Browsed by
Etikett: baile

3 månader har passerat

3 månader har passerat

3 månader. 13 veckor. 91 dagar. Så lång tid har gått sedan vi pussade vår Pälsboll på nosen för sista gången. Det är fortfarande helt obegripligt att han inte finns längre.

Nu när den akuta sorgen har lagt sej upptäcker man mer och mer vad man saknar mest. Myset i tv-soffan, morgongoset med varm sömnig hund, alla uppfodrande pussar av en blöt nos när man öppnar något gott och hans kloka bruna ögon när han la sitt huvud i mitt knä och krävde total uppmärksamhet. Som jag saknar honom!

Jag kommer så väl ihåg när jag hämtade honom, på kvällen den 1 april 2007. Hur han såg på mej med de där kloka ögonen och lixom la hela sitt liv i mina händer. Han var 8 veckor och jag skulle få förmånen att ha honom hela 13,5 år i mitt liv. Med honom kunde familjen läka och få ett lugn som vi längtat efter och verkligen behövde.

Baileys, han hette ju faktisk så, inte Pälsbollen, blev ett slags lim som förenade familjen och stärkte oss. Han var vårt allt! Här snackar vi servicehund i kubik. Så många tårar som runnit ner i hans päls och så många kramar han tålmodigt fått ta emot. Vi fick någon som älskade oss förbehållslöst och över allt annat, samtidig som vi fick någon att älska och slösa kramar på.

Baileys avskydde regn och kyla. Att han tog sitt sista andetag sommarens sista dag är nästan lite symbolisk. Han utnyttjade sommaren totalt, men tackade sedan för sej när hösten och kylan var på ingång. Vår kloka kille. Han älskade sol, värme, blåbär, lakrits och soffmys. Direkt när tempen kom upp i 10 grader och det var sol bodde han ute på trappen. Var det molnigt låg han på tröskeln och vi höll på att frysa ihjäl här inne. Men vi klädde bara på oss, gnällde lite men lät honom hållas. Behöver jag säga att vår elräkning minskat…

I 13 år har vi njutit av hans sällskap, skratta åt hans påhitt, bannat hans förmåga att skita totalt i vad vi säger och lidit med honom när alla hans olika sjukdomar varit jobbiga för honom. I 3 månader har vi saknat att skratta åt honom och hade gärna tagit hans olydnad ett tag till. Men han mådde inte bra. Han skulle inte behöva lida för vår skull. Det var dax.

Baileys var ljuset i vårt liv. Ofta var han även huvudpersonen och fick mest uppmärksamhet av oss alla. Den som inte haft ett djur i sitt liv kan inte förstå hur mycket betydelse det har och tillför en familj. Vi var rätt trasiga när han kom till oss och han var pusselbiten som fattades. Han fattas oss väldigt mycket och vi har gått sönder lite igen. Men vi får bygga ett nytt pussel, det är enda sättet.

Usch va jag saknar honom. Honom. Inte vilken hund som helst, utan honom. Även om det är underbart att ha djur runt sej, så blir det ingen ny hund. Det passar inte in i vårt framtida liv helt enkelt. Vår lånehund är perfekt just nu. Vi får goset och promenadsällskapet när vi vill, men det finns inget tvång. Vi väljer själva och det passar oss perfekt.

Sorg blir efter en tid lite som att gå på skare, oftast funkar det ok men när man tycker att allt är stabilt så trillar man ner. Som min mamma sa häromdagen när hon kom på besök ”Det är så tråkigt att åka hit nu”. Å så är det. Det är tråkigt här nu. Det kanske inte blir som förr, men det kan bli bra på ett annat sätt. Det tar lite tid bara. Å vi har iaf våra minnen och alla bilder.

.

.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram