Bläddra efter
Etikett: fibromyalgi

Rör på er!

Rör på er!

Kommentarer 4 kommentarer

Jag får panik! Tankarna bara snurrar, den psykiska stressen ligger på lur och jag blir bara så trött på mej själv. För jag kan inte sluta älta. Jag tänker på en sån naturlig och enkel grej som fysisk aktivitet. Grunden till hälsa, verkar det som just nu.

Folk fortsätter att dö runt oss. Både såna vi känner och såna som vi inte känner, men känner till, bla bekantas familj och släkt. Några för att de helt enkelt är gamla, men många alldeles för tidigt. En del i cancer såklart, men också i såna sjukdomar som man knappt hörde talas om för sisådär 30 år sedan. Den där mysko varianten av Alzheimer som bla frontallobsdemens (FTD), som bla Bruce Willis lider av. Men det finns såklart fler.

Och när jag tittar närmare på sjukdomar och tillstånd som folk just nu dör av, eller iaf lider av innan de dör. Så har de nästan alltid en sak gemensam, avsaknaden av fysisk aktivitet. Det stämmer såklart inte i alla fall, jag kan inte tänka mej att Bruce Willis varit särskilt inaktiv. Men ändå. Det är tydligt att fysisk aktivitet har betydelse.

Och det är ju det mina läkare säger om min cancerrisk. De vill att jag ska vara fysisk aktiv minst 30 minuter per dag, hålla normal vikt, sova minst 6-8 timmar per natt och stressa så lite det är möjligt. På så sätt håller jag mej frisk så länge som möjligt. När skiten ändå kommer så har jag chansen att klara en behandling bättre. Jag påstå alltså inte att fysisk aktivitet räddar mej och andra från att bli sjuka. Men det ger tydligen kroppen en bättre chans.

Det låter ju enkelt. Eller? Fysisk aktivitet, vad är det då? Det är ju helt enkelt att röra på sej så att pulsen åtminstone tar ett litet skutt. Under 30 minuter per dag, det behöver inte ens vara 30 minuter på en gång – utan kan vara en kvart två gånger. Och tänker man så, så är det ju faktiskt inte så svårt. De allra flesta klarar det, bara genom att sköta sina dagliga sysslor.

Jag gör dock inte det. Inte om jag bara jobbar hemma, då måste jag se till att antingen ta en stund på mitt löpband – fast i promenadtempo. Eller faktiskt dra på mej jackan och gå ut. Och det gör VI, när VI jobbar hemma bägge två – men inte när jag är ensam. De finns en miljon ursäkter, alla är lika dåliga. Jag har aldrig haft något problem att ta en promenad förut, men nu… nu måste jag plötsligt ha en ursäkt att gå ut. Ett ärenden av något slag. Så jag har helt plötsligt massor med ärenden till centrum, bara för att komma ut. Eller också blir det inget… När jag egentligen bara kan gå in i träningsrummet och gå. Snacka om att lura sej själv…

Allt detta kommer upp på bara en enda liten snabb googling.

Sjukdomar som förvärras av inaktivitet:

Hjärt-kärlsjukdomar: Kranskärlssjukdom, hjärtinfarkt, stroke och högt blodtryck.

Metabola sjukdomar: Typ 2-diabetes, fetma (obesitas) och metabola syndromet.

Psykisk ohälsa: Depression, ångest och utmattningssyndrom.

Skelett och muskler: Osteoporos (benskörhet) och sarkopeni (muskelförtvining).

Vissa cancerformer: Kolon-, bröst- och livmodercancer.

Neurologiska: Demenssjukdomar, och hos patienter med ME/CFS kan inaktivitet förvärra symtom som trötthet.

Andningsproblem: Vid tillstånd som KOL kan brist på rörelse försämra andningsförmågan och den allmänna prognosen.

Varför är inaktivitet skadligt:

Fysisk inaktivitet ökar risken för inflammation i kroppen, vilket påverkar nästan alla system.

Stillasittande, även oberoende av motion, är kopplat till ökad risk för många kroniska sjukdomar.

Kondition, muskelstyrka och förmågan att klara vardagliga aktiviteter minskar vid brist på rörelse.

Genom att vara regelbundet aktiv motverkar man dessa negativa effekter och kan förbättra prognosen vid många sjukdomar.

Fysisk aktivitet gör kroppen och knoppen starkare genom att förbättra kondition, muskler och skelett, sänka risken för allvarliga sjukdomar (diabetes, hjärt-kärl, cancer), minska stress, förbättra sömnen och kognitiva funktioner (koncentration, minne), samt öka välbefinnandet och livskvaliteten, även små ökningar ger hälsovinster.

Fysiska positiva effekter

Hjärt-kärlsystemet: Sänker blodtryck, förbättrar blodcirkulationen och minskar risk för hjärt-kärlsjukdomar.

Metabolism: Hjälper till att kontrollera blodsocker och vikt, minskar risken för typ 2-diabetes och fetma.

Styrka & Rörlighet: Bygger starkare muskler och skelett, förbättrar balans, koordination och reaktionsförmåga.

Sjukdomsförebyggande: Minskar risken för vissa cancerformer, demens och förtida död.

Positiva psykiska effekter

Humör & Stress: Fungerar som ”lyckopiller”, minskar oro, motverkar depression och ökar stresstålighet.

Kognition: Förbättrar inlärning, minne, koncentration och hjärnans funktion.

Sömn: Leder till bättre sömnkvalitet och gör dig piggare.

Kortvariga & Långvariga effekter

Omedelbart: Ett pass kan sänka blodtryck, blodsocker och förbättra humöret.

Regelbundet: Ger långsiktiga fördelar som minskad sjukdomsrisk och ökad fysisk kapacitet.

Vem behöver röra på sig?

Alla: Från barn till äldre, alla får positiva hälsoeffekter av rörelse.

Barn & Ungdomar: Bör vara aktiva minst 60 minuter per dag.

Vuxna: Rekommenderas minst 150 minuter per vecka (måttlig intensitet), plus muskelstärkande och högintensiv aktivitet flera dagar.

Sammanfattningsvis: Fysisk aktivitet är grundläggande för både fysisk och psykisk hälsa, och det är aldrig för sent att börja röra på sig – även små ökningar gör stor skillnad. Men vi sitter ändå allt mer stilla. På våra häckar med våra mobiltelefoner. Å det är sedan mobilerna hamnade i var mans hand, som vi vi blir allt sjukare.

Varför är det så svårt då?

Det är egentligen inte ett dugg svårt. Iaf inte om man har en hund, stor trädgård, vädret är fint eller någon som pushar en och gör sällskap på promenaden. Men om man inte har det då? Ja, då borde ju vår intelligens se till att vi helt enkelt bara gör det. För att må bra. Alltså ställde jag mej framför tv´n under Musikhjälpen och trampande på stället. En liten stund några gånger per dag, i takt med musiken. Men nu är det ju ingen Musikhjälp längre…

Men jag vill ju inte bli sjuk. Och jag vill må bra i hela kroppen. Och blir jag sjuk vill jag ge min kropp bättre förutsättningar för behandling. Det borde ju räcka som motivation för att ta den där promenaden. Så nu är det faktiskt nog med gnäll. Nu jäklar ska jag ha mina dagliga promenader. Inne eller ute, det spelar ingen roll. Antalet steg spelar heller ingen roll, det är den där halvtimmen jag ska åt.

Många siktar ju på 10 000 steg, men det är ett alldeles för högt stegmål för någon som ska komma igång med sin motion och ofta alldeles för högt för någon som är tung eller har svårt att röra sej. 30 minuter är lättare att ha som mål. MEN, det viktigaste är ju att man gör något alls. Även 5 minuter är bättre än noll och oavsett hur lite eller långsamt man än går, så varvar man alla som sitter kvar i soffan.

Nu vet jag att några av er som läser min blogg är rullstolsburna. Jag är väl medveten om att det är en utmaning för er med just fysisk aktivitet, ni gör såklart så gott ni kan och i samråd med sjukgymnast. Och det vet jag att ni gör. Men vi andra som faktiskt har ben som fungerar, måste använda dem.

Så nu vill jag uppmana er att röra på er. Dansa i vardagsrummet, gå på motionsbandet, vifta med armarna, ta en promenad runt kvarteret. Kolla med grannen om hen vill hänga med ut en stund. Gör något! För er skull. För att er hjärna ska fungera bättre, för att kroppen ska göra det ni ber den om och för att ni helt enkelt ska bli lite gladare. Nu kör vi!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Upp på banan igen

Upp på banan igen

Kommentarer 4 kommentarer

Jag börjar aldrig om, jag kör bara upp på banan igen. Nu är det länge sedan jag behövde göra det, typ 10 år sedan – så länge höll jag vikten. Sen blev jag sjuk, igen… och då kommer pluset på vågen direkt. Så nu är det dax för minus igen!

i Augusti 2000 skrev jag in mej på Viktväktarna. I juni 2004 gick jag i mål, 12 kilo lättare. 2010 blev jag sjuk och gick upp alltihop – 2013 hade jag återigen gått i mål. 2021 gick jag in i en akut stress, som blev så långvarig och illa att kroppen tog stryk. Funktioner i kroppen la av, bla ämnesomsättningen som redan var dålig pga bla hypotyreos och fibromyalgi.

När jag sökte hjälp 2022 undrade min läkare hur jag ens orkade stå upp, jag var i ett extremt dåligt skick och än var vi inte ute ur den extrema situationen som var då. Den gick heller inte att göra något åt som det var just då. Men långsamt gick allt åt rätt håll och för något år sedan började jag må hyfsat bra igen, iaf i skallen. Kroppen tog längre tid på sej…

För ganska precis ett år sedan visade vågen det högsta någonsin. Vad jag än gjorde så gick jag inte ner i vikt. Det gick bara inte. Jag hade ont precis överallt, särskilt i lederna. Jag kände inte igen mej själv. Jag bad om hjälp hos sjukvården och frågade om det kanske kunde ha med klimakteriet att göra? Den unga AT-läkaren viftade iaf inte bort min fråga, utan ringde upp en gynekolog medan jag satt där. Hon bekräftade att jag nog var något på spåren och tog emot mej på sin klinik några veckor senare.

Jag blev tagen på allvar och fick medicin. Det som krånglar till det ännu mer är att jag har förhöjd cancerrisk och alltså inte får ta någon medicin med östrogen, men sedan något år tillbaka finns en medicin även för oss (Veoza). Så den har jag tagit sedan dess. Jag märkte skillnad direkt. Värken i lederna försvann nästan helt och jag fick sova på nätterna. Världen fick lixom färg igen. Ljuuuvligt!

Nu kunde jag fokusera mer på hälsoresan och vikten. Men det har varit svårt, ett hekto ner – två hekto upp… typ. Jag har läst på, pratat med såna som kan både hälsa och särskilt kvinnohälsa. Fått mängder med tips och råd och funderat en hel del själv. Jag har ju trots allt jobbat med viktminskning på Viktväktarna och även lyckats gå i mål själv två gånger – jag ska kunna detta.

För tre veckor sedan hade jag utverkat min nya plan och satte den i verket. Upp på banan igen. Inte börja om. Jag har aldrig slutat, det var bara kroppen som inte tyckte som jag. Den nya planen gick ut på att öka protein och fibrer, samtidigt som jag minskat på saltet. Att öka protein är ganska enkelt, det är bara att äta mer ägg eller helt enkelt ta en proteinshake (som jag varit helt emot innan). Att öka fibrer är knepigare… men jag knaprar morötter för glatta livet och kommer snart att utveckla kaninöron 🙂

Å detta funkar tydligen, för vågen pekar stadigt neråt. Jag är en långsam soldat när det gäller minus på vågen. Mitt snitt har alltid varit runt 1 hekto (inte kilo alltså), i veckan. Ni ser ju här uppe, det tog fyra år att gå ner 12 kilo första gången jag försökte och tre år att gå ner 10 gången efter. Jag är alltså glad så länge det faktiskt är ett minus. Vilket det inte varit, hur mycket jag än försökt de senaste tre åren. Men nu! Nu verkar det hända något.

Den här gången tänkte jag inte prata kilon eller hekton. Jag kommer inte att berätta mina exakta vägresultat mer än möjligen i procent. Just för att inte trigga någon eller få någon att känna sej dålig. Så som jag själv känt när mitt lilla hekto har jämförts med stora siffror. De flesta går inte ner snabbt, men det är det man tror när man ser resultaten i sociala medier. Jag vill inte bidra till någon vikthets eller dåliga känslor, alltså kommer jag bara berätta om det är minus eller plus.

Jag vet att det kommer att ta tid. I början på sommaren nästa år händer en himla speciell grej, då vill jag må så bra som möjligt och känna mej fin. Det är typ 25 veckor dit, ett halvår alltså. Om jag håller den vanliga takten kan jag alltså gå ner typ 2-3 kilo tills dess, skulle min kropp vara på humör kanske det kan bli 5 kilo. Jag hoppas verkligen det, men vet hur det brukar vara. 5 kilo är ändå en klädstorlek och skulle göra stor skillnad för mina 156 centimetrar.

Nu är jag alltså på banan igen och de två senaste vägningarna har visat minus, än så länge 1 % av ursprungvikten. Det är jättemycket i min lilla värld och jag vet att den siffran inte kommer att bestå. Å andra sidan börjar jag på en (för mej) hög vikt och tycker att jag mår bra nu. Så vi får väl se. Fokuset är kosten, sömnen och promenaderna. Helst också mitt träningspass, tre gånger i veckan – med det är en stor bonus.

Hoppas ni är med på min resa och att detta kanske kan peppa någon mer att ta tag i sin hälsa. Det är ju inte för att bli snygg som jag gör detta, jag vill ha en så frisk kropp som möjligt. Mitt mål är att ha en kropp som gör det jag ber den om så länge som möjligt. Då måste jag hjälpa den med förutsättningarna (inte så lätt när man har ett gäng andra sjukdomar och diagnoser som sabbar en hel del). Och för att skjuta upp den där jäkla cancern så länge som möjligt såklart… går det så går det…

Just det! Ni vet väl att det finns mängder med tips för hälsoresan under fliken ”TIPS” här på bloggen. Där finns allt från tankar och tips till samlade inlägg med tex fiskrecept eller vegetarisk och en massa annat. Missa inte det om du också är på din hälsoresa. Och HÄR finns det typ 600 veckomenyer, kompletta med points och länkar till recept.

Är ni med mej? Är ni på er egen hälsoresa kanske?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram

Fattar inte att vi klarade det…

Fattar inte att vi klarade det…

Kommentarer 7 kommentarer

Det här att må bra är en sån otroligt lyx. Något de flesta inte ens funderar över. Efter några riktigt överjävliga år med ett mående som låg stort på minus på många plan, känns det så överväldigande att faktiskt må bra. Att vi klarade oss igenom den där skiten, med förståndet hyfsat i behåll, är inget annat än ett mirakel.

Jag har varit på botten i perioder, bränt ut mej osv. Första gången var runt 98-99, då jag skilde mej och roddade livet som ensamstående till två multisjuka små barn. Att klara både barn, deras sjukdomar med ständiga läkarbesök, hem, jobb och mej själv blev för mycket. Jag brakade rätt in i den berömda väggen och var där ett par år.

På den tiden blev man sjukskriven, sen fick man klara sej själv bäst man kunde. En dag kom ett brev från Försäkringskassan som sa att man inte fick vara sjukskriven längre, men inga åtgärder hade gjorts. Sånt fick man klara själv. Jag löste det med att sluta en fast anställning som jag aldrig skulle klara, för att ta uppdrag jag kunde göra hemifrån. Det slutade med att jag under några år hade flera olika timanställningar med kortare uppdrag. Sånt blir man inte rik på kan jag säga, men det gick.

Under åren har det såklart gått upp och ner med måendet. Som fd utbränd klarar man inte stress så bra och stressen som ledde till utbrändheten, gav mej också en del bestående följdsjukdomar i form av hypotyreos, fibromyalgi och en sömnstörning. Tre åkommor som ger ungefär samma symptom och samtidigt förstärker varandra. Jippi lixom.

När jag gick i backen hösten 2022 kände jag såklart igen symptomen, men nu blev det mycket mycket värre. Den här gången hade vi allvarlig sjukdom i familjen, dödsfall, dålig ekonomi, två trasiga bilar, krisande familjemedlemmar och vår älskade hund dog. Jag har aldrig haft panikångest och fick det inte nu heller, men jag kände tendenserna. Hur man kippar efter andan i ren panik och inte vet vad man ska göra. Jag kände verkligen att väggarna runt mej kom närmare. Kände mej som en marionett där man drog i trådarna till mina olika kroppsdelar tills jag nästan slets itu. Fullständig ångest.

Den här gången tappade jag ord, tappade minnet, fick blackouts, hade vårt att andas, gick upp i vikt, hjärtklappning, sömnsvårigheter och en massa annat. Det enda jag ville var att sova. När jag till slut fick en tid på vårdcentralen trodde man att jag var deprimerad och det sa jag att jag absolut inte var. Jag var stressad.

En psykolog gav mej ett formulär att fylla i och visst hade jag rätt. Jag var inte bara stressad, jag var i akut och sjuklig stress. Andningen låg väldigt ytligt, jag kunde inte ens dra ett djupt andetag. Det tog stopp. När jag berätta om min situation visste psykologen inte vad hon skulle säga. Det var ju inte jag som styrde situationen, det var ju dem runt mej. Hon hade ingen hjälp alls till mej och bad till och med om ursäkt.

Alla säger att man måste prioritera sej själv, men man kan inte följa det rådet när anhöriga dör eller är allvarligt sjuka. Eller när närstående har ett akut pågående missbruk/självskadebeteende med allvarliga risker både för sej själv och andra. I det läget kan man bara försöka hålla ihop, släcka bränder och lindra smällarna. Man försöker lixom bara att överleva och hålla näsan över ytan. Och vi överlevde. Det kan jag se idag, så här något år senare. Vi överlevde. Trasiga som sjutton. Men vi överlevde.

Det tog ungefär ett år för kroppen att förstå att den inte var i akut stress. Så lång tid fick jag leva med hjärtrusningar så fort telefonen ringde eller pulsen gick upp det minsta lilla. Det tog två år för kroppen att må så pass bra att den slutade producera kortisol och adrenalin och äntligen svara på mina försök att gå ner i vikt. Såklart kom jag in i klimakteriet också under den här perioden, det gjorde definitivt inte saken bättre. Spiken i kistan lixom.

I höstas fick jag hjälp av en klok läkare på Kvinnokliniken med medicin. Redan efter en enda tablett märkte jag skillnad. Äntligen kunde jag sova hela natten, istf att ligga vaken flera timmar per natt. Jag har lärt mej att andas med magen igen och hjärtat har slutat att rusa. Jag är typ utvilad när jag vaknar, så gott jag kan med min sömnstörning. Och jag är glad igen. Ett friskhetstecken om något.

När någon frågar hur jag mår kan jag ärligt säga att jag mår bra. Det har jag inte kunnat säga på flera år. Jag mår bra. Jag är lugn. Vilken häftig känsla det är! Men det känns väldigt ovant och lite euforiskt. Att vi klarade oss igenom skiten och faktiskt mår bra idag. Nästan alla som var inblandade då, mår bra idag. Iaf så bra vi kan med det vi fortfarande har runt oss. Det är inte alls lika rörigt, allvarligt eller akut – men såklart finns det en del kvar att jobba med.

Att må bra är så häftigt när man inte gjort det på ett tag. När man inte är van. Att vakna och se fram emot dagen och börja den med en normal puls. Att kunna göra saker i lugn och ro och njuta av att bara vara. Det är en lyx att må bra. Men det tänker vi inte på när vi gör det, iaf inte de flesta. Tror jag. För vi tar det nog för givet. Ända tills man inte mår bra längre…

Det är så många som mår dåligt, men de flesta svarar ändå att allt är bra när man frågar dem. Jag brukar därför fråga ”Hur mår du på riktigt då?”. Jag själv var faktiskt ärlig nästan hela tiden, med att jag inte mådde så bra. Problemet är att de flesta inte orkar höra varför. Å det är ett stort problem. Att folk inte orkar att höra svaret och därför inte ens frågar.

Vi måste våga fråga, men bara om vi orkar höra svaret. Så kan vi vara en god medmänniska och vän och såna behövs det fler av. Jag har Martin och ett par till som orkar, hade jag inte haft dem hade jag kanske inte suttit här idag. Jag vet inte hur länge hjärtat hade orkat. Martin plockade upp mej när det behövdes, beordrade mej sängläge när det fanns möjlighet och lyssnade när jag ältade och ältade. Åsså hade vi ju vår älskade husbil, den har nog räddat vårt förstånd. Att bara kunna fly från allt för några dagar har varit vår räddning.

Idag mår jag alltså bra. Jag vill aldrig tillbaka till det helvetet vi hade. Ingen utomstående kan någonsin förstå hur det var. Vi som var där glömmer tyvärr aldrig.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Bye bye Egypten

Bye bye Egypten

Kommentarer 9 kommentarer

Så var det då dax att lämna den underbara solen och härliga värmen. Ja, jag är beroende av sol och värme, det märks så tydligt när man väl har det. Så det var med en hel del ångest vi åkte hem.

Det där ”Borta bra men hemma bäst” gäller inte för oss. Vi säger hellre ”Hemma bra men borta bäst”. Vi trivs helt enkelt inte hemma och även om Sverige är fint, så är vintern vidrig när man inte klarar kyla eller väderomslag och har en värkande kropp konstant från oktober till april. Under de här två veckorna har jag tagit en (1!) enda värktablett, hemma kan det bli två per natt. Det är rätt stor skillnad.

Så när det närmade sej hemresa fick jag faktiskt rejäl ångest. Det började 3-4 dagar innan när det gick upp för mej att det snart var slut. Vi åkte hem på onsdagen och från måndagen var jag faktiskt nästan i sorg. Så jobbigt var det. Sen börjar det där med att göra något sista gången. Sista frukosten, sista lunchen, sista strandpromenaden, sista solnedgången. Sista sista.

Jag vill inte ha det så! Min käre man vill inte heller ha det så, och det är ju därför vi planerar för något helt annat. Att vara i solen hela vintern och bara njuta. Visst blir det sista gången då också, men inte på samma sätt som efter två veckor. Tänk att veta att man har flera månader framför sej med plusgrader. Så himla härligt!

Men nu var det alltså så att vi skulle byta 25 plus mot nollgradigt. Vi tog avsked av nya bekantskaper, åt den där sista frukosten, tog en promenad, packade väskorna och klev på transferbussen. Tiden i härliga Egypten var slut. Men så här mycket semester var det länge sedan jag hade, så känslan i kroppen var rätt fin ändå. Vissa dagar har jag bara uppdaterat ett par av våra sociala medier, kanske 30 minuters jobb, inget mer.

Men det blev en rätt jobbig hemresa med sjukdomsfall på planet, där man efterlyste hjälp av läkare. Allt verkar ändå ha gått bra och vi landade i Stockholm som vi skulle. Väl där hämtade mina föräldrar oss, så vi var rätt snart hemma i Tumba. Vi dök direkt i säng, utan att packa upp. Smutsvätten skulle knappast smita från oss 😛

Så var vi alltså hemma. Vardag igen…

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Att komma hem…

Att komma hem…

Kommentarer 9 kommentarer

Efter 18 dagar på rull kom vi alltså hem förr förra måndagen. Och sedan dess har dagarna gått i ett! Det är mer än man tror att göra, när man varit borta några veckor och naturen gått från vinter till sommar.

VI rullade alltså långsamt hemåt och landade hemma tidig eftermiddag måndagen för två veckor sedan. Direkt när vi kommer hem packar vi alltid ur bilen direkt, sliter ur lakanen och kör igång en tvätt samt flyttar all mat från husbilen till köket hemma. Det tar kanske en dryg timma, innan allt är ute och vi sjunker ner i våra massagefåtöljer för att pusta ut. Hemma bra men borta bäst. Ja, ni läste rätt 😛

På tisdagen körde jag ytterligare tre maskiner tvätt. Men det första jag gjorde var att springa upp till vårdcentralen direkt på morgonen innan frukost och lämna blodprov inför läkarbesöket som var några dagar senare. Hela tisdagen gick åt till sånt där som måste göras; klippa gräs, ta hand om trädgården som blivit en djungel, gå igenom posten mm. När vi åkte var det nollgradigt och snö, när vi kom hem var det 20 grader och har sedan dess stadigt bara ökat. Gräs och buskar har gått bananaz.

Sen har det varit några roliga event, men dem ska jag berätta om senare. Vi har både promenerat och tränat duktigt, två promenader nästan varje dag och styrketräning varannan dag. Även om det inte syns så mycket på vågen, så känns det på kroppen. Fysisk aktivitet och sol is da shit för både knoppen och kroppen 🙂

Vi har mått så pass bra att vi ställde till med grillkväll för familjen. Sönerna kom med sina respektive, samt våra föräldrar. Nio pers som inte får plats så bra inne, eftersom vi inte längre har någon soffa, men ute funkar det hur bra som helst. Där kan vi dessutom välja att sitta i skuggan eller i solen, vilket varit skönt när det varit nästan 30 grader i helgen.

Så vi dukade upp till långbord och körde en frys- och kylskåpstömning. Det blev korv av olika varianter och kyckling, såser, röror, sallader och grillade champinjoner. Vi lyckades faktiskt hitta på hela fyra nya rätter den dagen. Hur bra som helst, känns skönt att vara på gång med receptskapandet igen. Nu ska recepten bara skrivas också, jag håller på för fullt.

För det är ju också något jag legat efter med grymt mycket. Vi har mest lyft upp gamla recept och kanske lagat om rätterna där bilderna varit dåliga. Lite nytt har det blivit, men ganska lite de senaste 2-3 åren – men bara senaste halvåret har vi pruttat ur oss en hel del igen. Så nu har vi nog 5-6 recept som ligger färdiga för kommande veckor, det första kom i lördags och ett till kommer på Du i Fokus – duifokus.se imorrn. En tomatsoppa som vi dessutom har filmat, som kommer ut senare idag på youtube.

Sedan vi kom hem har jag även varit på det där läkarbesöket också, det som jag tog prover till. Det var bla årskontroll av hypotyreosen som visade att sköldkörteln håller sej där den ska. Bara fortsätta med medicinerna som jag gjort hittills. Jag fick också en remiss för att röntga knäna, ÄNTLIGEN!!! Jag har ju haft ont sedan i höstas, men inte kommit förbi sköterskan på vårdcentralen för att få en läkartid och koll. Nu blir det intressant att se vad röntgen säger och hur vi går vidare.

Så man kan väl säga att vi hunnit en del sedan vi kom hem, även om jag varit riktigt dålig på att berätta om det för er. Jag har en härliga middag med tyska turistrådet att berätta om, en jubileumskväll med fartyget Juno som fyller 150 år, en lunch med Beirut Café som fyller 25 år och en massa annat. Det kommer!

Snart drar vi iväg igen. Sängen i Ralle (husbilen) är renbäddad, men nya lakan till och med. Specialsydda för queenbädd minsann. Så i helgen packar vi och är redo för nya äventyr, som påbörjas nästa vecka. Då ska vi göra nytt försök att provköra den där båtbilen som vi skulle testa i april när snön började vräka ner. Dax för nytt försök.

Men först är det Stockholm Beautyweek idag, imorrn blir det ny lunchlive på Börsen och på torsdag ska larmet hemma uppdateras. Känns bra med tanke på besöket i vår trädgård för några veckor sedan. Det var lite läskigt faktiskt.

Idag är det tydligen stressfria dagen… haha… helga vilodagen lixom 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Tror jag satte stopp i tid…

Tror jag satte stopp i tid…

Kommentarer 7 kommentarer

Jag har varit rejält utbränd två gånger, den senaste för bara något år sedan. Sådär så stressen tagit över både knopp och kropp och gjort hela mej rejält sjuk. Nu var det nära, men jag tror att jag satte stopp i tid.

Efter förra veckans rejs med läkarbesök, Martins körkort, lämning av gamla bilen och hämtning av den nya och i kombination med kylan som aldrig släpper, fick jag ett rejält bakslag. Jag trodde att jag hade hyfsad koll, men det hade jag tydligen inte. Eller jo… lite… för den här gången satte jag stopp.

Förr har jag mest reagerat med trötthet och totalt hjärnsläpp när stressen blivit för stor. Ont i kroppen har jag alltid, så det är inget jag reagerar särskilt på. Men den här gången fick jag ont i magen och mådde illa, så som när jag var gravid. Är det något jag inte fixar så är det illamående. 38 veckor (spydde typ 5-10 ggr per dag), två graviditeter, det räcker för en hel livstid. Jag fixar det inte!

Jag fattade snabbt att det var magkatarr och avbokade allt. Illamående skulle bort direkt, det fick kosta vad som helst! Så hela den här veckan har jag varit nästan helt ledig. Jag har sovit massor, läst ungefär lika mycket, tränat och vilat. Jag har försakat en del jobb som jag borde gjort, men den här gången gick hälsan först. Ändå har jag faktiskt hittat på receptet till både en förrätt och en efterrätt (publiceras på lördag i duifokus.se), men det var för att jag fick lust – inte för att jag var tvungen. Det är stor skillnad!

I tre dagar har jag alltså bara tagit det lugnt och idag mår jag helt ok igen. Magen känns nästan som vanligt, men minsta lilla stresspåslag eller fel mat kör direkt igång illamåendet. Ni med magkatarr vet hur det suger i magen och man inte vet om man är hungrig eller om det är katarren som spökar. Så jag har småätit morötter och frukt i flera dagar, eftersom det känns bättre när magsystemet har lite i sej. Nu hoppas jag att dagens utlovade sushi inte ska ställa till något…

Jag trodde verkligen att jag hade koll, men så är det tydligen inte. Jag verkar dessutom bli än mer stresskänslig med åren. Men jag mår alltid bättre när solen och värmen kommer, så jag hoppas att det bara ska bli bättre from nu. Och from nästa vecka ser livet lite annorlunda ut och kan ge oss lite mer lugn, det ska jag berätta om då.

Kroppen är rätt klok ändå och stänger av när man själv inte fattar att man borde stänga av. Även om det är lite irriterande och även frustrerande att inte orka så mycket som man tror. Men samtidigt inser jag ju att ett heltidsjobb som anställd aldrig skulle funka. Jag måste kunna välja bort jobb när det behövs och kunna sova middag på dagarna. För att helt enkelt orka.

Den här veckan har jag tagit hand om mej och min hälsa, nu är det bara att fortsätta. För hälsan är ju faktiskt det viktigaste vi har och om inte vi tar hand om oss, vem ska då göra det? Å om vi inte tar hand om oss, hur ska vi då orka ta hand om andra?

—

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Resor ställs in…

Resor ställs in…

Kommentarer 5 kommentarer

I helgen skulle vi åkt ut med husbilen och om två veckor skulle vi flyttat kontoret till Gran Canaria. Så blev det inte och så blir det inte…

Jag är stressad, inte alls som för ett par år sedan – men tillräckligt för att inte må bra. Efter senaste kraschen har jag blivit än mer stresskänslig. Humöret blir svajigt väldigt fort, minnet lägger av helt, jag går upp i vikt och får ont i huvudet. Jag längtar efter sol och värme, kroppen mår verkligen skit just nu. Min fibromyalgi går totalt i baklås när det regnar och blåser. Så senaste veckorna har jag känt tendenser till stresspaniken som jag upplevde när allt var som värst. Ändå mår jag hundra gånger bättre nu.

När min svärmor dog för ganska exakt två år sedan röjde vi ur hennes saker, sålde det mest akuta och största grejerna eftersom svärfar ville flytta direkt. Mycket hamnade i flyttkartonger och jag har sålt av en del på loppisar. Men där har funnits saker som vi inte hunnit gå igenom och som även behövt värdering. Nu har vi en ev köpare av allt, så jag behövde verkligen ta tag i det. Så jag släpade in allt och fyllde vardagsrummet. Jag överdriver inte om jag säger att jag vadade runt i glas, porslin, kristall och keramik upp till knäna. Detta har verkligen hängt över mej och tagit så mycket utrymme.

Jag har dessutom legat efter med texter, ofta har jag skrivit dagens artikel på Du i Fokus samma dag som den ska ut och det är inte hållbart. Jag blir enormt stressad. Förra gången vi var ute med Peppe (husbilen) var det för att jobba ikapp. Vi avsatte en helg och jobbade järnet, fick massor gjort. Så vi tänkte att vi skulle göra likadant helgen som gick. En helg med bara jobb och promenader, perfekt. Men när vi såg på väderrapporten att en stor del av helgen skulle regna bort ställde vi in allt. Nog för att det är mysigt att sitta i bilen och höra regnet smattra på taket, men inte när planen är jobb och promenader. Så vi ställde in – men bestämde oss för en jobbhelg hemma istället. Och jobbat har vi verkligen gjort. Vi har fått massor gjort!

Jag fotade och Martin googlade. Till slut hade vi hittat pris på nästan alla våra grejer, skickat iväg alla bilder och packat ihop sakerna igen. Jag hade plats kvar i en kartong och fick sån energi att jag gick igenom ett skåp med vaser när jag ändå höll på. Så nu har jag kanske 10 vaser kvar av 30, en enda hylla av två fullproppade. Äntligen kan jag alltså börja rensa ur våra grejer igen, inte bara sälja iväg svärmors. 13 april är det dax för nästa loppis, hoppas bli av med massor då.

Under helgen fick vi även ett par filmer gjorda, jag gick igenom två mailboxar av tre, tog flera promenader, Martin har pluggat, vi städade undan julbelysningen i trädgården, testade ett nytt recept, skrev två recept och lite annat smått och gott. Som pricken över i blev det även en fredagsbukett. Martin har gett mej en bukett varje fredag sedan vi träffades, men för ett tag sedan sa jag att jag inte vill ha någon för att istället spara pengarna till nya husbilen. Men nu kände jag att jag ville ha lite färg att lysa upp hemmet med.

Men helgens planer är inte de enda som ställs in. Om två veckor skulle vi flyttat hemmakontoret till Gran Canaria. Vi hade SAS-poäng som skulle förfalla förra sommaren. Med förra våren i bakhuvudet tänkte vi att vi ju alltid kan byta poängen mot flygbiljetter till Spanien. Just i Mars när vintern kom tillbaka med besked förra året. Vi hade ett bra och billigt boende på gång, men det blev missförstånd med datumen – så när jag hade bokat var boendet inte längre tillgängligt och något annat för det priset går inte att hitta. Å vi visste ju inte ens hur vårt liv skulle se ut 8-9 månader fram i tiden, det var en total chansning.

Martin pluggar för C1-kort och fick uppkörning mitt under Spanienresan, dessutom har vi massor med event då och behöver pengarna till husbilen. Så vi kommer avboka biljetterna. Vi köpte dem för poäng som redan förfallit, så vi kan inte byta datum på dem – men förlorar heller inget i pengar. Så vi vaskar alltså två flygbiljetter till Gran Canaria, det känns ju sådär… men så får det bli. Istället tar Martin i bästa fall körkortet, så vi kan hämta hem vår nya bil och åka iväg över påsk på första turen. Det kan absolut vara värt det, även om Gran Canaria är ljuvligt på våren.

Men det är klart att det känns. Mitt liv är ju att resa! Det är då jag mår som bäst och det är så jag får min lön. Nu är planen att vi istället åker iväg om två veckor och då tar en sista helg med Peppe, samtidigt som vi tar den där jobbhelgen. Vi kommer att vara ute på rull större delen av maj, juni, juli och augusti – så jag måste skriva så mycket jag kan i förväg. Även om vi har kontoret med oss, så vill jag hellre sitta ute och läsa recensionsböcker än sitta inne och skriva.

Två resor ställs alltså in, men fler finns framför oss. Snart åker vi ut med nya husbilen, sen är det husbilsträff på Öland, utomhusteatrar och en massa annat spännande. Jag ser så mycket fram emot sommaren!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Måste allt gå så snabbt?

Måste allt gå så snabbt?

Kommentarer 0 kommentarer

Jag vet att jag skrivit om detta flera gånger, men nu är det så många som är frustrerade att jag tar det igen. Det här med takten på viktnedgången är ett ämne som frustrerar många. Varför går det inte snabbare!!!

Enkelt kan man väl säga att om viktnedgången ska gå snabbast möjligt så får man offra väldigt mycket, typ allt som är kul. Så kan man bara leva en kort period och då är Viktväktarna helt fel metod och eftersom jag förespråkar just Viktväktarnas program är det detta jag vill prata mer om.

Viktväktarna är ingen kur, utan ett sätt att leva i längden. Det finns inga förbud – man får äta allt, men inte alltid. Allt det här låter ju bra, men funkar det och stämmer det?

JA! Jag vet att det funkar, för jag har gjort hela resan och håller fortfarande vikten sedan jag gick i mål sommaren 2004. Jag gick från en ledsen, överviktig, otränad och sjuk morsa som åt ett mål mat om dagen som bestod av limpmackor med ett rejält osttäcke, till att äta lagat mat regelbundet varje dag och är idag glad, normalviktig, hyfsat frisk och tom vältränad – det sista fanns inte ens i min värld. MEN!!! Å detta är viktigt! Det gick inte ett dugg snabbt!

Viktväktarna och även WHO menar att en hälsosam viktnedgång är ungefär 0,5 kilo i veckan, då har man möjlighet att både behålla muskler och gå ner i vikt. Musklerna är viktiga att behålla för att det hjälper till med förbränningen, ju mer muskelmassa desto högre förbränning. Musklerna behöver vi även för att helt enkelt hålla oss uppe i längden. Ett halvt kilo kanske låter lite men det är faktiskt ett helt mjölkpaket på två veckor och 25 kg på ett år.

MEN!!! Ibland blir det mer och ibland blir det mindre, kroppen gör det den anser är bäst för stunden. Ett MEN till: alla går inte ner i stadig takt heller, de flesta har en väldigt kringelikrokig kurva – det där som kallas livet. Och många av oss (jag) har väldigt svårt att gå ner i vikt och ligger låååångt ifrån de där halvkilot.

Men man är inte på något sätt en sämre viktväktare för att man går ner långsamt, man gör förmodligen inget fel heller, man är lixom bara sån. Jag är sån! Fördelen med att gå ner långsamt är att man lär sej väldigt mycket på vägen, sånt som är bra att kunna den dagen man ska stå still i vikt. De flesta går ner snabbt under en kort tid, sen är det inte lika enkelt, det blir tråkigt och då orkar man inte mer – man ger upp, går upp i vikt och får börja om igen. Känner ni igen det? Jag påstår att alla kan gå ner i vikt, alla har bara inte tålamodet. Alla orkar inte gå ner ett ynka hekto i veckan i flera år…

För att slippa börja om gång på gång, är mitt tips att inte sluta. Plättlätt, eller hur? Vad jag menar är att se på viktresan som ständigt pågående oavsett hur det gick just idag eller igår, man fortsätter bara framåt. Bragden i sej är ju inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen i mål och sedan stanna där. Det är ju målet man vill till, eller hur? Å jag har tipsen på hur man kommer dit 🙂

Mina bästa tips för att lyckas med viktresan är:

  • Hitta ditt varför
  • Gör upp en plan
  • Planera delmål med belöningar
  • Sätt ett realistiskt mål
  • Ha tålamod
  • Gläds åt minsta framgång
  • Var beredd på bakslag
  • Börja aldrig om – fortsätt bara framåt

Jag har som sagt skrivit om detta många gånger, men jag gör det igen. Jag säger det igen TAKTEN ÄR INTE VIKTIG! Huvudsaken är att det går framåt/neråt och att skallen är med. En utförligare beskrivning av ovanstående punkter hittar ni HÄR.

Det är ju rätt surt att gå ner tio kilo snabbt om man går upp dem direkt igen. Kanske bättre att gå ner dem långsamt och sedan faktisk stanna på den nya vikten i längden. Nu finns det iofs personer som klarar bägge, men de är väldigt få skulle jag vilja påstå.

Det är alltså snittet vi är ute efter, VV och WHO säger 0,5 kilo i veckan. INGEN tar 0,5 kilo varje vecka! Det blir både mer och mindre och med tiden går det långsammare. Jag snittade 0,1… det tog mej 3 år(!) att gå ner 10 kg. Om jag orkar i den takten så orkar ni i precis vilken takt som helst, långsammare kan det nämligen inte gå. Men vet ni? Nu har jag hållit den vikten i 20 år.

Så vem är egentligen vinnaren? Den som går ner tio kilo på några månader, men som börjar om gång på gång – eller jag? Vem vill ni vara? Vill ni börja om flera gånger om året? Vill ni inte en gång för alla bli färdiga och stanna där?

Sänk målen! Följ programmet och lita på att det funkar. Sätt ett mål på 1-2 hekto i veckan och gläds över allt som är åt rätt håll, men räkna även med plus ibland och fortsätt bara framåt då. Det kommer även att stå still då och då oavsett vad du gör, vila då i din nya vikt en stund – se på din kropp och vilka förändrar du gjort så långt. Gläds över allt du faktiskt åstadkommit! Ibland behöver man bara komma ikapp, platåerna är därför bra även om de kan vara frustrerande.

Det jag försöker säga, är att allt inte måste gå fort, det kanske tom är bra när vissa saker tar lite tid. Att lära om EN ny vana är svårt, att lära om en helt ny livsstil tar lång tid och kräver en hel del tålamod. Därför kan det vara smart att bara ta ett steg i taget och föra in en ny rutin åt gången istället för att gå ”all-in”.

Jag brukar säga att man kan se sin hälsosresa som ett jobb, något man gör varje dag oavsett om det är kul eller ej. Ibland blir resultatet superbt, ibland inte så bra – men man fortsätter ändå, man slutar ju inte jobba… eller?

Jag gick ner långsamt, väldigt långsamt – men jag kom i mål. Efter tio år som guldmedlem började jag träna, innan dess gick jag bara promenader. När man ska hålla vikten börjar ett helt nytt kapitel och då är träningen till stor hjälp, det är mycket lättare att hålla vikten när man har lite muskler. Men jag tog en sak i taget! Först kosten, sen lärde jag mej att hålla vikten, sen började jag träna.

Jag vet exakt hur min kropp fungerar idag och det är kanske extra viktigt för mej som har en massa diagnoser som gärna ökar vikten, som tex hypotyreos och fibromyalgi. Ni som följer med mej på instagram vet hur jag kämpar dagligen, häng med du med @marlenerinda

Jag tänker HÄLSA för resten av livet, ett friskare och till och med längre liv. För att hjälpa er på vägen har jag färdiga veckomenyer med uträknade Points HÄR och massor med bra mat HÄR!

Hälsosresan slutar aldrig, den pågår konstant, resten av livet och jag säger inte att det är enkelt, för det är det inte! Men det är värt jobbet!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Det var ju ett jäkla skit!

Det var ju ett jäkla skit!

Kommentarer 9 kommentarer

Jag har gått runt och känt mej lite hängig. Trött, frusen och konstant kissnödig. Nåt var fel.

Nog för att jag har en del kroniska sjukdomar som ligger där i bakgrunden och stör, men jag är sällan sjuk. Alltså sådär som många andra som ofta är förkylda osv. När jag väl blir sjuk ignorerar jag det totalt, oftast försvinner symptomen på några dagar – enstaka gånger måste jag söka hjälp. Så var det nu.

Senaste nätterna har jag vaknat flera gånger för att jag varit kissnödig och natten till igår började det göra ont också. Inatt fick jag nog. Jag mindes nämligen förra gången det var så här, första och enda gången jag haft urinvägsinfektion. Då ignorerade jag det…

Jag vet inte hur många år sedan det är, men vet hur fruktansvärt ont jag hade när jag väl sökte hjälp på vårdcentralen. Då hade infektionen gått upp i njurarna. Inte jättebra. Ibland försöker jag lite för mycket själv.

Med det i minnet inatt, när jag var uppe för tredje gången på ett par timmar, och inte kunde somna om, slog jag upp KRY och bokade tid. Jag har aldrig provat den tjänsten förut, men nu har vi ju ingen bil och det är svårt att få tid på vårdcentralen. Det skadar inte att prova. Så klockan 3 i natt bokade jag tid till kl 8 nu i morse. Jättesmidigt!

Jag satt redo men inget hände. Så kom ett sms att läkaren försökte ringa, men inte kom fram pga av inställningar i min app. Ops! Jag hade ju inte laddat ner den… boka kunde man nämligen göra ändå… snabbt laddade jag ner appen och tryckte på nästa tid. 11 minuter senare ringer läkaren upp. 17 minuter senare finns recept på penicillin.

Det var ingen tvekan, jag har urinvägsinfektion och ska behandlas, för att framför allt få sova. Och få bort infektionen såklart. Men min sömn är så otroligt viktig. Jag har ju en sömnstörning och är konstant trött av både min fibromyalgi och hypotyreos. Jag behöver inte fler saker som gör mej trött.

Efter frukosten gick promenaden till centrum, istället för den vanliga slingan runt området. Jag ville påbörja penicillinkuren så fort jag kunde och hinner på så sätt ta tre doser redan idag. Så hoppas jag få sova inatt. Jag har hög smärtgräns och står ut med mycket, men sova måste jag få göra!

Det här hade jag inte alls planerat för, jag har inte tid att springa på toa stup i kvarten. Särskilt inte i helgen när vi ska ut med husbilen, åka båt och testa de första julborden. Men det där med KRY var ju himla smidigt, särskilt när man har ett akut ärende. Har ni testat?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Så skönt med helg!

Så skönt med helg!

Kommentarer 3 kommentarer

Vilken vecka! Det har varit så mycket att jag inte ens vart jag ska börja, det är bara så himla skönt med helg!

Den här veckan har läkarbesöken stått som spön i backen. Fyra läkarbesök på fem dagar och så blir det nåt nästa vecka också. Det är den årliga besiktningen av kroppen. Det var det där med helhetshälsan.

Jag har hypotyreos, fibromyalgi, brister av olika slag, astma, allergi och lite annat smått och gott. För någon vecka sedan lämnade jag en massa blodprover och i måndags träffade jag min läkare för att få svaren.

Tydligen lirar inte hjärtat helt ok med levaxinet. Så nu ska jag ta olika doser varannan dag. Lite meckigt, men så får det bli. Om någon månad ska jag lämna nya prover, så får vi se om allt ser mer ok ut då. I övrigt konstaterade doktorn att min kropp fortfarande är superstressad och inte förstår att jag inte längre lever under akut stress längre utan att läget är lite lugnare. Min kropp har fått stress som normalläge numera och det är ju faktiskt livsfarligt, så nu ska jag få hjälp med stresshantering av nåt slag.

På måndagen var jag även på besiktning av ögonen. Nu är det 4 månader sedan jag opererade ögonlocken. Allt har läkt fint, både läkaren och jag är nöjda. Jag fick extra koll av gråstarren också, den håller sej fortfarande lugn tack o lov. Så nu kan jag lämna det ett tag.

I onsdags var det dax för tandläkaren, det var väl veckans bottennapp. Jag går på tandläkarhögskolan och det har alltid funkat bra, men just nu trasslar det. Jag fick en ny jätteduktig elev i februari, som inte hann riktigt klart – men så fick jag en ny nu igen. Hon gjorde om hela undersökningen som den första gjort men hann inte heller klart. Nu kanske hon inte hinner göra resten innan terminen är slut och sen får jag väl byta igen. Jaja, den första konstaterade iaf att jag inte har några hål – det räcker för mej.

Och idag. Idag var det dax för hudmottagningen och läkarbesök nummer fyra på fem dagar. Det var dax att kolla in en prick som vi haft under kontroll och se om det kommit några nya prickar. Allt var lugnt! För första gången på länge behöver jag inte operera bort något. Så skönt!

Det är så skönt att veckan är slut! För det har ju inte bara varit läkarbesök, det har varit jobb, event och väldigt långa dagar också. Så nu är jag helt slut!

Eftermiddagen har därför tillbringats med en bok i solstolen. Vi struntade i allt, även träningen och promenaden och satt bara och njöt i solen. Det var så skönt och bästa avslutet på veckan. Det blir nog en repris imorrn, sen ska det regna i typ en vecka. Så det är bäst att passa på!

Nu är Martin precis åkt iväg med jobbet, så jag är ensam ända tills på måndag. Imorrn blir det alltså fint väder igen, så blir det solstolen – men sen ska det bli regn och kallt så då blir det mest att städa och jobba. Det blir bra! Jag är helt ok med att vara ensam ibland 🙂

Gillar ni att vara ensamma lite då och då?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Jag fick panik!

Jag fick panik!

Kommentarer 5 kommentarer

I onsdags när snön vräkte ner, för jag vet inte vilken gång i ordningen, fick vi nog. Efter andra snöskottningen, på bara några timmar, fick jag panik och sa till Martin att jag orkar inte mer, nu säljer vi huset och flyttar till södra Skåne eller nåt.

Min käre make vet exakt när han måste plocka upp mej och hur. Så han ställde snöskyfflarna på plats, styrde in mej i huset och tog fram sin dator. Sen bokade han en resa, till solen, med avresa mindre än tre dagar senare. Han är bäst!

Vi jobbar ju hemifrån bägge två, han är iofs på kontoret i stan ibland, men just påskveckan och veckan efter var det inga möten för någon av oss. Dessutom skulle vi ju egentligen iväg med husbilen och jobba från den. Tillfället fanns alltså.

Så i lördags flög vi till Cypern! Fyra timmar senare hade vi 17 grader istället för 0, och sol istället för snö. Igår på morgonen kunde vi ta på oss shorts och linne istället för tjocka jackor och långkalsonger. Så otroligt skönt!

Detta var precis vad min kropp behövde. Både knoppen och kroppen njuter och verkligen suger i sej solen och värmen. Jag har världens bästa man!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Kroppen har gått sin egen väg – igen…

Kroppen har gått sin egen väg – igen…

Kommentarer 9 kommentarer

Jag gick ner i vikt med Viktväktarna och har hållit målvikten ”hyfsat” sedan 2004. Med det menar jag att jag faktiskt hållit vikten ända sedan dess, förutom när jag blev sjuk 2010. Nu är viktökningen ett faktum igen… Jag är nämligen sjuk igen 🙁

Min målvikt är 60 kg (156 cm), men jag trivs bäst på 57-58. Det vägde jag läääänge, i flera flera år. Sen gick jag upp snabbt utan förklaring och 2010 upptäckte man att jag har en sk autoimmun sköldkörtelinflammation, allmänt kallad hypotyreos. Underproduktion av sköldkörteln alltså. Googlar man kan man läsa: ”Autoimmun sköldkörtelinflammation  (Hashimotos tyreoidit) är den vanligaste orsaken till hypotyreos. Med autoimmun menas att kroppens immunförsvar av oklar anledning angriper kroppens egna vävnader”.

I vanliga fall brukar det sk TSH-värdet vara påverkat, så är det inte alltid när det handlar om min variant. Därför tog det ett tag att hitta felet och krävdes speciella blodprover, där man tittade på förekomsten av antikroppar mot tyreoideaperoxidas (TPO-ak). Symptomen är desamma som vid ”vanlig” hypotyreos, det är bara det att blodprovet (TSH) oftast inte visar något fel.

Jag hade varenda symptom! De vanligaste är frossa, trötthet och viktökning, jag blev även håglös och kände inte igen mej själv. Å så var det nu också! På bara några få månader har jag gått upp massor i vikt, trots att jag levt som jag brukar med både mat och fysisk aktivitet. Senaste månaden har jag dessutom inte orkat göra nåt och knappt ens orkat lyfta en hantel. Å helt plötsligt slog det mej: Just det! Nu mår jag ju så där igen!

Jag satte ihop ett och ett och fattade! Bad om tid på den nya vårdcentralen och fick alltså träffa den där nya läkaren i torsdags. Han som satte igång allt med knölen i bröstet och även ringde på kvällen för att kolla läget. Det var knölen och hypotyreosen jag egentligen sökte tid för, sen blev det lite annat också.

Eftersom TPO-ak vanligtvis inte testas, utan bara TSH – så fanns inga aktuella värden på det. Men när han läst mina journaler och lyssnat på mej, tyckte han som jag och gav mej ok att höja min medicin. Det brukar dock ta ca 14 dagar innan man märker någon skillnad, men i morse vaknade jag hyfsat pigg och kände att jag faktiskt sovit – det har jag inte gjort senaste månaden. Jag har vaknat dödstrött även när jag sovit tio timmar.

Just i mitt fall så handlar nog mycket om stress och särskilt långvarig stress. Då reagera hela kroppen och detta kan påverka sköldkörteln väldigt mycket. 2010 hade jag en infektion i kroppen som sabbade en massa. Nu är det förmodligen stressen från förra året som sabbat igen. Å det märks lixom inte förrän läget lugnar ner sej lite och man har tid att känna efter hur man mår.

Men 10 år mellan höjningarna kan man ju stå ut med, däremot måste jag verkligen göra allt för att inte hamna i så mycket stress igen. Men hur gör man det när man inte alltid styr själv över allt som händer? Att föräldrar blir sjuka, dödsfall och liknande saker kan man ju inte göra så mycket åt? När man bara kämpar för att orka igenom dagen tänker man inte så mycket på följderna.

Men nu är jag alltså under koll igen och även läget är lugnare och hyfsat under kontroll. Nu är det bara att vänta på att medicinen kickar in ordentligt och om åtta veckor ska jag lämna prov och se om vi behöver höja lite till. Vart efter vårsolen börjar värma kommer jag nog också att må bättre och orka mer. Kombon kommer att göra susen.

Så nu är det bara att hoppas att medicinen återigen gör susen. Att jag får igång ämnesomsättningen och tappar några kilo, orkar gå och träna igen. Första målet blir att orka lyfta de nya hantlarna igen. Jag hade precis ökat belastningen när jag tappade all ork, så nu är det bara att vänta in känslan av att vara stark igen och öka.

Jag börjar inte om. Jag börjar aldrig om. Jag backar bara lite och tar sats mot nya/nygamla mål. Det är lite som med skidskyttarna när de missar, det blir en straffrunda. Jag vet hur jag ska leva för att må så bra som möjligt, att bli sjuk är såklart ett gupp i vägen – men överkomligt bara det kollas upp. Hypotyreos är en jäkla skitsjukdom som är livslång och drabbar på olika sätt. I kombination med fibromyalgi blir det lite extra allt, eftersom många av symptomen är desamma.

Men nu ska jag bli pigg igen! Det har jag bestämt 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Puerto Rico – Gran Canaria – utflykter och att resa i en pandemi

Puerto Rico – Gran Canaria – utflykter och att resa i en pandemi

Kommentarer 6 kommentarer

Vi tog alltså en sistaminutenresa till Gran Canaria för ett par veckor sedan. Här är en liten sammanfattning av Puerto Rico, hotellet och utflykterna vi gjorde.

Först ska jag förklara varför vi åkte. Många tror nog att det var en onödig lyxresa och att vi struntar i allt vad covid heter. Så är det inte!

Jag har flera olika sjukdomar och har suttit helt i frivillig karantän från mars -20 till juni -21. Tills jag hade min andra dos vaccin i kroppen. Som många andra alltså. Efter det åkte vi runt med husbilen, men höll oss fortfarande för oss själva till 29/9 -21 när restriktionerna släpptes. Vi har alltså varit så försiktiga vi kunnat vara.

Jag har bla fibromyalgi, hypotyreos och en massa andra diagnoser. Det innebär kronisk värk, att jag är ständigt frusen och alltid är trött. Väderomslag, kyla, stress och mörker är det värsta min kropp kan utsättas för. På vintern är jag alltså på botten.

Under december mådde jag så dåligt att jag nästan fick panik. Jag var tvungen att göra något för att inte gå under. Efter många om och men bestämde vi oss för att flytta hemmakontoret till solen. Det var alltså inte en nöjesresa, utan en tillfällig flytt till värmen. För hälsans skull.

Vi var dubbelvaccinerade och tänkte mest hålla oss för oss själv. Det borde vara lika säkert som hemma. Och det var det! Säkrare kan jag tycka. I Spanien är man van vid munskydd, att hålla avstånd och respektera varandra på ett annat sätt än i Sverige. Vi var på restaurang några gånger, men mest åt vi i vår lägenhet. Sista veckan var vi helt och hållet ”hemma” (förutom promenaderna), så vi helt säkert skulle vara friska för hemfärd.

Innan avresa fick vi fylla i en hälsodeklaration, på flyget och transferbussen var det krav på munskydd. Förutom när man äter och dricker. Det är avskyvärt att ha munskydd så länge, men det är som det är. Jag beundrar alla inom sjukvården som jobbar med munskydd och även med visir. Vilka hjältar!!!

I Spanien måste man ha munskydd överallt, även ute – men inte om man kan hålla avstånd till andra. Då är det ok att bara ha det i beredskap och ta på vid behov. Polisen har koll och kan säga till, men det blir oftast bara just en tillsägelse – inte böter.

Efter 6 timmar på flyget och 30-40 minuter i buss kommer vi fram till Puerto Rico och vårt lägenhetshotell Barlovento. Lägenhet nr 8 med den fantastiska balkongen och utsikt över hela stan. Vi var mest på balkongen, ett väldigt fint hemmakontor, och vi trivdes så bra. Det gjorde inte jätteont att sitta där och jobba. 🙂

Nära Puerto Rico ligger Amadores, en fin strand och många restauranger. Man kan gå dit via den otroligt härliga strandpromenaden längs med berget. Drygt 1 km härlig promenad, lite upp och ner. Jättebra motion!

Många går hit på förmiddagen, tillbringar dagen på stranden och går tillbaka på eftermiddagen. Vi filmade hela promenaden för att visa hur fin den är. HÄR kan ni se filmen.

En dag åkte vi till Maspalomas. Då tog vi bussen som tar ungefär 20 minuter. Busschaufförerna kör som galningar, så restiden kan bli lite vad som helst… I Maspalomas finns de gigantiska sanddynerna och dem ville vi såklart utforska. Det var sååå häftigt. Detta filmade vi såklart också. Filmen ser ni HÄR 🙂

Puerto Rico är jättemysigt och ett bra ställe att bo på om man vill se mer. Det är lixom nära till allt. Här finns massor med restauranger, flera köpcenter och massor att se och göra. Vi gick runt ”byhålan” varje dag och hittade alltid nya saker att titta lite närmare på.

Sista utflykten vi gjorde var till Puerto de Mogán. Det var så många som tipsade oss att vi inte kunde låta bli. Dit kan man åka med buss och båt, ni fattar vad vi valde va? Såklart blev det båt, vi gillar ju det. Båten tog ca 30 minuter, som ni ser så verkar det mesta ligga ca 20-30 min bort 🙂

Mogán är helt fantastiskt! Hit måste ni åka när ni är på Gran Canaria. Det är en mysig liten fiskeby med fantastiska blomsterarrangemang och mängder med mysiga restauranger längs stranden. Självklart blev det en film härifrån också, HÄR är den!

Det tog ungefär ett dygn i värmen så funkade kroppen igen. Jag njöt verkligen av solen och värmen och tog vara på varenda minut. Vi tog mängder med promenader och körde trappträning två gånger om dagen. Vi kom alltså hem i ett betydligt bättre skick än vad vi var när vi åkte. Å det var det som var meningen med hela resan. Nu är det bara att fortsätta på den vägen.

Det var med viss ångest vi åkte hem faktiskt, inte bara pga vintern och vädret – utan för att man har en annan syn på covid i Spanien. Vi kände oss mycket säkrare där helt enkelt. Resan var otroligt välgörande men nu har vi stängt in oss igen. Vi är glada att vi vågade, det var inte självklart.

Det är ändå väldigt tydligt: jag kan inte bo i Sverige hela vintrarna, kroppen klarar inte det. Vår plan om vintrar i solen måste alltså realiseras. Så snabbt det går.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Dagarna går…

Dagarna går…

Kommentarer 9 kommentarer

Även om vi är i den spanska solen, så ser dagarna ut ungefär som hemma faktiskt. De här två veckorna har vi lagt på vår hälsa och det känns väldigt bra.

Drygt halva tiden på ”jobbmestern” har gått. Första veckan jobbade vi mån – tis, sen var vi lediga resten av veckan och nu kommer vi jobba nästan som vanligt tills vi åker hem. Men vi passar såklart på att utnyttja solen så mycket vi bara kan också.

Dagarna ser ut ungefär som hemma. En arbetsdag vaknar Martin vid 5 och jag vid 7.30. Det blir frukost som vanligt, jag har t.o.m. knäckebröd med mej för att starta dagen på bästa sätt. När jag vaknat och ätit tar vi morgonpromenaden, en halvtimma ungefär, precis som vanligt.

Sen äter vi sallad eller gårdagens rester till lunch, och middag som vanligt på kvällen. Förra veckan åt vi en del middagar ute, men eftersom smittan ökar även här – har vi bestämt oss för corontän de sista dagarna. För att inte riskera att bli kvar här pga sjukdom, det kostar lite för mycket om det skulle hända. Så vi håller oss på vår kant nu. Om vi mot all förmodan skulle bli sjuka, så vill vi bli det hemma.

Vi har verkligen hållit oss undan och gjort vad vi kan för att inte bli smittade men jag känner mej faktiskt säkrare här än i Sverige. Här använder alla munskydd och de flesta gör det tom korrekt… bara en sån sak… i butiker står kontrollanter och se till att inte för många är inne samtidigt, resten får stå i kö utanför. Polisen ser till att restriktionerna följs och även om man inte får böter, så får man en tillsägelse. Vi har inte munskydd när vi är ute och går, iaf inte om vi garanterat kan hålla avstånd. Känslan är att man visar mer hänsyn här än i Sverige.

Dagarna avslutas, också precis som hemma, med en promenad, ibland i solnedgången. Med våra två promenader får vi ihop drygt en timmes fysisk aktivitet och ofta drygt 10 000 steg. Däremot har jag inte tränat särskilt mycket, jag har mest prioriterat vila och återhämtning och får köra igång på riktigt med träningen när jag kommer hem igen. Eller också får jag ett ryck här och kör ett pass, man vet aldrig.

Men vi har ju våra trappor… 175 steg… ibland är de sååå jobbiga, men de ska göras och ingår i vår dagliga rutin. Första dagen var det nästan en utmaning att komma upp utan att lungorna skulle sprängas och benen ge upp, men jag inbillar mej att det går lättare och lättare för varje dag. Men vissa dagar vete sjutton… det är ett litet träningspass att ta sej upp och det är inte många fler än vi som går där.

Här om dagen såg vi ett gäng som körde trappträning och rusade upp och ner som värsta gasellerna. Lite sugen blev jag faktiskt att hänga på, men jag hade nog dött. Men bara tanken att jag blev sugen är ett framsteg. Det betyder ändå att gnistan finns där.

Tanken med resan var att ta hand om oss, och det har vi verkligen gjort. Jag har mest legat i solen och läst och plöjt böcker som aldrig förr. Jag mår mycket bättre i kroppen och känner mej hyfsat avkopplad. Så nu hoppas jag att känsla sitter i tills värmen kommer tillbaka i Sverige, i typ april… hoppas kan man ju alltid.

Resan var otroligt välbehövlig, det är länge sedan min kropp mådde så här bra. Dagarna har lixom bara passerat och visst har vi gjort en del utflykter, men mest har vi bara varit. Och det har varit sååå skönt! Nu står jag nog ut lite till, vintern är tack o lov slut snart. Nåja, om 1,5 månad är det iaf vår enligt almanackan 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi flyttade hemmakontoret till solen!

Vi flyttade hemmakontoret till solen!

Kommentarer 12 kommentarer

Vi gjorde det faktiskt! Trots lite oro och stor tveksamhet så köpte vi en sistaminutenresa och drog till solen!

Jag har varit väldigt tveksam och rätt negativ till folk som reser i pandemitider. Att resa är en del av mitt arbete som skribent, men jag har ändå inte satt mej på ett flyg på snart två år. Mest för att hålla mej undan från människor, dessutom stängde ju världen och massor av jobb/resor blev inställda.

Såklart har jag saknat det! Just det där att planera, packa en väska, checka in och det bästa av allt: att ta de första stegen ut på en ny destination. Det har jag verkligen saknat, men med Peppe har vi ju ändå fått se nya platser – så det har varit ok.

Men nu orkade inte kroppen längre. Jag har fibromyalgi (kronisk värk mm) och för att må bra behöver jag värme, rejäl värme. Och stabilt väder. Inget av det har jag fått hemma sedan i juli. Värken och tröttheten har varit brutal och nu orkade jag inte må dåligt längre.

Vi började resonera. Vi är dubbelvaccinerade, kan jobba på distans, hålla samma avstånd till folk som hemma och kunde få en resa grymt billigt. Det var absolut inte självklart att åka, men efter att vi funderat både en och tre gånger så var vi beredda att ta risken. Jag måste få må bra!

Så natten till lördag packade vi ihop hemmakontoret i Sverige och packade upp det igen på Kanarieöarna. Vi sitter nu i Puerto Rico på Gran Canaria och jobbar och det är ljuvligt! HÄR kan ni se film från dörr till dörr 🙂

När vi landade var det strålande sol och ca 25 grader varmt. Redan igår orkade jag gå en betydligt längre promenad än på länge samt de ca 200 trappstegen upp till vår lägenhet. Vi bor på ett lägenhetshotell, Barlovento, på en höjd, med utsikt över havet. Vi har en gigantisk balkong, som ett extra vardagsrum och som vi verkligen njuter av.

Vi satt i karantän innan vi åkte, här träffar vi knappt någon. Vi är ute och går, men äter det flesta måltider hemma. Och när vi landar i Sverige kommer vi att stänga in oss igen. Här måste man ha munskydd bland folk, även ute. Jag litar på att vaccinet hjälper och att vi är minst lika skyddade här som hemma eftersom vi håller oss mycket för oss själva. Vi har gjort vad vi kan helt enkelt.

Vi har dessutom tagit en paketresa med Ving. Då gäller paketreselagen som hjälper en hel del om landet skulle stänga ner osv. Hängslen och livrem alltså.

Så nu ska vi tina upp våra kroppar, äta bra mat, vila och motionera och komma hem som nya människor. Ni fattar inte hur mycket jag saknat sol och rejäl värme. Jag mår så otroligt bra i kroppen nu, total skillnad mot hemma. Två veckors hälsoresa kan man kanske kalla det. Eller jobbmester… för vi kommer att jobba hälften att tiden och vara lediga hälften. Idag jobbar vi!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube