Browsed by
Tagg: politik

När är jag influencer och när är jag privat?

När är jag influencer och när är jag privat?

Jag fick en fråga häromdagen om när jag gör skillnad på mej som influenser och när jag är privat? En ganska enkel fråga att svara på tycker jag, jag är alltid jag. Fast är det så enkelt?

Enkelt kan man väl säga att jag startade en blogg som blev mycket större än jag tänkt mej och den ledde till att jag fick vissa samarbeten. För något år sedan sedan övergick begreppet bloggare till att man var en influencer. Det var alltså inget jag strävade efter eller kämpade för, det lixom bara blev så.

Man brukar säga att en influencer är en person som skriver och publicerar bilder om sin vardag, händelser i sitt liv och sina intressen. Influencers kan vara unga, gamla, killar, tjejer, icke proffs och proffs. En del tjänar pengar, några väldigt mycket – andra lite mindre – vissa inget alls. Gemensamt för alla är att man har större plattformar i sociala medier. I mitt fall är detta alltså bloggen och instagram. Mina plattformar resulterade i att vi startade vårt magasin Du i Fokus, som en slags förlängning av bloggen. Men bloggen är JAG medan Du i Fokus är ett tipsande magasin med en massa annat – det är mer jobb.

Jag är alltså mej själv hela vägen och gör precis samma sak idag som jag gjorde när bloggen startade för 12 år sedan. Jag blev alltså en influencer på vägen, något andra satt som etikett på mej – inte jag själv. På mina visitkort och alla presentationer har det alltid stått bloggare, skribent och foto, fram till för bara någon månad sedan – nu står det influencer, skribent och foto. Oavsett vad jag kallas så är jag fortfarande jag och gör precis samma saker nu som innan begreppet fanns.

Det är lätt att tro att alla influencer tjänar stora pengar eftersom begreppet kom med Bondinbella och Kenza. Men sanningen är att det är väldigt få som tjänar de där riktigt stora pengarna. Gemensamt för oss alla, oavsett hur mycket vi tjänar är att vi alla jobbat hårt med våra bloggar och instagramkonton i flera år utan att få en enda krona. De där stora pengarna kommer ju inte på en kvart direkt, det kräver att man har snygga bilder, attraktiva konton och schyssta blogginlägg. Det tar tid att öva upp blicken för hur en bild blir fin och hur en text lockar läsare. Dessutom måste man vara konsekvent, man kan inte ha ett uppehåll på flera månader – det måste ut något slags livstecken varje dag. Helst flera gånger om dagen.

Jag gjorde lixom allt detta innan jag ens tänkte ”business”. Så när jag blev kontaktad av ett företag första gången blev jag rätt paff. Jag trodde ju att det bara var såna som just Blondinbella som fick erbjudanden om samarbete, inte såna som jag. Jag hade aldrig ens tänkt tanken faktiskt. För något år sedan blev reglerna kring samarbete för bloggare lite klarare och hårdare och självklart följer jag dem. Jag har inte särskilt många samarbeten och allt jag skriver om är definitivt inte för att pusha för olika företag eller produkter. Testar jag en produkt som är bra så skriver jag om den, oavsett om jag betalat själv eller fått den. Är det ett samarbete skriver jag det! Sen finns det förstås saker som jag gör som skribent/fotograf som inte är samarbeten och som jag inte tjänar pengar på. Då följer bloggen med som min dagbok.

Min tanke med bloggen var alltså aldrig att den skulle bli stor och att jag skulle tjäna pengar som en influencer. Jag visste inte ens att man kunde göra det när jag startade 2006. Det kom på vägen. Jag är fortfarande jag, även om jag numera kallas för influencer. Jag är jag, men jag är aldrig privat längre – jag visar upp nästan allt på bloggen och instagram. Å det är helt ok för mej! Efter 12 år är det så livet är och det är inget konstigt med det. Mitt liv finns på sociala medier. Allt man äter fotas utan att man ens tänker på det. Allt man gör fotas utan att man ens tänker på det. Alt jag ser, ser jag numer som potentiella bilder för instagram – utan att jag ens tänker på det. Alla runt omkring mej vet detta, de är vana.

Jag har ingen gräns mellan mej som privatperson och som influencer, det är samma person och det är helt ok. Jag är jag, jag råkade lixom bara bli en influencer på vägen.

När pengarna tar slut…

När pengarna tar slut…

Just nu har jag lite pengapanik. Vi lever ju på bara en inkomst, det lilla jag får in är en bonus. Det har funkat bra i snart fyra år, men just nu är det lite kämpigt. Förra året hade vi flera större kostnader iom att vi bla målade huset mm. Förra veckan var vi tvungna att reparera bilen och installerade nytt larm, där gick nästan 30 000. Å det är inte slut med stora utgifter där…

Jag har jobbat och tjänat egna pengar sedan jag var 14 år. Redan då såg jag till att ha en större buffert, OM det skulle hända något. Jag jobbade häcken av mej, tjänade massor med pengar som jag sparade och åkte sedan på långa resor. När jag var 18 köpte jag en lägenhet och hyrde ut ett rum, så jag skulle få hyran betald. Jag har alltid varit väldigt pengamedveten.

Enda gången jag haft det kärvt ekonomiskt, var när jag var ensam med barnen och åkte på rejäla smällar med återbetalning av hela bostadsbidraget (pga att barnen fick pengar) samtidigt som det kom tre års fakturor från Vattenfall ( de hade ”glömt” att fakturera och jag hade ingen koll). Jag hade 28 öre på kontot och skulle ut med med nästan 50 000. Det var då jag frågade om Martin behövde hjälp i kassan och så blev vi tillsammans.

Jag kan väl inte säga att vi har det kärvt ekonomiskt just nu, men det är värre än vanligt och jag tycker inte om känslan. Vi har fortfarande en buffert, men den krymper alldeles för snabbt. Å nu har vi en större renovering på g, som är absolut nödvändig, som kommer att dra iväg 50 000 till… Vi har nästan inget lån kvar på huset, så alternativet är att höja det lite igen. Men jag vill helst inte ha några lån, så det undviker jag så långt det är möjligt. Detta gör att träpanelen som vi måste byta på garaget får vänta och även målningen av garaget får vänta. Vi som hade planerat att fixa allt med huset i år, för att sedan inte behöva göra något mer så länge vi bor här.

Jag har tom varit inne på att ställa in vår resa till Gambia, så jobbigt tycker jag att det är. Vi har redan ställt in midsommarfirandet på Öland i år. Vi tycker helt enkelt inte att vi har råd att lägga ut 3000-4000 för bensin och mat för att vara borta en vecka. Så vi stannar hemma och tar det lugnt istället. Öland får vänta till nästa år. Vi kommer heller inte att göra något särskilt eller åka bort på någon semester i sommar. Det får vänta tills i vinter. Vi kommer istället att stå på loppis så mycket vi kan, tills alla grejer är slut här hemma. Det borde iaf ge lite pengar… Det blir eventuellt lite fler samarbeten här på bloggen också, redan nu har det varit en del – hoppas det är ok med er.

Vi är inte panka, det är inte så illa – men pengarna går just nu ut i en snabbare takt än de kommer in. Å det gillar jag inte! Ett sparande ska öka, tills man gör det man tänkt, inte minska. Jag behöver ha en hyfsad buffert för att jag ska må bra, jag har trots allt ett hus där alla möjliga dyra grejer kan gå sönder. Värmepannan är från 1984 och kan gå sönder vilken dag som helst, då måste det åtgärdas direkt – inte om några månader. En kostnad på ca 30 000.

Så nu sparar vi så mycket vi kan. Martin jobbar heltid och drar förstås in mest. Jag har några samarbeten och bidrar med några kronor varje månad, vilket är mer än på flera år. Klädinköp och annan ”lyx” får vänta tills vi är helt på fötterna igen. Vi kommer att åka till Gambia, men andra privata resor får vänta. Det är absolut inte synd om oss, vi har bara inte det utrymmet ekonomiskt som vi blivit vana vid. Snart är vi nog där igen.

 

Ingen lätt match att byta efternamn

Ingen lätt match att byta efternamn

För exakt två år sedan blev vårt nya efternamn godkänt och vi kunde äntligen gå vidare med våra bröllopsplaner. Martin bytte namn direkt, jag skulle byta (ta hans nya namn som tillägg till mitt alltså) iom vigseln. Men vilken jäkla resa det var att komma dit…

Att byta namn är skitenkelt, iaf om man bara ska byta till sin partners. I vårt fall var det lite knepigare än så, vi skulle nämligen komma på ett helt nytt namn först. När man ska komma på ett nytt namn får det inte finnas tidigare, det ska inte kunna förväxlas med ett redan existerande, får heller inte användas av ett företag eller vara kränkande. Detta var de regler som gällde för drygt två år sedan, det är lite annorlunda numera.

Vi lämnade snabbt in ett förslag, men hade inte grepp om det där med företagsbiten då. Det fanns massor med företag som gillade vårt namn och redan hette det. Ett bra namn alltså – Surt! Har man påbörjat namnbytesproceduren så måste man fortsätta, annars sumpar man pengarna man redan betalat in. Så nu började letandet. Vi kollade igenom svenska ordlistan och engelska, men hittade inget som lockade eller som funkade iom reglerna. Vi fortsatte med latinska ordboken och där fanns några ord som var lite kul, men inget vi fastnade för. Nu hade det gått ganska lång tid och vi började få panik. Vi kunde ju heller inte boka bröllopsresa eller ens beställa vigselpapper utan att namnet var klart…

Afrika och Gambia blev lösningen! Först gick vi igenom Wollof, språket som jag pratade när jag bodde där och tycker är ett fint språk med roliga ord. Där fanns några tänkbara, men inte det perfekta. Då gick vi vidare till Mandinka, som är nästa stora språk där och som vår familj pratar. Där fanns fler! Halleluja! Vi skrev upp alla tänkbara ord/namn, smakade på dem och strök vart efter. Till slut hade vi tre förslag som absolut inte fanns som vare sej namn eller företag i Sverige – detta bara måste gå vägen.

Handläggningstiden är 9 veckor, men när man redan är inne i processen går det lite snabbare. Efter några veckor fick vi veta att vårt första förslag var godkänt och nu skulle ligga ute på patentverkets hemsida i fyra veckor så folk kunde opponera sej. Var allt lugnt så skulle namnet godkännas och då skulle Martin heta det direkt. Å så blev det! 7 april 2016 kom beslutet och alla myndigheter hade redan ändrat hans namn. Nu hade vi tre månader på oss att fixa allt till bröllopet, stressen var äntligen över. Fyra månader senare hade vi gift oss, fixat alla papper och hade äntligen ett gemensamt efternamn.

Visst är det kul att ha ett alldeles eget efternamn, men vägen dit var rätt snårig. Martin ville byta namn men fick heller inte ta mitt eftersom det är ett ingift namn. Vi hade alltså inte så mycket att välja på om vi ville ha ett gemensam namn. Att hitta ett nytt efternamn är svårt! Visst kan man pussla med bokstäver från de tidigare namnen, men det är inte jättelätt det heller. På patentverkets sida finns förslag på efternamn, men hur kul är det att ta ett som någon annan kommit på och som inte betyder något för just mej. Det man ska tänka mest på är att vara ute i god tid och inte dra ut på resa i slutprocessen. Det är nämligen knepigt att vara utomlands då eftersom myndigheterna ändrar namnet direkt som det blir godkänt. Är man utanför Sverige då kan det ställa till lite problem.

Att vi fick ett namn från Gambia betyder väldigt mycket för mej. Det är ju där jag har mitt hjärta. Vårt namn Jikita betyder ”hopp” på mandinka och det känns väldigt bra med just den betydelsen eftersom vi startade ett helt nytt kapitel i vårt liv iom bröllopet och verkligen har ett hopp om ett långt lyckligt liv. Man kan ju hoppas på så mycket; en fin dag, ett friskt liv, vackert väder osv, det finns alltid HOPP!

Förr frågade alltid familjen i Gambia hur Martin mådde, nu frågar de hur Mr Jikita mår. De är så otroligt stolta över vårt namn och hade fest i byn till vår ära när vi gifte oss. Snart går vi igenom säkerhetskontrollen för första gången där med vårt gambiska namn, det ska bli väldigt spännande  🙂

 

Helt ok – men inte där jag bor!

Helt ok – men inte där jag bor!

Jag fascineras nästan varenda dag av hur folk resonerar och tänker. Och framför allt vad de uttrycker högt… Alla är så himla PK (politiskt korrekt) så länge det inte drabbar dem själva. Håller ni med?

Självklart tycker alla att våra medmänniskor som har olika psykiska åkommor ska ha ett eget boende där de kan utvecklas och må bra. Självklart tycker man också att det är viktigt att före detta kriminella ska ha ett utslussningsboende så att de kan komma på fötter igen och få en ny chans i livet. Precis som att man förstår att flyktingar måste ha någonstans att bo. Men och det är ett stort MEN… man tycker bara att allt detta är ok – så länge det inte blir i närheten av där man själv bor!!!

Det kan vara hur nödvändigt som helst med tex ett boende för funktionshindrade, men hamnar det i närheten av just mej så är det alldeles fruktansvärt! Såklart ska människor ha en andra chans men lägg för guds skull inte deras boende i närheten av ”vanliga” människor. Å flyktingboende ska vi inte tala om! Herregud! Det vet ju alla att de våldtar alla tjejer som kommer i vägen!

Det här är inget som jag tycker eller tänker, detta är däremot sånt jag hör varenda dag! Vi har nämligen precis fått ett boende för ca 40 flyktingar, bara några meter från mitt hus. Jag går förbi där med hunden varje dag och har sett hur de första flyttat in och hur några av de som bor närmast har förberett sej på olika sätt. Diskussionerna har varit väldigt aggressiva och fientliga, även från folk som inte ens bor här. Ju mer jag hört, desto räddare blir jag – för mina medmänniskor!

Jag är uppriktigt orolig för de som nu flyttat in i flyktingboendet, jag undrar om de verkligen får vara i fred och är säkra. De som bor där har jag ännu knappt ens sett skymten av. När jag gick förbi i förrgår var där ett öppet fönster och en man som hängde över köksbordet med huvudet i händerna. Jag vet inte om han sov eller bara njöt av solen – men han såg väldigt ensam ut. Jag hade förmodligen sagt hej om han tittat upp. I övrigt är det helt tyst i hela det området.

Jag har inget emot olikheter. Bryr mej inte särskilt mycket om tiggare utanför butiker eller på tåget. Vill jag inte ge pengar till dem är det ju bara att skaka på huvudet eller titta bort. Man måste inte bli irriterad och börja gapa som en del gör. Jag tror att olikheter berikar, det är mycket därför jag reser. Att då se mina medmänniskors misstänksamhet och rädsla för detta är beklämmande. Rädda människor är dessutom ofta farliga människor… Många rädda människor i grupp kan göra hemska saker. Dem är jag rädd för!

Vi får väl se vad som händer med våra nyinflyttade grannar och hur många tjejr som faktiskt kommer att bli våldtagna här omkring… jag tror NOLL – iaf inte av dem. Jag är inte ett dugg rädd, däremot är jag rädd för deras säkerhet. Jag har sett krossade fönster, redan innan de flyttade in. Vad kommer att hända nu när de faktiskt bor här?

Jag är så jäkla trött på rasism och fördomar så jag nästan kräks! Det är inte konstigt att det är krig och skit överallt i världen. Hur får vi stopp på detta elände?

 

All Inklusive eller ej?

All Inklusive eller ej?

Jag har varit med i en intressant diskussion i en resegrupp på Facebook. Diskussionen handlar om All Inklusive och allt som detta innebär. Det blev så intressant och faktiskt lite upprörda känslor också, så jag bara måste nysta lite i det själv.

All Inklusive är alltså när man åker på en resa där allt är inkluderat. Detta handlar oftast om charterresor, men faktiskt även när man åker på kryssning. På kryssningar i tex Medelhavet och Karibien har man oftast inget val, det ingår vare sej man vill det eller ej. När man reste på charter förr valde man mellan frukost, halvpension eller helpension – dessa begrepp finns knappt längre. Numera är det inget eller all inklusive, typ…

Förr var jag totalt emot allt vad all inklusive innebär, bla för att jag inte litade på mej själv. Jag trodde maten skulle vara dålig, att jag skulle äta precis hela tiden och alldeles för mycket, bara för att jag kunde. Vi valde medvetet bort det, trots att de resorna var billigare, bla för att barnen inte skulle springa och äta glass dygnet runt. Det kändes helt enkelt inte ok att ha tillgång till mat, dryck och snacks hela tiden. Särskilt inte om man som vi jobbade med viktnedgång och försökte hålla vikten själva.

Samtidigt så tycker jag inte om att gå iväg varje måltid, leta efter alternativ som passar alla osv. Det tar faktiskt en hel del tid om man är flera stycken. Man ska titta på menyn, beställa maten, vänta på maten och sedan vänta på att betala. Tid man faktiskt spar och kan ägna åt annat när man redan har allt förbetalt och äter på hotellet. Sånt tänkte jag inte på tidigare, jag var ju inte ens intresserad av det alternativet.

Efter hundratals resor med barn blev det dax för mej och Martin att resa ensamma. Det var helt plötsligt bara vi två. Vi hade inte haft en ordentlig semester på länge pga en massa olika omständigheter och ville bara vara helt lediga. Vi ville ha sol, värme och bara ligga på en solsäng och läsa i två veckor Vi ville helt enkelt slippa tänka. Vi valde Egypten och ett ställe där det inte fanns särskilt många ställen att äta på och började fundera på all inklusive. Skulle vi gå emot allt vi trodde på och testa? Ja, det skulle vi! Och det gjorde vi och blev nöjda.

Det var faktiskt urskönt att slippa gå iväg och välja matställe varje kväll. Hotellet serverade en gigantisk buffé, med säkert 30 olika rätter. Allt fräscht, vällagat och gott. Här fanns även vegetariska alternativ och en stort salladsbord. Varje dag bytte man rätter och allt var precis lika gott som dagen innan. Alla våra fördomar kom på skam. Å vi åt faktiskt inte hela tiden heller, fast vi kunde. Vi bestämde oss helt enkelt innan att det var en rätt och en portion som gällde per måltid. Så istället för att svulla och gå upp, gick vi faktiskt ner i vikt. Salladsbordet och frukterna var ju så otroligt fräscha och goda.

Som vi kopplade av de här veckorna. Vi åkte på en helt fantastisk utflykt till Luxor och gick långa promenader varje dag och utforskade vårt närområde. Så vi såg en hel del även om vi hade maten ingående i priset. Annars kan man ju tänka att när man ändå har allt så behöver man inte lämna hotellet, men så är inte vi. Vi ser och upplever ändå. Precis som vi gjorde på Kap Verde nu senast, vi valde faktiskt all inklusive igen eftersom vi hört att det inte fanns så många matställen att välja på. Nu fanns det iofs det, men vi var nöjda med valet ändå. All inklusive är inte så dumt alls faktiskt, särskilt om man som jag inte är särskilt intresserad av mat. Det är lixom bara energi…

Argumenten emot all inklusive är bla att landet man besöker och lokalbefolkningen inte får ut något av det. Å det kan väl ligga något i det, även om det nog ger en del nya jobb också. Men reser vi för vår egen skull eller landet vi besöker? Jag tror att de flesta reser för sin egen, för att komma bort och bara koppla av. Den som reser för landets skulle åker nog inte ens på charter… Jag tycker inte att något alternativ är fel. Allt beror ju på syftet med resan. När jag åker iväg för att skriva om en plats så upplever jag förstås både landet, sevärdheter, kultur och mat. Men numera när jag åker privat för att bara koppla av, då är det inte så dumt ändå att ta all inklusive. Jag blandar och tar det som passar bäst för stunden. Jag förstår varför man gör både det ena och det andra.

Vad jag inte tycker om är när någon säger att det ena eller andra alternativet är fel. Ska vi vara helt krassa så är det väl värst om det inte kommer några turister alls, eller? Å ska vi vara miljömedvetna och allt annat politiskt korrekt, så ska vi nog inte resa alls… flyg förstör, tåg förstör, bilar förstör, människor förstör… Oavsett vart vi åker, hur vi åker dit och hur vi bor så bidrar vi iaf en del till landet oavsett om vi äter på samma hotell varenda dag eller går ut och äter. De flesta av oss gör ju trots att något mer på sin semester än bara hänger vid poolen.

Nu är jag otroligt nyfiken på hur du reser och vad du tycker om all inklusive. Har du testat? Jag tyckte och tänkte väldigt mycket innan som inte stämde… har du upplevt samma sak? Berätta!

 

 

Jag blir otroligt arg och illa berörd!

Jag blir otroligt arg och illa berörd!

För några år sedan hade jag två olika tjänstgöringsperioder i Huddinge Tingsrätt, ett uppdrag som jag älskade och tog på största allvar. Därför var det med extra stort intresse jag började läsa Anna Hages bok ”30 år av tystnad”. Anna var först på platsen när Palme mördades.

När jag gjorde min första dag i Tingsrätten någon gång runt januari 2000 var det mesta ganska luddigt. Det enda jag visste var vilken tid och plats jag skulle infinna mej, inget mer. När jag kom till Tingsrätten pekade vaktmästaren åt det håll jag skulle gå. Sedan fick jag stå och vänta utanför rättegångssalen tillsammans med både advokat, åklagare, åtalade, målsägande och vittnen. Där stod vi och tittade ut i luften allihop och försökte se oberörda ut. Efter rättegången gick vi alltså även ut tillsammans… inte jättetrevligt alltid. Det ser tack och lov lite annorlunda ut idag.

Idag går alla in och ut från olika håll, vittnen sitter med sina vittnesstödjare och får alla information om vad som väntar. Advokaten sitter i ett särskilt rum med den åtalade och åklagaren sitter oftast tillsammans med målsägande. Som nämndeman får man numera en helt ok utbildning innan man tillträder sitt uppdrag. Det finns alltså ett helt annat upplägg idag, som jag tror gynnar alla. Särskilt efter att ha läst Annas bok, är jag helt övertygad om att det är så. Jag har inte kvar mitt uppdrag, men hoppas återfå det en dag.

Anna Hage var 17 år när hon gav Palme hjärt- och lungräddning den där natten i februari 1986. Jag hade faktiskt ingen aning om detta, trots att jag träffat henne hundratals gånger i vår bokhandel. När jag var med vid rättegångar så bad man ALLTID både målsägande, åtalad och vittnen berätta SIN version fritt, innan det ställdes frågor. Anna fick bara frågor, från det absolut första förhöret direkt efter mordet och även i fortsättningen. Detta har haft stor betydelse för resten av hennes liv, fattar ni hur enkelt det hade varit att be henne berätta själv och skapa en helt annan förutsättning för hela hennes fortsatta liv? Jag blir så förbannade när jag tänker på det!

Detta innebar nämligen att hennes berättelse aldrig kom fram. Att saker förvrängdes. Att Anna inte kändes sej hörd eller respekterad. Och kanske att hela kalaset fått en helt annan vändning… det vet man inte. Boken som jag sträckläst är så otroligt viktig! Den visar hur det absolut inte får gå till, inte i något rättsfall – för då havererar hela systemet. Att inte få berätta sin upplevelse med egna ord i ett sammanhang är inte bara kränkande, det kan faktiskt vara helt avgörande. Alla som varit med om traumatiska händelser, särskilt de som är vittnen, måste få berätta och berätta igen. Med sina egna ord.

Anna blev så illa behandlad av rätten och även media att hon till slut höll helt tyst om allt under alldeles för många år. Till slut gick det inte längre och hon fick ta hjälp att bearbeta alla känslor och tankar för att orka komma vidare. I 30 år fick hon aldrig berätta sin historia från början till slut, fatta vad det gör med en människa. En historia som dessutom alla vet något om, tror att de känner till allt om och vill vända ut och in på. Som 17-åring fick hon vittna bara några meter från Christer Petersson iskalla blick, utan något stöd alls. Hon fick ett dygn på sej att inställa sej i rätten, utan att någon berättade hur en rättegång går till, vilka som är i salen och utan något vuxet stöd alls. Så gör man tack och lov inte idag och det är inget annat är skamligt att man gjorde så då.

”30 år av tystnad” borde bli obligatorisk läsning på juristhögskolan för att visa hur det inte ska gå till! Alla i beslutsfattande position, politiker och särskilt människor inom polis och rättsväsende borde ha den tillsammans med lagboken i sina feta portföljer. Det är många som borde be Anna Hage om ursäkt, särskilt domare, åklagare och advokater. Jag hoppas av hela mitt hjärta att Anna kan lägga detta åt sidan så mycket som möjligt nu och reparera lite av skadan. Men hur lätt är det efter så många år?

Som tillägg ska också sägas att boken är otroligt välskriven och intressant. Jag var som sagt inte ute efter att frossa i mordet, utan ville veta mer om rättsprocessen runtomkring – iom mitt tidigare uppdrag som nämndeman. Jag är chockad, förbannad och otroligt illa berörd. Läs boken så fattar ni vad jag menar…

 

En viktig superhjälte

En viktig superhjälte

Jag vill gärna påstå att jag är ganska fördomsfri, ändå vet jag att vi alla har fördomar mot en massa saker. Men något jag verkligen tror på är alla människor lika värde och rätt och särskilt rätten att älska den man vill.

Jag försöker att dra mitt strå till stacken i hbtq-kampen, men den som verkligen gör det är Rickard Söderberg. Operasångaren som ser hård ut utanpå, men egentligen är mjuk som en nallebjörn på insidan. Han får avföring skickad till sej och lever under ständigt hot, ändå ger han aldrig upp! Vi här ute i lilla Tumba hade förmånen att få ”hoosta” hans turnépremiär – Rickard Söderberg är Gaytenor. Ni som inte var där missade verkligen något!

Rickards nya föreställning är en resa i hans liv. Vi får ”träffa” alla personer som betytt något alldeles extra för honom och gjort honom till den han är. Berättelserna varvas med härlig musik, en del nyskrivet just för showen. Självklart tar han även upp hbtq-frågor och kampen som utkämpats på alla håll i världen och som fortfarande utkämpas på många håll. Även om Sverige och några andra länder har en hyfsat öppen syn, så är det många länder som inte har det och där man fortfarande blir bestraffad för sin läggning.

Här i Tumba hade man gått man ur huse, lokalen var fylld till bristningsgränsen. De flesta var väldigt berörda både av berättelserna och musiken. Det här är en enormt viktig show som nu är på turné i 40 städer, men jag hoppas och tror på fler! Har du inte bokat en biljett, så gör det snabbt som attan – för detta måste du se! Man blir berörd, upprörd och så innerligt varm i hjärtat. Rickard har en alldeles särskild förmåga att ge alla de känslorna, på en och samma gång!

Även om mycket av det han tar upp är fruktansvärt och obehagligt, så var det något av det bästa jag sett på en scen. Detta önskar jag att varenda homofob och motståndare skulle se… men de fallen är väl redan hopplösa antar jag…

 
Follow my blog with Bloglovin

Det värsta man kan säga?

Det värsta man kan säga?

Jag är hemmafru och lever på min man. Det är tydligen något av det värsta man kan säga. Att man inte tar hand om sin egen försörjning får man inte prata högt om, därför gör jag det  🙂

Man ska ha ett jobb, man ska ha en lön, man ska ha ambitioner och sikta på en karriär – annars är man konstig eller kanske tom lat. Det som väljer att göra som jag får vänja sej vid att folk prata om en och tittar snett på en. Jag vet att det är så, det är inget jag inbillar mej. Bekanta vittnar om samma sak. Ja tänka sej va? Vi är faktiskt fler som valt denna udda form av liv och slutat jobba, alldeles frivilligt!

I vårt fall finns det flera skäl till att jag gick hem. Främst var det för att jag har fibromyalgi (kronisk värk) och en sömnstörning och därför behöver ta hand om mej lite extra. Men vi såg också att vi faktiskt klarar oss på Martins lön och varför skulle jag då jaga ett nytt jobb när vi slutade på Viktväktarna? Eftersom vi klarar oss på en lön kan jag göra det jag behöver och vill, som är att ta hand om mej och fixa med bloggen och magasinet. Något vi bägge är väldigt nöjda med.

Jag får ständigt höra att jag är i en beroendeställning, att min pension kommer bli skitdålig och att vi lever ett ojämställd liv. Att min pension blir dålig är det enda som stämmer av detta, men det försöker vi fixa till med två olika pensionsförsäkringar som jag tog som 25-åring. Jag har ju varit hemma med barn i tio år, så min pension skulle bli dålig ändå, men jag och mitt ex var alltså förutseende redan som väldigt unga.

Men jag har faktiskt en inkomst, typ 1000 kronor i månaden. Jag är kontaktperson för en kille i min egen ålder, det har jag varit i säkert 15 år. Ibland lyckas jag även sälja en text eller en bild, men det ger ju ingen stadig inkomst direkt. Ändå känner jag mej inte som om jag är i någon beroendeställning. Sedan dag ett har Martin och jag haft gemensam ekonomi och aldrig tjafsat om vem som tjänar vad och heller inte vem som ska betala vad. Våra pengar är våra gemensamma, så enkelt är det faktiskt.

Vi har bekanta som delar alla utgifter exakt på hälften trots att mannen tjänar mycket mer. Andra har räknat ut procentuellt på öret hur mycket var och en ska betala beroende på inkomst. Damerna i de här relationerna är inte lyckliga, så vill jag inte ha det! De har i vissa fall lånat pengar av sina föräldrar för att kunna åka på semester… Jag ber aldrig Martin om pengar, de sätts in på mitt konto varje månad ändå. Jag sköter hushållet och betalar alla räkningar, med pengarna som han tjänar. Han skulle aldrig drömma om att ifrågasätta hur jag använder dem.

Men jag måste erkänna att jag är en ganska dåligt hemmafru… jag är ju aldrig hemma! Jag ser till att tvättkorgarna är tomma och hemmet hyfsat städat, i övrigt är jag mest ute på äventyr att skriva om. Martin lagar all mat, jag tar hand om trädgården… typ… För oss passar detta arrangemang, varför ska då andra ha så många åsikter om det. Istället för att snacka bakom ryggen på mej och mina medsystrar kan ni väl fråga det ni vill veta. Vi är inte miljonärer. Vi har inte vunnit på lotto. Jag är inte sjukskriven eller får andra typer av bidrag. Vi har nästan inga lån. Vi tjänar inga pengar svart. Där har ni nog de flesta svar på rykten jag hört florera….

Jag är en glad hemmafru som kommer få en ganska dålig pension och det är jag medveten om. Det bekymrar inte mej och då borde det inte bekymra dej heller!

Bussen går när bussen är full

Bussen går när bussen är full

Kap Verde består av en massa öar, Sal är bara en av dem. Även om Sal kanske är den mest turisttäta ön, så är det inte här huvudstaden ligger. Men det finns förstås en större ort även här och den heter Esparagos och ligger nästan mitt på ön. I måndags testade vi öns lokaltrafik och tog oss dit.

När vi besöker ett nytt ställe så använder vi alltid fötterna för att se så mycket som möjligt. Här om dagen tog vi en liten lätt promenad på 3 timmar och hittade då till slut fram till Saltbassängerna. Då gick vi även förbi Santa Maria busstorg och bekantade oss lite med detta. Så i måndags lämnade vi hotellet för att ta lokalbussen till Esparagos. Här finns ingen busstidtabell utan bussen går när bussen är full. Enkelt. Vi hade tur och var de sista som fick plats, så det var bara att stänga dörren och hoppas på det bästa… det är ett under att den höll hela vägen… Vart man än åker kostar det 1 Euro, billigt och bra!

Det är knappt två mil mellan Santa Maria och Esparagos, det tog inte lång tid att ta sej tid alls. Bussen släpper av alla på samma ställe, ganska mitt i stan. Vi hade ju ingen aning om vad man sa se där, utan promenerade bara omkring lite. Tills vi såg ett torn på en kulle och en massa människor. Dit ville vi gå! Efter lite omvägar och senvägar hittade vi iaf dit och började vår ”klättring”. Vi hade haft koll på vädret och tog en mulen dag och tur var det för värmen var det inget fel på! Efter en rejäl serpentinväg med stark lutning var vi iaf uppe och hade utsikt över nästan hela ön. Helt otroligt! Man kunde inte se till Santa Maria, men allt annat – så häftigt!

När vi var nöjda och tagit en miljon bilder gick vi ner igen och hade då bestämt oss för att ta en taxi till Palmeira som vi hört skulle vara en mysig kuststad. 4 Euro kostade taxin som släppte av oss i nån slags citykärna… här fanns mycket riktigt en liten hamn, men i stort sett inget mer – eller också var vi på fel plats… vi tittade lite på fiskgubbarna som fixade med sina båtar, kollade runt lite i byhålan och när vi såg en buss gå tillbaka till Esparagos hoppade vi på den. Sen var vi ganska nöjda och tog nästa buss tillbaka till Santa Maria igen. Planen var att äta lunch i Palmeria men som det nu föll sej var vi tillbaka på hotellet innan lunchen var slut.

Man kan väl inte säga att varken Esparagos eller Palmeria var särskilt mycket att hänga i julgranen, men nu har vi iaf sett det. Vi kunde konstatera att klasskillnaderna är tydliga överallt på ön, men kanske ännu tydligare i Esparagos. Här blandades jättefina hus med plåtskjul. På baksidan av tornet som vi besökte, såg vi ett av de fattigaste områdena på ön. Här var det bara fyra väggar av korrugerad plåt. Eftersom det inte finns något grundvatten så växer det knappt någonting. Det är platt och bara en massa sand. Och det blåser, precis hela tiden. Det kan verkligen inte vara lätt att leva här om man inte har pengar. Genast går tankarna till ens behagliga liv hemma och hur mycket vi gnäller i onödan. Vi är rätt bortskämda.

Klart man skulle vilja hjälpa, men man kan ju inte hjälpa till överallt. Vår by i Gambia har det i stort sett lika dåligt, skillnaden är att där kan man iaf i bästa fall odla lite ris och kanske en och annan frukt. Även om vi inte gör skillnad för någon här på Kap Verde mer än som turist, så känns det bra att vi hjälper till någonstans i världen. Vi engagerar oss i Gambia och vi vet att andra engagerar sej här på Kap Verde. Ingen kan göra allt – men alla kan göra något.

Imorrn åker vi hem efter två berikande veckor. Jag kan absolut rekommendera alla att åka hit, alla som står ut med konstant blåst alltså… stränderna är otroligt fina, det är lagom lång flygresa och bara två timmars tidsskillnad. Ett bra resmål helt enkelt. Jag kommer att utveckla det mer när jag kommit hem och landat lite.

Nu ska vi bara njuta av den sista dagen och ta vara på de sista solstrålarna innan det är dags för den svenska vintern igen. Guuud som jag kommer att sakna solen och värmen!!!

Ha förstålse för oss med fibro

Ha förstålse för oss med fibro

Jag är trött på att ha ont. Trött på att inte kunna planera. Trött på att vara trött. Trött trött trött… Att leva med fibromyalgi är ibland ett litet helvete. Som om någon annan bestämde över ens kropp.

Jag vet inte hur mycket ni vet om fibro, men ni har säkert hört talas om det och att det handlar om värk. Värken vandrar över hela kroppen och är tyvärr bara en liten del av sjukdomen. Många med fibro är kroniskt trötta, frusna, glömska mm och har ofta flera andra diagnoser. Jag kör en kombo med sömnstörning och hypotyreos, vilket är ganska vanligt och många har även Chrons (magsjukdom).

Värken kan jag oftast leva med utan att knappt ens notera den, jag är så van att ha ont. Tröttheten är värre, den sabbar nämligen alldeles för mycket i mitt liv. Det handlar inte om att man är lite sömnig och behöver en liten tupplur, det handlar om att jag kan somna både sittande och stående och är så trött att tankarna inte fungerar alls. Att försöka skriva en sån dag är näst intill omöjligt eftersom tankarna inte hänger ihop, fingrarna inte hittar rätt tangenter (det är tur det finns rättstavningsprogram) och jag fattar oftast inte ens själv vad jag skrivit… Så är det idag, just nu är det väldigt många röda streck i texten  🙂

Att frysa inifrån och ut är inte heller så behagligt. Folk brukar ju säga att man får klä sej efter väder och att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Det gäller inte oss med fibro. Jag kan klä mej i ullunderställ, lager på lager och ändå frysa så det gör ont. Det enda som hjälper lite är att lägga sej i ett skållhett bad och sedan snabbt som attan klä på sej en tjock onepiece, tofflor och vantar. Jag sitter ofta med vantar på mej och jobbar, annars blir knogarna stelfrusna och gör mer ont än vanligt.

Glömskan är också rätt jobbig, eller kanske rättare sagt; frustrerande. Hade jag inte haft Martin och min almanacka hade jag varit körd. Jag kommer inte ihåg nånting! Det som är viktigt skriver jag upp och ber även Martin komma ihåg åt mej, det brukar funka. Men det händer ändå att jag missar en massa… surt när det händer.

I mitt fall är det tröttheten och minnet som är värst. Jag avskyr att aldrig känna mej pigg och att hela tiden vara trött och att hela tiden ha känslan av att jag glömt något. Enda gången jag är pigg är när jag är i värmen en längre tid, då kan jag tom vakna tidigt på morgonen helt av mej själv. Så om ett par veckor kommer ni få se soluppgångar på instagram, från solen och värmen. Då mår jag bra! Jag kan sitta helt ensam på stranden, tidigt på morgonen och njuta av stillheten och soluppgången.

Jag avskyr både min fibro och hypotyreosen. De sabbar mitt liv och är utom min kontroll. Jag har ett enormt kontrollbehov, att inte ens kunna planera ett dygn framåt är sååå frustrerande. Klart jag planerar, men även om jag har en bra dag idag så kan morgondagen vara en helt annan. Så det händer ju att jag får ändra ganska mycket, särskilt på vintern. Oktober – mars är nämligen värsta tiden. Då är jag konstant trött, har ofta så ont att jag har svårt att fungera och fryser så jag hackar tänder. Att då få höra ”ryck upp dej” skulle kunna få mej att slå någon på käften (om jag orkade). Ofta får jag höra att jag ser så pigg och fräsch ut och det är väl bra, men jag visar mej ju knappast när jag är ett vrak…

Jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå oss med fibro, just för att det inte syns. Men det finns faktiskt ändå och är en ganska knepig åkomma för oss som bär på skiten. Döm aldrig någon som har en dålig dag, du vet ju inte varför. Det kanske bara är EN dålig dag, men kan ju även vara ett sjukdomstillstånd… och ge inga tips även om de är välmenande. Jag lovar att vi testat varenda diet och behandling du hört talas om. Vi är nämligen rätt desperata. Det blir man när man är så trött att man så gott som dagligen är svimfärdig.

Att leva med fibro är ett jäkla skit, men vad har vi för val? Man gör det man ska och lever så gott man kan. Ofta gör vi för mycket och får sota för det sen, men det är ibland ett val man gör för att man så gärna vill vara med på något särskilt. Så ha lite förståelse. DET underlättar massor!