Browsed by
Tagg: Baileys

Äntligen!

Äntligen!

Ni vet när allt är kaos, hemmet ser ut som ett bombnedslag, tvätthögarna växer och ni känner er som världens sämsta matte, maka, dotter och mamma. Sömnen har blivit lidande och det är knappt så man hunnit duscha… en blä-känsla helt enkelt. Så har jag haft det – fram till igår.

I går hade jag en hel dag i onepiece, jag gick inte ens utanför dörren! Hunden och jag myste i tv-soffan, han fick gå ut i trädgården och göra sitt. I reklampauserna tvättade jag, ställde upp adventsljusstakarna, duschade, skrev och pysslade ikapp i största allmänhet. Jag hann förstås inte allt, men hade en väldigt skön dag!

Idag fortsatte jag, äntligen hade jag tid och ro i kroppen för att åka till gymmet utan att känna mej hyperstressad och pälsbollen fick en lång promenad efteråt. Det var inte ett dugg skönt pga duggregn, men vi gjorde det! Efter lunch tog jag tag i den långa listan av ärenden… hämta skor hos ortopedteknikern, hämta paket x2, lämna tillbaka en grej på HM osv.. Väl hemma igen tvättade jag rent alla kuddar och filtar i soffan och julpysslade lite till.

Känslan av totalt kaos börjar gå över. Lugnet i kroppen börjar komma tillbaka. Hemmet är långt ifrån städat, men lite i taget så blir det bättre och bättre. Jag har halva dagen på mej imorrn, innan vi åker iväg på sista kryssningen för den här gången. Trodde jag skulle hinna mer idag, men det tog tid att åka mellan grejerna – det är många som är ute på vägarna!

Första december brukar annars vara mitt magiska datum då almanackan ska vara tom. Jag vägrar att vara ute bland alla julstressade människor och avskyr när den fuktiga kylan lägger sej över Stockholm. Så jag sitter helst inne med pälsbollen och dricker lakritsglögg  🙂

Hur som helst så är jag iaf igång med träningen igen, så nu gör jag som jag brukar i december. Tre träningar i veckan, hundpromenad varje dag och koll på maten. Viktväktarna ska snart uppdatera sitt program, det ska bli spännande att testa det nya. Det innebär också att vi har en herrans massa recept att räkna om, det är tur att vi är två.

När min stress släpper och almanackan blir blankare, börjar julstressen för de flesta andra – hur gör du för att orka?

En fis på tvären

En fis på tvären

Jag är en usel bloggare just nu, förlåt! Min enda ursäkt är att jag haft en galen vecka och inte fått sova ordentligt. Pälsbollen har nämligen rent bokstavligt haft en fis på tvären och hållit oss vakna på nätterna.

Pälsbollens magproblem började för någon vecka sedan. Han hade svårt att få ur sej allt och det satt fast skit i rumpan på honom som jag fick duscha bort. Sen verkade han ok, men i måndags var där en ny klump i rumpan på honom som vi återigen fick ta bort med duschen. Han har varit sänkt, orolig, slö, kräks, inte ätit och gått ut på nätterna. Igår var det återigen dax att ta hjälp av duschen och han var så olycklig.

Jag började googla och det är tydligen inte helt ovanligt med förstoppning på äldre hanhundar. Orsakerna kan vara många, bla förstora prostata – men vi tänkte att ett dietbyte kanske skulle hjälpa honom. Så igår började hans (lyx)diet, med fiskbullar och ris. En annars lite kinkig hund var i himmelriket, människomat!!! Det var inte ett dugg svårt att få honom att äta. Inatt sova han lugnt hela natten – halleluja!

Idag tog en lång promenad innan lunch och han funkade precis som vanligt. Han ville tom leka. Fiskbullsdieten fortsätter, så får vi se vad som händer. Meningen var att vi skulle på fest ikväll, men Martin stannar hemma med hunden för säkerhets skull.

Här tror man att vaknätterna ska vara över när barnen blir stora och särskilt när de flyttar hemifrån. Man tänker inte på att även hundar kan skapa vakennätter och oro. Så nu hoppas vi att det ska vara över för den här gången, hundskrället måste ju må bra och vi behöver sova!

Så lite gör så mycket!

Så lite gör så mycket!

Jag har känt hur energin varit på väg tillbaka de senaste dagarna och igår mådde jag så otroligt bra! Solen skiner äntligen och jag fryser inte! Tänk att sol och ljus gör så mycket!

Sedan
i måndags har jag och pälsbollen varit ute på långa dagliga promenader
och allt har verkligen känts toppen. Tror hundskrället känner detsamma
faktiskt. Igår på promenaden fick han nåt slags lyckorus och sprang runt
som en kalv på grönbete. Han gjorde krumsprång, skällde högt och var
helt galen. Jag tror det är så en lycklig hund ser ut.
Jag
själv fick ett ryck och började städa. Efter månader av noll energi
började jag rensa bland krämer och skönhetsgrejer som slutade i en hel
kasse till vår Kvinnojour här i Botkyrka. Trots dålig nattsömn har jag
känt mej förvånansvärt pigg och tänkte storstäda badrummet medan ork
finns. Så nu hoppas jag kunna fortsätta min rensning. Jag kom fram till
att om jag börjar rensa nu, rejält alltså, så kanske jag är färdig när
vi tänkt flytta om typ 12-13 år… det är värt ett försök!

Vårt
hem är rejält eftersatt. Det blir lätt så när den som är tänkt att ta
hand om hemmet inte orkar lyfta ett finger vissa dagar. Sedan innan jul är det bara det mesta nödvändiga som gjorts. Att varenda rum
är rörigt är en underdrift… men med små steg kanske vi kan komma i
ordning på ett ställe i taget. Det är tur att man inte bor med en pedant
man, fast då hade ju han fått sköta städningen förstås. Nu är vi lika
röriga bägge två så det är ok, även om jag gärna hade haft ett prydligt
hem.

Men nu finns det alltså hopp. Solen skiner, jag
har fått lite energi och allt känns så otroligt mycket bättre. Nu hoppas
jag bara att snön man hotar med nästa vecka, ska hålla håll sej
borta… tills dess njuuuuter både hunden och jag av solen som mycket vi bara
kan!

Det finaste vi har!

Det finaste vi har!

Han är min PT, glädjespridare och kärleksgubbe och jag menar inte Martin utan Baileys. Vår älskade Pälsboll som betyder så otroligt mycket för oss. Idag fyller han tvåsiffrigt, 10 år!

Alla som har ett husdjur vet att de inte bara är husdjur utan även älskade familjemedlemmar som man absolut inte vill vara utan. Baileys, aka pälsbollen, grisen, mr B och mycket annat, är det finaste vi har. Han har hjäpt oss alla genom så mycket jobbigt och har säkert flera kilo tårar i sin päls.

Jag kommer så väl ihåg när jag hämtade hem honom. Barnen visste ingenting, de trodde att han skulle komma till oss veckan efter. Jag åkte till jobbet som vanligt, men hade 10 000 kr i bakfickan… efter jobbet åkte jag till uppfödaren. När jag kom hem ropade jag på killarna och sa att de skulle smyga ner för trappen och att jag ville visa dem något. De blev förstås överlyckliga!

Baileys blev ingen mästare i agility eller den där superlydiga hunden som jag hade tänkt mej. Hur jag än jobbade med honom så gick det mesta in genom det ena söta örat och ut genom det andra. Han lyssnar till sitt namn, typ… särskilt om det kombineras med ordet godis… men han är söt och otroligt glad!

Å nu är han alltså tio år och känslan av oro kommer krypande… hur gammal kommer han att bli? Hur länge får vi ha honom kvar? Han är ju inte helt frisk och väldigt stor för sin ras… hur mår han egentligen? Jag kan inte tänka mej en vardag utan honom! Borderterriers är kända för att bli gamla, väldigt gamla. Vi har faktiskt träffat en 18-åring! Men min magkänsla säger mej att vi kanske har ett par år kvar med honom. Å då blir jag plötsligt illamående. Så den tanken stoppar jag undan, långt bak nånstans.

Idag firar vi vår älskade pälsboll och njuter av att han är hos oss. Vår lätt olydiga, väldigt fega men så otroligt charmiga älskling!

Så trött!

Så trött!

Hösten har varit minst sagt hektiskt och nu först känner jag hur trött jag är. De senaste två nätterna  har sömnen dessutom varit usel, så jag sitter här och känner hur ögonen går i kors. Det är skillnad på att vara vanligt trött och ”slutkördtrött” och nu är jag det sista. Helt färdig.

Jag älskar att ha saker på gång, att resa och göra kul saker. Men med fibromyalgi och hypotyreos så orkar jag helt enkelt inte lika mycket som andra. Det är bara att tugga i sej. Jag vet det. Jag vet också att jag kan orka hur mycket som helst en dag och inte ett smack nästa och att det kan vara svårt att förstå för min omgivning. Jag ser ju dessutom ut som hälsan själv och att då få förståelse för att man inte är helt frisk är svårt.

Tempot har varit högt under hösten och fram till senaste resan har det funkat helt ok. Men den resan hade lite för presat schema och för långa dagar, där sa kroppen stopp. Även de andra var trötta, så det var inte bara jag. Även de andra behövde tid att komma igen efter resan, det betyder väl att den var lite över det vanliga… Nu har jag varit nästan helt utan event sedan en vecka tillbaka och nu känner jag verkligen hur trött jag är. Jag njuter av en blank almanacka där träning och promenader prioriteras.

Det finns många ”borden” men bara ett par ”måsten”. Jag borde städa… det börjar bli rätt akut faktiskt. Men städa måste man ju faktiskit inte… men man måste äta bra mat, sova och få frisk luft och eftersom hunden måste detsamma är det detta jag gör på dagarna. Äter, tränar, myser med hunden och sover. Mycket soffhänhg blire… Just nu känner jag mej bara tröttare och tröttare, men då vet jag att det snart vänder. Jag tillåter mej att vila och bara glo på tv med hunden i knät. Dammråttorna tar snart över huset och snart orkar jag nog ta fram dammsugaren. Kanske imorrn.

Jag börjar känna hur energi återvänder. Hur jag orkar ta i mer på gymmet och gå längre promenader med hunden. Jag orkar sitta och skriva längre stunder och har till och med lyckats skriva några texter i förväg inför semestern. Veckomenyerna för hela januari är faktiskt färdiga  🙂

Nästa helg åker vi till Helsingfors med Vikings Gabriella. Då ska vi besöka deras SPA och jag ska få ansiktsbehandling och sitta i bastun. God mat, ledig tid, ingen dator, tid att läsa och sova. När vi kommer hem ska jag på pedikyr och få fina fötter inför resan till Egypten. Där blir det också lata dagar med mycket vila och läsning. Någon timmes jobb per dag, men det är ok. En lugn period innan allt kör igång i slutet av januari igen.

Jag vet inte hur ni fungerar. Men jag behöver tid av total återhämtning då och då, tid att göra ingenting. Jag kan köra på i 180 bara jag vet att det kommer en lugn period snart, då jag får vila helt. Det tog bara 18 år av utbrändhet att lära sej det… priset var dock dyrt; tre diagnoser som jag får leva med resten av livet.

Nt tar jag en tupplur med pälsbollen, gonatt!

Hunden och jag delar medicin…

Hunden och jag delar medicin…

För något år sedan fick vi vet att pälsbollen lider av för låg funktion av köldkörteln. Han var hängig, frös mycket och gick upp i vikt. Så han fick Levaxin och har mått hyfsat bra sedan dess. I våras fick vi veta att även jag lider av samma åkomma, så jag fick också Levaxin. Idag korrigerades min dos, så nu har vi exakt samma medicin och samma dosering och jag behöver inte längre hålla reda på burkarna  🙂

Min läkaren är den bästa som finns! Jag har vårdcentralen tvärs över vägen men väljer att åka nästan 10 mil för att få just Doktor Lennart. Han lyssnar, skämtar och hjälper mej med alla mina medicinska bekymmer. Det är honom jag har att tacka för att jag faktiskt mår så bra som jag gör. Hade det inte varit för honom så hade jag nog fortfarande inte vetat om alla mina fel i kroppen och förmodligen mått skit fortfarande.

Tyvärr har han varit sjukskriven en längre tid, även läkare kan tydligen bli det. Men nu är han tillbaka och idag var det alltså dax att träffa honom. Vi känner varandra även privat så först minuterna gick åt till att uppdatera läget på alla familjemedlemmar och hans hälsa. Sen var det min tur. Jag sa att jag iofs aldrig mått så bra tidigare, men att medicinen nog borde höjas ett litet snäpp till. Men det är ju inte jag som är läkare…

Han sa ingenting utan beordrade mej upp på britsen och gjorde sen en grundlig kontroll av allt! Inklusive mina nylackade naglar och vigselringen, han gillade bägge! När han gått igenom allt, suttit och grunnat vid datorn en stund och hummat lite så gav han mej rätt. Dosen skulle höjas lite och om sex månader får vi se om det räcker eller ej.

Att ha en läkare som lyssnar är så otroligt viktigt! Jag vet ärligt talat inte var jag hade varit om inte Doktorn Lennart tagit hand om mej. Jag var ett vrak när jag kom till honom, både fysiskt och psykiskt. På vårdcentralen tvärs över vägen tog man inte ens mitt blodtryck, utan avfärdade mej med att ”alla är lite trötta ibland”… Doktor Lennart tog alla möjliga tester och snart fick vi veta att jag gick omkring med en infektion som spridit sej i hela kroppen, jag hade sömnapné, fibromyalgi och hypotyreos plus lite annat smått och gott. Kommentaren ”alla är lite trötta ibland” ser jag numera som ett hån. Hur kan man ens säga något sånt som läkare till någon som faktiskt är sjuk och söker hjälp???

Jag är alltså inte helt frisk, men jag kan ärligt säga att jag inte kan minnas när jag senast mådde så här bra och kände mej så här frisk. Visst är jag tröttare än andra och påverkas mer av väderomslag och dåligt väder än andra. Men de bra dagarna är ändå ganska många och betydligt fler än de dåliga och jag orkar betydligt mer nu än för bara ett år sedan.  Det var helt klart värt att byta vårdgivare och åka den långa vägen vid varje läkarbesök.

Därför vill jag uppmana dej som är missnöjd med vården att våga se dej om efter alternativ. Fråga vänner och bekanta om de är nöjda och kan rekommendera någon. Vi har än så länge rätt att själva välja vårdgivare, utnyttja det! I mitt fall var det livsavgörande och livsförändrande. Jag är så tacksam för att jag vågade och orkade, å andra sidan hade jag inget val… jag var desperat!

Så nu behöver jag inte längre ha koll på burkarna. Från och med idag har hunden och jag samma medicin. Enkelt  🙂

En bra sak med hösten…

En bra sak med hösten…

Jag gillar som bekant inte hösten. Visst är det fina färger och så, men blåsten, regnet och de gråa dagarna är fullständigt vidriga tycker jag. Å när temperaturen trillar ner under 10 grader, då vill jag faktiskt inte vara med längre. Då drar jag på mej ullstrumporna, långkalsongerna och onepiecen, tänder ljus och kryper ner i tv-soffan med hunden under en filt. Å där ligger vi!

Det enda som är bra med hösten är att man inte känner sej tvungen att ta vara på vädret, det finns ju ingen sol att ta vara på lixom… och då behöver man inte ha dåligt samvete för att man kurar inomhus en hel dag. Särskilt inte om det dessutom regnar och blåser för då vill inte ens hunden gå ut.

Idag är en sån dag. Vi har varit och handlat och gått en sväng med hunden, i övrigt har vi bara lullat runt hemma, småpysslat, tvättat och fixat med sånt som inte hunnits med på några dagar. Martin har suttit och gjort backup på tre av fyra datorer, så nu är alla våra bilder sparade och säkra. Vi har letat recept och tillsammans glatts åt att våra läsarsiffror på magasinet stiger rejält just nu. Idag finns ett kanonrecept som lockat massor med nya läsare, som ni bara måste testa! Klicka här!

Jag har legat länge i badet, haft ansiktsmask, gjort peeling och läst Allas. Nu blir det lite jobb en stund innan middagen serveras, nästa veckas matsedel ska skrivas och nästa veckas schema planeras. Det är en lugn vecka med lite läkarbesök och bara ett par roliga pressevent. Imorrn ska jag få se Slottet inifrån och den nya utställning med kungliga brudklänningar som öppnar på tisdag och på onsdag ska jag julbaka  🙂

Allt känns ganska lugnt och harmoniskt just nu. Vi har det bra här hemma, vikten är hyfsad, kroppen funkar oftast och alla runt oss mår bra. Även om vädret är som det är, så har vi en solresa i januari att se fram emot och flera mindre weekendresor fram tills dess. Jag vilar gärna i den känslan ett tag.

Ge er en härlig söndagkväll och en fin kommande vecka! Snart kommer minusgraderna, då kommer jag att låta lite annorlunda…

Kollapsar på soffan

Kollapsar på soffan

Dagarna bara springer förbi! Just nu är det fullt ös från morgon till kväll och det är inte alls så jag vill ha det. Eller vill och vill… jag hade gärna haft det så om jag orkat. Nu kollapsar jag på soffan så fort jag kommer hem från nåt skoj och orkar sen inget mer den dagen. Diskbänken ser ut därefter…

Just idag har det varit en vinprovning hos Oenoforos med god lunch av Fredrik Jonsson. Man dricker pyttelite, så jag kan inte skylla på alkoholen alls, men likt förbaskat så kraschlandade jag på soffan och sov i nästan två timmar efteråt. Hundpromenaden får vänta till kvällen, men pälsbollen verkar inte misstycka särskilt mycket där han ligger brevid mej och snarkar.

Mitt enda måste är enligt Martin att ta hand om mej. Mitt enda måste enligt mej är att ta hand om hund och hem… och sen mej. Just nu tas det inte hand om nåt… eller jo… Hunden tar vi hand om som man ska, han är viktigast av allt! Tack och lov så är han en sjusovare som inte kräver så mycket mer än kärlek, mat, en daglig långpromenad och en ständigt öppen dörr ut till trädgården. Så pälsbollen tar vi hand om men hur sjutton tar man hand om sej själv när man somnar så fort man sätter sej ner?

Bloggen och magasinet finns i bakhuvudet hela tiden. Där finns inga krav, men jag går ständigt och klurar på nya recept och inlägg. Så blir man efter tio år i ”branschen”. Bloggen är en naturlig del av mitt liv som är med oavsett vad jag gör. Just nu klurar jag på nya recept för säsongen, typ plommonpajer och annat smaskigt. Vi ska testa ett nytt recept i helgen, så får vi se om det kan bli något till Du i Fokus. Det är många som har frukt i sina trädgårdar och efterlyser recept, men inte vilka som helt – utan recept för Viktväktare. Så det försöker vi hitta på!

Å nästa vecka är det julafton varenda dag! Då börjar alla publikrepetitioner och det är teater nästan varenda dag. Underbart! Då blir det lugna förmiddagar så jag orkar kvällarna. Å sen ska allt skrivas om förstås. Jag vill gärna ha ut texterna på premiärdagen, oftast lyckas jag. Nästa vecka ska Martin på resa med jobbet, så jag måste fixa hundvakt också. Lyxproblem, jag vet!

Jag är alltså en bloggande hemmafru med hundra järn i elden som inte får något gjort, typ… Inte så mycket som jag skulle vilja iaf…

En sämre fibrodag…

En sämre fibrodag…

Som ni vet så har jag bla fibromyalgi. Det innebär att jag ibland inte bestämmer över mina kropp utan är tvungen att göra som min kropp bestämmer. Idag är en sån dag…

Att ha fibro innebär att ha ständig värk och värken flyttar ofta på sej. Det innebär också att att man är sanslöst trött, hur mycket man än vilar. Många av oss fryser, har dåligt minne, tappar ord, har tröga magar och en massa annat. Å det finns inget botemedel, det är lixom bara att gilla läget och försöka hitta sin egen medicin. För mej hjälper sol och värme bäst samt träning i lagom mängd.

Men det här hattandet med regn ena dagen, sol andra och blåst en tredje fixar jag bara inte! Å då är det tröttheten som är värst, jag är så trött att det svider i ögonen och jag kan bokstavligt sova stående. När jag blir trött blir förstås minnet sämre och värken värre, hade jag haft ett jobb hade det varit svårt att jobba just idag. Det är en av anledningarna till att vi tog beslutet att ha mej hemma.

När jag har mina fibrodagar är jag inte särskilt trevlig och jag orkar oftast bara göra det mest nödvändiga. Idag valde jag träning framför hundpromenad eftersom det regnade och hunden ändå inte gillar att gå i regn. Men så hade jag också en inbokad fotografering… å eftersom det regnade var vi tvungna att fota inne och då var jag tvungen att städa…

Nu gick ändå fotograferingen väldigt snabbt och smidigt då vi bägge varit med förr och hade bilden klar för oss ganska omgående. Så på bara någon halvtimme var det klart och jag kunde krypa i min onepiece och lägga mej på soffan med pälsbollen. Jag somnade nästan direkt och sov till Martin kom hem typ.

Ett liv med fibro är alltså inte så enkelt, man är lixom inte riktigt chefen över sitt liv. Vädret bestämmer mycket hur min dag ser ut och hur jag mår. Å även om jag vägrar att lyda, så har jag lixom inget val ibland. Problemet är också att fibron inte syns och syns det inte så finns det ju inte i mångas ögon. ”Du ser ju så pigg och glad ut” har jag hört mer än en gång… ja, det hjälper knappast att se sur ut och man ser mej inte ute de dåliga dagarna för då kommer jag inte upp ur soffan.

Nu kommer hösten och många av oss med fibro har en jobbig period framför oss. Du kommer förmodligen inte att se det på oss, men vissa dagar mår vi så dåligt att vi knappt ens orkar svara på tilltal. Det är alltså inte för att vi är otrevliga, utan för att vi helt enkelt inte orkar. Så döm oss inte utan försök istället att förstå att det bara är en dålig dag i vårt fibroliv. Vi gör verkligen vad vi kan för att livet ska fortgå som vanligt, men det är f- inte lätt.

Därför grottar jag ner mej i resesajter och letar snabbt upp en ny resa som ska bokas inom kort. I vinter ser det ut att bli ett nytt besök i Egypten eller kanske Kap Verde… nåt ställe där solen skiner blir det iaf och där det inte är någon större tidsskillnad för den är också svårt för kroppen. Jag längtar redan!

Yngre av träning!

Yngre av träning!

Jag brukar säga att jag tränar för att bli äldre och nu när jag tittar på bilder så ser det totalt tvärtom ut! Å andra sidan så är det kanske samma sak… fast två sidor av myntet?

Det ni ser på bilden är mej med tre års mellanrum. Den vänstra är sommaren 2013 och den högra är tagen idag. Jag väger i stort sett lika mycket på bägge bilderna, men har gjort en bröstförminskning på den högra. Enda skillnaden är alltså storleken på bysten och hårlängden. Jag borde alltså se äldre ut på den högra bilden, men känner att det är helt tvärtom!

2013 hade jag inte kommit igång med någon träning alls. Jag hade heller inte fått mina diagnoser; Fibromyalgi och Hypotyreos. Då jobbade vi på Viktväktarna, kämpade med vikten och jag var ständigt trött. Jag hade nått mitt viktmål och höll på att samla mod för att be om remiss till bröstoperationen. Den blev beviljad och operationen gjordes sommaren efter, i augusti 2014. Efter det började jag träna och mina diagnoser föll på plats.

Jag kan med egna ögon konstatera att träningen gjort mej yngre, starkare och förmodligen fått mej att leva längre. Målet var att orka mer, bli starkare och slimma kroppen lite. Jag tror att alla håller med mej om att jag ser yngre och friskare ut på den högra bilden. Eller?

Men är det så himla viktigt att se ung ut då? Nej, inte ett dugg faktiskt! Jag blir gärna äldre och får lite rynkor, men jag vill inte bli svag och sjuk. Ska jag bli gammal så vill jag orka med livet på alla sätt, annars får det vara! Å det är därför jag tränar! Det är det viktiga! Att de sedan syns är ju bara en positiv bonus.

Jag hävdar fortfarande att ska man gå ner i vikt så ska man göra det med mat. Träningen lägger man till för att må bra, bli starkare, friskare och för att leva längre. Ni ser här intill hur mycket träning gör på bara fyra veckor när det gäller måtten. Nu kan jag lägga till att man ska träna för att se yngre ut också  🙂