Browsed by
Tagg: fibromyalgi

Solen ger mej energi!

Solen ger mej energi!

Jag älskar sol och värme. Jag trivs som bäst när solen gassar och temperaturen närmar sej 30 grader, helt ok vid 35 också. Då får jag energi och istället för att ligga flämtande i solen, som många andra, gör jag sånt jag inte orkat på länge. Det är då jag storstädar och tar långa promenader  🙂

Helgen bjöd på ett fantastiskt väder, inte jättevarmt, men i solen var det iaf drygt 20 grader. Vi fick massor gjort! Martin fixade med bilen och tvättade fönster. Jag röjde hela trädgården och moppade alla golv inne. Jag som aldrig stryker strök alla Martins skjortor som hängt i tvättstugan i flera månader och städade grundligt där. Uteplatserna städades av och trädgårdsmöblerna ställdes på plats och årets första grillmiddag gick av stapeln. Som pricken över i hade jag även en hel del tid i solstolen och läste igenom mängder med grejer som legat på hög och väntat. Och vi tog långa promenader!

En produktiv helg, men det är massor kvar… nästa helg har vi fyra lediga dagar tillsammans och nu har jag faktiskt skrivit en lista på vad vi ska göra då. Vi fortsätter ute, vi ska fylla rabatterna med ny täckbark, kanske börja måla garaget och vårt kontor inne ska göras om helt. Det ska bli flera matexperiment i köket, så vi kan fixa några nya recept. Men vi ska även ta långa promenader och ligga i solen och bara må gott också. Jag älskar den här årstiden!

Nästa vecka är det Valborg och maj. Tiden går så himla snabbt! Vi har ingen tradition runt Valborg, och det blir nog bara att vi grillar och äter lite gott med närmaste familjen. Det har varit lite turbulent, så vi behöver umgås under lite roligare men lugna former. Nästa vecka ska jag även testa en ny behandling, det ska bli väldigt spännande. En slags fettsugning, men utan kniv…

Jag mår faktiskt himla bra just nu! Vågen gör som jag vill, kroppen gör mindre ont, jag orkar mer, nu ska jag bara bli lite piggare så är allt perfekt. Det mesta känns väldigt bra! Hur är det med er?

Är du också ensam i din diagnos?

Är du också ensam i din diagnos?

*** I samarbete med Medograf ***

Som ni vet så har jag några olika kroniska sjukdomar, bla fibromyalgi och hypotyreos. Sjukdomar som är lite knepiga och svåra att förstå om man inte har dem själv. De dåliga dagarna är svåra att förklara för en utomstående och ibland verkar man nog ganska gnällig och då känner man sej rätt ensam. Jag gör iaf det.

Att träffa, eller iaf ha kontakt med andra i samma situation kan ibland vara avgörande för att man ska orka fortsätta vissa dagar. Därför blev jag faktiskt himla glad när jag såg att det numera finns en sida med forum för olika diagnoser. På Medograf kan man bli medlem gratis och sedan ställa frågor, diskutera och få vägledning av andra med samma diagnoser. Anonymt eller med namn, det väljer man själv. Å det är ju bra att man kan vara anonym om det är känsliga grejer man behöver prata om.

För mej som har diagnoser som dessutom påverkar minnet är det extra bra att man kan ladda ner en app som ger en översikt av mina mediciner och påminner om att jag ska ta dem. Hur bra som helst!

Men sidan är faktisk inte bara för oss med diagnoser, utan även för våra närstående. Genom att höra andra berätta om sin besvär så förstärker det allt som vi redan har berättat. På så sätt kanske det blir lite lättare att förstå oss och hur vi har det. Med Medograf kanske någon känner sej lite mindre ensam, jag hoppas det iaf.

Så gör som jag! Registrera dej gratis och ladda ner appen – den är till stor hjälp för mej, kanske för dej med.

 

 

Jag var sjukare än alla trodde…

Jag var sjukare än alla trodde…

Ingen såg hur trött jag var…

Jag ser på mina minnen på Facebook att det är 7 år sedan jag äntligen blev tagen på allvar av sjukvården. Äntligen var det en läkare som lyssnade på mej och började utreda alla mina konstiga symptom. Han hittade massor!!!

Hösten 2010 gick jag till vårdcentralen för att jag var så trött att jag nästan svimmade varenda dag. Svaret jag fick var ”alla är lite trötta så här på hösten”. Men jag var inte lite trött och jag var heller inte trött bara under hösten. Jag var sjukligt trött året om och kände i hela kroppen att något var fel. Hans ord fick mej att ge upp, jag kanske bara inbillade mej ändå…

Jag hade ont i ett ben, var trött, tappade ord, glömde allt, hade som grus i ögonen, värk som flyttade runt och lite annat smått och gott. Men det var värken i benet och tröttheten som var värst, det var det jag sökte hjälp för. Tröttheten började ta över mitt liv och jag blev alltmer desperat. Inte ens mina närmaste vänner tog mej på allvar. ”Du har ju varit utbränd, det försvinner aldrig”, ”Du gör för mycket, lugna ner dej lite”. Ja, jag hade varit utbränd och sviterna försvinner aldrig – men detta var något annat! Tack o lov så tog Martin mej på allvar och uppmanade mej att inte ge upp.

Man ska inte ha sina vänner som patienter, men jag var desperat och frågade en vän som är läkare om jag ändå fick komma till honom. Han såg hur illa det var och sa tack och lov ja, han räddade nog livet på mej! Vid första besöket gick han igenom varenda millimeter på mej, vartenda prov togs och remisser skickades åt alla möjliga håll. De första provsvaren visade att jag hade en inflammation i hela kroppen, som jag förmodligen gått med i ca 3 år. Magnetröntgen visade att inflammationen kom från något som kallas för gåsfoten, som sitter i smalbenet, och spridit sej. Det var därför jag haft ont i benet så länge.

Jag fick kissa i en dunk och samla urin under en vecka för att mäta kortisol och en massa andra grejer. Detta var lite omständigt, men nu skulle allt kollas! Detta visade normala värden, bara att fortsätta utreda… det blev sömnutredning som innebar att jag fick sova en natt på sömnlabb på Huddinge Sjukhus. Man är uppkopplade med mängder av elektroder och sladdar och ska alltså försöka sova med detta på sej… jag somnade otroligt nog och utredningen visar att jag nästan bara sover på magen, bara 7% på rygg, jag snarkar inte och är inte överviktig – MEN jag slutar att andas och kommer nästan aldrig ner i REM- eller djupsömn. Jag tror alltså att jag sover, men har ingen kvalitet på sömnen. Klart jag är trött! Jag inbillade mej inte! Det hade inte med utbrändheten att göra! Jag hade inte för mycket runt mej! Det fanns ett fel! Hjärnan missar att ge signaler om att andas och tyvärr går det inte att göra något åt, men bara att veta att det verkligen var något fel gjorde att jag ändå mådde lite bättre. Jag fick order om att sova middag och när jag gjorde det sov jag även lite bättre på natten. Jag var kanske inte piggare, men nu visste jag varför.

Vartefter remisserna kom fram och nya läkare fick lägga händerna på mej hittade man nya grejer. Ortopeden frågade om jag inte tidigare fått hjälp för mina olika långa ben och jag svarade nej… jag visste att det var ungefär 2,5 cm i skillnad men det hade ingen sagt så mycket om förut. Nu fick jag klack på högerskon och inlägg i skorna och helt plötsligt blev värken både i knän, höfter och rygg mycket bättre. Det var även ortopeden som insåg att jag hade fibromyalgi… han klappade mej på armen och jag hoppade högt. Han började klämma lite på mej och serverade mej diagnosen på silverbricka kanske man kan säga. Andra får kämpa för sin diagnos, jag misstänkte inte ens något – jag hade ju alltid haft ont…

Men fibrodiagnosen föll förstås massor med bitar på plats. Den ger ännu mer trötthet, seg hjärna, dåligt minne, vandrande kronisk värk och en massa annat. Fibromyalgi har verkligen allt och överraskar mej varje dag… man vet aldrig vad den bjuder på just idag. Något år senare föll även bitarna på plats för diagnosen hypotyreos, trots att mina blodvärden låg inom normalvärdet men på håret. Det togs ett annat prov som också hade med sköldkörteln att göra och det var helt åt pipsvängen fel. Det provet visade att min kropp hade antikroppar mot sköldkörteln och en ganska knepig form av hypotyreos.

Från den där dagen när vårdcentralen sa att alla är lite trötta tills jag hade en handfull diagnoser tog det ungefär fem år. Under tiden hann jag även bränna slemhinnorna i livmoderna för att få ordning på blodbaden varje månad, jag opererade en förlossningsskada som jag gått med i 20 år, jag gjorde min efterlängtade bröstförminskning och jag lyfte ögonlocken för att jag inte såg något. När allt började kännas riktigt bra rasade allt igen och kroppen kändes jättekonstig. Jag kände inte igen mej själv och fick nästan panik. Min läkare kände igen symptomen och känner mej nu så väl att han insåg ganska direkt vad som var fel och han hade rätt; min folsyrenivå var bottenlåg! Efter ett par veckor med medicin var jag som vanligt igen, men kommer att få ta extra folsyra resten av livet.

Nu är det alltså 7 år sedan utredningen av precis hela mej började. Jag har numera diagnoserna central sömnapné, fibromyalgi, hypotyreos och folsyrebrist. Jag har även olika långa ben, vridet bäcken, några småallergier och lite astma.

Det är viktigt med diagnoser! Man måste få veta vad som är fel, vart man står och vad man kan göra åt det som drabbar en. Även om det inte finns mediciner att få så är det iaf en förklaring till varför man känner sej konstig. Jag visste att något var fel! Jag var inte lat, jag hade inte för mycket runt mej – något var fel! Nu vet jag vad jag har att förhålla mej till och vet också att jag har svårt att planera flera dagar framåt. Jag kan förklara för andra hur min situation ser ut och be dem ha överseende och förståelse. Jag blir aldrig frisk, jag kan aldrig jobba heltid eller ens på bestämda tider. Jag vet helt enkelt inte hur jag mår imorgon. Jag orkar inte ens ta kampen om en sjukskrivning utan kör mitt eget race så gott jag orkar. Det är tur man har en förstående man… Nu mår jag nog så bra som jag kan göra!

Alla är inte ”bara lite trötta” – det kan faktiskt finnas sjukdom bakom också. Detta måste kollas upp och får inte bagatelliseras av läkare. Får du samma bemötande som jag fick så SKA du gå till en annan läkare! Jag är helt säker på att min läkare har räddat både förståndet och livet på mej och jag är honom evigt tacksam!

 

Så ont!

Så ont!

Nu är det inte kul längre! Väderomslagen, blåsten, kylan och snön är inte bra för min kropp, jag får så otroligt ont och känner mej ganska uppgiven just nu faktiskt. Det är snöstorm och minus 15 grader ute. Fibron tar över hela min kropp såna här dagar och jag har inte det minsta att säga till om.

Vi tar det igen: Fibromyalgi är en sjukdom som sitter i hela kroppen. Det handlar om kronisk värk som flyttar sej, en dag kan jag ha ont i armen, nästa i benet, en tredje i foten. De flesta med fibro fryser nästan konstant, är så trötta att de somnar överallt och har dåligt minne. Jag har mest ont inne i skelettet i benen, fryser inifrån och glömmer typ allt. Dessutom har jag hypotyreos som förstärker flera av symptomen.

Jag kan gå in i köket med en enda tanke, att värma te. Jag kan hälla upp teet, sätta på mikron och gå därifrån. En timme senare kommer jag på att jag är sugen på te och när jag kommer ut i köket igen så kommer jag på att jag ju faktiskt gjort detta ganska nyligen, så får jag göra om det igen och denna gång stannar jag kvar tills mikron är klar för att inte glömma – detta händer nästan varje dag. Hade det bara handlat om glömt te hade det ju varit ok, men det handlar tyvärr om allt… telefonsamtal jag borde ringa, mail jag borde skicka osv. Jag skriver upp allt jag ska göra, men glömmer ofta ändå.

Minnet är en sak, värken en annan. Jag har ont i princip varje dag, dygnet runt. Konstigt nog så vänjer man sej och smärtgränsen flyttas konstant. Man står ut med mer och mer. Men när det blir så här kallt så blir värken värre och just nu är den riktigt jobbig. Jag har alltid ont i nacken och inne i benen, efter att ha skottat flera gånger per dag har jag ont i hela kroppen. Så kan man förstås känna utan att ha fibro, problemet är att jag får stå ut med min smärta väldigt länge. Jag vet att jag kommer ha rejält ont tills vi får plusgrader igen. Då blir det bättre, men aldrig helt bra.

Även om smärtan och värken är jobbig, så är det inte den som är värst – det är tröttheten som stör mest. Just nu är jag så trött att ögonen svider och jag ser suddigt å så är det nästan hela tiden för tillfället. Jag fryser så jag skakar, trots att jag har både långkalsonger, mjukisbyxor, hoodie, tofflor och vantar – inomhus… fatta hur jag ser ut när jag går ut. Att frysa tar förstås mycket energi och då blir jag ännu tröttare och kan helt enkelt inte hålla mej vaken en hel dag. I vardagsrummet har vi just nu en extra värmefläkt, så det är ganska varmt och skönt i mitt soffhörn – där kan det hända att jag somnar en timme när jag bara ska vila lite eller mysa med hunden. Jag har även värmedyna i sängen, annars vaknar jag på nätterna av att jag fryser så det gör ont.

Jag brukar inte gnälla, men just nu har jag så jäkla ont och jag orkar helt enkelt inte hålla igen! Det enda som hjälper är värktabletter, ett skållhett bad och sömn. Jag är så trött på att ha ont. Jag var på besiktning hos min läkare idag och han var väldigt nöjd med hela mej. Jag är (enligt honom) vältränad, har ett starkt hjärta, bra puls och perfekt blodtryck. Hypotyreosen har vi under kontroll men fibron kan han inte göra särskilt mycket åt. Jag tar mina ”superalvedon”, det är lixom det enda som finns att göra…

Min kropp längtar efter sommaren så det gör ont. Det spelar ingen roll hur jag klär mej eller hur positiv jag än försöker att vara osv. Det enda jag kan göra är att ta hand om mej så gott jag kan, träna regelbundet och ha en hälsosam vikt – då mår jag bäst möjligt. Och flytta. Det är ditåt det lutar…

Jag kan inte ha det så här halva året, det går bara inte! Jag behöver sol och värme! Då fungerar kroppen bäst.

 

Hur håller jag mej frisk?

Hur håller jag mej frisk?

Förr var jag förkyld 3-4 ggr per år och jag var det ordentligt! Jag hade aldrig tid att kurera mej utan körde på som vanligt och det gjorde ju förstås inte saken bättre. Januari och juli var klassisk, då var jag kanonsjuk. Men det är jag inte längre så jag fortsätter med mina knep  🙂

Självklart är det så att mår man hyfsat bra i grunden så är också motståndskraften bättre. Nu vet jag hur det står till med min hälsa, alla diagnoser är på plats och jag sköter min medicinering. Men jag är också känsligare än andra pga av astma och fibro, blir jag sjuk så blir jag det ordentligt! Därför försöker jag att stärka mej lite extra med träning, promenader och vitaminer.

Sedan jag började träna regelbundet för drygt tre år sedan har jag knappt varit sjuk en dag. Många blir sjuka eller skadade när de börjar träna, jag fick ont i knät – men jag blev inte sjuk. Jag fick ont av fibron förstås, men visste att smärtan inte var farlig och fortsatte ändå. Det var som värst 2-3 månader, sen vände det och nu får jag mer värk om jag inte tränar. Kroppen är starkare, orkar mer och står emot mer.

Jag har alltid haft jobbigt med den mörka årstiden, så för någon vinter sedan började jag fylla på med D-vitamin och jag vet inte om det är det som hjälpt mej – men jag är piggare och tycker inte det är riktigt lika jobbigt. Jag tar även extra D-vitamin oktober – mars, sen försöker jag få sol på näsan i extra stora doser under våren och sommaren istället. Ljusterapi har också hjälpt mej, men det var länge sedan nu.

Åsså det magiska! Ingefärsshots! Jag kan nog säga att jag avskyr ingefära, det är verkligen inte gott. Men i en liten shot går det bra och citron är ju jättegott. Vi har vårt eget recept, du hittar det HÄR. Jag tar en hutt om dagen, ett helt glas om jag känner att förkylningen är på g. Å jag har klarat mej! Jag har inte varit ordentligt förkyld på flera år faktiskt. Lite känningar i halsen och någon dag då jag varit hängig har jag haft, men inte någon riktigt förkylning. Shotten är supersur, så där så man ryser – men det blir gott ändå på nåt konstigt sätt.

Å eftersom tro försätter berg så fortsätter jag att träna, gå promenader och shotta varje morgon. Så tänker jag hålla mej frisk. Hur gör du?

Hur påverkas du av stress?

Hur påverkas du av stress?

Den här veckan är alltid den stressigaste på året. Det är samma sak varje år… flera födelsedagar inom närmaste familjen och teatersäsongen sätter igång. Jag vet ju om detta och försöker att planera och förbereda så mycket jag kan, ändå blir det paj. Jag klarar helt enkelt inte stressen.

Man kan bla läsa: ”Under
stress så reagerar vi på flera olika sätt – kroppsligt, kognitivt
(tankar), känslomässigt och beteendemässigt. Hur reaktionerna uttrycks
är till stor del relaterat till hur lång tid vi utsätts för den
stressutlösande situationen. Den omedelbara stressreaktionen kan ses som
kroppens alarmsystem (den s.k. fight-flight responsen). Alarmet
aktiveras så fort du känner dig arg, hotat eller utmanad. När larmet går
utsöndras hormoner som utlöser en serie fysiologiska förändringar i
kroppen, som syftar till att maximera tillgången på energi i kroppen.”

Vid långvarig stress kan vi bli väldigt sjuka, vilket jag blev 1998. Sedan dess klarar jag inte ens kortvarig och akut stress, min kropp går totalt i baklås, vilket hände i torsdags. Veckans första tre dagar klarade jag utan problem. Jag tränade på måndagen och onsdagen och kände att kroppen var på g, tom svanskotan kändes bättre. Torsdagförmiddag gick också bra, sen började det… jag tog fel på dag och kom till en lunch en vecka för tidigt. Jag hittade inte rätt till stället jag sedan skulle till (trots GPS), utan gick vilse och fick en promenad på 6-7 km innan jag kom rätt och då var det Martin som fick hjälpa mej via telefon. Efter detta var jag både helt slut i fötterna (klackar), trött i huvudet, ledsen och med så hög puls att jag trodde att hjärtat skulle hoppa ur kroppen på mej. Å då hade jag två grejer kvar att göra innan jag kunde gå hem och kollapsa.

Dagen efter funkade ingenting! Jag skulle träna, men orkade inte ens klä på mej. Jag klarade inte att tänka en hel tanke, orkade knappt stå upp innan lunch, kunde inte formulera ord och visste knappt vad jag hette. Jag låg med hunden i soffan och glodde på tv fram till lunch, då tog jag en matlåda ur frysen och sen orkade jag klä på mej. Efter en hyfsat lång promenad med hunden kunde jag sätta mej vid datorn en liten stund och få ihop ett blogginlägg, men oj så många stavfel det var. Tur det finns rättstavningsprogram… Å där nånstans skulle jag börja snygga till mej för kvällens program. Vi skulle fira mammas 75-årsdag på Golden Hits. Massor med folk, massor med ljud, massor med ljus…

Men det gick bra! Jag visste att detta var det sista jag skulle göra (idag firar vi henne hemma) och att jag sedan skulle få vila flera dygn. Nu har jag inget bokat förrän på tisdagmorgon, och jag hoppas orka ta mej till gymmet på måndag. Enda gången jag inte tränar är när kroppen tydligt säger ifrån och det gjorde den i fredags. Annars är det #fuckinggördetbara som gäller.

Jag vet att jag inte klarar stress särskilt bra längre och har anpassat mitt liv efter det, men ibland blir det ju paj ändå och det vet jag också. De flesta andra stressar, blir trötta, vilar och orkar köra igen. Jag vilar, förbereder mej, stressar, kollapsar, vilar, vilar, vilar men blir ändå aldrig helt ok igen… så är det. Så blir man när man varit utsatt för långvarig stress och gått in i väggen rejält. Hjärnan orkar inte ta in information och stänger av, kroppen lägger av. Har man dessutom fibro och hypotyreos i kombination med detta (eller som resultat av stressen) blir det ännu värre.

Jag vet hur jag reagerar och påverkas av stress. Hur är det för dej? Lyssnar du på din kropp?

Hur funkar Viktväktarna?

Hur funkar Viktväktarna?

Jag får frågor nästan varje dag om hur Viktväktarna fungerar och om man verkligen går ner i vikt. Den vanligaste kommentaren är ”Jag måste verkligen banta. Hur snabbt kan jag gå ner 20 kg?” Jag har mina standardsvar förstås…

Vi kan väl börja med att konstatera att Viktväktarna funnits i Sverige mer än 40 år och alltså är hyfsat etablerade. Kostprogrammet testas noga på flera tusen personer inför varje uppdatering och man utgår självklart från den senaste forskningen, det är därför man uppdaterar med några års mellanrum. Den som blir förbannad och tror att man uppdaterar bara för att sälja nya produkter är alltså lite fel ute. Vi vill väl alla ha det bästa, mest effektiva och mest hälsosamma kostprogrammet – eller? Då måste man ju följa med i utvecklingen.

Om vi återkommer till den där kommentaren som jag då brukar få och mitt svar på denna. Jag brukar säga att är det banta man vill göra så ska man inte ta Viktväktarnas hjälp eftersom vi inte sysslar med sånt. Den som bantar kanske lyckas gå ner några kilo, men går oftast upp dem snabbt igen och lägger även på sej lite till. Viktväktarnas idé är att ändra livsstil och byta ut dåliga rutiner mot bättre. Vi äter oss ner i vikt. Det finns inga förbud, bara rekommendationer. Det kommer förmodligen inte att gå lika snabbt som tex en banandiet eller kålsoppemetod, men det blir mer hållbart i längden och man mår bättre på vägen.

Med Viktväktarna får man äta allt, men inte alltid. Varje livsmedel har ett sk SmartPointsvärde och när man blir medlen får man veta hur många SmartPoints man ska äta per dag. Vill du äta pizza så kan du alltså göra det, men då blir det svårt att få plats med något annat den dagen… Jag har 23 dagliga SmartPoints att äta, plus 28 extra att fördela som jag vill under veckan. En pizza är 54 SmartPoints… Martin har 43 dagliga och 42 extra, han kan alltså äta hela den där pizzan medan jag får lämna kanten eller nåt sånt  🙂

SmartPointsen räknas ut med hänsyn till din vikt, längd, ålder och kön. Män har ofta mer SmartPoints än kvinnor eftersom de behöver mer energi. Trots att män får äta mer så går de oftast ner snabbare i vikt än kvinnor. Ibland är livet väldigt orättvist! Hur många SmartPoints man har får man alltså veta när man blir medlem.

Man kan vara medlem enbart online eller som sk all-inclusive, vilket innebär att man betalar lite mer men då även får hjälp av en egen coach och kan besöka en lektion en gång i veckan där man väger sej (ej offentligt) och får nytt material varje vecka. Detta är absolut bäst enligt mej! Här finns expertis från utbildad personal och man får även tips och råd från andra medlemmar. Många blir bekanta och en del skapar egna små sammankomster mellan lektionerna. Undersökningar visar att den som går i klass får bästa resultat.

Hur snabbt går man ner då? Det är väldigt olika. En hälsosam viktnedgång är upp till ett halvt kilo i veckan. Då hänger både skallen och hudkostymen med på ett bra sätt. Att skallen hänger med är väldigt viktigt, det är nämligen det som gör att vi inte går upp i vikt igen när vi kommit i mål. Går man ner väldigt mycket, väldigt snabbt kan man även få problem med gallan, yrsel, mensen kan utebli och man kan få mycket löst skinn som kan ställa till med nya problem i form av skav och eksem. Så ta det lilla lugna, det är lixom bäst så. Jag snittade mindre än ett hekto i veckan under hela min viktminskning, Martin snittade mer än ett kilo. Bägge kom i mål – vem tror ni har lättast att hålla vikten…?

Det Viktväktarna är helt unika med är att om man går i klass kan man bli sk Guldmedlem. Det innebär att du gå ner till normalvikt (under bmi 25) och sedan går jämnviktsprogrammet (6 vägningar). Då blir du Guldmedlem och får sedan gå gratis resten av livet, så länge du kommer minst var tionde vecka och har gått upp max 2 kg. Du får ta del av allt material och alla uppdateringar helt gratis! Men detta gäller alltså bara om du går i klass och appen som de flesta har som hjälpmedel ingår inte i Guldmedlemskapet.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000 och började jobba där på våren 2001. Jag är fortfarande kvar som Guldmedlem men jobbar inte längre där. Men programmet är så bra och blir efter så lång tid ett naturligt sätt att leva att både jag och Martin lixom bara fortsätter av gammal vana. Det var ju på Viktväktarna vi träffades, han 60 (!!!) kilo lättare – jag 12. Vi är de första att säga att Viktväktarna fungerar! Det är ingen bantningsmetod, utan ett sätt att leva. Det kanske inte går snabbt, men är hållbart.

Det är därför vi gärna hittar på nya recept och anger dem med SmartPoints, så alla ska se vilken god mat man kan äta även om man vill (eller behöver) gå ner i vikt. Det är inga konstigheter – bara god mat! Ni hittar alla våra recept HÄR och mina veckomenyer HÄR. Å känner du att detta kanske är så intressant att du vill veta mer, kolla om det finns klasser i din närhet eller bli medlem, så kollar du HÄR.

För både Martin och mej blev det ett helt nytt liv med Viktväktarna. Vi hittade ju varandra!

18 dagar sedan nyårslöftet

18 dagar sedan nyårslöftet

Drygt halva januari har passerat och det är 18 dagar sedan en del av er gav nyårslöften av olika slag. De allra flesta har lovat att träna mer, gå ner i vikt eller att sluta röka. Hur har det gått då?

Jag är en av dem som alltid lovar samma sak, det gör jag å andra sidan varje dag året om – så jag kallar det inte ens för nyårslöfte. Mitt eviga löfte till mej själv är att bli snällare mot mej själv. Det kan man lixom aldrig bli för bra på. Det är inte så lätt att hålla! Men det går bättre och bättre.

Efter två veckor är det fortfarande ganska enkelt att hålla sin nya inriktning, iaf om det handlar om viktnedgång och träning – det nya livet ger fortfarande synliga framsteg och har inte krånglat till sej så mycket i vardagen än. Handlar det nya livet om att sluta röka, så blev det förmodligen knepigt bara efter några timmar…

Men redan om ett par veckor så kommer man möta på motstånd. Framstegen är inte lika synliga, man kanske blir sjuk, stressen kommer krypande och det börjar helt enkelt bli tråkig att göra en massa uppoffringar. Men måste man det då? Göra uppoffringar alltså. Jag tycker kanske inte det, inte så stora iallafall.

De allra flesta av oss kör igång vårt nya liv i 180 och gör förändringar på alla fronter. Man tar bort livsmedel och lägger till träning sju dagar i veckan. Klart det inte håller! De livsmedel man tar bort är ofta det man tycker mycket om (det var kanske därför man gick upp i vikt) och tränar man mycket från att ha varit helt stillasittande så kommer sjukdomar och skador som ett brev på posten (inte postnord). Livet trasslar till sej och man tappar gnistan.

Mitt knep är att ta små steg. Att göra små förändringar, inte ändra allt på en gång. Föra in det nya livet i det gamla och byta ut dåliga vanor mot bättre. Att börja med vardagsmotion tills den blir en vana, ta lite längre promenader, lite raskare och till slut kanske man tom vågar sej på att börja jogga lite. Vill man bli snabbare och hålla sej skadefri, kanske springa lopp, då behöver kroppen muskler så man kanske vågar sej iväg till gymmet. Jag ser det på lång sikt, nästa nyår kanske ni kan kalla er för löpare?

Jag brukar säga att vi äter oss ner i vikt och tränar för att orka bli äldre. Maten är avgörande när det gäller att gå ner i vikt, det visar varenda undersökning. Man måste ligga på ett underskott för att släppa vikt. Men tränar man mycket och då menar jag MYCKET, så behöver kroppen mer energi – annars förbränner man muskler och det är ganska dumt. Då gäller det att äta lite mer och smart. Detta kan man prata med en PT om, eller kolla in vad Olga (Mammafitness) säger.

Många säger att de tappar motivationen och har svårt att hitta motivation. Jag anser att motivation inte finns utan bara är ett hjärnspöke. OM motivationen var så viktig, så skulle många aldrig gå till jobbet… Det jag menar är att vi går till jobbet oavsett hur roligt eller tråkigt det än är, det ska lixom bara göras. Vi gör det bara! Precis så är det med vikten eller träningen också, eller för all de allt vi gör! Mitt mantra är: Fucking gör det bara! Det är lixom bara att köra på, utan att tänka. Så småningom går det automatiskt.

Med mina knep och sätt att tänka rasar man inga 2-3 kilo i veckan, men man står ut i längden. Å det är väl det vi vill? Vi vill ju inte gå ner snabbt och sen gå upp allt igen. Vi vill väl gå ner och sedan hålla den nya vikten, eller hur? Bragden är inte att gå ner snabbt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där.

Så hur går det för er? Kommer det vara sista gången ni började om?

Det värsta man kan säga?

Det värsta man kan säga?

Jag är hemmafru och lever på min man. Det är tydligen något av det värsta man kan säga. Att man inte tar hand om sin egen försörjning får man inte prata högt om, därför gör jag det  🙂

Man ska ha ett jobb, man ska ha en lön, man ska ha ambitioner och sikta på en karriär – annars är man konstig eller kanske tom lat. Det som väljer att göra som jag får vänja sej vid att folk prata om en och tittar snett på en. Jag vet att det är så, det är inget jag inbillar mej. Bekanta vittnar om samma sak. Ja tänka sej va? Vi är faktiskt fler som valt denna udda form av liv och slutat jobba, alldeles frivilligt!

I vårt fall finns det flera skäl till att jag gick hem. Främst var det för att jag har fibromyalgi (kronisk värk) och en sömnstörning och därför behöver ta hand om mej lite extra. Men vi såg också att vi faktiskt klarar oss på Martins lön och varför skulle jag då jaga ett nytt jobb när vi slutade på Viktväktarna? Eftersom vi klarar oss på en lön kan jag göra det jag behöver och vill, som är att ta hand om mej och fixa med bloggen och magasinet. Något vi bägge är väldigt nöjda med.

Jag får ständigt höra att jag är i en beroendeställning, att min pension kommer bli skitdålig och att vi lever ett ojämställd liv. Att min pension blir dålig är det enda som stämmer av detta, men det försöker vi fixa till med två olika pensionsförsäkringar som jag tog som 25-åring. Jag har ju varit hemma med barn i tio år, så min pension skulle bli dålig ändå, men jag och mitt ex var alltså förutseende redan som väldigt unga.

Men jag har faktiskt en inkomst, typ 1000 kronor i månaden. Jag är kontaktperson för en kille i min egen ålder, det har jag varit i säkert 15 år. Ibland lyckas jag även sälja en text eller en bild, men det ger ju ingen stadig inkomst direkt. Ändå känner jag mej inte som om jag är i någon beroendeställning. Sedan dag ett har Martin och jag haft gemensam ekonomi och aldrig tjafsat om vem som tjänar vad och heller inte vem som ska betala vad. Våra pengar är våra gemensamma, så enkelt är det faktiskt.

Vi har bekanta som delar alla utgifter exakt på hälften trots att mannen tjänar mycket mer. Andra har räknat ut procentuellt på öret hur mycket var och en ska betala beroende på inkomst. Damerna i de här relationerna är inte lyckliga, så vill jag inte ha det! De har i vissa fall lånat pengar av sina föräldrar för att kunna åka på semester… Jag ber aldrig Martin om pengar, de sätts in på mitt konto varje månad ändå. Jag sköter hushållet och betalar alla räkningar, med pengarna som han tjänar. Han skulle aldrig drömma om att ifrågasätta hur jag använder dem.

Men jag måste erkänna att jag är en ganska dåligt hemmafru… jag är ju aldrig hemma! Jag ser till att tvättkorgarna är tomma och hemmet hyfsat städat, i övrigt är jag mest ute på äventyr att skriva om. Martin lagar all mat, jag tar hand om trädgården… typ… För oss passar detta arrangemang, varför ska då andra ha så många åsikter om det. Istället för att snacka bakom ryggen på mej och mina medsystrar kan ni väl fråga det ni vill veta. Vi är inte miljonärer. Vi har inte vunnit på lotto. Jag är inte sjukskriven eller får andra typer av bidrag. Vi har nästan inga lån. Vi tjänar inga pengar svart. Där har ni nog de flesta svar på rykten jag hört florera….

Jag är en glad hemmafru som kommer få en ganska dålig pension och det är jag medveten om. Det bekymrar inte mej och då borde det inte bekymra dej heller!

Ha förstålse för oss med fibro

Ha förstålse för oss med fibro

Jag är trött på att ha ont. Trött på att inte kunna planera. Trött på att vara trött. Trött trött trött… Att leva med fibromyalgi är ibland ett litet helvete. Som om någon annan bestämde över ens kropp.

Jag vet inte hur mycket ni vet om fibro, men ni har säkert hört talas om det och att det handlar om värk. Värken vandrar över hela kroppen och är tyvärr bara en liten del av sjukdomen. Många med fibro är kroniskt trötta, frusna, glömska mm och har ofta flera andra diagnoser. Jag kör en kombo med sömnstörning och hypotyreos, vilket är ganska vanligt och många har även Chrons (magsjukdom).

Värken kan jag oftast leva med utan att knappt ens notera den, jag är så van att ha ont. Tröttheten är värre, den sabbar nämligen alldeles för mycket i mitt liv. Det handlar inte om att man är lite sömnig och behöver en liten tupplur, det handlar om att jag kan somna både sittande och stående och är så trött att tankarna inte fungerar alls. Att försöka skriva en sån dag är näst intill omöjligt eftersom tankarna inte hänger ihop, fingrarna inte hittar rätt tangenter (det är tur det finns rättstavningsprogram) och jag fattar oftast inte ens själv vad jag skrivit… Så är det idag, just nu är det väldigt många röda streck i texten  🙂

Att frysa inifrån och ut är inte heller så behagligt. Folk brukar ju säga att man får klä sej efter väder och att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Det gäller inte oss med fibro. Jag kan klä mej i ullunderställ, lager på lager och ändå frysa så det gör ont. Det enda som hjälper lite är att lägga sej i ett skållhett bad och sedan snabbt som attan klä på sej en tjock onepiece, tofflor och vantar. Jag sitter ofta med vantar på mej och jobbar, annars blir knogarna stelfrusna och gör mer ont än vanligt.

Glömskan är också rätt jobbig, eller kanske rättare sagt; frustrerande. Hade jag inte haft Martin och min almanacka hade jag varit körd. Jag kommer inte ihåg nånting! Det som är viktigt skriver jag upp och ber även Martin komma ihåg åt mej, det brukar funka. Men det händer ändå att jag missar en massa… surt när det händer.

I mitt fall är det tröttheten och minnet som är värst. Jag avskyr att aldrig känna mej pigg och att hela tiden vara trött och att hela tiden ha känslan av att jag glömt något. Enda gången jag är pigg är när jag är i värmen en längre tid, då kan jag tom vakna tidigt på morgonen helt av mej själv. Så om ett par veckor kommer ni få se soluppgångar på instagram, från solen och värmen. Då mår jag bra! Jag kan sitta helt ensam på stranden, tidigt på morgonen och njuta av stillheten och soluppgången.

Jag avskyr både min fibro och hypotyreosen. De sabbar mitt liv och är utom min kontroll. Jag har ett enormt kontrollbehov, att inte ens kunna planera ett dygn framåt är sååå frustrerande. Klart jag planerar, men även om jag har en bra dag idag så kan morgondagen vara en helt annan. Så det händer ju att jag får ändra ganska mycket, särskilt på vintern. Oktober – mars är nämligen värsta tiden. Då är jag konstant trött, har ofta så ont att jag har svårt att fungera och fryser så jag hackar tänder. Att då få höra ”ryck upp dej” skulle kunna få mej att slå någon på käften (om jag orkade). Ofta får jag höra att jag ser så pigg och fräsch ut och det är väl bra, men jag visar mej ju knappast när jag är ett vrak…

Jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå oss med fibro, just för att det inte syns. Men det finns faktiskt ändå och är en ganska knepig åkomma för oss som bär på skiten. Döm aldrig någon som har en dålig dag, du vet ju inte varför. Det kanske bara är EN dålig dag, men kan ju även vara ett sjukdomstillstånd… och ge inga tips även om de är välmenande. Jag lovar att vi testat varenda diet och behandling du hört talas om. Vi är nämligen rätt desperata. Det blir man när man är så trött att man så gott som dagligen är svimfärdig.

Att leva med fibro är ett jäkla skit, men vad har vi för val? Man gör det man ska och lever så gott man kan. Ofta gör vi för mycket och får sota för det sen, men det är ibland ett val man gör för att man så gärna vill vara med på något särskilt. Så ha lite förståelse. DET underlättar massor!