Browsed by
Tagg: Familj

Gillar ni TV-serier?

Gillar ni TV-serier?

Kollar ni på tv-serier? Tittar ni isf via den ”vanliga” tv´n eller har ni köpt kanaler? Fram till Martin kom in i huset så tittade jag bara på det som visades på SVT, TV 3 och TV4. Nu är det lite annorlunda…

När jag var ensam tillät inte ekonomin några extra kanaler, dessutom avskyr jag fjärrkontroller och fattar inte hur de funkar – så vi hade vårt grundutbud och klarade oss bra med det. För tio år sedan kom Martin in i hushållet, han var van vid lite mer än fyra kanaler… men från början var ekonomin mer än ansträngd så vi hade fortfarande mina standardkanaler ett bra tag och lika glad för det var jag. Men inte de andra…

Efter några år utökade vi basutbudet och fick lite fler kanaler, vilka har jag faktiskt ingen aning om. Jag lyckades hitta TLC efter ett tag och där hittade jag kul program och med dessa var jag mer än nöjd. De andra fattade ju hur fjärrkontrollerna funkade och kollade på en massa program och kanaler som jag inte ens visste att vi hade och fortfarande inte har koll på.

Jag vet fortfarande inte hur fjärrkontrollerna fungerar och orkar inte lära mej det heller, tur är nog det annars skulle jag inte få något gjort alls på dagarna. Sedan barnen flyttade hade vi nämligen börjat kolla på serier! Kvällar och helger går nu åt till att maraton-titta på någon serie, det kan bli ett par avsnitt varje dag. Vi tittar alltid tillsammans, jag vet ju inte hur jag hittar dem…

Jag tror att allt började med att vi tittade igenom alla avsnitt av Glee, sen fortsatte vi med Ones upon a time, Doc Martin, Empire, Outlander, Blacklist och Bones och säkert något mer som jag inte kommer ihåg. Det där med att vänta en vecka på nästa avsnitt börjar kännas lite avlägset faktiskt. Nu kan man titta igenom en hel säsong på bara några veckor och sedan börja på nästa. Vi har precis avslutat en serie och vet att det finns nya säsonger av en del som vi följer, så nu är frågan om vi ska fortsätta med Empire, Blacklist eller Outlander… vilken skulle ni ta?

Har ni några favoritserier? Kan ni tipsa om något som vi borde se?

Obehaglig till mods på Alla Hjärtans dag

Obehaglig till mods på Alla Hjärtans dag

Ända fram till 2008 avskydde jag Alla Hjärtans dag. Det var en dag förknippad med ensamhet och utanförskap. Nyårsafton och midsommarafton hörde också till den kategorin dagar. Alla hade någon att fira med utom jag…

Jag tyckte periodvis att det var riktigt jobbigt att vara ensam och just Alla Hjärtans dag blev det tydligare än resten av året. Då trycks det lixom upp i ansiktet på en hur ensam man faktiskt är. Å den känslan är kvar trots att det nu är 10 år sedan jag träffade Martin. Inte så att jag känner mej ensam längre, mer att jag vet hur det känns att känna sej ensammast i hela världen.

Att prata ensamhet är tabu, särskilt om man faktiskt ha folk runt sej. Men ensamhet kan ju kännas olika och se olika ut. När det var som värst hade jag två barn och två föräldrar, samt ett gäng ”bekanta” – men någon ”bästa” kompis eller riktigt nära vänner fanns inte. När det var något särskilt var det jag, barnen och mina föräldrar som firade, och det var väl fint – men en dag som tex Alla Hjärtans dag känner man sej lätt ensam och utanför ändå.

Så jag tänker på alla dem som känner som jag gjorde. Hur ensamheten skavde och tärde och nästan frätte hål i mej. Hur bitterheten och sorgen låg som en våt filt över dagen och dagarna runt. Alla andra hade ju nån… och nu måste det ju vara ännu värre med hela den kommersiella karusellen som bara blir värre och värre. Jag tänker också på dem som förlorat någon och kanske inte ens hunnit igenom sitt sorgeår. Hur saknade blir ännu större när man nyligen faktiskt hade någon. Någon man kanske levt med i många, många år.

Jag hade faktiskt gett upp, bitterheten var borta och jag hade accepterat att vara ensam resten av livet. Då dök han helt plötsligt upp! Det tog tio år av ensamhet att hitta honom, min perfekta pusselbit. Jag hoppas av hela mitt hjärta att alla ensamma där ute också ska hitta sin pusselbit att uppleva genuin gemenskap med och dela resten av livet tillsammans med. Att det finns någon för alla måste vi nog tro på, eller hur? Säger jag, som hade gett upp… men han fanns ju!

Jag är inte ensam och utanför längre, men jag minns känslan. Och jag kommer aldrig att glömma den och inte heller förringa lyckan att leva i den tvåsamhet jag gör idag. Vi firar egentligen inte Alla Hjärtans dag här hemma, däremot är vi faktiskt löjligt romantiska nästan årets alla andra dagar. Det kan låta överdrivet, men så är det faktiskt. Vi firar allt som går att fira om det så bara är att vi har månadsdag eller varit tillsammans ett jämnt antal dagar. Det behöver inte ens handla om oss, det kan vara årets första vårtecken, en vacker dag eller att bara muntra upp en tråkig dag! Allt går att fira och ska firas! Man behöver varken klä upp sej eller gå ut, det räcker med att duka lite fint och skåla i vatten.

Att fira kärleken en enda dag om året känns ganska fjuttigt faktiskt. Man vet aldrig när livet tar slut, så min uppmaning till er är att fira allt! Och på nästa Alla Hjärtans dag tänka lite extra på den som ingen har… och kanske behöver din kärlek mest.

Med skratt kommer man långt

Med skratt kommer man långt

2008

Idag är det exakt tio år sedan Martin och jag kom överens om att bli ett par. Det var faktiskt så. Vi hade känt varandra länge och under de senaste veckorna kommit varandra närmare och blivit lite smått intresserade av varandra (Martin var kär, jag visste nog inte vad jag kände). Kvällen innan chattade vi via MSN och kom på nattkröken fram till att vi iaf kunde testa att ha en relation. Då hade vi inte ens pussat varandra  🙂

Första gången vi träffades var i Viktväktarnas lokal i Tullinge i januari 2001. Jag stod vid vågen, han satt i kassan. Vi hälsade, mycket mer än så var det inte. Under åren sågs vi när vi jobbade på olika ställen, vi pratade lite men mycket mer var det inte. Nånstans runt 2007 träffades vi regelbundet på Viktväktarna i Tumba och Södertälje och slängde käft, vi hade kul när vi jobbade. Men inget mer än så. Han var ju yngre, datanörd… Inget för mej alls!

Men så blev det alltså ändå så att vi blev ett par, väldigt otippat! Å sen tog det bara ett par veckor så flyttade han in hos mej och killarna. Martin kom in i vårt liv när allt var ett enda stort kaos. Vi hade inget kök pga en översvämning, köket bestod av fyra betongväggar, en slipat betonggolv och fläktar som surrade dygnet runt. De hormonstinna tonårskillarna och jag var sjuka av slipdammet och hunden var konstant sjuk pga en kronisk magkatarr… Många hade nog lagt benen på ryggen och sprungit, men Martin stannade otroligt nog kvar. Sedan dess har det varit vi och mycket har det varit skrattet som hållit ihop oss. Vi har alltid nära till skratt och roligt tillsammans.

2016

Jag frågade idag vad som varit bäst under de här tio åren. Hans svar var bröllopet och bröllopsresan, något jag håller med honom om trots att jag tvekade länge om att gifta mej igen. Sen sa han att något han saknar är kryssningarna vi gjorde med killarna ett par gånger om året. Vi kallade det för skrattryssningar, just för att vi skrattade i stort sett konstant under 24 timmar. Vi hade så otroligt roligt. Ett minne att vårda i hjärtat eftersom den tiden aldrig kommer tillbaka. Det kommer aldrig att bara vara vi fyra i en liten hytt igen. Nu har de flickvänner och sina egna liv. Visst kan vi åka iväg allihop, men just DET kommer inte tillbaka.

Ett annat minne som direkt dyker upp är resan till Tanzania. Som vi slet för att få ihop pengarna och vilken häftig upplevelse det blev! Allt blev precis som vi önskat. Vi såg The Big Five, simmade med vilda delfiner och hade två fantastiska veckor tillsammans alla fyra. Vi har rest mycket tillsammans och det kommer vi aldrig att sluta med, även om inte barnen är med längre.

Som vi har skrattat. Skrattet har varit en väldigt viktig del i vårt liv. Vi har nämligen haft ganska många väldigt jobbiga perioder, då allt varit nästan helt svart. Hade vi inte haft skrattet hade vi nog gått under. Barn har krisat, vi har haft tre översvämningar i huset, mängder med dödsfall, extremt dålig ekonomi periodvis, nya diagnoser och en massa annat. Vi har aldrig haft trassligt med varandra, men runt om oss har det varit minst sagt tufft. Galghumor och skratt har räddat oss mer än en gång.

2011

De här tio åren har gått jättesnabbt, samtidigt som det känns som att det alltid har varit vi. Konstig ekvation det där. Martin är min pusselbit, perfect match lixom. Vi accepterar varandras olikheter och tillkortakommanden, fel och brister. Vi försöker inte ändra på varandra utan utnyttjar istället våra olikheter och styrkor. Jag är rätt otålig, han är lugn med oceaner av tålamod. Jag avskyr att laga mat, han älskar det. Jag tycker om att pyssla i trädgården, han fattar inte vitsen med en trädgård knappt. Vi kompletterar varandra väldigt bra helt enkelt. Men vi har förstås likheter också; vi har samma syn på ekonomi, älskar att resa, har inget statustänk och bägge ogillar att städa  🙂

Vi kan prata i timmar med varandra och det tänker vi fortsätta med i minst tio år till. Å skratta förstås. Med skratt kan man komma långt 🙂

Det värsta man kan säga?

Det värsta man kan säga?

Jag är hemmafru och lever på min man. Det är tydligen något av det värsta man kan säga. Att man inte tar hand om sin egen försörjning får man inte prata högt om, därför gör jag det  🙂

Man ska ha ett jobb, man ska ha en lön, man ska ha ambitioner och sikta på en karriär – annars är man konstig eller kanske tom lat. Det som väljer att göra som jag får vänja sej vid att folk prata om en och tittar snett på en. Jag vet att det är så, det är inget jag inbillar mej. Bekanta vittnar om samma sak. Ja tänka sej va? Vi är faktiskt fler som valt denna udda form av liv och slutat jobba, alldeles frivilligt!

I vårt fall finns det flera skäl till att jag gick hem. Främst var det för att jag har fibromyalgi (kronisk värk) och en sömnstörning och därför behöver ta hand om mej lite extra. Men vi såg också att vi faktiskt klarar oss på Martins lön och varför skulle jag då jaga ett nytt jobb när vi slutade på Viktväktarna? Eftersom vi klarar oss på en lön kan jag göra det jag behöver och vill, som är att ta hand om mej och fixa med bloggen och magasinet. Något vi bägge är väldigt nöjda med.

Jag får ständigt höra att jag är i en beroendeställning, att min pension kommer bli skitdålig och att vi lever ett ojämställd liv. Att min pension blir dålig är det enda som stämmer av detta, men det försöker vi fixa till med två olika pensionsförsäkringar som jag tog som 25-åring. Jag har ju varit hemma med barn i tio år, så min pension skulle bli dålig ändå, men jag och mitt ex var alltså förutseende redan som väldigt unga.

Men jag har faktiskt en inkomst, typ 1000 kronor i månaden. Jag är kontaktperson för en kille i min egen ålder, det har jag varit i säkert 15 år. Ibland lyckas jag även sälja en text eller en bild, men det ger ju ingen stadig inkomst direkt. Ändå känner jag mej inte som om jag är i någon beroendeställning. Sedan dag ett har Martin och jag haft gemensam ekonomi och aldrig tjafsat om vem som tjänar vad och heller inte vem som ska betala vad. Våra pengar är våra gemensamma, så enkelt är det faktiskt.

Vi har bekanta som delar alla utgifter exakt på hälften trots att mannen tjänar mycket mer. Andra har räknat ut procentuellt på öret hur mycket var och en ska betala beroende på inkomst. Damerna i de här relationerna är inte lyckliga, så vill jag inte ha det! De har i vissa fall lånat pengar av sina föräldrar för att kunna åka på semester… Jag ber aldrig Martin om pengar, de sätts in på mitt konto varje månad ändå. Jag sköter hushållet och betalar alla räkningar, med pengarna som han tjänar. Han skulle aldrig drömma om att ifrågasätta hur jag använder dem.

Men jag måste erkänna att jag är en ganska dåligt hemmafru… jag är ju aldrig hemma! Jag ser till att tvättkorgarna är tomma och hemmet hyfsat städat, i övrigt är jag mest ute på äventyr att skriva om. Martin lagar all mat, jag tar hand om trädgården… typ… För oss passar detta arrangemang, varför ska då andra ha så många åsikter om det. Istället för att snacka bakom ryggen på mej och mina medsystrar kan ni väl fråga det ni vill veta. Vi är inte miljonärer. Vi har inte vunnit på lotto. Jag är inte sjukskriven eller får andra typer av bidrag. Vi har nästan inga lån. Vi tjänar inga pengar svart. Där har ni nog de flesta svar på rykten jag hört florera….

Jag är en glad hemmafru som kommer få en ganska dålig pension och det är jag medveten om. Det bekymrar inte mej och då borde det inte bekymra dej heller!

Summering av 2017

Summering av 2017

2016 var ett riktigt toppenår, 2017 var inte alls lika toppen… har lite svårt att hitta så många ljuspunkter alls faktiskt…

Årets började i Egypten, nästan iaf, vi åkte dit 4 januari. Och det slutar på Kap Verde, helt ok! Däremellan har vi besökt Budapest, Helsingfors och Visby tillsammans och jag har även sett Milano, Engelska landsbygden, Serbien och Kroatien. Detta innebär att jag fick fyra nya länder på min karta, Ungern, Serbien, Kroatien och Kap Verde. Ska bli spännande att se hur reseåret 2018 blir, att det slutar i Gambia vet vi – dit hoppas vi att ni är fler som vill följa med. Klicka på fliken Gambia här uppe på listen så får ni veta allt.

Reseåret var alltså mer än ok, vädret var desto sämre. Det blev lixom ingen sol nångång, så där på riktigt alltså… med flera dagar i rad så man kan lita på att solen är kvar när man vaknar nästa morgon. Det var några dagar i början på maj som var bra, då målade vi huset. Eller målare målade husets överdel, när vi själva skulle ta underdelen började det regna och det fortsatte och fortsatte…så vi tog en vägg i taget och till slut hade vi faktiskt lyckats måla hela huset. Nu behöver vi inte tänka mer på det, så länge vi bor där.

Martin blev med nytt jobb och då valde vi att inte ta ut någon semester. Det enda vi gjorde var att åka iväg på långkryssning med Birka Cruises på vår bröllopsdag. Vi hade två härliga dagar ombord och fick en härligt solig dag i Visby på Gotland. Efter kryssningen överraskade jag med en natt på hotell. Vi gick på gröna och promenerade i stan, vädret var helt fantastiskt – just den dagen  🙂

När det gäller hälsan så har den inte varit toppen. Jag har varit väldigt trött, förmodligen till viss del pga vädret. Våren och hösten var tung, jag har tränat – men inte känt någon glädje alls i träningen. Vågen har legat i stort sett still, men sedan förra nyår är det 1,5 kilo upp. Plus de som jag gick upp förra året… så nu har jag knappt 5 kilo att jobba bort för att nå min målvikt. Hoppas jag mår bättre nästa år, så jag kan fixa det – kroppen mår inte bra av den övervikt jag har just nu. Även om den inte är stor så känns den.

Martin fick som sagt ett nytt jobb, hans drömjobb dessutom. Jag själv kämpar vidare med bloggen och magasinet. Bloggen är som den är och alltid har varit, ni som läser är en trogen skara som varit med i många år. Du i Fokus utvecklas och får stadigt nya läsare. Jag letar hela tiden efter nya recept och tips på guldkanter att tipsa er om. Fler och fler tipsar även om saker som jag borde skriva om, jättekul! Magasinet ger mej möjlighet att testa en massa roliga grejer och se nya platser, sånt gillar jag!

Barnen har sina liv, de har bägge jobb, bil, bostad och flickvän. Vi ses inte så ofta, men vet att vi finns där för varandra oavsett. De har sina liv och vi har vårt – ibland sammanstrålar dessa… Å Baileys (Pälsbollen) hänger fortfarande med och blir överlycklig när ”bröderna” behagar dyka upp. Baileys ja… solstrålen i vårt liv. Han blir snart 11 år och det börjar förstås märkas. Han orkar inte lika mycket, kan inte alltid hoppa upp i sängen och börjar se lite dåligt. Han sover mycket och vill inte gå ut om inte vädret är nästintill perfekt.

Året 2017 är inte så mycket att se tillbaka på, jag hoppas 2018 blir bättre. Men Martin och jag har iaf varandra, allt är bra mellan oss. Hälsan är väl sisådär, men vi har det bra, har ett bra boende, mat på bordet, kläder på kroppen och kan resa någon gång om året. Våra föräldrar har det också hyfsat bra när det gäller hälsa och boende, precis som barnen. Man ska inte klaga när man har allt man behöver – det är många som inte har det.

Med detta sagt vill jag önska er alla ett gott slut på 2017 och ett riktigt bra 2018. Gott nytt år!

(o)nö(r)dig fakta om julen

(o)nö(r)dig fakta om julen

Julafton. Vad tänker du på när du hör ordet? Framför mej ser jag direkt mängder med julpynt, ljus och julklappar när jag hör ordet. Så som jag brukade ha det när barnen var små. Hela vardagsrummet var fullpackat med tomtar och ljus. Granen stod pyntad i ett hörn, alltid med röda kulor. I år blir det väldigt annorlunda.

Efter skilsmässan från barnens pappa firade alltid jag och barnen jul hos mina föräldrar. Dit kom även min farmor, faster och farbror och mina kusiner. Någon enstaka gång var även min ena bror och hans familj med. När Martin kom in i vårt liv var även han och hans föräldrar med till mamma och pappa, men då började mina kusiner yngla av sej och den klanen uteblev istället. Men de senaste 9 åren har vi alltså firat med mina och Martins föräldrar, samt mina två söner. Inte i år.

I år blir det bara Martin, jag, mina föräldrar och yngste sonen med flickvän. Åsså Baileys (pälsbollen) förstås! Detta pga en mängd olika anledningar, lite tråkigt – men allt förändras. Det är bara att acceptera. Men eftersom jag tycker att det är lite tråkigt, så började jag kolla på fakta kring julen och vilka traditioner som andra har runt julfirandet. Jag är ju trots allt julnörd i grund och botten, även om jag inte ens har något julpynt framme i år.

Här kommer därför en mängd onödiga julfakta för julnördar. Visste ni att om man i Ukraina hittar ett spindelnät på julaftonsmorgon så bringar det lycka? Att man i Grekland bränner salt eller en gammal sko för att slippa hyss från julbusarna Kalikantzari. En traditionell julaftonsmiddag i Armenien består av stekt fisk, sallad och spenat. i Storbritannien ska man äta en bit paj varje dag under julens 12 dagar för att årets 12 månader ska bli bra. Första julkortet skapades i England 9 december 1842. I Sverige och Finland var det förr dubbla böter för brott under julen. Julgransbarren är ätbara och innehåller mängder med c-vitamin. Greker har traditionellt inte julgran. Dessutom är det uppskattningsvis 400 000 personer runt om i världen som blir sjuka för att ha ätit gammal julmat… tänk på det!

Det viktigaste idag är att ni som åker hit och dit, för att hälsa på släkt och vänner, kör försiktigt!!! Bättre att komma fram hela lite för sent än inte alls. Julbordet behöver inte vara perfekt (vad det nu är som är perfekt), huvudsaken är att alla är med. Å det spelar heller ingen roll hur många klappar som finns under granen eller hur dyra de är. Gemenskap är viktigare än det som serveras på julbordet eller värdet på klapparna. Det låter kanske klyschigt, men det är faktiskt så!

Vår julafton blir enkel, en lunch med julklappsutdelning. Bara någon enstaka grej per person. Kvällen spenderas hemma med någon film och jobbdatorn i knät. Vi förbereder resan och försöker jobba i förväg så mycket det går. Så julfirandet blir ganska kort, men det är helt ok. Nästa år kanske vi inte ens är i Sverige… den som lever får se.

Ha en mysig julafton och ta vara på dagen och varandra. Vi kanske ses på instagram @marlenerinda under dagen.

Drömresan blev precis som vi önskade!

Drömresan blev precis som vi önskade!

Idag dök det upp ett minne på Facebook, ett väldigt kärt minne. För precis åtta år sedan packade vi också, som vi gör idag, men då gick resan till Tanzania. Min drömresa skulle äntligen förverkligas!

Redan som liten drömde jag om Afrika. Som 19-åring gjordes första resan, som resulterade i att jag flyttade till Gambia. Då var det Västafrika, där finns inte så mycket djur… förutom en massa apor och hyenor. Drömmen om det ”riktiga” Afrika hägrade, jag ville söderut och jag ville se de stora djuren. The Big Five!

När jag fyllde 35 bestämde ungarna och jag att när jag fyllde 40, då skulle drömresan göras. Vi skulle ut på savannen, in i djungeln och se allt! Jag var ensam och skulle samla ihop pengar åt oss tre, en himla massa pengar… typ 30 000 per skalle skulle det kosta. Vi läste på, planerade och sparade. Å rätt vad det var så kom Martin in i vårt liv. En inkomst till, men även en biljett till… vi började sälja av allt vi ägde på Tradera och nu började de se ganska bra ut på kontot. Man har en himla massa skräp, som kan vara någon annans skatt.

Det svåraste var att välja vem som skulle få våra pengar. Efter flera resmässor och en himla massa mail, valde vi till slut Killimanjaro Travel Agency. Mannen var svensk och kvinnan från Tanzania, bägge skulle vara i Tanzania när vi var där och mannen skulle även åka med oss på safarin. Den 25/12 tidigt på morgonen var det äntligen dax! Det blev en snabb mellanlandning i Rom där vi bara tog ombord fler passagerare och ett längre stopp i Addis Abeba, där vi bytte flyg.

Det tog en himla massa timmar, men till slut var vi framme och kördes till vårt hotell där vi blev hjärtligt välkomnade. Efter några timmars sömn packade vi in oss i jeepen som skulle ta oss runt i Tanzania de närmaste sju dagarna. Den känslan när vi till slut satt i bilen var nästan overklig. Att drömma så länge om en upplevelse, det desperata sparandet och nu var det äntligen dax. Jag var så otroligt lycklig!

Redan första dagen hade vi sett mängder med djur, redan andra dagen hade vi sett ”The Big Five”. Första giraffen var nog det häftigaste av allt, hon var lååångt borta – ändå var vi ju tvungna att stanna och ta mängder med bilder. Några dagar senare reagerade vi inte ens när de stod alldeles brevid oss. Man kan alltså bli lite blasé även när man ser vilda djur… det var likadant med zebror och gnuer. Det kryllade ju av dem! Vi åt faktiskt picnick en dag i gröngräset, med zebrorna precis inpå oss.

Att vara på en safari är som att vara huvudperson i en naturfilm. Man bara väntar på att berättarrösten ska tala om vad vi ser och gör. Det mest surrealistiska var att sitta och kissa bakom jeepen och en hyena stod och tittade på mej. Den häftigaste upplevelsen var när vi kom fram till en gepard som precis hade tagit en impala. Vi var på bara ett par meters avstånd och kunde höra hur hon andfådd började ta sej an sitt byte. Vi kunde både se och höra hur hon bet igenom ben och senor, det kan låta lite äckligt men det var helt magiskt!

Vi bodde på olika lodger varje natt. Det mest minnesvärda var hos Peppe, där vi bodde i tält som byggts upp på pålar. Peppe var en galen spanjor från Barcelona som älskade sin djungel och som dessutom kunde erbjuda oss ett hyfsat internet så jag kunde blogga och kolla mail. Hela resan finns alltså här på bloggen, detta skrev jag när vi kom hem.

Det är faktiskt ingen semester att vara på safari, det är ganska jobbigt. Man sitter i bilen redan vid 8, ibland tidigare om man vill se djuren och naturen vakna. Sedan är man på helspänn med både ögon, öron och kamera ända tills man kör till hotellet vid 18-tiden. Man vill ju utnyttja dagsljuset så mycket man kan och verkligen se så mycket det bara går. En kväll körde vi fast och trodde att vi skulle få sova i bilen, men vi kom loss till slut och kunde ta oss till hotellet.

Så efter vår safarivecka tog vi semester på Zanzibar. Det var helt perfekt, förutom att jag drog på mej salmonella. Det var så otroligt skönt att bara ligga på en solsäng en vecka och smälta alla intryck. För intrycken är måååånga efter en sån resa. Jag kunde nästan inte förstå att resan var gjord och att allt hade blivit precis som vi önskat. Det hade hänt så mycket och vi hade sett så otroligt mycket på kort tid att det var svårt att sortera allt. Det var verkligen värt allt slit att spara pengar och jag skulle göra om det igen utan tvekan. Killarna var 15 resp 16 när vi åkte, det var lixom sista äventyret innan de var vuxna och ett väldigt fint avslut på barnåren. Samtidigt en fin grej att göra tillsammans som en ny familj, nu när Martin blivit en del av den.

Jag kan absolut rekommendera att åka på safari, men med några små ”att-tänka-på”. Barnen ska inte vara för små. De ska förstå engelska iaf, eftersom alla guider pratar engelska. Åk inte på en gruppresa! Det är dyrare att ha en helt egen resa, egen jeep och egen guide – men det är så värt det! Låt inte vem som helst planera resan, berätta vad ni vill se, hur mycket det får kosta och vilka krav ni har på boendet och ta offerter från många olika agenter. Ha koll på att djuren verkligen är där ni är vid den perioden, de vandrar ju beroende på säsong. Räkna med att det kommer att bli dyrt! Men snåla inte med kvalitet på bil, guide mm. Ha en kontakt hemma på resebyrån som ni kan ringa till precis när som helst om något trasslar, det är Afrika – saker kan gå väldigt fel.

Å njut när ni väl är där! Det är helt fantastiskt att känna atmosfären, se djuren, vara i miljön och bara uppleva allt som händer just precis här och nu. Det är värt precis vartenda öre! Detta är alltså åtta år sedan och jag känner mer och mer att jag skulle vilja göra det igen. Vi såg allt utom en stor elefanthjord, det skulle jag fortfarande vilja se.

Har ni också en drömresa som kan kännas ouppnåelig? Kanske för att det är en stor planering eller stor kostnad. Ta det i små steg, börja kolla lite på resmålet, priser, prata med andra som gjort samma resa… börja spara lite smått… en dag når ni målet och kan uppleva drömmen och jag lovar att det enda ni eventuellt kommer att ångra är att ni inte gjorde det tidigare.

Finaste sista-minuten-klappen!

Finaste sista-minuten-klappen!

Om en vecka är det julafton, december har verkligen sprungit iväg! Numera firar vi inte jul särskilt stort. Varken julmaten eller julklappsskörden är särskilt riklig. Det viktiga är inte mängden, utan att man träffas.

Jag fick en fin julklapp redan innan jul, nämligen ett namnsmycke! Numera har jag mina barns namn i silver, runt halsen. Nu när de inte längre bor hemma känns det förstås lite extra fint att ha dem nära.

Det är Amanda Egilson som gjort smycket. Amanda gör inte bara namnsmycken utan en massa andra smycken också. Hon har bla gjort en jätteläcker ring som är stor som en femkrona med en text runt hela skivan. Så cool!

Ett namnsmycke är ju en jättebra julklapp, särskilt om den ska skickas till någon man tycker om. Nu  kan man iofs inte riktigt lita på posten, men jag har för mej att om man beställer innan tisdag så skulle det vara möjligt att få smycket innan jul. Vill man vara helt säker kan man besöka Amandas butik på Brahegatan 32 i Stockholm och då kanske även se när smycket görs.

HÄR ser du hela Amandas sortiment. Kolla in sidan och se om det finns något du tycker extra mycket om. Beställ redan ikväll om du ska vara säker på att få det till jul.

Äntligen!

Äntligen!

Ni vet när allt är kaos, hemmet ser ut som ett bombnedslag, tvätthögarna växer och ni känner er som världens sämsta matte, maka, dotter och mamma. Sömnen har blivit lidande och det är knappt så man hunnit duscha… en blä-känsla helt enkelt. Så har jag haft det – fram till igår.

I går hade jag en hel dag i onepiece, jag gick inte ens utanför dörren! Hunden och jag myste i tv-soffan, han fick gå ut i trädgården och göra sitt. I reklampauserna tvättade jag, ställde upp adventsljusstakarna, duschade, skrev och pysslade ikapp i största allmänhet. Jag hann förstås inte allt, men hade en väldigt skön dag!

Idag fortsatte jag, äntligen hade jag tid och ro i kroppen för att åka till gymmet utan att känna mej hyperstressad och pälsbollen fick en lång promenad efteråt. Det var inte ett dugg skönt pga duggregn, men vi gjorde det! Efter lunch tog jag tag i den långa listan av ärenden… hämta skor hos ortopedteknikern, hämta paket x2, lämna tillbaka en grej på HM osv.. Väl hemma igen tvättade jag rent alla kuddar och filtar i soffan och julpysslade lite till.

Känslan av totalt kaos börjar gå över. Lugnet i kroppen börjar komma tillbaka. Hemmet är långt ifrån städat, men lite i taget så blir det bättre och bättre. Jag har halva dagen på mej imorrn, innan vi åker iväg på sista kryssningen för den här gången. Trodde jag skulle hinna mer idag, men det tog tid att åka mellan grejerna – det är många som är ute på vägarna!

Första december brukar annars vara mitt magiska datum då almanackan ska vara tom. Jag vägrar att vara ute bland alla julstressade människor och avskyr när den fuktiga kylan lägger sej över Stockholm. Så jag sitter helst inne med pälsbollen och dricker lakritsglögg  🙂

Hur som helst så är jag iaf igång med träningen igen, så nu gör jag som jag brukar i december. Tre träningar i veckan, hundpromenad varje dag och koll på maten. Viktväktarna ska snart uppdatera sitt program, det ska bli spännande att testa det nya. Det innebär också att vi har en herrans massa recept att räkna om, det är tur att vi är två.

När min stress släpper och almanackan blir blankare, börjar julstressen för de flesta andra – hur gör du för att orka?

Varför är vissa tillsammans?

Varför är vissa tillsammans?

Igår var det dax för årets bilservice och därmed årets Ullaredbesök. När vi krockade med älgen tyckte vi att Westbo Bilskadecenter som fixade bilen var så himla bra, så numera åker vi 40 mil för att serva bilen en gång om året. Att de dessutom är supertrevliga och bara tar typ en tredjedel av Stockholmspriserna är också en stor anledning.

I torsdags åkte jag 30 av de 40 milen och stannade hos kompisen i Huskvarna över natten. Redan kl 6 på fredagmorgonen var jag iväg igen. Det var INTE kul att köra resterande mil där på morgonen, dimman låg tjock som grädde och jag vet ju att skogen kryllar av djur. När en räv sprang över vägen framför mej höll jag på att stanna och skita i allt. Men jag stannade en stund, åt min frukost och såg solen gå upp, sen blev det bättre.

Kl 7.20 lämnade jag bilen på verkstaden och fick en annan i utbyte för att ta mej vidare till Ullared. Jag kom fram 8.15 ungefär och då var redan parkeringen full… höstlov, löning och julshopping… say no more. Jaja, jag visste vad jag skulle ha och började min shopping. Redan på vägen in hörde jag de första kommentarerna, folk är verkligen elaka mot varandra!

En liten bit utanför entrén finns ett av vagnställen, där man stoppar en peng i myntfacket och tar sin vagn. Här stod den ganska unge mannen och suckade högt över att flickvännen glömt mynt och berättade högt, för alla som ville höra, hur korkad hon var. Direkt innanför entrén har man placerat en mindre julmarknad med julkalendrar, ljus mm. Här blev det därför en liten propp innan folk kommer vidare. Här fick en av de lite äldre männen spunk när frun tog för lång tid på sej att välja julpapper. Vi andra fick veta att hans fru ”alltid har så jävla svårt att bestämma sej, hur svårt kan det va!” Så tog han ett gäng rullar och kastade ner i vagnen. Detta var alltså i början av varuhuset, undrar om han fortfarande levde när han kom till kassorna eller om han fått kortslutning på vägen.

Sista paret jag vill berätta om avhandlade hustruns tillgång på jackor, men den här gången gav kvinnan iaf tillbaka. Mannen undrade hur många jackor hon egentligen hade och hur många man egentligen behöver, då kontrade hon och frågade hur många skruvmejslar man egentligen behöver. Jag kikade i vagnen och där låg betydligt fler verktyg och dataprylar än jackor. Mannen muttrade något ohörbart till svar…

Så mycket elakhet och glåpord. Jag fattar inte varför vissa är tillsammans faktiskt. Hur kan man vara så elak mot någon som man säger att man älskar? Varför följer de ens med och handlar? Å hur kan man hänga ut sin partner som de gör? Att högt stöna, himla med ögonen och låt alla veta hur korkad ens partner är… varför gör man så? Om partner nu är så korkad, varför stannar man då kvar? Å varför stannar man hos en person som är så elak mot en? Jag fattar inte… Jag vågar inte ens tänka på hur det låter innanför stängda dörrar…

Jag hörde så mycket skit och såg så många elaka handlingar inne på Ullared igår. Jag agerade inte, jag orkade helt enkelt inte lägga mej i. Dagar när jag mår bra brukar jag faktiskt göra det, igår var inte en sån dag. Däremot kände jag en oändlig kärlek och värme för min käre make, han som aldrig skulle gapa på mej, himla med ögonen eller vara elak. Martin som istället uppmuntrar mej att ta god tid på mej, välja ordentligt och ta två om det är något jag gillar. Han kör vagnen, väntar tålmodigt på mej, bär alla grejer och betalar allt.

I en relation ska man vara omtänksam och kärleksfull, inte elak och avståndstagande. Man ska kunna vila hos varandra och vara trygg. De här tre var bara några av alla som jag hörde skälla på varandra, eller ja… det var ju mest männen som skällde. Men jag har även vänner som inte vågar berätta för sina män när de köpt tex nya skor. Jag vet en som gömmer grejer i garderoben, trots att de har varsin ekonomi och inte ens delar på utgifterna. Helt galet!

 Har ni liknande erfarenheter? Hur reagerar er partner när ni shoppar?