jobb

Har inte trillat av jorden…

november 23, 2019 Marlene Comments 2 kommentarer

Jag lever! Den här veckan går till historien som en av de mest hektiska någonsin och som grädde på moset lyckades jag dessutom bli sjuk. Nu vet jag att man inte kan äta så man spricker, däremot blir man väldigt dålig – jag har testat…

Allt började i måndags med fest på Nalen då Årets Nätängel skulle koras. Det var röda mattan, trerättersmiddag och prinsessan Sofia var närvarande. Så fortsatte det på tisdagen med en mysig frukost med Game of Thrones-tema och på kvällen julbordspremiär på Engelen. ”Alla” var där som det burkar heta och det var supertrevligt och gott.

På onsdagen skulle jag på en lunch med drycken Baileys, vad jag trodde en helt vanlig lunch – men det visade sej att det var julbord på Hallwylska med Baileys som efterrätt. Det var så mysigt och så fina lokaler! Direkt därifrån tog jag rullväskan och traskade genom stan till Slussen för att möta upp Rickard och Marcus på Birka Cruises och stämma av sista detaljerna innan kryssningen. Jag har nämligen haft äran att ta över deras insagram under ett dygn för att bla visa deras… julbord!

Martin och jag klev på båten och påbörjade vårt uppdrag. Det var alltså julbordspremiär även här, med god mat och julshow. Så fint! Jag trodde inte man kunde toppa förra året, men det kunde man. Vi fotade, åt, fotade, så showen, fotade osv. Sen stupade vi i säng, jag har aldrig varit så mätt i hela mitt liv! 3 julbord på 23 timmar sätter sina spår, så på natten blev jag sjuk.

Jag sov nästan hela torsdagen, kroppen var helt utslagen. På fredagen försökte jag gå och träna, men det gick inte. Kroppen funkade fortfarande inte. Jag sov, gick ett pyttevarv med hunden, sov lite till och skrev iaf en text om Birkas julbord. Idag vaknade jag och mådde helt ok. Kroppen funkar igen, tarmarna har fått vila med mycket fiskbullar och snäll mat. Så nu går vi strax på Viking Cinderella för att testa nästa julbord.

På 5 dagar har jag alltså testat 4 julbord, det är inte vare sej normalt eller optimalt – men nu är det som det är. Ett visste jag ju inte om, men det blir kul att skriva om. Hade jag bara ”rensat ur” systemet innan det första så hade det nog inte varit några problem, men nu har jag lite problem med toadelen och den här gången blev det totalstopp. Man kan väl säga så här: kommer det inte ut ena vägen så kommer det ut den andra…

Jag har alltså inte varit på topp de senaste dagarna, men nu känns allt ok igen. Jag kommer att skriva om höjdpunkterna vartefter, har tom med datorn på båten ikväll. Ni som följer mej på instagram har haft koll, tack för alla hälsningar där. Ni andra kan hänga med där nu @marlenerinda

Nu mår jag bra, så nu kör vi! Nästa vecka är lugnare och inte ett enda julbord vad jag vet. Däremot lite glöggmingel hemma hos Dominika och Anders Borg, det måste ni ju hänga med på! De har världens coolaste hall 🙂

Ha en fin lördagkväll, det ska jag ha – lite julbord och mycket räkor kommer det att bli. Idag får Martin vara julbordstestare nr 1.

Eva berättar om arbetet som intendent på Birka Cruises.

november 18, 2019 Marlene Comments 2 kommentarer

Jag är precis som många andra nyfikna på arbetsuppgifterna och personalen ombord på ett fartyg, därför har jag pratat med några som jobbar på Birka Cruises. I våras träffade jag Magnus som berättade om sitt jobb som barchef på plan tio och i somras tog vi ett snack med Eva om hennes jobb som intendent. Är det som i tv-serien Rederiet tro?

Slår man upp ordet intendent får man bla upp detta ”Intendent (av latinets intendere, ’spänna’, ’sträcka’, rikta sin uppmärksamhet på), är titeln för en person med administrativa, redovisande eller liknande arbetsuppgifter på exempelvis ett museum, auktionshus, färja, universitet eller sjukhus.”

Tills skillnad från de flesta andra uppgifterna på ett fartyg, så ser man inte riktig vad en intendent faktiskt gör. Vi har sett Eva massor med gånger i sin strikta uniform, hon ser nästan alltid stressad ut med telefonen mot örat. Men vad gör hon och varför är hon så stressad hela tiden?

-Mitt jobb är väldigt brett, man vet aldrig vad som händer. Man går upp på morgonen vid sju och går tillbaka till hytten vid tio och vet knappt vad som hänt däremellan.

Vad är en intendents arbetsbeskrivning?

-Man kan nog säga att det är ungefär samma sak som att vara hotellchef. När det gäller det kommersiella är jag ytterst ansvarig, men ombord på fartyget är det alltid befälhavaren (kaptenen) som är chef över allt och alla. De två är alltså högsta hönsen på fartyget och arbetar tillsammans, men ändå var för sej.

Eva har inte sett ett enda avsnitt av Rederiet, men har hört att hon inte är särskilt lik Uno och de andra ombord på tv-fartyget Freja. Det är inte riktigt lika mycket mygel, fiffel och båg i verkligheten 🙂

Innan hon började som indendent på Birka Cruises jobbade hon på Fonus som regionchef i många år. Hon tycker att jobben är rätt lika, att alla arbeten som chef är rätt lika överlag. det handlar mycket om information, marknadsföring och att ha hand om personalfrågor.

I hennes arbete som intendent ingår att hela tiden ha ett säkerhetstänk och tillsammans med säkerhetsansvarig ombord läggs mycket tid på just säkerheten. Det är mycket övningar, många möten och inspektioner både interna och utifrån. Det är både stora övningar och mindre, titt som tätt, för att alla ska veta vad som gäller i en akut situation.

På just Birka har hon ”bara” arbetat som intendent, men som ung var hon bla hyttstäderska på Sagafjord, vilket var ett smart sätt att se världen. Hon har också jobbat på Viking Lines kontor. Fartygsmiljön drar hela tiden och hon kan inte tänka sej ett bättre jobb,

Efter tio år på Birka längtar hon fortfarande till jobbet efter varje ledighet. Eva arbetar tio dagar och är ledig tio dagar. Hon älskar långkryssningarna som blir fler och fler och numera går till bla Visby och Tyskland.

-Ja! Långkryssningar är det bästa som finns, särskilt när man kan lära känna gästerna på ett annat sätt i och med att de är på lite längre. Höga Kusten är fantastiskt vackert, Visby är roligt, Tyskland är fint – alla har sin charm.

-Gillar du att kryssa?

-Ja!!! Jag åkte ut på sjön redan när jag var 22 och var ute i 4,5 år. Då åkte vi jorden runt och det var ett sätt att se världen samtidigt som man jobbade. Sen kom barnen och det blev ett uppehåll, men efter det kom jag tillbaka, det är något som drar med fartyg. Att segla in i nya hamnar, det är något särskilt med det.

Var åker du själv på semester?-

-Det kan bli lite allt möjligt. Min man spelar Backgammon som han åker lite överallt och spelar. Då åker jag med och kollar läget runt omkring. Men jag har ända sedan jag jobbade på Sagafjord sagt att jag en dag själv ska sitta där och bara bli uppassad, så jag har även varit på två ”riktiga” långkryssningar. En till bla Mexico från LA och en i Västindien, men det finns mycket tid kvar att göra fler.

Har du några roliga, galna eller speciella minnen från livet ombord?

-Man säger varje vecka att nu har jag sett allt, men så händer nästa grej. Det händer så mycket hela tiden, både bland gäster och bakom kulisserna, att man inte kommer ihåg någon särskild när man ska berätta. Vi säger ofta att man borde skriva ner allt galet, men det blir inte av. Men en gång var det säkerhetsövning och hela köket blev tomt på personal mitt under lunchsittningen, efter den gången såg man till att alla på ett ställe inte kallades till övning samtidigt.

Eva älskar verkligen sitt jobb, det syns. Jag frågar om söndagsångest och det är inget som existera alls – hon är alltid sugen på att gå ombord och kan i nuläget inte tänka sej att göra något annat.

Överhuvudtaget verkar personalen på Birka tycka väldigt mycket om sina jobb. Vi har varit på många gånger och träffar alltid bekanta ansikten som jobbat år efter år. Det är väl ett väldigt bra betyg för en arbetsgivare när de anställda längtar till jobbet.

På onsdag kliver vi på igen, då för att vara med vid årets första julbord. Vi kanske pratar med någon annan ombord då, vem är ni nyfiken på?

En sk influensers verktyg

oktober 17, 2019 Marlene Comments 0 kommentarer

Det kan ju verka enkelt att blogga, lite text bara och någon bild kanske. Eller? Ännu enklare med instagram, bara en bild – text behövs ju knappt… eller? Riktigt så enkelt är det inte.

När jag startade min blogg i mars 2006 var det på Expressen, då kunde man inte ens lägga in bilder från början har jag för mej. Jag gjorde det iaf inte, det tog nog några månader. Jag vet att jag och ungarna åkte runt i Europa på sommaren 2006 och då la jag in en bild per inlägg för att visa vår resa. Mest för min pappas skull, som gärna ville veta var vi var och hur vi hade det.

Sedan dess har bloggandet utvecklats, har man inte bilder – så är det ingen som läser. Har man dessutom dåliga bilder, så blir man inte särskilt intressant och då får man inte heller några läsare. Allt beror iofs på varför man bloggar, gör man det för sin egen skull eller för att få läsare? Min blogg är min dagbok, som stöd för mitt extremt dåliga minne – men jag vet ju att det är väldigt många som hänger med i mitt liv och då vill jag ju att det ska vara kvalité också. Alltså måste bilderna vara bra. Men vem tar egentligen alla bilder? Å hur får man bra bilder på sej själv?

Såklart har jag en mobil med bra kamera, men ska det bli riktigt bra bilder så behövs en riktig kamera – helst en systemkamera där man kan fixa med inställningarna själv. Jag nöjer mej med mobil och en liten kamera (med selfieskärm och timer), men Martin använder vår stora systemkamera mer och mer. Bilderna från Kroatien blev amazing!

Ofta är jag ute och åker på egen hand och måste fixa bilderna själv. Då har jag ett litet stativ med fjärrkontroll. Jag kan ha stativet både till mobilen och kameran, och det fäster på det mesta med sina vikbara ben och magnetiska fötter. Köpt på Ullared för typ en hundring, klart värt det. Men det funkar med en kopp också, så ställer man mobilen i koppen och sätter igång timer eller videoinspelning. Med videoinspelning får man med allt man vill och kan skärmdumpa de bilder man vill ha, särskilt bra om man tex vill ha en bild där man hoppar eller tränar.

Knepet är att ta många bilder, då menar jag MÅNGA. Man blir ju lite less när man ber någon ta bild på en och så tar de just EN och den blir dålig. Men så är det ju med folk som inte använder sociala medier, de är helt enkelt inte vana – man får ge tydliga instruktioner och be dem trycka av ordentligt 🙂

Jag har en liten påse med stativ, fjärrkontroll, fler olika powerbanks och laddningskablar. Påsen är alltid packad och batterierna är alltid laddade, så är den bara att ta med sej när man ska iväg. Tillsammans med min lilla kamera så blir det lite att hålla reda på och när man köper ny väska så är det noga att allt får plats. Ska jag ut och resa så ska även dator och lite annat få plats. Jag tycker inte om att blogga/skriva från telefonen, det blir snyggare i datorn.

Jag har bloggat i många år nu och ser hur mina bilder hela tiden utvecklas. Jag startade mitt instagramkonto för kanske 5 år sedan och där syns det verkligen hur bilderna blir bättre och bättre. Jag vågar experimentera mer, testa olika vinklar, fråga om jag får ta en bild på personer jag träffar osv. Allt jag ser, ser jag i bilder. Martin har gått fotokurs under sommaren och har blivit en väldigt duktig fotograf. Tillsammans testar vi olika miljöer, färger och kompositioner. Förra veckan hade vi rent ut sagt skitroligt med kameran!

Har du inga större krav så funkar mobilen alldeles utmärkt. Vill du ha lite bättre bilder så är det en liten kompaktkamera du ska ha, en systemkamera behövs egentligen bara om du vill sälja bilderna för att tryckas på något sätt. Vill du kunna göra lite mer så skaffar du ett stativ med fjärrkontroll, det är rätt roligt att vara med på bilderna själv faktiskt och du behöver inte be andra om hjälp. Dina följare vill se dej och veta vem du är – och du får fler följare/läsare när de lär känna dej bättre.

Självklart är det enklast att ha en partner som tar bilderna, men har man inte det så går det alltså att lösa. Oavsett hur du gör, så släng bort blygheten – testa dej fram när det gäller kroppsspråket, ansiktsuttryck och vinklar. Hitta några olika poser som fungerar, en och samma hela tiden är tråkigt. Bilder bakifrån med läcker bakgrund kan ibland vara finare än framifrån. Våga prova! Det bästa med digitalkamera är ju att man kan ta massor med bilder och radera alla dåliga 🙂

Stativet har magnetfötter och benen kan vinklas

Selfiepinne däremot är inte min grej! Jag tycker det är svårt att trycka av och få en skarp bild, men för dej kanske det funkar. Se till att pinnen inte syns bara…

Mina knep är alltså en liten kamera som du alltid kan ha med dej. Stativ med flexibla ben och fjärrkontroll. Våga experimentera och ta mängder med bilder – alltid blir någon bra 🙂

Jag är absolut inte expert, men lite har jag lärt mej och lär mej hela tiden. Hoppas ni har nytta av några av knepen.

Mina bilder ser ni både här och på instagram @marlenerinda

En härlig kväll på Glashuset

oktober 2, 2019 Marlene Comments 0 kommentarer

Vi blir bjudna på ganska mycket roliga grejer, det mesta skriver jag bara om i Du i Fokus – men ibland är det så himla skoj att jag måste berätta om det här på bloggen också. Igår var en sån kväll 🙂

Ni som bor i Stockholm känner säkert till Glashuset, ni kanske har ätit där eller njutit av något gott att dricka en fin sommarkväll. Om ni inte känner till det så kan jag berätta att det är en restaurang på Strandvägen, som från början var en bensinmack. De tre ägarna Christos, Torzan och Sussie är superproffs och ställer till med härliga fester lite då och då. Igår var det fest!

Anledningen till just den här festen var för att uppmärksamma att restaurangen numer är Året-runt-öppen. Det trodde jag att den redan var och så var det, men alla har inte uppfattat detta – därför fixade man en fest för att belysa detta lite extra. Eller också var det bara en ursäkt för att ha fest, som om man skulle behöva en ursäkt för det 🙂

Glashuset har Stockholms bästa läge! Det ligger i början av Strandvägen, med utsikt över Nybrokajen och en fantastisk kvällssol. Lokalen är inte jättestor, men fullt tillräcklig för iaf 500 personer. Den är uppdelad i tre kanske man kan säga, fyra på sommaren när uteserveringen är öppen. Här serverar man fantastisk mat till ett bra pris och vill man inte äta kan man alltid ta ett glas och bara sitta och mysa.

Festen skulle börja 17.30, så jag och Martin var där strax innan. Vi skulle fota röda mattan, mingel, vimmel och mat. Det brukar alltid vara en fotovägg utanför och en blå matta som leder in i restaurangen, så var det inte igår och det ställde till det för alla fotografer. Det fanns inget naturligt fototställe och det var väldigt mycket folk och trångt, vilket gjorde att det var svårt att få bra mingel- och vimmelbilder – men några fick vi iaf till. Martin fotar numera människor, jag koncentrera mej på maten.

Vi packade in oss i ett hörn som vi sedan hade resten av kvällen, sällskap kom och gick vart efter folk åt och fortsatte vidare – men vi blev till slut ett litet mysigt gäng som pratade, skratt, åt och drack. Vi har blivit några stycken som ofta hamnar tillsammans de här kvällarna som trivs ihop och har kul, Bröderna Rongedal med fruar hör självklart dit.

Det som är bra med Glashusets fester är att de börjar tidigt, så man kommer hem i hyfsad tid, får sina timmar sömn och är inte påverkad dagen efter. Vi var nog i säng vid 23 och kunde hoppa upp och ta ett pass på gymmet direkt på morgonen idag. Me like! Värre blir det imorrn, då börjar festen kl 20…

Som sagt; har ni inte varit på Glashust – gå dit! Jag längtar redan efter nästa besök där 🙂

Äntligen en riktig musikal!

september 17, 2019 Marlene Comments 0 kommentarer

Vad är egentligen en musikal? Ja, på Wikipedia kan man läsa att Musikal är en form av musikteater, en blandning av musik, teater och dans. Alla delar är alltså lika viktiga.

Jag älskar musikaler och ser allt jag kan komma över, mina favoriter är The Phantom of the Opera (vår uppsättning på Oscars förstås), Cats, Såsom i Himmelen och nu även Häxorna i Eastwick. Äntligen är man tillbaka till basic på nåt sätt, där musiken och dansen är viktigare än glittret. Där det töntiga får lysa lite extra och skådisarna tar ut svängarna lite till.

I fredags fick vi se första publikrepet av Häxorna och det var såååå bra! Första gången med publik, långt ifrån färdigt alltså – men snudd på perfekt ändå. Snacka om att det kommer vara helt superbt på premiären på torsdag, som jag faktiskt också har förmånen att närvara vid.

Häxorna i Eastwick handlar om de tre ensamstående kvinnorna som drömmer om den perfekta mannen. Helt plötsligt dyker Darryl Van Horne upp från ingenstans och rör till deras tillvaro en del. Inte bara deras tillvaro, utan hela samhället faktiskt.

Peter Jöback spelar Darryl Van Horne och jag har aldrig sett honom bättre! I hans egna show för något år sedan fick jag se den stjärna som alla pratar om och i den här rollen är han helt suverän! Som de tre kvinnorna ser vi fantastiska Linda Olsson, Kayo och Vanna Rosenberg. Men det är Sussie Eriksson som kommunens ordförande/borgmästare som lyser mest! Hon är galet bra! Om ni kan era Häxor så vet ni att hon blir förhäxad och kräks upp både det ena och det andra och det gör hon… en hel del överraskningar på scen är det också – men dem tänker jag inte berätta om dessa får ni se och uppleva själva. Jag skulle faktiskt förstöra hela grejen om jag berättade.

Detta är så bra så tårna nästan krullar sej! En riktig, tvättäkta musikalupplevelse där sången och dansen får ta plats. Det är så bra! Men visst, det är ju Cameron Mackintosh, som står bakom allt, precis om han gjorde med bla Cats och The Phantom of the Opera. Han vet vad han pysslar med lixom.

När vi jobbade med Phantom var det supernoga att vår produktion såg ut exakt som den i tex Hamburg eller New York, det skulle inte vara någon skillnad alls – förutom språket. Mackintosh var superpetig, med all rätt! ALLA ska få samma upplevelse, var de än ser den. Och jag kan tänka mej att det är så fortfarande, det ska vara perfekt. Varenda detalj ska vara rätt.

Ska ni bara se en enda grej i höst, så är det Häxorna ni ska se. Om ni sett Såsom i himmelen alltså… de två ligger på samma nivå 🙂

Härliga dagar i solen!

juli 28, 2019 Marlene Comments 0 kommentarer

Jag älskar vädret vi haft de senaste dagarna! För mej är det perfekt när tempen rör sej förbi 25 grader, det är strålande och sol och en svag bris. Då mår jag som bäst!

Rutinerna som blir när värmeböljan knackar på är så behagliga. Vi har skugga och svalt i vårt vardagsrum och på altan. Så jag kan sitta och jobba medan hunden ligger och sover i skuggan ända fram till lunch. Då får jag massor gjort eftersom hjärnan funkar bättre vid värme. Jag sover även bättre just nu, så hela jag fungerar bättre.

Vid 14-tiden tittar solen runt hörnet på huset och då det blir lite för varmt för hunden för att det ska vara hälsosamt. Då packar vi ihop oss och drar till mina föräldrar i Tullinge som har pool. Där hänger vi sedan resten av dagen, och jag passar på att läsa böcker som ska recenseras. Man får samla ihop ett gäng under vintern, som sedan kan läsas i solen 🙂

Idag har jag fått ihop en text om Irland och två recept. Nu fortsätter arbetsdagen med en bok i poolen. Hoppas ni mår minst lika bra som jag!

Case di Viso & Silter Cheese

juli 3, 2019 Marlene Comments 0 kommentarer

Jag har massor kvar att berätta om Irland, men tar lite Italien emellan. Jag kommer att återkomma till bägge resorna en hel del ett tag fram över. Bland annat för att jag upptäckt en massa om mej själv, men även för att jag har några fantastiska platser att tipsa om. Case di Viso är en sån!

Senaste resan gick alltså till Brescia i norra Italien. Vi utgick från Ponte di Legno som ligger på ca 1300 meters höjd, där vi bodde två nätter. En av dagarna åkte vi ytterligare 500 meter upp i bergen, alltså inte en sträcka på 500 meter utan upp 500 meter på höjden. Vilken tar ganska lång tid på slingriga vägar över bergen.

Vi tog oss till den pyttelilla byn Case di Viso som ligger i en dal. Man får lite ”Sound of music-känsla” när man ser byn som ligger otroligt vackert mellan bergstopparna, med en fors som rinner genom hela byn, stenhus och kossor som betar fritt. Här finns kanske 20 hus, ingen bor här året om eftersom det inte går att ta sej hit på vintern. Men 3 familjer flyttar hit direkt när vägarna är framkomliga och bor sedan i byn tills det inte går att ta sej fram dit längre. Under sommaren fylls husen varje helg och det finns faktiskt bara ett enda tomt hus som är ute för försäljning. Så även om det kändes lite ”sömnigt” är det alltså full fart i byn mestadels.

Case di Viso ligger alltså på 1800 meters höjd och med kor som betar fritt på den höjden blir det en väldigt speciell smak på mjölken. Kossorna mjölkas morgon och kväll och en av familjerna gör dagligen ost på den mjölken, mest ricotta men även en speciell ost som heter Silter och som lagras olika länge för att få olik smak. Vi fick smaka en ost som legat i 6 år som knappt höll ihop längre och blivit nästan orangeröd, den hade väldigt mycket smak och var kanongod över pasta. Min favorit var dock den som legat kortast och fortfarande var nästan vit. Receptet har gått mellan generationer och vi träffade familjen som äger receptet och åt lunch i deras kök. Vi fick typ ravioli ”på rester”, som var bland det godaste jag ätit!

Att gå igenom byn var en njutning! Jag vet inte hur många bilder jag tog, säkert runt 400, ändå fick jag inte nog. I byn finns ingen elektricitet, så under de 4-5 timmar vi var där hade vi ingen kontakt alls med omvärlden, vilket gav en ytterligare dimension till besöket. Ett totalt lugn. Här har man bara sej själv och naturen. Men absolut inte tystnad, för den där forsen dånar verkligen!

Forsen går hela vägen upp ifrån bergen, genom byn och ner i ”stan” och säkert ännu längre… jag vet faktiskt inte vart den slutar. Tittar man på kartan så går den betydligt längre. Här fanns flera olika hikingleder, bla en pilgrimsled som hela tiden skapar en genomströmning av vandrare. Lederna ligger i Stelvio Nationalpark i Valle Camonica som anlades redan 1935 så det har varit populärt att vandra här i snart 100 år och numera cyklar många mountainbike här också. Kvinnan i familjen berätta att man enligt sägnen brände häxor ungefär där leden går och att man gjorde det rätt länge, och något som är välkänt är att det smugglades en hel del över bergen.

Vi fick träffa korna och se på när osten tillverkades, både ricottan och Silter. I ett pyttelitet utrymme skulle vi få plats mellan bord, ostar, stora metallbunkar med mjölk i olika stadier och verktyg. Att ta bilder gick sådär… men det var väldigt intressant och kul. Trots att vi var så högt upp var det runt 35 grader varmt, i skuggan, och skugga fanns det typ ingen… så det var betydligt varmare, men forsen stänkte rätt friskt på oss och kylde ner. Jag höll på att trilla i vattnet när vi skulle ta lite bilder 🙂

Jag älskade verkligen besöket i Case di Viso. Det var såååå fint. Lugnt. Harmoniskt. Och ljudet från forsen var lixom pricken över i. Att det var sol och varmt gjorde ju inte heller nåt, även om de andra höll på att förgås av värmen. Överhuvudtaget så tyckte de att jag var rätt konstig som gärna satt i solen och aldrig gnällde eller pustade i värmen. Men jag älskar det ju!

Bilderna gör sej inte riktigt rättvisa, men jag hoppas ni kan få en uppfattning om hur fint det var. Jag åker mer än gärna dit igen!

40 grader varmt!

juni 28, 2019 Marlene Comments 0 kommentarer

Jag gillar värme och har inga större problem oavsett hur varmt det än blir. Allt beror på luftfuktigheten. När vi landade i Milano igår, var det som att kliva in i en bastu.

Vi kom alltså hem från Öland i tisdags och på onsdagen packade jag om för att igår dra iväg till Italien. Jag var förberedd på värmen och har bara packat tunna sommarkläder.

Klockan 7 klev vi på tåget i Tumba, vid 7.45 Arlanda Express och 9.35 gick flyget från Arlanda. Strax innan vi skulle boarda träffade jag Catarina som också skulle åka med. Vi har träffats lite här och där och jag gillar henne, så det blir kul.

Först tog vi oss till Wien och därifrån flög vi vidare till Milano. Det var nästan molnfritt och man såg snön som ligger kvar på alptopparna. Till nån sån topp skulle vi, typ…

I Milano möttes vi upp av en kvinna som körde oss resten av vägen. Vid 18 stannade vi slutligen vid ett hotell i något som såg ut som en vilande skidort. Vi var framme i Ponte di Lango i Brescia och det är här vi ska vara ett par dagar. Jättefint, men rätt folktomt.

Här ska vi upptäcka mat och dryck, besöka en vingår och se vad som finns att göra på sommaren. Igår hade vi alltså hela 40 grader, idag ska det inte bli mer än typ 35…

Vad är en pressresa?

juni 21, 2019 Marlene Comments 4 kommentarer

Eftersom många frågar om pressresor, vad det är och hur man får åka på dem, tänkte jag berätta det lite enkelt. Så gott jag kan…

En pressresa är inget samarbete eller något man får betalt för, iaf inte jag. Det handlar egentligen om att ett gäng företag i samma region går ihop och bjuder in skribenter/journalister för att visa upp sina produkter eller tjänster. Sen får de som är på resan bestämma själv om och vad de vill skriva om. Utan ersättning alltså, om man inte lyckas sälja in en text eller bild till tex en tidning eller bildbyrå.

Vilka som bjuds in är förstås helt och hållet upp till de som bjuder. Deras målgrupp styr självklart mycket, en vingård bjuder knappats in personer som skriver om nykterhet – lika lite som jag som skriver för 45+ utan barn bjuds in till familjeaktiviteter.

Programmen ser väldigt olika ut men gemensamt för nästan alla pressresor är att schemat är fullpackat! När man väl är på plats vill förstås så många som möjligt visa upp sej. Så dagarna brukar börja vid 8 och slutar aldrig före 22. Däremellan är pauser icke-existerande och informationen massiv. Skulle det stå ”egen tid” på schemat, ställs detta oftast in pga tidsbrist, men skulle man få den så sover man! Det brukar ta mej en vecka innan jag sovit ikapp efter en resa, så intensivt är det.

Om man är som jag och har Sveriges sämsta minne så vill jag gärna hinna blogga någon gång eller två under resan, detta görs oftast genom att ställa klockan en timme tidigare, duscha och skriva medan håret torkar typ. Bilderna på instagram hjälper massor för minnet, de läggs snabbt in mellan olika aktiviteter.

Skillnaden mot en semester är alltså tempot, de långa dagarna, all information och att detta på något sätt skall processas och gärna komma ut i en text som jag i bästa fall kan sälja. Bilderna är förstås också viktiga för att få en lockande text, dessa redigeras oftast varje kväll innan sänggående.

Det är en otrolig förmån att få åka på en pressresa, men man får inte glömma att det är ett jobb. Att sälja en text eller bild är svårt, lyckas jag inte är det svårt att få komma med fler gånger. Jag kan skriva flera olika texter veckorna efter hemkomst och maila runt dem till mängder med media. Men det är svårt och man behöver bra kontakter för att lyckas. För mej går det sådär… det har börjat släppa lite men är fortfarande svårt.

Nu har jag ju förmånen att ha duifokus.se där en hel del kommer med på något sätt. Det är ingen blogg som en del tror, utan ett livsstilsmagasin online. Där kan jag alltid göra små resereportage, tipsa om platser eller saker att göra i olika länder. En lösning för en frilans som har svårt att få uppdrag är alltså att starta en egen tidning. Inte så lätt som det låter dock, på nåt sätt ska man ju få läsare också. Med hårt jobb har iaf vi lyckats med det.

Jag vet inte om jag lyckats förklara vad en pressresa egentligen är, men det går alltså ut på att visa upp en massa saker och sedan hoppas att journalister skriver något om dem. Som en smakmeny med en massa små rätter, oftast hittar man något som är extra gott som man gärna berättar för andra om.

Med detta sagt försöker jag avsluta förra resan och förbereda för nästa. På torsdag åker jag på gourmetresa till Italien, helt annorlunda mot den på Irland. Ni hänger väl med här på bloggen och på instagram @marlenerinda

Börjar komma in i det nu!

juni 11, 2019 Marlene Comments 0 kommentarer

För 20 år sedan jobbade jag på lokaltidningen och fick göra en massa kul grejer. Jag hade bla en egen kolumn där jag skrev kåserier, gjorde reportage och intervjuade spännande personer. Jättekul!

Detta var 20 år sedan och det är ju ganska länge sen. Gör man inte en sak på lång tid så är man rätt ringrostig… det upptäckte jag när jag nu återigen skulle ta upp intervjuandet. Martin och jag tyckte att vi behövde förnya oss lite och att vi skulle börja med intervjuer – inte för lokaltidningen utan för vårt magasin Du i Fokus. Så det gjorde vi! Nyfiken På… föddes 🙂

Jag har väldigt många bekanta kvar sedan min tid både inom bio, teater och mediebranschen. Så det var bara att skicka ut en efterlysning hos ”kändisar” i bekantskapskretsen som kunde tänka sej att bli mina första ”offer”. Flera av dem intervjuade jag på 90-talet redan, så de vet ju vad jag går för. Jag fick massor med svar! Tänk vilka härliga människor jag har runt mej.

Nu är det inte vilka intervjuer som helst som jag gör, jag vill nämligen ta reda mer om personen under kändisskapet. Någon regelrätt intervju är det väl inte heller, mer ett samtal där vi pratar om livet och allt annat som är av betydelse.

Det är lite sorgligt faktiskt… när jag frågar om jag får göra en intervju så säger de ja direkt. När jag då säger att vi inte ska prata om kändisskapet utan om personen bakom får jag ofta till svar ”Vem är intresserad av det? Vem är intresserad av mej?” Så sorgligt att inte känna att man duger för den man är, utan sitt kändisskap. Det vill jag ändra på! Det finns ju massor med spännande att berätta.

Kalle Dyall var först ut. Vi träffade på Scandic Klara och pratade om precis allt. Han berättade massor om bla sin uppväxt och hur han förändrades när han skadade ryggen. Vi fick ett väldigt bra snack och intervjun har delats massor med gånger. Ni kan läsa den HÄR.

Sen fortsatte jag med Thomas Ravelli som hade massor att berätta, han blev nog mest överraskad själv faktiskt. Jag hade tur och kunde träffa honom när han var i Stockholm för Lets Dance. Jag fick bla veta hans favoritssyssla som var minst sagt udda. Den intervjun kan ni läsa HÄR.

I fredags träffade jag min första kvinna, nämligen Ellinor Persson, som jag känt i mer än 25 år. Vi snackade så mycket skit mellan mina frågor att intervjun blev alldeles för lång, men så blir det när man träffas för sällan och har mycket att säga. Den intervjun kom ut i lördags och går att läsa HÄR.

Å igår träffade jag härliga bröderna Rongedal som jag bara älskar! Trevligare killar är svårt att hitta. Det var första försöket att intervjua två personer samtidigt, lite svårt när de dessutom har näsan identiska röster – men det gick! Den intervjun har jag inte hunnit skriva än, men kommer i början av juli i Du i Fokus.

Målet var att göra fyra intervjuer till att börja med, för att bli lite varm i kläderna och kunna vissa upp något. Det har jag gjort nu. Å jag har blivit lite varm i kläderna igen. Kalle var verkligen försökskanin, men det gick bra och vart efter har jag kommit igång på riktigt igen och kan nu släppa anteckningsblocket och prata lite mer fritt.

Men det är en sak jag upptäckt i det här. Alla jag frågar säger iofs ja, men sen är det stor skillnad på könen. Männen får jag tid och plats av direkt, kvinnorna är det mycket svårare att bestämma något med. Undrar varför det är så. Detta innebär att jag får ett överskott av män, men då får de väl bli så. Jag försöker iaf att få det ungefär jämnt, så det är inte mitt fel att det ”haltar” lite.

Tanken är att publicera en intervju i månaden. Enda kriteriet är att personen jag intervjuar skall ha fyllt 40, gärna 45 – men iaf 40. Då faller några riktigt intressant personer bort, men många många är kvar. De som är för unga kan jag ta om några år när jag betat av de andra 🙂

De som står på tur nu är en massa spännande personer, såna som man inte vet så mycket om, bla Janne Schaffer. Alla vet att han är grym på musik, men sen då? Å det är precis dem jag vill träffa! De där som man inte vet så mycket om mer än deras kändisskap. För jag vet att alla har en historia att berätta. Och därför kommer jag senare även att träffa dem som inte är kända alls, eftersom alla har en spännande historia! Men man ska ju börja nånstans… det har jag gjort nu 🙂

Ge mej gärna förslag på personer som ni är nyfikna på och som ni tycker att jag ska skriva om. Ni kanske tom har en fråga som ni vill att jag ska ställa? Några ess i rockärmen har jag, riktigt intressanta personer – så häng med!