Browsed by
Etikett: Familj

Massor med tips till Farsan!

Massor med tips till Farsan!

Visst kan man köpa den traditionella slipsen vart enda år, men hur kul är det? Det roliga är ju när man hittar den perfekta grejen, som pappa faktiskt kommer att använda. Här kommer några tips!

Glossybox! Skönhet för män? Japp! Det finns jättefina boxar speciellt för män, med en massa härliga produkter både för kroppen, håret och skägget. I boxen finns även beskrivningar på hur produkterna ska användas, så kan pappa experimentera lite på egen hand om han är ovan.

Eller kanske en tidningsprenumeration från Readly? Kanske pappa är intresserad av tex whisky och vill veta mer om det. Så lyxigt att få hem ett snyggt magasin om sitt intresse några gånger om året. Kanske tillsammans med en tillhörande flaska med den ädla drycken? Min pappa skulle definitivt gilla detta!

En spännande bok går alltid hem! På Bookbeat kan pappa lyssna gratis i hela 30 dagar och det finns även familjeabonnemang så alla kan lyssna förmånligt och sedan kanske prata om böckerna. Som familjens egna lilla bokklubb. I vår familj går böckerna runt och blir ett roligt samtalsämne.

Godisbox! Kommer man inte på den perfekta presenten så funkar alltid godis! Godisboxen har satt ihop härliga boxar till pappa med både godis, strumpor, trisslotter och en massa annat. Lite av varje, gott och användbart! Vi är riktiga godisråttor, så detta skulle passa alla i vår familj!

Ja, här är bara några tips om vad pappa kan få. Du beställer enkelt via nätet och det kommer hem direkt till pappa, så även om du inte kan hälsa på honom – kan han få en gåva som du själv tänkt ut åt honom.

”Inlägget innehåller annonslänkar från Glossybox, Readly, Bookbeat och Godisboxen”

Nu säljer vi!

Nu säljer vi!

Vår plan är alltså att sälja huset och bo i husbil under sommaren om några år. För att komma dit måste man röja, rejält!

Vårt hus är ganska litet, ca 100 kvm. Sen finns det även garage och förråd. Ställen där grejer har en förmåga att samlas. Jag har bott i huset sedan 92, Martin sedan 2008. Här finns det grejer! Eller fanns… kanske man ska säga. Vi röjer och har gjort det i snart tio år.

Första rejäla utrensningen gjorde vi 2009/2010 då vi skulle finansiera en safariresa. Min 40-års present och drömresa. Vi sålde av massor och fick ihop till en av biljetterna.

De senaste 5 åren har vi lagt in en ny växel och har börjat döstäda som många kallar det. Å nu har vi lagt all nostalgi åt sidan, tom mina älskade tomtar åker nu. Och nu står vi på loppis så mycket vi bara kan. Som ni i helgen.

I fredags packades bilen och igår kl 8 packade vi upp våra grejer i Folkets Hus i Tumba. Det var inte jättemycket folk, men jag blev av med en hel del. Just igår satsade jag på smågrejer och sålde nästan allt för 10 kr. Idag har jag plockat fram annat, idag är det lite dyrare saker och tomtar!

När jag packat ihop kl 16 hoppas jag ha 2-3 kartonger färre än igår morse och lite extra pengar i plånboken. Vi har långt kvar för att få plats i en husbil, men vi är en bit på väg 🙂

Borde du också rensa eller har du redan börjat?

Firar 19 år med Viktväktarna idag!

Firar 19 år med Viktväktarna idag!

Före VV. Smal, före bröllopet. Smal och stark!

Den 7 augusti 2000 fick jag nog av mej själv och skrev in mej på Viktväktarna. Inte för att jag var jättetjock, utan för att jag behövde lära om när det gäller mat. Skaffa en ny, sundare livsstil, för mej och barnen. 19 år har gått, idag är jag väldigt nöjd med mitt beslut.

Jag var 30 år, åt oftast inget på dagarna men sen smällde jag i mej skogaholmslimpa med ett tjockt lager hushållsost på kvällarna. Det är ju så gott! Men det är ju inte mycket näring… och det kan knappast kallas sund kosthållning. Men så var det! Jag mådde skit! Jag var ganska nyskild, mitt i en rejäl utbrändhet, konstant trött, superstressad och en rätt ledsen ensamstående morsa. Att min bästa kompis dog en vecka senare gjorde inte saken bättre… men samtidigt gjorde hennes död att jag fick en insikt om att jag måste ta hand om mej bättre.

Så jag skrev in mej på Viktväktarna i Tullinge Centrum, tillsammans med min mamma. Min första vecka räknade vi prickar, jag hade fattat det hyfsat när jag kom dit veckan två och då fick vi veta att det from nu skulle handla om Points. Tack för den! Det var bara att glömma allt från första veckan och lära om, samtidigt som jag skulle smälta att min bästa vän inte fanns längre… Men det gick! Points var ju dessutom såååå mycket enklare än Prickar!

Jag hade svårt att gå ner i vikt, det blev ett par hekto ner och sedan stod det still. Jag följde programmet till punkt och pricka, även konsulenten tyckte det borde gå snabbare – men jag gav mej inte! Jag fick hjälpa till vid vågen som extra pepp och för att verkligen inte tappa greppet. Det var kul, jag lärde känna både personal på VV och andra medlemmar. Med mina små steg skulle det ta ganska exakt fyra år att komma i mål – men jag gjorde det!

Jag fortsatte räkna mina Points, programmen ändrade sej lite och bla blev Points Plus. Jag vågade inte sluta räkna och höll vikten i flera år, tills jag blev sjuk runt 2010. Jag mådde ungefär lika dåligt då som innan jag började på VV. Gick upp allt jag gått ner och blev mer och mer förtvivlad. Något var riktigt fel, det kände jag i hela kroppen. Till slut fick jag hjälp och diagnos efter diagnos trillade på plats. 2013 hade jag gått ner allt igen och sedan dess har jag hållit vikten och kan återigen och sedan dess stolt titulera mej Guldmedlem och normalviktig på Viktväktarna.

Jag var återigen smal, men jag orkade ingenting. Jag kunde knappt stå och dra på mej strumporna, utan var tvungen att sitta ner. Jag kunde inte luta mej fram och sätta på vattnet till badkaret utan att hålla mej i väggen. Jag hade INGEN bålstyrka alls och hade konstant ont i rygg och nacke. Vid det här laget hade jag bla fått diagnosen fibromyalgi och då kan man ju tänka sej att jag skulle skylla värken på den. Istället tog jag tag i träningen, jag ville orka mer, få kontroll på min kropp och få muskler! Jag skulle bli stark!

Så för snart 4 år sedan började jag träna cirkelträning på Curves. Ett gym för tjejer, utan speglar och utan prestige. På bara 30 minuter jobbar jag igenom hela kroppen, med min egen kropp som motstånd. Jag var smal, men smal var egentligen aldrig det jag strävade efter – jag ville ju ha livskvalité och vara hälsosam. Jag åt mej ner i vikt, nu skulle jag träna för att orka leva längre och för att min kropp ska göra det jag ber den om. Länge!

Martin gick ner 60 kg med vv, men det var lite för mycket, detta är mer lagom.

Idag är det 19 år sedan jag skrev in mej på Viktväktarna, ett av det bästa beslut jag fattat i hela mitt liv. Jag mår bra! Jag är så frisk jag förmodligen kan bli. OCH jag träffade min man, vilken bonus! Min älskade Martin som gått ner 60,4 kg med Viktväktarnas hjälp och som jag sedan hade massor med VV-klasser med över hela södra Stockholm. Tillsammans hjälpte vi tusentals medlemmar ner i vikt under de 6 år som vi hade egna klasser.

Både Martin och jag är ganska unika när det gäller Viktväktarna. Vi har nämligen bara skrivit in oss en gång, tagit oss i mål och stannat där. Vi lyckades göra en beständig livsstilsförändring som gett oss ett helt nytt liv. Vi är dessutom unika med att ha träffats på VV och gift oss, något som jag vet att det pratades om en hel del när det hände 🙂

Jag påstår att alla kan gå ner i vikt, men jag säger inte att det är enkelt. Jag skulle heller aldrig säga ”kan vi – så kan ni”, så enkelt är det nämligen inte. Vi har alla olika förutsättningar. Men jag har några tips för att verkligen orka hela vägen och de är *lita på programmet *låt det ta tid, minst 1 år *gläds åt minsta minus på vågen *ha inga förbud *banna aldrig snedstegen *inse att det blir plus ibland *gå jämnviktsprogrammet *glöm motivation – fucking gör det bara!

Och gå på möten om du kan, du kan faktiskt möta ditt livs kärlek 🙂

Hur firar man 19 år på VV då? Jo, man börjar dagen med en helt vanlig frukost, en hundpromenad och ett pass på gymmet. Sen blir det kanske en glass till mellanmål – bara för att jag vill och vet att det inte spelar någon roll i längden.

Ni kan följa med på instagram @marlenerinda om ni vill och se hur min dag ser ut. Jag försöker ge pepp där, så gott jag kan. Jag påstår att jag kan det här nu, men kommer aldrig att sluta ha koll. Appen är fortfarande med mej så gott som dagligen, den släpper jag aldrig! Risken är alldeles för stor att trilla dit i dåliga vanor igen.

Grattis till mej idag och tack Viktväktarna för kärleken! Nästa år firar jag 20 år på VV, då ska jag fortfarande vara på min målvikt, men ännu starkare – då ska jag vara femtio, fit och fräck!

En viktig vecka är över

En viktig vecka är över

Ingen har väl missat att Pride tagit över Stockholm den här veckan? Men nu är den över och avslutades med glädjefylld parad och sprakande show igår. Jag påstår att Prideveckan är en av de viktigaste händelserna på året.

Jag är heterosexuell, kan inte och kommer aldrig helt och hållet förstå hur en homosexuell person (hbtq mfl förstås) känner, mår eller blir bemött. Jag kan se det och höra deras berättelser, men jag kan aldrig förstå det helt, eftersom jag inte kommer att bli bemött på samma sätt. Min kärlek är enkel, som allas borde vara. Min kärlek behöver inte utstå glåpord, sparkar och förtal.

Jag valde min partner själv, gick in i en relation av egen fri vilja, någon kanske lyfte på ögonbrynet för att personen jag valde var yngre än mej och är född i ett annat land – men mer än så var det inte. Riktigt så enkelt är det inte för en person som väljer att älska någon av samma kön. Eller väljer? Väljer man egentligen att älska någon? Är inte det något som bara händer 🙂

Sen finns det andra sk läggningar som gör dessa personer ännu mer utsatta, som tex att inte känna sej hemma i sitt kön. Att bo i ett land där homosexualitet mm är förbjudet. Att ha en funktionsnedsättning och vara homo-, bi- eller kanske transsexuell. De är utsatta på ett helt annat sätt än vi som älskar någon av ett annat kön och är sånt som vi oftast inte tänker på. Nog var det värre för 50 år sedan, men fortfarande är det inte helt accepterat att inte vara hetero. Det finns mycket kvar att jobba på om vi alla ska bli helt accepterade. Folk blir fortfarande fängslade i visa länder! Därför är Prideveckan viktig!

Bild från 2017

För mej är det en vecka av kärlek och acceptans. Både Martin och jag går gärna runt i Prideparken och insuper stämningen som inte går att hitta någon annanstans. Där finns bara glada människor som sprider kärlek. Så som det borde vara året om.

Och sen har vi Prideparaden, galnaste paraden som finns. För tredje året stod jag mitt i vägen och fotade paradens alla ekipage. Bara glädje och kärlek. Hela Stockholm sjöd av värme igår och den kom inte bara från solen kan jag lova.

Nu är veckan över för den här gången, men budskapet måste leva även resten av året. Alla ska vara accepterade! Det spelar ingen roll vem du älskar, hur du klär dej, vilket kön du har eller vilket slags sex du går igång på. Så länge man inte skadar någon annan så är det, och måste det få vara, ok! Jag kan aldrig acceptera något annat!

Det är därför Pride är viktigt och det är därför veckan måste fortsätta att finnas. Tills de andra 51 veckorna blir lika kärleksfulla och alla människor är accepterade för den de är. För att komma dit måste vi sprida kärlek likt konfetti! Särskilt till dem som inte förstår bättre.

Jag ser redan fram emot nästa år och att få stå mitt i vägen, med kameran i högsta hugg och i 3-4 timmar fota glädjen och kärleken i Prideparaden. Det finns inte mycket som slår det 🙂

En andra bröllopsdag

En andra bröllopsdag

Kärlek kan man väl egentligen fira hur mycket som helst, eller hur? Vår bröllopsdag blev lite rumphuggen, vi vill ju gärna ha vatten som tema på vår bröllopsdag – men kunde av olika skäl inte fixa det just det dagen. Så i måndags firade vi bröllopsdag en gång till 🙂

Vi förlovade oss på en strand på Öland. Vi gifte oss ombord på en skärgårdsbåt till Drottningholm. Bröllopsresan var en kryssning på Medelhavet. Första bröllopsdagen var ombord Birkacruises på en långkryssning till Gotland och den andra gick återigen till Drottningholm, med samma båt som vi gifte oss på. Ni ser mönstret va? Vatten!

Vår tredje bröllopsdag firades däremot hemma på altan, iofs mysigt med gott både på tallriken och i glasen. Men vi saknade vattnet… så i måndags körde vi bröllopsdagen i repris genom att kliva på ”vår” båt och ta en tur till Drottningholm. Å vi hade sån sagolik tur! Den kapten vi åkt med senaste gångerna hade kallat in ersättare och ersättaren var skepparen som styrde skutan när vi gifte oss! Han hade tom bilder kvar i sin telefon upp ifrån sitt perspektiv som han visade oss. Så himla kul!

Så det blev en extra trevlig tur, solen sken och allt var precis så där fint som det ska vara en sommardag i Stockholm. Vi gick runt på Drottningholm, satt vid dammen och myste, åt en glass och tog sedan båten tillbaka till stan igen. En helt igenom mysig bröllopsdag, även om det var fel datum. Men vad gör det lixom?

Det är alltid lika mysigt att ta en båttur genom skärgården. Och vi kan absolut rekommendera att gifta sej ombord. Vi är sååå nöjda med vårt val av vigselplats. Särskilt som vi hade den härligaste besättningen och en kapten som hängde i båttutan under bröllopskyssen. Jag kan lova att hela Stockholm hörde 🙂

Så i år firade vi alltså vår bröllopsdag två gånger, vem vet… det kanske blir fler… eller också firar vi något annat. Man ska fira så mycket man bara kan!

På en strand för 4 år sedan

På en strand för 4 år sedan

För fyra år sedan var jag med om det som jag tror att nästan alla flickor drömmer om. Nämligen att mannen med stort M går ner på knä och ber en bli hans för resten av livet. Ett riktigt frieri!

När jag var liten drömde jag om mitt bröllop som skulle gå i vitt och jag skulle ha lång slöja och små barn som strödde blomblad… riktigt så blev det inte… Jag gifte mej första gången när jag var 22 och då var jag iofs klädd i vitt, hade lång slöja och såg ut som en gräddbakelse. Men jag fick inget frieri, vi kom överens bara. Så som jag tror att många par gör.

Men för fyra år sedan kom det alltså och jag som inte skulle gifta mej igen var inte förbered alls. Vi var på stranden på Öland och solnedgången var magiskt vacker. Martin gick ner på knä och jag (som alltså inte var ett dugg förberedd) trodde att han snubblade och störtade efter för att lindra fallet och hjälpa honom upp. Han bad mej tålmodigt att stå still och hålla truten och frågade sedan om jag ville gifta mej med honom. Så klart jag ville!!! Hans ”fall” blev förstås ett bestående minne av kvällen och något vi ofta skrattar åt fortfarande.

Exakt ett år senare gifte vi oss och jag hade inte vit klänning, utan en rosa. Bröllopet blev precis som vi ville, vi sa ja till varandra i fören på en skärgårdsbåt utanför Drottningholm. Varje år sedan dess har vi gjort något som är förknippat med båtar eller vatten – men i år blir det inte så. I år fick Martin inte semester när han önskat, därför firar vi hemma tillsammans med hunden. Jag fixar något gott att äta, sen myser vi ute på altan och tar en promenad i solnedgången. Det är helt ok!

Det spelar ju egentligen ingen roll hur man firar, bara man gör det. Vi är rätt bra på att fira allt vi kan. Vi säger grattis varje månad den 4:e som är dagen vi träffades, den 23:e som alltså är vår förlovnings- och bröllopsdag och varje halvårsdag blir det lite extra. Vi har haft tur som träffat vår pusselbit en bit in i livet. Vi har upplevt äkta kärlek, det är det inte alla som får, och är tacksamma för varenda dag tillsammans.

Martin är min livsbonus. Jag klarar mej alldeles utmärkt på egen hand, men har ett mycket roligare och rikare liv tillsammans med honom. Vi pratar, skrattar, pratar och skrattar lite till. Vi kan efter 11,5 år fortfarande umgås dygnet runt utan problem men har inget emot att den andre åker iväg på egen hand. Vi respekterar och litar på varandra helt och hållet. Vi är ett, men ändå två. Vi har valt ett liv tillsammans och tar ett år i taget. Det som händer händer, vi lever här och nu.

Vi har ett bra liv och är väldigt rädda om det och varandra. Tack Viktväktarna för att ni förde oss samman, snacka om viktminskning med bonus 🙂

Ps. Ni som inte känner till vår historia kan läsa den HÄR. Allt om bröllopet kan ni läsa HÄR och HÄR.

40 grader varmt!

40 grader varmt!

Jag gillar värme och har inga större problem oavsett hur varmt det än blir. Allt beror på luftfuktigheten. När vi landade i Milano igår, var det som att kliva in i en bastu.

Vi kom alltså hem från Öland i tisdags och på onsdagen packade jag om för att igår dra iväg till Italien. Jag var förberedd på värmen och har bara packat tunna sommarkläder.

Klockan 7 klev vi på tåget i Tumba, vid 7.45 Arlanda Express och 9.35 gick flyget från Arlanda. Strax innan vi skulle boarda träffade jag Catarina som också skulle åka med. Vi har träffats lite här och där och jag gillar henne, så det blir kul.

Först tog vi oss till Wien och därifrån flög vi vidare till Milano. Det var nästan molnfritt och man såg snön som ligger kvar på alptopparna. Till nån sån topp skulle vi, typ…

I Milano möttes vi upp av en kvinna som körde oss resten av vägen. Vid 18 stannade vi slutligen vid ett hotell i något som såg ut som en vilande skidort. Vi var framme i Ponte di Lango i Brescia och det är här vi ska vara ett par dagar. Jättefint, men rätt folktomt.

Här ska vi upptäcka mat och dryck, besöka en vingår och se vad som finns att göra på sommaren. Igår hade vi alltså hela 40 grader, idag ska det inte bli mer än typ 35…

Lyxiga dofter till Mamma

Lyxiga dofter till Mamma

*** I samarbete med Livehome.se***

På söndag är det Morsdag och det är dax att uppvakta mamma lite extra. Jag som mamma hoppas förstås att jag är uppskattad flera dagar på året, men lite extra uppmärksamhet skadar inte 🙂

Jag antar att de flesta mammor är som jag, iaf när det gäller hemmet. Man vill ha ordning, lugn och det får gärna dofta gott och fräscht. Jag vill ha svaga dofter, gärna så där så man bara förnimmer det. Gärna av nyregnad skog, eller av blommande syrener – men inte för starkt, bara en antydan.

I sovrummet skulle jag vilja ha en sk aroma diffuser som lixom ångar ut doften och samtidigt återfuktar luften. Livehome.se har jättesnygga, äggformade diffusers i olika färger som rent ut sagt är skitläckra! En aroma diffuser används tillsammans med essentiella oljor. Man väljer sin doft, häller i en till tre droppar olja i vattenbehållaren samt vatten – det är allt! Sen sprejas doften ut som en svag dimma. Du väljer själv hur länge diffusern ska vara igång, om du låter den vara så stängs den av automatiskt efter 7-10 timmar.

Min favoritdiffuser är tillverkad i glas. Den sprider inte bara en härlig doft utan skiftar även i sju olika färger. Om man inte vill ha den helvit alltså, man gör som man vill. Den finns också marmorfärgad, den ni ser på bilden högst upp. Visst är den fin!

Doft är väldigt personligt. Jag vill gärna ha svag doft av tex vanilj, du kanske vill ha en stark av blommande liljekonvaljer. Jag har doftpinnar i trappen som står i min favoritolja så det ska bli en god doft i hela huset. Till diffusern används eteriska oljor, de kan göra oss pigga eller lugna, lite beroende på vad vi väljer. Livehome.se har mängder med oljor, alla färgmarkerade beroende på vad man är ute efter tex blå för uppfriskande doft, grön för havsdoft, rosa för sensuella dofter och blå för lugn.

Just nu har Livehome.se kampanj på min favoritdiffuser och de skickar den redan idag om du beställer direkt. Men du hinner förstås inte få den före Morsdag, det löser du med ett hemmagjort kort och en bukett blommor som får stå för doften så länge 🙂

Ha en fin Morsdag!

Cancerhelvetet knackar på

Cancerhelvetet knackar på

Så kom den objudna gästen även till oss. Den attackerade från flera håll dessutom. Jag pratar förstås om cancerhelvetet.

Som ni säkert har förstått så händer det saker runt om oss som är svåra att prata om. Av respekt för berörda tänker jag inte prata om dem utan om mej och mina tankar. Hur är det att stå lite snett bakom en cancerdrabbad? Vilka tankar har jag och vilka åtgärder tänker jag själv ta. Cancergenen kanske även finns i mitt blod, högst troligt faktiskt. Hur orolig är jag?

Cancer gör inte skillnad på någon. De bryr sej inte om ifall du är fattig eller rik, ung eller gammal, tjock eller smal, vit eller svart, man eller kvinna, lång eller kort, religiös eller ateist. Den kör lixom bara på och förstör. Vi har haft sjukdom runt oss hur många år som helst, även cancer har funnits där. Både min morfar, moster och kusin har drabbats – men det har varit smått diffust eftersom de alla bor så långt bort och jag träffar dem inte i min vardag. Bekanta har också drabbats, bla Pamela och Lotta som pratar öppet om sin sjukdom och även skrivit böcker om hela resan. Ett stort tack till dem måste jag passa på att säga, de ger stort hopp om att även vår resa ska gå bra.

Jag har nästan alltid haft allvarlig sjukdom i vardagen och är ganska konkret, kall kanske en del skulle kalla mej. När jag fick beskedet den här gången konstaterade jag faktum och gick vidare därifrån. Två personer i min närhet skulle från och med då få besked om operation, behandlingsform och en massa annat. I det läget syns inget utanpå och som närstående är det inte mycket man kan göra. Operationsdagen kommer och nu vill alla snabbt veta hur illa det är, har cancern spridit sej, vad händer? Några veckor senare kommer lugnande besked, cancern har inte spridit sej, man har fått bort allt tror man, nu ska såret läka och sedan ska en dosa opereras in i armen och cellgifter väntar.

Alla har hört talas om cellgifter, men vad innebär en sån behandling egentligen? Man googlar, pratar med tidigare cancerpatienter och försöker få fram så mycket info som möjligt. Våra närstående tar mängder med prover och provar ut peruk – nu börjar man förstå att detta händer på riktigt. Man går från något slags vaccum till verklighet. Var tredje vecka ska gifter pumpas in i kroppen. Jag läser att det känns värst 5-7 dagar efter behandling, men det verkar inte stämma med verkligheten i vårt fall. Illamåendet kommer helt plötsligt vid en promenad efter bara ett par dagar.

Alla tappar inte håret, men om man gör det så börjar det efter ungefär två veckor. Man kan be om en kylmössa för att försöka minska håravfallet, men vet inte om någon av dem gjort det. Frågan poppar upp i mitt huvud ”Hur mycket bryr jag mej om mitt hår?” Brösten har jag redan tagit ställning till, kvinnlighet sitter inte i brösten har jag redan konstaterat – jag tog ju bort min E-kupa alldeles frivilligt. Men hur är det med håret? Jag har inget svar på det än faktiskt. Trodde inte att jag brydde mej så mycket, men jag vet faktiskt inte. Kvinnlighet bryr jag mej inte så mycket om och mitt hår växter otroligt snabbt, så jag borde inte bry mej om något så ytligt.

Så här två veckor efter första behandlingen märks inte så mycket mer än att det finns en genuin trötthet som bara anfaller utan förvarning. Ungefär som min egen trötthet, men i mitt fall har det ju en helt annan orsak. Men jag kan ändå förstå hur det känns att bara säcka ihop, när man inte vill något annat än att vara med och vara pigg.

Att stå brevid utan att kunna göra något ger en mängd funderingar. Cancern finns runt mej, från flera håll – hur gör jag för att hålla den borta från min kropp? Har jag genen? Har jag gått på alla kallelser som jag borde? Hur ska jag agera? Självklart finns inte alla svar, men en del. Jag har inte gått på alla undersökningar som jag borde, mammografi har jag gjort, cellprover har jag däremot inte gjort på ett tag. Jag glömde helt enkelt bort det. Senaste kallelsen sitter på kylen, den ska jag ta tag i nu. Sen ska jag också be att få göra ett gentest och se om genen för cancer finns även i mej. Gör den det så vidtar jag åtgärder direkt!

Men cancer kan ju sätta sej på så många ställen, kan man kolla alla? Jag tror inte det? Bröst, livmoder och hud är väl typ det som går att kolla hyfsat enkelt. Tarm, strupe och annat blir ju lite knepigare. Man får väl helt enkelt kolla det man kan och sköta sej så gott man kan. Å då kommer vi till solandet… jag älskar ju solen. Å jag tycker att jag har koll och har redan tagit bort flera märken som det inte varit något i.

Många funderingar blir det. Cancer har som sagt funnits i min närhet förut, även om den blev mer påtaglig nu. Man vet bara något om det man har just nu, det gäller att leva nu. Att skjuta upp saker är en väldigt dum idé, man vet aldrig vad som händer. Så det är där vi står just nu, med cancern som oinbjuden gäst och vardaglig följeslagare. Vi får helt enkelt göra det bästa av en grisig situation. En situation som vi faktiskt inte är värda eller önskar någon annan. Men som sagt; cancerhelvetet bryr sej inte om vem man är, den frågar inte om lov – den bara ockuperar.

Så nu vet ni varför jag kanske inte är lika öppen som jag brukar, varför jag pratar i gåtor och inte berättar allt. Det kanske kommer en dag när jag berättar om vilka som drabbats, kanske inte – allt beror på dem. Tills dess får ni nöja er med mina tankar och resonemang, och min väg genom gentester, resultat och beslut. Och tills dess vill jag veta hur ni resonerar. Om ni omgavs av cancer, skulle ni göra gentestet? Vill ni veta om även ni har cancergenen? Ni kanske redan tagit ställning och gjort testet? Hur tänker ni kring hår, bröst och kvinnlighet?

Och en uppmaning till er kvinnor! Gå på de kallelser ni får för mammografi och cellprover! Ni män; ta PSA-provet även om det känns obehagligt. I Sverige har vi ändå de här förmånerna, utnyttja det!

Ta hand om er!

Eurovision med tjocka släkten!

Eurovision med tjocka släkten!

Jag antar att vi var ganska många som tittade på Eurovision igår. Jag tycker det är kul med Melodifestivalen och följer alla delfinaler så gott jag kan, även om jag skulle föredra att bara ha ett enda program – som det var förr. Eurovision i maj är en liten högtidsstund som jag inte gärna missar och jag följer poängen med spänning. Igår var det ju riktigt spännande!

Till finalen av Melodifestivalen och kvällen för Eurovision bjuder vi gärna in familj och vänner och dukar upp med något gott att äta och dricka. Ingen ska behöva sitta ensam, är vår filosofi. Igår var det dock lite annorlunda, familjen var inbjuden som vanligt – men pga utebliven ork avstod vi från att bjuda in vänner. Jag är inte helt ok just nu och inte alla i familjen heller, ibland får man helt enkelt prioritera även om det känns tråkigt.

Martin fixade mat halva dagen. Vi bjöd på korv och kycklingspett, potatissallad och sallad. Första rabarbern skördades och av detta blev det en rabarberpaj, som vi passade på att göra ett recept av (kommer på onsdag i duifokus.se tror jag). Det var inget överflöd, men alla var mätta och belåtna när vi ätit färdigt. Det härligaste var att vi kunde sitta ute hela kvällen utan att frysa det minsta lilla. Vår familj är inte så mycket för just Eurovision, så de kom och åt med oss – men åkte sedan hem till sitt.

Martin och jag plockade av och kröp sedan upp i soffan för att i lugn och ro se alla bidrag och sedan följa den otroligt spännande omröstningen. Herregud så spännande det var! Bestående intryck av året Eurovision var dock att Madonna sjöng falsk och minen när stackars John fick höra publikens poäng. Usch vad jag tyckte synd om honom i det ögonblicket. Vilken besvikelse!

Det bästa igår var att hela familjen samlades, det var länge sedan. Alla trivdes, skrattade och umgicks på ett lite annat plan än tidigare. Det är svårt att förklara, men det kändes lite extra bra igår, lugnare och hjärtligare på nåt så sätt. Alla familjer har sina bekymmer och hemligheter, vår är inget undantag. Jag pratar om det mesta, men en del måste jag hålla för mej själv. Så är det nog för alla som bloggar eller är aktiva på sociala medier. Jag förskönar inte min tillvaro, men jag berättar inte allt.

Gårdagen kan jag leva länge på och jag hoppas att sommaren bjuder på fler såna stunder. Jag är helt slut idag, men det var det värt!