Vad vet ni om Pompeji? Kanske att det är en stad som legat helt begravd under aska i flera hundra år. För mej är Pompeji en stad med en fruktansvärd historia och om människor som i princip begravdes där de stod. Att gå runt här känns lite som att besöka en enorm kyrkogård. Ödmjukheten är stor och känslan svår att förklara.

Pompeji var en blomstrande romersk stad vid foten av vulkanen Vesuvius. År 79 e.Kr. fick vulkanen ett våldsamt utbrott som begravde staden under flera meter aska och pimpsten, vilket gjorde att hus, gator och föremål bevarades nästan intakta i närmare 1 700 år. I dag är Pompeji en av världens mest fascinerande arkeologiska platser som ger en unik inblick i hur livet såg ut under romartiden.

Sista morgonen i Italien vaknade vi i Neapel och gick till tågstationen. Vi hade tänkt att ta bussen dit, men man kunde inte betala biljett ombord – så det fick bli en promenad istället. Det tog kanske 15-20 minuter att gå, så det var inte så illa. Men det var ju fortfarande runt 35 grader och vi skulle gå väldigt mycket den dagen, så det var ju inte optimalt att börja dagen så. Hur som helst så hittade vi rätt, köpte vår biljett (kostade typ 3 Euro) och inväntade tåget. Det skulle gå ett snabbtåg, men det verkade vara inställt (jag och tåg…) så det fick bli pendeltåget med en massa stopp på vägen.

Fram kom vi iaf och det hyfsat tidigt, så det var knappt ens någon kö. Som på många andra historiska ställen både i Italien och Grekland, har man en begränsning på 20 000 personer som får komma in i parken per dag. Det är alltså nödvändigt att köpa biljett i förväg, vilket ger en hint om hur många som kommer hit varje år. Man måste dessutom ange om man kommer förmiddag eller eftermiddag, för att sprida ut besökarna. Galet mycket folk alltså.

Att promenera genom Pompeji är en märklig känsla. Här går man på 2 000 år gamla kullerstensgator, tittar in i hus där människor en gång levde sina vardagsliv och passerar butiker, badhus och torg som ser ut att bara ha väntat på att invånarna skulle komma tillbaka. Historien känns plötsligt väldigt nära.

Nu kan man ju tro att det bara är någon gata, men området är jättestort. Pompeji är inte några enstaka ruiner – det är en hel stad, ungefär lika stor som 90 fotbollsplaner. Förra gången vi var här, hade vi väldigt kort om tid och hann bara med området närmast entrén. Den här gången började vi med att ta huvudgatan hela vägen ner genom staden och passerade på så sätt flera gator, torg, villor, badhus och butiker. Trots att vi hade obegränsat med tid så hann vi ändå bara se en del av allt som finns att upptäcka.

”Colosseum” och museum

Att gå på den slitna gatstenen, se alla vackra väggmålningar och rum där ugnarna fortfarande finns kvar, gör det lätt att glömma att allt detta begravdes under askan. Längst ner finns en liten kopia av Colosseum och ett museum och det är när man går in i det museet som allt blir verkligt. Här visas nämligen föremål som grävts fram under utgrävningarna, vackra mosaiker och fresker. Men här ligger också de gripande gipsavgjutningarna av människor som omkom när under utbrottet och hur de bokstavligen fryst i ögonblicket. Oerhört känslosamt och ytterligare ett sätt att förstå vilken tragedi detta var.

Ett besök i Pompeji väcker många tankar. Samtidigt som platsen är otroligt fascinerande finns det också något vemodigt över att veta vilket öde som drabbade invånarna. Kanske är det kontrasten mellan den levande staden och den tragiska historien som gör Pompeji till en av de mest minnesvärda platser vi har besökt. Jag älskar att gå runt här och fascineras över byggnadskonsten och historien, men känner även en sorg för en hel stad som inte fick chansen.

Förra gången tror jag att vi hade drygt en timme på oss och hann alltså bara skrapa på ytan. Den här gången kunde vi gå runt här hur länge vi ville, tror att det blev 2-3 timmar. Med tanke på att det var nästan 40 grader varmt och inte fanns någon stans att vila benen, så orkade vi bra länge ändå. En bänk att vila på lite här och där hade inte gjort något, men det finns inte. Kom ihåg det om ni ska hit.

Spännande dokumentär

När jag skriver detta är vi hemma sedan några dagar och bland det första vi gjorde var faktiskt att se dokumentären om Pompeji på Disney+. En väldigt bra serie i tre delar som berättar vad som hände och särskilt följer tre personers öde före, under och efter utbrottet. Är ni intresserade av historia är serien ett hett tips. En hel del av serien visar just nedanstående tempel, vilket såklart var extra intressant för oss som ägnade en rätt lång stund i de vackra ruinerna.

Vi hade kunnat gå hur länge som helst är, men det blev för varmt (tom för mej) och vi var helt slut i fötterna. För att orka med hemvägen hade vi inget annat val än att börja ta oss tillbaka till båten. Så det blev några sista bilder innan vi gick tillbaka till tågstationen och åkte tillbaka till Neapel.

Väl där orkade vi faktiskt inte ens gå till båten, utan fångade en taxi utanför stationen. En inrökt bil med en halvgalen förare, men det spelade ingen roll. Vi orkade inte ta ett enda steg till. Jag tror att vi alla stupade i säng när vi väl kom tillbaka till hytten, tom balkongen fick vänta lite.

Jag har förut sagt att Pompeji är ok att bara se en gång i livet, men nu när jag varit där två gånger kan jag tänka mej att åka dit igen. Det är så mycket historia och så mycket att se, bakom varje gathörn finns något nytt och nya detaljer. Så jag har faktiskt inget emot att åka dit flera gånger. Jag behöver inte, men har inget emot det.

Här är filmen från dagen:

Tips om ni planerar ett besök:

*Ta bekväma skor med halkfri sula. Marmorvägar är glashala.

*Ta något på huvudet, solen är stark!

*Ta med vattenflaska. Det finns att fylla på vatten i små kranar här och där på området.

*Ta tåget. Det är enkelt och billigt.

*Boka inträde och kom tidigt.

*Ta god tid på er.

Gå sedan runt området med stor ödmjukhet och respekt.

---

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube