På plats i Kalmar var det dax för premiär på Krusenstiernska teatern. En del föreställningar ser man extra mycket fram emot, den på krusen är en av dem. Men i år var det lite extra känslosamt, det var nämligen sista premiären här. Efter 18 år läggs den lilla teatern ner för att återuppstå på Lindö om ett par år.

Vi brukar intervjua ensemblen strax innan premiären och så skulle vi göra även den här gången. Så när Martin jobbat klart klädde vi om oss och cyklade iväg till teatern. Vi kom in på Krusenstiernskas gård vid 16-tiden, då var det fortfarande en hel del folk där som gick runt i den vackra lilla trädgården. Det är så fint där!

Repetitionerna pågick för fullt, in i det sista. När jag frågade om något som hänt eller om det var ändringar i sista stund, fick jag till svar att det var mer uppvärmning än repetion. Ok… det har vi inte varit med om förut… Men jag skulle snart fatta, allt handlade om tajming och millimeter precision. Det här är en föreställning som kräver exakt tajming för att ingen ska komma till skada. Och med ingen menar jag mest Ola Forssmed.

16.30 kom Edward Af Sillén, Robert Gustafsson, Hanna Hedlund, Ola Forssmed och Eric Ericson och satte sej hos oss och intervjun kunde börja. Jag får ofta frågan om jag inte är nervös när jag ska intervjua kända personer och hur jag förbereder mej. Jag kan ärligt säga att jag inte är det minsta nervös och jag förbereder mej faktiskt inte särskilt mycket heller. När jag funderade vidare på den frågan kom jag fram till att det för mej handlar om nyfikenhet på det personerna gör, inte vilka de är. Och då kan jag på ett avslappnat sätt prata med dem helt naturligt och frågorna kommer upp vartefter vi pratar. Det blir som att et gäng kompisar sitter och pratar och så är det ju oftast också, eftersom jag jobbat med många av dem tidigare.

Här kan ni se intervjun och lite i övrigt från kvällen. Titta gärna, de säger faktiskt en himla massa både roliga och intressanta saker.

Efter vårt lilla snack var det dax för mej att ta över kameran och spana in minglet, medan Martin tog plats vid fotoväggen för att ta bilder på alla gäster. Eftersom detta var sista premiären här så var det såklart lite extra roliga gäster inbjudna, många ”gamla” skådisar som stått på scen här. Inte gamla i ålder alltså, utan… ah, ni fattar vad jag menar 🙂

En happening i Kalmar innebär också att det blir en liten kusinträff. Min kusin är nämligen kommunalråd i Kalmar och är såklart därmed inbjuden till såna här kvällar. På så sätt kan vi iaf ses en gång om året, skandal att det inte blir mer. Jag fick även träffa fd grannar från vårt förra hus på Öland samt en massa teaterkompisar. Har man jobbat på en stor teater i Stockholm, så har man en himla massa teaterkompisar. Jag jobbade på Oscarsteatern på 80-talet och har fortfarande kontakt med ganska många från den tiden. Så himla roligt!

Klockan 19 satt vi på plats och farsen körde igång. Och det var sååå bra. Fars är ju sån där ”släng-i-dörrarna-teater” som kan bli tramsigt om det inte görs med fingertoppskänsla och tajmning. Här blev det perfekt. Suveräna skådespelare, en galen handling, rappa repliker och så himla roligt. Ola Forssmed och Eric Ericson var helt suveräna. Om ni är i Kalmar så försök att få tag i biljetter. Detta är sååå bra!

Helt plötsligt var förställningen slut, utan att vi tittat på klockan en enda gång. Det är ett säkert betyg på en bra kväll. Så det var bara att cykla hem till husbilen och skriva recensionen, det var rätt enkelt faktiskt. Medan jag skrev redigerade Martin bilder och klippte ihop filmen, samtidigt som han höll ett öga på fotbollen. Vid 1 var allt publicerat och jag kunde gå och lägga mej, då tittade han klart på fotbollen. Recensionen kan ni läsa HÄR.

Jag behöver nog inte säga att det blev en rätt rejäl sovmorgon dagen därpå. Då var det bara att packa ihop igen, för att ta oss från östkusten till västkusten – för andra gången i år. Mot Falkenberg, Vallarna och nästa premiär.

---

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube