Jag är inte så intresserad av det där med släktskap, inte Maria heller. Tydligen är vi tremänningar, men vi kallar oss för trazzlingar. Varför ska man krångla till det lixom 😛
Ni vet ju att jag läser mycket, kanske mer än många andra. När Maria presenterade sin bokidé ”Lugn i stormen” för mej och bad mej testläsa, sa jag såklart ja. Maria är ju debutant, så det skulle väl inte vara någon större grej att läsa hennes text. Det skulle nog gå rätt snabbt…
I handen fick jag en nästan 500 sidor lång roman! Eller i handen, jag fick den på mail och har ingen läsplatta… så jag läste de där 500 sidorna på telefonen. Det gick det med 😀
Och vilka sidor sedan. 500 är ganska mycket för en bok, mer än normalt faktiskt, men Maria skriver med ett fint flöde och det händer så mycket att det inte alls känns som en tjock, tung roman. Här är en perfekt mix av humor, värme, missöden, vänskap och klokskap. Så himla bra helt enkelt. Jag är både imponerad och stolt. Vi är tydligen några stycken i vår familj som har fått skrivandets talang minsann.
Jag hade inte så mycket feedback att ge, boken var i stort sett komplett. Men jag hade några små synpunkter på slutet, att det kanske kändes lite ”kort”. Den färdiga boken fick jag i handen för några veckor sedan och då var slutet omskrivet så det blev lite ”rundare” och ”matigare”. Å i förra veckan var det dax för stort releaseparty.
Självklart höll vi till på en båtklubb, då handlingen utspelar sej på just en motorbåt. Det handlar nämligen om Anders, som aldrig helt passat in. Nu har han chansen att bli en i gänget och komma med på chefens omtalade sommarfest. Kruxet är bara att den är på en ö, så det krävs att man åker egen båt dit. Alltså köper Anders ganska spontant en äldre motorbåt för ett vrakpris, bokstavligt talat. Han packar in en inte alltför imponerad familj och drar iväg.
På vägen händer det såklart en massa olika saker, mer eller mindre allvarliga och mer eller mindre lätta att fixa. I min recension beskrev jag det så här: ”samma rappa tempo som Göta Kanal och samma dråpligheter som Sällskapsresan”. En skön mix alltså och en bok som absolut alla båtägare borde läsa. Den finns att köa HÄR.
På releasefesten var vi cirka 50 inbjudna gäster. Några av oss hade läst boken i förväg och lämnat feedback, men de flesta köpte boken där på plats. Jag tror att i stort sett alla gäster utom vi var båtmänniskor, men vi tycker att vi passar in rätt bra ändå eftersom vi utnyttjar båtklubbarna på sommaren när båtarna är i vattnet. Då förvandlas många av dem till ställplatser för just oss husbilsägare, det gillar vi!
Så vi tycker att vi hör ihop lite, vi har ju ändå rätt många likheter. Vi har ett flyttbart hem (flytbart när det gäller båtarna), vi bor på liten yta och vi har vårt vardagsrum i naturen. De flesta av oss gillar friluftslivet och det enkla livet som det innebär att bo på en båt eller i en husbil. Friheten är nog den gemensamma nämnaren. Sen finns det ju skillnader också, som att vi med husbil har lite lättare att använda vårt flyttbara hus året om.
Marias bok handlar alltså om båtlivet, så nu kanske det är min tur att skriva en bok om husbilslivet? Nää, tror det får vara faktiskt. Hon har gått och fnulat på sin bok i många år, jag hart inte ens haft en tanke på att skriva bok. Maria har som jobb att lära folk köra motorbåt, jag skriver istället om campingar och har som jobb att testa campingar och ställplatser. Vi rör oss i ungefär samma område, men på olika sätt.
Och när jag läste boken insåg jag att jag trivs väldigt bra med att vara på land 🙂
När det händer flera positiva grejer efter varandra brukar katastrof-tänket aktiveras. ”Snart smäller det”. För det kan ju inte vara bra för länge, eller…? Den här gången verkar det faktiskt fortsätta att vara bra 🙂
Jag är inte van vid lugn, ro och att saker går min väg en längre tid. Förr har jag precis hunnits glädjas åt bra saker, sen har allt gått åt skogen igen. Ofta värre än någonsin. Så när saker började lugna ner sej för ett par år sedan var det lite som att gå på skare. Jag gick väldigt försiktigt. Men det gick bra. Jag sjönk inte igenom.
Å det braiga fortsatte. Vi fick vårt uppdrag för campingtidningen, familjemedlemmar mådde bättre, vår kanal på youtube växte och pusselbitar föll på plats. Förra året kunde Martin gå ner i arbetstid, vi fick roliga uppdrag på Elmiamässan och livet rullade på. Trevligheterna fortsatte. Å det gör det fortfarande. Sådär så det bara snurrar i skallen. Är vi värda detta? Katastroftankarna finns där, men är inte lika starka eller ofta förekommande som förr.
Energin är så pass hög att vi gjorde klart kokboken, som legat och väntat i flera år. 50 ex trycktes upp och dröm om vår förvåning. De sålde slut på 2 dygn! Nu är 50 ex till tryckta och säljer som smör i solsken, men av just den här blir det inte fler. Detta var ett försök och de ex som är tryckta har vi tom numrerat, som en kul grej. MEN energin finns fortfarande där, så vi håller faktiskt på med nästa bok. Den kommer senast i september. (Skicka ett mail till mmjikita@gmail.com om ni är intresserade av att köpa en bok, det finns några kvar)
Inte nog med detta. Vår uppdragsgivare på campingtidningen Husvagn & Camping ringde härom veckan och berättade att kollegan vi delat uppdragen med har slutat. Nu står vi alltså själva med uppdraget! Det innebär just nu att de åtta texter som han beställt, direkt blev sexton. Jag trodde ju att jag hade god tid på mej, ingen brådska… så jag hade fram till då inte skrivit en rad. Nu har jag inte riktigt lika gott om tid på mej lixom…
Det är egentligen ingen fara. Om jag bara sätter mej, så skriver jag en text på ett par dagar. Under tiden kollar Martin igenom våra bilder och föreslår sedan vilka som passar texten. Tillsammans läser vi igenom allt, skriver bildtexter och skickar iväg dem. Så om vi bara sätter oss, så går det hyfsat snabbt – särskilt om vi kan göra det tillsammans och flera texter på en gång. Så det ska nog ordna sej. Det kom lite plötsligt bara.
OCH! Samarbetet med Elmiamässan fortsätter. Men i år ska vi inte längre pyssla runt i en hörna med influencers, digitala kreatörer och deras följare. Vi ska föreläsa! Vi ska stå på en scen och berätta om hur vi gjorde vår dröm till verklighet. Hur vi gick från att aldrig satt vår fot i en husbil till att snart bo på heltid i en. Vi vill uppmana till att följa sina drömmar innan det är försent. Så nu ska vi dessutom skriva en föreläsning, som vi sedan ska hålla vid tre olika tillfällen. Helt galet!
Dessutom har alla mina prover sett bra ut. Det viktigaste av allt! Min nya medicin (för klimakteriebesvären) kan sabba levern, men allt ser bra ut. Så nu är jag godkänd för att fortsätta med den, tjoho. Ni må tro att jag var nervös, den har ju förbättrat mitt liv med typ 300%. Nu kan jag andas ut och fortsätta att sova gott, må bättre i kroppen och slippa hoppa mellan alla känslor på en och samma gång. Tack o lov!
Ja ni ser ju! Det hände grejer minsann. Bara roliga saker dessutom. Så: när smäller det? Eller är det faktiskt vår tur att ha lite flyt nu?
Det här att må bra är en sån otroligt lyx. Något de flesta inte ens funderar över. Efter några riktigt överjävliga år med ett mående som låg stort på minus på många plan, känns det så överväldigande att faktiskt må bra. Att vi klarade oss igenom den där skiten, med förståndet hyfsat i behåll, är inget annat än ett mirakel.
Jag har varit på botten i perioder, bränt ut mej osv. Första gången var runt 98-99, då jag skilde mej och roddade livet som ensamstående till två multisjuka små barn. Att klara både barn, deras sjukdomar med ständiga läkarbesök, hem, jobb och mej själv blev för mycket. Jag brakade rätt in i den berömda väggen och var där ett par år.
På den tiden blev man sjukskriven, sen fick man klara sej själv bäst man kunde. En dag kom ett brev från Försäkringskassan som sa att man inte fick vara sjukskriven längre, men inga åtgärder hade gjorts. Sånt fick man klara själv. Jag löste det med att sluta en fast anställning som jag aldrig skulle klara, för att ta uppdrag jag kunde göra hemifrån. Det slutade med att jag under några år hade flera olika timanställningar med kortare uppdrag. Sånt blir man inte rik på kan jag säga, men det gick.
Under åren har det såklart gått upp och ner med måendet. Som fd utbränd klarar man inte stress så bra och stressen som ledde till utbrändheten, gav mej också en del bestående följdsjukdomar i form av hypotyreos, fibromyalgi och en sömnstörning. Tre åkommor som ger ungefär samma symptom och samtidigt förstärker varandra. Jippi lixom.
När jag gick i backen hösten 2022 kände jag såklart igen symptomen, men nu blev det mycket mycket värre. Den här gången hade vi allvarlig sjukdom i familjen, dödsfall, dålig ekonomi, två trasiga bilar, krisande familjemedlemmar och vår älskade hund dog. Jag har aldrig haft panikångest och fick det inte nu heller, men jag kände tendenserna. Hur man kippar efter andan i ren panik och inte vet vad man ska göra. Jag kände verkligen att väggarna runt mej kom närmare. Kände mej som en marionett där man drog i trådarna till mina olika kroppsdelar tills jag nästan slets itu. Fullständig ångest.
Den här gången tappade jag ord, tappade minnet, fick blackouts, hade vårt att andas, gick upp i vikt, hjärtklappning, sömnsvårigheter och en massa annat. Det enda jag ville var att sova. När jag till slut fick en tid på vårdcentralen trodde man att jag var deprimerad och det sa jag att jag absolut inte var. Jag var stressad.
En psykolog gav mej ett formulär att fylla i och visst hade jag rätt. Jag var inte bara stressad, jag var i akut och sjuklig stress. Andningen låg väldigt ytligt, jag kunde inte ens dra ett djupt andetag. Det tog stopp. När jag berätta om min situation visste psykologen inte vad hon skulle säga. Det var ju inte jag som styrde situationen, det var ju dem runt mej. Hon hade ingen hjälp alls till mej och bad till och med om ursäkt.
Alla säger att man måste prioritera sej själv, men man kan inte följa det rådet när anhöriga dör eller är allvarligt sjuka. Eller när närstående har ett akut pågående missbruk/självskadebeteende med allvarliga risker både för sej själv och andra. I det läget kan man bara försöka hålla ihop, släcka bränder och lindra smällarna. Man försöker lixom bara att överleva och hålla näsan över ytan. Och vi överlevde. Det kan jag se idag, så här något år senare. Vi överlevde. Trasiga som sjutton. Men vi överlevde.
Det tog ungefär ett år för kroppen att förstå att den inte var i akut stress. Så lång tid fick jag leva med hjärtrusningar så fort telefonen ringde eller pulsen gick upp det minsta lilla. Det tog två år för kroppen att må så pass bra att den slutade producera kortisol och adrenalin och äntligen svara på mina försök att gå ner i vikt. Såklart kom jag in i klimakteriet också under den här perioden, det gjorde definitivt inte saken bättre. Spiken i kistan lixom.
I höstas fick jag hjälp av en klok läkare på Kvinnokliniken med medicin. Redan efter en enda tablett märkte jag skillnad. Äntligen kunde jag sova hela natten, istf att ligga vaken flera timmar per natt. Jag har lärt mej att andas med magen igen och hjärtat har slutat att rusa. Jag är typ utvilad när jag vaknar, så gott jag kan med min sömnstörning. Och jag är glad igen. Ett friskhetstecken om något.
När någon frågar hur jag mår kan jag ärligt säga att jag mår bra. Det har jag inte kunnat säga på flera år. Jag mår bra. Jag är lugn. Vilken häftig känsla det är! Men det känns väldigt ovant och lite euforiskt. Att vi klarade oss igenom skiten och faktiskt mår bra idag. Nästan alla som var inblandade då, mår bra idag. Iaf så bra vi kan med det vi fortfarande har runt oss. Det är inte alls lika rörigt, allvarligt eller akut – men såklart finns det en del kvar att jobba med.
Att må bra är så häftigt när man inte gjort det på ett tag. När man inte är van. Att vakna och se fram emot dagen och börja den med en normal puls. Att kunna göra saker i lugn och ro och njuta av att bara vara. Det är en lyx att må bra. Men det tänker vi inte på när vi gör det, iaf inte de flesta. Tror jag. För vi tar det nog för givet. Ända tills man inte mår bra längre…
Det är så många som mår dåligt, men de flesta svarar ändå att allt är bra när man frågar dem. Jag brukar därför fråga ”Hur mår du på riktigt då?”. Jag själv var faktiskt ärlig nästan hela tiden, med att jag inte mådde så bra. Problemet är att de flesta inte orkar höra varför. Å det är ett stort problem. Att folk inte orkar att höra svaret och därför inte ens frågar.
Vi måste våga fråga, men bara om vi orkar höra svaret. Så kan vi vara en god medmänniska och vän och såna behövs det fler av. Jag har Martin och ett par till som orkar, hade jag inte haft dem hade jag kanske inte suttit här idag. Jag vet inte hur länge hjärtat hade orkat. Martin plockade upp mej när det behövdes, beordrade mej sängläge när det fanns möjlighet och lyssnade när jag ältade och ältade. Åsså hade vi ju vår älskade husbil, den har nog räddat vårt förstånd. Att bara kunna fly från allt för några dagar har varit vår räddning.
Idag mår jag alltså bra. Jag vill aldrig tillbaka till det helvetet vi hade. Ingen utomstående kan någonsin förstå hur det var. Vi som var där glömmer tyvärr aldrig.
Jag vet att det låter som en klyscha, men hos är verkligen inte Alla Hjärtans Dag viktig, vi är bra på att fira kärleken året om. Men det finns saker vi borde belysa en dag som denna, så det tänker jag göra.
Jag vet att folk typ kräks på bilden här vid sidan. Men för oss är just den här dagen inte alls viktig. Vi är väldigt bra på att fira både stort och smått. Det finns nästan alltid en anledning att poppa ett bubbel och skåla. Eller bubbel… skåla kan man väl göra i både cola och vatten också?
Den här dagen brukar jag tänka extra mycket på dem som inte har någon att fira med. Så som jag hade det i över tio år. Jag led kanske inte extra mycket just den här dagen, men visst kändes det rätt visset att inte ha någon vid sin sida – men det gjorde det ju varje dag. Tills jag skaffade hund och accepterade läget. Då blev allt bättre. Då slutade jag faktiskt att bry mej.
Just idag funderar jag på kärleken till oss själva. Jag kan inte säga att jag älskar mej själv och allt sånt där som vissa säger att man måste göra. Men numera har jag en respekt för mej själv och tycker att jag är helt ok. Jag har varit dålig på att ta hand om mej, men blivit bättre och blir bättre och bättre på det hela tiden. För att jag förstått hur viktigt det är. För att jag vill må bra så bra jag kan, så länge jag lever.
Det där med bra kost, motion och sömn, det handlar ju inte om att bli snygg. Det handlar ju om att må så bra som möjligt. Och vad ni och andra än säger om detta så mår man bättre i en sund och hälsosam kropp. Det innebär ju inte att man inte kan ta en glas vin eller en pizza ibland, utan att större delen av tiden inte göra det. Att ta hand om sej själv som man skulle göra med en bästa vän, det är att ge kärlek till sej själv. En bästa vän vill man ju ge det bästa och visst kan det vara både vin och pizza, men kanske inte varje dag – för man vill ju ha sin bästa vän med sej så länge man kan.
Alltså måste vi börja se på oss själva som vår bästa vän och det började jag att göra 2006-2007. När jag accepterat att jag skulle få dras med mitt eget sällskap resten av livet och leva ensam. Sen råkade Martin dyka upp och stannade kvar. Tillsammans hjälptes vi åt med kosten, träningen och hälsan. Självkänslan ökar lite i taget. Jag har kommit långt, men blir aldrig färdig. Jag tror inte att man blir det.
Självklart ska ni fira hjärtedagen om ni vill. Men glöm inte bort att fira er själva också och ta hand om er så mycket ni bara kan. Som ni skulle göra med en bästa kompis. En kram. En chans till vila. En mysig promenad. Gör allt det där som ni gör mot en kär vän, men till er själva. Det är min uppmaning till er idag. (Och ring någon som ni inte pratat med på länge, så har ni gjort någon annan glad också).
Det här att hitta sin pusselbit är något jag är väldigt ödmjuk inför. Jag hittade min för 17 år sedan. Idag 2008 blev vi ett par och har knappt varit ifrån varandra sedan dess.
Jag har skrivit så många gånger om hur vi träffades, så det tänker jag inte göra nu. Istället vill jag berätta om den tacksamhet jag känner. Jag är så otroligt tacksam för att Martin kom in i mitt liv och faktiskt stannade hos oss. Det var trots allt en väl sammansvetsad familj med två tonårsgrabbar som han skulle ta sej in i.
Vi hade väl en hyfsat lugn period vad det gällde sjukdomar just då, men hade gått igenom många år med en massa läkarbesök och skit. Barnen födde med sammanlagt ett tiotal diagnoser och mängder med mediciner. Jag säger lugn period just då… riktigt så var det faktiskt inte. Vår ettåriga hund var magsjuk och vi hade översvämning i köket. Men jag var van vid betydligt värre och tyckte att det var ganska lugnt 😛
Martin hade iaf kommit för att stanna och det är jag väldigt glad för. Han är nämligen min stora trygghet. Jag vet att han gör allt för mej och skulle ta ner månen åt mej om han kunde. Vi har under de här 17 åren aldrig bråkat. Vi tycker såklart olika om vissa saker, men det är sånt vi bara konstaterar och accepterar. Det tar för mycket energi att bråka. Då säger vissa att vi inte har någon passion. OM ni bara visste!!!
Vi har olika intressen och gör saker på varsitt håll, men vi trivs bäst tillsammans och är ju nästan alltid tillsammans också. I husbilen bor vi på typ 10 kvm och det är inga problem alls. Då umgås vi verkligen till 100%. I förra bilen, som var betydligt mindre, var vi bokstavligen nästan på varandra och det gick bra det med. Tre månader ute på rull blev det förra sommaren, ändå hade vi ångest och ville inte åka hem när det närmade sej höst. Så ja, vi trivs tillsammans.
17 år alltså. Det trodde ingen av oss. Asså, vi hade ju inte ens i vår vildaste fantasi ens kunnat se att det skulle bli vi. Men så blev det och det är jag väldigt glad för. Martin är något av det bästa som hänt mej och jag hade tänkt att behålla honom resten av mitt liv. Men sånt vet man ju inte, man kan bara önska och hoppas.
Idag firar vi vår kärlek med middag och scenshow. Det blir bra. Sen kör vi lite till, ett år i taget 🙂
Den här veckan är det vi brukar kalla för födelsedagsrejset. Vi har tre födelsedagar på fem dagar, en är min. Det är dax att börja testa lite av vad pensionärslivet har att bjuda på, så jag tänkte bli mini-pensionär eller kanske prova-på-pensionär 🙂
I måndags fyllde min mamma 82, i tisdags fyllde yngste sonen 30 och idag fyller jag 55. Just i år är det såklart sonen som firas mest, precis som det var när han var liten. Vi har slagit ihop våra tre födelsedagar många gånger, särskilt när sonen bodde hemma. Att käka tårta varenda dag är inte alls min grej, bättre att ta det en gång ordentligt. Det var alltså rätt länge sedan jag firade min egen födelsedag sådär lite större. Antingen har vi firat tillsammans eller också har jag åkt bort.
Men i år tänker jag faktiskt både åka bort OCH fira lite mer. Jag fyller nämligen 55, lite testa-på-pensionär sådär. From nu kan jag bo i 55+bostäder, jag kan börja ta ut av min privata pensionsförsäkring om jag vill och jag får rabatt på vissa campingar. Det måste ju firas!
Så födelsedagen inleds med att dra iväg på årets första husbilstur, bara en sån sak. Det blir inte så långt, vi har tänkt att stanna i Norrköping över helgen. Där bor våra husbilskompisar Helene och Krister, som lovat att ta oss till en prisvärd restaurang att fira min födelsedag på. Och på lördag är det ju mello och då har vi bjudit in oss på middag hemma hos dem. Det blir kanon!
Jag har absolut noll åldersnoja! Jag tycker faktiskt att det är rätt skönt att bli äldre. Jag har blivit mer avslappnad med åren och insett att det lixom bara är att flyta med lite. Att bli äldre innebär ju såklart att det finns lite rynkor, gråa strån och att det börjar hänga lite här och där. Men det gör mej ingenting. Jag vägrar att färga håret, rynkorna är faktiskt lite fina och det som hänger får väl hänga.
Men jag är mer noggrann med träningen nu, eftersom jag vill bli äldre och kunna klara mej själv. Jag vill kunna byta gardiner själv, resa mej från golvet, klättra på stegar, ta på strumpor stående osv och då måste jag träna. Det måste alla ju äldre vi blir, så är det bara.
Jag bär mina år med stolthet och ser fram emot att träna lite på pensionärslivet. Om tio år smäller det på riktigt, då behöver jag inte öva längre. Tiden går så jäkla fort!
Att summera ett år. Det är inte jättelätt. Vad hände egentligen 2024? För att minnas har jag tittat på bilder och då inser jag plötsligt att det har hänt en himla massa. Å det mesta har faktiskt varit riktigt bra!
Att sammanfatta 2024 är väldigt mycket trevligare än när jag skulle sammanfatta 2020, -21, -22 och 23. 20-22 var fullständiga katastrofår med pandemi, sjukdom och död. -23 var bättre, men bara lite. 2024 är så mycket bättre och jag vågar knappt ens hoppas på att 2025 ska bli lika bra eller tom bättre. Vi får väl se…
Ska vi ta det viktigaste först – HÄLSAN!
Jag gick upp i vikt under -21-22, fick stopp på det under 2023 och står väl fortfarande mer eller mindre still. Men nu fick jag ju en ny medicin i höstas, två mediciner faktiskt. En muskelavslappande för värken i benen som verkligen hjälper och en mot de värsta klimakteriesymptomen. Så nu sover jag igen!
Att kunna sova och slippa värk är ju hur stort som helst. Å det hjälper ju såklart hela kroppen och det känns verkligen. Jag mår bra! Jag är hyfsat pigg! Så nu finns det hopp om att vikten ska lätta. Håller sej bara stressen borta, så ska nog 2025 bli ett bra hälsoår.
Vi fortsätter att sköta vår kost, träningen och sömnen. Det finns lixom inga ursäkter att inte ta hand om sej. Jag sätter inget mål eller några siffror, vikten ska ner och jag ska må ännu bättre. Det räcker som mål.
Reseåret 2024 – runt 150 nätter i husbilen
Året började i soliga Egypten. En två veckors resa, med en mix av sol, nya vänner och oro för svärfar som åkte in akut på sjukhus. Att befinnas sej hundratals mil bort när en anhörig blir svårt sjuk och opereras, är inte kul – men allt gick bra och han är pigg igen.
Egypten var faktiskt årets enda resa utomlands, förutom ett gäng kryssningar till Finland. Vi var ju bland annat de första passagerarna på Finnlines nya fartyg Finncanopus. Vi fick åka med jungfruturen till Nådendal, njuta av den fina båten och äta väldigt god mat.
Årets första husbilstur gick av staplen i slutet av januari. Vi åkte till Gålö Havsbad där vi stod över helgen. Det var snöfritt, men väldigt isigt. Så det blev mest mys i husbilen och det gör oss ingenting när det blir så. Vi trivs ju i vår bil och är nöjda bara vi får komma iväg.
I både januari och februari var det mässor och flera premiärer. Vi bevakade mingel, skrev texter och redigerade filmer på löpande band. Vi återkommer till nöjesåret 2024 lite längre ner.
I mitten av februari hände det – Vi hittade vår drömbil!!!
Efter nästan tre år med lilla Peppe var det dax att byta ut honom mot Ralle. Vår nya husbil, en Adria Corall 670 DC, som är knappt en meter längre och några centimeter bredare. Äntligen fick vi bättre plats att jobba och bo, vi fick helt enkelt en mer funktionell bil som passar våra behov bättre.
Peppe städades ur och fixades till, sen pussade vi honom bye bye och välkomnade Ralle till familjen. Tyvärr kom han med en hel del fel som upptäcktes längs vägen, men dessa åtgärdades av säljaren. Vi är så nöjda med vår fina bil och trivs så otroligt bra med honom.
Premiärturen gick till Motala, där påsken firades med våra husbilskompisar Helene och Krister. Dem skulle vi träffa väldigt mycket under året, de har blivit riktigt goda vänner. Tänk så många härliga människor vi träffat tack vare att vi köpte husbil. Helene och Krister träffar vi mest bla för att de bor hyfsat nära och är väldigt öppna för spontana utflykter och galna äventyr. Men där finns fler, som dessutom efterfrågar vårt sällskap – det är vi inte vana vid men väldigt glada för 🙂
Påsken var i slutet av mars, sedan var vi i stort sett ute i ett sträck till slutet av september när bilen skulle lämnas in på verkstan och fixa alla de där felen. Under det halvåret besökte vi massor med platser från Helsingborg till Höga Kusten. Det blev inte mer norr ut än så i år.
Där finns några extra minnesvärda höjdpunkter som jag vill belysa lite extra. En av dem är självklart vår Husbilsträff på Böda Camping på Öland. Mer än 225 ekipage rullade över bron för att vara med på träffen. Det blev så stort att Kåre från P4 Kalmar kom på besök för att prata med några av deltagarna. Det var en helt fantastisk vecka, men så många härliga möten. Oförglömligt!
Efter Öland åkte vi runt i Sverige, det jag minns mest var besöken hemma hos folk, bla hos Therese och Karim i Höga Kusten, hos min fina vän Åsa i Dalarna, hos Zorina och Kenth i Bräcke och hos Micke, Patric och hundarna i Värmland. Så fina dagar där vi känt oss både välkomna och bortskämda. Vi har ätit gott och skrattar massor. Det känns som vår familj har blivit så mycket större med de här härliga människorna. En ovanliga känsla av att faktiskt får höra till, som jag är väldigt ödmjuk inför.
Midsommar firades hos Anne och Stefan i Skånes Fagerhult, en spontan inbjudan som vi tackade ja till. Det blev en helg med väldigt god mat, många skratt och hästar! För första gången på över 30 år satt jag på en hästrygg igen. Jag som varit superallergisk visste inte vad jag hade att vänta mej, men det gick bra. Vi var ju ute och jag sprang in i duschen direkt efter ridturen. Det var så roligt, så det gör jag gärna om!
Vi ska faktiskt fira nästa midsommar också tillsammans. men på en helt annan plats.
När jag summerar husbilsåret måste jag såklart även nämna Elmiamässan, där vi även i år hade en hörna där digitala kreatörer (influencers, youtubers) kunde träffa varandra och sina följare. I år hade vår hörna växt lite, så vi fick en hel balkong. Där passerade folk hela dagarna, många nya bekantskaper blev det 🙂
Vi var såklart ute med husbilen så mycket vi kunde även på hösten. Innan Elmia besökte vi Strömstad och fick en helt fantastisk vecka med 25 grader varmt på en otroligt vacker plats. Ja, ni ser ju själva. Det gick lixom inte att få det så mycket bättre.
Årets sista husbilstur gick bara några mil bort. Vi måste inte åka långt för att få mysigt, det räcker med ett par mil. Bara vi får komma ut. Höstens resor gick mest bara någon halvtimma bort och ofta i sällskap med Helene och Krister.
Under året har vi använt bilen som bas vid olika jobb, som alla sommarteatrarna och flera andra event. Så smidigt att bo nära när man jobbat och kanske är färdig sent.
Hur blev nöjesåret 2024?
Intensivt, är nog det mest passande ordet. Redan i början av januari drog nöjesåret igång med Pernillas Wahlgrens show Happy Ending. Sen rullade premiärerna på, det var shower, teatrar, film och konsert. Vi hamnade på många affischer, för första gången på en filmaffisch faktiskt. Ett väldigt bra teaterår måste jag säga, där betygen från oss var höga. Vi som annars är ganska petiga och snåla med stjärnor i recensionerna.
Sommarteatrarna är alltid en höjdpunkt på året och som vanligt var vi både i Kalmar och Falkenberg, men i år blev det även Helsingborg och Höga Kusten. Både Eva Rydberg och Tomas Ledin startade nya teatrar och vi var med vid premiärerna. Vi träffar ju en himla massa gamla bekanta på sommarteatrarna, några som vi faktiskt bara träffar då.
Särskilda händelser
Ja, det finns några särskilda tillfällen som jag också minns med både glädje och värme. På min födelsedag var vi inbjudna på föreställningen Mamma Ljuger med bla Janne Bylund. Vi lärde känna varandra för runt 25 år sedan, men har inte setts på väldigt många år. Nu blev det äntligen av. Vi stämde träff dagen innan föreställningen för att prata ikapp lite, men även för att jag skulle göra en intervju med honom. Det blev ett väldigt roligt möte, där tiden såklart inte räckte till för allt vi ville prata om.
Det andra fina återseendet var med Sören Olsson. Vi lärde också känna varandra för 25-30 år sedan och har hållit kontakten, men inte setts mer än ett par gånger under senaste åren. På Ljudboksgalan i april skulle han ta emot hederspriset och vi var såklart där. Det blev ett väldigt fint återseende och en speciell kväll med tanke på att han var där som hedersgäst.
En annan minnesvärd och otroligt rolig grej var när vi fick provköra en craftcart, en slags amfibiebil eller båtbil som vi kallar den. Vi fick en dag på fabriken med rundvandring och information. Sen fick vi först provköra på land, innan vi åkte iväg och provkörde den i vattnet. Så otroligt roligt. Det gör jag gärna om 🙂
Just det! Jag höll ju på att glömma! Bröllopsdagen, som vi tycker är viktig att fira. Den firades på en camping i Vansbro. Den började med stortvätt, då vi äntligen fick tag i en tvättmaskin, och avslutades med bubbel vid bilen. Mellan tvätt och bubbel blev det en god middag inne i Vansbro. Perfekt väder och en himla mysig dag. 8 år som gifta, tiden går fort när man har roligt tillsammans och det har vi!
Årets avslutas som det började. I Egypten. Å den här gången får vi sällskap, av Helene och Krister såklart! Det ser vi fram väldigt mycket mot. Först ska vi fira en nyårsafton tillsammans, innan vi packar in oss och åker till Arlanda. I snöstorm tydligen, det kommer varning på varning just nu.
Vad önskar jag av 2025
2024 var väldigt bra, nu bävar jag nästan inför 2025. Kan det också blir bra, kan detta hålla i sej? Jag hoppas verkligen det!
Under hösten påbörjades en grej som jag kanske kan berätta om inom kort, den grejen ska avslutas i januari. Något vi väntat på i 13 år. Jag hoppas verkligen att det var värt kampen och väntan. Snart vet vi, mer än så kan jag inte säga.
I övrigt hoppas jag såklart att vi får vara friska. Att vikten ska börja minska, så jag kan må ännu bättre. Att vi kan sälja av ännu fler grejer, så det snart börjar synas hemma. Och att vi ska få massor med härliga husbilsresor i hela vårt avlånga land, spännande kulturella upplevelser och en kanonrolig husbilsträff såklart. En del är redan bokat, andra saker är bara lösa planer. Om ett år vet vi hur allt blev.
Gott nytt år till er alla som läser bloggen. Jag önskar att 2025 blir precis som ni vill 🙂
Vi firar ju inte julafton särskilt mycket längre. Det blir lixom ingen hajp när det inte finns små barn i hushållet. Här är det vi, våra föräldrar och de vuxna barnen ”med tillbehör”. Vi äter lunch och har några lugna timmar tillsammans. Så var det i år också.
Med unga vuxna i familjen har det såklart varit olika ”tillbehör” under åren som gått. Det har varit några olika flickvänner som passerat och det är väl inte mycket att säga om det. Livet är ju så. Yngste sonen har varit sambo rätt många år, så där har inget ändrats. Äldste är singel just nu, men sånt kan ju som bekant ändras rätt fort när man är i 30-årsåldern.
På julafton kom min pappa hit rätt tidigt på förmiddagen, för att hjälpa oss att installera diskmaskinen vi fick levererad dagen innan. Vår förra maskin gav upp för ett par månader sedan och vi hade kunnat vara utan, det är ju bara vi två. Men eftersom vi går i försäljningstankar och det kan vara knepigt att sälja ett hus med ett hål istället för diskmaskin – så bestämde vi oss för att köpa en ny ändå. Å den levererades alltså dagen innan julafton, så himla dålig tajming.
Lagom till att det var dax att åka till mina föräldrar kom även Martins pappa till oss. Vi har ju ingen bil, så man får lixom synka allt så gott det går när vi får skjuts. Svärfar bor nära oss och går hit på 5-6 minuter bara, väldigt bekvämt.
Väl hos mina föräldrar blev det ett litet julbord med väl avvägda rätter. Vi har alla fått lägga in önskemål om vad som måste finnas där, så numera är det ett par olika sillsorter, lax, skinka, kalvsylta, köttbullar, prinskorv, Janssons och skaldjur. Jag måste ha skaldjur på mitt julbord, det är fräscht och gott. Min jullunch består oftast av två mackor med kalvsylta och kräftor. Låter nog inte klokt för andra, för mej är det perfekt. Vi hade även med oss en rotfruktsgratäng med chevre och pepparkakor.
Vid 18 fick vi skjuts hem igen. Då svidade vi snabbt om till onepiece och tillbringade resten av kvällen i tv-soffan. Vi har kollat igenom två säsonger av White Lotus, en mycket speciell serie… Vet inte riktigt vad jag tycker om den faktiskt.
Vad gäller julklappar så är det inget vi längre ger varandra, iaf inte Martin och jag. Vi har ju köpt en ny husbil i år och har en resa att se fram emot. Det kan ju lixom inte bli finare enligt oss. Däremot hade äldste sonen för första gången hittat på något själv, det finns ganska många förklaringar och ursäkter till varför han inte gjort detta tidigare – det behöver vi inte gå in på mer än så. Han bjuder oss på en vin- och lakritsprovning nån gång när vi är hemma. Nog vet han vad vi gillar alltid 🙂
Yngste sonen och hans sambo tar med oss på räkkryssning när det blir lite varmare ute. Detta var vi inte alls beredda på. Vi har ju inte julklappar längre. Nu får vi se hur detta blir nästa år… Så länge det inte är något krav eller förväntas fina och dyra presenter, så kan det absolut vara ok med julgåvor – men jag behöver det inte. Hittar jag något som passar någon, så gör jag. Att ge bara för att ge är inte min grej alls.
På juldagen var allt som vanligt igen. Julen i våra ögon var över. Vi har suttit och jobbat, tränat, tagit långa promenader, städat och förberett resan. Just de här dagarna runt jul har jag saknat vår pälsboll väldigt mycket. Men men, åren går – saknade och såret finns kvar, men kanterna är inte lika vassa. På juldagen fick vi gosa lite med grannens hund, det hjälper lite.
Ja, det var väl årets jul. Inte särskilt komplicerat. Hur har er julhelg varit?
Just nu tittar många på vinterresor och nu när Apollo börjat med resor till Gambia får jag såklart mängder med frågor. Varför ska man åka dit? När är bästa tiden? Var ska man bo? Vad finns det att göra? Jag tänkte försöka svara och ge lite allmänna tips och råd, jag har ju faktiskt bott där 🙂
Gambia är ett av världens minsta längder och turismen betyder allt för ett så litet land. Det är i vissa fall helt avgörande för att familjer ska överleva. Under flera år har det varit dåligt med svenska turister i landet, mest pga av att Ving slutat med sina resor dit. När Apollo meddelade att de skulle börja med resor till landet var lyckan stor. Både hos oss som gärna åker dit och i Gambia, svenskarna är nämligen väldigt omtyckta där.
Nu ökar turisterna och fler turister betyder att många åker för första gången. Då finns det några grejer som kan vara bra att veta. För det första så är det ett alldeles underbart land! För det andra så är det bara någon timmes tidsskillnad, så skönt! För det tredje så är det en het värme med en lätt bris från Atlanten, ljuvligt!
Åker man första gången är det enklast att åka charter med Apollo. Det går att åka reguljärt men det tar längre tid och är oftast dyrare. Vi åker alltid charter dit och jag rekommenderar att även lägga till för transfer, det är helt enkelt enklast när man inte varit där förr och värt pengarna. Under transfern får man oftast ett kuvert med karta och andra bra-å-ha-grejer och kan ställa de där frågorna som man kanske funderat på.
Det tar ca 8 timmar att flyga mellan Stockholm och Gambias lilla flygplats Yundum strax utanför Banjul. Det är en rätt stökig flygplats där du går igenom säkerhetskontroll även när du går ut, så det tar sin lilla tid. Håll i väskorna hårt när du kommer ut ur flygterminalen, där kommer nämligen ett helt gäng sugna bärare som vill hjälpa dej. Detta är första gången du får öva på att säga nej, vänligt men bestämt. Om du inte vill ha hjälpen alltså, i annat fall säger du bara vilket hotell du ska till och låter dem ta dina väskor och ger sedan en svensk 20-lapp som tack. Ha gärna en skvätt vatten kvar från flyget, det är varmt när man landar och ganska mycket väntetid.
Något annat jag rekommenderar är att gå på Välkomstmötet som brukar vara dagen efter ankomst. Gambia är ett annorlunda land, så är det, och det är bra att få all information man kan. På välkomstmötet får man veta allt om Apollos utflykter, det kan man ju kolla upp redan hemma – men där brukar även vara någon från Gambiagruppen och dem är det lite extra spännande att lyssna på. Man kan även få hjälp att fixa sim-kort till telefonen om man behöver det.
Det kan vara bra att veta att internet är rätt uselt i hela landet. Vi har alltid med oss en gammal mobil som vi köper ett extra sim-kort till och laddar med massor med datamängd så vi kan ha den som hotspot hela resan. På så sätt kan man ha kontakt med dem där hemma, kolla internet osv. Vi brukar ta Africell som funkar bra, men det är ingen större skillnad på pris mellan de olika bolagen. När det gäller pengar är det enklast att ha med svenska pengar och växla i någon växlingsbutik vid hotellet. Behöver du ge dricks innan du växlat, så funkar en svensk 20-lapp eller Euro helt ok. Men använd sedlar som kan växlas in, inte mynt.
När jag kom till Gambia första gången på 80-talet var det huvudsakliga turiststråket i Bakau. För kanske 10-15 år sedan hade turismen flyttat till Fajara/Kotu och nu är det närmare Kololi. Det kan vara bra att veta när man ska välja hotell. Det händer inte mycket alls längre i Bakau, är hyfsat lugnt i Kotu och party i Kololi. Enkelt sagt alltså. Vi bor gärna i Kotu, där är lagom mycket att göra och en fin milslång strand att promenera längs, med juicebarer och fruktstånd lite här och där.
Kom alltid ihåg att Gambia är beroende av turister! Turistsäsongen är mellan oktober och april, ungefär, och under den tiden ska man tjäna ihop inkomst till resten av året. Kom alltid ihåg det! Du som turist är nämligen superintressant och livsviktig! Du ÄR inkomst!
Direkt när du kommer utanför hotellet så kommer det att komma fram människor till dej. Främst män i olika åldrar som vill vara din guide. De är alltid glada och pratsugna. De vill hälsa genom att ta dej i handen, höra vad du heter och var du kommer ifrån. De vill skapa kontakt, för att (oftast) tjäna pengar – men de vill inget ont och är inte farliga. Bara lite lätt påträngande kan man tycka. Särskilt när det händer 25 gånger om dagen… MEN det är faktiskt bara att vänligt men bestämt säga ”Hej” tillbaka, ”Nej Tack” och att man gärna vill gå ifred. Enklast är att säga att man varit i Gambia förr och redan har en kontakt.
Alla känner alla, säg att ni känner vår vän Buba och använd honom gärna som guide om ni behöver. Han är pålitlig, har en bra och säker bil, och kan köra er precis vart ni vill. Han brukar hålla till mellan Kololi och Kotu, bara fråga efter honom så får ni snart kontakt. Hälsa från mej 🙂
Som sagt: alla vill ha kontakt med dej, men det finns knep. Jag får iofs oftast gå ifred då de flesta vet vem jag är, men ett säkert kort är att gå en bit ut i vattnet då får man alltid vara ifred. Eller ha hörlurar och låssas som du inte hör, de kan vara avstängda – det syns ju inte 🙂
Det kan vara påfrestande att alltid vara påpassad och att alltid ha någon som vill prata med en. Det är då du måste komma ihåg att du är deras levebröd. Säg nej, vänligt och bestämt. Igen och igen. Efter några dagar upphör detta, det går snabbare om de vet och ser att du har en gambisk kontakt och vänner i landet.
Våga lämna hotellet! Om du tillbringar hela semestern inne på hotellet har du inte varit i Gambia och då har du missat precis hela upplevelsen. Visst finns det roliga och exotiska djur även på hotellet, men det är utanför du har det genuina livet. Gambia är platt och lätt att ta sej fram med fötterna. Det tar kanske 45 minuter att gå från Kotu till Bakau och är ungefär lika långt mellan Kotu och Kololi. Du kan gå längst stranden till Kololi, det kan du inte till Bakau – gamla presidentens hus och en massa sten ligger i vägen.
Alla de här killarna som vill prata med dej kan hjälpa till med taxi för en dag för att besöka tex Banjul, Bakau, krokodilpoolen, marknaden i Brikama mm. Det finns även registrerade guider som är speciellt utbildade för detta, jag har inte testat dem så jag vet egentligen inte hur de är. Det finns folk överallt som känner någon som känner någon, alla kan hjälpa dej med precis vad du vill. När det gäller taxi så är det bara de gröna som får åka ner till hotellen, det kan vara bra att veta. Buba kan du använda till det mesta, han åker överallt 🙂
Självklart ska du se dej runt och göra en och annan utflykt! Vi tar gärna båten till Juffureh där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Här finns även ett litet museum. På vägen dit eller därifrån kan man stanna till vid Kunta Kinte Island, som förr hette St James. Dit fördes slavarna innan de skeppades till övriga världen. Det är en intressant utflykt och en viktig historia som måste bevaras. Det blir en heldag och brukar vara något att minnas för resten av livet.
Vi tar gärna en dag på floden när vi bara tar det lugnt, fiskar och solar. Gambiafloden har gott om fisk, så alla brukar få napp. Har man tid är det en upplevelse att åka båt hela vägen upp till Georgetown och ligga kvar där någon natt. Har man tur kan man se flodhästar och delfiner på vägen.
Många frågar om SOS Barnbyar och om man kan besöka dem. Man är inte lika pigg på besök i barnbyarna längre och de får väldigt många gåvor – så försök att besöka en familj eller by utanför turistområdet istället.
Du kommer garanterat att få kontakt med någon ur personalen på hotellet eller taxichaufför (återigen: Buba – han visar gärna upp sitt hem) som förmodligen har sin familj på landsbygden. Be att få se hur de bor och lever, det brukar vara ett välkommet inslag. Köp med en säck ris eller en dunk olja på vägen som tack. Eller varför inte myggnät, de kostar runt 100 kr och räddar liv. Allt är faktiskt välkommet; fotbollar, ballonger, reflexer, tandborstar, små leksaker utan batteri, kläder, smink, nagellack, skrivböcker, pennor… allt utom godis och sötsaker. Tandhälsan är bedrövlig.
Av en slump lärde vi känna Smile som kommer från en by en bit upp längst Gambiafloden. I 10 år har vi känt honom nu och stöttat både honom, hans familj och i vissa fall hela byn. När vi kommer dit är det stor fest, alla är där och följer oss vart vi än går. Det är helt magiskt!
Våga ta kontakt. Våga gå utanför din sk komfortzon. Var inte så jäkla svensk!
Gambia är alldeles fantastiskt! Särskilt när man vågar ta del av det genuina Gambia och för att kunna det måste man ta sej utanför hotellet och släppa in nya människor inpå livet. Gambia är inte bara varmt i klimatet utan även när det gäller vänner. Här bryr man sej på riktigt. Visst vill man tjäna pengar, men man märker snart att vänligheten är genuin från de allra flesta och inte enbart beror på pengar. Lita på din magkänsla!
Ha ett öppet sinne och släpp in. Gör du det, så kan jag lova dej en alldeles fantastiskt semester och vänner för livet. Då kommer du att vilja åka tillbaka, Gambia kommer att bli ett behov. Vi är många som bara åkt hit på semester och kommit hem helt förändrade. Gambia är fattigt, våra vänner har bara fyra väggar och i bästa fall ett mål mat om dagen. Men de har något som vi inte har – genuin livsglädje! Å det måste vi lära oss av.
Detta är alltså mina bästa tips för dej som besöker Gambia första gången (andra gången vet du vad som gäller):
Åk med Apollo, ta deras transfer och gå på välkomstmötet.
Ta med svenska pengar eller euro, växla på plats.
Ha tålamod, du kommer få säga ”hej” och ”nej tack” minst 25 gånger per dag.
Lämna hotellet, besök en familj på landsbygden.
NJUT!
Men det finns några baksidor också… Det kan hända att du kommer att få en mängd fördomar kastade mot dej när du berättar för andra att du ska åka till lilla Gambia. Särskilt om du är kvinna och singel. Du kommer förmodligen att få menande leenden och frågor om du ska åka dit för att skaffa dej en man. En av alla fördomar som funnits sedan 60-70-talet, är att ensamma vita kvinnor åker till Gambia för att hitta en svart man. Så är det inte! Den som påstår det har med största sannolikhet aldrig vart där.
Du kommer kanske också att få höra att det är farligt. Varför vet man däremot inte, bara att det ”väl är så i Afrika”. Ytterligare en fördom utan grund, Gambia är INTE farligt. Jag känner mej säkrare där än i Stockholm, oavsett om det är dag eller natt.
Jag hoppas att jag lyckats förmedla lite hur det är, kunnat ge några goda råd och att ni nu har bestämt er för att åka och kanske redan bokat en resa. Då hoppas jag att ni får en alldeles fantastisk vistelse i ett av världens vänligaste länder. Så hoppas jag också (och tror) att du ska bli lika förälskad som jag i det lilla landet. Njut av god mat, härliga människor, underbart klimat och långa stränder. Jag längtar ständigt tillbaka!
Vi var där senast i januari 2019, vilket är alldeles för länge sedan. Det finns massor med bilder på instagram @marlenerinda om ni vill se mer hur det ser ut där. Ni får skrolla lite i flödet bara.
Vill ni veta mer om Gambia eller komma i kontakt med Buba, så är det bara att slänga iväg ett meddelande på instagram eller maila: marlenerinda@gmail.com så svarar jag så gott jag kan. Det finns en hel del under fliken ”Gambia” högst upp också.
Men kom ihåg:
Du behövs i Gambia – här kan du göra skillnad! På riktigt!
Den här sommaren har vi träffat så otroligt många härliga människor. Några har vi träffat flera gånger, så är det med Micke och Patric aka Swedenglamper och deras tre pälsbollar. Världens goaste ”göbbar”
För ett par år sedan tog Micke kontakt med oss via instagram, någon månad senare sågs vi på Elmia-mässan. Då var även Patric med och vi blev direkt goda vänner. Det är så härligt när man klickar med personer och ser fram emot att få lära känna varandra mer. Såklart hjälpte det att hundarna finns med i bilden, världens sötaste och knäppaste hundflickor 🙂
Nu skulle vi börja resan hemåt, efter två månader ute på rull. Stoppet hos Micke och Patric blev som sista rycket på en fantastisk sommar. Å vilket stopp det blev!
Vi seglade in genom de stora grindarna i Kil på söndageftermiddagen och hade gott om plats i den härliga trädgården. Här väntades det besök av Patrics bror med familj, så även Micke och Patric skulle bo i sin husbil på tomten. Vi sågs ju för bara någon vecka sedan, så vi behövde inte uppdatera oss särskilt mycket. Men vi fick såklart en husesyn i det vackra och även historiska huset. Ett K-märkt hus från 1600-talet, som de renoverat med varsam hand som det så fint heter.
Efter rundturen satt vi oss ute i solen och drack bubbel, medan vi väntade på deras gäster. Samtidigt som jag såklart myste med hundarna, jag hade ju kommit till paradiset. Inte en. Inte två. Utan TRE pälsbollar!!! Vakthunden Joy, sötnosen Collette och knäppisen Lisa.
Gästerna kom och installerades. Sedan blev det en gemensam middag och ett långt eftersnack vid matbordet innan vi alla gick åt varsitt håll. Alla skulle jobba dagen efter, så det blev inte så sent.
På måndagen hade jag bästa morgonen! Direkt när jag vaknade och öppnade dörren ut mot trädgården trippade det in två små morgonbusiga pälsbollar. Joy och Collette kom på besök och hoppade direkt upp i soffan för att få sitt morgonmys. Lisa hade fullt upp med att vakta grannens kaniner och satt i princip fast vid staketet hela tiden som vi var där. Numera går hon under namnet kanindräparn, fast hon fick inte tag i någon kanin ska väl tilläggas.
Partic hade åkt till sitt jobb, medan vi andra jobbade ”hemma”. Micke dukade upp en fantastisk frukost som vi åt tillsammans ute i solen. Så otroligt lyxigt. Sen tränade jag mitt pass och fick hjälp av hundarna, världens bästa PT´s. Till och med Lisa var med. Så mysigt!
När arbetsdagen var slut och Patric kommit hem tog vi alla en gemensam fika och sedan var det dax för oss att packa ihop och dra vidare. Vi hade skrattat, haft härligt snack, massor med god mat och jag hade fått en massa mysigt hundgos. Trippelt hundgos dessutom!
Här nedan kan ni se intervjun vi gjorde med ”göbbarna”. Så härliga människor.
Det var dax att dra vidare. Att faktiskt åka hemåt. Sååå tråkigt!!
23 juli har vi bröllopsdag, i år var det den åttonde i ordningen. Vi har faktiskt förlovningsdag samma datum, i år den nionde. Vi firar allt så mycket vi kan och på bröllopsdagen är vi larvigt romantiska 🙂
Klart man ska fira om man kan och en bröllopsdag ska såklart firas stort. Våra kompisar Helene och Krister (Beerggrens Bilbo) var återigen i närheten, så vi letade rätt på en camping där bägge kunde stå ett par dagar, bokade och möttes upp. Valet föll på Vansbro, där vi hittade en fin liten camping precis vid kanalen där Vansbrosimmet går av stapeln.
När man har bröllopsdag ska man väl vara lite extra omtänksamma tänker vi. Alltså passade jag på att tvätta allt vi hittills skitat ner och laddade skåpen med rena kläder igen. Medan Martin tömde vår toalett, som mest jag använder, en kärlekshandling som heter duga 🙂
Solen sken, så vi passade på att utforska närområdet lite direkt när vi kom. Vansbro är vansinnigt fint. Här flyter älven genom landskapet, det finns massor med bra promenadstråk och fina hus överallt. Trots semestertider och vackert väder var det dock nästan inget liv alls i stan. Lite konstigt tycker jag, för den här orten är värd att upptäckas.
Efter en stund i solen var det dax att svida om för att gå iväg och äta. Vi kollade in tripadvisor och hittade Selins som vi tyckte lät som ett bra alternativ. Där tog jag en pasta och Martin en hamburgare. Till detta blev det en cider för mej och en öl för maken. Allt var riktigt gott och vällagat!
Mätta och belåtna gick vi tillbaka till campingen och knäckte ett bubbel. Nu kanske ni tycker att man ska fira en bröllopsdag på egen hand, men våra kompisar förgyllde faktiskt dagen. De är toppen att ha med sej oavsett vad vi gör!
Det blev en väldigt härlig dag, på en mysig plats. Vansbro Camping är ännu en plats vi gärna återkommer till. Här kan man ju dessutom tvätta, vilket är ett stort plus!
Jag är verkligen gift med världens bästa man. Han är min bästa vän, min trygghet, mitt ankare, min guldkant. Att träffa någon sent i livet är en förmån, nu var vi iofs inte lastgamla – men ändå… han var 35 och jag 38. Vi hade faktiskt gett upp bägge två och accepterat att leva ensamma resten av livet. Dessutom hade vi känt varandra i hela sju år och inte haft en tanke på att det skulle kunna vara något annat än en vänskap. Det är 16,5 år sedan nu.
Varje bröllopsdag börjar alltid med att vi frågar chansen på varandra. Den som hinner först alltså. Så svarar den andra i bästa fall JA, då kör vi ett år till – detta JA får man inte ta tillbaka under året, utan man får vänta ett år tills det är dax att fråga igen. Om vi är knäppa? Såklart vi är. Båda två tack o lov 🙂
Så nu kör vi ett år till. Undrar var vi firar bröllopsdag nästa år och framförallt om två år – när det är dax att fira tio år som gifta. Såklart måste vi hitta på något speciellt då? Kanske köra bröllopsresan i repris? Två veckors kryssning på Medelhavet tackar jag inte nej till!
Så var det dax för den årliga familjedagen på Gröna Lund. Varje år, precis innan sommaren, bjuder Makens företag på familjedag. En himla mysig dag, då vi nästan alltid har tur med vädret 🙂
Martin jobbar på världens bästa företag. När de bjuder in till trevligheter är alltid partnern välkommen och till familjedagen är även barnen välkomna – åldern spelar ingen roll. Våra vuxna barn brukar alltså också hänga med, ibland även flickvänner. Den här gången var det Martin, jag, äldste sonen och han flickvän.
Solen sken som den gjort hela tiden senaste veckorna. Tempen visade 25 ljuvliga grader redan när vi klev på tåget vid 10.30. Vi var lite tidiga och klev av spårvagnen vid Djurgårdsbron och gick resten av vägen. En mysig promenad längs vattnet, som vi gärna går.
I söndags var det både Spårvägens Dag, så de gamla spårvagnarna trafikerade Djurgården. Och nån båtförening hade öppet hus på båtarna som ligger strax brevid Spritmuseum. Så det fanns en hel del att titta på och göra, men på ditvägen stannade vi inte. Vi hade ju en tid att passa 🙂
Vi mötte upp ungarna och Martins kollegor, fick våra biljetter och ställde oss i kö. Kön in till Grönan vid öppning är inte att leka med. Vi snackar låååång! Det finns två ingångar, vi stod vid den längst ner mot vattnet och den kön gick nog ner till vattnet till slut. Men vi kom in och kunde börja vår dag i parken.
Man fick välja på åkband eller femkamp, vi valde femkamp. Men först gick vi runt lite och bara kände in atmosfären, kollade efter nyheter (det var ingen pressträff i år, så vi hade ingen koll på nåt) och tog lite bilder. Sen körde vi igång Femkampen, som vi fyra gjorde i sällskap av C från företaget. Alla andra hade valt åkband. Vi sköt luftgevär, kastade bollar, sköt slangbella, kastade basket och sköt ännu mer. Till slut stod C som segrare, någon enstaka poäng mer än Martin och jag två poäng efter honom. Inte illa pinkat av en liten tant 😛
Efter lunch och några varv till tyckte vi att vi sett och gjort tillräckligt och tog fötterna tillbaka till Centralen igen. Då passade vi på att gå in i lokhallarna för spårvagnarna och tittade lite på utställningen där. Vi gick ut till båtarna där det var öppet hus, gick inte ombord på någon men tittade från kajen. Sen gick vi långsamt tillbaka, tog en milkshake på vägen som vi drack i Kungsträdgården, tittade på folk och bara myste.
Väl hemma hade vi gått över 17 000 steg och var rätt möra. Men vilken mysig dag! VI ser redan fram emot nästa år. Då ska jag vinna Femkampen!
Efter 18 dagar på rull kom vi alltså hem förr förra måndagen. Och sedan dess har dagarna gått i ett! Det är mer än man tror att göra, när man varit borta några veckor och naturen gått från vinter till sommar.
VI rullade alltså långsamt hemåt och landade hemma tidig eftermiddag måndagen för två veckor sedan. Direkt när vi kommer hem packar vi alltid ur bilen direkt, sliter ur lakanen och kör igång en tvätt samt flyttar all mat från husbilen till köket hemma. Det tar kanske en dryg timma, innan allt är ute och vi sjunker ner i våra massagefåtöljer för att pusta ut. Hemma bra men borta bäst. Ja, ni läste rätt 😛
På tisdagen körde jag ytterligare tre maskiner tvätt. Men det första jag gjorde var att springa upp till vårdcentralen direkt på morgonen innan frukost och lämna blodprov inför läkarbesöket som var några dagar senare. Hela tisdagen gick åt till sånt där som måste göras; klippa gräs, ta hand om trädgården som blivit en djungel, gå igenom posten mm. När vi åkte var det nollgradigt och snö, när vi kom hem var det 20 grader och har sedan dess stadigt bara ökat. Gräs och buskar har gått bananaz.
Sen har det varit några roliga event, men dem ska jag berätta om senare. Vi har både promenerat och tränat duktigt, två promenader nästan varje dag och styrketräning varannan dag. Även om det inte syns så mycket på vågen, så känns det på kroppen. Fysisk aktivitet och sol is da shit för både knoppen och kroppen 🙂
Vi har mått så pass bra att vi ställde till med grillkväll för familjen. Sönerna kom med sina respektive, samt våra föräldrar. Nio pers som inte får plats så bra inne, eftersom vi inte längre har någon soffa, men ute funkar det hur bra som helst. Där kan vi dessutom välja att sitta i skuggan eller i solen, vilket varit skönt när det varit nästan 30 grader i helgen.
Så vi dukade upp till långbord och körde en frys- och kylskåpstömning. Det blev korv av olika varianter och kyckling, såser, röror, sallader och grillade champinjoner. Vi lyckades faktiskt hitta på hela fyra nya rätter den dagen. Hur bra som helst, känns skönt att vara på gång med receptskapandet igen. Nu ska recepten bara skrivas också, jag håller på för fullt.
För det är ju också något jag legat efter med grymt mycket. Vi har mest lyft upp gamla recept och kanske lagat om rätterna där bilderna varit dåliga. Lite nytt har det blivit, men ganska lite de senaste 2-3 åren – men bara senaste halvåret har vi pruttat ur oss en hel del igen. Så nu har vi nog 5-6 recept som ligger färdiga för kommande veckor, det första kom i lördags och ett till kommer på Du i Fokus – duifokus.se imorrn. En tomatsoppa som vi dessutom har filmat, som kommer ut senare idag på youtube.
Sedan vi kom hem har jag även varit på det där läkarbesöket också, det som jag tog prover till. Det var bla årskontroll av hypotyreosen som visade att sköldkörteln håller sej där den ska. Bara fortsätta med medicinerna som jag gjort hittills. Jag fick också en remiss för att röntga knäna, ÄNTLIGEN!!! Jag har ju haft ont sedan i höstas, men inte kommit förbi sköterskan på vårdcentralen för att få en läkartid och koll. Nu blir det intressant att se vad röntgen säger och hur vi går vidare.
Så man kan väl säga att vi hunnit en del sedan vi kom hem, även om jag varit riktigt dålig på att berätta om det för er. Jag har en härliga middag med tyska turistrådet att berätta om, en jubileumskväll med fartyget Juno som fyller 150 år, en lunch med Beirut Café som fyller 25 år och en massa annat. Det kommer!
Snart drar vi iväg igen. Sängen i Ralle (husbilen) är renbäddad, men nya lakan till och med. Specialsydda för queenbädd minsann. Så i helgen packar vi och är redo för nya äventyr, som påbörjas nästa vecka. Då ska vi göra nytt försök att provköra den där båtbilen som vi skulle testa i april när snön började vräka ner. Dax för nytt försök.
Men först är det Stockholm Beautyweek idag, imorrn blir det ny lunchlive på Börsen och på torsdag ska larmet hemma uppdateras. Känns bra med tanke på besöket i vår trädgård för några veckor sedan. Det var lite läskigt faktiskt.
Idag är det tydligen stressfria dagen… haha… helga vilodagen lixom 🙂
När jag som 20-åring flög in över Gambia första gången var det kärlek vid första ögonkastet. När Saharaöknen övergick i mangroveträsk och jag såg Gambiafloden ringla sej fram kände jag att jag kommit hem. Att jag skulle både skulle bo och arbeta där, hade jag aldrig ens kunnat drömma om.
1 november 1990. Det är ett datum jag aldrig glömmer. Då satte jag min fot på Gambisk mark för allra första gången och det förändrade faktiskt mitt liv för alltid. Bara två månader senare kom jag nämligen tillbaka för att bo där. Jag hade blivit erbjuden jobb under vår semesterresa och tackat ja.
På 90-talet fanns det som bekant varken internet eller sociala medier. Det höll kanske på att komma, men internet var definitivt inte särskilt vanligt i Afrika. Att ringa var dyrt, så det var snigelpost som gällde om man ville ha kontakt med nära och kära. På den tiden funkade faktiskt posten helt ok, till skillnad från nu.
Att bo så långt hemifrån och knappt ha någon kontakt med sin familj gör att man växer en hel del som människa. Man är tvungen att bli självständig och lösa de problem som uppstår på egen hand. För mej var det enormt utvecklande och den bästa tid jag någonsin haft. Det bästa jag gjort under min tid som ung vuxen faktiskt. Tiden i Gambia förändrade mej helt och de värderingar jag har idag kommer därifrån. Kanske är det därför jag inte tycker om saker och hellre bor i husbilen än hemma i huset?
Efter att jag flyttade hem skulle det ta över 20 år innan jag återsåg Gambia igen. Då tillsammans med mina barn och Martin. Jag tog med dem till alla platser jag besökte som ung och en del nya platser också. Min yngste son lärde känna Smile, som vi haft kontakt med sedan dess och även hälsat på flera gånger i hans by. Vi hjälper honom så gott vi kan med bla vår kunskap och ekonomiskt när vi kan. Nu är hela byn involverad 🙂
Smile bor ungefär 3 timmar bilresa in i landet, i den lilla byn Nema. Här bor ca 400 personer och jag tror att alla vet vilka vi är vid det här laget. Första gången vi kom till byn hade barnen fått ledigt från skolan och stod vid vägen och väntade på oss. Sedan sprang de längs bilen tills vi parkerat där vi skulle. Damerna slog i grytlock och alla sjöng. Det var helt magiskt! Ganska surrealistiskt och helt galet – men vilket känsla!
Jag tänker på Gambia varje dag och längtar dit konstant. Tyvärr har Ving inte längre några charterresor dit och det gör att det numera är mycket krångligare och dyrare att åka dit. Nu har det blivit väldigt dyrt, så vi har inte varit där sedan strax innan pandemin. Visst kan man åka reguljärt och det kommer vi att göra, men just nu har vi inte lust att resa ett drygt dygn, (enkel resa, mot 8 timmar med Ving), för att vara borta ett par veckor. Då ska jag vara borta längre. Visst kan man ta en reguljär charter som bara tar 12 timmar, men då är det väldigt dyrt.
Så jag sitter här och längtar. Tack vare internet och särskilt messenger kan vi hålla kontakt med Smile väldigt enkelt. På det sättet är internet guld värt, men jag är faktiskt lite glad att det inte fanns när jag bodde där. Jag var lixom tvungen att klara mej själv och det var väldigt nyttigt.
Smile har valt bort fru och barn för att ta hand om sin familj på 10 personer. Tyvärr är hans hälsa inte på topp, magen krånglar och han får ofta infektioner. Vi hjälper honom med pengar så han kan besöka en riktigt läkare och få medicin, istf att besöka den sk bushdoctorn som inte vet vad han snackar om. Men det är svårt att inte vara på plats. Pengarna vi skickar ner brukar även räcka till lök, olja och ris för ett tag framöver.
En del av mitt hjärta blev alltså kvar i Gambia och finns där vart jag än är i världen. Gambia finns alltid nära mej, mycket eftersom Smile hör av sej nästan dagligen. Men också för att jag har bilder överallt hemma och i telefonen som påminner mej. Jag vet att många har fördomar om det lilla landet, men det är ju som alltid från folk som inte varit där. De vet ju alltid bäst…
Gambia kallas ”The smiling coast”mycket för att alla ler, alla är glada och alla är vänliga. Här finns en otroligt rik kultur, god mat, fantastiska människor och underbara stränder. Bara 8 timmar bort (fågelvägen), nästan ingen tidsskillnad, alltid sol och milslånga stränder att promenera längs. Jag älskar det. Ni får titta på bilderna och bedöma själva om det skulle kunna vara något för er.
Nu undrar ni säkert var den andra halvan av hjärtat finns. Det ska jag berätta en annan gång 🙂
Som sagt; det händer mycket den här veckan. Jag är frisk, vi byter husbil OCH bloggen fyller år. Tänk om jag vetat hur mycket bloggen skulle ge mej när jag startade den 23 mars 2006 🙂
Jag vill väl kanske inte jämför bloggen med ett barn, men nog har den varit min bebis under många år. Fast mer dagbok än bebis… Bloggen är mitt extra minne och jag går ofta tillbaka och kollar vad jag gjort, hur något gått till och tittar på bilder. Himla bra när man har dåligt minne 😛
Jag berättar om det mesta, är personlig men inte privat. Lite privat kanske, iaf när jag tagit upp tabuämnen som underlivsoperationer, snack om döden, psykisk ohälsa och en massa annat. Nån måste ju göra det och nån kanske är jag? Och så många har tackat mej när jag tagit upp ämnen som andra inte vill prata om, så jag fortsätter.
18 år är ju en ganska lång tid. Jag har skrivit om nästan alla årsdagar, iaf när jag kommit ihåg dem. Här finns inläggen jag skrev om 10 år och 15 år. Om ni vill gå tillbaka och läsa.
Jag startade bloggen när jag var som mest insyltat i politiken och nominerad till riksdagen. Att komma in som 36-årig kvinna var rätt omöjligt, det insåg jag ju direkt. Det var mest en kul grej och ett sätt att se valarbetet inifrån och det tänkte jag att kanske andra också skulle tycka var intressant. 2006 var vi inte så många som bloggade och jag var en av få på Expressens portal. De publicerad ofta utdrag ur bloggar i papperstidningen och hittade mej direkt. Mitt första inlägg hade 700 visningar under första dygnet. Det var en svindlade siffra för mej som ny i bloggvärlden. Å så fortsatte det.
När valet var över döpte jag om bloggen till Ensamma Mamman och berättade mer om mitt liv som ensam med två barn som då hade ett tiotal diagnoser sammanlagt. Det var rätt kämpigt. Jag var ensam mellan 1998 och 2008, men hade en särbo i några år runt millennieskiftet. Sen kom Martin in i vårt liv, så 2009 döpte jag om bloggen till Fd Ensamma Mamman. Namnet var för inarbetat för att ändra det helt.
Jag tror inte att mitt sätt att berätta har förändrats särskilt mycket under åren. Jag bloggar iofs inte varje dag längre, men det blir kanske 3-5 inlägg i veckan. Matsedlarna är det ända som alltid är återkommande, varje söndag sedan 7-8 år tillbaka. Förr var det dock mer tankar, det hinner jag inte riktigt utveckla så mycket som jag vill numera. Jag har alldeles för mycket att berätta om det som händer runt mej och allt kul vi får vara med om.
Från början var livet med Martin rätt stillsamt med jobb och barn. 2014 bytte vi jobb och barnen flyttade ut något år senare, sedan dess har det hänt, och händer så mycket hela tiden, och det vill jag ju berätta om. Samtidigt så vill jag även dela mina tankar och ibland lyckas jag med det med. För jag tänker faktiskt väldigt mycket, både om det som händer i världen och runt om mej. Det finns ju en anledning till att jag engagerade mej politiskt.
Att hålla igång en blogg så här länge är ju rätt galet och det händer mycket på vägen. Jag har lärt känna flera stycken andra bloggare och även läsare. Många har otroligt nog följt med sedan jag startade och hänger även med på instagram och även youtube numera. När vi är ute med husbilen kommer det ofta fram folk och hälsar och det är alltid lika roligt.
Bloggen är min dagbok, men också ventil. Den är MIN, jag skriver vad jag vill! Jag väljer också vilka kommentarer som släpps fram, det är min rätt som ägare av bloggen. Precis som jag gör på instagram. Otrevliga, elaka eller ständigt ifrågasättande kommentarer tas bort. För så är det tyvärr; det kommer tråkiga kommentarer då och då. Oftast från andra kvinnor som vill mästra lite. Jag behöver inte dem.
Ni har hängt med i jobbiga perioder när jag känt mej extremt ensam, när jag träffade Martin och allt var alldeles nytt, när vi till slut gifte oss, mängder med resor och upplevelser, sorg, sjukdom och trassel. Jag hoppas ni orkar lite till, för det gör jag!
Kontoret är alltid med mej, hemma, i husbilen och på resor. Jag har ingen tanke på att sluta skriva och jag hoppas att ni inte tänker sluta läsa heller 🙂
