Tänk att han valde just mej! -

Tänk att han valde just mej!

januari 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

En av männen i mitt liv fyller år idag. Martin, mannen som valde att dela sitt liv, just med mej 🙂

Man kan ju tycka att vår historia är klassisk, vi träffades på jobbet som många andra och flyttade ihop. Men riktigt så enkelt är det faktiskt inte… Hade Martins föräldrar valt att fly från Polen till tex England eller Australien som många andra gjorde, så hade vi inte träffats. Hade han inte varit smällfet och till slut tagit tag i sin vikt, så hade vi heller inte träffats. Martin tror på slumpen, jag vet inte vad jag tror på… tillfälligheter kanske…

Men Martins föräldrar valde att stanna i Sverige och 20 år senare valde han att skriva in sej på Viktväktarna och började efter ett tag att jobba där. Jag själv tog tag i min vikt efter skilsmässan från barnens pappa och då var det Martin som satt i kassan. Ganska snart började jag jobba lite som vägare och då lärde vi känna varandra, men då fanns ingen tanke på att vi en dag skulle vara ett par. Den Martin jag såg då var en blonderad yngre kille som enbart var intresserad av datorer och alltså ganska nördig 🙂

Det skulle ta 6-7 år innan vi verkligen såg varandra, då hade vi bägge redan accepterat att vi skulle leva ensamma resten av vårt liv och vi hade ganska bra liv bägge två. Jag hade lärt mej att trivas i mitt eget sällskap och hade till slut fått livet att fungera ganska hyfsat som ensamstående morsa till två tonårsgrabbar. Vi hade ett bra liv.

Men så var det en rad händelser som resulterade i att jag blev helt pank och frågade om Martin behövde hjälp i sina klasser. Det behövde han och sedan tog det bara någon vecka så var han kär som en klockarkatt och någon vecka senare kom vi fram till att vi skulle göra ett försök tillsammans. Å några veckor efter det så flyttade han in hos oss och resten är, som man säger, historia. Det är snart 6 år sedan och han är fortfarande kvar hos oss.

Datanörden flyttade in hos den envisa ensamma mamman och hennes två tonårssöner och trivdes
faktiskt alldeles utmärkt. Å vi har ett himla bra liv! Jag har de tre finaste männen i mitt liv, osså Baileys förstås… Mina två ögonstenar kommer alltid att toppa listan i alla lägen, men sedan kommer Martin och han skulle inte vilja ha det på nåt annat sätt. Barnen ska alltid komma först, tycker även han tack och lov. Han valde mej och barnen och ett liv med mediciner, läkarbesök, struliga tonåringar och en galen hund framför ett liv i lugn och ro med sina datorer som man alltid vet var man har och kan lita på. Å jag tror att han är ganska nöjd med det valet, han ser ut att trivas iaf 🙂

Jag är så tacksam för att slumpen, ödet, tillfälligheter eller vad man nu ska kalla det, förde oss samman. För vi är verkligen helt rätt för varandra. Och så hoppas jag att det alltid ska vara. Grattis älskling, idag är det DIN dag!

Smärtan fick ett namn

december 17, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Gårdagens information börjar sakta landa i mej och jag kan se det från flera håll nu. Att jag reagerade så kraftigt berodde nog på att jag sökte för en liten grej som jag antog skulle gå snabbt att fixa. Å när jag gick därifrån var läget värre än innan och livet faktiskt till viss del för alltid förändrat.

Jag har (haft) ett enormt kontrollbehov som jag jobbar hårt på att få bort. För inte alls länge sedan var det mitt fel att vi hade världssvält, naturkatastrofer och krig. Numera kan jag faktiskt se att jag inte alls har med de här sakerna att göra och att jag faktiskt inte behöver ha dåligt samvete, koll eller ansvar för allt som händer i världen. Jag behöver faktiskt ofta bara flyta med och ha koll på det viktigaste. Igår förlorade jag kontrollen helt, det var nog det som var jobbigast. Jag var helt oförberedd och kunde inte ta emot mej.

Martin och jag pratade mycket igår och jag försökte hänga upp mej på det som läkaren sa som var bra. Att jag har ett fint skelett utan minsta tecken på artros och mitt hjärta är starkt och fint och det är de här två som brukar ta livet av folk. Jag kan själv inse att jag inte dör av varken höftproblemen eller fibromyalgin. Samtidigt som jag hittar fler och fler symptom som stämmer med det man misstänker. Då var det extra bra att läkaren ringde upp mej idag igen.

Han ville ge mej en del uppgifter som han inte fick fram igår och samtidigt kolla hur läget var. Jag var ju väldigt tagen igår när jag lämnade honom. Så jag fick chansen att ställa ytterligare några frågor och samtidigt berömma honom för hans professionalitet. Jag är tacksam att han är min läkare och som han sa ”Nu släpper vi inte varandra, vi hänger ihop tills vi rett ut det här”. Än en gång påtalade han att han vill gå till botten med hela mej, eftersom han misstänker att det finns mycket att ta tag i. Jag har ju haft ont väldigt länge och tryckt undan smärtan eftersom barnens behov gått först fram till nu. Jag kom på att jag faktiskt sökte för höften för kanske 17-18 år sedan och röntgades redan då… så ja… det har gjort ont ett tag. Han vill att vi betar av kroppsdel för kroppsdel och tar redan på allt!

För att vara helt säker på att jag inte missförstått Dr Torsten, så
frågade jag även idag om han verkligen trodde att jag hade diagnosen och
han säger: ”Med den expertis jag har, så ser jag ingen annan förklaring till dina symptom än fibromyalgi”. Så nu får husläkaren ta över och utreda mej
färdigt, eftersom Dr Torsten är ortoped och ingen allmänläkare.

Att få ett besked som är livsförändrande som man inte ens haft minsta lilla aning om är som att få en käftsmäll med knuten hand och basebollträ samtidigt. Igår var jag enormt ledsen, idag är jag tacksam för att jag inte har cancer. Jag kan leva med smärtan, det har jag ju ändå gjort många många år. Även om det kanske inte är lämpligt att springa just precis nu när höfterna är inflammerade, så kan jag förmodligen göra det senare de dagar som är bra. Det är egentligen ingen skillnad från förut, mer än att jag har fått namn på värken som jag negligerat halva mitt liv.

Å det tänker jag nog fortsätta göra, men de dagar som är riktigt onda har jag ändå en förklaring på varför. Igår kom jag också på att jag alltid har ont i axellederna när jag ligger ner, att händerna domnar väldigt lätt, att jag har ont i händerna titt som tätt, att fläckar på min kropp blir iskalla och att jag haft en smärta i smalbenet som återkommit då och då. Ryggen och bäckenet har jag alltid haft ont i, men det trodde jag ju berodde på tyngden från brösten… Det finns säkert mer, men inget som jag kommer på nu. Tydligen lider många med fibromyalgi även av sömnapné… jamen där satt den!

Så min inställning idag är att jag är glad och tacksam för att jag inte har en dödlig cancer och att detta har jag levt med halva livet och kan fortsätta leva med ett tag till. Blir det inte värre än så här så är det ju faktiskt ingen skillnad, mer än att smärtan numera har ett namn 🙂

Läxor för vuxna?

december 13, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi ger ofta våra medlemmar läxor. Det kanske låter jättelarvligt, men faktum är att det hjälper och våra medlemmar går snabbare ner i vikt. Oftast handlar det om att en medlem stått still eller bara gått ner något hekto under några veckor i rad, då får de som läxa att fylla i checklistan noga och sedan visa den för Martin. Ibland kan han hitta någon tankevurpa, men oftast ser bra ut och iom att listan är ifylld så blir det helt plötsligt ett större skutt neråt på vågen.

Undersökningar visar att vi äter ca 25% mer om vi inte skriver ner det vi ätit. Vi har alla ett ganska stort ”äsch-konto”, det där som vi äter och säger ”Äsch, det var ju så lite…” Typ ostkanten, barnens matresten, den trasiga kakbiten… ja, ni fattar. Sånt som inte syns eftersom det är så litet… men som ger en himla massa kalorier i längden. Vi har haft medlemmar som haft ganska mycket mjölk i sitt kaffe som de inte räknat och när vi sedan kommit på anledningen till att det inte händer något på vågen, kan det vara så att de haft i mjölk för en hel dags matranson på en enda vecka. Inte konstigt att det inte händer något… Man måste ha koll på intagen helt enkelt, även det där lilla.

En annan läxa som vi ofta ger våra stressade småbarnsmammor är att vila. Att boka in en kvart per dag med sej själv, lägga sej i badet eller bara sätta sej och inte göra något alls. Vet ni hur svårt det kan vara??? När man säger det till vissa får de panik i blicken och vet inte vad de ska svara. Mitt förslag är ibland att de ska ta en lite längre toapaus och bara sätta sej på toalocket, släcka lampan och luta sej över handfatet och blunda. De tittar tveksamt på mej, som om jag inte är riktigt klok… men faktum är att stress är en ganska stor bov till att kilona sitter som berget. Å när medlemmarna faktiskt testar och klarar den där lilla kvarten så brukar de snart se resultatet på vågen och tacka för tipset och omtanken.

Vårt samhälle är sjukt! Vi stressar runt som galningar för att vara den bästa mamma, partnern, arbetstagaren, dottern, kompisen osv. Till slut är vi så uppe i varv att vi tappar bort oss själva och blir sjuka av stressen. Vi är många som varit där… jag var så vidbränd att jag idag har sviter av stressen som jag aldrig blir fri ifrån. Därför är det viktigt för mej att stoppa andra innan det är för sent. Jag ser tecknen direkt och försöker att påpeka dessa för dem jag träffar och varna dem för hur det kan bli. Först kan jag bli bemött med ilska, sen tårar och efter en tid ett tack. Då känns det skönt i magen 🙂

Så läxor för vuxna är inte så dumt faktiskt, synd bara att de ska behövas. Vi måste alla bli bättre på att ta hand om oss själva. Jag är ganska bra på det numera, är du?

Livrädd och överlycklig!

december 6, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag klarade det! Men vi tar det från början…

Vaknade strax efter 6, klädde mej, tog mackan i handen och blev upphämtad av Junior vid 6.45. Jag vågade inte ta pendeltåget, med risk för att komma försent. Å det verkade jag göra klokt i, det var en del tåg inställda. Det var ingen som helst trafik, så vi var framme tidigt. Så jag tog en kaffe i restaurangen och åt upp min macka.

7.50 anmälde jag mej i receptionen och gick till mottagningen och väntade. Jag hade tid 8.30 och blev inropad 8.36 tror jag… nu började fjärilarna i magen att röra sej… Jag fick träffa en jättetrevlig sköterska, som hade hela makten kan man väl säga. Det var hon som skulle godkänna mej, sista anhalten för att bli godkänd eller nekad.

Jag fick berätta om värk i rygg och nacke, problem vid fysisk aktivitet, kläder som sitter illa och en massa annat. Sen var det dax! Vägning… morgonvikten var 59,9, så jag visste att jag skulle klara BMI även med kläder. Men det var på håret: 60,9 och med min längd 156 cm var det prick 25 i BMI.

Jag fick klä av mej på överkroppen. Brösten mättes också, avstånd från bröstvårta och ”underhäng”. Först tog hon en ”bunke” och mätte, men den var för liten… så tog hon nästa som passade. Hon mätte och noterade. Sen fick jag klä på mej igen och vänta på domen.

Hon tog fram en massa bilder på lyckade och misslyckade operationer och gav mej all information jag behövde. Hon sa också att hennes utlåtande kommer att skickas till St Görans sjukhus efter jul och att jag sen kommer att få en kallelse till läkaren där. Sen börjar vårdgarantin att löpa… Då var jag tvungen att fråga : ”Vaddå? Har jag blivit godkänd?” Javisst, sa hon! Men vikten är preciiiis, så jag får inte öka ett gram i vikt. Då kan läkaren blåsa av allt.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade verkligen inte trott att det skulle gå vägen, inte vågat att ens hoppas. Å nu är jag alltså godkänd! Innan sommaren kommer jag förmodligen att vara opererad! Man tar bort ungefär hälften av volymen, så till sommaren kommer jag att ha en liten nätt C-kupa! Jösses va mycket nya kläder jag kan köpa! Och dessutom kommer de att passa! Stl 36-38 även på överkroppen istället för 44…

Jag är chockad, förvånad, överraskad, livrädd och överlycklig! Det här har jag väntat på i över 20 år! Chockad och förvånad för att jag verkligen blev godkänd, livrädd för operationen och smärtan, men så lycklig över att jag snart kommer att kunna röra mej obehindrat, sova bättre, kunna ha framknäppta skjortor och kläder i rätt storlek över hela kroppen. Jag var faktiskt tvungen att sätta mej ner när jag kom ut och hade en liten klump i halsen. Det kom nog en liten tår också. Som jag väntat! Jag trodde aldrig att jag skulle få det på landstingets bekostnad. Shit! Jag är så himla glad och så är ingen hemma och kan dela glädjen med mej.

Visst, det kommer att göra ont, jag kommer att få ärr och det kan bli komplikationer. Men det struntar jag i. Jag slipper ju bomberna!!! Tack Dr Kompis för att du skrev en så bra remiss 🙂

Snart ikapp!

december 4, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu jäklar är det fart på tanten!
Klockan är inte ens lunch och jag har både hunnit handla, tvättat, vikt tvätt, hängt tvätt och varit ute med hunden. Det sista var nog det svåraste… han var inte särskilt pigg. När jag skulle åka och handla kom han nästan ner för trappen, nästan alltså… han strandade på ett trappsteg och somnade om 🙂

Men när jag kom hem igen var han redo och följde glatt med ut, trots det tråkiga vädret. Men hellre grått och snöfritt än massor med snö och trafikkaos… Igår hade vi det perfekta vintervädret; 6 grader varm, snöfritt och lite sol. Vi tog en lång promenad och njöt för fullt. Baileys fick springa fritt och jag kunde stå med näsan i solen en liten stund. Självklart tog vi lite bilder också.

Idag känner jag att energin återvänt lite grann. Vågen pekar stadigt neråt, vi får väl se hur mycket jag hinner ta bort innan fredag. Det ser iaf ok ut, även om vikten med kläder och frukost i magen inte är riktigt perfekt än. Om läkarna får bestämma alltså… men jag får väl hävda att jag väger betydligt mindre naken och nykissad. Eller nåt. Några hekto till ska jag väl hinna ta.

Förmiddagen var alltså produktiv. Strax ska jag äta lite lunch och sen ska resten av eftermiddagen ägnas åt jobb, svara på en miljon mail och en massa annat småfix som jag inte hunnit på ett tag. Eftersom Martin haft en inlämningsuppgift har han ockuperat datorn och då har jag ju inte velat störa eller gå emellan. Så mitt har fått vänta. Men nu är uppgiften inlämnad och han borta hela dagarna och datorn är MIN igen. Så snart är jag nog ikapp med allt som legat och väntat.

Ikväll ska vi iväg på event med Living & Room. De blir väldigt skoj eftersom de har så himla fina grejer. Jag letar efter ett tårtfat på fot, det kanske jag får tag på ikväll. Det blir iaf mingel med trevliga människor, jag vet flera som ska dit som jag gillar skarpt. Åsså blir det tydligen lite musikunderhållning och lite småplock att äta. Men det ska jag försöka hålla mej undan… vikten var det ju…Åsså blir det säkert en liten goodiebag och vi får ju två 🙂

Som ni hör så mår jag himla bra just nu. Det är så skönt att kunna säga det i december, när det dessutom är ganska grått och trist ute. Det är ju inte min årstid lixom och jag brukar inte må särskilt bra vid den här tiden på året. Men i år känns det helt ok! Kanske beror det på att vi hade en så fin sommar, men mycket vila och mycket sol, eller på ljusrummet som vi besöker regelbundet, att jag tycker att jag sover bättre, eller helt enkelt på att saker och ting börjar falla på plats och att hela året var helt fantastiskt! Det ska bli intressant att sammanfatta 2013 om ett par veckor. Mycket har hänt kan man väl säga.

Dax att fixa lunch, idag blir det kycklingburgare. Ha en riktigt bra dag!

Nu blev det läskigt!

november 30, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Förra fredagen var vi ju till vår husläkare Dr Kompis och han skickade iväg ett helt gäng remisser åt olika håll. Redan i onsdags fick jag svar om mina ögon, att remissen var mottagen och att jag snart skulle få en tid. I går kom nästa brev, en kallelse för en första bedömning angående en bröstreducering. Så snabbt! Nu blev det läskigt!

Det är en sak att be om en remiss, en helt annan att faktiskt få en tid för bedömning. Jag trodde ju aldrig att det skulle gå så snabbt!!! Det tog en stund att smälta och sen kom jag på att jag bara har en vecka på mej att ta tag i vikten och ta bort ca 1 kg. Man måste nämligen ligga inom BMI för att ens bli bedömd och i nuläget har livet varit lite för gott, så jag ligger precis på gränsen. Med kläder och frukost i magen ligger jag något hekto över, så det måste jag fixa. Men det ska nog gå bra.

Så vikten ska fixas och sen är frågan om hur jag ska ta mej till Karolinska i Solna på fredagmorgon? Det ryktas om snö… å då vågar man inte ta tåget, för det går kanske inte om det kommer snö på spåren. Alltså funderar jag på att ta bilen och då är frågan hur många som tänker som jag om den där snön kommer? Vi Stockholmare är ju ganska trötta på SL och pendeltåg som inte går, alltså tar man hellre bilden. Och gör jag det, så måste jag förmodligen åka hemifrån vid 6.30 även om jag inte har tid förrän 8.30… det lär ju vara en och annan kö och jag vet inte hur det är med parkering. Sista alternativet är att be sonen om skjuts och hoppas på att han ska jobba i stan eller Solna den dagen. Då slipper jag parkeringsstrul och kan ta tåget hem när allt är klart. Det skulle vara enklast.

Jaja, hur det än blir så är det väldigt spännande! Jag tror inte att jag blir godkänd… det är det jag är inställd på. Man ska vara inom BMI, det klarar jag. Man ska ha minst 800 ml i bröststorlek, det klarar jag precis. Man ska ha uttalade problem och det har jag MEN jag har inte jättemycket större än 800 ml och jag har ju trots allt levt med min DD-kupa så här länge och nästan kunnat göra det jag vill. Men visst skulle det vara skönt att kunna jogga utan dubbla sportbehåar, att slippa sova i uppförsbacke när man sover på mage (som jag alltid gör), slippa ont i ryggen och skav av bh-band, slippa svett och utslag i vecken, kunna ha vilka kläder som helst (även framknäppta skjortor) och en massa annat. Enligt studier i England så kan en reducering hjälpa även vid sömnapné. Att få en liten nätt C-kupa skulle vara en dröm, men som sagt; jag tror inte att jag blir godkänd.

Så ni får hålla tummarna för mej på fredag. Till att börja med för att jag ska komma dit i tid och sen för att jag ska bli godkänd för ytterligare bedömning och slutligen operation. Skulle det bli så vet jag faktiskt inte vad jag gör. Jag kan inte ens föreställa mej hur det skulle vara, kännas eller se ut med en mindre framsidan. Men guuuuud vad jag önskar att det blir så!!!

Normal = tjock

november 6, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ingen har väl missat dagens rapportering i alla möjliga medier att den nya medelvikten i Sverige betyder att vi numera är tjocka och blir allt tjockare. Medelvikten är 5 kg mer än för 30 år sedan och stiger konstant. Överviktiga ligger på 35% precis som 2004, men feta har ökat från 11 till 14% och det är här faran och kostnaderna ligger och det är dax för samhället att reagera.

Att vara överviktig, eller tjock som jag kallar det, innebär en hel del risker och kostar samhället ganska mycket pengar. Den största riskfaktorn är om man har sk bukfetma och midjemåttet blir för stort. Då har man höjt risken betydligt för hjärt- och kärlsjukdomar, man har ofta sömnapné som innebär att man även sover dåligt med andningsuppehåll och därmed ökar risken för olyckor i sin vardag eller på sitt arbete. Har man sömnapné så stör man ofta även resten av familjen som också blir tröttare och kanske får sämre immunförsvar pga sömnbrist. Så övervikt är inte enbart ett problem för den drabbade utan även för omgivningen.

Våra svenska män är tjockare än våra svenska kvinnor och då räknar man alla över 16 år. Frågan är då varför alla viktminskningsföretag vänder sej till kvinnor? Det är ju männen som är i mest behov av hjälp och har mest pengar i plånboken, alltså borde det vara mest attraktiva för just den marknaden. Tydligen leder Dalarna ligan av tjocka människor, medan Stockholm har de smalaste invånarna. Är det kanske så att man rör sej mer i Stockholm genom att färre har bil inne i storstäderna? Ofta behöver man ju bil ute på landsbygden både för att ta sej till butiker och arbete.

Lite konstigt är det ändå… alla vet ju hur man borde leva för att må som bäst och undvika övervikt och sjukdomar som övervikten kan medföra. Det där med tallriksmodellen och kostcirkeln lär vi oss redan i lågstadiet, men ”glömmer” nånstans på vägen… Vi vet att när man äter mer kalorier än man gör av med så blir man tjock. Enkelt. Och ändå så svårt. Alltså hoppar vi på en massa mysko metoder som vi hoppas ska vara genvägar till ett lättare liv. Men kilona var inte så lätta att bli av med som vi hoppades och då hoppar vi på nästa metod, som inte heller funkar… Istället för att ta fram kunskaperna från lågstadiet och faktiskt äta med en metod som bygger på sunt förnuft och som garanterat fungerar. Att alltså äta mindre kalorier än man gör av med. Det kanske inte gå så fort, men det funkar!

Hur ska då de här siffrorna se bättre ut vid nästa mätning? Ja, läkarna får väl kanske bli lite rakare och mer konkreta när det gäller personer med övervikt och faktiskt våga säga som det är. Blir du tjockare så kan du dö! Det är sanningen och även om den gör ont, så kanske det är precis det man behöver höra för att verkligen göra något åt sin situation. Att höra att ens barn kan bli föräldralösa om jag inte gör något åt min situation är kanske precis det som behövs för att jag verkligen ska göra något. Och kanske borde även resten av familjen liga på och säga att de faktiskt inte vill förlora sin mamma eller pappa, när det faktiskt går att göra något åt det.

Man kan ju hjälpas åt. Eftersom detta är hela familjens problem och ofta är det så att hela familjen har en övervikt, så kan man ju göra viktresan tillsammans. Det krävs oftast inte så stora förändringar för att åstadkomma underverk. Man kanske bara behöver rensa ut skräpet som finns i skåpen, köpa hem bättre livsmedel och röra på sej lite mer och allt detta kan man ju göra tillsammans. Älskar man varandra, så hjälper man varandra. Å även om man inte tappar flera kilo i veckan, så är minsta hekto en framgång. 2 hekto i veckan ger 10 kg på ett år, inte att förringa alls.

Jag tror alltså att man måste sluta gå som katten kring het gröt när det gäller tjocka människor. Istället för att låtsas som det regnar kan man erbjuda sin hjälp just pga att man älskar personen och vill ha kvar denne i sitt liv. En person med övervikt vet om att han eller hon är tjock och denne vet också om riskerna, men det är svårt och jobbigt att ta tag i kilona själv. Men med hjälp och öppna kort kan man åstadkomma underverk och det är definitivt värt jobbet. Å vem tacka nej till hjälp pga kärlek?

Så har du en person i din närhet som du älskar, erbjud din hjälp. Blir denne någon förbannad, så är det faktiskt inte ditt problem. Du vill ju bara den här personens bästa och ha kvar den i livet en lång tid framöver. Är inte det ett bevis på omtanke och kärlek så vete sjutton vad som är det. Martin vet att när jag sparkar honom på smalbenet under bordet eller tar bort godisskålen från honom så gör jag det inte för att jag är elak utan för att han faktiskt bett om det och jag har erbjudit min hjälp. Precis om han slår mej på fingrarna när jag vill ha godis mitt i veckan eller två portioner extra bara för att det är gott. Man måste ju hjälpa den man älskar, men inte elakt – utan av kärlek och omtanke.

Å det är faktiskt himla mysigt att ta den där promenaden tillsammans, prata med varandra i lugn och ro och verkligen ha tid att umgås. Även om det är på en kall höstkväll. Man kommer varandra närmare och hinner avhandla världsproblemen. Å dessutom orkar man mer och blir piggare å vart efter man når sina delmål firar man dem tillsammans och har då ännu mer att se fram emot och glädjas åt. Tillsammans.

Tröttmössa…

oktober 3, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag är verkligen ingen morgonmänniska! Nu har jag varit upp tidigt, innan 8, hela veckan och det är inte riktigt min grej. Det finns en anledning till att jag jobbar kvällstid kan man väl säga… Å imorrn måste jag gå upp tidigt igen, men på lördag… DÅ ska jag sova så länge jag kan och det slutar väl med att jag vaknar pigg som en mört kl 7 eller nåt…

Vi har trassel med Baileys på nätterna. Han vill gå ut 1 eller 2 gånger under natten och även om det är Martin som släpper ut honom så vaknar jag, även om jag sen somnar om nästan direkt. Så jag är trött! Rejält trött, men vet att det bara är en vecka kvar när det händer mycket. Sen är det lugnt igen.

Att ha både sömnapné, stressigt, mycket runt sej och jobbiga beslut att ta är ingen bra kombo… då är det bra att ha roliga grejer att se fram emot. Som Bloggmiddagen imorrn! 55 bloggande tjejer i varierande åldrar ska äta middag på Sahara inne i stan. Huvudsponsor är Safira, men en mängd olika företag har bidragit med en massa grejer bla; Lagnöviken, Desenio, Sandberg, Vileda, Solentro, Sense, Pyramidbageriet, Wise, Gunry, Mama, Bokförlaget, Solhem, Wichy, Smarta Saker, Rapunzel, Moheda och en massa andra.

Jag har en känsla av att goodiebagsen och vinsterna kommer att bli något alldeles extra och att det inte är särskilt konstigt att folk står på kö för att vara med på middagen. Vi kommer att äta smårätter, prata och umgås. De flesta kommer säkert att dricka öl eller vin till maten, men jag är pank… så det får bli vatten i mitt glas. Innan tänkte jag gå en sväng på stan, köpa te och ta en fika på Rica Hotell för att möta upp fler och sen göra sällskap till restaurangen.

Går allt i lås idag så har jag även en liten överraskning till arrangörerna 🙂

Sommaren är borta nu…

september 22, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sov väldigt dåligt under natten, så jag trodde inte att jag skulle få nåt gjort alls idag. Men så här med facit i handen kan jag konstatera att en hel del blev fixat faktiskt.

Vi fick till slut ordning på rabatterna och har nu fyllt på med sten överallt. Den sten som är över ska vi försöka sälja och en del behövde mina föräldrar till nåt… på nåt sätt måste vi tömma säcken som står på uppfarten. Det är väl en halv kubikmeter kvar eller nåt, kan ju vara trevligt att få lite pengar tillbaka lixom.

Vi har tvättat, vikt ren tvätt och lagt in i skåpen. Sommarkläderna och skorna är undanlagd för den här säsongen. Tyvärr har vi ingen resa att se fram emot i vinter så kläderna behövs inte på ett tag.

Vi har städat av på altan, rullat ihop mattorna och sopat rent. Ett par ljusslingor har satts upp för att göra det lite mysigare ute. Det är så himla trist att komma hem när det är mörkt och har man glömt att tända så hittar man inte nyckelhålet. Så nu är en grangirland uppsatt utanför dörren som är satt på timer och börjar lysa vid 18-tiden. Så nu behöver vi inte komma ihåg att tända och slipper stå och mickla med låset.

Inne har vi möblerat med ljus lite överallt och haft tända halva eftermiddagen. Det är nog det enda som är bra med hösten, just det där att tända ljus, krypa ner under en filt med hunden och glo på nåt på tv. Idag var det ett par avsnitt av Glee till middagen. Å jag har fixat mina naglar, jag som nästan aldrig har nagellack. Samtidigt har jag pratat med Smile i Gambia över chatten på Facebook. Han letar jobb för glatta livet, så vi ska skicka ner pengar så han kan ekipera sej lite så han ser bra ut när han pratar med eventuellt arbetsgivare.

Jag sitter här med mina ljus och mår ganska bra. Martin sitter och pluggar, Senior kollar på nåt på tv. Snart ska vi sätta oss tillsammans och kolla på Moréus och sen Bron som börjar ikväll. En serie som vi verkligen gillade och vill se mer av. En lugn söndagkväll alltså, välbehövligt inför en hektisk vecka… vid 10 imorrn kommer tv-teamet från SVT, utbildning på kvällen och sen rullar det på hela veckan. Men på fredag har jag skrivit LEDIG med stora bokstäver i almanackan och så ska det bli!

Dax att tända fler ljus och krypa upp i soffan med en kopp te 🙂

Trött…

augusti 23, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sitter här och kan knappt hålla ögonen öppna. Vet inte om det berodde på fullmånen igår, men sova kunde jag inte! Låg och vred mej fram till 1 och när jag väl kände att sömnen var på g, då började stora timmerstockar att dras från han brevid. Jag petade på honom, inget hände… knuffade… inget hände… när jag nästan slog på honom och fortfarande inget hände så bytte jag säng.

Då hände något mysko… den där mannen som jag nästan misshandlat för att få honom att vända på sej, vaknar bums när Baileys går ner för trappen och vill gå ut. Mej reagerade han alltså inte på, men en liten hundtass som krafsar på dörren DET hör han minsann direkt! Undrar vem som är hönsmamma i det här huset…?

Han är med Baileys, precis som jag var när barnen var mindre. Man vaknade bara de andades i fel takt eller lät i sömnen. Förr vaknade jag också av Baileys, men nu vet jag att han gör det och då kan jag sova vidare. Jag hör, men bryr mej inte särskilt mycket.

Medan Baileys var ute tänkte jag gå tillbaka till min säng, men orkade inte och där nånstans måste jag ha somnat. Sen fick jag ett bryskt uppvaknade vid 5 när en lampa helt plötsligt började lysa i rummet… varför??? Släckte lampan och somna om för att sedan vakna för gott av Seniors ljuva stämma strax innan 9, han har lite svårt att viska den pojken… så idag är jag trött! Har jag sovit någon enstaka timme i sträck möjligtvis, mer kan det inte vara.

Så nu ska vi fixa alla måsten, vi har redan hunnit handla, maila om lite grejer och varit iväg till Kungens Kurva och fixat lite. Nu ska vi äta lunch och sen åka till sopen. Sen ska jag SOVA! Ögonen svider och jag får anstränga mej för att hålla dem öppna, kroppen skriker och jag vill bara ligga ner. Vilken tur att det är fredag och ledigt idag!

Beställer lite träningsvärk…

augusti 16, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Längtar tillbaka…

Så är arbetsveckan återigen över och den sk fritiden tar över… den här helgen består ledigheten och fritiden bla av att gräva upp sonens trädgården. Vi ska tighta till och klippa ner en Syrén, så att den kan växa sej lite tätare mot grannen och så ska en massa torra och värdelösa smultronplantor och lite annat skräp grävas bort för att ge plats till jordgubbar och annat gott. Så imorrn kommer vi nog att ha en härlig träningsvärk i ungefär hela kroppen 🙂

Men först blir det en tur till Ica Maxi för veckans storhandling. Lunch äter vi hemma, men middag ska Junior bjuda på. Spännande!

Jag är väldigt trött just nu och det beror säkert på att allt kört igång med jobb och planering. När vi kommer hem från jobbet på kvällarna äter jag bara och sen dyker jag i säng och hinner oftast somna långt innan Martin går och lägger sej. Sen sover jag en bra stund på morgonen och vaknar oftast inte förrän Martin gått på promenad med Baileys. Lite tråkigt känns det att jag inte orkar vara vaken och att vi har så liten vaken/ledig tid tillsammans, men nu är det som det är…

Så idag blev jag väldigt förvånad när jag vaknade strax efter 7 och inte kunde somna om… mysko! Jaja, jag låg kvar en stund men tänkte att det var lika bra att gå upp och komma iväg till Ica tidigt så kanske det finns gott om fyndvaror. Vi får väl se 🙂

Resten av helgen kommer att gå åt till pyssel och plock här hemma. Den mesta tiden har gått åt till jobb och Juniors flytt, nu är det dax att ta hand om vårt eget hem lite grann. Så idag får Junior ha oss helt för sej själv, men sen ska vi vara hemma. Så får vi se vad det blir… Eventuellt får ni hjälpa mej att välja kläder till kryssningen nästa vecka, så håll utkik här!

Ge er en riktigt fin fredag och passa på och njut av solen om den finns hos er!

En lugn mellandag…

augusti 14, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Onsdagar är den dag i veckan då jag bara är… både tisdagar och torsdagar kräver mycket energi och vi kommer hem sent, så onsdagar är den dag då jag sover länge och sen skrotar runt här hemma och gör mest ingenting innan det är dax att åka till jobbet.

Jag måste ha såna dagar eftersom jag annars direkt trillar dit i stress som resulterar i viktuppgång, dåligt minne och allmänt dåligt hälsotillstånd. Det kanske låter larvigt, men sån är jag och jag tror att om fler lyssnade på sin kropp så skulle många många känna igen sej.

Jag har iofs en långvarig och allvarlig utbrändhet bakom mej och den har satt sina spår på mer än ett sätt. Trots att det är över 10 år sedan så säger kroppen ifrån direkt när jag blir stressad och det är inget jag kan ignorera eftersom den stänger av rent bokstavligt. Utsätts jag för stress får jag ofta frossa och blir så trött att jag inte kan hålla ögonen öppna, då är det lixom bara att krypa under täcket. Det är inget som går att ignorera när man är så trött att man mår illa. Å så blir det om jag inte tar det lugnt på onsdagarna. Att dessutom ha sömnapné hjälper ju inte direkt till…

Så jag tar allt i min takt och tack och lov så tycker Martin att det är helt ok. Han till och med uppmuntrar mej att vila eller ta en stund i badet. Han vet hur det blir annars… Tyvärr gäller detta även ”rolig stress”. Så även om det är kul grejer som händer, så får de inte ligga för tätt – då säger kroppen också ifrån. Som nu när Junior flyttar och allt som han vill ha hjälpa att fixa, det är jättekul! Men tillsammans med jobb så kan det bli för mycket, så jag får parera lite mellan allt och se till att vila emellanåt.

Så idag gör jag allt i min takt ända fram till kl 16 då det är dax att åka till jobbet. Jag ska fixa lite jobbgrejer, men jag gör det när jag orkar och sen får vi se hur allt blir och i vilken ordning… gjort blir det iaf 🙂

Nästan 11 kg!

augusti 10, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Augusti 2011

Som ni vet så kämpar Martin och jag med vår vikt tillsammans med våra medlemmar. Jag började min viktresa på riktigt igen den 21a mars 2011 och Martin la in en överväxel nu i Juni.

När jag skrev in mej på Viktväktarna från början i augusti 2000 vägde jag 66,4 till mina 156 cm. Jag gick ner till 54,8 och hade tänkt stanna där, men det ville inte kroppen. Så jag gick upp till 58 och där jag stannade ett bra tag innan jag gick upp ännu mer och till slut vägde 69,1 i mars 2011. Då hade jag släppt all koll, sov dåligt, stressade som en tok och åt väldigt dålig mat.

Droppen blev när jag såg att 70-sträcket närmade sej och så mycket har jag inte ens vägt när jag varit höggravid. Där och då fick det vara nog och jag började föra matdagbok igen. Men jag har inte varit nitiskt, utan haft mina godisdagar och ätit både hamburgare och pizza. MEN… Inte varje dag utan enbart på helgen. Jag hade hellre tålamod än gjorde stora förändringar, det fick ta sin tid helt enkelt.

Augusti 2012, minus 7 kg

Första målet var att komma ner till 61,1 (översta BMI som naken), det är en gräns som jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna nå igen. Nådde jag bara dit så skulle resten gå av sej själv på nåt sätt. Och det gjorde det! Efter ett år hade jag gått ner till 64, efter två år vägde jag 61,5 och på självaste midsommarafton i år klev jag ur 60-klubben! För gott hoppas jag…

Sen har det lixom bara rullat på och nu har jag kommit ner till 58,5 och har bara 0,5 kvar till den vikt som jag faktiskt lyckades hålla ganska länge och som gör att jag kan ha stl 38 utan minsta problem. Det är till och med så att jag har börjat dra upp brallorna för att de hänger löst i rumpan.

Målet har varit att bli av med ”tuttarna” på ryggen, de där äckligt fula fettvalkarna som putar ut vad man än har på sej. Nu är de nästan borta (har även minskat BH-storlek från E till D, yes!), lite lite kvar bara. Jag vet inte vart folk gör av sitt fett när de är tjocka men har platta ryggar? Jag bygger direkt på ryggen, tyvärr… för det är verkligen superfult!

Augusti 2013

Så även om jag snart når det stora målet på 57,9, så tänkte jag faktiskt fortsätta lite till. Jag mådde superbra vid 55, så tanken är att se om det går att ta sej dit igen. Utan någon stor ansträngning alltså. Jag fortsätter som jag gör nu, så får vi se vart det slutar och när. Jag trodde ju inte att jag skulle nå 61 och nu är jag på 58, allt kan hända. Så länge jag inte går under 49 så är det helt ok, då börjar det bli undervikt och det vill jag ju inte. Det kan ju låta väldigt lite, men jag är ju inte så lång…

Att väga så lite som möjligt är alltså inte mitt mål. Jag vill må bra och trivas med mej själv! Samtidigt vill jag inte göra jättestora förändringar i mitt liv, utan leva som vanligt så mycket det går. Då måste man ha tålamod och låta det ta sin tid och det har jag gjort. Jag har minskat nästan 11 kg och drygt 2 storlekar på 29 månader, det är långsamt och så orka de flesta inte göra. Det ska gå fort och när man inte får det resultat man vill på en kvart så ger man upp. Jag funkar inte så och det borde ingen annan heller göra. Jag går ner, men känner inte så mycket av att jag har en reglerad eller tråkig kost. Framförallt så ”bantar” jag inte!

Så här kan jag leva resten av mitt liv; jag äter allt – men inte alltid!

Tacksam för det lilla…

augusti 4, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Om man kan vara tacksam för små saker, så borde man ju vara tacksam för väldigt mycket och ha ett mycket rikare liv. Eller hur?

Jag har en blogg-kompis som är rullstolsburen och som häromdagen för första gången på väldigt väldigt länge slapp ha assistenter runt sej dygnet runt och som för första gången på precis lika länge fixade sin egen frukost. Det tog både tid och ansträngning, men hon gjorde det själv och var lyrisk över att kunna göra det. Den tacksamheten över att äntligen få rå sej själv och få frukosten gjord på sitt eget sätt lyste genom hela hennes text och fyllde mej med hennes glädje.

En sån liten grej för oss friska och självgående människor. Att göra frukost… något de flesta av oss tar för givet och gör automatiskt. Fundera lite på saken; att göra sin egen frukost… hur fantastiskt kan det vara… egentligen? I mina ögon är det hur fantastiskt som helst! Det är en så basal grej lixom, att göra sin egen frukost. Något vi alla gör, men en del behöver hjälp med. Vi som faktiskt inte behöver hjälp kanske borde vara lite mera tacksamma för att vi inte behöver tänka på det. Fattar ni hur jag menar?

Vi tar så mycket för givet och tänker inte på hur det skulle kunna vara, att det skulle kunna vara vi… Vi har så otroligt mycket att vara tacksamma för; att vår kropp fungerar och gör det vi kräver av den, att vår hjärna kan tänka tankar, att vårt hjärta slår utan hjälpmedel och en massa annat. Det här är ju det enda som betyder något!

Att ekonomin är skral, att kläderna och möbler är begagnade, att bilen inte är sista årsmodellen eller att utlandsresorna uteblir är ju egentligen helt oviktigt. Det viktiga är ju att vi är så pass friska att vi kan leva ett fullgott liv, att vi kan ta oss ur sängen på morgonen , göra frukost, krama våra kära, tänka och prata. Det handlar inte om saker, det handlar om att ha en kropp som gör det vi önskar.

Jag är så tacksam över att min knopp och kropp fungerar så pass bra som den gör. Vad spelar några sömnlösa nätter för roll egentligen? Fatta hur mycket jag har att vara tacksam för när jag är tacksam för en sån liten grej som att jag kan fixa min egen frukost. Livet är en fantastisk grej!

Allt ok igen!

juli 30, 2013 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vaknar både piggare och gladare idag. Jag har sovit gott, 95 % i sömnkvalitet minsann så det kan jag inte klaga på OCH magen funkar. Två grejer som de festa fixar automatiskt, men som är ren lycka för mej och återställer balansen i mitt liv. Så nu glömmer jag gårdagen och ser framåt.

Idag regnar det här på norra Öland. Såna där tunga droppar som man bli genomblöt av. Så vi får väl se hur det blir med promenaderna idag. Medan vi väntar på bättre väder ska jag städa av lite, så det mesta är gjort innan hemfärden på lördagkväll. Vi ska torka av inne på toaletterna, dammsuga och börja plocka ihop våra grejer som ligger spridda över halva huset.

Å så ska jag beställa kroppkakor! För ikväll kommer min kusin hit och ska äta med oss och sen ska vi spela kort. Känns lite som sista festkvällen för sommaren på nåt sätt… nu är det lixom slut för den här gången. Men som sagt; vi har haft en fantastiskt ledighet och är mer än nöjda.

Om ni vi se fler bilder från semestern kan ni följa mej på Instagram genom länken uppe till höger. Å på Twitter finns jag ju också… Så häng med i min vardag vettja 🙂

Jag lullar runt i min onepiece och pysslar på bäst jag kan och emellanåt tar jag en liten lässtund ute i soffan. Inga måste eller ens borden… så skönt!