Browsed by
Etikett: Familj

Bloggen fyller 15 år!

Bloggen fyller 15 år!

Bloggen blir byxmyndig, idag är det exakt 15 år sedan startade den! Tänk så mycket som hänt sedan dess. Då var jag en ensamstående tvåbarnsmamma, idag är jag gift och barnen har flyttat hemifrån 🙂

2006, jag var 36 år, barnen var 12,5 resp 11 år gamla. Jag var rejält insyltad i både politiken och föreningslivet, hade en massa uppdrag och jobbade med marknadsundersökningar och på Viktväktarna, samtidigt som jag gjorde lite frilansuppdrag som skribent.

Livet var rätt tråkigt. Jag kände mej ensam, så vi planerade att skaffa hund. Jag hade helt enkelt accepterat att jag skulle leva ensam resten av mitt liv och att det skulle bli väldigt tomt när killarna flyttade hemifrån. Jag försökte därför att lära mej att trivas i mitt eget sällskap, det gick faktiskt helt ok till slut. Men situationen blev såklart lättare när pälsbollen flyttade in ett år senare.

Bloggen låg på Expressen och hette Ensamma Mamman från början. Där trivdes jag bra och lärde känna många av de andra bloggarna, några har jag kontakt med än idag och vi har faktiskt träffats flera gånger. Expressen var bra på att uppmärksamma oss och publicerade ofta sk ”oneliners” ur vår bloggar i papperstidningen. Läsarstatistiken var alltså rätt hög redan från första dagen.

För mej blev bloggen min dagbok, samtidigt som jag belyste livet som ensamstående mamma till två barn med en mängd olika sjukdomar och diagnoser. Jag berättade öppet om adhd, tourette syndrom, tarmsjukdomar, min utbrändhet och mycket annat. Folk kände igen sej, frågade och engagerade sej. Även om jag levde ensam med barnen och förde kampen mot både samhälle och myndigheter ensam, så hade jag hela tiden stödet av alla härliga läsare.

De första två åren med bloggen flöt lixom bara på. Jag hade mina trogna läsare och alla var förstås med när Martin helt plötsligt dök upp. Jag var väldigt förvirrad och visste inte riktigt vad som hände, men läsarna hejade på och gladdes med oss. Lagom till han flyttade in hos oss, meddelade Expressen att bloggarna skulle läggas ner. Så det blev att snabbt hitta en ny plattform, det blev Blogspot. Där hängde jag i nästan 10 år, ända tills jag började med större samarbeten och förstod att jag behövde en egen domän för att få bättre förutsättningar för bättre samarbeten.

Då var det en himla tur att jag hade Martin, min privata datatekniker och datasupport. Han fixade ny domän, la om hela sidan och såg till att hela bloggen flyttades utan att något försvann. Detta var 2018 och sedan dess har det bara rullat på.

Bloggen har hela tiden varit ”Jag”, med inriktning på mitt liv och hur allt ser ut just precis nu. Från början var det mer Viktväktarna än hälsa, nu är det en blandning av hälsa, resor och livet i stort. 2006 handlade mycket om barnens diagnoser, 2021 handlar det om mina. Same same but different lixom.

Under åren har bloggen även fått en lillasyster. Du i Fokus föddes när bloggen blev för spretig, den var inte längre ”jag”… För att få tillbaka rätt känsla lät jag det som inte passade in spilla över i Du i Fokus och fick på så sätt ett nytt jobb också. Du i Fokus var hobbyprojektet som gick över styr kan man nog säga.

Medan Du i Fokus uppdateras varje dag, nöjer jag mej numera med 3-5 gånger i veckan på bloggen. Bloggen är med när jag är på jobb, på resor, på röda mattan osv, som stöd åt minnet. Du i Fokus är jobb, det är redaktionellt – ingen jidder. På bloggen jiddrar jag, stavar fel och struntar ibland i allt vad grammatik heter. Det bästa av två världar kan man nog säga eftersom Du i Fokus ger mej möjlighet att göra och uppleva saker på ett helt annat sätt än förut. Jag får återigen skriva på ”riktigt” och har ena foten i journalistiken och en i bloggvärlden.

Det där med att bli influencer hade inte ens slagit mej förrän någon presenterade mej som det. Jag tycker inte om den titeln, jag är ju bara jag lixom. Men visst, med tusentals läsare här och 10 000 följare på instagram är det väl kanske så man ser mej, men jag gör det inte! Jag är skribent! Min inkomst kommer av att sälja text och bild, det är min profession och har varit sedan 1995. Jag trivs bäst på resa, där jag får möta andra kulturer och kunna dokumentera allt jag ser och gör i ord och bild. Då är bloggen med som dagbok, för att senare kunna skriva en redaktionell text på Du i Fokus. Min gräns är glasklar, för mej 🙂

15 år är en rätt lång tid och jag vet att jag har läsare som varit med ända sedan början. Ni har följt mej genom rätt tuffa tider, sorg och en massa glädje. Tänk bara när vi gifte oss 2016 och några läsare hade bröllopslunch till vår ära. Sånt gör mej otroligt ödmjuk. Ni har varit med på resor över hela världen och jag känner verkligen att ni finns där. Sedan instagram kom, är ni ännu närmare, nu finns det ibland även ett ansikte och någon som även jag kan kika in hos. Ni vet vilka ni är och jag är oerhört stolt över att ni valt att hänga med just mej.

Hur sammanfattar man enkelt 15 år, jag vet faktiskt inte. Mycket har hänt. 2021 är jag 51 år, barnen är 27,5 och 26 och jag är gift med min bästa vän. Tack o lov har jag min dagbok här på bloggen, så jag kan gå tillbaka och läsa, om jag vill. Å det gör jag faktiskt ibland, minnet sviker ganska mycket då och då. Jag hoppas ni hänger med några år tillbaka, för även om det hänt mycket så finns det mycket kvar. Vi har ju vårt liv i husbil att se fram emot, ännu fler och längre resor, kanske jobb utomlands… man vet inte. Håll i er så kör vi lite till!

Du som hängt med länge får gärna lämna en kommentar. Jag vill gärna veta vem du är 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Det går åt rätt håll!

Det går åt rätt håll!

Min mamma har otroligt nog fått komma hem från sjukhuset! Jag brukar vara väldigt försiktig att prata om både katastrofer och mirakel, men att hon överlevde corona är sjutton i mej inget annat än ett mirakel. Jag trodde det var helt kört!

Allt började faktiskt på min födelsedag söndagen den 31 januari. Då insjuknade min son, någon dag senare min mamma och ytterligare någon dag senare var även min pappa sjuk. Från början var det sonen som var värst, han fick så svårt att andas efter ungefär en vecka att han ringde sjukvårdsupplysningen som skickade ambulans. Han behövde dock inte åka in, utan fick bra hjälp på plats i sitt hem. Efter ungefär en vecka var han utan symptom och nu har han antikroppar.

För mamma var febern värst, den var hög och gick aldrig över. Efter ungefär 10 dagar körde pappa henne till Huddinge sjukhus, men de skickade hem henne igen. Ett par dagar senare var hon inte kontaktbar, helt apatisk och blev hämtad av ambulans. Drygt en vecka var hon helt borta, hade hög feber, en oroväckande hög sänka, otroligt dålig syresättning och gick alltså inte att få kontakt med. Som sagt, jag var helt säker på att hon inte skulle komma hem igen. En gammal kropp klarar inte hur mycket så helst.

Framstegen var inte stora, men efter någon vecka fick hon äntligen antibiotika och efter knappt två veckor gick det att föra ett samtal med henne igen. Från början rätt osammanhängande, men klarare och klarare för varje dag. Fortfarande kopplad till syrgas dygnet runt och dropp med antibiotika. Vartefter syrgasen kunde sänkas ökade vårt hopp och en natt slet hon av sej både dropp och syrgas, men kunde andas ändå – då insåg vi att detta faktiskt kommer att gå vägen.

I måndags kom hon hem! Hela februari har försvunnit för henne, men hon lever. Men allt är inte frid och fröjd ändå, pappa är ju kvar på sjukhuset. Han åkte in 5-6 dagar efter mamma, då för att han hostade blod. För pappa är det hostan som varit det största problemet, han har haft feber men inte alls som mamma. När ambulansen hämtade honom hade han ännu sämre syresättning än mamma och det konstaterades lunginflammation.

Pappas tillfrisknande har gått väldigt långsamt. Inte förrän efter ungefär en vecka fick han antibiotika och då försvann iaf febern. Men hostan och andningen har varit väldigt jobbig. Vi har undvikit att prata i telefon, för efter ungefär 5 minuter har han hostat så han kräkts. Många sms har det blivit.

Min pappa är väldigt tunn och han gick ner alldeles för mycket i vikt, under första veckan. Bla glömde man bort att ge honom lunch flera gånger, svårt att bli frisk utan energipåfyllning. Så vi började skickade upp mackor, choklad, coca-cola och annat som han kunde äta och nu har han iaf gått upp något kilo igen.

Min mamma låg på en avdelning för äldre, där de blev rätt väl omhändertagna. Tyvärr hamnade min pappa på någon slags akutavdelning där det inte riktigt var samma vård och där blev han av någon mysko anledning kvar. Bla glömde man alltså att ge honom mat flera gånger. När han inte fick hjälp att duscha på två veckor så tröttnade han och stoppade huvudet under kranen för att åtminstone tvätta håret.

Jag försökte bortförklara allt han berättade, men när fler berättade om samma upplevelse fick jag helt enkelt inse att det är skillnad mellan avdelningarna. Vi har fått namnet på den som är ansvarig och kommer att ta kontakt, men man vågar inte riktigt göra för mycket av saken medan han är där – det kanske blir ännu värre om någon blir för arg på oss? Det handlar förstås om mer än utebliven mat och bristen på dusch, det är bara en liten del.

I förrgår skrev jag ”Säg nu att allt vänt och är mycket bättre” till honom. Å fick en tumme upp tillbaka, allt var bättre! Man har sänkt syrgasen, igår klarade han att vara helt utan en liten stund. Vi har hela tiden sagt att på fredag hämtar vi hem honom men så blir det inte, kanske i början av nästa vecka. Han ska till en rehabiliteringsavdelning på ett sjukhem idag och vila upp sej lite innan han får åka hem.

Krisen och det värsta är iaf över nu och snart är båda hemma igen. Mamma och pappa har inte setts på nästan tre veckor, och med tanke på att mamma var så dålig när hon var hemma så har de ju egentligen inte träffats ordentligt på en månad. Hon skulle få åka ner till hans avdelning och träffa honom förra helgen och satt klädd och väntade vid två olika tillfällen, men ingen kom och hjälpte henne. Det är så dåligt och bägge var väldigt besvikna. Sånt får man lixom inte bara strunta i om man inte har en väldigt bra förklaring, här fanns ingen förklaring alls…

Att pappa skulle klara sej tvivlade jag aldrig på, även om han var väldigt dålig. Men mamma… Jag har sett henne kämpa mot en amöba som hon drog på sej när vi var i Venezuela för många år sedan som nästan tog livet av henne då och cancer för bara något år sedan. Att hon skulle fixa även detta kändes lite för otroligt, men det gjorde hon! Hon kommer bli världens äldsta människa, så är det bara! Hon klarar tydligen allt!

Men det är självklart inte över helt än, sviterna är rätt många. Mamma är väldigt trött och blir lätt andfådd. Det kommer personal från Vårdcentralen och kollar hennes syresättningen då och då ett tag framöver. Vi har många runt oss som haft covid och som vittnar om att de är påverkade väldigt lång tid efter, flera månader, och de flesta är betydligt yngre än mina föräldrar.

Vi får helt enkelt ta en dag i taget och hoppas på det bästa. Nu ska bara pappa komma hem också, så kan vi iaf släppa en del av den här knepiga situationen och se framåt igen. Efter att ha sett mina föräldrar så svårt sjuka i covid, är jag ännu mera säker på att inte utsätta mej för nåra risker. Jag håller ut och håller avstånd – även om det är förbaskat tråkigt!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nåt positivt!

Nåt positivt!

Som ni förstått är det lite rörigt i mitt liv just nu, men nu har det iaf kommit några positiva besked. Äldste sonen som var sjuk i corona i månadsskiftet jan/feb har numera antikroppar. Så nu kan vi ses igen och ska äta vår första middag tillsammans inomhus på över ett år. Han har beställt taco 🙂

Äldste sonen är alltså ok, och numera med antikroppar. Yngste sonen försöker att hålla sej frisk så gott det går när man måste vara på sin arbetsplats och inte kan jobba hemma. Å vi kämpar på här hemma i vår corontän. Jag börjar faktiskt bli galen på riktigt. Men nu är det så nära ett vaccin att det bara är att stå ut. Lite lite till!

Å föräldrarna då? Ja herregud så det blev. När min mamma åkte in på sjukhus lördagen den12/2, hade jag inte mycket hopp. Tvärtom faktiskt. Jag trodde det var helt kört. Hon var så dålig, alltså på riktigt dålig. Jag har sett döende människor och hon var i deras skick. Jag är sån att jag tar ut katastrofen i förväg, så kan det lixom inte bli värre. Nu blev det inte alls som jag befarade, tack o lov. Men hon var väldigt, väldigt sjuk med hög feber i nästan tre veckor. Först häromdagen, drygt 3 veckor efter första symptom kunde jag prata ordentligt med henne i telefonen. Men fortfarande är det syrgas dygnet runt som gäller, så minst en vecka till är hon kvar där.

Pappa åkte in förra torsdagen, den 18/2. Då för att han började hosta blod. Idag har han varit feberfri i tre dygn, men fått veta att han har lunginflammation. Han har också syrgas dygnet runt och blir kvar ett tag, men han har hela tiden varit hyfsat pigg och gått att prata med till skillnad från mamma.

Bägge hämtades med ambulans och lämnade alltså huset som det var. Vi ville såklart kolla till att, men hur ska man tänka? Vågar man gå in i ett coronasmittat hus? Efter flera samtal och mängder med googlingar så verkade det vara riskfritt efter 48 timmar. Vi väntade dock i 96 innan vi åkte dit. Då bara för att röja det värsta, plocka ur kylen och plocka ur alla lakan ur sängarna och tvätta alla textilier som de använt under sin sjukdomstid hemma. Filtar, handdukar osv.

I tisdags åkte jag och äldste sonen tillbaka. Då hade han tvättat allt, så vi kunde bädda rent alla sängar. Medan han dammsög hela huset tog jag mej an sovrummen, tv-rum och badrummet. Torkade överallt, ångmoppade för att få ut alla bakterier och torkade ytterligare en gång för att det skulle dofta lite fräscht. Nu känner inte min pappa någon doft alls och smaken är borta, men mamma har fortfarande både smak- och doftsinnet kvar. Så nu har de iaf rena lakan att krypa ner mellan när de väl kommer hem.

Just det där med rena lakan är väldigt viktigt för mej, särskilt när jag varit bortrest. Och det kan man väl säga att mina föräldrar är på sätt och vis. Tänk bara när man kommer hem, trött efter en lång resa och bara få sjunka ner i sängen och lakanen är så där krispiga, svala och doftar svagt av sköljmedel. Den känslan vill jag såklart att mina föräldrar ska få. De kommer ju heller inte att vara friska och pigga när de kommer hem, att då se dammråttorna dansa ska de slippa. Vi kommer också att fixa ett par storkok och portionera i matlådor och lägga i frysen, så de har att bara tina och värma.

Nu kan jag ju låta som den präktigaste dotter som går i ett par skor, men så är det inte alls. Jag gör bara det jag skulle vilja att någon gör för mej eller någon annan i samma sits. När jag bodde i Gambia som 19-åring, fick jag snabbt lära mej att man alltid ska göra gott för andra, om man kan, det kommer nämligen alltid tillbaka, kanske inte till mej men till någon jag bryr mej om. De låter så självklart, men det är det inte. Inte här i Sverige i alla fall.

I Gambia är det däremot helt självklart, där hjälpas man åt och delar man på allt man har – även om det är sista brödbiten. När vi kommer dit med mat och kläder mm tar vår familj först det de behöver, sen delar de ut till sina anhöriga i byn och sist till alla andra. Äldre och barn prioriteras. Så nej, jag är ingen präktig dotter – jag gör bara som jag tycker att man ska göra och hade gjort det även för en vän.

Nu har oron ändå lagt sej lite, jag vet att både mamma och pappa blir väl omhändertagna och att bägge kommer hem igen. Det är inget man kan räkna med när det gäller det här jäkla skitviruset. Som jag skrivit massor med gånger hittills, håll i – håll ut – håll avstånd. Ni vill inte hamna i min sits med båda föräldrarna på sjukhus och inte ens kunna hälsa på dem.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Corona-sviten på Huddinge Sjukhus

Corona-sviten på Huddinge Sjukhus

Nu har mitt liv trasslat till sej totalt. När kaoset är ett faktum så måste iaf jag ta till galghumor för att orka vidare. Så är det nu. Därför meddelar jag härmed att mina föräldrar checkat in i varsin corona-svit på Huddinge Sjukhus, med helpension och dygnetruntservice. Jäkligt dåligt val av hotell om ni frågar mej…

Ni som fortfarande inte tycker att corona är mer än en lätt förkylning kommer jag inte kunna övertyga med detta inlägg heller förmodligen. Men jag kan säga så mycket som att ni INTE, under inga omständigheter vill hamna i min sits. Att ha en förälder inlagd på sjukhus, som du inte får besöka är illa nog – att ha två… är ett jäkla skit!

Min mamma har varit inlagd en vecka ungefär, min pappa några dagar. Jag tänker inte gå in särskilt mycket på deras hälsotillstånd, men kan säga så mycket som att min mamma hade en CRP (det vi även kallar sänka eller SR) på 211 och min pappas syresättning låg runt 80. CRP ska ligga under 10 och syresättning ska minst vara 95, då fattar ni ungefär hur illa det är.

Så länge min mamma var inlagd och pappa var hemma så var det han som höll ställningarna och kunde vidarebefordra information till mej. Han var ju sjuk då med, men hemma så man visste att han ändå var ganska ok. Så länge man är sjuk men i hemmet är läget ändå under kontroll på nåt sätt. Dagen som även han åkte in blev det väldigt ”kaosigt”, då skulle jag ha kontakt med personalen på mammas avdelning för att få veta status som sedan skulle föras vidare till de som behövde den. Samtidigt som oron för pappa såklart ökade markant. Man vill inte se sina föräldrar bli hämtade av rymdgubbar och ambulans.

Nu har vi mer grepp om läget igen. Pappa är på en avdelning och så pass pigg att han kan ha koll på mamma igen. Mamma orkar prata lite då och då. Jag kan ringa personal på avdelningarna när jag vill, men det gör man ju förstås inte särskilt ofta. De är överbelastade och total utarbetade, man stör inte i onödan. Men när man ringer är de väldigt tillmötesgående, ger tydlig information och svarar på alla frågor man har.

Å frågor har man. Oron är förstås väldigt stor och ilskan är större än någonsin på folk som inte håller avstånd eller förringar corona och menar på att det bara är en förkylning. JA, en del känner inget alls – MEN mer än 12 000 har dött. Personer som har anhöriga som älskar dem. Glöm aldrig det!

Ni som är äldre och inte bryr er; sätt inte era barn i min situation. Ni som är yngre och har föräldrar som inte bryr sej; visa den här texten för dem. Är ni yngre och inte bryr er; ni kan smitta någon som blir väldigt sjuk. Ni vill INTE hamna i min sits med två föräldrar, allvarligt sjuka, på en avdelning där ni inte kan besöka dem.

Det är inte värt en utekväll, en fika eller ett ”ska-bara”. Nu är det så nära ett vaccin – håll ut!!!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

En tom och tung 14-årsdag

En tom och tung 14-årsdag

Igår var en tung dag. Då skulle nämligen pälsbollen fyllt 14 år. Nu är det drygt fem månader sedan han lämnade oss, saknaden är fortfarande påtaglig.

Man säger att sorgen blir lättare med tiden, jag säger att den bara blir mindre vass. En del ifrågasätter att sorgen kan vara så stor, det är ju ”bara ett husdjur”. Alla vi som haft en hund, katt eller annat älskat husdjur, vet att det där ”bara” inte stämmer. Baileys aka Pälsbollen kom till oss för att vara mitt sällskap och träningskompis och lära barnen ansvar, han var vår bebis, bästa kompis och vår stora glädje – han var det finaste som går att köpa för pengar. 13 år och fem månader fick vi tillsammans, det är rätt lång tid.

31 augusti 2020 tog vi det tunga beslutet att låta honom somna in, han var sjuk, kroppen orkade inte längre. Han älskade sommaren och hade haft bästa sista tiden tillsammans med oss eftersom vi varit hemma på heltid hos honom nästan hela året. Så vi visste att han fått bästa förutsättningarna och inte skulle må bättre än han gjorde. Beslutet att låta honom avsluta sitt liv var förstås oerhört tungt – men helt rätt. Han hade inte tyckt om den regniga hösten och årets jättekalla vinter.

Så här fem månader senare är saknaden fortfarande tung. Jag saknar att gräva in fingrarna i hans mjuka päls, att höra honom sova bredvid mej, att bli buffad på när han ville bli klappad. Det enda jag inte saknar är ha balkongdörren öppen typ dygnet runt eftersom han ville ligga på trappen och titta på livet utanför.

Som jag sagt förut så blir det ingen ny hund, det skulle inte vara schysst eftersom vi vill resa mer och vara borta längre. Kanske bo och jobba utomlands ett par år. Vi har ju vår lånehund som vi är mycket tacksamma över. Det är såklart inte samma sak, men det är en liten tröst ändå.

Jag har en önskan om att få besöka en uppfödare med Borderterriers, och bara få mysa med massor med hundar – stora och små. För de är verkligen de härligaste, knäppaste, gladaste och galnaste hundarna som finns. Så mycket livsglädje! De finns några stycken att välja på, bla en i Uppsala som hade Baileys pappa, efter pandemin är en utflykt dit något av det först vi gör.

Just nu är det lite tungt. Kan ni inte berätta om era saknade husdjur, så kan vi sakna dem tillsammans.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Ikväll blir det bubbel!

Ikväll blir det bubbel!

Jag är så otroligt lyckligt lottad! I 13 år har jag haft förmånen att älska och varit älskad av världens finaste människa. Att få kalla honom för min man är något av det häftigaste jag vet. Mest för att det var så otippat att han skulle bli det 🙂

Vi blev tillsammans 4 februari 2008, men vår historia börjar långt innan det. Många av er känner redan till den, flera av er har varit med hela vägen eftersom bloggen fanns redan då. Att få in en ny människa i sitt liv efter många år som ensam, var inte helt enkelt. Många av inläggen från den tiden visar att jag var rätt förvirrad och inte alls hade koll på vad som hände. Jag som behöver stenkoll.

Lite kort kan sägas att vi träffades på Viktväktarna i januari 2001. Martin hade gått ner 60 kilo och jobbade i kassan, jag höll på med min viktresa och jobbade vid vågen. Vi sågs då och då, men inte mer än så. 2008 var jag helt pank, Martin ha blivit coach och jag satt i kassan, han hade stora klasser och behövde en kassör – jag behövde pengarna och erbjöd mej. Några veckor senare flyttade han in hos mej och barnen.

13 år låter kanske inte så mycket, men för oss är varje dag ett mirakel. Vi hade nämligen gett upp att hitta en partner och accepterat att leva ensamma resten av livet. Vi var ok med det när bomben slog ner. Från början både levde och jobbade vi tillsammans. Vi träffades dygnet runt. Många fattade inte hur vi stod ut, men vi gillade det. Och nu är vi där igen 🙂

Sedan i mars träffas vi återigen dygnet runt och tycker det är jättemysigt. Sedan vi slutade på Viktväktarna 2014 har vi suttit på olika håll och jobbat på dagarna och bara träffats på kvällar och helger, precis som ”vanligt folk”. Nu är vi tillbaka till hur det var när vi träffades och jag älskar det. Vi tar våra dagliga promenader, har lunchdate och pratar och pratar och pratar. Vi tröttnar aldrig. Får aldrig nog av varandras tankar.

Det är en förmån att hitta pusselbiten som man kan vara tillsammans med dygnet runt utan att tröttna. Att vakna varje dag och se fram emot att se hans skäggiga nuna. Att veta att han har förberett mitt frukostägg genom att koka och skala det till mej. Att se varje dag tillsammans som en lyx. Att höra vad han tänker på just precis idag. Så har jag haft det i 13 år, 4,5 av dem som hans fru, vilken lyx!

Jag vet att han gör allt för mej, men jag skulle aldrig ta honom för givet. Han är min guldkant på livet och jag uppskattar precis varenda minut med honom. I bästa fall resten av livet. Min man. Så otippat att det skulle bli just vi 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Födelsedagsveckan är igång!

Födelsedagsveckan är igång!

Januari, månaden då alla fyller år – iaf nästan. När jag levde ihop med barnens pappa, och umgicks med en större krets vänner och bekanta, hade vi som mest 19 pers som skulle firas på fem veckor. Det var rätt svettigt… iaf för plånboken sådär årets första månad. Numera är det en handfull som firas, några av de viktigaste i mitt liv, samt några till som kanske inte firas men iaf gratuleras 🙂

Det börjar 10 januari, då fyller Martin år, sen fortsätter det med min bror den 20/1, min mamma 27/1, min yngste son 28/1, jag själv 31/1, min faster 2/2 och sen skulle Baileys fyllt 14 år den 7/2. När min farfar levde firades han 1/2… Vi har att stå i kan man väl säga. Dessutom har Martin och jag vår årsdag för när vi träffades den 4/2. Den är viktig!

Det är tur att resten av familjen har vett att sprida ut sej, så vi hinner komma ikapp med pengar (och vikt) innan det är deras tur. Sen är det nämligen ganska glest mellan födelsedagarna, med min pappa 31/5 och äldste sonen 22/8. Martins föräldrar fyller i juli och december, så där är inte heller någon direkt trängsel i almanackan.

Nu ska väl erkännas att vi inte firar allihop dagen de fyller, den här veckan slog vi ihop allt på mammas födelsedag. Så i onsdags åt vi middag hos mina föräldrar tillsammans med sönerna och yngste sonens sambo. Vi är alla mer eller mindre i karantän och träffar typ ingen, så vi träffas då och då även under corona. Mest har vi setts ute, men även inne med avstånd. Hittills har det gått bra.

Så nu är det snart lugnt igen, årets födelsedagsmånad är snart avklarad. Har ni det likadant? Vilken månad har ni lagt beslag på?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

2020 – den stora sorgen

2020 – den stora sorgen

För att summera den sista delen av 2020 behöver jag ta ett djupt andetag. Nu handlar det om förlusten av vår älskade pälsboll och den stora sorgen som nästan var förlamande. Idag är det nyårsafton och exakt fyra månader sedan han lämnade oss.

Den knäppaste Borderterrier-pojke som funnits, föddes den 7 februari 2007. Vi träffade honom första gången när han var 8-10 dagar och visste direkt att han skulle bli vår. 1 april flyttade han hem till oss, efter en lång väntan, och fick namnet Baileys.

Baileys blev mitt sällskap när barnen hade somnat för kvällen, när de var i skolan på dagarna eller hos sin pappa. Jag kände mej oändligt ensam innan han kom till oss, med hans sällskap var jag inte ensam mer. Barnen älskade honom förstås och han blev vårt allt.

Men han var inte helt frisk. Tidigt upptäckte vi att han hade problem med magen, men vi lärde oss att hantera det och efter kastrering blev han nästan helt bra. Rätt vad det var hade jag träffat Martin och var inte ensam längre, men Baileys var fortfarande huvudpersonen i våra liv. Alla som träffade honom älskade den bruna lurviga lilla hunden. Världen goaste och världens knäppaste. Han passade oss perfekt!

För 4-5 år sedan blev han konstig och det visade sej att han hade fel på sköldkörteln. Med lite medicin blev han ungefär som vanligt igen, men visst märktes det att han blev äldre. För två år sedan fick han konstiga utslag som var helt oförklarliga, men han repade sej från det också. Han var en liten tuffing, precis som matte.

Förra sommaren började han snubbla, han gruffade mer än tidigare, tyckte inte om när det blev mörkt och man såg att han började bli gammal. Han var 12 år och vi konstaterade att han var blind på ena ögat och döv på ena örat. Nu började mitt eget mentala arbete för att inse och acceptera att hans dagar var begränsade och att vi inte hade så mycket tid kvar tillsammans.

Baileys aka pälsbollen tyckte inte om vintern, fick han bestämma skulle det vara sol, torrt och runt 20 grader varmt. Då låg han på sin favoritplats på uteplatsen, där han hade koll på allt och alla. Han älskade att vara hos mina föräldrar, men med åldern ville han inte vara där för länge. När vi kom hem från semestern i februari i år, mådde han inte bra. Han hade saknat oss väldigt mycket och min mamma var väldigt orolig för honom. Han hade deppat ihop totalt och var nästan oigenkännlig. Men efter ett tag var han sej själv igen, men jag visste…

Där och då bestämde vi att aldrig mer lämna honom. Så länge han levde skulle han få vara hemma. Å så blev det. En enda natt lämnade vi honom efter det, det var på vår bröllopsdag i juli. Det klarade han fint, men det var sista gången, en månad senare tog vi avsked för gott.

Sista veckan i augusti blev han dålig. Han kräktes en hel natt, men var ok dagen efter. Men så började han kräkas igen och jag kände hur livet rann ur honom. Han orkade inte mer. Veterinären höll med oss och gav oss helgen tillsammans för att ta avsked. Alla kom. Alla satt hos honom och tog avsked på sitt sätt. Han hade världens bästa helg.

På måndagen den 31/8 kl 15.15 tog han sitt sista andetag, liggandes i min famn. Han var färdig med livet, allt gick väldigt lugnt. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Han var ju min bebis. Sorgen var total och brutal. Jag grät så jag knappt fick luft. Första veckan kommer jag inte ens ihåg, jag bara grät. Andra veckan också. Sen fick vi hem hans urna och allt blev pyttelite lättare, han var hemma igen – även om det var i fel form.

Fyra månader har gått och jag saknar honom fortfarande så oerhört mycket. Bara när jag skriver detta är det omöjligt att hålla tårarna borta. Jag kan inte ens förstå att det är fyra månader sedan jag kramade honom sista gången eller att jag aldrig mer får vakna brevid honom. Min älskade pälsboll och min allra bästa vän. Han som älskade bollar, mys, pipleksaker och kunde göra precis vad som helst för att få smaka mattes lakrits 🙂

Känslan för sista delen av 2020 är sorg och en stor tomhet. Jag har aldrig sörjt någon så mycket som jag sörjer min älskade pälsboll. Han var bara en liten brun hund, men den finaste och mest älskade av alla små bruna hundar. 13,5 år fick vi tillsammans och det är jag enormt tacksam för. Men jag är fortfarande så ledsen och vill bara ha honom tillbaka. Jag tänker på honom flera gånger om dagen, ser bilderna på honom, drömmer om honom på nätterna och saknar honom varenda minut. Hjärtat har numera ett litet hål som aldrig kommer att läkas.

Dom säger att det går över och att det blir bättre – jag är inte så säker. Men livet går vidare trots allt.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

3 månader har passerat

3 månader har passerat

3 månader. 13 veckor. 91 dagar. Så lång tid har gått sedan vi pussade vår Pälsboll på nosen för sista gången. Det är fortfarande helt obegripligt att han inte finns längre.

Nu när den akuta sorgen har lagt sej upptäcker man mer och mer vad man saknar mest. Myset i tv-soffan, morgongoset med varm sömnig hund, alla uppfodrande pussar av en blöt nos när man öppnar något gott och hans kloka bruna ögon när han la sitt huvud i mitt knä och krävde total uppmärksamhet. Som jag saknar honom!

Jag kommer så väl ihåg när jag hämtade honom, på kvällen den 1 april 2007. Hur han såg på mej med de där kloka ögonen och lixom la hela sitt liv i mina händer. Han var 8 veckor och jag skulle få förmånen att ha honom hela 13,5 år i mitt liv. Med honom kunde familjen läka och få ett lugn som vi längtat efter och verkligen behövde.

Baileys, han hette ju faktisk så, inte Pälsbollen, blev ett slags lim som förenade familjen och stärkte oss. Han var vårt allt! Här snackar vi servicehund i kubik. Så många tårar som runnit ner i hans päls och så många kramar han tålmodigt fått ta emot. Vi fick någon som älskade oss förbehållslöst och över allt annat, samtidig som vi fick någon att älska och slösa kramar på.

Baileys avskydde regn och kyla. Att han tog sitt sista andetag sommarens sista dag är nästan lite symbolisk. Han utnyttjade sommaren totalt, men tackade sedan för sej när hösten och kylan var på ingång. Vår kloka kille. Han älskade sol, värme, blåbär, lakrits och soffmys. Direkt när tempen kom upp i 10 grader och det var sol bodde han ute på trappen. Var det molnigt låg han på tröskeln och vi höll på att frysa ihjäl här inne. Men vi klädde bara på oss, gnällde lite men lät honom hållas. Behöver jag säga att vår elräkning minskat…

I 13 år har vi njutit av hans sällskap, skratta åt hans påhitt, bannat hans förmåga att skita totalt i vad vi säger och lidit med honom när alla hans olika sjukdomar varit jobbiga för honom. I 3 månader har vi saknat att skratta åt honom och hade gärna tagit hans olydnad ett tag till. Men han mådde inte bra. Han skulle inte behöva lida för vår skull. Det var dax.

Baileys var ljuset i vårt liv. Ofta var han även huvudpersonen och fick mest uppmärksamhet av oss alla. Den som inte haft ett djur i sitt liv kan inte förstå hur mycket betydelse det har och tillför en familj. Vi var rätt trasiga när han kom till oss och han var pusselbiten som fattades. Han fattas oss väldigt mycket och vi har gått sönder lite igen. Men vi får bygga ett nytt pussel, det är enda sättet.

Usch va jag saknar honom. Honom. Inte vilken hund som helst, utan honom. Även om det är underbart att ha djur runt sej, så blir det ingen ny hund. Det passar inte in i vårt framtida liv helt enkelt. Vår lånehund är perfekt just nu. Vi får goset och promenadsällskapet när vi vill, men det finns inget tvång. Vi väljer själva och det passar oss perfekt.

Sorg blir efter en tid lite som att gå på skare, oftast funkar det ok men när man tycker att allt är stabilt så trillar man ner. Som min mamma sa häromdagen när hon kom på besök ”Det är så tråkigt att åka hit nu”. Å så är det. Det är tråkigt här nu. Det kanske inte blir som förr, men det kan bli bra på ett annat sätt. Det tar lite tid bara. Å vi har iaf våra minnen och alla bilder.

.

.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nu är han hemma igen

Nu är han hemma igen

Idag har det gått två veckor sedan vi tog avsked av vår älskade Pälsboll. De två värsta veckorna i mitt liv. Eller nästan tre om vi ska vara ärliga och det ska vi. Tiden från dagen han blev dålig fram till idag har varit nästintill outhärdliga. Men på nåt konstigt vis överlever man ändå…

För ganska exakt tre veckor sedan blev vår hund Baileys dålig. Han började kräkas på nätterna, sedan även på dagarna, blev uttorkad, slö och tappade livsgnistan. Veterinären sa att han var färdig med sitt liv, men gav oss helgen för avsked. Det värsta jag någonsin gjort var att ta beslutet och be veterinären om en tid för det slutgiltiga avskedet. Det var det absolut jobbigaste av allt.

Under helgen fick alla som ville ta avsked på sitt sätt och ta den tid man behövde med honom. På måndagen 31/8 kl 15.15, på sommarens sista dag, var det dax för oss att ta honom i vårt knä och låta honom känna vår värme och kärlek med han lugnt somnade in. Han älskade sommaren lika mycket som vi gör, så att han lämnade oss på årets sista sommardag blev nästan lite symboliskt. Att det gått två veckor sedan dess är ofattbart. Att vi överhuvudtaget överlevt och lyckats få något gjort är helt obegripligt. Jag har gråtit tills ansiktet gjort ont och tills jag knappt kunnat andas.

Det är otroligt jobbigt att ha sorg. Hela kroppen har värkt av trötthet och energin har varit helt borta, ändå är det svårt att sova. Det enda som hållit oss borta från att bli galna har varit att hålla oss sysselsatta. Så vi har gått och gått och gått… Det enda som nu återstått av det praktiska runt honom har varit att få hem hans urna med aska och jag har varit nästan säker på att det skulle bli idag. Mycket riktigt. I förmiddags fick vi beskedet att vi kunde hämta hem honom, vilket vi gjorde nästan på klockslaget två veckor efter vårt avsked.

Så idag fick han äntligen komma hem. Nu har han en plats där ljuset nästan alltid lyser för honom och där vi är mestadels. Jag har honom precis brevid mej när jag sitter och jobbar. Han låg alltid vid mina fötter, nu sitter han på hyllan brevid istället. Det är så tungt och saknaden är så stor. Han fattas mej så det gör ont!

Men nu är han hemma igen, det har gått två veckor och nu hoppas jag att det värsta ska vara över. Att sorgen ska bli mindre vass och att vi ska kunna börja fungera så smått igen. Att återigen göra det onormala normalt, för andra gången i år. 2020 är ett jäkla skitår!