Browsed by
Tagg: politik

En viktig superhjälte

En viktig superhjälte

Jag vill gärna påstå att jag är ganska fördomsfri, ändå vet jag att vi alla har fördomar mot en massa saker. Men något jag verkligen tror på är alla människor lika värde och rätt och särskilt rätten att älska den man vill.

Jag försöker att dra mitt strå till stacken i hbtq-kampen, men den som verkligen gör det är Rickard Söderberg. Operasångaren som ser hård ut utanpå, men egentligen är mjuk som en nallebjörn på insidan. Han får avföring skickad till sej och lever under ständigt hot, ändå ger han aldrig upp! Vi här ute i lilla Tumba hade förmånen att få ”hoosta” hans turnépremiär – Rickard Söderberg är Gaytenor. Ni som inte var där missade verkligen något!

Rickards nya föreställning är en resa i hans liv. Vi får ”träffa” alla personer som betytt något alldeles extra för honom och gjort honom till den han är. Berättelserna varvas med härlig musik, en del nyskrivet just för showen. Självklart tar han även upp hbtq-frågor och kampen som utkämpats på alla håll i världen och som fortfarande utkämpas på många håll. Även om Sverige och några andra länder har en hyfsat öppen syn, så är det många länder som inte har det och där man fortfarande blir bestraffad för sin läggning.

Här i Tumba hade man gått man ur huse, lokalen var fylld till bristningsgränsen. De flesta var väldigt berörda både av berättelserna och musiken. Det här är en enormt viktig show som nu är på turné i 40 städer, men jag hoppas och tror på fler! Har du inte bokat en biljett, så gör det snabbt som attan – för detta måste du se! Man blir berörd, upprörd och så innerligt varm i hjärtat. Rickard har en alldeles särskild förmåga att ge alla de känslorna, på en och samma gång!

Även om mycket av det han tar upp är fruktansvärt och obehagligt, så var det något av det bästa jag sett på en scen. Detta önskar jag att varenda homofob och motståndare skulle se… men de fallen är väl redan hopplösa antar jag…

 
Follow my blog with Bloglovin

Det värsta man kan säga?

Det värsta man kan säga?

Jag är hemmafru och lever på min man. Det är tydligen något av det värsta man kan säga. Att man inte tar hand om sin egen försörjning får man inte prata högt om, därför gör jag det  🙂

Man ska ha ett jobb, man ska ha en lön, man ska ha ambitioner och sikta på en karriär – annars är man konstig eller kanske tom lat. Det som väljer att göra som jag får vänja sej vid att folk prata om en och tittar snett på en. Jag vet att det är så, det är inget jag inbillar mej. Bekanta vittnar om samma sak. Ja tänka sej va? Vi är faktiskt fler som valt denna udda form av liv och slutat jobba, alldeles frivilligt!

I vårt fall finns det flera skäl till att jag gick hem. Främst var det för att jag har fibromyalgi (kronisk värk) och en sömnstörning och därför behöver ta hand om mej lite extra. Men vi såg också att vi faktiskt klarar oss på Martins lön och varför skulle jag då jaga ett nytt jobb när vi slutade på Viktväktarna? Eftersom vi klarar oss på en lön kan jag göra det jag behöver och vill, som är att ta hand om mej och fixa med bloggen och magasinet. Något vi bägge är väldigt nöjda med.

Jag får ständigt höra att jag är i en beroendeställning, att min pension kommer bli skitdålig och att vi lever ett ojämställd liv. Att min pension blir dålig är det enda som stämmer av detta, men det försöker vi fixa till med två olika pensionsförsäkringar som jag tog som 25-åring. Jag har ju varit hemma med barn i tio år, så min pension skulle bli dålig ändå, men jag och mitt ex var alltså förutseende redan som väldigt unga.

Men jag har faktiskt en inkomst, typ 1000 kronor i månaden. Jag är kontaktperson för en kille i min egen ålder, det har jag varit i säkert 15 år. Ibland lyckas jag även sälja en text eller en bild, men det ger ju ingen stadig inkomst direkt. Ändå känner jag mej inte som om jag är i någon beroendeställning. Sedan dag ett har Martin och jag haft gemensam ekonomi och aldrig tjafsat om vem som tjänar vad och heller inte vem som ska betala vad. Våra pengar är våra gemensamma, så enkelt är det faktiskt.

Vi har bekanta som delar alla utgifter exakt på hälften trots att mannen tjänar mycket mer. Andra har räknat ut procentuellt på öret hur mycket var och en ska betala beroende på inkomst. Damerna i de här relationerna är inte lyckliga, så vill jag inte ha det! De har i vissa fall lånat pengar av sina föräldrar för att kunna åka på semester… Jag ber aldrig Martin om pengar, de sätts in på mitt konto varje månad ändå. Jag sköter hushållet och betalar alla räkningar, med pengarna som han tjänar. Han skulle aldrig drömma om att ifrågasätta hur jag använder dem.

Men jag måste erkänna att jag är en ganska dåligt hemmafru… jag är ju aldrig hemma! Jag ser till att tvättkorgarna är tomma och hemmet hyfsat städat, i övrigt är jag mest ute på äventyr att skriva om. Martin lagar all mat, jag tar hand om trädgården… typ… För oss passar detta arrangemang, varför ska då andra ha så många åsikter om det. Istället för att snacka bakom ryggen på mej och mina medsystrar kan ni väl fråga det ni vill veta. Vi är inte miljonärer. Vi har inte vunnit på lotto. Jag är inte sjukskriven eller får andra typer av bidrag. Vi har nästan inga lån. Vi tjänar inga pengar svart. Där har ni nog de flesta svar på rykten jag hört florera….

Jag är en glad hemmafru som kommer få en ganska dålig pension och det är jag medveten om. Det bekymrar inte mej och då borde det inte bekymra dej heller!

Bussen går när bussen är full

Bussen går när bussen är full

Kap Verde består av en massa öar, Sal är bara en av dem.
Även om Sal kanske är den mest turisttäta ön, så är det inte här huvudstaden
ligger. Men det finns förstås en större ort även här och den heter Esparagos
och ligger nästan mitt på ön. I måndags testade vi öns lokaltrafik och tog oss
dit.
När vi besöker ett nytt ställe så använder vi alltid
fötterna för att se så mycket som möjligt. Här om dagen tog vi en liten lätt
promenad på 3 timmar och hittade då till slut fram till Saltbassängerna. Då
gick vi även förbi Santa Maria busstorg och bekantade oss lite med detta. Så i
måndags lämnade vi hotellet för att ta lokalbussen till Esparagos. Här finns ingen
busstidtabell utan bussen går när bussen är full. Enkelt. Vi hade tur och var
de sista som fick plats, så det var bara att stänga dörren och hoppas på det
bästa… det är ett under att den höll hela vägen… Vart man än åker kostar det 1
Euro, billigt och bra!
Det är knappt två mil mellan Santa Maria och Esparagos, det
tog inte lång tid att ta sej tid alls. Bussen släpper av alla på samma ställe,
ganska mitt i stan. Vi hade ju ingen aning om vad man sa se där, utan
promenerade bara omkring lite. Tills vi såg ett torn på en kulle och en massa
människor. Dit ville vi gå! Efter lite omvägar och senvägar hittade vi iaf dit
och började vår ”klättring”. Vi hade haft koll på vädret och tog en mulen dag
och tur var det för värmen var det inget fel på! Efter en rejäl serpentinväg
med stark lutning var vi iaf uppe och hade utsikt över nästan hela ön. Helt
otroligt! Man kunde inte se till Santa Maria, men allt annat – så häftigt!
När vi var nöjda och tagit en miljon bilder gick vi ner igen
och hade då bestämt oss för att ta en taxi till Palmeira som vi hört skulle
vara en mysig kuststad. 4 Euro kostade taxin som släppte av oss i nån slags
citykärna… här fanns mycket riktigt en liten hamn, men i stort sett inget mer –
eller också var vi på fel plats… vi tittade lite på fiskgubbarna som fixade med
sina båtar, kollade runt lite i byhålan och när vi såg en buss gå tillbaka till
Esparagos hoppade vi på den. Sen var vi ganska nöjda och tog nästa buss tillbaka
till Santa Maria igen. Planen var att äta lunch i Palmeria men som det nu föll
sej var vi tillbaka på hotellet innan lunchen var slut.
Man kan väl inte säga att varken Esparagos eller Palmeria
var särskilt mycket att hänga i julgranen, men nu har vi iaf sett det. Vi kunde
konstatera att klasskillnaderna är tydliga överallt på ön, men kanske ännu
tydligare i Esparagos. Här blandades jättefina hus med plåtskjul. På baksidan
av tornet som vi besökte, såg vi ett av de fattigaste områdena på ön. Här var
det bara fyra väggar av korrugerad plåt. Eftersom det inte finns något
grundvatten så växer det knappt någonting. Det är platt och bara en massa sand.
Och det blåser, precis hela tiden. Det kan verkligen inte vara lätt att leva
här om man inte har pengar. Genast går tankarna till ens behagliga liv hemma
och hur mycket vi gnäller i onödan. Vi är rätt bortskämda.
Klart man skulle vilja hjälpa, men man kan ju inte hjälpa
till överallt. Vår by i Gambia har det i stort sett lika dåligt, skillnaden är
att där kan man iaf i bästa fall odla lite ris och kanske en och annan frukt.
Även om vi inte gör skillnad för någon här på Kap Verde mer än som turist, så
känns det bra att vi hjälper till någonstans i världen. Vi engagerar oss i
Gambia och vi vet att andra engagerar sej här på Kap Verde. Ingen kan göra allt
– men alla kan göra något.

Imorrn åker vi hem efter två berikande veckor. Jag kan
absolut rekommendera alla att åka hit, alla som står ut med konstant blåst
alltså… stränderna är otroligt fina, det är lagom lång flygresa och bara två
timmars tidsskillnad. Ett bra resmål helt enkelt. Jag kommer att utveckla det
mer när jag kommit hem och landat lite. 
Nu ska vi bara njuta av den sista dagen
och ta vara på de sista solstrålarna innan det är dags för den svenska vintern
igen. Guuud som jag kommer att sakna solen och värmen!!!
Ha förstålse för oss med fibro

Ha förstålse för oss med fibro

Jag är trött på att ha ont. Trött på att inte kunna planera. Trött på att vara trött. Trött trött trött… Att leva med fibromyalgi är ibland ett litet helvete. Som om någon annan bestämde över ens kropp.

Jag vet inte hur mycket ni vet om fibro, men ni har säkert hört talas om det och att det handlar om värk. Värken vandrar över hela kroppen och är tyvärr bara en liten del av sjukdomen. Många med fibro är kroniskt trötta, frusna, glömska mm och har ofta flera andra diagnoser. Jag kör en kombo med sömnstörning och hypotyreos, vilket är ganska vanligt och många har även Chrons (magsjukdom).

Värken kan jag oftast leva med utan att knappt ens notera den, jag är så van att ha ont. Tröttheten är värre, den sabbar nämligen alldeles för mycket i mitt liv. Det handlar inte om att man är lite sömnig och behöver en liten tupplur, det handlar om att jag kan somna både sittande och stående och är så trött att tankarna inte fungerar alls. Att försöka skriva en sån dag är näst intill omöjligt eftersom tankarna inte hänger ihop, fingrarna inte hittar rätt tangenter (det är tur det finns rättstavningsprogram) och jag fattar oftast inte ens själv vad jag skrivit… Så är det idag, just nu är det väldigt många röda streck i texten  🙂

Att frysa inifrån och ut är inte heller så behagligt. Folk brukar ju säga att man får klä sej efter väder och att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Det gäller inte oss med fibro. Jag kan klä mej i ullunderställ, lager på lager och ändå frysa så det gör ont. Det enda som hjälper lite är att lägga sej i ett skållhett bad och sedan snabbt som attan klä på sej en tjock onepiece, tofflor och vantar. Jag sitter ofta med vantar på mej och jobbar, annars blir knogarna stelfrusna och gör mer ont än vanligt.

Glömskan är också rätt jobbig, eller kanske rättare sagt; frustrerande. Hade jag inte haft Martin och min almanacka hade jag varit körd. Jag kommer inte ihåg nånting! Det som är viktigt skriver jag upp och ber även Martin komma ihåg åt mej, det brukar funka. Men det händer ändå att jag missar en massa… surt när det händer.

I mitt fall är det tröttheten och minnet som är värst. Jag avskyr att aldrig känna mej pigg och att hela tiden vara trött och att hela tiden ha känslan av att jag glömt något. Enda gången jag är pigg är när jag är i värmen en längre tid, då kan jag tom vakna tidigt på morgonen helt av mej själv. Så om ett par veckor kommer ni få se soluppgångar på instagram, från solen och värmen. Då mår jag bra! Jag kan sitta helt ensam på stranden, tidigt på morgonen och njuta av stillheten och soluppgången.

Jag avskyr både min fibro och hypotyreosen. De sabbar mitt liv och är utom min kontroll. Jag har ett enormt kontrollbehov, att inte ens kunna planera ett dygn framåt är sååå frustrerande. Klart jag planerar, men även om jag har en bra dag idag så kan morgondagen vara en helt annan. Så det händer ju att jag får ändra ganska mycket, särskilt på vintern. Oktober – mars är nämligen värsta tiden. Då är jag konstant trött, har ofta så ont att jag har svårt att fungera och fryser så jag hackar tänder. Att då få höra ”ryck upp dej” skulle kunna få mej att slå någon på käften (om jag orkade). Ofta får jag höra att jag ser så pigg och fräsch ut och det är väl bra, men jag visar mej ju knappast när jag är ett vrak…

Jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå oss med fibro, just för att det inte syns. Men det finns faktiskt ändå och är en ganska knepig åkomma för oss som bär på skiten. Döm aldrig någon som har en dålig dag, du vet ju inte varför. Det kanske bara är EN dålig dag, men kan ju även vara ett sjukdomstillstånd… och ge inga tips även om de är välmenande. Jag lovar att vi testat varenda diet och behandling du hört talas om. Vi är nämligen rätt desperata. Det blir man när man är så trött att man så gott som dagligen är svimfärdig.

Att leva med fibro är ett jäkla skit, men vad har vi för val? Man gör det man ska och lever så gott man kan. Ofta gör vi för mycket och får sota för det sen, men det är ibland ett val man gör för att man så gärna vill vara med på något särskilt. Så ha lite förståelse. DET underlättar massor!

Spartips för att nå drömresan!

Spartips för att nå drömresan!

Vi gillar att resa och tar minst en längre resa per år och några kortare under året. Oavsett vad man drömmer om, så innebär det oftast att man måste försaka något annat. Om man inte har onödigt mycket pengar förstås…

Medan barnen bodde hemma kunde vi inte kosta på oss så mycket mer än det billigaste flyget och boendet. Oftast blev det en lägenhet där vi kunde fixa vår mat själv, för att spara pengar. Nu när vi bara är två, kan vi kosta på oss lite mer. De senaste två resorna har vi till och med kostat på oss all-inclusive för att slippa allt som har med matlagning att göra.

Men fortfarande så kostar det ju ganska mycket att åka iväg. Så hur gör man för att spara ihop pengar? Jag brukar säga att det inte bara handlar om inkomst utan mest om utgifter. Det finns ganska mycket som man kan dra in på faktiskt. För oss har det varit viktigt att betala av lånen på huset, både för att få lägre månadskostnad men också för att verkligen ha pengar i handen den dagen vi säljer. Det är svårt att både amortera och spara pengar samtidigt, men det går.

Vi valde tidigt bort alla morgontidningar och prenumerationer av olika slag. Förr hade vi inte ens betal-tv, det har vi dock numera. Vi röker inte, dricker väldigt lite och använder bara bilen när vi verkligen behöver. Båda har årskort på SL, det blir en hel del billigare än att betala per månad. Nästan all mat lagas från grunden, vi äter sällan ute på restaurang (i privat syfte). Matlådor är en självklarhet! Försäkringar och abonnemang ses över varje år, det finns alltid en slant att spara där.

Vi har mer och mer gått över till att äta vegetariskt, kött kostar helt enkelt för mycket. Matbutikerna har nästan alltid en plats för varor med kort datum och halva priset, där kollar vi alltid! Vi säljer sånt vi är färdiga med, antingen på blocket, tradera eller loppis.

Jag såg en lista på hur man kan spara ihop drygt 12000 kr på bara fyra månader:

Matlåda istället för utelunch                         4
800 kr
Välja kaffetermos istf take away-kaffe         2 936 kr
Välja kollektivtrafik istället för bil               2 296 kr
Träna utomhus istället för på gym                1 196 kr
Äta gröt istället för ostmackor till frukost       928 kr
Totalt                                                           12
156 kr
Jag har inte kontrollräknat alla siffror, men det visar att det finns pengar att spara ganska enkelt. Å detta på ganska kort tid. Börjar man spara nu så kan man alltså åka iväg på en längre resa redan till sommaren och vad kan man då göra nästa vinter! På ett år kan man spara mycket pengar om man lägger ner lite extra krut på sparandet.
Vi är ganska bra på att spara pengar, men lever ändå inte särskilt snålt – det tycker iaf inte vi, andra kanske gör det… Spara du pengar? Vad sparar du till? Ge mej ditt bästa spartips!
Ersättning vid försening

Ersättning vid försening

Jag har ju flugit en hel del under året och oftast har jag inte kommit fram i tid tyvärr… här om dagen fick jag äntligen tid att sätta mej ner och kolla närmare på om det finns möjlighet till ersättning. Så enkelt det var!

Jag vill poängtera att detta inte är något samarbete, jag vet inte ens om det fungerar men vill tipsa er ändå.

För att det övht ska vara lönt mödan måste förseningen vara minst 3 timmar. Det hade jag på två av mina resor, hem från Budapest och till Kroatien. Så jag fyllde i alla uppgifter, vilket var hyfsat lätt och kunde sedan nöjt luta mej tillbaka. Det ska ta 6-8 veckor att få besked och det kostar inget att få ärendet prövat. Avgiften dras när man får ersättningen.

Redan dagen efter fick jag besked om resan till Kroatien, avslag. Detta eftersom jag haft två olika flygbolag. Så SAS klarar sej från att ersätta mej trots att det var deras trassel med borttappat flygplan som fick mej att missa nästa flyg. Den andra har jag inte hört något om vilket borde innebära att det finns rätt till ersättning. Problemet med det ärendet är att det är Air Berlin… de har ganska många ärenden och är inte jättevilliga att betala. Så det blir spännande att se hur det går, det kanske blir en extra slant till nästa resa. Eller inte…
Här är Vagabonds lista på de flygbolag som just nu är värst. 

1. Wizz Air, Ungern
2. Norwegain Air Shuttle, Norge
3. Air Berlin, Tyskland
4. Lufthansa, Tyskland
5. Nextjet Sverige, Örnsköldsvik
6. Ryanair, Irland
7. Thomson Airways, Storbritannien
8. Vueling Airways, Spanien
9. British Airways, Tyskland
10. British Midland regional, Storbritannien

Jag har använt Försenad och hoppas nu på det bästa… gör det du också om även du haft trassel, man har ju inget att förlora på att försöka 🙂

Livet som kontakperson

Livet som kontakperson

Jag har varit kontaktperson i säkert 20 år om inte mer och nu tänkte jag berätta lite om detta eftersom jag tycker att du också ska fundera på att bli det  🙂

Jag hade väl hört talas om begreppet, men inte så mycket mer när jag blev tillfrågad av en ytlig bekant, om jag kunde tänka mej att bli hans kontaktperson. Jag fick information om uppdraget och insåg att det varken var särskilt betungande eller svårt, man skulle lixom bara vara en slags extra kompis som drog ut personen på olika sociala aktiviteter då och då. Bara kul alltså!

Sedan dess har jag haft min kontaktpojke och ett tag hade jag även en yngre tjej, men när hon flyttade upphörde det uppdraget. I tisdags fick jag en ny kontaktflicka, inte yngre kanske – utan i min egen ålder och någon jag haft i min bekantskapskrets några år. Vi har känt till varandra länge, men känner inte varandra jätteväl – perfekt!

Jag upplyste henne så där i förbifarten om att hon borde ha rätt till kontaktperson och när hon kollade upp det fick hon ok och bad om att få mej. Nu är det bestämt att vi ska ses 1-2 timmar varje vecka, ta en promenad, fika, äta lunch eller något annat socialt. Ska bli väldigt roligt att lära känna henne lite närmare.

Det behövs otroligt många kontaktpersoner, jag fick direkt frågan om jag kunde tänka mej någon mer. Jag tackade dock nej eftersom jag vill ”köra in mej” på det här nya först, sen får vi se. Man blir inte rik, någon tusenlapp i månaden – men å andra sidan får man ju lite socialt utbyte och gör en god gärning samtidigt. Jag tycker absolut att ni ska anmäla er till er kommun! Det finns alla åldrar och behov!

På onsdag äter jag lunch med min kontaktpojke och sen blir det eventuellt en promenad med kontaktflickan. En bättre onsdag! 🙂

#metoo – allt börjar i hemmet!

#metoo – allt börjar i hemmet!

Jag har med intresse följt kampanjen #metoo och har självklart, precis som (nästan) alla andra kvinnor, en mängd egna erfarenheter. Jag vet inte om det är värre nu än för tex 20 år sedan, men jag välkomnar kampanjen – det är på tiden att samhället får höra våra berättelser.

Jag kan inte ens komma ihåg första gången en kille tog på mej på ett sätt som inte var ok. Det jag kommer ihåg är att de som såg vad som hände bagatelliserade händelsen och att det alltid hette att ”killar är såna”. Jag som fick former tidigt skulle alltså som 10-åring bara acceptera att bli tagen på brösten och bli kallad saker som tex Dolly Patton.

”Kärlek börjar med bråk” hette det också, eller heter kanske fortfarande…? Om en kille höll fast mej, eller drog mej i mitt långa hår, var han alltså kär. Det skulle jag tydligen acceptera. Å det är ju inte så konstigt egentligen att man resignerar när man redan som bebis tvingas pussa folk man inte ens känner och att ens föräldrar kräver att man ska dela ut kramar till kreti och pleti. Handen på hjärtat nu: har du någon gång sagt till ditt barn att den ska krama XXX som tack för en trevlig dag eller en present? Har barnet sett tveksamt ut, kanske tom sagt nej, men efter en stund ändå gjort som du bett om för att göra dej nöjd?

Jag tror att 99% av alla föräldrar gjort det, jag med  – ända tills jag började fundera på hur galet detta är. Det vi gör är ju att skapa ett beteende som är osunt för barnet och som befäster att man ibland måste utföra sexistiska handlingar (ja, jag anser att både kram och puss i vissa fall är en del av sex) för att folk ska bli nöjda med en. Å detta gör vi alltså med små barn! Så vi kan väl med detta sagt enas om att barnen aldrig mer behöver pussa eller krama någon på kommando? Och även gå emellan när vårt barn pussar och kramar någon som inte är med på noterna och inte lägga huvudet på sned och utbrista ”å så gulligt”.

För det är ju faktiskt i hemmet allt börjar! Det är i hemmet vi sätter normen och lär oss vad som är rätt och fel. Vi föräldrar måste lära barnen att kroppen är privat och något vi måste, och har rätt att, värna om. Min kropp är min, jag bestämmer vem och på vilket sett någon får ta i den. Jag bestämmer också vem jag vill ta i och ska aldrig tvingas att göra något jag inte vill. Både smågrabbar och småtjejer måste tidigt läras att ska man kramas eller pussas så ska bägge tycka att det är ok, slår den ena ifrån sej eller puttar bort – ja, då är det inte ok. Då ska inte en vuxen står där och säga tvärtom, de ska förklara vad som gäller. Det är vi föräldrar som måste sätta gränsen för våra barn när de själva
inte förstår att göra det och lyssna på dem och uppmuntra dem när de
faktiskt försöker att säga ifrån!

#metoo har öppnat ögonen på många. Vi är många som får en hand på rumpan, mellan benen eller på brösten varenda dag i kön, på tunnelbanan eller så där i förbigående av en bekant. Den som säger att detta är skitsnack och lögn vet inte vad h*n snackar om och måste gå omkring med skugglappar. Vi kanske inte kan ändra den äldre generationen, men vi kan stärka våra unga att våga säga ifrån och sätta gränser. Vi kan börja där vi är, med oss själva, våra barn och våra vänner.

Vi kan väl börja nu till jul? Inte en enda unge till ska behöva krama
tomten som tack för julklapparna! Eller sitta i knät för att ta bild
med tomten, trots att tårarna rinner. Hur många har inte tvingats göra
det genom åren och hur läskigt och äckligt var inte det? Vi kan väl
bestämma att detta slutar här och nu?

Jag kommer förmodligen att återkomma till ämnet många gånger…

Köpa följare på Instagram

Köpa följare på Instagram

Jag har haft instagram i kanske 3-4 år och har hyfsat många följare för att vara i Sverige och inte vara känd. Mina följare är riktiga, jag skulle aldrig betala för att få fler följare eller fler sk ”likes” på mina bilder. Men så tänker definitivt inte alla…

Jag var med i en tävling förra veckan, priset var en resa till Eilat. Det var inte särskilt många deltagare och när jag kollade vilka de var så var det ingen som hade mer än kanske 300-400 följare. Medan jag tittade dök det upp en ny bild och direkt när den kom upp hade den exakt 350 likes, trots att ägaren till kontot inte hade mer än 200 följare och brukade ha ungefär 30 likes på sina bilder. Idag när jag tittade hade det kommit upp en ny bild där ägaren också hade ett par hundra följare och nu hade nästan 400 likes på just den bilden. Jag måste säga att jag blir lite misstänksam och inte tycker att det är riktigt schysst spel faktiskt.

Företagen vill ju att ”riktiga” människor ska se deras bilder och ge tummen upp, inte att maskiner ska göra det. De betalar ju för tävlingen, i detta fall ganska mycket, och vill ju få valuta för sina pengar. Borde man ta kontakt med företagen och berätta hur det ser ut? Eller ska man vara en riktig svensk och inte bry mej? Jag vet inte. Eftersom jag hade vunnit om inte de här två hade dykt upp så känns det ju lite sniket och avundsjuk, men har de inte rätt att veta?

Nu handlar detta om likes, men många köper ju även följare. Sånt syns ganska tydligt faktiskt. De köpta följarna har oftast låsta konton, plastiga profilbilder och utländska namn. Jag har sett att några av mina bekanta köpt följare och snabbt gått från kanske 1500 följare till 5000. Jag blev lite nyfiken och var tvungen att kolla hur det går till, jag får nämligen reklam flera gånger om dagen om detta. För nästan ingen peng alls köper man antingen följare eller likes och man garanteras att detta är ”riktiga” följare, vilket de förstå inte är. Ibland gör Facebook rensningar och stänger av fejkade konton, det skulle nog behöva göras lite mer regelbundet. Det var vid en sån rensning som någon artist tappade 50 000 följare på någon minut.

Varför bryr jag mej? Jo, för att jag många av mina vänner driver företag och ofta har tävlingar. Jag vill ju att deras produkter ska visas för riktiga människor, inte för maskiner. Jag hoppas också att de företag som har tävlingar som går ut på att ha flest likes ska förstå att folk gör så här. Att det är en massa fusk som inte gynnar dem och deras produkt. Att företagen ska bli mer upplysta och kanske lägga upp sina tävlingar på ett annat sätt, som kräver ett engagemang av en riktigt människa.

Ge mej gärna er åsikt om fejkade följare och köpta likes. Tycker ni att det är ok att köpa likes för att vinna en tävling? Inom kort ska jag ge er tips på hur man får fler följare, riktiga följare alltså  🙂

Pick your fights…

Pick your fights…

När jag var yngre hade jag inga problem med att säga min åsikt eller gå emellan/dela på folk som bråkade. Jag tog alltid de svagas parti och gick emellan vid mobbing trots att jag kunde få en smäll själv. Det var naturligt för mej, inget jag tänkte på.

De senaste åren har jag dock börjat tycka att det tar för mycket energi att säga emot och argumentera. Uttrycket Pick Your Fights började dyka upp i skallen oftare och oftare. Man behöver ju inte säga allt man tycker jämt eller vara den som står upp för andra hela jäkla tiden. Eller? Kan man gå emot sin natur och sluta bry sej? Tänk för att man kan det! Å det innebär inte att jag blivit mer egoistiskt mot andra, det handlar bara om att jag väjer mina tillfällen när jag verkligen vet att jag kan göra skillnad.

Förr tyckte jag att det var viktigt att någon (jag) vågade gå mot strömmen och visa att alla inte håller med i allt som sägs. Jag engagerade mej i saker och ämnen som var bortglömda och ropade ibland högst av alla. Jag var med i tv-debatter och kände mej hela tiden taggig och arg, även om det kanske inte alltid syntes utåt. Det tog massor av energi och jag var ofta i konflikt med folk, men det gjorde mej inget – jag är inte konflikträdd.

Men att ständigt höja sin röst och gå emot massan är jobbigt i längden. När jag gick in i väggen 1998 började jag inse hur mycket energi det faktiskt tar och att man blir ganska otrevlig… Men att bryta en vana och ett naturligt mönster är svårt. Även om jag inte ville säga emot – så gjorde jag det ändå… det tog tid att lära mej att bara vara tyst. Att vara som de flesta andra. Och det tog emot att inte längre vara den som försvarade allt och alla. Men jag upptäckte att när jag inte skrek lika ofta, så lyssnade fler när jag väl gjorde det. OCH jag blev gladare.

Det tog många år av självbehärskning och jag misslyckades ofta och misslyckas fortfarande ibland. Men numera går det ändå hyfsat bra att hålla truten och inte uttrycka min åsikt förrän någon frågar efter den eller jag verkligen tycker att min röst behöver höras. Kanske har det med åldern att göra, men jag tycker faktiskt att folk tar mej mer på allvar numera. Kanske är jag lugnare i mitt uttryck, kanske bara klokare? Jag behöver inte längre säga allt jag vet och tycker, jag överlever faktiskt ändå. Jag vet inte alltid bäst, men vet ändå en himla massa!

Det är jätteskönt att inte vara ”motvalls kärring” i allt, utan faktiskt luta sej tillbaka och se andra ta de fighter som jag brukade ta. Jag tycker fortfarande lika, men kan vänta lite med att säga det. Jag väljer numera mina fighter  🙂