November är här och här i Tumba har vi fortfarande plusgrader, jag är väldigt glad för det! Om man bortser från klimatförändringar och sånt så gillar jag varma och snöfria vintrat. Jag tycker att vintern för två år sedan var den bästa nånsin, så den får gärna gå i repris. Vintern 19/20 snöade det två gånger, jag var på Filippinerna en av gångerna 🙂
Vi kämpar på med våra promenader, målet är fortfarande två om dagen. Men det funkar sådär sen Martin började jobba på kontoret i stan igen, det är för tråkigt att gå ensam tycker jag… men jag har ju mitt löpband och där går jag! Träningen sköter jag också, tre gånger i veckan. HÄR finns mitt enkla träningsprogram som jobbar igenom hela kroppen på bara 15 minuter.
Den fysiska aktiviteten har vi alltså koll på och även kosten är under hyfsad kontroll. Sömnen kämpar vi på med såg gott vi kan…
Veckans matsedel är nu uppdaterad med Viktväktarnas nya kostprogram, Personliga Points. Både det gamla och det nya står alltså i parenteserna, lite rörigt kanske , men men…
Fredag: Tacogryta (Blå 4, Grön 4, Lila 4 , plus ris (20 PP för all sås, plus ris))
Lördag: Indiska räkor (Grön fr 3, Blå fr 2, Lila fr 2, plus ris (2-7 PP för hela gryta, plus ris))
Söndag: Köttfärspaj (Grön 57, Blå 47, Lila 47 för hela pajen (53-63 PP för hela))
Det mesta passar faktiskt i matlådan den här veckan. Återigen uppmanar jag er alltså att laga mer mat än ni behöver för stunden och lägga i frysen. Det är så skönt att bara ta fram när fantasin eller tiden tryter.
För första gången på väldigt länge är vi helt ikapp med att skriva recept, vi har legat lite efter. Men nu är alla våra lagade rätter omskrivna och recepten är tidsinställda på Du i Fokus. Vi tog förra helgen bara för att skriva recept och jobba ikapp, nu är iaf stressen lite mindre. Jag avskyr när saker läggs på hög, tyvärr händer det lite för ofta.
Ni som är med på instagram @marlenerinda har sett allt som kommit ur vårt kök och hur mycket gott som väntar. Det mesta är både lätt- och snabblagat och med ingredienser man alltid har hemma.
Förra hösten lät Viktväktarna göra en undersökning som visade att nära var femte svensk oroat sej mer för sin vikt under pandemin än tidigare. Ändå uppgav var tredje att de ökat i vikt under senaste halvåret. Bla pga mer stillasittande, mer fri tid och tristess.
Jag antar att siffrorna fortfarande stämmer och det här blir jättekonstigt i min hjärna… har man mer fri tid så borde man väl utnyttja den? Särskilt om man är oroad för sin hälsa och dessutom har långtråkigt.
Som ni säkert vet så såg vi möjligheterna direkt i mars -20 och tog chansen direkt att motionera mer och ta hand om oss bättre. Istället för att pendla till och från jobb i ca 2 timmar, tog vi två dagliga långpromenader. Vi har kallat det för att ”gå till jobbet” på morgonen och ”gå hem från jobbet” på kvällen. Fast vi bara gick ett varv runt kvarteret där vi bor. Under 2020 gick vi drygt 300 mil! 2021 har det inte blivit riktigt lika många, men våra promenader har vi iaf fortsatt med.
Nu återgår allt så smått till hur livet var före corona. För mej blir det inte någon större skillnad, jag jobbade ju redan hemifrån – men det kanske blir lite färre event och glesare mellan resorna. Vi får se. Martin jobbade 5 dagar på kontor förut, sedan heltid hemma. Nu blir det kanske 1-2 dagar på kontoret i stan istället för 5. Vi ska göra vad vi kan för att fortsätta våra goda vanor, för vi gillar dem och mår bra av dem.
Bra mat har vi alltid ätit och det kommer vi att fortsätta med.
Såklart firar vi Kanelbullens Dag! Vi gillar dock att dela och bakar en kaka som flera kan äta av och då kan man dessutom ta så stor eller liten bit man vill 🙂
Den här veckan måste ni prova morotssåsen, tom de skeptiske sonen gillade den och det vill inte säga lite. Kycklingen med tomatsås är också jättegod och lättlagad och vem tycker inte om räkor, vitlök och en god dipp? Moussakan ser kanske inte så fin ut på bild, men är en av mina favoriträtter!
31 maj 2013 fick jag min första fitbit och sedan dess har det suttit en fitbit av något slag på min handled dygnet runt. Jag har gått igenom ett gäng under de här åren, både egna och några som jag fått låna för att testa. Nu sitter en sprillans ny 5:a på armen sedan några dagar och jag är så nöjd!
2011 (tror jag) började jag utredas för sömnstörning. Jag fick först sova hemma uppkopplad mot en maskin och sen fick jag även sova på sömnlabb på Huddinge Sjukhus, uppkopplad mot ännu fler maskiner. Jag sov så fort jag satt ner, så ofta jag fick, och hela nätterna, men var ändå alltid dödstrött. På vårdcentralen fick jag höra ”alla är lite trötta så här på hösten” när jag påtalade mina problem. Jag kände att något var jättefel och bytte vårdcentral och fick direkt remiss till utredning. Tack o lov.
Utredningen visade tydligt att min sömnkvalitet var usel. Jag kommer inte ihåg alla siffror, men aningsuppehållen var många och täta, dock inte så långa i taget. Jag var inte överviktig, jag snarkade inte och jag sov inte på rygg utan 93% på mage. Så det berodde alltså inte på de vanliga orsakerna, som det brukar göra. Jag fick veta att jag har en sk central sömnapné som tydligen bara 1 % har och som det därför inte forskas jättemycket om och därför finns såklart ingen hjälp att få. Jag kommer heller inte ner i djupsömn och får inte den återhämtning som kroppen behöver. Enda rådet från läkare är att jag ska sova middag om jag kan, så jag får min sömn, tupplurarna ger mej nämligen bättre sömnkvalitet.
Å detta var en av anledningarna till att Martin köpte den första fitbiten, Fitbit Flex, åt oss båda. För att helt enkelt få lite koll på vår sömn och samtidigt få lite andra finesser som stegräknare och lite annat smått och gått. Fitbiten gick dessutom redan från början att koppla till Viktväktarnas app och sånt är ju kul när man även vill ha koll på motionen. Men man kan väl säga att fitbiten utvecklats rejält sedan dess. Jag gillade dock den första, förutom att armbandet var värdelöst och släppte alldeles för lätt. Med tiden har jag gått igenom Fitbit Charge, Charge HR, Charge 2, Charge 3 och säkert ännu fler, här kan ni läsa om testet jag gjorde en gång, och nu sitter alltså Charge 5 runt min handled. Nu med färgskärm!
Charge 3 – armband från wish
5:an är lite mjukare och rundare i formen än sina föregångare och kommer med ett silikonband som känns bra och säkert på armen. Men jag kommer förmodligen att beställa ett annat armband från wish så fort de finns nya där. Jag har pga min fibromyalgi lite svårt med händerna och pill, därför är det knepigt att knäppa bandet. Förr har jag haft ett metallarmband som varit lätt att spänna och som jag hoppas hitta igen.
Skärmen eller displayen är alltså numera i färg och mycket tydligare än de tidigare. De föregående kunde man inte se när solen sken utan var tvungen att gå in i skuggan eller titta på mobilen. Nu ser man klart och tydligt vad det står. Man kan ställa in displayen på olika sätt, min visar steg, datum, tid och en stapel med hur jag ligger till. Titta på översta bilden. Klockan talar även om i vilken form jag är på morgonen, beroende på hur jag sovit och om jag är redo för ett tufft träningspass eller borde ta det lite lugnare. Jag kan även välja att ange hur jag mår varje dag och då berättar den även om min stressnivå, det har jag inte vågat göra än…
Jag gillar egentligen inte ny teknik, utan byter bara när jag måste. Mina föregående fitbits har använts tills batteriet varit helt slut och på slutet behövts laddas ett par gånger om dagen. Så även denna gång. Att nu bara ladda någon gång i veckan, och slippa ha koll flera gånger om dagen, är ju sååå skönt!
Egentligen behöver jag bara det som visas på displayen, plus koll på sömnen och utmaningarna, allt annat är bonus och grejer som jag inte riktigt har koll på. Att utmana vänner är kul, oftast kör vi en veckoutmaning och vem som snabbast går en viss sträcka. Det peppar lite men ibland kan det även vara lite stressande när man ser hur mycket andra rör på sej. Men jag brukar vara nöjd med att inte komma sist och att jag kanske fått fart på någon som inte rör sej så mycket.
Och det är på grund av utmaningarna som jag nog aldrig kommer att byta märke, det är alldeles för kul att se hur det går för vännerna. Har du något aktivitetsarmband? Villa funktioner är viktigast för dej?
Så har den tiden på året kommit då man ska summera allt som hänt de senaste 12 månaderna. Jag delar upp summeringen i flera delar.
2020 är ett jäkla skitår, men inte enbart faktiskt. Året gav oss chansen till att ta hand om oss och vi tog chansen direkt!
Allt började så bra med en härlig resa och firandet av att tant (jag) fyllde 50. Vi hann hem och började komma in i vardagen igen när corona slog till och stängde ner allt. Jag hade flera jobbresor inplanerade och vi skulle fota flera mingel och Röda Mattor – några hann vi göra men det mesta ställdes in på bara några timmar. Vi fotade vårt sista jobb 10 mars, sedan dess har jag varit hemma helt, Martin kom hem några dagar senare.
Vi accepterade situationen direkt och insåg att vi blir hemma på heltid väldigt länge. Jag trodde till midsommar – Martin sa direkt att det blir minst till augusti. Nu är det december och vi sitter fortfarande här… Jaja, vi deppade iaf inte ihop som många andra. Vi har ju varandra och gillar att tillbringa tid tillsammans. Det var ju så vi hade det under våra första år tillsammans, då vi både bodde och jobbade ihop. Så vi tyckte det var rätt mysigt faktiskt. Back to basic lixom.
Vi gjorde upp en plan direkt. Nu när vi bara skulle träffa varandra och alla fester, mingel och jobb var inställda och Martin inte behövde lägga tid på att åka till och från jobbet – så fick vi helt plötsligt massor med frigjord tid. Mellan 2 och 4 timmar varje dag faktiskt. Den tiden skulle vi lägga på vår hälsa!
Den 16 mars började vi gå ”till och från jobbet” varje dag, dvs en sväng runt kvarteret morgon och kväll. Jag styrde upp min sömn och kosten direkt, Martin behövde lite startsträcka men tog tag i sin kost på riktigt i april. Min träning fortsatte som vanligt, men nu blev verkligen alla planerade pass gjorda.
Vi började även kolla in alla kommunens naturstigar och upptäckte dem en efter en och hade skitroligt på vägen. Sen har vi fortsatt av bara farten och även tagit oss vidare till nästa kommun. Ni som hängt med på instagram @marlenerinda har sett hur vi har kämpat och hur vi har gått och gått och gått 🙂
Vi hörde tidigt att ett högt BMI förvärrade sjukdomen, vi tänkte inte tillhöra den skaran. Så istället för att sitta och deppa över allt vi inte fick eller kunde göra, tog vi alltså ett rejält tag i oss. Och som vi gjorde det! Jag var redan sk normalviktig, Martin vägde lite för mycket. Idag, drygt 9 månader senare, har jag gått ner 7 kg och Martin har gått ner hela 18 kg! Och detta bara genom att ta två dagliga promenader, sova ordentligt och äta ungefär som vanligt men mindre mängd.
Vi har inte uteslutit något eller haft några förbud. Ingen uppoffring alls alltså, bara lagt till sånt som är bra för hälsan. Å det är så vi har tänkt hela det här året, vi har satsat på vår hälsa och att göra det som är bäst för vår knopp och kropp. För att vi är värda det och för att vi vill hålla i längden.
Som sagt; vi anade att detta skulle bli långvarigt och utnyttjade situationen som vi ofrivilligt hamnat i. Istället för att lägga på oss ”corona-kilon” som många andra, har vi istället använt ”corontänen” för att ta bort kilon. På vägen har vi försökt att peppa andra att göra detsamma, vet inte hur bra vi lyckats med den biten dock… En och annan har nog tom blivit irriterad på oss…
Som det ser ut nu så kommer corona att styra vår värld i minst 3-4 månader till, landet kanske så sakta börja öppna i april/maj Det finns alltså ytterligare tid för oss att göra lite till – och för er som inte gjort något än finns fortfarande tid att köra igång.
ALLA behöver jobba på sin hälsa! Det måste inte nödvändigtvis handla om kilon och vikt, utan kan även handla om styrka, balans eller smidighet. Kroppen behöver både motion och muskler, särskilt när vi blir lite äldre. Eller varför inte prioritera sömnen? De allra flesta av oss sover faktiskt för lite. Vi har alla något som kan bli lite bättre.
Tänk hälsa! Vad behöver din kropp mer eller mindre av? Vad kan du med enkla grepp förändra, utan att göra om hela ditt liv alltså? Behöver du ta en promenad, sova lite mer, äta mer grönt – jamen gör det då! Tänk inte ta bort – utan lägg till. Lägg till bra vanor, så försvinner många av de dåliga på vägen. Tänk inte att du offrar något utan istället ger dej en chans att leva lite längre. Bli lite friskare. Må lite bättre. Nu har du chansen till förändring och man hinner rätt mycket på 3-4 månader.
Som sagt: man måste inte göra jättestora förändringar, man kan komma rätt långt ändå. Jag tränar 15 minuter, tre gånger i veckan och på bara ett år syns det lite skillnad. Två halvtimmes promenader varje dag är kanske mycket begärt, men ta en kortare iaf. Så sover du bättre och då blir allt bättre. Med små förändringar och små steg kommer man rätt långt 🙂
När alla restriktioner är över hoppas jag att jag mår bättre än någonsin i kroppen. Å det hoppas jag att ni också gör! Nu vill jag poängtera att jag är väl medveten om att ni som jobbar inom vården (och skolan mm) har ett helvete – men vi andra kan ju ta hand om oss så ni i bästa fall slipper oss.
2020 var alltså året då vi tog ett helhetsgrepp om vår hälsa och jobbade målmedvetet med den biten. Vi kom långt med små medel och arbetet fortsätter även 2021 – 2022 – 2023 – ja ni fattar. När det gäller kroppen och hälsan blir man aldrig färdig, det är ett ständigt pågående arbete. Ett arbete som blivit rätt trevligt faktiskt, det är kul när man ser och känner förändring 🙂
Nu undrar jag förstås; Du som hade möjligheten och fick mer tid – tog du också chansen att ta hand om dej lite extra. Eller är det din tur nu?
Under sommaren har vi utforskat alla naturstigar i Botkyrka, nu har vi börjat med grannkommunen Huddinge. Här finns det tydligen en massa mysiga sträckor att gå. Vi började med Kvarnen Runt för någon helg sedan.
Naturreservatet Orlången i Huddinge Kommun, omfattar sjön Orlången och hela 1643 omgivande hektar. Bara runt sjön finns 8-9 olika naturstigar i olika längd och svårighet. Vi valde en av de kortare, Kvarnen Runt, som är 2,4 km och går lite över stock och sten, runt udden vid Balingsta Gård.
Vi hade som mål att ta bilder när solen gick ner över sjön, men kom lite i senaste laget och fick nästan känna oss fram i mörkret. Å sista biten går över åkermark där det är rätt lerigt och ojämnt… ni fattar… det var halt och skitigt. Gå inte i mörker!
Man åker till Balingsta Gård, icke att förväxla med Balingsnäs. Det är en lång allé med dålig väg, innan man kommer fram till själva gården och stallet. Där parkerar man bilen och går sedan framåt, förbi stallet och lite snett ner åt höger. Hela vägen är tydligt skyltat med Kvarnen Runt och kvarnen syns dessutom tydligt i början.
Vi blev lite lurade dock och passerade nedanför kvarnen innan vi fattade att man skulle vika av från spåret och gå upp till den, så vi fick gå tillbaka upp en bit. Den står högst upp på en klippa och man har utsikt över hela Orlången, Sundby Gård tvärs över vattnet och halva Huddinge. Det är så fint! Kan tänka mej att en sommarkväll här upp är helt magisk.
Vi valde att gå motsols och då går man ner mot vattnet när man tittat klart på kvarnen. Där finns en fint ordnad grillplats och folk satt faktiskt där och myste när vi gick förbi, trots att det var i november och på väg att bli mörkt. Sen går man vidare, rundar udden och förbi något som kallas för gravfält, men vi såg inga gravar…
Stigen är alltså 2,4 km och helt ok för (nästan) alla att gå, men då ska det vara torrt! Och ljust. Sista halvan går alltså på åkermark som är rätt ointressant, men är man intresserad av fåglar kan jag tänka mej att det kan finnas intresse. Det finns en liten, men rätt ocharmig, utsiktsplats över ett våtare område. Där kan nog både det och det andra gömma sej om man orkar vänta lite.
Sträckan är alltså inte så lång, men rätt trevlig. Nästa gång tror jag dock att vi nöjer oss med att gå till kvarnen, förbi den och ut på udden – sen går vi nog tillbaka samma väg. Så himla kul var det inte att man måste göra om det…
Äntligen tog vi oss ut för att promenera de 7,5 kilometerna som sägs vara samma väg som man gick med Sankt Botvids kvarlevor på 1100-talet. Leden går från Botkyrka Kyrka till ”Sankt Botvids Källa” vid Salems Kyrka. Fast vi gick den tvärtom.
Vi har planerat detta ända sedan i våras och nu äntligen blev det av. Anledningen till att det dragit ut så på tiden, var bla parkeringsreglerna vid de olika kyrkorna. Det kan ju låta konstigt, men vid Salems Kyrka får man bara stå i 3 timmar och vid Botkyrka 4 timmar – det tar ca 3,5 timme att gå fram och tillbaka, med kamera ännu längre tid. Risken att få p-böter var alltså rätt stor och det ville vi undvika. Visst kan man gå bara ena vägen, det tar ju bara halva tiden – men då ska man ju tillbaka till bilen på något sätt och buss lockar inte i nuläget.
Vi löste det hela med att ställa bilen vid Botkyrka Kyrka och sedan låta sonen skjutsa oss till Salems Kyrka och släppa oss där. Lite småkrångligt… så detta måste kyrkan lösa, man måste kunna gå fram och tillbaka utan att riskera p-böter!
Så var det bara att traska iväg då. Eller? Vi hade läst kartan slarvigt… leden börjar inte alls vid Salems Kyrka, utan vid ”Källan”. Detta innebär att man måste gå ca 1,5 km utmed den hårt trafikerade landsvägen tillbaka mot Botkyrka. Kanske det bästa ändå är att ta buss 708 och hoppa av där, men då måste man ju veta det också. Detta är därför vårt hetaste tips för vandringen; ta bussen!
Sankt Botvids Källa är ett litet vattendrag där det inte doftar hallon direkt. Här finns iofs ett visst lugn och det är lite fint, men egentligen bara ett enkelt vattenhål med unken doft som rinner ut i Bornsjön. Här rekommenderas man ta sej en stund för eftertanke och meditation, vi tog lite bilder istället. Det hänger en skopa i ett träd, men med tanke på pågående pandemi ska man nog inte använda den. Vi går vidare.
För att komma till själva leden måste man fortsätta att gå längst vägen, nu en kort bit tillbaka till Salem igen. Man går under motorvägen och upp mot Caféet som ligger på kullen, en byggnad som jag känner igen sedan jag var liten. Det röda caféet med kaffekannan på gaveln har lixom alltid funnits där. Där finns flera fornlämningar, bla en runsten – vi går dock åt andra hållet. Nu har vi hittat Pilgrimsleden och är taggade till tusen!
Sankt Botvids Pilgrimsled är alltså ungefär 7,5 km lång, delvis kuperad terräng, vissa bitar går man på en spång, men i stort sett en enkel vandring. Man går genom kohagar, dock utan synliga kossor och några kilometer delar man med Naturstigen runt sjön Aspen, den biten är längst vattnet och jättefin.
Det finns sex meditationsplatser, med små informationstavlor som berättar om platserna och en kort reflektionstext. Om man vill kan man hämta ett häfte i kyrkan med mer info om platserna. Vi läser lite snabbt på skyltarna och går vidare. Leden är bra skyltad mestadels, det är bara en liten bit i början som är knepig att hitta. Att cykla är svårt men går med tålamod, vagn och rullstol nästintill omöjligt på sina ställen. Vi gillar rejäl terräng, det ska vara jord och grus under fötterna!
De 7,5 kilometerna tar oss ca 3 timmar att gå. Då stannar vi ändå inte så många gånger för att fota, det finns nämligen inte så mycket att ta bilder på. Det finns några fornminnen, hästar passerar och utsikten över Aspen – men i övrigt är det inte mycket som sticker ut. Vi kanske har blivit blasé, men det tror jag inte…
När vi kommer fram till Botkyrka Kyrka är vi nöjda med promenaden och att vi till slut kom iväg, men mer än så är det faktiskt inte. Pilgrimsleden hamnar inte överst på vår topplista, men den är ändå värd att gå tycker vi. Det är ju en bit av Botkyrkas historia och något som är kul att ha gjort som långvarig Botkyrkabo. Men det där med parkering krånglar till det, så det måste kyrkan fixa!
Vi fick iaf en rolig dag, i perfekt väder, vi är nöjda! Häng gärna med på våra promenader och fortsatta äventyr: instagram @marlenerinda
Sommaren har mest gått ut på att utforska olika naturstigar och motionsspår i vårt närområde. Eftersom vi inte hunnit med alla än, så fortsätter vi under hösten.
Mälarpromenaden är, precis som det låter, en vandringsled längs Mälaren. Den knappt fem kilometer långa stigen sträcker sig från Norsborgs Herrgård i väster till Slagsta färjeläge i öster, fast vi gick tvärtom. En del av promenaden delar sträcka med Botkyrkas kulturspår.
Vi parkerade bilen vid Slagsta Färjeläger där man får stå gratis ett helt dygn. Iaf just nu, man bygger något där – kanske en parkering som verkligen skulle behövas och då blir det säkert någon form av begränsning. Men minst 3 timmar borde man ändå få stå där när bygget är klart och det räcker för även en långsam vandrare.
Mälarpromenaden är ”lättpromenerad” och alldeles ljuvlig. Lummigt, lugnt, man både ser och hör vattnet och även om vi möter ganska många andra som promenerar och cyklar, så stör det inte alls. Här finns även möjlighet att tälta och äta sin picknick, hela tiden nära vattnet.
Vi passerar Slagstabadet och snart även Slagsta Marina. Vi tittar på alla båtar som speglar sej i vattnet och tar mängder med bilder. Här behövs inga filter, alla bilder blir bra! Tyvärr är restaurangen stängd för säsongen, men detta är verkligen det perfekta stället för en fika längst vägen. Efter marinan går man i skogen en stund och det är så mysigt!
Mälarpromenden går till 99% längst vattnet, början är förbi färjelägret och sedan en kort bit där man passerar industriområdet. Sen är det bara att gå! Stigen är bred och fin, med perfekt underlag både för fötter, cykel och barnvagn. Det finns bänkar längst vägen och mängder med små platser att bara njuta av. Hela vägen finns tecken av bäver, tyvärr såg vi ingen men vi hade en svanfamilj som följde oss en bra bit när vi gick tillbaka.
Vår promenad började alltså vid Slagsta Färjeläger och ungefär 5 km senare är man vid Norsborgs Herrgård och tillhörande Engelska Parken. Det första man ser är ett litet sk rundtempel från 1812 som kallas Eleonoras paraply. Det ser ut som ett mausoleum ungefär eller större lusthus. Jättefint, men man kan inte gå in i det. Går man igenom parken kommer man till platsen där herrgården låg, den brann tyvärr ner i april 2019. Nu finns bara sidobyggnaderna och en stenhög kvar.
En liten grusväg leder ner till vattnet och en brygga, där det står en massa män som fiskar när vi är där. Går man upp i parken igen kan man besöka Prydnadstornet, som man heller inte kan gå in i – men utsikten därifrån är fin även nere från backen. Parken pryds av ek, poppel, lärk, cypress, lind, bok och kastanj. Tanken med engelska parker var att de skulle vara naturliga och romantiska med många olika träd och slingrande gångar. Den här parken är dock lite speciell, här finns det nämligen även gravar för husdjur som funnits på gården. Lite creepy kanske, men tanken är fin.
När vi utforskat parken och tagit en miljon bilder vänder vi tillbaka. Hela promenaden tar oss ungefär 3 timmar, då går vi rätt långsamt och stannar otaliga gånger för att fota.
Ganska snabbt insåg vi att den här promenaden skulle hamna på vår topplista. Både för att den ligger vackert, är tillgänglig för de allra flesta och alldeles lagom lång. Den är perfekt för återhämtning, fotografering och motion. Vi gick där när vår sorg var som värst och den vackra miljön gav verkligen lindring, som naturen gör om man bara orkar ge sej ut.
Bor man i närheten så ska man absolut ta sej hit! En vacker promenad utan strapatser, vill man däremot ha en utmaning är det Lidas Äventyrsstig man ska gå. Mälarpromenaden är bara total njutning!
Ni får gärna hänga med på våra promenader på instagram @marlenerinda snart blir det pilgrimsleden mellan Botkyrka Kyrka och Salems Kyrka – den ska vara något alldeles särskilt!
Nu börjar vi bli riktigt varma i kläderna när det gäller vandring. Vi har klarat av de ”Vanliga” motionsspåren här i Botkyrka, som Naturstigen runt sjön Aspen, Stendalspromenaden och de kortare slingorna runt Harbro. Nu när vi fått upp konditionen så vågar vi oss på lite mer avancerade grejer. På midsommardagen kollade vi in Äventyrsstigen vid Lida och gick ett varv runt Getaren. Vilket äventyr det blev!
När man läser om informationen om Äventyrsstigen runt sjön Getaren står det att den är ungefär 10 km av oröjd terräng. Å precis så är det! Men de där 10 km känns som ungefär 100 när man närmar sej slutet 🙂
Än en gång gick vi åt fel håll. Man gör klokast i att börja vi Lidas Parkering, det gjorde inte vi. Mitt emot entrén till själva Lida, på höger sida när man kör in på parkeringen, finns en portal som tydligt visar var Äventyrsstigen börjar, men den lyckades vi förstås missa. Anledningen till att det är bäst att börja där, är att då blir vandringen lättare i slutet – när man är jäkligt trött. Nu slutade vår promenad istället med värsta backarna när benen redan var som gele. Man lär så länge man lever 🙂
Precis som det står i beskrivningen så är det ett äventyr över stock och sten, i oröjd terräng. Det är inget för den som inte brukar promenera, inte heller för den som har ont i knän, höfter eller rygg. Små barn och hundar kan också vara knepigt att ta med på äventyret. För att ta sej runt skall man ha bra skor, med rejäl sula, ta med gott om vatten och gärna smörja med myggmedel. Å ta en dag när det är torrt, inte dagen efter mycket regn – då blir det för halt.
Det är en riktigt härlig promenad, men man ska ge den gott om tid. För oss tog det drygt 3 timmar att gå, men då stannade vi och tog bilder lite då och då. Det är verkligen upp och ner hela vägen, på vissa ställen är det knappt ens en fot brett där man sätter fötterna och man går ibland på kanten till stup rätt ner till vattnet. Det är ingen riktigt klättring där man behöver rep och sånt, men det är brant och man får på vissa ställen ta i med händerna för att häva sej upp eller sätta sej på rumpan och hasa ner.
Längs vägen finns små rastplatser där man kan grilla och små stugor och vindskydd där man till och med kan övernatta. Vill man låna en stuga så ska man kontakta Lida Friluftsgård. Badplatser är det ont om, men visst går det att bada om man vill. Då skulle jag nog dock rekommendera badskor, botten såg sådär ut…
Stigen är helt ok uppmärkt med blå markeringar, på vissa ställen tätare än på andra. Ha koll på nästa markering innan ni fortsätter framåt, ni vill inte gå fel! Det finns ett par ställen där man blir lite osäker, men de verkar vara bättre markerat om man går från rätt håll, vilket vi alltså inte gjorde. Enda gången vi blev riktigt tveksamma på vägen var när vi kom fram till en jättefin gård ungefär halvvägs. Då måste man lixom passera gården där det är avspärrat och gå över ett litet vattendrag. Man ser som ett kalhygge på andra sidan, sikta på det och följ markeringarna så går ni rätt.
Naturen och underlaget är högst skiftande runt hela vägen. Här är allt från fina spångar genom sumpmarken, breda stigar genom tät skog till absolut ingen stig alls över kala klipphällar. Man går längst vattnet nästan hela tiden, vilket är superhärligt och här och där ser man spår av bäverns framfart. Trots att det står att vägen är oröjd, så har man ändå kapat träd som fallit över stigen – nästan överallt.
Vi hade några jättemysiga timmar där i skogen. Det var absolut en äventyrsstig värd namnet. Hela kroppen jobbades igenom ordentligt och vi var rejält trötta, men nöjda, när vi äntligen kom tillbaka till bilen. Å nog hade vi räknat med rejäl träningsvärk dagen efter, men konstaterade rätt snopna att det inte blev så. Väldigt konstigt!
Vi kan absolut rekommendera Äventyrsstigen vid Lida och kommer nog själva att gå den igen, men som sagt: förbered er på ett äventyr och ha bra skor. Då får ni en toppendag!
Nu planerar vi för den där Pilgrimsleden som vi tjatat om och så har vi hittat något som heter Mälarpromenaden som vi vill testa. Så våra äventyr fortsätter, vi har tom fixat en tagg i sociala medier #jikitaspåäventyr Där och på instagram @marlenerinda kommer allt först – häng med!
Vi har försökt få till ett besök till Dominikanska Republikens huvudstad Santo Domingo men inte lyckats. Det blir helt enkelt för dyrt. Igår snörade vi på oss promenadskorna och gick till närmast stad istället, nåt måste man ju se när man är här!
Vi bor i Bayahibe, men en bit utanför staden. Efter en snabb titt på Google Maps konstaterade vi att det borde vara drygt 3 km och inte särskilt knepigt att gå dit. Så vi måste ju såklart testa!
Efter lunch packade vi ryggsäcken och laddade med vatten. Det var drygt 30 grader varmt, men sånt är helt ok för oss. Vi tog vänster direkt utanför hotellet och gick tills asfaltsvägen tog slut och gick över i sand. Vägen fortsatte in i bushen, där var skugga och ganska svalt. Efter ett tag öppnade sej vegetationen och vi kom ut till en klippig strand. Där stannade vi en stund och fascinerades över naturen innan vi fortsatte in i bushen igen.
Det blir väldigt många stopp för foto på vägen när vi ska någonstans, så det tog kanske en timme att gå. Sen kom vi fram till ytterligare en strand och där var det fullt party med musik och grillen var tänd. Jättemysig.
Vi fortsatte förbi och passerade strax därpå en baseballplan där träning pågick för fullt. Nu var vi framme i Bayahibe!
Vi strövade runt i stan. Där var jättefina vägar, små söta hus och mängder med barer. Allt omgivet av ett turkosblått hav och färgstarka människor. Kameran gick varm! Du ser fler bilder på instagram @marlenerinda
En fin liten håla med skön atmosfär. Nu blev vi ännu mer nyfikna på Santo Domingo, men men…
Vi svalkade oss på en bar innan vi gick in på Supermarket för att kolla in rom-utbudet. Baren ägdes av en amerikanska tror vi, hennes vänner satt iaf brevid oss och de berättade glatt att några av dem bodde där på heltid, andra halvårsvis.
När vi shoppat det som var intressant gick vi tillbaka hem genom bushen igen. På ditvägen mötte vi inte en människa, förmodligen pga värmen – på hemvägen däremot mötte vi riktigt många, bla två poliser på moppe som hälsade glatt.
Tillbaka på hotellet var vi rätt trötta. Vi hade gått ca 1 mil i 30 graders värme. Men vilken kul tur det blev!
Vi gillar att göra små utflykter på egen hand. Gör ni det?
Motion och träning kan se ut på många olika sätt, man kan bla gå på gym eller ut och springa. Man kan också städa i trädgården, typ klippa drygt 10 meter häck. Jag kan knappt röra mej 🙂
I onsdagskväll började jag lite lätt att fixa i trädgården, Jag insåg att det skulle ta måååånga timmar och tänkte att jag kunde ju starta lite strax innan dagen var slut. I torsdags höll jag på hela dagen och tog i rejält! Jag klippte hela häcken, både in- ut och ovansida – snacka om att armarna var helt slut efteråt.
Eftersom man hotade med regn hela fredagen insåg jag att jag var tvungen att göra klart. Så det var bara att klippa rent i alla rabatter och köra iväg det jag kunde på en gång. Fyra säckar åkte till sopen under dagen på torsdagen. Under kvällen hjälpte Martin mej att göra färdigt, ytterligare fyra säckar ställdes i garaget.
På fredagen vaknade jag med armar som knappt gick att lyfta. Jag var helt slut! Bästa sättet att bli av med träningsvärk är att träna, så jag drog iväg till gymmet – men först packade jag in sopsäckarna i bilen och körde iväg med dem till sopen. Brevid mej på sopen tömde en kille sin bil, han hade bla två stolar i samma modell som möbeln vi köpte förra helgen. Dessa skulle han slänga! Nej, men nej, sa jag – inte slänga! Vill du ha dem, frågade han. Självklart ville jag det. Så det var bara att trycka in dem i bilen och tacka så hjärtligt.
Jag gjorde mitt pass på gymmet och armarna gick återigen att använda hyfsat. Väl hemma igen, drog jag igång gräsklipparen för att göra det allra sista. Sen var hela trädgården städad och fin igen. Djungeln var ett minne blott och de nya stolarna ställdes på plats på baksidan. Det blev såååå bra! Men där och då tog jag beslutet till ytterligare ett trädäck. Det kommer bli ett på baksidan också, gräsmattan kommer aldrig att växa bra där och vi kan sitta bekvämare på jämt underlag. Så nu får vi se när min privata snickare (pappa) får lust att hjälpa oss igen.
Det är lika skönt varje gång trädgården är nystädad, för det är ett sånt jäkla jobb. 2-3 gånger om året ska det göras och det är så tungt. Men nu är det klart! Och jag har nya stolar på baksidan, alldeles gratis.
Den enas skräp kan vara någon annans skatt – det stämmer verkligen 🙂
