Igår hände en kul grej!

Jag är med på en massa sidor på Facebook och skriver en och annan kommentar när ämnet berör mej. Igår pratade man om att resa ensam på P4´s sida med Lotta Bromé och eftersom jag har planer på att resa iväg ensam om något år så skrev jag det. När Martin och jag är ute och går med Bailey ringer telefonen och en Micael från P4 presenterar sej. ”Du vet varför jag ringer va?” Säger han och jag börjar gapskratta. Jo, jag fattar varför  🙂

Han ber mej att berätta mer och säger sen att jag kommer att bli uppringd vid 14.45för att vara med i programmet och prata med Lotta och Alexandra Pascalido som var gäst i programmet. Jaha… ja men då är jag väl det då.

Martin får köra när vi ska till jobbet, medan jag pratar med radion. Allt går ju väldigt snabbt när det gäller media, men jag berättar iaf att när barnen flyttat hemifrån då ska jag ut och resa alldeles ensam. Lotta frågar vart jag ska och jag svarar att det spelar inte så stor roll bara det är varmt och lugnt. Då frågar hon var jag ska göra där i värmen och jag säger INGENTING! Då börjar hon skratta och håller med om att det låter väldigt skönt. Producenten frågade om han fick följa med  🙂

Vi pratar kanske 2 minuter, sen är allt klart. Lite skillnad från förra gången det handlade om Lotta och mej… då träffades vi i en tv-studio i Umeå. Jag var gäst i hennes program Juni-97 för att prata om hemmaföräldrarnas roll. Då hade jag en hel programpunkt och fick säga nästan hur mycket jag ville. När vi var färdiga blev växeln nerringd så pass att den gick sönder… Kul att man kan lämna avtryck… 

Kul iaf att en liten kommentar på Facebook kan ge såna följder. Sånt händer mej lite då och då och det är ju inte för att det är något särskilt med mej utan för att jag vågar sticka ut näsan. Jag tror att man kan lyssna här, ca 1 tim och 30 min in i programmet.

De senaste dagarna har vi haft ett helt underbart väder här på norra Öland. Vi har vaknat till en klarblå himmel, en stilla bris och drygt 20 grader varmt redan vid 8-tiden på morgonen. Förmiddagspromenaden med Baileys har varit skön och kvällspromenaden har varit helt ljuvlig! När vädret är så här så vill jag inte vara någon annan stans i hela världen! Just nu är Öland helt enkelt bäst!

I förrgår var vi på stranden några timmar, lagom för att Martin inte ville vara i solen igår. Men idag var det dax igen, efter lunch packade vi ihop oss och åkte till ”vår” strand. Där var knökafullt i tisdags, men idag var det inga problem alls att få plats. Vi var faktiskt nästan ensamma, hur konstigt det är låter. Mysteriet löste sej när jag skulle känna på vattnet, en grågrön kletig hinna låg över hela vattenytan. Alger! Två-tre varma dagar och då är algblommningen ett faktum, ganska sent på säsongen ändå faktiskt.

Det resulterade alltså i att så gott som alla barnfamiljer åkte till någon annan strand, medan vi som inte är så beroende av att bada låg kvar och hade det hur bra som helst med tystnand och gott om plats. Vi blev inte störda av ett ena barnskrik eller familjegräl  🙂

Att ligga på stranden och höra vattenbruset ackompanjeras av en och annan mås är något av det mest avkopplande som finns.  Har man dessutom ett trevlig sällskap och något bra att läsa är livet superskönt! Jag som inte svettas skulle kunna ligga där hur länge som helst. Men när det var risk för att Martin skulle flyta bort packade vi också ihop oss och åkte hem. Martin tog en dusch och sen fortsatte vi att läsa på vår altan istället. Där var drygt 30 grader i skuggan och 44 i solen, så vi matade Baileys med isbitar för att han inte skulle förgås av värmen.

Jag önskar vi hade det så här varmt jämt. När jag bodde i Gambia måddes jag så himla bra, då låg det runt 28-30 grader varje dag. Jag borde nog flytta… Jag försöker att ta tillvara varje varm dag och verkligen samla på mej solenergin så mycket jag kan. Men om 152 dagar får jag komma tillbaka till Gambias omfamnande värme igen. Tills dess mår jag gott här och tar vara på nuet.

Jag har problem. Som jag skrev igår så kommer det eventuellt att hända grejer inom en kanske inte så snar framtid, men iaf iom en överskådlig framtid.

Det är där mitt problem kommer in i bilden… Jag är så fruktansvärt dålig på att vänta. Nu när jag nästan säkert vet att vårt liv ska förändras så vill jag att det ska göra det NU! Men som det ser ut just nu så ska vi först få ett positivt besked och sen tar det nog ytterligare minst två år innan något händer…

Jag har alltid varit mer eller mindre otålig beroende på vad som legat framför mej. När något är på g, så vill jag ha det överstökat och gå in i nya rutiner så fort som möjligt. Men oftast är det ju inte upp till mej, utan att tiden helt enkelt ska passera och klockan är ju svår att påverka lixom.

Martin och jag pratade om vårt eventuella nya liv medan vi förberedde jobbet igår. Jag sa att bland det första jag vill göra är att dra iväg på en sistaminuten på egen hand. Eftersom han och killarna förmodligen kommer att åka iväg på dykresor utan mej så tyckte han att det lät helt ok. Då började jag drömma; tänk att få en vecka i värmen på egen hand. Barcelona? Nån Kanarieö? Grekland? Sicilien? 

Jag och ett gäng böcker  🙂 Å andra sidan kanske man skulle kolla om någon tjejkompis ville följa med… ett litet krux bara; vad har jag för tjejkompisar? M eller Å kanske? Eller kanske en bloggkompis? Kanske Geddan eller Rackartuss  🙂

Men som sagt; det här ligger minst två år bort i tiden. Jag kanske hinner kolla på eventuellt sällskap under tiden eller glömma idén helt. Det kanske inte blir någon förändring ändå för oss. Den som lever får se… om tålamodet håller  🙂

Jag har tävlat om att bli resereporter för Solresor. Man fick välja mellan några olika resmål och jag hade varit på alla utom ett, nämligen Kroatien. Så nu hoppas jag att få åka dit  🙂

Det skulle vara otroligt häftigt! Det skulle isf bli den första resan utan barn på 18 år! Bara jag och Martin, allt betalt… det är ju bara för bra för att vara sant. Men man kan ju alltid hoppas…

Om en månad eller nåt vet vi vem det blir.

Jag har ansökt om att få bli Solresors resereporter på Cypern, Kreta, Spanien eller i Kroatien under en vecka. Vill du också ansöka så gör du det här.

.

Arbetande kvinna utanför Tendaba

Som ni kanske kommer ihåg så bodde jag en tid i Gambia i Västra Afrika. Det absolut bästa stället jag bott på, varmt och skönt! Inte sån där fuktig värme, utan torrt och klibbfritt. Afrikansk värme, inte Asiatisk. Det är skillnad.

Igår hade jag värsta nostalgitrippen då jag gick igenom alla bilder sedan min tid där, scannade dem och gjorde en fotobok. Vilken härlig tid! Vilka upplevelser och vilka härliga människor! Att få uppleva detta som 20-åring var helt fantastiskt! Om 11 månader ska jag äntligen få visa ”Mitt Afrika” för barnen och Martin och det ska bli otroligt spännande att åka tillbaka. Då ska jag ta med min fotobok så jag kan jämföra platser och kanske leta rätt på en och annan kompis. 21 år senare…

Jag, för 21 år och ett antal kilo sedan

Jag längtar!

Gambia är resmålet för dej som vill ha något annorlunda och som vill undvika mängder med svenskar och ”svenskheten” på semestern.  Det tar ca 9 timmar att flyga dit och är helt perfekt under vinterhalvåret. Då är det runt 30 grader varmt och sol hela dagarna.

En av våra vilda apor, Red Colobus

Eftersom turistsäsongen är kort, bara 4-6 månader, är Gambierna väldigt angelägna om att tjäna mycket pengar på kort tid. Resten av året är detta nämligen väldigt svårt. Så man är ganska påflugen, kommer fram, vill hålla handen och guida en. Detta kan vara lite knepigt för en blyg svensk att klara och då stänger man kanske in sej på hotellområdet vilket är otroligt synd. För det finns massor att se och uppleva!

Den mest kända Gambier är väl förmodligen Kunta Kinte. Pojken som fördes som slav till Amerika och som var den första personen i släktledet i boken Rötter av Alex Haley. Man kan besöka byn, Juffre, som Kunta Kinte föddes i och även åka till den lilla ön James Fort, där man ”förvarade” slavarna innan avfärd mot Amerika.

Med Atlanten som kuliss

Mitt ute i bushen finns en camp som en halvgalen svensk byggt upp. Här kan man uppleva en fantastisk natur, fågellivet i Gambia är unikt och många ornitologer åker hit. Tidigt på morgonen väcks man av en revelj och går ut i bushen för att möta morgonen i naturen. På kvällen tar man en båttur på Gambiafloden och ser solnedgången.

Jag har besökt skolor, barnhem, sjukhus, små byar där barnen aldrig rört vid en vit person, badat i Gambiafloden, lekt med delfiner och en massa annat. Gambia är i mina ögon helt fantastiskt, jag hoppas att jag tycker det även när jag besöker landet i december… En hel del kommer att ha förändrats, men samtidigt är det fortfarande ett utvecklingsland där utvecklingen går långsamt.

Maten är jättegod, oftast med innehåll av jordnötter och jordnötsolja. Mycket grytor på fisk eller kyckling. Men eftersom det varit en brittisk koloni så finns även en hel del brittiska inslag som tex fish & chips och vita bönor.

Det man fyndar i Gambia är träskulpturer och tyger, vackra batiktyger som du kan få uppsydda direkt på plats. När jag flyttade hem fick jag en stor skål i mahogny med utsnidade dekorationer, otroligt fin! Å självklart ska man köpa hem Gambisk chili och jordnötsolja!

Ni hör va? Jag kan knappt vänta på att året ska gå så jag äntligen får återse mitt kära Gambia.
.

1 nov 1990 åkte vi på semester till Gambia, det var det absolut bästa jag kunde gjort! Den resan slutade med att jag åkte hem, packade om och flyttade dit  🙂

Under en säsong jobbade jag på Kololi Beachclub och hade den bästa vintern någonsin. Jag hade länge drömt om att få se afrika, men kunde inte drömma om att jag skulle bo där.

Gambia är en pyttelitet land, som ligger i ett annat land; Senegal. Man har en fin strand och en ganska lång flod och det är i princip vad man har. Plus en jäkla massa bush! Jag bodde nära Fajara beach, bara kanske 100 meter från stranden. Lugna dagar kunde jag höra vågorna ända upp till mitt hus. Vågorna från Atlanten. På stranden satt jag ofta och skrev mina brev hem, det var innan internet användes där och att ringa var väldigt dyrt och krångligt.

Jag älskade att sitta där och titta ut över havet som inte hade något slut. När jag åkte hem efter ett halvår var jag övertygad om att jag skulle komma tillbaka säsongen efter, men ödet ville annorlunda. Det blev istället giftermål och två barn, inget mer Gambia… jag fick leva på mängder med bilder och minnen. Men om ett år är det dax! Vi skulle ha åkt denna julen, men eftersom julen ligger så illa till i år och pengarna inte finns så skjuter vi fram det ett år. Så den 21 dec 2012 drar vi iväg, då ska jag visa min familj hur jag bodde och vad jag gjorde där. Å jag kan knappt bärga mej, jag längtar dit så det nästan gör ont!

Vill ni åka till ett land där alla är vänliga, men ibland kanske något närgångna… där naturen är fantastiskt och upplevelserna hur många som helst. Där delfiner leker längst med båten på Gambiafloden och maten är supergod. Ja, då ska ni åka till Gambia och ni ska INTE bo på något av de större hotellen utan ta ett litet och dessutom lämna hotellet då och då.

Jag lovar – ni kommer inte att ångra er!

.