Browsed by
Tagg: Familj

Gambias två årstider och enkel hjälp

Gambias två årstider och enkel hjälp

Solen har skinit över Sverige konstant i nästan två månader nu och det har varit härligt medelhavsvarmt. I love it!!! Så här vill jag ha det 12 månader om året, jag har inget behov alls av de andra årstiderna. Jag menar det verkligen.

När jag säger att jag älskar värme och gärna har 25-30 grader varmt året om, brukar folk säga ”om du hade det jämt så skulle du snart tröttna på värmen och solen”. Men jag har ju faktiskt bott så… det var ju knappast vinter och snö i Gambia när jag bodde där. Det var runt 30 grader och sol varenda dag och jag tröttnade inte en enda sekund på det.

I Gambia skiner solen året om, även under regnperioden. Den svenska turistsäsongen är mellan oktober – april, engelsmännen är lite mer toleranta och kör faktiskt hela året även om det inte är så många turister där under vår sommar. Juni-augusti är rätt tuffa månader för gambierna, regnet bokstavligen öser ner och slår sönder allt. Mellan skurarna skiner solen, de är fuktigt och väldigt varmt. Har man ett enkelt hus, som de flesta har, så läcker det genom taket om detta inte blåser bort och väggarna regnar sönder.

För ett par år sedan fick vi nödrop från Smile och familjen som bor längst med Gambiafloden. Taket hade blåst av och allt som fanns inne i huset riskerade att förstöras av regnet. Det man oroade sej mest för var barnens skolböcker, det som är mest värdefullt för den som inte har en självklar utbildning. På några timmar hade vi samlat ihop tillräckligt med pengar för ett nytt tak och en överföring gjordes till vår goda vän Linda som bor där. Linda hjälpte snabbt Smile att fixa ett nytt tak av god kvalitet som genast kom på plats. Det mesta i huset kunde räddas och barnens skolböcker var intakta. Något år senare besökte vi byn och taket visades stolt upp, det gamla trasiga taket tjänstgjorde numera som staket runt huset för att hålla djur borta  🙂

Under regnperioden är det rätt mycket mygg, då är malariarisken som störst och det är även vanligt att man får mask i magen. Första året som vi kände Smile gav vi honom pengar för att köpa myggnät inför regnperioden. Detta var 2013 och sedan dess har ingen i familjen haft malaria, förr drabbades minst en familjemedlem varje år och dog av sjukdomen. Näten kostar 75 kr, en ganska lite summa som alltså räddar liv.

Ungefär samtidigt som vi köpte näten klagade Smile på att magen kändes konstig, som att den rörde sej… det visade sej att flera i familjen hade mask i magen, så vi samlade återigen ihop pengar och köpte medicin till hela gänget. För 800 kr kunde hela familjens 11 personer få behandling och sedan dess har de varit friska. Masken tar all energi och gör att man inte tillgodogör sej någon näring alls och kroppen blir då mer mottaglig även för andra sjukdomar. När familjen blev fri från mask kunde de äta upp sej lite och stå emot en massa annan skit också.

I december åker vi tillbaka, den här gången mest för att bara lata oss i solen – men vi åker självklart upp till byn också. Den här gången ska vi försöka få med oss solcellslampor så att barnen kan läsa läxorna inomhus på kvällen. De ska vara av god kvalité, med ett vitt ljus – inte gult och hålla laddningen länge. Jag vet inte var vi ska få tag på dem eller vad de kostar, men det visar sej. Vill du hjälpa oss går det bra att swisha en slant till oss, maila till marlenerinda@gmail.com så får du swishnumret. Och vill du följa med till byn går det också bra, bara boka in din resa med Ving. Vi är där 28/12 – 11/1 och bor på Sunset Beach. Kom dit samtidigt så kan du följa med till byn och vara med om ditt livs upplevelse.

Har man en gång varit i ett land med riktigt fattiga människor och faktiskt pratat och umgåtts med befolkningen, då blir man förändrad. Man får en riktig käftsmäll och inser ganska snabbt vad som faktiskt är viktigt på riktigt. Inte är det saker, snyggaste bilen eller coolaste kläderna, det är ett som är säkert. Frågar man våra vänner så är det hälsan, den går alltid först i alla lägen. Sen är det mat för dagen, tak över huvudet och kläder på kroppen. Har man bara dessa fyra så är man rik. Värt att tänka på.

Just nu regnar det här i Sverige, ett varmt regn som gör att det doftar sommar ute. Om någon vecka börjar regnperioden i Gambia, den andra av Gambias två årstider. Jag skulle gärna ha bara två årstider här också, sommar och lite mindre sommar 2-3 månader om året, iofs med mycket regn, men det behöver man iaf inte skotta bort och knäcka ryggen på.

Som sagt; 28 december drar vi – du hänger väl med?

 

Vad skulle ditt sommarprat handla om?

Vad skulle ditt sommarprat handla om?

Idag avslöjas årets sommarpratare och jag kommer att vara på plats på pressträffen som även sänds i radion kl 13.00. Igår fick jag frågan om vad mitt sommarprat skulle handla om. Det finns flera svar på den frågan  🙂

Ett ämne som jag gärna skulle prata om är min tid i Afrika och hur bortskämda vi faktiskt är i Sverige. Hur det är att leva tillsammans med människor som är stolta över att de har fyra väggar och kan ställa mat på bordet iaf en gång om dagen. De är tacksamma över att alla barnen i familjen kan gå i skolan och få en utbildning. Detta skulle jag gärna prata om och dela med mej av. Jag blev en helt annan person och fick helt andra värderingar efter min tid i Gambia.

Å jag tror att det var detta som gjorde att jag klarade av mitt andra ämne, nämligen att livet inte blir som man tror eller drömmer om – men att det kan bli bra ändå. Jag gifte mej ung i tron att jag skulle vara gift med samma man resten av livet, allt annat var otänkbart. Jag var inte en sån som skiljer mej… trodde jag… Jag hade också en dröm om två små söta barn som skulle göra familjen  komplett och vi skulle alla leva lyckliga tillsammans. Det blev två små söta barn, men de var väldigt sjuka. Jag skilde mej när barnen bara var 3 resp 4,5 år och där gick drömmen i kras. Jag hade misslyckats. Dessutom sprang jag in i den berömda väggen och orkade inte ens resa mej ur sängen en dag. Skild, sjuka barn, sjuk själv och pank. Inte riktigt vad jag drömde om.

Men jag hade egentligen allt jag behövde, allt det som Afrika lärt mej. Jag hade ett hem, vi hade kläder på kroppen och flera ombyten, vi hade mat på bordet flera gånger om dagen och barnen fick den vård de behövde och kunde gå i skolan och få en utbildning. Allt det som är grundläggande och det enda som egentligen är viktigt. Efter några år kom även kärleken tillbaka i mitt liv och vår familj blev återigen komplett. Inte som jag hade tänkt eller drömt om, men minst lika bra.

Mitt sommarprat skulle alltså i botten handla om värderingar och att man klarar mer än man tror. Att det man tror är viktigt, kanske egentligen är ganska oviktigt och att man nog inte ska planera så mycket. Livet blir ändå aldrig som man tänkt… mitt blev faktiskt bättre  🙂

Vad skulle ditt sommarprat handla om?

 

Fyra år senare…

Fyra år senare…

När jag skrev in mej på VV måndagen den 7 aug 2000 hade jag ingen aning om hur det skulle förändra mitt liv. Att jag både skulle jobba där och träffa min blivande man fanns ju inte riktigt med i planen… men så blev det! Här om dagen var det fyra år sedan vi slutade på Viktväktarna. Efter 13 år vid vågen och i kassan och tusentals medlemmar, hade vi vår sista klass i maj 2014. Den sista veckan var väldigt jobbig.

Jag hade svårt att gå ner i vikt, så i januari 2001 frågade min dåvarande konsulent (det hette så då) Anna, om jag hade lust att hjälpa henne vid vågen. Jag tyckte det lät som en kul grej och tillbringade sedan varje måndagkväll med att väga medlemmar och ge ut material. Vi hade sjukt många medlemmar, många kände jag och det var roliga återseenden med klasskompisar och grannar. Jag var ju ensamstående mamma så ofta fick killarna följa med, då satt de under vägbordet eller var på biblioteket brevid.

Det tog fyra år för mej att nå min målvikt, inte förrän 2004 blev jag Guldmedlem. Då med en högre målvikt än jag egentligen ville, eftersom min önskade vikt inte gick att hålla. Jag fick helt enkelt acceptera att kroppen inte ville ha samma målvikt som jag, om jag inte skulle kämpa mej blå varenda dag resten av livet.

Jag hade mitt liv vid vågen fram till 2007, då hamnade jag i kassan – helt oplanerat! Martin hade jobbat i kassan länge och vi hade sett varandra på olika ställen under åren. Vi var bekanta och slängde käft, inget annat. Han skulle bli konsulent och då fick jag chansen att ta hans plats i kassan. Årsskiftet 2007/2008 var jobbigt ekonomiskt och i januari fick jag en rejäl smäll och skulle ut med en herrans massa pengar. Jag hade 68 öre på kontot och frågade honom i panik om han behövde hjälp i sina klasser. Några veckor senare flyttade han in hos mej. Ops!

Vi hade som mest 11 klasser i veckan. Vi ”ägde” hela Södertörn med klasser i Huddinge, Tullinge, Tumba, Rönninge och Haninge. Hundratals medlemmar passerade min kassa varje vecka och vi hade verkligen roligt på jobbet! Att jobba på VV är ett av de roligaste jobb jag haft, att se folk växa som människor vart efter de blir mindre är det bästa av allt! Men det sliter en hel del också. Man får veta väldigt personliga saker, torka många tårar och vara en slags amatörpsykolog. Det finns ju en anledning till att man har en övervikt, i många fall har det hänt väldigt jobbiga saker. Vi fick veta allt! Medan Martin höll i lektionerna, tröstade och peppade jag. Vi hade stora klasser och hjälpte väldigt många hela vägen in i mål. Vi kompletterande varandra perfekt och var bra på det vi gjorde helt enkelt.

Men det är svårt att hela tiden vara peppande och stödjande, särskilt om man kanske inte är på topp själv. Jag var ju faktiskt sjuk, även om jag inte visste om det. Det krävs en hel del av en konsulent/coach  – det handlar inte bara om att stå längst fram och hålla en lektion. Lektionen ska planeras, det ska beställas varor, sköta ekonomi, skrivas veckobrev och ta hand om sociala medier. Vi ville verkligen vara tillgängliga när än medlemmarna behövde oss och det krävde väldigt mycket energi. Dessutom har man provisionslön och på sommaren var det inte så många aktiva medlemmar och då blev det helt enkelt ingen lön på ett par månader. När 5:2 kom rasade hela verksamheten och vi levde på en halv lön ett halvår. Det började tära på oss, vi var helt enkelt tvungna att tänka på oss…. så Martin sökte och kom in på sin drömutbildning.

I två år pluggade han parallellt med jobbet. Nu hängde det på mej att dra runt VV så vi drog ner på klasserna. Det föll sej naturligt i ett par fall, då vi blev uppsagda från några lokaler som vi hyrde. I slutet hade vi bara två orter kvar, Huddinge och Haninge, orter med många trogna medlemmar. Dagen vi skulle meddela kontoret vår uppsägning var väldigt jobbig. Men dagen då vi skulle skicka ut veckobrevet och informera våra medlemmar om att vi skulle sluta var sju resor värre. Veckan efter var en av de jobbigaste jag haft arbetsmässigt. Medlemmarna var så ledsna, inte arga tack o lov – men besvikna och ledsna.

Vi hade dock en tjej som skulle ta över efter oss, så det var ”bara” vi som slutade – VV skulle inte upphöra på Södertörn. Vår efterträdare gick parallellt med oss under nästan tre månader, vi lärde henne allt vi kunde och lite till och kände oss helt säkra på att hon skulle fixa det när vi väl slutade.

27 maj 2014 hade vi vår sista klass. Dagen innan hade vi tagit avsked i Haninge och nu var det dax för Huddinge. Vi fick mängder med vackra blommor och det var många tårar. I 13 år hade jag haft med medlemmarna att göra, antingen vid vågen eller i kassan, det är ganska många år. Några hade man lärt känna väldigt väl, vissa hade ju varit med alla de här åren. Dessutom hade ju många av dem följt min och Martins resa, varit med när vi träffades och suttit med vid förvirrade lektioner när vi båda var i det där nyförälskade stadiet när man knappt vet vad man heter. Det är kanske en klyscha att säga att vi var som en familj med våra medlemmar, men så var det faktiskt.

Det har inte gått många dagar de här senaste fyra dagarna utan att jag tänkte på våra medlemmar och även haft kontakt med dem. Några finns i de olika grupperna på facebook där jag är med, vi ses på gymmet eller i mataffären och några har blivit mina vänner i vardagen. Jag kan sakna jobbet lite då och då, men idag har vi en stadig inkomst och slipper stressen med provisionslön – det är värt väldigt mycket. Jag har fått ett helt gäng diagnoser och genomgått några livförbättrande operationer, jag mår mycket bättre idag. Jag hjälper fortfarande folk med vikten genom bloggen, recepten på Du i Fokus och de olika VV-grupperna på FB. Det är ju lixom det jag kan!

Jag vet att jag är en förebild både för våra gamla medlemmar och nya som aldrig ens träffat mej. Jag är beviset på att man kan gå ner i vikt och sedan hålla vikten år efter år. Jag vet att VV fungerar!

Viktväktarna gav mej ett helt nytt liv! Jag fick lära mej en sund kosthållning, jag fick en hälsosam vikt och jag träffade min man. Snacka om vinst! Vad som helst kan hända när man skriver in sej på VV. Det är ju ganska otippat att man träffar sin kommande man där, men varför inte. Även män behöver ju gå ner i vikt.

Så har du inte testat, skriv in dej på Viktväktarna, gå i klass och se vad som händer. Du kan få ett helt nytt liv  🙂

 

Det bästa mamma kan få

Det bästa mamma kan få

Idag är det som bekant Morsdag. En kommersiell dag, precis som Farsdag och Alla Hjärtans Dag. Jag tycker inte om det… det blir lixom en dag då papporna till de gemensamma barnen ska fira sin kvinna genom barnen… om ni fattar hur jag menar. Särskilt om barnen är små. Är man separerad sitter man där och får inget firande alls… så var det för mej och det är nog därför jag inte gillar det.

Med större barn är det annorlunda, då väljer de ju själva hur de vill fira sin mamma. I mitt fall hände nog ingenting förrän för bara något år sedan. Då fick jag helt plötsligt en blomma av min äldste son, jag tappade hakan men blev förstås glad. Idag har samma son skrivit grattis på Facebook, han är bortrest just nu så det blir inte så mycket mer därifrån. När det gäller yngste sonen vet man aldrig…

Enligt gammal tradition så ska Morsdag vara en dag då Mor får en ledig dag från hushållssysslor och ska pysslas om lite extra. Hon ska få frukost på sängen och full uppmärksamhet, det hon ger varje dag året om till sin familj. Numera är det reklam flera veckor i förväg om bästa presenten till mamma. Men nu är det väl knappast fler grejer vi mammor behöver?

Mammor är fortfarande de som drar största lasset i hemmet. Därför tror jag att det bästa presenten till mamma skulle vara att de andra familjemedlemmarna föreslog att de gör ett gemensamt schema över alla hushållssysslor och vem som ska göra vad och när. Då menar jag alltså inte bara på morsdag, utan alla dagar! Och att samma initiativtagare faktiskt gör sina sysslor utan att mamma behöver tjata!

På så sätt får mamma avlastning, mindre stress och mer tid. För det är väl tid vi alla vill ha mer av. Tid att göra saker tillsammans med familjen eller bara pilla sej i naveln. Tid får vi om vi hjälps åt VARJE dag. Att ge mamma ett självskrivet presentkort på att man ska tömma diskmaskinen en gång är väl fint, men det hjälper inte mamma att ta bort stress i vardagen.

För sanningen är den att sjukskrivningarna bland utbrända mammor ökar igen. Man ska jobba heltid, prestera på topp varenda minut på jobbet, ta hand om barnen på bästa sätt och ha en kliniskt rent hus med senaste inredningen. Vem sjutton klarar det i längden?! Jag blev ensam när barnen var 3,5 resp 5 år gamla, jag vet hur det är att bolla tusen bollar samtidigt och tappa hälften. Man känner sej värdelös, blir stressad och till slut kanske man blir utbränd – det blev jag. Man behöver avlastning och hjälp! Varje dag – inte då och då.

Så ge mamma det finaste som finns; ge av er tid och se till att alla hjälpas åt hemma. Då får ni en gladare och coolare mamma och mer tid tillsammans. En blomma och frukost på sängen är förstås också välkommet, det ena behöver ju inte utesluta det andra 🙂

 

Mysig Eurovision med extra allt!

Mysig Eurovision med extra allt!

Igår satt vi, precis som många andra, framför tv´n och hejade fram Sverige. Under några år har vi bjudit hem vänner för att mingla lite och ha en mysig kväll tillsammans. Vårt motto är att ingen ska behövas sitta ofrivilligt ensam en sån kväll.

Igår blev vi 11 personer plus pälsbollen. Mina grabbar och ena sonens sambo kom hit till pälsbollens stora glädje. Det är inte så ofta han träffar dem nu, så han blir lika lycklig varje gång. Mina föräldrar kom också hit, killen jag är kontaktperson för, min första konsulent på Viktväktarna och hennes man och en av mina äldsta vänner från min tid på Rädda Barnen. Ett skönt gäng helt enkelt.

Oumph och Dafgårds hade bidragit med maten. Vi åt goda veganska pizzor, kycklingnuggets i tre olika smaker och en massa goda såser och dipper från CajP och Eriks Såser. Ingen behövde gå hungrig härifrån kan man väl säga.

Eurovision avlöpte som Eurovision brukar göra. 26 låtar, där man tycker att en handfull är ok – resten rätt konstiga. Vi gillade Österrike, Norge, Sverige och Cypern – Israel var inte alls i vår smak. Att det var terrorattentat i Paris, kanske precis under fransmännens framträdande tog udden av kvällen. Då blev lixom Italiens bidrag mer aktuellt och viktigare än de andra. Å på nåt mysko sätt känns det som vi vant oss vid att terrordåd händer… så länge det inte är i Sverige så reagerar vi inte så mycket längre. En otroligt läskig utveckling tycker jag.

Vi hade iaf en mysig kväll, med härligt sällskap, god mat och mer eller mindre bra underhållning. Det blir nog en repris nästa år  🙂

 

När är jag influencer och när är jag privat?

När är jag influencer och när är jag privat?

Jag fick en fråga häromdagen om när jag gör skillnad på mej som influenser och när jag är privat? En ganska enkel fråga att svara på tycker jag, jag är alltid jag. Fast är det så enkelt?

Enkelt kan man väl säga att jag startade en blogg som blev mycket större än jag tänkt mej och den ledde till att jag fick vissa samarbeten. För något år sedan sedan övergick begreppet bloggare till att man var en influencer. Det var alltså inget jag strävade efter eller kämpade för, det lixom bara blev så.

Man brukar säga att en influencer är en person som skriver och publicerar bilder om sin vardag, händelser i sitt liv och sina intressen. Influencers kan vara unga, gamla, killar, tjejer, icke proffs och proffs. En del tjänar pengar, några väldigt mycket – andra lite mindre – vissa inget alls. Gemensamt för alla är att man har större plattformar i sociala medier. I mitt fall är detta alltså bloggen och instagram. Mina plattformar resulterade i att vi startade vårt magasin Du i Fokus, som en slags förlängning av bloggen. Men bloggen är JAG medan Du i Fokus är ett tipsande magasin med en massa annat – det är mer jobb.

Jag är alltså mej själv hela vägen och gör precis samma sak idag som jag gjorde när bloggen startade för 12 år sedan. Jag blev alltså en influencer på vägen, något andra satt som etikett på mej – inte jag själv. På mina visitkort och alla presentationer har det alltid stått bloggare, skribent och foto, fram till för bara någon månad sedan – nu står det influencer, skribent och foto. Oavsett vad jag kallas så är jag fortfarande jag och gör precis samma saker nu som innan begreppet fanns.

Det är lätt att tro att alla influencer tjänar stora pengar eftersom begreppet kom med Bondinbella och Kenza. Men sanningen är att det är väldigt få som tjänar de där riktigt stora pengarna. Gemensamt för oss alla, oavsett hur mycket vi tjänar är att vi alla jobbat hårt med våra bloggar och instagramkonton i flera år utan att få en enda krona. De där stora pengarna kommer ju inte på en kvart direkt, det kräver att man har snygga bilder, attraktiva konton och schyssta blogginlägg. Det tar tid att öva upp blicken för hur en bild blir fin och hur en text lockar läsare. Dessutom måste man vara konsekvent, man kan inte ha ett uppehåll på flera månader – det måste ut något slags livstecken varje dag. Helst flera gånger om dagen.

Jag gjorde lixom allt detta innan jag ens tänkte ”business”. Så när jag blev kontaktad av ett företag första gången blev jag rätt paff. Jag trodde ju att det bara var såna som just Blondinbella som fick erbjudanden om samarbete, inte såna som jag. Jag hade aldrig ens tänkt tanken faktiskt. För något år sedan blev reglerna kring samarbete för bloggare lite klarare och hårdare och självklart följer jag dem. Jag har inte särskilt många samarbeten och allt jag skriver om är definitivt inte för att pusha för olika företag eller produkter. Testar jag en produkt som är bra så skriver jag om den, oavsett om jag betalat själv eller fått den. Är det ett samarbete skriver jag det! Sen finns det förstås saker som jag gör som skribent/fotograf som inte är samarbeten och som jag inte tjänar pengar på. Då följer bloggen med som min dagbok.

Min tanke med bloggen var alltså aldrig att den skulle bli stor och att jag skulle tjäna pengar som en influencer. Jag visste inte ens att man kunde göra det när jag startade 2006. Det kom på vägen. Jag är fortfarande jag, även om jag numera kallas för influencer. Jag är jag, men jag är aldrig privat längre – jag visar upp nästan allt på bloggen och instagram. Å det är helt ok för mej! Efter 12 år är det så livet är och det är inget konstigt med det. Mitt liv finns på sociala medier. Allt man äter fotas utan att man ens tänker på det. Allt man gör fotas utan att man ens tänker på det. Alt jag ser, ser jag numer som potentiella bilder för instagram – utan att jag ens tänker på det. Alla runt omkring mej vet detta, de är vana.

Jag har ingen gräns mellan mej som privatperson och som influencer, det är samma person och det är helt ok. Jag är jag, jag råkade lixom bara bli en influencer på vägen.

Solen ger mej energi!

Solen ger mej energi!

Jag älskar sol och värme. Jag trivs som bäst när solen gassar och temperaturen närmar sej 30 grader, helt ok vid 35 också. Då får jag energi och istället för att ligga flämtande i solen, som många andra, gör jag sånt jag inte orkat på länge. Det är då jag storstädar och tar långa promenader  🙂

Helgen bjöd på ett fantastiskt väder, inte jättevarmt, men i solen var det iaf drygt 20 grader. Vi fick massor gjort! Martin fixade med bilen och tvättade fönster. Jag röjde hela trädgården och moppade alla golv inne. Jag som aldrig stryker strök alla Martins skjortor som hängt i tvättstugan i flera månader och städade grundligt där. Uteplatserna städades av och trädgårdsmöblerna ställdes på plats och årets första grillmiddag gick av stapeln. Som pricken över i hade jag även en hel del tid i solstolen och läste igenom mängder med grejer som legat på hög och väntat. Och vi tog långa promenader!

En produktiv helg, men det är massor kvar… nästa helg har vi fyra lediga dagar tillsammans och nu har jag faktiskt skrivit en lista på vad vi ska göra då. Vi fortsätter ute, vi ska fylla rabatterna med ny täckbark, kanske börja måla garaget och vårt kontor inne ska göras om helt. Det ska bli flera matexperiment i köket, så vi kan fixa några nya recept. Men vi ska även ta långa promenader och ligga i solen och bara må gott också. Jag älskar den här årstiden!

Nästa vecka är det Valborg och maj. Tiden går så himla snabbt! Vi har ingen tradition runt Valborg, och det blir nog bara att vi grillar och äter lite gott med närmaste familjen. Det har varit lite turbulent, så vi behöver umgås under lite roligare men lugna former. Nästa vecka ska jag även testa en ny behandling, det ska bli väldigt spännande. En slags fettsugning, men utan kniv…

Jag mår faktiskt himla bra just nu! Vågen gör som jag vill, kroppen gör mindre ont, jag orkar mer, nu ska jag bara bli lite piggare så är allt perfekt. Det mesta känns väldigt bra! Hur är det med er?

Vi måste våga göra något!

Vi måste våga göra något!

Ted Gärdestad, Robin Williams, Tim Bergling… dessa tre har psykisk ohälsa gemensamt, alla var relativt öppna med sina problem – trots detta vet vi att två av dem tagit sitt liv. De orkade inte mer. Vad som hänt med Tim Bergling vet vi inte än, men att den psykiska ohälsan var iblandad står nog rätt klart.

Detta är alltså offentliga personer som mått dåligt, trots (eller kanske pga) sin framgång. Alla visste hur det stod till med Ted Gärdestad, ändå fick han inte den hjälp han behövde för att orka leva vidare. Med det var ju länge sen, det är bättre idag. Eller? Robin Williams var ju också framgångsrik och älskad, han orkade inte heller – det hade alltså inte hänt särskilt mycket åren mellan Ted och Robins död.

Jag hörde när Tim berättade om sin ångest vid mer än ett tillfälle och trodde i min enfald att han fick (och tog emot) den hjälp som behövdes. Återigen säger jag att vi inte vet vad som hänt honom, men oavsett om han valt att avsluta sitt liv eller ej så måste vi våga se att folk mår dåligt. Men inte ens de som säger detta öppet får den hjälp de behöver. Detta måste ändras!

Att må dåligt och att känna sej ensam ses ofta som en svaghet. Många känner sej ensamma i dag, trots att de har både arbete och familj. Avsaknaden av ”riktiga” vänner är en sorg och något man skäms över. Jag vet – jag har varit där. Att inte ha en fulltecknad almanacka, fira helgen med vänner eller ha ett social aktivt liv är för många en skam. Men även den som har ett socialt liv med fulltecknad almanacka och framgångsrik karriär kan må dåligt – depression kan drabba alla!

Att dessutom drabbas av utbrändhet och inte få chans att komma tillbaka till ett frisk liv är livsfarligt! Utbrändhet innebär oftast att man är deprimerad och har svårt att se något positivt alls i tillvaron. Går man ner i depressionen för mycket är det väldigt svårt att komma upp igen, hur framgångsrik man än är. Utbrändhet och depression i kombination med frustration är farligt. Man tänker att det ändå inte spelar någon roll vad man gör, blir destruktiv och desperat. Tankeverksamheten fungerar inte och man tar väldigt konstigt beslut. Får man inte hjälp kanske man aldrig kan ta sej upp igen.

Att som utbränd/deprimerad får höra att man ska ”rycka upp sej” eller ”bita ihop” är inget annat än kränkande. Man vill ju inget annat än att må bra! Men man kan varken rycka upp sej eller bita ihop, man orkar helt enkelt inte! Man behöver hjälp! Man behöver att någon SER en och leder en framåt. Man behöver någon som sitter ner och säger att allt kommer att bli bättre, men att det kommer att ta lite tid. Man behöver någon som orkar finnas där och som orkar lyssna. Någon som kan ta beslut åt en när man själv inte orkar eller kan. Någon som orkar se ens dåliga sidor men ändå accepterar en. Men man behöver inte någon som jamsar med och tycker synd om. Man behöver hjälp att styra upp livet, komma ihåg läkartider mm och som pekar med hela handen men med respekt. Men hur många vågar och orkar vara det stödet? Vem orkar vara den vännen?

Jag hade ingen som på riktigt fattade hur illa det var. Men jag orkade ändå ta mej till psykolog som kunde lotsa mej genom processen. Det var skitjobbigt – men nödvändigt. Jag ville nog aldrig dö, men jag ville heller inte leva som jag gjorde. Det tog många år innan jag ens kunde tänka en positiv tanke, men jag visade nog inte så mycket utåt. De jag försökte prata med skojade bort det jag sa och tog mej inte alls på allvar. Det kändes. Jag var ensam. Trots att det fanns mängder med människor runt mej. Men ingen SÅG mej. Ingen orkade lyssna. Kanske för att många mår dåligt själva…? Vem vet…

Jag är fortfarande inte helt frisk, men jag är inte längre deprimerad. Jag har ett bra liv. Jag har numera en man, två vuxna barn och föräldrar. Däremot är det knapert med vänner. Det är svårt att få nya vänner som vuxen, hur mycket man än försöker. Etablerade gemenskaper släpper ogärna in någon ny… tyvärr. Många känner som jag. Jag kan se det på olika mingel och sk kändisfester, blicken som visar osäkerhet, sorg och ensamhet. Jag känner igen blicken, jag har ju haft den ju själv och brukar då ta tag i personen och erbjuda plats brevid oss. Att stå helt ensam på ett mingel är obekvämt och man skäms över sin ensamhet. Man sitter hellre med okända än står helt ensam. Hur många står inte med blicken i telefonen för att slippa visa sin ensamhet…

Det jag vill säga med detta långa jidder är att vi måste bry oss! Kanske måste vi även visa vår sårbarhet. Framgång och karriär innebär inte automatiskt att man är lycklig och att livet leker. Det finns många ensamma människor i vår närhet som bara vill att någon ska SE dem. Jag vågar se. Jag vågar stå brevid. Jag vågar sträcka ut handen och både be om hjälp och ge hjälp. Gör du?

Med små handlingar kan man rädda liv. Att SE någon kan rädda liv. Att ge av sin tid kan rädda ett liv. Det är dax att börja nu! Låt inte de liv som redan släckts vara förgäves, var den medmänniska som du borde vara. Börja idag. Du kanske räddar ett liv.

 

Ingen lätt match att byta efternamn

Ingen lätt match att byta efternamn

För exakt två år sedan blev vårt nya efternamn godkänt och vi kunde äntligen gå vidare med våra bröllopsplaner. Martin bytte namn direkt, jag skulle byta (ta hans nya namn som tillägg till mitt alltså) iom vigseln. Men vilken jäkla resa det var att komma dit…

Att byta namn är skitenkelt, iaf om man bara ska byta till sin partners. I vårt fall var det lite knepigare än så, vi skulle nämligen komma på ett helt nytt namn först. När man ska komma på ett nytt namn får det inte finnas tidigare, det ska inte kunna förväxlas med ett redan existerande, får heller inte användas av ett företag eller vara kränkande. Detta var de regler som gällde för drygt två år sedan, det är lite annorlunda numera.

Vi lämnade snabbt in ett förslag, men hade inte grepp om det där med företagsbiten då. Det fanns massor med företag som gillade vårt namn och redan hette det. Ett bra namn alltså – Surt! Har man påbörjat namnbytesproceduren så måste man fortsätta, annars sumpar man pengarna man redan betalat in. Så nu började letandet. Vi kollade igenom svenska ordlistan och engelska, men hittade inget som lockade eller som funkade iom reglerna. Vi fortsatte med latinska ordboken och där fanns några ord som var lite kul, men inget vi fastnade för. Nu hade det gått ganska lång tid och vi började få panik. Vi kunde ju heller inte boka bröllopsresa eller ens beställa vigselpapper utan att namnet var klart…

Afrika och Gambia blev lösningen! Först gick vi igenom Wollof, språket som jag pratade när jag bodde där och tycker är ett fint språk med roliga ord. Där fanns några tänkbara, men inte det perfekta. Då gick vi vidare till Mandinka, som är nästa stora språk där och som vår familj pratar. Där fanns fler! Halleluja! Vi skrev upp alla tänkbara ord/namn, smakade på dem och strök vart efter. Till slut hade vi tre förslag som absolut inte fanns som vare sej namn eller företag i Sverige – detta bara måste gå vägen.

Handläggningstiden är 9 veckor, men när man redan är inne i processen går det lite snabbare. Efter några veckor fick vi veta att vårt första förslag var godkänt och nu skulle ligga ute på patentverkets hemsida i fyra veckor så folk kunde opponera sej. Var allt lugnt så skulle namnet godkännas och då skulle Martin heta det direkt. Å så blev det! 7 april 2016 kom beslutet och alla myndigheter hade redan ändrat hans namn. Nu hade vi tre månader på oss att fixa allt till bröllopet, stressen var äntligen över. Fyra månader senare hade vi gift oss, fixat alla papper och hade äntligen ett gemensamt efternamn.

Visst är det kul att ha ett alldeles eget efternamn, men vägen dit var rätt snårig. Martin ville byta namn men fick heller inte ta mitt eftersom det är ett ingift namn. Vi hade alltså inte så mycket att välja på om vi ville ha ett gemensam namn. Att hitta ett nytt efternamn är svårt! Visst kan man pussla med bokstäver från de tidigare namnen, men det är inte jättelätt det heller. På patentverkets sida finns förslag på efternamn, men hur kul är det att ta ett som någon annan kommit på och som inte betyder något för just mej. Det man ska tänka mest på är att vara ute i god tid och inte dra ut på resa i slutprocessen. Det är nämligen knepigt att vara utomlands då eftersom myndigheterna ändrar namnet direkt som det blir godkänt. Är man utanför Sverige då kan det ställa till lite problem.

Att vi fick ett namn från Gambia betyder väldigt mycket för mej. Det är ju där jag har mitt hjärta. Vårt namn Jikita betyder ”hopp” på mandinka och det känns väldigt bra med just den betydelsen eftersom vi startade ett helt nytt kapitel i vårt liv iom bröllopet och verkligen har ett hopp om ett långt lyckligt liv. Man kan ju hoppas på så mycket; en fin dag, ett friskt liv, vackert väder osv, det finns alltid HOPP!

Förr frågade alltid familjen i Gambia hur Martin mådde, nu frågar de hur Mr Jikita mår. De är så otroligt stolta över vårt namn och hade fest i byn till vår ära när vi gifte oss. Snart går vi igenom säkerhetskontrollen för första gången där med vårt gambiska namn, det ska bli väldigt spännande  🙂

 

Blir aldrig helt klar

Blir aldrig helt klar

Jag har en känsla av att aldrig bli helt klar med något som jag gör. Det spelar ingen roll om det handlar om jobb eller hushållsarbete – jag blir aldrig helt klar!

Ta bara det här med städning. OM, jag säger OM, jag lyckas städa och röja ett rum helt och hållet, så blir det kaos någon annanstans. Att ha hela hemmet både röjt på grejer och i ordning finns inte – men det är en dröm och det måste ske senast i juli!!! Då får vi nämligen besök som ska bo här några dagar.

Jag har röjt här hemma i drygt ett år, håller på med en sk dödsstädning. Det innebär att jag rensar ur grejer som vi helt enkelt inte använder, behöver eller som bara samlar damm. Hittills har det blivit ett berg av fulla flyttkartonger, vi hade två loppisar förra sommaren och blev av med lite. Hela mitt träningsrum är fyllt med kartonger och jag blir snart galen på riktigt. Så nu har jag bestämt att det blir loppis igen i maj – nu ska grejerna bort!

Men det räcker ju inte med en loppis, det finns mängder med nya grejer att lägga i nya kartonger… tyvärr… Så kampen fortsätter och som det känns nu blir jag aldrig färdig. Mardrömmen är att flytta… och jag har en plan om att flytta om kanske 10-12 år… då MÅSTE huset vara röjt! Nu låter det som vi bort i en 18-rummare typ… vi har 98 kvadrat  🙂

Det var städningen… sen har vi jobb… mailen fylls ständigt. Medan jag går igenom mailen och markerar det som är intressant kommer det mer… tar jag en dag att bara rensa och svara på och skriva texter så har jag kommit efter med att kolla in nyheter. Går jag igenom nyheter så kommer jag efter med mailen. Ägnar jag tid åt bloggen kommer jag efter med magasinet och vice versa. Ägnar jag tid åt både bloggen och magasinet ser hemmet snart ut som ett bombnedslag… Å skulle jag jobba ute i trädgården en dag… jag ni fattar själva…

Jag fattar inte hur folk gör??? Hur gör man för att ha en städat och prydligt hem??? Sover man inte??? Jag tycker att jag pysslar, plockar och fixar konstant. Samtidigt så skriver jag också konstant, det blir lite kluvet… men så måste ju alla ha det? Å jag har inte ens några hemmaboende små barn att skylla på…

Så nu vill jag höra från er: Har ni det likadant? Känner ni också att ni tappar greppet ibland? Å ni som är ikapp med både jobb och hem, hur gör ni? Sover ni aldrig? Är ni sönderstressade eller är ni sådär härligt avslappnade som jag skulle vilja vara i ett prydligt hem. Hur gör man? Jag behöver tips!

Hjälp!!!