Någon av våra kvällstidningar hade gjort en stor grej av en större sk influencer som önskade sina kollegor en fin sommar och hoppades att de skulle kunna få lite semester, och kommentarerna haglade såklart under artikeln på Facebook. ”Skaffa ett riktigt jobb”, ”Influencers glassar ju bara runt och behöver ingen semester” osv osv… Jag började därför fundera på vem som är en influencer och hur gemene man ser på dem.

Enkelt kan man väl säga att influencer är ett ganska nytt begrepp och att det enkelt sagt är en person som syns i sociala medier på olika sätt och ibland får betalt för att göra reklam för olika företag. De flesta tänker nog på Bianca och Blondin-Bella men idag kan faktiskt vem som helst vara influencer, titta bara på Sven Melander och Christina Schollin. Och på mej…

Jag blir benämnd som influencer trots att jag själv inte gillar uttrycket och aldrig presenterar mej som det. Jag tycker bara att jag är en liten tant som försöker inspirera till ett hälsosamt liv utan att leva extremt på något sätt när det gäller mat och träning. Sen tillkommer lite resor och annat beroende på hur mitt liv ser ut för tillfället. När jag startade min blogg 2006 hade jag ingen tanke på att jag en dag skulle få förfrågningar om samarbeten och att folk skulle känna igen mej på Ica. Det blev lixom bara så.

Vad är en influencer?

Jag ställde frågan på min facebook ”Vad betyder ordet ”influencer” för er? Vem är det och vad gör en sån, enligt er? Är det ett jobb?” och fick flera intressanta svar:

”Influencer är en person som tar betalt för att lyfta fram produkter/varumärken i sociala kanaler. En person som gör det utan att ta betalt är inflytelserik eller opinionsbildare.”

”Påverkare. Någon som delar med sig av sitt liv, idéer, händelser, saker å tankar.Och på så sätt får andra att tänka/göra liknande”

”Nån som är kändis på internet. Delar sitt liv med följare, visar reklam & påverkar oftast positivt”

Enligt detta är jag alltså mer inflytelserik och opinionsbildare, än influencer, eftersom de flesta av mina inlägg inte är betalda. Men är det ett jobb då? Det är det absolut, även om det inte ser ut så. Mina samarbeten ger såklart en inkomst, som jag betalar skatt för. Jag har företag, måste bokföra och betala moms. Jag kan inte leva på de samarbeten jag får, men jag har ju lite skrivjobb också. Som jag iofs inte heller kan leva på… det är tur att jag har Martin 🙂

Det många inte förstår är hur mycket tid en sk influencer ger sina sociala plattformar. Ett samarbete vill man såklart göra bra och det tar tid att ta fina bilder eller göra en filmsnutt av bra kvalité med den information som uppdragsgivaren kräver. I mina samarbeten är ofta även Martin inblandad för att ta bilden eller filmen, men han får inte ens betalt.

Så det folk tror är glassigt och lyxigt, är ett jobb som iaf jag tar på allvar. Annars får jag inga fler uppdrag, så enkelt är det. Visst får jag göra roliga grejer och testa annorlunda saker, men det kräver ett annat ”öga” att göra och testa, än när jag gör något som jag inte behöver visa upp. Det är lixom två olika ”ögon” som gör grejerna. En bild på instagram kräver kanske 50-100 bilder eller mer, olika ljus, vinklar och bakgrunder. Är det ett livsmedel ska vi först tänka ut ett recept, laga det och kanske laga igen, om första försöker blir misslyckat, fota, redigera bilden, lägga upp den (ibland stämma av med företaget först) och helst svara på frågor från följare. Å mina följare är väldigt engagerade och ställer många frågor 🙂

Att inte kalla det för ett jobb är helt enkelt inte schysst. Å andra sidan så brukar man få semester när man jobbar och så funkar det inte riktigt för mej. På min semester följer nämligen mina följare med. De vill veta var vi är, hur vi bor, vad vi ser, vad vi äter, upplever och gör. Oftast är det vi gör så mysigt och roligt så att jag gärna delar med mej, så andra kan uppleva samma härliga grej, men det blir ett jobb. Influencer”ögat” är på konstant. Dessutom händer det rätt ofta att någon känner igen oss och kommer fram för att prata lite. Alla är otroligt trevliga, så jag skulle aldrig nonchalera någon.

Så hur mycket tid tar det då?

Massor! Var vi än är har jag instagram”ögat” på för att ta bilder som både är planerade och som kan komma till användning. Jag går ingenstans utan min mobil eller kamera. Jag ser allt i bilder och vad som kan passa mina olika plattformar – om det så bara är en kvällspromenad. Förr la jag upp tre bilder per dag på instagram och hade ett långt inlägg på bloggen dagligen. Sedan vi startade Du i Fokus går det inte, jag hinner helt enkelt inte längre. Så numera är det 1-2 bilder på instagram per dag och 2-4 inlägg i veckan på bloggen. Har jag inte lagt ut någon bild på instagram, så börjar det komma meddelanden vid lunch, där oroliga följare frågar om allt är ok. Hur gulligt som helst faktiskt.

Ska jag lägga ihop all tid så blir det kanske 7-8 timmar om dagen. Då uppdaterar jag tre instagramkonton (@marlenerinda @duifokus.se @jikitaspaaventyr), bloggen och Du i Fokus, pushar inläggen på Facebook, svarar på mail, kollar pressreleaser och planerar bilder och texter. Jag försöker jobba lite i förväg när Martin ska vara ledig, då förinställer jag blogginlägg och kan ha texter förinställda på Du i Fokus i 2-3 veckor. Men instagram kräver tid varje dag, även på semestern, och inlägg på facebook är knepiga att göra i förväg. Jag tycker dock att jag är ledig, när jag bara har instagram och FB att fixa med 🙂

Vi är rätt många ”helt vanliga” människor som är sk influencers. Vi är inte 20 år och visar upp dagens outfit, utan vi är som vem som helst. Vi har något vi brinner för, som vi visar upp och som får andra att följa oss. I mitt fall alltså mest hälsa och resor. Jag tror att man följer mej för att jag är just en helt vanlig människa. Jag är inte trådsmal eller vältränad, jag har inga extrema grejer för mej, jag åker dit folk åker och även skulle vilja åka. Man kan identifiera sej med mej helt enkelt. Men jag kanske törs lite mer och man peppas av att jag vågar.

Tittar man runt på instagram så är det vi tanter som kommer starkt! Livet är inte slut vid 50, tvärtom! Många gör verklighet av sin livslånga dröm, det gjorde jag! En del kanske följer mej för att de har samma dröm…Vad vet jag?

Så vad vill jag med den här alldeles för långa texten då? Jo, visa att en sk influencer kan vara vem som helst. Man kan vara 20 och visa upp dagens outfit, men man kan också vara 50 och visa upp sina husbilsresor eller hemmaträning. Det är följarna som gör mej till influencer inte jag själv, utan följare är jag bara någon som startade en blogg 2006, för att ha det som en dagbok pga dåligt minne.

Nu undrar jag förstås vad ordet influencer betyder för er?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Som frilansskribent har jobbet inte direkt trillat in senaste 16 månaderna. Även om det varit en och annan pressträff under pandemin, så har jag hållit mej undan. Tills nu! När andra sprutan sattes i armen vågade jag tacka ja till en dag på Grand Hotel 🙂

I 16 månader har jag hållit mej hemma och bara träffat närmaste familjen. De pressträffar och möten som varit, har jag deltagit i via internet. Det har funkat, vissa möten har tom varit bättre och effektivare än IRL, men man har ju saknat en del kollegor och att faktiskt sitta ner och prata.

När inbjudan kom om en lunch på Grand Hotel´s nya Veranda i Saltsjöbaden var det dax att kliva ur pandemibubblan jag levt i så länge. Det slumpade sej så att jag skulle göra en intervju strax innan lunchen, så jag åkte dit lite tidigare och bad om ett avskilt hörn i hotellets konferens där jag kunde sitta och jobba. Så jag fick extra mycket tid med en alldeles fantastiskt utsikt över vattnet.

Vilket ställe! Jag har varit på Grand Hotel i Saltis en gång tidigare, då på vintern med snö och julpynt. Jättemysigt! Men så här på sommaren var det ju magiskt. Vilket läge! Å den nya verandan var ju så mysig att sitta på. Vi fick testa nya drinkmenyn och äta en god lunch, och jag fick träffa folk! Härliga människor som jag inte träffat på månader.

• 

• 

Det här med att komma ur sin hemmabubbla är intressant. De flesta på lunchen har regelbundet träffat andra, men vi var några som släppts ut för första gången sedan mars förra året. Samtidigt som man hälsade, ställdes frågan: 1 eller 2? Alltså: en eller två sprutor, vi som hade lyckan att ha två sprutor i kroppen kramades faktiskt – vi var bara två stycken och som vi kramades! Jag vet att man inte är helt säker även som fullvaccinerad, men i det här fallet vet jag att även min kramande kollega varit hemma senaste året. Så vi tyckte det var ok och satt sedan även och åt tillsammans.

Det jag var mest nyfiken på var om och hur folk skulle ha förändrats sedan sist. De flesta såg ut precis som sist, några hade kanske lagt på sej ett och annat sk coronakilo, men många såg faktiskt friskare ut än förut. Trots att det gått 16 månader, så tyckte jag inte att någon såg ett dugg äldre ut. Kanske lite tröttare, det har varit ett svårt år för många journalister. Särskilt om man har som specialitet att skriva om mat, dryck och resor – det där som jag gör mest.

• 

• 

Att ses så här första gången på länge, på en helt fantastisk plats gör ju att man vill sitta länge. Jag tog mej dit på egen hand och kunde stanna hur länge jag ville, många av de andra kom med chartrad buss och hade en tid att passa. Så underbart blev alldeles för kort, men nu vet jag att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Å jag vet också hur jag saknat de här träffarna. Jösses så mysigt det var!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

I morse vaknade jag av ett väldigt trevligt mail. Jag fick förfrågan om att göra ett jobb för ett stort magasin, ett jobb som kan leda till flera om jag gör det bra. Jättekul! Men då kommer tvivlen…

Jag har inte gjort en intervju på snart 1,5 år. Tiden jag har på mej är inte ens två veckor… kommer jag ihåg hur man gör? Hinner jag? Är jag tillräckligt bra? Jag vet att just den här redaktören har höga krav på sina skribenter, kan jag leva upp till dem?

Jag gjorde mitt livs första intervju med en sk kändis någon gång på 90-talet. Jag jobbade för lokaltidningen och det var nån slags festival i Hågelbyparken. Som lokareporter var det i princip bara att knalla in bakom scen och prata med den man ville. Jag tror att just den gången var det bla Nanne Grönvall som ”råkade ut” för mej. Sen rullade det bara på. Några år senare la just min tidning ner och det blev ett glapp på ungefär 20 år innan jag gjorde nästa. Då startade vi vår spalt ”Nyfiken På…” och jag bad vänner ställa upp som intervjuoffer. Karl Dyall var först ut, snäll som han är. HÄR kan ni läsa den intervjun.

Nu har jag inte gjort något som här jobb sedan i mars -20, så det känns lite som att börja om igen. Vilken frågor brukar jag ställa? Vad vill folk veta om personen? Finns det något specifikt att berätta särskilt om? ALLA har en story, det är jag helt övertygad om. Både kända och ick kända personer. En känd person vet oftast många väldigt mycket om, jag vill berätta det man inre redan vet. Då blir det lite knepigare…

Just den här figuren vet många VÄLDIGT mycket om. H*n har varit offentligt nästan hela livet och är just nu högaktuell. Nej! Det är inte Benjamin Ingrosso 🙂

Så nu gäller det läsa på, se vad andra har skrivit och försöka skriva om något annat. Jag har träffat personen förr, så det blir kul. Jag får ibland frågan om jag inte blir nervös när jag ska intervjua någon som är känd, som de flesta bara sett på tv. Nä, varför skulle jag bli det? Det är väl en person som alla andra? Alla föds nakna och äter och skiter som alla andra… tänker man så så blir det faktiskt ingen större grej. Men det är kul! Jag älskar att träffa nya personer och höra deras berättelser. Gräva mej in i deras hjärna lixom.

De allra flesta är väldigt intressanta och supertrevliga. Så det ska bli kul. Redaktören tror på mej, nu ska jag bara göra det själv också. Bara att kavla upp ärmarna och visa vad jag går för alltså… wish me luck!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Som aktiv inom sociala medier och sk influencer måste man hänga med lite i utvecklingen. Jag startade bloggen redan 2006 och hade ingen plan med den, mer än att den skulle vara lite som min dagbok. Det var lagom för mej – men va sjutton hände sen!

Jag gillar egentligen inte nyheter så när instagram kom var jag sen på bollen, men upptäckte efter ett tag att det var ju rätt kul. Det blev ett bra komplement till bloggen och var lättare att hålla kontakten med följare där. Snapchat och Tik-Tok har bara passerat mej, det har jag inte brytt mej om att testa ens.

Jag nöjde mej länge med bara bilderna i instagramflödet, men under en presslunch blev jag uppläxad av härliga Zeina som tyckte jag var helt galen som inte använde Stories, så hon lärde mej det på studs och jag använder det en del nu. IGTV har jag testat men inte förstått vitsen med förrän helt nyligen. Å nu finns Reels… va e de då??? Vad är skillnaden mellan Stories, IGTV och Reels?

Enkelt kan man (som jag förstått det) säga så här:

Stories är bilder och videos som laddas upp och försvinner efter 24 timmar. På Stories kan man lägga till text, GIF-animeringar, omröstningar, frågeformulär mm. Vill man spara sina Stories efter att 24 timmar har passerat så gör man detta som en händelse.

IGTV är videos som är mellan 1-60 minuter långa och måste vara förinspelade. De går inte att spela in direkt i appen, som tex Stories och Reels. Till skillnad från Stories, men precis som Reels, så ligger dessa kvar om man inte raderar dem. Passar bra för kortare föreläsningar till exempel.

Reels är videos som kan vara 15 eller 30 sekunder långa och som går att klippa och klistra i, för roliga eller informativa effekter. Precis som i stories kan du addera text och GIF-animeringar, men de går alltså att klippa i och göra som små filmer. Reels kan även publiceras i Stories och i det vanliga flödet.

Å nu ska jag alltså lära mej Reels… det går sådär… Som jag förstått det så är Reels ungefär som Stories fast de inte försvinner efter ett dygn. Annars är det ungefär samma sak. Å vad ska man då ha det till? Jo, man kan redigera dem och göra små roliga berättelser. Väldigt korta filmer iofs, men ändå!

Så i måndags tog jag tag i detta och la upp min första reels, coola kameler på Öland med lite skön musik. Just det! Man kan lägga till passande musik också! Mina coola kameler fick gunga i takt med Pharrel Williams Happy. Det var mitt första försök och utan att jag fattade hur det hade gått till så hade över 2000 pers kollat in mina coola kameler. Ni kan kolla in mitt försök HÄR.

Hur gör man då?

Jag är ju absolut inte bästa läraren på detta, eftersom jag lär mej själv just nu. Men för att skapa en Reel swipar jag till höger för att nå kameraläget, (precis som när man gör en storie) och där längst ner finns olika alternativ, bla REELS. Jag har inte riktigt fattat i vilken ordning man ska göra de olika momenten, men jag har tagit fram videon jag vill använda först och sedan lagt på musiken.

Vill man så kan tydligen man anpassa hastigheten på videon, från supersnabb till långsamt. Jag har inte testat det än… Precis som på stories finns olika filter, emojis och effekter för att ”krydda” bilden. Man kan även spela in sin video direkt i reels, pausa, byta vinkel eller motiv osv – som en riktig filminspelning alltså. Man kan även lägga en sk coverphoto som gör allt extra snyggt, men det har jag inte hajjat än.

När du känner dig nöjd (man kan förhandsgranska) klickar du på pilen till höger. Innan du publicerar videon lägger du till en passande text och hashtags. Här är en skillnad mot i stories, du kan korrigera ett reels i efterhand. DET gillar jag, som alltid missar nåt 🙂

Vad ska man dela då och vad är syftet? Ja, det måste ju vara upp till var och en kan jag tycka. Syftet? Måste det vara ett syfte med allt? För den som har en tydlig nisch kan man ju alltid göra korta informationsfilmer. Jag själv funderar på korta filmer när vi är ute och vandrar eller reser. Sånt som jag hittills delat i Stories och sedan sparat i händelser, men där blir så mycket och rörigt – ingen orkar titta på alla filmklipp som finns där.

Filmerna i Reels är lättare att hitta och titta på, än det som sparas i händelser från Stories. Så jag antar att det blir en del träningsfilmer för min del. Det som många av mina följare frågar efter, som jag gärna vill hjälpa till med. Så ja, jag kanske kan ha nytta av Reels faktiskt nu när jag tänker efter. Det kan nog bli något mer än coola kameler när jag fått testa lite till.

(Jag håller på att ”städa” min instagram lite, därför ser det lite rörigt ut just nu.)

Hur är ni när det kommer till nyheter? Är ni först på bollen eller är ni som jag… lite småseg. Och den stora frågan: Har ni börjat med Reels???

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram