Jag kanske inte borde skriva det här inlägget och kanske raderar det senare. Men eftersom jag bearbetar min tankar och funderingar genom att skriva, så har jag lixom inget val. Och detta är ju min dagbok, så det blir konstigt att inte skriva om något som berör mej och som jag gått och tänkt på ett tag.

Ni som hängt med här senaste veckorna vet att jag varit lite låg. Det var särskilt en händelse i augusti som tog mej extra hårt och det jag kände då har stannat kvar i mej. Såklart känns ”sveket” mindre med tiden, men när annat händer så läggs sak på sak och känslorna poppar upp igen. Det hinner lixom inte lägga sej innan annat stökar till det igen.

Just nu packar vi för att åka iväg igen, men vi åker inte åt det håll vi tänkt. Vi är nämligen inte välkomna dit. Vi hade planerat en helt annan helg, än den som nu blir av. Vi hade planerat för att umgås med vänner och bekanta och folk förväntade sej tydligen att se oss där också. Men när vi frågade fick vi till svar att vi inte var välkomna dit. Det var inte fullt, andra var inbjuda dagen efter vi fick svar. Så det är tydligt: vi är inte välkomna. Det kanske man borde upplyst de andra om som nu skriver ”Vi ses där” eller ”Varför kommer ni inte till vår träff”.

Ledsen

Jag blev så ledsen. Jag ska vara helt ärlig med att säga det. Att jag blev väldigt ledsen och besviken. Även om Martin inte tar lika illa vid sej, så vet jag att han också kände så. Lite som den där känslan när alla i klassen var inbjudna på kalas, men inte jag. Eller när jag som tioåring frågade om jag fick vara med och de ”tuffa” tjejerna sa att det bara var för dem. Jag dög bara när någons bästis var sjuk, som en slags stand-in-kompis.

Den där känslan av utanförskap är jag väl bekant med, men trodde att jag skulle slippa uppleva igen. Men återigen passar jag inte in och är inte välkommen. Jag trodde att vuxenvärlden skulle vara bättre, men det är den inte. Visst kan man väl ibland uppskatta ärlighet, men ibland är det kanske bättre att linda in sanningen lite. Att inte känna sej välkommen bland folk som man trodde att man hade en naturlig tillhörighet hos är som ett slag i magen. OCH man känner sej dum som trodde att man hörde till.

Resultatet är att jag aldrig kommer att fråga igen. Jag vågar inte. Jag vill inte känna mej dum eller utanför. Blir jag inbjuden kommer jag förmodligen att tacka ja, men jag kommer inte att fråga. Inte dom – inte andra. Visst är det väl konstigt att jag känner mej dum för att jag inte får komma? Som om jag gjort något fel… Det har jag ju inte. Det har VI inte gjort (för det är ju vi som blivit bortvalda, inte bara jag). Varför känner jag mej dum då?

Vi ville fortfarande åka iväg, men fick alltså göra om våra planer. Ungefär alla vi känner och umgås med är på den där träffen, så vi insåg ju att vi skulle bli rätt ensamma. Ville vi träffa folk fick vi lösa det på ett annat sätt. Då såg vi att en av våra favoritställplatser skulle ha både stå-upp, pizza-buffé och vinprovning. Dessutom var det gott om plats där. Så vi slängde ut ett inlägg i sociala medier med plats och datum och informerade om att det skulle bli både underhållning och fanns gott om plats. ”Gör oss sällskap om ni vill – alla är välkomna!” Typ.

Idén med våra träffar som vi nu gjorde i drygt fem år har alltid varit att ingen ska sitta ensam och att alla ska känna sej välkomna. Och det är många som knutit nya kontakter och nu träffas lite här och där som vänner. Nu blev det ännu viktigare. Ingen ska behöva känna som vi gör just nu. För vi vet att många sitter ensamma i sina husbilar och faktiskt mår dåligt av detta. Även de som lever i en tvåsamhet. Vi gjorde det också, men har tack vare husbilen träffat en massa härliga människor.

Blir nog bra ändå

Resultatet av vårt lilla utrop är att ställplatsen nu är helt full. På bara ett par dagar hade typ 60 ekipage bokat in sej och även bokat både stå-upp, pizza-buffé och vinprovning. Ägaren är såklart lyrisk. Och det är nästan bara människor som vi aldrig träffat förut, vilket såklart är extra roligt. Och många har frågat ”Vaddå, är ALLA välkomna?”. Så det är tydligen fler än vi som är vana att inte höra till… Det vi vet just nu är att vi blir typ 25 pers som ska skratta tillsammans på Stå Upp:en imorrnkväll och ungefär lika många som ska äta pizza ihop på lördag. Rätt häftigt ändå.

Så nu packar vi ihop det sista och drar iväg. Vi kommer inte att träffa så många gamla bekanta, men kanske få en och annan ny. Det återstår att se… men vi kommer att sakna våra parhästar som är på den andra träffen och som vi sett fram emot att träffa. Det ska absolut erkännas. Måste också lägga till att det såklart inte är en rättighet att åka på varenda träff, men det här gänget träffades tillsammans förra hösten – och då var vi med. Uppfattade det inte som att vi var oönskade då.

Om ni har läst hela vägen hit så vill jag skicka med några grejer. Även vuxna kan alltså känna sej utanför, det är nog vanligare än många tror. Kan vara svårt att förstå för den som aldrig varit mobbad eller stått utanför. Om ni som arrangerar träffar, som är fler än typ fem bilar, vill att dessa ska vara privata – så måste ni tala om för alla inbjudna att den eller den inte är välkommen. Så de ”accepterade” inte går runt och snackar om er träff. Det blir lixom fel då. Och blir obekvämt för alla. Och en sak till: Det syns oftast inte på en person eller ett par att de känner sej ensamma, så VÅGA FRÅGA. VÅGA BJUDA IN.

Ett litet ”hej” kan faktiskt bli starten på en livslång vänskap.

(som jag skrev överst: jag var tvungen att skriva av mej och få ur detta ur systemet. Jag kanske raderar detta senare)

---

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube