Fdensammamamman

Såklart var inte cancerutredningen klar, det visste jag ju… man har kollat allt på insidan – men det finns ju en utsida också. Igår var det dax att kolla huden.

Vi har olika former av hudcancer i släkten och vi är alla väldigt prickiga. Jag var nog bara 9-10 år när de första prickarna togs bort på inrådan av skolsköterskan. Under åren har det tagits bort en prick här och en där, men jag har egentligen bara varit helt genomgången en gång och det var när Karolinska i Solna hette Karolinska. 1800-talet typ…

Nu när allt annat skulle utredas, bad jag förstås även om detta. Det var dax helt enkelt. Igår hade jag tid på Hudmottagningen i Älvsjö som är specialiserade på just prickar. Där går elever under läkares överseende, så man blir ordentligt kollad. Gårdagens besök var egentligen bara för att se om jag var i riskgrupp och skulle godkänd för en grundligare utredning. Det var jag.

Jag kom in till läkaren som sa att jag skulle ta av mej ungefär allt, trosorna fick jag behålla. Hon behövde bara titta på mej och höra bakgrunden för att konstatera att jag var en högriskpatient. Och det har inget med mitt solande att göra, allt ligger i generna. Däremot poängterade hon nytta av att smörja in sej, men vanlig hudlotion! Va? Sa jag. Ja, man behöver hålla huden fuktig och mjuk för att minska risken för åldersförändringar. Min är läderartat och liknar mest en elefanthud. Jag är skitdålig på smörj!

Sen tog hon fram lampan och gick igenom hela min kropp, från topp till tå och konstaterade att jag har väldigt många prickar och att de under och på fötterna är noga att hålla koll på. Hon passade också på att skrapa bort en fläck som ändå skulle trilla bort snart. Men hon tyckte inte att någon såg ut att vara aktiv eller farlig ut i nuläget.

Men jag är alltså godkänd för en grundligare utredningen vilket innebär att jag ska få en ny tid för att göra en fotoscanner. Hela jag ska fotograferas och sen går en dator igenom alla prickarna, den brukar tydligen hitta det son ska hittas. Sen ska jag göra en ny fotografering minst en gång om året, så se datorn om och hur prickarna förändras. Smart!

Så nu vet vi alltså att jag just precis idag är cancerfri inuti, nästan iaf – jag ska ta cellprover senare idag. Och vi vet nästan säkert att jag är cancerfri även utanpå, å det är ju jättebra! Vi vet också att det numera är stenkoll på mej, att jag förmodligen kommer att få cancer på något sätt men att den då kommer att hittas tidigt. Tidigt är bra, då kan man fixa det.

Så den här cancerhistorien fortsätter alltså och den kommer inte att ta slut. Men det känns faktiskt helt ok.

Ni som följer mej på instagram (@marlenerinda) vet redan att jag fick positiva besked igår. Alla undersökningar hittills visar att jag är cancerfri, iaf just nu.

Förra veckan gjorde jag en sk datortomografi av buken. Idag var jag på gynavdelningen för att göra ultraljud inifrån ”underredet”. Att ligga i den där gynstolen är något av det värsta jag vet, tror nästan alla kvinnor känner likadant. Jag vägrar att ha en manlig läkare, tycker helt enkelt att det är extra jobbigt i en redan jobbig situation. Därför pustade jag ut när jag fick kallelsen och såg att det var en kvinna.

Många har frågat mej om jag är orolig, det gjorde även läkaren när hon kallade in mej. Men jag har inte varit det, jag har lixom räknat med att jag har cancer och på något sätt ska behandlas. Helt och hållet förberedd och väldigt realistiskt. Jag har så många nära mej som dött i cancer eller som är sjuka just nu – det finns inget alternativ – jag kommer att få det!

Den här läkaren kunde iaf berätta om den förra undersökningen och att den inte visade någonting. Allt var fint och såg ut som det skulle. Sen berättade hon att de markörer som hittats i mitt blod egentligen bara visar att det är risk för äggstocks- eller livmodercancer. Och att det inte är någon större risk så länge man fortfarande har mens. Det är när mensen och klimakteriet är över som vi kvinnor har störst risk att få cancer. Varför man då slutar med mammografi för kvinnor över 74 är en gåta. Skandal faktiskt! Risken är störst för äldre kvinnor – då slutar man kolla upp dem. Var är logiken?

I mitt fall så såg allt ut som det skulle. Inga cystor eller annat som syntes på skärmen, ingen cancer. Hon berättade att mitt värde räknas ut mot de fynd hon gjort, varje fynd räknas som 3 – inget fynd räknas som 1. Sedan multipliceras värdet på markören med de olika fynden. Mitt värde på 40 (ska vara 25 tror jag) blev då fortfarande 40 och innebär ingen åtgärd i nuläget. Blir värdet 200 då går man vidare direkt. Efter konsultation med en kollega kom vi överens om att jag ska ta nya blodprover och komma tillbaka om 2 månader. Jag är trots allt i riskgrupp och ska kollas upp.

Men jag är frisk! Just nu. Jag blev faktiskt överraskad, och lättad förstås, men jag hade lixom räknat med att det skulle vara något. Vi har pratat om döden här hemma och hur jäkligt det skulle vara att dö nu när vi har så mycket kvar att uppleva. Snopet att missa livet lixom, för jag vill ju leva. Inte bara överleva, utan leva. På riktigt.

Jag har lärt mej massor på den här resan och än är den inte över. Jag kommer alltid att stå under kontroll. Inom kort ska jag berätta vad jag lärt mej och saker man inte ska säga till någon som utreds för cancer. Det har jag nämligen lärt mej mycket om.

Men just nu ska jag njuta av att vara frisk 🙂

Jag har ju lovat att ni ska få följa med i varje steg på min cancerutredning, det tänker jag hålla. Idag får ni därför följa med in i röntgenrummet på Södertälje Sjukhus. Nästa vecka är det dax för en annan undersökning, en lite mer intim sådan.

För någon vecka sedan hittade man ”markörer” i mitt blod som kan vara cancer. Det behöver inte vara det, men det kan vara det och eftersom ungefär halva släkten är drabbad vill man kolla upp precis allt. Å det går fort! Redan idag hade jag tid för röntgen, eller rättare sagt, datortomografi av buken.

En sk DT innebär att man ser mjukdelar inne i kroppen, till skillnad från en röntgen som visar hårda delar. Nu ville man alltså kolla upp tarmarna och allt som finns i buken. För att göra detta skulle jag dricka vatten, massor med vatten. Timmen innan undersökningen skulle jag få i mej en liter, minst. Jag tycker inte om vatten… så detta var alltså min första utmaning på den här resan. Kan tyckas larvigt, men jag har så svårt att dricka!

Jag blev inkallad på tid, kissnödig som bara den! Å jag fick faktiskt kissa, halleluja. Blåsan skulle inte vara full, bara tarmarna. Då syns de tydligen väldigt bra. Jag fick ta av mej allt med metall, bygelbehå, smycken osv och sedan lägga mej på en brist mitt i rummet. Sköterskan satte en infart i höger arm och började med att kolla njurvärdet som tydligen var toppen. Så bra då! Allt som är bra är positivt.

Jag fick veta att man skulle ge mej kontrastvätska genom infarten och att den var varm och det skulle kännas som jag kissade på mej. Den var varm, och jätteskön eftersom jag frös som en gris, men det kändes inte som jag kissade på mej. Britsen kördes in i röret och undersökningen började. En röst sa hur jag skulle andas, andas in – håll andan, andas som vanligt osv. Efter några minuter var allt klart och jag kunde gå hem.

Nu får vi se när jag får svaret och vad det säger. Jag är som sagt rätt cool med allt, jag vet att jag är i riskzonen för cancer och att jag kommer att få det, om jag inte redan har det alltså. Å skulle jag redan ha det så är det så tidigt att man borde kunna bota mej med enbart operation.

Än vet vi alltså inget mer än att blodet har markörer för cancer. Snart vet vi mer.