Varje höst håller Travel News Market en stor resemässa i Stockholm. Idag var det dax igen och den här gången med mingeltips och roliga möten.
Resemagasinet Travel News fyller 40 år i år. Varje höst arrangerar den alltså en resemässa och det vete sjutton hur många år de gjort det, det vet jag faktiskt inte. Vad jag vet är däremot att jag har besökt kanske de tio senaste. Som journalist och då främst resejournalist är detta en dag då jag främst tar del av resetrender och knyter lite nya kontakter.
Det finns faktiskt en hel del trender när det gäller resor. För några år sedan rådde det ”flygskam” då blev det genast trendigt att åka tåg. Så pass att det numera har varit poppis att återigen åka på tågluffar, särskilt bland äldre faktiskt. Nu har skammen lagt sej, nu verkar äventyr vara grejer. Då passar det ju himla bra att ha en äventyrskanal på youtube.
Det som syns just nu är hiking, att ta sej fram med cykel och att ta del av naturen och kulturen i landet man besöker. Kul tycker vi, för det är ju så vi upptäcker ett land. Vi tar oss gärna fram med fötterna och är gärna med på lokala aktiviteter där vi kan träffa folk från platsen. Som vi gjorde på Nordirland härom veckan.
Däremot har inte den mobila trenden kommit till de vanliga resemässorna än. Husbilarna ökar massor, ändå har detta tydligen inte nått resemässorna. Väldigt konstigt tycker vi. På just den här mässan var det övervägande europeiska länder, bla Spanien, Italien och Frankrike. Inte en enda hade minst lilla husbilstema. Var tror ni att många av de nordiska camparna just nu befinner sej? Jo, i Spanien, Italien och Portugal. Ska bli spännande att se när de börjar fatta galoppen…
På årets mässa var det även en kul föreläsning med ”Mingel-Martin” som vi såklart kollade in. Vi har träffat Martin på många olika event under åren. Ni kanske känner igen honom? Han var faktiskt med i ”Gift vid första ögonkastet” för några år sedan. Han har iaf en rolig föreläsning om hur man blir en proffsminglare. Många tycker ju att kallprat och mingel är lite läskigt. Ni också kanske?
Han menar på att de klassiska misstagen är att prata för mycket om sej själv, att prata för länge med en och samma person och inte vara sej själv. Vi ska istället vara nyfikna, ställa frågor och runda av när det börjar kännas som att frågorna är slut. Himla bra tips tycker jag!
Vi minglade inte så mycket just idag, däremot träffade vi kollegor som vi tog en lunch tillsammans med. Eftersom de flesta av oss sitter hemma och jobbar, har vi ju inte några direkta arbetskompisar – så de här mässorna är ett tillfälle att ses och prata lite. Det blir alldeles för sällan, så det var trevlig att ses och ”catcha up” lite med Helena & Peter från Freedom Travel.
Jag gissar på att där var runt 100 utställare, vi pratade lite mer med kanske 20 av dem. Några som vi tycker representerar lite extra intressanta länder, några som vi känner sedan tidigare och några som vi behövde utbyta information med. Vi ska ju besöka ett helt gäng platser på kryssningen nästa sommar och fick lite tips på jobb vi kan göra under resan, från deras olika representanter.
4-5 timmar och 8000 steg senare åkte vi hem. Rätt nöjda. Nu ska vi bara göra något med materialet vi samlat på oss under dagen. Jobb jobb jobb….
Så var det alltså äntligen dax. Anledningen till att vi åkt hela vägen till Derry från Sverige var ju att vara med på det stora halloweenfirandet. Som sägs vara Europas största. Och ett av de större i världen. Vi hade ingen aning om vad som skulle hända, men var så peppade 🙂
Det var dax att klä om. Så mycket hade vi iaf förstått, att är man i Derry 31 oktober – ja, då klär man ut sej. Så är det bara. Vi köpte varsin kostym innan vi åkte, som vi anpassade efter våra kroppar. Uppläggning för mej alltså, inget passar på längden när man är tre äpplen hög.
Jag hade köpt en tjock klänning, två storlekar större än jag behöver. Allt för att få plats med flera lager underställ. Man vill ju inte ha en jacka över sin utklädnad, men vill heller inte frysa häcken av sej. Alltså får man se ut som en michelingubbe. Jag tyckte att jag var ganska smart. Martin är ju 2 meter lång och rätt stor, det fanns bara en storlek större för honom – ändå var byxorna för korta på längden. Men underställ fick han plats med och mössa och rock ingick ju i klädseln.
Festen startade med en litet mingel i foajén, innan vi i samlad tropp gick till restaurangen där vi skulle äta innan allt körde igång. Vid 18-tiden lotsades vi igenom folkmassorna, över bron och sedan fram till en särskild plats för media. Där hade vi nästan fri utsikt för foton, iaf om vi stod på en bänk. Det var sååå mycket folk. Någon sa att mer än 40 000 personer samlats längs vägen och sisådär 90% var utklädda. Så häftigt. Hela staden går verkligen ”all in” de här dagarna.
Vid 19.30 körde paraden igång. Den var inte så lång, men fantasifull och rolig. Stämningen var på topp hos precis varenda människa, både i paraden och längs vägen. Det går inte riktigt att förklara. Det är mörkt, tusentals utklädda och väldigt glada människor, musik och fest. Tänk er Pride fast med spöktema. Alla är glada och firar tillsammans.
När paraden var över tog stora fyrverkerier vid. Jag har en tudelat uppfattning vad gäller fyrverkerier, å ena sidan tycker jag att det är festligt och fint – å andra sidan tycker jag att de är onödiga, dåliga för miljön och skrämmer både folk och fä. Detta var dock ett väldigt fint fyrverkeri som höll på länge. Och jag har aldrig sett hjärtformade fyrverkerier förut, det var rätt häftigt faktiskt. Det kommer såklart en film inom kort, jag lägger in den här i texten när den är klar – där kan ni se både paraden och fyrverkerierna.
När sista formationen synts på himlen började folk ta sej tillbaka över bron igen. Det tog sin lilla tid, det var ju så mycket folk. Och nu började kylan krypa in under kläderna, trots att vi var rätt välklädda. Hälften av medierepresentanterna blev upphämtade för att åka till flygplatsen, vi andra gick in i värmen i hotellbaren och värmde oss med bland annat Irish Coffe. Överallt satt utklädda och partyglada människor.
Jag älskar sånt här! När en hel stad bjuder in till fest och alla är med till 110%. Det var verkligen en ära att få komma till Derry, som deras gäst och vara med på detta otroliga evenemang. Som alltså lockar mer än 120 000 besökare under veckan. Ändå är det så många som inte vet om det.
Men nu vet ni som läser min blogg vart ni ska när ni ska få ett riktigt häftigt halloweenparty. Då är det till Derrry när åker. Kanske nästa år?
Så var vi framme i Derry, målet för resan. Staden ligger högst upp på Nordirland och heter egentligen Londonderry, men invånarna har länge protesterat mot det namnet. Så vi säger Derry eller The Walled City, eftersom staden omges av en tjock mur.
När vi kom fram till hotellet hade ovädret precis kört igång. Programmet vi fått för kvällen, som innebar mest utomhusvistelse, fick alltså ändrats. Det innebar att vi istället för att få en tur uppe på muren, för att ”väcka” den inför halloween, fick se halloween-avsnittet ur tv-serien Derry-Girls som är inspelad här. Har ni inte sett den serien så måste ni göra det!
Sen gick vi till Guild Hall för att se utklädda figurer och ett musikuppträdande, innan det var dax för middag. Det var himla kul att se hur hela stan sluter upp, alla är utklädda, företagen och butikerna går ”all-in”. Det är verkligen halloween öööverallt!
Innan vi gick från hotellet mötte vi upp andra medierepresentanter, totalt var vi 32 journalister som var på plats för att bevaka firandet. Så många har tydligen aldrig varit här samtidigt. Hotellet fixade ett litet mingel för oss, så vi kunde bekanta oss med varandra.
Vi var ju rätt trötta efter några väldigt intensiva dagar, så direkt efter middagen gick vi tillbaka till hotellet. Vi anses tydligen lite konstiga och väldigt seriösa, eftersom vi dricker väldigt lite alkohol och iaf försöker att jobba även under resans gång. Vi anser inte att man dricker på jobbet, om det inte är en provning såklart. För vi jobbar ju faktiskt när vi är på en sån här resa. Från tidig morgon, till sen kväll. Det är inte alla som förstår det, inte ens de inom vårt eget yrke.
Kvällen och natten bjöd på rejäla vindar, på morgonen var det lite lugnare – men vi tog faktiskt en liten sovmorgon och väntade ut regnet. Strax innan lunch gick vi ut för att dokumentera Derry. Det är verkligen så fint här, men alla gamla byggnader, floden Foyle och muren som omger allt. Staden är gammal, redan på 500-talet byggdes klostret. Muren byggdes på 1600-talet. Så det finns gott om historia här.
Muren är så bred att man kan gå uppe på den, så vi gick ett varv runt staden. Vi tog god tid på oss, tittade på utsikten, alla minnesmärken och tog såklart mängder med bilder. När det var dax för lunch gick vi in i ett av köpcentren och tog varsin toast, innan vi gick tillbaka till hotellet. Vårt hotell låg på Ebrington-sidan som nås genom att gå över den häftiga Peacebridge, bron som går som ett S över floden. Där händer inte så mycket, det är på sidan med muren man ska vara för att uppleva staden.
Jag gillar verkligen Derry och det var himla kul att visa Martin runt och att även han föll för Derry. När vi kom tillbaka var det dax att klä om, för nu var det dax för det stora firandet. Men det berättar jag om i nästa inlägg 🙂
Ovädret kom allt närmare, men vi hade ett besök som vi måste göra innan det brakade loss. Vi hade fått fototillstånd till världens coolaste ”stenhög” under en timme och ville för allt i världen inte missa den tiden pga ”lite storm”.
När jag var på Irland förra gången hade vi en liten stund över när vi var i Bushmills, och kördes därför till Giants Causeway. Det är en otroligt fascinerande plats som jag också bad om besök till även den här gången, för att visa det för Martin. Han hade ju sett mina bilder, men man fattar ändå inte hur det är där förrän man står där själv. Och precis så var det för den käre maken.
Att uppleva en plats med någon annans ögon är himla roligt tycker jag. Precis som med pyramiderna i Kairo, kan jag se Giants Causeway hur många gånger som helst. Man fattar lixom inte vad man ser. Det är tusentals stenpelare, där varje sten är sexkantig. Så otroligt fascinerande och konstigt. Och precis som vid pyramiderna, kan man går ut här hur länge som helst. Att se Martins fascination och dela upplevelsen med honom var så häftigt!
Det kommer en film på vår Youtube inom kort, och jag tror att det syns på honom hur han upplever besöket.
Nu hade jag ju en bruten tå och oväder väntade, så vår tid här var lite begränsad. Så jag släppte iväg Martin för att utforska ”stenhögen” på egen hand medan jag strövade runt på mitt håll. Jag vet att bilderna inte gör rättvisa, men lite ser man ändå. OM ni kommer till Nordirland, så är detta ett måste att besöka. Lova det!!!
Vi hann precis fota klart och göra det vi kom för, innan regnet började trilla ner. Nu kom det varning på varning. Programmet för dagen därpå ändrades och man uppmanade folk att ta skydd. Den där Rope Bridge som vi hade sett dagen innan, och tänkt gå ut på, var ju bara att glömma. Istället åkte vi vidare till Bushmills, för att ta en liten shoppingtur på destilleriet där, som sägs vara ett av världens äldsta.
Eftersom det regnade och det enda vi hade kvar att göra var att köra resten av biten till Derry, hade vi ingen brådska. Martin var som ett barn på julafton och kunde i lugn och ro kolla in utbudet och köpa det han ville. Två flaskor blev det, en 10-åring och en 12-åring. Whiskey alltså.
Nöjd och glad körde han oss till Derry, där vi tog in på Eberington Hotel och hann att vila en stund på rummet innan det var dax att möta upp en massa andra mediamänniskor för gemensam middag.
Efter en lång dag tog vi oss vidare till Portrush, där vi skulle bo på ett hotell mitt i stan. Vi fick ett rum högst upp vinden, med bjälkar i taket och små prång. Gammalt och spöklikt. Temat inför morgondagen var lixom satt direkt.
Adalphi Hotel i Portrush kändes väldigt gammalt, men det var nog inte det. Vi fick inte världens bästa mottagande, men bodde fint och fick en bra frukost. Dagen innan fick vi ju knappt någon, så vi var väldigt nöjda. Frukostmatsalen var dessutom väldigt fin, sånt gillar vi.
Mätta och belåtna drog vi vidare mot nästa punkt på vårt 13 sidor långa program. Det var fortfarande lite Game of Thrones-tema (GOT), men det var inte det som var grejen den här dagen.
Det skulle handla en hel del om stenar, men först skulle vi hitta tillbaka till bilen som vi ställt ifrån oss i mörkret.
Torsdagens första punkt var Dunluc Castle. Slottet (eller borgen) har en lång historia som börjar redan på första århundradet, men de flesta av ruinerna som syns idag är från 1500- och 1600-talet. Dess historia präglas av krig och politiska oroligheter, vilket ledde till att slottet övergavs och förföll. Den spännande ruinen är såklart också en populär inspelningsplats, där japp… GOT spelats in.
Vi hade ett rätt tajt schema och vädret var rätt kasst, så vi ville hinna så mycket som möjligt innan ovädret tog över. Så vi hängde på låset när Dunluc öppnade och tänkte att det skulle väl gå rätt snabbt att kolla in detta, men det var ju så himla intressant. Här kan man gå hur länge som helst med kameran, den ena vinkeln är intressantare än den andra. Alla bilder blir lixom bra. Men det var bara att inse att vi har helt enkelt inte tid och dra därifrån.
Jag har sett slottet förut, fast då från havet. När jag var här sist skulle vi ”fiska vår frukost”. Det gick sådär… vi fick knappt någon fisk, men frukost fick vi som tur var ändå. Just den turen utgick från Portrush, kom jag på när vi gick till bilen på morgonen. Helt plötsligt slog mitt bildminne till och jag kände igen mej lite smått. Konstigt det där att man glömmer och sen händer något som tar fram minnet igen.
Vi hade ungefär samma väder den här gången, grått och lite blåsigt. Sånt väder passar när man ska fota gamla ruiner, det ska lixom inte vara klarblå himmel. Men vi såg ju hur ovädret drog in och det började komma varningar…
Så när vårt program för fredagen ändrades helt blev vi inte förvånade. Men mer om det i ett senare inlägg.
Första dagen på Nordirland avslutades med att vi körde till Killeavy, där vi skulle sova på ett slott från 1800-talet. Här hade vi kunnat stanna mycket längre än bara en natt. Det var sååå fint!
Killeavy Castle Estate ligger vid sluttningarna av Slieve Gullion i Armagh, ungefär en timme från både Belfast och Dublin. Området ingår i Ring of Gullion, ett UNESCO Global Geopark-landskap. Allt som finns här skyddas alltså och tas om hand på bästa sätt.
Slottet är ursprungligen en gård som byggdes om till slott 1836. Det förföll totalt men restaurerades och hela egendomen öppnades igen 2019. Slottet ligger högst upp på sluttningen, med hotellet strax nedanför. Det finns 45 hotellrum i huvudbyggnaden, spa, restaurang samt bistro/bar. Men man kan faktiskt bo på slottet också, där finns fyra gästrum. Men dessa hyrs bara ut till sällskap och väldigt sällan, eftersom en familj har detta som sin privata bostad.
2023/2024 utsågs hotellet till ”AA Hotel of the Year Northern Ireland” och det förstår jag verkligen. Hotellet är otroligt fint, trivsamt och välskött. Rummen är stora, ljusa och härliga. Vi hade utsikt mot köksträdgården där även får gick och betade. Hotellet har dessutom sin egen whisky och coolaste rumsnyckeln vi någonsin sett. Ett träkort 🙂
Här stannade vi som sagt bara en natt och hade tyvärr inte tillfälle att äta där heller. Vi skulle få en tidig frukost, men det hade personalen i matsalen missat – men vi fick macka och pålägg. Vi var glada för att få något i magen alls, innan vi drog vidare. Men som sagt; här hade vi gärna stannat längre och utforskat området och slottet lite mer.
Efter någon timma på vägen hade vi kommit in i körningen. GPS´en var inställd på Banbridge där vi skulle besöka den ganska nya utställningshallen om Game of Thrones. Vi trodde att vi kört fel, men kom till slut rätt. Avfarterna på Irländska motorvägar ser inte riktigt ut som de i Sverige.
Både Martin och jag gillar tv-serien The Game of Thrones och jag har redan varit på en resa på Irland med det temat. Men då var ju inte Martin med, så det var några saker jag ville visa honom. Det nya museet ”Game of Thrones Studio Tour” fanns dock inte när jag var här sist, däremot såg jag ”The Exhibition” som var helt otroligt. Detta borde ju kunna jämföras med det tänkte jag.
Egentligen ska man parkera vid köpcentret en bit innan museet och därifrån ta en gratisbuss resten av vägen. Vi hade dock fått tillåtelse att parkera direkt utanför, eftersom vi var ditskickade av Tourism Ireland och där på jobb. Så vi ställde bilen på plats och var otroligt nöjda över att första bilresan gått så bra. Vi hade fortfarande en liten stund på oss innan vi skulle gå rundturen, så vi passade på att äta en lättare lunch inne i deras café.
”Game of Thrones Studio Tour” är en utställning med allt från kostymer och dekor till virtuella upplevelser. Här har man byggt upp en del av kulisserna och placerat karaktärerna på plats i autentiska kostymer. Skyltar berättar om det som visas, vilken säsong och vilket avsnitt scenen utspelat sej i. Det är riktigt fint gjort och man skulle kunna gå runt hur länge som helst.
Montrarna som är uppbyggda från textilateljén och ritborden är extra intressanta, där finns även filmsnuttar som visar hur kostymerna skapats. Är ni det minsta intresserade av The Game of Thrones eller filmskapande, så måste ni åka hit!
Vi passade på att designa vår familjesköld när vi hade chansen. En kul grej. Den blev rosa såklart och med egenskaper som vi tycker är viktiga: Visdom, Försvara/Skydda, Målinriktad/Bestämd – typ…
Sist tog vi ett varv i souvenirbutiken där Martin köpte en tröja. Jag är ju inte så mycket för saker och är inte så ”shoppig” av mej. Så det blev inget för mej, mer än alla hundratals bilder 🙂
Vi hade en dryg timma på oss och försökte utnyttja tiden så mycket vi kunde. Men vi tittar ju inte bara för vår egen skull, utan ska förmedla det vi ser till de som läser våra texter och ser våra filmer. Vi ska alltså titta på allt med både våra och andras ögon, dessutom genom en kamera. Man blir lite splittrad, men jag tycker nog att vi har lärt oss hur man gör.
När vi gått igenom allt och gjort det vi kommit för, satte vi oss nöjda i bilen för att köra vidare. Detta var bara första punkten på ett tretton sidor långt program och vi hade redan tagit massor med bilder och filmklipp. Hur i hela friden skulle detta sluta?
Det kommer såklart filmer på Youtube – Jikitas på äventyr – vart efter vi hinner göra dem 🙂
Det är redan slutet av oktober. En tillbakablick på sommaren borde såklart ha gjorts för länge sen, men men… ibland tar saker lite längre tid än man tänkt. Här är den iaf, vår otroligt härliga sommar då vi faktiskt var ute med husbilen i nästan fem månader i sträck. Här kommer ett lååååångt inlägg med länkar till nästan varje plats om ni vill läsa ännu mer eller se film från tillfället 🙂
Sommaren är ju enligt kalendern juni, juli, augusti. Men jag tror att vår började redan i maj och slutade i september, för vi hade sommarväder nästan hela tiden mellan just maj och mitten av september. Det är fördelen med husbil, man åker dit solen skiner och det har vi gjort. Det är rätt svårt att kort sammanfatta en så lång tid. Men jag testar!
Sommarvärmen började 25 april i Karlsborg. Där stod vi med husbilen på båtklubben och jobbade. Martin inne i bilen, jag ute i solen. Efter några överraskande fina dagar, var jag såklart rätt rosa om kinderna. Men eftersom jag redan har en grundbränna, så blev jag snart brun – så det var ingen fara.
Husbilsträffen ägde rum i Hjo, över Valborg. Även där hade vi fint väder, fast det var ingen höga temperaturer. 150 bilar rullade in på vår träff och vi hade några fantastiska dagar tillsammans i den lilla trästaden.
27 maj åkte vi iväg på ”riktigt” för sommaren. Vi började med en spontantripp till Ullared, tillsammans med våra vänner Helene och Krister. Det blev en härlig helg där vi besökte olika platser vartefter de dök upp. Efter en rejäl shoppingtur åkte vi den korta biten till vännerna på Kattugglan för en natt, sedan blev det Bilkyrkogården i Ryd som kompisarna inte hade sett. Solen visade att vi skulle ta oss till östkusten, så det blev en natt i Oskarshamn innan vi avslutade i Blankaholm. Där stannade vi sedan för att stå och jobba lite. Medan kompisarna åkte hem till sitt.
I slutet av april fick vi veta att vår kollega på tidningen plötsligt hade slutat, så nu var vi ensamma om att skriva om campingar och ställplatser. Vi hade inte ens börjat skriva årets åtta beställda texter och hade plötsligen 16 texter att skriva. Det var bara att sätta igång och just det gjorde vi där i Blankaholm.
Det var dax för Nationaldag och vår resa mot Dalarna skulle börja. Vi var ett litet gäng som stämt träff i Västerås, så dit gick kosan. Vi blev 5-6 husbilar som hade himla kul där över helgen, men den här gången hade vi åkt åt fel håll. Vädret var inte alls med oss.
Efter några trevliga dagar började vår resa norrut. Målet var midsommar i Orsa, första stoppet blev i Västanfors vid den fina båtklubben. När vi åker så här blir det oftast 2-3 dagar på varje plats. På så sätt hinner vi uppleva platsen, testat den ordentligt, ta bilder och göra en film. Nu skulle vi dessutom planera nästa kokbok, så ett gäng recept skulle testas och en del gamla skulle göras om för nya bilder. Det jobbet började också på den ställplatsen.
Och vilken midsommar vi fick! Detta kan ni läsa om HÄR. Det är bland det häftigaste jag varit med om. Ska ni fira en riktig midsommar så är det på campingen i Orsa ni ska vara. Och ni ska vara där from onsdagen, så ni får vara med om alla delar i midsommarfirandet. Det var helt fantastiskt!
Sen var det dax för de sedvanliga teaterpremiärerna i Kalmar och Falkenberg. Vi hoppade över Helsingborg i år. Vi passerade hemmet i Tumba och var där i hela 26 timmar – mest för att, tvätta, röja trädgården och byta böcker. Efter en natt på Rosenseriens parkering och en fika med vännerna där, körde vi en snabb vända över bron för att äta kroppkakor på Arontorp – innan vi drog åt handbromsen på First Camp Stensö – Kalmar.
Vi brukar vara här 4-5 dygn, men nu blev det bara två nätter. Vi kom ena dagen, såg teatern dagen därpå och drog sedan vidare dagen efter det. Årets uppsättning på Krusenstiernska teatern i Kalmar var helt fantastiskt. Kanske det bästa som visats där.
Vi var tyvärr tvungna att lämna Östkusten och det fina vädret, vi hade ju ett jobb att göra på Västkusten. Så vi drog tvärs över landet, med sikte på Falkenbergs båtklubb. Där stod vi och jobbade i storm och regn, innan husbilsvännerna Lasse och Anki kom med bättre väder. Tillsammans gick vi på årets sommarpremiär på Vallarna. Den var däremot inte riktigt lika bra som förra året…
Nu var vi rätt slut, tempot hade varit högt. Så vi bestämde oss för att ta ett par nätter hos Gittan och Micke på Bananpannkakans ställplats i Höganäs. Nu hade vi fint väder igen och jag kunde sitta ute och sola. Jag passade på att göra en sk ”reel” på instagram från stället och skulle bara filma hönorna då en av dem smet ut ur hönsgården. Hon var snart infångad och ingen skada skedd – men det kändes ju lite sådär…
Sen var det dax för en av sommarens stora höjdpunkter. Martin skulle äntligen invigas i traditionen att ”tura”. Han skulle alltså få kryssa mellan Helsingborg och Helsingör, så många gånger han ville, med mej som sällskap såklart. Vi ställde oss på ställplatsen Oxhallen, det är nära terminalen och man står säkert. Vi kom på tisdagen och på onsdagen var det dax.
Vi klev på båten vid 16-tiden och stod ute i fören nästan hela första turen. Sen gick vi ner i restaurangen för att testa buffén. Mätta och belåtna skulle vi bara handla och sedan gå av, men när vi stod i taxfreen gick båten sönder. Snopet. Men vi var ju inte klara. Så vi fick gå bakvägen till nästa båt, vänta in den, handla och sedan snällt sitta och vänta tills vi återigen var i Helsingborg och kunde gå av. Vi heter ju ändå Jikitas på äventyr och måste ju leva upp till namnet 🙂
Nu hade vi någon vecka att köra runt lite som vi ville och siktade på Österlen. Första stoppet blev i Lundåkrahamnen, då vi skulle hälsa på författarna Caroline och Leffe Grimwalker som bor i närheten. Det blev en riktigt rolig dag med en massa snack, god mat och skratt. Det var där vår idé om en egen pizza föddes. Deras pizzabagare var den första som bakade Jikitas Pizza. Han hade inte riktigt alla ingredienser hemma, så även om den blev ok, så var det inte 100 % vi.
Nu var det nära till våra allra första husbilskompisar Annelie och Ludde. Av en händelse lyckades vi för andra året i rad komma dit på exakt samma datum. Ett glatt återseende, vi se alldeles för sällan. Här blev det god mat och dryck, en massa skratt och prat. Och vi fick äntligen tvätta igen. Efter ungefär 2 veckor på rull, är oftast nästan alla rena kläder slut. Då behöver vi tvätta och är så tacksamma för alla som låter oss låna deras maskiner.
Eftersom vår huvudsyssla på sommarhalvåret är att testa campingar och ställplatser, så blir det ju rätt många nya platser som vi besöker. Just Österlen har vi bara utforskat en gång och det var som sprillans nya husbilsåkare. Vi har rätt många ställen att testa där.
Vi började med Solans Mack utanför Löderup. Strategisk eftersom det är nära till Eklaholm där vi var inbjudna till middag. Solan ligger med promenadavstånd från den långa fina stranden, som vi såklart var tvungna att se. Här blev det jobb några dagar, innan vi åkte den korta biten till Karl-Fredrik och Petter. Vi stod och jobbade på deras parkering, innan det var dax att svida om för middag.
Vilken härlig kväll det blev! Vi fick en god välkomstdrink, eller en… det blev nog fler än så… och ännu fler medan vi alla umgicks i köket medan Karl-Fredrik lagade middagen åt oss. Det drog ut lite på tiden, så vi satte oss inte till bords förrän vid 22 och hade nog inte ätit klart förrän strax innan midnatt. Stämningen var god, vi åt, drack, skålade och skrattade.
Morgonen efter var vi inte jättepigga, men nyktra. Nu var det dax att ta sej in i Småland igen och förbereda nästa premiär. Sommarens sista. Vi tog sikte på Kosta där vi installerade oss på den bekväma ställplatsen. Här finns verkligen allt för oss husbilsåkare.
Vi kom på onsdagen och på torsdagen packade vi matsäcken full och gick den korta biten till Kostas festplats. Där var det dax för årets Diggiloo. Vädret var perfekt och showen den bästa av alla Diggiloo vi hittills sett. Det blev en riktigt härlig kväll och det var skönt att ha nära hem till husbilen, när recensionen skulle skrivas.
Det blir lite kors och tvärs i landet, beroende på var jobben bokas. Borås Camping hörde av sej, så vi åkte dit för att kolla in dem. Vi erbjuder en tjänst som innebär att vi kommer till en camping, testar den och sedan ger vår muntliga och/eller skriftliga utvärdering. Vi tittar på läget, skyltningen, området som helhet, campingtomterna, städning och en massa annat. Vi förskönar ingenting, utan är brutalt ärliga. Detta gjorde vi alltså i Borås som verkligen kämpar för att få till en riktigt fin campingupplevelse för sina gäster. De har kommit långt och har många spännande planer, vi hade inte jättemycket att tillföra – men några detaljer hade de inte tänkt på.
Efter några dagar i Borås styrde vi kosan mot Tylösand. Här skulle vi också testa campingen, men för att skriva om den. Här stannade vi fyra nätter, för att även hinna se en del av omgivningarna. Så förutom att samla material om campingen cyklade vi en 18 km långa Prins Bertils stig. Så himla fint och blev en rejäl utflykt.
Nu tornade ett oväder upp sej, så vi ställde oss tryggt hos kompisar strax utanför Halmstad under några dagar. Återigen lånade vi tvättmaskin och passade på att bädda rent i husbilen. Så himla skönt. När ovädret passerat tackade vi för god mat och hundmys och körde vidare.
Det var dax att kolla in platsen för nästa års husbilsträff och firandet av bröllopsdag. Detta skulle göras på Unda Camping i Uddevalla, här skulle vi också stanna fyra nätter. Men det berodde på att vädret var ostadigt, så det blev en extra dag för att få fina bilder till tidningen. Som vi trivdes här! Det är inte ofta vi känner motstånd att lämna en plats, men det gjorde vi här. Här fick vi dessutom vår pizza bakad igen och då med nästan alla rätt. Den blev såååå god!
Vi trivdes så pass bra och gillade campingchefen så pass mycket att vi faktiskt funderar på om detta kanske ska bli vår bas när vi säljer huset. Vi kanske blir bohuslänningar i framtiden 😛
Sommaren var långt ifrån slut än, det var bara slutet av juli. Ändå hade vi hunnit med att samla material från ett 30-tal olika campingar och ställplatser. På tre månader alltså. Det är så våra sommarhalvår ser ut. Och än var vi inte klara.
Vi brukar fokusera på ett landskap per sommar, i år föll valet på Dalsland. Nu var det dax att ta oss till Håverud och äntligen se slussningen i den berömda viadukten. Där finns en camping precis vid den nedersta slussen, så där ställde vi oss ett par dagar.
Jag vet inte hur många slussningar vi såg, det blir lixom aldrig för mycket. Vi kommer gärna tillbaka för fler. Det är rätt mäktigt det där byggnadsverket. Bara några kilometer bort ligger Upperud, där det finns en väldigt fin ställplats. Här ställdes vi oss också några dagar och såg ännu fler slussningar.
Men nu skulle det bli en rejäl storm, så vi tog återigen skydd hos kompisar. Nu blev det hos Micke och Patric i Värmland som har den största husbilen av våra husbilskompisar. De kör omkring i en stor Morelo, men det är klart… de har ju hela tre hundar som ska med. Att det är små pälsbollar har väl ingen som helst betydelse 😛
Här blev vi bjudna på god mat, härliga promenader och såklart hundmys. Vi hade inte jättemycket smutstvätt, men nog sjutton tvättade vi här också. Det är bäst att passa på när man kan!
”Gubbarna” tipsade oss om några spännande ställen som vi borde kolla in. Så när stormen var över körde vi till Borgvik. Ett fint gammalt brukssamhälle med båthamn och en liten ställplats. Här fick vi några riktigt härliga promenader bland de gamla ruiner. Och en galen solnedgång följt av ett otroligt månsken.
När folk fick veta att vi var i Borgvik tipsade många om att vi bara måste testa räkmackorna i Värmskog. När typ den 50:e kommentaren kom om detta insåg vi att vi nog måste se vad alla pratar om. Så vi åkte dit. Och jo, den räkmackan var värd en omväg…
Ett annat ställe vi blev tipsade om var campingen i Åråshult. En väldigt charmig plats, men jag kommer inte ihåg så mycket. För jag blev sjuk. Rejält dessutom. Vi samlade material, tog bilder och gjorde en film. Men i övrigt sov jag mest. Filmen är inte publicerad än, men det kommer att synas att jag inte alls mår bra. Det var hur som helst ett himla kul ställe, så vi kommer tillbaka.
Nu var vi på väg hemåt för några dagar hemma, men än hade vi några dagar kvar. Nästa stopp blev i lilla Nora. Jag var fortfarande dålig, men hade piggnat till så pass att jag orkade sitta ute och läsa. På tredje dagen uppstånden brukar det heta och det gällde även för mej. Tredje dagen i Nora orkade jag äntligen ut på promenad igen. Vilken fin stad! hit kommer vi definitivt tillbaka!
Sista natten på rull hade vi stämt träff med kompisar i Hjälmare Docka. De har byggt om sedan vi var där sist, så det ville vi se såklart. Men de hade inte bara byggt om, utan även dubblat priset. Så det blev bara en natt där innan vi körde sista biten hem.
Vi kom hem enbart för att Martin var tvungen att åka till kontoret i stan några dagar. Då passade jag på att gå på några event när vi ändå var hemma. Men så fort vi kunde drog vi iväg igen. Nu var det Husbils-Annikas träff i Skara som stod på agendan, ett himla bra sätt att avsluta sommaren. 110 husbilar, många som vi aldrig träffat förr. Det var så himla roligt!
Nu var sommaren alltså slut, men vi har svårt att acceptera det när solen fortfarande skiner och det är varmt. Så vi tog en tur till Öland och fick några riktigt härliga sensommardagar på vår favoritö. Vi testade en ny (för oss) camping på mellersta Öland och sen blev det ett par dagar i Byxelkrok på vår favoritställplats. Innan vi lämnade ön, blev det såklart en natt på Arontorp igen så vi fick lite kroppkakor i magen.
Sista stora målet för sommaren 2025 var den stora mässan i Jönköping; Elmia Husvagn och Husbil. Vi körde halvvägs och stannade återigen i Kosta. För att jobba och tvätta såklart, fem dagar på en mässa kräver rena kläder. Nu kändes det att dagarna blev kortare och nätterna svalare, sommaren var slut.
Efter Elmia åkte vi hem, för att vara hemma lite längre igen. Det är mycket som måste fixas när man varit borta så länge som vi har varit. Jag tror att vi räknade fram att vi på den här fem månaderna kört runt 600 mil och besökt ett 50-tal campingar och ställplatser. Helt galet. Men det är ju ett jobb som kräver att vi åker runt rätt mycket. Nu är det bara att sätta sej och skriva.
De där 16 texterna då? Jorå, den sista skickade vi i mitten av augusti. Så på nästan precis tre månader hade vi skrivit allihop. Stor klapp på axeln på oss. Nu har vi bestämt med redaktören att vi inte har någon deadline, utan bara fortsätter att skicka in vart efter texterna blir klara. Så skönt. Jag avskyr deadlines och blir så stressad av dem.
Vad är då sammanfattningen av sommaren 2025? Att vi hade tur med vädret nästan hela sommaren, men det var ju mest för att vi följde solen och sedan tog skydd vid oväder och därför inte märkte mycket av det. Vi kan också konstatera att det inte är några problem att bo i husbilen helt och hållet. Klarar vi fem månader, så klarar vi året om.
Sommarens bästa var utan tvekan midsommarveckan med Anne och Stefan. Att förverkliga någons dröm är så häftigt. Vi hade minst lika roligt som Stefan. Och vi fick hjälp av så många fantastiska personer som vi hoppas få träffa igen. Och det är just alla möten som är det vi minns mest. Alla som kommer fram och hälsar och som vill mötas upp längs vägen. Det är helt fantastiskt vad sociala medier kan hjälpa till med.
Vi är så otroligt lyckligt lottade som har jobb som vi kan göra var som helst. Att ha som uppdrag att åka runt med husbilen och testa campingar. Hur lyxigt! Vi kan verkligen säga att vi har världens bästa jobb 🙂
Det var sommaren 2025 det. Sommaren är över, men vi slutar inte åka husbil för det. Nu är han fixad för vintern, så det är bara att fortsätta.
Just nu packar och förbereder vi för nästa äventyr, det kommer att bli episkt! Om några dagar landar vi i Dublin, för att sedan köra till Derry högst upp på Nordirland. Där ska vi få vara med om världens största halloweenfirande!
Jag och halloween är ingen jättebra kombo, jag tycker att nästan allt är läskigt. Men firande i Derry har jag hört talas om och vill för allt i världen inte missa pga att jag är lite harig. Självklart vill jag uppleva det och kommer att gå in med hull och hår i upplevelsen. Så pass att vi till och med kommer att vara utklädda 🙂
Det är turistrådet, Tourism Ireland, som bjudit in oss för att som journalister bevaka det stora halloweenfirandet. Det var nämligen här allt startade. Här kombineras urgamla keltiska traditioner med en storslagen stadsfestival, som skiljer sig markant från vanliga bus-eller-godis-traditioner. Mer än 120 000 besökare, förutom lokalbefolkningen alltså, kommer till Derry för att vara med och fira.
Rötterna går långt tillbaka till det fornnordiska/keltiska skördefirandet Samhain, då man trodde att gränsen mellan de levande och de döda var väldigt tunn. Festivalens i Derry började i mitten av 1980-talet. Enligt berättelser organiserades en maskeradfest i en lokal pub 1985 där ett bombhot tvingade ut folk på gatan, detta blev startskottet för vad som idag har växt till ett officiellt firande som pågår i hela fyra dagar och alltså blivit världens största halloweenfirande.
Festen börjar med Awakening the Walled City Trail – en interaktiv kvällspromenad där stadsmuren och kringliggande gator förvandlas till en scen med olika föreställningar. Karneval & parad – en storslagen parad som går genom stadens gator, där alla får gå med men även åskådarna är ofta utklädda. Som avslutning på alltsammans är det en Grande finale med fyrverkerier över floden Foyle. Ni fattar va? Det kommer att bli galet!
Turistrådet erbjöd oss olika kostymer att välja på, men eftersom Martin är väldigt lång och jag väldigt kort så bestämde vi oss för att skaffa kläder själva. Han beställde en kirurgklädsel med en massa blod, överrock, en kniv och stetoskop. Lite för korta men men… Jag måste få plats med flera lager underställ och kände mej väldigt smart när jag beställde en lång klänning i två storlekar större än jag behöver. Lägga upp den måste jag ju ändå. Till den blev det även en lång cape, eftersom vi inte kommer att kunna ha ytterkläder. Så jag tror att jag ska klara mej nu.
Vi åker till Arlanda på måndageftermiddag och bor på Clarion Hotell (tror jag) över natten. På tisdag går flyget till Dublin, vi landar nånstans innan lunch. Då kommer första utmaningen; Vi ska hämta ut en hyrbil och sedan köra VÄNSTERTRAFIK. Det blir spännande… allt kommer såklart att filmas, så häng med på instagram @marlenerinda och @jikitaspåäventyr – samt vår youtube-kanal Jikitas på äventyr. Vi kommer att lägga upp bilder och filmer så fort och mycket vi hinner. När vi kommer hem har vi mängder med material, som sedan kommer vart efter.
Som sagt: detta blir en väldigt speciell resa. Jag har varit på Nordirland och älskar det. Det finns så otroligt mycket att se och gör där. Men det är kallt, blåsigt och regnigt. Så att packa är en utmaning.
Förra gången frös jag konstant i en vecka, trots att det var i juli – det tänker jag inte göra den här gången. Så nu är frågan: Vinterjacka eller fodrar regnjacka? Vinterkängor eller tjocka hikingskor? Det är knepigt. Å det kommer nog att bli en och annan Irish Coffe för att hålla värmen under resan 😛
Vårt program är 13 sidor långt. På 6 dagar ska vi hinna hur mycket som helst. Kul såklart, men svettigt. Ni hänger väl med?
Jag tycker det är himla roligt med provningar av alla de slag. Det behöver inte ens vara saker jag gillar, det är kul ändå. Nu senaste var vi på en whiskyprovning som var något alldeles extra.
Jag och en kompis reste runt i Indien strax innan jul 2006. Vi utgick från Delhi, var till Jaipur, tog tåget på smalspår upp på Himlaya för besök i den lilla bergstaden Shimla, såg vilda tigrar i Ranthambore och en massa annat. MEN vi var aldrig till något destilleri, jag visste inte ens att det finns det där.
Så när vi blev inbjudna på en provning med Indisk whisky häromveckan, tackade vi såklart ja direkt. Provningen hölls självklart på en indisk restaurang mitt i Stockholm; Indias. Destilleriet ligger i Bangalore som har ett fördelaktigt klimat och gör att drycken inte behöver lagras så länge. Efter bara 3-5 år har den ungefär samma karaktär som en skotsk whisky som lagrats betydligt längre. Men den Indiska har en helt annan stil, smak och sötma än den skotska.
Vi fick smaka fyra olika sorter, alla i sällskap med Amruts whiskyambassadör, som jag tyvärr glömt namnet på. Till dryckerna serverades även indiska små smakportioner, den ena godare än den andra. Vi började med Amrut Bagheera – lagrad tre år på bourbonfat och sex år på Oloroso sherryfat. Till den serverades aloo chaat som är en friterad sötpotatis med yoghurt, tamarind, granatäpple och mynta.
Nummer två var Amrut Indian Single Malt, gjord på skotsk malt men med indiska smaker. Till den fick vi paneer pav som är en färskost toppad med tryffel och pistagenötter. Tredje smakprovet var Amrut Fusion, nu började rökigheten komma fram och då tappar man mej. Jag tycker inte om rökiga smaker. Till den serverades black daal toppad med rökt avrugacaviar och citronkräm. Jag gillar inte rökigt och har inte daal som favorit… MEN daalen var faktiskt överraskande god!
Som avslutning bjöds vi på Amrut Peated, nu snackar vi rökig whisky. Till den fick vi pani puri, som är ett populärt street food som säljs överallt i Indien. Det är spröda bollar fyllda med olika saker, våra med potatis och kikärtor, som toppas med en sås. Bollen ska sedan ätas hel för att få alla smaker på en gång, vilket kan vara lite knepigt – för även om bollen är lite så är den inte sååå liten.
Amrut Bagheera blev min favorit bland dryckerna och aloo chaat var godaste rätten. Allt var gott och en upplevelse i sej. Och jag blev rejält sugen på att återse Indien. Inte de norra delarna, dem har jag ju sett, men gärna kusten och någon av turistorterna. Många har tipsat om Kerala, så det blir det säkert någon gång. Kommer vi dit är vi iaf inbjudna till destilleriet i Bangalore och det skulle såklart vara jätteroligt att se. Vem vet… kanske blir så en dag 🙂
Två gånger om året öppnar Gröna Lund upp för pressen. En gång på våren, inför säsongsstarten, och en gång på hösten, inför Halloween. Igår var det dax att träffa mumier och spöken.
Halloween på Gröna Lund är faktiskt en upplevelse även om man inte gillar att bli skrämd. Här är pyntat med tusentals pumpor och höbalar. Det spelas musik och går runt figurer som kanske ser läskiga ut, men inte alls är särskilt skrämmande. Det är mysigt helt enkelt!
När vi kom dit igår var det fortfarande ljust. Vi bjöds på eldshow och spökparad, men sånt gör sej ju bäst i mörker. Vi orkade dock inte vänta tills mörkret lagt sej och lite till, det var några timmar till kvällsshowerna. Men vi utnyttjade tiden bäst vi kunde medan vi var där. När bara 200 pers har Grönan för sej själva hinner man rätt mycket. Vi hade dessutom två timmar på oss att filma inne i spökhusen. Något som annars är absolut förbjudet.
Vi började med att gå igenom hela lilla och stora området, för att i dagsljus se hur det såg ut där. Som sagt: tusentals med pumpor och höbalar finns utplacerade överallt i parken. Så himla mysigt. Här hänger också en och annan mumie och ligger nån döing här och där. Inte alls skrämmande, bara mysigt faktiskt.
Sen passade vi på att testa höstens mat, medan det fanns nån kvar. För något år sedan väntade vi lite för länge, så då var allt slut när vi kom – men i år fanns det massor. Så vi hann testa allt ordentligt och blev tom mätta. Vi fick testa två olika sorters quesadilla, taco, pumpasoppa och något mer, samt en kantarellpizza som var så otroligt god. Den tog jag faktiskt två bitar av, just för att den var så jäkla god. Ute i parken fanns det även efterrätter i form av paj och glass. Allt var gott, men pizzan var en riktigt höjdare!
Sen började utforskandet på riktigt. Äldste sonen var också med, som extra inkallad testare. Medan Martin och sonen gick runt bland alla läskigheter, höll jag ordning på kameraväskan och pratade med bekanta. Det gick absolut ingen nöd på mej, jag hade det jättebra. Jag älskar att gå runt på Grönan, det är så himla mysigt – oavsett årstid och tema.
Vi var i parken kl 16, vid 19 började vi bli lite möra. Då hade vi sett och filmat allt vi skulle, var vi uppe i rätt många steg och kände att det inte var läge att stanna en timme till för att se eldshowen och paraden en gång till. Bara för att få bilder i mörkret. Så efter ytterligare ett varv bara med fotografering av parken drog vi oss hemåt.
Jag måste verkligen rekommendera Halloween på Gröna Lund. Bara för att det är så himla mysigt att gå runt där 🙂
Hur sammanfattar man ett galet dygn tillsammans med 12 musikgalna artister? Det är inte alls enkelt, men jag ska göra ett försök.
Nästan alla känner till Diggiloo och den stora musikturnén som går runt i Sverige på sommaren. Vi har bevakat de senaste tre premiärerna och haft fantastiska kvällar. Det är lixom musikglädje i kubik. Eller: ”Monumental glädje”, som Andreas Weise sa i en av våra intervjuer. Så när vi hörde att det planerades för en Diggiloo-kryssning kändes det rätt självklart att hänga på.
Förra torsdagen tog vi oss till Viking-terminalen i Stockholm och mötte upp ett gäng glada artister. Tillsammans skulle vi gå ombord lite tidigare än den övriga passagerarna för att kunna förbereda oss och slippa trängas. Stämningen var förväntansfull. Detta var ju första gången ett Diggiloo skulle gå av stapeln på vatten och vara ett helt dygn, världspremiär lixom. Så ingen av oss visste ju egentligen vad vi skulle vara med om, mer än att nästan vad som helst skulle kunna hända. Och att det skulle vara massor med musik.
Vi gick ombord och medan artisterna gick för att repa, gick vi och satte oss ute på däck. Vi kunde inte fått ett bättre väder. Solen sken från en klarblå himmel, det var 16-17 grader i luften och nästan vindstilla. Vi hade fått ett program i handen och började planera. Tre scener och uppträdanden nästan konstant i 21 timmar. Hur i hela friden skulle vi få ihop det?
Vi gick igenom programmet och ringade in det som skulle vara mest intressant för oss och för er som följer våra olika kanaler. Youtube tillåter inte särskilt långa musiksekvenser pga upphovsrätt och sånt, så vi fokuserade mer på snack och intervjuer.
16.30 släpptes passagerarna ombord. Då stod vi tillsammans med personalen precis innanför dörrarna. Vi filmade medan de hälsade alla glada ”Diggilooare” välkomna ombord. Fartyget var fullbokat och fick en medelålder på typ 75+. Det var ovanligt många rullatorer och käppar och blev rätt trångt efter ett tag. Snart hade alla hittat sina hytter, även vi, och då körde programmet igång.
I konferensen rullade en film om åren med Diggiloo, som man kunde titta på när man ville. Där fanns även en liten shop med sk merch, affischer, tröjor, muggar mm, produkter för fans helt enkelt. Här var dessutom en liten konstutställning med tavlor målade av Jessica Andersson och Linda Bengtzing. Linda satt även om målade tavlor på plats under fredagen. Medan Magnus Carlsson hade vinprovning i tax-free. Det vita var riktigt gott 🙂
På Backstage (däck 5) var de stora Diggiloo-showerna, tre stycken efter varandra. Gästerna hade armband i olika färger som visade när just deras show skulle vara och när de hade sin middagstid. Smart! Vi hade sk presskort och kunde glida runt lite som vi ville. Äta hann vi knappt. Det blev en skaldjursbuffé i omgångar kan man säga. Vi åt lite, sprang iväg och filmade, åt lite till och sprang iväg igen. Det vi fick i oss var iaf väldigt gott. Birka är bra på skaldjur!
I Seglarbaren (däck 6) var det mysiga små inslag med piano som huvudinstrument. Här hyllade bla Bruno Mitsogiannis och Magnus Bäcklund Björn Skifs och Lasse Holm och Johanna Beijbom körde en schlagerfest. Här blev det också en hel del spontana uppträdanden där artisterna gästade varandra och körde en liten extra show mitt i natten.
På Terrassen (däck 10) var det fullt ös från det att båten lämnade Stockholm, tills hon var tillbaka. Här jazzade bla Andreas Weise loss och den kvinnliga skaran i gänget rev av en galen show sent på torsdagskvällen och mycket annat.
Alla de här tre scenerna hade alltså uppträdanden samtidigt och hela tiden. Mellan 40-45 hållpunkter fanns på vårt schema, vi fokuserade på typ 15 och hann knappt ens det. Gästerna hade nog ett litet sjå att se och höra sina favoriter och uppleva så mycket som möjligt. Kanske hände det lite för mycket?
Vi hade alltså fullt upp och artisterna likaså. Ändå hann vi få en fin intervju med Bruno, som berättade öppenhjärtligt om sina år med Diggiloo och hur han upplevt kryssningen. Vi pratade också med Jessica, veteranen i gänget. Hon har varit med alla år utom tre och är verkligen Diggiloo´s okrönta drottning. Och precis innan vi gick av båten på fredagen fick vi även en himla härlig intervju med Lasse Holm och Patrik Krall som arrangerat alltihop. Och kanske fick vi ett litet scoop då också 🙂
Vi hade ett hektiskt dygn och strul med tekniken. Ljudet till kameran funkade inte som det skulle. Min telefon laddade ur konstant och hade inte plats för flera bilder. Min powerbank slutade att fungera och laddade ur direkt trots att den var fulladdad. Så jag köpte en ny powerbank och slapp iaf lite av stressen. Men fick radera videoklipp så fort jag lagt upp dem, för att få plats med mer i telefonen.
Så otroligt irriterande. I-landsproblem kan tyckas, men väldigt irriterande i stunden. Nu har vi laddat över alla bilder i datorn och jag raderar för fullt i mobilen. Jag vill inte ha samma problem när vi åker iväg nästa gång.
Även om vi hade fullt upp, så hade vi så roligt! Att få hänga med ett så här stort gäng, där vi alla jobbar samtidigt men på olika sätt är rätt häftigt. Hur vi alla respekterar varandra arbetsområde och hjälper varandra. Vi pratade en hel del med TV4´s fotograf om våra lika men olika jobb. Vi som dokumenterat premiären medan dom samlat material från den allra sista föreställningen och nu på båten. Våra filmer visas i sociala medier, deras på en stor tv-kanal – ändå fyller vi båda en funktion.
Från premiären i Kosta
Vi satt och åt med några av artisterna och festade lite på kvällen och har på så sätt lärt känna dem lite till och på ett annat sätt. Förr har vi mest bara tagit bilder och en snabb intervju, nu hann vi faktiskt prata – iaf lite mer än tidigare. Så för att sammanfatta dygnet kan man väl säga att det var massor med musik, skratt, nya bekantskaper och en massa jobb. Och så himla roligt!
Mellan allt har vi dessutom hälsat på en massa husbilsmänniskor. Tydligen gillar campare både musik och kryssningar, för det var några som kom fram och sa hej. Så himla roligt. Fortsätt med det. Vi tycker det är roligt när ni hälsar och pratar en stund.
Vi gillar både diggiloo och kryssningar, blir det en ny kryssning så hänger vi gärna med igen och till sommaren ser vi såklart Diggiloo igen. Förmodligen någonstans i Småland, eftersom det är där premiären brukar vara.
Här nedan kan ni se filmen från Diggiloo-kryssningen och se vad Lasse Holm och Patrik Krall avslöjar i slutet av filmen 🙂
Har ni varit på någon Diggiloo-konsert? Blir ni inte lite sugna att hänga med på kryssningen?
Höstens enda musikal i Stockholm är Joyride, den premiären missade vi också när vi var iväg sist. Men nu var det dax och kompisar hängde med.
Vi har dragit ner betydligt på event och sena kvällar den här hösten, men teater och särskilt musikal är ju vår grej – så just de kvällarna stannar kvar. Det är ju scen, teater och musikal vi kan bäst och där folk vill ha vår åsikt och våra tips. Dessutom älskar vi det!
När kompisarna också ville se Joyride, såg vi till att gå tillsammans – även om vi satt på olika platser i salongen. Men vaddå… man umgås ju inte under föreställningen, så det spelar ju ingen roll.
Vi åkte in till stan efter en lättare lunch, gick runt lite – passerade Sergelstorg, Norrmalmstorg, Berns, Nybrokajen, Musikaliska, Grand Hotel och Slottet. Sen satte vi oss i solen i Kungsträdgården och tittade på folk. Så himla mysigt.
När det började kurra i magen hade vi sett ut ett ställe att äta på, valet föll på nya stället i Kungans, det som förr var TGIF. Där tog de andra hamburgare och jag tog en pizza bianco med räkor och rom. Den var sååå god, rekommenderas verkligen. De andra var också nöjda.
När vi ätit klart var det dax att gå den korta biten till Chinateatern och sätta sej på plats. Ridån gick upp och snart sittdansade vi allihop. Det var så bra. Men vem gillar inte Roxettes musik lixom? Och Anton Lundqvist, underbara människa. Alla var så himla bra och den yngre tjejen Edda, som spelade Stella, kan nog bli rätt stor om hon får bra råd och kontakter.
Efteråt gick vi nöjda trallande ut i natten, stannade till för att ta bilder lite här och där innan vi åkte hem. Väl hemma gick vi faktiskt och la oss direkt, premiären hade ändå varit och vår recension kunde vänta några timmar. Det kan den inte när det är primärkväll, då ska den vara ute senast förmiddagen efter. Men nu sov vi gott, skrev i lugn och ro och publicerade strax efter lunch dagen därpå. Den kan ni läsa HÄR!
Nu är alltså höstens teater- och showpremiärer avklarade, om än lite i efterhand. Det var inte så många, men kanske kommer fler senare. Det får vi se. Det går mycket bra ute i landet som vi gärna skulle se, kanske blir det så… Har ni något teater på g eller har ni redan sett något bra?
Fem fullpackade dagar på Elmiamässan är över. Vi har sett massor med fina husbilar, träffat en massa härliga gamla och nya vänner och vi har jobbat. Också massor. Vi har haft så otroligt roligt, så det är lite snopet att det helt plötsligt är över.
Elmia Husvagn Husbil är Nordens största mässa för camping. Mer än 35 000 besökare och drygt 3000 ekipage som står på den stora mässcampingen. Det är julafton fem dagar i rad för oss campingnördar. Vi frossar i nyheter bland husbilar (och husvagnar) och shoppar tillbehör till bra på pris på dagarna och umgås på Oktoberfest eller egna små tillställningar på kvällarna. Dagarna är långa med massor av intryck, så när mässan är slut är vi också det.
Den här gången var det lite annorlunda för oss. Förr om åren har vi haft hand om något som kallats Influencerhörna. En mötesplats för digitala kreatörer att träffas och för våra följare att träffa oss. Så blev det inte i år, istället blev vi ombedd att hålla föredrag. Det innebar att vi hade en massa fri tid och på så sätt kunde samla mer material till både filmer och texter. Men också att träffa vänner och bekanta, kul kul. Däremot var det svårare för dem som ville träffa oss att göra det, eftersom vi inte var på en och samma plats hela tiden. Så det var lite synd.
Första dagen, onsdagen, gick mest ut på att filma själva mässan, redigera den filmen och sedan förbereda vårt föredrag. Den filmen kan ni se här under:
Torsdag, fredag och lördag höll vi vårt föredrag och det gick helt ok. Vi har ju inget att jämföra med, bara de andra och kan väl konstatera att vi iofs hade publik vid varje tillfälle – men definitivt inte var något dragplåster. Ett knappt hundratal per gång kom iaf alldeles frivilligt och lyssnade på oss. Tack till er alla.
Fördraget tog kanske 90 minuter i anspråk, om man räknar med förberedelser innan, föredraget och sedan eftersnacket efteråt utanför. Resten av tiden var vår egen. Då har vi tittat på alternativ till ny husbil, den vi ska bo i, kollat på tillbehör, pratat samarbeten och haft några möten. Vi har hittat ett par intressanta bilar som vi ska titta lite noggrannare på framöver och köpt några smågrejer som vi behövde till bilen.
De möten vi haft har varit väldigt bra. Vi träffade vår redaktör som garanterade oss jobb minst ett år framöver. Det är alltså bara att fortsätta testa campingar och ställplatser och fortsätta att skriva texter. Ett annat möte angående samarbete om en grej som vi gärna vill testa, och dessutom behöver, ser lovande ut. Och ett tredje möte kanske mynnar ut i jobb på Stockholms stora mässa med husbilar och husvagnar i mars på Älvsjömässan. Det ligger lite i pipelinen alltså.
Så mässan för oss var alltså mest jobb, även om vi hade mer fritid den här gången än förut. Vi var till och med på Oktoberfesten och kollade även i dansen en snabbis. Mest för att få det på film, men ändå – himla kul var det. Dagarna på mässan har varit långa. Vi har varit inne i mässhallarna 9.30 varje dag för att hinna filma lite innan mässan öppnat för allmänheten k 10.00. På kvällarna har vi stupat i säng vid 23, för att få så mycket sömn som möjligt. Det har gått sådär pga festande utanför oss, trots att vi stått med andra utställare. Vi alla ska alltså göra ett jobb och då kan man ju tro att det skulle vara lite lugnare, men manliga säljare i 40-årsåldern kan festa rätt hårt… Hänsyn är inte deras paradgren…
Vi fick en mysig plats i den sk Ekdungen, där vi stod brevid bla (Husbils)Annika och FreedomTravel. Där fanns en liten damm med stora fiskar i, som hoppade typ en meter rakt upp i luften. En liten idyll som hade varit perfekt om det inte festats så hårt första nätterna. Annika sa till en natt och jag sa till en morgon, sen var det faktiskt lugnare.
På kvällarna har vi tagit promenader runt området och träffat en massa härliga människor. Eftersom våra vänner är utspridda över hela landet och många dessutom övervintrar söderut, så har det känts viktigt att försöka träffa så många som möjligt. Och vi har träffat många, nästan alla vi ville – missade dock några stycken vilket känns lite surt.
Men vi har verkligen haft några härliga dagar. Mässor är kul, den här är lite extra speciell eftersom den är så många dagar och man ”bor ihop” med så många andra. Så det var skönt att bo lite vid sidan om, men ändå vara nära.
Årets Elmiamässa är alltså över. Det är ett år till nästa. Men innan dess är det Stockholm Husbil och Husvagn. den äger alltså rum i mars i Älvsjö på Stockholmsmässan. Vi ska såklart dit, men vet inte än i vilken funktion. Vi kommer nog till Elmia nästa år också, men vet inte heller där i vilken funktion. Får vi frågan om att föreläsa igen, så säger vi nog ja. Vi har en idé om ett ämne som vi tror kan bli väldigt bra. Så det återstår att se vad som händer alltså.
Nu återstår det bara att klippa ihop ett par filmer till från mässan och skriva ett par texter. Sen lägger vi Elmia Husvagn Husbil 2025 på hyllan och ser fram emot nästa år.
”Det har jag aldrig gjort förut, så det klarar jag säkert”, var det väl Pippi som sa. Lite så tänkte vi när Elmiamässan frågade om vi ville föreläsa under den stora husvagns- och husbilsmässan i Jönköping. Och nu ha vi gjort det!
Vi är inte helt nya på att föreläsa. Martin har hållit kurser i många, många år och jag har stått på scen väldigt mycket. Men tillsammans har vi bara föreläst en gång förut, tror jag, och det var läääänge sedan. Men va sjutton, vad är det värsta som kan hända lixom? Vi fick ju tom bestämma ämnet själva.
Igår var det dax för första körningen av vårt föredrag ”Från dröm till verklighet”, som handlar om hur det gick till när vi realiserade vår dröm om ett liv i husbil. Vi hade 20 minuter på oss att berätta om vår resa, det kan låta lite – men alla som någon gång haft ett föredrag vet att det är rätt lång tid. Och man får varken ha för kort eller för långt, det ska vara så nära 20 min som möjligt. Första gången vi drog igenom det var det 19.36. Ha, så jäkla bra!
Våra vänner satt på första raden och filmade, vi har inte sett det än. Jag kommer nog aldrig att se det… Men vi fick MVG, så det var bara att köra idag igen. Då var vi varmare i kläderna. Det är en personlig berättelse om hur vi gått från att aldrig ens tältat till att bo i husbil, något som vi vet att andra också drömmer om. Och vet ni? Det kom folk som ville lyssna!!! Båda gångerna 😛
Imorrn kör vi sista gången, men har redan nu en idé om ämne om mässan frågar oss nästa år igen. Då kan det bli vår högst personliga topplista av några olika grejer. Mer än så säger jag inte.
I övrigt har vi träffat en massa bekanta, bla Sandra Mastio som var här och lagade mat igår. Vår bil står precis bakom matlagningstältet och är med på typ varenda bild därifrån. Vår logga är stooor, den missar ingen.
Idag hade vi flera möten, bla med vår redaktör på tidningen som vi skriver för. Vi pratade lite om kommande år och han ville skriva om oss och vår senaste kokbok.
Tiden går så otroligt fort och vi hinner ingenting mer än att prata med folk och göra vårt jobb. Vi är jättetrötta men har så otroligt roligt. Den här veckan är verkligen som julafton varenda dag för oss campingnördar. 35 000 besökare kan ju inte ha fel, eller hur?
Är ni här så måste ni leta upp oss, antingen i vår bil strax nedanför matlagningen eller på scenen imorrn kl 14.00. Eller fånga oss på golvet.
