Browsed by
Tagg: politik

Pride Paraden 2018

Pride Paraden 2018

Igår gick Pride Paraden i Stockholm av stapeln och precis som förra året tog jag plats i början för att få de bästa bilderna. Min magkänsla var fel och det tackar vi för! Inget hände, allt var tryggt och säkert och alla var glada och partysugna.

Förra året var det ca 50 000 personer i tåget, i år ytterligare tiotusen… förra året kantade 300 000 personer vägen, i år hörde jag en siffra på otroliga 500 000!!! Stockholms Prideparade är den största i Skandinavien hörde jag, det kanske stämmer – kanske inte. Men jag tyckte att det var färre som ansträngt sej med sina kostymer i år. Några var riktigt coola, men inte alls som förra året.

Att fota paraden är en ren fröjd! Att är helt ok med att vara med på bild, poserar gärna och aalla ljvliga färger gör att nästan varenda bild blir bra. Det är svårt att välja favoriter bland 1000 bilder. Kul att ha fått Conchita på bild måste jag ändå säga och att äntligen få en tvättäkta kyssbild där men verkligen känner kärleken. Kyssbilden är nog min favorit bland alla bilder!

För er som inte var där bjuder jag på en liten bildkavalkad! Håll till godo  🙂

 

 

Kan vi inte bara se varandra som människor?

Kan vi inte bara se varandra som människor?

 

Jag har funderat på det här som hände efter matchen mellan Tyskland och Sverige i lördags. De flesta av oss är överens om att det gick för långt. De flesta av oss är också överens om att något måste göras. Om bara ett par månader är det val här i Sverige, då kommer vi få se hur illa det faktiskt är…

Jag är svensk men ser kanske inte särskilt svensk ut. Jag får ofta ett förvånat”really” till svar när jag är ute och reser och säger att jag är från Sverige. När jag var liten fick mina föräldrar frågan om jag var adopterad, detta trots att mina föräldrar också är ganska mörka. Jag är alltså svensk och numera gift med en polack, fast han är ju svensk medborgare sedan massor med år. Han pratar svenska utan brytning och ser nog mer svensk ut än vad jag gör. Ändå kände han sej tvungen att byta namn. Från början valde han att bara göra om sitt tilltalsnamn till svensk stavning, men när vi gifte oss bytte han stavning även på sitt mellanman och bytte efternamnet helt. Plötsligt fick han massor med jobbförfrågningar, med gamla namnet var det rätt hopplöst. Om det berodde på namnet vet vi ju förstås inte säkert, men man kan ju undra…

Mina kusiner är adopterade från Indien. Det ser man förstås eftersom de är lite mörkare i hudfärgen än en vanlig svenne. De har varit här sedan de var några månader gamla, pratar förstås svenska och har svenska namn. Mina kusiner har alltså varit i Sverige längre tid än min man, men det är dem man skriker glåpord efter och säger att de ska åka hem. Vart i hela friden ska de då ta vägen? Sverige är ju hemma! I många fall är mina kusiner mer svenska än vad jag är, de är bla mer noggranna med svenska traditioner än vad jag någonsin varit.

Jag glömmer ofta bort att mina kusiner är födda i ett annat land och att vi inte ens har biologiska släktband. Vi kan sitta och jämföra arv, symptom och diagnoser och prata om vår farmor/mormor och se likheter, ända tills vi kommer på att vi  faktiskt inte har några blodsband och inte kan ha samma arvsanlag. Vi har aldrig sett någon större skillnad på oss. Jag blir tex brunare än min ena kusin, till hennes stora irritation. Vi ser oss som människor. Vi grupperar oss inte efter bakgrund eller hudfärg, vi är bara vi.

En del tycker alltså att varken mina kusiner eller min man ska vara i Sverige pga deras bakgrund. Bara för att de är födda i ett annat land så ska de diskvalificeras som svenskar, trots att de varit här nästan hela sitt liv. De har inte begått något brott eller på annat sätt misskött sej, de är bara födda i ett annat land. Precis som både Zlatan och Drottning Silvia har de rötterna utanför Sverige (Zlatan är dock född i Sverige) och ska då heller inte ha rätten att bo här och inte heller ta del av våra svenska förmåner. Detta trots att de skött sej och betalat skatt hela sitt vuxna liv, de är ändå fel i vissas ögon pga av sin bakgrund. En svensk däremot som begått brott och lever på samhället är helt ok. Vad är det för logik?!

Kan vi inte bara börja se varandra som människor! Skit i vart vi kommer ifrån och hudfärgen vi har, det är inte det som är viktigt. Det viktiga är att vi är bra människor som gör så gott vi kan och är schyssta medmänniskor. Ursprung och hudfärg säger ju ingenting om vem vi är, förutom på ett ungefär vart på jorden vi är födda, och vad spelar det för roll! Att kalla varandra för skällsord och på andra sätt kränka varandra pga ursprung är ju bara så dumt! Vi är alla människor och när vi börjar behandla varandra som vi själva vill bli behandlade kanske det kan börja hända något.

Jag vet inte hur vi ska komma till en total acceptans och respekt människor emellan, jag vet bara att man måste börja där man själv står. Jag gör så gott jag kan och har försökt ge mina barn samma värderingar som jag själv har och samtalar med mina vänner. Ändå ser jag ju hur de påverkas av andra yttre faktorer och media (särskilt sociala medier) och det enda jag kan göra är att påminna dem igen och igen om det jag tycker är rätt: Att vi alla bara är människor och att vi ska sträva efter att vara så schyssta mot varandra som möjligt. Det enda som är viktigt.

I eftermiddag hoppas jag förstås att Sverige ska vinna mot Mexico, men om det nu inte blir så – så hoppas jag slippa se samma efterspel som i lördags. Jag hoppas att vi lärt oss något  iaf, och hoppet är ju som bekant det sista som dör hos människan – oavsett var man kommer ifrån.

 

Hatet och världskrigen börjar i tv-soffan

Hatet och världskrigen börjar i tv-soffan

Jag blir chockad! Rejält chockad! Detta pga vad folk skriver på facebook efter gårdagens VM-match där Sverige mötte Tyskland. När människor som jag kallar mina vänner skriver k*k och en massa andra tillmälen, om de tyska spelarna och sedan spyr galla över våra svenska spelare – då skäms jag och förstår varför det blir världskrig. Allt börjar ju där vi står, eller i tv-soffan!

Mitt förhållande till fotboll är väl gott, men inte särskilt intensivt. Jag vet att det är VM, jag har tv´n på och tittar med ett öga. Jag hänger med hyfsat men är inte ledsen när VM är över. Igår satt jag och tittade på matchen precis som många andra. Vi hade dukat upp med lite gott att äta och dricka och såg fram emot att se våra landsmän spela. Jag hade innan sagt att det skulle bli 2-1 till Tyskland och fick tyvärr rätt… i sista sekunden kan man väl säga. Å där började det.

Jag förstår att man kan bli besviken när ens land förlorar en match, men från att blir besviken till att börja skriva k*k och en massa annat på facebook till att även skriva hotfulla kommentarer på spelarnas instagram och facebook-sidor är att gå för långt. Att se vänner göra detta är fruktansvärt obehagligt! Vad kallar de mej för när jag inte gör som de vill…? Å de som har barn, vad lär de barnen? Hur känner barnen när föräldrarna går upp i atomer pga något så simpelt som en förlust i VM? Föräldrar som blir så förbannade att de börjar hota spelarna – det är inget annat än sjukt!

Herregud, det är ju faktiskt bara fotboll! Å andra sidan… om man reagera så här vid en fotbollsmatch hur reagerar man då när det verkligen gäller något som är viktigt på riktigt? Jag förstår var hatet kommer ifrån och varför världen ser ut som den gör. Om mina vänner (som jag ändå tycker är hyfsat civiliserade) kan göra så här, så förstår jag att det finns andra som kan göra betydligt värre saker och som hotar folk av vana och på rutin. Att det finns folk som misshandlar både sin kvinnor, barn och ovänner är plötsligt inget konstigt… skrämmande tanke va?

Och de vänner jag har som kallar fotbollsspelarna för k*k vad kan de egentligen hitta på när de blir ännu mer förbannade? Om de blir så förbannande för en förlust i fotboll, hur förbannade kan de då bli om de själva blir utsatta för något… jag vågar knappt tänka tanken. Jag blir faktiskt rädd på riktigt. Hatet är så nära oss och blev så påtagligt igår. Att dödshota någon pga förlust i en fotbollsmatch är ju galet, en person man inte känner eller ens har någon relation med – en som ”bara” spelar boll. Jag förstår att det finns en hel del känslor i sport, men så här? Fruktansvärt obehagligt. Och obegripligt!

När jag ser det här hatet förstår jag varför vissa partier går mer framåt än andra och varför det finns gängbråk och världskrig. Hatet växer och kommer in i våra vardagsrum. Våra barn ser detta och barn gör som bekant som vi gör – inte som vi säger att de ska göra… de växer upp och blir fostrade med det här hatet. Det blir vardagsmat. Är det konstigt att det finns mobbing? Barnen ser ju hur man ska göra, särskilt när någon misslyckas. För dem blir det normalt att skrika på den som ligger och kalla denna för namn.

Vart är vi på väg? Och hur ska vi kunna vända detta? Allt måste ju börja i hemmet. Men hur sjutton ska det gå till när ens vänner verkar ha så mycket hat inom sej. Vart kommer detta hat ifrån? Hur får vi bort det? Jag vet inte – jag vet bara att igår blev jag rejält skrämd och chockad. Detta är inte ett beteende som jag är van vid och jag vill absolut inte uppleva det igen. Fruktansvärt obehagligt!

(När jag skulle skärmdumpa vännernas statusar var dessa borttagna, tack o lov. Kanske har de ändå fattat något…)

 

Är din tävling på sociala medier laglig?

Är din tävling på sociala medier laglig?

Att ha tävlingar på Facebook och Instagram är ett enkelt sätt att få trafik och följare till sina sociala plattformar. För den som tävlar behöver man bara följa det som står i tävlingsreglerna, men den som har tävlingen har betydligt mer än så att tänka på. Man måste nämligen följa lagen, lotterier är inte lagliga utan tillstånd, det ska vara en tävling för att vara lagligt.

Jag kan bli ganska irriterad när jag ser hur man gör med tävlingar, särskilt av företag på Facebook som inte verkar ha någon aning alls. Lotteriinspektionen är väldigt tydliga i sina regler. Ett lotteri är något som avgörs av slumpen. Till exempel: traditionella papperslotter, bingospel, roulett- och tärningsspel, kortspel samt vadhållning på sportevenemang och hästar. För att ordna ett lotteri behövs ett tillstånd och det är i princip bara ideella föreningar får sådana tillstånd. Den som ordnar ett lotteri utan tillstånd riskerar böter eller fängelse i upp till sex månader. 

En tävling (för tävlingar krävs inga tillstånd) kräver en prestation. Den som vinner måste ha gjort något aktivt mer än bara gillat ditt konto, delat en bild, taggat kompisar osv. Det ska vara ett tävlingsmoment, som tex att svara på en fråga, skriva en slogan, motivera varför man ska vinna eller delta med en egen bild.

Företagen, men även många privatpersoner, har svårt att skilja på lotteri och tävling. Det enda som alltså kan förekomma lagligt på sociala medier är tävlingar, inte lotterier – detta är alltså förbjudet enligt lotterilagen. Solklart – eller hur! De flesta som anordnar tävlingar gör det alltså olagligt och kan få fängelse.

Något annat som man slarvar med är att meddela när tävlingen är slut och hur vinnarna annonseras och informeras. Jag har varit med i mängder av tävlingar där det aldrig utsetts någon vinnare, tävlingen har bara tagits bort efter en tid. Många (de flesta?) gör fel, inte ens stora företag eller PR-byråer har koll på vad som gäller. Frågar man så svara de oftast inte, men får man svar så heter de att vinnarna kontaktats privat. Jag tror vad jag vill om det. Det är lurendrejeri och dessa företag ska bojkottas.

Summa summarum kan man väl enkelt säga att om du ska hålla i en tävling så ska det vara just en tävling, lotterier är olagliga. Tävlingen ska ha ett tävlingsmoment och ett slutdatum. Du ska även tydligt berätta var man kan se vem som vunnit och hur vinnaren kontaktas. Du får alltså ha med delning och tagga vänner i tävlingsreglerna, men för att följa lagen måste du ha ett tävlingsmoment också, annars är du ute på hal is.

Du får alltså inte utlysa ett lotteri där vinnaren ska dras slumpvis och heller inte visa en video där du drar en vinnare. Det är olagligt, men något väldigt många gör. Du ska utlysa en tävling och ha ett tävlingsmoment! Glasklart!

Det är väldigt många som inte kan reglerna, därför ber jag er att dela detta inlägg på varje tävling som ni ser är felaktig. Om fler gör som man ska blir det lättare för oss som faktiskt redan följer regelverket. Å så jäkla svårt är det ju inte – man behöver bara veta skillnaden mellan lotteri och tävling. Tävling är det enda man får ha som privatperson och en tävling är en tävling, inget lotteri  🙂

 

När är jag influencer och när är jag privat?

När är jag influencer och när är jag privat?

Jag fick en fråga häromdagen om när jag gör skillnad på mej som influenser och när jag är privat? En ganska enkel fråga att svara på tycker jag, jag är alltid jag. Fast är det så enkelt?

Enkelt kan man väl säga att jag startade en blogg som blev mycket större än jag tänkt mej och den ledde till att jag fick vissa samarbeten. För något år sedan sedan övergick begreppet bloggare till att man var en influencer. Det var alltså inget jag strävade efter eller kämpade för, det lixom bara blev så.

Man brukar säga att en influencer är en person som skriver och publicerar bilder om sin vardag, händelser i sitt liv och sina intressen. Influencers kan vara unga, gamla, killar, tjejer, icke proffs och proffs. En del tjänar pengar, några väldigt mycket – andra lite mindre – vissa inget alls. Gemensamt för alla är att man har större plattformar i sociala medier. I mitt fall är detta alltså bloggen och instagram. Mina plattformar resulterade i att vi startade vårt magasin Du i Fokus, som en slags förlängning av bloggen. Men bloggen är JAG medan Du i Fokus är ett tipsande magasin med en massa annat – det är mer jobb.

Jag är alltså mej själv hela vägen och gör precis samma sak idag som jag gjorde när bloggen startade för 12 år sedan. Jag blev alltså en influencer på vägen, något andra satt som etikett på mej – inte jag själv. På mina visitkort och alla presentationer har det alltid stått bloggare, skribent och foto, fram till för bara någon månad sedan – nu står det influencer, skribent och foto. Oavsett vad jag kallas så är jag fortfarande jag och gör precis samma saker nu som innan begreppet fanns.

Det är lätt att tro att alla influencer tjänar stora pengar eftersom begreppet kom med Bondinbella och Kenza. Men sanningen är att det är väldigt få som tjänar de där riktigt stora pengarna. Gemensamt för oss alla, oavsett hur mycket vi tjänar är att vi alla jobbat hårt med våra bloggar och instagramkonton i flera år utan att få en enda krona. De där stora pengarna kommer ju inte på en kvart direkt, det kräver att man har snygga bilder, attraktiva konton och schyssta blogginlägg. Det tar tid att öva upp blicken för hur en bild blir fin och hur en text lockar läsare. Dessutom måste man vara konsekvent, man kan inte ha ett uppehåll på flera månader – det måste ut något slags livstecken varje dag. Helst flera gånger om dagen.

Jag gjorde lixom allt detta innan jag ens tänkte ”business”. Så när jag blev kontaktad av ett företag första gången blev jag rätt paff. Jag trodde ju att det bara var såna som just Blondinbella som fick erbjudanden om samarbete, inte såna som jag. Jag hade aldrig ens tänkt tanken faktiskt. För något år sedan blev reglerna kring samarbete för bloggare lite klarare och hårdare och självklart följer jag dem. Jag har inte särskilt många samarbeten och allt jag skriver om är definitivt inte för att pusha för olika företag eller produkter. Testar jag en produkt som är bra så skriver jag om den, oavsett om jag betalat själv eller fått den. Är det ett samarbete skriver jag det! Sen finns det förstås saker som jag gör som skribent/fotograf som inte är samarbeten och som jag inte tjänar pengar på. Då följer bloggen med som min dagbok.

Min tanke med bloggen var alltså aldrig att den skulle bli stor och att jag skulle tjäna pengar som en influencer. Jag visste inte ens att man kunde göra det när jag startade 2006. Det kom på vägen. Jag är fortfarande jag, även om jag numera kallas för influencer. Jag är jag, men jag är aldrig privat längre – jag visar upp nästan allt på bloggen och instagram. Å det är helt ok för mej! Efter 12 år är det så livet är och det är inget konstigt med det. Mitt liv finns på sociala medier. Allt man äter fotas utan att man ens tänker på det. Allt man gör fotas utan att man ens tänker på det. Alt jag ser, ser jag numer som potentiella bilder för instagram – utan att jag ens tänker på det. Alla runt omkring mej vet detta, de är vana.

Jag har ingen gräns mellan mej som privatperson och som influencer, det är samma person och det är helt ok. Jag är jag, jag råkade lixom bara bli en influencer på vägen.

När pengarna tar slut…

När pengarna tar slut…

Just nu har jag lite pengapanik. Vi lever ju på bara en inkomst, det lilla jag får in är en bonus. Det har funkat bra i snart fyra år, men just nu är det lite kämpigt. Förra året hade vi flera större kostnader iom att vi bla målade huset mm. Förra veckan var vi tvungna att reparera bilen och installerade nytt larm, där gick nästan 30 000. Å det är inte slut med stora utgifter där…

Jag har jobbat och tjänat egna pengar sedan jag var 14 år. Redan då såg jag till att ha en större buffert, OM det skulle hända något. Jag jobbade häcken av mej, tjänade massor med pengar som jag sparade och åkte sedan på långa resor. När jag var 18 köpte jag en lägenhet och hyrde ut ett rum, så jag skulle få hyran betald. Jag har alltid varit väldigt pengamedveten.

Enda gången jag haft det kärvt ekonomiskt, var när jag var ensam med barnen och åkte på rejäla smällar med återbetalning av hela bostadsbidraget (pga att barnen fick pengar) samtidigt som det kom tre års fakturor från Vattenfall ( de hade ”glömt” att fakturera och jag hade ingen koll). Jag hade 28 öre på kontot och skulle ut med med nästan 50 000. Det var då jag frågade om Martin behövde hjälp i kassan och så blev vi tillsammans.

Jag kan väl inte säga att vi har det kärvt ekonomiskt just nu, men det är värre än vanligt och jag tycker inte om känslan. Vi har fortfarande en buffert, men den krymper alldeles för snabbt. Å nu har vi en större renovering på g, som är absolut nödvändig, som kommer att dra iväg 50 000 till… Vi har nästan inget lån kvar på huset, så alternativet är att höja det lite igen. Men jag vill helst inte ha några lån, så det undviker jag så långt det är möjligt. Detta gör att träpanelen som vi måste byta på garaget får vänta och även målningen av garaget får vänta. Vi som hade planerat att fixa allt med huset i år, för att sedan inte behöva göra något mer så länge vi bor här.

Jag har tom varit inne på att ställa in vår resa till Gambia, så jobbigt tycker jag att det är. Vi har redan ställt in midsommarfirandet på Öland i år. Vi tycker helt enkelt inte att vi har råd att lägga ut 3000-4000 för bensin och mat för att vara borta en vecka. Så vi stannar hemma och tar det lugnt istället. Öland får vänta till nästa år. Vi kommer heller inte att göra något särskilt eller åka bort på någon semester i sommar. Det får vänta tills i vinter. Vi kommer istället att stå på loppis så mycket vi kan, tills alla grejer är slut här hemma. Det borde iaf ge lite pengar… Det blir eventuellt lite fler samarbeten här på bloggen också, redan nu har det varit en del – hoppas det är ok med er.

Vi är inte panka, det är inte så illa – men pengarna går just nu ut i en snabbare takt än de kommer in. Å det gillar jag inte! Ett sparande ska öka, tills man gör det man tänkt, inte minska. Jag behöver ha en hyfsad buffert för att jag ska må bra, jag har trots allt ett hus där alla möjliga dyra grejer kan gå sönder. Värmepannan är från 1984 och kan gå sönder vilken dag som helst, då måste det åtgärdas direkt – inte om några månader. En kostnad på ca 30 000.

Så nu sparar vi så mycket vi kan. Martin jobbar heltid och drar förstås in mest. Jag har några samarbeten och bidrar med några kronor varje månad, vilket är mer än på flera år. Klädinköp och annan ”lyx” får vänta tills vi är helt på fötterna igen. Vi kommer att åka till Gambia, men andra privata resor får vänta. Det är absolut inte synd om oss, vi har bara inte det utrymmet ekonomiskt som vi blivit vana vid. Snart är vi nog där igen.

 

Ingen lätt match att byta efternamn

Ingen lätt match att byta efternamn

För exakt två år sedan blev vårt nya efternamn godkänt och vi kunde äntligen gå vidare med våra bröllopsplaner. Martin bytte namn direkt, jag skulle byta (ta hans nya namn som tillägg till mitt alltså) iom vigseln. Men vilken jäkla resa det var att komma dit…

Att byta namn är skitenkelt, iaf om man bara ska byta till sin partners. I vårt fall var det lite knepigare än så, vi skulle nämligen komma på ett helt nytt namn först. När man ska komma på ett nytt namn får det inte finnas tidigare, det ska inte kunna förväxlas med ett redan existerande, får heller inte användas av ett företag eller vara kränkande. Detta var de regler som gällde för drygt två år sedan, det är lite annorlunda numera.

Vi lämnade snabbt in ett förslag, men hade inte grepp om det där med företagsbiten då. Det fanns massor med företag som gillade vårt namn och redan hette det. Ett bra namn alltså – Surt! Har man påbörjat namnbytesproceduren så måste man fortsätta, annars sumpar man pengarna man redan betalat in. Så nu började letandet. Vi kollade igenom svenska ordlistan och engelska, men hittade inget som lockade eller som funkade iom reglerna. Vi fortsatte med latinska ordboken och där fanns några ord som var lite kul, men inget vi fastnade för. Nu hade det gått ganska lång tid och vi började få panik. Vi kunde ju heller inte boka bröllopsresa eller ens beställa vigselpapper utan att namnet var klart…

Afrika och Gambia blev lösningen! Först gick vi igenom Wollof, språket som jag pratade när jag bodde där och tycker är ett fint språk med roliga ord. Där fanns några tänkbara, men inte det perfekta. Då gick vi vidare till Mandinka, som är nästa stora språk där och som vår familj pratar. Där fanns fler! Halleluja! Vi skrev upp alla tänkbara ord/namn, smakade på dem och strök vart efter. Till slut hade vi tre förslag som absolut inte fanns som vare sej namn eller företag i Sverige – detta bara måste gå vägen.

Handläggningstiden är 9 veckor, men när man redan är inne i processen går det lite snabbare. Efter några veckor fick vi veta att vårt första förslag var godkänt och nu skulle ligga ute på patentverkets hemsida i fyra veckor så folk kunde opponera sej. Var allt lugnt så skulle namnet godkännas och då skulle Martin heta det direkt. Å så blev det! 7 april 2016 kom beslutet och alla myndigheter hade redan ändrat hans namn. Nu hade vi tre månader på oss att fixa allt till bröllopet, stressen var äntligen över. Fyra månader senare hade vi gift oss, fixat alla papper och hade äntligen ett gemensamt efternamn.

Visst är det kul att ha ett alldeles eget efternamn, men vägen dit var rätt snårig. Martin ville byta namn men fick heller inte ta mitt eftersom det är ett ingift namn. Vi hade alltså inte så mycket att välja på om vi ville ha ett gemensam namn. Att hitta ett nytt efternamn är svårt! Visst kan man pussla med bokstäver från de tidigare namnen, men det är inte jättelätt det heller. På patentverkets sida finns förslag på efternamn, men hur kul är det att ta ett som någon annan kommit på och som inte betyder något för just mej. Det man ska tänka mest på är att vara ute i god tid och inte dra ut på resa i slutprocessen. Det är nämligen knepigt att vara utomlands då eftersom myndigheterna ändrar namnet direkt som det blir godkänt. Är man utanför Sverige då kan det ställa till lite problem.

Att vi fick ett namn från Gambia betyder väldigt mycket för mej. Det är ju där jag har mitt hjärta. Vårt namn Jikita betyder ”hopp” på mandinka och det känns väldigt bra med just den betydelsen eftersom vi startade ett helt nytt kapitel i vårt liv iom bröllopet och verkligen har ett hopp om ett långt lyckligt liv. Man kan ju hoppas på så mycket; en fin dag, ett friskt liv, vackert väder osv, det finns alltid HOPP!

Förr frågade alltid familjen i Gambia hur Martin mådde, nu frågar de hur Mr Jikita mår. De är så otroligt stolta över vårt namn och hade fest i byn till vår ära när vi gifte oss. Snart går vi igenom säkerhetskontrollen för första gången där med vårt gambiska namn, det ska bli väldigt spännande  🙂

 

Helt ok – men inte där jag bor!

Helt ok – men inte där jag bor!

Jag fascineras nästan varenda dag av hur folk resonerar och tänker. Och framför allt vad de uttrycker högt… Alla är så himla PK (politiskt korrekt) så länge det inte drabbar dem själva. Håller ni med?

Självklart tycker alla att våra medmänniskor som har olika psykiska åkommor ska ha ett eget boende där de kan utvecklas och må bra. Självklart tycker man också att det är viktigt att före detta kriminella ska ha ett utslussningsboende så att de kan komma på fötter igen och få en ny chans i livet. Precis som att man förstår att flyktingar måste ha någonstans att bo. Men och det är ett stort MEN… man tycker bara att allt detta är ok – så länge det inte blir i närheten av där man själv bor!!!

Det kan vara hur nödvändigt som helst med tex ett boende för funktionshindrade, men hamnar det i närheten av just mej så är det alldeles fruktansvärt! Såklart ska människor ha en andra chans men lägg för guds skull inte deras boende i närheten av ”vanliga” människor. Å flyktingboende ska vi inte tala om! Herregud! Det vet ju alla att de våldtar alla tjejer som kommer i vägen!

Det här är inget som jag tycker eller tänker, detta är däremot sånt jag hör varenda dag! Vi har nämligen precis fått ett boende för ca 40 flyktingar, bara några meter från mitt hus. Jag går förbi där med hunden varje dag och har sett hur de första flyttat in och hur några av de som bor närmast har förberett sej på olika sätt. Diskussionerna har varit väldigt aggressiva och fientliga, även från folk som inte ens bor här. Ju mer jag hört, desto räddare blir jag – för mina medmänniskor!

Jag är uppriktigt orolig för de som nu flyttat in i flyktingboendet, jag undrar om de verkligen får vara i fred och är säkra. De som bor där har jag ännu knappt ens sett skymten av. När jag gick förbi i förrgår var där ett öppet fönster och en man som hängde över köksbordet med huvudet i händerna. Jag vet inte om han sov eller bara njöt av solen – men han såg väldigt ensam ut. Jag hade förmodligen sagt hej om han tittat upp. I övrigt är det helt tyst i hela det området.

Jag har inget emot olikheter. Bryr mej inte särskilt mycket om tiggare utanför butiker eller på tåget. Vill jag inte ge pengar till dem är det ju bara att skaka på huvudet eller titta bort. Man måste inte bli irriterad och börja gapa som en del gör. Jag tror att olikheter berikar, det är mycket därför jag reser. Att då se mina medmänniskors misstänksamhet och rädsla för detta är beklämmande. Rädda människor är dessutom ofta farliga människor… Många rädda människor i grupp kan göra hemska saker. Dem är jag rädd för!

Vi får väl se vad som händer med våra nyinflyttade grannar och hur många tjejr som faktiskt kommer att bli våldtagna här omkring… jag tror NOLL – iaf inte av dem. Jag är inte ett dugg rädd, däremot är jag rädd för deras säkerhet. Jag har sett krossade fönster, redan innan de flyttade in. Vad kommer att hända nu när de faktiskt bor här?

Jag är så jäkla trött på rasism och fördomar så jag nästan kräks! Det är inte konstigt att det är krig och skit överallt i världen. Hur får vi stopp på detta elände?

 

All Inklusive eller ej?

All Inklusive eller ej?

Jag har varit med i en intressant diskussion i en resegrupp på Facebook. Diskussionen handlar om All Inklusive och allt som detta innebär. Det blev så intressant och faktiskt lite upprörda känslor också, så jag bara måste nysta lite i det själv.

All Inklusive är alltså när man åker på en resa där allt är inkluderat. Detta handlar oftast om charterresor, men faktiskt även när man åker på kryssning. På kryssningar i tex Medelhavet och Karibien har man oftast inget val, det ingår vare sej man vill det eller ej. När man reste på charter förr valde man mellan frukost, halvpension eller helpension – dessa begrepp finns knappt längre. Numera är det inget eller all inklusive, typ…

Förr var jag totalt emot allt vad all inklusive innebär, bla för att jag inte litade på mej själv. Jag trodde maten skulle vara dålig, att jag skulle äta precis hela tiden och alldeles för mycket, bara för att jag kunde. Vi valde medvetet bort det, trots att de resorna var billigare, bla för att barnen inte skulle springa och äta glass dygnet runt. Det kändes helt enkelt inte ok att ha tillgång till mat, dryck och snacks hela tiden. Särskilt inte om man som vi jobbade med viktnedgång och försökte hålla vikten själva.

Samtidigt så tycker jag inte om att gå iväg varje måltid, leta efter alternativ som passar alla osv. Det tar faktiskt en hel del tid om man är flera stycken. Man ska titta på menyn, beställa maten, vänta på maten och sedan vänta på att betala. Tid man faktiskt spar och kan ägna åt annat när man redan har allt förbetalt och äter på hotellet. Sånt tänkte jag inte på tidigare, jag var ju inte ens intresserad av det alternativet.

Efter hundratals resor med barn blev det dax för mej och Martin att resa ensamma. Det var helt plötsligt bara vi två. Vi hade inte haft en ordentlig semester på länge pga en massa olika omständigheter och ville bara vara helt lediga. Vi ville ha sol, värme och bara ligga på en solsäng och läsa i två veckor Vi ville helt enkelt slippa tänka. Vi valde Egypten och ett ställe där det inte fanns särskilt många ställen att äta på och började fundera på all inklusive. Skulle vi gå emot allt vi trodde på och testa? Ja, det skulle vi! Och det gjorde vi och blev nöjda.

Det var faktiskt urskönt att slippa gå iväg och välja matställe varje kväll. Hotellet serverade en gigantisk buffé, med säkert 30 olika rätter. Allt fräscht, vällagat och gott. Här fanns även vegetariska alternativ och en stort salladsbord. Varje dag bytte man rätter och allt var precis lika gott som dagen innan. Alla våra fördomar kom på skam. Å vi åt faktiskt inte hela tiden heller, fast vi kunde. Vi bestämde oss helt enkelt innan att det var en rätt och en portion som gällde per måltid. Så istället för att svulla och gå upp, gick vi faktiskt ner i vikt. Salladsbordet och frukterna var ju så otroligt fräscha och goda.

Som vi kopplade av de här veckorna. Vi åkte på en helt fantastisk utflykt till Luxor och gick långa promenader varje dag och utforskade vårt närområde. Så vi såg en hel del även om vi hade maten ingående i priset. Annars kan man ju tänka att när man ändå har allt så behöver man inte lämna hotellet, men så är inte vi. Vi ser och upplever ändå. Precis som vi gjorde på Kap Verde nu senast, vi valde faktiskt all inklusive igen eftersom vi hört att det inte fanns så många matställen att välja på. Nu fanns det iofs det, men vi var nöjda med valet ändå. All inklusive är inte så dumt alls faktiskt, särskilt om man som jag inte är särskilt intresserad av mat. Det är lixom bara energi…

Argumenten emot all inklusive är bla att landet man besöker och lokalbefolkningen inte får ut något av det. Å det kan väl ligga något i det, även om det nog ger en del nya jobb också. Men reser vi för vår egen skull eller landet vi besöker? Jag tror att de flesta reser för sin egen, för att komma bort och bara koppla av. Den som reser för landets skulle åker nog inte ens på charter… Jag tycker inte att något alternativ är fel. Allt beror ju på syftet med resan. När jag åker iväg för att skriva om en plats så upplever jag förstås både landet, sevärdheter, kultur och mat. Men numera när jag åker privat för att bara koppla av, då är det inte så dumt ändå att ta all inklusive. Jag blandar och tar det som passar bäst för stunden. Jag förstår varför man gör både det ena och det andra.

Vad jag inte tycker om är när någon säger att det ena eller andra alternativet är fel. Ska vi vara helt krassa så är det väl värst om det inte kommer några turister alls, eller? Å ska vi vara miljömedvetna och allt annat politiskt korrekt, så ska vi nog inte resa alls… flyg förstör, tåg förstör, bilar förstör, människor förstör… Oavsett vart vi åker, hur vi åker dit och hur vi bor så bidrar vi iaf en del till landet oavsett om vi äter på samma hotell varenda dag eller går ut och äter. De flesta av oss gör ju trots att något mer på sin semester än bara hänger vid poolen.

Nu är jag otroligt nyfiken på hur du reser och vad du tycker om all inklusive. Har du testat? Jag tyckte och tänkte väldigt mycket innan som inte stämde… har du upplevt samma sak? Berätta!

 

 

Jag blir otroligt arg och illa berörd!

Jag blir otroligt arg och illa berörd!

För några år sedan hade jag två olika tjänstgöringsperioder i Huddinge Tingsrätt, ett uppdrag som jag älskade och tog på största allvar. Därför var det med extra stort intresse jag började läsa Anna Hages bok ”30 år av tystnad”. Anna var först på platsen när Palme mördades.

När jag gjorde min första dag i Tingsrätten någon gång runt januari 2000 var det mesta ganska luddigt. Det enda jag visste var vilken tid och plats jag skulle infinna mej, inget mer. När jag kom till Tingsrätten pekade vaktmästaren åt det håll jag skulle gå. Sedan fick jag stå och vänta utanför rättegångssalen tillsammans med både advokat, åklagare, åtalade, målsägande och vittnen. Där stod vi och tittade ut i luften allihop och försökte se oberörda ut. Efter rättegången gick vi alltså även ut tillsammans… inte jättetrevligt alltid. Det ser tack och lov lite annorlunda ut idag.

Idag går alla in och ut från olika håll, vittnen sitter med sina vittnesstödjare och får alla information om vad som väntar. Advokaten sitter i ett särskilt rum med den åtalade och åklagaren sitter oftast tillsammans med målsägande. Som nämndeman får man numera en helt ok utbildning innan man tillträder sitt uppdrag. Det finns alltså ett helt annat upplägg idag, som jag tror gynnar alla. Särskilt efter att ha läst Annas bok, är jag helt övertygad om att det är så. Jag har inte kvar mitt uppdrag, men hoppas återfå det en dag.

Anna Hage var 17 år när hon gav Palme hjärt- och lungräddning den där natten i februari 1986. Jag hade faktiskt ingen aning om detta, trots att jag träffat henne hundratals gånger i vår bokhandel. När jag var med vid rättegångar så bad man ALLTID både målsägande, åtalad och vittnen berätta SIN version fritt, innan det ställdes frågor. Anna fick bara frågor, från det absolut första förhöret direkt efter mordet och även i fortsättningen. Detta har haft stor betydelse för resten av hennes liv, fattar ni hur enkelt det hade varit att be henne berätta själv och skapa en helt annan förutsättning för hela hennes fortsatta liv? Jag blir så förbannade när jag tänker på det!

Detta innebar nämligen att hennes berättelse aldrig kom fram. Att saker förvrängdes. Att Anna inte kändes sej hörd eller respekterad. Och kanske att hela kalaset fått en helt annan vändning… det vet man inte. Boken som jag sträckläst är så otroligt viktig! Den visar hur det absolut inte får gå till, inte i något rättsfall – för då havererar hela systemet. Att inte få berätta sin upplevelse med egna ord i ett sammanhang är inte bara kränkande, det kan faktiskt vara helt avgörande. Alla som varit med om traumatiska händelser, särskilt de som är vittnen, måste få berätta och berätta igen. Med sina egna ord.

Anna blev så illa behandlad av rätten och även media att hon till slut höll helt tyst om allt under alldeles för många år. Till slut gick det inte längre och hon fick ta hjälp att bearbeta alla känslor och tankar för att orka komma vidare. I 30 år fick hon aldrig berätta sin historia från början till slut, fatta vad det gör med en människa. En historia som dessutom alla vet något om, tror att de känner till allt om och vill vända ut och in på. Som 17-åring fick hon vittna bara några meter från Christer Petersson iskalla blick, utan något stöd alls. Hon fick ett dygn på sej att inställa sej i rätten, utan att någon berättade hur en rättegång går till, vilka som är i salen och utan något vuxet stöd alls. Så gör man tack och lov inte idag och det är inget annat är skamligt att man gjorde så då.

”30 år av tystnad” borde bli obligatorisk läsning på juristhögskolan för att visa hur det inte ska gå till! Alla i beslutsfattande position, politiker och särskilt människor inom polis och rättsväsende borde ha den tillsammans med lagboken i sina feta portföljer. Det är många som borde be Anna Hage om ursäkt, särskilt domare, åklagare och advokater. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Anna kan lägga detta åt sidan så mycket som möjligt nu och reparera lite av skadan. Men hur lätt är det efter så många år?

Som tillägg ska också sägas att boken är otroligt välskriven och intressant. Jag var som sagt inte ute efter att frossa i mordet, utan ville veta mer om rättsprocessen runtomkring – iom mitt tidigare uppdrag som nämndeman. Jag är chockad, förbannad och otroligt illa berörd. Läs boken så fattar ni vad jag menar…