Browsed by
Tagg: Familj

Solen ger mej energi!

Solen ger mej energi!

Jag älskar sol och värme. Jag trivs som bäst när solen gassar och temperaturen närmar sej 30 grader, helt ok vid 35 också. Då får jag energi och istället för att ligga flämtande i solen, som många andra, gör jag sånt jag inte orkat på länge. Det är då jag storstädar och tar långa promenader  🙂

Helgen bjöd på ett fantastiskt väder, inte jättevarmt, men i solen var det iaf drygt 20 grader. Vi fick massor gjort! Martin fixade med bilen och tvättade fönster. Jag röjde hela trädgården och moppade alla golv inne. Jag som aldrig stryker strök alla Martins skjortor som hängt i tvättstugan i flera månader och städade grundligt där. Uteplatserna städades av och trädgårdsmöblerna ställdes på plats och årets första grillmiddag gick av stapeln. Som pricken över i hade jag även en hel del tid i solstolen och läste igenom mängder med grejer som legat på hög och väntat. Och vi tog långa promenader!

En produktiv helg, men det är massor kvar… nästa helg har vi fyra lediga dagar tillsammans och nu har jag faktiskt skrivit en lista på vad vi ska göra då. Vi fortsätter ute, vi ska fylla rabatterna med ny täckbark, kanske börja måla garaget och vårt kontor inne ska göras om helt. Det ska bli flera matexperiment i köket, så vi kan fixa några nya recept. Men vi ska även ta långa promenader och ligga i solen och bara må gott också. Jag älskar den här årstiden!

Nästa vecka är det Valborg och maj. Tiden går så himla snabbt! Vi har ingen tradition runt Valborg, och det blir nog bara att vi grillar och äter lite gott med närmaste familjen. Det har varit lite turbulent, så vi behöver umgås under lite roligare men lugna former. Nästa vecka ska jag även testa en ny behandling, det ska bli väldigt spännande. En slags fettsugning, men utan kniv…

Jag mår faktiskt himla bra just nu! Vågen gör som jag vill, kroppen gör mindre ont, jag orkar mer, nu ska jag bara bli lite piggare så är allt perfekt. Det mesta känns väldigt bra! Hur är det med er?

Vi måste våga göra något!

Vi måste våga göra något!

Ted Gärdestad, Robin Williams, Tim Bergling… dessa tre har psykisk ohälsa gemensamt, alla var relativt öppna med sina problem – trots detta vet vi att två av dem tagit sitt liv. De orkade inte mer. Vad som hänt med Tim Bergling vet vi inte än, men att den psykiska ohälsan var iblandad står nog rätt klart.

Detta är alltså offentliga personer som mått dåligt, trots (eller kanske pga) sin framgång. Alla visste hur det stod till med Ted Gärdestad, ändå fick han inte den hjälp han behövde för att orka leva vidare. Med det var ju länge sen, det är bättre idag. Eller? Robin Williams var ju också framgångsrik och älskad, han orkade inte heller – det hade alltså inte hänt särskilt mycket åren mellan Ted och Robins död.

Jag hörde när Tim berättade om sin ångest vid mer än ett tillfälle och trodde i min enfald att han fick (och tog emot) den hjälp som behövdes. Återigen säger jag att vi inte vet vad som hänt honom, men oavsett om han valt att avsluta sitt liv eller ej så måste vi våga se att folk mår dåligt. Men inte ens de som säger detta öppet får den hjälp de behöver. Detta måste ändras!

Att må dåligt och att känna sej ensam ses ofta som en svaghet. Många känner sej ensamma i dag, trots att de har både arbete och familj. Avsaknaden av ”riktiga” vänner är en sorg och något man skäms över. Jag vet – jag har varit där. Att inte ha en fulltecknad almanacka, fira helgen med vänner eller ha ett social aktivt liv är för många en skam. Men även den som har ett socialt liv med fulltecknad almanacka och framgångsrik karriär kan må dåligt – depression kan drabba alla!

Att dessutom drabbas av utbrändhet och inte få chans att komma tillbaka till ett frisk liv är livsfarligt! Utbrändhet innebär oftast att man är deprimerad och har svårt att se något positivt alls i tillvaron. Går man ner i depressionen för mycket är det väldigt svårt att komma upp igen, hur framgångsrik man än är. Utbrändhet och depression i kombination med frustration är farligt. Man tänker att det ändå inte spelar någon roll vad man gör, blir destruktiv och desperat. Tankeverksamheten fungerar inte och man tar väldigt konstigt beslut. Får man inte hjälp kanske man aldrig kan ta sej upp igen.

Att som utbränd/deprimerad får höra att man ska ”rycka upp sej” eller ”bita ihop” är inget annat än kränkande. Man vill ju inget annat än att må bra! Men man kan varken rycka upp sej eller bita ihop, man orkar helt enkelt inte! Man behöver hjälp! Man behöver att någon SER en och leder en framåt. Man behöver någon som sitter ner och säger att allt kommer att bli bättre, men att det kommer att ta lite tid. Man behöver någon som orkar finnas där och som orkar lyssna. Någon som kan ta beslut åt en när man själv inte orkar eller kan. Någon som orkar se ens dåliga sidor men ändå accepterar en. Men man behöver inte någon som jamsar med och tycker synd om. Man behöver hjälp att styra upp livet, komma ihåg läkartider mm och som pekar med hela handen men med respekt. Men hur många vågar och orkar vara det stödet? Vem orkar vara den vännen?

Jag hade ingen som på riktigt fattade hur illa det var. Men jag orkade ändå ta mej till psykolog som kunde lotsa mej genom processen. Det var skitjobbigt – men nödvändigt. Jag ville nog aldrig dö, men jag ville heller inte leva som jag gjorde. Det tog många år innan jag ens kunde tänka en positiv tanke, men jag visade nog inte så mycket utåt. De jag försökte prata med skojade bort det jag sa och tog mej inte alls på allvar. Det kändes. Jag var ensam. Trots att det fanns mängder med människor runt mej. Men ingen SÅG mej. Ingen orkade lyssna. Kanske för att många mår dåligt själva…? Vem vet…

Jag är fortfarande inte helt frisk, men jag är inte längre deprimerad. Jag har ett bra liv. Jag har numera en man, två vuxna barn och föräldrar. Däremot är det knapert med vänner. Det är svårt att få nya vänner som vuxen, hur mycket man än försöker. Etablerade gemenskaper släpper ogärna in någon ny… tyvärr. Många känner som jag. Jag kan se det på olika mingel och sk kändisfester, blicken som visar osäkerhet, sorg och ensamhet. Jag känner igen blicken, jag har ju haft den ju själv och brukar då ta tag i personen och erbjuda plats brevid oss. Att stå helt ensam på ett mingel är obekvämt och man skäms över sin ensamhet. Man sitter hellre med okända än står helt ensam. Hur många står inte med blicken i telefonen för att slippa visa sin ensamhet…

Det jag vill säga med detta långa jidder är att vi måste bry oss! Kanske måste vi även visa vår sårbarhet. Framgång och karriär innebär inte automatiskt att man är lycklig och att livet leker. Det finns många ensamma människor i vår närhet som bara vill att någon ska SE dem. Jag vågar se. Jag vågar stå brevid. Jag vågar sträcka ut handen och både be om hjälp och ge hjälp. Gör du?

Med små handlingar kan man rädda liv. Att SE någon kan rädda liv. Att ge av sin tid kan rädda ett liv. Det är dax att börja nu! Låt inte de liv som redan släckts vara förgäves, var den medmänniska som du borde vara. Börja idag. Du kanske räddar ett liv.

 

Ingen lätt match att byta efternamn

Ingen lätt match att byta efternamn

För exakt två år sedan blev vårt nya efternamn godkänt och vi kunde äntligen gå vidare med våra bröllopsplaner. Martin bytte namn direkt, jag skulle byta (ta hans nya namn som tillägg till mitt alltså) iom vigseln. Men vilken jäkla resa det var att komma dit…

Att byta namn är skitenkelt, iaf om man bara ska byta till sin partners. I vårt fall var det lite knepigare än så, vi skulle nämligen komma på ett helt nytt namn först. När man ska komma på ett nytt namn får det inte finnas tidigare, det ska inte kunna förväxlas med ett redan existerande, får heller inte användas av ett företag eller vara kränkande. Detta var de regler som gällde för drygt två år sedan, det är lite annorlunda numera.

Vi lämnade snabbt in ett förslag, men hade inte grepp om det där med företagsbiten då. Det fanns massor med företag som gillade vårt namn och redan hette det. Ett bra namn alltså – Surt! Har man påbörjat namnbytesproceduren så måste man fortsätta, annars sumpar man pengarna man redan betalat in. Så nu började letandet. Vi kollade igenom svenska ordlistan och engelska, men hittade inget som lockade eller som funkade iom reglerna. Vi fortsatte med latinska ordboken och där fanns några ord som var lite kul, men inget vi fastnade för. Nu hade det gått ganska lång tid och vi började få panik. Vi kunde ju heller inte boka bröllopsresa eller ens beställa vigselpapper utan att namnet var klart…

Afrika och Gambia blev lösningen! Först gick vi igenom Wollof, språket som jag pratade när jag bodde där och tycker är ett fint språk med roliga ord. Där fanns några tänkbara, men inte det perfekta. Då gick vi vidare till Mandinka, som är nästa stora språk där och som vår familj pratar. Där fanns fler! Halleluja! Vi skrev upp alla tänkbara ord/namn, smakade på dem och strök vart efter. Till slut hade vi tre förslag som absolut inte fanns som vare sej namn eller företag i Sverige – detta bara måste gå vägen.

Handläggningstiden är 9 veckor, men när man redan är inne i processen går det lite snabbare. Efter några veckor fick vi veta att vårt första förslag var godkänt och nu skulle ligga ute på patentverkets hemsida i fyra veckor så folk kunde opponera sej. Var allt lugnt så skulle namnet godkännas och då skulle Martin heta det direkt. Å så blev det! 7 april 2016 kom beslutet och alla myndigheter hade redan ändrat hans namn. Nu hade vi tre månader på oss att fixa allt till bröllopet, stressen var äntligen över. Fyra månader senare hade vi gift oss, fixat alla papper och hade äntligen ett gemensamt efternamn.

Visst är det kul att ha ett alldeles eget efternamn, men vägen dit var rätt snårig. Martin ville byta namn men fick heller inte ta mitt eftersom det är ett ingift namn. Vi hade alltså inte så mycket att välja på om vi ville ha ett gemensam namn. Att hitta ett nytt efternamn är svårt! Visst kan man pussla med bokstäver från de tidigare namnen, men det är inte jättelätt det heller. På patentverkets sida finns förslag på efternamn, men hur kul är det att ta ett som någon annan kommit på och som inte betyder något för just mej. Det man ska tänka mest på är att vara ute i god tid och inte dra ut på resa i slutprocessen. Det är nämligen knepigt att vara utomlands då eftersom myndigheterna ändrar namnet direkt som det blir godkänt. Är man utanför Sverige då kan det ställa till lite problem.

Att vi fick ett namn från Gambia betyder väldigt mycket för mej. Det är ju där jag har mitt hjärta. Vårt namn Jikita betyder ”hopp” på mandinka och det känns väldigt bra med just den betydelsen eftersom vi startade ett helt nytt kapitel i vårt liv iom bröllopet och verkligen har ett hopp om ett långt lyckligt liv. Man kan ju hoppas på så mycket; en fin dag, ett friskt liv, vackert väder osv, det finns alltid HOPP!

Förr frågade alltid familjen i Gambia hur Martin mådde, nu frågar de hur Mr Jikita mår. De är så otroligt stolta över vårt namn och hade fest i byn till vår ära när vi gifte oss. Snart går vi igenom säkerhetskontrollen för första gången där med vårt gambiska namn, det ska bli väldigt spännande  🙂

 

Blir aldrig helt klar

Blir aldrig helt klar

Jag har en känsla av att aldrig bli helt klar med något som jag gör. Det spelar ingen roll om det handlar om jobb eller hushållsarbete – jag blir aldrig helt klar!

Ta bara det här med städning. OM, jag säger OM, jag lyckas städa och röja ett rum helt och hållet, så blir det kaos någon annanstans. Att ha hela hemmet både röjt på grejer och i ordning finns inte – men det är en dröm och det måste ske senast i juli!!! Då får vi nämligen besök som ska bo här några dagar.

Jag har röjt här hemma i drygt ett år, håller på med en sk dödsstädning. Det innebär att jag rensar ur grejer som vi helt enkelt inte använder, behöver eller som bara samlar damm. Hittills har det blivit ett berg av fulla flyttkartonger, vi hade två loppisar förra sommaren och blev av med lite. Hela mitt träningsrum är fyllt med kartonger och jag blir snart galen på riktigt. Så nu har jag bestämt att det blir loppis igen i maj – nu ska grejerna bort!

Men det räcker ju inte med en loppis, det finns mängder med nya grejer att lägga i nya kartonger… tyvärr… Så kampen fortsätter och som det känns nu blir jag aldrig färdig. Mardrömmen är att flytta… och jag har en plan om att flytta om kanske 10-12 år… då MÅSTE huset vara röjt! Nu låter det som vi bort i en 18-rummare typ… vi har 98 kvadrat  🙂

Det var städningen… sen har vi jobb… mailen fylls ständigt. Medan jag går igenom mailen och markerar det som är intressant kommer det mer… tar jag en dag att bara rensa och svara på och skriva texter så har jag kommit efter med att kolla in nyheter. Går jag igenom nyheter så kommer jag efter med mailen. Ägnar jag tid åt bloggen kommer jag efter med magasinet och vice versa. Ägnar jag tid åt både bloggen och magasinet ser hemmet snart ut som ett bombnedslag… Å skulle jag jobba ute i trädgården en dag… jag ni fattar själva…

Jag fattar inte hur folk gör??? Hur gör man för att ha en städat och prydligt hem??? Sover man inte??? Jag tycker att jag pysslar, plockar och fixar konstant. Samtidigt så skriver jag också konstant, det blir lite kluvet… men så måste ju alla ha det? Å jag har inte ens några hemmaboende små barn att skylla på…

Så nu vill jag höra från er: Har ni det likadant? Känner ni också att ni tappar greppet ibland? Å ni som är ikapp med både jobb och hem, hur gör ni? Sover ni aldrig? Är ni sönderstressade eller är ni sådär härligt avslappnade som jag skulle vilja vara i ett prydligt hem. Hur gör man? Jag behöver tips!

Hjälp!!!

Alla andra planer försvann med dagens dödsbud

Alla andra planer försvann med dagens dödsbud

Jag har en lång lista på inlägg som jag måste få ur mej, men den listan la jag snabbt åt sidan när jag nåddes av dagens dödsbud. Beskedet om att Barbro, Lill-Babs, lämnat oss var en spark i magen kan man nog säga och överskuggar just nu allt annat. Hon är en av de trevligaste och mest ödmjuka människor jag någonsin träffat.

Under mina 48 år på jorden har jag mött många offentliga personer. Det har varit artister, skådisar, musiker, tv-personligheter, idrottsmän, företagsledare, kungligheter och en massa annat. De flesta har bara passerat, men några har stannat kvar i hjärtat. En av dem är just Lill-Babs som hade den unika egenskapen att få ALLA att känna sej sedda och viktiga just där och just då. Hon hade alltid ett vänligt ord och en kram över.

Jag hade förmånen att träffa henne flera gånger och när jag för 20 år sedan bokade hela Filmstaden för en stor familjefest ställde hon upp utan tvekan. Barbro var en av dem som stöttade min kamp att vara hemma med barnen och som gjorde vad hon kunde för att hjälpa mej och alla andra som hade den önskan. Just den här gången ställde hon och Malin upp som domare i en teckningstävling där hundratals barn skickat in sina bidrag. Det blev en otroligt härlig dag med gratis filmvisning, show med Pippi och ett enormt ballongsläpp. Detta var den 15/5 1998 – vilken härlig dag vi fick!

Sedan dess har vi setts lite då och då på olika event och jobb. Och det jag slogs av varenda gång var just hennes otroliga vänlighet. Hon var vänligheten personifierad och jag vet ingen som har något ont att säga om henne. Barbro kunde skicka blombud spontant en tråkig tisdag, bara för att… eller dra iväg ett sms med ett hjärta. Hon var ren och skär kärlek, vänlighet och ödmjukhet.

Jag träffade henne senast i höstas på Kristallengalan, väldigt snabbt på röda mattan när jag jobbade. Hon kom tillsammans med den andra vänligaste personen i Sverige, nämligen Bert-Åke Varg och underbara Marianne Mörk. Trion skrattade sej igenom den låååånga mattan och gav alla fotografera vad de ville ha och jag fick en kram på slutet.

Det är inte många kvar nu av de där riktigt stora personligheterna. Jag tänker inte räkna upp de som är kvar, det blir för makabert… men jag fasar för de närmaste åren kan man väl lugnt säga. Sverige har redan blivit lite gråare och kommer att bli ännu mer med tiden. Det är några som lyst upp vårt land lite extra och där är förstås Barbro en av de starkast lysande stjärnorna.

Jag är mer berörd än jag varit på länge, och idag går förstås tankarna mest till de närmaste. Barbro – Lill-Babs – jag glömmer dej aldrig. Vi är många som aldrig glömmer dej. En stor stjärna har slocknat.

Visa upp Studenten!

Visa upp Studenten!

*** Detta är ett samarbete med BGA Fotocenter ***

 

En av mina absolut lyckligaste dagar var när äldste sonen tog studenten. 13 långa år av mobbing, oförstående lärare och trassel var äntligen över! Den som inte har barn med diagnoser kan aldrig förstå hur jobbig skolvärlden kan vara…

Studenten planerades och styrdes upp efter konstens alla regler. Vi planerade vad det skulle bjudas på, studentmössan beställdes och kostymen inhandlades. Men det var när vi fick hem studentskylten som allt blev på riktigt – det var verkligen över! Bilden på den där lilla grabben som inte ens kunde gå själv… bokstäverna under bilden som visade att nu var det slut!

Hos BGA Fotocenter hittar du den snygga studentskyltar till ett riktigt bra pris. Där finns ett flertal olika mallar och teman du kan välja mellan för att göra din studentskylt precis så fin och personlig som du vill ha den.

Jag var noga när jag valde bild. Den fick inte vara pinsam utan skulle antingen vara rolig eller söt. Precis som jag tycker att ett firande ska vara. Det får inte bli pinsamt, det är inte roligt för någon – särskilt inte för huvudpersonen. Så det blev en bild där sonen sitter och ler i solen med kepsen på sned.

 

Dagen kom och vädret var perfekt! Solen sken och finbilen var framkörd. Sonen hade valt bort studentflaket och fick istället åka en fin gammal veteranbil hem. Han höll glatt i sin skylt hela vägen hem. Detta är snart 7 år sedan, men jag blir fotfarande alldeles varm i hjärtat när jag ser fotot på sonen som står vid sidan om finbilen och njuter av dagen.

Om 3 månader springer årets studenter ut, glöm inte att beställa studentskylten i god tid!

Vad skulle du säga?

Vad skulle du säga?

Titta på bilden här till höger. Det ni ser är mej när jag gifter mej som 22- resp 46-åring. Det är alltså 24 år mellan bilderna och det är så mycket som jag skulle velat säga till mitt yngre jag…

Det var inte så att jag gifte mej hastigt, den där första gången. Inte alls! Vi hade varit tillsammans i åtta år, hade rest en massa och kände varandra så väl man kan efter så många år. Vi var färdiga med utbildningar, festande och allt annat som hör ungdomen till – nu ville vi stadga oss, skapa ett hem och ha barn. Å så blev det. Det jag inte hade räknat med var att barn förändrar en och vi växte helt enkelt ifrån varandra. Efter 14 år varav 6 år som gifta, blev det skilsmässa.

Idag sitter jag här med massor av erfarenheter, vuxna barn och en ny man – men i samma hus faktiskt. Om jag kunde så hade jag sagt till den där unga bruden att inte planera så mycket, det blir ändå aldrig som man planerar eller tror. Jag hade också sagt att jag ska tro mer på mej själv och förstå att jag faktiskt kan en himla massa. Jag hade uppmanat mitt yngre jag att söka lycka inom mej själv, att hitta lugn och harmoni – det jag faktiskt kände i Gambia när jag bodde där som 20-åring. Ända sedan dess har jag vetat att lycka inte sitter i pengar, saker, ”rätt man” eller ens att ha en god hälsa (även om det hjälper) – utan att den finns inom en och att man måste hitta den själv. Sen hade jag också sagt att min tid kommer. Den rätte kommer att dyka upp, även om väntan blir lång. Jag kommer att få ett lyckligt liv, bara jag har lite tålamod. Just tålamod har aldrig varit min starka sida.

Men mitt yngre jag hade förmodligen inte haft tid att lyssna på mitt äldre jag, eftersom jag hade alltid hade hundra järn i elden och planerade vartenda steg massor med år framåt. Vi skulle ha två barn, gärna tätt, resa med barnen och ha ett långt liv tillsammans. Men så blev det inte… barnen kom, två stycken, tätt – den planen höll… men de var sjuka och äktenskapet höll inte – det var inte alls med i planen. Sen var jag ensam i tio långa år… det hade jag aldrig ens kunnat drömma om! Hade jag gjort annorlunda om jag vetat? Kanske. Kanske inte. En hel del hade jag nog gjort annorlunda om jag vetat… vad behåller jag för mej själv.

Men allt jag gjorde då har lett fram till den jag är idag och idag kan jag säga att jag är genuint lycklig. Inte för att jag har allt jag behöver eller har den perfekta mannen, utan för att jag hittat lugn och harmoni. Jag har ett hem, jag har kläder på kroppen och mat i magen, jag är inte ensam, men jag har inte hälsan och ändå är jag lycklig. Jag är trygg i vetskapen om att jag inte är ensam och inte heller kommer att bli även om jag blir sämre. Jag kan vara helt och hållet mej själv numera, jag är ”good enough”. Jag behöver inte längre vara den perfekta mamma, hustrun, hushållerska eller ha nån slags karriär. Det räcker med att bara vara jag. Tänk om jag fattat det tidigare!

En av fördelarna med att bli äldre/gammal är just att inse saker som man inte såg tidigare. Att landa i en trygghet där man bara är och struntar i allt runtomkring. När jag gifte mej som 22-åring låg hela livet framför mej och allt var så enkelt. När jag gifte om mej 24 år senare hade ett helt liv passerat, de planerade barnen är vuxna och utflyttade, jag är så mycket klokare. Å livet är ju inte slut än! Får jag vara hyfsat frisk borde jag iaf ha 35 år kvar att leva och de ska bli de bästa hade jag tänkt. År när jag kan vara mej själv, strunta i ”hur man ska vara” och göra roliga saker tillsammans med de vuxna barnen och min älskade man.

Jag vill absolut inte vara 22 igen! Jag vill bara vara jag, precis där jag är just nu. Lite klokare, lite mer nonchalant, mycket lugnare, helt och hållet lycklig.

Vad hade du sagt till ditt yngre jag?

 

Gillar ni TV-serier?

Gillar ni TV-serier?

Kollar ni på tv-serier? Tittar ni isf via den ”vanliga” tv´n eller har ni köpt kanaler? Fram till Martin kom in i huset så tittade jag bara på det som visades på SVT, TV 3 och TV4. Nu är det lite annorlunda…

När jag var ensam tillät inte ekonomin några extra kanaler, dessutom avskyr jag fjärrkontroller och fattar inte hur de funkar – så vi hade vårt grundutbud och klarade oss bra med det. För tio år sedan kom Martin in i hushållet, han var van vid lite mer än fyra kanaler… men från början var ekonomin mer än ansträngd så vi hade fortfarande mina standardkanaler ett bra tag och lika glad för det var jag. Men inte de andra…

Efter några år utökade vi basutbudet och fick lite fler kanaler, vilka har jag faktiskt ingen aning om. Jag lyckades hitta TLC efter ett tag och där hittade jag kul program och med dessa var jag mer än nöjd. De andra fattade ju hur fjärrkontrollerna funkade och kollade på en massa program och kanaler som jag inte ens visste att vi hade och fortfarande inte har koll på.

Jag vet fortfarande inte hur fjärrkontrollerna fungerar och orkar inte lära mej det heller, tur är nog det annars skulle jag inte få något gjort alls på dagarna. Sedan barnen flyttade hade vi nämligen börjat kolla på serier! Kvällar och helger går nu åt till att maraton-titta på någon serie, det kan bli ett par avsnitt varje dag. Vi tittar alltid tillsammans, jag vet ju inte hur jag hittar dem…

Jag tror att allt började med att vi tittade igenom alla avsnitt av Glee, sen fortsatte vi med Ones upon a time, Doc Martin, Empire, Outlander, Blacklist och Bones och säkert något mer som jag inte kommer ihåg. Det där med att vänta en vecka på nästa avsnitt börjar kännas lite avlägset faktiskt. Nu kan man titta igenom en hel säsong på bara några veckor och sedan börja på nästa. Vi har precis avslutat en serie och vet att det finns nya säsonger av en del som vi följer, så nu är frågan om vi ska fortsätta med Empire, Blacklist eller Outlander… vilken skulle ni ta?

Har ni några favoritserier? Kan ni tipsa om något som vi borde se?

Obehaglig till mods på Alla Hjärtans dag

Obehaglig till mods på Alla Hjärtans dag

Ända fram till 2008 avskydde jag Alla Hjärtans dag. Det var en dag förknippad med ensamhet och utanförskap. Nyårsafton och midsommarafton hörde också till den kategorin dagar. Alla hade någon att fira med utom jag…

Jag tyckte periodvis att det var riktigt jobbigt att vara ensam och just Alla Hjärtans dag blev det tydligare än resten av året. Då trycks det lixom upp i ansiktet på en hur ensam man faktiskt är. Å den känslan är kvar trots att det nu är 10 år sedan jag träffade Martin. Inte så att jag känner mej ensam längre, mer att jag vet hur det känns att känna sej ensammast i hela världen.

Att prata ensamhet är tabu, särskilt om man faktiskt ha folk runt sej. Men ensamhet kan ju kännas olika och se olika ut. När det var som värst hade jag två barn och två föräldrar, samt ett gäng ”bekanta” – men någon ”bästa” kompis eller riktigt nära vänner fanns inte. När det var något särskilt var det jag, barnen och mina föräldrar som firade, och det var väl fint – men en dag som tex Alla Hjärtans dag känner man sej lätt ensam och utanför ändå.

Så jag tänker på alla dem som känner som jag gjorde. Hur ensamheten skavde och tärde och nästan frätte hål i mej. Hur bitterheten och sorgen låg som en våt filt över dagen och dagarna runt. Alla andra hade ju nån… och nu måste det ju vara ännu värre med hela den kommersiella karusellen som bara blir värre och värre. Jag tänker också på dem som förlorat någon och kanske inte ens hunnit igenom sitt sorgeår. Hur saknade blir ännu större när man nyligen faktiskt hade någon. Någon man kanske levt med i många, många år.

Jag hade faktiskt gett upp, bitterheten var borta och jag hade accepterat att vara ensam resten av livet. Då dök han helt plötsligt upp! Det tog tio år av ensamhet att hitta honom, min perfekta pusselbit. Jag hoppas av hela mitt hjärta att alla ensamma där ute också ska hitta sin pusselbit att uppleva genuin gemenskap med och dela resten av livet tillsammans med. Att det finns någon för alla måste vi nog tro på, eller hur? Säger jag, som hade gett upp… men han fanns ju!

Jag är inte ensam och utanför längre, men jag minns känslan. Och jag kommer aldrig att glömma den och inte heller förringa lyckan att leva i den tvåsamhet jag gör idag. Vi firar egentligen inte Alla Hjärtans dag här hemma, däremot är vi faktiskt löjligt romantiska nästan årets alla andra dagar. Det kan låta överdrivet, men så är det faktiskt. Vi firar allt som går att fira om det så bara är att vi har månadsdag eller varit tillsammans ett jämnt antal dagar. Det behöver inte ens handla om oss, det kan vara årets första vårtecken, en vacker dag eller att bara muntra upp en tråkig dag! Allt går att fira och ska firas! Man behöver varken klä upp sej eller gå ut, det räcker med att duka lite fint och skåla i vatten.

Att fira kärleken en enda dag om året känns ganska fjuttigt faktiskt. Man vet aldrig när livet tar slut, så min uppmaning till er är att fira allt! Och på nästa Alla Hjärtans dag tänka lite extra på den som ingen har… och kanske behöver din kärlek mest.

Med skratt kommer man långt

Med skratt kommer man långt

2008

Idag är det exakt tio år sedan Martin och jag kom överens om att bli ett par. Det var faktiskt så. Vi hade känt varandra länge och under de senaste veckorna kommit varandra närmare och blivit lite smått intresserade av varandra (Martin var kär, jag visste nog inte vad jag kände). Kvällen innan chattade vi via MSN och kom på nattkröken fram till att vi iaf kunde testa att ha en relation. Då hade vi inte ens pussat varandra  🙂

Första gången vi träffades var i Viktväktarnas lokal i Tullinge i januari 2001. Jag stod vid vågen, han satt i kassan. Vi hälsade, mycket mer än så var det inte. Under åren sågs vi när vi jobbade på olika ställen, vi pratade lite men mycket mer var det inte. Nånstans runt 2007 träffades vi regelbundet på Viktväktarna i Tumba och Södertälje och slängde käft, vi hade kul när vi jobbade. Men inget mer än så. Han var ju yngre, datanörd… Inget för mej alls!

Men så blev det alltså ändå så att vi blev ett par, väldigt otippat! Å sen tog det bara ett par veckor så flyttade han in hos mej och killarna. Martin kom in i vårt liv när allt var ett enda stort kaos. Vi hade inget kök pga en översvämning, köket bestod av fyra betongväggar, en slipat betonggolv och fläktar som surrade dygnet runt. De hormonstinna tonårskillarna och jag var sjuka av slipdammet och hunden var konstant sjuk pga en kronisk magkatarr… Många hade nog lagt benen på ryggen och sprungit, men Martin stannade otroligt nog kvar. Sedan dess har det varit vi och mycket har det varit skrattet som hållit ihop oss. Vi har alltid nära till skratt och roligt tillsammans.

2016

Jag frågade idag vad som varit bäst under de här tio åren. Hans svar var bröllopet och bröllopsresan, något jag håller med honom om trots att jag tvekade länge om att gifta mej igen. Sen sa han att något han saknar är kryssningarna vi gjorde med killarna ett par gånger om året. Vi kallade det för skrattryssningar, just för att vi skrattade i stort sett konstant under 24 timmar. Vi hade så otroligt roligt. Ett minne att vårda i hjärtat eftersom den tiden aldrig kommer tillbaka. Det kommer aldrig att bara vara vi fyra i en liten hytt igen. Nu har de flickvänner och sina egna liv. Visst kan vi åka iväg allihop, men just DET kommer inte tillbaka.

Ett annat minne som direkt dyker upp är resan till Tanzania. Som vi slet för att få ihop pengarna och vilken häftig upplevelse det blev! Allt blev precis som vi önskat. Vi såg The Big Five, simmade med vilda delfiner och hade två fantastiska veckor tillsammans alla fyra. Vi har rest mycket tillsammans och det kommer vi aldrig att sluta med, även om inte barnen är med längre.

Som vi har skrattat. Skrattet har varit en väldigt viktig del i vårt liv. Vi har nämligen haft ganska många väldigt jobbiga perioder, då allt varit nästan helt svart. Hade vi inte haft skrattet hade vi nog gått under. Barn har krisat, vi har haft tre översvämningar i huset, mängder med dödsfall, extremt dålig ekonomi periodvis, nya diagnoser och en massa annat. Vi har aldrig haft trassligt med varandra, men runt om oss har det varit minst sagt tufft. Galghumor och skratt har räddat oss mer än en gång.

2011

De här tio åren har gått jättesnabbt, samtidigt som det känns som att det alltid har varit vi. Konstig ekvation det där. Martin är min pusselbit, perfect match lixom. Vi accepterar varandras olikheter och tillkortakommanden, fel och brister. Vi försöker inte ändra på varandra utan utnyttjar istället våra olikheter och styrkor. Jag är rätt otålig, han är lugn med oceaner av tålamod. Jag avskyr att laga mat, han älskar det. Jag tycker om att pyssla i trädgården, han fattar inte vitsen med en trädgård knappt. Vi kompletterar varandra väldigt bra helt enkelt. Men vi har förstås likheter också; vi har samma syn på ekonomi, älskar att resa, har inget statustänk och bägge ogillar att städa  🙂

Vi kan prata i timmar med varandra och det tänker vi fortsätta med i minst tio år till. Å skratta förstås. Med skratt kan man komma långt 🙂