Browsed by
Etikett: motion

Äventyrsstigen är verkligen ett äventyr!

Äventyrsstigen är verkligen ett äventyr!

Nu börjar vi bli riktigt varma i kläderna när det gäller vandring. Vi har klarat av de ”Vanliga” motionsspåren här i Botkyrka, som Naturstigen runt sjön Aspen, Stendalspromenaden och de kortare slingorna runt Harbro. Nu när vi fått upp konditionen så vågar vi oss på lite mer avancerade grejer. På midsommardagen kollade vi in Äventyrsstigen vid Lida och gick ett varv runt Getaren. Vilket äventyr det blev!

När man läser om informationen om Äventyrsstigen runt sjön Getaren står det att den är ungefär 10 km av oröjd terräng. Å precis så är det! Men de där 10 km känns som ungefär 100 när man närmar sej slutet 🙂

Än en gång gick vi åt fel håll. Man gör klokast i att börja vi Lidas Parkering, det gjorde inte vi. Mitt emot entrén till själva Lida, på höger sida när man kör in på parkeringen, finns en portal som tydligt visar var Äventyrsstigen börjar, men den lyckades vi förstås missa. Anledningen till att det är bäst att börja där, är att då blir vandringen lättare i slutet – när man är jäkligt trött. Nu slutade vår promenad istället med värsta backarna när benen redan var som gele. Man lär så länge man lever 🙂

Precis som det står i beskrivningen så är det ett äventyr över stock och sten, i oröjd terräng. Det är inget för den som inte brukar promenera, inte heller för den som har ont i knän, höfter eller rygg. Små barn och hundar kan också vara knepigt att ta med på äventyret. För att ta sej runt skall man ha bra skor, med rejäl sula, ta med gott om vatten och gärna smörja med myggmedel. Å ta en dag när det är torrt, inte dagen efter mycket regn – då blir det för halt.

Det är en riktigt härlig promenad, men man ska ge den gott om tid. För oss tog det drygt 3 timmar att gå, men då stannade vi och tog bilder lite då och då. Det är verkligen upp och ner hela vägen, på vissa ställen är det knappt ens en fot brett där man sätter fötterna och man går ibland på kanten till stup rätt ner till vattnet. Det är ingen riktigt klättring där man behöver rep och sånt, men det är brant och man får på vissa ställen ta i med händerna för att häva sej upp eller sätta sej på rumpan och hasa ner.

Längs vägen finns små rastplatser där man kan grilla och små stugor och vindskydd där man till och med kan övernatta. Vill man låna en stuga så ska man kontakta Lida Friluftsgård. Badplatser är det ont om, men visst går det att bada om man vill. Då skulle jag nog dock rekommendera badskor, botten såg sådär ut…

Stigen är helt ok uppmärkt med blå markeringar, på vissa ställen tätare än på andra. Ha koll på nästa markering innan ni fortsätter framåt, ni vill inte gå fel! Det finns ett par ställen där man blir lite osäker, men de verkar vara bättre markerat om man går från rätt håll, vilket vi alltså inte gjorde. Enda gången vi blev riktigt tveksamma på vägen var när vi kom fram till en jättefin gård ungefär halvvägs. Då måste man lixom passera gården där det är avspärrat och gå över ett litet vattendrag. Man ser som ett kalhygge på andra sidan, sikta på det och följ markeringarna så går ni rätt.

Naturen och underlaget är högst skiftande runt hela vägen. Här är allt från fina spångar genom sumpmarken, breda stigar genom tät skog till absolut ingen stig alls över kala klipphällar. Man går längst vattnet nästan hela tiden, vilket är superhärligt och här och där ser man spår av bäverns framfart. Trots att det står att vägen är oröjd, så har man ändå kapat träd som fallit över stigen – nästan överallt.

Vi hade några jättemysiga timmar där i skogen. Det var absolut en äventyrsstig värd namnet. Hela kroppen jobbades igenom ordentligt och vi var rejält trötta, men nöjda, när vi äntligen kom tillbaka till bilen. Å nog hade vi räknat med rejäl träningsvärk dagen efter, men konstaterade rätt snopna att det inte blev så. Väldigt konstigt!

Vi kan absolut rekommendera Äventyrsstigen vid Lida och kommer nog själva att gå den igen, men som sagt: förbered er på ett äventyr och ha bra skor. Då får ni en toppendag!

Nu planerar vi för den där Pilgrimsleden som vi tjatat om och så har vi hittat något som heter Mälarpromenaden som vi vill testa. Så våra äventyr fortsätter, vi har tom fixat en tagg i sociala medier #jikitaspåäventyr Där och på instagram @marlenerinda kommer allt först – häng med!

En liten promenad till Bayahibe

En liten promenad till Bayahibe

Vi har försökt få till ett besök till Dominikanska Republikens huvudstad Santo Domingo men inte lyckats. Det blir helt enkelt för dyrt. Igår snörade vi på oss promenadskorna och gick till närmast stad istället, nåt måste man ju se när man är här!

Vi bor i Bayahibe, men en bit utanför staden. Efter en snabb titt på Google Maps konstaterade vi att det borde vara drygt 3 km och inte särskilt knepigt att gå dit. Så vi måste ju såklart testa!

Efter lunch packade vi ryggsäcken och laddade med vatten. Det var drygt 30 grader varmt, men sånt är helt ok för oss. Vi tog vänster direkt utanför hotellet och gick tills asfaltsvägen tog slut och gick över i sand. Vägen fortsatte in i bushen, där var skugga och ganska svalt. Efter ett tag öppnade sej vegetationen och vi kom ut till en klippig strand. Där stannade vi en stund och fascinerades över naturen innan vi fortsatte in i bushen igen.

Det blir väldigt många stopp för foto på vägen när vi ska någonstans, så det tog kanske en timme att gå. Sen kom vi fram till ytterligare en strand och där var det fullt party med musik och grillen var tänd. Jättemysig.

Vi fortsatte förbi och passerade strax därpå en baseballplan där träning pågick för fullt. Nu var vi framme i Bayahibe!

Vi strövade runt i stan. Där var jättefina vägar, små söta hus och mängder med barer. Allt omgivet av ett turkosblått hav och färgstarka människor. Kameran gick varm! Du ser fler bilder på instagram @marlenerinda

En fin liten håla med skön atmosfär. Nu blev vi ännu mer nyfikna på Santo Domingo, men men…

Vi svalkade oss på en bar innan vi gick in på Supermarket för att kolla in rom-utbudet. Baren ägdes av en amerikanska tror vi, hennes vänner satt iaf brevid oss och de berättade glatt att några av dem bodde där på heltid, andra halvårsvis.

När vi shoppat det som var intressant gick vi tillbaka hem genom bushen igen. På ditvägen mötte vi inte en människa, förmodligen pga värmen – på hemvägen däremot mötte vi riktigt många, bla två poliser på moppe som hälsade glatt.

Tillbaka på hotellet var vi rätt trötta. Vi hade gått ca 1 mil i 30 graders värme. Men vilken kul tur det blev!

Vi gillar att göra små utflykter på egen hand. Gör ni det?

Kan knappt röra armarna

Kan knappt röra armarna

Motion och träning kan se ut på många olika sätt, man kan bla gå på gym eller ut och springa. Man kan också städa i trädgården, typ klippa drygt 10 meter häck. Jag kan knappt röra mej 🙂

I onsdagskväll började jag lite lätt att fixa i trädgården, Jag insåg att det skulle ta måååånga timmar och tänkte att jag kunde ju starta lite strax innan dagen var slut. I torsdags höll jag på hela dagen och tog i rejält! Jag klippte hela häcken, både in- ut och ovansida – snacka om att armarna var helt slut efteråt.

Eftersom man hotade med regn hela fredagen insåg jag att jag var tvungen att göra klart. Så det var bara att klippa rent i alla rabatter och köra iväg det jag kunde på en gång. Fyra säckar åkte till sopen under dagen på torsdagen. Under kvällen hjälpte Martin mej att göra färdigt, ytterligare fyra säckar ställdes i garaget.

På fredagen vaknade jag med armar som knappt gick att lyfta. Jag var helt slut! Bästa sättet att bli av med träningsvärk är att träna, så jag drog iväg till gymmet – men först packade jag in sopsäckarna i bilen och körde iväg med dem till sopen. Brevid mej på sopen tömde en kille sin bil, han hade bla två stolar i samma modell som möbeln vi köpte förra helgen. Dessa skulle han slänga! Nej, men nej, sa jag – inte slänga! Vill du ha dem, frågade han. Självklart ville jag det. Så det var bara att trycka in dem i bilen och tacka så hjärtligt.

Jag gjorde mitt pass på gymmet och armarna gick återigen att använda hyfsat. Väl hemma igen, drog jag igång gräsklipparen för att göra det allra sista. Sen var hela trädgården städad och fin igen. Djungeln var ett minne blott och de nya stolarna ställdes på plats på baksidan. Det blev såååå bra! Men där och då tog jag beslutet till ytterligare ett trädäck. Det kommer bli ett på baksidan också, gräsmattan kommer aldrig att växa bra där och vi kan sitta bekvämare på jämt underlag. Så nu får vi se när min privata snickare (pappa) får lust att hjälpa oss igen.

Det är lika skönt varje gång trädgården är nystädad, för det är ett sånt jäkla jobb. 2-3 gånger om året ska det göras och det är så tungt. Men nu är det klart! Och jag har nya stolar på baksidan, alldeles gratis.

Den enas skräp kan vara någon annans skatt – det stämmer verkligen 🙂

Fitbit Charge 3 – min nya leksak

Fitbit Charge 3 – min nya leksak

 

Jag har haft en Fitbit på armen sedan 31/5 2013. Att jag kommer ihåg datumet är för att min kusin gifte sej dagen efter och jag tänkte att det skulle bli fula bilder med den på. Men den var ju inte särskilt ful, ett svart armband bara. Numera finns det många roliga armband, så nu har jag den utan att tveka på alla bilder  🙂

Jag började med Fitbit Flex som egentligen bara räknade steg och kollade sömnen väldigt enkelt. Sedan dess har jag testat mängder med modeller och när jag fick Fitbit Charge 2 på armen trodde jag att jag var helt nöjd, den hade allt jag önskade. För en månad sedan fick jag en Charge 3 och den har verkligen allt man kan önska! Den är nämligen även vattentät!

Fitbit Charge 3 kan allt som 2:an kan och ser ut som föregångaren också. Men appen är numera på svenska och klockan är vattentät ner till 50 meter enligt tillverkaren. Jag tänker inte testa men är nöjd att jag kan ha den på stranden och bada med den på semestern. Den har pekskärm och 40 procents större aktivitetsyta som skyddas med starkare glas och hela sju dygns batteritid.

Fitbit Charge 3 har även en inbyggd pulsmätare som håller koll på hur många kalorier man förbränner och man kan dessutom maximera sin träning genom att använda förenklade pulszoner. Den förbättrade pulsmätaren kan även mäta syresättningsnivån.

Man kan ställa in intensitetsnivån på sin träning och välja om man vill fokusera på att till exempel bränna fett eller få bättre kondition. För oss kvinnor finns en ny funktion där man loggar sina cykler och på så sätt har koll på mens och ägglossning.

Sömnkvalité och sömnlängd registreras förstås även med Charge 3 och man får även råd om hur man kan förbättra sin sömnkvalité. Det finns ett tyst alarm och man vaknar av en vibration på handleden istället för en skarp signal, vilket jag gillar jättemycket! Jag använder det inte, men Martin gör det och då slipper jag vakna av hans väckarklocka  🙂

Självklart kan den synkas med din smartphone och ta emot sms och e-post. Man kollar enkelt meddelanden, väder och nyheter direkt i klockan och skicka svar med ett knapptryck. Just detta med att svara har jag inte fått kläm på än… Men jag gillar att man ser vem som ringer, särskilt när man tränar. Väntar man på att tex läkaren ska ringa upp, så missar man inte det – men behöver heller inte sitta och vänta. Toppen tycker jag!

Så jag gillar min nya Fitbit Charge 3, särskilt sedan jag fick hem ett av mina favoritarmband,  men jag gillade displayen på Charge 2 bättre. Jag vill se både klocka och antal steg TYDLIGT, jag har bägge på displayen men stegen är med miniatyrsiffror. Dessutom passar inte mina gamla armband till 3:an, å jag hade rätt många som var skitsnygga. Så jag behåller min 2:a och har när det behövs, men använder oftast 3:an särskilt när jag är på semester och tillbringar dagen på stranden. Nu måste jag inte tänka på att ta av den innan bad, så himla bra.

Jag kan absolut rekommendera Fitbit Charge 3! Har du ett aktivitetsarmband? Vilket?

 

Viktväktare på resa – det går faktiskt!

Viktväktare på resa – det går faktiskt!

Vi är på äventyr i Kroatien just nu och kommer att vara det resten av veckan. Vi reser rätt mycket och har samma inställning vad det gäller vikten vid varje resa – det får gärna stå still på vågen men går det lite upp är det ok. Man kan lixom inte vara för hård mot sej själv i alla lägen, då blir det inte bra.

Så hur gör man då som Viktväktare på en resa. Mitt enklaste svar är ”man gör inte så stor grej av det”. Men allt beror förstås på vilken slags resa det är och hur ofta man reser. Är man på sitt livs första utlandssemester – ja, men skit i allt och njut av nya miljöer, annorlunda smaker och ledighet. Det kommer bli plus på vågen, men det kan ni ta hand om sen. Det kommer ta en extra månad kanske att nå målet, men då är det så.

Åker man däremot på en eller ett par resor varje år så kan man göra upp en annan plan, där man står still i vikt eller iaf nästan. Då gäller det att packa ner bekväma skor! Vi ser alla platser vi besöker, med fötterna. Vi tar en promenad efter frukost och en efter middagen. Det behöver inte vara långt, bara det blir. All sightseeing blir med fötterna, då tar vi oss runt överallt dit man kan gå. Vi går långt och blir det för lång tar vi buss eller taxi tillbaka. Sen kan man förstås även ta några extra simturer eller testa gymmet om det finns något på hotellet. Rörelse och motion går alltid att få till.

Maten då? Många väljer all inclusive och det har även vi börjat göra – det är nämligen enklare när det gäller att ha koll. Självklart kan det vara knepigt när det finns så mycket att välja på och mängderna är galna. Men man måste ju inte äta allt bara för att man får…

När vi ska äta all inclusive tar vi alltid ett varv runt matsalen först för att kolla in vad som finns. Är det första dagen på semestern så smakar vi lite på det som ser godast ut utan att tänka så mycket på SP-värden. Då vill vi mest kolla läget och kvaliteten på det som bjuds. Första dagen får man göra lite som man vill, det tar vi igen sen. Resten av dagarna går man också ett varv först och väljer sedan EN av rätterna och fyller upp tallriken med grönsaker. Det bjuds alltid på ett välfyllt efterrättsbord och då tar vi en smakbit av det som ser gott ut, inte en hel bit. Till maten dricker vi cola zero eller vatten, vill vi ha vin eller annan alkohol så dricker vi det efteråt som lite extra mys på kvällen. Men vi är rätt dåliga på att dricka alkohol och det är en fördel om man tänker på vikten.

Blir det mat från meny så är det svårare att räkna ut vad rätten innehåller och hur den är tillagad. Då försöker vi att välja det som är mest ”rent”, alltså undvika friterat och panerat, be om såser vid sidan om osv. Grillad fisk eller en köttbit är smarta val på resor när man äter från menyer. Men det är svårt att veta, därför föredrar vi numera all inclusive.

Många som har semester ska ”unna” sej, ett ord som jag avskyr. För mej är ordet en ursäkt att göra sånt man inte borde… Då ska man äta och dricka saker man inte brukar och gärna i stora mängder. Vi tillåter oss istället att äta detta på lördagarna året om men i mindre mängder, så blir det inte lika lockande att ”go bananaz” på semestern.

Efter 14 år som sk Guldmedlem (färdig och målviktig) är mina knep dessa:

* Bestäm innan att det är ok att gå upp lite och kör igång med programmet dagen efter du kommer hem igen. Väntar man är det lätt att dagarna bara går och då kommer kilona.

* Packa ner bekväma skor och använd fötterna överallt och ta en extra promenad varje dag.

* Ta ett varv runt buffén och gör medvetna val, man måste inte äta mycket bara för att man kan. Ta hellre en liten bit, om du är nyfiken på en rätt, än en hel portion.

* Drick vatten till maten och alkoholen efter, eller avstå helt från alkoholen. Man måste inte dricka bara för att det är semester. Men är det vinet till maten som betyder mest, så drick det då – men kalkylera med ett större plus.

* Å banna inte dej själv när det går åt skogen, vi är bara människor. Kör upp på banan igen bara och följ programmet så är du snart tillbaka i rutinerna igen.

* NJUT! På semestern ska man njuta, men det kanske går att fixa njutning med annat än mat och dryck? Kanske är det att se soluppgången och ta ett bad i gryningen eller att ta en lång promenad längst stranden på kvällen i solnedgången.

Blir det för mycket en dag så gör det inget – det kommer ju en ny dag då man har möjlighet att göra bättre val. Viktväktarna är för resten av livet, då gäller det att hitta ett sätt som fungerar – som man kan leva med resten av livet. Vad spelar det då för roll om viktresan tar någon vecka eller månad längre? Huvudsaken är väl att man faktiskt kommer i mål och sedan stannar där.

Det är genom att göra misstag man lär sej och under viktresan gör man mängder med misstag. Det om något är jag väldigt medveten om efter 18 år med VV, men så länge man inte ger upp har man inte misslyckats. Åk på semester och hitta ditt sätt att komma hela vägen in i mål – men glöm inte att njuta på vägen. Du har bara ett liv – gör det bästa av det!

Ha en riktigt härlig resa!

 

Sommaren gav minus!

Sommaren gav minus!

Nu är sommaren officiellt över, september och hösten är här. I maj la jag upp en plan för sommaren och jag måste säga att jag är både stolt och imponerad över mej själv. Planen höll nämligen!!!

Vi skulle vara hemma hela sommaren, det var i stort sett det enda vi visste. Så planen var att sköta kosten, gå dagliga promenader och träna tre gånger i veckan. Allt detta lyckades vi med, förutom promenaderna som bara blev en gång om dagen när det var som varmast. Målet var att går ner 2,8 kg till 1/9, vilket är ganska mycket för någon som brukar snitta 1 hekto i veckan…

Jag hade en plan och ett mål och det funkade!!! Det blev tom ett hekto till! Planen höll otroligt nog, det brukar den inte göra. Jag brukar aldrig nå mina mål, så jag är otroligt stolt och väldigt förvånad  🙂

Så nu tar vi resten! Den 28/12 åker vi till Gambia och då ska jag vara på min målvikt igen, dit är det 1,9 kg. Typ 16 veckor… drygt 1 hekto i veckan räcker alltså…men hösten är inte lika enkel som sommaren. Det är events och resor där jag inte bestämmer maten själv, jag hinner inte träna lika mycket men ska försöka få in 2 ggr i veckan. Promenaderna fortsätter, men när det blir regnigt och kallt blir det knappast två långpromenader om dagen… Jag är realist. Jag hoppas att det går, men är nöjd med det som försvinner.

Sommaren blev alltså bättre än förväntat, nu får vi se hur hösten blir. Jag gör mitt bästa och hoppas du hänger med och hjälper mej framåt. Hur gick det för dej? Hade du nån plan? Höll den? Har du nån ny plan  🙂

 

300 gånger – heeelt otroligt!

300 gånger – heeelt otroligt!

Jag avskyr att träna. Jag avskyr svettiga människor. Jag avskyr folk som stönar och låter. Avskyr är ett starkt ord, men så var det faktiskt. Jag avskydde allt som hade med träning att göra, det var inget för mej. Idag tränade jag min 300:e gång på Curves… även den mest envisa kan tydligen ändra sej  🙂

Fast det där med att avsky att träna är inte riktigt sant. Jag avskydde gymvärlden och svettiga människor som låter en massa. Jag hade aldrig satt min fot på ett gym men trodde att jag visst hur det var ändå. Lite rätt hade jag, men bara lite. Jag avskyr inte att röra på mej, jag gillar ju att gå och springa. Det var lixom den där lilla detaljen med gym som inte tilltalade mej. Förrän jag testade Curves.

När Sussie kom in hos oss på Viktväktarna i Tumba och frågade om hon fick ställa fram reklam om sin nya verksamhet sa vi ja utan att veta så mycket mer. Klart vi ville hjälpa henne, en kvinna som offrat allt för att starta ett eget företag för att göra något som var viktigt för henne och som hon trodde på. Självklart skulle vi hjälpa henne så gott vi kunde. Vi hade ingen större koll på vad det var, men det lät ju bra. Det skulle ta ett par år innan jag själv gick dit, det skulle till ett par operationer först.

I augusti 2014 gjorde jag min efterlängtade bröstförminskning och några månader senare var jag tillräckligt läkt för att äntligen testa det där magiska konceptet. Curves är nämligen ett gym för enbart kvinnor där man på bara 30 minuter går igenom hela kroppen. Kan det verkligen funka… inga tyngder mer än den egna kroppen… jaja, testa kan man ju göra. Å jag gillade det! Jag älskar det inte… men det är ett helt ok sätt att träna igenom kroppen. När jag kommit in i det och börjat gå regelbundet pajade knät och jag fick träningsförbud, så typiskt mej.

Men efter ett par månader var jag igång igen och idag gjorde jag min 300:e gång hos Sussie på Curves i Tumba. Jag försöker gå mån, ons och fre – oftast funkar det. Numera är det rutin, jag funderar inte – jag gör det bara. Det blir som att gå till jobbet, man gör det bara. Å nu ser jag ju framstegen. Vingarna på ryggen är mindre, jag har fått synliga muskler och jag är stark! Som en liten oxe, en liten… typ talgoxe… Värken är betydligt mindre och något jag kan stå ut med även när det är som värst.

300 gånger låter kanske inte så mycket, men för mej är det värt bragdmedaljen typ. Fasiken va jag är bra! Att jag skulle bli en sån som tränar fanns ju inte på världskartan. Men nu är jag det och det tänker jag fortsätta med! Jag går alltså på Curves i Tumba, vill du hänga med, träffa Sussie och få en hälsoprofil – hojta! Det finns alltid något bra erbjudande som man kan hoppa på.

Tack Sussie för att du öppnade ett gym som även jag kan tycka är ok och tack för att du är du  🙂

 

Tom almanacka och sol

Tom almanacka och sol

Jag älskar när almanackan är tom! Jag älskar när solen vräker ner och det är riktigt hett! Just nu har jag alltså det bästa av två världar  🙂

Många tror/tycker att en fulltecknad almanacka är något att sträva efter. Är man fullbokad så är man populär och någon att räkna med. Det tycker inte jag. En fulltecknad almanacka i mina ögon innebär att man kanske prioriterar lite fel och förmodligen missar att ta hand om sej själv. Självklart kan jag också ha fullt upp, men det är absolut inte alltid och jag är noga med att ha helt tom almanacka då och då. De tomma veckorna är otroligt viktiga för mej och min hälsa.

När jag får en ny, helt ren, almanacka skriver jag först in allas födelsedagar. Sen skriver jag in min träning, mån – ons – fre, ibland även promenader. Efter detta skriver jag in när det är olika mässor eller resor. Mina tomma veckor är alltså inte helt tomma, där står de träningspass som jag ska göra. Men dessa är inte huggna i sten, är jag rejält trött en dag så är det viktigare att vila än att träna – då stryker jag bara. Jag kompensationstränar inte, utan låter det bara vara så. Efter en hektisk period kan jag även skriva in VILA några dagar.

Just nu är alltså träning det enda som står i almanackan och ett och annat besök hos läkare/kiropraktor. Jag sover, tränar, går promenader, solar och njuter av tillvaron. Det är så otroligt skönt att bara vara! En och annan förmiddag går åt till att skriva ihop nästa veckas texter, så kan jag släppa det helt några dagar. Bloggen uppdateras när jag tycker att jag har något att komma med eller när fingrarna kliar lite  🙂

De här veckorna av ”bara vara” är viktiga. Visst kollar jag sociala medier, pushar inläggen på duifokus.se och lägger ut bilder på instagram (@marlenerinda), men för mej är det att vara ledig – det går mycket mer tid till sånt resten av året. Jag kanske lägger 3-5 timmar per dag till sociala medier (bloggen och Du i Fokus) i vanliga fall, just nu kanske det är 1 timme. Som bloggare/influencer/skribent är man aldrig helt ledig, för mej är det helt ok. Efter 12 år är jag van att alltid ha bloggen med mej och sedan 4-5 år även instagram och magasinet. Det är så mitt liv är. Inget som stör mej, men kanske andra… I mina ögon är jag ledig.

Idag går förmiddagen åt till att skriva och sen hänger vi i poolen igen efter lunch. Ett rätt behagligt liv om ni frågar mej. En månad till, sen kör allt igång igen.

 

Matsedel v 29 – Träningscamp sommar-18

Matsedel v 29 – Träningscamp sommar-18

Halva juli har redan gått, men än är det långt kvar av sommaren. Tänk att sommaren kom redan i maj och att det varit varmt och skönt i hela två månader och att det fortfarande finns utrymme för någon månad till med vackert väder. I år kan man verkligen inte klaga  🙂

Nu har Martins semester börjat, så nu har ”Träningscamp sommar-18” börjat! Jag började iofs ordentligt för några veckor sedan med att fylla i checklista på allt jag äter, träna cirkelträning 3 ggr i veckan och ta två dagliga promenader. Å visst har det lönat sej, nu är jag bara 1 kilo från mitt augustimål och drygt 2 kilo till att återta min målvikt igen. Min kropp är inte jättelogisk och gör inte som jag vill, jag går ner rejält (i min värld 6-7 hg) en vecka, sedan något hekto ner eller still två veckor och upp 2-3 hekto fjärde veckan och så håller det på. Det blir ju minus i slutänden, men jag hade faktiskt hellre tagit typ 2 hekto stadigt varje vecka istället för att hålla på så här och hatta.

Nu när Martin är ledig kommer han följa med på bägge promenaderna och de kommer även att bli längre. Nu ska även han ha koll på maten och då är ju inte världens ett dugg rättvis. Män går ner snabbare i vikt och när han bestämmer sej kan han ta bort 1-2 kg i veckan, å andra sidan går han upp snabbare än mej också… så lite rättvist kanske det är ändå. Martins första mål är att komma ner i bröllopsvikten igen innan vi åker till Gambia i december. Vi får väl se vad tre veckors ledighet kan göra.

Här är veckans matsedel – nu kör vi ”Träningscamp sommar-18”!

Måndag: Tomatsoppa 3 SP Flex för hela satsen

Tisdag: Somrig sallad med lax 4 SP Flex

Onsdag: Kyckling med färskoströra 5 SP Flex

Torsdag: Filegryta med ananas 2 SP Flex plus ris

Fredag: Snabblagade curryräkor 4 SP Flex plus ris

Lördag: Taco med hemmagjord Tacokrydda o SP Flex

Söndag: Halloumiburgare med picklad rödlök 7 SP Flex plus tillbehör

Semesterbonus: Yoghurtglass med mango 17 SP Flex för hela satsen

 

Nu kör vi! Är ni med!

 

Vår skeva kroppsuppfatting

Vår skeva kroppsuppfatting

Det känns som att de flesta av oss har en ganska skev kroppsuppfattning – särskilt när det gäller våra egna kroppar. Vi är för tjocka, för smala, för långa, för korta. Andra är fina, vi själva duger inget till. Varför är det så och vad kan man göra åt det?

Jag har alltid avskytt min längd, mina 156 cm har stoppat min dröm att bli flygvärdinna och är inget jag kan göra något åt. Det enda man inte kan fixa på sin kropp är ju längden, allt annat går att fixa. De där längdkraven har med säkerhet att göra, man måste vara 160 cm för att nå säkerhetsutrusningen. Inget jag kan argumentera emot förstås, så är det bara. Jag blev ist trafikassisten, men har aldrig jobbat som det av flera anledningar.

Fram tills jag var 23 och fick mitt första barn var jag smal. Jag vägde typ 50 kg och var sk normalviktig. Jag hade aldrig ens funderat på min vikt innan barn nummer två var fött, då vägde jag runt 60 och hade helt plötsligt en övervikt. Inte så stor – men ändå. Jag trivdes inte i min kropp, inga kläder satt bra och jag orkade inte särskilt mycket längre. Jag som aldrig lagt särskilt mycket tid på min kropp var med ens väldigt medveten om mina brister och hur jag såg ut och jag avskydde det! Med min längd hade det alltid varit knepigt att hitta kläder, med den lilla övervikten som kommit blev det förstås ännu värre. Jag levde i tights och t-shirt, det var enklast – men hur kul…

Tänk om jag fattat hur fin jag faktiskt var när jag var yngre. Och tänk om vi alla kunde fatta hur fantastiska våra kroppar faktiskt är. Jag har varit gravid tre gånger och fött fram två fantastiska ungar. Tre gånger har min kropp ställt om sej till och från graviditeter. Jag har iofs inte gått upp särskilt mycket men det handlar ju inte bara om vikt i det fallet. Jag har varit (och är) sjuk, min kropp mår inte bra och under en tid gick jag upp allt jag gick ner tidigare med VV och sedan gick jag ner detta igen. Min kropp har klarat en hel del faktiskt, precis om din också har gjort. Våra kroppar ställer upp för oss i vått och torrt och då borde vi faktiskt vara lite schystare mot dem.

Även om vi inte alltid tycker om det vi ser i spegeln så måste vi ändå göra det som är bäst för oss. Vi måste ta hand om oss på bästa sätt. För mej är hälsa att kroppen gör det jag ber den om. Den ska orka gå, den ska orka vara vaken, den ska orka att ta mej upp om jag ramlar, den ska orka mitt vardagliga liv som är att städa, tvätta, stå upprätt, springa till bussen, bära matkassar och en massa annat. När någon av dessa funktioner inte funkar längre, då måste jag göra något. I mitt fall var första steget att gå ner i vikt. Andra steget var att börja träna. Alla kroppar behöver muskler, särskilt när vi blir äldre.

När jag började träna var jag sk normalviktig, ändå vågade jag inte ha vare sej korta träningsbyxor eller linne. Jag tyckte att fluffet bara vällde ut överallt och drog på mej hellånga tights och en t-shirt i en storlek större än vad som behövdes. Jag kände mej tjock och ville inte visa hur jag såg ut. Jag var inte tjock, inte det minsta. Min kroppsuppfattning var så skev att det var helt sjukt. Å även om jag hade varit tjock så vad är det för fel att ha bekväma träningskläder som visar lite mer? Jag fattar inte hur jag tänkte eller hur jag kunde få en sån skev syn på min kropp.

Det tog två år innan jag insåg att jag kunde ha korta träningsshorts och linne utan att behöva skämmas. De flesta ser faktiskt ut som jag och har lite fluff här och där, och dessutom bryr sej inte en jä-el om hur just jag ser ut. Alla har ju nog med sitt! Huvudsaken är ju att det är funktionellt och bekvämt!

Jag har just nu 25,6 i BMI eller nåt sånt. Jag är ok med min kropp numera, har inte helt accepterat mej själv men är på rätt väg. Den är inte världens snyggaste – men den gör oftast det jag ber den om. Jag vet folk som är trådsmala och inte är ett dugg nöjda med sina kroppar. Jag tror att man alltid hittar något fel oavsett vikt eller längd. Det finns alltid något man vill göra om och fixa till. Självklart är media och särskilt sociala medier en stor bov i detta. Men jag tror att mycket är inlärt sedan vi var små, titta bara på Barbie och Ken… hur sunda var de lixom.

Jag vet att det är svårt att ändra inställningen om sin kropp, jag kämpar varje dag! Kanske går det genom att tänka funktion istället för utseende. Att en kropp som fungerar är en helt ok kropp oavsett vikt. Jag har börjat komma dit och det kanske har med ålder att göra. Jag tycker fortfarande inte om det jag ser i spegeln men jag avskyr det inte längre och inser att jag ändå är hyfsat hälsosam och vältränad. Kroppen gör det jag ber den om. Jag är inte smal och kommer nog aldrig att väga det jag skulle vilja väga – men jag börjar fatta att jag duger oavsett vikt!

Ingen kan hindra mej från att ha bikini på stranden eller linne när jag tränar. Jag vet att min kroppsuppfattning om mej själv är skev, men jag jobbar på saken. Jag tycker att alla andra är helt ok, jag ska bara tycka det om mej själv också – inifrån hjärtat. Det spelar ingen roll hur många som säger det till mej, jag måste komma dit själv.

Hur är det med din kroppsuppfattning? Är det ett problem? Jobbar du på saken? Min fortsatta resan med självkänsla och självförtroende fortsätter även på instagram, följ mej gärna och kom med peppande tillrop @marlenerinda