tourettes syndrom - Fdensammamamman

Mamma å en massa annat…

augusti 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag för 21 år sedan blev jag mamma för första gången. Efter en gräslig graviditet kom det ut en liten parvel med en gyllene lock i pannan. 3200 gr och 48 cm som skulle förändra hela mitt liv. Å snacka om förändring.

Min enda karrärsdröm har varit att bli mamma, allt annat har varit oviktigt så länge jag kan komma ihåg. 23 år gammal, efter ett missfall ett år tidigare, blev drömmen verklighet.

Många säger att ”jag är ju fortfarande jag, även om jag numera har ett barn”. Jag håller inte med! Jag förändrades totalt när jag blev förälder. Jag var inte längre mittpunkten i universum eller ens i mitt eget liv. Jag fick ett ansvar och skulle ta hand om en liten liten människa som var totalt beroende av mej. Mer än jag kunde drömma om, skulle det visa sej. Det enda viktiga från och med den dagen var att sonen hade det bra. Han skulle från och med den dagen komma först av allt i mitt liv.

Jag är fullt medveten om att inte alla föräldrar resonerar som jag, men väldigt många. Att få barn förändrar livet för de allra flesta och man får en helt annan funktion och prioritering. För mej var det världsomvälvande. Särskilt som det visade sej att just min förstfödde inte var riktigt som alla andra. Vi fick diagnos när han var runt 7 år och då fick jag iaf bekräftat att jag inte var en värdelös morsa. Det är ju lite sånt man får höra när man har en son med bla adhd. Å sedan dess har vi kämpat och kämpar fortfarande. Livet är inte enkelt, särskilt inte med en diagnos som folk inte har förståeldse för.

Mitt liv blev tusen gånger rikare för 21 år sedan. Men också tusen gånger jobbigare. Jag har gråtit floder, skällt på lärare, medlat mellan kompisar, löst knipor och en massa annat. Jag har varit vårdare, sköterska, psykolog, chaufför, medlare och en massa annat. Mamma och en massa annat alltså. Vi har alltid kört med öppna kort. Mycket har gjort ont, besvikelserna har varit många. Ändå är mina barn förstås det finaste jag har. Jag skulle ta ner månen till dem om jag kunde. Jag skulle ge mitt liv.

Jag älskar dej ungen min, trots att livet med dej är kämpigt ibland. Jag önskar dej all lycka och det bästa i världen. Här kan du alltid hämta kraft, kärlek och stöd. Det är det en mamma är till för. Och lite annat.

Lite jobbigt just nu…

augusti 14, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi har det lite jobbigt här hemma just nu och det beror faktiskt inte bara på mej och den förestående operationen. Ena sonen mår dåligt och det är så pass illa att han flyttade hem igen idag.

Man brukar säga att mår bara mamma bra så mår barnen bra… men så är det verkligen inte! Mår barnen dåligt så spelar det inte den minsta roll hur bra mamma mår. Mår barnen dåligt mår hela familjen dåligt, så är det bara. Och i det fallet spelar det ingen roll vilken ålder barnet har. Det är faktiskt värre med äldre barn som mår dåligt än med små. Det här går inte att blåsa bort och sätta plåster på direkt…

Det har hänt en himla massa saker på kort tid. Släkt och vänner har oväntat dött, vänner har utnyttjat och svikigt, det har varit lögner och en massat annat och nu har det gått för långt. På Öland uppdagades allt och sonen fick ta beslut om en massa grejer som rör hans framtid. Bland annat insåg han att han måste byta jobb och det snabbt. När man inte mår bra på jobbet blir livet i övrigt också jobbigt. Det var därför vi åkte runt i måndags och lämnade CV till en mängd företag. Å idag har han redan varit på en anställningsintervju faktiskt! Helt otroligt! Nu får vi se vad det leder till, håll tummarna!

Och idag flyttade han alltså hem igen. Mitt träningsrum hamnar i malpåse ett tag och löpbandet är ihopfällt just nu. Det får bli lite provisoriskt ett tag tills han får ett nytt boende. Men nästa gång ska han bo i egen lägenhet, inte inneboende hos en kompis. Han har för mycket med sin adhd för att det ska funka att bo med någon annan, särskilt som den han bodde hos hade egna diagnoser. Det var långt ifrån alltid som de förstod varandra och missförstånden var både många och påfrestande för oss alla.

Självklart är vi alla berörda. Men jag tycker ändå att läget känns ganska lugnt och sansat. Sonen har lagt alla kort på bordet och låtit mej ta över. Han har gått med på att göra precis allt för att reda ut allt trassel och ta den hjälp som erbjuds. Så även om allt är väldigt jobbigt, känns det ändå hoppfullt. Nu får han hjälp att se över sitt liv, vad som gått fel och hur han ska göra i framtiden. Lite hjälp att stärka självkänslan kommer han också att få och det skulle faktiskt alla behöva! Jag fick ungefär samma hjälp när jag var runt 30, han får den tio år tidigare och kan alltså använda sina nya kunskaper tidigt i livet. Så jag är rätt säker på att allt kommer att bli hur bra som helst för honom.

Klart det är knepigt att få hem en vuxen son igen. Nu ska vi än en gång få lite nya rutiner och anpassa oss vid varandra igen. Men i bästa fall är det bara väldigt tillfälligt. Snart måste han ju ändå få en lägenhet, han har ju stått ett tag i den där kön. Så nu hoppas vi både på nytt jobb och en lägenhet, sen kan han fortsätta framåt igen. Min lilla stora fina älskling! En av dem man gör allt för. Förstås!

Byta inriktning på livet

augusti 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många är rädda för att byta karriär eller inriktning på livet. Man vet vad man har, men inte vad man får… Men vad händer om man ”nöjer” sej med det man har och inte följer sina drömmar? Är inte risken att man blir lite bitter då? Martin har ju omskolat sej och söker nu sitt drömjobb. Han är mer än nöjd över sitt val även om det varit lite knepigt att hitta jobb. Men nu har han iaf ett halvt löfte om en anställning från 1 oktober. Tack o lov, för längre än så räcker knappt våra sparpengar…

Å jag har ju också lagt om kurs, men det har jag iofs gjort flera gånger. Jag har ju aldrig haft någon karriär att tala om och heller aldrig varit intresserad av att ha någon. När barnen föddes beslutade jag mej för att bli hemmamamma och var det i nästan 10 år. Jag jobbade iofs extra under tiden och var aldrig helt borta från arbetsmarknaden, men ändå. Å nu har jag bestämt mej för att vara lyxsambo ett tag och ta hand om mej, men fortfarande har jag några uppdrag som ger mej fickpengar.

Sonen har också bestämt sej för att byta inriktning på sitt liv. Han som alltid sagt att han älskar sitt jobb på Mc Donalds och inte vill byta. Men är man 21 år och har tillbringat de senaste sex åren tillsammans med hamburgare och inte kan komma så mycket längre i karriären där, så börjar man tydligen fundera. För nu har han bestämt sej för att söka något annat och det började han med idag.

Han har skrivit ett personligt brev och CV, som jag kollat och petat lite i. Vi skrev ut 30 stycken och jag agerade chaufför. Jag körde halva Botkyrka runt innan lunch, han hoppade ur, frågade efter personalansvarig, lämnade sitt brev och hoppade in i bilen igen. Så fortsatte vi i nästan två timmar före lunch och nästan tre timmar efter. På nästan varenda ställe träffade han rätt person direkt, så himla bra. På ett ställe sa man direkt att man sökte folk, på ett annat var det en gammal klasskompis som var personalansvarig och skulle kolla vad han kunde göra och på ett enda ställe ville man inte ta emot hans brev alls. Men drygt 20 ställen fick hans uppgifter och en hörde faktiskt av sej direkt och sa att han inte hade något behov just nu men skulle återkomma om det blev någon vakans eftersom han gillade det han läste.

Så nu håller vi tummar och tår att det blir något av detta och gärna relativt omgående. Han vill lämna hamburgarna så snart det går och gärna jobba inom handel, gärna ICA eller nåt annat där man rör sej mycket. Jag ser bara fördelar, särskilt nu när han ska flytta hem igen. Vi slipper den där äckliga doften av friterat!!! OCH han tar inte hem en massa goda, flottiga grejer som jag gärna vill äta men inte kan i nuläget. Dessutom höjer han sin lön och har större chans att få en lägenhet. Så det finns faktiskt bara fördelar med ett arbetsbyte, inte minst en boost när det gäller han självkänsla och självförtroende. Sånt behöver alla!

Att byta karriär eller ändra inriktning på sitt liv kan vara väldigt läskigt, särskilt om man som sonen har både adhd och tourette. Men det kan också vara det bästa man gjort. Så det kanske är värt risken ändå? Varken Martin eller jag ångrar oss iaf och jag tror inte att sonen heller kommer att göra det.

Nytt uppdrag!

maj 22, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni kanske kommer ihåg så har jag haft två ”kontaktbarn” under en herrans massa år. En kille i 45-årsålderna och en tjej i 25-årsålderna som bägge har asperger. Nu har tjejen flyttat från Stockholm och uppdraget med henne har precis avslutats. Eftersom jag snart slutar jobba och vi just nu inte heller har något pågående uppdrag som kontaktfamilj med någon boende hos oss så känns det som att det finns lite tid över i mitt liv… eller iaf kommer att göra…

Så när sonens kompis berättade om sin kontaktperson som inte fungerade något vidare, berättade jag att jag haft uppdrag i flera år och att jag kommer att få tid över inom kort. Ville hon så fanns jag tillgänglig. Och det ville hon! Vi har tillsammans bestämt att vi ska kalla henne Emmanna här i bloggen, men det blir så långt att jag kort och gott kallar henne Em. För hon vill vara med i bloggen och eftersom hon är 25 och vid sina sinnes fula bruk är det förstås hon som sätter gränsen.

Idag blev alla papper färdiga och vi har fått en ram kring uppdraget. Vi ska försöka träffas en gång i veckan och däremellan har kontakt via telefon, sms eller Facebook. Ingen skillnad mot just nu alltså eftersom vi redan gör detta, även om det inte varit organiserat och jag from nu får betalt för det. Planen är att vi ska ut och gå, fixa och äta lunch tillsammans, göra kul grejer och träna lite sociala sammanhang.

Som kontaktperson går uppdraget mest ut på att dra ut personen ur sitt hem och sysselsätta på ett kul sätt. Ofta är det personer med neuropsykiatriska funktionshinder som får stödet (men även andra förstås) och det är ju människor som ligger mej väldigt nära hjärtat och som jag ”kan”. Jag har ju övat på sonen ett antal år… sonen kommer eventuellt få sin egna kontaktperson snart han också.

Om du har möjlighet och hjärtat på rätt ställe kan du kontakta kommunen och säga att du är intresserad av uppdrag som kontaktperson. Särskilt killar behövs, men kommunerna har ett helvete att hitta folk som ställer upp överhuvudtaget. Det är inte jobbigt och man behöver inte kunna något särskilt, bara finnas där och vara öppen för olikheter. Man behövs och gör nytta på ett väldigt enkelt sätt – så ring din kommun om du känner för att göra skillnad!

Hur toleranta är vi egentligen?

maj 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många skriver om och reagerar på gårdagens vinnare i Eurovision. Jag har läst och funderat… och funderat lite igen. Fenomenet man i skägg och klänning är tydligen väldigt kontroversiellt. Men hur var det med Dana International? Även om det var reaktioner då, så var det långt ifrån detta. Å vår egen Jean Pierre Barda är en snygg man, sminkad och ibland iklädd lång rock som man kan likna med klänning. Även han har skägg… Tomas Di Leva… Eddie Izzard…

Så vad är det då med Conchita Wurst (Thomas Neuwirth) som både upprör och berör folk? Är det att man inte vet om det är en kvinna eller man? Är det att det är en kvinna med skägg? Att någon vågar sticka ut och inte gör en grej av det mer än just stå på scen och framföra ett fantastiskt bidrag i Eurovision. Medan våra After Dark och Army Of Lovers gjort en parodi av sina nummer står Conchita stolt och vacker och seriöst gör det han ska. Ingen parodi, inget skämt.

Man måste få se ut som man vill! Man ska inte behöva placeras in i ett man/kvinna-fack. Det räcker med att vara jag, en stolt människa. Om jag är man eller kvinna spelar ju ingen roll, allt handlar om hur man väljer att framställa sej själv och det ska folk respektera en för.

Å det är där jag blir extra fascinerad. Jag har vänner med olika diagnoser och funktionshinder som inte syns, som de kräver att bli accepterade för. Några av dessa hade väldigt svårt att acceptera Conchitas framträdande och skrev en hel del kränkande kommentarer både på Facebook och Twitter. Ända tills någon ifrågasatte deras kommentarer… de här personerna har alltså gjort precis allt det som de själva blir utsatta för i vanliga fall och krävt upprättelse för. De har kallat Conchita för otrevliga saker, ifrågasatt hans framträdande och hela person. De har själva blivit ifrågasatta hela sitt liv och fått utstå både spott och spe, ändå gör de precis samma sak till en annan person som är annorlunda. Enbart för att en man väljer att stå på scen med skägg och klänning. Vissa av de som kräver tolerans är alltså inte det minsta toleranta själva! Visst är det intressant?

Jag vet att en av dem insåg detta och ändrade åsikt under kvällen, jag hoppas att fler gjorde det. Världen är för hård för att vi ska döma varandra för saker vi faktiskt inte har med att göra. Vi måste alla acceptera varandra för våra olikheter. Det spelar ingen roll hur vi är klädda, vilket kön vi har, vem vi väljer som partner eller vad vi har för hudfärg. Vi ska alla bli accepterade och kunna gå tryggt på gatan dygnet runt utan att utsättas för hot, våld eller trakasserier. Världen ska välkomna oss alla med öppna armar, inte begränsa oss pga våra olikheter.

Conchita är precis vad världen behöver efter Rysslands bojkott av HBTQ under OS. Om Eurovision hade varit i Ryssland vet ingen om Conchita kunnat vara med i finalen. Han kanske hade blivit fängslad eller nekad inträdde i landet. Om han ens hade vågat delta… Å så ska det inte vara! Eurovision handlar inte enbart om musik utan även om politik, så är det bara och igår blev det ännu tydligare.

Igår vann rätt låt, både musikaliskt och politiskt – det är vad jag tycker! En hård värld behöver mjukas upp och det kan faktiskt göras precis på det här sättet. Med musik kan man komma långt, det är ett språk som alla förstår. Ett stort steg är taget, men det är många många kvar innan vi alla blir accepterade för den vi är och väljer att visa upp oss som. Vi är på rätt väg men det kan bli mycket bättre! Alla måste acceptera alla, är vi redo för det? Hur toleranta är vi egentligen?

Bråkar så sticker och strån ryker…

april 9, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Fick frågan igår om jag skriver om allt som händer i mitt liv? Jag svarade: ja, det mesta – men kanske inte om att vi bråkat eller vad vi bråkat om… Och sen kom jag på: Vi bråkar ju inte!

Martin och jag har känt varandra i 14 år och varit ett par i 6 år. Under den tiden har vi faktiskt inte haft ett enda rejält gräl. Det kan ju låta lite tråkigt och som att det inte finns passion i vårt förhållande. Men faktum är att vi inte har haft några skäl att bråka… vi är enormt olika, men har samma värderingar och då behöver man lixom inte bråka. Dessutom är Martin otroligt lugn och tar det mesta med ro. Jag kan gruffa och han kan muttra lite tillbaka, sen är det klart. Det är himla skönt faktiskt och inte ett dugg tråkigt eller opassionerat.

Men jag kan bli väldigt, väldigt arg! Då handlar det mest om att jag sett någon behandlats orättvist eller att folk gjort korkade fel som de vägrat erkänna och heller inte har velat rätta till felet och sen har detta drabbat mej – då är jag inte att leka med. Detta har hänt ett par gånger, bla när Junior åkte med STS på Språkresa och trots att vi betalat extra för att han skulle bo ensam i en familj blev han placerad med flera andra svenskar. Mitt första samtal till STS var vänligt, men eftersom de inte ville erkänna sitt fel eller rätta till det var jag inte vänlig särskilt länge utan drog in VD och hela kalaset trots att det var midsommarafton… men jag fick rätt och det hade jag haft hela tiden. Sonen fick en toppenfamilj som han fortfarande har kontakt med 5 år senare och vi fick en ursäkt. Det var första gången Martin såg mej riktigt arg, han höll sej undan resten av dagen…

Junior och jag är så otroligt lika att det inte är någon idé att bli förbannad på honom. Han går sin egen väg, precis som jag alltid gjort. Det enda man kan göra med honom är att be honom berätta om saker i förväg, informera honom om risker och alternativ och sedan hoppas att han gör bra val. Säger man emot honom, så kör han rätt fram utan att se sej om.

Senior och jag däremot, vi kan bråka så sticker och strån ryker… men det är väldigt sällan och oftast handlar det om att han ger upp något som jag vet att han klarar. Att älska en annan person så mycket att det gör ont och sen se honom ge upp sina drömmar trots att man vet att han kan, gör iaf mej totalt galen. Så var det både med moppe-kortet, bilkörkortet och dykcertet. Han har varit beredd att ge upp på teorin i alla fallen, fast jag varit helt säker på att han klarar det. Och han har inte tagit tag i det förrän jag fått jordens utbrott på honom och vi varit rejält osams och ledsna bägge två. Det ÄR inte lätt att ha både adhd och tourette, men han kan ju!!! Han kan så himla mycket! Och när han är på väg att ge upp måste han påminnas en hel del om att han faktiskt har kunskapen. Han behöver bara en spark i baken och lite jävlaranamma. Å idag har han ju både körkort och dykcert 🙂

Så visst kan jag bli arg, men Martin och jag bråkar faktiskt aldrig. Istället lugnar han ner mej när jag brusar upp, vilket händer lite då och då även om det blir allt längre mellan gångerna. Så jo, jag skriver om det mesta. Min blogg handlar ju om livet och att det inte alltid är så himla lätt, men att man måste vara snäll mot sej själv. Livet blir ju inte lättare för att man straffar sej själv, när man gjort så gott man kunnat. Att istället klappa sej själv på axeln och ge sej själv en chans till är en bättre väg för mej. För vi gör ju alla så gott vi kan med de förutsättningar vi har, eller hur?

Men just nu skulle livet bli mycket lättare om det slutade blåsa och regna!

Att faktiskt leva

mars 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Oftast så går livet bara sin gilla gång och man är i sitt lilla ekorrhjul och gör det man ska utan att fundera särskilt mycket. Man gör det man ska lixom och tiden bara passerar…

Men så kanske man drabbas av sjukdom eller någon närstående dör och helt plötsligt stannar livet upp igen och är inte alls lika självklart. För en liten stund förlorar naturen sina färger och man börjar fundera över vad man egentligen håller på med.

För mej har det funnit flera såna stunder, den första när jag var i Gambia och för första gången upplevde och på nära håll levde bland fattiga människor som i princip bara ägde det som fanns på kroppen. Det var första gången jag reflekterade över hur jäkla bra jag har det. Då var jag 20 år.

Sen fick jag barn, två små grabbar med massor med sjukdomar, men det var faktiskt inget jag reflekterade särskilt mycket över. Då. Det lixom bara var så. Men det skulle komma senare… När jag var 30 dog min bästa kompis och jag fick någon slags av livkris då jag helt plötsligt insåg att jag inte skulle finnas för mina barn för alltid. Min väninnan lämnade efter sej en liten 6-åring och jag såg mina barn i hennes lilla dotter. Och helt plötsligt ville jag förändra mitt liv och göra det bättre, både för mej och mina barn.

Livet kom väldigt nära, men även döden och det måste jag säga var nog det bästa som kunde hända mej. Självklart saknar jag min väninnan, men hennes död har gjort mej och mitt liv en miljon gånger bättre. Jag har henne att tacka för så oändligt mycket. Tack var hennes död tog jag tag i mitt eget liv, min hälsa och mitt välmående och är idag en mer hälsosam och lycklig människa. Idag vet jag att mina barn har många bra minnen av sina småbarnsår och vårt liv tillsammans, inte som förut då jag var en ledsen, tjock och deprimerad mamma. Nu gav jag mej också tid att sörja de där friska barnen som jag aldrig fick och istället glädjas över mina fina ungar som lärt mej så otroligt mycket.

För 3-4 år sedan drabbades vi återigen av flera hemska dödsfall och återigen ställdes livet på sin spets och jag fick återigen anledning av utvärdera mitt liv. Återigen blev jag smärtsamt medveten om att livet går ut på att levas inte att överlevas… det handlar om att må bra och njuta av det man har och samtidigt göra det bästa av det man har. Å jag insåg att det är precis det vi gör i vår familj. Jag lever det liv jag vill leva. Det gör oss inte rik på pengar, men jag är istället rik på liv.

Å nu behöver jag inte längre ett dödsfall för att påminna mej om allt bra. Jag kanske inte vaknar varenda morgon och är tacksam över det jag har, men inte långt ifrån. Jag känner genuin glädje över mitt liv och alla saker jag får uppleva och människor jag får träffa. Jag är faktiskt nyfiken på varenda dag! Jag är mer öppen för intryck, nya människor och nya upplevelser. Jag vågar ta plats för att jag är jag, inte för att jag behöver bekräftelse eller uppmärksamhet. Idag lever jag!

Man behöver nog några hårda smällar för att bli vuxen och för att uppskatta det man faktiskt har. Nu sitter jag här med lite diagnoser av varierande slag, men det är faktiskt inget som stör mej särskilt mycket. Mitt liv kommer att förändras väldigt mycket det närmaste halvåret, en stor förändring kommer jag att berätta om den 5 april… Den dagen vet alla berörda, då ska ni också få veta 🙂

Är man vad man tänker?

mars 15, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Att man är vad man äter har man ju hört, men är man även vad man tänker? Jag tror faktiskt det… till viss del…

Människa är en lustig varelse. Mårten Nylén pratade om 10:1 på frukosten i onsdags, alltså: det händer tio roliga grejer och en dålig. Vad fokuserar vi på? Jo, den dåliga förstås! Trots att det bara är en och allt annat varit bra i övrigt. Men så funkar de allra flesta av oss faktiskt. Jorå, även jag…

De senaste dagarna har vi fått en mängd dåliga besked, säkert 7-8 stycken i rad och till slut igår kom det till slut ett par roliga besked. Men de där roliga beskeden försvann och jag kunde knappt glädjas åt dem eftersom de där dåliga grejerna var så många och tunga att de tog över allt. När det är tio bra och en dålig så är jag nog ganska bra på att gå vidare och tala mej själv till rätta och tänka på de där bra grejerna. Men nu var de lite för många dåliga som trängdes om utrymmet i skallen, då är det svårt att tänka positivt.

Men det var faktiskt en himla kul grej som hände igår. Jag fick en paketavi från Jysk. Jag har inte
beställt något och fattade inte vad det kunde vara. Men jag vet ju att jag är med i lite tävlingar då och då, så det kunde ju vara nåt sånt. Det skulle väga en del, så jag tog bilen för att hämta det och det var ju tur. Jag fick en JÄTTESTOR kartong med mej hem som precis fick plats i bakluckan. Väl hemma hjälpte Martin mej att packa upp den och visst var det en vinst! Jag hade varit med i en tävling i tidningen Mama i oktober…

I kartongen låg en saccosäck, ett bäddset med Barbapappa, två leksakslådor och en stor väggklocka. Det var saker jag tävlat om till barnrummet innan vi fick Minior och nu blev känslan att han missade de fina grejerna… men förhoppningsvis kommer det ett nytt barn som får användning av dem. En rejäl överraskning var det iaf även om det också påminde oss om det rum som nu står tomt. Återigen tar det tråkiga över i skallen…

Jag tror på tankens kraft och att vi inte får låta de negativa tankarna ta över oss. Men när man överhopas av tråkigheter är det sannerligen inte lätt att tänka positivt. De vet alla som har/haft en sjukdom eller har/haft en jobbig situation. Jag är nog egentligen en pessimist eller kanske realist, iaf en före detta, som vägrar erkänna det och hela tiden försöker att vara en optimist. Jag vägrar nämligen att vara pessimist eftersom jag själv inte tycker om att umgås med såna. Hur roligt är det egentligen att bara höra gnäll? Inte ett dugg! Det lyfter inte ens vardag precis… och jag vill inte vara den som gör någon annans dag ännu värre. Så jag försöker och intalar mej själv att jag är den eviga optimisten och jag tror faktiskt på det nästan hela tiden!

Nu säger den som läst min blogg ”Å här påstår hon att hon är lycklig och har ett bra liv och nu erkänner hon att hon är pessimist” Kanske är det så att jag som fd pessimist insett att man mår bättre av positiva tankar och att de positiva tankarna gjort mej lycklig? För jag känner mej verkligen lycklig den större delen av tiden. Jag vet hur det är att vara längst nere på botten och hur skönt det är att inte befinna sej där längre. Jag vet att positiva tankar och handlingar får en att må bättre och ger en ett lyckligare liv. Jag vet också vilket jäkla jobb det är att komma till en positiv livssyn. Nu menar jag inte att den som är negativ själva skapar sina sjukdomar osv, absolut inte! Däremot tror jag att om man har en svår sjukdom och försöker att vara positiv så är det lättare att leva med sjukdomen. Det är lixom roligare att vara glad!

Jag skulle kunna gräva ner mej i tankarna på att jag haft en jobbig småbarnstid, att jag skilt mej, att jag har sömnapné och fibromyalgi och lite annat smått och gott. Men jag väljer att istället fokusera på att barnen vuxit upp till två välartade unga män, att jag träffat mannen i mitt liv och att jag faktiskt fått diagnoserna utan att bråka och nu vet vad jag har att förhålla mej till. Det är en massa saker som jag inte klarar, men jag väljer att fokusera på det jag faktiskt kan göra och det som är bra. Och på så sätt mår iaf jag mycket bättre. Men jag tillåter mej också att korta stunder tycka rejält synd om mej själv. Men bara korta stunder alltså… Det var det där: är glaset halvfullt eller halvtomt?

Så idag ska jag verkligen försöka att inte tänka mer på det dåliga som hänt. Jag har tänkt och ältat färdigt nu. Det tråkiga ska inte få förstöra och ta mer tid än det redan gjort. Tid som jag aldrig får tillbaka och som bara gått till spillo. Idag är en ny dag och den ska jag försöka göra så bra som möjligt. Positiva tankar på allt bra jag har i mitt liv, för det är ju väldigt mycket!

Å trillar jag ner i pessimistgropen igen så får jag följa Mårtens råd att försöka stå på en pilatesboll. Det är skitsvårt och man ser inte klok ut medan man försöker, alltså kan man inte låta bli att skratta. Testa får ni se 🙂

Politik och makt

februari 4, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som några av er vet så var jag länge medlem och aktiv i ett av de mindre partierna här i Botkyrka före förra valet. Efter en långvarig konflikt så lämnade jag detta med buller och bång under vintern 2010. Det var fusk med listor och en massa annan skit som jag inte kunde acceptera, så jag lämna alla mina politiska uppdrag plus alla mina föreningsuppdrag. Jag fick nog kan man väl säga.

Efter ett par år blev jag tillfrågad av ett annat parti att göra lite nytta för dem och tackade ja, det var då jag fick platsen i Tingsrätten. Igår var det nomineringsstämma, en väldigt rörig sådan och jag ställer mej återigen frågan om politik verkligen ska vara så här.

För mej är allt politik, tom när jag köper ett nagellack. Vad innehåller lacket? Hur ser arbetsvillkoren ut för dem som gör lacket? Som säljer det? Har försäljaren rätt tillstånd? Skattar han? Finns det svart arbetskraft? Ja, ni fattar. Det är inte bara ett nagellack, utan en himla massa grejer som kommer med detta som vi oftast inte tänker på.

Med politik kommer också makt och har man makt måste man vara ödmjuk. Och det är just precis där som jag anser att många politiker brister. Jag gick in i politiken 1995 för att jag ville göra Sverige lite bättre att leva i. Särskilt för våra barn. Under de här 19 år som passerat har jag engagerat mej i flera olika frågor, men fortfarande har kärnan i mitt engagemang varit att vi måste lämna efter oss en planet som är bra för våra barn. Särskilt de barn som har det lite svårare än andra, barn med funktionshinder. Alla måste ha en meningsfull vardag, ung som gammal.

Jag vet flera politiker som tänker som jag, men jag vet också en del politiker som enbart har sin titel som identitet och inkomstkälla. För en helt vanlig kommunpolitiker är det i de flesta fall en massa ideellt arbete som gäller, man har egentligen bara betalt per möte och kan på så sätt inte tillskansa sej en massa pengar utan att göra något. Som anställd politiker i kommunen är det annorlunda och väldigt bra betalt. Då har man en månadslön och det är ganska svårt att kontrollera vad just den politikern sysslar med på dagarna. Visst är det en mängd möten av olika slag, men de fyller inte hela dagarna varje dag.

Som Riksdagspolitiker är man faktiskt väldigt jämställd. Man har ett fast arvode som är lika oavsett om man är man, kvinna, svart, vit, homo, hetero, kristen, muslim, gammal eller ung. Men det finns ingen närvaroplikt. Man är invald på fyra år, varken mer eller mindre, och uppfyller man inte väljarnas krav så är man arbetslös efter de där fyra åren. Men i princip kan man sitta hemma på sin kammare under de fyra åren och ändå håva in en hel del pengar. Å det har ju hänt att en del ledamöter gjort precis så, men självklart finns det även riksdagspolitiker som gör en hel massa nytta också. Man brukar se en sammanställning innan valet i dagstidningarna hur många möten och motioner var och en bevistat och lämnat in, läs de där sammanställningarna – det säger en hel del om politikern och dennes vara eller icke vara i nästa riksdag.

Igår skulle jag alltså få veta om jag står på kommunlistan i hösten val. Men det vet jag fortfarande inte… nomineringsstämman blev en rörig soppa där endast de 11-12 första namnen beslutades om. Det var en del pajkastning, men så är det alltid när några hundra personer ska markera revir och försvara sina första hands val. Jag kom ur en krigshärd i ett parti och kom in i en annan som var nästan värre. Vem som startat konflikten är egentligen ointressant, det sorgliga i soppan är att alla skyller på varandra och verkar vara mer intresserad av att fortsätta konflikten än att ena trupperna och jobba för en vinst i höstens val. Jag har iaf markerat klart och tydligt att jag inte står på någons sida och att jag inte heller kommer att strida för en plats på listan, men får jag förtroendet så kommer jag att göra mitt jobb och det gör jag bra. Så nu är det bara att vänta och se vad som händer.

Jag har inget förtroende för en politiker som slåss för sin plats. En plats får man för att folk tror på en, det är inget man kan kräva. Men ödmjukhet kommer man långt och det tror jag att en och annan politiker skulle ta sej en funderare på. Hur var det nu: vill man ha för mycket, så mister man ofta hela stycket… ungefär så är det faktiskt i politiken. Politik är smutsigt, hierarkiskt och konfliktfyllt. Men alldeles för viktigt för att lämnas till vem som helst. Så fundera noga över ditt val i höst och använd din rätt att kryssa in någon du tycker gör ett bra jobb. På så sätt kan du kryssa in just din kandidat och förhindra att någon som bara värmer kontorsstolen kommer in.

När hjärnan slutar fungera

februari 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag sprang rätt in i väggen för ungefär 15 år sedan och får ibland frågan ”Är du helt frisk nu då?” Jag svara nästan alltid JA, men känner direkt när jag svarat att det inte stämmer. Jag ska nu försöka förklara hur det känns att vara utbränd och vad som händer sen. Det här är MIN version. Andra har förmodligen en helt annan känsla.

Jag var strax under 30 när hjärnan slutade fungera. Jag stod ensam med två små barn med mängder av diagnoser, ständig koll, möten med läkare och massor med mediciner fyra gånger om dagen. När barnen var hos sin pappa sprang jag mellan 5-6 olika jobb, politiska uppdrag och föreningsuppdrag, när barnen var hos mej tog jag hand om dem på heltid. Jag hade ingen ledig tid och hann aldrig vila eller tänka en enda tanke färdigt. Jag levde ett liv i 180 och fick heller inte sova särskilt mycket på nätterna eftersom det var då ena sonen brukade må som sämst.

Det började med att jag blev irriterad, först på barnen sen på resten av omgivningen. Jag kunde inte längre läsa en text och förstå innebörden av den. Att skriva gick fortfarande hjälpligt och det kanske var det som räddade mej för stunden – för jag skrev massor när det fanns några minuter över. Sen blev minnet sämre och jag ville inte längre umgås med folk. Alla möten blev jobbiga och jag var alltid orolig över att missa olika möten pga dåligt minne. Alla utflykter blev ett helt företag. Det gick ok att åka och handla, men att ta tåget in till stan var en omöjlighet. Så fort jag satte mej ner somnade jag, det kunde även hända när jag körde…

Jag kunde inte längre ta en vägbeskrivning, utan körde fel även när jag skulle till platser jag varit förut. Hjärnan strejkade och kände som gyttja, den funkade helt enkelt inte och när även kroppen började lägga av började min äldste son ifrågasätta hut jag faktiskt mådde. Jag glömde precis allt, hade ständig huvudvärk, var förkyld för jämnan och hade ont i kroppen och var ständigt trött, jag sov så fort jag fick chansen. En dag stod jag och vek tvätt, samtidigt som jag sov… ja, det låter inte klokt. Men jag vet att Senior, som var ca 6 år då, petade på mej flera gånger innan han fick kontakt med mej. Han tittade på mej och sa ”Mamma, du är nog sjuk”.

Jag insåg att han hade rätt och gick iväg till vårdcentralen, det här var 1999 har jag för mej och det var inte helt vanligt att en hemmamamma kom dit i det skick som jag var. Jag blev sjukskriven direkt och slapp på så sätt springa runt på alla mina extrajobb. Men jag insåg ganska snabbt att ingen skulle förstå eller acceptera varför jag var sjukskriven ”jag som såg så frisk ut”, så jag sa att man hittat nåt fel på hjärtat… det var enklast så – för det var något som ingen ifrågasatte. Läkarens rekommendation var att jag skulle vila och göra saker som var roliga och fick mej att skratta. Men jag hittade inget som var skoj och definitivt inget som fick mej att skratta, jag ville bara sova. När barnen var borta kunde jag sova dygnet runt om jag fick, och det skulle ta tre år innan jag orkade vara vaken en hel dag. Då kunde jag helt upplösligt inte sova middag och undrade vad det var för fel på mej 🙂

Jag fick en samtalskontakt på vårdcentralen och det var väldigt bra. I nästan två år pratade vi om min prestationsångest, självkänsla, självförtroende och en massa annat. Jag insåg att det var upp till mej att förändra mitt liv till det bättre och att det var dax att göra en del val. Val som skulle bli både jobbiga och obehagliga. Jag var tvungen att välja bort vissa relationer och bekantskaper, såna som tog för mycket energi av mej men inte gav något tillbaka. Jag var tvungen att syna mej själv in i minsta skavank och förändra de bitar som jag inte gillade med mej själv. Å till slut blev jag min egen bästa kompis. Till slut kunde jag acceptera mej själv som jag var med fel och brister. Till slut kunde jag respektera mej själv och ge mej den respekt som jag faktiskt förtjänade. Med små myrsteg byggde jag upp en ny relation till mej själv och snart även till andra. Jag hade lärt mej att lyssna inåt och vågade säga nej.

Det tog mej 6-7 år att bli människa igen och det gav många sviter och ärr. Jag kommer aldrig mer att kunna jobba heltid, det orkar inte min hjärna. Jag har förmodligen fått sömnapnén pga utbrändheten och man vet inte om jag någonsin kommer att bli av med den eftersom det är signalen till hjärnan det är fel på. Å sover man inte så orkar man inte, det har jag accepterat. Jag klarar inte stress och blir det för rörig kan jag inte ta in allt som händer. Jag kan fortfarande prata andra språk men inte längre läsa en kortare text på tex engelska. Bruksanvisningar är bara att glömma. Numera åker jag tåg helt obehindrat och klarar flera möten per dag, men jag måste hela tiden ha i beredskap att det tar stopp lite då och då. Blir jag upprörd eller arg så somnar jag direkt efter urladdningen. Förmodligen har jag även fått fibromyalgi av utbrändheten och det är tydligen inte särskilt ovanligt.

Så här sitter jag 44 år gammal. Jag kan aldrig mer jobba heltid, jag har ont dygnet runt och är oftast trött. Men idag är jag lycklig! Jag har papper på min trötthet, en diagnos som bevisar att jag inte är lat. Det betyder hur mycket som helst och iom att jag fick diagnosen mår jag 300% bättre! Å nu när jag vet att jag faktiskt är trött och inte lat, så kan jag välja att ta en tupplur istället för att vika tvätt eller göra något annat nyttigt. Min omgivning accepterar hur det är och hjälper mej om jag ber om det. Martin hjälper mej utan att jag ber om det och beordrar mej ibland att gå och sova.

Så jag har ändå haft tur. Jag har nästan aldrig blivit nonchalerad av sjukvården, även om en av läkarna sa att det är vanligt att vara trött och att försäkringskassan slängde ut mej efter ett par år. Men det känns ändå fjuttigt i sammanhanget när jag vet hur många andra blivit behandlade. Å nu får jag ju all hjälp jag behöver, även om jag inte kommer be om någon hjälp av försäkringskassan. Jag får helt enkelt acceptera att jag inte kan jobba mer än jag gör och därför anpassa mej efter den inkomst man får då. Jag har ett bra liv och lever idag precis som jag vill göra. Men jag kommer alltid att ha det här i bagaget och jag kommer aldrig att bli helt frisk. Men det har jag accepterat, det blir lättare då.