Browsed by
Etikett: sömnapne

Kineserna har rätt!

Kineserna har rätt!

I Kina får man betalt för att ta en tupplur på lunchen. När jag fick min diagnos sömnstörning och sömnapné fick jag även order om att sova när jag är trött (om det går alltså) och gärna ta en tupplur efter lunch. Både Kineserna och min läkare är väldigt kloka!

Många säger att om de sover på dagen så sover de sämre på natten. För mej är det tvärtom; sover jag en liten stund på dagen så sover jag mycket bättre på natten. Knoppen och kroppen behöver sin vila, får man den inte på natten så kanske man behöver kompensera den på dagen.

Jag sover ungefär 7 timmar på nätterna, vilket kan verka helt normalt och bra. Problemet med min sömn är att jag aldrig kommer ner i djupsömn, den som läker kroppen och ger återhämtning. Jag sover väldigt lätt, drömmer aldrig och är vaken en stor del av natten – fast jag tycker att jag sover. Sömnkvaliteten är alltså inte särskilt bra eller tillräcklig, vilket innebär att jag är lika trött när jag vaknar som när jag gick och la mej.

Om jag sover en stund på dagen däremot, det kan vara allt från en kvart till en timme, så blir även sömnen på natten bättre och jag är piggare på dagen. Precis som min läkare sa, som alla andra säger tvärtemot. Så när jag kan tar jag en tupplur, ibland är jag så trött att ögonen svider – ibland lägger jag mej och kan inte somna. Jag försöker lyssna på kroppen och när jag gör det mår jag förstås bäst.

Det är det här som blir ett problem när jag är på resa eller mässor. Det är svårt att lägga sej då lixom… Men det vet jag och är förbered på, så ibland får jag hoppa över en punkt i programmet för att vila lite eller helt enkelt köra på, köra slut och sedan reparera när jag kan, vilket kan ta några dagar. Jag kan inte ”sova ikapp” på en natt eller ett par dagar, det krävs längre tid än så. Å när jag är slut och inte har sovit ordentligt, då märks det. Jag sluddrar när jag pratar, tappar ord, glömmer saker och värken kommer som på beställning. Kroppen stänger av funktioner, för att orka vara vaken.

Jag sover alltså ganska mycket. Jag är inte lat. Jag är sjuk. Både min fibromyalgi, hypotyreos och utbrändheten för många år sedan påverkar mej och min sömnstörning. Får jag bara vila så orkar jag huuuuur mycket som helst! Men jag behöver även ljuset, så nu väntar en tung period med mörkare dagar. Det är så jobbigt.

Sömnen är även viktig för vikten. Trötthet triggar gärna sockersuget, för att få lite extra energi. Då hjälper inte en morot, man vill ha choklad eller annat sött. Tyvärr hjälper den där energin bara en kort stund, sen är man trött igen och då vill man ha ännu mer… det blir en ond cirkel och vikten ökar. Istället för att försöka ta en kort tupplur. Det har hänt att jag tagit den på toaletten…

Så nu vet ni att Kineserna är himla smarta och varför jag kan vara lite tröttare och glömsk lite då och då. Å ni kanske har fått en förklaring till ert sötsug? Var smart – ta en tupplur!

Firar 19 år med Viktväktarna idag!

Firar 19 år med Viktväktarna idag!

Före VV. Smal, före bröllopet. Smal och stark!

Den 7 augusti 2000 fick jag nog av mej själv och skrev in mej på Viktväktarna. Inte för att jag var jättetjock, utan för att jag behövde lära om när det gäller mat. Skaffa en ny, sundare livsstil, för mej och barnen. 19 år har gått, idag är jag väldigt nöjd med mitt beslut.

Jag var 30 år, åt oftast inget på dagarna men sen smällde jag i mej skogaholmslimpa med ett tjockt lager hushållsost på kvällarna. Det är ju så gott! Men det är ju inte mycket näring… och det kan knappast kallas sund kosthållning. Men så var det! Jag mådde skit! Jag var ganska nyskild, mitt i en rejäl utbrändhet, konstant trött, superstressad och en rätt ledsen ensamstående morsa. Att min bästa kompis dog en vecka senare gjorde inte saken bättre… men samtidigt gjorde hennes död att jag fick en insikt om att jag måste ta hand om mej bättre.

Så jag skrev in mej på Viktväktarna i Tullinge Centrum, tillsammans med min mamma. Min första vecka räknade vi prickar, jag hade fattat det hyfsat när jag kom dit veckan två och då fick vi veta att det from nu skulle handla om Points. Tack för den! Det var bara att glömma allt från första veckan och lära om, samtidigt som jag skulle smälta att min bästa vän inte fanns längre… Men det gick! Points var ju dessutom såååå mycket enklare än Prickar!

Jag hade svårt att gå ner i vikt, det blev ett par hekto ner och sedan stod det still. Jag följde programmet till punkt och pricka, även konsulenten tyckte det borde gå snabbare – men jag gav mej inte! Jag fick hjälpa till vid vågen som extra pepp och för att verkligen inte tappa greppet. Det var kul, jag lärde känna både personal på VV och andra medlemmar. Med mina små steg skulle det ta ganska exakt fyra år att komma i mål – men jag gjorde det!

Jag fortsatte räkna mina Points, programmen ändrade sej lite och bla blev Points Plus. Jag vågade inte sluta räkna och höll vikten i flera år, tills jag blev sjuk runt 2010. Jag mådde ungefär lika dåligt då som innan jag började på VV. Gick upp allt jag gått ner och blev mer och mer förtvivlad. Något var riktigt fel, det kände jag i hela kroppen. Till slut fick jag hjälp och diagnos efter diagnos trillade på plats. 2013 hade jag gått ner allt igen och sedan dess har jag hållit vikten och kan återigen och sedan dess stolt titulera mej Guldmedlem och normalviktig på Viktväktarna.

Jag var återigen smal, men jag orkade ingenting. Jag kunde knappt stå och dra på mej strumporna, utan var tvungen att sitta ner. Jag kunde inte luta mej fram och sätta på vattnet till badkaret utan att hålla mej i väggen. Jag hade INGEN bålstyrka alls och hade konstant ont i rygg och nacke. Vid det här laget hade jag bla fått diagnosen fibromyalgi och då kan man ju tänka sej att jag skulle skylla värken på den. Istället tog jag tag i träningen, jag ville orka mer, få kontroll på min kropp och få muskler! Jag skulle bli stark!

Så för snart 4 år sedan började jag träna cirkelträning på Curves. Ett gym för tjejer, utan speglar och utan prestige. På bara 30 minuter jobbar jag igenom hela kroppen, med min egen kropp som motstånd. Jag var smal, men smal var egentligen aldrig det jag strävade efter – jag ville ju ha livskvalité och vara hälsosam. Jag åt mej ner i vikt, nu skulle jag träna för att orka leva längre och för att min kropp ska göra det jag ber den om. Länge!

Martin gick ner 60 kg med vv, men det var lite för mycket, detta är mer lagom.

Idag är det 19 år sedan jag skrev in mej på Viktväktarna, ett av det bästa beslut jag fattat i hela mitt liv. Jag mår bra! Jag är så frisk jag förmodligen kan bli. OCH jag träffade min man, vilken bonus! Min älskade Martin som gått ner 60,4 kg med Viktväktarnas hjälp och som jag sedan hade massor med VV-klasser med över hela södra Stockholm. Tillsammans hjälpte vi tusentals medlemmar ner i vikt under de 6 år som vi hade egna klasser.

Både Martin och jag är ganska unika när det gäller Viktväktarna. Vi har nämligen bara skrivit in oss en gång, tagit oss i mål och stannat där. Vi lyckades göra en beständig livsstilsförändring som gett oss ett helt nytt liv. Vi är dessutom unika med att ha träffats på VV och gift oss, något som jag vet att det pratades om en hel del när det hände 🙂

Jag påstår att alla kan gå ner i vikt, men jag säger inte att det är enkelt. Jag skulle heller aldrig säga ”kan vi – så kan ni”, så enkelt är det nämligen inte. Vi har alla olika förutsättningar. Men jag har några tips för att verkligen orka hela vägen och de är *lita på programmet *låt det ta tid, minst 1 år *gläds åt minsta minus på vågen *ha inga förbud *banna aldrig snedstegen *inse att det blir plus ibland *gå jämnviktsprogrammet *glöm motivation – fucking gör det bara!

Och gå på möten om du kan, du kan faktiskt möta ditt livs kärlek 🙂

Hur firar man 19 år på VV då? Jo, man börjar dagen med en helt vanlig frukost, en hundpromenad och ett pass på gymmet. Sen blir det kanske en glass till mellanmål – bara för att jag vill och vet att det inte spelar någon roll i längden.

Ni kan följa med på instagram @marlenerinda om ni vill och se hur min dag ser ut. Jag försöker ge pepp där, så gott jag kan. Jag påstår att jag kan det här nu, men kommer aldrig att sluta ha koll. Appen är fortfarande med mej så gott som dagligen, den släpper jag aldrig! Risken är alldeles för stor att trilla dit i dåliga vanor igen.

Grattis till mej idag och tack Viktväktarna för kärleken! Nästa år firar jag 20 år på VV, då ska jag fortfarande vara på min målvikt, men ännu starkare – då ska jag vara femtio, fit och fräck!

Härliga dagar i solen!

Härliga dagar i solen!

Jag älskar vädret vi haft de senaste dagarna! För mej är det perfekt när tempen rör sej förbi 25 grader, det är strålande och sol och en svag bris. Då mår jag som bäst!

Rutinerna som blir när värmeböljan knackar på är så behagliga. Vi har skugga och svalt i vårt vardagsrum och på altan. Så jag kan sitta och jobba medan hunden ligger och sover i skuggan ända fram till lunch. Då får jag massor gjort eftersom hjärnan funkar bättre vid värme. Jag sover även bättre just nu, så hela jag fungerar bättre.

Vid 14-tiden tittar solen runt hörnet på huset och då det blir lite för varmt för hunden för att det ska vara hälsosamt. Då packar vi ihop oss och drar till mina föräldrar i Tullinge som har pool. Där hänger vi sedan resten av dagen, och jag passar på att läsa böcker som ska recenseras. Man får samla ihop ett gäng under vintern, som sedan kan läsas i solen 🙂

Idag har jag fått ihop en text om Irland och två recept. Nu fortsätter arbetsdagen med en bok i poolen. Hoppas ni mår minst lika bra som jag!

Det kommer surt efter…

Det kommer surt efter…

Hur roligt det än är att hålla igång och göra saker och att ha besök, så kommer det surt efter. Jag vet ju att jag orkar för stunden, ser tar jag helt slut. Men det är det värt!

När jag planerar in aktiviteter, så planerar jag samtidigt in vila. Har jag mycket runt mej så måste jag vila några dagar efter. Det är min verklighet efter år med utbrändhet och sviterna av det.

Veckan har varit otroligt rolig, vi har sett och gjort massor och försökt att ”sköta” oss med sömn och vila. Det har gått ovanligt bra för att vara så många dagar. Men idag tog jag slut. Jag visste att det skulle komma, så jag lät det bara komma. I morse åkte jag och tränade, sen åkte vi och handlade och när vi var på väg hem kände jag att NU är det stopp. Inte snart, utan NU!

Medan Martin packade ur bilen, plockade upp alla matvaror och fixade lunch stupade jag i säng och somnade bums. Jag hann sova en halvtimme kanske och det räckte för att orka resten av dagen. Men imorrn har han planerat in en tupplur för oss båda, för säkerhets skull 🙂

Mitt (och många andras) liv med fibromyalgi och hypotyreos är så här. Man gör så gott man kan och är det kul så gör man ofta lite för mycket, sen tar det stopp. Det är så det är och har inget med lathet att göra, våra kroppar orkar helt enkelt inte. Vanliga människor kan pusha sej liiiite till, det går inte för mej. Det tar stopp. Jag somnar stående rent bokstavligen faktiskt. Man märker det först på att minnet försvinner, sen att jag blir mer förvirrad än vanligt, sen vill benen inte bära och då är det bara att lägga sej. Martin ser sånt, oftast före mej.

Han är så otroligt förstående, medan jag bara blir irriterad. Jag vill orka! Andra orkar ju, varför gör inte jag det! Men jag vet ju att vi är många, många som har det så här. De flesta av oss är kvinnor som varit ”duktiga” för länge. Som kämpat på i motvind och gått in i den berömda väggen. Vi hade behövt någon som sett hur det var fatt när allt var som värst och stoppat oss då, eftersom vi själva inte var kapabla att se det. Men tyvärr fanns det inte någon som tog oss på allvar och såg hur illa det faktiskt var. Å nu är vi sjuka av stressen vi drog på oss för många, många år sedan.

Min fibromyalgi, hypotyreos och sömnstörning beror helt och hållet på att jag utsattes för långvarig stress, enligt mina läkare. Tyvärr är jag inte unik. Å nu betalar jag priset. Men jag har tur! Jag har en Martin, det önskar jag att alla hade. Äntligen har jag iaf EN person som förstår mej, accepterar mina sjukdomar och hjälper mej. Det underlättar otroligt mycket. Då kan jag göra kul grejer trots att jag vet att jag blir helt slut, han finns ju där när jag säckar ihop.

Så imorrn tar vi en lugn dag tillsammans, med tupplur och allt 🙂

5 tips för viktminskningen

5 tips för viktminskningen

Jag får ofta frågan om mina bäst tips för en lyckad viktminskning. Visst finns det några saker som jag tycker är extra viktiga, här spaltar jag upp dem och förklarar hur jag tänker.

Tänk långsiktigt och ha tålamod.

Med detta menar jag att det är bättre att gå ner långsamt och hållbart, istället för att rasa i vikt och sedan kanske gå upp allt igen. Ge viktresan minst ett år och tänk att en hälsosam viktminskning är ca ett halvt kilo i veckan. I den takten hinner både knopp och kropp med och du hinner också komma in i en livsstil som du kan ha resten av livet. Var glad för minsta minus och räkna med att det även blir plus då och då på resan, det är så man lär sej hur man ska leva i längden. Visst är det roligt att se flera kilo minus per vecka, men det kan faktiskt sluta med obehagliga överraskningar som tex problem med bukspottkörtel och galla, blodtrycksfall, håravfall och bortfall av mens. Så ta det lite lugnt, så mår ni bäst.

80/20

Man brukar säga att man äter sej ner i vikt och tränar sej friskare. Maten står för 80 % av viktminskningen, träningen 20%. Det viktigaste är alltså vad du äter, inte hur mycket, hårt eller länge du tränar. Hur vi än ser på det så handlar det om energi in – energi ut. Lär dej hur du ska äta och för in träningen/motionen (kalla det vad du vill) naturligt i din vardag. Tänk att även en kort och långsam promenad är bättre än inget och varvar den som sitter kvar i soffan. Man blir slankare av motion och kroppen behöver muskler för att orka hålla oss uppe, så det är viktigt med all form av träning. Men inte för att gå ner i vikt, utan för hälsan.

Tänk hälsa – inte vikt!

Oavsett hur mycket man har att gå ner så blir det tråkigt i längden att bara tänka på siffror. Om man istället tänker hälsa, och gör hälsosamma val – så brukar vikten komma på köpet. Då blir det naturligt att ta en frukt istället för snacks, en promenad istället för en hållplats med bussen osv. Tänk resten av livet – inte kur!

SOV!!!

Sömn, vila och avkoppling är livsviktigt! Jag tjatar om detta om och om igen och kommer inte att sluta. En del stress är helt ok, ibland tom bra för kroppen – men långvarig stress är livsfarligt! När vi stressar bildas kortisol i kroppen och då samlar kroppen på sej vätska, som förstås väger en del. Bara ett enda dygn av dålig sömn och stress är dåligt för kroppen, tänk då vad flera dagar, veckor eller månader gör… ett eller ett par dygn klarar vi – sen går det snabbt utför utan att vi märker det. Vi människor klarar oftast väldigt mycket, just nu… det är inte förrän långt senare vi förstår hur dåligt det var för oss. Men på vikten syns det faktiskt oftast direkt om vi haft dålig sömn eller en stressig period. Lyssna på kroppen!

Var inte för hård!

Det är klart att det är roligast när det är minus på vågen, men ibland kan det faktiskt vara ok med ett plus också. Jag påminner återigen om att detta är för resten av livet – ingen kur. Livet är en bergådalbana, det går upp och ner. Det kommer helgdagar, födelsedagar och semestrar – sånt är livet. Man kan inte vara nitisk varje dag, året om, hela livet. Det kommer tillfällen då det helt enkelt inte går att säga nej, eller man ens vill säga nej – njut då av det ni äter och ha inte dåligt samvete! Men se till att begränsa det till en dag, eller en vecka och kör upp på banan igen direkt. Vänta inte tills på måndag, det går lika bra att köra upp på banan en fredag faktiskt. Bestäm i förväg hur många dagar du får ”slarva”, njut, se pluset på vågen och kör igång igen. Det är inte hela världen!!!

Sammantaget kan man alltså säga:

Ha tålamod, gläds åt minsta minus. Se detta långsiktigt, minst ett år – helst resten av livet. Ät dej ner i vikt och träna för hälsan, tänk hälsa inte kilon. Gör vad du kan för att sova gott och ge tid för återhämtning och var inte för hård mot dej själv den dagen det blir plus på vågen. Även om det bara blir ett enda litet hekto minus per vecka, så är det faktiskt 5,2 kilo på ett år. Kanske låter lite, men hur hade det varit om du inte gjort något alls?

Jag brukar säga:

”Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där”

Jag har gjort det! Jag gick ner mina kilon, det tog tre år att ta bort tio kilo. Det var långsamt men jag orkade hela vägen in i mål och har varit där i snart 15 år nu. Jag tycker inte om uttrycket ”kan jag så kan ni”, vi har alla olika förutsättningar. Men om jag orkade i den takten, så orkar ni – för de allra flesta gå ner snabbare än så. Men det är alltså målet som är viktigast och vad som händer där. ALLA kan gå ner i vikt, men det krävs något alldeles extra att lägga om hela sin livsstil och sedan stanna i målet. Jag vet – jag har gjort det!

I går var det 5 år sedan Martin och jag hade vår sista klass på Viktväktarna. Men jag använder fortfarande våra verktyg och hjälper fortfarande den som behöver det. För att Viktväktarna funkar!!! Kolla gärna in mina veckomenyer på bloggen, alltid med recept och sp. Eller kolla in den rika receptsamlingen som finns på Du i Fokus. Å häng gärna med mej på instagram @marlenerinda – där är inte bara bilder relaterade till vikt, men ni ser hur man kan leva i livet efter viktresan.

Jag har säkert glömt en massa bra tips, men då får jag väl skriva ett nytt inlägg när jag kommer på dem . Lycka till nu – Ni kan!

Det där folk inte ser…

Det där folk inte ser…

Är jag en hemsk människa som inte vill ha regn? Alla andra ser fram emot några regniga dagar, själv bävar jag. Självklart är jag högst medveten om att vår natur behöver regnet, men samtidigt vet jag vad det gör med min kropp…

Det är redan vattningsförbud i delar av vårt land och fler kommer det att bli. Vi behöver regn för att fylla grundvattendepåerna och växterna behöver det förstås. Dessutom packar fukten ihop aspluddet så det inte går att fjutta på, vilket förstås är extra bra efter att vi haft över 40 bränder på bara några timmar här i Botkyrka. Jag fattar allt detta, ändå avskyr jag det!

Regnet och väderomslaget ger nämligen värk i precis varenda millimeter av min kropp. Värken gör mej så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Självklart blir jag även på ett skitdåligt humör, det blir man av värk och trötthet. Men det är ingen som ser detta, såna här dagar stannar jag inomhus, bokar av allt och lever mitt liv i soffan tillsammans med hunden.

Jag får ofta höra ”Du som ser så pigg och fräsch ut” eller ”Vänta du bara tills du blir gammal, då får du ont på riktigt”… äh… va? Bara för att jag har ont behöver jag väl inte se ut som ett vrak när jag vistas bland folk? Å vem är du att förringa min värk och sia om min framtid? Vi som har fibromyalgi och andra dolda sjukdomar/funktionshinder tas oftast inte på allvar. Syns det inte – så finns det inte. Men jag finns! Min sjukdom finns! Min värk finns definitivt och är högst verklig! Särskilt dagar med väderomslag och regn!

Detta är fibromyalgi

Vi är många som ligger utslagna just precis nu. Medan många andra njuter av regn och en friskare luft, kryper vi ihop i en liten hög i soffan. Vi avbokar allt, tar på oss kläder som inte gör ont, sväljer värktabletter, somnar om och hoppas att värken ska vara lite mindre när vi vaknar. Ni ser inte detta, men det är min och mångas verklighet just precis idag. Värken sitter långt in i skelettet, men även utanpå huden och i varenda muskel. Det enda som lindrar är att sova.

Jag vet att naturen behöver detta och att ni är många som njuter. Ni får det! Jag säger absolut inget om det. Själv lider jag mej igenom detta och hoppas att det snart blir sol och varmt igen. För min kropps skull, för att jag vill fungera.

Döm aldrig andra människor, ni har ingen aning om vad de går igenom. Respektera alla, det finns orsaker till att man är som man är. Idag är en riktigt dålig dag, jag hoppas att det bara blir en… Imorgon har jag lixom inte tid.

Matsedel v 21 – med Morsdagsbonus

Matsedel v 21 – med Morsdagsbonus

Så här i andra delen av maj brukar föräldrar bli lite stressade. De med mindre barn skall gå på en mängd avslutningar, grillkvällar och annat som har med fritidsaktiviteter och (för)skola att göra. De med äldre barn har kanske konformationer och studenter att klara av. Mottagningar ska arrangeras, mat ska planeras och lagas. Stressen ökar och känns påtagligt i kroppen och syns förmodligen även på vågen.

Stress är inget bra alls för den som ska hålla sin vikt eller gå ner i vikt. Stress ökar nämligen kortisolet i kroppen som gör att vi samlar vätska och vätska väger ju som bekant. Man kan känna detta på tex ringar som sitter hårdare och strumpor som ger märken på benen. Lösningen på detta är förstås att sluta stressa, men det kan ju vara lättare sagt än gjort. För att få bort vätska ur kroppen behöver man oftast dricka mer, hur ologiskt det än kan låta. Kan vara bra att komma ihåg varma sommardagar är kroppen känns svullen.

Det bästa är förstås att inte stressa alls, men det vet ju alla redan. Men är man stressad och får ett plus på vågen, kan det ju ändå skönt att veta vad som kan vara orsaken när man ändå tycker att man skött sej. Nu vet ni!

Att stress kan vara livsfarligt och att jag fått en mängd obotliga följdsjukdomar av detta, vet ni som följt mej ett tag. Därför är jag lite extra kinkig med detta, både när det gäller mej och alla runt mej. Se upp för stressen, hamna inte där jag hamnade – det är inget att sträva efter alls. Jag är rätt bra på att ta det lugnt numera, planering är en av de saker jag är noga med.

Här kommer därför veckans matsedel, det mesta är både snabb- och lättlagat. Och en hel del passar till matlådan dagen efter eller i frysen. Allt för att slippa stress 🙂

Måndag: Shakshuka 2 SP Flex

Tisdag: Ugnsbakad fisk med linser 1 SP Flex

Onsdag: Kyckling i tomatsås 2 SP Flex plus pasta

Torsdag: Cannelloni m kasslerfyllning fr 7 SP Flex

Fredag: Tacogryta 4 SP Flex plus ris

Lördag: Grillade räkor m jordnötssås 0 SP Flex för räkorna, lägg till SP för tillbehör

Söndag: Kyckling och broccoli i grönpepparsås 3 SP Flex plus pasta

Morsdagsbonus: Syrensaft 0 SP

På söndag är det Morsdag, vi firar inte det särskilt mycket. Men jag vet att ni är många som gör det, särskilt ni som har yngre barn. En lättare variant av Äppelkaka eller Rabarberkaka kanske passar bra? Klicka på kakan ni är nyfikna på, så kommer ni till receptet.

Ha en fin vecka och stressa lugnt 🙂

PS. Häng med mej på instagram @marlenerinda om ni vill. Mitt liv som guldmedlem sedan många, många år tillbaka. Ett rörigt liv med träning, mat, gala, kändisar och glamour – men även lite skit i hörnen.

Sömnen påverkar allt!

Sömnen påverkar allt!

Jag har skrivit om den viktiga sömnen förr, men fortsätter att tjata eftersom så många faktiskt skulle behöva kolla upp sina sömnproblem men inte gör det!

Igår hade jag förmånen att träffa Christian Benedict som är docent och forskar på bla sömn, han har även skrivit boken Sömn sömn sömn. Jag har inte läst boken pärm till pärm än, men delar och den är väldigt intressant. Om än lite skrämmande, för mej som lever med sömnproblem.

Jag är utredd för sömnstörning, har sovit på sömnlabb på Huddinge Sjukhus och har en diagnos. Jag har en ovanligare form av sömnapné som inte beror på övervikt, snarkning eller ryggsovande. Jag tror den heter Obstruktiv sömnapne, och innebär enkelt sagt att hjärnan glömmer att andas. Det finns egentligen ingen hjälp eller bot och sån där C-PAP-mask hjälper inte, så det behöver ni inte föreslå 🙂

Jag var förstås lite extra nyfiken på Christian och vad han hade att säga och såg fram emot att fånga honom efter den korta föreläsningen för att fråga mer om just min diagnos. Den som ingen pratar om. Han kunde till min glädje berätta att det faktiskt forskas om just min störning, även om det inte är någon prioriterad forskning. Han var helt säker på att mina problem kommer ur min utbrändhet, och hade faktiskt några förslag på hjälp. Han föreslog bla D-vitamin, som jag hört talas om och tar extra på vintern. Frågan är om jag ska ta det hela året kanske. Min läkare förslog att jag helt enkelt ska sova middag på dagen när jag är som tröttas, om det går alltså… Christian blev lite förvånad över att min sömn är bättre på nätterna om jag sover middag på dagen och att min djupsömn är som bäst på dagen. Det är ju lixom lite tvärtemot hur vanliga människor har det.

I sin bok skriver han bla vad som händer i kroppen när man lider av både kort- och långvarig sömnbrist. Man blir faktiskt lite dum i huvudet (obs! mina ord). Minnet försämras, immunförsvaret försvagas, vikten ökar, koncentration och konsekvenstänkande blir rätt dåligt. Sömnen är alltså livsviktig och måste prioriteras för att vi ska fungera och må bra.

När jag sökte för mina sömnbesvär bemöttes jag av ”alla är lite trötta på hösten”. Mina problem viftades bort och nonchalerades, jag tänkte att mina problem väl inte var så farliga då. Men tankarna gnagde… jag var alltid trött, även när jag precis vaknade. Jag kunde knappt hålla ögonen öppna efter lunch och hade som grus i ögonen konstant. Hjärnan funkade inte, men det kanske hade med utbrändheten att göra… å det hade det ju på sätt och vis skulle det visa sej.

Det gick några år och jag kom till min nya läkare som började kolla upp varenda millimeter av mej, bla sömnen. Jag blev skickad på sömnutredning och fick sova en natt på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus vilket var en upplevelse i sej. Uppkopplad med säkert 50 olika sladdar och kontakter skulle jag lyckas sova… å jag som sover på mage och snurrar… det gick! Men jag var rejält intrasslad i sladdar när jag vaknade. Resultatet kom direkt: grav sömnapne. Jag kommer inte ihåg hur många andningsuppehåll jag hade men, kommer ihåg att jag fick veta att jag bara sover 7% på rygg så det beror inte på att jag ligger ”fel”. Jag är heller inte överviktig och snarkar inte. Jag kunde få testa C-PAP men läkaren tyckte det var onödiga pengar (250kr/mån har jag för mej) eftersom den förmodligen inte skulle hjälpa mej det minsta. Han tips var alltså att sova middag om jag kunde och det hjälpte konstigt nog. Det hjälpte bara att få diagnos faktiskt, eftersom jag nu visste att jag inte inbillade mej eller var lat – det fanns faktiskt ett fel.

Både läkaren på sömnlabb och Christian tror alltså att min sömnstörning har med utbrändhet att göra. Andra läkare tror ju att även min fibromyalgi och hypotyreos kommer från det. Alla är även överens om att man måste ta utbrändhet på allvar och börja där. Just min störning ökar och det är förmodligen beroende på att fler lider av utbrändhet, både konstaterad och dold. Vi måste få folk att förstå hur farligt stress är och att man faktiskt kan få allvarliga följdsjukdomar. Jag fick tre och folk som känner mej tar mej ändå inte som ett varnade exempel. Vad mer behövs?

Sömnen är livsviktig och hjälper oss att städa hjärnan. Sömnen är lika viktig som mat och motion, jag kan nog tycka att den är viktigare än motion faktiskt. Alla sover dåligt ibland, men om du sover dåligt ofta, är trött på dagarna, ofta är sjuk osv – då måste du kolla upp det! Det kan faktiskt ligga en sjukdom bakom dina bekymmer som behöver behandlas.

Vi alla måste bli snällare mot oss själva och våra kroppar. Vi har alla 24 timmar på vårt dygn, allt handlar faktiskt om prioriteringar och att prioritera sömn gör alltså en massa gott både nu och i längden. Nonchalera inte detta! Stressen kan vara svår att undvika, men ni vill inte hamna där jag är – jag lovar! Att få en massa onödiga sjukdomar, inte kunna läsa en text, inte komma ihåg viktiga saker, att alltid vara trött och helt enkelt lite dum i huvudet är inget att sträva efter. Ta hand om er nu! Gör inte som jag och vänta till sen… det är bara dumt.

Det händer mycket på 10 år

Det händer mycket på 10 år

Vi är många som hoppat på #tenyearschallenge och lagt upp jämförelsebilder på både instagram och facebook. När jag först såg det tänkte jag inte så mycket på det och jag tänkte inte lägga upp några bilder själv. Men så började fundera och det är ju faktiskt en hel del som hänt sedan 2009…

Tittar man på bilden här till höger så är det kanske inte så mycket skillnad. Vikten är ungefär densamma, håret är lite längre… men en stor skillnad finns där om ni tittar lite; E-kupan är numera en C-kupa. För mej är det en jättestor skillnad, men inte så mycket utseendemässigt som funktionsmässigt. Men jag vill berätta mer om skillnaderna som ni inte ser…

Jag vill inte bara ta er med till 2009, utan till 2000. I augusti 2000 fick jag nog av mej själv, då skrev jag in mej på Viktväktarna. Jag levde på limpmackor, vägde för mycket, var trött och energilös och ville få ett sunt förhållande till mat. Jag vägde in mej på 66,4 och var nog mest glad att det inte var värre än så till mina 156 cm. På ett halvår ungefär gick jag ner till 55,8 och skulle bara ta de där sista 8 hektona. Det blev inte så, istället gick jag upp till 58 och kunde inte gå ner mer. Efter tre år gav jag upp, då hade jag stått på mina 58-59 stadigt och höjde min målvikt till 60. Livet och kroppen tillät inte en lägre vikt och jag orkade inte kämpa mer. 2004 blev jag alltså guldmedlem på en betydligt högre vikt än jag tänkt mej, men jag mådde bra och såg helt ok ut. Det fick helt enkelt vara så.

Jag höll min vikt, men fick kämpa varenda dag för att inte gå upp i vikt. Jag började må dåligt i kroppen, var trött, hade värk och en massa annat. Jag kände mej konstig, men när jag sökte hjälp på vårdcentralen sa man bara att alla är lite trötta ibland. Så jag lät det vara. Jag hade haft ont i benet i omgångar, 2009 ökade smärtan och man kollade tom om det var en propp – men det var det inte. Jag började öka i vikt och 2010 var jag uppe i 65, nära min högsta vikt innan Viktväktarna. I början av 2011 gick jag upp ännu mer, väldigt snabbt, så nu bytte jag vårdcentral i ren desperation och fick hjälp!

Det första mina nya läkare hittade var att värken i benet var en inflammation som spridit sej och nu fanns i hela kroppen. Vågen visade hela 69,1 när man hittade felet och jag fick starka mediciner som sakta men säkert tog bort inflammationen. Innan medicinen hade jag så ont att jag i vissa fall knappt kunde gå och kroppen var så påverkad att jag inte orkade något alls. Nu kunde jag börja promenera igen och hekto för hekto försvann, men inte i den takt de borde… nåt mer var fel, frågan vara bara vad?

Min underbara läkare gav inte upp, han skickade mej på sömnutredning och tog vartenda prova som fanns att ta. Å snart trillade diagnoserna på plats. Jag fick bla veta att jag har en form av sömnapne som inte är behandlingsbar som gör att jag inte tillgodogör mej sömnen ordentligt. Inte konstigt att jag var trött! Får man inte sova, så kan kroppen inte återhämta sej ordentligt och då är det svårt att gå ner i vikt. Jag blev rekommenderad att sova middag och nu började vågen röra sej lite mer, men fortfarande var det segt. Ett hekto i veckan är iofs ner, men inte en jätteroligt när man sköter sej exemplariskt.

Men så kom två diagnoser rätt tätt, först blev det Hypotyreos – men inte den vanliga förstås. Än en gång hade jag en annan variant än den man brukar ha, men det skulle ändå bli samma medicinering och efter två veckor med den nya medicinen kände jag skillnad. Det tog lång tid att ställa in medicinen och jag har inget större tålamod, men för varje höjning kändes livet mer och mer ”normalt”. Jag behövde inte ens sova middag varje dag.

På hösten 2013 hade jag äntligen nått min målvikt igen, jag pendlade mellan 58-59 och då fick jag nästa diagnos, den sista trodde jag, Fibromyalgi. Ungefär samma symptom som Hypotyreos, men med värk. Inte medicinerbart, men ytterligare en förklaring. Alla bitar var på plats, jag mådde bra (så bra jag visste att man kunde må). Jag fick remiss till bröstförminskning och blev godkänd i december 2013. Herregud så lycklig jag var, men nu gällde det att hålla vikten ända fram till operation annars kunde jag få den inställd.

I augusti 2014 var det äntligen dax! Jag var inte det minsta nervös, såg bara fram mot mitt nya, aktiva och rörliga liv. Operationen tog en hel förmiddag, jag var så lycklig när jag vaknade efteråt. Trots svullnad och förband så såg jag tydligt skillnaden! Jag hade inte ont en sekund under läkningen och kunde knappt vänta på att få börja testa mina nya kropp. I november skrev jag in mej på Curves, äntligen skulle jag börja träna på riktigt!

Jag vägde 60,5 efter en stillasittande höst, nu skulle jag träna för att bli smidig och få muskler i bla ryggen för att stärka bålen och få mindre värk. Nu har det gått drygt 4 år. Jag som aldrig satt foten på ett gym tidigare, och aldrig ens kunde drömma om att jag skulle göra det, tränar nu regelbundet 2-3 ggr i veckan. Jag räknas numera som vältränad (!), jag bad min läkare upprepa detta när han sa det första gången. Jag trodde jag hörde fel, det var något jag aldrig någonsin kunde tänka mej att någon skulle säga om min kropp. Jag väger just nu 61, vilket är ett par kilo för mycket – men jag har muskler. Det syns tom när jag spänner överarmen 🙂

Min målvikt är fortfarande 60, men nu när jag mår hyfsat bra så är målet att ligga på 58 igen. Den vikten nådde jag precis innan bröllopet 2016, men sen ökade jag lite igen. Man hittade nämligen några nya små diagnoser, eller brister kanske man ska säga. Jag fick helt plötsligt brist på folsyra och ett kort tag efter, även brist på B12. När man har brist på folsyra blir man jättekonstig! Jag kände inte alls igen mej själv och fick nästan panik. Efter ett par dagar med tillskott mådde jag mycket bättre. Det finns ingen som helst förklaring på mina brister, men nu får jag medicinera resten av livet även för detta,

2009 mådde jag rätt dåligt men visste inte varför. Jag hade hållit min vikt ganska länge men hade sakta börjat öka på vågen, utan förklaring. Till slut fick jag hjälp, men innan alla bitar var på plats skulle jag alltså bli väldigt sjuk och gå upp allt jag gått ner plus lite till. Det skulle ta några år av läkarbesök och utredningar innan alla bitar var på plats och målvikten var nådd igen. 2019 mår jag bra! I år är året då jag hoppas kunna komma ner till mina stadiga 58 igen och stanna där, men den här gången med muskler.

En viktresa är sällan spikrak utan oftast väldigt krokig, det visar väl min ganska tydligt. Man trillar och reser sej massor med gånger, men huvudsaken är att man inte ger upp. Varje gång man reser sej är man nämligen en vinnare! Jag försöker peppa både här och på min instagram @marlenerinda Häng med om ni vill 🙂

På 10 år kan det alltså hända en hel del, trots att bilderna inte visar särskilt mycket. Jag känner mej yngre och friskare än någonsin! Det ska bli intressant att jämföra om tio år igen. Målet är att bli den friskaste och starkaste pensionär jag bara kan bli!

Fitbit Charge 3 – min nya leksak

Fitbit Charge 3 – min nya leksak

 

Jag har haft en Fitbit på armen sedan 31/5 2013. Att jag kommer ihåg datumet är för att min kusin gifte sej dagen efter och jag tänkte att det skulle bli fula bilder med den på. Men den var ju inte särskilt ful, ett svart armband bara. Numera finns det många roliga armband, så nu har jag den utan att tveka på alla bilder  🙂

Jag började med Fitbit Flex som egentligen bara räknade steg och kollade sömnen väldigt enkelt. Sedan dess har jag testat mängder med modeller och när jag fick Fitbit Charge 2 på armen trodde jag att jag var helt nöjd, den hade allt jag önskade. För en månad sedan fick jag en Charge 3 och den har verkligen allt man kan önska! Den är nämligen även vattentät!

Fitbit Charge 3 kan allt som 2:an kan och ser ut som föregångaren också. Men appen är numera på svenska och klockan är vattentät ner till 50 meter enligt tillverkaren. Jag tänker inte testa men är nöjd att jag kan ha den på stranden och bada med den på semestern. Den har pekskärm och 40 procents större aktivitetsyta som skyddas med starkare glas och hela sju dygns batteritid.

Fitbit Charge 3 har även en inbyggd pulsmätare som håller koll på hur många kalorier man förbränner och man kan dessutom maximera sin träning genom att använda förenklade pulszoner. Den förbättrade pulsmätaren kan även mäta syresättningsnivån.

Man kan ställa in intensitetsnivån på sin träning och välja om man vill fokusera på att till exempel bränna fett eller få bättre kondition. För oss kvinnor finns en ny funktion där man loggar sina cykler och på så sätt har koll på mens och ägglossning.

Sömnkvalité och sömnlängd registreras förstås även med Charge 3 och man får även råd om hur man kan förbättra sin sömnkvalité. Det finns ett tyst alarm och man vaknar av en vibration på handleden istället för en skarp signal, vilket jag gillar jättemycket! Jag använder det inte, men Martin gör det och då slipper jag vakna av hans väckarklocka  🙂

Självklart kan den synkas med din smartphone och ta emot sms och e-post. Man kollar enkelt meddelanden, väder och nyheter direkt i klockan och skicka svar med ett knapptryck. Just detta med att svara har jag inte fått kläm på än… Men jag gillar att man ser vem som ringer, särskilt när man tränar. Väntar man på att tex läkaren ska ringa upp, så missar man inte det – men behöver heller inte sitta och vänta. Toppen tycker jag!

Så jag gillar min nya Fitbit Charge 3, särskilt sedan jag fick hem ett av mina favoritarmband,  men jag gillade displayen på Charge 2 bättre. Jag vill se både klocka och antal steg TYDLIGT, jag har bägge på displayen men stegen är med miniatyrsiffror. Dessutom passar inte mina gamla armband till 3:an, å jag hade rätt många som var skitsnygga. Så jag behåller min 2:a och har när det behövs, men använder oftast 3:an särskilt när jag är på semester och tillbringar dagen på stranden. Nu måste jag inte tänka på att ta av den innan bad, så himla bra.

Jag kan absolut rekommendera Fitbit Charge 3! Har du ett aktivitetsarmband? Vilket?