Browsed by
Tagg: kap verde

Sal – Kap Verde – Solen och vindarnas ö i Afrika

Sal – Kap Verde – Solen och vindarnas ö i Afrika

Man brukar ju säga att Öland är solen och vindarnas ö, Kap Verde är isf solen och vindarnas ö i Afrika. Så är det verkligen, det är massor med sol och massor med vind. Å låååånga härliga stränder!

Det ska göras klart direkt: klarar man inte blåst så ska man nog tänka ett varv extra innan man bokar Kap Verde, iaf om man ska åka dit i december/januari när det blåser som mest. Då blåser det nämligen rejält, dygnet runt. Det ska vara lugnare andra tider på året och även på andra öar än Sal. Vi var förvarnade, ändå blev det lite jobbigt i längden. Jag vill gärna ligga på stranden och sola, det gick inte. Men långa härliga promenader kunde vi ta och inte en enda svettig människa behövde man träffa, sånt gillar jag!

Kap Verde är en ögrupp strax söder om Kanarieholmarna och väster om Gambia/Senegal. Det tar ca 7.5 timme att flyga direkt och är bara två timmars tidsskillnad. Solen skiner året om och regnar det så är det oftast på vår sommar. Sånt gillar jag också!

Vid inflygningen ser man de långa härliga stränderna och vi var glada att vi kom så pass tidigt på dagen att vi faktiskt kunde gå en promenad längst stranden redan första dagen. Flygplatsen är liten, ändå tar det ganska lång tid att krångla sej igenom passkontrollen och få väskorna. Men sen är transferns kort, hotellområdena ligger bara någon kvart-halvtimma från flygplatsen. Först ligger ett mindre åt höger, sedan kommer man till änden på ön – där ligger Santa Maria och alla hotell på rad längst udden.

Vi bodde på Vinghotellet Smartline Criuola som låg i slutet av hotellraddan och kanske 10 minuter från piren i Santa Maria. Piren är en plats som alla vet var det ligger efter något dygn och de flesta sedan har som riktmärke. Det är runt piren som allt händer. Där kommer fiskarna in på morgonen och kvällen, här kan man snorkla och ta båtturen från. Här finns butiker och restauranger. Går man åt andra hållet från vårt hotell sett så finns ytterligare ett eller två hotell, sedan är det bara byggplatser. Går man tillräckligt långt, kanske en halvtimma, så är man helt ensam på stranden – det var där vi tog bilderna på mej i klänning.

Till Kap Verde åker man främst för att man gillar sol. Man kan nog säga att det är en av de mest solsäkra platser som finns och värmen är torr, inte fuktig. När vi var där i början av januari var det runt 25-26 grader varmt varje dag, ibland något varmare. Många åker också dit för att kite-surfa, det är ett paradis för alla vattensporter och särskilt för dem som kräver vind förstås. Överallt ser man mängder med kite-skärmar och mer än en gång jagade vi förrymda brädor och även skärmar som rymt från sina ägare.

Kap Verde är otroligt fint. Det är långa stränder, mängder med vackra blommor och både färgglada kläder och färgrik mat. Gillar man att fota har man ett helt paradis framför sej, bara att knäppa på – alla bilder blir bra och kräver inga filter. Vinden gör dock att det blir ett naturligt filter av sand över precis allt, så var noga med att rengöra kameror, mobiler, glasögon mm när ni varit ute. Vi hade allt med oss överallt, inget blev förstört tack o lov, trots att det var sand i varenda springa.

Det finns inte jättemycket att göra på Kap Verde, utbudet är ungefär som på vilken annan mindre  paradisö som helst. Det finns jättefina restauranger med otroligt god mat, en och annan nattklubb/casino och mängder av mysiga barer förstås. Det är billigare än hemma, men inte jättebilligt. Man tar sej enkelt runt med lokaltrafiken den är jättebillig, det kostar typ 1 eller 2 euro vart man än vill åka. Det finns inga tidtabeller utan bussen går när den är full, enkelt. Vi åkte in till huvudorten på Sal en dag, där kan man besöka marknaden och tv-tornet med utsikt över hela ön. Det räcker med en halvdag för en sån tur. Om man inte vill se mer förstås och fortsätter till saltbassängerna, då ska man nog avsätta en hel dag. Men saltbassänger finns det även i Santa Maria, även om de inte är lika stora. Ving har en rundtur som vi hörde var väldigt omtyckt.

Vi var på semester för att vila, det var lixom huvudsysslan och prio1 och det var Kap Verde perfekt för. Samtidigt så var vi förstås nyfikna på landet och ön och ville ta mängder med bilder eftersom det var så otroligt fint. Så våra dagar var ganska enkla och same same… jag vaknade oftast vid 7 och tittade på soluppgången, vi åt en lång frukost och låg vid poolen och solade fram till lunch. Efter lunch tog vi en lång promenad på stranden och hade förstås med kameran. Eftersom det blåste så pass mycket så var en promenad bästa sättet att utnyttja stranden, så vi gick i flera timmar per dag och tog mängder med bilder. Vi bytte håll typ varannan dag och gick så långt man kunde åt bägge hållen. Dusch innan middagen och på kvällen satt vi och jobbade och kollade mail, mobil osv, i lobbyn där wifi funkade hyfsat.

Det finns mängder med utflykter att göra, både på land och i vattnet. Men vi valde bort detta den är gången, just för att bara ta det lugnt. Vi tränade inte ens, trots att vi valt ett hotell med gym – våra promenader blev enda träningen den här gången och det kändes helt ok. Det blev trots allt ca 15000 steg om dagen ändå…

Två veckor kändes helt ok, trots att jag skulle kunna vara borta hur länge som helst bara för att det är sol och varmt. Jag vet inte om vi kommer tillbaka, kanske inte till Sal – men möjligtvis till någon annan ö. Det skulle vara intressant att se flera andra öar och jämföra dem när det gäller framförallt blåsten, men även naturen osv. Jag var nyfiken på Kap Verde och är glad att vi nu sett iaf en av öarna, det är som en blandning av Jamaica och Gambia. Lite africancaribbean på något sätt.

Å det är som sagt ett paradis för surfare och fotografer! Vi tog helt fantastiska bilder! Bara därför skulle jag kunna åka tillbaka flera gånger  🙂

Det slutade inte så bra…

Det slutade inte så bra…

Så är vi hemma igen efter två fantastiska veckor på Kap Verde. Tyvärr slutade det inte så bra, man ska tydligen inte ta det där sista åket – eller i mitt fall sista doppet…

I onsdags gick vi som vanligt vår promenad på stranden på eftermiddagen. Det blåser alltid, men det blåste mer än det tidigare gjort. Dock är det långgrunt, så badar man längst strandkanten är det ingen fara. Klart vi ville bada sista dagen!

Vi gick en bit bort, ungefär där vi fotade några dagar tidigare. La våra grejer på långt avstånd från vattnet, eftersom vågorna gick långt upp. Å hoppade i! Vattnet var varmt och det var jätteskönt. Martin låg kvar i vattnet medan jag gick upp för att torka. När jag är nästan uppe kommer en rejäl våg, mycket större och starkare än de andra, som bokstavligen sveper undan mina ben. Det är lite uppförslutning och jag landar på ryggslutet i någon decimeter vatten. Just nu gör det inte ont, jag skrattar bara.

När jag suttit och torkat en stund känner jag att det faktiskt gör ganska ont i rumpan/ryggen och tänker att det väl går över snart. Vi går tillbaka till hotellet, det gör inte ont när jag går tack och lov, så benen är det inte fel på. Martin inspekterar mitt rumpparti och konstaterar att det iaf inte syns något. Så länge jag står och ligger känns det heller inte särskilt mycket. Men när jag sitter…

Jag sover hyfsat på natten, dagen efter har jag väldigt svårt att resa mej när jag suttit. Att sätta sej går hyfsat, men att resa sej gör plågsamt ont. Jag måste sitta på ett särskilt sätt och undviker att byta ställning. Nu ska jag alltså sitta på ett flyg i 7,5 timme… jabba…

Hela flygningen blir väldigt jobbig! Jag kan sätta mej, men får ha flera kuddar bakom ryggen för att sitta någotsånär bekvämt. Jag börjar nästan grina varenda gång som jag måste byta ställning och njuter när jag sätter mej på toaletten där det inte är något tryck mot rumpan/ryggen. Nu har vi insett att svanskotan förmodligen blivit stukad eller nåt sånt. Hade den varit bruten eller haft en spricka borde det gjort mer ont. Det enda jag tänker är att jag bara ska klara av flygresan och bilresan de 7 milen hem, sen får vi ta ställning till hur vi ska göra med resten.

När vi kommer hem är klockan nästan 3 på natten och jag somnar totalt slut. På morgonen är allt mycket bättre, jag kan sitta och resa mej utan att grina – men det gör så klart förfarande ont. Jag kan ändå fungera hyfsat normalt och tänker att jag låter det bero, men träna kan jag såklart inte. Så just nu är läget att jag väntar till måndag och ser hur allt är då. Just nu kan jag sitta nästan normalt, det gör mest ont när jag reser mej.

Det var en rejäl smäll jag fick, Jag var inte oförsiktig, det var en ren olycka. Klart jag vet att vatten och vågor har kraft, men att en våg som nästan klingat ut och är halvvägs uppe på stranden kan ha sån kraft att den slår undan benen på en var lite oväntat. Jag ska nog ändå vara glad att det var lite uppförsbacke och fanns lite vatten som dämpning. Och att det inte fanns några koraller eller stenar där jag landade. Det gör ont just nu, men om några veckor är nog allt som vanligt igen.

Jag har bara varit med om en så jobbig flygresa en gång tidigare och det var när vi flög från Zanzibar och jag hade salmonella. Då var det några timmar till som skulle klaras av, ”skitjobbigt” rent bokstavligt… Men nu är jag iaf hemma, det är alltid skönast att vara i sitt eget land när man inte mår helt bra. Nu får vi se hur saker och ting läker, det blir som det blir.

Har du någon erfarenhet av stukade svanskotor? Berätta!

Fotosession på vackraste stranden

Fotosession på vackraste stranden

Varje dag går vi en promenad på stranden. Antingen går vi år
vänster mot piren i Santa Maria eller också går vi till höger och den oändliga
stranden. Vi går mil varje dag och det är så troligt härligt!
Här om dagen gick vi iväg lite längre än vanligt, för att få
vara helt ensamma på stranden. Vi hade en plan på vilka bilder vi skulle ta och
vad vi ville ha. Jag offrade en vit klänning för konsten 🙂 
Vädret var perfekt, alla färger så där sagolikt vackra med
azurblått vatten och vit sand. Det var bara vågorna som var lite i vägen,
särskilt en… men Martin såg den komma och fick jätteroliga bilder på mej precis
när jag blev totalt översköljd. Där låg jag som en dränkt katt och skrattade
nästan ihjäl mej.

Sen blev det bilder på alla möjliga och omöjliga håll. Ni
får se ett urval av dem medan vi roar oss med en 7-timmars flygresa hem till
kalla Sverige. I natt är vi tillbaka i verkligheten igen…

Bussen går när bussen är full

Bussen går när bussen är full

Kap Verde består av en massa öar, Sal är bara en av dem.
Även om Sal kanske är den mest turisttäta ön, så är det inte här huvudstaden
ligger. Men det finns förstås en större ort även här och den heter Esparagos
och ligger nästan mitt på ön. I måndags testade vi öns lokaltrafik och tog oss
dit.
När vi besöker ett nytt ställe så använder vi alltid
fötterna för att se så mycket som möjligt. Här om dagen tog vi en liten lätt
promenad på 3 timmar och hittade då till slut fram till Saltbassängerna. Då
gick vi även förbi Santa Maria busstorg och bekantade oss lite med detta. Så i
måndags lämnade vi hotellet för att ta lokalbussen till Esparagos. Här finns ingen
busstidtabell utan bussen går när bussen är full. Enkelt. Vi hade tur och var
de sista som fick plats, så det var bara att stänga dörren och hoppas på det
bästa… det är ett under att den höll hela vägen… Vart man än åker kostar det 1
Euro, billigt och bra!
Det är knappt två mil mellan Santa Maria och Esparagos, det
tog inte lång tid att ta sej tid alls. Bussen släpper av alla på samma ställe,
ganska mitt i stan. Vi hade ju ingen aning om vad man sa se där, utan
promenerade bara omkring lite. Tills vi såg ett torn på en kulle och en massa
människor. Dit ville vi gå! Efter lite omvägar och senvägar hittade vi iaf dit
och började vår ”klättring”. Vi hade haft koll på vädret och tog en mulen dag
och tur var det för värmen var det inget fel på! Efter en rejäl serpentinväg
med stark lutning var vi iaf uppe och hade utsikt över nästan hela ön. Helt
otroligt! Man kunde inte se till Santa Maria, men allt annat – så häftigt!
När vi var nöjda och tagit en miljon bilder gick vi ner igen
och hade då bestämt oss för att ta en taxi till Palmeira som vi hört skulle
vara en mysig kuststad. 4 Euro kostade taxin som släppte av oss i nån slags
citykärna… här fanns mycket riktigt en liten hamn, men i stort sett inget mer –
eller också var vi på fel plats… vi tittade lite på fiskgubbarna som fixade med
sina båtar, kollade runt lite i byhålan och när vi såg en buss gå tillbaka till
Esparagos hoppade vi på den. Sen var vi ganska nöjda och tog nästa buss tillbaka
till Santa Maria igen. Planen var att äta lunch i Palmeria men som det nu föll
sej var vi tillbaka på hotellet innan lunchen var slut.
Man kan väl inte säga att varken Esparagos eller Palmeria
var särskilt mycket att hänga i julgranen, men nu har vi iaf sett det. Vi kunde
konstatera att klasskillnaderna är tydliga överallt på ön, men kanske ännu
tydligare i Esparagos. Här blandades jättefina hus med plåtskjul. På baksidan
av tornet som vi besökte, såg vi ett av de fattigaste områdena på ön. Här var
det bara fyra väggar av korrugerad plåt. Eftersom det inte finns något
grundvatten så växer det knappt någonting. Det är platt och bara en massa sand.
Och det blåser, precis hela tiden. Det kan verkligen inte vara lätt att leva
här om man inte har pengar. Genast går tankarna till ens behagliga liv hemma
och hur mycket vi gnäller i onödan. Vi är rätt bortskämda.
Klart man skulle vilja hjälpa, men man kan ju inte hjälpa
till överallt. Vår by i Gambia har det i stort sett lika dåligt, skillnaden är
att där kan man iaf i bästa fall odla lite ris och kanske en och annan frukt.
Även om vi inte gör skillnad för någon här på Kap Verde mer än som turist, så
känns det bra att vi hjälper till någonstans i världen. Vi engagerar oss i
Gambia och vi vet att andra engagerar sej här på Kap Verde. Ingen kan göra allt
– men alla kan göra något.

Imorrn åker vi hem efter två berikande veckor. Jag kan
absolut rekommendera alla att åka hit, alla som står ut med konstant blåst
alltså… stränderna är otroligt fina, det är lagom lång flygresa och bara två
timmars tidsskillnad. Ett bra resmål helt enkelt. Jag kommer att utveckla det
mer när jag kommit hem och landat lite. 
Nu ska vi bara njuta av den sista dagen
och ta vara på de sista solstrålarna innan det är dags för den svenska vintern
igen. Guuud som jag kommer att sakna solen och värmen!!!
Nyårsafton på Kap Verde

Nyårsafton på Kap Verde

Tänk att det redan gått en vecka på det nya året! Nu är det
bara 24 veckor kvar till midsommar och 50 kvar till jul! Tiden går så jäkla
fort!

Vår nyårsafton blev väldigt lugn. Vi hade ett fantastiskt
väder här på Kap Verde, med strålande sol och klarblå himmel. Förmiddagen
spenderas i en solsäng och på eftermiddagen tog vi en lång promenad på
stranden. Vi gick bla förbi där man riggade nyårsfyrverkerierna och såg att man
höll hårt på säkerheten. 
Området var avspärrat, där var en vakt som kollade att
ingen gick för nära, alla pjäser var riktade mot vattnet och ett riktigt proffs
höll koll på alla grejer. Inga halvpackade män som snubblande försöker få ner
smällare i nån gammal ölflaska och fumlande försöker tända på… Här var säkerheten
först, sånt gillar vi!
Efter vår promenad gjorde vi oss i ordning, tog en drink på
vår veranda och gick sedan till matsalen som var dekorerad till max! Vita dukar
på varje bord, en vinflaska i ett fint ställ, linneservetter, vackra
uppläggningar osv osv. Vi stod först i kön och hann fota lite innan folk
kastade sej över maten. Där fanns mängder med skaldjur av alla sorter, färsk
frukt, härliga efterrätter och en massa annat. Jag tog mest för mej av de
grillade jätteräkorna som var sååå goda! Vi åt länge, njöt av maten, varandras
sällskap och kvällen. 
På promenaden hade vi summerat året och kommit fram till att
2018 bara kan bli bättre än 2017. Att börja här på Kap Verde känns helt rätt,
förmodligen avslutas det i Gambia och det känns lika rätt det.
Efter maten skickade vi sms hem till familjen och gick sedan
och satte oss på vår härliga veranda igen. Kvällarna är varma, så man kan sitta
ute hela natten om man vill. Vi var fortfarande i svensk tid i kroppen, så vid
22.30 var jag rätt trött och gick in och la mej en stund. 23.15 hörde vi
smällare och undrade om man inte kan
klockan här på ön. Det var ju flera minuter kvar till tolvslaget!
Strax innan 24 gick vi ut på stranden, tillsammans med en
massa andra människor från hotellet. Vi gick åt det håll där vi sett
arrangemangen för fyrverkerierna, och väntade… och väntade… förgäves. 00.15
hade det fortfarande inte hänt något, så då gick vi in… en kvart senare smällde
det! De kan verkligen inte klockan här! Förklaringen fick vi dagen efter när vi
träffade en svenska som jobbar här. Det landar tydligen ett plan strax innan 12
och då får man av förklarliga skäl inte fyra av en massa fyrverkerier, därför
gör man det före och efter. Synd bara att man inte talat om detta för oss
turister…

Så vi lyckades alltså missa två fyrverkerier, å andra sidan
är jag ju inget jättefan av sånt – så det är helt ok ändå. Vi har firat nyår
både på Zanzibar och Egypten utan ett enda fyrverkerier, det är förbjudet där,
och det har gått alldeles utmärkt ändå.

2018 började alltså inte med en smäll,
men med strålande sol och klarblå himmel även på nyårsdagen. En väldigt bra
början om ni frågar mej 🙂

Promenaden blev lite längre än tänkt…

Promenaden blev lite längre än tänkt…

Livet går sin gilla gång här på Kap Verde. Fortfarande
vaknar vi vid 7 varje morgon, men de senast två dagarna har vi iaf inte sovit
middag. Det betyder alltså att vi sovit ikapp och är betydligt piggare än innan
vi åkte.

Vi har varit här halva tiden nu och har knappt en vecka
kvar. Igår var tydligen den stora resdagen, idag är hotellet nästan tomt.
Tyvärr verkade solen följa med transferns till flyget, för idag är det rätt
mulet tyvärr. Så istället för att parkera på en solstol som vi brukar göra
efter frukost, så snörade vi på oss gympaskorna och gav oss ut på promenad. Vi
skulle bara gå till saltbassängerna här i Santa Maria, som vi hört talas om.
Problemet var att vi inte hade en aning om var de låg.
Eller jo, en aning hade vi… typ till vänster vid
bensinstationen.  Problemet är att det
finns två bensinstationer och den som beskrev detta pekade åt höger… Men vi
började gå och tänkte att det löser sej väl på vägen. Hittade vi inte dit så
hittade vi väl något annat. Ingen av vägarna vid någon av bensinmackarna såg
rätt ut, så vi fortsatte rakt fram. Hittade vi inte saltbassängerna, kunde vi
alltid gå till Botaniska trädgården istället. Åsså kan man ju fråga sej fram!
Första mannen vi frågade hade ingen aning, han var nog ännu
mer vilse i pannkakan än vi var. Men den andre han visste! Så vi vände och gick
med honom tillbaka en bit, tills han pekade ungefär hur vi skulle gå. Vi var
inte tillbaka på rutan ett, men inte långt ifrån… Vi gick dit han pekade och
befann oss väldigt mycket på baksidan av Santa Maria. Här bor folk i skjul och
det finns mycket skräp på gatan, men här och där finns också jättefina hus. Vi tog
sikte på stranden och tänkte att vi kanske ser vart vi ska därifrån. 
Innan vi kom fram till stranden såg vi mängder med
Kite-segel och förstod rätt snabbt att det måste vara Kite-Beach som alla
pratar om, där det är någon form av mästerskap just nu. Vi går väl dit då!
Hittar vi inte saltbassängerna så kan vi ju alltid kolla på surfare istället. Härifrån
fick vi sällskap av en liten hundflicka som rätt var det var hade visat oss
vägen till… Saltbassängerna! Vi hade gått genom sanddyner och tvättäkta
ökenlandskap när vi plötsligt såg dem. Så häftigt!

Området ligger mitt ute i ingenting, i form av två
gigantiska vattenområden med inrutade bassänger. Vi såg redan en bit innan hur marken
blev hårdare och sprack upp här och där. Vitt salt blandades med sanden
överallt. Här jobbade 3-4 män med att ta upp det aldrig sinande saltet ur
vattnet. Runt om var det högar med salt, som jag antar att någon hämtar då och
då och fixar till för att kunna sälja. Vi och hundflickan gick runt och
tittade, fotade och fascinerades. Männen brydde sej inte så mycket, men vinkade
till oss. Det finns större saltbassänger norrut på Sal, dit turisterna
vanligtvis åker – vi var helt ensamma här och väldigt nöjda med det.

Jag fick med mej en stor saltkristall, och efter en miljon
bilder gick vi därifrån. Vid det här laget hade vi gått i drygt två timmar och
redan tagit sisådär 10 000 steg i lös sand. Det fanns ingen skugga alls
och var väldigt varmt, så den där Kite-stranden fick vara. Vi hade nått vårt
mål, hittat våra saltbassänger, var nöjda och kände mest för att gå hem. Så det
gjorde vi! Problemet var bara att hundflickan ocså gjorde det… följde med oss
alltså, trots at vi försökte få henne att gå hem. Hon följde oss hela den långa
vägen tillbaka till hotellet, trots att vi försökte få henne att vända. När vi
kom fram började en annan familj att klappa henne och hon la sej hos dem medan
vi smet iväg till rummet.
Sen såg vi henne inte igen, men det var tack vare henne som
vi hittade rätt! Hade hunden inte gått framför oss när vi irrade runt och hade
vi inte följt henne, så hade vi aldrig hittat de där bassängerna. Det tackar vi
för! Vi får väl se om vi ser henne igen någon dag inne i Santa Maria.
Nu kan vi alltså bocka av en sevärdhet på vår lista, vi har
inte gjort så mycket av den varan än. Men på måndag är tanken att vi ska åka
till Esparagos och Palmeria. Vi tänkte ta lokalbussen, så får vi se om vi
hittar rätt  🙂
På resa som Viktväktare

På resa som Viktväktare

Många tror att det är helt omöjligt att ”sköta” sej när man
har semester eller åker på resa. De flesta avbryter sitt Viktväkteri och tappar bort sej totalt.
Man tänker att man bara ska göra ett litet uppehåll och sen köra igång igen när
man kommer hem. Men så blir det inte alltid… Jag tänker lite annorlunda.
När jag skrev in mej på Vitväktarna i aug 2000 hade jag
aldrig ens försökt att gå ner i vikt innan. Jag gick in i Viktväkteriet med hull
och hår, följde allt till punkt och pricka och blev nästan som frälst
eftersom jag mådde så himla bra. När första utlandsresan närmade sej i oktober samma
år vågade jag inte annat än följa programmet även i Tunisien dit vi skulle
någon vecka. Jag vägde exakt detsamma när jag åkte som när jag kom hem, helt
ok.
Efter detta har det såklart följt några resor, jag har
handskats med dem på olika sätt. De första tre åren vågade jag inte annat än
att följa programmet, sedan dess har jag blivit lite mer avslappnad i mitt
förhållningssätt kan man nog säga. Jag har insett att man både kan njuta, vara
Viktväktare och må bra även på semestern. Man behöver inte vara nitisk, men man
behöver inte släppa taget helt heller. Blir det ett plus så blir det, det tar man bort ganska snabbt igen.
Fram tills för något år sedan vågade jag inte bo på hotell
med all-inklusive. Jag var helt säker på att jag inte skulle klara av att det
bjöds på tex glass hela dagarna eller att det fanns något att äta precis hela tiden. Jag
trodde att jag skulle ta alldeles för stora portioner och dricka litervis med läsk. Efter 15 år som Viktväktare, typ 12 av dem som Guldmedlem chansade vi.
Förra året bokade vi vår första all-inklusive i Egypten, å det gick hur bra som
helst! Det var ju inte ens svårt!!!

Även här på Kap Verde har vi all-inklusive och precis som
sist njuter vi av semester och mat, det sistnämnda i lagom mängder. Ja, det är
en himla massa maträtter. Ja, det är en himla massa efterrätter. Ja, det är
gratis glass, pommes, hamburgare och gud vet vad – hela dagarna vid poolen. MEN
här finns också dignande, härliga salladsbord, solmogna och otroligt goda
frukter och en massa annat. Vår strategi är att först ta från salladsbordet.
Sedan går vi runt bland varmrätterna för att se vad som finns och väljer att
äta EN rätt. Vi dricker vatten till maten och när det är dags för efterrätt kollar
vi även där vad som finns och väljer EN liten bit om det faktiskt inte räcker
med frukten. Vi går ifrån matbordet nöjda men inte proppmätta. 

Detta förhållningssätt låter kanske tråkigt, men det funkar
för oss. Varje dag tar vi en eller två långa promenader och får på så sätt se
stället vi är på lite mer ingående. Efter några dagar brukar lokalbefolkningen
känna igen oss och hälsar glatt. 
Genom att göra medvetna val, eller kloka om man så vill,
brukar vi komma hem några hekto lättare än när vi åkte. Vi tycker inte att vi
offrar något eller har en tråkigare semester för att vi inte kopplar bort
Viktväkteriet helt. Tvärtom faktiskt. Vi utnyttjar vår ledighet till att må
lite bättre och komma i lite bättre form. Så var det verkligen den här gången.
Jag var i superdåligt skick, sönderstressad, hade värk och mådde ganska dåligt. Men med
bra mat, sol på näsan, vila och promenader börjar jag må ganska bra igen. Jag
räknar med att må mycket bättre när jag kommer hem och vara lite lättare än
när jag åkte. 
Jag tänker inte vikt på semestern, men jag tänker hälsa! Å
tänker man hälsa så blir det automatiskt bra mat, lite eller ingen alkohol, vila
och promenader. Ganska enkelt egentligen… För oss funkar det! Det ska bli
spännande att se vad vågen säger när vi kommer hem. Om hälsotänket funkade även
den här gången.
No Stress – Kap Verdes slogan

No Stress – Kap Verdes slogan

De senaste dagarna har flutit på i en mycket behaglig takt.
Det tog ett par dagar för mej att komma ner i den lunk som finns i hela Afrika.
No Stress är Kap Verdes slogan och stämmer väldigt väl in på mentaliteten här.
Det finns nog ingen som jobbar på ackord här…
Precis som i Gambia tar man en sak i taget, om ens det… Med
ett snett och charmigt leende kommer man undan med det mesta, även när
stressade turister gapar högt och vill ha saker gjorda snabbt. När vi kom i
torsdags hade jag fortfarande alldeles för hög puls, men nu är det nog tom
lägre än vanligt. Vi sover fortfarande middag någon timma efter lunch. När vi
slutar med våra middagslurar brukar vi vara utvilade och upplagda för äventyr.
Planen är att vi ska ta oss till huvudstaden på Sal. Kap
Verde består av en massa öar i olika storlekar, Sal är den sk huvudön. Flygplatsen
ligger i huvudstaden Esapragos som ligger ca 20 minuter från Santa Maria där vi
bor. Det kostar 1 euro att ta sej med buss mellan Santa Maria och Esapragos, så
den turen ska vi göra någon dag. Då tänkte vi även besöka stranden Palmeira som ligger i
närheten av flygplatsen och kanske även saltbassängerna en bit bort.
Avstånden är inte så stora, så det funkar både att gå, åka buss eller taxi. 
Vårt hotell ligger ute på en udde ca 15 minuters promenad
från Santa Marias centrum. Vi är näst sist i raden av hotell, än så länge… det
byggs en hel del men byggtakten vet vi inte så mycket om… man vet inte när
hotellen är färdiga helt enkelt. När vi går till höger på vår strand är det
alltså bara ett hotell att passera, sen är det bara sand och byggprojekt. Vi kan
gå runt vår udde, men det är rätt långt så det har vi inte testat än. Dessutom
måste vi ha skor med oss då och det är rätt skönt att slippa bära på något.
Just känslan av att kliva ut barfota ur hotellrummet och sedan gå i flera
timmar är så skön!
De första dagarna var det sk sanddimma, med dis och moln.
Det var ju varmt, men den strålande solen var saknad. I söndags kom den! På
nyårsafton hade vi det mest fantastiska väder med ca 27 grader, sol och klarblå
himmel.  Detta upprepades till vår glädje
även på nyårsdagen. De dagarna bodde vi i stort sett i solen! Idag är det återigen lite disigt, men det funkar ändå. Direkt efter
frukost läger vi oss på varsin solsäng på poolomårdet, det är för blåsigt på
stranden och på eftermiddagen promenerar vi på stranden. 
Om hotellet kan man väl säga att det är ganska stort och där
finns både vanliga hotellrum och bungalows. Vi bor i en bungalow som ligger ca
50 meter från stranden, och kanske 150 meter från havet. Stranden är hur stor
som helst! Det är alltså inte bara att kasta sej i Atlanten, det är en bit dit.
Å tur är väl det eftersom det blåser precis hela tiden, i måndags blev vi nästan
blästrade på benen när vi gick vår dagliga promenad.
Här finns både plus och minus både på ön och boende. Vi
trivs, men kommer nog inte att åka tillbaka – det var det där med blåsten… men
värmen är ganska perfekt och läget på hotellet är suveränt. Med en flygtid på
drygt 7 timmar och bara 2 timmars tidsskillnad är detta ett himla bra resmål,
tycker jag!
Å så var det ju det där med tempot… No stress… det passar
oss perfekt!
Första dygnen på Kap Verde

Första dygnen på Kap Verde

Så var vi då här, i Santa Maria på Kap Verde. Resan började
redan i onsdagskväll, då vi tog oss till Best Western i Arlanda Hotellby. Flyget
skulle gå redan kl 7 på torsdagmorgonen, då är det skönt att vara på plats och
slippa köra de 7 milen som vi har dit.

Klockan väckte oss 4 ändå… vi åt frukost på hotellet och tog
sedan hotellbussen till Arlanda. Detta Best Western var inte lika bra som det
vi bodde på förra året. Rummen låg i en länga utanför receptionsbyggnaden så man
fick släpa bagaget utomhus, sånt tycker iaf jag är lite opraktiskt… särskilt när
det är kallt och tidigt på morgonen. Så nästa år är vi nog tillbaka på Best
Western Park in igen.
Hur som helst så lyfte iaf planet som det skulle och vi var
äntligen på väg! Efter 7 timmar och 20 minuter landade vi tom före planerat på
Sals flygplats på Kap Verde. Solen sken och det var runt 25 grader, och blåste…
blåsten var vi förberedda på, men att det var så mycket och precis hela tiden
var vi kanske inte lika förberedda på. Men så är det; på Kap Verde blåser det
rejält precis hela tiden. På nätterna viner det i husknutarna. Klarar man inte
blåst, ska man inte åka hit.
Transfern tog bara en dryg kvart, nära och bra – sånt gillar
vi! Vi hade valt Smartline Crioula Hotel, som finns i Vings hotellutbud. Här har vi all-inklusive och wifi.  När vi packat upp tog vi vår påse med grejer till Ving-guiderna och
knallade iväg för att upptäcka vårt närområde. Vårt mission var att lämna påsen
på Vings kontor, köpa Cola och fixa kontantkort till mobilen. Allt gick
smärtfritt, utom att köpa läsk. Vi vill ju ha Cola Light eller Zero, det fanns
inte… frågan var om det inte fanns för dagen eller överhuvudtaget… 
Vi var rejält trött så efter middagen gick vi och la oss
nästan direkt efter kvällsmaten. Middagen

imponerade inte ett dugg, förhoppningsvis skulle
frukosten vara bättre. Sängarna imponerade inte heller… vi vaknade tidigt med
ont i ryggen bägge två. Men när man vaknar tidigt hinner man se soluppgången
och den var imponerande! Det är absolut värt att vakna vid 7 varje morgon för
att gå ut och fota, hemma är ju klockan 9 då så det är ju inte särskilt konstigt
att vi vaknar då.

Efter frukosten, som var betydligt bättre än middagen, gick
vi till piren i Santa Maria. Där skulle Ving har sitt välkomstmöte som man
gjort om till en promenad, hur bra som helst! Vi fick se hela ”byhålan”, tips
på restauranger och en massa bra-att-veta. OCH vi fick veta att det finns Cola
Zero! Så efter promenaden gick vi till ett annat supermarket och där fanns iaf
halvliters flaskor med den ädla drycken.

Det tar kanske 15 minuter att gå den stenlagda strandpromenaden från vårt
hotell till Santa Maria. För mej tar det typ 45 minuter eftersom jag ska fota
allt. Åt andra hållet finns ingen strandpromenad, där får man promenera direkt
på stranden. Det finns inget annat heller åt det hållet, bara sand… den delen
utforskade vi på eftermiddagen. Vi gick runt hela udden och hade jättemysigt!
När dagen var slut hade vi gått ca 17 000 steg, det mesta i lös sand, och
var rätt möra. Den svenska tiden sitter fortfarande kvar i kroppen, så det blev
en tidig kväll igen. Middagen imponerade däremot på oss rejält, man hade verkligen
ansträngt sej med uppläggning och utbud.

I morse var vi återigen vakna vid 7 och bjöds på en helt
otrolig soluppgång. Här behövs verkligen inga filter för att förbättra
bilderna! Det var bara jag och en till på stranden, det enda som hördes var…
vinden… förstås! Det är inte konstigt att detta är kite-surfarnas paradis. 
Att få till detta med internet och få datorn att funka är
inte så lätt. Kontantkortet funkade perfekt, men min telefon funkade inte som
hotspot och hotellet wifi är inte strålande. Idag testade vi med Martins telefon
och då funkade det till slut. Så uppdateringarna kommer att bli lite som de
blir. På instagram däremot kommer bilder hela tiden, ha koll där om ni är nyfikna
@marlenerinda
Nu ska vi lägga oss vid poolen resten av dagen, det är lite
för blåsigt att ligga på stranden. Därför har man lagt sand runt poolen, så man
ska få lite strand ändå. Helt ok för oss! Ska berätta lite mer om själva hotellet i ett eget inlägg och mer om ön förstås. Tills dess får ni ha det så himla bra, årets sista dag!
Helt urblåst i skallen!

Helt urblåst i skallen!

För ganska precis fyra timmar sedan började vår semester. Äntligen! De senaste veckorna har haft ett helt galet tempo, mycket självvalt – nu hoppas jag att det ska löna sej.

I december brukar jag i vanliga fall äta bättre och träna massor, så blev iofs nästan i år också, men utan några bra resultat. I flera veckor har jag känt mej hängig och trött och bara väntat på att förkylningen ska bryta ut. Jag har tränat ändå och iom att Viktväktarna uppdaterade sitt program så har jag följt det och ätit bra också, men kroppen har inte mått bra och därför har träningen inte gett något resultat alls. Däremot har jag i princip stått still i vikt, trots en hel del godis.

Men i lördags blev jag äntligen förkyld! Äntligen kom skiten ut ur systemet! I morse vaknade jag hyfsat pigg och kunde träna årets sista pass. Men det har inte bara varit förkylningen som spökat… jag har varit superstressad eftersom jag velat hinna få undan en massa grejer innan semestern. Viktväktarna uppdaterade som sagt sitt program och alla våra ca 300 recept skulle räknas om till det nya systemet. Martin och jag har suttit och räknat nästan dygnet runt i julhelgen och natten till juldagen var vi äntligen färdiga! Så nu är alla recept korrekta och både gamla och nya medlemmar kan hitta recept med rätt SP FLEX-antal hos oss. Du hittar dem HÄR!

En annan sak som jag hoppades hinna var att skriva texter i förväg och förinställa allt under de två veckor vi ska vara borta, helst lite längre… På så sätt skulle jag inte behöva bry mej om magasinet alls på semestern, utan det mesta skulle sköta sej själv. Skulle jag ro detta i land, skulle jag skriva 3-4 texter om dagen under hela advent de dagar som jag kunde avsätta helt till skrivandet. Jag hann! Igår la jag in de sista recepten och kände mej så otroligt nöjd. Jag har även fixat veckomenyerna här på bloggen också, så de går ut automatiskt varje måndagmorgon kl 7.

Jag hade kunnat strunta i både Du i Fokus och bloggen, men det vill jag inte. Jag har jobbat hårt för att ni ska hitta bägge sidorna och ni ska absolut få det ni är vana vid och jag vill ju att fler ska hitta hit. Målet var att allt skrivande skulle vara klart igår kväll, så att hela dagen idag kunde gå till att packa och städa. Å jag lyckades! Men huvudet är helt kört, jag är helt utblåst och vet knappt vad jag heter. Att packa när skallen inte är med är inte så lätt… jag har gått igenom allt hur många gånger som helst och kommer på nya saker hela tiden. Jag hade glömt både pengar och solglasögon om inte Martin haft sin hjärna i behåll.

Men nu är vi iaf på väg! Pälsbollen är lämnad hos mina föräldrar och vi är installerade på Best Western Hotel på Arlanda. Flyget går redan kl 7 imorrn så det är skönt att vara på plats och slippa köra på morgonen. Så nu har semestern börjat och jag sitter med en kopp te i hotellsängen och skriver. Klockan är 20.20 och jag kommer förmodligen att sova innan klockan blir 21… jag är sååå trött! Vi ska upp vid 5, äta frukost och ta oss till terminalen – så lite extra sömn behövs verkligen.

Någon gång runt 14-tiden landar vi på Kap Verde och strax efter det kommer ni nog kunna se första bilderna på Instagram. Sen blir det soluppgångar och solnedgångar, strandbilder och vatten för hela slanten! För ni hänger väl med på vår resa? Har du själv varit där, å då särskilt på Sal, så kom med tips på var man tar de bästa bilderna  🙂

Nu åker vi!!!