Kan man fuska? -

Kan man fuska?

juni 5, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Finns det några genvägar för att gå ner i vikt? Kan man fuska på nåt sätt? Jag tror inte det, men helt säker är jag inte efter att ha testat Fat Burner och One Cheat från Fitnessguru.

Maj var en total katastrof när det gäller vikten, jag gick upp 3,1 kg! Bara sista veckan hade jag gått upp 2,1 kg, så det var alltså där det var som värst. Men då vägde jag mej efter en superstressig vecka, examenshelg med alldeles för mycket att äta och den där roliga veckan i månaden när de flesta flickor går upp i vikt… så lite missvisande var det nog och det ser jag idag när jag redan tagit bort 1,5 kg av dem.

Men frågan är hur illa det varit om jag inte tagit de här pillrena? Jag har ju väldigt lätt att lägga på mej och under en period med stress, dålig sömn och fel mat kan det bli hur mycket plus som helst. Och dessa brukar sitta som berget och ta låååång tid att ta bort. Nu är det alltså bara 1,6 kg kvar att ta bort och det har gått väldigt fort att komma tillbaka. Nu när jag både äter rätt, rör på mej och sover hyfsat… Martin har ju också gått upp och snarkofagen håller mej vaken om nätterna… men när sömnen är helt och hållet på plats och veckorna blir ännu lugnare DÅ ska det nog vara gjort på ett kick att koma ner i rätt kilon igen.

Jag brukar ha knepigt med magen, särskilt vid stress, men inte ens det har jag haft problem med. Kanske är det pillrenas förtjänst? Vad vet jag… mer än att tro kan försätta berg! Nu är vi iaf på banan igen, hyfsat… jag har inte längre tillgång till Viktväktarnas App på mobilen men skriver ner vad jag äter på ett papper istället. Motionen är igång igen, även om jag fortfarande inte hinner springa som jag skulle vilja… Å sömnen ska väl bli bättre när jag får mindre att göra och Martin går ner i vikt. Bara det där med att äta middag vid 18-tiden varje dag är ju en hit för hela kroppen! Det var länge sedan vi kunde göra det och det har varit riktigt skönt att vara ”normal”. Det kan jag vänja mej vid snabbt! Aldrig mer kvällsjobb! Iaf inte varje dag och varje vecka, någon enstaka gång är det väl ok.

Så det känns lovande, även om jag inte haft måndagens höga vikt på ett par år och kände mej rejält plufsig. Nu är det mesta borta och då ska jag fortsätta ner igen, först ska målvikten tas och sedan nästa mål. Jag börjar må bra igen, även om jag fortfarande inte kan acceptera att min operation blir försenad. Tänk bara hur bra jag ska må när den väl är gjord 🙂

Uppgiven och ledsen

juni 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Kära Landstingspolitiker!
Den där Vårdgarantin som ni pratar er varma för kan ni stoppa upp någonstans där solen inte lyser… Den fungerar nämligen inte, särskilt inte när det är många röda dagar under en period eller sommar och semester. Så här ligger det till:

Jag ska göra en bröstförminskade operation, det är inte akut för någon annan än mej själv. Jag förstår mycket väl att cancerpatienter går för mej och det är självklart helt ok! Det jag inte förstår är varför man inför en vårdgaranti som är helt innehållslös?

Jag blev godkänd för operation första gången 1999 men då hamnade jag mellan stolarna och fick aldrig någon tid. Jag ringde och kollade läget en gång och fick då vet att man tappat bort mitt ärende. Sen blev mina barn sjuka och jag orkade inte ta tag i allt igen förrän i höstas när barnen flyttat ut. Så i december 2013 blev jag återigen godkänd på Karolinska i Solna, processen var alltså återupptagen och den här gången tänkte jag inte låta mej hamna mellan några stolar. Den här gången skulle jag inte ge mej!

Från Karolinska meddelade man att jag skulle flyttas till St Göran som hade bättre med tid och plats för mej. Jag fick träffa en läkare där 4 april och samma dag började alltså vårdgarantin att löpa. Nu såg jag fram emot en rörlig höst efter en orörlig sommar pga operation och läkning.

Idag skriver vi 3 juni och än har ingen operationstid landat i min brevlåda. Samtalen till bröstmottagningen har varit många och mer än en gång har jag blivit lovad att någon ska ringa upp mej, men det har man inte gjort… Förrän igår när jag blev riktigt förbannad och en sköterska faktiskt tog reda på fakta och till slut ringde upp. Hennes besked var att min operation inte blir av förrän tidigast månadsskiftet augusti-september. Alltså långt efter Vårdgarantins tre månader.

Dagens ”mission” var alltså att ringa Vårdgarantikansliet för att ta reda på mina rättigheter som patient. Det visade sej att jag inte har några. Även om Vårdgarantins 90 dagar passeras finns inget att göra, särskilt inte om det är sommar. Man har nämligen sommar även i andra landsting och privat får man inte ta hjälp, jo… om man hostar upp pengarna själv förstås! Så varför har man då en vårdgaranti när den inte fungerar året om?

Nu är jag ett ”ärende” på bordet hos en dam som arbetar varannan vecka på Vårdgarantikansliet. Hon ska se om något annat landsting möjligen kan operera mej, men sa att chansen är minimal. Jag har återigen ringt Bröstmottagningen på St Göran för att säga att jag kan komma som ett skott med kort varsel om de får återbud. Detta innebär alltså att jag får hålla mej hemma hela sommaren och hoppas på det bästa.

Var det detta man hade i tanken när man införde Vårdgarantin? Att patienten själv skulle ligga på som en igel för att få sin beviljade operation. Har man tänkt på att de där 90 dagarna är ganska lång tid för någon som väntar och som faktiskt lider under tiden.

Så här sitter jag nu med telefonen brevid mej dygnet runt för att inte missa det eventuella samtalet som ska förändra och förbättra mitt liv. Jag har slutat hoppas på Vårdgarantin och inser nu att det är upp till mej att ligga på för att inte hamna mellan stolarna igen. Det är tur att jag är så pass frisk att jag orkar ta alla de här kontakterna som tydligen krävs. Men hur gör alla de som inte orkar…?

Så ni politiker och tjänstemän som tyckte att Vårdgarantin var en strålande idé får nog tänka om lite. Man måste kämpa för att få rätt till sin vård och när man kämpar får man iaf inte hjälp… Hur har ni tänkt att lösa det?

Hälsningar en väldigt uppgiven, ledsen och bitter 44-åring med E-kupa, andningssvårigheter, sömnapné, ryggont och en massa andra krämpor som i bästa fall ska försvinna när jag väl får den efterlängtade operationen.

Lillfingret fick egen diagnos…

juni 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Så var det alltså besök hos Dr Torsten igen och naturligtvis kom jag hem med en bunt nya diagnoser och lärde mej lite nya latinska ord. Jag reagerar knappt längre och stackars Torsten bara tittar oroligt på mej och frågar hur jag mår när han ger mej nyhetsläget. Men vi tar det från början…

Jag var kallad till röntgen av ryggen 8.30 och tid att träffa Dr T 9.30. Röntgen tog tid och jag hann precis ner till mottagningen i tid. Dr T börjar med att kolla knölen på handen och upptäcker att det är en på g även på andra handen, den hade jag inte sett själv. Han konstaterar att det rör sej om ett sk ganglion som han förklarar som ungefär ett brock. ”Ganglion kan syfta på en svulst vid leder eller senor orsakad av läckande ledvätska” står det på Wikipedia. I mitt fall har tydligen ledvätska läckt ut och bildat ett slags bråsk. Den opereras bort om jag vill och då ska jag säga till, men det är inte farligt.

Medan han klämde på handen och runt tumleden så frågade han om händerna ofta domnar. Senast igår pratade Martin och jag om att jag snart måste ta tag i just den biten, men klara av dagens besök först. Mina händer domnar när jag springer, ligger i soffan och läser eller leker med mobilen osv. När Dr T frågade började jag bara skratta och sa att det ju var nästa besöks frågeställning och att han väl fick vänta lite. Men detta var alltså anledningen till att han kollade lite närmare på mej och konstaterade att jag har karpaltunnelsyndrom på bägge händerna. Då trodde jag att man ska ha jätteont och svårt att greppa, men det var tydligen de där domningarna som var det tydligaste kännetecknet. Jahaja… å när han ändå var på gång frågade han om mina fingrar låser sej i böjt läge. Jamen vaddå? Mitt lillfinger har gjort det sedan säkert 20 år tillbaka och är orsaken till att jag inte längre kan virka eller sticka. Så även lillfingret fick ett eget namn; triggerfinger! Å allt detta ska nu opereras, men inte förrän jag säger till själv. Det är inte akut, men måste fixas. Jaja, ska bara fixa lite annat först lixom…

Sen var det ryggens tur. Röntgensvaret sa att man rygg ser ut att vara ungefär i den ålder den är och att man ser lite artros lite överallt. Men nu blev det både grekiska och latin och jag fattade inte ens hälften… MEN det är inget allvarligt fel, inga diskbråck eller anat fel på ryggrad eller kotor. Men jag har fått remiss till sjukgymnast som ska jobba med mej och inte bara ge mej övningar att göra hemma. Jag ska träffa arbetsterapeut också för att få skenor till händerna, en för natten som minskar trycket på handleden och en för dagtid som avlastar hela handen och tummen.

När jag kom hem försökte jag förstå allt som sagts men gav upp, jag vet att jag har ont men inte överjävligt, att det är några små fel och att dessa ska fixas när jag säger till. Så när jag ändå var igång slog jag en ny signal till St Göran för att ännu en gång fråga om min bröstoperation och den här gången fick jag faktiskt vet lite mer än jag gjort de fyra senaste gångerna som jag ringt. Idag fick jag veta att enbart cancerpatienter kommer att få operationer under sommaren och att jag förmodligen kan utnyttja vårdgarantin som innebär att jag ska söka vård någon annanstans. Men jag skulle bli uppringd för mer info, så nu väntar jag igen… Jag har väl ringt dit sisådär 4-5 gånger nu och alltid blivit lovad att någon ska ringa upp, hittills har INGEN gjort det! Så vi får väl se hur det blir den här gången… Jag ger dem till imorrn, annars tar jag själv kontakt med vårdgarantikansliet.

Så nu sitter jag här med några nya diagnoser igen. Jag har ju sagt att mitt liv är ett skämt och en följetong. Kanske borde skriva en sjukhussåpa…?

Äntligen är jobbiga maj slut!

juni 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Idag var det extra skönt att vända månadsblad på väggalmanackan. JUNI ÄR ÄNTLIGEN HÄR!!! Vi visste att maj skulle bli riktigt jobbig, men det blev ännu värre än vi räknat med. Alla saker som vi visste att vi skulle göra blev sju resor värre och så tyckte ju Seniors blindtarm att den skulle ut också… plus att det hände en massa andra saker som vi inte alls hade räknat med. Men vi visste också att när vi vände blad i almanackan skulle allt vara över. Å så blev det.

Med Juni kommer lugnet, ledigheten och i bästa fall solen, värmen och harmonin. Igår hade vi fortfarande inte riktigt fattat att allt var klart med jobbet och dessutom hade vi ett födelsedagsfirande av min pappa att fixa. Så gårdagen gick mest i en dimma av trötthet och försöka smälta allt som hänt de senaste veckorna och bearbeta alla tankar och känslor. Idag, första Juni, var det dax att börja leva igen!

Så dagen började med en långpromenad med Baileys. Vi gick vår vanliga slinga runt Hamra och hälsade på kossorna. Vi bor så himla fint och har så många bra slingor att gå i alla möjliga olika längder beroende på dagsform, tid och humör. Idag blev det knappt 5 km och cirka 50 minuter i växlande molnighet. Det var varmt och skönt, Baileys var nöjd och glad och vi kunde prata igenom en massa grejer och få lite ordning på skallen.

När vi kom hem tog jag tag i vår äng även känd som gräsmattan… jag ville ha nyklippt och fint i fredags när vi firade Martin, men det regnade ju så gräsklippning var helt uteslutet. Igår orkade jag inte, men idag skulle det ske! Så fram med gräsklippare och så körde jag igång. Nyfiken som jag är så satte jag samtidigt igång Endomondo, för att se hur långt det faktiskt är att klippa hela gräsmattan plus vår allmänning. 1 km!!! Vi har alltså bara 300 kvm trädgård, men med allmänning i vinkel blir det alltså en kilometer som ska traskas igenom innan allt är klippt. Å nu var gräset LÅNGT, typ 20-25 cm och upp till 40-50 på vissa ställen där grannen lämnat kvar blommor som skulle få blomma klart. Det gick åt en himla massa bensin och över de där blomställena fick jag klippa två gånger för att få bort ”skiten” helt. Jag gillar att klippa gräset och att veta att det kan vara sista gången på två månader känns lite surt… efter operationen kan/får jag inte använda armarna på det sättet på minst 6 veckor. Å andra sidan får jag inte dammsuga heller… 🙂

När trädgården var snygg så var vi bjudna på lunch på vår Kines nere i centrum av Martins föräldrar. Hans bror med familj är här och hälsar på från Polen och nu skulle vi äta tillsammans. Det ställer till en del problem, när vi pratar svenska förstår inte svägerska och när de pratar polska fattar inte jag nåt… så det blir mest att vi på ena kanten pratar svenska och att de på andra kanten pratar polska. Men vi träffas iallafall och det är ju huvudsaken.

Sen blev det en kort tupplur på soffan innan vi tog beslutet att åka på bilbingo. För oss årets första och förmodligen sista också, det är lite för mycket pengar att spendera för oss. Men vi hoppades att vi skulle vinna förstås… Om inte annat så skulle det vara skoj att träffa Tomte igen som är en god vän till oss. Men den där Tomten sa ju fel nummer hela kvällen och vinsten uteblev… jäkla skit! Så vi åkte därifrån fattigare än vi kom dit…

Imorrn börjar vår nya verklighet. Den börjar med en röntgen och tillhörande läkarbesök hos Dr Torsten. Nu ska vi börja utredningen av min rygg… och tumme! Så får vi se hur många nya diagnoser jag kommer hem med den här gången. Han brukar ju hitta ett par nya varje gång jag är där.. men det är helt ok så länge jag får hjälpa att fixa allt tillrätta. Nu när Juni är här hoppas jag att mina operationstider kan komma också, de måste de ju eftersom vårdgarantin börjar närma sej… så det blir väl att ringa och tjata lite igen på tisdag eller nåt… Nu har jag ju tid att tjata, fast den här veckan är lite späckad faktiskt. Men nästa har jag inte en enda grej inbokad, då är jag HELT ledig.

Så nu börjar inte bara en ny månad, utan en ny vecka och ett helt nytt liv. Spännande värre faktiskt. Ni hänger väl med 🙂

Mitt nya liv!

maj 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Från och med nu är jag alltså Lyxsambo och gör vad jag vill när jag vill! Detta innebär att vi numera kan leva som vi lärt under alla dessa 14 år på Viktväktarna. Då menar jag inte att vi ”fuskat” eller så, inte alls! Vi har för det mesta ätit som man ska, men inte på normala tider… våra middagar har intagits vid 22-tiden och det är ju inte riktigt vad vi rekommenderar. Från och med nu kan vi faktiskt äta middag på normal middagstid VARJE dag!

Så medan vi åt frukost idag fixade vi nästa veckas matsedel och det känns riktigt lyxigt att veta att kvällarna är våra och att vi kan äta middag vid 18-tiden precis som vi rekommenderar våra medlemmar att göra. Vi kan dessutom äta lunch vid 12 och sedan slippa stressa iväg till jobbet direkt efter. En sån enkel sak är alltså lyx för oss 🙂

Mitt nya liv innebär också att träningen ska få lite mer tid och bättre kvalitet. Maj har ju varit en katastrof både när det gäller stress och värk, de kan ju ha med varandra att göra kanske… Så nu ska även sömnen bli bättre när jag slipper att lägga mej nyäten sent på kvällen. Alltså kanske jag vaknar lite piggare vid 8-tiden på morgonen och då kan gå ut med Baileys direkt efter frukost en längre tur. Å med de lediga kvällarna kanske jag även kan ta en löptur med eller (helst) utan hund ute eller inne.

Men det viktigaste är ändå maten och sömnen, motionen kommer sist och är en bonus när allt annat funkar. Jag vill gå ner fem kilo men måste gå ner iaf tre och då är det maten som är avgörande. Nu måste jag få ordning på kilona innan det är dax för operationerna. Å eftersom jag inte vet om jag har värk eller inte, så är det viktigt att planera maten i förväg och att allt finns hemma. Jag vet ju inte ens när jag vaknar om jag kan klarar att handla och bära… så bra mat måste alltid finnas hemma!

Mitt nya liv innebär alltså att få ordning på kroppen, nå min målvikt och bli så stark som möjligt för att må så bra som möjligt. Planen är också att ha ordning hemma eftersom det blir mindre stress då och att sova så bra som möjligt för att orka med dagen på ett bra sätt. Sen har vi ju det där med skrattet. Men det är inget problem, sånt kommer naturligt hemma hos oss 🙂

Jag överlevde!

maj 27, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Eftersom jag faktiskt skriver detta så kan vi väl konstatera att jag överlevde! Men det var knappt… och det var inte pga den dåliga formen, utan pga vädret! Vi tar det från början…

Måndagen började med en strålande sol från en klarblå himmel. Medan Martin gick ut med Baileys tog jag en långsam förmiddag med skumbad och fix av fötter. Under förmiddagen packade vi hop allt som skulle med, med 18 goodiebags, tält och en massa picknick-grejer så var det lite att komma ihåg och packa in.

Precis innan vi skulle åka funderade jag på om jag verkligen skulle ha de korta löparbyxorna, eller ta de långa. Men med 25 grader i solen blir det för varmt att springa i långa… Det var ju så varmt så jag struntade även i överdragsbyxor att ha efter loppet. BIG MISSTAKE!!! Det sista jag kastade in i bilen var därför bara en tjock huvtröja och en kanna te, sen drog vi.

Vi hann bara till Essingeleden så hopade sej molnen, stora gråa moln… men väderappen sa fortfarande att det skulle bli soligt på kvällen. Fasiken va lättlurad man är… När vi parkerade vid universitet var det svalare och värre skulle det bli. Vi bar iväg på alla grejer, den här gången behövde vi bara gå en gång (och Martin två) för att få med allt. Förra året blev det fyra -fem vändor innan vi fått med allt, då var det 36 goodiebags som skulle med!

Vi ställde upp tältet och nu började det blir mer än svalt, nu var det faktiskt ganska kyligt och det var
ändå ett par timmar kvar till start. Så Martin tog en vända till bilen igen, för att hämta alla filtar vi har där. Efter en stund började medlemmarna droppa in, ungefär alla var för tunt klädda och frös från början. Jag satt inlindad i en filt och frös ändå så jag skakade, himla obra för fibron… det började ganska snart göra rejält ont inne i benen och händerna gick inte att använda, de var stelfrusna. Allt te gick åt nästan direkt.

Så var det iaf dax för start och de normalt väldigt packade startfållorna var ganska tomma. Det verkar ha varit många som hoppat av, kanske beroende på vädret… vad vet jag? Så hur det nu blev så hamnade jag i startgrupp fyra, vilket innebär springa. Tror jag… vi blev lixom framfösta, så där vi ställt oss från början gällde lixom inte längre. Jag hamnade iaf nästan längst fram i gruppen och kunde faktiskt springa redan från start och slapp trängas mellan en massa människor och puttas hit och dit. Jag tog en kant och fortsatte på den. Ganska snart hade jag nått en kilometer och det kändes fortfarande helt ok. Jag som knappt sprungit nåt…

Vid två kilometer började jag bli varm och tjocktröjan krånglades av i någon slags promenadlunkatakt. Vattenhålen struntade jag i, jag tycker ofta att vattnet är för kallt och jag får ont i magen. Då är det bättre att vara lite törstig och dricka när man kommer i mål. 5 kilometer är trots allt inte särskilt långt, man klarar sej utan vatten den biten. Å andra sidan svettas jag ju inte, det kanske skulle vara skillnad då.

Jag sprang faktiskt nästan hela vägen, trots allt! Målet var att passera alla som var rejält i fel grupp och gick långsamt vid sidan. Så fort jag såg någon som gick (de var ganska många) gav jag mej den på att passera med fanan i topp! Man måste ha en morot och detta var min. Å det gjorde att de få promenaderna blev väldigt korta och efter 38 minuter var jag i mål. En minut långsammare än förra året, men då var jag i mycket bättre form än nu. Vilket får mej att lite stolt inse att jag faktiskt har en ganska hyfsad grundform. Om jag bara tar mej tiden att träna lite så kommer det gå ganska snabbt att hyfsa till både form och tid.

Nu är jag väl medveten om att vinnare sprang på 18 minuter och att många av mina vänner springer på under halvtimmen, men de har ju tränat! Jag har inte ens kommit upp i 5 km i år, jo… på promenad med hunden, men inte sprungit. Inte ens på löpbandet. Så nu är tanken att jag till hösten, när alla operationer är läkta, ska ta tag i löpningen igen och närma mej den där milen. Det var tanken även förra året, men det stannade alltså vid en tanke. Det kanske det gör den här gången också, men då finns det ju fler chanser! I höst finns iaf tiden och det känns ju lovande.

Nästa år blir det förmodligen ett nytt Vårrus, men utan medlemmar och goodiebags. Då ska jag nog hänga på Loppi-gänget istället. Men då ska jag komma ihåg att ta med extrakläder även om det så är 30 grader varmt! Att springa i 9 grader i korta brallor funkar, men inte att ha picknick i. F-n va jag frös!!!

Hur känns det idag då? Lite stelt, men ingen större fara. Ryggen gör däremot ganska ont och det tror jag mest beror på kylan och att jag satt i en brassestol större delen av eftermiddagen och kvällen. Det blåser halv storm ute och är kallt, så idag blir det faktiskt ingen promenad ens. Jag nöjer mej med att åka till jobbet lite senare, för det näst sista arbetspasset. Imorrn är allt över!

Uselt humör!

maj 21, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det berömda ekorrhjulet snurrar lite för fort just nu och jag känner att jag inte hinner med mej själv. Det är svårt att vakna på mornarna men jag har tider att passa och måste upp och vaknar därför på ett uselt humör varenda dag. Att starta dagen dålig är inget bra upplägg för resten av dagen lixom…

Jag tyckte jag hade koll på läget förra veckan, men sonens blindtarmsoperation raserade en hel del och fick bägaren att rinna över. Det var ju en himla tur att en del av jobbet inför EU-valet ställdes in, då blev det iaf några luckor i schemat. På de luckorna hade jag tänkt ut och springa, men det har jag varken hunnit eller orkat. Så på måndag kommer jag att dö! Då ska jag nämligen springa Vårruset och i år är jag alltså i sämre form än förra året å då var jag alltså nyopererad…

Vikten ökar och jag kan återigen titulera mej som överviktig, eller som i mina ögon; tjock! Skulle läkaren väga mej just precis idag, så skulle jag få nobben på operationen… Jag har ont precis överallt, som jag får när jag väger för mycket och inte rör på mej ordentligt. Samtidigt har jag inte lust att göra något heller…

Jag har iaf till slut fått ordning på sonens mobiltrassel. Han blev ju lurad/hotad/pressad att köpa ut en telefon med låst abonnemang på 24 månader och nu har vi iaf fått ordning på allt detta med nummer som ska flyttas, abonnemang som ska avslutas och det ena med det tredje. En stor eloge till alla på Tele2 och Comviq som hjälpt oss! Det tog 6-7 veckor att få ordning på allt, men nu hoppas jag ha ringt det sista samtalet i det ärendet. Å vi slapp koppla in Polisen, det var väldigt skönt!

Men fortfarande hänger de där operationstiderna i luften. Jag får inte veta något alls om nånting och ingen vet något om vårdgarantin och vad som händer om jag inte får operationerna innan juni och de tre månaderna tar slut. Jag ringer och blir lovad att man ska ringa tillbaka, men inget händer. Självklart påverkar det humöret!

Idag har jag iaf en ledig förmiddag och solen skiner. Jag tror att alla telefonsamtal är avklarade, men har några mail jag måste svara på. Martin sitter fastklistrad vid den datorn jag har mailen på, så jag får smyga dit när han är på toa eller nåt. Hans examensarbete ska vara klart inom kort och nästa onsdag tar han sin examen. DÅ kanske allt kan lugna ner sej igen. Samma dag jobbar vi även sista dagen på Viktväktarna och ska lämna över allt till vår efterträdare. Det ska bli så skönt när allt är klart, just nu känns det som jag ska kvävas av allt!

Mamma, jag är på akuten…

maj 16, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi är inte så kinkiga här hemma, utan tar det mesta med en klackspark tills det visar sej att det är skarpt läge. Så var det även i onsdags när Senior ringer mej och säger att han har ont i magen och mår illa… jaja, ont i magen är han ju van vid han har ju trots allt ett fel i magen och pga detta är han ofta illamående och kräks ibland. Jag frågar var det gör ont, om han kan ta upp benen mot magen och om han har feber. Inget tyder på något särskilt allvarligt iom de svar jag får. Ingen feber – ingen inflammation lixom…

Ett par timmar senare när jag är på jobbet ringer han igen ”Mamma, jag är på akuten med blindtarmsinflammation”. Ops… Å där sitter jag på jobbet och kan inte gå ifrån! Visst kan jag väl gå, men då sätter jag Martin rejält i skiten. Visst väljer man alltid sina barn före jobbet… men jag vet att Senior har sällskap på akuten av sin bästa kompis och att hans pappa är på väg. Jag väljer därför att jobba klart och åka dit direkt efter jobbet.

Precis när jag ska åka ringer hans pappa och säger att han åker ner till operation så jag kan åka hem och vänta istället. Ok… snopet! Att inte vara hos sin unge när han ska sövas känns inget vidare, men det är inte första gången och jag vet att han är i goda händer (har vänner som jobbar på narkosen). Så vi kommer överens om att jag ska komma dit tidigt dagen efter.

Strax innan 9 smyger jag in på hans rum, besökstiden är inte förrän 13 – men jag är ju mamma och vem stoppar en sån? Sonen var medtagen och hade ont, och hur gammal man än är så blir man liten när man är sjuk. Medan jag sitter där får han mer smärtstillande och somnar gott ända tills lunchen kommer. Jag hittade tack o lov en del att läsa och kunde på så sätt sysselsätta mej tills han vaknade och när lunchen kom åkte jag hem och kollapsade.

Idag fick han komma hem och under STORA protester följde han med oss hem för att vara hos oss under helgen. Han ville det absolut inte, men jag vill ha koll både på honom och såret och hans hyresvärd behöver lugn och ro.

Förälder är man hela livet vare sej man vill eller ej… å när barnen blir sjuka spelar det ingen roll om de är 1,11 eller 21… man gör vad man kan för att få dem att må så bra som möjligt och skulle gärna byta plats med dem om man kunde. Men det kan man inte så istället pysslar man om dem så gott man kan…

Men inte är det lätt att få hem en vuxen utflyttad son igen, det ska gudarna veta. Åsikterna går väldigt mycket isär titt som tätt och det mesta man gör är fel… Jag har på bara några timmar känt mej som världens sämsta mamma… i bästa fall överlever vi helgen utan att gå varandra helt och hållet på nerverna. I bästa fall alltså 🙂

Rätt man på rätt plats!

maj 12, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag håller ju på att förändra/förbättra mitt liv och min kropp och kallar projektet för min kroppsrenovering. Allt började för ungefär 3 år sedan då jag äntligen fick tid att börja tänka på mej själv igen. Jag tog tag i min vikt och mina sömnproblem och sen har det bara rullat på. Jag har haft turen att träffa på två läkare som tar sina patienter på allvar och älskar sitt jobb och det är det definitivt inte alla som gör…

Dr Kompis på Järna Vårdcentral (ja, jag åker 5-6 mil bara för att träffa en bra läkare) och Dr Torsten på Södertälje Sjukhus. Två män helt och hållet på rätt plats! De här två har nog räddat både livet och förståndet på mej. De hör saker jag inte säger och hittar diagnoser jag inte visste att jag hade… Sen hjälper de mej att leva lite mer smärtfritt och hittar lösningar på problemen. De är guld värda!

Idag ringde Dr T upp mej och konversationen lät ungefär så här:
– Hej! Ringer för att kolla läget med dej. Hur mår höfter, rygg och tumme?
– Jorå, höfterna är ok, jag kan springa igen! Ryggen kanske vi borde
kolla eftersom ingen gjort det ordentligt förut och tummen är värre.
– Ok, åk till drop-in-röntgen och hälsa från mej så börjar vi där med ryggen. Hur menar du att tummen är värre?
– Det är en svullnad stor som en stenkula längst ner mot handleden och det knastrar när jag rör den.
– Å SPÄNNANDE! Det vill jag se!

Inga konstigheter och inget krångel bara ett genuint intresse och fortfarande nyfiken på sitt jobb. Så nu ska jag bara pallra mej iväg till Södertälje och göra en röntgen på ryggen och då särskilt ländryggen. Tummen är redan röntgad men sedan det gjordes har jag alltså fått den där ömmande knölen. Den syns inte så bra på bilden uppe till höger, men när jag håller upp handen så är den stor som en stenkula ungefär, hård och öm. Jag har svårt att greppa runt saker, tex när jag tar en tallrik eller något annat som väger lite. Nåt fel är det ju, så det är skönt att bli tagen på allvar vad det än kan tänkas vara.

Jag är väl medveten om att jag har haft tur! Det är många av mina vänner som söker vård och inte blir tagna på allvar. Jag uppmanar alla att byta vårdcentral om de inte är nöjda. Man kanske får åka en bit, men vad gör det när man får rätt bemötande? Jag gör vad som helst och åker hur långt som helst för att få rätt hjälp och må så bra som möjligt. För det är jag värd! Å det är du med – så ta hand om dej!

Hur toleranta är vi egentligen?

maj 11, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många skriver om och reagerar på gårdagens vinnare i Eurovision. Jag har läst och funderat… och funderat lite igen. Fenomenet man i skägg och klänning är tydligen väldigt kontroversiellt. Men hur var det med Dana International? Även om det var reaktioner då, så var det långt ifrån detta. Å vår egen Jean Pierre Barda är en snygg man, sminkad och ibland iklädd lång rock som man kan likna med klänning. Även han har skägg… Tomas Di Leva… Eddie Izzard…

Så vad är det då med Conchita Wurst (Thomas Neuwirth) som både upprör och berör folk? Är det att man inte vet om det är en kvinna eller man? Är det att det är en kvinna med skägg? Att någon vågar sticka ut och inte gör en grej av det mer än just stå på scen och framföra ett fantastiskt bidrag i Eurovision. Medan våra After Dark och Army Of Lovers gjort en parodi av sina nummer står Conchita stolt och vacker och seriöst gör det han ska. Ingen parodi, inget skämt.

Man måste få se ut som man vill! Man ska inte behöva placeras in i ett man/kvinna-fack. Det räcker med att vara jag, en stolt människa. Om jag är man eller kvinna spelar ju ingen roll, allt handlar om hur man väljer att framställa sej själv och det ska folk respektera en för.

Å det är där jag blir extra fascinerad. Jag har vänner med olika diagnoser och funktionshinder som inte syns, som de kräver att bli accepterade för. Några av dessa hade väldigt svårt att acceptera Conchitas framträdande och skrev en hel del kränkande kommentarer både på Facebook och Twitter. Ända tills någon ifrågasatte deras kommentarer… de här personerna har alltså gjort precis allt det som de själva blir utsatta för i vanliga fall och krävt upprättelse för. De har kallat Conchita för otrevliga saker, ifrågasatt hans framträdande och hela person. De har själva blivit ifrågasatta hela sitt liv och fått utstå både spott och spe, ändå gör de precis samma sak till en annan person som är annorlunda. Enbart för att en man väljer att stå på scen med skägg och klänning. Vissa av de som kräver tolerans är alltså inte det minsta toleranta själva! Visst är det intressant?

Jag vet att en av dem insåg detta och ändrade åsikt under kvällen, jag hoppas att fler gjorde det. Världen är för hård för att vi ska döma varandra för saker vi faktiskt inte har med att göra. Vi måste alla acceptera varandra för våra olikheter. Det spelar ingen roll hur vi är klädda, vilket kön vi har, vem vi väljer som partner eller vad vi har för hudfärg. Vi ska alla bli accepterade och kunna gå tryggt på gatan dygnet runt utan att utsättas för hot, våld eller trakasserier. Världen ska välkomna oss alla med öppna armar, inte begränsa oss pga våra olikheter.

Conchita är precis vad världen behöver efter Rysslands bojkott av HBTQ under OS. Om Eurovision hade varit i Ryssland vet ingen om Conchita kunnat vara med i finalen. Han kanske hade blivit fängslad eller nekad inträdde i landet. Om han ens hade vågat delta… Å så ska det inte vara! Eurovision handlar inte enbart om musik utan även om politik, så är det bara och igår blev det ännu tydligare.

Igår vann rätt låt, både musikaliskt och politiskt – det är vad jag tycker! En hård värld behöver mjukas upp och det kan faktiskt göras precis på det här sättet. Med musik kan man komma långt, det är ett språk som alla förstår. Ett stort steg är taget, men det är många många kvar innan vi alla blir accepterade för den vi är och väljer att visa upp oss som. Vi är på rätt väg men det kan bli mycket bättre! Alla måste acceptera alla, är vi redo för det? Hur toleranta är vi egentligen?

Blir jag frisk nu?

maj 9, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Man säger ju att de flesta har en mängd önskningar, medan den sjuka bara har en… å så kan det nog vara. Å det gör ju också att man går på varenda grej och testar allt för att må bättre.

Idag var Martin och jag inbjudna till Fitnessgalan på Globen. Vi åkte dit tidigt så vi kunde gå in direkt när de öppnade innan det blev fullt med folk. Vi frossade i träningskläder, kosttillskott, träningsredskap, behandlingar och en massa annat matnyttigt om man gillar träning och hälsa. Men jag saknade info om träningsskor och fler träningscenter, nu var bara FLEX på plats. Det hade varit kul att ta del även av tex Friskis & Svettis mfl.

När vi gick förbi en monter med magnetarmband såg jag ett par himla snygga stövlar och när jag tittade upp var ägaren till stövlarna på väg fram mot mej och det var C som jag känt sedan hon var liten men inte träffat på länge. Så himla kul! Jättefräsch, nygift och lycklig – vilken grej och vilken lycka att få se henne må så bra!

Jag blev presenterad för hennes man och när han fick veta att jag har en blogg och dessutom både fibro och sömnapné så gav han mej genast två magnetarmband; ett ”blingint” med svart och guld och ett vanligt som jag kan ha dygnet runt. De ska hjälpa mot värken och få mej att slappna av och sova bättre… vi får väl se…

Junior köpte ett sånt här armband i somras och då för att vi tydligt fick se bevis på att balansen blev mycket bättre. Alltså var det en fördel när man kör motorcykel och jag vill gärna att han ska göra allt för att köra så säkert som möjligt. Men han har även migrän och när han hade använt sitt armband ett tag så kom han på att han inte haft ont i huvet lika mycket som vanligt… Så det hjälpte iaf honom medan en del menar att det är humbugg… vi får väl se hur det blir för mej. Testa tänker jag iaf göra och vill ni också göra det kan ni kolla på Energy Armor, där har ni allt ni behöver veta.

Efter Globen åkte vi in till city för att äta lunch och när sushikoman började lägga sej över oss rullade vi hemåt. En mysig dag med mycket positiv energi, vi går gärna på Fitnessgalan även nästa år och hoppas jag får tävla ut biljetter då med. Det är öppet för allmänheten hela helgen, så passa på att gå dit du med!

Å du! Följ mej på Instagram (marlenerinda) för fler bilder från dagen 🙂

Frustrerad!!!

maj 7, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Ledsamheten har gått över i frustration och irritation och det är MYCKET lättare att hantera! Jag hoppas känslan jag hade i helgen inte kommer tillbaka, det är alldeles för jobbigt att vara ledsen. Man får inget gjort utan går bara runt och flyttar på grejer. Idag är det annorlunda!

Det mesta av mina tillstånd just nu beror nog mest på ovissheten när det gäller mina operationer. Jag väntar och väntar på de där operationstiderna och så fort posten kommer springer jag ut till brevlådan. Hittills förgäves. Igår beslutade jag mej för att ta saken i egna händer, så jag ringde upp bröstmottagningen för att fråga hur landet ligger… typ…

Jag fick prata med en jättetrevlig sköterskan som säger att tiderna innan semestrarna är få, men att den planerande operationssköterskan ska ringa upp mej. Där började en ny väntan. Jag hade med mej både telefon och almanacka överallt igår, till och med på toaletten, men ingen ringde. Förstås! Så strax ska jag ringa dit igen. Min vårdgaranti går ut 4/7, får jag ingen operation innan dess har jag rätt att söka mej privata alternativ istället. Vilket känns helt ok, förutom att halva sommaren har gått då.

Problemet är att jag måste göra brösten först och ögonen sen eller ha några veckor mellan operationerna. När jag opererat ögonen får jag nämligen inte ligga plant på rygg på ca en vecka pga trycket i ögonen och då kan jag ju inte ligga en timme i operation… så jag måste få till hela planeringen rätt för att allt annat också ska bli rätt i slutänden. Så först bröst sen ögon, eller ögon först och minst två veckor senare bröst… det är tur man har koll eftersom sjukvården inte har det…

Något mer som frustrerar mej är vädret! Å dessvärre kan jag inte gör ett dugg åt detta… tyvärr… min kropp mår inte bra av väderomslagen och jag står inte ut med blåsten. Det känns som det har blåst sen i september typ… vill man ha blåst kan man bo på Öland! Nu vill jag ha sol, 20 grader varmt och vindstilla! Det är ju ändå maj!!! Just nu är det 6 grader, det är ju knappast vad man kallar vårvärme… Min kropp är en barometer och mår därefter…

Så nu ska lite frustration ut. Träningskläderna är på och jag ska upp på löpbandet. Träning är bra för det mesta, allt från dåligt humör till en frusen kropp. Men det behöver ju inte vara att springa på löpbandet, man kan ju lika gärna gå eller ligga i sängen och lyfta små petflaskor som hantlar. Eller varför inte dansa med ungarna i vardagsrummet, göra utfall när man dammsuger eller göra burpees i reklampauserna. Träning måste ju inte vara att åka iväg till ett gym och göra en massa övningar med en maskin. Det kräver egentligen bara några minuter av pulshöjning. Som Paolo Roberto säger: hur långsam du än är så varvar du den som sitter kvar i soffan. DET är mitt motto!

Ha en riktigt bra dag, nu ska frustrationen bort!

Hur många symptom har du?

maj 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Blev väldigt full i skratt är jag läste Piedras Blogg häromdagen, hon har också fibromyalgi och spaltade upp alla symptom. Jag insåg att jag hade fler rätt där än på matteproven i skolan… Så jag tänkte att jag ville delge mina läsare symptomen och lite hur jag upplever min diagnos som jag fått väldigt nyligen.

Många tror att fibro bara har med smärta att göra, men det är nog det som jag har minst bekymmer med. Självklart har jag ont, det är ju det tyngsta diagnoskriteriet, men smärtan har jag haft sedan tidiga tonåren och är van vid. Då är det värre att hela tiden frysa och att glömma sånt som precis hänt eller att inte hitta rätt ord. Jag trodde ju att jag hade fått alzheimers innan jag förstod att det dåliga minnet hängde ihop med fibron…

Här är de symptom som man känner till just nu (all info är från Fibromyalgiförbundets hemsida) och det stämmer säkert in på många på olika sätt, men tänk då på att man ska ha minst tre månaders generell smärta i alla fyra
kroppskvadranterna, på höger och vänster sida, övre och nedre
kroppshalvan inklusive axialsmärta, dvs. halsrygg, främre bröstkorg
och/eller ländrygg. SAMT Smärta vid palpation (tryck) på elva av
arton specificerade ställen, ömma punkter, så kallade tender points.
Trycket skall vara förhållandevis lätt.

De primära symptomen är smärta och trötthet eftersom det ena förvärrar det andra…
Intensiv och långvarig smärta är en stressfaktor och stressrelaterade
symptom som t.ex. huvudvärk och magbesvär är därför vanliga hos
patienter med fibromyalgi. Smärtan påverkar även sömnen och dålig sömn
leder till ännu mer smärta och ännu mer stress, vilket i sin tur ger
ytterligare försämrad sömn. Slutresultatet blir en onormal trötthet.

GENERELLA SYMPTOM

Fördröjda reaktioner på fysisk ansträngning eller stressande händelser
Svettningar
Feberkänsla
Kalla händer och fötter
Ökad törst
Låg kroppstemperatur
Nedsatt immunfunktion
Lågt blodsocker
Lågt blodtryck
Insulinresistens
Kraftlöshet
Oförklarlig viktuppgång eller viktnedgång
Sug efter kolhydrater och choklad
Huvudvärk och migrän

MUSKEL- OCH VÄVNADSRELATERADE SYMPTOM

Lätt till svår smärta som flyttar sig runt i kroppen
Stelhet (speciellt morgonstelhet är vanligt)
Muskelkramper/-spasmer
Diffus svullnad i kroppen (synlig svullnad el. en känsla av svullnad)
Ländryggssmärta

BIHÅLE- OCH ALLERGIRELATERADE SYMPTOM

Baksnuva
Rinnande näsa
Känslighet för mögel och jäst
Andfåddhet/andningsrubbningar
Öronvärk och kliande öron
Tinnitus
Tjockt sekret i bihålorna

SÖMNRELATERADE SYMPTOM

Lätt eller avbruten sömn, icke välgörande
Trötthet/utmattning
Känsla av ”fallande” vid insomnandet
Krampande muskler nattetid
Tandgnissling

FORTPLANTNINGSSYMPTOM

Menstruationsproblem
Minskad sexlust

MAG- OCH MATSMÄLTNINGSRELATERADE SYMPTOM

Uppblåsthet och illamående
Magkramper
Bäckensmärta
Täta urintömningar/urinträngningar

KOGNITIVA SYMPTOM (FIRBRODIMMA)

Svårigheter att hitta ord
Förvirring
Minskad förmåga att urskilja olika färgtoner
Försämrat närminne
Koncentrationssvårigheter
Helt blankt i hjärnan innan den ”sätter igång”/börjar fungera
Oförmåga att känna igen välbekanta omgivningar

SENSORISKA SYMPTOM

Känslighet för lukter
Känslighet för tryck, temperatur och fuktighet
Ljuskänslighet
Ljudkänslighet
Försämrat mörkerseende
Sensorisk överbelastning (när sinnena ger för mycket information)
Parestesi (onormala känsloupplevelser) – känslor av domningar, stickningar och sveda i armarna

NEUROLOGISKA SYMPTOM

Taktil allodyni (överkänslighet för beröring)
Yrsel
Dåligt balanssinne

KÄNSLOMÄSSIGA SYMPTOM

Panikattacker
Lätt för att falla i gråt
Odefinierad ångest (som inte har samband med en situation eller ett objekt)
Häftig ångest
Humörsvängningar
Oförklarlig irritation

HJÄRTRELATERADE SYMPTOM

Snabb, orolig och ojämn hjärtrytm
Smärta som liknar den vid hjärtattack – (ofta beroende på inflammation mellan bröstben och revben)

HUD-, HÅR- OCH NAGELRELATERADE SYMPTOM

Tydliga, markerade nagelvallar
Naglar som böjer sig nedåt
Fläckig hud
Lätt för att få blåmärken och skärsår
Tillfälligt håravfall
Hastig vävnadstillväxt (icke-cancerogena tumörer kallade lipomer, inåtväxande hårstrån, tjocka och kluvna nagelband)

ÖVRIGA SYMPTOM

Hemorrojder
Näsblod
Läkemedelskänslighet
Intolerans mot alkohol

Jag har som sagt väldigt många av symptomen, men hade ändå ingen aning om eller ens misstänkte att jag hade fibromyalgi. Det var min ortoped som misstänkte det och fick mej utredd. Jag har alltså haft tur! Från misstanke till diagnos tog det kanske 2 månader, om ens det. Jag vet många som gått i 8-10 år utan att få hjälp.

Mitt största problem är alltså inte smärtan i kroppen, utan att jag fryser så det gör ont och att jag är fläckvis kall. Å detta blir bara värre och värre. Just nu är högerhanden iskall, så jag kan knappt skriva. Jag slinter på tangenterna och det tar väldigt lång tid att skriva en hel text. När jag är färdig ska jag värma min riskudde och lägga över händerna och krypa ner under en filt. Det där med minnet är också en av de grejer som jag tycker är värst, men jag har ändå lyckats förlika mej med det. Jag skriver fusklappar och ber folk komma ihåg saker åt mej och nu vet alla hur det är så ingen bli arg när jag glömmer nåt. Att inte hitta ord är något som mest irriterar mej och ibland får mej att framstå som en idiot eftersom jag säger fel saker i fel sammanhang… men men, det får man väl ta då… Å det är klart att det är jobbigt att vara trött jämt, men numera tillåter jag mej att ta en tupp lur och då funkar allt mycket bättre.

Har min diagnos förändrat min situation?
Ja, lite. Jag fattar nu varför jag mår som jag gör och att detta har hindrat mej under en väldigt lång tid. Mycket har fått en förklaring och min familj accepterar på ett helt annat sätt att jag har dåliga dagar. Jag får faktiskt ligga i soffan en hel dag om jag vill! Ont har jag alltid haft och kommer alltid att ha, nu har jag bättre värktabletter att ta vid behov. Men i övrigt så är det mesta som vanligt, men med ett namn.

Problemet nu är väl att jag känner att jag bli sämre och dessutom ganska snabbt. Om det har med vädret och den tröga våren att göra eller att fibron utvecklar sej vet jag inte. Jag vet bara att det uppkommit saker som jag inte sett förut. Som att hela jag skakar och dessutom hackar tänder när jag fryser utan att det är speciellt kallt…

Jag är ganska bra på att leva NU och genom att göra det har jag blivit mycket bättre på att ta hand om mej själv. Genom att dessutom acceptera mina brister och respektera min kropp mår jag väldigt mycket bättre. Jag har blivit bra på att lyssna på min kropp helt enkelt och när den säger stopp är det stopp. Man måste ta hand om sej själv, vem ska annars göra det?

Jag kommer aldrig att bli frisk, men genom att hålla vikten på en hälsosam nivå, motionera, sova tillräckligt och äta bra mat kan jag ändå hålla det mesta i schack. Det är många som har det mycket värre än jag!!!

Om jag hade en Hercules…

maj 1, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

… så skulle jag absolut iaf göra ett försök till bakning. Alla som hängt med mej här på bloggen ett tag vet att köket inte riktigt är min plats i hemmet… jag kan både laga mat och baka, men jag tycker helt enkelt inte att det är särskilt roligt. Å eftersom Martin gillar det så har det fallit på hans lott 🙂

Men som med så mycket annat så kan ju det svala intresset ha med verktygen att göra. Det är ju tex mycket roligare att såga om man har en bra såg och att måla om man har en bra pensel… alltså har jag en känsla av att det kan handla om verktygen även här. Jag har lixom inga bra verktyg att använda vid tex bakning och då blir det inte av.

I lördags fick jag vet allt om OBH Nordicas Hercules. Den magiska maskinen som nästan gör hela jobbet själv. Man behöver i princip bara ha grejerna hemma så gör Hercules resten själv… nästan alltså… man måste trots allt välja ett recept, mäta upp alla ingredienser och hälla i dem i rätt ordning (tror jag) och sen trycka på knappen på Herr Hercules. Men sen gör det resten! Iaf knådningen…

Den nya designen av Hercules är kopparfärgad och lite bullig… nästan som en solbränd vältränad grek alltså. En sån kan man väl inte annat än må bra av att ha i köket? Då skulle nog till och med jag ägna lite mer tid där…

Vad skulle jag baka då? SEMLOR förstås!!! Jag älskar semlor!!! Å jag har ett jättebra recept på semlor som inte är så illa för vikten heller. Det bjuder jag på här:

Semlor
15 stora (8PP/st) eller 30 små (4PP/st)

50 g margarin
2,5 dl lättmjölj
1 pkt jäst
1 1/4 dl kesella
3/4 dl baksirap
1/4 tsk salt
8-9 dl vetemjöl

Blanda som en vanlig deg, jäs i 30 min

Baka ut bullarna, jäs 30 min

Pensla med 1 äggula och 3 msk lättmjölk

Grädda i 6-9 min

Fyll med 150 g mandelmassa och 3 dl mellangrädde

Å grejen är att den här degen ska knådas ganska rejält och det kan jag inte göra med mina händer pga fibromyalgin, alltså skulle den där solbrända vältränade greken hjälpa mej ganska mycket. Å nu säger ni: Men…! Det är ju snart sommar, då kan man väl inte äta semlor…? Då säger jag: Men det kan man väl visst! Kan man grilla på nyårsafton så kan man äta semlor på midsommarafton – sådet så! Å får jag hem en Hercules så LOVAR jag att baka semlor och äta på midsommarafton! Ok?

Åh, du kopparfärgade Hercules, be mine 🙂

Äntligen!

april 29, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

För första gången på länge vaknar jag utvilad och med nyfikenhet på dagen igen. Jag ligger efter med massor av grejer och har förmodligen trampat några av er på tårna, men det har inte varit medvetet – det hoppas jag att ni förstår. Jag har lovat att ta tag i en del saker, men har helt enkelt glömt eller inte orkat – idag ska jag fixa allt så gott jag hinner innan jobbet.

Det är ju så när man har ett dödsfall i familjen att allt lixom stannar av ett tag. Det är som att någon trycker på pausknappen och samtidigt häller slajm över en, allt går väldigt segt och långsamt och det ens går alls… Nu har jag duschat av mej slajmet och tryckt på play igen – nu är jag tillbaka! Men visst finns det svackor och jag trillar säkert ner i det berömda hålet igen, men det brukar gå snabbare att ta sej upp igen när man testat några gånger.

Nu hoppas jag bara att jag kan få mina två operationsdatum så jag vet lite mer hur den närmste tiden ser ut. Allt hänger i luften nu eftersom jag inte vet något… så semesterplaneringen går inte att göra och inte mycket annat heller. Så varje dag när posten kommer är det lika spännande… ska det vara kallelse till Ögonkliniken eller Bröstmottagningen idag då???

Solen skiner och jag har faktiskt inte haft ont på flera dagar, eller ja… inte mer än vanligt alltså… ryggen gör ju alltid ont… men det har varit under kontroll. En av sakerna som jag ska fixa idag är en ny tid hos ortopedteknikern. Jag har äntligen hittat en sommarsko som jag tror går att bygga om (sätta klack på), så nu ska jag komma ihåg att ringa dit. Martin och jag var och handlade i söndags på det nya köpcentret i Kungens Kurva och han hittade hela fem par skor till värsta fyndpriserna. Jag hittade iaf ett par… så nu måste jag nu shoppa ikapp lite 🙂

Jag och en bloggkompis håller på att fixa ett event till hösten där en massa trådar ska knytas ihop. Det börjar ta form, men är en massa saker som måste tänkas på och planeras för att det ska gå i lås. Å dessutom ska jag jobba heltid nästan hela maj, vilket jag inte är van vid. Jag kommer att vara aptrött varenda kväll! Men det är ju bara några veckor som sedan avslutas med ett Vårrus och stängningen av våra klasser och hela vårt företag. Så hjärnan gå på högvarv, så förlåt mej för mysko uppdateringar och att jag ligger efter lite när det gäller det mesta.

Nu ska jag iaf gå ut med hunden så han blir glad och min vikt håller sej där den ska (nästan). Ha en riktigt fin dag everyhopa!