Browsed by
Etikett: jobb

En härlig kväll på Glashuset

En härlig kväll på Glashuset

Vi blir bjudna på ganska mycket roliga grejer, det mesta skriver jag bara om i Du i Fokus – men ibland är det så himla skoj att jag måste berätta om det här på bloggen också. Igår var en sån kväll 🙂

Ni som bor i Stockholm känner säkert till Glashuset, ni kanske har ätit där eller njutit av något gott att dricka en fin sommarkväll. Om ni inte känner till det så kan jag berätta att det är en restaurang på Strandvägen, som från början var en bensinmack. De tre ägarna Christos, Torzan och Sussie är superproffs och ställer till med härliga fester lite då och då. Igår var det fest!

Anledningen till just den här festen var för att uppmärksamma att restaurangen numer är Året-runt-öppen. Det trodde jag att den redan var och så var det, men alla har inte uppfattat detta – därför fixade man en fest för att belysa detta lite extra. Eller också var det bara en ursäkt för att ha fest, som om man skulle behöva en ursäkt för det 🙂

Glashuset har Stockholms bästa läge! Det ligger i början av Strandvägen, med utsikt över Nybrokajen och en fantastisk kvällssol. Lokalen är inte jättestor, men fullt tillräcklig för iaf 500 personer. Den är uppdelad i tre kanske man kan säga, fyra på sommaren när uteserveringen är öppen. Här serverar man fantastisk mat till ett bra pris och vill man inte äta kan man alltid ta ett glas och bara sitta och mysa.

Festen skulle börja 17.30, så jag och Martin var där strax innan. Vi skulle fota röda mattan, mingel, vimmel och mat. Det brukar alltid vara en fotovägg utanför och en blå matta som leder in i restaurangen, så var det inte igår och det ställde till det för alla fotografer. Det fanns inget naturligt fototställe och det var väldigt mycket folk och trångt, vilket gjorde att det var svårt att få bra mingel- och vimmelbilder – men några fick vi iaf till. Martin fotar numera människor, jag koncentrera mej på maten.

Vi packade in oss i ett hörn som vi sedan hade resten av kvällen, sällskap kom och gick vart efter folk åt och fortsatte vidare – men vi blev till slut ett litet mysigt gäng som pratade, skratt, åt och drack. Vi har blivit några stycken som ofta hamnar tillsammans de här kvällarna som trivs ihop och har kul, Bröderna Rongedal med fruar hör självklart dit.

Det som är bra med Glashusets fester är att de börjar tidigt, så man kommer hem i hyfsad tid, får sina timmar sömn och är inte påverkad dagen efter. Vi var nog i säng vid 23 och kunde hoppa upp och ta ett pass på gymmet direkt på morgonen idag. Me like! Värre blir det imorrn, då börjar festen kl 20…

Som sagt; har ni inte varit på Glashust – gå dit! Jag längtar redan efter nästa besök där 🙂

Äntligen en riktig musikal!

Äntligen en riktig musikal!

Vad är egentligen en musikal? Ja, på Wikipedia kan man läsa att Musikal är en form av musikteater, en blandning av musik, teater och dans. Alla delar är alltså lika viktiga.

Jag älskar musikaler och ser allt jag kan komma över, mina favoriter är The Phantom of the Opera (vår uppsättning på Oscars förstås), Cats, Såsom i Himmelen och nu även Häxorna i Eastwick. Äntligen är man tillbaka till basic på nåt sätt, där musiken och dansen är viktigare än glittret. Där det töntiga får lysa lite extra och skådisarna tar ut svängarna lite till.

I fredags fick vi se första publikrepet av Häxorna och det var såååå bra! Första gången med publik, långt ifrån färdigt alltså – men snudd på perfekt ändå. Snacka om att det kommer vara helt superbt på premiären på torsdag, som jag faktiskt också har förmånen att närvara vid.

Häxorna i Eastwick handlar om de tre ensamstående kvinnorna som drömmer om den perfekta mannen. Helt plötsligt dyker Darryl Van Horne upp från ingenstans och rör till deras tillvaro en del. Inte bara deras tillvaro, utan hela samhället faktiskt.

Peter Jöback spelar Darryl Van Horne och jag har aldrig sett honom bättre! I hans egna show för något år sedan fick jag se den stjärna som alla pratar om och i den här rollen är han helt suverän! Som de tre kvinnorna ser vi fantastiska Linda Olsson, Kayo och Vanna Rosenberg. Men det är Sussie Eriksson som kommunens ordförande/borgmästare som lyser mest! Hon är galet bra! Om ni kan era Häxor så vet ni att hon blir förhäxad och kräks upp både det ena och det andra och det gör hon… en hel del överraskningar på scen är det också – men dem tänker jag inte berätta om dessa får ni se och uppleva själva. Jag skulle faktiskt förstöra hela grejen om jag berättade.

Detta är så bra så tårna nästan krullar sej! En riktig, tvättäkta musikalupplevelse där sången och dansen får ta plats. Det är så bra! Men visst, det är ju Cameron Mackintosh, som står bakom allt, precis om han gjorde med bla Cats och The Phantom of the Opera. Han vet vad han pysslar med lixom.

När vi jobbade med Phantom var det supernoga att vår produktion såg ut exakt som den i tex Hamburg eller New York, det skulle inte vara någon skillnad alls – förutom språket. Mackintosh var superpetig, med all rätt! ALLA ska få samma upplevelse, var de än ser den. Och jag kan tänka mej att det är så fortfarande, det ska vara perfekt. Varenda detalj ska vara rätt.

Ska ni bara se en enda grej i höst, så är det Häxorna ni ska se. Om ni sett Såsom i himmelen alltså… de två ligger på samma nivå 🙂

Härliga dagar i solen!

Härliga dagar i solen!

Jag älskar vädret vi haft de senaste dagarna! För mej är det perfekt när tempen rör sej förbi 25 grader, det är strålande och sol och en svag bris. Då mår jag som bäst!

Rutinerna som blir när värmeböljan knackar på är så behagliga. Vi har skugga och svalt i vårt vardagsrum och på altan. Så jag kan sitta och jobba medan hunden ligger och sover i skuggan ända fram till lunch. Då får jag massor gjort eftersom hjärnan funkar bättre vid värme. Jag sover även bättre just nu, så hela jag fungerar bättre.

Vid 14-tiden tittar solen runt hörnet på huset och då det blir lite för varmt för hunden för att det ska vara hälsosamt. Då packar vi ihop oss och drar till mina föräldrar i Tullinge som har pool. Där hänger vi sedan resten av dagen, och jag passar på att läsa böcker som ska recenseras. Man får samla ihop ett gäng under vintern, som sedan kan läsas i solen 🙂

Idag har jag fått ihop en text om Irland och två recept. Nu fortsätter arbetsdagen med en bok i poolen. Hoppas ni mår minst lika bra som jag!

Case di Viso & Silter Cheese

Case di Viso & Silter Cheese

Jag har massor kvar att berätta om Irland, men tar lite Italien emellan. Jag kommer att återkomma till bägge resorna en hel del ett tag fram över. Bland annat för att jag upptäckt en massa om mej själv, men även för att jag har några fantastiska platser att tipsa om. Case di Viso är en sån!

Senaste resan gick alltså till Brescia i norra Italien. Vi utgick från Ponte di Legno som ligger på ca 1300 meters höjd, där vi bodde två nätter. En av dagarna åkte vi ytterligare 500 meter upp i bergen, alltså inte en sträcka på 500 meter utan upp 500 meter på höjden. Vilken tar ganska lång tid på slingriga vägar över bergen.

Vi tog oss till den pyttelilla byn Case di Viso som ligger i en dal. Man får lite ”Sound of music-känsla” när man ser byn som ligger otroligt vackert mellan bergstopparna, med en fors som rinner genom hela byn, stenhus och kossor som betar fritt. Här finns kanske 20 hus, ingen bor här året om eftersom det inte går att ta sej hit på vintern. Men 3 familjer flyttar hit direkt när vägarna är framkomliga och bor sedan i byn tills det inte går att ta sej fram dit längre. Under sommaren fylls husen varje helg och det finns faktiskt bara ett enda tomt hus som är ute för försäljning. Så även om det kändes lite ”sömnigt” är det alltså full fart i byn mestadels.

Case di Viso ligger alltså på 1800 meters höjd och med kor som betar fritt på den höjden blir det en väldigt speciell smak på mjölken. Kossorna mjölkas morgon och kväll och en av familjerna gör dagligen ost på den mjölken, mest ricotta men även en speciell ost som heter Silter och som lagras olika länge för att få olik smak. Vi fick smaka en ost som legat i 6 år som knappt höll ihop längre och blivit nästan orangeröd, den hade väldigt mycket smak och var kanongod över pasta. Min favorit var dock den som legat kortast och fortfarande var nästan vit. Receptet har gått mellan generationer och vi träffade familjen som äger receptet och åt lunch i deras kök. Vi fick typ ravioli ”på rester”, som var bland det godaste jag ätit!

Att gå igenom byn var en njutning! Jag vet inte hur många bilder jag tog, säkert runt 400, ändå fick jag inte nog. I byn finns ingen elektricitet, så under de 4-5 timmar vi var där hade vi ingen kontakt alls med omvärlden, vilket gav en ytterligare dimension till besöket. Ett totalt lugn. Här har man bara sej själv och naturen. Men absolut inte tystnad, för den där forsen dånar verkligen!

Forsen går hela vägen upp ifrån bergen, genom byn och ner i ”stan” och säkert ännu längre… jag vet faktiskt inte vart den slutar. Tittar man på kartan så går den betydligt längre. Här fanns flera olika hikingleder, bla en pilgrimsled som hela tiden skapar en genomströmning av vandrare. Lederna ligger i Stelvio Nationalpark i Valle Camonica som anlades redan 1935 så det har varit populärt att vandra här i snart 100 år och numera cyklar många mountainbike här också. Kvinnan i familjen berätta att man enligt sägnen brände häxor ungefär där leden går och att man gjorde det rätt länge, och något som är välkänt är att det smugglades en hel del över bergen.

Vi fick träffa korna och se på när osten tillverkades, både ricottan och Silter. I ett pyttelitet utrymme skulle vi få plats mellan bord, ostar, stora metallbunkar med mjölk i olika stadier och verktyg. Att ta bilder gick sådär… men det var väldigt intressant och kul. Trots att vi var så högt upp var det runt 35 grader varmt, i skuggan, och skugga fanns det typ ingen… så det var betydligt varmare, men forsen stänkte rätt friskt på oss och kylde ner. Jag höll på att trilla i vattnet när vi skulle ta lite bilder 🙂

Jag älskade verkligen besöket i Case di Viso. Det var såååå fint. Lugnt. Harmoniskt. Och ljudet från forsen var lixom pricken över i. Att det var sol och varmt gjorde ju inte heller nåt, även om de andra höll på att förgås av värmen. Överhuvudtaget så tyckte de att jag var rätt konstig som gärna satt i solen och aldrig gnällde eller pustade i värmen. Men jag älskar det ju!

Bilderna gör sej inte riktigt rättvisa, men jag hoppas ni kan få en uppfattning om hur fint det var. Jag åker mer än gärna dit igen!

40 grader varmt!

40 grader varmt!

Jag gillar värme och har inga större problem oavsett hur varmt det än blir. Allt beror på luftfuktigheten. När vi landade i Milano igår, var det som att kliva in i en bastu.

Vi kom alltså hem från Öland i tisdags och på onsdagen packade jag om för att igår dra iväg till Italien. Jag var förberedd på värmen och har bara packat tunna sommarkläder.

Klockan 7 klev vi på tåget i Tumba, vid 7.45 Arlanda Express och 9.35 gick flyget från Arlanda. Strax innan vi skulle boarda träffade jag Catarina som också skulle åka med. Vi har träffats lite här och där och jag gillar henne, så det blir kul.

Först tog vi oss till Wien och därifrån flög vi vidare till Milano. Det var nästan molnfritt och man såg snön som ligger kvar på alptopparna. Till nån sån topp skulle vi, typ…

I Milano möttes vi upp av en kvinna som körde oss resten av vägen. Vid 18 stannade vi slutligen vid ett hotell i något som såg ut som en vilande skidort. Vi var framme i Ponte di Lango i Brescia och det är här vi ska vara ett par dagar. Jättefint, men rätt folktomt.

Här ska vi upptäcka mat och dryck, besöka en vingår och se vad som finns att göra på sommaren. Igår hade vi alltså hela 40 grader, idag ska det inte bli mer än typ 35…

Vad är en pressresa?

Vad är en pressresa?

Eftersom många frågar om pressresor, vad det är och hur man får åka på dem, tänkte jag berätta det lite enkelt. Så gott jag kan…

En pressresa är inget samarbete eller något man får betalt för, iaf inte jag. Det handlar egentligen om att ett gäng företag i samma region går ihop och bjuder in skribenter/journalister för att visa upp sina produkter eller tjänster. Sen får de som är på resan bestämma själv om och vad de vill skriva om. Utan ersättning alltså, om man inte lyckas sälja in en text eller bild till tex en tidning eller bildbyrå.

Vilka som bjuds in är förstås helt och hållet upp till de som bjuder. Deras målgrupp styr självklart mycket, en vingård bjuder knappats in personer som skriver om nykterhet – lika lite som jag som skriver för 45+ utan barn bjuds in till familjeaktiviteter.

Programmen ser väldigt olika ut men gemensamt för nästan alla pressresor är att schemat är fullpackat! När man väl är på plats vill förstås så många som möjligt visa upp sej. Så dagarna brukar börja vid 8 och slutar aldrig före 22. Däremellan är pauser icke-existerande och informationen massiv. Skulle det stå ”egen tid” på schemat, ställs detta oftast in pga tidsbrist, men skulle man få den så sover man! Det brukar ta mej en vecka innan jag sovit ikapp efter en resa, så intensivt är det.

Om man är som jag och har Sveriges sämsta minne så vill jag gärna hinna blogga någon gång eller två under resan, detta görs oftast genom att ställa klockan en timme tidigare, duscha och skriva medan håret torkar typ. Bilderna på instagram hjälper massor för minnet, de läggs snabbt in mellan olika aktiviteter.

Skillnaden mot en semester är alltså tempot, de långa dagarna, all information och att detta på något sätt skall processas och gärna komma ut i en text som jag i bästa fall kan sälja. Bilderna är förstås också viktiga för att få en lockande text, dessa redigeras oftast varje kväll innan sänggående.

Det är en otrolig förmån att få åka på en pressresa, men man får inte glömma att det är ett jobb. Att sälja en text eller bild är svårt, lyckas jag inte är det svårt att få komma med fler gånger. Jag kan skriva flera olika texter veckorna efter hemkomst och maila runt dem till mängder med media. Men det är svårt och man behöver bra kontakter för att lyckas. För mej går det sådär… det har börjat släppa lite men är fortfarande svårt.

Nu har jag ju förmånen att ha duifokus.se där en hel del kommer med på något sätt. Det är ingen blogg som en del tror, utan ett livsstilsmagasin online. Där kan jag alltid göra små resereportage, tipsa om platser eller saker att göra i olika länder. En lösning för en frilans som har svårt att få uppdrag är alltså att starta en egen tidning. Inte så lätt som det låter dock, på nåt sätt ska man ju få läsare också. Med hårt jobb har iaf vi lyckats med det.

Jag vet inte om jag lyckats förklara vad en pressresa egentligen är, men det går alltså ut på att visa upp en massa saker och sedan hoppas att journalister skriver något om dem. Som en smakmeny med en massa små rätter, oftast hittar man något som är extra gott som man gärna berättar för andra om.

Med detta sagt försöker jag avsluta förra resan och förbereda för nästa. På torsdag åker jag på gourmetresa till Italien, helt annorlunda mot den på Irland. Ni hänger väl med här på bloggen och på instagram @marlenerinda

Börjar komma in i det nu!

Börjar komma in i det nu!

För 20 år sedan jobbade jag på lokaltidningen och fick göra en massa kul grejer. Jag hade bla en egen kolumn där jag skrev kåserier, gjorde reportage och intervjuade spännande personer. Jättekul!

Detta var 20 år sedan och det är ju ganska länge sen. Gör man inte en sak på lång tid så är man rätt ringrostig… det upptäckte jag när jag nu återigen skulle ta upp intervjuandet. Martin och jag tyckte att vi behövde förnya oss lite och att vi skulle börja med intervjuer – inte för lokaltidningen utan för vårt magasin Du i Fokus. Så det gjorde vi! Nyfiken På… föddes 🙂

Jag har väldigt många bekanta kvar sedan min tid både inom bio, teater och mediebranschen. Så det var bara att skicka ut en efterlysning hos ”kändisar” i bekantskapskretsen som kunde tänka sej att bli mina första ”offer”. Flera av dem intervjuade jag på 90-talet redan, så de vet ju vad jag går för. Jag fick massor med svar! Tänk vilka härliga människor jag har runt mej.

Nu är det inte vilka intervjuer som helst som jag gör, jag vill nämligen ta reda mer om personen under kändisskapet. Någon regelrätt intervju är det väl inte heller, mer ett samtal där vi pratar om livet och allt annat som är av betydelse.

Det är lite sorgligt faktiskt… när jag frågar om jag får göra en intervju så säger de ja direkt. När jag då säger att vi inte ska prata om kändisskapet utan om personen bakom får jag ofta till svar ”Vem är intresserad av det? Vem är intresserad av mej?” Så sorgligt att inte känna att man duger för den man är, utan sitt kändisskap. Det vill jag ändra på! Det finns ju massor med spännande att berätta.

Kalle Dyall var först ut. Vi träffade på Scandic Klara och pratade om precis allt. Han berättade massor om bla sin uppväxt och hur han förändrades när han skadade ryggen. Vi fick ett väldigt bra snack och intervjun har delats massor med gånger. Ni kan läsa den HÄR.

Sen fortsatte jag med Thomas Ravelli som hade massor att berätta, han blev nog mest överraskad själv faktiskt. Jag hade tur och kunde träffa honom när han var i Stockholm för Lets Dance. Jag fick bla veta hans favoritssyssla som var minst sagt udda. Den intervjun kan ni läsa HÄR.

I fredags träffade jag min första kvinna, nämligen Ellinor Persson, som jag känt i mer än 25 år. Vi snackade så mycket skit mellan mina frågor att intervjun blev alldeles för lång, men så blir det när man träffas för sällan och har mycket att säga. Den intervjun kom ut i lördags och går att läsa HÄR.

Å igår träffade jag härliga bröderna Rongedal som jag bara älskar! Trevligare killar är svårt att hitta. Det var första försöket att intervjua två personer samtidigt, lite svårt när de dessutom har näsan identiska röster – men det gick! Den intervjun har jag inte hunnit skriva än, men kommer i början av juli i Du i Fokus.

Målet var att göra fyra intervjuer till att börja med, för att bli lite varm i kläderna och kunna vissa upp något. Det har jag gjort nu. Å jag har blivit lite varm i kläderna igen. Kalle var verkligen försökskanin, men det gick bra och vart efter har jag kommit igång på riktigt igen och kan nu släppa anteckningsblocket och prata lite mer fritt.

Men det är en sak jag upptäckt i det här. Alla jag frågar säger iofs ja, men sen är det stor skillnad på könen. Männen får jag tid och plats av direkt, kvinnorna är det mycket svårare att bestämma något med. Undrar varför det är så. Detta innebär att jag får ett överskott av män, men då får de väl bli så. Jag försöker iaf att få det ungefär jämnt, så det är inte mitt fel att det ”haltar” lite.

Tanken är att publicera en intervju i månaden. Enda kriteriet är att personen jag intervjuar skall ha fyllt 40, gärna 45 – men iaf 40. Då faller några riktigt intressant personer bort, men många många är kvar. De som är för unga kan jag ta om några år när jag betat av de andra 🙂

De som står på tur nu är en massa spännande personer, såna som man inte vet så mycket om, bla Janne Schaffer. Alla vet att han är grym på musik, men sen då? Å det är precis dem jag vill träffa! De där som man inte vet så mycket om mer än deras kändisskap. För jag vet att alla har en historia att berätta. Och därför kommer jag senare även att träffa dem som inte är kända alls, eftersom alla har en spännande historia! Men man ska ju börja nånstans… det har jag gjort nu 🙂

Ge mej gärna förslag på personer som ni är nyfikna på och som ni tycker att jag ska skriva om. Ni kanske tom har en fråga som ni vill att jag ska ställa? Några ess i rockärmen har jag, riktigt intressanta personer – så häng med!

En lyxigare vinprovning

En lyxigare vinprovning

För någon vecka sedan var jag inbjuden till en lite annorlunda vinprovning. I vanliga fall är det ett vin som ska testas och sen får man en rätt eller fler som passar till drycken. Den här gången skulle vi testa 6 olika viner från Ruffino Wines och till detta få 6 olika sorters pizzor – bakade av en mästare!

Detta var en helt vanlig onsdageftermiddag, på pizzeria Capri Due i Vasastan med pizzamästare Giovanni Santarpia som hade skapat en alldeles speciell meny för oss. Giovanni var direktinflugen från Toscana där han har sin restaurang, som vi numera är inbjudna till 🙂

Vi började med mingel och bubbel utanför på trottoaren. Ett riktigt gott Ruffino Prosecco Treviso som blev min favorit. Efter en liten stund fortsatte vi in i restaurangen där provningen fortsatte. Vi fick en enkel Margherita, som var den godaste pizza jag någonsin smakat! Till denna fick vi Ruffino Pinot grigio delle Venezie organic, som är en av de nyaste vinerna från vingården.

Sen fortsatte det i snabb takt med pizza Vegetariana och Ruffino Chianti Organic, Marinara Rivista och Ruffino Riserva Ducale. När pizzan Zucca & Pancetta serverades med Ruffinos fravorit Modus, var jag tvungen att gå tyvärr. Jag hade gärna testat just den pizzan och även Pizza Scandinavia med lax, tillsammans med Ruffino Rioserva Ducale Pro. Men men, jag var tvungen att åka iväg på annat.

Jag vet inte om pizzorna går att få på restaurangen idag, men kanske om man ber snällt. Vi hoppas att en dag få åka till Giovanni i Florens och äta på hans restaurang, vi har kontakt på Facebook – så vi får väl se. Hoppas!

Man kanske skulle hyra ett kontor?

Man kanske skulle hyra ett kontor?

*** I samarbete med Hagalunds Kontorshotell ***

Är det bara jag som tycker att tiden går onaturligt fort just nu? Jag tycker det är typ måndag och fredag hela tiden och får nästan panik. Jag brukar vanligtvis gilla att tiden snabbar på lite, men nu går den alldeles för fort.

Jag jobbar hemifrån och är ganska disciplinerad, men just nu tycker jag inte att jag får något gjort alls. Kanske skulle det bli bättre om jag faktiskt åkte hemifrån varje dag, till ett kontor, 9-5 ni vet. Många säger ju att de blir effektivare när de inte jobbar hemma. Kanske är det så?

1:a juni öppnar ett nytt kontorshotell i Stockholm. Här kan man hyra in sej som egen företagare, entreprenör eller kreatör. Du får en inspirerande miljö, flexibilitet och omges av en mängd proffsiga människor. All inklusive kan man säga, tom frukt, internet och kaffe ingår!

Hagalunds kontorshotell ligger i Solna, mellan karolinska och Solna centrum. Enkelt att ta sej till kommunalt alltså, men finns även parkering att hyra om man behöver det. Kontoren är allt från 5 kvm till 62 kvm, så nog finns det att välja på alltid. Dessutom finns det gott om bra lunchställen, bla inne på Mall of Scandinavia som bara ligger fem minuter bort.

Frågan är ju om man blir mer effektiv om man jobbar utanför hemmet? Då kanske inte tvättmaskinen, solstolen eller andra grejer lockar så mycket? Dessutom kan man få input från andra på kontoret och faktiskt få arbetskamrater, det är det ju lite ont om i nuläget kan man ju lugnt säga. Min sk arbetskamrater är andra skribenter som jag bara träffar på olika pressevent, i bästa fall någon gång i veckan.

Kanske skulle jag få mer gjort och bli effektivare? Vad tror ni? Tanken är väldigt lockande… får nog fundera lite 🙂

Ett dygn med Birka Cruises

Ett dygn med Birka Cruises

Ni som hänger med mej på instagram @marlenerinda, har sett att vi varit ute och åkt lite båt. I fredags klev vi på Birka Cruises för ett dygn ombord, men det var inte bara en mysig nöjesresa – nope, det var faktiskt jobb 🙂

För några år sedan jämförde vi de största rederierna i Stockholm. Vi kollade på service (både i kundtjänst och ombord), städning, maten (både al a carte och buffe) och lite annat smått och gott. Det är en av våra mest lästa texter, så nu tyckte vi att det var på tiden att göra om det. Den här gången kommer vi att jämföra dygnskryssningar till Åland från Stadsgården. I fredags gjorde vi alltså den första och nästa helg gör vi den andra. Jämförelsen kommer på Du i Fokus inom kort.

Det var strålande vackert väder när vi gick ombord, bästa möjliga förutsättning för bra bilder alltså. Vi visste att man renoverat delar av båten, men inte hur fint det blivit! Hela plan 5, där man går ombord, var nu ljust och fräscht och kändes otroligt lyxigt. Vilken skillnad!

Vi skulle äta middag kl 17, så medan båten lämnade kajen satt vi i matsalen och tog oss långsamt genom både middag och skärgård. Vi skulle äta kryssningsmeny där man väljer mellan kött och fisk till huvudrätt, medan för- och efterrätt redan är bestämt. Jag hade sett en ny lakritsdessert på menyn och försökte att få byta till den, men se den gubben gick inte. Beställt var beställt. Men det skulle ordna sej senare 🙂

Vi åt en jättegod svampsoppa till förrätt, en riktigt god oxfilé till varmrätt och en helt ok cheesecake till efterrätt. Våra bordsgrannar åt fisken från samma meny och sa att den var riktigt god och till efterrätt tog de en GT-dessert som tydligen var riktigt, riktigt god!

Efter middagen gick vi runt och fotade lite på båten, kollade in taxfreen och klockan 20 hade jag tid på SPA för Hot Stone Massage. Innan behandlingen tog vi bilder inne på SPA och ville ha från jaccuzzin med solnedgången, men precis då svängde båten så solen kom på andra sidan. Jerker i receptionen trodde inte att Kapten Niklas skulle vända båten åt oss även om vi bad honom snällt, så det blev inga bilder. Därför måste vi nog åka igen 🙂

Det var hela vårt favoritgäng som jobbade den här helgen, så det blev massor med glada hej och goa kramar. Vi träffade intendent Eva utanför vår hytt och det visade sej att även hon är galen i lakrits och tyckte att vi bara måste testa den där desserten. Den där lakritsdesserten blev sedan en följetång hela resan eftersom alla pratade om den och frågade om vi hade testat. Till och med Mia som gav mej massage pratade om den och eftersom hon kommer från Öland så litar jag lite extra på hennes omdöme. Mia gav mej en massage som nog var det skönaste jag varit med om! Ska berätta om den närmare i ett annat inlägg, men kort sagt kan man säga att man får lite vanligt massage först och sedan med 60-grader varma stenar. Så skönt att man inte vill att det någonsin ska ta slut. Ni måste testa!

Efter behandlingen gick vi faktiskt och la oss, vi var ruskigt trötta efter en intensiv period och skulle upp hyfsat tidigt för att äta lyxfrukost och intervjua min favoritbartender Magnus. Så vid 7.30 var vi på benen igen och redo för frukost. Buffefrukosten är helt ok, men lyxfrukosten är lite mysigare. Solen är på rätt sida och man kan sitta där och njuta länge och titta ut.

Innan lunch hade vi tid att fotografera buffen i Sjösalen, där vi fick en kort introduktion av kökschefen Glenn. Även han är lakritsfreak och det är han som komponerat den där nya dessert som alla pratar om. När vi ätit lunchen fick vi följa med honom ut i köket och vara med när han gjorde den åt oss. Under tiden berättade han att det kommer en massa roliga nyheter till julbordet i december, så himla spännande. Vi kommer!

Så fick vi vår lakritsdessert och satte oss tillrätta ute i restaurangen igen… huuuur god var den inte! Ni som sett bilderna på instagram, ser hur jag slickar tallriken. Martin säger att det är det godaste han har ätit och han är inte ens hälften så lakritsgalen som jag. Så ni måste verkligen testa den när ni åker Birka nästa gång!!! Måste!!!

Vi gjorde en kort intervju med Magnus som berättade om livet ombord, folks favoritdrinkar och kanske pyttelite skvaller… intervjun kommer här på bloggen inom kort. Nästa gång kommer vi att intervjua Glenn inför julbordet.

Sen var det vi tillbaka i Stockholm igen och det var dax att kliva i land. Ett dygn går fort! Vi hann i stort sett allt vi skulle, förutom att säga hej till Kapten Niklas – han brukar alltid gå en runda på kvällen, men då hade vi nog gått och lagt oss redan.

Det är mycket som ska hinnas med på en sån här resa och idag är vi helt utslagna faktiskt. Vi har veckohandlat, glott på tv och sorterat intryck, typ… å nu skriver jag ihop detta. Lite för att komma ihåg vad vi gjort, men också för att berätta lite för er hur vi jobbar. Nu ska jag sitta lite till i solen innan det blir middag och hundpromenad.

Imorrn är en ny spännande vecka, den börjar med en liten tur till vår bilverkstad i Småland. Varför vi åker 50 mil för att serva vår bil ska ni få vet en annan dag 🙂