Bloggen blir byxmyndig, idag är det exakt 15 år sedan startade den! Tänk så mycket som hänt sedan dess. Då var jag en ensamstående tvåbarnsmamma, idag är jag gift och barnen har flyttat hemifrån 🙂

2006, jag var 36 år, barnen var 12,5 resp 11 år gamla. Jag var rejält insyltad i både politiken och föreningslivet, hade en massa uppdrag och jobbade med marknadsundersökningar och på Viktväktarna, samtidigt som jag gjorde lite frilansuppdrag som skribent.

Livet var rätt tråkigt. Jag kände mej ensam, så vi planerade att skaffa hund. Jag hade helt enkelt accepterat att jag skulle leva ensam resten av mitt liv och att det skulle bli väldigt tomt när killarna flyttade hemifrån. Jag försökte därför att lära mej att trivas i mitt eget sällskap, det gick faktiskt helt ok till slut. Men situationen blev såklart lättare när pälsbollen flyttade in ett år senare.

Bloggen låg på Expressen och hette Ensamma Mamman från början. Där trivdes jag bra och lärde känna många av de andra bloggarna, några har jag kontakt med än idag och vi har faktiskt träffats flera gånger. Expressen var bra på att uppmärksamma oss och publicerade ofta sk ”oneliners” ur vår bloggar i papperstidningen. Läsarstatistiken var alltså rätt hög redan från första dagen.

För mej blev bloggen min dagbok, samtidigt som jag belyste livet som ensamstående mamma till två barn med en mängd olika sjukdomar och diagnoser. Jag berättade öppet om adhd, tourette syndrom, tarmsjukdomar, min utbrändhet och mycket annat. Folk kände igen sej, frågade och engagerade sej. Även om jag levde ensam med barnen och förde kampen mot både samhälle och myndigheter ensam, så hade jag hela tiden stödet av alla härliga läsare.

De första två åren med bloggen flöt lixom bara på. Jag hade mina trogna läsare och alla var förstås med när Martin helt plötsligt dök upp. Jag var väldigt förvirrad och visste inte riktigt vad som hände, men läsarna hejade på och gladdes med oss. Lagom till han flyttade in hos oss, meddelade Expressen att bloggarna skulle läggas ner. Så det blev att snabbt hitta en ny plattform, det blev Blogspot. Där hängde jag i nästan 10 år, ända tills jag började med större samarbeten och förstod att jag behövde en egen domän för att få bättre förutsättningar för bättre samarbeten.

Då var det en himla tur att jag hade Martin, min privata datatekniker och datasupport. Han fixade ny domän, la om hela sidan och såg till att hela bloggen flyttades utan att något försvann. Detta var 2018 och sedan dess har det bara rullat på.

Bloggen har hela tiden varit ”Jag”, med inriktning på mitt liv och hur allt ser ut just precis nu. Från början var det mer Viktväktarna än hälsa, nu är det en blandning av hälsa, resor och livet i stort. 2006 handlade mycket om barnens diagnoser, 2021 handlar det om mina. Same same but different lixom.

Under åren har bloggen även fått en lillasyster. Du i Fokus föddes när bloggen blev för spretig, den var inte längre ”jag”… För att få tillbaka rätt känsla lät jag det som inte passade in spilla över i Du i Fokus och fick på så sätt ett nytt jobb också. Du i Fokus var hobbyprojektet som gick över styr kan man nog säga.

Medan Du i Fokus uppdateras varje dag, nöjer jag mej numera med 3-5 gånger i veckan på bloggen. Bloggen är med när jag är på jobb, på resor, på röda mattan osv, som stöd åt minnet. Du i Fokus är jobb, det är redaktionellt – ingen jidder. På bloggen jiddrar jag, stavar fel och struntar ibland i allt vad grammatik heter. Det bästa av två världar kan man nog säga eftersom Du i Fokus ger mej möjlighet att göra och uppleva saker på ett helt annat sätt än förut. Jag får återigen skriva på ”riktigt” och har ena foten i journalistiken och en i bloggvärlden.

Det där med att bli influencer hade inte ens slagit mej förrän någon presenterade mej som det. Jag tycker inte om den titeln, jag är ju bara jag lixom. Men visst, med tusentals läsare här och 10 000 följare på instagram är det väl kanske så man ser mej, men jag gör det inte! Jag är skribent! Min inkomst kommer av att sälja text och bild, det är min profession och har varit sedan 1995. Jag trivs bäst på resa, där jag får möta andra kulturer och kunna dokumentera allt jag ser och gör i ord och bild. Då är bloggen med som dagbok, för att senare kunna skriva en redaktionell text på Du i Fokus. Min gräns är glasklar, för mej 🙂

15 år är en rätt lång tid och jag vet att jag har läsare som varit med ända sedan början. Ni har följt mej genom rätt tuffa tider, sorg och en massa glädje. Tänk bara när vi gifte oss 2016 och några läsare hade bröllopslunch till vår ära. Sånt gör mej otroligt ödmjuk. Ni har varit med på resor över hela världen och jag känner verkligen att ni finns där. Sedan instagram kom, är ni ännu närmare, nu finns det ibland även ett ansikte och någon som även jag kan kika in hos. Ni vet vilka ni är och jag är oerhört stolt över att ni valt att hänga med just mej.

Hur sammanfattar man enkelt 15 år, jag vet faktiskt inte. Mycket har hänt. 2021 är jag 51 år, barnen är 27,5 och 26 och jag är gift med min bästa vän. Tack o lov har jag min dagbok här på bloggen, så jag kan gå tillbaka och läsa, om jag vill. Å det gör jag faktiskt ibland, minnet sviker ganska mycket då och då. Jag hoppas ni hänger med några år tillbaka, för även om det hänt mycket så finns det mycket kvar. Vi har ju vårt liv i husbil att se fram emot, ännu fler och längre resor, kanske jobb utomlands… man vet inte. Håll i er så kör vi lite till!

Du som hängt med länge får gärna lämna en kommentar. Jag vill gärna veta vem du är 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram