renovering

Ögonlocksoperation nr 2 – check!

december 22, 2022 Marlene Kommentarer 5 kommentarer

2014 lyfte jag ögonbrynen på rätt plats med ett sk pannlyft. Nu var det dax att fixa de hängande ögonlocken. Förra operationen var fullständigt vidrig, skulle det bli lika smärtsamt igen?

Redan efter operationen 2014 sa min ögonläkare att det med största säkerhet skulle behövas en för ögonlocken också så småningom. Å så blev det alltså. Under sommaren och hösten blev det för mycket häng och detta var dax att fixas. Problemen med hängande ögonlock är att man kan få en omedveten konstig vinkel på nacken för att helt enkelt se ordentligt. Detta kan ge både nack- och huvudvärk, som i värsta fall kan bli kronisk.

Den 8/12 var det operationsdag. Jag var inte alls nervös eftersom jag litar på min läkare, Doktor G, till 100%. Jag vet att han är bäst helt enkelt och att resultatet skulle bli minst lika bra som sist. De ärren syns inte ens och resultatet är fortfarande lika bra. Så jag såg bara fram emot att få det gjort, men visst gruvade jag mej för att det skulle göra ont efteråt. Förra gången fick jag panik av smärtan, men vid den operationen läggs snittet i pannan, detta är en helt annan slags operation.

Jag kom in direkt, fick lite lugnande, blev ritad på och la mej i stolen. Där fick jag en duk över huvudet och mängder med lokalbedövning. Jag kände absolut ingenting! Ungefär en timma senare hade 1 cm hud tagits bort, per ögonlock, det är ju jättemycket! På vardera ögonlock var det dessutom 25-30 stygn.

Jag placerades i en stol, med två kompresser som jag skulle trycka hårt för att det skulle sluta blöda. Jag fick inte gå hem förrän det var helt torrt. Så där satt jag och tryckte, det tog kanske 30-45 minuter. Sen ledde Martin mej hem, även om jag utan problem hade kunnat gå själv. Jag hade inte ont, jag såg bättre och vi bor nära. Men han fanns där om jag skulle behöva, är så tacksam att jag har honom.

Efteråt har det varit helt ok faktiskt. Jag har inte haft ont, men varit rejält svullen och haft en del blåtiror. Det jobbigaste har varit att ögonen har varit väldigt torra och att jag varit tvungen att sova lite sittande. Vi har en sån där säng som man kan lyfta huvudänden på, så den har varit lite högre under någon vecka. Men jag sover ju helst på mage… så det har varit ett problem.

Efter en sån här operation får man order om att kyla och trycka hårt på ögonen någon kvart då och då. Detta både för att ta ner en del av svullnaden och för att stimulera fettkörtlarna i ögonlocken, de som fixar glidmedlet inne i ögonen så de inte känns torra. Jag tryckte nog inte tillräckligt hårt, för ögonen var knastertorra ända tills Doktor G gjorde samma sak en vecka efter operationen och då funkade det. Jag kämpade på med ögonsalva och ögondroppar, men det hjälpte bara tillfälligt.

Under läkningen får man inte göra ”pulshöjande aktiviteter”. Inte träna, bära tungt, skotta snö, gå snabbt osv. Jag satt och läste ganska mycket och det var inte heller bra… det är ju svårt att inte leva som vanligt när allt känns nästa som vanligt. Man ska även ha en tejp mellan pannan och kinden, som drar ihop sömmen. Gärna 2-3 månader…

Stygnen skulle egentligen tas efter 10-14 dagar, min läkare vill gärna att de sitter så länge som möjligt. Men vid återbesöket en vecka efter op, tog han ändå bort dem eftersom jag haft ett stygn som petat rakt in i ögonvrån och bara kom längre in vart efter svullnaden gick ner. Alla stygn satt ihop på nåt mysko sätt, så han drogbara i en tråd så följde alla med. Det ändes knappt.

Snacka om skön känsla att få bort både de kliande stygnen och det som stack in i ögat! Nu gick dessutom svullnaden ner snabbare och ögonen började kännas som vanligt igen. Fortfarande fanns där ett och annat blåmärke, men inget som störde mej. Efter en vecka blev allt mycket bättre för varje dag. För första gången sedan jag var kanske 20 har jag riktiga ögonlock!

Jag har väldigt bra läkkött och så här nästan två veckor senare har jag bara en pyttelitet blåmärke kvar på ena kinden. Ja, blåtirorna sitter faktiskt mest under ögonen konstigt nog. Ögonlocken är fortfarande lite svullna och har en liten annan färg än övrig hud, ser ut som en svag lila ögonskugga, jag vet inte om det kommer att vara så även i fortsättningen. Snittet syns såklart, det är lite rött och rätt knögligt, men det sitter så man inte ser det ändå. Om jag inte blundar såklart. Jag blir ganska snabbt trött i ögonen, men det är ju inte så konstigt, allt är ju så mycket ljusare nu.

Jag är sååå nöjd! Förr gick jag runt med huvudvärk hela tiden, nu har jag inte haft det sedan operationsdagen. Nacken har jag inte heller besvär med nu. Innan operationen var ögonlocken så tunga att de skavde så mycket på ögonlocken under, så jag gick runt med en inflammation/skavsår som var rätt krånglig att behandla. Det är också borta nu. Och! Jag ser! Jag är inte en trafikfara längre, utan ser vad som händer åt sidorna och uppåt. Så snacka inte om lyxoperation, detta var medicinsk nödvändigt och godkänt av landstinget.

Jämfört med operationen för åtta år sedan var detta ingenting! Då var smärtan brutal, den här gången var det mest de torra ögonen som var jobbiga och att ett stygn petade in i ögat. Blåmärken och blåtiror bryr jag mej inte så mycket om, de blev heller inte så illa som jag räknade med. Visst var det jobbigt med svullnande, men det var ju ändå bara 4-5 dagar. Så just den här operationen, när man lägger snittet på ögonlocket, är inget att oroa sej för – det är en rätt ”enkel” läkningsprocess.

Hur får man en sån här operation då? Jo, man pratar med sin husläkare och ber om remiss till ögonläkare. Där får man göra en sk synfältsundersökning, som att sitta i ett mörkrum ungefär och titta på små lampor. Först gör man den med avslappnade ögonlock och sedan igen med upptejpade. Skillnaden visar om du behöver en operation eller ej, typ… det handlar lite om hur stort häng man har också tror jag. Vill man göra det på egen hand tror jag att det kostar runt 20 000.

Så känner ni att ögonen blir snabbt trötta, att nacke och huvud värker eller har andra problem. Kolla upp det! Det är så värt det, jag mår så mycket bättre nu!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Tid för operation!

december 6, 2022 Marlene Kommentarer 14 kommentarer

November har varit helt galet med resor och event. Direkt när vi kom hem från Tallinn bytte vi bara väskor och drog till Cypern och där får jag veta datum för nästa operation.

Jag träffade min ögonläkare Doktor G den 1 november, gjorde en sk synfältsundersökning och fick direkt klartecken för operationen av ögonlocken. Han hade ett återbud redan 14/11, men jag hade för mycket för mej för att kunna ta den tiden. Så jag skrev ner vilka dagar jag kunde i december och trodde absolut inte att det skulle bli någon av dem, snarare i slutet av januari.

Medan jag väntat på operationstid har jag behandlat mina ögon med ögonsalva tre gånger om dagen och knappt sett något under tiden. Mina övre ögonlock (dem man ser) har varit så tunga att de skavt på de under ögonlocken (dem som är innanför). Så pass att jag fått en inflammation som gjort att ögonen varit irriterade och runnit konstant.

Jag kämpade på med min ögonsalva morgon – middag – kväll, trots att jag inte kunde se ordentligt någon timme efter varje behandlingen och alltså haft rätt svårt att jobba. Efter drygt två veckor kände jag skillnad, så himla skönt. Nu ska jag ta salvan vid behov, tills operationen är gjord.

Där satt jag första dagen på Cypern när sms:et kom. Jag hade fått operationstid 8 december! Shit! Jag trodde aldrig att jag skulle få tid så fort och definitivt inte en tid som jag faktiskt inte hade annat inbokat. Jag har lyft ögonlocken förr, men då för att ögonbrynet låg på ögonlocket – nu är det skinnet på ögonlocket som tynger ner så pass att jag inte ser ordentligt och ögat tar skada.

Den förra operationen var värre, (<— länk till förra opertaionen med bilder mm) då lyfte man skinnet i panna, la snittet ovanför brynen och skar bort nästan 2 cm skinn. Ett sk pannlyft alltså. Den här gången läggs snittet i ögonvecket på ögonlocket, inte samma smärta men längre tid med stygn. Jag kommer med andra ord att få gå på julfest med makens jobb och vara med vid ett stort julfirande på en herrgård med stygn, men jag har lång lugg och kan dölja det en del. Å vet ni? Jag bryr mej inte! Jag vill bara se ordentligt igen och slippa daglig huvudvärk.

Så med detta datum i skallen har jag varit ute på flera resor och försökt att skriva ikapp så mycket jag bara hunnit, ändå ligger jag efter. Nu måste jag städa, bädda rent och förbereda en del innan torsdag – sen vet jag att jag inte kan göra särskilt mycket på några dagar. Wish me luck lixom 😛

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Äntligen färdiga!!!

september 6, 2021 Marlene Kommentarer 8 kommentarer

Som jag längtat efter att få skriva de orden. Vår altan, trädäck, soldäck – kalla det vad ni vill – är äntligen färdigt. Efter fyra månaders byggande har vi lagt tillbaka skruvdragaren på sin plats och lämnat tillbaka sågarna. Äntligen färdiga!

Från början skulle altanen även bli en spång runt ett av hörnen på huset med inbyggd trapp till entrén. Men när vi redan i våras hörde att det befarandes bli brist på trätrall, och annat kom i vägen, enades vi om att bara bygga altan. Den skulle bli drygt 25 kvm, så det var ett stort projekt bara det. Å det var egentligen inte bara en altan, eftersom vi för att få plats med den även var tvungna att flytta på en rabatt och börja dränera runt huset också.

Så direkt när tjälen släppte i våras började vi med att gräva ur rabatten som går i vinkel runt huset. Där ligger svindyr sten, som vi förstås ville behålla. Den delen av rabatten som går där altanen var planerad togs bort, växter flyttades och stenen las åt sidan så länge. Vi grävde ur, fyllde med grus och ny jord, målade betongsockeln, lagade ett hål och gjorde snyggt där rabatten skulle vara kvar. Bara detta tog ju hur lång tid som helst, vi flyttade ungefär 2 ton sten, tror jag vi räknade fram.

Sen tog vi ett par dagar byggledigt innan vi fick hjälp att sätta första regeln i väggen och började märka ut var grunden och reglarna skulle gå. Å sen råkade vi köpa en husbil och hela arbetet avbröts. Då blev vi nämligen i akut behov av en parkeringsplats och fick snabbt bygga en sån på framsidan.

Nu var trallbristen en verklighet, så medan vi byggde parkeringsplats la vi lite halvhjärtat grunden på baksidan. Vi valde att bygga på stenplattor istället för att gräva ner stolpar, bla för att det är enklare men också för att jag ville ha en så låg altan som möjligt. Nu blev den ändå inte så låg, men men…

På grund av virkesbrist lät vi allt bero och drog iväg med husbilen istället. Men direkt när vi kom hem satte vi igång på riktigt igen. Grunden tog långsamt form. Det är första gången vi bygger något själva och vi hade bara ett par timmar varje kväll och helgerna att jobba på. I augusti var vädret rätt ostadigt, så inte ens när vi hade tid kunde vi bygga pga regn. Så arbetet tog sin tid, men gick ändå framåt lite hela tiden. Jag krånglade också till det lite eftersom jag ville ha en inbyggd liten blomlåda och en inbyggd rabatt/köksträdgård.

Men till slut så stod ändå grunden där. Ramen var klar!!! Nu kunde vi äntligen börja skruva trallen och nu fanns det även trall att få tag på igen. Min pappa kopplade släpet och hjälpte oss att hämta virke, flera gånger… det går åt mycket till en så stor altan. 27 kvm (ca 4,20 x 6,50)blev altanen till slut, 52 plankor på 420 cm skulle vi ta hem. Bara att hitta 52 snygga plankor var en match. Sen var det bara att skruva och skruva och skruva. I fredags skruvade vi sista skruven i altan, ni var det bara fodren i lådorna och en trapp kvar. Detta fixade vi på lördagen. Vi var färdiga!

Vilken känsla. Efter så lång tid och så mycket frustration var vi äntligen färdiga. Trädgården städades, buskar, häcken och gräset klipptes, jord fylldes på och gräsfrön las ut. Nu får naturen göra det sista med gräsfröna, så nu är det helt ok med lite regn faktiskt. Vi har en jättestor altan, inte riktigt så låg som jag ville, men det är helt ok ändå. Vi får plats med långbord om vi vill och kan äntligen sitta tillsammans med barn och föräldrar på samma ställe utan att trängas. Och vi får plats med solsängar, vi ska bara hitta dem vi vill ha. Där ska jag ligga och läsa så fort vädret tillåter!

Jag tror inte ni kan förstå hur lättad jag är. De sista dagarna var jag så otroligt frustrerad att jag höll på att bli tokig. Det var hela tiden något som fattades eller trasslade. Skruvar som tog slut, vinklar som inte var helt räta, verktyg som inte funkade osv. Tillsammans med allt annat som trasslar runt oss blev det för mycket. Men nu är vi färdiga. Nu kan vi iaf släppa just den här biten och vi ska aldrig mer bygga något av den här storleken. 18 månader med konstanta renoveringar räcker. Tyvärr har vi en liten grej till som måste göras, men sen ska vi ha renoveringsfritt ett bra tag.

Jag är så otroligt nöjd med resultatet. Min STORA altan är färdig 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Snöpligt slut

augusti 27, 2021 Marlene Kommentarer 8 kommentarer

21 dagar hade vi varit ute när det roliga lite abrupt tog slut. Vi som skulle vara ute iaf 3-4 dagar till tog beslutet att åka hem… återigen blev planerna ändrade pga väder.

Nöjda och belåtna, men väldigt trötta, var vi alltså tillbaka efter en heldag på Visingsö. Molnen började dra ihop sej, det blev lite kyligt och vinden ökade. Vi tittade på kommande väder och det var ju igen höjdare precis. Det där med rejäl vind hade vi redan upplevt på Öland och ändrat planerna för. Nu var det tydligen dax igen.

Planen var att åka vidare till Nyköping och Stendörren och stanna där någon natt på vägen hem. Men när vädret varnar för hård vind och massor med regn, så känns det inte så lockande. Det där regnet skulle dessutom ligga kvar i flera dagar, så vi bestämde oss rätt snabbt för att packa ihop och åka direkt hem istället. Surt, men men… Inte mycket att göra. Vädrets makter har man inte mycket att sätta emot, tyvärr.

Så efter 21 underbara dagar ”på rull”, svängde vi in på vår gata i Tumba igen. Sedan dess har det varit full fart, men fortfarande styr vädret nästan allt vi gör. När vi kom hem var det nämligen dax att sätta igång med altanbygget på riktigt. Idag är det faktiskt 21 dagar sedan vi kom hem, hur kan 21 dagar se så olika ut. Bägge varianterna har gått jättesnabbt, men de 21 ute på vägarna har varit betydligt mysigare än de 21 hemma.

Vi har byggt altan nästan hela vår vakna tid, sedan vi kom hem, iaf när Martin inte jobbat och när det varit uppehåll i regnandet. Ett par timmar varje kväll och så mycket som möjligt på helgerna. Varje gång vädret satt stopp har frustrationen varit stor. Vi vill ju bara bli färdiga så vi kan åka ut igen, men då vill vi ju samtidigt ha hyfsat väder. Så lagom kul att vara ute med husbilen 3-4 dagar och bara ha regn… så det hoppar vi över.

Nu är iaf ramen runt altanen färdig, sen ska vi ”bara” bygga in jordgubbslandet innan det är klart att börja skruva trall. Det värsta är alltså gjort, trallen går rätt snabbt. När vi inte har byggt har jag skrivit ikapp så mycket jag hunnit och Martin har redigerat film. Alla filmer från sommaräventyret kommer upp på Youtube vartefter. Ni får gärna följa oss HÄR.

Senaste veckan har hösten satt igång på riktigt. Martin har jobbat från kontoret i stan ett par dagar, jag har varit på ett par pressvisningar och vi har varit på vårt första gemensamma event på 18 månader. Igår var vi på vinprovning med middagskryssning, tema Kroatien. Ni som följer med på instagram har sett bilder under hela veckan. Sååå mysigt! Men så konstigt att träffa folk igen 😛

Snöpligt slut på sommaräventyret alltså, men livet rullar på. Vi är hemma, men längtar bort. Nu hoppas vi på regnfritt i helgen, så vi kan bygga klart. Sen drar vi igen!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nytt körkort och nya pass

augusti 17, 2021 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Nog för att vi längtar ut på vägarna igen, men vi har massor att göra innan vi kan åka iväg med gott samvete igen. Å mycket har vi även gjort sedan vi kom hem.

Innan vi åkte iväg var jag och förnyade körkortet och båda behövde nya pass, så det fixade vi också. Vi har ingen resa planerad inom kort, men man vet lixom aldrig vad som händer – så det är alltid bra att ha dem i beredskap.

Medan vi var borta blev både körkortet och passen färdiga, passen ligger i tre månader, men körkortet hade jag bara några dagar på mej att hämta. Jag tyckte jag planerat det så bra och betalade tillverkningen av det så sent jag vågade, men sen trycktes det snabbare än jag hade räknat med… så det brann lite i knutarna kan man väl säga.

Vi kom alltså hem på fredagen, då hämtade vi körkortet direkt på posten. På måndagen var vi till Polisen och hämtade upp passen. Måndagen gick även åt till att handla och reda ut paket som kommit bort och gått i retur. Hur kan posten ändra liggtiden från 14 dagar till 7, under sommaren och juli när de allra flesta är bortresta? Så otroligt korkat! Jaja, jag lyckades reda ut allt och väntar nu på att få paketen igen.

Martin hade fortfarande semester några dagar, så vi filmade lite mer matlagning från husbilen. Vi har gjort några små filmer ”I Peppes Kök” på youtube och fler kommer. Prenumerera gärna och följ oss även på vårt nya instagram @jikitaspåäventyr . Martin redigerade filmer och jag har försökt att skriva ikapp både på bloggen och på Du i Fokus.

OCH vi har påbörjat bygget av altanen igen. Vi började bygga i maj, sen köpte vi Peppe och fick koncentrera oss på att fixa parkering istället. Baksidan har alltså stått uppgrävd sedan dess och det är kaos. Nu har vi tagit tag i det igen och i helgen kom vi en liten bit på väg. Det är första gången vi bygger något helt själva, så det tar sin lilla tid och det är helt ok. Nu är det bara vädret allt hänger på, att parera bygge med regn är inte jättekul. Men lite ska vi väl hinna på kvällarna om bara regnet håller sej borta. Så kanske vi har en altan till jul 🙂

Tiden bara rullar på. Veckan vi varit hemma har gått supersnabbt. Vi har träffat barnen, ätit kräftor hos mina föräldrar, fixat några nya recept och kommit in i rutinerna med mat och träning igen. Och jag har varit på massage! Det var väldigt länge sedan, minst 2 år, sedan någon tog hand om mej så totalt. Så himla skönt! Jag går hos Jenna som är en härligt finsk sisu, hon har händer som kan vara brutala. Så direkt när jag kom sa jag att jag vill ha mysmassage och bara må gott. Hon hittade en hel del ”skit” men masserade mjukt bort det mesta. Nu har jag lovat mej själv att gå dit iaf varannan månad. Jag måste bli bättre på att ta hand om mej!

Dagarna har alltså passerat. Vi jobbar på, både med jobb och altan. Dessutom har vi bokat in oss på en loppis på söndag. Ska vi bo på heltid i husbil så måste grejerna bort. Vi har gått från 20 fulla flyttkartonger ner till 6-7, så det minskar. Men fortfarande finns grejer att rensa ur, jag har inte vågat göra det förrän jag sålt av det vi rensat ut hittills. Men snart så ryker fler grejer. Tanken är att det som vi faktiskt vill spara, ska få plats i ett litet förråd och magasineras medan vi är ute på rull. När vi vill komma hem igen, blir det i en liten hyresrätt som ungarna snabbt kan säga upp när vi inte finns längre. Å den ska ligga nära Arlanda så vi lätt kan fortsätta resa 🙂

Jaja, det är då det… nu är nu. Nu ska vi bygga klart altan så vi kan ut och åka igen. Hemma bra – men borta bäst!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Senaste veckorna

juli 16, 2021 Marlene Kommentarer 16 kommentarer

Jag vet knappt vad som hände med juni. Vi jobbade som galningar i trädgården och månaden bara försvann. Nu är framsidan färdig, önskar att baksidan var det med. Men men…

Runt Kristihimmel började vi fixa på baksidan. Vi tog bort ett par buskar, gjorde en grillplats, kapade en rabatt, snyggade till resterande rabatter och började jobbet med en altan. Vi grävde upp på ett par ställen där det läckt in, dränerade och passade på att måla husgrunden. Sen ”råkade” vi gå och köpa en husbil och när leveransdatum närmade sej prioriterade vi att fixa parkeringsplats på framsidan istället för att fortsätta på baksidan.

För att få en lagom stor parkering för husbilen fick vi ta bort en rabatt som gick i vinkel, av kanten blev det blomlådor. Staketet revs, plintar grävdes upp och buskar flyttades. Samma dag som vi hämtade husbilen kom en grävare hit och fixade resten. Det blev kanonbra!

Nu borde vi alltså fortsätta med baksidan… men så har det inte blivit… orken och tiden har inte riktigt funnits. Jag var faktiskt sönderstressad av att få framsidan klar, så pass att jag fick muskelkramper som satt i i över ett dygn. Skitläskigt. Dessutom tog virket slut i Sverige, så det var svårt att fortsätta. Vi valde att lägga altanbygget lite på hyllan ett tag. Det känns som vi inte gjort annat än grävt och byggt i två månader, så nu låter vi det vara lite. Efter semestrarna kanske virket finns igen och vi har ny lust att bygga. När vi väl kör igång kommer det att gå rätt snabbt, men nu är vi hellre ute och åker. Planen var att ha en färdig altan till midsommar, vi sa aldrig vilket år…

Martin gick på semester i onsdags. De senaste tre dagarna har bara gått åt till att förbereda nästa tur. I onsdags städade vi hela trädgården, klippte häckar och gräs mm. I torsdags städade vi inne, tvättade, bäddade rent och sånt. Och idag har vi fixat Peppe, städat, packat och förberett. Samtidigt har jag försökt att jobba ikapp så mycket som möjligt och nu är jag faktiskt hyfsat i fas. Alla vårens recept är skrivna och tidsinställda, sååå skönt.

Så imorrn drar vi! Det enda vi egentligen vet är att vi ska vara i Kalmar på måndag och åker vidare till Öland på onsdag. Vi är ju inte direkt anonyma, så säg gärna hej om ni ser oss. Jag vet att man inte ska berätta på sociala medier när man är borta, men nu vet alla det ändå… så fort husbilen är borta, så är vi också det. Såklart. Men ni ska veta att vi har larm, husvakt och livsfarliga grannar med superkoll! Dessutom har vi inget av värde, vi har sålt allt på loppis 😛

Äntligen ska vi ut på vägarna igen. Jag älskar verkligen husbilslivet! Hoppas ni hänger med 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nu får det väl ändå räcka!

juni 15, 2021 Marlene Kommentarer 8 kommentarer

Jag brukar säga att 2010 var ett jäkla skitår, med en stor översvämning i källaren och 3 dödsfall på bara fem dagar. 2020 var också ett skitår med corona och pälsbollens död, men 2021 verkar bli minst lika skitigt…

2021 började med att båda mina föräldrar åkte in på sjukhus med svår covid. Det var så illa att vi faktiskt inte trodde att min mamma skulle komma hem mer. Otroligt nog gjorde hon det, men båda mina föräldrar lider idag av rätt många sviter som kanske kommer att sitta i resten av livet.

Hela våren har vi kämpat med en ”nära” som har ett svårt spel- och pengamissbruk. Detta har såklart tagit enormt mycket energi och precis när vi trodde att det värsta var över, så kom ett rejält bakslag. Nu hoppas jag att det var just ett bakslag och att vi kan jobba framåt igen.

Så kom den där veckan med regnet… på tisdagen hade vi flera långa strömavbrott, då gick bla tvättmaskinen och fläkten i badrummet sönder. Sonen kunde dock fixa fläkten hjälpligt och en snäll granne hjälpte oss med tvättmaskinen, tack för händiga människor!!! Sen började det regna och regna och regna… 68 mm kom på bara några timmar och översvämningen var ett faktum. Det var så illa att regnet orsakat ett hål i källarväggen och vatten bokstavligen forsade in. Hittills har vi pumpat upp drygt 2 kubik, mer än 2000 liter alltså.

Martin och min pappa har lagat hål och tömt vatten om vartannat. Nu tror vi att väggen är hel och tät igen, och nu verkar det även som att källaren börjar bli torr efter flera veckor med fläkt och avfuktare. Då gick bilen sönder… Ungefär där sa min kropp ifrån och jag fick de där konstiga kramperna i armen. Men med extra magnesium och vila har det blivit bättre. Tills igår…

När vi precis påbörjat kvällspromenaden ringde telefonen. En annan ”nära” hade drabbats av stroke och i paniken som uppstod var vi den första man tänkte på att ringa. Vi vände om och ringde 112 samtidigt som vi snabbt tog oss till adressen där allt pågick. Martin gick in och hjälpte till medan jag stannade ute och väntade på ambulansen. Vilka proffs! Så otroligt fina med den drabbade och även med oss runt omkring.

När vederbörande åkt iväg med ambulansen, tog vi med oss dess partner hem. Såklart var allt kaos och deja vyn från i februari var total när vi senare började ringa sjukhuset för att få information om tillstånd, behandling och allt sånt. Tycker vi pratat med läkare och jagat info tillräckligt för flera år nu. Allt har ändå gått så bra som det kan gå. H’n svarade bra på den akuta behandlingen och återfick en del av funktionerna redan på kvällen. Nu hoppas vi på det bästa när det gäller återhämtning och rehabilitering. Såklart är det fortfarande besöksförbud pga corona, så vi får nöja oss med den information vi får av vårdpersonalen.

Som på beställning kom såklart kramperna i armen tillbaka! Så nu både äter och smörjer jag med ännu mer magnesium. Nu gäller det att hålla för ännu fler ett tag igen. En del säger ”Det som inte dödar, det härdar” – så otroligt dumt uttryck egentligen. Nog för att man blir stärkt av motgångar, men när det blir för mycket så är det faktiskt farligt och kan ta livet av en.

Men vi kämpar på. Jag är iaf färdig med rabatten på baksidan, nu är det dränerat och växterna är tillbaka. Det ser så otroligt prydligt ut och borde hålla vattnet borta vid nästa kraftiga regn. Jag har börjat ta bort rabatterna på framsidan, där det ska bli husbilsparkering, och i helgen börjar vi bygga ramen till altanen på baksidan. Så får vi se om det finns nåt virke när vi väl kommer så långt… Det går alltså framåt trots allt, ett litet steg i taget… men tänk så mycket lättare det skulle vara om man slapp en massa skit på vägen.

Jag tycker faktiskt att vi haft mer än vår beskärda del av skit nu, det måste väl finnas fler familjer att välja på. Nu får det väl ändå räcka!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Altan, trädäck, terrass – vad är skillnaden?

juni 4, 2021 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

Vi har bara väntat på att vädret ska bli tillräckligt ok för att jobba ute. Det går helt enkelt inte att gräva i lerjord när regnet vräker ner… så vi har snällt fått vänta. Men förra helgen var det äntligen både varmt och torrt, så nu är vi igång!

Vi ska bygga altan på vår baksida. Samtidigt ska vi fixa till en del mindre projekt när vi ändå håller på. Ni som har hus vet hur ett litet projekt har en tendens att växa under arbetets gång. Detta projekt har både växt och krympt, nu har vi nog hittat en lagom nivå.

Först var planen att bygga ett trädäck som gick längst två väggar på huset och bygga ihop detta med entrétrappan. Men det blev helt enkelt för omständligt, ett för stort jobb. Så nu blir det en låg altan i trä, med en grillplats i sten brevid. Samtidigt gör vi om rabatten längst huset och bygger in köksträdgården i altanen.

Vet ni förresten vad det är för skillnad på altan, terrass, soldäck, veranda? Jag använder både altan och trädäck, men har inte förrän nu funderat på vad som faktiskt är vad.

Jag har kommit fram till att en altan är något som är byggt på pelare eller iaf lite upphöjt. Namnet altan kommer från latin och heter ursprungligen altus som betyder just “hög. En altan ligger oftast i höjd med husets första våning och har räcke, har den inte något räcke så är det ett trädäck.

En veranda däremot har ett tak. Den ligger i höjd med bottenvåningen, så man kan kliva direkt ut och har låga väggar istället för räcken. I motsats till en altan kan den också vara inglasad (glasveranda), som ett slags extra rum. Allmänt kallad uterum.

Terrassen då? Det har jag inte pratat om i någon av våra byggplaner och det kan ju bero på att det är en del som ligger ovanpå en del av huset eller på fastighetens tak. Något sånt finns inte på vårt hus och kommer aldrig att finnas. På en terrass finns alltid ett skyddsräcke såklart, men sällan tak.

Tänk att ungefär samma sak kan ha så många namn och vara så liten skillnad på. Vi bygger alltså ett trädäck på baksidan och inget annat!

Hur långt har vi kommit då?

Inte långt alls. Men det mesta av förberedelsearbetet är snart gjort. Jag har tagit bort den del av rabatten som kommer att försvinna under trädäcket. Jag har bokstavligt talat petat bort svindyr prydnadssten, sten för sten, från jorden. När vi la dit stenen låg den ovanpå en täckduk, men jorden har krupit upp och blandat sej med stenen. Nu har jag rensat bort ungefär 5 meter sten ur jorden, för den ska användas på annan plats. Dessutom var det dax att rensa och städa lite, eftersom det kommit en massa blommor och ogräs där det inte ska vara varken blommor eller ogräs. Jag vill enbart ha sk solitärer i mina rabatter, inte ett kaos av blandade växter.

Nu när stenen är borta ska jag gräva upp jorden så mycket jag orkar, måla husgrunden med nånslags tätande färg och lägga grus närmast grunden – innan jorden läggs tillbaka. Det blir alltså en variant av dränering, skydd och uppsnyggning av fasaden samtidigt. SEN ska vi börja bygga! Eller ja… asså… medan jag målar ska Martin markera var vi ska gräva hål för 12 plintar. Det tar väl sin lilla tid att göra det, men SEN ska vi börja bygga 🙂

Hur som helst så är vi iaf på gång. Grillplatsen är iaf färdig! Går allt som planerat har vi en fungerande altan, nä just det ja… ett trädäck till midsommar. Det är tur att midsommar ligger sent i år 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Äntligen klippt!

maj 31, 2021 Marlene Kommentarer 5 kommentarer

Som jag längtat! En klippning har stått högst upp på listan över saker att göra så fort vaccinet varit i kroppen i tre veckor. Idag kom den dagen 🙂

Mitt hår växer som ogräs, det är tom så min frisör är imponerad. Hon har aldrig sett något liknande och blir lika fascinerad varje gång jag kommer dit. Jag klipper ca 15 mm på luggen, ungefär varannan vecka för att hålla den i trim och se något. Så man kan väl anta att mitt hår växer med ungefär 3 cm i månaden, tror 1-2 cm är normalt. Jag har inte klippt mej på 18 månader, så nu var håret långt. Har nog inte haft så är långt sedan jag var lucia 1982.

Fast jo, jag har klippt mej… eller… jag har klippt mej själv lite då och då, längst ner när håret varit uppsatt i tofs. Och Martin klippte mej i höstas och tog ungefär 10 cm då. Jag klippte honom också, han fick knappt något hår kvar. Japp, vi är fortfarande gifta 🙂

Idag fyllde alltså min första spruta 3 veckor och då tyckte jag att jag nog är så pass säker att jag iaf kan klippa mej. Mycket avstår jag fortfarande, men en del saker har jag tagit itu med, som tex läkarbesök och annat nödvändigt som fått vänta.

Det var tomt när jag kom in till frisören. Jag trodde att hon skulle få spader på mitt långa, ovårdade hår och alla kluvna toppar, men hon skrattade bara och sa att det inte var så illa som det kunde varit. Min frisör får alltid fria händer, håret växer ändå så snabbt att det inte spelar någon roll vad hon gör. Hon har insett att en kort frisyr går bort, eftersom jag måste klippa mej ungefär var tredje vecka då. Så det blev egentligen bara en rejäl toppning och uppfräschning idag.

Brunt eller grått – det är frågan?
Bild från jan -20

Nu börjar det gråa från luggen att sprida sej till resten av håret. Jag färgade det senast i slutet av januari -20. Jag har inte bestämt om jag ska färga det igen, eller låta det gråa ta över i sin egen takt. Vi får se.

Jag är iaf glad att jag väntade så länge som jag gjorde. För på salongen där jag går fanns ingen tillstymmelse till munskydd, visir eller handskar – inte heller något krav på att kunderna ska ha det. Så jag har nog gjort helt rätt som väntat, även om väntan blev lång.

Det är så otroligt skönt att ha lite kortare hår! Nu kan jag äntligen ta nya bilder för nytt körkort och pass. En liten bit på väg mot ett normalt liv igen 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Fibromyalgi och bröstförminskning bland annat…

maj 13, 2021 Marlene Kommentarer 18 kommentarer

Jag nämner rätt ofta att jag har fibro och lite andra diagnoser, men vilka är de då? Många av er vet också att jag gjort en massa ingrepp som en del tycker är tabu att prata om… så nu gör vi det! Nu ska jag berätta om hela min sjukdomshistorik. Håll i er 🙂

Alla människor har väl nån allergi och lite astma, det är väl svenskarnas folksjukdom lixom? Så även jag. Jag tål bla inte al, alm, hägg, tydligen inte björk heller… halm, kattungar och häst. Har ingen hundra procentig koll just nu faktiskt och ska be om en ny utredning angående detta. Just det! Morfin och en del penicillin tål jag inte heller. Att vara känslig mot morfin är inte så bra, det är nämligen det som vanligtvis används i sjukvården mot smärta och vid sövning. Problemet är att jag inte vaknar då och detta upptäcktes vid en av mina operationer. Läget var tydligen rätt allvarligt innan de till slut fick liv i mej.

Astman då? Ja, en enkel förkylning gör att jag hostar 10-12 veckor, springer jag så hostar jag, är det kallt ute så hostar jag. Så jag kräks typ… Allergin och astma är ändå sånt som folk förstår, inget konstigt även om det inte syns utanpå. Förutom när jag börjar hosta lungorna ur mej såklart.

Den stora utredningen

För ungefär 10 år sedan var jag så trött att jag trodde att jag skulle gå under. Min närmaste vårdcentral tog mej inte på allvar, de tog inte ens ett blodtryck. Sa bara att alla är lite trötta på hösten… problemet var att jag var så trött att ögonen gick i kors varje dag, året om. Jag fick hjälp av en kompis som är läkare på en annan vårdcentral, han satte igång värsta utredningen. Den tog faktiskt flera år, jag fick en ny diagnos nästan varje gång jag var där 😛

Jag kommer inte riktigt ihåg i vilken ordning diagnoser kom, men en stor utredning på påbörjades och direkt hittad han en infektion som hade spridit sej från ena benet och upp i kroppen, som jag gått runt med i ett par år förmodligen. Sen gjordes en sömnutredning, där jag bla fick sova på ett sömnlabb, som visade att jag har en central sömnapné. Det vanligaste är sk obstruktiv sömnapné som innebär att man har upprepade andningsuppehåll under sömnen pga att luftvägarna blockeras och orsakas av bla övervikt, snarkning mm.

Vid central sömnapné är det signalerna mellan hjärnans andningscentrum och musklerna som styr andningen som inte fungerar som de ska. Central sömnapné ses oftast hos människor med sjukdomar som gett skador i hjärnan eller nervbanorna. I mitt fall är orsaken förmodligen en rejäl utbrändhet. Jag kommer inte ner i djupsömn och vaknar ofta på nätterna. ”Vanliga” varianter blir hjälpta av sk CPAP, det hjälper tyvärr inte mej. Enda tipset till mej från läkare är att sova när jag är trött, alltså sova middag om jag har möjlighet. En kort tupplur minskar stressen och gör att jag sover bättre även på natten och tillgodogör mej sömnen bättre.

Man forskar väldigt lite på min variant och därför vet man inte så mycket om orsak och hjälpmedel. Men det man väldigt nyligen upptäckt är att sömnapné ger ungefär 20% högre risk att bli svårt sjuk i covid och ökad risk att dö. Detta tillsammans med min känslighet mot morfin har såklart gjort mej livrädd för att bli sjuk.

Fibromyalgi & Hypotyreos

Utbrändheten har förmodligen gett mej även fibromyalgi och hypotyreos. Medan andra får kämpa för att få diagnosen fibromyalgi, fick jag den serverad i knät på mej. Min ortoped (som hjälper mej med mina olika långa ben) klappade mej lätt på armen och jag ryckte till. Han tog i mej lite överallt och jag hoppade till varje gång. Efter lite fler undersökningar, på hans eget initiativ, frågade han om jag hade funderat på fibromyalgi. Det hade jag inte, jag hade ju bara lite ont. Typ överallt och ungefär jämt… har inte alla det? Tydligen inte. Å där kom även ytterligare en förklaringen till tröttheten, att jag snubblar på ord, har ett katastrofdåligt minne, fryser konstant osv osv. Den där jäkla fibron ställer verkligen till det!

När jag oförklarligt ökade massor i vikt och blev ännu tröttare, började man kolla upp min sköldkörtel. Men den funkade som den skulle, typ… värdena skiftade från låg till hög, precis inom gränsen – men tydligen ska de vara mer jämna. Även denna gång krånglade jag till det och fick diagnos autoimmun hypotyreos (tror jag) som betyder att jag har antikroppar mot sköldkörteln, sk TPO-ak. De ger samma symptom som den vanliga och medicineras likadant, efter bara två veckor med levaxin fick jag ett nytt liv. Då kunde jag också gå ner det jag hade gått upp och komma tillbaka till min målvikt. Det tog dock ett par år innan medicinen var rätt inställd, men idag tycker jag att jag mår helt ok.

Sömnapné, fibromyalgi och hypotyreos ger en hel del samma symptom. Det värsta är tröttheten, hjärndimman och att man precis som vid utbrändhet blir lite dum i huvet. Att jag fryser mycket är också rätt jobbigt, det hör ihop med fibron. Jag fryser lixom inifrån, precis som min värk kan sitta i skelettet. Svårt att förklara, men är så jäkla jobbigt. Å det är den stora anledningen till att vi planerar en flytt till solen, jag mår mycket bättre när det är varmt och stabilt väder. Väderomslag gör allt hundra gånger värre.

Jag har, som jag snuddade vid här ovan, olika långa ben. Det gör att jag har sk klack på min högra sko och även inlägg i båda skorna för att räta upp fötterna, knäna och höfterna. Hela mitt bäcken är snett och jag har så gott som alltid ont i nedre delen av ryggen. Att köpa skor var förr ett stort nöja, numera är det istället stor ångest. Skorna ska gå att bygga om, sulan måste alltså funka för detta. Snygga skor med coola sulor är bara att glömma, det gillar inte ortopedteknikern. De ska även vara lite större så inläggen får plats. Skittråkiga skor alltså, jag ger ofta upp innan jag ens har börjat och tar bara några som funkar. Så tråkigt! Men ibland skiter jag i allt och tar mina snyggskor ändå, jag får betala priset dagen efter – men det är det värt ibland.

Jag vet inte om det räknas som diagnos, men ändå… jag har en miljon leverfläckar och står under ständig kontroll av hela hudkostymen. Dessutom har jag cancermarkörer i blodet och kollas främst för bröst- och underlivscancer. Huden scannas och fotas ungefär en gång om året, prickar tas ständigt bort och jag går på kontroller regelbundet. Jag kommer att få cancer, det vet man rätt säkert – frågan är bara när och var.

Just det! Jag har brist på B12 och Folsyra också 😀

Operationer

Förutom mina olika diagnoser har jag fixat lite skavanker på kroppen också. Allt började med att jag tröttnade på att ha Stockholms blodbad varje månad. Jag började söka efter olika behandlingar och hittade något som heter Novasure. Det är ett ingrepp som tar typ fem minuter, där man helt enkelt bränner slemhinnorna i livmodern under 90 sekunder. Man är sövd en kort stund och ska ta det lugnt två veckor efter, sen är allt som vanligt igen. För mej var behandlingen väldigt lyckad! Från störtblödningar 7-8 dagar i månaden fick jag en mängd av en tesked 1-2 dagar i månaden. Å så har det hållit sej i 8 år, en total befrielse.

När den operationen blev så lyckad och jag hade en läkare som jag litade på, vågade jag gå vidare med nästa problem. Jag läckte nämligen urin. Sånt pratar man inte om… hur mycket jag än knep och följde alla tips och råd, så hjälpte det inte. Så jag tog mod till mej och bad min läkare om hjälp. Jag fick göra några väldigt konstiga undersökningar, bla fylldes urinblåsan ”underifrån”… asså, det går inte att beskriva. Men allt mynnade iaf ut i att jag hade en 23 år gammal förlossningsskada. Både urinblåsa och urinrör hade lossat från musklerna på nåt sätt när min första son föddes, men det märkte man aldrig. Detta opererades enkelt genom att sätta ett slags band under urinröret som lyfte allt på plats igen. Efter en månads vila kunde jag springa och hosta för första gången på 23 år utan att läcka en droppe. Vilken lycka!

De två operationerna förändrade och förbättrade mitt liv totalt. Varför inte göra en tredje? Nu vågade jag satsa på att göra något jag drömt om länge, en bröstförminskning. Jag hade fixat allt för att få ett rörligare liv, det var bara E-kupan som hindrade mej från ett helt och hållet rörligt liv. Jag hade läst på och kunde bocka av alla kriterier, det var dax att be husläkaren om remiss. Jag fick den och blev otroligt nog godkänd för operation via landstinget. Det är absolut ingen enkel väg, från remiss till operation tog det ungefär ett år. Ni kan läsa allt om detta HÄR. I augusti 2014 fick jag min efterlängtade C-kupa och var såååå lycklig. Nu kunde mitt nya rörliga liv börja, äntligen!

Just det, precis innan den sista operationen tyckte dessutom min ögonläkare att jag skulle operera ögonlocken. Så det gjorde jag också, men det var lixom en bisak bland allt det andra – trots att det är den värsta operation jag gjort. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv!

Ja, där har ni hela mej! Allergier, astma, fibromyalgi, sömnapné, hypotyreos, prickar, cancermarkörer samt olika långa ben och ett gäng operationer. Det är lite mycket ibland, men för det mesta mår jag bra. Men för att må som bäst så finns det några faktorer som måste prioriteras och det är att hålla normalvikt, värken blir värre direkt när jag väger för mycket. Jag måste vara fysiskt aktiv, annars strejkar ryggen. Och jag måste sova ordentligt. Får jag dessutom sol, värme och lugn så funkar det mesta. Vid stress låser sej hela kroppen och är det dessutom kallt, så funkar inget alls.

Vad vill jag säga med det här då? Kanske att allt inte syns utanpå. Att man aldrig ska döma en människas agerande förrän man vet vad som finns i bagaget. Ibland hade jag önskat en stämpel i pannan där det står ”kronisk värk” eller nåt sånt, så jag slapp höra ”Du som är så ung vet inte hur det är att vara sjuk” eller ”Du som ser så frisk ut kan väl inte vara sjuk” Mina dåliga dagar ser bara min familj, men ibland rinner bägaren över, som i förra veckan då jag skrev av mej här på bloggen.

Jag mår oftast bra. När jag får hålla mitt eget tempo, kan följa kroppens signaler och tar hand om mej. Jag prioriterar min hälsa så mycket jag bara kan. Därför är jag min egen och jobbar hemma på mina egna villkor. Jag har lyckan att kunna göra så pga, eller tack vare, en väldigt förstående man.

Detta är alltså jag, inifrån och ut. Fråga gärna om det är något ni undrar över. Jag har inga hemligheter 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram