Browsed by
Etikett: öland

Fornlämningar och halv storm

Fornlämningar och halv storm

Vädret var lite ostadigt och det hade blåst upp lite när vi åkte från Borgholm, men regnade iaf inte. Vi hade varit ute på rull i 11 dagar och varit på Öland i sju av dem. Det var dax att styra mot södra udden, genom att köra östra sidan ner.

Äntligen skulle jag få se alla platser som jag vet att jag besökt som liten men inte kommer ihåg ett skvatt av. Norra sidan är väl utforskat, södra… not so much… jag hade utrustat mej med turistkarta och tvingade Martin att stanna på nästan varenda plats som var utmärkt på kartan. Öland har rätt gott om fornlämningar, på södra Öland ligger de tätt… mycket stenar och ruiner blev det 🙂

Vi började med att köra rätt över ön, till Kapelludden. Här finns S:t Britas kapell som fungerade som lite av varje på 1200-talet och framåt. Jag har sett bilder från platsen och vet att det är ett populärt ställe att gifta sej på, så det vile jag se på riktigt. Det var tur att vi var ute tidigt och tomt på folk, för det var svårt att parkera här. Sen tuffade vi på, vi kollade in de sju kvarnarna som står på rad i Störlinge, som vi egentligen tycker är fem eftersom två står på andra sidan ett hus. Karums allvar med Noaks Ark som är Ölands mest kända fornlämning undersökte vi också, innan vi fick skynda oss till Färjestaden för att möta upp mina föräldrar som var på väg till Löttorp.

Efter en välgörande kroppkakelunch på Arontorps och ett totalt skyfall, körde mina föräldrar norr ut medan vi fortsatte söderut. När vi var på Länsmuseet i Kalmar var vi på utställningen om Sandby Borg, även kallad Ölands Pompeji pga de fynd som gjorts, så den ville vi såklart se mer av. Det heter inte solen och vindarnas ö för inte… när vi kom fram till södra Sandby blåste det rejält! Här fanns en fin sandstrand, en stor parkering och borgen som nog var mer spännande på museet än i verkligheten. Men här skulle vara fint att stå med Peppe en natt, så vi kommer nog tillbaka.

Vi började bli lite trötta på blåsten, fornlämningarna såg ungefär likadana ut och klockan gick, så vi tog ett snabbt varv runt Eketorpsborg, som jag verkligen gillar men sett noga några gånger tidigare. Nu blåste det så man knappt kunde stå upprätt, men det var ju så nära till fyren Långe Jan på södra udden och för en gång skulle regnade det inte – så det var bar å åk lixom.

Planen var att äntligen gå upp i den dryga 30 meter höga fyren, men det sket sej den här gången också. VI kom nämligen tio minuter för sent, det är såååå typiskt. När det för en gångs skulle inte regnar, å andra sidan hade vi kanske blåst ner. Som sagt; på Öland kan det blåsa och nu BLÅSTE det, vi befann oss ju på en udde med vatten runt. Nu kunde jag inte längre gå rakt eller hålla kameran stadigt. Jag kunde faktiskt inte ens öppna bildörren själv, utan att att följa med den när den öppnades. Vi kunde helt enkelt inte fortsätta längre utan var tvungna att hitta någonstans att stanna för natten.

Sååå typiskt. Nu hade vi äntligen tid att se allt på södra Öland, då blåser det upp till halv storm och vi har inget annat val än att avbryta alltsammans. För det var faktiskt precis det vi gjorde. Vi fick en av de sista platserna på ställplatsen i Grönhögen, bilen svajade hela natten av blåsten. Vi hörde bilar som åkte iväg tidigt på morgonen och när vi såg att det blåste 17 m/s och skulle bli värre, tänkte vi att vi nog gör bäst i att lämna ön medan bron är öppen. En dag för tidigt och utan att se en massa saker på önskelistan. Snopet, men det kändes inte som vi hade något val. Men Öland ligger ju kvar, nästa gång får vi helt enkelt börja med södradelen, innan vi åker norrut.

Så vi packade ihop oss, med lite sorg i hjärtat, och körde mot bron. Det är lite läskigt att åka i en stor bil när det blåser mycket, men allt gick bra och på andra sidan var det faktiskt betydligt lugnare. Nu var det dax att upptäcka Småland på riktigt!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Borgholm som jag aldrig sett det förr

Borgholm som jag aldrig sett det förr

Efter några dagar med varierande väder och jobb i Löttorp, drog vi vidare. Inte så långt, bara 4-5 mil faktiskt… målet för etappen var Borgholm. Självklart har jag varit i Borgholm massor med gånger, men bara på dagtid. Nu fick jag chansen att i lugn och ro kolla in både Solliden, Slottsruinen och solnedgången.

Vi hade hört att man kunde stå för 100 på Slottruinens parkering, när slottet är stängt, det lät ju bra. Så vi tänkte att vi kollar in Solliden och ruinen först och är då redan på plats när det är dax att parkera för natten. Det gick ju sådär… det gick inte att parkera vid ruinen alls, det var knökfullt. Vi tänkte att vi åker och kollar om Sollidens parkering har samma status, det hade den inte! Där fanns en gigantisk parkering med gott om plats och där kunde man dessutom stå helt gratis en natt. Så nu vet ni, glöm ruinens lilla parkering för en 100 och stå istället gratis vid Solliden med gott om plats. Utan el såklart.

Vi började med lunch i husbilen och tog sedan tag i dagens första äventyr, vi skulle utforska Solliden grundligt. Jag tror att det är kanske 20 år sedan jag var där senast, mycket är lika – men en del är ändrat. Precis när vi kliver in genom entrén så öppnar sej himlen, vi ställer oss under en massa träd och väntar. Efter en stund är det bara att traska vidare och ibland gömma sej för skurarna som kommer då och då.

Parken är jättefin! Ska man se den i all sin prakt så är det dock på våren och i början av sommaren som man ska vara där. I år är där två tillfälliga utställningar, en i trädgården med Bertil Valliens glaskonst och en på krocketbanan där några kända personer fått inreda sina egna växthus. Vi gick runt i lugn och ro, tittade på precis allt och tog massor med bilder. Jag har ingen aning när jag kommer hit igen, så det är lixom bäst att passa på.

När vi kände oss färdiga gick vi den korta biten till Slottsruinen, som bara ligger några hundra meter bort. Även här gick vi noga igenom allt och fick även här parera regnskurarna. Det spelar ingen roll hur många gånger jag besöker ruinen, jag upptäcker något nytt varenda gång. Särskilt när man går runt med en kamera och letar spännande vinklar dyker det upp saker man inte sett förr.

Matklockan hade ringt för länge sen när vi var nöjda och då vräkte regnet ner. Så det var bara att skynda hem till Peppe, fixa mat och vänta ut regnet… igen… helt plötsligt övergick regnet i den mest fantastiska sommarkvällen. Så Martin tog ut cyklarna och vi cyklade ner till Borgholm. På vägen fick vi se slottsruinen från en annan vinkel, det har jag inte gjort förut. Jag ville visa Martin kallbadhuset först av allt och väl där möttes vi av ett alldeles fantastiskt ljus. Hundra bilder senare hade vi lyckats ta oss till hamnen, som ligger alldeles brevid.

Vi parkerade cyklarna och strövade runt i stan som myllrade av avslappnade turister. Det kändes inte som att gå runt i Sverige ens, utan som på Rivieran eller i Spanien. Urmysigt! Här satt folk och myste på varenda uteservering, åt glass på bryggan eller bara gick omkring och njöt av atmosfären och värmen. Precis som vi.

Tidigare har jag alltid åkt hem efter uträttat ärende, det är många år sedan jag upplevt Borgholm på kvällstid. Men det var ju supermysigt! Nöjda cyklade vi tillbaka. Det var svårt att förstå att regnet vräkt ner bara några timmar tidigare. Vi sov sedan gott och åt frukost med Slottsruinen som kuliss. Här kommer vi att stå fler gånger, så himla mysigt!

Så härligt att få uppleva en välkänd plats på ett helt nytt sätt. Bara genom att vara där på en annan tid på dygnet och ta sej dit på ett annat sätt. så ska jag upptäcka fler ställen 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Hemma igen…

Hemma igen…

I fredags stod vi i valet och kvalet… skulle vi vara ute på rull lite till, eller skulle vi åka hem? Väderrapporterna varnade för rejält oväder och det är inte jättekul att betala för en ställplats och sedan inte kunna göra något. Så vi bestämde oss för att åka hem.

Efter 21 innehållsrika och helt fantastiska dagar packade vi ihop oss för sista gången och rullade hemåt. Inte utan viss ångest dock, livet ute på vägarna har verkligen blivit vår grej och gett mersmak. Dagarna har gått supersnabbt, det går inte att fatta att vi varit ute i tre veckor. Jag har ju inte ens hunnit skriva om allt här på bloggen, men det kommer!

Ska man sammanfatta vårt jobbsemesteräventyr så kan man göra det ungefär så här: 21 fantastiska dagar, med massor med sol, massor med nya upplevelser och massor med kärlek och skratt. Vädret har varit helt fantastiskt mestadels, vi har sett mängder med nya platser och gjort en massa roliga saker, träffat gamla och nya vänner, gosat hund och skrattat. Som vi har har skrattat. Martin och jag har så otroligt roligt tillsammans, det är verkligen en förmån att kunna skratta så mycket tillsammans med någon.

Vi började med att långsamt ta oss ner till Kalmar. Vi stannade i Valdemarsvik av en slump och ett planerat stopp i Påskallavik. Två oväntat mysiga små ”hålor”, med en hel del att se faktiskt. Sen kom vi till resans första större stopp, Kalmar. Här skulle vi vara i 2,5 dag och hade tillsammans med turistrådet gjort upp en massa saker att se och göra. Vi for runt som små illrar och såg så mycket vi bara kunde, slottet, alla fina parker, museet, båtsightseeing och en massa annat. Nu ska vi bara välja ut vad som ska skrivas artiklar om och redigera fler hundra bilder… Det kommer att ta lite tid.

Sen fortsatte vi till Öland, där vi först och främst skulle träffa barnen, men också hitta intressanta grejer att skriva om. Öland är ju min bakgård, så det mesta känner jag till – men det behövs alltid nya fräscha bilder och finns alltid en och annan sak som jag inte sett än men velat se. Vi började med en snabbvisit i Löttorp, för att gå på Lammet & Grisen med yngste sonen, fortsatte till Byxelkrok som vi cyklade runt och återupptäckte under 2 dygn. Sen blev det ett dygn på Böda Sand innan vi pustade ut i Löttorp och träffa stora sonen som också kommit dit. Här stannade vi 3 dagar pga sämre väder och för att vi helt enkelt behövde jobba lite.

Sen rullade vi vidare, mot Borgholm! Hit har jag alltså inte hunnit i bloggen, men det kommer. Detta blir alltså en liten teaser på vad ni kommer att få läsa om 🙂

Det blev ett intressant dygn, då vi sprang runt på Solliden och Slottsruinen som galningar, för att hinna det vi skulle mellan skyfallen. På kvällen sprack himlen upp, så vi cyklade ner till Borgholm och fick en alldeles magisk solnedgång. Nu hade vi klarat av norra delen av ön, som jag känner väl och det var dax för den södra delen. Jag hade utrustat mej med turistkarta och tvingade Martin att stanna vid nästan varenda sevärdhet. Det innebär att det blev massor med stopp och det innebär i sin tur massor med ruiner, sten och fornlämningar. Och blåst!

Vi tog oss ner längst östra sidan, träffade mina föräldrar i Färjestaden där vi bjöd på lunch – kroppkakor förstås, innan vi tog oss ner till södra udden. Nu är det tredje gången Martin är där, den första som det inte regnar – så vi kunde ta lite bilder. Men det blåste halv storm istället och gick knappt att hålla kameran still. Det blåste mer och mer, när det närmade sej 20 m/s tänkte vi att det var bäst att åka över bron innan den stängdes. Så vi sov i en gungande Peppe på Grönhögens ställplats innan vi drog över bron, i Småland blåste det betydligt mindre.

Målet var Lessebo och Skruv där en gammal bekant bor, och på vägen dit hittade vi Bond-museet. Vilket ställe! Grejer precis överallt och ingen logisk ordning, inte i mina ögon iaf… men så intressant och fascinerande. Kommer att skriva mer om detta senare, ni kanske redan har sett bilder på min instagram? Hos min vän i Skruv fick vi mysa cockerspaniel och gå på promenad, så himla mysigt. Nu botades lite av hundabstinensen, men det skulle komma mer bot.

Efter Lessebo åkte vi förbi Bilkyrkogården i Ryd, innan vi fortsatte mot Växjö och FYRA pälsbollar! Asså, vi besökte ju såklart husse och matte, tack o lov så är hundarna deras ögonstenar och fattar när man ligger mer på marken och gosar, än sitter vi bordet och pratar. Till saken hör att två av pälsbollarna är Borderterriers och det har vi inte träffat någon sedan Baileys dog. Förutom på Böda Sand, som vi stalkade tills vi fick mysa lite. Ja, man är lite knäpp som gammal BT-älskare – men alla är såna så alla BT-ägare fattar 🙂

Efter hundpromenader och massor med hundmys var abstinensen på en rimligare nivå igen och vi drog vidare. Vi besökte Teleborgs fantastiska sagoslott och ruinen i Växjö. Sen vek vi av åt väster för att ta en dag på Ullared och fylla på lite till husbilen, innan vi åka nästan hela vägen tillbaka igen och fortsatte till Vetlanda. Strax utanför Vetlanda ligger nämligen Ädelfors och där skulle vi vaska guld! Jag har varit där förr och älskade det, nu var det Martins tur och detta är ju absolut något som vi kommer att skriva om. Guldvaskning i Sverige lixom – hur kul är inte det!

Vi träffade Tobias som visade oss runt, berättade om platsen, guld och historia. Han instruerade sedan Martin i guldvaskningens ädla konst medan jag filmade. Det brukar vara tvärtom, men jag ville verkligen att han skulle få prova. OCH!!! Han älskade det också! Sommaren höjdpunkt blev det faktiskt.

Nu hade vi varit ute i drygt två veckor och det var egentligen bara två stopp kvar, Gränna och Stendörren i Nyköping. Vidare mot Gränna alltså… men jag var så trött på ljud och intryck att jag ringde upp min kompis i Huskvarna och frågade om vi fick stå på deras tomt över natten. Det fick vi och kunde äntligen ses igen, efter nästan 18 månader. Det blev inte många timmar och alla var jättetrötta, men en gemensam middag och lite snack blev det iaf. Jättemysigt!

Vi drog iväg tidigt, för att verkligen få en plats där vi ville och det fick vi. Ställplatsen i Gränna Hamn är toppen och kommer man tidigt så kan man tom välja plats. Vi tog en långt in, där var det lugnt och skönt och sol från alla håll. Första dagen gick vi runt i Gränna, tittade på polkagristillverkningen, var på museet och gick upp på berget. Andra dagen åkte vi till Visingsö, äntligen! Jag har velat åka dit i många nu, nu blev det äntligen av. Om detta ska jag såklart också berätta mer senare.

Sen var alltså planen att åka till Nyköping på vägen hem, men pga ovädersvarningen åkte vi istället direkt hem. Å tur var väl det. Det kom nästan 30 mm regn dagen efter! Medan regnet skvalade kunde vi tvätta, jobba och komma ikapp lite.

Så nu är vi alltså hemma… känns ju sådär… vi har massor att göra och Martin börjar jobba imorrn igen. Men så fort solen lyser inom låt säga 15 mils radie, så drar vi iväg igen. Vart vet vi alltså inte, bara att vi åker så fort vi kan. Vi kan jobba i bilen och gör lite som vi vill och det känns väldigt lyxigt.

Så nu väntar vi bara på ”rätt” väder, sen drar vi. Vi älskar att vara på väg 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Kustvägen och en bebiskamel

Kustvägen och en bebiskamel

Efter de 22 intensiva timmarna på Böda tog vi några dagar i vårt hus i Löttorp. I och i… vi sov såklart i Peppe 🙂

Jag kommer faktiskt inte ihåg hur länge vi haft vårt hus, men det är runt 20 år. Innan dess hade vi ett mindre fritidshus i skogen strax norr om Löttorp.

Båda barnen var på plats när vi kom på söndageftermiddagen, plus sambon till yngste sonen. Vi blev bjudna på mysig middag innan de två yngsta skulle åka tillbaka hem igen. Kvar blev Martin, jag och äldste sonen. På måndagen drog vi tre iväg på äventyr, med sonen som chaufför – så lyxigt!

Planen var att åka hela Landborgen, eller Kustvägen, som den egentligen heter. Den går från Raukarna i Byrum till Äleklinta, där de berömda kamelerna finns. En mysig grusväg hela vägen, med massor att se, ibland med betande kossor som sällskap.

Man börjar alltså vid raukarna. Det är alltid lika härliga att gå runt och fota, det finns alltid någon ny vinkel att undersöka. Här finns ett hundratal raukar längs en sträcka på ungefär 600 meter. Vi åkte ofta hit och badade när jag var liten. Men den här gången tog vi alltså bara bilder och åkte vidare.

Längs vägen finns några ”måsten” när det gäller att stanna och ta bilder. Ett sånt ställe är den gamla sjöboden som ligger helt ensam och nästan smälter in i naturen med sin grå färg. Strax efter ligger det vi kallar raset, som egentligen benämns som bergraset i Fornbo. Jag vet inte så mycket om det, mer än att min morfar hade en båt här och att jag tror att klippväggen rasade på 30-talet… Om man kan tänka sej att bada vid klippor ska man komma hit, man är nämligen nästan ensam eftersom det är en bit att gå från bilen.

Sen får man åka några minuter. Strax innan Alvedsjöbodar finns en brygga med ett litet läger med fiskebodar som ligger jättefint. Det var här Martin friade till mej i solnedgången, för sex år sedan och en plats vi alltid återkommer till när vi är här. Här stannar vi alltid och tar bilder, vid fint väder ser man Blå Jungfrun klart och tydligt.

En liten bit söder om Alvedsjöbodar står den fina och väl bevarare väderkvarnen som vi också alltid stannar och fotar. Den är röd och fin och står som en slags väktare över sundet. Strax söder om denna finns det lilla stenhuset med sin stenmur. Grått, kargt och kallt – perfekta färger för en spännande bild.

Sen blir det en historialektion, då är man nämligen framme vid skurkvarnen i Jordhamn. När jag var liten hade man ett sommarspel som hette Stenkustens Folk, där man berättade om livet på ön. Det var alltså en teater med amatörer från norra Öland med kvarnarna och platsen som scen. Föreställningen blev så populär att den spelades in och visas lite då och då på bion i Löttorp. Skurkvarnen tog över efter den oxdragna kvarnen som står alldeles brevid. Bägge var till för att slipa stenar innan de skeppades iväg. Jag har för mej att den äldsta kvarnen kunde slipa 100 stenar i veckan, den nyare kunde ta ett 30-tal per dag.

Strax söder om Jordhamn ligger Sandvik där den stora kvarnen finns, en av världens största faktiskt och den största i Norden har jag för mej. Kvarnen är idag restaurang, eller… restaurangen ligger i en byggnad brevid – men man går igenom kvarnen för att komma till den. Här kan man äta de traditionella öländska rätterna som kroppkakor och lufsa. Vi stannade dock inte utan åkte vidare på Kustvägen, ända till slutet.

När vi kom fram till Äleklinta hade vi sån jäkla tur! Ni som kan ert Öland, vet att i Äleklinta finns det kameler och lamor, här håller nämligen kamelbonden Bengt till. Han blev först känd för att han var galen nog att ta två kameler till Öland i slutet av 80-talet. Sen blev han ännu mera känd när han var med i Bonde söker fru. Precis när vi kom skulle han släppa ut en ny liten kamel, bara fyra veckor gammal och vi fick vara med!

Den lilla krabaten fick inte världens bästa mottagande av de andra kamelerna och blev lite skrämd. Men efter en stund lugnade allt ner sej och det blev frid och fröjd inne i hagen. Vi fick en pratstund med Bengt och kunde ta lite bilder i lugn och ro, innan turisterna fick syn på honom och skulle ta selfies. Han berättade bland annat att han just nu har 23 kameler i olika ålder och att den keligaste heter Shejk. Honom fick även vi klappa, Shejk stod och väntade vid grinden på mys och när han var nöjd gick han iväg.

Nöjd och belåtna efter en härlig biltur, några höjdpunkter och överraskningar, och flera hundra bilder, tog vi oss hemåt igen. Kustvägen är ca 3 mil och skall köras i lugn och ro, helst cyklas faktiskt. Vi lämnade Peppe hemma, eftersom vägen är väldigt smal och naturen oerhört känslig. Här ska man helt enkelt inte köra husbil, vägen klarar inte det – men det gör ju folk ändå såklart… tyvärr.

Naturen längst vägen är otroligt vacker, fornlämningarna många och historiens vingslag känns i varje krök. Hela sträckan tar såklart en bra stund att köra, men är så väl värd den tiden. Stanna, njut av naturen, klappa en kossa, ta ett bad och vad du än gör – missa inte solnedgången! Det är här på västra sidan som de vackraste solnedgångarna upplevs. Det finns ju en anledning till att Martin valde att fria här 🙂

Vi åker Landborgen/Kustvägen nästan varje gång vi är på Öland, har du inte gjort det så är det dax!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Ett dygn på Böda Sand (aka Böda camping)

Ett dygn på Böda Sand (aka Böda camping)

Jag är uppväxt på Ölands västra sida och har varit väldigt lite på den östra. Böda var en plats som turisterna åkte till och dit det alltid var bilkö. Vi höll till på vår strand, det var lixom lugnast så.

När man blir med husbil kommer Böda i ett helt annat ljus. Man blir lixom nyfiken. Vad är det som lockar med Böda och särskilt Böda Sand? Vad är grejen? Det var vi ju tvungna att ta reda på och ville skriva om, så det blev till att checka in på Böda Sand (Böda Camping) ett dygn under värsta högsäsongen. Otroligt fascinerande 🙂

Jag har varit på campingen kanske två gånger under hela mitt 51-åriga liv. Senast jag var där var iofs området stort, men där fanns egentligen bara en lite halvdassig pool och en kiosk. Som jag kommer ihåg det alltså, det måste varit när barnen var väldigt små – alltså runt 25 år sedan.

Jag har ju sett lite på tv, hur området byggts ut och det nästan blivit som en stad i staden. Lite som Vatikanen i Rom. En egen stat lixom. Staten Böda på Öland, bara flaggan saknas. Jag skojar såklart, men när man redan vid incheckningen får en hel tidning som bara handlar om regler och bra saker att veta när man checkar in, bor där och checkar ut – jag då fattar man att det är stort.

Vi lyckades iaf checka in utan problem och få vårt kuvert med all information. Vi skulle bo på Tullamore Street, femte kvarteret. Tur vi fick en karta att köra efter, området är inte bara stort nu – utan JÄTTESTORT! Vi hittade vår plats och installerade oss. Sen började upptäcktsfärden, vi hade exakt 22 timmar på oss att se ALLT! Det räcker för att se hela området, men absolut inte för att UPPLEVA området. Det behöver man nog flera dagar till.

Men vi hade bara en dag och började med stranden. Den är fin. Det är såklart den folk kommer för, den är ljuvlig. Lång med finaste sanden och långgrunt när man ska bada. Vi kom ner till stranden vid 15-tiden, la oss och somnade direkt. Hoppsan. Lite trötta kanske efter en hektiskt vecka. Jaja, 45 minuter senare var vi på benen igen, gick upp från stranden och in till det som kallas centrum. Där finns allt. Ica, frisör, skönhetssalong, Spa, flera restauranger och en massa annat. Är man på Böda så behöver man faktiskt inte åka därifrån under hela sin vistelse, allt finns där. Bara att sparka av sej skorna och bara vara.

På Bödasidan har man ingen solnedgång, men vi tog oss ner till stranden ändå efter middagen. Sen gick vi runt HELA området. Jag tror det blev 15000 steg innan vi tagit oss runt allt och vi lyckades faktiskt träffa en bekant också. Henne familj är där två veckor varje år och står på samma plats. Hon hänger på låset när NÄSTA års platser släpps 1 juli. Men så är de sisådär 5-6 familjer som ska få plats och vill bo tillsammans. Å så har de gjort en massa år nu och gänget blir bara större och större.

Klar jag hade fördomar! Jag var tvärsäker på att vi inte skulle få någon sömn alls. Det lät överallt, ungar stojade runt, hundar skällde och det var lördagkväll… men vid midnatt var det tyst, otroligt nog. Vi sov jättegott, men man undrar ju varför vissa måste kasta glas 23.15 samt 7.15 – kan man inte göra sånt under dagtid när folk ändå låter? Vi vaknade alltså av krosset när man kastar glas i en container, men det var dax att vakna ändå. Vi skulle ju se det vi missat dagen innan.

Området som alltid visas på tv är paradgatan eller Fifth Avenue som den också kallas. Det var vi ju såklart tvungna att kolla in. Vi hade gått där kvällen innan, när hela gatan var upplyst med små lyktor och jättemysig. Vi upptäckte ganska direkt att Böda är indelat i områden, lite beroende på vilka som bor där. På Fifth Avenue är det prydligt och fint. Här bor långliggarna som har altaner, blommor och flaggstänger. Vi hörde något om att det finns en kölista för just den gatan och att väntetiden är upp till 20 år. Övriga områden har inte alls lika lång kötid. Man kanske helt enkelt får ta det som finns och jobba sej uppåt?

När vi var där var området helt fullt, så när som på ett fåtal platser. Visst var det mycket folk, men ändå hanterbart. Stranden är stor, där får alla plats. Går man bara lite åt sidorna finns gott om plats. Här finns även träningsmöjligheter och där var det inte alls särskilt mycket folk även om det alltid var någon som tränade. Numera finns även fyra padelbanor, där och på tennisbanorna var det alltid mycket folk – men i de två utegymmen fanns gott om utrymme. Det finns även ett gäng motionsslingor och naturstigar, OCH en 9-håls golfbana! Ni fattar va? Här finns allt!

Skulle jag kunna bo här någon längre tid?

Jo, men det skulle jag nog kunna – iaf några dagar. Det är rätt härligt att ha stranden och allt annat nära. Nu är det ju lite knepigt för att det är Öland och jag känner till det på mitt sätt. Men låt säga att Böda varit på Gotland, då hade jag nog kunnat bo där ett tag och haft det som utgångsläge. Jag är ju en sån som vill se mer, men bo bekvämt. Då är ett sånt här ställe perfekt och särskilt om man är en familj. Barn i alla åldrar har hur mycket som helst att göra och kan träffa hur många nya kompisar som helst. Jag förstår folk som väljer den här typen av boende, absolut – även om det varit helt främmande för mej hittills.

Det finns bara ett fel. Å det är det där med solnedgången. Jag måste ha en solnedgång när jag är på Öland. Det finns tre lösningar, att cykla iväg och se solen går ner i kalmarsund, att flytta hela Böda Sand eller helt enkelt snurra på ön så att Bödasidan kommer västerut 🙂

Jag är iaf glad att fått se Böda Sand från insidan och vi kommer med all säkerhet tillbaka, men kanske en lugnare period och fler dagar – så vi slipper stressa runt och kan uppleva campingen lite mer rättvist. Det var lite stressigt att se allt på 22 timmar och dessutom en helg, mitt i sommaren när det är helt full. Men nu vet vi hur det är då!

Har du varit på Böda Sand? Berätta gärna om din upplevelse.

HÄR finns filmen från Böda Sand, häng med på rundvandring 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Äntligen Öland!

Äntligen Öland!

Efter två dygn i Kalmar var det dax att äntligen rulla över bron. Som vanligt stannade vi vid brofästet och tog de obligatoriska bilderna 🙂

Öland är mitt andra paradis, där finns halva mitt hjärta – andra halvan finns i Gambia. Jag har aldrig bott på heltid på Öland, men fram till jag började skolan var vi där jämt och jag kommer knappt ihåg något annat. Mellan 6 och 15 års ålder var jag där varje lov och såklart hela långa sommarlovet.

Från början hade vi ett hus nere i skogen strax norr om Löttorp, de senaste 17-18 åren har vi haft ett hus inne i Löttorp. Där har jag och barnen varit så ofta vi kunnat, hela somrarna tillbringade där.

Att åka över bron är så mysigt, då åker jag ju till paradiset. Så var det även den här gången. Solen sken och allt var perfekt. Den här gången skulle vi däremot inte bo i vårt hus, utan på olika ställen i husbilen. Första målet var ändå Löttorp, men Lammet & Grisen.

Där skulle vi möta upp yngste sonen som är på semester med ett gäng kompisar. Har man bord och äter på Lammet & Grisen, får man stå på deras ställplats gratis. Så himla bra! Så det gjorde vi!

Vi kom tidigt, så vi hade några timmar att slå ihjäl innan det var dax för mat. Så vi packade ur cyklarna och drog iväg till ”vår” strand. Stranden där Martin friade till mej alltså 🙂

Där låg vi och läste och myste i solen och hade semester i typ två timmar innan vi cyklade tillbaka. Dagarna har varit rätt intensiva, så man somnar nästan så fort man lägger sej och blundar lite. Att sova i solen är ju sååå skönt!

Vi cyklade tillbaka och satte oss sedan utanför bilen och väntade in sonens gäng. Sen åt vi! Det är lixom det man gör på Lammet & Grisen. Man äter helgrillat lamm och gris, tillsammans med en massa goda tillbehör. Så sitter man i något som känns som en spansk taverna och allt kan liknas med en enda stor grisfest, fast med lamm också. Jättemysigt!

Ett måste att göra iaf en gång per sommar, men för oss brukar det bli på midsommarafton. Då ingår nämligen lunchen när man bokat middagen. Perfekt!

När alla var nöjda och belåtna gick vi upp på uteplatsen. Några av oss (jag) åt efterrätt och de andra tog varsin drink. Där satt vi och hade mysigt tills solen började gå ner. Sonens gäng skulle cykla tillbaka till huset och här finns ingen gatubelysning – då får man ge sej hemåt innan det blir kolsvart.

Vi gick tillbaka till Peppe och sov så otroligt gott. Det var helt tyst, till skillnad från Kalmar. Så vi vaknade ganska tidigt och var hyfsat utvilade och rullade vidare till nästa stopp.

Häng med till Byxelkrok!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Vardag igen – vad hände egentligen?

Vardag igen – vad hände egentligen?

Dagarna på Öland var så sköna! 6 dagar var vi där och tog verkligen vara på tiden. Vi hade med oss det mesta i matväg så vi skulle slippa besöka butiker och träffa folk i onödan. Jag tror inte ens vi såg 20 pers sammanlagt på de här dagarna 🙂

Vi åkte alltså ner på nyårsafton, det var nästan tomt på vägen och vi tog god tid på oss. Vi följer våra rutiner även när vi är på resa och tog vår första promenad bara någon halvtimma efter vi kom fram. Promenaderna på Öland är något alldeles särskilt för mej oavsett årstid. Det är främst ljuden jag älskar, det är nästan helt tyst och det enda man hör är knastret från fötterna på grusvägen.

Varje dag tog vi våra två promenader, i ur och skur. Allt för ofta i skur… men vi gjorde det ändå! På nyårsdagen (fredagen), lördagen och söndagen upptäckte vi ön, planen var att ta bilder ”off season” för att visa att det är precis lika intressant att besöka ön andra perioder än juni-augusti. Och jag tycker nog att vi fick en himla massa fina bilder.

Måndag och halva tisdagen jobbade vi som vanligt. Precis som hemma satt vi vid varsin dator, i varsitt rum och gjord det vi skulle. Men tisdagen var ju halvdag, så då åkte vi runt lite igen, bla till en av de stränder där vi ofta badade när jag var liten. Det var svinkallt!!! Vi besökte också min äldre bror som driver Pensionat Hornsjön som ligger ungefär 6 km från vårt hus, vid Ölands enda insjö. Brorsan har en liten vit pälsboll, så vi fick mysa lite hund också.

I onsdags åkte vi tillbaka hem till Tumba, då var det snöstorm i hela södra Sverige, men det gick bra ändå. Torsdagen gick åt till att städa bort julen och handla. Fast det där att städa bort julen tog hela fredagen också, jag var så himla trött så allt gick i slowmotion. Jag har väldigt lite julpynt kvar, men det tog sin tid ändå. Allt samlades ihop på golvet i vardagsrummet, innan det hamnade i sina lådor igen – så det var lite kaos där ett tag.

För bara ett par år sedan hade jag 12-13 plastbackar med julpynt, plus ett antal stora grejer och kassar. Ett tag hade jag över 400 tomtar… förra hösten plockade jag fram allt och rensade ur rejält och sålde av. Nu när jag hade plockat ihop allt var det tre plastbackar plus en julgran, två stora tomtar och en kasse med ljusstakar. Det var så skönt när jag såg hur lite det faktiskt är kvar och känns som ytterligare ett steg närmare mot vårt liv i husbil.

Helgen gick jättesnabbt! Martin fyllde år igår (söndag) men vi firade både lördag och söndag bara för att. På söndagen hade vi vår lånehund och tog en längre promenad. Det var ett glatt återseende, då vi inte setts sedan innan jul. Vår lille Nalle Studsboll (hunden alltså) tjöt av lycka 🙂

Eftersom det är corona och dessutom blev halv snöstorm efter lunch blev det inget fikabesök eller mer firande av Martin, men det gick bra ändå. Det var ju skidor på tv hela dagen, så där satt vi bänkade och hade mysigt i varsin massagefåtölj.

Å idag är det alltså måndag och helgerna är över. Å det märks att allt körde igång igen, jösses va mycket mail det trillade in direkt. Så idag har jag förutom att träna och gått två promenader (en i sol och en i regn), även tagit tag i mina inkorgar så jag ska vara hyfsat ikapp. Så nu är det väl bara att konstatera att 2021 börjat på riktigt. Med snö och allt, den kom ju igår.

Jag brukar inte redovisa vad som händer så här i detalj, men nu undrade jag själv vart tiden tagit vägen och var lixom tvungen att spalta upp allt för min egen skull. Det var det där med mitt dåliga minne… Så nu har jag koll igen, eller som Martin brukar säga när han läst bloggen ”nu är jag uppdaterad med mitt liv igen”.

Det är tur att vi har bloggen som håller koll åt oss 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Äventyr på södra Öland

Äventyr på södra Öland

Vi fortsätter att visa upp vackra Öland och tar oss söderut. Som jag skrev förut så brukar man säga att norra delen börjar vid Borgholm, alltså tar den södra delen också vid där.

Vi börjar dock lite norr ut ändå, i Alböke. De som sett ”Bonde söker fru” kanske kommer ihåg kamelbonden från Öland? Bengt har sina kameler i Alböke som ligger någon mil norr om Borgholm och är ett måste att besöka vilken ålder man än är i.

När de första kamelerna kom till Öland var det nog många som tyckte att det var helt galet, men det visade sej rätt snart att det var en ganska bra idé. Kamelerna har växt i antal och just när vi var där så var de väldigt sociala och nyfikna, oftast brukar man bara se dem på avstånd.

Målet för dagen var Ottenby och fyren Långe Jan. Så vi susade förbi Borgholm, det fick vänta till kvällen – vi hade nämligen hört talas om julbelysningen som man tydligen bara måste uppleva på kvällen. Man kan inte stanna och fota varenda väderkvarn, men de är ju så fina att det blev rätt många på vägen. Även den här dagen var kampen mot dagsljuset ett faktum, så alla stopp fick göras väldigt snabbt.

Från vårt hus i Löttorp är det 12 mil till södra udden, så det var redan lunch när vi närmades oss Färjestaden. Vintertid vet man inte riktigt vad som är öppet när det gäller matställen, så man får lixom ta det som finns. Vi såg en stor vit byggnad med texten ”Välkommen till det Öländska köket” som vi passerade, vi körde vidare men ångrade oss och vände tillbaka. Å tur var väl det!

Här fick vi se vår absolut första drive-in för kroppkakor! Så himla roligt! Kön var lång, men betades av in en imponerande takt. Vi misstänkte att det var vår enda chans till att få både lunch och framförallt nykokta kroppkakor och gick in, för man kunde äta inne i restaurangen också. 95 kr fick vi betala för 3 gigantiska kroppkakor, samt ett fint salladsbord och kaffe på maten. Heeelt ok! Och vilka kroppkakor! Nästan i min morfars klass.

Dessutom kunde man köpa gårdagens för halva priset att ta med hem, så det gjorde vi förstås också! Då får man dem förpackade i små lådor med vätska från koket och de blir riktigt bra när man sedan värmer dem. Så detta kan nog bli en rutin när vi åker till Öland nästa gång. Att svänga av vägen efter bron och köpa med kvällens middag. I ”driven” förstås 🙂

Mätta och mycket nöjda drog vi vidare. Ett av målen var att fota Ölandsbron i sin helhet. Vilket inte är jätteenkelt, men man måste ju försöka! Vi hittade en plats och precis just då sken solen vackert så bron nästan såg självlysande ut. Tycker det blev en hyfsad bild trots att jag bara har en liten pocketkamera 🙂

Första historiska stoppet för dagen, blev vid Kungsmuren även kallad den Stora muren. Den uppfördes 1653 på uppdrag av Karl X Gustav och ligger norr om Ottenby kungsgård och sträcker sig i öst-västlig riktning, 5 km, tvärs över ön. Syftet var att stänga in de kungliga dovhjortarna och på det viset garantera en tät viltstam vid den kungliga jakten. Hjortar finns det, men vi såg inga när vi åkte förbi. Här finns sälar också, men vi såg inga såna heller.

Jag vet inte vad det är med mej och södra udden, men det regnar ALLTID när jag är där. Och på vintern kommer regnet på tvären, i form av små ilskna isbitar. Vi hann precis ut ur bilen och fram till fyren när det började ösregna, såklart. På bara någon minut var vi dyngsura och iskalla så det blev bara ett par bilder innan vi var helt genomfrusna och tog vår tillflykt till bilens värme igen.

Vi väntade en stund, men regnet avtog inte – lite småsura vände vi tillbaka norrut igen. Nu föll mörkret snabbt och med allt vilt som finns på ön är det ingen nöje att köra i mörker. Det finns ju massor mer att se på södra delen, bla Eketorps Borg, Djurparken och mängder med fornlämningar, vackra hamnar och annat som ni säkert redan vet om. Men på vintern är dessa inte jätteroliga att besöka faktiskt. Särskilt inte när det regnar isbitar.

Men vi hade ju Borgholm kvar och när vi kom fram var det helt mörkt. Julbelysningen var precis så fin som vi hört. Det var nästan tomt och helt tyst när vi gick omkring och bara myste. En väldigt mysig liten promenad runt en av mina favoritstäder i världen. Borgholm var väldigt speciellt för mej under några somrar på 70-talet. Här fanns nämligen Gula Paviljongen som vi hade sommarshow varje tisdag kl 19 under ledning av Hasse Funck.

Hasse är borta sedan många år, paviljongen stod kvar länge men är riven nu. Precis som mycket annat på Öland, saker har förändrats väldigt mycket under åren. Men mycket är sej likt också, och det såg vi under våra rundturer. Det viktigaste för mej är nog att kustvägen får vara kvar som den alltid varit, att Borgholms slottsruin ser ut som den alltid gjort, att väderkvarnarna rustas och får stå där de gjort i så många år och att stränderna bevaras.

Det är ett problem att vara ett turistparadis som många älskar och vill besöka, naturen slits och folk förstör. Vi som planerar för ett liv i husbil har kanske ett extra ögat åt det hållet och blir ledsna när vi ser hur folk parkerar i den ömtåliga naturen och låter sitt skräp vara kvar efter en övernattning. Så får det inte gå till!

Med det sagt vill jag verkligen uppmana er att besöka Öland året om. Kanske inte när fåken har gått och det är höga snövallar överallt, men det blir häftiga bilder och något man väldigt sällan får uppleva 🙂

Öland är egentligen vackrast i april-maj, har finaste solnedgångarna i juni-juli och härligaste vädret i augusti. Men att vara här utanför turistsäsongen när det är alldeles tyst, man kan gå på mittsträcket på vägen och verkligen upptäcka varenda liten millimeter helt på egen hand, är något alldeles särskilt. Just tystnaden är ljuvlig och det bästa av allt tror jag.

Fler bilder finns, och fler kommer vart efter, på min instagram @marlenerinda

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

En tur runt Ölands norra udde

En tur runt Ölands norra udde

På Öland bor det runt 25 000 personer, på sommaren ökar den siffran mångfalt. Däremot är det inte många turister som besökt ön under vintern, därför tänkte jag berätta lite om Öland utanför turistsäsongen.

Vädret på Öland är lite extremt av sej kan man kanske säga. Är det varmt så är det skitvarmt, är det kallt så är det svinkallt och blåser det så blåser det rejält. Under vintern är det nästan alltid svinkallt och halv storm, å det är därför jag inte vill bo på ön på heltid – när det snöar så snöar det på tvären typ. Det är inte ofta särskilt mycket snö, men när det är det – då är det mängder!

Temperaturen visar just nu 3-4 grader plus, men vi är ju på en ö så vinden, fukten och kyleffekten gör att det känns betydligt kallare. Är man i lä så är det rätt skönt, men alla som varit här vet ju hur mycket lä det går att hitta… inte så mycket. Här är platt platt platt, inget som skyddar alls.

MEN det är precis lika fint här oavsett årstid! Så att åka runt och leka med kameran är helt fantastiskt när man än gör det. Ofta sitter det konstnärer och målar lite överallt året om. Färgerna är magiska både på vintern, sommaren, våren och hösten.

I lördags åkte vi iväg för att kolla in norra udden. Solen kikade fram lite blygt, gråskalan var rätt kompakt från början – men vi fick en fantastisk solnedgång. Det är inte mycket som slår solnedgången på Öland, med havet som bakgrund 🙂

Man brukar säga att norra Öland börjar vid Borgholm, vi bor i Löttorp som ligger 3-4 mil från norra udden. Det är på den här delen av ön som de långa badstränderna finns. Böda, Lammet & Grisen, Lådbilslandet, fyren Långe Erik och raukarna är väl sånt som folk känner till, men här finns en massa mer. På vintern är det naturen som lockar, alla ”turistgrejer” är stängda.

När vi ska visa vänner vårt paradis, börjar vi med att åka genom den långa björkallén i Böda Ekopark och fortsätta vägen till Trollskogen och museijärnvägen Böda skogsjärnväg som finns i den östra delen högst upp på ön. Udden är som en klo, i den östra delen finns spännande grejer mitt ute i skogen och i den västra delen av klon finns bla fyren.

Det är lite för blött för att gå i Trollskogen just nu, men där finns tre olika promenadspår, alla går genom tät och spännande skog och man kommer ut vid ett vrak på stranden. Går man här på sommaren gör man det i sällskap med kossor som är på sommarbete. På vintern är man helt ensam och det är alldeles tyst. Museijärnvägen var från början nästan 3 mil, idag är den typ 3 km. På sommaren kan man åka med ångloket Mormor, det går långsamt och är jättemysigt. På vintern är de bara den lilla perrongen och spåret som syns, ångloket och vagnarna står i tryggt förvar i den små vagnhallarna som finns där.

Sen får man alltså åka tillbaka lite, för att komma till den andra delen av klon. På vägen åker man förbi bla Neptuniåkrar som är magiskt vackert på våren. Kusten fylls av blommande blå blommor och konstnärerna sitter på rad och målar. Perfekt fotomotiv med konstnärer och allt, om ni frågar mej! Just nu är det däremot bara grått, grått, grått… så det körde vi bara förbi. Nu var fyren Långe Erik vårt mål.

Trots plusgrader och sol så var det iskallt pga vinden och vattnet. Bara den lilla minut det tar att ställa in kameran eller slå in pinkoden på mobilen gör att fingrarna typ fryser till is. Men vad gör man inte för att få fina bilder? Solen hade börjat gå ner och färgerna var helt magiska. Att efter flera månader får se solen och en solnedgång över havet kan göra en förfrusen själ alldeles lycklig.

Efter mängder med bilder och helt stelfrusna fingrar var det dax att vända hemåt igen. Hade det varit ljust lite längre hade vi kört in vid Byrum, tittat på raukarna och kört kustvägen/Landborgen ner till Löttorp – nu körde vi direkt hem istället. Men dagen innan hade vi faktiskt tagit just den turen och sett på allt fint på vägen.

Landborgen går flera mil längst den västra sidan, vi brukar åka från Byrum till Sandvik. På vägen finns ett antal små sjöbodar och fiskestugor, små hamnar och fina små hus. Här finns också platsen där Martin friade till mej (där jag pekar) och som grädde på moset ser man Blå Ljungfruns siluett längs hela vägen. En otroligt härlig väg att framförallt cykla på sommaren.

Självklart finns det mycket mer att se, men detta är ungefär vad man hinner en kort vinterdag när man tävlar mot ljuset. Det är inte kul att köra runt i mörker här, det finns alldeles för mycket vilt på vägarna. Dagarna är dock lite längre här mot i Stockholm, solen går upp någon kvart tidigare och ner någon halvtimme senare. Tid som vi utnyttjar till max!

Jag hoppas att jag lyckats locka någon av er att se mer av Öland utanför turistsäsongen. Här är ljuvligt just nu om man bortser från kylan, det är lugnt och alldeles alldeles tyst.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Ett väldigt lugnt nyårsfirande

Ett väldigt lugnt nyårsfirande

Nyårsafton för oss började redan tidigt på morgonen. Martin gick upp 5 och jag en stund efter, redan klockan 7 satt vi i bilen och påbörjade de 50 milen till vårt svenska paradis.

De senaste veckorna hemma i Tumba har varit riktigt jobbiga. Sedan mitten av november har det smällt rejält i närheten av vårt hem, det har varit såna där smällar så man lyft ur soffan vissa gånger. Det har varit mycket värre än tidigare år och jag är tacksam över att pälsbollen slipper uppleva årets fyrverkerisäsong. Vissa kvällar har det låtit som tredje världskriget utanför och vi kunde ju bara gissa hur det skulle bli på självaste nyårsafton.

För ett par veckor sedan bestämde vi bla därför att nyår skulle firas på Öland. Vi kan lika gärna sitta där och jobba mellan nyår och trettonhelg och byta ut våra fyra Tumba-väggar mot fyra Ölands-väggar. Så det gjorde vi!

Vägen ner var nästan tom. Vi tog gott om tid på oss, åt frukost i bilen i Söderköping och lunch på Donken i Oskarshamn. Stannade för att fota vid Ölandsbron, tog små avvägar och omvägar, innan vi till slut kom fram till vårt hus i Löttorp på norra Öland vid 14-tiden. Då packade vi snabbt in våra grejer och gick direkt ut på promenad.

Solen sken, det var 4-5 grader varmt och alldeles ljuvligt. Nästan tomt på folk, men ett rådjur mötte vi allt. Och det var så tyst! Från tredje världskriget hemma i Tumba till total tystnad, det var så skönt. Vi var ute och gick i kanske 40 minuter och sen kröp vi ner i sängen för en tupplur innan middagen.

Vår nyårskväll blev väldigt lugn. Vi åt en trerättersmiddag, tittade lite på tv och inväntade 12-slaget. Det var lite fyrverkerier, mycket för att vara här – men inget emot det vi haft senaste veckorna. Kvart över 12 tror jag, vi låg i sängen och somnade nog direkt. På nyårsdagen vaknade vi vid 8.30 av att regnet smattrade lite på taket. Vi försökte ta en promenad på förmiddagen, men den fick ett hastigt avslut när det kom en rejäl hagelskur.

Vädret ser inte toppen ut de dagar vi ska vara här. Lite tråkigt förstås, men det får bli som det blir. Vi tänkte finkamma Öland på intressanta platser att se medan vi är här, så mycket som vädret tillåter. En del visas förstås upp här, men de flesta bilderna kommer på instagram @marlenerinda Häng med där om ni vill se hur Öland ser ut på vintern. Lite annorlunda är det faktiskt.

Har ni varit på Öland bortom turistsäsongen? Det är faktiskt väldigt skönt 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram