Jag har lugnat ner mej lite, men tycker fortfarande att det är för jäkligt att sno någon annans skor. Att överhuvudtaget ta någon annans grejer tycker jag är så svagt. Vad har man för uppfostran om man gör så? Hur påverkar det min grabb att någon gör så mot honom?
Nu ska jag göra mej iordning för att jobba lite. Sen är det möte igen, idag ska yngste sonen följa med. Han tycker att mackorna man får på möten är goda, och idag blir det såna – så han ville följa med mej. Äldste grabben har nån final på skytteklubben, han skulle få hjälpa till där ikväll. Sen skulle skjutledaren köra honom hem, härligt med folk som ställer upp och hjälper oss.
Säga vad man vill om skolan, just nu är jag skitarg på den skolan som min yngste son går i. Fick sms från honom ”mina skor är borta”, ringer upp och en jätte lessen unge säger att han inte kan hitta sina nya skor någonstans. De har haft gympa och då måste de ställa sina skor utanför gympahallen. När han ska ha dem för att gå tillbaka till skolan är det försvunna. Han har letat, två kompisar har letat och läraren har letat. Jag får släppa allt och springa iväg med nya skor, samt hjälpa honom att leta.
När jag kommer dit har läraren går på lunch! Hur kan man göra så??? Borde hon inte stanna kvar tills jag kommer för att se att han verkligen kan ta sej därifrån? Så otroligt dåligt! Sonen är jätte ledsen, skorna fick han välja helt själv när vi var på Sri Lanka. Första gången han får ha ett par märkesskor, för det skulle jag aldrig ha råd med i Sverige. Nya skor, som nu är puts väck!
Han får ta på sina skor sen i höstas, som är lite för små och vi går iväg till skolan. Medan han äter försöker jag få tag i rektor, som är borta hela dagen. Pratar med nån skolvärd som lovar att jag ska bli uppringd imorgon. Jag är riktigt förbannad när jag pratar med henne och kommer nog inte vara mindre arg i morgon när rektorn ringer. Skolvärden säger att de sker en hel del stölder och att man inte ska ha något av värde med sej till skolan, men om de är de enda skor han har då???
I bästa fall kan mina föräldrar köpa nya, likvärdiga skor i Oman idag. Innan de åker hem i morgon. Tydligen kostade gympaskor runt 100 kr där, enligt min far som jag nu har ivrig sms-kontakt med ang färg och storlek. Så jag kunde iaf muntra upp sonen lite, genom att säga att morfar ska försöka köpa nya skor till honom.
Såg precis ett av Oprah´s program på tv3, idag handlade det bla om vilka hjälpinsatser hennes show har gjort. Hon har bland mycket annat hjälp till att bygga upp delar av Sri Lanka efter flodvågen.
Vi var till Sri Lanka i julas och såg förödelsen längs den södra kustremsan. Jag blev oerhört berörd av det jag såg. Halva båtar långt uppe i skogen, båtar virade runt stoplar, halva hus, helt utplånade byar, klädbitar som fortfarande satt fast i taggtrådstängsel mm. Svårt för oss att förstå hur mycket skada landet verkligen tog, men vi fick se en del av det och det var väldigt jobbigt att se.
Att se vilken insats Operah har gjort där och hur hon lyckats få många människor att återigen få ett framtidshopp och glädjen tillbaka var otroligt. Jag hoppas att dessa människor verkligen tar chansen till vara och får en fin framtid. Lankseserna är ett otroligt vänligt folk och alla vi träffade försökte verkligen gå vidare och jag är helt säker på att de flesta kommer att lyckas.
… å det är helt sjukt, läskigt, jätte kul och hedrande. Hur hanterar man alla känslor runt detta? Hur i hela friden får man folk att se mej? Hur gör man för att få folks kryss? Hjälp!!! Allt är ett enda stort frågetecken just nu. Jag vet ju att jag ”tävlar” mot en massa kompetenta personer som liksom jag vill vara med och förändra Sverige. Tur att det är några månader till det ”stora allvaret” börjar. Det får bli små steg i taget. Börjar med en kurs nästa helg för alla som kandiderar till riksdag, landsting eller kommun, å jag kandiderar ju till alla tre…
Mina barn stönar så fort jag bara säger början… behandla andra (STÖN) som du själv vill bli behandlad… Det är mitt viktigaste motto i livet, det andra är… har du inget snällt att säga kan du lika gärna hålla tyst… det stönas lika högt då. Jag tycker att dessa motton är ganska självklara och enkla, men varför är det då så svårt att leva efter dem?
Jag gör verkligen mitt bästa för att efterleva dem och ofta går det riktigt bra. Men så blir man sårad av någon och tänker ”skitsamma”. Varför ska jag vara schysst när jag bara får skit tillbaka…. men jag härdar ut och gör så gott jag kan. Snällhet ger snällt tillbaka – jag måste tro på det, bara måste. Annars står jag inte ut!
Läste i en artikel idag att av dem som sitter av kortare fängelsestraff, har 1/4 adhd eller annan neuropsykiatrisk diagnos… eller borde ha rättare sagt. Av de långtidsdömda är det så många som hälften. Ser man till dem som är bostadslösa är det även där en hög andel som har dessa handikapp. Jag undrar hur dessa personer hade levt om de fått hjälp tidigt? Om någon sett dem som personer med problem istället för problembarn i nedre skolåldern. Hur mycket hade deras liv skiljt sej åt i jämförelse med idag? Det finns så många frågor kring detta. Om de här killarna, som det oftast handlar om, får diagnos och hjälp idag – kan de då ändra sitt beteende och rätta till sitt liv? Jag undrar när man ska fatta att tidig upptäckt, diagnos och hjälp/stöd/medicinering, är ekonomiskt hållbart för samhället….
Jaha, en låååång dag i tingsrätten är över. Idag var det mål om förskingring, narkotikabrott, misshandel och lite annat. Det där med förskingring är riktigt intressant… hur otroligt förslagna vissa kan vara är helt fascinerande. I detta fall en person som kommit på ett raffinerat sätt att knycka pengar från kassan i en vanlig konsumbutik. Nästan 300 000 kronor hade han knyckt innan man kom på honom. Jag fattar inte hur man vågar! Inser man inte att om någon kommer på en, så har man sumpat alla chanser på ett jobb som har med pengar att göra? Inser man dessutom inte att man kommer att få återbetala detta resterande delen av sitt liv…?
Det är synd om människorna, som Tage Danielsson sa…
Tänk att även regeringen sett att det faktiskt är ett problem att ha adhd eller annat neuropsykiatriskt funktionshinder. Det har tagit många år av påtryckningar, men till slut så… Tydligen ska man återigen tillsätta någon utrdningsgrupp och ha en försöksstudie. Då tar det säkerligen flera år innan de som verkligen behöver det får hjälp! Ska det vara så svårt att ge folk en utredning inom en acceptabel tid och sedan medicinering? Det skulle spara många sköna tusenlappar åt samhället…
hade vi inga idag. Däremot ett bedrägeri, ett ringa narkotikabrott och en mm mm, dvs en person som begått en himla massa gärningar. Den här grabben var inte ens 30 år och hade hur mycket som helst i bagaget; narkotikabrott, våld mot tjänsteman, olovliga körningar mm. Jag kan sitta och titta på de här grabbarna och bara undra vad som gick fel från början. Vad skulle man gjort annorlunda för att hans liv skulle tagit en annan vändning? Är det föräldrarna som brustit i omsorg? Har dagis och skola gjort fel? Har samhället för höga eller fel ställda krav? Hur ska vi göra för att vända trenden med de överfulla häktena?
Jag känner att detta gått alldeles för långt och vill verkligen göra något. Men vad kan man göra? Jag är kontaktperson och jag försöker förändra lagarna, men det känns som om detta inte är ett viktigt ämne. De som sitter inne ska man tydligen glömma bort, det är bara jag som bryr mej… Den som suttit av ett brott måste få hjälp när han/hon muckar! Hjälp med bostad och jobb, så de har en chans att få ett normalt liv. Får de inte den hjälpen så har de ingen morot och då kan de återgå i brott utan att bry sej. Är det så vi vill ha det?
Mötet är slut och jag kan bara säga att det finns så många duktiga föräldrar där ute! På mötet ikväll var det fyra mammor som berättade om sitt liv med sina ”speciella” barn. Hur de kämpat från dag 1 med sina underbara ungar. Många med handikappade barn är skilda, men alla dessa hade faktiskt sina män kvar.
Några av barnen gick i särskilda klasser, andra i friskola och någon annan i vanlig klass utan hjälp i kommunal skola. Helt klart behöver dessa barn extra stöd, så är det bara!
Imorgon har jag en dag som nämndeman i tingsrätten. Då ska jag förmodligen möta en och anan kille som inte fått hjälp…
Funderar på den där tanten med stekpannan. Om hon varit en han istället, vad hade då sopspionen gjort? Hade han fortfarande legat och kurat och sen stuckit fram huvudet med ett inbetalningkort eller hade han gett sej till känna och talat om för farbrorn att denne gjort fel? Det vet man inte…
Man kan bara spekulera och det gör jag gärna! Klart den stackars tanten tycker detta är obehagligt, inte undra på. Att inte stekpannan fick plats i sopconteinern är ju ett problem. Om hon struntat helt i att sopsortera skulle hon ju aldrig gått dit. Men nu var allt annat i den conteinern det skulle, utom just stekpannan som inte fick plats. Hur svårt är det då för den där kontrollanten att tala om för henne vad hon ska göra?
Jag blir mer och mer irriterad ju mer jag tänker på hur vi kvinnor alltid kommer längst ner när det ska tillsättas något post. Förstår varför det finns kvinnoorganisationer, men det är ju så fel! De ska inte behöva finnas!
Avköna alla ansökningar, oavsett om det gäller en hög post i maktsits eller ett arbete på ICA. Jag vill vara kvinna med långa naglar, kjol och make-up. Jag ska inte behöva bli en kostymnisse med vassa armbågar för att komma nån vart!
Hör just nu på tvnyheterna att skolminstern Baylan vill att barnen ska gå i skolan på sommarlovet – illa säger jag. Snacka om att ge barnen extra ok på sina axlar. Skolan får helt enkelt se till att barnen klarar sin skolgång under terminen. Skippa läxorna oxå så blir det säkert himla bra.
Dagens unga har för mycket läxor och för lite fritid. Våra barn och ungdomar blir allt fetare och behöver en mer aktiv fritid. Därför vill jag att vi tar bort läxorna. Inte om man bara har slarvat runt på lektionerna förståss, men inte läxor enbart för läxans skull. Säger läraren att man ska ha läst eller räknat till en viss sida, så ska man rimligen hinna detta på lektionen – hinner man inte får man ta hem. Men idag verkar det som om man ska ha en läxa bara för att…
Fler lärare och specialpedagoger i skolan och mindre klasser tror jag är lösningen. Vad tror ni?
På tvnyheterna visar man kravallerna i Vitryssland. Jag var där för några år sedan med ungdomsförbundet och det var verkligen ingen upplyftande resa. Vi bodde på ett ”hotell”, var mer som en bordell… där vi vaknade av skottlossning på natten. En kollega stack ut näsan genom dörren och fick känna en kula vina genom luften strax framför honom.
Vi hade ungdomar i 15-16-årsåldern med oss och tyckte inte alls att detta var trevligt. Snarare väldigt olustigt. När vi skulle ha möte var våra värdar tvugna att gömma oss i källaren till ett café. Vi var ju ”fiender”, opposition. Vår möte skulle egentligen varit i Vitepsk, men flyttades till Vorsa (osäker på stavningarna) pga att det var farligt för oss. Vi skulle alltså bara dit och berätta om svensk media för några ungdomar – helt sjukt!
Medan vi åkte från flygplatsen i Minsk såg jag däremot att landskapet var otroligt vackert. Men det var som att förflyttas 75 år tillbaka i tiden, med oxar som plöjde åkrarna och kvinnor som hämtade vatten från en brunn. Detta inte långt ifrån oss.
Jag håller på oppositionen i Vitryssland, sparka ut den där läskiga Lukatjenka!
Konstigt ändå… Jag är en ganska vanlig mamma, med massor att göra, precis som alla andra. Men så fort folk får veta att jag sysslar med politik, så verkar jag med ens bli väldigt ovanlig…
Tydligen kan man göra det mesta som ”normal” svensson, men politiker, det får man absolut inte bli om man vill hålla sej inom normal-mallen.
Som kommunpolitiker har man knappt ens betalt för uppdragen, 500 spänn per nämndmöte som är en gång i månaden, lika mycket om man sitter i fullmäktige – det är allt! Inget att bygga en förmögenhet på alltså. Ändå får man bara höra att politiker tjänar för mycket och bara ljuger. Tack för den kängan.
Att några riksdagspolitiker gör bort sej är en sak. Vi som sitter som förtroendevalda i kommunen gör så gott vi kan, även om det sitter rötägg även här. Men man måste inse att alla politiker inte är dåliga. Vi gör ju detta för att vi är engagerade och brinner för att samhället ska bli bättre.
Många av oss jobbar dygnet runt, vi blir hotade, är nästan alltid upptagna när andra är lediga, vi bli idiotförklarade och baktalade – hur många skulle finna sej i det utan att byta jobb? Jag tror att jag kan bidra med något bra, kanske förändra världen!Vad vet jag?!
Håna dem som verkligen gör fel, låt oss andra göra vårt jobb som vi är valda till.