De senaste dagarna har jag varit rätt låg. Det började i Strömstad när det hände en grej som gjorde att jag kände mej totalt bortglömd och puttad åt sidan. Sen har det bara fortsatt… just nu mår jag helt enkelt inte så bra.

Jag försöker att vara en schysst människa. Att sätta ihop människor som jag tror funkar tillsammans är något av det bästa jag vet. När jag sedan ser att det verkligen är så och att de får en fin vänskap eller ett framgångsrikt samarbete, blir jag såklart väldigt stolt och glad.

Jag tycker också om att ge komplimanger och beröm, självklart äkta – jag hittar ju inte på. Att säga att någon skrivit en fantastisk bok eller artikel är rätt enkelt. Men att även berömma en person för att hen är en fin människa kanske inte är så vanligt. Men jag tycker om att göra så.

Eftersom jag känt mej mycket ensam, har det varit en lycka att hitta hem i husbilsvärlden. En miljö där jag känt mej både accepterad och uppskattad. Eftersom jag vet hur ensam man kan känna sej och hur svårt det är att skaffa nya vänner, särskilt i vår ålder – har vi fortsatt att arrangera våra husbilsträffar med just det temat. Alla är välkomna och syftet är att mötas och få nya bekantskaper som kanske kan leda till vänskap. Å många har också gjort det, vilket jag tycker är så fint.

Jag ska inte klappa mej själv på axeln på något sätt och förhäva mej. Så gör man ju inte Sveriges jante-land. Men jag tycker ändå att jag försökt att var en god människa, en sån som jag vill vara och hoppas att även andra försöker vara. Men självklart gör jag också en massa fel och trampar säkert någon på tårna då och då, dock omedvetet.

Troll och elakheter

Jag skulle aldrig skriva något elakt på tex sociala medier. Det skulle lixom aldrig falla mej in. Däremot har jag själv fått smaka en del på detta. Jag har haft troll efter mej i många år. Förut har jag varit rätt tyst om det, numera hänger jag ut dem. Jag skulle ju bara kunna blocka och radera, men numera väljer jag att istället hänga ut, ge dem chansen att ta bort sitt inlägg och sen blockera dem. För att jag tycker att de ska få veta att elaka kommentarer inte är ok. Några har faktiskt tagit bort, men många bara fortsätter att spy galla. Till någon man inte ens känner eller har träffat. Jag fattar inte sånt.

I måndags gick ett av mina inlägg på facebook bananaz. Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt hade jag mängder med elaka kommentarer på en bild där jag ligger och läser i husbilen. Lite av benen syns i bilden och någon skriver att jag har fula ben. Jag gör ett nytt inlägg med bilden och kommentaren och sedan är cirkusen igång. Jag la upp några till av kommentarerna, sen gick det inte längre. Jag fick börja blockera folk, utan att hänga ut. Den ena var elakare än den andra. Vissa hatiska.

Jag fattar ju att det är många fejkkonton och troll, men ändå. Vad är det som får folk att skriva elaka kommentarer till andra. Som sagt; jag har ALDRIG skrivit en enda elak kommentar. Vad ger dem rätten att skriva så till mej? Skulle de göra så om de mötte mej på gatan också? Tror inte det…

Just detta tog jag inte åt mej av alls, jag vet att jag inte har några fula ben. Haha. Men det kom andra kommentarer som gjorde lite mer skada. För man tar faktiskt åt sej. Vad folk än säger. Det känns att få elaka kommentarer. Så är det. Och om man som i mitt fall har en period där allt inte är toppen, så blir gropen lixom ännu djupare.

Kan det bero på hösten?

Nu var det dock inte detta som gjorde mej låg, det var jag redan innan. Jag tror att det till viss del är hösten som spökar. Och den långa tråkiga perioden som ligger framför oss i sisådär 5-6 månader. Jag mår väldigt dåligt mellan oktober och april, mest pga trötthet och värk eftersom jag har fibromyalgi och reagerar på väderomslaget. Kanske kommer känslan tidigare i år eftersom vädret varit rätt ostadigt en stor del av sommaren. Jag mådde toppen på kryssningen, sol och 30 grader varmt. Det är så jag vill ha det.

Men just nu kommer det dessutom bakslag på bakslag. Det kan vara något som skrivs eller sägs, men också det som inte uttalas högt. Att nonchalera någon är också en form av förminskande. För nästan alla vill höra till och ha en gemenskap. Vi vill ha vänner, någon att göra saker ihop med och umgås med på tu man hand eller i grupp. De allra flesta av oss är flockdjur och jag är en av dem. Alltså blir jag ledsen när jag stängs ute från gemenskaper som jag trodde att jag hörde hemma i.

Jag har haft ett par låga veckor, men det syns såklart inte. Jag är ju ungefär lika glad som vanligt. Men jag känner. Och jag känner massor. Jag känner mej både förminskad, förringad och undanskuffad. Och nu är jag så osvensk så jag erkänner det. För att jag vet att andra också känner så. Problemet är att jag dessutom ältar. Vad har jag gjort fel? Hur kan jag rätta till allt om jag gjort fel? Hur gör alla andra?

Jag försöker att inte älta, men det är inte så lätt. Igår städade jag halva köket och nu ska jag ut och klippa sönder en stor buske. Sånt hjälper för stunden, men sen då? Och jag har ju egentligen ingenting att gnälla på – jag har det ju bra! Jag har ett bra liv, men ändå finns känslan, osäkerheten och den icke befintliga självkänsla där. Känslan att som 10-åring stå ensam på skolgården och se alla andra leka. Att fråga om man får vara med och bara få en blick till svar…

Det blir bättre – nästan alltid

Som sagt: hösten är här och jag avskyr den period som ligger framför oss. Det kan vara det som är problemet, lite i kombination med allt annat. Jag vet ju att det blir bättre. Allt blir bättre. Nästan. Bara det får gå lite tid. MEN jag tror att vi måste prata mer om detta. Att folk faktiskt mår dåligt, även de man tror har det så himla toppen i sina liv. Ensamhet är ett stort problem i vårt samhälle. Så bjud in – skjut inte bort. Det kan skada mer än man tror…

---

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube