Det känns som att de flesta av oss har en ganska skev kroppsuppfattning – särskilt när det gäller våra egna kroppar. Vi är för tjocka, för smala, för långa, för korta. Andra är fina, vi själva duger inget till. Varför är det så och vad kan man göra åt det?

Jag har alltid avskytt min längd, mina 156 cm har stoppat min dröm att bli flygvärdinna och är inget jag kan göra något åt. Det enda man inte kan fixa på sin kropp är ju längden, allt annat går att fixa. De där längdkraven har med säkerhet att göra, man måste vara 160 cm för att nå säkerhetsutrusningen. Inget jag kan argumentera emot förstås, så är det bara. Jag blev ist trafikassisten, men har aldrig jobbat som det av flera anledningar.

Fram tills jag var 23 och fick mitt första barn var jag smal. Jag vägde typ 50 kg och var sk normalviktig. Jag hade aldrig ens funderat på min vikt innan barn nummer två var fött, då vägde jag runt 60 och hade helt plötsligt en övervikt. Inte så stor – men ändå. Jag trivdes inte i min kropp, inga kläder satt bra och jag orkade inte särskilt mycket längre. Jag som aldrig lagt särskilt mycket tid på min kropp var med ens väldigt medveten om mina brister och hur jag såg ut och jag avskydde det! Med min längd hade det alltid varit knepigt att hitta kläder, med den lilla övervikten som kommit blev det förstås ännu värre. Jag levde i tights och t-shirt, det var enklast – men hur kul…

Tänk om jag fattat hur fin jag faktiskt var när jag var yngre. Och tänk om vi alla kunde fatta hur fantastiska våra kroppar faktiskt är. Jag har varit gravid tre gånger och fött fram två fantastiska ungar. Tre gånger har min kropp ställt om sej till och från graviditeter. Jag har iofs inte gått upp särskilt mycket men det handlar ju inte bara om vikt i det fallet. Jag har varit (och är) sjuk, min kropp mår inte bra och under en tid gick jag upp allt jag gick ner tidigare med VV och sedan gick jag ner detta igen. Min kropp har klarat en hel del faktiskt, precis om din också har gjort. Våra kroppar ställer upp för oss i vått och torrt och då borde vi faktiskt vara lite schystare mot dem.

Även om vi inte alltid tycker om det vi ser i spegeln så måste vi ändå göra det som är bäst för oss. Vi måste ta hand om oss på bästa sätt. För mej är hälsa att kroppen gör det jag ber den om. Den ska orka gå, den ska orka vara vaken, den ska orka att ta mej upp om jag ramlar, den ska orka mitt vardagliga liv som är att städa, tvätta, stå upprätt, springa till bussen, bära matkassar och en massa annat. När någon av dessa funktioner inte funkar längre, då måste jag göra något. I mitt fall var första steget att gå ner i vikt. Andra steget var att börja träna. Alla kroppar behöver muskler, särskilt när vi blir äldre.

När jag började träna var jag sk normalviktig, ändå vågade jag inte ha vare sej korta träningsbyxor eller linne. Jag tyckte att fluffet bara vällde ut överallt och drog på mej hellånga tights och en t-shirt i en storlek större än vad som behövdes. Jag kände mej tjock och ville inte visa hur jag såg ut. Jag var inte tjock, inte det minsta. Min kroppsuppfattning var så skev att det var helt sjukt. Å även om jag hade varit tjock så vad är det för fel att ha bekväma träningskläder som visar lite mer? Jag fattar inte hur jag tänkte eller hur jag kunde få en sån skev syn på min kropp.

Det tog två år innan jag insåg att jag kunde ha korta träningsshorts och linne utan att behöva skämmas. De flesta ser faktiskt ut som jag och har lite fluff här och där, och dessutom bryr sej inte en jä-el om hur just jag ser ut. Alla har ju nog med sitt! Huvudsaken är ju att det är funktionellt och bekvämt!

Jag har just nu 25,6 i BMI eller nåt sånt. Jag är ok med min kropp numera, har inte helt accepterat mej själv men är på rätt väg. Den är inte världens snyggaste – men den gör oftast det jag ber den om. Jag vet folk som är trådsmala och inte är ett dugg nöjda med sina kroppar. Jag tror att man alltid hittar något fel oavsett vikt eller längd. Det finns alltid något man vill göra om och fixa till. Självklart är media och särskilt sociala medier en stor bov i detta. Men jag tror att mycket är inlärt sedan vi var små, titta bara på Barbie och Ken… hur sunda var de lixom.

Jag vet att det är svårt att ändra inställningen om sin kropp, jag kämpar varje dag! Kanske går det genom att tänka funktion istället för utseende. Att en kropp som fungerar är en helt ok kropp oavsett vikt. Jag har börjat komma dit och det kanske har med ålder att göra. Jag tycker fortfarande inte om det jag ser i spegeln men jag avskyr det inte längre och inser att jag ändå är hyfsat hälsosam och vältränad. Kroppen gör det jag ber den om. Jag är inte smal och kommer nog aldrig att väga det jag skulle vilja väga – men jag börjar fatta att jag duger oavsett vikt!

Ingen kan hindra mej från att ha bikini på stranden eller linne när jag tränar. Jag vet att min kroppsuppfattning om mej själv är skev, men jag jobbar på saken. Jag tycker att alla andra är helt ok, jag ska bara tycka det om mej själv också – inifrån hjärtat. Det spelar ingen roll hur många som säger det till mej, jag måste komma dit själv.

Hur är det med din kroppsuppfattning? Är det ett problem? Jobbar du på saken? Min fortsatta resan med självkänsla och självförtroende fortsätter även på instagram, följ mej gärna och kom med peppande tillrop @marlenerinda

Det är nästan tomt i almanackan. Det enda som i stort sett står där är ”Curves” och det står varje måndag, onsdag och fredag. Curves är gymmet där jag tränar och det är inte alls jobbigt att ta sej dit, men det är tungt när jag väl är där. Men jag gör det!

Jag ser så många både på facebook och instagram som skriver om sitt träningspass eller veckovägning och då låter det ofta så här ”sprang 5 km, men på dålig tid” eller ”vägde mej idag och hade bara gått ner o,3 kg under veckan – det går sååå långsamt”. Varför förringar man sin insats? Hur kan man vara missnöjd med ett minus när det är det man vill ha?

Ja, alla skulle nog vilja kunna käka precis vad som helst och ändå gå ner all sin övervikt på en natt. Men eftersom kroppen inte är någon maskin så får vi kämpa och glädjas oss åt de kilon som faktiskt trillar av. För vissa går det snabbt (beroende på hur stor övervikten är, anlag, vår egen insats mm) och för andra går det långsamt, som för mej. För varje viktresultat, plus eller minus, lär vi oss något på vägen – vad som funkar och vad som inte funkar. Det är detta vi ska ta med oss den dag vi är färdiga och ska hålla vikten. Det behöver alltså både bli plus, minus och gå lite långsamt för att vi ska förstå vår kropp och hitta ett sätt att leva även i fortsättningen.

ALLA minus är bra, till och med ett plusminusnoll kan vara bra! Att vara på semester och komma hem till en våg som stått helt still är ju faktiskt en framgång för de flesta av oss. Det kan tom vara så att ett litet plus kan vara i en framgång i det fallet, föregående semestrar gav kanske stora plus. Ett minus på vågen visar ju att jag tänkt och gjort rätt, oavsett hur litet det är! Kroppen har cykler som påverkar hela systemet, även stress, sömn och en massa annat påverkar också. Man kan alltså inte dra några slutsatser på en enda vecka egentligen… utan bara ha tålamod, fortsätta framåt och lita på sin kropp.

Att överhuvudtaget springa är en prestation! Att då tycka att det gick för långsamt eller att man inte orkade längre är att förringa sin insats! Man sprang, punkt. Något man förmodligen inte gjorde innan man började sin viktresa. Å hur kort eller långsamt man än går eller springer så varvar man den som sitter kvar i soffa. Tänk på det! Allt man gör är bättre än inget. Så var stolt över att ni gjort något överhuvudtaget. Ni har gjort en enorm insats för er hälsa!

Ska man gå ner i vikt måste såklart göra någon form av ansträngning, det räcker tyvärr inte med att bara önska. Vi som följer Viktväktarnas program skriver in allt vi äter i en app på telefonen eller på datorn. Alla livsmedel har ett sk SP-värde, jag får äta 23 dagliga SP medan jag går ner i vikt – ca 25 SP när jag ska håla vikten. Jag har varit guldmedlem i snart 14 år och håller min vikt, hyfsat bra – just nu ska 2 kilo bort så nu fyller jag i appen och räknar igen. Det gör jag kanske 40 veckor om året, resten av tiden tänker jag mej bara för.

Medan jag gick ner i vikt var jag supernoggrann, ändå tog det mej tre år att gå ner tio kilo – det går inte snabbt för alla. Som jag brukar säga ”Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där”. Jag vet många som gått ner snabbt och sedan tyckt att de ska fixa resten själv eftersom det är så lätt…  Många av dem har gått upp allt igen och fått börja om. Jag har aldrig börjat om, de gånger jag gått upp i vikt har jag bara strukit ett streck, klivit upp på banan och följt programmet igen. Bara man tar tag i kilona direkt så släpper de snart igen. Men jag kan aldrig slappna av helt – min kropp vill vara tjock.

Så jag räknar mina SP, numera tränar jag tre gånger i veckan – men inte för att gå ner i vikt utan för att bli stark. Jag går min dagliga promenader och känner mej skitduktig om jag lyckas få ihop två promenader på samma dag. Just nu är det jättetungt på gymmet, men jag gör det! Ungefär vartenda pass går dåligt och siffrorna är sämre än vanligt, men jag är där och jag gör det! Jag är så jäkla bra! Å det är ni också som fyller i era appar, går era promenader, cyklar till affären osv.

Förringa inte det ni faktisk gör – Ni är bra!

PS. Behöver ni tips på bra mat för alla, och med recept uträknade med SP – så kolla HÄR!