Med skratt kommer man långt
 |
| 2008 |
Idag är det exakt tio år sedan Martin och jag kom överens om att bli ett par. Det var faktiskt så. Vi hade känt varandra länge och under de senaste veckorna kommit varandra närmare och blivit lite smått intresserade av varandra (Martin var kär, jag visste nog inte vad jag kände). Kvällen innan chattade vi via MSN och kom på nattkröken fram till att vi iaf kunde testa att ha en relation. Då hade vi inte ens pussat varandra 🙂
Första gången vi träffades var i Viktväktarnas lokal i Tullinge i januari 2001. Jag stod vid vågen, han satt i kassan. Vi hälsade, mycket mer än så var det inte. Under åren sågs vi när vi jobbade på olika ställen, vi pratade lite men mycket mer var det inte. Nånstans runt 2007 träffades vi regelbundet på Viktväktarna i Tumba och Södertälje och slängde käft, vi hade kul när vi jobbade. Men inget mer än så. Han var ju yngre, datanörd… Inget för mej alls!
Men så blev det alltså ändå så att vi blev ett par, väldigt otippat! Å sen tog det bara ett par veckor så flyttade han in hos mej och killarna. Martin kom in i vårt liv när allt var ett enda stort kaos. Vi hade inget kök pga en översvämning, köket bestod av fyra betongväggar, en slipat betonggolv och fläktar som surrade dygnet runt. De hormonstinna tonårskillarna och jag var sjuka av slipdammet och hunden var konstant sjuk pga en kronisk magkatarr… Många hade nog lagt benen på ryggen och sprungit, men Martin stannade otroligt nog kvar. Sedan dess har det varit vi och mycket har det varit skrattet som hållit ihop oss. Vi har alltid nära till skratt och roligt tillsammans.
 |
| 2016 |
Jag frågade idag vad som varit bäst under de här tio åren. Hans svar var bröllopet och bröllopsresan, något jag håller med honom om trots att jag tvekade länge om att gifta mej igen. Sen sa han att något han saknar är kryssningarna vi gjorde med killarna ett par gånger om året. Vi kallade det för skrattryssningar, just för att vi skrattade i stort sett konstant under 24 timmar. Vi hade så otroligt roligt. Ett minne att vårda i hjärtat eftersom den tiden aldrig kommer tillbaka. Det kommer aldrig att bara vara vi fyra i en liten hytt igen. Nu har de flickvänner och sina egna liv. Visst kan vi åka iväg allihop, men just DET kommer inte tillbaka.
Ett annat minne som direkt dyker upp är resan till Tanzania. Som vi slet för att få ihop pengarna och vilken häftig upplevelse det blev! Allt blev precis som vi önskat. Vi såg The Big Five, simmade med vilda delfiner och hade två fantastiska veckor tillsammans alla fyra. Vi har rest mycket tillsammans och det kommer vi aldrig att sluta med, även om inte barnen är med längre.
Som vi har skrattat. Skrattet har varit en väldigt viktig del i vårt liv. Vi har nämligen haft ganska många väldigt jobbiga perioder, då allt varit nästan helt svart. Hade vi inte haft skrattet hade vi nog gått under. Barn har krisat, vi har haft tre översvämningar i huset, mängder med dödsfall, extremt dålig ekonomi periodvis, nya diagnoser och en massa annat. Vi har aldrig haft trassligt med varandra, men runt om oss har det varit minst sagt tufft. Galghumor och skratt har räddat oss mer än en gång.
 |
| 2011 |
De här tio åren har gått jättesnabbt, samtidigt som det känns som att det alltid har varit vi. Konstig ekvation det där. Martin är min pusselbit, perfect match lixom. Vi accepterar varandras olikheter och tillkortakommanden, fel och brister. Vi försöker inte ändra på varandra utan utnyttjar istället våra olikheter och styrkor. Jag är rätt otålig, han är lugn med oceaner av tålamod. Jag avskyr att laga mat, han älskar det. Jag tycker om att pyssla i trädgården, han fattar inte vitsen med en trädgård knappt. Vi kompletterar varandra väldigt bra helt enkelt. Men vi har förstås likheter också; vi har samma syn på ekonomi, älskar att resa, har inget statustänk och bägge ogillar att städa 🙂
Vi kan prata i timmar med varandra och det tänker vi fortsätta med i minst tio år till. Å skratta förstås. Med skratt kan man komma långt 🙂
