Idag har det gått 3 år. Den första veckan trodde jag knappt att jag skulle överleva. Jag grät så jag tappade andan. Men man överlever… det visste jag ju egentligen, men det kändes inte så just då.
För 3 år och 4 dagar sedan var vi tvungna att ta beslutet att låta vår älskade hund slippa lida. Han var 13.5 år gammal och visade så tydligt att han var färdig. Vi var långt ifrån färdiga med honom och livet vi hade tillsammans, men som god hundägare måste man bortse från sina egna känslor och tänka på sin bästa vän.
Bailleys var världens finaste borderterrier! Han var vår bästa vän, bästa tröstare, bästa PT, bästa sovkompis – ja han var allt för oss. Och betydde allt för oss också. För både mej och barnen, för Martin när han kom in i vår familj och för våra föräldrar. Alla älskade honom. Vår lilla bruna pälsboll som kunde både fisa och snarka så taket lyfte. Till och med det saknar jag.
Önskan att ha hund igen har hela tiden legat där och grott. Jag är uppväxt med hund och hade en Vorsthe från jag var 2 tills jag var 16 eller nåt sånt. En hund gör både en familj och ett hem komplett på något sätt. När barnen var tillräckligt stora för att hjälpa till var det dax att skaffa en egen hund till familjen, valet föll på en borderterrier som skulle kunna hänga med i svängarna. 1/4 2007 kom Baileys 8 veckor in i vårt liv. Världens sötaste valp såklart 🙂
31/8 2020 fanns han inte längre. Det var så otroligt ofattbart och är till viss del fortfarande. Han var mitt tredje barn och den jag träffade mest av alla, iaf sedan barnen flyttat ut. Det var pandemi, vi kunde inte göra annat än att gå runt hemma och bara känna tomhet och tystnaden efter honom. Så oerhört jobbigt. Men tack vare pandemin fick Baileys sitt absolut bästa sista halvår. Vi var med honom dygnet runt, båda två. Han älskade det!
Men så kom den där dagen när han började kräkas och slutade lixom aldrig. Han slutade äta, låg bara och sov. Veterinären sa att hon såklart kunde göra en stor och bökig undersökning, men ville vi verkligen utsätta honom för det? Till vilket pris? Skulle vi få en dag mer? En vecka eller en månad? Baileys visade så tydligt att han inte ville vara med något mer, så vi avböjde. Detta var en torsdag, veterinären tyckte att vi skulle ta helgen att ta vara på varandra, mysa och låta alla ta avsked – sen skulle han få gå. Å så blev det.
VI fick en helg med enormt mycket kärlek, där Baileys fick all vår uppmärksamhet. Familjen kom och gick. Alla försökte få i honom hans favoritgodis och favoritmat, men han ville inte äta. Inte ens blåbär som han älskade. Inte ens chips! Men han gillade uppmärksamheten och alla som kom till honom. Han låg som en kung i sitt soffhörn och slickade i sej all uppmärksamhet från alla håll.
Han hade börjat sova på golvet i sin säng igen, det var för jobbigt att klättra upp till oss – men den allra sista kvällen kom han upp. Jag somnade genom att ligga sked med honom och såg låg vi nästan hela natten. Sista morgonen och dagen var fruktansvärd. All man gjorde tillsammans var för sista gången. Och precis så tänkte man, sista frukosten, sista promenaden, sista… allt. Och kl 15.15 var det över. Då gav vi honom den sista nospussen och lämnade vi honom på golvet hos veterinären, på den filt han hade när han föddes. Kroppen var fortfarande varm, men han var lixom inte där längre.
Jag trodde hjärtat skulle brista. Jag har aldrig gråtit så i hela mitt liv. Tårarna tog aldrig slut. Det är tre år sedan och jag kan inte ens skriva detta utan att tårarna kommer igen. Jag saknar honom fortfarande så det gör ont. Sorgen är inte lika vass, men den finns absolut där fortfarande. Jag tänkte på honom varje dag och ser hans bild brevid sängen, i vardagsrummet och i hallen. Han är med. Överallt.
Jag får en enorm tröst i andra hundar och är så tacksam för alla som låter oss mysa med sina pälsbollar. Men jag vill inte ha en ny egen hund, det räcker så bra med att låna. En hund på heltid passar inte in i vårt liv längre och det visste vi från början. Vårt nya liv, utan hund, är ett liv där vi reser, flänger och far, vistas långa perioder hemifrån, kan ta en heldag med ett jobb utan att behöva fundera på något annat än oss själva och våra behov. Vi har en friare liv nu, så är det bara.
Vi minns vår knasiga Baileys med en oerhörd värme och saknad. Han finns alltid med oss i vårt hjärta.
Jag orkar knappt skriva det här, men känns som nödvändigt att på något sätt avsluta sorgeåret. Idag är det ett år sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll och pussade honom på nosen sista gången. Ett år, fortfarande gör hjärtat ont.
Den lilla borderterrierkillen kom till oss onsdagen den 1/4 2007 och fick namnet Baileys. Han blev direkt medelpunkten i vår familj och alla som träffade honom älskade den lilla tokstollen. Han charmade alla.
28/8 2020 hade han varit kräksjuk ett par dygn och vi kände att han orkar inte mycket mer. Sedan en tid tillbaka hade han blivit påtagligt äldre i sättet och nu var livsgnistan i stort sett borta. Buset i ögonen fanns inte längre. I samråd med veterinär, som kände honom, tog vi vårt livs jobbigaste beslut. Han skulle slippa lida.
Vi fick helgen på oss att ta avsked. Medan pälsbollen själv låg i soffan ute på altan och mådde hyfsat bra, med alla som kom och hälsade på och bara brydde sej om honom, hade vi helvetet på jorden. Hur tar man avsked av det finaste man har? Hur tar man den sista promenaden utan att bryta ihop? Hur kan man ens sova sista natten? Hur överlever man bilresan till och från veterinären den där sista gången?
På nåt jäkla sätt går det. Men det kommer väldigt mycket tårar, nu med… Man tar den sista promenaden, går långsamt och låter pälsklingen bestämma. Han lät oss sova sked nästan hela sista natten, han som nästan slutat sova i vår säng. Och visst kunde vi bett veterinären komma hem till oss, men vi ville ha ett levande minne av honom i vår hem – inget annat. Så vi packade i oss i bilen, men nu fick han sitta i husses knä istället för bak i buren. Sen låg vi tillsammans på golvet hos veterinären, medan han långsamt försvann ifrån oss. Att åka därifrån var något av det svåraste jag gjort. Kopplet slängde vi i papperskorgen på vägen ut.
Jag har gråtit så jag tappat andan. Så jag nästan fått panik. Jag trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. Jag trodde aldrig att jag skulle sluta sörja honom. Det tog ett par veckor, tills vi fick hem hans urna faktiskt, innan det värsta var över. Sen blev sorgen mindre vass för varje dag som gick. För saknaden och sorgen försvinner aldrig, den blir bara lite mindre vass. Men efter ett tag blir de bra dagarna fler än de dåliga.
Nu har det gått ett år. Saknade är fortfarande påtaglig. Huset är lixom inget riktigt hem utan pälsbollen. Vi har gjort om i vardagsrummet och bla slängt ut soffan som vi myste i. Då behöver vi iaf inte påminnas om det varje tv-kväll. Nu har vi två massagefåtöljer istället och inte ens någon soffa att mysa i. På golvet ligger fluffiga mattor som han hade älskat, men eftersom han ofta var dålig i magen (och kräktes mycket) valde vi bort såna.
Han älskade att ligga på trappen på baksidan. Där satt vi och åt frukost tillsammans så fort vädret tillät. Den är också borta nu. Där finns istället ett stort trädäck och snart en ny trapp, med gott om plats att ligga på. Han hade älskat det. Ingen kunde njuta som vår pälsboll.
Trots att Baileys är otroligt saknad, och hemmet inte är komplett utan hund, så blir det ingen ny. Ingen kan såklart ersätta honom. Däremot blev det en husbil, som han inte alls hade trivts i. Livet går trots allt vidare, även om det var helt omöjligt att se den där dagen förra året. Jag slutade gråta, men med ett och annat återfall… och jag är faktiskt glad igen. Idag lever vi ett helt annat liv, som också är bra – men på ett annat sätt. Vår pälsboll glömmer vi aldrig!
Igår var en tung dag. Då skulle nämligen pälsbollen fyllt 14 år. Nu är det drygt fem månader sedan han lämnade oss, saknaden är fortfarande påtaglig.
Man säger att sorgen blir lättare med tiden, jag säger att den bara blir mindre vass. En del ifrågasätter att sorgen kan vara så stor, det är ju ”bara ett husdjur”. Alla vi som haft en hund, katt eller annat älskat husdjur, vet att det där ”bara” inte stämmer. Baileys aka Pälsbollen kom till oss för att vara mitt sällskap och träningskompis och lära barnen ansvar, han var vår bebis, bästa kompis och vår stora glädje – han var det finaste som går att köpa för pengar. 13 år och fem månader fick vi tillsammans, det är rätt lång tid.
31 augusti 2020 tog vi det tunga beslutet att låta honom somna in, han var sjuk, kroppen orkade inte längre. Han älskade sommaren och hade haft bästa sista tiden tillsammans med oss eftersom vi varit hemma på heltid hos honom nästan hela året. Så vi visste att han fått bästa förutsättningarna och inte skulle må bättre än han gjorde. Beslutet att låta honom avsluta sitt liv var förstås oerhört tungt – men helt rätt. Han hade inte tyckt om den regniga hösten och årets jättekalla vinter.
Så här fem månader senare är saknaden fortfarande tung. Jag saknar att gräva in fingrarna i hans mjuka päls, att höra honom sova bredvid mej, att bli buffad på när han ville bli klappad. Det enda jag inte saknar är ha balkongdörren öppen typ dygnet runt eftersom han ville ligga på trappen och titta på livet utanför.
Som jag sagt förut så blir det ingen ny hund, det skulle inte vara schysst eftersom vi vill resa mer och vara borta längre. Kanske bo och jobba utomlands ett par år. Vi har ju vår lånehund som vi är mycket tacksamma över. Det är såklart inte samma sak, men det är en liten tröst ändå.
Jag har en önskan om att få besöka en uppfödare med Borderterriers, och bara få mysa med massor med hundar – stora och små. För de är verkligen de härligaste, knäppaste, gladaste och galnaste hundarna som finns. Så mycket livsglädje! De finns några stycken att välja på, bla en i Uppsala som hade Baileys pappa, efter pandemin är en utflykt dit något av det först vi gör.
Just nu är det lite tungt. Kan ni inte berätta om era saknade husdjur, så kan vi sakna dem tillsammans.
För att summera den sista delen av 2020 behöver jag ta ett djupt andetag. Nu handlar det om förlusten av vår älskade pälsboll och den stora sorgen som nästan var förlamande. Idag är det nyårsafton och exakt fyra månader sedan han lämnade oss.
Den knäppaste Borderterrier-pojke som funnits, föddes den 7 februari 2007. Vi träffade honom första gången när han var 8-10 dagar och visste direkt att han skulle bli vår. 1 april flyttade han hem till oss, efter en lång väntan, och fick namnet Baileys.
Baileys blev mitt sällskap när barnen hade somnat för kvällen, när de var i skolan på dagarna eller hos sin pappa. Jag kände mej oändligt ensam innan han kom till oss, med hans sällskap var jag inte ensam mer. Barnen älskade honom förstås och han blev vårt allt.
Men han var inte helt frisk. Tidigt upptäckte vi att han hade problem med magen, men vi lärde oss att hantera det och efter kastrering blev han nästan helt bra. Rätt vad det var hade jag träffat Martin och var inte ensam längre, men Baileys var fortfarande huvudpersonen i våra liv. Alla som träffade honom älskade den bruna lurviga lilla hunden. Världen goaste och världens knäppaste. Han passade oss perfekt!
För 4-5 år sedan blev han konstig och det visade sej att han hade fel på sköldkörteln. Med lite medicin blev han ungefär som vanligt igen, men visst märktes det att han blev äldre. För två år sedan fick han konstiga utslag som var helt oförklarliga, men han repade sej från det också. Han var en liten tuffing, precis som matte.
Förra sommaren började han snubbla, han gruffade mer än tidigare, tyckte inte om när det blev mörkt och man såg att han började bli gammal. Han var 12 år och vi konstaterade att han var blind på ena ögat och döv på ena örat. Nu började mitt eget mentala arbete för att inse och acceptera att hans dagar var begränsade och att vi inte hade så mycket tid kvar tillsammans.
Baileys aka pälsbollen tyckte inte om vintern, fick han bestämma skulle det vara sol, torrt och runt 20 grader varmt. Då låg han på sin favoritplats på uteplatsen, där han hade koll på allt och alla. Han älskade att vara hos mina föräldrar, men med åldern ville han inte vara där för länge. När vi kom hem från semestern i februari i år, mådde han inte bra. Han hade saknat oss väldigt mycket och min mamma var väldigt orolig för honom. Han hade deppat ihop totalt och var nästan oigenkännlig. Men efter ett tag var han sej själv igen, men jag visste…
Där och då bestämde vi att aldrig mer lämna honom. Så länge han levde skulle han få vara hemma. Å så blev det. En enda natt lämnade vi honom efter det, det var på vår bröllopsdag i juli. Det klarade han fint, men det var sista gången, en månad senare tog vi avsked för gott.
Sista veckan i augusti blev han dålig. Han kräktes en hel natt, men var ok dagen efter. Men så började han kräkas igen och jag kände hur livet rann ur honom. Han orkade inte mer. Veterinären höll med oss och gav oss helgen tillsammans för att ta avsked. Alla kom. Alla satt hos honom och tog avsked på sitt sätt. Han hade världens bästa helg.
På måndagen den 31/8 kl 15.15 tog han sitt sista andetag, liggandes i min famn. Han var färdig med livet, allt gick väldigt lugnt. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Han var ju min bebis. Sorgen var total och brutal. Jag grät så jag knappt fick luft. Första veckan kommer jag inte ens ihåg, jag bara grät. Andra veckan också. Sen fick vi hem hans urna och allt blev pyttelite lättare, han var hemma igen – även om det var i fel form.
Fyra månader har gått och jag saknar honom fortfarande så oerhört mycket. Bara när jag skriver detta är det omöjligt att hålla tårarna borta. Jag kan inte ens förstå att det är fyra månader sedan jag kramade honom sista gången eller att jag aldrig mer får vakna brevid honom. Min älskade pälsboll och min allra bästa vän. Han som älskade bollar, mys, pipleksaker och kunde göra precis vad som helst för att få smaka mattes lakrits 🙂
Känslan för sista delen av 2020 är sorg och en stor tomhet. Jag har aldrig sörjt någon så mycket som jag sörjer min älskade pälsboll. Han var bara en liten brun hund, men den finaste och mest älskade av alla små bruna hundar. 13,5 år fick vi tillsammans och det är jag enormt tacksam för. Men jag är fortfarande så ledsen och vill bara ha honom tillbaka. Jag tänker på honom flera gånger om dagen, ser bilderna på honom, drömmer om honom på nätterna och saknar honom varenda minut. Hjärtat har numera ett litet hål som aldrig kommer att läkas.
Dom säger att det går över och att det blir bättre – jag är inte så säker. Men livet går vidare trots allt.
31 oktober. Det har gått två månader sedan vi kramade vår pälsboll sista gången. Det går lixom inte att ta in. Ibland känns det som en evighet, ibland känns det som han knappt ens funnits… det där med sorg är en mysko grej.
Fredagen den 28 augusti är den hittills värsta dagen i mitt liv. Då började jag leka Gud och tog beslutet att avsluta ett liv. Det är det värsta jag gjort. Jag skulle bestämma över ett liv. Beslutet var helt rätt, men ofattbart svårt. Pälsbollen var ju det finaste vi hade och nu skulle han inte finnas mer.
Han mådde så dåligt veckan innan, så det var helt rätt att inte låta honom plågas. Att låta oss ha honom kvar över helgen var också helt rätt, då hann alla ta avsked av honom och överösa honom med kärlek. Hans sista helg var nog en av hans bästa, alla var hos honom för bara hans skull. Han var kung en sista gång. Dessutom mådde han hyfsat bra också just då.
Men så kom måndagen den 31/8, den andra värsta dagen i mitt liv. Den kan nog jämställas med när jag fick missfall som 22-åring. Jag var otröstlig bägge gångerna. Tårarna rann från det vi vaknade på morgonen och sen fortsatte de rinna i två veckor, nästan konstant. Jag har inte gråtit på några veckor nu, men nu börjar tårarna rinna igen.
15.15 låg han i mitt knä, med min tröja över sej och tog lugnt sina sista andetag. Sen var han borta. I 13,5 år hade han funnits i vårt liv och helt plötsligt fanns han inte mer. Tomheten var brutal. Hjärtat gjorde fysiskt ont. De två första veckorna var oerhört tunga. Hade jag inte haft Martin vete sjutton om jag ens kommit ur sängen. Jag kunde gråta så jag inte fick luft, jag trodde på riktigt att jag skulle gå sönder. Nu stöttade vi varandra och försökte klamra oss fast vid våra rutiner och varandra. Vi gick och gick och gick. Naturen har en läkande effekt.
På dagen två veckor efter fick vi hem hans urna. Där vände det. Livet var inte riktigt lika svart. Baileys var hemma igen, även om det var i helt fel form. Jag hade samlat ihop bilder från alla år, gått igenom dem och fått en ny digital fotoram som snabbt fylldes med hundbilder. Jag försökte göra fotoböcker, men det gick inte förrän några veckor senare. Märkligt kan jag tycka, det är ju nästan samma sak; fotoram eller fotoböcker… varför kunde jag göra det ena men inte det andra?
Vi började göra om i vardagsrummet och ibland kände jag mej nästan som en förrädare. Som om jag städade bort honom och hela hans existens. Men han finns där hela tiden, särskilt i mitt hjärta. Nu kan jag sitta i min nya fåtölj och se bilderna av vårt liv tillsammans rulla i fotoramen framför mej. Oftast ler jag när jag minns hur och när bilden togs, men ibland blir jag ledsen såklart. Idag känns det lite extra jobbigt.
Jag har varit med om mycket sorg och många som lämnat mej. Sorgen förändras allt eftersom jag blir äldre tycker jag, eller också är det för att jag börjar förstå hur jag reagerar i olika situationer. Sorgen blir inte lättare, men man vet att livet ändå fortsätter på något sätt.
Min första hund dog när jag var 17, henne växte jag upp med och hade tillbringat nästan hela min lediga tid med. En stor sorg förstås. Sommaren -98 dog det en vän eller bekant varje måndag under fyra veckor. Till slut orkade jag inte svara i telefonen längre. En av mina närmaste vänner dog ett par år efter. Vi fick barn samtidigt, skilde oss samtidigt och hjälptes åt med både barn och livet. Hennes död tog mej oerhört hårt.
Å så har det hållit på, de senaste 10 åren har vi fått 10-15 dödsbud, mer eller mindre nära oss, en av dem var min farmor. Så jag vill nog påstå att jag fått mer än min beskärda del under åren och vet rätt väl hur jag reagerar. Därför har jag också flera gånger, totalt egoistiskt, sagt till Martin att jag tänker dö före honom. Jag orkar helt enkelt inte sörja honom. Han har inte fattat vad jag menar förrän nu.
Död och sorg är en naturligt del av livet. Vi skall alla den vägen vandra lixom, det finns inga undantag. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att det ska göra ont i själv dödsögonblicket. Att se Baileys somna och bara glida in i ”regnbågslandet” var en befrielse. Han kände ingenting mer än vår kärlek och vår värme när vi höll honom. Så vill jag dö. Så man får väl åka till Schweiz när det närmar sej, det verkar vara det mest humana sättet.
Två månader har gått, nu är det bara resten av livet kvar. Hur mycket vi än saknar och längtar, så blir det ingen ny hund. Det finns flera skäl till det beslutet, ett är att jag helt enkelt inte orkar gå igenom detta en gång till. Ett annat för att vi vill leva ett helt annat liv nu, där hund inte passar in.
Men vi har ju en hund i vår liv ändå igen, vår lånehund Nalle som gör alla nöjda och glada. Så även om vi saknar vår egen pälsboll, får vi ändå gräva ner fingrarna i en päls, leka och mysa med en hund igen. Det är nästbästa alternativet just nu.
Även jag får min beskärda del av hat och tråkiga kommentarer, men jag får också en stor mängd omtanke och kärlek. Igår fick jag ett bevis på att det finns människor med ett extra stort hjärta.
Jag brukar säga att man ska strö kärlek som konfetti och försöker att leva så själv även om det inte alltid är så lätt. Men något bra har jag tydligen gjort eller också har jag bara världens finaste följare. Igår fick jag nämligen ett paket med posten med ett otroligt fint innehåll. Jag kände igen namnet på avsändaren, men var inte helt säker på varifrån.
I paketet låg den absolut finaste muggen och en av de finaste gåvorna jag någonsin fått! En av min följare (Kristina) har låtit två av mina bilder från instagram (@marlenerinda) pryda en mugg till minne av vår pälsboll. Hon har dessutom tagit sej tid att leta fram min adress och gett posten förtroende att leverera detta till mej. Otroligt nog kom det fram! Hörs det att jag inte litar på Postnord…
Jag blev så otroligt glad! Exakt fyra veckor efter vårt avsked får jag den här oväntade, överraskande och otroligt fina presenten. Så perfekt! Tänk att någon gör så, för mej! Jag är både rörd, överraskad och otroligt tacksam. Tack tack tack!!! Jag har verkligen världens finaste och mest omtänksamma följare som är med mej i vått och torrt.
Det är en aluminiummugg, gjord på smartphoto.se, är superlätt och lagom stor att ta med på utflykt eller ha ute när man jobbar i trädgården. Den blir perfekt att ta med i husbilen senare, så jag måste nog göra en till Martin också. Tills vidare får den stå i hyllan med Baileys, där står den bra så länge.
Om alla var som ”min” Kristina, skulle världen vara väldigt vacker. Återigen: Tack av hela mitt hjärta!
Tänk att det gått hela fyra veckor sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll. Att tiden överhuvudtaget har passerat är ett under, eftersom vår värld stått still. Sorgen har varit oerhört tung och smärtsam.
Det här med sorg är rätt intressant i sej, hur var och en fungerar och hur den ser ut. Jag börjar sorgearbetet innan något akut händer eller direkt när det händer. Jag bearbetar oftast det mesta i förväg. Redan i våras förstod jag att detta var sista sommaren för vår gamla älsklingsgubbe och jag försökte så gott det gick att tänka på tiden efter. Försökte bearbeta sorgen redan innan som en slags förberedelse. Sån är jag. Jag vill vara förberedd och tänker alltid ut både en och två lösningar i förväg.
När han blev sjuk några dagar innan han dog och vi tog beslutet att låta honom somna in sörjde jag honom nog som mest – trots att han fortfarande fanns. Jag drog in doften av honom, klappade honom extra mycket för att ha kvar känslan av hans päls i fingrarna och försökte att njuta extra mycket av promenaderna och kvälls- resp morgongoset. Jag samlade minnen på alla sätt med alla sinnen.
Samma dag som han somnade in för gott var jag helt förstörd, jag kunde inte göra någonting. Första veckan var fruktansvärt jobbig, jag bröt ihop flera gånger om dagen. Försäkringen skulle sägas upp och alla såna där praktiskt grejer rev upp såret gång på gång. Andra veckan var också väldigt jobbig, även om jag kunde få saker gjorde då.
Efter exakt två veckor fick vi hem hans urna med aska, då lättade allt konstigt nog. Han var hemma igen. I helt fel form, men hemma. Nu kunde jag gå vidare. Allt det praktiska var avklarat, nu skulle ”bara” sorgen bli mindre påtaglig. Sorg tar tid. Sorgen blir förstås mindre med tiden men saknade finns alltid där.
Jag försökte direkt göra en fotobok till oss och barnen, det gick inte. Jag kom ett par sidor, sedan orkade jag inte mer. Det var ett stort motstånd bara att se bilderna. Det praktiska med att leta rätt på alla bilder, hitta rätt design och ladda över bilderna till fotosidan gick bra – men att sedan välja ut bilder till varje sida i boken gick bara inte. Att berätta hans historia var omöjligt. Först igår kunde jag fortsätta, så nu hoppas jag bli färdig inom ett par dagar.
Senaste veckorna har vi renoverat, att sysselsätta sej fungerar bäst för mej. Vi har länge sagt att när vi inte längre har hund ska vi byta ut soffan och alla mattor. Så det har vi gjort nu, jag passade på att måla om i vardagsrummet också. Det är något terapeutiskt att måla och förändra. Nu är det mesta färdigt och Baileys har fått sin plats i hyllan i vardagsrummet. Där ser vi honom varje dag och tänder ett ljus för honom.
Som jag saknar min pälsboll! Han fattas mej varenda minut. Den lilla bruna varma kroppen som älskade att mysa i soffan, alltid var i vägen och gärna satt ute på altan så vi var tvungna att ha dörren öppen och vi fick klä på oss för att inte frysa ihjäl. Ingen som tigger mitt godis, ingen som pockar på lek, ingen som väcker mej på morgonen för att mysa eller vill skeda och somna under mitt täcke på kvällen. Aldrig mer. Det är så ofattbart och svårt att förstå.
13,5 år fick vi och dem är jag oerhört tacksam över, men jag saknar honom så. Jag måste fortfarande tänka mej för, för att inte ställa ner tallriken när jag har ätit och jag tittar fortfarande för att se om vattenskålen behöver fyllas på. Varje gång jag tar på mej skorna väntar jag på att någon ska komma springande och hoppas på promenad. När jag går upp på natten väjer jag fortfarande för hans säng och kollar en extra gång om han ligger på golvet nedanför min säng så jag inte ska snubbla på honom. Jag lyssnar efter hans snarkningar, men de finns inte där längre… han finns inte där längre.
Det enda jag önskar är att få min lilla bruna pälsboll tillbaka. Mitt hjärta har gått sönder. Det gör så ont!
Idag har det gått två veckor sedan vi tog avsked av vår älskade Pälsboll. De två värsta veckorna i mitt liv. Eller nästan tre om vi ska vara ärliga och det ska vi. Tiden från dagen han blev dålig fram till idag har varit nästintill outhärdliga. Men på nåt konstigt vis överlever man ändå…
För ganska exakt tre veckor sedan blev vår hund Baileys dålig. Han började kräkas på nätterna, sedan även på dagarna, blev uttorkad, slö och tappade livsgnistan. Veterinären sa att han var färdig med sitt liv, men gav oss helgen för avsked. Det värsta jag någonsin gjort var att ta beslutet och be veterinären om en tid för det slutgiltiga avskedet. Det var det absolut jobbigaste av allt.
Under helgen fick alla som ville ta avsked på sitt sätt och ta den tid man behövde med honom. På måndagen 31/8 kl 15.15, på sommarens sista dag, var det dax för oss att ta honom i vårt knä och låta honom känna vår värme och kärlek med han lugnt somnade in. Han älskade sommaren lika mycket som vi gör, så att han lämnade oss på årets sista sommardag blev nästan lite symboliskt. Att det gått två veckor sedan dess är ofattbart. Att vi överhuvudtaget överlevt och lyckats få något gjort är helt obegripligt. Jag har gråtit tills ansiktet gjort ont och tills jag knappt kunnat andas.
Det är otroligt jobbigt att ha sorg. Hela kroppen har värkt av trötthet och energin har varit helt borta, ändå är det svårt att sova. Det enda som hållit oss borta från att bli galna har varit att hålla oss sysselsatta. Så vi har gått och gått och gått… Det enda som nu återstått av det praktiska runt honom har varit att få hem hans urna med aska och jag har varit nästan säker på att det skulle bli idag. Mycket riktigt. I förmiddags fick vi beskedet att vi kunde hämta hem honom, vilket vi gjorde nästan på klockslaget två veckor efter vårt avsked.
Så idag fick han äntligen komma hem. Nu har han en plats där ljuset nästan alltid lyser för honom och där vi är mestadels. Jag har honom precis brevid mej när jag sitter och jobbar. Han låg alltid vid mina fötter, nu sitter han på hyllan brevid istället. Det är så tungt och saknaden är så stor. Han fattas mej så det gör ont!
Men nu är han hemma igen, det har gått två veckor och nu hoppas jag att det värsta ska vara över. Att sorgen ska bli mindre vass och att vi ska kunna börja fungera så smått igen. Att återigen göra det onormala normalt, för andra gången i år. 2020 är ett jäkla skitår!
Det har gått en vecka sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll. En vecka av oändlig sorg och saknad. Jag har aldrig varit så ledsen förut i hela mitt liv och trodde inte jag kunde bli så ledsen faktiskt.
Veckan har utmärkts av särskilt ett ord: TRÅKIGT! Allt är så tråkigt! Att vakna är tråkigt, att äta är tråkigt, att sitta i soffan är tråkigt, att gå promenader är tråkigt, att lägga sej är tråkigt. Det saknas hela tiden en liten brun hund.
För bara någon vecka sedan kröp den lilla bruna pälsbollen upp hos mej direkt när han hörde att jag började vakna, han la sej brevid mej i soffan så fort jag satte mej där, han var förstås med på promenaderna och somnade nästan alltid mellan oss på kvällen. Han var med överallt, tom på toaletten. När jag satt och jobbade låg han på en skinnfäll vid mina fötter, en fot vilade alltid på honom. Nu är det tomt där.
Sorg gör ont. Det känns som hjärtat går sönder. I vissa stunder får jag svårt att andas, tryck över bröstet och nästan panik över att detta faktiskt är på riktigt och händer just nu. Det är ingen mardröm som jag kommer att vakna upp ur, utan ett tillstånd som jag måste lära med att leva mej. Ett helt nytt liv.
Trots att jag säger att det inte blir någon ny hund, så verkar alla veta bättre än jag själv om vad mitt framtida liv ska innehålla. Jag säger det igen; Det blir ingen ny hund! Å detta är förklaringen: Vårt liv kommer att ändra inriktning, där får en hund inte plats. Vi kommer att resa mer och längre bort, vi har ingen naturlig hundvakt och tycker inte att det är schysst att lämna på pensionat. Vi vill inte bo i Sverige och kommer nog inte stanna i Europa ens, karantän i flera månader är inget vi skulle utsätta vår älskling för. Skaffar man en hund är det för att vara tillsammans med den, vi kommer inte att ha ett sånt liv. Så nu kan ni sluta veta bättre än oss, tack!
Jag har älskat livet som hundägare, jag älskar hundar. Baileys kom in i vårt liv som välkommet sällskap till mej, som lite läromästare till barnen och som vår gemensamma bebis att bara älska och bli älskade av. Han betydde allt för oss! När jag träffade Martin började folk tjata om kärleksbarn, även i den frågan tyckte man sej veta bättre än oss… men vi hade ju Baileys – han blev vårt kärleksbarn. Hårig som pappa och envis som mamma 🙂
Även om livet som hundägare är slut så hoppas jag att livet med hundar finns kvar. Vi hoppas få äran att ställa upp som hundvakt när någon av våra bekanta behöver hjälp och vi har tid. Vi har redan förvarnat grannarna om att vi kommer att kidnappa deras 2-årige pälsboll då och då och fått klartecken för det.
Så livet går trots allt vidare, även om den här veckan varit vidrig. Vi är enormt trötta, dränerade på energi. Det är jobbigt att vara ledsen. Jag har gråtit på gränsen till uttorkning. Gråten har gjort ont i halsen och jag har varit så spänd att både rygg, nacke och huvud tagit stryk. Jag har ont överallt, tom i ansiktet. Vi har tagit två promenader nästan varje dag, men helt utan glädje – vi har bara gjort det för att vi ska. Jag har ifrågasatt solen som skiner och fåglarna som kvittrar, hur kan de vara så fräcka – när jag har sorg!
Vi har hållit oss så sysselsatta vi kan, det har varit vårt sätt att bearbeta sorgen. Man tänker inte så mycket när man röjer en trädgård totalt eller möblerar om. Tiden har på något sätt passerat och igår hade det alltså gått en vecka. Vi kände direkt att vi inte kunde vara hemma, så vi tog en promenad på ett nytt ställe. Å bröt ihop. Jag tittade på klockan 15.13 – Nu fick han första sprutan… 15.32 – nu fanns han inte längre… Jag minns känslan av hur hans kropp blev lättare. Han låg i mitt knä, men på något sätt var det bara pälsen som var kvar – Han var någon annan stans.
Nu ska jag leva resten av mitt liv utan min älskade pälsboll. Det kommer att gå, men allt är så mycket tråkigare nu. Jag försöker glädjas över de tusentals bilder vi har tagit av honom. Det finns mängder med bilder på instagram @marlenerinda också. Så alla kan se hur fin han var.
Vi tittar och gråter, tittar och saknar. Faaaan va ont det gör!!!
Detta är det svåraste blogginlägget jag någonsin skrivit. Men eftersom det är min terapi att skriva, så känner jag att jag måste få ur mej allt hur ont det än gör. Min äskade pälsboll finns inte mer. Så var det sagt och nu bryter jag ihop igen för hundrade gången.
1 april 2007 hämtade jag vår lilla Baileys som skulle förgylla vårt liv på ett sätt som vi nog hade hoppats, men aldrig ens kunnat drömma om. Vår älskade pälsboll har hjälpt oss genom så många kriser och sorger och hade han inte funnits där hade vi nog blivit galna allihop. Så många tårar han har fått i sin päls och så mycket tröst och trygghet som han gett oss under den här 13,5 åren. Den som aldrig haft en hund kan inte förstå hur mycket en sån där pälsbollen faktiskt betyder.
Å nu finns han inte mer. Jag kan inte ta inte det. Att aldrig mer få borra ner näsan i hans päls, skeda den mjuka lilla kroppen på kvällarna, få alla hans pussar och den uppfordrande blicken när han kommer med bollen och vill leka. Aldrig mer. Det går inte att förstå. Det går inte att ta in. Nu rinner tårarna igen.
Allt började egentligen i vintras. Han hade svårt att klara vintern, trots att den var hyfsat mild och när vi dessutom lämnade honom (hos mina föräldrar som han älskar) och åkte på semester fick han nån slags depression och mådde riktigt dåligt. Jag kände under våren att det nog bara var fråga om månader och tackade faktiskt corona lite som gav oss möjlighet att vara hemma med honom på heltid. Han piggade på sej, promenaderna blev längre och han mådde bra större delen av sommaren. Så bra som man kan förväntas göra som 13-årig hundfarbror. Han fick bestämma både längd och takt på promenaderna och trivdes med att ha oss i närheten precis hela tiden. Han hade väldens bästa sommar tror jag.
Han kräktes lite då och då, men det har han gjort hela sitt liv. Hans mage har krånglat sedan han var liten, det var lixom inget nytt. Men kräkningarna kom tätare, förra veckan varje natt och natten till torsdag slutade de inte. Han hade så jobbigt att jag förstod att detta var slutet och bröt ihop totalt. Vi fick en koll hos veterinären på eftermiddagen som bekräftade det vi kände, han orkade inte mycket mer. Hon sa att han var redo att släppa taget, men inte vi och därför gav hon oss helgen.
Vi är så tacksamma för det! Han mådde lite bättre, vi lyxade med mat som han tycker om och han fick äta det godis som han älskar och då orkade han gå några långsamma promenader. Barnen och våra föräldrar var här flera gånger och alla kunde ta avsked på sitt sätt och i sin takt. Vi hade fått en tid och räknade ner tiden vi hade tillsammans. Det var vedervärdigt!
Sista gången vi… var tanken precis hela tiden under sista dygnet. Sedan var det helt plötsligt inte dygn kvar, utan timmar och de sista gick väldigt fort. Vi tog vara på precis varenda minut. Klappade, kramade, grät. Jag spelade in videos när jag klappade och kände verkligen in varenda hårstrå i hans päls för att minnas känslan i fingrarna. Snurrade hans öron tills jag trodde att han skulle bli tokig på mej, men han lät mej hållas.
Så slog det mej att han som alltid slickat mina tårar inte gjorde det längre. Han som alltid tröstat mej kunde inte längre ge sin tröst. Då insåg jag att min älskling förändrats, det var inte han längre. Detta var bara ett skal av honom. Han ville inte vara med mer och visade det tydligt och då kunde även jag acceptera att han inte orkade längre. Jag var inte redo, men så redo man kan bli att ta avsked av någon man älskar. Detta är det svåraste jag gjort och det värsta jag varit med om. Jag har inte varit så här ledsen sedan jag fick missfall för 28 år sedan.
Det har varit så svårt. Först att där på torsdagmorgonen se hans panik och få bekräftat det vi nästan redan visste av veterinären. Där började min egen panik. Att sedan få tid för avskedet, jag bröt ihop totalt. Det var så jobbigt. Att se tiden, det var lixom slutgiltigt rent bokstavligt. Och det var vi som avgjorde hans öde. Vi bestämde över hans liv. Men beslutet var helt rätt, det var vi säkra på – trots att det gjorde förtvivlat ont. Han skulle inte behöva lida längre än nödvändigt, han gav oss helgen, det är vi tacksamma för.
På söndageftermiddagen började den riktiga paniken komma. Nu hette det ”imorgon”… ångesten var total. Jag kunde knappt andas, hjärtat gjorde ont och det kändes som jag skulle gå sönder. Det gör det fortfarande. Det känns som jag aldrig kommer att bli hel igen. Så var det helt plötsligt måndag och det vara bara timmar kvar. Det handlade inte längre om på måndag eller imorrn, det var idag… om några timmar… sen skulle vi vara ensamma. För alltid.
Direkt när vi fick tiden började vi rensa ur. Jag ville inte ha några synliga minnen kvar när vi kom hem från veterinären. Det kanske låter kallt och konstigt, men sån är jag. Det blev en slags förberedande bearbetning att plocka undan, bryta ihop och söka tröst hos Baileys medan jag gjorde det. På måndagmorgon fanns bara hans säng, trappen upp till vår säng och matskålarna kvar. Allt plockades ihop innan vi åkte iväg.
Klockan 15 var det dax. Då blev det ett totalbryt för oss både. Med hunden i vårt knä grät vi så vi knappt fick luft och tårarna sprutade. Han var alldeles blöt innan vi lugnat oss tillräckligt för att kunna åka iväg. Å väl inne i rummet hos veterinären hände förstås samma sak men hundra gånger värre. 15.32 var det över. Han var borta. Han låg i mitt knä och somnade in lugnt och stilla. Det var vedervärdigt! När han tog sitt sista andetag började regnet vräka ner. Även himlen grät.
En stund senare kom vi hem till ett tomt och tyst hus. Vi tände ett ljus, meddelade barnen och våra familjer att allt var över. Sen satt vi i soffan och grät hysteriskt. Ingen pälsboll tröstade oss, ingen pälsboll klättrade över mej för att ta bästa platsen i soffan, ingen pälsboll snarkade högt och ingen pälsboll tiggde läkerol av mej. Det fanns ingen pälsboll längre.
Vi sa redan i våras att vi måste förbereda oss på ett liv utan hund och började ta en och annan promenad och cykeltur på egen hand redan då. Så när vi hade paus i gråtande tog vi vår första promenad som ”icke-längre-hundägare”. Det gick bra, ingen av oss fick panik just då. Det fick jag däremot imorse, när vi gick förbi hans favoritplats där han alltid ville stanna och äta gräs. Men vi försöker att skapa en vardag direkt, jag har tränat – det gick skitdåligt. Vi har gått våra promenader, med stor sorg och saknad. Vi har lyckats sova en natt, om än oroligt. Men vi har gjort det.
Nu har det gått ett dygn och tårarna fortsätter att rinna. Finns det hur många som helst? Ska de aldrig ta slut? Tack och lov så bryter vi oftast inte ihop samtidigt, utan kan trösta varandra. Men illamåendet sitter i halsen, det går knappt att äta, jag är rätt uttorkad av allt gråtande och att jag inte klarar att dricka särskilt mycket. Jag är helt slut både av nattvaket senaste veckan, oron och sorgen. Men jag vet ju rent intelligentsmässigt att det kommer att gå över. Inte saknaden, men smärtan och sorgen kommer att minska vartefter. Redan nu frossar vi i bilder och söker tröst i minnen.
Vår älskade pälsboll blev alltså 13,5 år. Han kom till oss när killarna precis klivit in i tonåren och inte ens Martin fanns i vårt liv. Han var precis ett år när Martin flyttade in hos oss och blev vårt kärleksbarn. Vi brukade säga att han var hårig som sin pappa och envis som sin mamma. Han var ju trots allt en terrier… Jag har varit med om många tunga sorger, men denna är utan tvekan den värsta. Jag vet hur jag reagerar. För Martin är detta första gången, han hade ingen aning om hur han skulle fungera och reagera i en sån här situation. Det vet vi nu.
Sorg är olika och måste få hanteras olika beroende på vem man är. Vi är otroligt tacksamma för att vi har varandra. Hade jag varit ensam vet jag inte hur jag hade klarat av det. Förmodligen väldigt dåligt. Men nu stöttar vi varandra så gott vi kan och respekterar att vi fungerar olika. Och vi kommer låta det ta tid. Jag ältar och får älta. Martin låter mej. Båda reagerar på småsaker, som tex en bajspåse i fickan som får oss båda att bryta ihop. Det får vara så.
Vi kommer aldrig mer att ha en egen hund. Den som känner mej vet att när jag säger aldrig, så menar jag det. Man blir trots allt väldigt bunden och nu vill vi ha friheten att göra vad vi vill. Att resa utan att fråga om hundvakt först, att vara kvar på mingel mer än fyra timmar, att spontant kunna åka iväg över helgen. Men vi är gärna hundvakt åt andras pälsbollar, för gosa hund är aldrig fel. Att gräva ner fingrarna i en päls och snurra öra är ändå bland det bästa som finns, även om det aldrig kan bli lika bra som med Baileys.
Vi kommer såklart aldrig att glömma vår älskade pälsboll och allt han gav oss. Han var den finaste av fina, den knäppaste av knäppa och den gosigaste av gosiga. Den bästa av alla. För oss. Han passade perfekt in i vår familj. Som vi saknar honom, han fattas oss!
Å nu börjar tårarna rinna igen. Kan de inte bara ta slut! Hjärtat gör så ont.
