Browsed by
Etikett: Familj

Träbröllop

Träbröllop

Idag är det vår bröllopsdag! Och förlovningsdag, vi tog samma för enkelhetens skull, men med ett år emellan 🙂

Tänk att det gått 5 år redan, och 6 år sedan Martin friade. Tiden har gått så jäkla snabbt! Vi brukar säga att vi har så himla kul tillsammans och det har vi verkligen. Ibland skulle jag vilja stanna tiden och verkligen njuta av stunden, bara för att med alla sinnen ta in hur bra vi har det.

Någon skrev under en bild som Martin la ut att han såg ut att må så bra och han svarade att det beror på att han har ett arbete han tycker om och ett liv han trivs med. Svårare än så behöver det inte vara, men kan vara svårt att uppnå såklart. Vi har ju alla olika högt ställda krav på vår tillvaro, Martins krav är rätt låga. Å så är det för mej med. Vi har tak över huvudet, mat i magen, kläder på kroppen. Vi har varandra och är hyfsat friska. Å nu har vi även Peppe, vår husbil, som vi är vansinnigt nöjda med.

För mej är det ett under att fira bröllopsdag överhuvudtaget faktiskt. Jag skulle nämligen inte gifta om mej, det var min fasta övertygelse. Å det tog några år av funderingar innan jag började vänja mej vid tanken, sen tog det ytterligare ett par år innan jag fattade att jag var gift 🙂

Det där att vara fast i ett beslut som sedan ändras är knepigt, även om det är ett medvetet beslut. Jag trodde aldrig att jag skulle bli förälskad igen eller bli gammal tillsammans med någon och det hade jag accepterat. Så när Martin nästan bokstavligt talat trillade ned framför fötterna på mej var jag inte mottaglig. Det tog lång tid innan vi såg varandra, nästan sju år faktiskt. Sen tog det bara två veckor innan han bodde hos oss, men sen tog det tid igen. Vi hade varit ett par i åtta år när vi gifte oss, nu har vi alltså varit tillsammans i drygt 13 år och vi har fortfarande lika roligt idag som första dagen tillsammans – om inte roligare.

Vår relation bygger på ömsesidig respekt. Vi försöker inte ändra på varandra eller gnäller på varandra. Vi bråkar faktiskt aldrig och har aldrig gjort. Att bråka tar för mycket energi och är för jobbigt helt enkelt. Många tror nog inte på oss när vi säger att vi aldrig har bråkat, men så är det. Visst kan vi tycka olika, men det leder aldrig till något bråk. Jag konstaterar bara att han har fel och sen är det inget mer med det 🙂

13 år är en rätt lång tid ändå. Vi träffade som vuxna, då har man andra krav än när man är ung. Vi var två personer som vill ha lugn i våra liv, inget drama. Ingen av oss ville ha barn, jag hade mina två och Martin har aldrig önskat egna barn. Men vi hade ju Baileys såklart, vår älskade pälsboll blev vårt kärleksbarn. Å nu finns han inte längre. Nu är det bara vi. Å vi har det bra. Vi har vårt lugnt och kan hämta kraft hos varandra. Vi vet att vi står pall för det mesta, bara vi gör det tillsammans.

Husbilslivet har gett oss en ny tillvaro. Att leva så tätt inpå varandra är en utmaning, men vi gillar det. Att starta en youtube-kanal när man är 50 är kanske inte jättevanligt – men även detta har gett oss en ny dimension. Vi ser oss på filmerna och kan se det andra ser, hur kul vi har tillsammans och att det syns att vi trivs tillsammans. Vi är verkligen oss själva i filmerna, vi slänger käft konstant och skrattar.

Femårig bröllopsdag alltså. Martin friade till mej på vår strand på Öland. För första gången firar vi bröllopsdag på ön, men stranden blir nog en annan. Vi har parkerat högre upp på Öland, i Byxelkrok, samma sida som vår strand men 2-3 mil norrut. Samma solnedgång och nästan samma utsikt ändå, så det blir nog ett glas bubbel på stranden när solen går ner. Så får det bli.

Grattis på bröllopsdagen min allra bästa vän och livspartner. Jag hoppas vi får många härliga år tillsammans och fyller åren med så mycket skoj vi bara kan. Det är en förmån att älska och att älskas tillbaka och det är definitivt inget jag tar för givet. Att vi överhuvudtaget träffades var otroligt, att det sedan blev vi var verkligen mot alla odds – men nu är det vi. För resten av livet hoppas jag.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nu får det väl ändå räcka!

Nu får det väl ändå räcka!

Jag brukar säga att 2010 var ett jäkla skitår, med en stor översvämning i källaren och 3 dödsfall på bara fem dagar. 2020 var också ett skitår med corona och pälsbollens död, men 2021 verkar bli minst lika skitigt…

2021 började med att båda mina föräldrar åkte in på sjukhus med svår covid. Det var så illa att vi faktiskt inte trodde att min mamma skulle komma hem mer. Otroligt nog gjorde hon det, men båda mina föräldrar lider idag av rätt många sviter som kanske kommer att sitta i resten av livet.

Hela våren har vi kämpat med en ”nära” som har ett svårt spel- och pengamissbruk. Detta har såklart tagit enormt mycket energi och precis när vi trodde att det värsta var över, så kom ett rejält bakslag. Nu hoppas jag att det var just ett bakslag och att vi kan jobba framåt igen.

Så kom den där veckan med regnet… på tisdagen hade vi flera långa strömavbrott, då gick bla tvättmaskinen och fläkten i badrummet sönder. Sonen kunde dock fixa fläkten hjälpligt och en snäll granne hjälpte oss med tvättmaskinen, tack för händiga människor!!! Sen började det regna och regna och regna… 68 mm kom på bara några timmar och översvämningen var ett faktum. Det var så illa att regnet orsakat ett hål i källarväggen och vatten bokstavligen forsade in. Hittills har vi pumpat upp drygt 2 kubik, mer än 2000 liter alltså.

Martin och min pappa har lagat hål och tömt vatten om vartannat. Nu tror vi att väggen är hel och tät igen, och nu verkar det även som att källaren börjar bli torr efter flera veckor med fläkt och avfuktare. Då gick bilen sönder… Ungefär där sa min kropp ifrån och jag fick de där konstiga kramperna i armen. Men med extra magnesium och vila har det blivit bättre. Tills igår…

När vi precis påbörjat kvällspromenaden ringde telefonen. En annan ”nära” hade drabbats av stroke och i paniken som uppstod var vi den första man tänkte på att ringa. Vi vände om och ringde 112 samtidigt som vi snabbt tog oss till adressen där allt pågick. Martin gick in och hjälpte till medan jag stannade ute och väntade på ambulansen. Vilka proffs! Så otroligt fina med den drabbade och även med oss runt omkring.

När vederbörande åkt iväg med ambulansen, tog vi med oss dess partner hem. Såklart var allt kaos och deja vyn från i februari var total när vi senare började ringa sjukhuset för att få information om tillstånd, behandling och allt sånt. Tycker vi pratat med läkare och jagat info tillräckligt för flera år nu. Allt har ändå gått så bra som det kan gå. H’n svarade bra på den akuta behandlingen och återfick en del av funktionerna redan på kvällen. Nu hoppas vi på det bästa när det gäller återhämtning och rehabilitering. Såklart är det fortfarande besöksförbud pga corona, så vi får nöja oss med den information vi får av vårdpersonalen.

Som på beställning kom såklart kramperna i armen tillbaka! Så nu både äter och smörjer jag med ännu mer magnesium. Nu gäller det att hålla för ännu fler ett tag igen. En del säger ”Det som inte dödar, det härdar” – så otroligt dumt uttryck egentligen. Nog för att man blir stärkt av motgångar, men när det blir för mycket så är det faktiskt farligt och kan ta livet av en.

Men vi kämpar på. Jag är iaf färdig med rabatten på baksidan, nu är det dränerat och växterna är tillbaka. Det ser så otroligt prydligt ut och borde hålla vattnet borta vid nästa kraftiga regn. Jag har börjat ta bort rabatterna på framsidan, där det ska bli husbilsparkering, och i helgen börjar vi bygga ramen till altanen på baksidan. Så får vi se om det finns nåt virke när vi väl kommer så långt… Det går alltså framåt trots allt, ett litet steg i taget… men tänk så mycket lättare det skulle vara om man slapp en massa skit på vägen.

Jag tycker faktiskt att vi haft mer än vår beskärda del av skit nu, det måste väl finnas fler familjer att välja på. Nu får det väl ändå räcka!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Vågar ni testa?

Vågar ni testa?

Jag gick i samtalsterapi under en kort tid runt 1990. Då var det för att jag sprungit rätt in i väggen och var rejält utbränd. Sen gick exet och jag 1 eller 2 ggr när vi skulle skilja oss, för att helt enkelt skilja oss ”snyggt”.

Jag lärde mej en hel del i terapin och är tacksam för att jag fick möjlighet att göra det. Jag tror att alla skulle behöva lite samtalsterapi då och då, för att helt enkelt förstå lite bättre vem man är och hur man funkar. Därför blev jag så glad när jag tittade på ”Strömstedts” när de besökte Julia Dufvenius och Christoffer Wolter som just pratade om att de gått i parterapi och hur det hjälpt dem. Att fler vågar berätta gör att det inte blir så mycket hokuspokus.

Terapeuten hade gett dem läxa, som de tyckte var lite smålarvig, men tog den på allvar. De skulle svara sex enkla frågor och de fick inte avbryta den andra medan denne svarade.

Frågorna var:

  • Vad är det bästa med den här dagen?
  • Vad är det sämsta med den här dagen?
  • Vad tycker jag om hos dej?
  • Vad behöver jag av dej?
  • Hur mår jag just nu?
  • Vad drömmer jag om?

Det kan ju se enkelt ut, och för ett par som inte har en konflikt kanske det inte är någon större grej. Men ju mer jag tänkte på frågorna, desto mer fick jag att fundera på. Jag var ju såklart tvungen att testa detta på Martin en kväll när vi gått och lagt oss. Han svarade så snällt på alla frågor och lyssnade lika snällt på mina svar. Det svåraste var att inte avbryta varandra och ställa följdfrågor. Jag ville ju veta mer hur han menade, men så går det inte till. Man ska lixom nöja sej med partnerns svar.

Hur som helst så var det en rätt mysig grej att göra. Att få höra vad jag faktiskt betyder för honom och berätta mer ingående vad han betyder för mej. Varför han är viktig i mitt liv. Väldigt bra att dessutom få veta vad han behöver av mej, när frågar man någon sånt lixom? Det borde man nog fråga fler än sin partner…

Vi har inga problem alls i vår relation, kanske låter pretentiöst, men så är det faktiskt. Vi har det skitbra, rent utsagt. Men jag tror att vi kommer att göra den här övningen lite då och då, som ett sätt att uppdatera varandra på vår betydelse för varandra. Som en slags bekräftelse på relationen kanske man kan säga. Terapi kanske inte löser något sådär direkt, men det ger verktyg att komma vidare. Jag tyckte att den här övningen gav överraskande mycket.

Vågar ni testa?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Bloggen fyller 15 år!

Bloggen fyller 15 år!

Bloggen blir byxmyndig, idag är det exakt 15 år sedan startade den! Tänk så mycket som hänt sedan dess. Då var jag en ensamstående tvåbarnsmamma, idag är jag gift och barnen har flyttat hemifrån 🙂

2006, jag var 36 år, barnen var 12,5 resp 11 år gamla. Jag var rejält insyltad i både politiken och föreningslivet, hade en massa uppdrag och jobbade med marknadsundersökningar och på Viktväktarna, samtidigt som jag gjorde lite frilansuppdrag som skribent.

Livet var rätt tråkigt. Jag kände mej ensam, så vi planerade att skaffa hund. Jag hade helt enkelt accepterat att jag skulle leva ensam resten av mitt liv och att det skulle bli väldigt tomt när killarna flyttade hemifrån. Jag försökte därför att lära mej att trivas i mitt eget sällskap, det gick faktiskt helt ok till slut. Men situationen blev såklart lättare när pälsbollen flyttade in ett år senare.

Bloggen låg på Expressen och hette Ensamma Mamman från början. Där trivdes jag bra och lärde känna många av de andra bloggarna, några har jag kontakt med än idag och vi har faktiskt träffats flera gånger. Expressen var bra på att uppmärksamma oss och publicerade ofta sk ”oneliners” ur vår bloggar i papperstidningen. Läsarstatistiken var alltså rätt hög redan från första dagen.

För mej blev bloggen min dagbok, samtidigt som jag belyste livet som ensamstående mamma till två barn med en mängd olika sjukdomar och diagnoser. Jag berättade öppet om adhd, tourette syndrom, tarmsjukdomar, min utbrändhet och mycket annat. Folk kände igen sej, frågade och engagerade sej. Även om jag levde ensam med barnen och förde kampen mot både samhälle och myndigheter ensam, så hade jag hela tiden stödet av alla härliga läsare.

De första två åren med bloggen flöt lixom bara på. Jag hade mina trogna läsare och alla var förstås med när Martin helt plötsligt dök upp. Jag var väldigt förvirrad och visste inte riktigt vad som hände, men läsarna hejade på och gladdes med oss. Lagom till han flyttade in hos oss, meddelade Expressen att bloggarna skulle läggas ner. Så det blev att snabbt hitta en ny plattform, det blev Blogspot. Där hängde jag i nästan 10 år, ända tills jag började med större samarbeten och förstod att jag behövde en egen domän för att få bättre förutsättningar för bättre samarbeten.

Då var det en himla tur att jag hade Martin, min privata datatekniker och datasupport. Han fixade ny domän, la om hela sidan och såg till att hela bloggen flyttades utan att något försvann. Detta var 2018 och sedan dess har det bara rullat på.

Bloggen har hela tiden varit ”Jag”, med inriktning på mitt liv och hur allt ser ut just precis nu. Från början var det mer Viktväktarna än hälsa, nu är det en blandning av hälsa, resor och livet i stort. 2006 handlade mycket om barnens diagnoser, 2021 handlar det om mina. Same same but different lixom.

Under åren har bloggen även fått en lillasyster. Du i Fokus föddes när bloggen blev för spretig, den var inte längre ”jag”… För att få tillbaka rätt känsla lät jag det som inte passade in spilla över i Du i Fokus och fick på så sätt ett nytt jobb också. Du i Fokus var hobbyprojektet som gick över styr kan man nog säga.

Medan Du i Fokus uppdateras varje dag, nöjer jag mej numera med 3-5 gånger i veckan på bloggen. Bloggen är med när jag är på jobb, på resor, på röda mattan osv, som stöd åt minnet. Du i Fokus är jobb, det är redaktionellt – ingen jidder. På bloggen jiddrar jag, stavar fel och struntar ibland i allt vad grammatik heter. Det bästa av två världar kan man nog säga eftersom Du i Fokus ger mej möjlighet att göra och uppleva saker på ett helt annat sätt än förut. Jag får återigen skriva på ”riktigt” och har ena foten i journalistiken och en i bloggvärlden.

Det där med att bli influencer hade inte ens slagit mej förrän någon presenterade mej som det. Jag tycker inte om den titeln, jag är ju bara jag lixom. Men visst, med tusentals läsare här och 10 000 följare på instagram är det väl kanske så man ser mej, men jag gör det inte! Jag är skribent! Min inkomst kommer av att sälja text och bild, det är min profession och har varit sedan 1995. Jag trivs bäst på resa, där jag får möta andra kulturer och kunna dokumentera allt jag ser och gör i ord och bild. Då är bloggen med som dagbok, för att senare kunna skriva en redaktionell text på Du i Fokus. Min gräns är glasklar, för mej 🙂

15 år är en rätt lång tid och jag vet att jag har läsare som varit med ända sedan början. Ni har följt mej genom rätt tuffa tider, sorg och en massa glädje. Tänk bara när vi gifte oss 2016 och några läsare hade bröllopslunch till vår ära. Sånt gör mej otroligt ödmjuk. Ni har varit med på resor över hela världen och jag känner verkligen att ni finns där. Sedan instagram kom, är ni ännu närmare, nu finns det ibland även ett ansikte och någon som även jag kan kika in hos. Ni vet vilka ni är och jag är oerhört stolt över att ni valt att hänga med just mej.

Hur sammanfattar man enkelt 15 år, jag vet faktiskt inte. Mycket har hänt. 2021 är jag 51 år, barnen är 27,5 och 26 och jag är gift med min bästa vän. Tack o lov har jag min dagbok här på bloggen, så jag kan gå tillbaka och läsa, om jag vill. Å det gör jag faktiskt ibland, minnet sviker ganska mycket då och då. Jag hoppas ni hänger med några år tillbaka, för även om det hänt mycket så finns det mycket kvar. Vi har ju vårt liv i husbil att se fram emot, ännu fler och längre resor, kanske jobb utomlands… man vet inte. Håll i er så kör vi lite till!

Du som hängt med länge får gärna lämna en kommentar. Jag vill gärna veta vem du är 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Det går åt rätt håll!

Det går åt rätt håll!

Min mamma har otroligt nog fått komma hem från sjukhuset! Jag brukar vara väldigt försiktig att prata om både katastrofer och mirakel, men att hon överlevde corona är sjutton i mej inget annat än ett mirakel. Jag trodde det var helt kört!

Allt började faktiskt på min födelsedag söndagen den 31 januari. Då insjuknade min son, någon dag senare min mamma och ytterligare någon dag senare var även min pappa sjuk. Från början var det sonen som var värst, han fick så svårt att andas efter ungefär en vecka att han ringde sjukvårdsupplysningen som skickade ambulans. Han behövde dock inte åka in, utan fick bra hjälp på plats i sitt hem. Efter ungefär en vecka var han utan symptom och nu har han antikroppar.

För mamma var febern värst, den var hög och gick aldrig över. Efter ungefär 10 dagar körde pappa henne till Huddinge sjukhus, men de skickade hem henne igen. Ett par dagar senare var hon inte kontaktbar, helt apatisk och blev hämtad av ambulans. Drygt en vecka var hon helt borta, hade hög feber, en oroväckande hög sänka, otroligt dålig syresättning och gick alltså inte att få kontakt med. Som sagt, jag var helt säker på att hon inte skulle komma hem igen. En gammal kropp klarar inte hur mycket så helst.

Framstegen var inte stora, men efter någon vecka fick hon äntligen antibiotika och efter knappt två veckor gick det att föra ett samtal med henne igen. Från början rätt osammanhängande, men klarare och klarare för varje dag. Fortfarande kopplad till syrgas dygnet runt och dropp med antibiotika. Vartefter syrgasen kunde sänkas ökade vårt hopp och en natt slet hon av sej både dropp och syrgas, men kunde andas ändå – då insåg vi att detta faktiskt kommer att gå vägen.

I måndags kom hon hem! Hela februari har försvunnit för henne, men hon lever. Men allt är inte frid och fröjd ändå, pappa är ju kvar på sjukhuset. Han åkte in 5-6 dagar efter mamma, då för att han hostade blod. För pappa är det hostan som varit det största problemet, han har haft feber men inte alls som mamma. När ambulansen hämtade honom hade han ännu sämre syresättning än mamma och det konstaterades lunginflammation.

Pappas tillfrisknande har gått väldigt långsamt. Inte förrän efter ungefär en vecka fick han antibiotika och då försvann iaf febern. Men hostan och andningen har varit väldigt jobbig. Vi har undvikit att prata i telefon, för efter ungefär 5 minuter har han hostat så han kräkts. Många sms har det blivit.

Min pappa är väldigt tunn och han gick ner alldeles för mycket i vikt, under första veckan. Bla glömde man bort att ge honom lunch flera gånger, svårt att bli frisk utan energipåfyllning. Så vi började skickade upp mackor, choklad, coca-cola och annat som han kunde äta och nu har han iaf gått upp något kilo igen.

Min mamma låg på en avdelning för äldre, där de blev rätt väl omhändertagna. Tyvärr hamnade min pappa på någon slags akutavdelning där det inte riktigt var samma vård och där blev han av någon mysko anledning kvar. Bla glömde man alltså att ge honom mat flera gånger. När han inte fick hjälp att duscha på två veckor så tröttnade han och stoppade huvudet under kranen för att åtminstone tvätta håret.

Jag försökte bortförklara allt han berättade, men när fler berättade om samma upplevelse fick jag helt enkelt inse att det är skillnad mellan avdelningarna. Vi har fått namnet på den som är ansvarig och kommer att ta kontakt, men man vågar inte riktigt göra för mycket av saken medan han är där – det kanske blir ännu värre om någon blir för arg på oss? Det handlar förstås om mer än utebliven mat och bristen på dusch, det är bara en liten del.

I förrgår skrev jag ”Säg nu att allt vänt och är mycket bättre” till honom. Å fick en tumme upp tillbaka, allt var bättre! Man har sänkt syrgasen, igår klarade han att vara helt utan en liten stund. Vi har hela tiden sagt att på fredag hämtar vi hem honom men så blir det inte, kanske i början av nästa vecka. Han ska till en rehabiliteringsavdelning på ett sjukhem idag och vila upp sej lite innan han får åka hem.

Krisen och det värsta är iaf över nu och snart är båda hemma igen. Mamma och pappa har inte setts på nästan tre veckor, och med tanke på att mamma var så dålig när hon var hemma så har de ju egentligen inte träffats ordentligt på en månad. Hon skulle få åka ner till hans avdelning och träffa honom förra helgen och satt klädd och väntade vid två olika tillfällen, men ingen kom och hjälpte henne. Det är så dåligt och bägge var väldigt besvikna. Sånt får man lixom inte bara strunta i om man inte har en väldigt bra förklaring, här fanns ingen förklaring alls…

Att pappa skulle klara sej tvivlade jag aldrig på, även om han var väldigt dålig. Men mamma… Jag har sett henne kämpa mot en amöba som hon drog på sej när vi var i Venezuela för många år sedan som nästan tog livet av henne då och cancer för bara något år sedan. Att hon skulle fixa även detta kändes lite för otroligt, men det gjorde hon! Hon kommer bli världens äldsta människa, så är det bara! Hon klarar tydligen allt!

Men det är självklart inte över helt än, sviterna är rätt många. Mamma är väldigt trött och blir lätt andfådd. Det kommer personal från Vårdcentralen och kollar hennes syresättningen då och då ett tag framöver. Vi har många runt oss som haft covid och som vittnar om att de är påverkade väldigt lång tid efter, flera månader, och de flesta är betydligt yngre än mina föräldrar.

Vi får helt enkelt ta en dag i taget och hoppas på det bästa. Nu ska bara pappa komma hem också, så kan vi iaf släppa en del av den här knepiga situationen och se framåt igen. Efter att ha sett mina föräldrar så svårt sjuka i covid, är jag ännu mera säker på att inte utsätta mej för nåra risker. Jag håller ut och håller avstånd – även om det är förbaskat tråkigt!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nåt positivt!

Nåt positivt!

Som ni förstått är det lite rörigt i mitt liv just nu, men nu har det iaf kommit några positiva besked. Äldste sonen som var sjuk i corona i månadsskiftet jan/feb har numera antikroppar. Så nu kan vi ses igen och ska äta vår första middag tillsammans inomhus på över ett år. Han har beställt taco 🙂

Äldste sonen är alltså ok, och numera med antikroppar. Yngste sonen försöker att hålla sej frisk så gott det går när man måste vara på sin arbetsplats och inte kan jobba hemma. Å vi kämpar på här hemma i vår corontän. Jag börjar faktiskt bli galen på riktigt. Men nu är det så nära ett vaccin att det bara är att stå ut. Lite lite till!

Å föräldrarna då? Ja herregud så det blev. När min mamma åkte in på sjukhus lördagen den12/2, hade jag inte mycket hopp. Tvärtom faktiskt. Jag trodde det var helt kört. Hon var så dålig, alltså på riktigt dålig. Jag har sett döende människor och hon var i deras skick. Jag är sån att jag tar ut katastrofen i förväg, så kan det lixom inte bli värre. Nu blev det inte alls som jag befarade, tack o lov. Men hon var väldigt, väldigt sjuk med hög feber i nästan tre veckor. Först häromdagen, drygt 3 veckor efter första symptom kunde jag prata ordentligt med henne i telefonen. Men fortfarande är det syrgas dygnet runt som gäller, så minst en vecka till är hon kvar där.

Pappa åkte in förra torsdagen, den 18/2. Då för att han började hosta blod. Idag har han varit feberfri i tre dygn, men fått veta att han har lunginflammation. Han har också syrgas dygnet runt och blir kvar ett tag, men han har hela tiden varit hyfsat pigg och gått att prata med till skillnad från mamma.

Bägge hämtades med ambulans och lämnade alltså huset som det var. Vi ville såklart kolla till att, men hur ska man tänka? Vågar man gå in i ett coronasmittat hus? Efter flera samtal och mängder med googlingar så verkade det vara riskfritt efter 48 timmar. Vi väntade dock i 96 innan vi åkte dit. Då bara för att röja det värsta, plocka ur kylen och plocka ur alla lakan ur sängarna och tvätta alla textilier som de använt under sin sjukdomstid hemma. Filtar, handdukar osv.

I tisdags åkte jag och äldste sonen tillbaka. Då hade han tvättat allt, så vi kunde bädda rent alla sängar. Medan han dammsög hela huset tog jag mej an sovrummen, tv-rum och badrummet. Torkade överallt, ångmoppade för att få ut alla bakterier och torkade ytterligare en gång för att det skulle dofta lite fräscht. Nu känner inte min pappa någon doft alls och smaken är borta, men mamma har fortfarande både smak- och doftsinnet kvar. Så nu har de iaf rena lakan att krypa ner mellan när de väl kommer hem.

Just det där med rena lakan är väldigt viktigt för mej, särskilt när jag varit bortrest. Och det kan man väl säga att mina föräldrar är på sätt och vis. Tänk bara när man kommer hem, trött efter en lång resa och bara få sjunka ner i sängen och lakanen är så där krispiga, svala och doftar svagt av sköljmedel. Den känslan vill jag såklart att mina föräldrar ska få. De kommer ju heller inte att vara friska och pigga när de kommer hem, att då se dammråttorna dansa ska de slippa. Vi kommer också att fixa ett par storkok och portionera i matlådor och lägga i frysen, så de har att bara tina och värma.

Nu kan jag ju låta som den präktigaste dotter som går i ett par skor, men så är det inte alls. Jag gör bara det jag skulle vilja att någon gör för mej eller någon annan i samma sits. När jag bodde i Gambia som 19-åring, fick jag snabbt lära mej att man alltid ska göra gott för andra, om man kan, det kommer nämligen alltid tillbaka, kanske inte till mej men till någon jag bryr mej om. De låter så självklart, men det är det inte. Inte här i Sverige i alla fall.

I Gambia är det däremot helt självklart, där hjälpas man åt och delar man på allt man har – även om det är sista brödbiten. När vi kommer dit med mat och kläder mm tar vår familj först det de behöver, sen delar de ut till sina anhöriga i byn och sist till alla andra. Äldre och barn prioriteras. Så nej, jag är ingen präktig dotter – jag gör bara som jag tycker att man ska göra och hade gjort det även för en vän.

Nu har oron ändå lagt sej lite, jag vet att både mamma och pappa blir väl omhändertagna och att bägge kommer hem igen. Det är inget man kan räkna med när det gäller det här jäkla skitviruset. Som jag skrivit massor med gånger hittills, håll i – håll ut – håll avstånd. Ni vill inte hamna i min sits med båda föräldrarna på sjukhus och inte ens kunna hälsa på dem.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Corona-sviten på Huddinge Sjukhus

Corona-sviten på Huddinge Sjukhus

Nu har mitt liv trasslat till sej totalt. När kaoset är ett faktum så måste iaf jag ta till galghumor för att orka vidare. Så är det nu. Därför meddelar jag härmed att mina föräldrar checkat in i varsin corona-svit på Huddinge Sjukhus, med helpension och dygnetruntservice. Jäkligt dåligt val av hotell om ni frågar mej…

Ni som fortfarande inte tycker att corona är mer än en lätt förkylning kommer jag inte kunna övertyga med detta inlägg heller förmodligen. Men jag kan säga så mycket som att ni INTE, under inga omständigheter vill hamna i min sits. Att ha en förälder inlagd på sjukhus, som du inte får besöka är illa nog – att ha två… är ett jäkla skit!

Min mamma har varit inlagd en vecka ungefär, min pappa några dagar. Jag tänker inte gå in särskilt mycket på deras hälsotillstånd, men kan säga så mycket som att min mamma hade en CRP (det vi även kallar sänka eller SR) på 211 och min pappas syresättning låg runt 80. CRP ska ligga under 10 och syresättning ska minst vara 95, då fattar ni ungefär hur illa det är.

Så länge min mamma var inlagd och pappa var hemma så var det han som höll ställningarna och kunde vidarebefordra information till mej. Han var ju sjuk då med, men hemma så man visste att han ändå var ganska ok. Så länge man är sjuk men i hemmet är läget ändå under kontroll på nåt sätt. Dagen som även han åkte in blev det väldigt ”kaosigt”, då skulle jag ha kontakt med personalen på mammas avdelning för att få veta status som sedan skulle föras vidare till de som behövde den. Samtidigt som oron för pappa såklart ökade markant. Man vill inte se sina föräldrar bli hämtade av rymdgubbar och ambulans.

Nu har vi mer grepp om läget igen. Pappa är på en avdelning och så pass pigg att han kan ha koll på mamma igen. Mamma orkar prata lite då och då. Jag kan ringa personal på avdelningarna när jag vill, men det gör man ju förstås inte särskilt ofta. De är överbelastade och total utarbetade, man stör inte i onödan. Men när man ringer är de väldigt tillmötesgående, ger tydlig information och svarar på alla frågor man har.

Å frågor har man. Oron är förstås väldigt stor och ilskan är större än någonsin på folk som inte håller avstånd eller förringar corona och menar på att det bara är en förkylning. JA, en del känner inget alls – MEN mer än 12 000 har dött. Personer som har anhöriga som älskar dem. Glöm aldrig det!

Ni som är äldre och inte bryr er; sätt inte era barn i min situation. Ni som är yngre och har föräldrar som inte bryr sej; visa den här texten för dem. Är ni yngre och inte bryr er; ni kan smitta någon som blir väldigt sjuk. Ni vill INTE hamna i min sits med två föräldrar, allvarligt sjuka, på en avdelning där ni inte kan besöka dem.

Det är inte värt en utekväll, en fika eller ett ”ska-bara”. Nu är det så nära ett vaccin – håll ut!!!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

En tom och tung 14-årsdag

En tom och tung 14-årsdag

Igår var en tung dag. Då skulle nämligen pälsbollen fyllt 14 år. Nu är det drygt fem månader sedan han lämnade oss, saknaden är fortfarande påtaglig.

Man säger att sorgen blir lättare med tiden, jag säger att den bara blir mindre vass. En del ifrågasätter att sorgen kan vara så stor, det är ju ”bara ett husdjur”. Alla vi som haft en hund, katt eller annat älskat husdjur, vet att det där ”bara” inte stämmer. Baileys aka Pälsbollen kom till oss för att vara mitt sällskap och träningskompis och lära barnen ansvar, han var vår bebis, bästa kompis och vår stora glädje – han var det finaste som går att köpa för pengar. 13 år och fem månader fick vi tillsammans, det är rätt lång tid.

31 augusti 2020 tog vi det tunga beslutet att låta honom somna in, han var sjuk, kroppen orkade inte längre. Han älskade sommaren och hade haft bästa sista tiden tillsammans med oss eftersom vi varit hemma på heltid hos honom nästan hela året. Så vi visste att han fått bästa förutsättningarna och inte skulle må bättre än han gjorde. Beslutet att låta honom avsluta sitt liv var förstås oerhört tungt – men helt rätt. Han hade inte tyckt om den regniga hösten och årets jättekalla vinter.

Så här fem månader senare är saknaden fortfarande tung. Jag saknar att gräva in fingrarna i hans mjuka päls, att höra honom sova bredvid mej, att bli buffad på när han ville bli klappad. Det enda jag inte saknar är ha balkongdörren öppen typ dygnet runt eftersom han ville ligga på trappen och titta på livet utanför.

Som jag sagt förut så blir det ingen ny hund, det skulle inte vara schysst eftersom vi vill resa mer och vara borta längre. Kanske bo och jobba utomlands ett par år. Vi har ju vår lånehund som vi är mycket tacksamma över. Det är såklart inte samma sak, men det är en liten tröst ändå.

Jag har en önskan om att få besöka en uppfödare med Borderterriers, och bara få mysa med massor med hundar – stora och små. För de är verkligen de härligaste, knäppaste, gladaste och galnaste hundarna som finns. Så mycket livsglädje! De finns några stycken att välja på, bla en i Uppsala som hade Baileys pappa, efter pandemin är en utflykt dit något av det först vi gör.

Just nu är det lite tungt. Kan ni inte berätta om era saknade husdjur, så kan vi sakna dem tillsammans.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Ikväll blir det bubbel!

Ikväll blir det bubbel!

Jag är så otroligt lyckligt lottad! I 13 år har jag haft förmånen att älska och varit älskad av världens finaste människa. Att få kalla honom för min man är något av det häftigaste jag vet. Mest för att det var så otippat att han skulle bli det 🙂

Vi blev tillsammans 4 februari 2008, men vår historia börjar långt innan det. Många av er känner redan till den, flera av er har varit med hela vägen eftersom bloggen fanns redan då. Att få in en ny människa i sitt liv efter många år som ensam, var inte helt enkelt. Många av inläggen från den tiden visar att jag var rätt förvirrad och inte alls hade koll på vad som hände. Jag som behöver stenkoll.

Lite kort kan sägas att vi träffades på Viktväktarna i januari 2001. Martin hade gått ner 60 kilo och jobbade i kassan, jag höll på med min viktresa och jobbade vid vågen. Vi sågs då och då, men inte mer än så. 2008 var jag helt pank, Martin ha blivit coach och jag satt i kassan, han hade stora klasser och behövde en kassör – jag behövde pengarna och erbjöd mej. Några veckor senare flyttade han in hos mej och barnen.

13 år låter kanske inte så mycket, men för oss är varje dag ett mirakel. Vi hade nämligen gett upp att hitta en partner och accepterat att leva ensamma resten av livet. Vi var ok med det när bomben slog ner. Från början både levde och jobbade vi tillsammans. Vi träffades dygnet runt. Många fattade inte hur vi stod ut, men vi gillade det. Och nu är vi där igen 🙂

Sedan i mars träffas vi återigen dygnet runt och tycker det är jättemysigt. Sedan vi slutade på Viktväktarna 2014 har vi suttit på olika håll och jobbat på dagarna och bara träffats på kvällar och helger, precis som ”vanligt folk”. Nu är vi tillbaka till hur det var när vi träffades och jag älskar det. Vi tar våra dagliga promenader, har lunchdate och pratar och pratar och pratar. Vi tröttnar aldrig. Får aldrig nog av varandras tankar.

Det är en förmån att hitta pusselbiten som man kan vara tillsammans med dygnet runt utan att tröttna. Att vakna varje dag och se fram emot att se hans skäggiga nuna. Att veta att han har förberett mitt frukostägg genom att koka och skala det till mej. Att se varje dag tillsammans som en lyx. Att höra vad han tänker på just precis idag. Så har jag haft det i 13 år, 4,5 av dem som hans fru, vilken lyx!

Jag vet att han gör allt för mej, men jag skulle aldrig ta honom för givet. Han är min guldkant på livet och jag uppskattar precis varenda minut med honom. I bästa fall resten av livet. Min man. Så otippat att det skulle bli just vi 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Födelsedagsveckan är igång!

Födelsedagsveckan är igång!

Januari, månaden då alla fyller år – iaf nästan. När jag levde ihop med barnens pappa, och umgicks med en större krets vänner och bekanta, hade vi som mest 19 pers som skulle firas på fem veckor. Det var rätt svettigt… iaf för plånboken sådär årets första månad. Numera är det en handfull som firas, några av de viktigaste i mitt liv, samt några till som kanske inte firas men iaf gratuleras 🙂

Det börjar 10 januari, då fyller Martin år, sen fortsätter det med min bror den 20/1, min mamma 27/1, min yngste son 28/1, jag själv 31/1, min faster 2/2 och sen skulle Baileys fyllt 14 år den 7/2. När min farfar levde firades han 1/2… Vi har att stå i kan man väl säga. Dessutom har Martin och jag vår årsdag för när vi träffades den 4/2. Den är viktig!

Det är tur att resten av familjen har vett att sprida ut sej, så vi hinner komma ikapp med pengar (och vikt) innan det är deras tur. Sen är det nämligen ganska glest mellan födelsedagarna, med min pappa 31/5 och äldste sonen 22/8. Martins föräldrar fyller i juli och december, så där är inte heller någon direkt trängsel i almanackan.

Nu ska väl erkännas att vi inte firar allihop dagen de fyller, den här veckan slog vi ihop allt på mammas födelsedag. Så i onsdags åt vi middag hos mina föräldrar tillsammans med sönerna och yngste sonens sambo. Vi är alla mer eller mindre i karantän och träffar typ ingen, så vi träffas då och då även under corona. Mest har vi setts ute, men även inne med avstånd. Hittills har det gått bra.

Så nu är det snart lugnt igen, årets födelsedagsmånad är snart avklarad. Har ni det likadant? Vilken månad har ni lagt beslag på?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram