21 explosioner på 24 dagar bara här i Stockholm. Lägg till några skjutningar och knivdåd på det. 5 sprängningar bara här i Botkyrka och 1 knivmördad på vårt ICA. Är det konstigt att vi vill flytta?
Medan vi var i Egypten duggade rapporterna tätt. Den 8/1 var den första helt sjuka och mycket skrämmande incidenten, då en kvinnlig medarbetare på vårt ICA blev knivskuren till döds. Det gick inte att ta in. Man ska väl kunna gå till jobbet och känna sej trygg? Hur kan ICA helt plötsligt bli en farlig arbetsplats? Det var så ofattbart och så orimligt.
Men så var det och det fick vi ju se när vi kom dit och handlade något vecka senare. Det går fortfarande inte att ta in. Våra vänner känner kvinnan som en dag gick till jobbet, men aldrig kom inte hem igen. Jag förstår inte!
Det har varit ett antal explosioner lite över allt i Stockholm, i början av januari var de fortfarande lite på avstånd. Men så kom det helt plötsligt väldigt nära, 13/1 exploderade det bara en bit bort från vårt hus. Vi var inte hemma, men grannar sa att explosionen kändes i marken. Och bara några dagar efter var det samma sak, fast på andra sidan om oss. 18 januari, 22 januari… likadant.
I tisdags skickade Martin som vanligt ett meddelande när han satte sej på tåget för att åka hem. Några minuter senare får jag se en notis om sprängdåd i Årstaberg, precis där hans tåg passerade just då. Min man är väldigt dålig på att kolla på sina meddelanden, så innan han äntligen kom hem var det rätt jobbigt. Jag visste ju ingenting. Var hade det smällt? Var det i närheten av tåget eller någon annanstans? Nu var det en bit ifrån tåget, i ett bostadsområde – han hade inte märkt något alls. Den här gången klarade vi oss.
Så här har vi det alltså just nu. Sprängningar, skjutningar och knivskärningar är vardag. Inte bara i Stockholm, utan i hela landet. Men det är väl kanske lite mer här pga rävar och jordgubbar, antar jag… Vad har hänt med Sverige och vad kan vi göra? Jag har ingen aning!
Men jag vet att jag inte vill bo kvar här. Jag tittar ständigt på olika alternativ. Vi kommer ju att lämna Stockholm, men vi kan inte göra det riktigt än på ett tag pga olika anledningar. Tills dess måste vi hitta en ok lösning. Så just nu tittar jag efter ett boende en liten bit från Stockholm, men ändå med bra pendlingsmöjligheter. Kanske ett hus med gäststuga, som vi kan dela med våra föräldrar? Jag vet inte, jag vet bara att jag mår dåligt av situation och vill bort.
Vi skulle egentligen kunna flytta våra grejer till vilken liten gäststuga som helst, bara där finns plats för vår husbil samt toa, dusch och tvättmaskin. Vi kommer att vara de bästa hyresgästerna någon någonsin haft, eftersom vi mest kommer att vara iväg med husbilen. Men det måste som sagt vara bra kommunikationer till Stockholm, så vi kan åka dit när vi behöver. Nu ska jag ”bara” hitta ett sånt boende… wish me luck lixom…
Just nu tittar många på vinterresor och nu när Apollo börjat med resor till Gambia får jag såklart mängder med frågor. Varför ska man åka dit? När är bästa tiden? Var ska man bo? Vad finns det att göra? Jag tänkte försöka svara och ge lite allmänna tips och råd, jag har ju faktiskt bott där 🙂
Gambia är ett av världens minsta längder och turismen betyder allt för ett så litet land. Det är i vissa fall helt avgörande för att familjer ska överleva. Under flera år har det varit dåligt med svenska turister i landet, mest pga av att Ving slutat med sina resor dit. När Apollo meddelade att de skulle börja med resor till landet var lyckan stor. Både hos oss som gärna åker dit och i Gambia, svenskarna är nämligen väldigt omtyckta där.
Nu ökar turisterna och fler turister betyder att många åker för första gången. Då finns det några grejer som kan vara bra att veta. För det första så är det ett alldeles underbart land! För det andra så är det bara någon timmes tidsskillnad, så skönt! För det tredje så är det en het värme med en lätt bris från Atlanten, ljuvligt!
Åker man första gången är det enklast att åka charter med Apollo. Det går att åka reguljärt men det tar längre tid och är oftast dyrare. Vi åker alltid charter dit och jag rekommenderar att även lägga till för transfer, det är helt enkelt enklast när man inte varit där förr och värt pengarna. Under transfern får man oftast ett kuvert med karta och andra bra-å-ha-grejer och kan ställa de där frågorna som man kanske funderat på.
Det tar ca 8 timmar att flyga mellan Stockholm och Gambias lilla flygplats Yundum strax utanför Banjul. Det är en rätt stökig flygplats där du går igenom säkerhetskontroll även när du går ut, så det tar sin lilla tid. Håll i väskorna hårt när du kommer ut ur flygterminalen, där kommer nämligen ett helt gäng sugna bärare som vill hjälpa dej. Detta är första gången du får öva på att säga nej, vänligt men bestämt. Om du inte vill ha hjälpen alltså, i annat fall säger du bara vilket hotell du ska till och låter dem ta dina väskor och ger sedan en svensk 20-lapp som tack. Ha gärna en skvätt vatten kvar från flyget, det är varmt när man landar och ganska mycket väntetid.
Något annat jag rekommenderar är att gå på Välkomstmötet som brukar vara dagen efter ankomst. Gambia är ett annorlunda land, så är det, och det är bra att få all information man kan. På välkomstmötet får man veta allt om Apollos utflykter, det kan man ju kolla upp redan hemma – men där brukar även vara någon från Gambiagruppen och dem är det lite extra spännande att lyssna på. Man kan även få hjälp att fixa sim-kort till telefonen om man behöver det.
Det kan vara bra att veta att internet är rätt uselt i hela landet. Vi har alltid med oss en gammal mobil som vi köper ett extra sim-kort till och laddar med massor med datamängd så vi kan ha den som hotspot hela resan. På så sätt kan man ha kontakt med dem där hemma, kolla internet osv. Vi brukar ta Africell som funkar bra, men det är ingen större skillnad på pris mellan de olika bolagen. När det gäller pengar är det enklast att ha med svenska pengar och växla i någon växlingsbutik vid hotellet. Behöver du ge dricks innan du växlat, så funkar en svensk 20-lapp eller Euro helt ok. Men använd sedlar som kan växlas in, inte mynt.
När jag kom till Gambia första gången på 80-talet var det huvudsakliga turiststråket i Bakau. För kanske 10-15 år sedan hade turismen flyttat till Fajara/Kotu och nu är det närmare Kololi. Det kan vara bra att veta när man ska välja hotell. Det händer inte mycket alls längre i Bakau, är hyfsat lugnt i Kotu och party i Kololi. Enkelt sagt alltså. Vi bor gärna i Kotu, där är lagom mycket att göra och en fin milslång strand att promenera längs, med juicebarer och fruktstånd lite här och där.
Kom alltid ihåg att Gambia är beroende av turister! Turistsäsongen är mellan oktober och april, ungefär, och under den tiden ska man tjäna ihop inkomst till resten av året. Kom alltid ihåg det! Du som turist är nämligen superintressant och livsviktig! Du ÄR inkomst!
Direkt när du kommer utanför hotellet så kommer det att komma fram människor till dej. Främst män i olika åldrar som vill vara din guide. De är alltid glada och pratsugna. De vill hälsa genom att ta dej i handen, höra vad du heter och var du kommer ifrån. De vill skapa kontakt, för att (oftast) tjäna pengar – men de vill inget ont och är inte farliga. Bara lite lätt påträngande kan man tycka. Särskilt när det händer 25 gånger om dagen… MEN det är faktiskt bara att vänligt men bestämt säga ”Hej” tillbaka, ”Nej Tack” och att man gärna vill gå ifred. Enklast är att säga att man varit i Gambia förr och redan har en kontakt.
Alla känner alla, säg att ni känner vår vän Buba och använd honom gärna som guide om ni behöver. Han är pålitlig, har en bra och säker bil, och kan köra er precis vart ni vill. Han brukar hålla till mellan Kololi och Kotu, bara fråga efter honom så får ni snart kontakt. Hälsa från mej 🙂
Som sagt: alla vill ha kontakt med dej, men det finns knep. Jag får iofs oftast gå ifred då de flesta vet vem jag är, men ett säkert kort är att gå en bit ut i vattnet då får man alltid vara ifred. Eller ha hörlurar och låssas som du inte hör, de kan vara avstängda – det syns ju inte 🙂
Det kan vara påfrestande att alltid vara påpassad och att alltid ha någon som vill prata med en. Det är då du måste komma ihåg att du är deras levebröd. Säg nej, vänligt och bestämt. Igen och igen. Efter några dagar upphör detta, det går snabbare om de vet och ser att du har en gambisk kontakt och vänner i landet.
Våga lämna hotellet! Om du tillbringar hela semestern inne på hotellet har du inte varit i Gambia och då har du missat precis hela upplevelsen. Visst finns det roliga och exotiska djur även på hotellet, men det är utanför du har det genuina livet. Gambia är platt och lätt att ta sej fram med fötterna. Det tar kanske 45 minuter att gå från Kotu till Bakau och är ungefär lika långt mellan Kotu och Kololi. Du kan gå längst stranden till Kololi, det kan du inte till Bakau – gamla presidentens hus och en massa sten ligger i vägen.
Alla de här killarna som vill prata med dej kan hjälpa till med taxi för en dag för att besöka tex Banjul, Bakau, krokodilpoolen, marknaden i Brikama mm. Det finns även registrerade guider som är speciellt utbildade för detta, jag har inte testat dem så jag vet egentligen inte hur de är. Det finns folk överallt som känner någon som känner någon, alla kan hjälpa dej med precis vad du vill. När det gäller taxi så är det bara de gröna som får åka ner till hotellen, det kan vara bra att veta. Buba kan du använda till det mesta, han åker överallt 🙂
Självklart ska du se dej runt och göra en och annan utflykt! Vi tar gärna båten till Juffureh där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Här finns även ett litet museum. På vägen dit eller därifrån kan man stanna till vid Kunta Kinte Island, som förr hette St James. Dit fördes slavarna innan de skeppades till övriga världen. Det är en intressant utflykt och en viktig historia som måste bevaras. Det blir en heldag och brukar vara något att minnas för resten av livet.
Vi tar gärna en dag på floden när vi bara tar det lugnt, fiskar och solar. Gambiafloden har gott om fisk, så alla brukar få napp. Har man tid är det en upplevelse att åka båt hela vägen upp till Georgetown och ligga kvar där någon natt. Har man tur kan man se flodhästar och delfiner på vägen.
Många frågar om SOS Barnbyar och om man kan besöka dem. Man är inte lika pigg på besök i barnbyarna längre och de får väldigt många gåvor – så försök att besöka en familj eller by utanför turistområdet istället.
Du kommer garanterat att få kontakt med någon ur personalen på hotellet eller taxichaufför (återigen: Buba – han visar gärna upp sitt hem) som förmodligen har sin familj på landsbygden. Be att få se hur de bor och lever, det brukar vara ett välkommet inslag. Köp med en säck ris eller en dunk olja på vägen som tack. Eller varför inte myggnät, de kostar runt 100 kr och räddar liv. Allt är faktiskt välkommet; fotbollar, ballonger, reflexer, tandborstar, små leksaker utan batteri, kläder, smink, nagellack, skrivböcker, pennor… allt utom godis och sötsaker. Tandhälsan är bedrövlig.
Av en slump lärde vi känna Smile som kommer från en by en bit upp längst Gambiafloden. I 10 år har vi känt honom nu och stöttat både honom, hans familj och i vissa fall hela byn. När vi kommer dit är det stor fest, alla är där och följer oss vart vi än går. Det är helt magiskt!
Våga ta kontakt. Våga gå utanför din sk komfortzon. Var inte så jäkla svensk!
Gambia är alldeles fantastiskt! Särskilt när man vågar ta del av det genuina Gambia och för att kunna det måste man ta sej utanför hotellet och släppa in nya människor inpå livet. Gambia är inte bara varmt i klimatet utan även när det gäller vänner. Här bryr man sej på riktigt. Visst vill man tjäna pengar, men man märker snart att vänligheten är genuin från de allra flesta och inte enbart beror på pengar. Lita på din magkänsla!
Ha ett öppet sinne och släpp in. Gör du det, så kan jag lova dej en alldeles fantastiskt semester och vänner för livet. Då kommer du att vilja åka tillbaka, Gambia kommer att bli ett behov. Vi är många som bara åkt hit på semester och kommit hem helt förändrade. Gambia är fattigt, våra vänner har bara fyra väggar och i bästa fall ett mål mat om dagen. Men de har något som vi inte har – genuin livsglädje! Å det måste vi lära oss av.
Detta är alltså mina bästa tips för dej som besöker Gambia första gången (andra gången vet du vad som gäller):
Åk med Apollo, ta deras transfer och gå på välkomstmötet.
Ta med svenska pengar eller euro, växla på plats.
Ha tålamod, du kommer få säga ”hej” och ”nej tack” minst 25 gånger per dag.
Lämna hotellet, besök en familj på landsbygden.
NJUT!
Men det finns några baksidor också… Det kan hända att du kommer att få en mängd fördomar kastade mot dej när du berättar för andra att du ska åka till lilla Gambia. Särskilt om du är kvinna och singel. Du kommer förmodligen att få menande leenden och frågor om du ska åka dit för att skaffa dej en man. En av alla fördomar som funnits sedan 60-70-talet, är att ensamma vita kvinnor åker till Gambia för att hitta en svart man. Så är det inte! Den som påstår det har med största sannolikhet aldrig vart där.
Du kommer kanske också att få höra att det är farligt. Varför vet man däremot inte, bara att det ”väl är så i Afrika”. Ytterligare en fördom utan grund, Gambia är INTE farligt. Jag känner mej säkrare där än i Stockholm, oavsett om det är dag eller natt.
Jag hoppas att jag lyckats förmedla lite hur det är, kunnat ge några goda råd och att ni nu har bestämt er för att åka och kanske redan bokat en resa. Då hoppas jag att ni får en alldeles fantastisk vistelse i ett av världens vänligaste länder. Så hoppas jag också (och tror) att du ska bli lika förälskad som jag i det lilla landet. Njut av god mat, härliga människor, underbart klimat och långa stränder. Jag längtar ständigt tillbaka!
Vi var där senast i januari 2019, vilket är alldeles för länge sedan. Det finns massor med bilder på instagram @marlenerinda om ni vill se mer hur det ser ut där. Ni får skrolla lite i flödet bara.
Vill ni veta mer om Gambia eller komma i kontakt med Buba, så är det bara att slänga iväg ett meddelande på instagram eller maila: marlenerinda@gmail.com så svarar jag så gott jag kan. Det finns en hel del under fliken ”Gambia” högst upp också.
Men kom ihåg:
Du behövs i Gambia – här kan du göra skillnad! På riktigt!
För några veckor sedan var vi inbjudna till premiären av ”Det kunde varit vi” – med Pär, Emma och Ida från Glada Hudikteatern. Kanske årets viktigaste film? Den måste visas land och riket runt för att förhindra att institutionsvården inte kommer tillbaka.
Vi får gå på en massa roliga grejer. Det är galor, invigningar, premiärer och mycket annat. En del grejer är helt ärligt bara yta, men så dyker det upp en och annan grej som är viktigt på riktigt. Som filmen ”Det kunde varit vi”. Pär Johansson, upphovsmannen till Glada Hudikteatern, tog med sej Emma och Ida, välkända från filmen Catwalk, på en roadtrip genom Sverige och historien.
Tillsammans gräver de i hur personer med olika handikapp blev behandlade för hundra år sedan. De grips särskilt av den lille pojken Nils öde. Han fick ett epilepsianfall och blev direkt institutionerad, utan kontakt med sin familj. 4 år gammal. Vännerna får träffa en släkting till pojken och får veta mer om hans historia. Hur han varje dag skrev brev till sin mamma, som aldrig skickades och att även mamma skrev brev till sin son – som han aldrig fick. Visst är det fruktansvärt!
Nils historia är sorgligt nog inte ens unik. Han får ändå lite upprättelse tack vare Pär, Emma och Ida. Nils dör i ung ålder, men har inte ens en grav. Allt är såklart både berörande och sorgligt, men samtidigt väldigt fint. De tre vännerna har en särskilt värdighet och kärlek i allt de gör. Mellan allt det allvarliga finns även massor med värme och humor.
De åker runt i sin gamla och lite skruttiga husbil. Tjejerna sover tillsammans i den utbäddade soffan, Pär sover i taksängen. Där hör han hur de fnissar, tisslar och tasslar – när han förgäves försöker att sova. Varje kväll försöker de sortera alla sina känslor och tankar. Att följa med i deras funderingar är så både uppfriskande och roligt. De är så otroligt kloka! Som Ida säger: ”Om inte jag fanns, vore det synd om de som tyckte om mig”.
Just Ida är väldigt berörd under hela resa och är nära att avbryta allt. Hon ringer hem och undrar om hennes föräldrar någon gång tänkte tanken att lämna bort henne. De försäkrar henne om att så inte varit fallet, att tanken inte ens slagit dem. Det är så fruktansvärt jobbigt att se hennes sorg och alla känslor som hon kämpar med. Men samtidigt gör det att allt blir ännu mer på riktigt, detta har verkligen hänt. Och det får inte hända igen!
Pär, Emma och Ida (och Niklas som också en med lite i filmen) var självklart på premiären. Vi som var där fick se dem ta emot varsitt stipendium från Anders Sandrews stiftelse på 50 000 kr vardera. För att de är så fina förebilder och för sitt engagemang. De blev väldigt överraskade och kvittrade som fåglar när de började drömma om allt de skulle göra för pengarna. Ida skulle starta ett café och Emma skulle designa en klädkollektion. Där finns lixom inga hinder.
Det blev en sån där kväll när alla är berörda. Vi hade på ett alldeles särskilt sätt varit med om en gemensam upplevelse som skakat om oss alla och tagit oss ut på andra sidan. Alla med sina egna tankar och känslor, men alla med samma övertygelse om att detta aldrig får hända igen. Tillsammans måste vi se till att det inte händer igen.
Alla som var där fick varsitt vykort med uppmaningen att skriva till någon vi bryr oss om. På plats fanns en särskilt brevlåda, där Pär lovade att vykortet skulle komma fram. Allt med tanke på Nils och hans mammas alla brev som aldrig kom fram. Visst är det fint! Jag får rysningar bara jag skriver detta. Så känslosamt var det och är fortfarande. När vi lämnade biosalongen fick vi varsin röd ros och en varmkorv med bröd. En perfekt kombo om ni frågar mej 🙂
Jag hoppas verkligen att ni ser filmen. Den är viktig. Tydligen ska alla högstadium få se den på lektionstid, me like. På så sätt kan vi iaf få den yngre generationen att se till att detta inte händer igen. Mer kan man nog inte göra.
Varför är folk så elaka? Det skrivs nedlåtande kommentarer kors och tvärs. Snackas skit om folk man inte känner eller saker man inte har en aning om. Drevet går och folk tar skada. Jag har fått nog!
Jag och många andra utsätts då och då för tråkiga rykten, får elaka kommentarer i sociala medier eller konstiga blickar i verkliga livet. Jag har särskilt en person som tydligen stört sej på mej sedan första gången vi möttes. Hon visste ingenting om mej då och vet knappt något om mej idag. Ändå är det alltid pikar i form av mysko och väldigt elaka kommentarer. Jag har markerat att det inte är ok, ändå fortsätter hon.
Den här personen träffar jag kanske 1-2 gång om året, så det är egentligen ingen fara. Ändå stör det mej. Häromdagen hände det igen. Vi var på ett event för reseskribenter där hon såklart dök upp, trots att hon egentligen inte skriver något längre vad jag vet. Jag försökte undvika henne, satte mej längre bak osv. Men hon körde igång redan när vi ”checkade” in, då hon stod en bit ifrån och tittade oss. Martin fick en lott, det fick inte jag och frågade såklart efter en och fick svaret att det var en lott per publikation. Ok, då så, inget mer med det. Detta hörde hon såklart och konstaterade ”Mycket vill ha mer” med ett väldigt menande leende.
Jag försökte som sagt undvika henne, men hamnade såklart framför henne när vi skulle ta för oss av buffémiddagen. En av rätterna var redan slut och det kom en kommentar direkt ”jaha, så du har redan ätit upp alla mat. Det var ju rätt självklart”. Detta sagt med ett rått skratt. Samtidigt tar hon över det samtal jag redan har med en vän i kön och tränger sej mellan oss för att verkligen stänga ute mej. Härskartekniker at its best lixom.
Jag är inte rädd för att säga ifrån, men väljer mina tillfällen. Alla vet att hon är så här, så egentligen behöver det inte markeras så mycket. Hon själv har ingen social kompetens alls, att säga till henne där och då hade bara skapat en konflikt som blivit obehaglig för arrangören. Det vill inte jag vara orsak till. Dessutom är hon rätt bra på att göra bort sej på egen hand på olika sätt. Det gjorde hon även denna kväll, utan någon som helst hjälp.
Men det som stör mej är alla dessa människor som på olika sätt använder härskartekniker för att trycka ner folk. Varför? De vinner ju ingenting på att bete sej så. I just detta fall görs allt synligt, men oftast är det ju anonyma kommentarer på bloggen eller påhittade profiler på sociala medier. Jag råkar inte ut för det jätteofta, men det händer. Särskilt på youtube, som verkar locka flest tråkmånsar. Det stör mej också att så många bara ser på, utan att göra något.
Vår vän ”Husbils-Annika” har varit rejält drabbad senaste veckan. Hon la upp en grej om vårt ansvar som campare, särskilt när vi fricampar och att hon börjat säga till när hon ser att någon gör fel. Detta för att det inte ska komma fler förbud mot sk fricamping. Och hon får så mycket skit för detta. ”Vem tror du att du är?”, ”Sköt dej själv och skit i andra”, ”Lägg dej inte i” och en massa mer eller mindre elaka och tom hotfulla kommentarer kan man läsa i hennes flöde. De flesta anonyma såklart. Här snackar vi om en liten söt dam som kan reglerna och bara vill kunna fortsätta sitt fria liv i husbilen. Varför är folk så elaka?
Jag blir både orolig och uppgiven. Att vara arg och elak kan ingen må bra av. Det tar energi, det vet väl alla som blivit rejält förbannade. Man är ju helt slut efteråt. Att då gå runt och vara konstant arg måste ju vara otroligt energikrävande. Varför måste man dessutom skriva det man tänker? Som Stampes mamma sa: Har man inget snällt att säga kan man vara tyst.
Å det blir bara värre. Folk verkar må väldigt dåligt. Vad kan vi göra åt det? Självklart ska man säga ifrån när man blir dåligt behandlad, men ibland kanske det inte är läge. Jag tror på civilkurage, att säga till åt varandra. När jag ser att Annika blir dåligt behandlad måste jag steppa upp och säga ifrån för hennes skull. Precis som jag önskar att någon gör det för min. Men alla vågar ju inte och ibland fattar man inte vad som händer förrän efteråt.
Men det är inte ok att behandla någon illa! Det måste vi ha med oss. Alltid. En elak eller ironisk kommentar kan ta mer skada än vi någonsin kan tro. Blir de många kanske vederbörande börjar tro på dem. Självkänslan slipas långsamt ner och med den rasar snart även självförtroendet. Detta kan bli förödande.
Vi måste bli snällare! Mot varandra och mot oss själva. Det är min fasta övertygelse. Vi måste sprida kärlek som konfetti och ta hand om varandra. Stötta. Hjälpa. Hat och elakheter får aldrig vinna, kärlek och vänlighet ska alltid ha överhanden. Det börjar med oss själva. Där vi står. Å vi måste hjälpas åt med detta.
Är ni med? Vad kan just du göra för att bidra till ett vänligare samhälle? Vågar ni säga ifrån?
Man missar såklart en massa kul när man väljer att åka runt i Sverige istället för att vara hemma i Stockholm. Pride är en sån sak, det vill jag inte gärna vara utan – men just den veckan ligger ju så dumt i tid. I år fick vi helt enkelt hoppa över det 🙁
Prideveckan i Stockholm kan vara något av det mysigaste på hela året, som vår huvudstad har att bjuda på. Vi har varit där när vi kunnat, både i parken och för att fota paraden såklart. Den missar vi ogärna. Är vi upptagna, så försöker vi ändå att komma hem till den. Men i år gick det inte.
Istället har jag tittat på andras bilder och filmer och gläds med dom som var där. Men jag har även tittat igenom mina egna bilder från tidigare år, jag har mängder! Det enda jag ser på bilderna är lycka. Alla är så glada, vänliga och generösa. Jag älskar Prideveckan!
Här är en samling av bilder från senaste åren. Ser ni något annat än glädje?
För att svara på det ni nu sitter och undrar över: nej, jag är inte gay – men jag har väldigt många vänner som är det. Det är för deras skull jag går dit. För att det är viktigt. För att homosexuellas rättigheter börjar minska istället för tvärtom. För rättigheten att älska vem man vill oavsett vem man är. Varför skulle det vara fel?
Här är vår film från förra årets Pride. Titta gärna och se glädjen! Vi har bästa platsen i paraden och får alltid så härliga bilder. Så titta och gläds. Det är omöjligt att göra något annat.
Vi kommer förmodligen att missa nästa år också, men vi kanske skulle besöka någon annan stad. Där är ju Pridefiranden över hela landet 🙂
Brukar ni uppmärksamma Prideveckan på något sätt? Se paraden eller kanske tom gå med i den?
Jag vet ju att många ifrågasätter vårt sätt att leva. Att jobba på distans och bo långa perioder i husbilen är en dröm för många, men kan tydligen dessutom reta upp folk en del.
Förra helgen var jag med i P4 och pratade om annorlunda boenden med Lasse Persson och Eva Röse. När man berättar att man planerar att permanent bo i husbil får man ofta två olika reaktioner; ”Oj, va häftigt” eller ”Å fy så trångt”. Sen börjar den man pratar med fundera lite och frågar varför, hur man tvättar, om man bråkar mycket och hur man får egen tid. Så var det även den här gången. det lät som Eva var lite mer pepp än Lasse på att testa vårt liv 🙂
Sen började kommentarerna komma i sociala medier. De flesta drömmer om samma sak, men så finns det en och annan som blir arg. Ibland väldigt arg. Någon skrev med stora bokstäver att distansarbete måste förbjudas. Jag hittar inte kommentaren nu, så han har förmodligen raderat den. Han ja… det är oftast män som skriver argt i just detta ämne, nästan aldrig kvinnor.
Vad är det man irriterar sej på och blir så arg över? Är det att vi har friheten? Är det att vi reser mycket? Eller är det helt enkelt bara en ilska över att vi gör något som andra drömmer om? Avundsjuka alltså.
I intervjuer vi gör hinner vi oftast inte berätta om vad vi gjort för att kunna leva så här. Att Martin omskolat sej som 40+ och satt sej i skolbänken under två år. Sedan kämpat för att få ett jobb och tom bytt namn. Hans utländska efternamn var ett stort hinder, upptäckte vi och det blev särskilt tydligt när han väl bytte namnet och aldrig fått så många jobberbjudanden som efter det. Sorgligt med sant.
Alla som känner oss vet hur vi kämpat med sociala medier, blogg, magasin och youtube för att få en inkomst. Det har varit många timmar hårt arbete och väldigt långa dagar, inte som vissa tror att man får en miljon följare på bara några månader och sedan tjänar storkovan. Sånt tar tid och massor med jobb. Så många storkovor blir det inte heller, tror vår bästa film gett sammanlagt 1000 kr hittills… Vi har nästan inga samarbeten, sånt tar för lång tid att förhandla om. Ett mail av 200 kanske ger nåt – min inkomst kommer mest från googleannonser. De där som ni blir irriterade på när ni besöker våra sidor 😛
Martin har även förhandlat med sin arbetsgivare och sina uppdragsgivare om att kunna jobba på distans. det har såklart krånglat till det för hans chefer, men pandemin visade ju att det går och många i hans bransch jobbade mycket på distans redan innan. Men uppdrag som krävt hans närvaro på ett fysiskt kontor har han ju haft svårt att ta och då finns det såklart ett dåligt samvete mot både kund, kollegor och chefer.
Hårt jobb lönar sej och nu har vi äntligen fått ett fast uppdrag av en campingtidning, Ett drömjobb att åka runt och faktiskt testa campingar och ställplatser och få betalt för det. Men jobbet ska ju göras också. Vi måste åka runt lite överallt och sedan ha tid tillsammans att redigera bilder och skriva texter. Vi har fram tills nu jobbat dygnet runt, men sedan 1/4 har Martin gått ner till 80% och tanken är nu att just uppdragen ska göras på den lediga dagen.
Just våra uppdrag är kanske lite udda. Men att bo i husbil blir allt vanligare, vi har numera flera bekanta som gör det. Många tror nog att det bara är pensionärer eller väldigt rika människor som bor i sin husbil. Men så är det inte! Vi är rätt många som har kontorsjobb som kan utföras på distans. Många jobbar med IT, som Martin, andra jobbar med ekonomi eller logistik. Det finns rätt många jobb som funkar att göra på distans, men det verkar inte all förstå.
Efter pandemin har arbetsgivarna dessutom sett att många av dem som jobbar på distans är mer effektiva än de som sitter på kontoret varje dag. Så varför blir folk så arga? Glorifierar jag distansarbetet? Ja, kanske… fast jag är ju frilans och har jobbat hur jag vill senaste 30 åren. Jag har lixom ingen arbetsplats att gå tillbaka till. Hemma är min arbetsplats oavsett vad Herr Johansson tycker om det. Och om alla skulle jobba 7-16… vad skulle hända då? Sjukvården… räddningstjänsten… butikerna… undrar om han dessutom menar 7-16 enbart på vardagarna?
Herr Paulsson tycker att vi ska vara ödmjuka. Asså… varför det? Glad är jag definitivt och stolt. Och jag är ödmjuk för att jag till slut har ett uppdrag som ger mej en inkomst. Och för att jag har en man som går med på alla mina konstiga idéer och att vi har möjlighet att leva som vi gör. Men ödmjuk för att jag jobbar på distans vet jag inte varför jag ska vara… det är ju jag som tillsammans med Martin har skapat den möjligheten.
Jag tror det var Tage Danielsson som sa att det är synd om människan. Och det kan jag verkligen hålla med om ibland. Om folk blir arga över hur vi lever, när vi inte stör någon, inte gör någon illa osv, ja, då är det synd om dem. Vilket otroligt fattigt liv de lever. Att inte kunna glädjas över att någon förverkligat sin dröm och gör något annorlunda är så otroligt sorgligt. Men väldigt svenskt – den svenska avundsjukan…
Visst, jag kanske både pratar och skriver (för) mycket om vårt liv i husbilen och hur vi gjort drömmen till verklighet. Men det är ju för att peppa! För att visa att det går! Martin och jag är inte unika eller speciella, vi har ingen särskild förmåga att göra drömmar till verklighet. Vi är helt vanliga människor, bara lite mer risktagande kanske. Nu avskyr jag uttrycket ”kan vi – kan alla”, men vi kan iaf visa att det är möjligt. Kanske inte för alla, men för många.
Å jag fattar inte hur folk kan bli så upprörda för det.
Nu är det sex månader sedan vi sålde vår bil, den lilla alltså. Nu har vi kommit in i rutinerna med att gå och handla, sopsortera lite smartare och använda lokaltrafiken lite mer. En liten omställning, men oj så skönt det är för plånboken 🙂
Jag har haft bil sedan jag fyllde 18 och tog körkort. Från början en lite VW bubbla, sedan ett par olika mikror, mitsubishi, peugeot, bästa Seaten och nu senast en gammal citroen som vi tog över efter svärfar. Milen var många både när barnen var små och när vi jobbade på Viktväktarna, men på senare år har de minskat och nu låt vi på kanske 250 mil om året. Vi har storhandlat en gång i veckan, thats it. Ganska oekonomiskt att ha en bil då. Det blir ganska dyra mil.
Efter lite fundering så tänkte vi att vi kan gå och handla varje vecka, vi har ändå ett Lidel och ett Ica Kvantum nära. Behöver vi handla större kan vi göra det när vi är ute med husbilen eller när sonen kommer och klipper sej hos mej, då får han köra oss och handla som betalning. Dessutom har vi en bilpool precis där vi bord som vi skulle kunna använda om vi behövde åka längre bort eller andra ärenden. Så det skulle lösa sej tänkte vi. Å så sålde vi bilen. Å började gå överallt. Vi har gått och gått och gått 🙂
Under de här månaderna har vi lånat bil två gånger, då för att jag skulle till läkaren. Sonen har handlat med oss några gånger och kört oss till sopen med skräp. Mina föräldrar hör av sej ibland när de ändå ska ut och åka och frågar om vi behöver göra nåt. I lördags behövde vi åka till IKEA och det är lite knepigt att ta sej dit kommunalt, så vi fick låna bil av dem och den får vi behålla hela veckan eftersom vi ska iväg med grejer på loppis på lördag. Så i söndags åkte vi iväg med allt större skräp som vi samlat på oss och åkte till sopen. Sen åkte vi till Ica Maxi och storhandlade. Så nu är skåpen fyllda med allt som är tungt att bära.
Igår skulle vi till mässan och det kändes nästan lyxigt att åka bil dit. Vi var så otroligt trötta efter att ha gått runt där i nästan 9 timmar, det var så himla skönt att sätta sej i bilen och åka hem. Tänk så man omvärderar sånt som var normalt innan. Och som sagt; en loppis är rätt svårt att köra grejer till utan bil. Man tar inte tio flyttkartonger på en pirra direkt. Men i övrigt går det bra. Jättebra faktiskt. Jag saknar sällan bilen. Tvärtom!
Plånboken är gladare, det är rätt mycket pengar som går till försäkring, skatt och bensin. Bilen vi lånar är en elbil och den ska såklart laddas, men det är ju ganska mycket billigare än bensin eller diesel. Så vi är jättenöjda med vårt beslut. Just nu behöver vi ingen liten bil, men det kanske kommer en dag när vi behöver det igen. Det får vi se.
Jag vet att fler och fler gör sej av med bilen. Visst trasslar lokaltrafiken, särskilt pendeltågen, en del – men inte så mycket att vi köper en ny bil. Jag vet också att många funderar på att sälja bilen och till er säger jag: testa! Funkar det inte så kan man ju alltid köpa en ny, värre än så är det inte. Men bor man i en stad eller förort med hyfsade kommunikationer, då funkar det faktiskt att använda fötterna eller cykel. Vi ångrar oss inte!
Jag fattar att ni som bor på landet med en buss som går en gång var tredje timme inte ens funderar på saken, men ni andra. Hade ni kunnat tänka er ett liv utan bil?
Som sagt; det händer mycket den här veckan. Jag är frisk, vi byter husbil OCH bloggen fyller år. Tänk om jag vetat hur mycket bloggen skulle ge mej när jag startade den 23 mars 2006 🙂
Jag vill väl kanske inte jämför bloggen med ett barn, men nog har den varit min bebis under många år. Fast mer dagbok än bebis… Bloggen är mitt extra minne och jag går ofta tillbaka och kollar vad jag gjort, hur något gått till och tittar på bilder. Himla bra när man har dåligt minne 😛
Jag berättar om det mesta, är personlig men inte privat. Lite privat kanske, iaf när jag tagit upp tabuämnen som underlivsoperationer, snack om döden, psykisk ohälsa och en massa annat. Nån måste ju göra det och nån kanske är jag? Och så många har tackat mej när jag tagit upp ämnen som andra inte vill prata om, så jag fortsätter.
18 år är ju en ganska lång tid. Jag har skrivit om nästan alla årsdagar, iaf när jag kommit ihåg dem. Här finns inläggen jag skrev om 10 år och 15 år. Om ni vill gå tillbaka och läsa.
Jag startade bloggen när jag var som mest insyltat i politiken och nominerad till riksdagen. Att komma in som 36-årig kvinna var rätt omöjligt, det insåg jag ju direkt. Det var mest en kul grej och ett sätt att se valarbetet inifrån och det tänkte jag att kanske andra också skulle tycka var intressant. 2006 var vi inte så många som bloggade och jag var en av få på Expressens portal. De publicerad ofta utdrag ur bloggar i papperstidningen och hittade mej direkt. Mitt första inlägg hade 700 visningar under första dygnet. Det var en svindlade siffra för mej som ny i bloggvärlden. Å så fortsatte det.
När valet var över döpte jag om bloggen till Ensamma Mamman och berättade mer om mitt liv som ensam med två barn som då hade ett tiotal diagnoser sammanlagt. Det var rätt kämpigt. Jag var ensam mellan 1998 och 2008, men hade en särbo i några år runt millennieskiftet. Sen kom Martin in i vårt liv, så 2009 döpte jag om bloggen till Fd Ensamma Mamman. Namnet var för inarbetat för att ändra det helt.
Jag tror inte att mitt sätt att berätta har förändrats särskilt mycket under åren. Jag bloggar iofs inte varje dag längre, men det blir kanske 3-5 inlägg i veckan. Matsedlarna är det ända som alltid är återkommande, varje söndag sedan 7-8 år tillbaka. Förr var det dock mer tankar, det hinner jag inte riktigt utveckla så mycket som jag vill numera. Jag har alldeles för mycket att berätta om det som händer runt mej och allt kul vi får vara med om.
Från början var livet med Martin rätt stillsamt med jobb och barn. 2014 bytte vi jobb och barnen flyttade ut något år senare, sedan dess har det hänt, och händer så mycket hela tiden, och det vill jag ju berätta om. Samtidigt så vill jag även dela mina tankar och ibland lyckas jag med det med. För jag tänker faktiskt väldigt mycket, både om det som händer i världen och runt om mej. Det finns ju en anledning till att jag engagerade mej politiskt.
Att hålla igång en blogg så här länge är ju rätt galet och det händer mycket på vägen. Jag har lärt känna flera stycken andra bloggare och även läsare. Många har otroligt nog följt med sedan jag startade och hänger även med på instagram och även youtube numera. När vi är ute med husbilen kommer det ofta fram folk och hälsar och det är alltid lika roligt.
Bloggen är min dagbok, men också ventil. Den är MIN, jag skriver vad jag vill! Jag väljer också vilka kommentarer som släpps fram, det är min rätt som ägare av bloggen. Precis som jag gör på instagram. Otrevliga, elaka eller ständigt ifrågasättande kommentarer tas bort. För så är det tyvärr; det kommer tråkiga kommentarer då och då. Oftast från andra kvinnor som vill mästra lite. Jag behöver inte dem.
Ni har hängt med i jobbiga perioder när jag känt mej extremt ensam, när jag träffade Martin och allt var alldeles nytt, när vi till slut gifte oss, mängder med resor och upplevelser, sorg, sjukdom och trassel. Jag hoppas ni orkar lite till, för det gör jag!
Kontoret är alltid med mej, hemma, i husbilen och på resor. Jag har ingen tanke på att sluta skriva och jag hoppas att ni inte tänker sluta läsa heller 🙂
Det har legat några lite mer ”tyngre” böcker och väntat på ”rätt” tillfälle att läsa dem. Man måste ju orka läsa om tunga grejer och den orken finns iaf inte alltid hos mej. Men nu var det dax!
Patrick Ekwalls bok om hans fru Hanna fick jag i somras, då var jag inte alls redo för hans berättelse och tankar. Christoph Anderssons böcker om judar och förintelsen är enormt intressant, men när jag fick boken för en tid sedan var jag inte heller ”där” i skallen.
Jag preppade genom att läsa en himla massa feelgood och sen var jag redo. Men för att läsa de riktigt tunga böckerna, varvade jag med spänning och historia. Nu behöver jag feelgood igen!
Något av det värsta som kan hända är när en familjemedlem dör. I Hanna Ekwalls fall var det cancern som tog hennes liv och i boken berättar Patrick om knölen, behandlingarna, hoppet och döden. Hur folk runt om reagerade, hur de själva reagerade och hanterade både sjukdom och sedan sorgen. Han berättar också om livet med dottern Tindra och hur de gått vidare.
Det är en otroligt viktig bok som visar hur viktigt det är att prata med varandra och hur viktigt det är att man blir undersökt vid minsta lilla knöl och misstanke om sjukdom. Att göra det mesta och bäst av tiden tillsammans och att ge sin kära ok på att gå vidare när man själv inte finns längre. Men den handlar också om att se framåt och att gå vidare.
Patrick har en ton som är helt annorlunda den man tidigare hört hos honom. Han berättar ömsint om sitt livs kärlek och dottern som är hans allt. Det kanske låter konstigt att en bok om döden kan vara vacker, men så är det. Det kan vara en av de vackraste böcker jag läst och som sagt; en av de viktigaste. Det enda vi vet säkert är att vi alla ska dö, den här boken kan hjälpa oss att prata om det.
Chirstina Eriksons serie om Forsethe är något av det bästa jag läst, alltså såg jag väldigt mycket fram emot hennes nya serie om Svartå Herrgård. Nu vet jag ju att den här kvinnan kan skriva väldigt otäckt och ”slaskigt”, så jag förberedde mej för både det ena och det andra – trots att det stod tydligt att det var både romantik, spänning och historia. Alltså fick den hamna i högen med lite tyngre läsning och invänta rätt tillfälle att läsas.
”Om du var min” är alltså första delen i Svartåsviten, som handlar om herrgården som Christina själv flyttat in i och som en himla massa Christinor tidigare bott. Alltså började Christina undersöka herrgårdens historia och börjar med att berätta om den Christina som bodde på slottet 1782, då 16 år gammal och giftasvuxen.
Hon har ingen som helst lust att gifta sej alls, men förstår snart att hon måste ta ansvar och hitta en lämplig make. För sin familjs skull. Murarsonen Gustaf som ho känt hela sitt liv och som hjärtat brinner för, kan hon glömma och när hans far försvinner ställs allt på sin spets.
Med facit i hand så kanske den här boken inte skulle legat i högen bland tyngre läsning, för den var inte alls särskilt tung – även om det är ett stycke kvinnohistoria som beskrivs. Det är en historisk roman helt enkelt, med kärlek, rätten att styra över sitt liv, vänskap, traditioner och familjeband. Enkelt och vackert skriven med målande karaktärer och miljöer. Jag gillade den verkligen och ser fram emot nästa del!
Camilla Grebe har jag läst förr, då har det varit historier med mystiska väsen och udda karaktärer. Nu har hon tagit hjälp av sin son, men ränder går inte ur – även här är det konstiga och oförklarliga saker som händer.
Det handlar om Alba som tvångsförflyttas till den lilla hålan. Sundby, efter att ha misshandlat en poliskollega. Här ska hon hjälpa till att utreda gamla brott, sådär kul… Tore är hennes nya chef och närmaste kollega. Det är något konstigt med honom, Alba kan bara inte sätta fingret på vad det är.
Parallellt med Albas historia i nutid, får vi även följa Leo och Marikas liv. De flyttar till Sundby efter att deras äldsta dotter dött i en olycka. De hyr en litet hus och genast börjar konstiga saker att hända. Deras grannar beter sej också väldigt konstigt.
Snart uppdagas en historia där Alba är minst inblandad. En del saker går inte att förklara… tänk en svensk Stephen King så får ni känslan i boken. Så otroligt välskriven och spännande!
När vi pratar om Förintelsen tänker de flesta på taggtrådsstängsel och utmärglade människor. I den här boken visar författaren att det fruktansvärda folkmord inte hade kunnat äga rum om inte omvärlden låtit det hända. Även Sverige var högst inblanda i massmordet.
Christophs förra bok om SS-kvinnor var enormt intressant och med helt ny information för mej. Ni kan läsa om den HÄR. I den här boken berättar han om de judar som sökte en fristad i Sverige men svenska myndigheter sade nej. Deras namn hamnade på särskilda vägrarlistor, med budskapet att ingen av dem skulle släppas in i landet. Följden blev att de mördades i Förintelsen, efter att ha blivit av- eller utvisade, alternativt drabbats av svenska myndigheters senfärdighet.
Här berättas Christoph om konsertmästaren Max Askanas från Leipzig, charkuteristen Henoch Schöngut från Berlin, paret Hertha och Simon Parnass från Hamburg, konstnärinnan Valerie Jungmann och fotohandlaren Salomon Feutchtbaum från Wien. Allt utifrån information som finns bevarad i både svenska, tyska och österrikiska arkiv. Fruktansvärd läsning som både berör och upprör. Berättelser som aldrig får glömmas bort.
Fyra helt olika böcker, men alla otroligt läsvärda. Jag är otroligt intresserad av Förintelsen, men den boken blev tyvärr lite seg på slutet. Men jag tycker att jag är skyldig att läsa allt just för att förintelsens berättelser aldrig får glömmas. Så jag läser och ryser – och konstaterar att historier upprepas – kanske inte exakt desamma, men likheterna finns där.
Patrick Ekwalls bok borde alla läsa och den borde även användas i utbildningssyfte i vården och för kyrkan samt begravingspersonalen. Så fin och tänkvärd.
Och Svartåsviten! Den ser jag fram emot att läsa vidare om 🙂
I måndags var vi på bokreleasen av ”Avicii – Tim Bergling – hans liv och musik”. En bok som berättar om Tims uppväxt, musik och liv. Ett liv kantat av framgång, ändå orkade han inte med det.
Tim Bergling – Avicii – är en av Sveriges största artister. Han reste jorden runt, hade mängder med vänner och bekanta, alla kände till hans musik och han kunde köpa allt som gick att köpa för pengar. Men som bekant kan man inte köpa hälsa för pengar. Man kan köpa vård och medicin, men ibland räcker inte det. Det gjorde det inte i Tims fall. Han orkade inte utan tog sitt liv, ensam på ett hotellrum.
Gårdagen belyste än en gång hur viktigt det är att vi pratar mer om psykisk ohälsa. Boken visar så tydligt att alla kan drabbas. Vi måste våga fråga hur folk faktiskt mår och orka lyssna på svaret. Vi måste våga vara lite jobbiga och störa, kanske även pusha och vara med när vederbörande faktiskt söker hjälp. Att sitta med på akuten eller bara sitta brevid när h*n sover oroligt. Att våga finnas där! Kanske det största av allt.
Jag tror att de allra flesta av oss känner någon som tagit sitt liv eller känner till någon som gjort det. Jag känner flera. Jag tror också att de allra flesta hade velat göra något mer än de faktiskt gjorde. Jag gör det. Om jag bara hade frågat eller gett mer av min tid. Hade det gjort skillnad? Hade de personerna levt idag? Jag har ingen aning. Men jag vet att jag ändå är en av dem som vågar fråga och vågar störa. Jag har gjort det.
Avicii´s liv, men särskilt hans död visar så tydligt att vi måste prata mer om psykisk ohälsa och vad det kan leda till. Jag tror inte att någon egentligen vill ta sitt liv, de vill bara inte leva som de gör. Ingen vill väl gå runt och må dåligt dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Man vill ju må bra. Ingen vill väl heller såra sina anhöriga på det sätt som ett självmord gör, men de ser ingen annan utväg. Man vill förmodligen bara försvinna och slippa vara en belastning för sin familj. Man ser inte familjens kärlek och att den sorg man orsakar, genom sin handling, aldrig kommer att försvinna.
Om detta måste vi våga prata. Vi måste bli bättre på att visa kärlek och omsorg om våra nära, men även andra. Och framför allt kanske om oss själva. Vi är alla värda att må bra. Den jättefina boken om Tim är ett steg på vägen. Tim Berglings Foundation är så otroligt viktig i detta arbete och drar ett stort lass i arbetet kring att förebygga psykisk ohälsa och självmord. Men det behövs mer!
Vården måste blir bättre! Redan på BUP måste man se barnen som mår och far illa och sätta in hjälp tidigt, för att förebygga. Sedan måste det finnas en naturlig och säker övergång mellan BUP och vuxenpsyk, den finns inte idag. Många ramlar mellan stolarna i livet mellan barn och vuxen, hjälpen uteblir och många hamnar snett. Har man ändå turen att få hjälp av vuxenpsyk så finns det ingen personal. I snitt stannar en läkare 2-3 månader och psykologer saknas. Öppenvården ska vi inte tala om… där finns ingen hjälp alls.
Många som faktiskt ber om hjälp får den inte, det är tyvärr den bistra verklighet. För att bli inlagd på pysk måste man i princip redan försökt att ta sitt liv. Att få hjälp för att man har allvarliga funderar på att göra det, är inte tillräckligt. En svag person som till slut faktiskt ber vården om hjälp för att överleva, får den alltså inte. Är det något som är sjukt så är det psykvården! Å köerna blir bara längre.
Så vad kan vi göra då? Jag vet inte. Vi kan göra skillnad för enstaka personer, men för att förändra vården vete sjutton vad som krävs. Det behövs mer personal; läkare och psykologer. Med mer personal finns mer tid för enstaka individer. Men en viktig del är ändå att vi vågar prata och lyssna mer. Att få våra nära att känna att de är sedda och älskade. Att de kan be oss om hjälp och försäkra dem om att vi skulle göra allt för att hjälpa dem. Det räcker såklart inte, men vad annat kan vi göra?
Tillit och kärlek. Kan det vara en liten pusselbit? Jag tror det. Och mer personal! Där ger jag mej aldrig!
Att pengar är viktig vet vi, men hur viktigt? Att man inte blir lycklig av pengar vet vi också, men det är såklart lättare att bli lycklig om man inte har ett stort hål i plånboken. Vad betyder pengar egentligen?För mej betyder de att jag kan resa 🙂
Jag är varken född till pengar eller har rika föräldrar. När jag växte upp var min pappa egen företagare och min mamma jobbade på dagis (som det faktiskt hette då). Min mamma hade inte särskilt många års skolgång och började faktiskt i skolan samtidigt som jag. Det var definitivt ingen fråga om utlandsresor, men vi hade vårt lilla fritidshus på Öland – där mamma är född.
Båda mina föräldrar vidareutbildade sej som vuxna, min pappa blev pilot och flög för ett större flygbolag. Min mamma blev så småningom ekonom och jobbade på bank, där jag också jobbade extra från ca 14-årsålder. Jag fick tidigt månadspeng och när den kändes för liten skaffade jag mitt första sommarjobb. När kommunen lät 13-åringar sommarjobba, var jag först på bollen och hade 4 veckor på dagis första året, och 4 veckor på långvården andra året. Sedan dess har jag jobbat.
Jag har alltid velat resa och se världen. Drömmen var att bli flygvärdinna, men fick snabbt klart för mej att det var helt kört för mej. Jag är för kort. Man ska vara minst 160 cm i strumplästen för att nå nödutrustningen, jag är 156. Då fick jag tänka om och siktade på trafikassisten istället, nästan samma sak fast på marken. Så som 16-åring (efter 2 år på gymnasiet) sökte jag till en helt ny utbildning som hette Turism- och Reseliv, och kom in på första försöket. Praktiken på Frösö Flygplats var något av det roligaste jag gjort!
Men det blev inget med den drömmen heller. Flygplatsen som var planerad i Tullinge, där vi just då bodde, blev inte av. Det var där jag hade tänkt att jobba. Jag bodde dock i Märsta en tid, men det blev inga tjänster lediga på Arlanda och jag trivdes inte norr om stan – så det sket sej kan man väl säga. Jag fick dock känna på jobbet lite när jag senare bodde i Gambia som 21-åring och tjänstgjorde på bla flygplatsen.
Det blev till att ta en himla massa andra jobb och hitta andra sätt att resa. Min pappa hade ju personalbiljetter som jag kunde använda och min dåvarande fästman jobbade på Linjeflyg, senare SAS. Så vi jobbade häcken av oss och reste. Jag hade som mest 5-6 jobb samtidigt och sen drog vi iväg på långresa. En kompis jobbade på Ericsson och stationerades över hela världen, bla i Mexico och Venezuela, vi hälsa på där han bodde och kunde på så sätt bo och resa ännu billigare.
Å så har det fortsatt. För mej är pengar något jag kan resa för. Allt vi kan spara läggs undan till nya resor. Husbilen var ett mycket medvetet inköp för att kunna resa ännu mer, särskilt i Sverige, Norden och Europa. Även om en husbil kostar mycket pengar, så slipper vi ju hotellrum för 1000 kr natten och vi kan alltid äta ”hemma”. Å numera är ju ett av mina jobb att skriva om resor, jag blev alltså varken flygvärdinna eller trafikassisten – men jag blev reseskribent. Inte så dumt det heller. Det tog många år att komma dit, men nu kan jag å andra sidan jobba hur länge och mycket jag vill. Det finns ingen pensionsålder på såna som oss 🙂
Jag har varit helt pank i perioder, särskilt som nyskild med två små barn. Jag hade 68 öra på kontot när jag träffade Martin. Det var inget snack om resor då. Jag vet hur det är att leva på ingenting och det är en erfarenhet jag alltid har med mej. Fördelen med att inte tycka om saker, knappt dricka, röka eller snusa och inte har några större krav på mat, är att man inte gör av med så mycket pengar. Vi kan leva väldigt billigt. Å då kan man spara. I bästa fall räcker det till en resa, kanske fler, per år.
För första gången på nästan 10 år har jag äntligen en stadig inkomst, inte så hög som andra kanske kräver – men tillsammans med Martins lön så räcker våra pengar gott och väl. Vi är vana att leva väldigt snålt. Den dagen vi säljer huset kommer vi kunna sätta in en rejäl slant på sparande och försöka leva på avkastningen. Vi har nämligen inga lån kvar, det känns rätt skönt och lite kaxigt.
Min plan har ända sedan jag var 25 varit att inte jobba en dag efter 60. Därför har jag två olika pensionsförsäkringar som jag sparat i sedan dess. En hundring i månaden när jag kunnat. Nu ser mitt liv lite annorlunda ut och jag kommer förmodligen kunna jobba med min hobby även efter 60. Men som 54-åring känns det helt ok att veta att jag inte måste, men kan om jag vill. Redan om en månad händer en stor förändring i vårt liv, som ger oss mer tid till resande men lite sämre ekonomi. Men det berättar jag mer om då…
Just nu säljer vi av innehållet i vårt hem. Det går inte så fort, men försvinner något nästan varje vecka. Saker har börjat tynga mej, känner mej faktiskt lite kvävd. Jag trivdes så otroligt bra i Gambia med bara en säng, byrå och en resväska. Kanske därför jag trivs så bra i husbilen och på resande fot?
Jag hävdar att det inte beror på inkomsten om man kan spara eller ej – utan på utgifterna. Vad säger ni om det? Kan ni spara? Vad sparar ni till?
Det mesta man ser på scen är glatt, mysigt och underhållande. Men ibland får man uppleva en kväll då man sätter skrattet i halsen och får en rejäl käftsmäll. Så var det igår när vi såg Nannes show ”Välkommen! Va f-n vill du?”
Den som hört Nannes sommarprogram vet att hon haft en minst sagt tuff uppväxt. Den psykiska ohälsan har präglat hela hennes barndom med missbrukande föräldrar och en ganska speciell mormor. Båda Nannes föräldrar var alkoholister och hennes mormor hade en liten spritbutik i lägenheten. Detta sätter såklart sina spår och Nanne brinner numera för barn som växer upp i miljöer som barn inte ska behöva vara i.
Därför startade hon Nanne Network för att hjälpa barn och unga, som behöver stöd och hjälp. Jag vet inte riktigt när nätverket startade, typ 2017… alla jobbar ideellt, så även Nanne. Pengarna som kommer in fördelas på de organisationer och föreningar som jobbar för samma sak och är anslutna till nätverket. Just nu ett 20-tal, bla Bris, Hope, RFLS ungdom, Suicide Zero och Attention.
Igår var det show på Rival i Stockholm och vi var ditbjudna. Vi var inte helt på det klara med vad vi skulle få se eller vara med om, bara att det var en enda förställning. Vilket är väldigt udda i sej.
Redan innan föreställningen, ute i foajén, var det annorlunda. Här minglade representanter från olika organisationer och det var på något sätt lugnare än vanligt. Det fanns ett allvar i luften och en förväntan.
Något försenat kom föreställningen igång och det var helt annorlunda än något vi sett förut. Nog för att många artister haft föreställningar om sin uppväxt och berättat om sitt liv. Men Nanne gjorde det på ett helt nytt sätt, sitt alldeles eget sätt. Hennes berättelse varvades med musik och information om de olika organisationerna i nätverket. I vissa fall var det med viss svårighet som hon fortsatte sin berättelse. Stundtals satt publiken helt knäpptyst. Det var mycket känslor i omlopp hos oss alla.
En del var riktigt jobbigt att höra, som när hennes mormor blev hotad av flera män mitt framför 8-årige Nannes ögon. Dessutom inne i deras hem, som ska var den tryggaste platsen för ett barn. Eller alla de gånger som Nannes mamma försökt ta sitt liv och Nanne förband såren medan hon väntade på ambulansen.
Detta är utan tvekan den viktigaste show som visats på en scen i Sverige under 2023. Man brukar ju säga att våra barn är vår framtid, men våra unga idag mår inte bra. Nu säger ni säkert ”det är många vuxna som också mår dåligt” och det stämmer såklart. Men vi måste ju börja någonstans och då kan det väl vara ganska vettigt att börja med återväxten och de som ska ta över.
Nanne har skapat Nanne Network för att lyfta fram både stora och små organisationer. Det hon gör är så otroligt viktigt. HÄR kan du se och läsa om alla organisationer i nätverket och få information om hur du själv kan bidra. Där ser du även hur du kan få kontakt om du själv eller någon du bryr dej om mår dåligt.
Det var en oerhört stark kväll och det kändes som man fick käftsmäll efter käftsmäll. Ända tills Nanne berättade om en dikt som hon tonsatt. Den heter Ekan och är skriven av hennes styvpappa. Medan hon sjunger den rullar en film, både jag och Martin hajar till direkt. Det är nämligen från ”vår” strand på Öland, där han friade till mej. Där ligger just en eka framför sjöbodarna, med Blå Jungfrun som bakgrund. Där är fint, men det är nästan aldrig någon vanlig turist som visar bilder därifrån – därför blev vi ganska överraskade. Det var så fint och talade att se bilderna och ett slags lugn tog plats i magen.
Det var en väldigt annorlunda kväll, men så viktig. Jag tycker det är synd att den här föreställningen inte ska gå flera gånger och hoppas verkligen att den poppar upp lite här och där. Kanske på någon skola eller konferens för vuxna som jobbar med utsatta barn och ungdomar. Den behöver visas. Nanne behövs.
Skulle ni se att showen dyker upp i er närhet: BOKA! Alla borde höra hennes berättelse och bidra till Nanne Network. Det är viktigt! Fast ni kan ju bidra utan att se showen, bara swisha: 123 473 4331 🙂
Förra veckan var fullständigt avskyvärd. Redan förra söndagen var lördag kl 16 mitt enda mål. När den tiden väl kom var jag helt slut. Veckan var äntligen över och blev mycket värre än befarat.
Jag kan inte berätta allt, det är för känsligt och privat – men allt började redan på måndagen. Jag var tvungen att vara med på något som ingen önskar vara med om och detta fortsatte på torsdagen. Det är den enda jag kan säga om det.
På fredagen var jag alltså redan helt slut och hade tänkt försöka komma ikapp lite både hemma och med jobb – det sket sej totalt. När jag vaknade på fredagmorgonen var det till nyheten att en väns bostad blivit beskjuten. Dessa bor dessutom väldigt nära mina föräldrar. Detta vaknar jag till och då ska Martin dra iväg på tjänsteresa över helgen. Dålig tajming. Han åker iväg och jag följer nyhetssändningarna.
Det första som kommer ut är att två personer är döda, jag blir alldeles kall och befarar det värsta såklart. I huset bor min vän med sambo och tre barn, men även en fosterdotter. Hela förmiddagen passerar, sedan kommer uppgifterna att min vän var bortrest och att de döda är en 20-åring och en 60-åring. Fruktansvärda besked, men barnen har iaf sina föräldrar kvar i livet. Det är det enda jag kan tänka just nu. Tre små barn har sina föräldrar kvar.
Martin är alltså bortrest och jag är som bedövad hela dagen. Samtidigt ska jag förbereda för loppis på lördagen. Hur mycket tror ni att jag vill vara med på den? Men jag måste, det är ett steg närmare vår dröm. Vi säljer av allt vi kan, för att vi ska kunna sälja huset och få vårt drömliv på heltid i husbilen. Så jag packar bilen och förbereder mej så gott jag kan. Äldste sonen har lovat att hjälpa mej eftersom Martin är borta över helgen.
Konstigt nog sover jag hyfsat bra natten mellan fredag och lördag och är faktiskt i ganska ok skick när det är dax att åka till loppisen. Sonen hjälper mej, det hade inte gått utan honom. Dagen går långsamt, det är väldigt lite folk där vi står. Men så någon timma innan det är slut är det som en propp lossnar och grejerna flyger iväg ganska bra ändå. När loppisen stänger går jag därifrån med några fler hundralappar i fickan än jag kom med och drygt en flyttkartong mindre. När jag ställer tillbaka grejerna i förrådet syns det betydlig skillnad helt plötsligt.
Nu är det bara 7 flyttkartonger kvar, för något år sedan var det nästan 20. Nu kan vi fortsätta rensa ur våra egna grejer igen. Sedan Martins mamma dog är det mest hennes grejer vi sålt iväg, men nu kan vi ta tag i vårt igen. Vi resande ur det mesta under pandemin, men en del finns det såklart kvar.
Jag var helt slut på lördagkvällen. Nu började kroppen reagera på allt som hänt. Så på natten var värken brutal. Jag tog värktabletter innan jag somnade och sen vaknade jag och fick fylla på. På söndagen var jag jättetrött och hade ont. Även då vaknade jag av ännu fler obehagliga nyheter. Den här gången har det brunnit i närheten, en jättestor och anlagd brand. Som har med fredagens skjutning att göra. Nu vill jag verkligen flytta!
Jag är så färdig med Stockholm och vill bara härifrån. Visst är det skit i andra städer också, men vi vill ju inte bo på en och samma plats ändå. Det är några saker som måste fixas innan vi kan dra, men de kanske går att lösa. Så här kan vi inte ha det!
Jag visste att det skulle bli en riktigt pissig vecka, men att den skulle bli så dålig är det nog tur att jag inte visste i förväg. Hur förbereder man sej för att vänner ska bli beskjutna?
Vi var bara hemma i fyra dagar innan vi åkte iväg med husbilen igen. Den här gången skulle vi inte så långt, bara ett par mil bort. Ställplatsen på Långholmen var målet, det var nämligen dax att bevaka Pride i Stockholm.
Pride är ett av de roligaste och viktigaste evenemangen som vi har äran att bevaka. Både jag och Martin är hetero, men vi har många vänner som är gay och som får utstå både hat och hot. Vilket är fullkomligt oacceptabelt såklart. För oss är det viktigt att engagera oss och visa att alla ska få vara den de är och älska den man vill.
Dessutom är Pride så otroligt mycket glädje och kärlek. Att tillbringa 4 dagar i Prideparken och många timmar med ekipagen i paraden är en ren fröjd. Men det är mycket jobb. Det finns så mycket att berätta, så jag tar det helt enkelt från början.
Allt började egentligen redan på onsdagen, med invigningen på Östermalms IP, den sk Pridepark. Där hade Alexander Erwik sin numera traditionella invigning med gräddan av artister och personligheter. VI var inbjudna att bevaka eventet. Det betyder att Martin fotar Röda Mattan och jag filmar. Jag brukar även prata med gästerna, men för att inte få alldeles för mycket material så bestämde vi redan från början att vi skulle göra ett sk ”svep” över hela veckan med bara musik och korta klipp.
Vädret har ju inte varit toppen senaste tiden, så det har varit lite nervöst. Våra kameror är inte riktigt anpassade för regn, så det var bara att hålla tummarna och hoppas på det bäst. Å lagom till invigningen skingrade sej faktiskt molnen och det blev en fantastisk kväll. Som sagt; många av våra vänner är öppet gay och många av dem träffade vi på invigningen. Den ena mer piffad än den andra… jag såg rätt grå ut i jämförelse 🙂
På torsdagen åkte vi in och ställde bilen på ställplatsen på Långholmen, för att få närmare till allt. Så otroligt lyxigt att bli citybor för några dagar, men dyrt! Det är inte gratis att stå på en ställplats, särskilt inte i Stockholm. Men men, mysigt och enkelt. Å många hade gjort som vi! Vi var inte ensamma om att ha Pride som mål för vistelsen.
Martin jobbade på som vanligt på dagarna, men när arbetsdagen var slut åkte vi till Prideparken på Östermalm. På torsdagen var det Schlagerkväll, som inleddes av Opera med Rickard Söderberg och några av hans kollegor. Tyvärr var det väldigt dåligt organiserat, så vi stod i kö när vi borde fotat… pressen (journalister och fotografer) måste nämligen gå in på samma ställe som publiken istf en anpassad ingång som det brukar vara. Så vi var rätt många frustrerade journalister och fotografer som inte kunde göra vårt jobb, vi hade ju ingen aning om att kön skulle vara så lång och ta 45 minuter att komma igenom. Alltså missade vi hela operagrejen, men fick iaf vara med på schlagerbiten.
På fredagen fortsatte Pride i parken som tidigare, vi valde dock att vara med på NK´s första Pride AW istället. Regnet vräkte ner, så det var rätt skönt att vara inomhus och dessutom var vi gäster och jobbade nästan ingenting. Jo, någon liten bild och filmsnutt blev det såklart – men inte mer än så faktiskt. Det blev en riktigt härlig kväll med många roliga återseenden.
Shirley och Nanne plus några andra stod för underhållningen och vi andra (ett par hundra gäster) höjde temperaturen i lokalen rejält. Efteråt var vi lite hungriga, så vi tog en liten datenight med middag på stan innan vi gick tillbaka till bilen.
För att orka lördagens jobb var vi rätt tidigt i säng och planerade allt minutiöst. Vi visste att det skulle bli rätt varmt, att vi skulle stå upp konstant i 4-5 timmar, inte ha möjlighet till vare sej toabesök eller matpaus. Så de bekväma skorna åkte på, vi packade ner äggmackor och dryck i varsin ryggsäck, lånade toan på ett café så sent som möjligt och ställde oss sedan där vi brukar stå. Med fototillstånd får man röra sej fritt och kan hitta sin perfekta plats.
Strax efter 13 invigdes årets Prideparade av bla Rickard Söderberg, som stod precis ovanför huvudet på oss och presenterade alla 162 ekipage vart efter de passerade oss. Alla viktiga, men några extra viktiga. Det vi reagerade på i år var att det inte var lika många i fantasifulla kläder, som det brukar vara. Det är ju dem som är roligast att fota.
Jag vet inte hur många bekanta som passerade och hur många kramar det blev under dagen, men det blev mååånga. Detta måste vara den finaste dagen på året, alla är glada och kärleksfulla. I år fanns det dock en lite högre hotbild och nog tänkte jag på den – men den får inte stoppa oss! Jag var vaksam och hade ögonen med mej, men tack o lov hände ingenting den här gången heller.
Många härliga bilder blev det, här är ett urval:
Efter paraden gick vi tillbaka till bilen för att vila fötterna en timma och ladda kamerorna. Sen var vi tillbaka för avslutningen i Prideparken. 25 000 steg fick vi ihop innan vi somnade ovaggade och allt var slut. Fyra dagar går snabbt när man har kul och det har vi verkligen haft.
Jag vet att många inte förstår nyttan och nödvändigheten med Pride, men evenemanget är fortfarande livsviktigt. Vi skriver 2023 och tycker att vi är moderna människor. Varför blev då min väninna hotad på vägen hem från paraden? Varför blev en annan kvinna spottad på och kallade äcklig, när hon åkte tunnelbana från Prideparken? Varför vågade andra vänner inte gå i paraden? 2023.
Vi som heterosexuella kan aldrig förstå hur mycket våra vänner får utstå. Vi kan aldrig förstå hur viktigt detta är. Men tänk om det var vår dotter eller son som utsattes. Känns det inte fortfarande viktigt då ?
Det enda negativa jag har att säga om årets Pride var att det inte syntes jättemycket att det var jubileum. De 25 åren borde firats mycket större. Och att man efter 25 år borde lärt sej att ta hand om media, vi som bevakar kalaset. Vi kan inte stå i kö i flera timmar för att göra ett jobb, det funkar helt enkelt inte. Gör om gör rätt så ses vi nästa år igen 🙂
Det kommer en film från veckan på vår youtube-kanal, senast imorrn. Missa inte den och prenumerera gärna på vår kanal, så hjälper ni oss att göra fler filmer.
Jag gillar ju att blanda genres, även om det mest blir feelgood. Men ibland dimper det ner något som jag inte ens funderat på att läsa, som den här gången. Vi bjöds in till en bokrelease och det visade sej att boken var väldigt intressant.
Ibland väljer jag inte böcker själv. Det kanske låter konstigt, men ska vi bevaka en bokrelease så är det ju självklart att jag även läser boken. Och skriver om den, annars tycker jag inte att jag gjort mitt jobb. Så var det vid releasen av Eric Thyrells bok.
Men det mesta i den här bokhögen var faktiskt överraskningar. Carina Bergfeldts bok var jag väldigt nyfiken på. Martins Haags bok blev en överraskning… Caroline Säfstrands bok hade jag längtat efter, henne böcker är så härliga! Alla böckerna fick mej ändå att fundera lite… men på olika sätt…
Detta såg ut som en faktabok och lockade sådär till att läsa. Men Martina Haag brukar ju vara kul och boken var väldigt tunn, så jag tänkte att jag kan läsa den lite snabbt sådär mellan saker. Å den var väldigt lättläst!
Det handlar om Malin och Tanja som träffas på en nyårsfest och ingår en slags pakt. Inom ett år ska de uppfylla alla drömmar de någonsin haft. Ingenting är för pinsamt, läskigt eller svårt. De bokar en resa till Paris där de ska börja beta av sin lista, men saker händer och Malin får börja på egen hand och skickar bildbevis till Tanja vart efter uppgifterna utförs.
Berättelsen är rapp, men kanske i enklaste laget… Martina Haag kan bättre än så här. Det är absolut kul, men något fattas för att gripa tag i mej ordentligt. Det känns lite som att boken skulle skrivas så fort som möjligt. Säcken knyts ihop, men väldigt snabbt.
Men det där med att göra en lista på saker man skulle vilja göra men tycker är lite för läskiga är kanske inte så dumt. Om inte annat för att utmana sej själv och växa som person. Men det måste ju inte vara att kyssa en främling i Eiffeltornet 🙂
Caroline Säfstrand har skrivit en av mina favoritböcker, nämligen ”Klubben för lyckliga slut”. Nu har hon kommit med första delen i en ny serie, Hemligheternas ö.
”Låt mig berätta allt” handlar om Ulrica som bestämmer sig för att tillbringa två sommarveckor på den idylliska ön Ven. Platsen har alltid rört upp starka känslor hos hennes mor och hon vill veta varför. Vad finns det för hemligheter här?
Med sig har hon ett gammalt vykort som hon vet kopplar ihop henne med en mörk historia på ön, nu vill hon förstå hur. Mitt emot Ulricas stuga bor Bea, vars liv helt har stannat upp. För båda kvinnorna har livet nyligen skakats om, deras vägar korsas och leder dem in på en ny stig i livet.
Det är så fint! Caroline beskriver både miljöer och karaktärer så fint och känslosamt. Att känna igen sej i en miljö är extra kul och så var det med Ven, jag kan den där backen upp från hamnen och ser hyrcyklarna framför mej. Caroline ger den lilla ön mellan Sverige och Danmark den uppmärksamhet som den är värd.
Namnet Eric Thyrell har passerat mej några gånger. Jag vet att han är efterfrågad föreläsare, men har inte vetat mycket mer än så… Så blev vi inbjudna till bokrelease av hans första bok och fick träffa en varm, inspirerande och härlig person.
I boken Våga leva & tänka stort berättar Eric om sin egen resa, där han med humor och allvar tar sig an många av livets stora frågor. Han delar generöst med sig av sina insikter om hur man kan hantera olika utmaningar och förändringar. Här finns handfasta praktiska tips och strategier som kan användas i vardagen, oavsett om det handlar om ens privatliv eller arbetsliv. Det är alltså ingen vanligt självhjälpsbok, utan en slags självbiografi med bra tips för alla.
Det är berörande, roligt, användbart, träffsäkert och himla bra!
Den här boken har jag varit nyfiken på sedan jag första gången hörde talas om den. Vem är inte nyfiken på det sk Death Row i USA och människorna som sitter där? Vad tänker man när man veta att man bara ha några minuter kvar att leva? Hur kan man arbeta där och behålla sitt förstånd?
Pastorn Jim Brazzils har varit med om 276 avrättningar och varit den sista som fångarna pratat med. Carina Bergfeldt har skrivit ner hans berättelse och gjort det jäkligt snyggt och väldigt respektfullt.
Han berättar om död och sorg, men också om kärlek, försoning och hopp. Det är svårt att hänga med i snacket om försoning och förlåtelse och ibland blir det väldigt provocerande för mej som inte är troende alls. Genom Jim Brazzils ovanliga historia försöker Carina Bergfeldt även förstå sig själv och sina erfarenheter. Hur ska man leva sitt liv? Kan man alltid förlåta?
Otroligt intressant, men som sagt ibland väldigt provocerande. Den här boken kan man inte förklara, den måste läsas.
Som sagt; en minst sagt blandad bokhög. De två översta är väl kanske inte så överraskande eller konstigt att de hamnat i min hög. Kanske inte de två sista heller, eftersom jag tycker om biografier. Men självhjälpsböcker och böcker om pastorer brukar väl kanske inte läggas i kundvagnen… jag är dock glad att ha läst dem, för de var väldigt intressanta.
Nu jobbar jag på en ny hög, där blir det bara feelgood 🙂
