Browsed by
Etikett: Baileys

2-3 dagar räcker!

2-3 dagar räcker!

Två gånger om året åker Martin iväg med jobbet några dagar och det tycker jag är jätteskönt. Jag gillar att skrota runt ensam utan att ta hänsyn till någon annan än mej själv. Nu har han varit borta sedan i torsdags och nu räcker det!

För ungefär 12 år sedan avskydde jag min ensamhet. Efter 10 år som ensamstående morsa och mängder av ensamma kvällar och helger (förutom barnen förstås) så var det mest förenat med stor ångest att sitta där när barnen hade somnat eller var hos sin pappa. Det var så Baileys kom in i bilden, vår hund alltså – inget annat 🙂

2007 flyttade pälsbollen Baileys in hos oss, bla för att minska min ensamhet och lära barnen ansvar. Han har betytt allt! Den stackars hunden har många liter tårar i sin päls… Med Baileys kom promenaderna, glädjen, myset och goset. Att sitta där och peta i hans päls är ren terapi. Ensamheten blev inte alls lika tung, även om den fanns kvar.

Men så trillade Martin ner från ingenstans och helt plötsligt var jag inte ensam längre. Det var såååå konstigt! Jag hade redan accepterat att bli gammal och leva ensam resten av livet, trots att jag bara var 38 år. Men det kanske är så att när man accepterar sin situation så händer något? Så var det iaf för oss båda.

Han flyttade in hos oss nästan direkt, vi jobbade tillsammans och träffades 24/7 – vilket var helt fantastiskt och underbart. Så hade vi det i 6 år innan han sadlade om och fick ett annat jobb. Jag blev ensam på dagtid och trivdes med det, barnen flyttade och Baileys och jag skapade nya rutiner. Jag upptäckte att jag trivdes med den frivilliga ensamheten och utnyttjade dagarna till max med precis vad jag ville. Det gör jag fortfarande.

Så började Martins jobbresor, jag hade ingen aning om hur det skulle vara att sitta där ensam igen i flera dagar men upptäckte rätt snabbt att det var så otroligt skönt! Inte att Martin var borta, utan att jag kunde göra precis vad jag ville under några dagar. Det kan jag förstås göra med honom hemma också, men det blir ändå på ett annat sätt. Ni fattar säkert vad jag menar. Det passar mej alldeles utmärkt att han åker iväg några dagar ett par gånger om året, dagar då jag knappt pratar med någon ens. Jag stänger nästan in mej och går bara utanför dörren när Baileys ska ut.

Så i torsdags var det dax för vårens resa. Jag började med att städa, i min takt! Både torsdag och fredag gick åt till att plocka, tvätta, putsa och feja. Mellan plockandet har jag jobbat vid datorn och fått massor. Dagarna är en sak men det är nätterna som är bäst! Att gå och lägga sej när man vill, ta med hunden upp och sova utan öronproppar! Jag har sovit som en stock 7-8 timmar per natt och verkligen sett fram emot att få gå och lägga mej varje kväll.

Men nu räcker det! Nu har jag varit ensam tillräckligt länge, nu får han komma hem! 3 dagar räcker, igår började jag få nog. Nu vill jag ha hem min snarkofag! Nu har jag fått mina ensamma dagar och vill ha sällskap igen. Inte för att jag har tråkigt utan för att jag helt enkelt saknar honom. Han den där 2-metersmannen som snarkar så rutorna skallrar, fyller en tvättmaskin med bara 3 plagg och dräller raklödder runt hela handfatet. Nu får han komma hem!

Nu har jag pysslat klart för den här gången. Nu vill jag bara krypa upp hos farsan Baloo och mysa. I höst får jag nya ensamma dygn, just nu ser jag inte fram emot dem – men jag vet att jag gör det när det närmar sej. Jag har det bästa av två världar just nu, till skillnad från förr. Ofrivillig ensamhet är förgörande, frivillig ensamhet är avkopplande. Jag är alltför medveten om skillnaden…

Smidig hjälp för din (P)älskling

Smidig hjälp för din (P)älskling

*** Inlägget innehåller annonslänkar från First Vet***

Ni som hängt med ett tag vet att vi har en älskad hundgubbe här hemma, han brukar gå under namnet Pälsbollen. Ni som har bra minne kommer också ihåg att han var sjuk innan jul. Han fick mysko utslag och huden sprack medan vi såg på.

Nu mår han bra, men kontakten och besöken hos veterinären var många och kostsamma förstås. För att inte tala om stressen när man kommer dit… Pälsbollen gillar sin veterinär, men han är inte riktigt lika förtjust i de andra patienterna. Att både lyssna på goda råd och hålla en lätt irriterad hund på 16-17 kilo är inte så enkelt. Tänk om jag från början känt till First Vet!

First Vet är en tjänst online, så man slipper släpa med sej en fräsande katt, sur hund eller tjattrande papegoja. Man klickar HÄR och laddar enkelt ner appen, så är man igång. Appen är självklart gratis! Man kan få råd, behandling och remiss och även ”besöket” är gratis om ditt djur är försäkrat. Detta funkar för både Iphone och Android och självklart även surfplattor och datorer.

Först laddar man alltså ner appen. Sen uppger man alla sina och djurets uppgifter, samt symptom. Man kan även lägga till bilder som veterinären kan titta på innan ”besöket”. Så väljer man en tid som passar för besöket som sker via videosamtal. Efteråt skickas journal med veterinärens råd och diagnos till dig. Vid behov får du även remiss och i vissa fall recept.

Så himla smidigt! Jag har laddat hem appen och kommer att använda mej av First Vet nästa gång vi behöver hjälp. Jag avstår gärna ett väntrum med ettriga patienter, även om de är väldigt söta 🙂

Hur mår pälsbollen?

Hur mår pälsbollen?

Ni är några stycken som frågat hur pälsbollen mår efter allt ståhej med sövning och operation. Tack för att ni frågar och bryr er, det betyder mycket!

Baileys var inte superkaxig dagarna efter operationen och var inte alls glad för att gå runt med tratt på skallen. Vi klippte ner den så mycket vi vågade, vilket blev några millimeter för mycket. Vår pälskling gillar att rulla sej på is och skare och lyckades riva upp såret i skallen ett par gånger när vi inte hade superkoll på honom.

I torsdags tog jag stygnen i nacken, där såg det riktigt bra ut och stygnet upp på huvudet tog jag i fredags – då forsade det ut gult äckligt var. Så det var bara att ta fram klorhexedinet igen och tvätta rent, jag kräks snart av doften… blä! Sen tog jag av tratten men han fick inte vara ute längre utan tillsyn, så att han inte skulle få chansen att rulla sej och slita upp allt igen.

Nu har såret fått läka utan ”rullningar” och har äntligen en rejäl sårskorpa som borde trilla bort när som helst. Så får vi se hur det ser ut under. Han är väldigt glad att slippa tratten och ligger mest i mitt knä och sover, nu är han nöjd.

Nu vill vi väldigt gärna ha svar på biopsierna, för det kommer nya sår hela tiden. Vi måste få veta vad det är och stoppa det. Men nu är det jul och stängt hos veterinären och sen åker vi iväg. Vår veterinär har dock lovat att höra av sej även om hon får provsvaren när det är stängt och blir det efter att vi åkt så ringer hon till hundvakten istället. Så hoppas vi att det är något enkelt som går lätt att bota.

Pälsbollen mår iaf bra och bekymras inte av såren. De verkar inte klia något heller eftersom han inte är där och river. Det är mer att när man drar fingrarna genom hans päls så känner man hur huden är alldeles knölig och har sårskorpor. De läker på någon vecka och sen kommer det nya sår… vi fattar ingenting!

Känns inte jättekul att åka iväg när vi inte vet vad som är fel, men hundvakterna är bra och tar hand om honom oavsett vad som händer. Men jag säger fortfarande; Tänk om våra djur kunde tala. Så mycket enklare det hade varit.

Ni vet väl att det finns Veterinärer online, bla FirstVet som man kan konsultera om man behöver hjälp med sitt husdjur. Rådgivningen hos FirstVet är gratis och öppet nästan dygnet runt. Det kan vara bra att veta så här i jultider när det händer något och ens vanliga klinik har stängt.

Inlägget innehåller affiliate/klicklänkar.

Äntligen!

Äntligen!

Ni vet när allt är kaos, hemmet ser ut som ett bombnedslag, tvätthögarna växer och ni känner er som världens sämsta matte, maka, dotter och mamma. Sömnen har blivit lidande och det är knappt så man hunnit duscha… en blä-känsla helt enkelt. Så har jag haft det – fram till igår.

I går hade jag en hel dag i onepiece, jag gick inte ens utanför dörren! Hunden och jag myste i tv-soffan, han fick gå ut i trädgården och göra sitt. I reklampauserna tvättade jag, ställde upp adventsljusstakarna, duschade, skrev och pysslade ikapp i största allmänhet. Jag hann förstås inte allt, men hade en väldigt skön dag!

Idag fortsatte jag, äntligen hade jag tid och ro i kroppen för att åka till gymmet utan att känna mej hyperstressad och pälsbollen fick en lång promenad efteråt. Det var inte ett dugg skönt pga duggregn, men vi gjorde det! Efter lunch tog jag tag i den långa listan av ärenden… hämta skor hos ortopedteknikern, hämta paket x2, lämna tillbaka en grej på HM osv.. Väl hemma igen tvättade jag rent alla kuddar och filtar i soffan och julpysslade lite till.

Känslan av totalt kaos börjar gå över. Lugnet i kroppen börjar komma tillbaka. Hemmet är långt ifrån städat, men lite i taget så blir det bättre och bättre. Jag har halva dagen på mej imorrn, innan vi åker iväg på sista kryssningen för den här gången. Trodde jag skulle hinna mer idag, men det tog tid att åka mellan grejerna – det är många som är ute på vägarna!

Första december brukar annars vara mitt magiska datum då almanackan ska vara tom. Jag vägrar att vara ute bland alla julstressade människor och avskyr när den fuktiga kylan lägger sej över Stockholm. Så jag sitter helst inne med pälsbollen och dricker lakritsglögg  🙂

Hur som helst så är jag iaf igång med träningen igen, så nu gör jag som jag brukar i december. Tre träningar i veckan, hundpromenad varje dag och koll på maten. Viktväktarna ska snart uppdatera sitt program, det ska bli spännande att testa det nya. Det innebär också att vi har en herrans massa recept att räkna om, det är tur att vi är två.

När min stress släpper och almanackan blir blankare, börjar julstressen för de flesta andra – hur gör du för att orka?

En fis på tvären

En fis på tvären

Jag är en usel bloggare just nu, förlåt! Min enda ursäkt är att jag haft en galen vecka och inte fått sova ordentligt. Pälsbollen har nämligen rent bokstavligt haft en fis på tvären och hållit oss vakna på nätterna.

Pälsbollens magproblem började för någon vecka sedan. Han hade svårt att få ur sej allt och det satt fast skit i rumpan på honom som jag fick duscha bort. Sen verkade han ok, men i måndags var där en ny klump i rumpan på honom som vi återigen fick ta bort med duschen. Han har varit sänkt, orolig, slö, kräks, inte ätit och gått ut på nätterna. Igår var det återigen dax att ta hjälp av duschen och han var så olycklig.

Jag började googla och det är tydligen inte helt ovanligt med förstoppning på äldre hanhundar. Orsakerna kan vara många, bla förstora prostata – men vi tänkte att ett dietbyte kanske skulle hjälpa honom. Så igår började hans (lyx)diet, med fiskbullar och ris. En annars lite kinkig hund var i himmelriket, människomat!!! Det var inte ett dugg svårt att få honom att äta. Inatt sova han lugnt hela natten – halleluja!

Idag tog en lång promenad innan lunch och han funkade precis som vanligt. Han ville tom leka. Fiskbullsdieten fortsätter, så får vi se vad som händer. Meningen var att vi skulle på fest ikväll, men Martin stannar hemma med hunden för säkerhets skull.

Här tror man att vaknätterna ska vara över när barnen blir stora och särskilt när de flyttar hemifrån. Man tänker inte på att även hundar kan skapa vakennätter och oro. Så nu hoppas vi att det ska vara över för den här gången, hundskrället måste ju må bra och vi behöver sova!

Så lite gör så mycket!

Så lite gör så mycket!

Jag har känt hur energin varit på väg tillbaka de senaste dagarna och igår mådde jag så otroligt bra! Solen skiner äntligen och jag fryser inte! Tänk att sol och ljus gör så mycket!

Sedan
i måndags har jag och pälsbollen varit ute på långa dagliga promenader
och allt har verkligen känts toppen. Tror hundskrället känner detsamma
faktiskt. Igår på promenaden fick han nåt slags lyckorus och sprang runt
som en kalv på grönbete. Han gjorde krumsprång, skällde högt och var
helt galen. Jag tror det är så en lycklig hund ser ut.
Jag
själv fick ett ryck och började städa. Efter månader av noll energi
började jag rensa bland krämer och skönhetsgrejer som slutade i en hel
kasse till vår Kvinnojour här i Botkyrka. Trots dålig nattsömn har jag
känt mej förvånansvärt pigg och tänkte storstäda badrummet medan ork
finns. Så nu hoppas jag kunna fortsätta min rensning. Jag kom fram till
att om jag börjar rensa nu, rejält alltså, så kanske jag är färdig när
vi tänkt flytta om typ 12-13 år… det är värt ett försök!

Vårt
hem är rejält eftersatt. Det blir lätt så när den som är tänkt att ta
hand om hemmet inte orkar lyfta ett finger vissa dagar. Sedan innan jul är det bara det mesta nödvändiga som gjorts. Att varenda rum
är rörigt är en underdrift… men med små steg kanske vi kan komma i
ordning på ett ställe i taget. Det är tur att man inte bor med en pedant
man, fast då hade ju han fått sköta städningen förstås. Nu är vi lika
röriga bägge två så det är ok, även om jag gärna hade haft ett prydligt
hem.

Men nu finns det alltså hopp. Solen skiner, jag
har fått lite energi och allt känns så otroligt mycket bättre. Nu hoppas
jag bara att snön man hotar med nästa vecka, ska hålla håll sej
borta… tills dess njuuuuter både hunden och jag av solen som mycket vi bara
kan!

Det finaste vi har!

Det finaste vi har!

Han är min PT, glädjespridare och kärleksgubbe och jag menar inte Martin utan Baileys. Vår älskade Pälsboll som betyder så otroligt mycket för oss. Idag fyller han tvåsiffrigt, 10 år!

Alla som har ett husdjur vet att de inte bara är husdjur utan även älskade familjemedlemmar som man absolut inte vill vara utan. Baileys, aka pälsbollen, grisen, mr B och mycket annat, är det finaste vi har. Han har hjäpt oss alla genom så mycket jobbigt och har säkert flera kilo tårar i sin päls.

Jag kommer så väl ihåg när jag hämtade hem honom. Barnen visste ingenting, de trodde att han skulle komma till oss veckan efter. Jag åkte till jobbet som vanligt, men hade 10 000 kr i bakfickan… efter jobbet åkte jag till uppfödaren. När jag kom hem ropade jag på killarna och sa att de skulle smyga ner för trappen och att jag ville visa dem något. De blev förstås överlyckliga!

Baileys blev ingen mästare i agility eller den där superlydiga hunden som jag hade tänkt mej. Hur jag än jobbade med honom så gick det mesta in genom det ena söta örat och ut genom det andra. Han lyssnar till sitt namn, typ… särskilt om det kombineras med ordet godis… men han är söt och otroligt glad!

Å nu är han alltså tio år och känslan av oro kommer krypande… hur gammal kommer han att bli? Hur länge får vi ha honom kvar? Han är ju inte helt frisk och väldigt stor för sin ras… hur mår han egentligen? Jag kan inte tänka mej en vardag utan honom! Borderterriers är kända för att bli gamla, väldigt gamla. Vi har faktiskt träffat en 18-åring! Men min magkänsla säger mej att vi kanske har ett par år kvar med honom. Å då blir jag plötsligt illamående. Så den tanken stoppar jag undan, långt bak nånstans.

Idag firar vi vår älskade pälsboll och njuter av att han är hos oss. Vår lätt olydiga, väldigt fega men så otroligt charmiga älskling!

Så trött!

Så trött!

Hösten har varit minst sagt hektiskt och nu först känner jag hur trött jag är. De senaste två nätterna  har sömnen dessutom varit usel, så jag sitter här och känner hur ögonen går i kors. Det är skillnad på att vara vanligt trött och ”slutkördtrött” och nu är jag det sista. Helt färdig.

Jag älskar att ha saker på gång, att resa och göra kul saker. Men med fibromyalgi och hypotyreos så orkar jag helt enkelt inte lika mycket som andra. Det är bara att tugga i sej. Jag vet det. Jag vet också att jag kan orka hur mycket som helst en dag och inte ett smack nästa och att det kan vara svårt att förstå för min omgivning. Jag ser ju dessutom ut som hälsan själv och att då få förståelse för att man inte är helt frisk är svårt.

Tempot har varit högt under hösten och fram till senaste resan har det funkat helt ok. Men den resan hade lite för presat schema och för långa dagar, där sa kroppen stopp. Även de andra var trötta, så det var inte bara jag. Även de andra behövde tid att komma igen efter resan, det betyder väl att den var lite över det vanliga… Nu har jag varit nästan helt utan event sedan en vecka tillbaka och nu känner jag verkligen hur trött jag är. Jag njuter av en blank almanacka där träning och promenader prioriteras.

Det finns många ”borden” men bara ett par ”måsten”. Jag borde städa… det börjar bli rätt akut faktiskt. Men städa måste man ju faktiskit inte… men man måste äta bra mat, sova och få frisk luft och eftersom hunden måste detsamma är det detta jag gör på dagarna. Äter, tränar, myser med hunden och sover. Mycket soffhänhg blire… Just nu känner jag mej bara tröttare och tröttare, men då vet jag att det snart vänder. Jag tillåter mej att vila och bara glo på tv med hunden i knät. Dammråttorna tar snart över huset och snart orkar jag nog ta fram dammsugaren. Kanske imorrn.

Jag börjar känna hur energi återvänder. Hur jag orkar ta i mer på gymmet och gå längre promenader med hunden. Jag orkar sitta och skriva längre stunder och har till och med lyckats skriva några texter i förväg inför semestern. Veckomenyerna för hela januari är faktiskt färdiga  🙂

Nästa helg åker vi till Helsingfors med Vikings Gabriella. Då ska vi besöka deras SPA och jag ska få ansiktsbehandling och sitta i bastun. God mat, ledig tid, ingen dator, tid att läsa och sova. När vi kommer hem ska jag på pedikyr och få fina fötter inför resan till Egypten. Där blir det också lata dagar med mycket vila och läsning. Någon timmes jobb per dag, men det är ok. En lugn period innan allt kör igång i slutet av januari igen.

Jag vet inte hur ni fungerar. Men jag behöver tid av total återhämtning då och då, tid att göra ingenting. Jag kan köra på i 180 bara jag vet att det kommer en lugn period snart, då jag får vila helt. Det tog bara 18 år av utbrändhet att lära sej det… priset var dock dyrt; tre diagnoser som jag får leva med resten av livet.

Nt tar jag en tupplur med pälsbollen, gonatt!

Hunden och jag delar medicin…

Hunden och jag delar medicin…

För något år sedan fick vi vet att pälsbollen lider av för låg funktion av köldkörteln. Han var hängig, frös mycket och gick upp i vikt. Så han fick Levaxin och har mått hyfsat bra sedan dess. I våras fick vi veta att även jag lider av samma åkomma, så jag fick också Levaxin. Idag korrigerades min dos, så nu har vi exakt samma medicin och samma dosering och jag behöver inte längre hålla reda på burkarna  🙂

Min läkaren är den bästa som finns! Jag har vårdcentralen tvärs över vägen men väljer att åka nästan 10 mil för att få just Doktor Lennart. Han lyssnar, skämtar och hjälper mej med alla mina medicinska bekymmer. Det är honom jag har att tacka för att jag faktiskt mår så bra som jag gör. Hade det inte varit för honom så hade jag nog fortfarande inte vetat om alla mina fel i kroppen och förmodligen mått skit fortfarande.

Tyvärr har han varit sjukskriven en längre tid, även läkare kan tydligen bli det. Men nu är han tillbaka och idag var det alltså dax att träffa honom. Vi känner varandra även privat så först minuterna gick åt till att uppdatera läget på alla familjemedlemmar och hans hälsa. Sen var det min tur. Jag sa att jag iofs aldrig mått så bra tidigare, men att medicinen nog borde höjas ett litet snäpp till. Men det är ju inte jag som är läkare…

Han sa ingenting utan beordrade mej upp på britsen och gjorde sen en grundlig kontroll av allt! Inklusive mina nylackade naglar och vigselringen, han gillade bägge! När han gått igenom allt, suttit och grunnat vid datorn en stund och hummat lite så gav han mej rätt. Dosen skulle höjas lite och om sex månader får vi se om det räcker eller ej.

Att ha en läkare som lyssnar är så otroligt viktigt! Jag vet ärligt talat inte var jag hade varit om inte Doktorn Lennart tagit hand om mej. Jag var ett vrak när jag kom till honom, både fysiskt och psykiskt. På vårdcentralen tvärs över vägen tog man inte ens mitt blodtryck, utan avfärdade mej med att ”alla är lite trötta ibland”… Doktor Lennart tog alla möjliga tester och snart fick vi veta att jag gick omkring med en infektion som spridit sej i hela kroppen, jag hade sömnapné, fibromyalgi och hypotyreos plus lite annat smått och gott. Kommentaren ”alla är lite trötta ibland” ser jag numera som ett hån. Hur kan man ens säga något sånt som läkare till någon som faktiskt är sjuk och söker hjälp???

Jag är alltså inte helt frisk, men jag kan ärligt säga att jag inte kan minnas när jag senast mådde så här bra och kände mej så här frisk. Visst är jag tröttare än andra och påverkas mer av väderomslag och dåligt väder än andra. Men de bra dagarna är ändå ganska många och betydligt fler än de dåliga och jag orkar betydligt mer nu än för bara ett år sedan.  Det var helt klart värt att byta vårdgivare och åka den långa vägen vid varje läkarbesök.

Därför vill jag uppmana dej som är missnöjd med vården att våga se dej om efter alternativ. Fråga vänner och bekanta om de är nöjda och kan rekommendera någon. Vi har än så länge rätt att själva välja vårdgivare, utnyttja det! I mitt fall var det livsavgörande och livsförändrande. Jag är så tacksam för att jag vågade och orkade, å andra sidan hade jag inget val… jag var desperat!

Så nu behöver jag inte längre ha koll på burkarna. Från och med idag har hunden och jag samma medicin. Enkelt  🙂

En bra sak med hösten…

En bra sak med hösten…

Jag gillar som bekant inte hösten. Visst är det fina färger och så, men blåsten, regnet och de gråa dagarna är fullständigt vidriga tycker jag. Å när temperaturen trillar ner under 10 grader, då vill jag faktiskt inte vara med längre. Då drar jag på mej ullstrumporna, långkalsongerna och onepiecen, tänder ljus och kryper ner i tv-soffan med hunden under en filt. Å där ligger vi!

Det enda som är bra med hösten är att man inte känner sej tvungen att ta vara på vädret, det finns ju ingen sol att ta vara på lixom… och då behöver man inte ha dåligt samvete för att man kurar inomhus en hel dag. Särskilt inte om det dessutom regnar och blåser för då vill inte ens hunden gå ut.

Idag är en sån dag. Vi har varit och handlat och gått en sväng med hunden, i övrigt har vi bara lullat runt hemma, småpysslat, tvättat och fixat med sånt som inte hunnits med på några dagar. Martin har suttit och gjort backup på tre av fyra datorer, så nu är alla våra bilder sparade och säkra. Vi har letat recept och tillsammans glatts åt att våra läsarsiffror på magasinet stiger rejält just nu. Idag finns ett kanonrecept som lockat massor med nya läsare, som ni bara måste testa! Klicka här!

Jag har legat länge i badet, haft ansiktsmask, gjort peeling och läst Allas. Nu blir det lite jobb en stund innan middagen serveras, nästa veckas matsedel ska skrivas och nästa veckas schema planeras. Det är en lugn vecka med lite läkarbesök och bara ett par roliga pressevent. Imorrn ska jag få se Slottet inifrån och den nya utställning med kungliga brudklänningar som öppnar på tisdag och på onsdag ska jag julbaka  🙂

Allt känns ganska lugnt och harmoniskt just nu. Vi har det bra här hemma, vikten är hyfsad, kroppen funkar oftast och alla runt oss mår bra. Även om vädret är som det är, så har vi en solresa i januari att se fram emot och flera mindre weekendresor fram tills dess. Jag vilar gärna i den känslan ett tag.

Ge er en härlig söndagkväll och en fin kommande vecka! Snart kommer minusgraderna, då kommer jag att låta lite annorlunda…