Browsed by
Etikett: politik

En viktig vecka är över

En viktig vecka är över

Ingen har väl missat att Pride tagit över Stockholm den här veckan? Men nu är den över och avslutades med glädjefylld parad och sprakande show igår. Jag påstår att Prideveckan är en av de viktigaste händelserna på året.

Jag är heterosexuell, kan inte och kommer aldrig helt och hållet förstå hur en homosexuell person (hbtq mfl förstås) känner, mår eller blir bemött. Jag kan se det och höra deras berättelser, men jag kan aldrig förstå det helt, eftersom jag inte kommer att bli bemött på samma sätt. Min kärlek är enkel, som allas borde vara. Min kärlek behöver inte utstå glåpord, sparkar och förtal.

Jag valde min partner själv, gick in i en relation av egen fri vilja, någon kanske lyfte på ögonbrynet för att personen jag valde var yngre än mej och är född i ett annat land – men mer än så var det inte. Riktigt så enkelt är det inte för en person som väljer att älska någon av samma kön. Eller väljer? Väljer man egentligen att älska någon? Är inte det något som bara händer 🙂

Sen finns det andra sk läggningar som gör dessa personer ännu mer utsatta, som tex att inte känna sej hemma i sitt kön. Att bo i ett land där homosexualitet mm är förbjudet. Att ha en funktionsnedsättning och vara homo-, bi- eller kanske transsexuell. De är utsatta på ett helt annat sätt än vi som älskar någon av ett annat kön och är sånt som vi oftast inte tänker på. Nog var det värre för 50 år sedan, men fortfarande är det inte helt accepterat att inte vara hetero. Det finns mycket kvar att jobba på om vi alla ska bli helt accepterade. Folk blir fortfarande fängslade i visa länder! Därför är Prideveckan viktig!

Bild från 2017

För mej är det en vecka av kärlek och acceptans. Både Martin och jag går gärna runt i Prideparken och insuper stämningen som inte går att hitta någon annanstans. Där finns bara glada människor som sprider kärlek. Så som det borde vara året om.

Och sen har vi Prideparaden, galnaste paraden som finns. För tredje året stod jag mitt i vägen och fotade paradens alla ekipage. Bara glädje och kärlek. Hela Stockholm sjöd av värme igår och den kom inte bara från solen kan jag lova.

Nu är veckan över för den här gången, men budskapet måste leva även resten av året. Alla ska vara accepterade! Det spelar ingen roll vem du älskar, hur du klär dej, vilket kön du har eller vilket slags sex du går igång på. Så länge man inte skadar någon annan så är det, och måste det få vara, ok! Jag kan aldrig acceptera något annat!

Det är därför Pride är viktigt och det är därför veckan måste fortsätta att finnas. Tills de andra 51 veckorna blir lika kärleksfulla och alla människor är accepterade för den de är. För att komma dit måste vi sprida kärlek likt konfetti! Särskilt till dem som inte förstår bättre.

Jag ser redan fram emot nästa år och att få stå mitt i vägen, med kameran i högsta hugg och i 3-4 timmar fota glädjen och kärleken i Prideparaden. Det finns inte mycket som slår det 🙂

Eddie Izzard – Wunderbar(t)

Eddie Izzard – Wunderbar(t)

Känner ni till Eddie Izzard? Jag hade en vag aning om vem han var för flera år sedan, och fick veta mer när jag träffade Martin. Han är nämligen ett ganska stort fan, så när jag fick veta att Izzard skulle komma till Sverige fixade jag förstås biljetter. Han var rätt nöjd med sin julklapp som utnyttjades igår.

Eddie Izzard är född i Jemen och uppväxt på olika platser i England. 1985 kom han ut som transvestit och uppträder alltid i sin karaktäristiska outfit med rött läppstift, målade naglar, kjol/klänning och skyhöga klackar. Det gjorde han även igår. Izzard är ateist och driver mycket med alla religioner, han är påläst och gör det på ett högst vetenskapligt sätt. Izzard är påläst om väldigt mycket och är nog väldigt intelligent, någon har sagt att han är världens bästa lärare och kan lära ut i stort sätt vad som helst. Han gör det nämligen på ett sätt som får alla att lyssna.

I showen Wunderbar tar han upp allt som händer från The Big Bang till i torsdags. Det handlar Brexit och Donald Trumps ”Let’s make America hate again” och Kenny… alla som hört Izzard vet vem Kenny är. På mindre än två timmar tar han oss igenom hela evolutionen, med ljudeffekter och allt. Det är rappt, intelligent och sjukt roligt! Vet ni föresten att korstecknet kom till när man viftade bort flugor 🙂

Jag gillar det, men blir mest nyfiken på mannen bakom läppstiftet och klackarna. Vem är han EGENTLIGEN? Att han är passionerade med ett väldigt stort hjärtat är tydligt när han berättar om de 27 maratonloppen som vart och ett representerade Mandelas år i fångenskap och genomfördes för att hedra densamme. Att han dessutom sprang 43 maraton på 50 dagar för att smala ihop pengar till välgörenhet säger väl ett och annat om honom, mer än att han är lite galen.

Ändå vill jag vet hur han tänker, vad som format honom, vad han kallas av sina nära, hur han mår – bara en sån sak! Precis alla de saker som jag kommer att fråga mina blivande intervjuoffer… japp, jag ska börja med personintervjuer igen! Det var typ 15 år sen sist… Karl Dyall är först ut, honom träffar jag på tisdag. Intervjun kommer i Du i Fokus inom kort, bidra gärna med frågor och förslag på andra du vill veta mer om.

Eddie Izzard är en intressant person, som under våren och sommaren ska turnera i USA och sedan ställa upp i parlamentsvalet i England. Han kan nog ställa saker och ting både på huvudet och sin spets… det blir intressant!

Varför gör män så?

Varför gör män så?

Det har varit mycket prat om Josefin Nilssons liv och öde de senaste dagarna. Jag har själv inte sett filmen som många pratar om, jag vet inte om jag fixar det faktiskt – men det kanske blir en dag. Däremot har jag sett många misshandlade kvinnor.

Jag tjänstgjorde som nämndeman i Tingsrätten i två perioder och sammanlagt ungefär 7 år. Det är något av det mest intressanta och mest lärorika jag någonsin gjort. Vi fick se allt! Den verklighet som många inte ser, men som finns där varje dag. Under åren passerade mål som handlade om snatteri, bokföringsbrott, mord, våldtäkt, fyllekörningar, misshandel och en massa annat. Självklart även kvinnomisshandel.

När det gäller kvinnomisshandel finns det två olika scenarior. Antingen har kvinnan själv fått nog och anmält mannen eller också har polisen anmält hennes förövare. I första fallet kan kvinnan ta tillbaka sin anmälan, men då brukar polisen göra en egen. I den andra kan hon inte göra något och brukar kontra med att inte säga något utan sitta tyst hela rättegången.

Att sitta med vid en rättegång där kvinnan tagit tillbaka sin anmälan eller inte velat anmäla är knepigt. Polisen har gjort så gott de kunnat med fakta som åklagaren gör så gott h*n kan för att lägga fram för att få en fällande dom. Vi som nämndemän ska avgöra om åklagaren har bevisat att mannen gjort det som åklagaren påstår. Domaren och åklagaren försöker få kvinnan att prata medan advokaten gärna ser att hon är tyst.

Att se kvinnan är det jobbigaste av allt. Hur hon sitter där och blir mindre och mindre. Hon vågar inte titta på mannen på andra sidan, han som förmodligen utsatta henne för betydligt mer än det åklagaren påstår. Det är bara hon som vet vad som hänt (och han förstås) och hur länge det pågått. Man kan se hur orolig, rädd och pressad hon är och vi som ser på vet att om han inte blir fälld kommer hon att ta emot mer innan kvällen är slut. Han kanske slår ihjäl henne nästa gång. Allt hänger på bevisningen.

Att kvinnor tar tillbaka sin anmälan är alltså inte så konstigt. Det är bara de starkaste som sitter där raka i ryggen och berättar om allt. Kanske har de lyckats ta sej till en kvinnojour och har deras stöd. Kanske har det bara helt enkelt fått nog eller låtit sej övertygas av tex sin barn att anmäla. Jag kan inte annat än uttrycka min beundran för dessa kvinnor.

Jag har aldrig blivit misshandlad och vet inte hur det känns. Jag har däremot hämtat en vän som blivit slagen både gul och blå och suttit med henne först på akuten för omplåstring, sedan hos polisen för vittnesmål och anmälan och sedan på psykakuten för att få henne inlagd. Hon tog tillbaka sin anmäla. ”Han menade det inte”, ”Hon triggade honom” hette det.

Jag fattar inte! Varför slår män! Vad är det som ger en man rätten att slå sin kvinna? Den han faktiskt valt att dela sitt liv med och säger sej älska. Att gå vid första slaget låter så enkelt och självklart, men det är ju inte det. Innan det där första slaget har det pågått en process som brutit ner och förminskat. Vad ger en man rätten att bryta ner och förminska?

Vi kvinnor behöver hjälp av män för att få slut på detta. Morgan Alling och Alexander Karim är förebilder för alla män och riskerar hela sina karriärer i sin kamp för oss kvinnor. Förmodligen blir de hotade av andra män pga av sitt ställningstagande. Fast jag tror att de mest vinner på sitt engagemang, att de visar andra hur en riktig man agerar. En riktig man älskar sin kvinna, lyfter henne och hyllar henne. Inget annat. Vi ska heller inte acceptera något annat.

Vi ska alla bli älskade för den vi är, accepterade och respekterade. Ingen ska slå eller bli slagen. Hur kommer vi dit?

Allvarligt talat!

Allvarligt talat!

Såg precis att det är Earth Hour igen på lördag. Då ska man alltså släcka ner under en timme, vilket ingen längre gör. Jag fattar ju grejen med att manifestera, men en manifestation som ingen bryr sej om är rätt värdelös tycker jag. Så jag har en idé!

I Gambia förbjöd man plastpåsar för länge sedan och införde även allmänna städdagar. Första lördagen i varje månad SKA man vara med och städa där man bor, under förmiddagen, om man inte har giltigt förfall. Gör man inte detta så kan man få böter och grannarna tittar snett på en. Lilla Gambia. Kan de så kan väl vi. Kanske inte var fjärde lördag, men iaf en gång om året.

Mitt förslag är nämligen att vi den 30/3 istället för Earth Hour tar en timme per person att städa där vi bor. Då gör vi skillnad! Tänk om alla 10 miljoner svenskar skulle städa i sitt närområde, plocka skräp på sin närmaste strand osv. Och tänk om detta kunde sprida sej till andra länder så att alla städade samtidigt där de bor, de som är vakna just då iaf… andra halvan av jordklotet får väl städa 12 timmar senare eller nåt.

Men tänk tanken! Släckt ljuset har vi gjort nog nu och är inget som längre uppmärksammas av de flesta. Inte ens kommunerna släcker längre… Det gör ingen skillnad. Det behövs något nytt! Tänk om Greta Thunberg kunde uppmana sina hundratusentals anhängare att faktiskt göra något annat och väldigt konkret under Earth Hour. Undrar hur många som skulle hänga på då?

Vad skulle hända om man faktiskt gjorde något annat? Om man faktiskt bytte ut Earth Hour mot något annat, minst lika konkret. Vad säger ni om tanken? Är det genomförbart tro? Går det i Gambia, så borde det ju gå här 🙂

Hur ”duktig” är jag?

Hur ”duktig” är jag?

Jag sitter och funderar på det här med miljön, skolstrejken som är idag och hur jag drar mitt strå till stacken. Hur duktiga är vi egentligen, var och en, på att ta hand om vår planet?

Jag tror inte att alla kan göra allt och vara perfekta hela tiden, däremot tror jag att vi alla kan göra något, ganska mycket faktiskt och på så sätt förändra och förbättra världen en hel del.

Man måste börja med sej själv, där man står. Vi har bil, men den användas väldigt sällan. Egentligen bara när vi veckohandlar eller ska köra hunden till hundvakten. Vi kör kanske max 30 mil i månaden, vilket var det vi körde minst i veckan för några år sedan. En full tankning räcker 6-7 veckor, vi tankar E85, oftast. Jag tror att vi faktiskt säljer bilen den dag vi inte har hund längre, om inte mina knän säger upp sej – då måste jag ha bil för att kunna handla. Men den kan ju vara mindre och mer miljövänlig.

När vi handlar har vi flergångskassar gjorda av gamla petflaskor eller tygkassar. Inspirerade av Gambia som för många år sedan förbjöd plastpåsar, så har vi i princip slutat använda det. Soppåsarna och hundbajspåsarna är iofs i plast men sån där nedbrytbar sort.

När vi lagar mat lagar vi mycket, så det blir matlådor. Vi har nästan aldrig några rester och kastar bara skal och blast – aldrig sånt som går att äta. Vi äter mycket vegetariskt numera och har nog blivit vad som kallas flexitarianer. Vi har inte slutat köpa kött helt, men det är för dyrt för att vi ska göra det särskilt ofta och då blev man lixom miljövänlig på kuppen. Vi diskar och tvättar fulla maskiner på lägre temperatur och med mindre tvätt/diskmedel än rekommenderat. Det blir rent ändå. Jag har inte testat att göra eget tvätt/diskmedel än – det kanske kommer.

Självklart sopsorterar vi! Hela altanen är en enda stor sorteringsplats med behållare för olika material. Någon gång i månaden åker vi iväg med allt till vår återvinningsstation. Vi försöker sälja av det vi inte längre använder, reparerar det som går att fixa och köper helst begagnat. Även kläder säljs och köps begagnat, även om det slinker ner lite nytt ibland.

Så vi kör väldigt lite bil, äter mycket vegetariskt, sopsorterar och handlar begagnat, röker inte och dricker knappt alkohol – så långt låter det ju hyfsat bra. Men vi flyger 2-4 ggr per år och det är ju där vi sk influencers får mycket kritik. Nu utger ju inte jag mej för att resa klimatsmart och ta tåget, jag erkänner att jag flyger och kommer att fortsätta med det. Men det skulle vara både kul och intressant att ta en längre resa med tåg faktiskt. Men som sagt; det är väl där jag brister då rå… i övrigt är jag rätt bra på det där med smarta klimatval. Mycket för att det även sparar pengar, det är lixom win win både för miljön och plånboken.

Just det! En sak till som jag gör som inte är så klimatsmart är att ta varma bad. Jag älskar att bada och det får min onda kropp att må bättre, så en del bad blir det. Lite dåligt samvete har jag över vattenåtgången… men det är inte lika ofta nu som för några år sedan, så jag blir allt bättre på att spara vatten jag med.

Vi gör så gott vi kan och ändrar något så fort vi kan om det går. Mitt samvete är ganska rent tycker jag. Hur tänker du kring detta och känner du att du gör vad du kan eller kan du göra mer för att dra ditt strå till stacken?

”Jag vill nog inte ha barn”

”Jag vill nog inte ha barn”

Innan jul hamnade jag i samtal med 4-5 kvinnor i 30-årsåldern. Jag var den enda som var lite äldre och som hade barn. En av dem frågar ”Är verkligen barn meningen med livet?” Vad tror ni att jag svarade…

Min största önskan var att bli mamma. Det blev jag också, 23 år gammal fick jag mitt första barn och 17 månader senare kom nästa. Familjen var komplett. Men livet med barn blev definitivt inte som jag önskat och trott. De två små ögonstenarna var väldigt sjuka och var mycket på sjukhus och när Junior var 3 år gick jag och barnen pappa skilda vägar. Jag blev ensam med två barn som krävde väldigt mycket. Inte alls vad jag hade sett i min dröm.

Ingen av mina, nu vuxna barn, vill ha egna barn. Jag förstår dem. Självklart ångrar jag inte mina barn, men jag förstår alla som inte vill ha några. Det jag inte förstår är varför de här unga människorna inte har rätt att känna så eller blir accepterade för sina funderingar. När jag säger till någon att jag nog inte kommer att bli farmor, så får jag ALLTID höra ”De ändrar sej”. Inte att de kanske kommer att ändra sej, utan att de helt bombsäkert kommer att ändra sej. Varför säger man så? Jag tycker nog att mina söner är hyfsat intelligenta och har funderat igenom saken ganska noga. De vill inte ha barn, varför ska detta ifrågasättas?

Å precis så var det med de här kvinnorna som jag träffade. Jag svarade att jag inte tycker att barn är meningen med livet och fick ett jubel till svar. Ingen av dem vågade knappt säga högt att de inte var det minsta intresserade av barn och nu när de fyllt 30 var det ett jäkla tjat från omgivningen. En av dem funderade tom på att avsluta sin ganska långa relation för att sambon inte tog henne på allvar. Han vill ha barn och trots att hon varit tydlig med att hon inte vill så har han hela tiden antagit att hon kommer att ändra sej.

Varför antar man att den som inte vill ha barn är mindre intelligent än andra? Så måste det ju vara när man inte tar deras beslut på allvar. Att de inte kan tänka klart eller förstår vad beslutet innebär. Jag tycker faktiskt tvärtom. En person som valt bort barn medvetet har nog tänkt mycket mer än andra, eftersom det kräver en hel del mod att inte följa den traditionella mallen. Att som man säga att man inte vill ha barn är kanske pyttelite accepterat, att som kvinna säga detsamma är fullständigt oacceptabelt. Då får man höra att man inte förstår hur det är förrän man står där själv, att man inte är kvinnlig, att man självklart kommer att ändra sej när den biologiska klockan börjar ticka, att man kommer att ångra sej om man kör vidare på beslutet och att man är egoist. Man idiotförklaras alltså.

Inget av detta säger jag till vare sej mina söner eller kvinnorna jag pratade med. Istället säger jag att jag tycker att de är kloka som funderat på saken, klokare och mer mogna än många andra. Det är skitjobbigt att ha barn! De är väl medvetna om att de kanske kommer att ångra sej men att man inte kan skaffa barn i-fall-att… De här kvinnorna pratade om allt de istället kan göra och hur de istället vill leva sina liv, utan barn och kanske även utan partners.

SOS-Barnby i Gambia

Några av dem hade även upptäckt att de inte ens tyckte om att umgås med barn och ogärna träffade sina egna syskonbarn eller kompisar som ynglat av sej. De hade även kommit på lösningar om de faktiskt skulle ångra sej som att ta fosterbarn, träffa någon som redan har barn osv. Som någon sa ”det finns massor med barn som behöver vuxna, man behöver ju inte föda dem själv”. Noga genomtänkt alltså.

Det kommer fortfarande att vara vanligare att man vill ha barn än tvärtom. Men de som inte vill det måste bli tagna på allvar och inte bara viftas bort som unga och oförståndiga. Martin är en av dem som inte vill ha egna barn, det visste han tidigt och han är varken oförståndig eller omogen. Han har aldrig velat det och även gjort något åt det genom att sterilisera sej. Jag har väldigt svårt att se att han skulle ångra sej. Vissa vill helt enkelt inte!

Sen har vi ju många som inte borde… men det är en annan sak…

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Man brukar säga; små barn – små bekymmer. Å det stämmer. Barn som slåss i sandlådan kan verka jobbigt för stunden, men det är inget alls mot det som kan komma senare. Eller vad sägs om 11-åringar som misshandlar i grupp, 13-åringar som blir med barn, en 15-åring som hamnar i fyllescell eller en 17-åring som går på droger. Än så länge barn… problemen blir allt allvarligare, men sen då… när barnen blir myndiga, vad händer då?

Här är fyra olika scenarior som vi har i vår närhet. Det är fyra grabbar, alla myndiga, uppväxta i ”normala” familjer med föräldrar som gjort så gott det kunnat. En av grabbarna lever inte längre, ni får själva fundera på vem.

Pelle gillar att teckna och måla, så pass att han gör det hela tiden och överallt. På nätterna smyger han sej ut genom fönstret, eftersom hans föräldrar låst ytterdörren utifrån och han inte kommer ut genom den. Även fönstret är låst, men det låset har han lyckats knäcka. Sen åker han till stan för att träffa likasinnade och söka upp väggar, tunnlar och tåg att klottra på. Han har blivit påkommen många gånger och är dömd flera gånger och trots stora skadeståndsbelopp som ska betalas så fortsätter han. Den stora utmaningen är att åka mellan tunnelbanetågen och klottra så fort det går när de står stilla vid stationerna. Det är kittlande och farligt. Föräldrarna har försökt med allt. De har blivit arga, ledsna, besvikna, hotat och mutat. Familjen har haft sk ”intervention” då man samlat vänner till familjen, kompisar, polis, präst och socialarbetare. Ingen har hjälpt.

Olle är en trevlig och artig grabb som till slut retade sej så passa mycket på Sveriges invandrare att han gick med i en motståndsrörelse och var med på en samling med dem. Denna enda gång, gjorde att han hamnade på bild. Bilden spreds på sociala medier och inte bara Olle hängdes ut utan hela hans familj. Han var med i rörelsen i max en månad, den korta tiden har förstört livet för hela hans familj – trots att det bara är sonen som gjort något. Han har hamnat i register som gör att syskon har svårt att få praktikplats inom den sektor de önskar arbeta inom, mamman är rädd att hennes arbetsplats ska bli nerbränd och övriga familjen är hotad. Då skolan inte kan garantera hans säkerhet blev han avstängd från sina studier, nu bor han på skyddad adress och läser på distans. Familjen bor kvar och är livrädda hela tiden, medan sonen skyddas… han som satte igång allt.

För Kalle gick allt så smort ända fram till 18-årsdagen. Då fick han smak på tjejer som han försökte göra sej poppis hos, med pengar. Han trodde att man kunde köpa vänskap, kärlek och popularitet och strödde pengar runt sej. Skulderna växte och så även spelberoendet som dök upp från ingenstans, onlinespel är djävulens påfund. Med familjens hjälp fick han bukt med problemen just då, men inte helt… spelberoendet fanns kvar. Det var många sköna tusenlappar som försvann ut i luften på onlinespel varje månad. Det var hyfsat lugnt ett tag, familjen började slappna av. Men så körde det igång igen. Det kom nya tjejer som bad om hjälp, han tyckte synd om dem och tog till slut ett stort banklån och gav rätt och slätt bort sina pengar. De skulder han hade vid förra svängen var nu ingenting i jämförelse… här handlade det om sexsiffriga belopp plus ränta.

Oskar gjorde precis tvärtom mot Kalle. Hans egna pengar tog slut och då började han låna av andra. Men att betala tillbaka var han ointresserad av och då kom hoten. Han blev hotad, men brydde sej inte så mycket. Hans föräldrar blev hotade, det bekymrade honom inte heller. Ingen vet hur stora skulderna är, Oskar vägrar att berätta.

Jag har ändrat på namn och lite andra detaljer för att man inte ska kunna identifiera killarna. Gemensamt för alla fyra är att de ljuger. Den värsta av alla synder i mina ögon. Att inte kunna tro på ett enda ord av vad ens egen unge säger är fruktansvärt jobbigt. Man frågar på flera olika sätt, dubbelkollar med andra, funderar på rimligheten och låter sen magkänslan styra. Den som lever med de här grabbarna sover inte, äter inte, klarar knappt att jobba, man fungerar helt enkelt inte. Bryr sej killarna? Inte mycket. Eller? De kanske bryr sej på sitt sätt, men har ett väldigt konstigt sätt att visa det på.

Å hur gör man då när barnen är myndiga och kanske inte ens bor hemma längre. De flesta, särskilt de som inte upplevt en snarlik situation själva, tycker att ”ungarna är ju myndiga och får lösa sina problem själva”. Men det funkar inte så. Ignorera man problemet så blir det förmodligen ännu större och till slut hamnar ungen och problemet hos dej ändå, oavsett ålder. Eller på gatan. Å hur mår man som förälder då? De här killarna skapar problem som involverar hela familjen, det blir förr eller senare allas problem. Familjer hotas, kanske tom utsätts för våld, pantsätter allt de har för att lösa skulder, är med på rättegångar, hälsar på i fängelser eller på behandlingshem och måste i många fall få egen hjälp av psykolog eller läkare. Det är ett helvete!

Man kan skylla på uppfostran och slappa föräldrar, men det har oftast inget med det att göra. Det handlar oftast om fel sällskap, dålig självkänsla, arbetslöshet och en massa annat. Att som mamma få höra att man borde gjort si eller så är fruktansvärt! Man har gjort allt och lite till, allt man kunnat komma på själv och allt ”proffsen” talat om att man ska göra. Det finns inte en enda sten man inte vänt på för att försöka förstå och rätta till. Man anklagar sej själv tillräckligt mycket utan att någon annan också ska behöva göra det.

Detta är bara fyra exempel men det finns många, många fler. Å som jag skrev överst, en av killarna lever inte längre. Den familjen blir aldrig hel igen, någonsin. Små barn – små bekymmer.

Ingen jul utan Karl-Bertil Jonsson?

Ingen jul utan Karl-Bertil Jonsson?

Många måste ha sin årliga dos av Karl-Bertil Jonsson på julafton, annars är inte julen komplett. Jag är inte en av dem. Jag avskyr programmet och gör gärna något annat under tiden. Jag vet inte varför jag inte tycker om det, mer än att det är fullt av moralkakor som staplas på varandra och liksom stoppas ner i halsen på en. Så när jag fick inbjudan att se musikalen på Scala var jag minst sagt skeptisk…

Jag vet ju att många älskar Karl-Bertil så när Martin avböjde att följa med, ville jag ha med mej någon som verkligen uppskattar detta. Sussie som driver gymmet jag tränar på är nog det största Karl-Bertil-fans man kan tänka sej, hon skulle ju vara helt perfekt och behövde dessutom lite uppmuntran efter en jobbig period. När jag frågade henne jublade hon, inget kunde stoppa henne från att följa med. Dagen för premiären kom och Sussi var mer spattig än vanligt när vi möttes upp för att åka in till Scalateatern.

Utanför teatern möttes vi upp av Frälsningsarmén som stod och spelade julsånger och inne på teatern bjöd man på glögg, pepparkakor, lussebullar och julgodis. Det var såååå mysigt. Det var ju premiär och många var väldigt nyfikna på filmen som nu blivit musikal. I vimlet såg vi bla Björn och Pernilla Skifs, Sarah Dawn Finer, Jan Malmsjö och en massa andra. Jag hälsade glatt på alla som jag känner och Sussie hängde med.

Väl inne i salongen tog vi våra platser och Henrik Dorsin iklädd vaktmästarkläder tog emot oss och berättade lite om vad kvällen skulle bjuda på. Sen svidade han om genom att byta plats på namnskylten och var helt plötsligt berättarrösten i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

Jag gillar ju inte programmet på julafton… men jag ÄLSKAR Scalateaterns scenversion. Det var så otroligt bra! Peter Dalle som pappan, Vanna Rosenberg som mamman och Anton Lundquist som Karl-Bertil slår mycket jag sett tidigare och jag har sett mycket. Scenversionen var moderniserad men inte förstörd, härlig sång och musik, fin scen och dekor och så otroligt bra skådespelarinsatser. Helt enkelt briljant, skrev jag i recensionen i Du i Fokus och det är den verkligen! Jag är helt säker på att detta blir en återkommande föreställning inför jul varje år i fortsättningen. Det måste det bli!

Om jag var nöjd så var Sussie lyrisk! Jag tror hon var lycklig flera dagar efteråt faktiskt. Jag älskar verkligen att kunna ta med någon på något som vederbörande verkligen tycker om. Det är så himla kul och en förmån att få göra någon glad. Helt i Karl-Bertils anda också  🙂

Före jul finns det bara ett fåtal biljetter kvar, men efter finns det mer. Gör er själva en tjänst och se den, ni kommer inte att ångra det!

 

Hur skulle du reagera om ditt barn valde fel väg?

Hur skulle du reagera om ditt barn valde fel väg?

Man brukar säga ”små barn – små bekymmer” och det stämmer faktiskt. Det tror man inte när man sitter där med sin lilla parvel och det värsta som kan hända just då är att h*n slår någon med en spade eller snor någons leksak. Men problemen växer i takt med ålder, det kan jag lova er…

Jag har en nära bekant som har tre fina barn, alla myndiga och välartade. H*n har alltid varit väldigt stolt över sin familj och sina barn, förstås – det är man ju som förälder. Man tror alltid det bästa om sina barn, det är lixom det man ska göra som mamma eller pappa. Så vad händer då när det visar sej att yngsten gått med i organisation som vill ”rena den svenska arten” och aktivt börjat medverka till detta? Hur reagerar man när ens barn gör precis tvärtom mot allt man någonsin trott på? Vad säger man när ens unge påstår att ingen dog i gaskamrarna…

När en familjemedlem går med i en främlingsfientlig organisation drabbas hela familjen, det hade inte h*n tänkt på. H*n var beredd på att få hot och glåpord mot sin egen person, men hade inte tänkt på att syskon och föräldrar också drabbas. Att bla syskonen får sina karriärer förstörda pga småsyskonets inblandning i ”fel kretsar”. Jobbar syskonen med känslig information, säkerhetsklassade uppgifter eller studerar till tex polis så kan de helt enkelt bli fråntagna sitt arbete och utsparkad från utbildningen pga småsyskonets nya engagemang. Det hade inte h*n tänkt på…

Folk tar avstånd från både föräldrar och syskon, föräldrarnas företag drabbas genom skitsnack och att man inte längre vill samarbeta med någon som har en öppet  främlingsfientlig medlem i sin familj. Min vän är livrädd att komma till sitt arbete och att hela verksamheten ska vara sönderslagen eller att h*n själv ska råka ut för något på hem- eller ditvägen. H*n är även livrädd att hitta sin unge sönderslagen eller tom död, då vänner tagit avstånd och även hängt ut vederbörande i sociala medier med uppmaning om att misshandla denne.

Så vad kan jag göra som står brevid familjen? Inte mycket tyvärr. Jag har bara uppmanat om praktiska saker, som att rensa facebook och ta bort alla kontakter som inte är direkta vänner som h*n litar på och att spärra så ingen utanför kan se vad som skrivs osv. Att skilja på det barnet är och gör, att man alltid älskar sin unge men inte alltid dess agerande. Jag har också sagt att alla känslor är ok, att man får och kanske måste bli arg och skrika och gapa. Att alla faser måste gås igenom, ilska, sorg, rädsla och besvikelse. Och att få ut detta, inte stänga in. Jag kan bara vara ett stöd och finnas där om och när det behövs. Men det är klart att man har lust att läsa lusen av skitungen och hänga upp denna i öronen nånstans.

Våra ungar kan verka förståndiga, men runt 17-18-19 sådär så verkar de tappa allt förstånd. Så var det även för oss en period, ni som följt oss under åren vet att vi hade det riktigt tufft när äldste sonen var 18-22 ungefär, saker som följer oss även idag 3 år senare. Det är precis som att myndighetsdagen sätter griller i skallen på ungarna och att den nya friheten får dem att göra saker som de inte förstår konsekvenserna av.

Det är lätt att säga hur man tror att man skulle reagera, men det vet man inte förrän man står där. Anta att din 13-åriga son gör en jämnårig tjej med barn? Anta att din 16-åriga dotter lurat en kille att ta ut mobiltelefoner som hon använder och han betalar mot att lova honom sex… Anta att din 18-åring misshandlat någon till döds pga fel ursprung. Detta händer och det kan även hända i din familj hur mycket koll du än tror att du har. Så… hur skulle du reagera?

 

Goliat – en film om omöjliga val

Goliat – en film om omöjliga val

Det kommer att bli bra. Så låter det flera gånger  under de 90 minuterna som filmen pågår. Goliat är en film om stark kärlek till familjen, kriminalitet och utanförskap. Det är omöjligt att inte beröras av den. Vi var på galapremiären i måndags.

Jag visste nästan ingenting om Goliat när jag satte mej i biosalongen. Det enda jag visste var att den var svensk… typ. Å jag gillar svenska filmer. Fem minuter in i filmen var jag fast! Jag var oerhört berörd och såg många av de killar och familjer som jag mött under mina år i tingsrätten. Ja, det var ju inte de killarna eller familjerna förstås, men kunde faktiskt varit eftersom alla roller spelas av amatörer som levt i skiten själva. De vet exakt hur de här rollerna ska spelas, de har varit där.

Det handlar om 17-årige Kim och hans familj. Mamman är sjukskriven och på väg att bli utförsäkrad, Pappa ska infinna sej hos kriminalvården om några dagar och sedan sitta inne i 16 månader. Här finns också två mindre syskon, där lillasyster och Kim har ett alldeles särskilt starkt band. Livet för familjen är hårt men kärleken är väldigt stark. Något jag även såg i tingsrätten.

För Kim handlar det om att ta över pappans roll i det kriminella livet eller sticka från allt och skapa sin egen framtid. Jag kan lova att hela biosalongen sitter och säger samma sak när han är på väg mot bussen som ska ta honom till ett bättre liv ”fortsätt gå!” Om han gör det eller ej, får ni helt enkelt se själva.

För den här filmen måste ni se, alla borde se den. Så här ser det faktiskt ut i Sverige, idag. Det är inget vanligt Svensson-liv, men de här familjerna finns. Vi kunde mycket väl ha fått ett av de där syskonen när vi var familjehem. Det är just barn i såna familjer som får extra stöd i form av en extra familj, antingen på del- eller heltid.

Det är en tuff ton, råa slagsmål, hårda tongångar och många ageranden som kan verka helt obegripliga för oss utanför den kriminella världen. Men detta är faktiskt en del av Sverige och vår verklighet. Därför borde alla på Soc, alla inom rättsväsendet, alla i skolan och alla som överhuvudtaget arbetar med utsatta familjer se den här familjen. För att få mer förståelse. Kanske ha som diskussionsämne och bjuda in skådespelarna. Filmen är för viktig för att bara spelas upp och glömmas bort. Den kan lära oss mycket och göra otrolig nytta för alla som orkar ta den till sej helhjärtat.

Man blir berörd, upprörd, förbannad, uppgiven och ledsen. Men där är också en hel del skratt. Se den bara!