renoveringar - Fdensammamamman

Kanske något du borde kolla upp?

juli 3, 2018 Marlene Kommentarer 2 kommentarer

För ungefär tre år sedan gick jag till ögonläkaren för att kolla upp min begynnande gråstarr som jag då blivit uppmärksammad på av en annan läkare. Väl hos Dr G fick jag veta att starren höll sej på mattan men att han absolut inte ville möta mej i trafiken. Jag fattade ingenting…

Dr G tittade på mej, verkligen granskade mej. ”Har du ont i huvudet?” ” Hur mycket ser du om jag gör så här?” Så höll han fast mitt huvud rakt fram och förde sin hand vid sidan om mitt huvud och bakåt. Det visade sej att min ögonlock hängde så pass mycket att jag faktiskt hade ett rejält synfältsbortfall som jag inte hade en aning om.

Dr G skickade mej på en synfältsundersökning som bekräftade hans misstankar. Jag såg nästan ingenting åt sidan om jag tittade rakt fram, ögonlocken täckte nästan hela min yttre ögonvrå. För att se något i ögonvrån, som folk gör, var jag tvungen att vända hela skallen åt det hållet. Jag såg heller ingenting ovanför skallen, eftersom ögonlocken tänkte halva pupillen. Å jag hade alltså inte märkt detta. Det hade kommit successivt under flera år och då vänjer man sej ju under tiden. Att jag fick rynka panna och vinkla huvudet lite för att se gav mej ont i huvudet, men jag hade ju inte kopplat ihop detta.

Det blev remiss till operation omgående, fick tom akuttid – vilket då innebar att det ändå skulle ta ungefär tre månader tills jag låg på operationsbordet. De flesta med hängande ögonlock får ett snitt under ögonbrynet, så tar man bort överflödig hud och syr ihop allt igen. En ganska enkel operation. I mitt fall var det lite knepigare, mina ögonbryn låg nämligen på ögonlocket, de hade släppt total. Så jag fick mitt snitt i pannan, allt man markerat skars bort och ögonbrynen drogs på plats. På så sätt blev det ett pannlyft samtidigt och jag blev flera rynkor fattigare. Det är såna lyft man gör när man har massor med pengar och vill ha färre rynkor, jag fick detta bekostat av landstinget för att jag inte såg som jag borde och för att inte problemen skulle bli ännu värre. Man kan tydligen även få nackskador i längden…

Operationen tog kanske en dryg timme och dygnet efter är det värsta jag varit med om när det gäller smärta. Så ont har jag aldrig haft i hel mitt liv, vare sej före eller efter. Man hade ju lossat huden i pannan och det brände något så för j-igt så jag nästan fick panik. Inga smärtstillande hjälpte, utan det vara bara att ta det som fanns och sedan hoppas att tiden skulle gå snabbt. Jag satt med en ispåse över ögonen och led, men bara ett dygn – sen var det ok.

Stygnen bandagerades inte, man gör tydligen inte det. Så jag kammade över luggen och höll mej hemma så mycket jag kunde. 7 dagar senare togs stygnen bort och Dr G beundrade sitt verk, han var supernöjd och då var jag också det. Jag hade ögon! Jag såg pigg ut! Å ärren syntes nästan inte alls, idag syns det bara ett tunt streck över ena ögonbrynet och är inget man tänker på. Jag fick ett helt nytt utseende och såg dessutom väldigt mycket. Nu först insåg jag hur mycket jag missat och hur illa det kunde gått just i trafiken. Å huvudvärken försvann. HÄR kan du läsa allt om själva operationen, tiden efter och bild på när stygnen var tagna. Som ni ser får man inte noppa ögonbrynen före och inte förrän allt läkt efteråt. Buskigt värre…

Dr G bad mej att uppmärksamma mina vänner och bloggläsare på detta med just hängande ögonlock. Tycker ni att det hänger på ett sätt som det kanske inte gjort förr, så be om en synfältsundersökning. Det visar tydligt hur illa det är och är det tillräckligt illa så bekostas alltså operationen av landstinget. Det är ju för hälsans skull, man måste ju kunna se ordentligt! Många tror att detta bara gäller äldre personer, men jag var 45 – och jag är inte extremt tidig på något sätt. Men eftersom man inte vet att man kan få hjälp, så ber man heller inte om den.

Men det är rätt många där ute som har ont i skallen helt i onödan och är livsfarliga i trafiken. Så kolla upp det! Det är helt klart värt det! Fast det gör för j-a ont…

När pengarna tar slut…

april 29, 2018 Marlene Kommentarer 2 kommentarer

Just nu har jag lite pengapanik. Vi lever ju på bara en inkomst, det lilla jag får in är en bonus. Det har funkat bra i snart fyra år, men just nu är det lite kämpigt. Förra året hade vi flera större kostnader iom att vi bla målade huset mm. Förra veckan var vi tvungna att reparera bilen och installerade nytt larm, där gick nästan 30 000. Å det är inte slut med stora utgifter där…

Jag har jobbat och tjänat egna pengar sedan jag var 14 år. Redan då såg jag till att ha en större buffert, OM det skulle hända något. Jag jobbade häcken av mej, tjänade massor med pengar som jag sparade och åkte sedan på långa resor. När jag var 18 köpte jag en lägenhet och hyrde ut ett rum, så jag skulle få hyran betald. Jag har alltid varit väldigt pengamedveten.

Enda gången jag haft det kärvt ekonomiskt, var när jag var ensam med barnen och åkte på rejäla smällar med återbetalning av hela bostadsbidraget (pga att barnen fick pengar) samtidigt som det kom tre års fakturor från Vattenfall ( de hade ”glömt” att fakturera och jag hade ingen koll). Jag hade 28 öre på kontot och skulle ut med med nästan 50 000. Det var då jag frågade om Martin behövde hjälp i kassan och så blev vi tillsammans.

Jag kan väl inte säga att vi har det kärvt ekonomiskt just nu, men det är värre än vanligt och jag tycker inte om känslan. Vi har fortfarande en buffert, men den krymper alldeles för snabbt. Å nu har vi en större renovering på g, som är absolut nödvändig, som kommer att dra iväg 50 000 till… Vi har nästan inget lån kvar på huset, så alternativet är att höja det lite igen. Men jag vill helst inte ha några lån, så det undviker jag så långt det är möjligt. Detta gör att träpanelen som vi måste byta på garaget får vänta och även målningen av garaget får vänta. Vi som hade planerat att fixa allt med huset i år, för att sedan inte behöva göra något mer så länge vi bor här.

Jag har tom varit inne på att ställa in vår resa till Gambia, så jobbigt tycker jag att det är. Vi har redan ställt in midsommarfirandet på Öland i år. Vi tycker helt enkelt inte att vi har råd att lägga ut 3000-4000 för bensin och mat för att vara borta en vecka. Så vi stannar hemma och tar det lugnt istället. Öland får vänta till nästa år. Vi kommer heller inte att göra något särskilt eller åka bort på någon semester i sommar. Det får vänta tills i vinter. Vi kommer istället att stå på loppis så mycket vi kan, tills alla grejer är slut här hemma. Det borde iaf ge lite pengar… Det blir eventuellt lite fler samarbeten här på bloggen också, redan nu har det varit en del – hoppas det är ok med er.

Vi är inte panka, det är inte så illa – men pengarna går just nu ut i en snabbare takt än de kommer in. Å det gillar jag inte! Ett sparande ska öka, tills man gör det man tänkt, inte minska. Jag behöver ha en hyfsad buffert för att jag ska må bra, jag har trots allt ett hus där alla möjliga dyra grejer kan gå sönder. Värmepannan är från 1984 och kan gå sönder vilken dag som helst, då måste det åtgärdas direkt – inte om några månader. En kostnad på ca 30 000.

Så nu sparar vi så mycket vi kan. Martin jobbar heltid och drar förstås in mest. Jag har några samarbeten och bidrar med några kronor varje månad, vilket är mer än på flera år. Klädinköp och annan ”lyx” får vänta tills vi är helt på fötterna igen. Vi kommer att åka till Gambia, men andra privata resor får vänta. Det är absolut inte synd om oss, vi har bara inte det utrymmet ekonomiskt som vi blivit vana vid. Snart är vi nog där igen.

Sex år sedan första operationen

mars 27, 2018 Marlene Kommentarer 1 kommentar

För sju år sedan påbörjades utredningen av hela min kropp, för sex år sedan gjorde jag första operationen för att få ett friskare och bättre liv. Efter det blev det minst en operation om året de följande tre år åren… Herregud så mycket som hänt sedan dess!

Allt började alltså med att jag kände mej totalt ur gängorna. Jag var sjukligt trött, frös konstant, gick upp i vikt och en massa annat. Prover visade att jag hade en inflammation i hela kroppen och att jag hade både fibromyalgi, hypotyreos och en sömnstörning. Det var många trådar att ta tag i för att må bättre kan man väl säga.

Ett av problemen som jag behövde hjälp med var enorma blödningar drygt en vecka i månaden. Det var så där så jag bara kände hur det rann och fick byta kläder, jag klarade knappt att sitta på jobbet såna dagar. Vita byxor och oplanerat strandhäng var oftast helt otänkbart. Så jag googlade och hittade en metod som heter Novasure och visade min läkare. Metoden går ut på att man bränner slemhinnorna i livmodern under 90 sekunder. Utan slemhinnor blir det knappt någon blödning, me like! Detta ville jag göra! Läkaren hade aldrig hört talas om detta tidigare, men skickade remiss till närmaste kvinnoklinik. Inom ett par veckor hade jag tid och där hade man hört tals om det, men tyckte att jag skulle ha hormonspiral istället. Jag vägrade och fick min remiss till operation.

På Södertälje sjukhus kvinnoklinik fick jag träffa världens trevligaste och proffsigaste läkare som sa att ingreppet var ovanligt just eftersom gynekologer och barnmorskor varken informerar om det eller rekommenderar det. Men det är i princip ofarligt och funkar det så funkar det väldigt bra! Hon ville att jag skulle rekommendera det till typ alla, så det har jag gjort. Och för mej funkade det! Sedan operationen har jag haft minimal blödningar, knappt några alls och det har varit en befrielse. Tyvärr har det inte varit samma goda resultat för vänner som gjort det. Man får testa helt enkelt.

Jag resonerar som så att varför ha mens om man inte behöver? Framför allt; varför har störtblödningar när det går att göra något åt det? Är man färdig med barnafödandet så finns det ju ingen anledning att ha mensen kvar och då kan man iofs ha spiral – men jag vill inte ha saker i min kropp och svarar dåligt på hormoner. Dessutom är maken steriliserad, så jag behövde inget preventivmedel heller. Vill man så kan man sterilisera sej i samband med ingreppet så har man fixat det med.

Att slippa blödningar är en fröjd! Man behöver inte hålla reda på tid i månaden, mensvärk och kläder och sängkläder blir inte längre förstörda. Jag är fri!!! Hela jag mår så otroligt mycket bättre och detta var ändå bara ett litet ingrepp på vägen… detta var bara början 🙂

Ni kan läsa mer om Novasure HÄR.

Helvetesveckan är äntligen över!

september 9, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som jag bävat för den här veckan! Jag visste att det skulle bli problem, frågan var bara i viken form och hur stora… så när vi fick översvämning för två veckor sedan var jag inte ens förvånad. Det var lixom väntat. Översvämningen var ett resultat av det förberedande jobbet som skulle gå av stapeln med början i måndags.

I söndags for jag runt som en galning för att städa undan allt som eventuellt kunde dra åt sej lukt. All tvätt tvättades, textilier plockades undan osv. Martin packade ihop sina övernattningsgrejer och vi planerade för en vecka hos mina föräldrar. Pälsbollen fattade ingenting.

En toa- och duschvagn var redan på plats och nycklar hade delats ut. Jag tog emot en för säkerhets skull, men jag tänkte INTE gå dit! Det där med offentliga toaletter är inte riktigt min grej. Sömnen var riktigt kass natten till måndag, så jag var mer död än levande när jag klev upp extra tidigt för att hinna gå på toa, äta frukost och göra alla morgonbestyr som innehåller vatten, innan hantverkarna kom och stängde av allt.

Det stod 7.30 på lappen, men jag fick ha mitt vatten kvar någon timme till. Sen dundrade de in i huset, förseglade alla toaletter, kranar och avlopp och stängde av alltsammans. Nu hade vi ett torftigare liv än när jag bodde i Gambia, där hade jag iaf en vattentoalett, iofs utan fungerande vatten – men den hade avlopp och gick alltså att spola för hand. Vatten går nästan alltid att fixa, avlopp är värre att vara utan.

Så jag packade ihop resten, stoppade in hunden i bilen och flyttade in hos mina föräldrar. Man ska inte flytta hem som vuxen. Föräldrarna rymde till vårt ställe på Öland, så vi slapp gå varandra på nerverna. Det är verkligen inte roligt att tvingas hemifrån, eller tvingas… det gjorde vi väl kanske inte – men den doft som uppstod i huset är inget man ska sova i om man vill må bra. Å jag har astma, så det var inte mycket att välja på.

De andra grannarna fick tillbaka sitt vatten och avlopp redan på onsdagen, men pga vår vattenläcka dröjde det lite till för oss. Rören skulle lagas en extra gång och kollas extra noga, det får vi väl iofs tacka för. Så vid lunch på torsdagen vart allt tillbaka för oss också, då var renoveringen färdig, nu är det bara fläktar som ska torka upp allt vatten. Så medan våra grannar hade sina 3-4 dagar av stök, har vi haft två veckor innan och nu kanske en månad till innan allt är över för oss. Veckan jag bävat för blev alltså lite längre än den skulle och min oro var befogad.

När vi väl fick komma hem igen och sova i vår egna säng var det ljuvligt! Jag sov som en stock första natten och var alldeles lycklig när jag vaknade och insåg att det var över. Sedan vi kom hem har allt gått i 180, så vi har inte riktigt hunnit njuta av lugnet än – men imorrn har vi planerat en hel dag hemma och bara ligga i soffan och mysa. Nu är skiten gjord, helvetesveckan är över och vi kan andas ut. Visst har vi vatten i halva källaren, men det är ingenting mot att vara utan vatten och avlopp helt och hållet. I Afrika är det en sak – här hemma en heeeelt annan!

Nu kan vi tänka på annat igen, så skönt!

Målet med viktkampen

augusti 29, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu är det tre år sedan jag äntligen fick inkassera vinsten av viktkampen. Belöningen som var värd att kämpa för och som faktiskt förändrade och förbättrade hela mitt liv. Jag har gjort en mängd ingrepp på vägen till ett friskare och mer hälsosamt liv, men bröstförminskningen förändrade allt!

Jag är 156 cm lång och då är det inte meningen att man ska bära runt på en E-kupa. Det är tungt, man får värk i rygg och nacke, ligger man på mage blir det uppförsbacke, det skumpar smärtsamt när man springer, man kvävs nästan vid vissa yogaövningar, kläder sitter fult och man får en mängd mysko kommentarer om sitt utseende. Jag kan faktiskt inte hitta en enda positiv grej med att ha stora bröst.

Ända sedan jag var i tonåren har jag velat minska dem, men kom inte till skott förrän barnen var några år gamla. För att göra en bröstförminskning via landstinget krävs en viss storlek, ett visst häng, betydande problem och max bmi 25. Jag låg lite över och detta blev min morot att bli normalviktig. För att gå ner i vikt behöver man ett mål, för det flesta är detta att gifta sej eller bli gravida – för mej var det en C-kupa. Detta blev senare ett delmål, eftersom det stora målet egentligen var att kunna röra mej och bli hälsosam, så frisk som möjligt och den piggaste pensionären jag kan bli när jag kommer dit om några år.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000, det skulle ta många, långa år innan jag äntligen låg stabilt under bmi 25. Jag gick ner, blev sjuk och gick upp, gick ner igen och så höll det på. Jag kom ner till bmi 25,5-26 men det var svårt att komma till 25 och gärna under det. Men jag gav inte upp! Hösten 2013 var jag stabil, då hade min läkare hittade vad som felade – jag fick medicin och kunde äntligen komma ner under 25 och stanna där. I december fick jag träffa koordinatorn på bröstcentrum och blev godkänd! Jag som aldrig blir nervös var ett totalt nervvrak innan besöket och packade sedan ihop utanför hissarna när allt var klart. Jag var godkänd! Äntligen skulle det ske!

Det är en ganska stor operation, men jag var inte det minsta nervös. Det enda som betydde något var att bli av med tyngden och få börja mitt nya liv. 29 augusti 2014 var det dax! Jag var helt lugn och väldigt förväntansfull innan operationen. Å när jag vaknade efter en massa timmar var jag bara lycklig. Det gjorde inte ett dugg ont, jag mådde toppen! Självklart slet jag av mej täcket för att titta och även om det var bandage och svullet så kunde jag se skillnaden. 7,4 hekto hade tagits bort och för mej symboliserar de där 7,4 hektona mitt nya liv.

Första löpturen var en befrielse! Att kunna röra sej precis hur jag vill, ha vilka kläder jag vill, slippa äckliga kommentarer och sova gott är värt precis allt! Ju längre tiden går desto mer inser jag hur mycket brösten begränsade mej och vilken skillnad det är idag. Jag ser mina fötter och kan se när jag knyter skorna! Jag kan ha trekantsbikini och behöver inte ha behå med tjocka axelband som skär in i huden, jag behöver inte ha behå alls om jag inte vill! Visst blev jag smal och ser smalare ut även idag när jag trots allt gått upp lite i vikt, men det handlar inte om det – det handlar om hälsa!

En bröstföminskning är inget lyxoperation som vissa påstår. Operationen gav mej ett helt nytt, aktivt och friskare liv. Jag mår tusen gånger bättre än förr! Jag känner det i hela kroppen och i nästan alla situationer. De som känner mej ser det på mej. Å jag vet att det är många som lider i det tysta och som funderar… mitt råd till er är att först och främst gå ner i vikt. Det kan ju hända att brösten blir mindre av viktminskningen, mina blev det inte. När ni ligger under bmi25 ber ni husläkaren om remiss. Operationen är det minsta problemet, det är vägen dit som är svår och lång. Men ni kommer inte att ångra er! Vill ni läsa mer om operationen och vägen dit, så klicka eller sök på bröstförminskning – så hittar ni alla inlägg och bilder.

Jag är så glad att jag tog tag i detta och tacksam för att sjukvården hjälpte mej. Jag mår så mycket bättre! Grattis min fina C-kupa och mitt aktiva och friskare liv 🙂

Hjälp! Jag är väderapp-beroende!

juni 27, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Hur ofta kollar du någon av alla väderappar? Jag antar att de flesta av oss kollar in någon väderapp någon gång i veckan och kanske tom varje dag nu på sommaren. Men vad sägs om flera appar och flera gånger om dagen? Är det fler än jag som är så? Men i mitt fall finns det faktiskt en anledning…

Vi målar hus! Då är väder en ganska viktig detalj kan man väl säga. Å just nu är vädret ganska knepigt när man står mitt i en målning. När målartjejerna var här i maj var vädret så fint så fint… och vi kunde ju måla halva huset i kristihimmelhelgen – sen kom regnet och ännu mer regn… å så fort vi haft tid att måla så har det regnat!

Nu tänkte vi att midsommarhelgen skulle gå till målning så att resten av huset kunde fixas klart. Jo tjena! Tvättning och första strykningen av en vägg gick hyfsat, sen började eländet. Vi målade väggen en andra gång och sen öppnade sej himlen och regnet öste ner. Vattenbaserad färg – vattenfärg alltså! Jag skickade Mayday till målaren på messenger och frågade om färgen skulle trilla av, men hon lugnade mej och sa att det ”nog” skulle sitta kvar. Allt torkade upp och färgen satt tack och lov kvar, vi målade lite till och helt plötsligt öppnade sej himlen igen. Å så höll det på, tills vi gav upp. Jag hade haft stenkoll på tre olika väderappar säkert hundra gånger under dagen som visat att det inte skulle bli något regn!!!

Så här står vi med ett hus som verkar vara omöjligt att måla klart. Så fort jag ens tänkt tanken eller bara tittat på burken med målarfärg så har molnen tornat upp sej. När solen sken som bäst igår gick jag ut med hunden och direkt kom stora svarta moln och strax började det både blixtra och dundra och sen kom ösregnet igen. Hunden och jag sprang hem. När det blev för sent för att ta fram allt arbetsmaterial sken solen vackert förstås.

Jag har självklart stenkoll på apparna och nu är det utlovat sol och inte en gnutta regn de närmaste två dagarna, sen ska det regna fyra hela dygn igen. Så idag är det jag som målar tills jag är klar! Även om det så ska innebära att jag får jobba till imorrn i ett svep, för nu ska huset bli klart! Torktider ignoreras just nu helt och hållet. Snacket om ”det finns inget dåligt väder… ” funkar inte riktigt i min värld just nu. Det finns visst dåligt väder, särskilt när man målar hus! Å jag bryr mej inte om grundvattennivåerna heller för ögonblicket… jag vill bara ha uppehåll tillräckligt länge för att måla klart! Helst tre fina dagar när Martin även är ledig, men så lär det inte bli…

Så ja, jag är ganska väderapp-beroende och kommer nog vara det tills huset är klart. Sen behöver jag eventuellt lite avgiftning innan jag kan återgå till att bara kolla varje morgon eller så… kanske två gånger om dagen under sommaren, man vill ju ha gärna ha koll på läget och kunna planera för solstolen 🙂

Kollar ni vädret varje dag eller kanske flera gången om dagen? Vilken app använder ni? Brukar den stämma?

De ser inte så bra ut…

juni 1, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det är väl klart att man har ont lite här och där när man
målat så mycket som vi har gjort, särskilt om man redan från början har värk
lite här och där. Men när jag vaknade i måndags var det mer än ”lite värk” då
kunde jag inte använda högerhanden.

Jag hade lite ont och var lite stel redan i söndags, men
inget som var så mycket värre än vanligt. Med fibromyalgi är man rätt van att ha ont och
smärttröskeln är ibland lite för hög… många av oss med fibro står ut lite för
länge och tar hjälp lite för sent.

I måndags när jag vaknade var hela handen
svullen och gick knappt att använda, men jag tog några alvedon och smorde in
handen med Voltaren några gånger under dagen, det fick räcka så. Vart efter dagen gick så blev det lite
bättre, även om det inte var bra.

I tisdags var det värre och samma procedur upprepades.
Problemet kom när jag skulle hälsa på folk, det gick inte utan att jag kved
lite tyst… nu insåg jag att problemet inte skulle gå bort med alvedon och
voltarensalva. Jag ställde min egen diagnos och tänkte att det förmodligen är
en inflammation i lillfingerleden. Sånt brukar gå bort med vila (och antiinflammatoriska läkemedel som jag inte hade hemma).

Så igår fyllde min pappa år och en av hans kompisar som var där och firade honom är
läkare, jag frågade om han kunde bekräfta min diagnos och ge mej råd. Han mumlar tyst ”Det här ser inte så bra ut…” Mycket
riktigt! Jag har en inflammation i både leden och senan och ska vila och äta
medicin i en vecka. OCH jag får inte måla!!! Helst inte göra något alls… Handen
ska gärna spjälkas och hållas stilla. Men hallå?! Då kan jag ju inte göra något
alls, inte ens sitta här och skriva!

Jag avskyr läkemedel, men köper ändå att äta voltaren under
en vecka – så länge jag inte behöver spjälka eller linda handen. Idag är allt
mycket bättre, jag kan tom knyta handen och ge käftsmällar om det skulle
behövas. Det är inte alls lika svullet och gör inte alls lika ont. Så om några
dagar är jag nog som ny ska ni se!

Problemet är att det förmodligen kommer att komma tillbaka
när vi börjar måla igen. Men då får det väl vara så då. Det är bara halva huset
kvar och gör vi ite i taget så ska det nog gå bra. Så lätt stoppar man inte en fibrokärring 🙂

Jag måste tipsa om…

maj 26, 2017 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Två nöjda målare vid en färdig gavel

När man har hus så finns det alltid något att göra. I 2-3 år har vi skjutit på fasadmålningen, både för att vi inte riktigt orkat ta tag i det och för att det kostar en ruskigt massa pengar – men också för att vi inte hittat någon som kan göra jobbet åt oss.

Förra gången huset målades så gjorde jag det på egen hand med hjälp av min pappa. Då var jag inte lika tränad som nu, men hade heller inte fått lika ont i kroppen på samma sätt som nu. Då byttes även taket och snickare bytte träet på husgavlarna. Jag målade allt virke på marken och snickarna satte sen upp det. Det var just den här biten jag tvekade på nu… att stå på stege och måla och kanske ändå inte nå allt kändes ju sådär… Nederdelen är inget större problem, mer än att händerna förmodligen inte kommer att fungera efter ett par dagar. Men att hänga armkrok uppe på taket för att måla takkupan lockade inte riktigt…

Förra året försökte jag få offert från 6-7 olika firmor, ingen svarade. I år skickade jag iväg några förfrågningar och hur många som helst svarade. Jag begärde pris både på att måla övre- och undre delen av huset, för att kunna välja lite. De tre- fyra första som kom och tittade lämnade såna galna offerter att jag bara gapade. Så föreslog äldste sonen en av sina bekanta; Tove på Olanders Måleri, en ung tjej med egen målarfirma, som hörde av sej och kom hit direkt och tittade. Hennes offert var helt annorlunda, klar och tydlig och helt rimlig. Det tog inte lång tid för oss att fatta beslutet, självklart skulle Tove måla vårt hus. Men vi valde att bara ta hjälp med ovandelen, resten fixar vi själva.

Så var det bara att vänta på fint väder och förra fredagen var det dax! Tove och hennes lillasyster Majken dök upp på morgonen redo att ta sej an jobbet. Vilka tjejer! Jag är så glad att jag tog just deras hjälp! Snacka om effektivitet! Här snackar vi brudar som jobbar, inga långa fika- eller rökpauser. Inget skitsnack, bara jobb! Nästa för effektiva… det var ändå 25 grader varmt och de tog knappt en enda paus på fyra dagar. Första dagen gick åt till att tvätta huset som sedan fick torka under helgen. Måndag och tisdag målades det för fullt och på onsdagen fixades finliret och smådetaljer.

Nästan klar med första väggen

Jag är så glad och nöjd att vi valde Olanders Måleri, vi kunde inte bli mer nöjda. Med facit i handen skulle vi nog låtit dem göra hela huset… igår började nämligen Martin och jag att tvätta huset och idag har vi målat. Vi har hållit på halva dagen och ändå bara hunnit en enda vägg! Fyra timmar tog det för oss två att måla en vägg och då har vi tre kvar och alla ska målas två gånger! Tjoho… eller nåt… Men det ska nog gå, eller… klart det kommer att gå! Sen ska vi måla uteplatsen också… Tjoho en gång till…

Jag gillar att rekommendera bra människor och Tove är en bra människa. Jag är van vid snickare som tar många pauser under dagen samt en lång lunchpaus. Fikapauserna brukar vara väldigt regelbundna och väldigt viktiga. Jobben tar ganska lång tid och skitsnacket är långdraget och prick klockan 16 går man hem oavsett hur långt man hunnit. Tove och hennes syster har så effektiv arbetstid att man nästan inte hinner med i svängarna. Nu är det nästan så jag ångrar att vi inte tog hjälp med hela huset, det hade helt klart varit värt pengarna. Men sånt vet man ju inte innan!

Så bor ni i Stockholm med omnejd och behöver en målare (även för tapetsering) så vill jag verkligen rekommendera Olanders Måleri. Det känns extra kul att kunna rekommendera en ung tjej som verkligen är bra på det hon gör och som kämpar i en mansdominerad värld. Kontakta henne gärna och hälsa från mej! Jag har testat henne åt er, så ni kan bara köra!

OBS! Jag vill poängtera att detta inte är något samarbete! Jag får ingen ersättning eller rabatt för att jag skriver detta, det kommer direkt från hjärtat. Tove är superduktig, det vill jag verkligen framhålla! Ring henne om ni behöver hjälp!

Supermysig invigning av nya Birka!

februari 19, 2016 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Några veckor i januari las Birkas Fartyg i docka och byggdes om ganska rejält. Man la 200 meter ny kabel till wifi, fixade lite nya mattor och helrenoverade däck 10. Det enda som är sej likt där uppe är bassängen och att en jacuzzi är kvar, i övrigt är allt nytt. I går var vi inbjudna att vara med vid invigningen!

Ganska otroligt ändå… vi som verkligen tyckte illa om båten och rackade ner på det mesta… att vi något år senare tycker att både båten och personalen numera är toppen! Vi hade inte helt fel i vår kritik, allt vi påpekade är numera förändrat plus lite till. När en kvinna knackade mej på axeln på ett annat event och presenterade sej som rederiets VD för ett tag sedan trodde jag att jag skulle bli utskälld och utslängd…. istället fick vi ett bra samtal och igår kramade vi om varandra. Sedan våra katastrofkryssningar har vi haft en helt annan upplevelse och med det här nya greppet med Terrassen på däck 10 tror jag att det blir ännu bättre. Man kan alltså bli goda vänner och få ett gott samarbete trots att allt började på helt fel fot. Så blir det om man respekterar och lyssnar på varandra 🙂

Att få vara med om invigningen av Terrassen var verkligen jättekul! Vi fick kliva ombord på båten under två korta timmar medan båten låg i hamn. Vi var inte jättemånga och hade ganska gott om plats att ta bilder, äta supergoda tapas, dricka lite vin och umgås. Vi pratade mest med Marie på marknadsavdelningen på Birka och så träffade vi fina Magnus! Magnus som var vår klippa på senaste kryssningen som visade oss runt och upp på kommandobryggan. Både han och Marie är verkligen pärlor, som företaget ska hålla hårt i!

Terrassen är alltså helt förändrad. Det som förr var plask och lekrum på dagtid och nattklubb för mer än måttligt onyktra på nätterna är nu ett lyxigt tillhåll för vuxna. Här finns som sagt fortfarande en bassäng, sollamporna och en jacuzzi. Men nu finns även ett utrymme för vinprovning, en bar för alla möjliga drycker och en tapasbar. De där tapasen var otroligt goda!!! Det blev en helt annan känsla där uppe och jag tror att det kan förändra klientelet en hel del. Det blir nog en ”mognare” publik som kanske är mer intresserade av att njuta av mat och dryck än att bara hälla i sej så mycket som möjligt på kortast tid…

Båten går redan i trafik så det är bara att boka och åka med! Vi funderar på att åka med till Gotland på en matkryssning i maj. En kryssning där man får veta mer om och lära känna Gotländsk matkultur och matbönderna där. Jag kan ju en hel del om Öländsk, så varför inte? Å eftersom vi numera gärna åker med Birka så är enda kravet att Magnus jobbar, så vi får väl se hur datumen ligger. Vi skulle gärna åka med till Höga Kusten, men det är fullbokat tyvärr. Nästa sommar kanske? Men funderar ni på en kryssning själva, så testa Birka och boka in er på en vinprovning uppe på nya Terrassen. Jag tror att det kommer bli en höjdarupplevelse 🙂

Nya stygn…

november 11, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

De senaste tre-fyra veckorna har bestått av en herrans massa läkarbesök, behandlingar och ingrepp. För tre veckor sedan ungefär tog jag bort fem födelsemärken. Nu när de stygnen är borta och allt läkt fint var det dax för nästa ingrepp. Den här gången lämnade Dr Kompis över mej med varma händer till sin kollega, eftersom det handlar om stygn i ansiktet. Kollegan är tydligen väldigt duktig på att göra snygga snitt och sömmar, så det var väl bara att låta honom göra sitt.

Jag har haft ett stort födelsemärke i tinningen sedan jag föddes. Det har vuxit vart efter jag vuxit kan man väl säga, men vuxit lite till den senaste tiden. Varje gång jag klipper mej så rispar frisören där så det gör ont, det har hänt att den även gått sönder lite. Så nu var det dax att ta bort den tyckte jag och fick medhåll från alla håll. Som vanligt går allt snabbt; bedövning, ett snabbt litet snitt, ett par stygn, klart! Om 7 dagar ska jag ta stygnen och de här kan jag nog inte ta själv 😉

Även om ingreppet gick snabbt så är jag supertrött nu. Allt jag gör just nu kräver massor med energi och ofta slocknar jag helt utmattad efteråt även om jag försöker att hålla mej vaken. Det har varit ungefär tre läkarbesök i veckan de senaste veckorna. Det tillsammans med sjukgymnastiken hemma, hundpromenader, pressträffar och hushållsarbete har varit tillräckligt för att jag ska vara helt slut. Det låter kanske märkligt att en 45-åring som inte ens har ett heltidsarbete inte ska orka vara vaken en hel dag. Men så är det för många av oss som har fibromyalgi. Tröttheten är nog det värsta av allt för oss fibro-kärringar. Glömskan kommer på andra plats.

Att hålla reda på en massa läkartider, samtidigt som jag varit frustrerad över sjukgymnastiken som inte funkat och dessutom ett gäng väderomslag har knäckt mej. Nu har sjukgymnasten dragit i handbromsen när det gäller sjukgymnastiken. Hon såg tydligt att min kropp inte klarar den takt vi försökte hålla, så nu är det ackupunktur och försiktigt träning som gäller några veckor framöver. När hon sa det släppte en stor tygnd från mina axlar. Så skönt att hon förstår!

Stressen släppte och nu verkar även sviterna av vaccinationen vara borta. Det där extra, oförklarliga, kilot är nämligen väck utan att jag gjort något. Jag är övertygad om att det var influensasprutan. Så jag behöver inga fler råd om vilka dieter jag ska prova eller produkter jag ska utesluta, tack för alla tips, men jag håller mej till Viktväktarna som jag vet fungerar. Jag säger det återigen; jag har ingen övervikt, jag är inom bmi – jag ska bara ta bort några valkar på ryggen som inte hör hemma där och det ska jag försöka göra med träning och bra mat.

Nu börjar bedövningen i tinningen att släppa och ögonen går i kors. Så jag ska ta mina stygn och pälsbollen och krypa ner i sängen en stund. På lördag åker jag och stygnen till Finland på Lakritsfestival, kul att gå där och se ut som Frankensteins monster… men men… det kunde varit värre. Mycket värre!