Kommer ni ihåg att jag opererades för några veckor sedan? Sedan dess har jag väntat på provsvar… och väntat och väntat… i fredags kom det. Jag kan andas ut just nu, men än är det inte över.
Jag har anlag för cancer och cancermarkörer i blodet, så när man såg att mina slemhinnor i livmodern var rejält förtjockade var det dax att ta alla prover som gick att ta. Tjocka slemhinnor är tydligen ett allvarligt tecken på cancer.
Proverna togs vid en mindre operationen för snart fem veckor sedan. Sedan dess har jag väntat på svar, detta kunde ta upp till sex veckor. Jag ställde in mej på att det skulle vara cancer, det kändes lixom enklast på nåt sätt.
I fredags, efter drygt fyra veckor, kom ett brev från Södertälje Sjukhus och direkt när jag såg det insåg jag att det skulle vara positivt. För mej alltså, inom sjukvården heter det ju negativt när något är bra. Ett negativt svar till mej hade getts muntligt, inte via brev. Å visst var det så. Läkaren skrev att han lyckats ta de prover han önskat och även tillräckligt mycket. Allt såg bra ut. Tack o lov!!! Vi har verkligen pustat ut i helgen och bara vilat i att det ser bra ut. Just nu.
Men faktum kvarstår. Jag har mina anlag och jag har mina cancermarkörer. Risken är stor att jag drabbas av cancer, det är jag väl medveten om. Min livmoder är igenväxt efter att jag brände slemhinnorna för snart 10 år sedan, så att ta cellprov går inte. Då måste man operera, som nu i augusti. Att göra ett sånt ingrepp varje år är nog inget som någon önskar, så jag antar att livmodern ska opereras bort så fort som möjligt. Det var iaf vad den opererande läkaren sa efter operationen.
Jag är såklart lättad över beskedet, just nu är jag cancerfri. Men jag vet att det kan ändras snabbt och precis när som helst. Så jag ser fram emot återbesöket hos läkaren och då få veta mer om nästa operation. Tills dess gäller mina läkares order om att jag måste vara fysiskt aktiv minst 30 minuter per dag och ha normalvikt. Då skjuter jag upp cancern så länge det går.
Detta är inget som jag själv hittat på, utan som läkarna sagt åt mej i flera år och som det finns massor med forskning om. Övervikt och stillasittande ökar risken för cancer. Det är därför bra mat, träning och promenader är så viktigt för mej. Jag vill ju leva och vara så frisk som möjligt!
Med det sagt är det dax för en promenad. Jag har inte cancer just nu, fattar ni lättnaden!
Jag älskar ju livet i husbil och alla härliga vänner som vi fått på vägen. Men det är en sak som stör mej, eller kanske mer oroar mej…
Jag vet inte om det är typiskt för just campingmänniskor eller om det är så i alla samlingar med samma intresse. Men det dricks väääldigt mycket alkohol i campingvärlden.
Jag har inte den vanan sedan hemifrån, tvärtom. Under min uppväxt har jag sett väldigt lite alkohol hemma. Jag är fortfarande inte helt bekväm med att dricka tillsammans med mina föräldrar. Då menar jag typ vin till en middag.
Att då komma in i en värld med ”kommaframöl” och att man ska dricka varje gång man kommer fram och verkligen skyltar med det (alltid samma bild på insta och fb) är lite konstigt för mej. Och lite obehagligt. Många dricker väldigt mycket. Och många påpekar även när vi inte gör det. Asså, vi dricker också, men ganska lite i jämförelse med många andra. Det är alltså mängderna som oroar mej.
Folk gör såklart som de vill. Alkohol tillhör tydligen campinglivet, vem är jag att försöka ändra på det? Men den stora mängden alkohol oroar mej faktiskt. Många i husbil och husvagn är väldigt stillasittande och många är också överviktiga. Inte världens bästa kombo…
Som ett sätt att försöka påverka till lite positiva vanor, uppmanade vi till träning på helgens husbilsträff. Mitt vanliga enkla program. Vi har inte haft några pekpinnar, bara sagt en tid och förklarat vad vi ska göra och att vi kommer att träna oavsett om vi får sällskap eller ej.
Därför blev jag extra glad när det faktiskt dök upp ett tiotal personer till vårt träningspass på fredagmorgonen. Vi tog en kort promenad som uppvärmning och körde sedan vårt pass. Det roligaste kom när vi var klara. ”Kan vi inte göra om det imorrn?”
Vicken grej! Vicket gensvar! Nu gjorde vi inte om det dagen efter men bara att de ville var väldigt roligt och ger mej lite hopp. De var inte ens avskräckta trots att några hade en rätt rejäl träningsvärk 🙂
Nu finns det ännu mer anledning att filma passet och det kommer! HÄR hittar ni det under tiden.
Sedan 31/5 2013 har det suttit ett aktivitetsarmband på min arm. Det har väl passerat sisådär 8-9 olika genom åren, nu sitter det en sportklocka på armen för första gången! Jag har blivit med Versa 4 🙂
Jag utreddes för sömnproblem för massor med år sedan och för att ha lite koll på sömnen fick jag en Fitbit Flex av Martin. Sedan dess har jag testat Fitbit Charge, Charge HR, Charge 2, Charge 3, Charge 5 och säkert ännu fler, här kan ni läsa om testet jag gjorde en gång, och nu sitter en Versa 4 på min handled.
Nu ska jag alltså testa en klocka, istf ett armband och den har en massa spännande funktionen. Jag fattar inte ens hälften, men gillar den tydliga displayen. Trots att det är en klocka så är den ändå ganska liten. Det är därför jag hållit fast vid mina aktivitetsarmband, för att de är små och nätta, men den här är inte jättemycket större trots att det är en klocka.
Ett ”vanligt” armband är inte varit min grej, jag vill pimpa mina accessoarer och har därför alltid köpt nya armband. Såna som är lite finare (måste ju funka på röda mattan!) och lite enklare att knäppa, jag har svårt att använda händerna till pilliga saker och behöver enkla lösningar som sitter säkert. Här nedan är några av de Fitbit och armband som jag använt under åren.
Jag har alltid varit nöjd med Fitbit, främst för att de är enkla – men också för alla roliga utmaningar. Det är faktiskt pga utmaningarna som jag hela tiden haft just Fitbit. Men nu är utmaningarna borta… det är så tråkigt, så nu skulle det egentligen inte spela någon roll vilket märke jag har. Men jag är nog fast ändå…
Jag behöver ingen häftig klocka, med massor av funktioner. Jag vill se antalet steg tydligt, tid och gärna puls. Allt annat är bonus. Men visst kollar jag varje morgon hur sömnen har varit och det har ju varit väldigt praktiskt att se när nästa mens är på g. Men som sagt; stegen är viktigast.
Än så länge trivs jag med den här, även om den är på gränsen till för stor. Men den är ju ganska snygg ändå. Nu ska jag bara fixa ett annat armband (finns på amazon och wish), så blir det nog riktigt bra. Ett i guld såklart 🙂
När vi bestämde oss för att flytta hemmakontoret till Cypern, bestämde vi samtidigt att det skulle bli en vecka med fokus på hälsan. Så här har det gått 🙂
Vi kom hit sent på lördagkvällen, installerade oss och gick ut för att köpa frukost. Det var inte mycket vi lyckades få tag på klockan 21 en lördagkväll utanför säsong. Men bröd, skinka och mjölk hittade vi iaf, det fick duga.
Planen har varit att laga i stort sett all mat själva, ta två dagliga promenader, träna och sova. Förutom att jobba alltså. Sju dagar med fokus på hälsan.
Promenaderna är inget problem alls när det är varmt och skönt. Första morgonen vaknade vi till strålande sol och 18-20 grader varmt. Det var ju söndag och ledigt, så vi började med att gå strandpromenaden så långt vi kunde. Det blev en rejäl promenad som slutade med en sen lunch på vägen tillbaka.
Jag vill gärna ha ägg till frukost, vi tittade i varenda butik som vi passerade – men icke. Inte förrän dag 3 fick vi tag på ägg och kunde återigen äta vår vanliga frukost, som mättar bättre än skinka. Butiken tvärs över gatan öppnade för säsongen och fick in frukt, grönsaker och andra bra grejer. Toppen!
Det är mycket lättare att ta hand om sej när det är en behaglig temperatur. Direkt på morgonen har vi tagit en halvtimmas promenad åt ena hållet på strandpromenaden och på kvällen lite längre åt andra hållet. Promenader i solnedgången är ljuvliga!
Vi har lagat dubbla portioner på kvällen och haft till lunch dagen efter. Ett par gånger har vi ätit ute, för att det varit enklare när vi varit på väg någonstans.
I hotellbeskrivningen såg vi att det fanns ett gym, men vi kunde inte hitta det. Personalen visade oss längst ner, längst bort i en källare – inte konstigt vi inte hittade det. Inte heller konstigt att ingen annan var där… men där fanns allt vi behövde, så vi fick till träningen också.
Vila, sömn och återhämtning har det också blivit. Vi har lagt oss tidigt på kvällarna, jag har suttit i solen och både läst och jobbat och de härliga promenaderna är återhämtning om något. Det är såååå skönt!
Vi har alltså tagit hand om oss på bästa sätt och kroppen har svarat oss ordentligt. Både knoppen och kroppen känns piggare. Vi har fått lite nya fräknar på näsan och D-vitamin i massor. Det känns som en riktig energiboost faktiskt.
Det var ett väldigt bra beslut att åka iväg, vi har mått så himla bra här. Men nu är det snart slut… natten till söndag är vi tillbaka i Sverige igen. Hoppas verkligen att värmen kommer i Stockholm nu. Jag orkar verkligen inte mer vinter, snö och kyla. Jag är så redo för vår!!!
En bekant har drabbats av cancer och är i för dåligt skick för att få behandling. Jag själv har stor risk att bli sjuk, men kan hålla skiten på avstånd om jag tar hand om min hälsa. Jag pratar gärna om att minsta lilla steg mot en bättre hälsa är viktigt, men det är svårt utan att folk blir provocerade. Hur sjutton gör man för att peppa, men utan att det blir pekpinnar?
Hälsa. Vad sjutton är egentligen hälsa? På SAOL kan man läsa ”gott kroppsligt och själsligt tillstånd” och WHO säger ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande och inte enbart frånvaro av sjukdom”.
Man kan nog säga att definitionen av hälsa är att kroppen ska må bra. Det handlar inte om siffror på vågen, utan att man har gett kroppen förutsättningar att fungera på bästa sätt. Å varför ska man göra det då? Jo, för att den ska fungera så bra som möjligt, så länge som möjligt. Både med och utan sjukdom, men kanske mest med en sjukdom faktiskt… som i mitt fall. Min kroniska värk är som lindrigast när sömnen är god, den fysiska aktiviteten är regelbunden och jag inte är för tung. Värken blir direkt värre om någon av dessa rubbas. Det är inget jag hittar på, kroppen säger till och visar direkt om jag inte tagit hand om mej.
När jag idag får vet att en bekant som är cancersjuk inte kan behandlas, pga sitt dåliga fysiska hälsotillstånd, blir jag otroligt berörd. När jag fick veta att jag har cancermarkörer i blodet sa mina läkare till mej direkt att jag måste vara fysiskt aktiv och undvika övervikt, för att hålla undan sjukdomen så länge jag kan. Men detta är minst lika viktigt den dag jag ev blir sjuk och behöver behandling. Om kroppen ska klara den tuffa behandling som en cancersjuk genomgår – så måste den förberedas för det. JAG måste ge min kropp chansen att bli frisk om jag blir sjuk, genom att ta hand om den nu.
Jag vet! Man vill inte tänka på att man kan bli sjuk eller att man är dödlig. Men nu är det så! Cancer är så vanligt numera, minst var tredje person kommer någon gång under sin livstid att få en cancersjukdom, enligt socialstyrelsen. Det är inga siffror man viftar bort, det kan hända precis vem som helst! Å det händer vem som helst, hela tiden.
Men jag vill hålla mej frisk så länge jag kan och jag vill klara en behandling så gott det går. Då måste jag jobba lite i förväg och ge min kropp det den behöver för att stå emot så länge det går. Alla studier säger samma sak: fysisk aktivitet hjälper! Å det handlar inte om att tokträna, utan om att vara fysiskt aktiv 30 minuter om dagen. Det motsvarar en promenad på ca 2,5 kilometer och den kan delas upp i två om man hellre vill det. En daglig promenad mot ett längre liv, är väl egentligen ingenting att fundera över…
Jag började träna när jag var 44, andra börjar när de är både yngre och äldre. Det spelar ingen roll när du börjar och du måste inte kalla det för träning heller, bara du gör något. Jag tränar 15 minuters styrketräning 3 gånger i veckan och tar minst en daglig promenad, helst två. Min käre make har varit periodare (av träning alltså), men nu ska det bli en året-runt-vana. Dagens besked om vår vän blev en rejäl varningsklocka. Nu kämpar vi tillsammans, precis som vi får göra om någon av oss blir sjukt. Efter bara 2-3 veckor av träning tillsammans med mej, känner han redan en stor skillnad i kroppen. Hans ryggproblem är borta, han är rörligare och piggare.
Min hälsa är iofs min och din hälsa är din – men det drabbar så många om den sviktar. Blir jag sjuk så drabbas så många runt omkring oss, både barn, föräldrar och vänner dras ju med. Allas hälsa är lixom allas, alltså borde vi pusha och peppa varandra att ta hand om oss. Varför inte ta en promenad innan man fikar? Eller ta promenaden medan man avhandlar allt skvaller, istället för att göra det på telefon? Vad kan väl vara finare än att hjälpa någon till ett längre och friskare liv?
Men det är svårt att prata/skriva om något sån här utan att folk blir arga. Jag har skrivit liknande texter förut och det är nästan alltid samma personer som blir upprörda och skriver sura kommentarer. De personerna rör definitivt inte på sej i onödan och känner sej kanske attackerade. Ändå har jag bara skrivit fakta. Det skulle göra mej otroligt glad om en enda av dem som är totalt anti, faktiskt tog mej på orden och en dag säger ”Tack, detta öppnade mina ögon, idag tog jag en kort promenad”. Minsta steg är ju en förbättring, särskilt om man står på noll från början.
För det här är ju inget jag hittat på själv. Det är säkerställt genom år av forskning och studier. Det är så här det är. Fysisk aktivitet hjälper! Det kan skjuta upp sjukdomar och hjälpa oss att klara tuffa behandlingar. Alla vet detta. Varför är det ändå så många som inte bryr sej? Vad kan vi göra för att få fler att ta detta på allvar och börja röra på sej? För att fler ska få ett längre och friskare liv. Det handlar ju om vårt liv!
Jag vet inte om jag lyckats skriva detta utan pekpinnar, det får ni avgöra. Medan ni läser och fundera, så tar jag en promenad. För att min kropp behöver det, för hälsans skull.
Min käre man och jag gör ju nästan allt tillsammans. Men en sak har jag fått göra själv och det är att träna… men jag har tjatat på honom, lockat och pockat. Idag tränade han med mej!
I februari -21 fick vi rejält med stress då båda mina föräldrar hamnade på sjukhus med covid, en ”nära” trasslade till det för sej betydligt mer än vanligt, svärmor fick en stroke och dog efter några månader på vårdhem och en massa annat. Under ca 20 månader hade vi ett stresspåslag som slog ut oss totalt. Jag blev sjuk av stressen, gick upp i vikt och fick en massa fysiska problem. Martin blev inte riktigt lika påverkad, men såklart också rejält stressad med bla viktökning som resultat.
Sedan december -22 har saker och ting börjat lugna ner sej, nu kan vi äntligen ta tag i oss igen. Många säger i all välmening ”ta hand om er först”, men det går inte när det är familjen som är drabbad. Föräldrar som är dödsjuka på sjukhus kan man lixom inte be att vänta medan man ska ta hand om sej…
Men nu är det vår tur! Veckorna på Mauritius var välbehövliga och sedan vi kom hem har jag varit skitduktig med träningen! Jag har kört mitt pass mån – ons – fre, precis som planerat och bara efter någon vecka kände jag skillnad. Värken i kroppen är mindre och jag är piggare. Vågen börjar peka neråt, något hekto i taget. Det går aldrig fort för mej att gå ner i vikt, 1-2 hekto i veckan blir det hur ”duktig” jag är än. Men jag vet att det är så och jag vet också att jag är en jäkel på att hålla vikten när jag väl är i mål. Så det är en helt ok takt ändå.
Martin då… ja… han är med på promenaderna, även om de inte blivit riktigt så många som vi önskat pga kyla som vi bägge avskyr. Jag har under flera år undrat om han inte kan träna med mej, jag vet att han behöver det för sin rygg främst, men även för att må bra i övrigt. Han har alltid svarat lite svävande och flinat… men idag hängde han på!
Jag brukar inte träna på lördagar, men pga läkarbesök igår så blev det ingen fredagsträning. Det sa jag till honom igår och sa igen att han gärna fick hänga på. Å det gjorde han. Så himla kul! Jag har ett rätt enkelt pass, som jag satt ihop tillsammans med sjukgymnast och PT. Främst för att ta hand om min rygg, men även för att köra igenom hela kroppen. Det tar en kvart ungefär och du hittar det HÄR.
Jag visade och Martin följde efter. Oj, som han behövde det. Jag har sällan (aldrig?) sett någon som är så stel i sina axlar. Han tyckte passet var helt ok och sa att om jag bara kan ändra till att träna på kvällen så kan han hänga på flera gånger. Självklart kan jag göra det! Det blir ju mycket roligare att träna tillsammans och med tanke på hur han såg ut idag, så blir det jättespännande att se utvecklingen. Jag vet ju hur bra man kan må av minsta lilla träning och hoppas att han ska känna detsamma.
Mitt program kan vi även göra i husbilen, eller… ja, iaf utanför. Bara vi tar med oss våra hantlar, så kan vi träna precis var som helst och det hoppas jag att vi kommer att göra. För vi behöver det! Vi blir ju inte yngre och muskelmassan minskar snabbt nu om man inte hjälper den lite. ALLA behöver faktiskt träna, särskilt när vi blir lite äldre. Å mitt pass kan nästan alla göra 🙂
Så nu kämpar vi på. Tillsammans. Nu ska vi ge kroppen en massa kärlek och må bättre på kuppen.
Måndagen och sista hela dagen i Spanien började redan strax innan 7. Då fick norskorna för sej att de skulle ta ett morgondopp och titta på soluppgången, så vi hängde på!
Hotell Cala del Pi ligger med en fantastisk utsikt över havet, självklart vill man se soluppgången. Det var lite knepigt att hitta rätt väg ut för att komma till trapporna som leder ner till den lilla stranden. Men till slut hittade vi rätt och möttes av en alldeles magisk soluppgång. Norskorna hoppade i vattnet, vi tittade på :-p
Martin och jag hittade en trapp på ena sidan som ledde upp på berget, där vi kunde ta bilder av både stranden och hotellet. På andra sidan var det en slags grotta, det var vi ju tvungna och kolla in. Det var ingen grotta, utan en tunnel som kom ut på andra sidan berget och öppnade upp till nästa strand och nästa hotellområde. Efter massor med bilder gick vi upp till hotellet igen, åt frukost och kördes iväg till dagens första mål Ruins of Empuries.
Jag älskar att gå runt bland ruiner, så detta var ju verkligen något för mej. Där fanns bara ett liiiitet problem. Området var gigantiskt! Och vi fick bara 45 minuter på oss… Ena sidan är grekiska ruiner och på den andra är det romerska. De romerska ligger längst bort och är finast, tyvärr började vi med de grekiska, vi borde ju gjort tvärtom… jaja, vi fick iaf se allt, har filmat och tagit mängder med bilder. Hoppas filmerna blev bra, så kan vi uppleva det lite igen. Hit måste vi också komma tillbaka, det var så häftigt!
Sen mötte vi upp en guide som skulle ta oss på en smakresa längs stranden. Han visade oss saker längs vägen som var ätbara, som pinjekottar, timjan, vårlök, alger och lite annat. Promenaden skulle vara ca 1 timme, men blev betydligt längre. Kanske intressant för den som bor i stan, men vi som är uppväxta med timjan och gräslök i gräsmattan är inte så imponerade. Vi hade hellre stannat längre vid ruinerna.
Vi var heller inte förberedda på 2 timmars promenad efter att först ha sprungit runt vid ruinerna en timma. 3 timmar på fötterna utan att sitta ner en sekund vill man gärna veta om och vara utrustad för. Så jag blev lite grinig kan man nog säga. Dessutom tyckte guiden tydligen att allt vad pandemi heter är över och erbjöd oss att drick ur samma flaska som honom… kanske inte riktigt lämpligt.
Men vi fick ändå tid vid vattnet, sånt som är livsviktigt för mej. Så vi fokuserade på att ta bilder och ta in miljön. Det var ju sista chansen innan hemresan. Rejält möra i ben och fötter blev vi till slut iaf upphämtade för att köras till det som blev resans höjdpunkt. Det berättar jag mer om i nästa inlägg 🙂
Många som har husbil har även elcykel, det har inte vi. Martin är lite sugen, men jag har varit anti… andra dagen i Spanien skulle vi cykla till en by och till en vingård, på elcykel! Så nu har vi iaf provat, blev jag övertygad…?
Vi kom alltså till Girona i lördags och fick se stan lite snabbt under en gående middag på kvällen. Tidigt på söndagsmorgonen hämtades vi upp och kördes till Burricleta. Här utrustades vi med cykelhjälm och cykel och fick en snabb lektion i hur man kör en elcykel. Sen var det bara att hoppa upp och köra. Bara och bara… för mej gick det väl bra, för några andra lite sisådär… Det är lite trixigt att ”gasa” och veta hur mycket man behöver trampa, men rätt bekvämt i uppförsbackarna där man kan få lite extra skjuts.
Vi cyklade genom det otroligt vackra landskapet, förbi gårdar och medeltida städer. Uppe på en kulle ligger staden Pals, där stannade vi och fick se oss omkring lite snabbt. Lite snabbt förresten… vi fick 7 minuter! Vilket såklart var alldeles för lite, men så är det på sk fam/pressresor där det ska tryckas in så mycket det bara går i schemat.
På 7 minuter hinner man ju ingenting och det var otroligt synd, för det är en jättefin liten stad. Här finns resterna av ett slott, en fin kyrka och mysiga små gränder. Vägarna/gränderna är inte ens breda nog för små bilar och jättemysiga att gå runt i. Tror vi alltså… vi hann ju inte testa särskilt mycket. Hit måste vi komma tillbaka och fota!
Turen fortsatte över en större väg och in på en grusväg med vinstockar på bägge sidor. Vi var på väg till vingården Mas Geli där vi skulle träffa ägarna och prova deras viner. Rätt nice ändå att kunna sitta ut i kortärmat i november. Vi hade drygt 20 grader och solen värmde härligt på nosen medan vi testade vinerna. Sen behövde vi inte cykla därifrån, utan blev hämtade med bil och körda till restaurangen Es Portal någon halvtimma bort.
Efter en himmelsk lunch åkte vi mot havet! Jag tror att vi blev avsläppta i en stad vid namnet Palafrugell, där träffade vi en guide som gick med oss till Calella som är nästa ”håla”. En härlig strandpromenad som går hela vägen längst vattnet, förbi stränder och fina hus. Här är mest semesterboenden och ganska tomt just nu, men några restauranger var öppna och här och där låg någon på stranden och solade. Här hade jag gärna haft en heldag, så otroligt fint! Här har bla Elon Musk sitt sommarparadis, ni ser det på bilden här nedan.
Solen gick ner och vi blev körda till Hotel Cala de Pi. Ett SPA-hotell precis vid stranden. Och efter en alldeles för sen middag somnade vi ovaggade, igen.
Hur var det med elcykeln då? Blev jag sugen på en egen? Njae… inte särskilt. Nog är det bekvämt när man vill komma lite längre och det är backigt, men min gamla vanliga cykel funkar alldeles utmärkt faktiskt.
I lördags åkte vi till Spanien, närmare bestämt till Costa Brava. Under tre dagar skulle vi upptäcka regionen Girona för att samla in material för att sedan skriva om det som är extra intressant där. Det fanns faktiskt så mycket att det blir svårt att välja.
I våras vann jag en drinktävling. Mitt team gjorde den godaste och finaste cocktailen och vinsten var en resa till Spanien. Men det var ingen semesterresa vi vann, utan en plats på en sk FAM-trip. Det innebär att det är en resa där reseagenter undersöker nya resmål, ibland får även journalister följa med på resorna. Å nu föll det sej så att även Martin fick följa med, första gången för honom. Nu fattar han varför jag är som en urvriden trasa när jag kommer hem 🙂
Efter en natt på Scandic Arlanda tog vi flyget till Barcelona på lördagförmiddagen. Vi åkte från ett grått Stockholm, ca 6-7 grader och kom fram till ett soligt Spanien och 21-22 grader. Ljuvligt! Tyvärr sattes vi direkt i en bil och satt fast i den i 90 minuter. När vi kom fram till hotellet i Girona var solen å väg ner och temperaturen sjönk. Men men… varmare än hemma.
Vi inväntade gänget från Norge som kom någon timme efter oss, totalt blev vi 3 svenskar och 3 norrmän, samt en norsk representant från spanska turistrådet. Vi sju skulle alltså i stort sett umgås dygnet runt under några dagar. Då vill man gärna att det ska vara ett bra gäng och det var det verkligen Så härliga människor!
Schemat var späckat, inte en ledig minut. Och det började redan på lördagkvällen, vi skulle gå på en foodtour genom Girona. Det innebär att man äter sej fram medan man ser staden. Vi mötte upp Marc från Girona Foodtours som berättade lite om sitt företag och staden innan vi hamnade på en tapasbar för att äta förrätten. Här fick vi bubbel, testa olika olivoljor, ost och olika sorters serranoskinka. Å när vi satt där kom det förbi dansare och det blev värsta draget. Det visade sej att man just den kvällen firade något helgon och att det är ungefär som deras nyårsfirande.
Vi fortsatte turen, genom mysiga små gränder, över häftiga broar och kom fram till ett litet torg där vi hamnade på en mindre restaurang, där vi fick mer tapas. Den här gången lite mer blandat med kyckling, grönsaker, bläckfisk och annat. Och självklart mer bubbel. Här var festen öronbedövande, innan ”karnevalen” drog vidare.
Vi gick vidare i den otroligt fina staden. Tyvärr fick vi bara se Girona i mörkret på kvälln och pyttelite på morgonen dagen efter, så vi måste komma tillbaka. Jag fick en känsla av både Venedig och Split, den medeltida arkitekturen och med stor Game of Thrones-feeling. Man har faktiskt spelat in några av scenerna i tv-serien här.
Längst in i en gränd låg en fiskrestaurang, där åt vi huvudrätten, två olika sorters paella. Tydligen har varje familj sitt eget recept på paella, de vi åt var riktigt goda. Även här var det såklart ett glas bubbel och passande vin.
Vi gick längs vattnet tillbaka och avslutade vår middag i en glassbutik. Här fick vi varm bulle med glass och valfria tillbehör. Så otroligt gott, men kladdigt. Jag hade glass överallt. Här fick vi faktiskt inget bubbel 😛
Väl tillbaka på hotellet hade vi gått 11 000 steg och var rejält mätta. Ett så otroligt smart sätt att se en ny plats! Äta ska man ju och har man bara en enda kväll på sej är det ju praktiskt att gå runt och äta middagen på olika platser. 89 Euro för hela promenaden. Fler borde göra så i olika städer i världen. Vi såg massor och hade ändå bara varit där några få timmar. Så himla bra grej!
På Skånetrippen i April var vi till Smygehuk, Sveriges sydligaste punkt alltså. Där finns en avståndstabell som visar avståndet till bla Treriksröset. Där och då bestämde vi att vi skulle åka även till Sveriges nordligaste punkt under sommaren. Så det gjorde vi!
Efter att ha varit runt i Norge någon vecka, och avstickaren in i Sverige vid Riksgränsen för att besöka Ishotellet i Jukkasjärvi, åkte vi in i Finland en snabbis. För att nå Treriksröset måste man nämligen åka över gränsen till Finland och ta sej till Kilpisjärvi. Därifrån går man 11 km eller åker båt i 30 minuter, för att nå Treriksröset.
Vi ställde Peppe på campingen närmast gränsen, som också är närmast båten. Man har inte mycket att välja på om man vill bo på en camping, så de vet att ta betalt… hade vi inte behövt att duscha och lite annat, så hade vi fricampat men nu behövde vi det och fick snällt betala 37 Euro. Det är dyyyrt för en camping som inte rustat upp något alls de senaste 20 åren och är ganska sunkigt, men som sagt – inte mycket att välja på i närheten.
Det går två båtar dagligen till Treriksröset, 10 och 15. Vi valde den senare. Enligt information skulle man kunna köpa biljetter en timme innan, så vi stod där 75 minuter innan… ingen kom… förutom andra som ville åka med. 15 minuter innan kom de som skulle köra oss. 50 Euro per person kostar båten, tur och retur. Svindyrt! Men samma sak gäller här… inget annat att välja på, än fötterna.
Vi hade tur med värdet, solen sken och det var hyfsat varmt. Perfekt promenadväder. Snart var vi i land på andra sidan och började vår 3 kilometer långa promenad till röset. Vi gick snabbt, vi skulle hinna dit, ta bilder och ta oss tillbaka. Båten tillbaka väntade bara två timmar, vilket är precis på håret om man faktiskt vill se något på vägen. Vi skyndade oss så mycket vi kunde! Ändå räckte tiden knappt till.
3 kilometer är inte långt, men när marken är ojämn och går över både stock och sten så tar det ändå en stund. Väl framme finns det faktiskt tre ”rösen”, rättare sagt gula betongklumpar, den första står ute i vattnet och är bara förvirrande eftersom det inte står vad det är för klump. Sen finns en till höger som inte heller finns någon förklaring till och en större till vänster som är själva Treriksröset. Det är den sista som man är där för.
Vi kanske var 30 personer på båten, alla dem ville vi såklart inte ha med på bilderna. Så vi väntade tills de flesta hade varit där och var på väg tillbaka till båten. Då tog vi våra bilder och skyndande tillbaka. Då var det fortfarande folk efter oss, så vi var inte sist. Vi hann precis med båten tillbaka, det hade inte skadat med någon halvtimma till. Ett äldre par och en familj med små barn fick vi vänta lite på. För det priset borde man kunna få en liten stund till, som det är nu hinner man inte ta in naturen alls eller njuta av promenaden. Har man svårt att gå är det väldigt svårt att hinna fram och tillbaka.
Vi hann iaf det vi skulle och fick fantastiska bilder. Nu har jag varit där två gånger och Martin en, det räcker – vi behöver inte se det igen. Vi lyckades iaf se både Smygehuk och Treriksröset, södra och norra spetsen av Sverige, på bara tre månader. Lite coolt ändå 🙂
Nu skulle det såklart vara häftigt att se Nordkap…
