Browsed by
Etikett: jobb

4 dagar i Kalmar & test av jubileumsbakelse!

4 dagar i Kalmar & test av jubileumsbakelse!

Vi hade två jobb på vägen mot Öland. Ett var att köra den där båt/bilen i Söderköping, som vi fick ställa in pga dåligt väder. Ett annat var att bevaka Krusenstiernska Gårdens 150-årsdag. Det lyckades vi iaf med!

För att vara helt säkra på att få en plats på ställplatsen i hamnen, åkte vi till Kalmar redan efter lunch i söndags. Det är ju lågsäsong, men ändå valborg – så man visste ju inte. Men där var helt lugnt, vi kunde tom välja plats och ta den största. Första natten var det platser kvar, men sedan dess har det varit helt fullt och även bilar på kö. Vi gjorde alltså rätt som kom så tidigt som vi gjorde.

Måndagen och halva tisdagen satt vi mest och jobbade, vårt nya hemmakontor i Ralle är så mycket mer funktionellt än det var i Peppe. Vi får plats ordentligt, jag kan tom välja på fyra olika platser att sitta, ”hänga” eller ligga. Så det har blivit en hel del gjort faktiskt, så himla skönt!

Vi har kommit ut på promenader igen, våra kroppar jublar och vi sover så mycket bättre. Det blir också en himla massa bilder medan vi är ute och går. Kalmar är ju så fint, så man tröttnar lixom aldrig heller.

Där brukar vara en ny utställning på Kalmar slott varje år och så är det även i år. Valborgseftermiddagen spenderade vi alltså på slottet. Den här gången handlar utställningen om Häxor och är så otroligt intressant. Allt är så snyggt kreerat och informativt. Tänk att ca 300 kvinnor dog och att Sverige nog var värst av alla i häxprocessen. Fruktansvärda saker ägde rum under ca tio år på 1600-talet, mycket pga barn, som var de som angav kvinnorna mest. Vi gick långsamt runt och läste kvinnornas olika öden, tänk så otroligt många som dog alldeles i onödan. Som mördades!

På onsdagen var det dax för Krusenstiernas jubileum. Vi är oftast bara där för att se teater, nu skulle vi få veta mer om gårdens historia, se en kockduell och matlagning från 1800-talet och provsmaka jubileumsbakelsen. En kul dag alltså!

Solen sken, men vinden låg på – så det var ändå lite småkyligt. Det tar kanske 10-15 minuter att gå från bilen till gården, vi var där i god tid för invigningen. Prick klockan 11.30 invigde kommunalrådet Johan Persson, dvs min kusin, jubileumsdagen med några väl valda ord och trumpetfanfar. Inte av Johan, utan av en som kan spela trumpet 😛

Klockan 12 skulle kockduellen köra igång. Vi hann precis göra en intervju om jubileumsbakelsen, fota och smaka den innan allt startade. Tänk er en perfekt sockerkaksbotten med rabarber och hallongrädde. Lent, fluffigt, sött och gott. Sockerkaka för att det är ett traditionellt bakverk. Rabarber och hallon, för att det finns på gården. Den ska säljas hela sommaren, så ni har gott tid på er om ni vill testa den.

Sen började kockarna laga maten. En trerätters från 1800-talet och vi fick smaka! Favoriten var en laxpaté som nog var den godaste paté jag någonsin smakat. Både recepten och uppläggningarna var som på 1800-talet, även om en av kockarna moderniserade sina rätter en del. Otroligt roligt att se, och spännande att få provsmaka. Allt var väldigt gott!

Det blev en lång dag i den lilla oasen som ligger bakom ett plank mitt i stan. Innan vi gick tillbaka till bilen tog vi ett varv i Krusenstiernskas boningshus, det som köptes 1 maj 1874 och fortfarande står där.

Vi kom alltså dit vid 11 och gick därifrån 14.30. Då var vi rätt frusna och lite hungriga. Man blir inte mätt av några skedar här och där, så vi gick iväg för att äta och sedan satte vi oss i solen resten av dagen. Jag tittade på klockan vid 17.30 och satt fortfarande i t-shirt då. Hur härligt!

De fyra dagarna i Kalmar var över, nu var det dax att åka vidare. Fast vi kommer tillbaka i Juni för att se teater 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi hittade solen!

Vi hittade solen!

Vi flydde alltså den utlovade snöstormen i torsdags. Packade i en handvändning och drog till Nyköping. Där stod vi sedan och väntade några timmar för att snön skulle försvinna och vi säkert kunde fortsätta till Stegeborg. Där fanns solen, men tyvärr inte tillräckligt för att vi skulle kunna göra det vi kom för.

Vi kom till Stegeborg vid 15-tiden och då sken faktiskt solen, men särskilt varmt var det inte. Skulle vi kunna åka den där båt/bilen eller ej. Skulle det kunna bli av dagen efter kanske? Det återstod att se.

I Stegeborg hann vi precis ta en promenad och filma ställplatsen innan vi fick sällskap av våra husbilskompisar Helen och Krister (Berggrens Bilbo) som hade lånehund med sej. Crazy Doglady (jag) blev såklart överlycklig och satt med hund i knät resten av kvällen 🙂

Morgonen efter stod det klart att jobbet vi skulle göra måste ställas in. Man kan inte testa en båt när det är typ 4 grader varmt, molnigt och småblåsigt. Särskilt som det ska filmas och fotas, det blir ju inte jättefina bilder direkt. Så vi gör ett nytt försök i juni.

Med det beslutet var det bara att köra vidare. Nu fortsatte jakten på solen och riktig värme. Färden gick vidare till Blankaholm och här var det faktiskt så fint att vi kunde sitta ute en stund. Vi har som vana att sladda in på sista platsen och den här gången var den brevid nya husbilsvänner som ska komma på vår träff på Öland. Kul kul!

Äntligen fick vi lite ledig tid, så vi stupade faktiskt. Det blev en tupplur och sen tittade vi på resten av tv-serien ”Jana – Märkta för livet”, som vi var på premiären av för någon vecka sedan. Sååå bra! Se den om ni inte gjort det. Och läs böckerna!

När vi tittade ut hade vi en otrolig solnedgång och sprang direkt ut för att ta lite bilder. Det är ju typ årets första somriga solnedgång. Den njuter man alltid lite extra av.

På morgonen vaknade vi av solen! Hur härligt! Vi kunde plocka ihop oss utan att ha tjocktröjorna på. När vi närmade oss Mönsterås gick träden över i svagt grönt och när vi parkerade i Kalmar var det 16 grader varmt. Så snabbt ut med utemöblerna, sen satt vi ute i solen och läste hela dagen. Vi hade hittat solen – som vi längtat!

Äntligen sol på näsan, ny energi i knoppen och den där behagliga känslan av att vara perfekt varm i hela kroppen. Det var så härligt att vi gick till närmaste butik och köpte glass. Sen satt vi ute och käkade glass och läste lite till. På kvällen tog vi en promenad, men då hade det blivit svalare så promenaden blev inte så lång. Med en härlig känsla i kroppen blev det rätt tidigt i säng, man blir trött av solen.

VI är alltså i Kalmar nu och här stannar vi tills på torsdag. Då kör vi över bron till Paradiset igen 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi drog (typ i panik)!

Vi drog (typ i panik)!

Vi har småpackat hela veckan inför vår resa till den stora husbilsträffen och vägen söderut. Planen var att åka idag på morgonen, stanna på jobb i Söderköping och vara i Kalmar på söndag. Istället öste vi in saker i bilen och drog igår, å det var ju en jäkla tur.

Snövarningen över Tumba har legat där hela veckan, men vi hoppades på det bästa. Men när SMHI utfärdade gul varning och 7 cm snö under fredagen började det kännas rätt otrevligt. Vi har numera nästan 4 ton bil och 7,5 meter att manövrera och den har sommardäck. Det är bara andra gången vi ska ut med Ralle (husbilen heter så), då vill man inte halka runt på underkylda vägar med snö.

Problemet var att Martin hade kurs på torsdagseftermiddagen och skulle komma hem senare än vanligt. Vi kunde alltså inte åka en dag tidigare, som vi brukar kunna göra om det behövs. Men jag började packa mitt, så iaf det var klart. Så fick han helt enkelt avgöra hur vi skulle göra, det bästa skulle ju vara att komma iväg på torsdagen och då åka ifrån ovädret. Det slutade med att han åkte hem efter den obligatoriska delen av kursen och sa ”Vi drar”.

Han kom hem strax innan 17, vi åkte strax innan 19. Vi har aldrig packat och gjort färdigt bilen så snabbt någon gång. Det är ju en sak att vara borta en helg, men nu ska vi ju vara borta flera veckor. Vi öste in grejer i bilen och kan bara hoppas att vi fått med oss det vi ska. Tack o lov är vi ju i Sverige, så saker går ju att köpa.

Men att packa för några veckor framåt innebär att man även packar för flera olika årstider. Hur många jackor behöver man ha med sej just precis nu? Vad blir det egentligen för väder längs vägen? Minst sagt knepigt, särskilt som utrymmet dessutom är begränsat.

Det hade börjat ösregna, så vi var rätt blöta när vi satte oss till rätta i bilen och körde iväg. Vi vill helst inte komma fram i mörker och krångla med parkering så här första gången med nya bilen på en mindre ställplats. Så vi körde bara till Nyköping och drog åt handbromsen i hamnen, som vi känner till sen förut. En plats som vi gillar.

Nu var vi iaf på väg och kom undan värsta snöfallet, men skulle vi kunna göra vårt jobb på fredagen? Nope, det skulle vi inte kunna, visade det sej direkt på morgonen. För det har kommit snö i Nyköping också och vi skulle provköra en slags båt/bil på vattnet. Då vill man gärna ha lite hyfsat väder, iaf mer än 5 grader…

Så allt vi kan göra nu är att vänta. Nu snöar det iaf inte längre, det regnar inte ens, men det är definitivt inte båtväder. Särskilt inte som vi ska filma alltsammans, det blir inte en jättekul film med regn och tråkväder. Bilder går att redigera rätt hyfsat, men med film är det svårare. Dessutom är det rätt oskönt att vara på vattnet när det är typ 2 grader varmt i luften.

Istället sitter vi och jobbar, vi har ju inte gjort det i nya bilen förut. Men det funkar kanon, bättre än i den gamla. Martin har egentligen sin lediga dag idag, men sparar den till en annan gång. Han får ju göra lite som han vill tack o lov.

Jag sitter och läser, skriver och pysslar. Det går absolut ingen nöd på oss, vi trivs så himla bra i vår nya bil och vi står fint med utsikt över vattnet. Men det var ju inte så här det var tänkt att bli, vi var ju inbokade på jobb. Skit oxå!

Om en stund åker vi vidare till Stegeborg, så får vi se om vi kan köra den där båt/bilen imorrn istället, annars får det vänta tills i juni. Då ska det väl vara snöfritt iaf…

Vädret har verkligen något emot oss, det är nästan alltid sämst väder där vi är. Så nu hoppas vi verkligen att Öland visar sej från sin allra bästa sida om en vecka, när vår husbilsträff går av stapeln. Det är ALLTID sol och varm på Öland i maj. Det skulle ju vara surt om det inte var så i år när vi dragit dit över 200 husbilar 😛

Det har verkligen varit en lång vinter och riktigt dålig vår. Eller vad säger ni?


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

5 bokevent på 11 dagar

5 bokevent på 11 dagar

Det är mycket böcker just nu. Jag läser massor och har varit på hela fem olika event som handlat om böcker. Fler bokreleaser, men även en premiär av en tv-serie som bygger på en favoritbokserie. Har jag sagt att jag älskar att läsa!

Bokrejset började förra fredagen med mysig bokrelease av Christoffer Holst nya bok ”Himlen är en plats på jorden. Bokförlaget Lovereads bjöd in på grekisk afton, då större delen av boken utspelar sej just där. Dessutom åker huvudpersonerna husbil! Bara en sån sak! En härlig kväll, där jag var kvar typ sist 😛

Sen var det några dagars uppehåll i eventen, men då läste jag som en tok eftersom jag har en bokhög som snart når taket.

Just det! Jag får ofta frågan vad jag gör med alla böcker när jag läst dem. De flesta går vidare till käre maken och när han har läst dem har svärdöttrarna och mina föräldrar första tjing. De som blir kvar får mina bästa kompis Å först och främst, sedan ett gäng utvalda personer – lite beroende på vilken genre som blir kvar. Jag vet på ett ungefär vad var och en är intresserad av. Men jag behåller oftast ingenting själv, det skulle vara någon biografi eller särskilt dedikerad bok. Men oftast går allt vidare.

På onsdagen var det stor galapremiär av nya Amazon-serien ”Jana – Märkta för livet”. Jag plöjde Emelie Schepps hela serie om Jana, när vi åkte runt i Norge för ett par somrar sedan. Jag älskar att plöja en hel serie på en gång och få följa karaktärerna till slutet.

Galakvällen var en riktig höjdare! Jag filmade röda mattan (som var blå) och fick en trevlig intervju med författaren före visningen, sen fick jag ett mer privat snack efter. Det var så himla härligt att se Emelie verkligen njuta av sin kväll. Så där så det bara lyste om henne. En himla kul kväll och en riktigt bra tv-serie – se den!!!

Redan morgonen efter var det dax igen. Då var det pressfrukost med bokförlagen Romanus & Selling, Historisk Media, Bazar och bokförlaget Max Ström. En pressfrukost om böcker innebär att författare och deras förläggare berättar om sina kommande böcker. Så det var en god frukost och många intressanta böcker som gjorde mej nyfiken. Jag kommer alltså att ha en hel del att läsa i höst också 😛

Sen var det dax igen på lördagen, då en ny bokfrukost – men i ett helt annat format. Den här gången var det bokförlaget Printz som bjöd in både läsare och journalister till en mysig bokfrukost i Norstedts fina lokaler. Det var svinkallt att ta sej dit, men man blev varmt direkt man kom in av den mysiga stämningen. Här fanns också en hel del bekanta, både bland författare och besökare. Kul kul.

Ruth Kvarnström Jones var först ut med att berätta både om sin fantastiska bok om Grand Hotel. Hon berättade också om uppföljaren som kommer att handla om NK. Efter henne kom Åsa Liabäck, Anne-lie Högberg, Anna-Lena Brundin, Sofia Ymén och Veronica Alm för att berätta om sina böcker. Alla skriver i genren feelgood, även om Sofia dragit sej lite åt Cozy Crime på sista tiden. Bland åhörarna fanns även andra författare, så det blev många härliga pratstunder. Alla om böcker såklart!

Och igår var det sista svängen med bokevent för den här gången. Då en ny bokrelease med den fantastiska författaren Anders Nilsson. Han var rätt okänd för oss innan Bokmässan i höstas, men nu har vi träffats så mycket att vi känner oss iaf bekanta med varandra. Anders är den som skrivit filmmanusen till Falk-filmerna och även den hittills enda boken om Johan Falk (det kommer en uppföljare i höst). En otroligt karismatisk person som verkligen brinner för det han gör och fått två fina priser bara senaste halvåret för just ”Johan Falk – Slutet var bara början”.

”Spionernas Krig” som han nu lanserar är en historisk spänningsroman som bygger på verkliga händelser och personerna i boken har faktiskt funnits. Jag har kommit kanske 100 sidor och är fast. Det är spännande, välskrivet, ruskigt och lärorikt. Ett viktigt dokument helt enkelt och det blir säkert en film så småningom, det känns så ”filmigt” lixom.

Mitt bokrejs började och avslutades alltså med manliga författare och däremellan kom en himla massa kvinnliga. Jag läser av alla och i alla genre, vill ha en blandning av allt och lätta upp med massor av feelgood.

Nu har bokhögen växt till sej rejält igen. Som tur är så ska vi ut med husbilen och det utlovas härligt väder som gjort för att sitta ute och läsa. Ser ni mej i en campingsoffa någonstans med näsan i boken – så kom och säg hej 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Varför blir de så arga?

Varför blir de så arga?

Jag vet ju att många ifrågasätter vårt sätt att leva. Att jobba på distans och bo långa perioder i husbilen är en dröm för många, men kan tydligen dessutom reta upp folk en del.

Förra helgen var jag med i P4 och pratade om annorlunda boenden med Lasse Persson och Eva Röse. När man berättar att man planerar att permanent bo i husbil får man ofta två olika reaktioner; ”Oj, va häftigt” eller ”Å fy så trångt”. Sen börjar den man pratar med fundera lite och frågar varför, hur man tvättar, om man bråkar mycket och hur man får egen tid. Så var det även den här gången. det lät som Eva var lite mer pepp än Lasse på att testa vårt liv 🙂

Sen började kommentarerna komma i sociala medier. De flesta drömmer om samma sak, men så finns det en och annan som blir arg. Ibland väldigt arg. Någon skrev med stora bokstäver att distansarbete måste förbjudas. Jag hittar inte kommentaren nu, så han har förmodligen raderat den. Han ja… det är oftast män som skriver argt i just detta ämne, nästan aldrig kvinnor.

Vad är det man irriterar sej på och blir så arg över? Är det att vi har friheten? Är det att vi reser mycket? Eller är det helt enkelt bara en ilska över att vi gör något som andra drömmer om? Avundsjuka alltså.

I intervjuer vi gör hinner vi oftast inte berätta om vad vi gjort för att kunna leva så här. Att Martin omskolat sej som 40+ och satt sej i skolbänken under två år. Sedan kämpat för att få ett jobb och tom bytt namn. Hans utländska efternamn var ett stort hinder, upptäckte vi och det blev särskilt tydligt när han väl bytte namnet och aldrig fått så många jobberbjudanden som efter det. Sorgligt med sant.

Alla som känner oss vet hur vi kämpat med sociala medier, blogg, magasin och youtube för att få en inkomst. Det har varit många timmar hårt arbete och väldigt långa dagar, inte som vissa tror att man får en miljon följare på bara några månader och sedan tjänar storkovan. Sånt tar tid och massor med jobb. Så många storkovor blir det inte heller, tror vår bästa film gett sammanlagt 1000 kr hittills… Vi har nästan inga samarbeten, sånt tar för lång tid att förhandla om. Ett mail av 200 kanske ger nåt – min inkomst kommer mest från googleannonser. De där som ni blir irriterade på när ni besöker våra sidor 😛

Martin har även förhandlat med sin arbetsgivare och sina uppdragsgivare om att kunna jobba på distans. det har såklart krånglat till det för hans chefer, men pandemin visade ju att det går och många i hans bransch jobbade mycket på distans redan innan. Men uppdrag som krävt hans närvaro på ett fysiskt kontor har han ju haft svårt att ta och då finns det såklart ett dåligt samvete mot både kund, kollegor och chefer.

Hårt jobb lönar sej och nu har vi äntligen fått ett fast uppdrag av en campingtidning, Ett drömjobb att åka runt och faktiskt testa campingar och ställplatser och få betalt för det. Men jobbet ska ju göras också. Vi måste åka runt lite överallt och sedan ha tid tillsammans att redigera bilder och skriva texter. Vi har fram tills nu jobbat dygnet runt, men sedan 1/4 har Martin gått ner till 80% och tanken är nu att just uppdragen ska göras på den lediga dagen.

Just våra uppdrag är kanske lite udda. Men att bo i husbil blir allt vanligare, vi har numera flera bekanta som gör det. Många tror nog att det bara är pensionärer eller väldigt rika människor som bor i sin husbil. Men så är det inte! Vi är rätt många som har kontorsjobb som kan utföras på distans. Många jobbar med IT, som Martin, andra jobbar med ekonomi eller logistik. Det finns rätt många jobb som funkar att göra på distans, men det verkar inte all förstå.

Efter pandemin har arbetsgivarna dessutom sett att många av dem som jobbar på distans är mer effektiva än de som sitter på kontoret varje dag. Så varför blir folk så arga? Glorifierar jag distansarbetet? Ja, kanske… fast jag är ju frilans och har jobbat hur jag vill senaste 30 åren. Jag har lixom ingen arbetsplats att gå tillbaka till. Hemma är min arbetsplats oavsett vad Herr Johansson tycker om det. Och om alla skulle jobba 7-16… vad skulle hända då? Sjukvården… räddningstjänsten… butikerna… undrar om han dessutom menar 7-16 enbart på vardagarna?

Herr Paulsson tycker att vi ska vara ödmjuka. Asså… varför det? Glad är jag definitivt och stolt. Och jag är ödmjuk för att jag till slut har ett uppdrag som ger mej en inkomst. Och för att jag har en man som går med på alla mina konstiga idéer och att vi har möjlighet att leva som vi gör. Men ödmjuk för att jag jobbar på distans vet jag inte varför jag ska vara… det är ju jag som tillsammans med Martin har skapat den möjligheten.

Jag tror det var Tage Danielsson som sa att det är synd om människan. Och det kan jag verkligen hålla med om ibland. Om folk blir arga över hur vi lever, när vi inte stör någon, inte gör någon illa osv, ja, då är det synd om dem. Vilket otroligt fattigt liv de lever. Att inte kunna glädjas över att någon förverkligat sin dröm och gör något annorlunda är så otroligt sorgligt. Men väldigt svenskt – den svenska avundsjukan…

Visst, jag kanske både pratar och skriver (för) mycket om vårt liv i husbilen och hur vi gjort drömmen till verklighet. Men det är ju för att peppa! För att visa att det går! Martin och jag är inte unika eller speciella, vi har ingen särskild förmåga att göra drömmar till verklighet. Vi är helt vanliga människor, bara lite mer risktagande kanske. Nu avskyr jag uttrycket ”kan vi – kan alla”, men vi kan iaf visa att det är möjligt. Kanske inte för alla, men för många.

Å jag fattar inte hur folk kan bli så upprörda för det.


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En himla mysig galakväll

En himla mysig galakväll

Det finns en gala för allt känns det som. I måndags gick den allra första Regnbågsgalan av stapeln och vi fick vara med. En sån där kväll när alla är glada och allt är mysigt.

Regnbågsfonden och Pride känner de allra flesta till, men vad Regnbågsfonden gör är kanske inte lika bekant. Och att Jonas Gardell är högst involverad är nog inte heller så välkänt, utan för den innersta kretsen alltså. Men det är han, och det var också Jonas och Mark som tillsammans var konferencierer i måndags.

Regnbågsfonden har under många år delat ut pengar till organisationer som hjälper utsatta på olika sätt. Men i år har de även instiftat Regnbågspriset som man kan nominera kandidater till. Och detta var allra första gången som priset delades ut. Vinnaren får en fin statyett samt 100 000 kronor.

Regnbågsgalan var inget stort ståhejigt arrangemang och sändes inte heller i tv. Det var faktiskt tvärtom. Väldigt intimt, på lilla Scalateatern, där det är nära mellan scenen och publiken och en foaje som är väldigt trång. Där skulle vi som journalister och fotografer trängas med den 500 inbjudna. Det var minst sagt en knepig röda matta att fotografera och bevaka, så jag höll mej mest utanför 😛

Här var heller inte bara en massa kända ansikten, även om prinsessan Christina var där, utan mest folk från organisationen och personer som verkligen bryr sej. Jag träffade bla en gammal klasskompis sedan gymnasiet, vi snackar alltså 80-tal. Så himla roligt!

Solen sken och alla var glada. Å så är det verkligen både på Pride och allt annat som arrangeras inom hbtq. Det är alltid hjärtligt, varmt och kärleksfullt. Alla är välkomna. Alla får vara som de är.

På scenen var det fullt ös från första minuten. Lisa Nilsson, Lisa Ekdahl, Darin samt tant Henrik och Björta underhåll oss under kvällen. Jonas stod för de allvarliga inslagen genom att berätta om sitt eget engagemang, varför han engagerar sej och vad som händer i världen.

Som avslutning på kvällen steg prinsessan Christina upp på scenen och delade ut stipendiet till organisationen NC SOS som räddar hbtq-personer från förföljelsen i Tjetjenien. Viktigt! Och det är så Regnbågsfonden jobbar.

En himla mysig och viktig kväll alltså. Nu ska filmer och bilder redigera och texter ska skrivas. Än är inte jobbet klart 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Ni måste se musikalen om Den Lilla Sjöjungfrun!

Ni måste se musikalen om Den Lilla Sjöjungfrun!

”Hotfull överdimensionerad krabba attackerade kvinnlig journalist”. Så kunde jag döpt detta inlägg, på skoj alltså. I själva verket var det min vän Anna som visade sin scenkostym för mej, när jag intervjuade henne efter premiären av Den Lilla Sjöjungfrun the musical.

Anna Norberg och jag har känt varandra sedan 1989, det är rätt länge. Då stod hon på scen på Vasateatern och jag satt i kassan där. Sedan dess har vi hållit kontakten på ett eller annat sätt, medan hennes teaterkarriär fortsatt och jag varit iväg på resor. Numera producerar Anna och hennes man Robert otroliga musikaler, oftast omarbetade och moderniserade sagor. Den här gången var det alltså dax för Sjöjungfrun att få nytt liv och vi var inbjudna till premiären.

Den Lilla Sjöjungfrun kom som tecknad film när mina barn var små, men jag kan inte säga att jag såg den. Jag minns sekvenser, men inte mycket mer än så. Det var något om dansande krabbor, en söt liten fisk och havet är djupt… musiken var bra, det minns jag!

Men det har egentligen ingen betydelse, för när Robert och Anna sätter tänderna i en saga så känner man iofs igen huvuddragen, men sen är det mesta nytt. Å så var det även den här gången. Sjöjungfrun heter numera Gwendolyn och hon blir kär i en människa, en norsk gutt. Jag vet inte om det finns en mås i sagan, men i musikalen gör det iaf det, han heter Glenn och är helt underbar. Här finns den elaka krabban, de buttra plattfiskarna, sjöjungfruns många systrar och havskungen. Allt inramat med galet läckra kläder och riktigt häftig musik. Det är Anna och Roberts son Theo (mfl) som skapat musiken. Han borde verkligen ställa upp i melodifestivalen, då skulle vi verkligen få musik på hög nivå!

Vi var på premiären som gäster till Anna och Robert, men även för att recensera föreställningen och göra en film. Man kan tycka att det är svårt och lite känsligt att recensera sina vänner, men jag tycker att det går bra. Hittills har vi inte sågat någon vi känner, de är ju proffs och gör bra saker. Vi lyssnar ju även på publikens reaktioner och snacket efteråt. Den här gången var alla lyriska, stora som små, och det var superenkelt att skriva recensionen.

HÄR kan ni läsa vår recension och här nedan kan ni se filmen från premiären, med några scener ur föreställningen:

Sjöjungfrun är verkligen något alldeles särskilt. Har ni barn, så måste ni se den! En perfekt present till ett barn (typ 3-12) som en roligt upplevelse för hela familjen. Ni vet ju hur jag gärna ser att man skapar minnen tillsammans. En upplevelse lever ju kvar så länge 🙂

För mej är det alltid väldigt speciellt att se Anna på scen. En person som man känt så länge och sett utvecklas i så många år. Det är så häftigt och man blir så stolt över henne och allt hon lyckats med, tillsammans med Robert såklart. Dessutom är hon en så rackarns trevlig och härlig människa, alltid glad och ödmjuk.

Jag ser redan fram emot nästa produktion. Sean Banan avslöjade ju lite… se filmen så fattar ni 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Det här med pengar och resande

Det här med pengar och resande

Att pengar är viktig vet vi, men hur viktigt? Att man inte blir lycklig av pengar vet vi också, men det är såklart lättare att bli lycklig om man inte har ett stort hål i plånboken. Vad betyder pengar egentligen? För mej betyder de att jag kan resa 🙂

Jag är varken född till pengar eller har rika föräldrar. När jag växte upp var min pappa egen företagare och min mamma jobbade på dagis (som det faktiskt hette då). Min mamma hade inte särskilt många års skolgång och började faktiskt i skolan samtidigt som jag. Det var definitivt ingen fråga om utlandsresor, men vi hade vårt lilla fritidshus på Öland – där mamma är född.

Båda mina föräldrar vidareutbildade sej som vuxna, min pappa blev pilot och flög för ett större flygbolag. Min mamma blev så småningom ekonom och jobbade på bank, där jag också jobbade extra från ca 14-årsålder. Jag fick tidigt månadspeng och när den kändes för liten skaffade jag mitt första sommarjobb. När kommunen lät 13-åringar sommarjobba, var jag först på bollen och hade 4 veckor på dagis första året, och 4 veckor på långvården andra året. Sedan dess har jag jobbat.

Jag har alltid velat resa och se världen. Drömmen var att bli flygvärdinna, men fick snabbt klart för mej att det var helt kört för mej. Jag är för kort. Man ska vara minst 160 cm i strumplästen för att nå nödutrustningen, jag är 156. Då fick jag tänka om och siktade på trafikassisten istället, nästan samma sak fast på marken. Så som 16-åring (efter 2 år på gymnasiet) sökte jag till en helt ny utbildning som hette Turism- och Reseliv, och kom in på första försöket. Praktiken på Frösö Flygplats var något av det roligaste jag gjort!

Men det blev inget med den drömmen heller. Flygplatsen som var planerad i Tullinge, där vi just då bodde, blev inte av. Det var där jag hade tänkt att jobba. Jag bodde dock i Märsta en tid, men det blev inga tjänster lediga på Arlanda och jag trivdes inte norr om stan – så det sket sej kan man väl säga. Jag fick dock känna på jobbet lite när jag senare bodde i Gambia som 21-åring och tjänstgjorde på bla flygplatsen.

Det blev till att ta en himla massa andra jobb och hitta andra sätt att resa. Min pappa hade ju personalbiljetter som jag kunde använda och min dåvarande fästman jobbade på Linjeflyg, senare SAS. Så vi jobbade häcken av oss och reste. Jag hade som mest 5-6 jobb samtidigt och sen drog vi iväg på långresa. En kompis jobbade på Ericsson och stationerades över hela världen, bla i Mexico och Venezuela, vi hälsa på där han bodde och kunde på så sätt bo och resa ännu billigare.

Å så har det fortsatt. För mej är pengar något jag kan resa för. Allt vi kan spara läggs undan till nya resor. Husbilen var ett mycket medvetet inköp för att kunna resa ännu mer, särskilt i Sverige, Norden och Europa. Även om en husbil kostar mycket pengar, så slipper vi ju hotellrum för 1000 kr natten och vi kan alltid äta ”hemma”. Å numera är ju ett av mina jobb att skriva om resor, jag blev alltså varken flygvärdinna eller trafikassisten – men jag blev reseskribent. Inte så dumt det heller. Det tog många år att komma dit, men nu kan jag å andra sidan jobba hur länge och mycket jag vill. Det finns ingen pensionsålder på såna som oss 🙂

Jag har varit helt pank i perioder, särskilt som nyskild med två små barn. Jag hade 68 öra på kontot när jag träffade Martin. Det var inget snack om resor då. Jag vet hur det är att leva på ingenting och det är en erfarenhet jag alltid har med mej. Fördelen med att inte tycka om saker, knappt dricka, röka eller snusa och inte har några större krav på mat, är att man inte gör av med så mycket pengar. Vi kan leva väldigt billigt. Å då kan man spara. I bästa fall räcker det till en resa, kanske fler, per år.

För första gången på nästan 10 år har jag äntligen en stadig inkomst, inte så hög som andra kanske kräver – men tillsammans med Martins lön så räcker våra pengar gott och väl. Vi är vana att leva väldigt snålt. Den dagen vi säljer huset kommer vi kunna sätta in en rejäl slant på sparande och försöka leva på avkastningen. Vi har nämligen inga lån kvar, det känns rätt skönt och lite kaxigt.

Min plan har ända sedan jag var 25 varit att inte jobba en dag efter 60. Därför har jag två olika pensionsförsäkringar som jag sparat i sedan dess. En hundring i månaden när jag kunnat. Nu ser mitt liv lite annorlunda ut och jag kommer förmodligen kunna jobba med min hobby även efter 60. Men som 54-åring känns det helt ok att veta att jag inte måste, men kan om jag vill. Redan om en månad händer en stor förändring i vårt liv, som ger oss mer tid till resande men lite sämre ekonomi. Men det berättar jag mer om då…

Just nu säljer vi av innehållet i vårt hem. Det går inte så fort, men försvinner något nästan varje vecka. Saker har börjat tynga mej, känner mej faktiskt lite kvävd. Jag trivdes så otroligt bra i Gambia med bara en säng, byrå och en resväska. Kanske därför jag trivs så bra i husbilen och på resande fot?

Jag hävdar att det inte beror på inkomsten om man kan spara eller ej – utan på utgifterna. Vad säger ni om det? Kan ni spara? Vad sparar ni till?


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Resor ställs in…

Resor ställs in…

I helgen skulle vi åkt ut med husbilen och om två veckor skulle vi flyttat kontoret till Gran Canaria. Så blev det inte och så blir det inte…

Jag är stressad, inte alls som för ett par år sedan – men tillräckligt för att inte må bra. Efter senaste kraschen har jag blivit än mer stresskänslig. Humöret blir svajigt väldigt fort, minnet lägger av helt, jag går upp i vikt och får ont i huvudet. Jag längtar efter sol och värme, kroppen mår verkligen skit just nu. Min fibromyalgi går totalt i baklås när det regnar och blåser. Så senaste veckorna har jag känt tendenser till stresspaniken som jag upplevde när allt var som värst. Ändå mår jag hundra gånger bättre nu.

När min svärmor dog för ganska exakt två år sedan röjde vi ur hennes saker, sålde det mest akuta och största grejerna eftersom svärfar ville flytta direkt. Mycket hamnade i flyttkartonger och jag har sålt av en del på loppisar. Men där har funnits saker som vi inte hunnit gå igenom och som även behövt värdering. Nu har vi en ev köpare av allt, så jag behövde verkligen ta tag i det. Så jag släpade in allt och fyllde vardagsrummet. Jag överdriver inte om jag säger att jag vadade runt i glas, porslin, kristall och keramik upp till knäna. Detta har verkligen hängt över mej och tagit så mycket utrymme.

Jag har dessutom legat efter med texter, ofta har jag skrivit dagens artikel på Du i Fokus samma dag som den ska ut och det är inte hållbart. Jag blir enormt stressad. Förra gången vi var ute med Peppe (husbilen) var det för att jobba ikapp. Vi avsatte en helg och jobbade järnet, fick massor gjort. Så vi tänkte att vi skulle göra likadant helgen som gick. En helg med bara jobb och promenader, perfekt. Men när vi såg på väderrapporten att en stor del av helgen skulle regna bort ställde vi in allt. Nog för att det är mysigt att sitta i bilen och höra regnet smattra på taket, men inte när planen är jobb och promenader. Så vi ställde in – men bestämde oss för en jobbhelg hemma istället. Och jobbat har vi verkligen gjort. Vi har fått massor gjort!

Jag fotade och Martin googlade. Till slut hade vi hittat pris på nästan alla våra grejer, skickat iväg alla bilder och packat ihop sakerna igen. Jag hade plats kvar i en kartong och fick sån energi att jag gick igenom ett skåp med vaser när jag ändå höll på. Så nu har jag kanske 10 vaser kvar av 30, en enda hylla av två fullproppade. Äntligen kan jag alltså börja rensa ur våra grejer igen, inte bara sälja iväg svärmors. 13 april är det dax för nästa loppis, hoppas bli av med massor då.

Under helgen fick vi även ett par filmer gjorda, jag gick igenom två mailboxar av tre, tog flera promenader, Martin har pluggat, vi städade undan julbelysningen i trädgården, testade ett nytt recept, skrev två recept och lite annat smått och gott. Som pricken över i blev det även en fredagsbukett. Martin har gett mej en bukett varje fredag sedan vi träffades, men för ett tag sedan sa jag att jag inte vill ha någon för att istället spara pengarna till nya husbilen. Men nu kände jag att jag ville ha lite färg att lysa upp hemmet med.

Men helgens planer är inte de enda som ställs in. Om två veckor skulle vi flyttat hemmakontoret till Gran Canaria. Vi hade SAS-poäng som skulle förfalla förra sommaren. Med förra våren i bakhuvudet tänkte vi att vi ju alltid kan byta poängen mot flygbiljetter till Spanien. Just i Mars när vintern kom tillbaka med besked förra året. Vi hade ett bra och billigt boende på gång, men det blev missförstånd med datumen – så när jag hade bokat var boendet inte längre tillgängligt och något annat för det priset går inte att hitta. Å vi visste ju inte ens hur vårt liv skulle se ut 8-9 månader fram i tiden, det var en total chansning.

Martin pluggar för C1-kort och fick uppkörning mitt under Spanienresan, dessutom har vi massor med event då och behöver pengarna till husbilen. Så vi kommer avboka biljetterna. Vi köpte dem för poäng som redan förfallit, så vi kan inte byta datum på dem – men förlorar heller inget i pengar. Så vi vaskar alltså två flygbiljetter till Gran Canaria, det känns ju sådär… men så får det bli. Istället tar Martin i bästa fall körkortet, så vi kan hämta hem vår nya bil och åka iväg över påsk på första turen. Det kan absolut vara värt det, även om Gran Canaria är ljuvligt på våren.

Men det är klart att det känns. Mitt liv är ju att resa! Det är då jag mår som bäst och det är så jag får min lön. Nu är planen att vi istället åker iväg om två veckor och då tar en sista helg med Peppe, samtidigt som vi tar den där jobbhelgen. Vi kommer att vara ute på rull större delen av maj, juni, juli och augusti – så jag måste skriva så mycket jag kan i förväg. Även om vi har kontoret med oss, så vill jag hellre sitta ute och läsa recensionsböcker än sitta inne och skriva.

Två resor ställs alltså in, men fler finns framför oss. Snart åker vi ut med nya husbilen, sen är det husbilsträff på Öland, utomhusteatrar och en massa annat spännande. Jag ser så mycket fram emot sommaren!


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Labero – dinnershow på La Botanica

Labero – dinnershow på La Botanica

Invigningar och premiärer duggar tätt just nu. Häromdagen var det dax att bege sej till Solna och Westfield Mall of Scandinavia där Joe Labero hade smygpremiär av sin nya dinnershow. Det blev en himla kul kväll, trots att jag är lite tveksam till magi och trollkarlar 😛

Jag har nog alltid varit tudelad till det där med trolleri och magi. Visst kan det vara fascinerade att se saker trollas bort och se fingerfärdigheten hos trollkarlen. Men jag ville ju veta hur de gör – jag tycker inte om att bli lurad! En hel del kan man klura ut, men mycket är ju svårt att förklara.

Joe Labero har vi sett förut, men det var länge sen. Då var det tillsammans med ett julbord på Börsen och vi satt så där nära att man såklart blir delaktig i showen vare sej man vill eller ej. Martin var mer utsatt än jag tack o lov. Då satt vi väldigt nära och i en sån vinkel att vi såg hur en del trick var riggade, men det vi såg då har vi fortfarande inte talat om för någon.

Nu var det alltså dax igen. Den här gången en mindre och mer intim show, med middag som bonus. Vi fick testa restaurang La Botanica i höstas och möttes av Sveriges förmodligen största buffé. Nu är ni många som säger att ni inte gillar bufféer, men den här måste ni testa innan ni säger så. Här är nämligen precis allt gott! Här finns allt från sushi, pannkakor, hamburgare, taco och skaldjur. Asiatisk, amerikansk, asiatiskt, italiensk – allt! Och två fulla väggar med efterrätter, godis och glass… ni fattar… Allt detta fick premiärgästerna efter showen, men i vanliga fall äter man före.

Showlokalen är inte särskilt stor, så röda mattan gick rätt snabbt. Drygt 100 gäster skulle fotas, jag valde sedan ut en handfull som filmades och intervjuades. Kvällen fråga var just om magi är fascinerade eller frustrerande. Jag tycker ju mest att den är frustrerande och vill veta hur man gör.

Även den här gången hamnade vi längst fram, aj då… så fort Labero tittade ut över lokalen och sökte sina ”offer” tittade vi bort eller ner i knät. Och vi klarade oss! I just den här showen interagerar Labero med ganska många, kanske 6-8 stycken. Så risken att åka dit är ju rätt stor.

Showen är 90 minuter lång, det var som en ögonblinkning. Tiden gick blixtsnabbt! Det brukar ju betyda att det är bra och jag tycker nog att den här showen var både bra och trivsam. Just närheten och den lilla publiken gillar jag. Ni kan läsa vår recension HÄR. Förra gången var det betydligt större, med Burned Out Punks som medverkade på scenen med eld och fyrverkerier. Den här gången hade Labero sin lilla hund som medhjälpare. Så söt!

Efter showen var det dax för slutklämmen av vårt jobb. Vi brukar filma ett par intervjuer efteråt för att höra reaktionerna, det brukar gå rätt snabbt. Sen fick vi äntligen sätta tänderna i buffén, vi var sååå hungriga!

Efter alldeles för mycket mat och godis satt vi på tåget hem igen. Nöjda med kvällen. Det var en sån där kväll som ger massor med extra energi. När man möter härliga människor, som lyser upp ens tillvaro och liv. Såna man behöver fler av 🙂

Vill ni se Joe Labero så är det alltså till La Botanica i Westfield Mall of Scandinavia ni ska ta er och snabba på. Han är bara där fram till slutet på april. Men för att testa maten behöver ni inte gå på showen, den är öppen dagligen. Året om. Ni måste testa!


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube