Browsed by
Etikett: politik

Hur ”duktig” är jag?

Hur ”duktig” är jag?

Jag sitter och funderar på det här med miljön, skolstrejken som är idag och hur jag drar mitt strå till stacken. Hur duktiga är vi egentligen, var och en, på att ta hand om vår planet?

Jag tror inte att alla kan göra allt och vara perfekta hela tiden, däremot tror jag att vi alla kan göra något, ganska mycket faktiskt och på så sätt förändra och förbättra världen en hel del.

Man måste börja med sej själv, där man står. Vi har bil, men den användas väldigt sällan. Egentligen bara när vi veckohandlar eller ska köra hunden till hundvakten. Vi kör kanske max 30 mil i månaden, vilket var det vi körde minst i veckan för några år sedan. En full tankning räcker 6-7 veckor, vi tankar E85, oftast. Jag tror att vi faktiskt säljer bilen den dag vi inte har hund längre, om inte mina knän säger upp sej – då måste jag ha bil för att kunna handla. Men den kan ju vara mindre och mer miljövänlig.

När vi handlar har vi flergångskassar gjorda av gamla petflaskor eller tygkassar. Inspirerade av Gambia som för många år sedan förbjöd plastpåsar, så har vi i princip slutat använda det. Soppåsarna och hundbajspåsarna är iofs i plast men sån där nedbrytbar sort.

När vi lagar mat lagar vi mycket, så det blir matlådor. Vi har nästan aldrig några rester och kastar bara skal och blast – aldrig sånt som går att äta. Vi äter mycket vegetariskt numera och har nog blivit vad som kallas flexitarianer. Vi har inte slutat köpa kött helt, men det är för dyrt för att vi ska göra det särskilt ofta och då blev man lixom miljövänlig på kuppen. Vi diskar och tvättar fulla maskiner på lägre temperatur och med mindre tvätt/diskmedel än rekommenderat. Det blir rent ändå. Jag har inte testat att göra eget tvätt/diskmedel än – det kanske kommer.

Självklart sopsorterar vi! Hela altanen är en enda stor sorteringsplats med behållare för olika material. Någon gång i månaden åker vi iväg med allt till vår återvinningsstation. Vi försöker sälja av det vi inte längre använder, reparerar det som går att fixa och köper helst begagnat. Även kläder säljs och köps begagnat, även om det slinker ner lite nytt ibland.

Så vi kör väldigt lite bil, äter mycket vegetariskt, sopsorterar och handlar begagnat, röker inte och dricker knappt alkohol – så långt låter det ju hyfsat bra. Men vi flyger 2-4 ggr per år och det är ju där vi sk influencers får mycket kritik. Nu utger ju inte jag mej för att resa klimatsmart och ta tåget, jag erkänner att jag flyger och kommer att fortsätta med det. Men det skulle vara både kul och intressant att ta en längre resa med tåg faktiskt. Men som sagt; det är väl där jag brister då rå… i övrigt är jag rätt bra på det där med smarta klimatval. Mycket för att det även sparar pengar, det är lixom win win både för miljön och plånboken.

Just det! En sak till som jag gör som inte är så klimatsmart är att ta varma bad. Jag älskar att bada och det får min onda kropp att må bättre, så en del bad blir det. Lite dåligt samvete har jag över vattenåtgången… men det är inte lika ofta nu som för några år sedan, så jag blir allt bättre på att spara vatten jag med.

Vi gör så gott vi kan och ändrar något så fort vi kan om det går. Mitt samvete är ganska rent tycker jag. Hur tänker du kring detta och känner du att du gör vad du kan eller kan du göra mer för att dra ditt strå till stacken?

”Jag vill nog inte ha barn”

”Jag vill nog inte ha barn”

Innan jul hamnade jag i samtal med 4-5 kvinnor i 30-årsåldern. Jag var den enda som var lite äldre och som hade barn. En av dem frågar ”Är verkligen barn meningen med livet?” Vad tror ni att jag svarade…

Min största önskan var att bli mamma. Det blev jag också, 23 år gammal fick jag mitt första barn och 17 månader senare kom nästa. Familjen var komplett. Men livet med barn blev definitivt inte som jag önskat och trott. De två små ögonstenarna var väldigt sjuka och var mycket på sjukhus och när Junior var 3 år gick jag och barnen pappa skilda vägar. Jag blev ensam med två barn som krävde väldigt mycket. Inte alls vad jag hade sett i min dröm.

Ingen av mina, nu vuxna barn, vill ha egna barn. Jag förstår dem. Självklart ångrar jag inte mina barn, men jag förstår alla som inte vill ha några. Det jag inte förstår är varför de här unga människorna inte har rätt att känna så eller blir accepterade för sina funderingar. När jag säger till någon att jag nog inte kommer att bli farmor, så får jag ALLTID höra ”De ändrar sej”. Inte att de kanske kommer att ändra sej, utan att de helt bombsäkert kommer att ändra sej. Varför säger man så? Jag tycker nog att mina söner är hyfsat intelligenta och har funderat igenom saken ganska noga. De vill inte ha barn, varför ska detta ifrågasättas?

Å precis så var det med de här kvinnorna som jag träffade. Jag svarade att jag inte tycker att barn är meningen med livet och fick ett jubel till svar. Ingen av dem vågade knappt säga högt att de inte var det minsta intresserade av barn och nu när de fyllt 30 var det ett jäkla tjat från omgivningen. En av dem funderade tom på att avsluta sin ganska långa relation för att sambon inte tog henne på allvar. Han vill ha barn och trots att hon varit tydlig med att hon inte vill så har han hela tiden antagit att hon kommer att ändra sej.

Varför antar man att den som inte vill ha barn är mindre intelligent än andra? Så måste det ju vara när man inte tar deras beslut på allvar. Att de inte kan tänka klart eller förstår vad beslutet innebär. Jag tycker faktiskt tvärtom. En person som valt bort barn medvetet har nog tänkt mycket mer än andra, eftersom det kräver en hel del mod att inte följa den traditionella mallen. Att som man säga att man inte vill ha barn är kanske pyttelite accepterat, att som kvinna säga detsamma är fullständigt oacceptabelt. Då får man höra att man inte förstår hur det är förrän man står där själv, att man inte är kvinnlig, att man självklart kommer att ändra sej när den biologiska klockan börjar ticka, att man kommer att ångra sej om man kör vidare på beslutet och att man är egoist. Man idiotförklaras alltså.

Inget av detta säger jag till vare sej mina söner eller kvinnorna jag pratade med. Istället säger jag att jag tycker att de är kloka som funderat på saken, klokare och mer mogna än många andra. Det är skitjobbigt att ha barn! De är väl medvetna om att de kanske kommer att ångra sej men att man inte kan skaffa barn i-fall-att… De här kvinnorna pratade om allt de istället kan göra och hur de istället vill leva sina liv, utan barn och kanske även utan partners.

SOS-Barnby i Gambia

Några av dem hade även upptäckt att de inte ens tyckte om att umgås med barn och ogärna träffade sina egna syskonbarn eller kompisar som ynglat av sej. De hade även kommit på lösningar om de faktiskt skulle ångra sej som att ta fosterbarn, träffa någon som redan har barn osv. Som någon sa ”det finns massor med barn som behöver vuxna, man behöver ju inte föda dem själv”. Noga genomtänkt alltså.

Det kommer fortfarande att vara vanligare att man vill ha barn än tvärtom. Men de som inte vill det måste bli tagna på allvar och inte bara viftas bort som unga och oförståndiga. Martin är en av dem som inte vill ha egna barn, det visste han tidigt och han är varken oförståndig eller omogen. Han har aldrig velat det och även gjort något åt det genom att sterilisera sej. Jag har väldigt svårt att se att han skulle ångra sej. Vissa vill helt enkelt inte!

Sen har vi ju många som inte borde… men det är en annan sak…

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Man brukar säga; små barn – små bekymmer. Å det stämmer. Barn som slåss i sandlådan kan verka jobbigt för stunden, men det är inget alls mot det som kan komma senare. Eller vad sägs om 11-åringar som misshandlar i grupp, 13-åringar som blir med barn, en 15-åring som hamnar i fyllescell eller en 17-åring som går på droger. Än så länge barn… problemen blir allt allvarligare, men sen då… när barnen blir myndiga, vad händer då?

Här är fyra olika scenarior som vi har i vår närhet. Det är fyra grabbar, alla myndiga, uppväxta i ”normala” familjer med föräldrar som gjort så gott det kunnat. En av grabbarna lever inte längre, ni får själva fundera på vem.

Pelle gillar att teckna och måla, så pass att han gör det hela tiden och överallt. På nätterna smyger han sej ut genom fönstret, eftersom hans föräldrar låst ytterdörren utifrån och han inte kommer ut genom den. Även fönstret är låst, men det låset har han lyckats knäcka. Sen åker han till stan för att träffa likasinnade och söka upp väggar, tunnlar och tåg att klottra på. Han har blivit påkommen många gånger och är dömd flera gånger och trots stora skadeståndsbelopp som ska betalas så fortsätter han. Den stora utmaningen är att åka mellan tunnelbanetågen och klottra så fort det går när de står stilla vid stationerna. Det är kittlande och farligt. Föräldrarna har försökt med allt. De har blivit arga, ledsna, besvikna, hotat och mutat. Familjen har haft sk ”intervention” då man samlat vänner till familjen, kompisar, polis, präst och socialarbetare. Ingen har hjälpt.

Olle är en trevlig och artig grabb som till slut retade sej så passa mycket på Sveriges invandrare att han gick med i en motståndsrörelse och var med på en samling med dem. Denna enda gång, gjorde att han hamnade på bild. Bilden spreds på sociala medier och inte bara Olle hängdes ut utan hela hans familj. Han var med i rörelsen i max en månad, den korta tiden har förstört livet för hela hans familj – trots att det bara är sonen som gjort något. Han har hamnat i register som gör att syskon har svårt att få praktikplats inom den sektor de önskar arbeta inom, mamman är rädd att hennes arbetsplats ska bli nerbränd och övriga familjen är hotad. Då skolan inte kan garantera hans säkerhet blev han avstängd från sina studier, nu bor han på skyddad adress och läser på distans. Familjen bor kvar och är livrädda hela tiden, medan sonen skyddas… han som satte igång allt.

För Kalle gick allt så smort ända fram till 18-årsdagen. Då fick han smak på tjejer som han försökte göra sej poppis hos, med pengar. Han trodde att man kunde köpa vänskap, kärlek och popularitet och strödde pengar runt sej. Skulderna växte och så även spelberoendet som dök upp från ingenstans, onlinespel är djävulens påfund. Med familjens hjälp fick han bukt med problemen just då, men inte helt… spelberoendet fanns kvar. Det var många sköna tusenlappar som försvann ut i luften på onlinespel varje månad. Det var hyfsat lugnt ett tag, familjen började slappna av. Men så körde det igång igen. Det kom nya tjejer som bad om hjälp, han tyckte synd om dem och tog till slut ett stort banklån och gav rätt och slätt bort sina pengar. De skulder han hade vid förra svängen var nu ingenting i jämförelse… här handlade det om sexsiffriga belopp plus ränta.

Oskar gjorde precis tvärtom mot Kalle. Hans egna pengar tog slut och då började han låna av andra. Men att betala tillbaka var han ointresserad av och då kom hoten. Han blev hotad, men brydde sej inte så mycket. Hans föräldrar blev hotade, det bekymrade honom inte heller. Ingen vet hur stora skulderna är, Oskar vägrar att berätta.

Jag har ändrat på namn och lite andra detaljer för att man inte ska kunna identifiera killarna. Gemensamt för alla fyra är att de ljuger. Den värsta av alla synder i mina ögon. Att inte kunna tro på ett enda ord av vad ens egen unge säger är fruktansvärt jobbigt. Man frågar på flera olika sätt, dubbelkollar med andra, funderar på rimligheten och låter sen magkänslan styra. Den som lever med de här grabbarna sover inte, äter inte, klarar knappt att jobba, man fungerar helt enkelt inte. Bryr sej killarna? Inte mycket. Eller? De kanske bryr sej på sitt sätt, men har ett väldigt konstigt sätt att visa det på.

Å hur gör man då när barnen är myndiga och kanske inte ens bor hemma längre. De flesta, särskilt de som inte upplevt en snarlik situation själva, tycker att ”ungarna är ju myndiga och får lösa sina problem själva”. Men det funkar inte så. Ignorera man problemet så blir det förmodligen ännu större och till slut hamnar ungen och problemet hos dej ändå, oavsett ålder. Eller på gatan. Å hur mår man som förälder då? De här killarna skapar problem som involverar hela familjen, det blir förr eller senare allas problem. Familjer hotas, kanske tom utsätts för våld, pantsätter allt de har för att lösa skulder, är med på rättegångar, hälsar på i fängelser eller på behandlingshem och måste i många fall få egen hjälp av psykolog eller läkare. Det är ett helvete!

Man kan skylla på uppfostran och slappa föräldrar, men det har oftast inget med det att göra. Det handlar oftast om fel sällskap, dålig självkänsla, arbetslöshet och en massa annat. Att som mamma få höra att man borde gjort si eller så är fruktansvärt! Man har gjort allt och lite till, allt man kunnat komma på själv och allt ”proffsen” talat om att man ska göra. Det finns inte en enda sten man inte vänt på för att försöka förstå och rätta till. Man anklagar sej själv tillräckligt mycket utan att någon annan också ska behöva göra det.

Detta är bara fyra exempel men det finns många, många fler. Å som jag skrev överst, en av killarna lever inte längre. Den familjen blir aldrig hel igen, någonsin. Små barn – små bekymmer.

Ingen jul utan Karl-Bertil Jonsson?

Ingen jul utan Karl-Bertil Jonsson?

Många måste ha sin årliga dos av Karl-Bertil Jonsson på julafton, annars är inte julen komplett. Jag är inte en av dem. Jag avskyr programmet och gör gärna något annat under tiden. Jag vet inte varför jag inte tycker om det, mer än att det är fullt av moralkakor som staplas på varandra och liksom stoppas ner i halsen på en. Så när jag fick inbjudan att se musikalen på Scala var jag minst sagt skeptisk…

Jag vet ju att många älskar Karl-Bertil så när Martin avböjde att följa med, ville jag ha med mej någon som verkligen uppskattar detta. Sussie som driver gymmet jag tränar på är nog det största Karl-Bertil-fans man kan tänka sej, hon skulle ju vara helt perfekt och behövde dessutom lite uppmuntran efter en jobbig period. När jag frågade henne jublade hon, inget kunde stoppa henne från att följa med. Dagen för premiären kom och Sussi var mer spattig än vanligt när vi möttes upp för att åka in till Scalateatern.

Utanför teatern möttes vi upp av Frälsningsarmén som stod och spelade julsånger och inne på teatern bjöd man på glögg, pepparkakor, lussebullar och julgodis. Det var såååå mysigt. Det var ju premiär och många var väldigt nyfikna på filmen som nu blivit musikal. I vimlet såg vi bla Björn och Pernilla Skifs, Sarah Dawn Finer, Jan Malmsjö och en massa andra. Jag hälsade glatt på alla som jag känner och Sussie hängde med.

Väl inne i salongen tog vi våra platser och Henrik Dorsin iklädd vaktmästarkläder tog emot oss och berättade lite om vad kvällen skulle bjuda på. Sen svidade han om genom att byta plats på namnskylten och var helt plötsligt berättarrösten i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

Jag gillar ju inte programmet på julafton… men jag ÄLSKAR Scalateaterns scenversion. Det var så otroligt bra! Peter Dalle som pappan, Vanna Rosenberg som mamman och Anton Lundquist som Karl-Bertil slår mycket jag sett tidigare och jag har sett mycket. Scenversionen var moderniserad men inte förstörd, härlig sång och musik, fin scen och dekor och så otroligt bra skådespelarinsatser. Helt enkelt briljant, skrev jag i recensionen i Du i Fokus och det är den verkligen! Jag är helt säker på att detta blir en återkommande föreställning inför jul varje år i fortsättningen. Det måste det bli!

Om jag var nöjd så var Sussie lyrisk! Jag tror hon var lycklig flera dagar efteråt faktiskt. Jag älskar verkligen att kunna ta med någon på något som vederbörande verkligen tycker om. Det är så himla kul och en förmån att få göra någon glad. Helt i Karl-Bertils anda också  🙂

Före jul finns det bara ett fåtal biljetter kvar, men efter finns det mer. Gör er själva en tjänst och se den, ni kommer inte att ångra det!

 

Hur skulle du reagera om ditt barn valde fel väg?

Hur skulle du reagera om ditt barn valde fel väg?

Man brukar säga ”små barn – små bekymmer” och det stämmer faktiskt. Det tror man inte när man sitter där med sin lilla parvel och det värsta som kan hända just då är att h*n slår någon med en spade eller snor någons leksak. Men problemen växer i takt med ålder, det kan jag lova er…

Jag har en nära bekant som har tre fina barn, alla myndiga och välartade. H*n har alltid varit väldigt stolt över sin familj och sina barn, förstås – det är man ju som förälder. Man tror alltid det bästa om sina barn, det är lixom det man ska göra som mamma eller pappa. Så vad händer då när det visar sej att yngsten gått med i organisation som vill ”rena den svenska arten” och aktivt börjat medverka till detta? Hur reagerar man när ens barn gör precis tvärtom mot allt man någonsin trott på? Vad säger man när ens unge påstår att ingen dog i gaskamrarna…

När en familjemedlem går med i en främlingsfientlig organisation drabbas hela familjen, det hade inte h*n tänkt på. H*n var beredd på att få hot och glåpord mot sin egen person, men hade inte tänkt på att syskon och föräldrar också drabbas. Att bla syskonen får sina karriärer förstörda pga småsyskonets inblandning i ”fel kretsar”. Jobbar syskonen med känslig information, säkerhetsklassade uppgifter eller studerar till tex polis så kan de helt enkelt bli fråntagna sitt arbete och utsparkad från utbildningen pga småsyskonets nya engagemang. Det hade inte h*n tänkt på…

Folk tar avstånd från både föräldrar och syskon, föräldrarnas företag drabbas genom skitsnack och att man inte längre vill samarbeta med någon som har en öppet  främlingsfientlig medlem i sin familj. Min vän är livrädd att komma till sitt arbete och att hela verksamheten ska vara sönderslagen eller att h*n själv ska råka ut för något på hem- eller ditvägen. H*n är även livrädd att hitta sin unge sönderslagen eller tom död, då vänner tagit avstånd och även hängt ut vederbörande i sociala medier med uppmaning om att misshandla denne.

Så vad kan jag göra som står brevid familjen? Inte mycket tyvärr. Jag har bara uppmanat om praktiska saker, som att rensa facebook och ta bort alla kontakter som inte är direkta vänner som h*n litar på och att spärra så ingen utanför kan se vad som skrivs osv. Att skilja på det barnet är och gör, att man alltid älskar sin unge men inte alltid dess agerande. Jag har också sagt att alla känslor är ok, att man får och kanske måste bli arg och skrika och gapa. Att alla faser måste gås igenom, ilska, sorg, rädsla och besvikelse. Och att få ut detta, inte stänga in. Jag kan bara vara ett stöd och finnas där om och när det behövs. Men det är klart att man har lust att läsa lusen av skitungen och hänga upp denna i öronen nånstans.

Våra ungar kan verka förståndiga, men runt 17-18-19 sådär så verkar de tappa allt förstånd. Så var det även för oss en period, ni som följt oss under åren vet att vi hade det riktigt tufft när äldste sonen var 18-22 ungefär, saker som följer oss även idag 3 år senare. Det är precis som att myndighetsdagen sätter griller i skallen på ungarna och att den nya friheten får dem att göra saker som de inte förstår konsekvenserna av.

Det är lätt att säga hur man tror att man skulle reagera, men det vet man inte förrän man står där. Anta att din 13-åriga son gör en jämnårig tjej med barn? Anta att din 16-åriga dotter lurat en kille att ta ut mobiltelefoner som hon använder och han betalar mot att lova honom sex… Anta att din 18-åring misshandlat någon till döds pga fel ursprung. Detta händer och det kan även hända i din familj hur mycket koll du än tror att du har. Så… hur skulle du reagera?

 

Goliat – en film om omöjliga val

Goliat – en film om omöjliga val

Det kommer att bli bra. Så låter det flera gånger  under de 90 minuterna som filmen pågår. Goliat är en film om stark kärlek till familjen, kriminalitet och utanförskap. Det är omöjligt att inte beröras av den. Vi var på galapremiären i måndags.

Jag visste nästan ingenting om Goliat när jag satte mej i biosalongen. Det enda jag visste var att den var svensk… typ. Å jag gillar svenska filmer. Fem minuter in i filmen var jag fast! Jag var oerhört berörd och såg många av de killar och familjer som jag mött under mina år i tingsrätten. Ja, det var ju inte de killarna eller familjerna förstås, men kunde faktiskt varit eftersom alla roller spelas av amatörer som levt i skiten själva. De vet exakt hur de här rollerna ska spelas, de har varit där.

Det handlar om 17-årige Kim och hans familj. Mamman är sjukskriven och på väg att bli utförsäkrad, Pappa ska infinna sej hos kriminalvården om några dagar och sedan sitta inne i 16 månader. Här finns också två mindre syskon, där lillasyster och Kim har ett alldeles särskilt starkt band. Livet för familjen är hårt men kärleken är väldigt stark. Något jag även såg i tingsrätten.

För Kim handlar det om att ta över pappans roll i det kriminella livet eller sticka från allt och skapa sin egen framtid. Jag kan lova att hela biosalongen sitter och säger samma sak när han är på väg mot bussen som ska ta honom till ett bättre liv ”fortsätt gå!” Om han gör det eller ej, får ni helt enkelt se själva.

För den här filmen måste ni se, alla borde se den. Så här ser det faktiskt ut i Sverige, idag. Det är inget vanligt Svensson-liv, men de här familjerna finns. Vi kunde mycket väl ha fått ett av de där syskonen när vi var familjehem. Det är just barn i såna familjer som får extra stöd i form av en extra familj, antingen på del- eller heltid.

Det är en tuff ton, råa slagsmål, hårda tongångar och många ageranden som kan verka helt obegripliga för oss utanför den kriminella världen. Men detta är faktiskt en del av Sverige och vår verklighet. Därför borde alla på Soc, alla inom rättsväsendet, alla i skolan och alla som överhuvudtaget arbetar med utsatta familjer se den här familjen. För att få mer förståelse. Kanske ha som diskussionsämne och bjuda in skådespelarna. Filmen är för viktig för att bara spelas upp och glömmas bort. Den kan lära oss mycket och göra otrolig nytta för alla som orkar ta den till sej helhjärtat.

Man blir berörd, upprörd, förbannad, uppgiven och ledsen. Men där är också en hel del skratt. Se den bara!

 

Kändisar har ingen räkmacka

Kändisar har ingen räkmacka

Valet är över och ingen vann kan man väl säga. Jag har jobbat politiskt i mer än 15 år och vet hur svårt och frustrerande det kan vara. 2006 kom jag med på Riksdagslistan men visste ju att jag inte skulle komma in trots hårt arbete. Därför tycker jag att det är lite bra att inte våra sk kändisar heller kommer in på första försöket. Jag ska förklara…

Att jobba politiskt är svårt, frustrerande och långsamt men också väldigt roligt och spännande. Processen är otroligt långsam, från förslag till lagändring kan det ta tio år. Så var det för mej och förslaget om glasögonbidrag för barn, jag la förslaget första gången år 2000 tror jag och det blev verklighet först när jag hoppade av politiken för bara något år sedan och då var det dessutom som förslag från ett annat parti. Lite fräckt kan man tycka, men så går det till i politiken.

Att komma med på lista för kommunen är ganska lätt, det gör man rätt omgående om man är hyfsat aktiv i lokalföreningen. Även till landstinget är det ganska enkelt, men det tror jag är mest för att det inte är lika ”hypat” att jobba med landstingspolitiken. Att däremot komma på riksdagslistan kräver lite mer, det är lite ”finare” och mer status. Jag kom dit efter 11 år som politiskt aktiv och det kan tyckas vara en lång tid, men man ska ju inte bara hamna på en lista – man ska ju kunna nåt också.

I år har vi haft tre sk kändisar på riksdagslistorna, dessa är Alice Bah Kunke, Richard Herrey och Martin Melin . Det kanske är fler men det är dessa jag hållit ögonen på. Alice blev överraskande minister efter förra valet, vilket man kan tycka vad man vill om, och har sedan dess jobbat stenhårt och ofta visat i sociala medier vad hon gör och vilka frågor hon brinner för. Oavsett vad man tycker om hennes politik så har hon visat att hon jobbar hårt och vad hon pysslar med på dagarna även mellan valen.

Både Herrey och Melin är ganska nya inom politiken och har försökt komma igenom det socialamediabruset men pga den korta tiden så har de självklart inte hunnit visa särskilt mycket. De har egentligen bara visat upp sej under valrörelsen, inte vad de gör mellan valen – vilket är naturligt eftersom de inte varit med särskilt länge innan det blev valrörelse. Alice har lyckats få sina 5 % och lyckats kryssa in sej i riksdagen, det har inte herrarna och det tycker jag är rätt bra.

Jag tycker nämligen inte att det ska vara för enkelt att ta en plats i riksdagen. Man ska kunna visa att man jobbat hårt politiskt och att man gör det även under mandatperioden oavsett om man blivit invald på någon plats eller ej. Detta visar att man inte kryssas in automatiskt bara för att man är ett känt namn, för att bli invald måste man kämpa och vara rätt envis. Jag säger alltså inte att de inte är rätt personer för riksdagen, bara att det krävs mer jobb än de hittills visat upp.

Detta är viktigt att belysa just för att inte spä på politikerföraktet. Att det faktiskt krävs något för att få en riksdagsplats och att man inte har en räkmacka bara för att man är känd. Man måste faktiskt kunna något och visa upp sej politiskt en längre tid för att förtjäna sina kryss. Nu tror jag iofs att både Herrey och Melin kan massor med saker, men de har inte visat upp sej i det politisk livet tillräckligt länge för att bevisa det. Nu har de chansen att jobba aktiv i 4 år i sina lokalföreningar och visa detta i sociala medier och på så sätt förankra sej på den politiska arenan. Så är jag helt säker på att de får många fler kryss i nästa val. Å var detta bara ett intresse under valet, så lär ju det också visa sej…

Man ”halkar” liksom inte in i riksdagen på ett bananskal pga av sitt namn, man måste visa att man är rätt person för att vara där också. Att man jobbar även när det inte syns, att man är envis, kunnig och gör mycket ideellt och inte för pengarna som en riksdagsplats ger. Det är väldigt få som får så mycket som 5% av kryssen och lyckas kryssa in sej på en plats och gå om de som ligger före på listan. Oftast är det bara partiledarna och kanske någon till, men inte särskilt många fler. Det kräver hårt jobb och att folk verkligen förstår hur mycket ett kryss betyder.

Jag ser spänt fram emot nästa valrörelse och det ska bli intressant att se om Herrey och Melin jobbat även under mandatperioden och är mer bevandrade politiskt då än idag. Då kanske de även kan berätta om det politiska livet i kommunerna och hur många som jobbar otroligt hårt utan att det syns. Något som inte syns idag, som media inte visar. Om de gör det så är jag helt säker på att de kommer ha betydligt fler kryss än idag och har större chans att nå de där 5%. Det återstår att se  🙂

 

Förlåt

Förlåt

Vi har några ord i vårt språk som folk verkar ha väldigt svårt att uttala. Dessa är bla hej, tack och förlåt. Hade jag fått minsta lilla förlåt eller ursäkta idag, så hade jag mått mycket bättre.

Jag är på ett uruselt humör och allt började igår. Jag har försökt att få tag på några olika personer, som inte svarat på vare sej mail eller sms. Jag avskyr sånt! Jag gav dem gårdagen och tänkte att jag får väl ringa dem idag då. Viket jag också gjorde…

Men det började alltså igår med att min började Facebook började trassla. Facebook tog bort alla mina inlägg i olika grupper och stängde ner hela mitt konto. I grupperna hade jag lagt ut min veckomeny för att pusha för den, precis som jag gör varje måndag och gjort många år utan problem. Helt plötsligt kommer jag inte in på min fb och när jag efter mycket krångel till slut kan använde FB igen så har alla mina inlägg tagits bort. Detta gjorde att jag fick en massa extra jobb och att statistiken störtdök. Jag blev rätt irriterad kan man väl säga, för en del av oss är FB ett arbetshjälpmedel och en viktig del i att nå ut med våra produkter. Ett i-landsproblem kanske, men ett stort problem för en företagare.

Idag tog jag tag i nästa irritationsmoment och ringde upp de där personerna som inte behagat svara på mina mail eller sms. En av dem samordnar valen här i kommunen och hade bokat upp mej för att räkna de sk onsdagsrösterna imorrn. Jag behövde förstås veta tid och plats för detta och var rätt angelägen om att få uppgifterna. Jag hade stuvat om totalt i mitt schema för att kunna göra detta, tycker det är kul och ett bra tillskott till kassan. Min irritation från gårdagen sitter kvar lite grann, men inte så det stör.

När jag till slut får tag på henne säger hon bara kort att hon inte kan använda mej eftersom jag inte gått valutbildningen. Va?… jag säger att det kunde hon väl kläckt ur sej tidigare och det var ju en extra utbildning så sent som förra veckan som min son var på som hon kunde skickat mej på. Jag hade ingen aning, det är hennes jobb att veta sånt. Att behöva en hel valutbildning är ju inget man tänker på när man bara ska räkna kuvert och papperslappar. Fattar hon hur jag ändrat och slagit knut på mej själv för att kunna göra detta? Hon säger ingenting, hummar bara. Skitdåligt säger jag och hade jag kunnat slänga på luren så hade jag gjort det, men numera trycker man ju bara på en knapp… Inte samma känsla eller lika effektfullt!

Hade hon istället börjat samtalet med att säga att hon hade klantat till det och är ledsen för det så hade jag tagit det på ett helt annat sätt. Nu gjorde hon inte det och jag blev skitarg. Människor kan göra misstag men mycket kan göras ok med ett enkelt förlåt. Hon hade kunnat ändra hela samtalet genom att föregå mej och på så sätt hade vi förmodligen mått annorlunda bägge två. Nu är jag skitförbannad och hon tycker säkert att jag överreagerar.

Jag tycker att det är ganska lätt att säga förlåt, ursäkta, jag gjorde fel – men det gör tydligen inte andra. Jag är mänsklig med allt vad det innebär av fel och brister, jag gör fel – alla gör fel. Att säga förlåt ändrar inte det man gjorde, men förändrar känslan både för den det gäller och den som gjorde fel. Bägge mår bättre!

Ja, jag går miste om rätt mycket pengar och en rolig stund med människor som jag inte träffar så ofta – det är jag besviken över. Men jag är mest förbannad över nonchalansen hon visade mej och att jag inte ens är värd en ursäkt. Efter väldigt många års samarbete dessutom. Så gör man inte!

Tycker ni att det är svårt att säga förlåt? Varför är det isf det?

 

6 timmar kvar

6 timmar kvar

Idag står mycket på spel i vårt avlånga land. Det är dax att rösta och många kallar det för ödesval. Jag tycker att alla val är viktiga och tyckte att även valet för fyra år sedan var oerhört viktigt – kanske är det ännu viktigare i år…

Om drygt 6 timmar stänger vallokalerna och de stackars röstmottagarna ska börja räkna rösterna. Stackars säger jag eftersom jag suttit där själv många, många gånger och vet hur trött man redan är och ändå är det många timmar kvar.

En röstmottagare börjar vid 7-tiden på morgonen, tar emot röster tills lokalen stänger kl 20 och ska sedan sammanställa de tre olika valen. Man är aldrig klar före midnatt och i år tror jag knappast de är  färdiga för 2… å många ska sedan gå till sitt vanliga jobb imorgonbitti. Min äldste son är en av dem, men han börjar inte förrän till lunch imorrn. För alla dessa timmar har de ett arvode på runt 2000 kr.

Fram till igår hade nästan 3 miljoner, av oss 7,5 miljoner röstberättigade, redan förtidsröstat. Där min son sitter har de 1230 personer som får rösta och 536 hade röstat i förtid, å så ser det ut nästan överallt. Hälften har redan gjort sitt, ändå var det kö där vi röstade idag. Martin tyckte att vi skulle rösta på valdagen nu när vi kunde, så då gjorde vi det! På min instagram (storys) kan ni se när just mina röster läggs ner i valurnan.

På onsdag är det min tur att jobba lite med valet, då ska jag räkna de röster som kommer in idag på de olika röstmottagningställena och utomlands ifrån. Detta kallas för onsdagsröstningen och är känt för att ändra siffrorna en del, det är också då som personrösterna brukar börjar räknas. I mitt tidigare liv som politiker var det nästan den viktigaste dagen, då satt man som klistrad framför datorn och såg hur kryssen räknades ihop och siffrorna tickade uppåt. Jag har många vänner kvar i politiken och vet att de kommer att vara väldigt nervösa innan allt är klart. För några står mycket på spel, för andra är det mest intressant. Ibland handlar det om små marginaler, i mitt fall var jag 7 kryss från en plats i fullmäktige…

Vi har iaf gjort vårt och väntar nu spänt på resultatet. Medan vi väntar ska vi gå på höstens första teater, kl 16 sitter vi på Maximteatern för att se Broarna i Madison County. Det är ett sätt att fördriva tiden på fram till valresultatet – ett väldigt trevligt sätt. Sen blir det valvaka resten av kvällen. Följer ni valet? Kollar ni valvakan? Är ni kanske på någon arrangerad valvaka?

 

Skulle det kunna hända idag – Handmaid´s Tale

Skulle det kunna hända idag – Handmaid´s Tale

Vi är många som fastnat för tv-serien, kanske fler än som faktiskt läst boken? Berättelsen om June som ”blev” Offred och en ”fin” familjs donatormaskin. Ju mer jag funderar på detaljerna i berättelsen kan jag se likheter med både nya och gamla företeelser i historien. Frågan är: skulle detta kunna hända idag – i Sverige?

Boken ”En tjänarinnans berättelse” skrevs redan på 80-talet. Berättelsen beskriver ett framtida USA där kristna fundamentalister har bildat en ny republik. I detta samhälle tillåts inte kvinnor äga någonting och de tillåts inte läsa. Födelsetalen har sjunkit som följd av miljöförstöring och fertila kvinnor utnyttjas för att befruktas av härskarklassens män. För att legitimera systemet refererar samhället till bibelns gestalter Jakob med sina två fruar Rakel och Lea med tillhörande tjänarinnor och deras barn. Kvinnorna som nyttjas som tjänarinnor reduceras genom att fråntas sitt egentliga namn och tilldelas ett namn som komponeras av sin befälhavares namn tillsammans med prefixet of (används i boken ungefär som tyska von) och huvudrollskaraktären (June) kallas Offred då hennes befälhavare heter Fred.

Jag har dragit mej för att se serien, jag trodde att jag skulle bli upprörd och även illa berörd. Visst blev jag det, men inte som jag trodde – jag blev mer fundersam… skulle detta kunna hända idag? Jag är ganska övertygad om att det skulle kunna det… Margaret Atwood har berättat att när hon skrev boken var det viktigt för henne att den var sann mot alla de grymheter som mänskligheten faktiskt ägnat sig åt och fått utstå genom åren. Även om det är tillspetsat så har de här sakerna faktiskt hänt, även om alla grymheter inte hände samtidigt som i hennes berättelse.

Så här i valtider känns det lite extra oroväckande och jag funderar vidare. Folk påverkas på olika sätt och olika snabbt. Att Förintelsen ägt rum är vi många som är helt övertygade om, medan andra bestämt hävdar att det bara är påhittat. Ett av våra riksdagspartier vill strama åt bla aborträtten… anhängare av partiet köper detta. I vissa länder har kvinnor knappt några rättigheter alls, vilket accepteras av många som bor i landet. Hitler och flera andra har omvänt mängder med människor på ganska kort tid som sedan gjort massor med saker som de innan inte skulle kunnat tänka sej.

Hur snabbt och enkelt kan något konstigt och otänkbart bli normalt? Ganska fort tror jag. Å detta oroar mej! Det handlar inte så mycket om intelligens, jag tror det mest handlar om att passa in i mallen och att accepteras. Att inte hamna utanför. Människa vill höra till ett sammanhang och är livrädd för att hamna utanför. Då kan man göra nästan vad som helst för att ”få vara med”.

Så jag tror att vi skulle kunna få ett extremt samhälle även idag. Vad tror ni?