Har fått frågan hur jag ställer mej i homofrågor, jag tror det handlar även om transsexuella och bisexuella…? Alltså HBT-frågor som man kallar dem politiskt. Då vill jag återigen säga att jag inte har det minsta emot homosexuella eller några andra heller för den delen.
 
Vad man gör i sovrummet (eller andra ställen) är helt upp till var och en. Vi har en partnerskapslag som gör att även homosexuella  par har samma rättigheter som heterosexuella. Det är det viktigaste tycker jag, om något skulle hända.
 
Om man ska få gifta sej i kyrka eller inte, är ingen enkel fråga. Det är fram för allt inget som politiker ska styra över, det ska kyrkan själv besluta om.
 
Sen har vi frågan om homosexuellas rätt att adoptera. Där är jag kluven. Det är ingen rättighet att ha barn, däremot är det en rättighet för barn att ha föräldrar. Tänker man från adopterade barnets synvinkel så måste ju det bästa vara att komma till ett föräldrapar som skapar minsta möjlig onaturliga situation. Därför tror jag det är bäst för barnet att komma till två föräldrar av olika kön, även adoptioner för ensamma är jag tveksam till… än så länge vill jag tillägga.
 
Låt säga att vi väntar 5-10 år och ser hur samhället ser ut då. Då tror jag det är mer accepterat att två samkönad lever tillsammans. Redan nu är vi en god bit på väg, men jag tror ändå det behövs mer tolerans innan barnen är med i spelet och vi får aldrig använda barnen som murbräcka.
 
Med detta vill jag alltså säga att jag inte tycker att hbt-personer är mindre bra föräldrar än andra, utan jag tror att om vi väntar några år så är det inte längre så många fördomar runt de här paren. För det handlar inte om föräldrarna, det handlar om barnen.
 
Men frågan är inte enkel, det finns många saker att ta hänsyn till. Jag är kluven…