Saknar någon jag aldrig träffat

Saknar någon jag aldrig träffat

Jag har ju sett att en del sörjer dem de aldrig träffat, typ när en offentligt person eller sk kändis dör. Men kan man sakna någon man aldrig träffat? Ja, det är jag faktiskt helt övertygad om!

Jag saknar min mormor. Hon dog ung, när min mamma var liten. Jag hade så gärna velat träffa henne och fått lära känna henne. Höra henne berätta om sin uppväxt på Öland och om sitt liv. Jag vet egentligen ingenting om henne, mer än att hon fick 3 barn och dog ung, av nåt med hjärtat tror jag.

När jag var liten ”adopterade” jag mormödrar på löpande band, jag ville så gärna ha en. Granntanterna och äldre kvinnor i min närhet blev mina mormördrar, men de visste inte om det. Jag var så enormt avundsjuk på alla som hade en mormor, för alla verkade ha så mysigt med dem. Jag hade en farmor, men det låter ju inte alls lika mysigt som mormor, eller hur? Mormor låter lixom ”rundare” och snällare på nåt sätt 🙂

En annan person som jag saknar, som jag aldrig träffat, är det barn som jag bar vid min första graviditet och förlorade i v 16. Detta var 1992, då pratade man inte om missfall – inte ens när man var så långt gången. Så jag vet inte ens vad det var för kön faktiskt… Kanske var det flickan jag aldrig fick? Jag sövdes bara och när jag vaknade var det borta, och sen var det inget mer med det. För alla andra. För mej betydde det jordens undergång.

4 september -92. Varje år runt det datumet räknar jag åren och undrar hur det hade kunnat vara. Jag är idag en pojkmamma, hur hade jag varit som flickmamma? Hur hade hon sett ut? Hur hade hon varit? Det får jag aldrig veta,

Så det är klart att man kan sakna dem man aldrig träffat. Jag gör det iaf… Vad säger ni? Kan man det? Gör ni också det?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

24 svar på ”Saknar någon jag aldrig träffat

  1. Visst kan man sakna någon man aldrig träffat. Jag fick aldrig träffa min mans pappa då han dog innan vi träffades. Jag har hört mycket gott om honom och jag hade velat att mina barn hade fått haft en farfar i sitt liv.

    Kan förstå din tanke om mormor. Min mormor dog förra året, 95 år gammal och det liv jag fått med henne är helt fantastiskt. Jag hade däremot ingen farmor och farfar när jag växte upp så hon och min morfar fick vara både och.

  2. Jag förstår absolut det du skriver om här. Jag har träffat både min mormor och farmor men har aldrig haft den relationen med dom. Likaså var aldrig min mamma den där mysiga mormorn som hittade på saker med barnen. Jag vill vara den som dom kommer ihåg som den där runda, mysiga.

  3. Självklart kan man sakna någon man aldrig träffat! Min mormor gick bort ett år innan jag föddes, hade så gärna träffat henne.
    Däremot är jag inte en av dem som blir ledsna när en kändis dör

  4. Jomen visst kan man sakna de man aldrig träffat!
    Jag saknar att inte fått träffa min mormor som dog 1918 i spanska sjukan samtidigt med yngsta barnet på 10 månader, min lilla moster. Jag saknar min farmor som dog innan jag föddes.
    Men jag fick ändå träffa både morfar och farfar.

  5. Jag tror absolut att man kan sakna någon man aldrig träffat. Eller rättare sagt, man saknar kanske relationen men aldrig fick med den personen. Att förlora ett barn är ju en förlust som ingen annan än den berörda förstår så det förstår jag verkligen kan orsaka en saknad.

  6. Men såklart saknar du mormor. Så fint av dig att faktiskt tänka så. Jag förstår verkligen din tanke på ditt förlorade barn för jag tänker själv så väldigt ofta. Jag fick missfall, ganska tidigt men ändå sorg. KRAM

  7. Ja det kan man ju sakna nån man aldrig knappt träffas . Bra inlägg du tar upp . Saknar ofta min mormor men hon bodde i USA så jag såg henne aldrig typ .

  8. Jag inser när jag läser ditt inlägg att jag är lyckligt lottad över att, åtminstone hittills i livet, ha förlorat någon innan jag fått chansen att lära känna dem. Men jag tror helt klart på det du skriver – visst kan man sakna någon man aldrig har träffat.

  9. Jag är helt säker på att man kan sakna någon man aldrig träffat, alldeles speciellt om det gäller ett barn som aldrig blev fött.
    själv saknar jag min pappa som jag aldrig träffat, han dog innan de ens visste att jag blivit till och låg i min mammas mage. Men han hade önskat sig en dotter till – som skulle heta Diana – efter jaktens Gudinna – och det är det namn jag fick. Men jag skulle så gärna velat lära känna honom då jag är den av syskonen som är mest lik honom

  10. Såklart man kan sakna de man inte träffat och jag förstår ditt adopterade av mormödrar och hur du undrar över om du blivit flickmamma och allt däromkring.
    Jag och min nuvarande sambo var tillsammans ett kort stormigt tag när vi var i övre tonåren. Då gjorde jag abort. Sen träffades vi inte på 19 år….idag är vi tillsammans sedan snart 13år och jag har mina barn och han sina…men hur hade vårat varit om det vore annorlunda? Den tanken slår mig ibland.
    Kram Kajsa

Lämna ett svar till Marlene Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *