Fdensammamamman

Dagen innan Alla Hjärtans Dag var jag inbjuden till Bobby Oduncu för en härligt rosa kväll med mingel och mys. För ungefär 300 år sedan använde jag hans hårprodukter, nu var jag såklart nyfiken på vad som hänt sen dess.

Bobby Oduncu är född och uppvuxen i Södertälje i en syriansk familj. Inte långt från Tumba alltså där vi bor och även Martin har en stor del av sin uppväxt i Södertälje. Är man från ”orten” så har man en hel del gemensamt faktiskt.

Bobbys djupt troende kristenortodoxa pappa vände honom ryggen när han förstod att Bobby var gay. Bobbys hela historia finns både som dokumentär på SVT och i bokform ”Who the fuck is Bobby”. Jag har inte läst boken, men sett filmen som är otroligt gripande och sevärd.

Sedan 30 år tillbaka driver han sin salong Bobbys Hårstudio och även märket Bobbys Hair Care. Jag har sett och träffat honom på olika fester, sagt några ord och vi är vänner på facebook – men inte mer än så. Många av mina bekanta använder hans produkter och fixar sitt hår på hans salong, jag har inte haft den äran. Än.

Martin har ju inte så mycket hår, därför tog jag med min trassling Maria till eventet. Vi är egentligen sysslingar eller tremänningar eller nåt sånt, men vi tycker sånt där med släktskap är så trassligt att vi istället kallar varandra för just Trasslingar. Det är ju faktiskt mycket enklare och gulligare 🙂

Maria har massor med hår och vi behövde verkligen träffas, det var alldeles för länge sedan och blir alldeles för sällan. Men nu ska det bli oftare, det kom vi fram till den kvällen. Maria är nämligen båtcoach och ska se hur mycket hon kan lära mej under en enda dag. Allt kommer såklart att dokumenteras på film. Jag har ingen erfarenhet alls av båtar, mer än kryssningar på stora båtar. Och som typ 11-åring fick vi testa att segla J-11 på en klassresa. Hur mycket kan hon lära en total nybörjare på en enda dag? Det blir spännande att se. Men först ska vi gå på båtmässan tillsammans.

Kvällen hos Bobby var så otroligt mysig. Uppmaningen till oss gäster var att klä oss i något rosa, självklart var hela lokalen smyckad i rosa färger och vi fick såklart rosa drinkar. När vi gick hem fick vi dessutom varsin rosa ros. Allt var noga genomtänkt av Alexander Erwik som höll i eventet. När vi gick hem fick vi en liten påsen med spray, torrschampo och hårborste. Nu ska jag bara skaffa schampo och balsam och testa produkterna ordentlig, så blir det kanske en artikel på Du i Fokus om produkterna.

Jag skriver inte jätteofta om särskilda märken eller produkter, men är de bra, värda att pushas för och personen bakom dem har en särskild historia – ja, då gör jag det gärna. Men det ska vara genuint och komma från hjärtat. Bobby är värd att hyllas och håller bara produkterna, vilket jag är säker på att de gör, så skriver jag gärna om dem. Jag använde dem ju för många, många år sedan och var nöjd då. Drömmen vore att både få klippning och styling på salongen, gudarna ska veta att jag behöver det. Just nu känner jag mej rätt grå 😛

Tack Bobby och Alexander för en väldigt härlig kväll och Maria för bästa sällskapet. En kväll där jag faktiskt ”bara” fick vara gäst. Vi gjorde ingen film och det fanns inget ”jobbtänk”. Sen blev det såklart ändå några bilder på instagram och det här blogginlägget, men bloggen är ju min dagbok – där är det mesta i mitt liv med och ofta helt ocensurerat. Å ibland blir det ett jobb i slutänden och det kanske det blir även den här gången om jag testar och skriver om produkterna.

Kul och mysigt att få vara gäst och ha en himla mysig kväll med härligt sällskap. Det händer alldeles för sällan. Mer sånt!

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Tänk att träffa någon i vuxen ålder, som man väljer aktivt varje dag och som gör detsamma tillbaka. Att vara älskad av någon som inte vill förändra en och veta att det finns någon som alltid ställer upp för en. Det har jag och har haft i hela 16 år nu 🙂

När man är ung är det lätt hänt att träffa någon, bli kär och tro att allt är frid och fröjd för resten av livet. Å så kan det väl vara för en och annan. Statistiken visar dock att merparten av alla äktenskap går i kras… men att chansen är större att det ska hålla om man träffas längre upp i åldern.

Jag var 38 när jag träffade Martin. Igår firade vi vår 16-årsdag. Rätt coolt faktiskt.

Vi träffades redan 2001 faktiskt, men då fanns det inte på kartan att vi skulle bli ett par. Det fanns lixom inte minsta lilla tecken eller attraktion. 2008 däremot, då ni… då tog det typ två veckor tills han flyttade in hos mej och killarna. Att han stannade är fortfarande ett mirakel. Tänk att flytta in hos en ensamstående morsa med två tonårskillar… Han är både modig och har tålamod 🙂

Sen har åren bara gått. Fort. Vi har det bra, hittar på en massa kul och skrattar mycket. Jag vet inte hur många resor vi gjort, mest med flyg och båt – numera mest med husbil. Vi älskar att vara på resa!

Vi har så otroligt roligt tillsammans! Å det tror jag är jätteviktigt i en relation. Vi accepterar varandra helt och hållet, har ingen önskan om att göra om varandra eller förändra. Eller jo… min käre man får gärna sluta snarka… men det är allt!

Visst har vi förändrats lite med åren, men jag tycker vi ser ganska ok ut för att vara två 50-plussare. Vad gör lite rynkor eller gråa strån? Det kunde vara värre. Vi blir äldre, tack o lov. Alternativet är lixom sämre.

Jag tänkte behålla honom resten av livet, til the end, men sånt vet man ju inte. Man kan bara hoppas 🙂

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Vi håller oss mestadels runt om i Sverige, för att kunna komma hem snabbt om något händer. För första gången sedan januari förra året är vi på långresa och nu är vi väldigt långt bort när vi kanske borde vara hemma…

Sedan min svärmor dog för ganska precis två år sedan har vi hållit oss lite mer hemma för att finnas till hands för svärfar. Han är 85,5 år gammal och hyfsat pigg för sin ålder. Han tar dagliga promenader och sköter sej själv vad gäller tvätt, handling, matlagning. Visst finns det krämpor, bla en mage som trasslat, men han är ändå pigg. Vi tyckte att allt var så pass lugnt att vi kunde åka iväg två veckor. Han bor hos oss och har både våra grannar och mina föräldrar som hjälp om det är något.

När vi var på båttur i torsdags hade vi dålig mottagning på mobilen och gick inte att nå förrän på eftermiddagen. Då får jag meddelande på Messenger från mina föräldrar att svärfar åka med ambulans till sjukhus. Magen har försämrats och han har extrema smärtor och får inte behålla varken mat eller vätska.

Då fick han i princip bara smärtstillande och blev hemskickad. Han blev lite bättre, men natten till söndag blev han ännu sämre och åkte in igen. Den här gången blev han kvar. Idag är det tisdag och det konstateras att han har tarmvred och måste opereras. Fruktansvärt att han gått så länge med smärtorna, men skönt att få en diagnos.

Där är vi just nu. Svärfar genomgår just nu operation och vi vet ingenting. Min pappa är just nu svärfars närmaste anhörig och håller kontakten med sjukvården och oss. Vi har hittills ringt via Messenger till svärfar och chattar hela tiden med min pappa. Det är en jäkla röra och alla är väldigt oroliga.

Just nu väntar vi bara på att min pappa ska komma med uppdateringar om operationen. Vi hoppas såklart få lugnande besked och att Martin ska kunna fira sin födelsedag i lugn och ro imorgon.

Självklart har vi tänkt tanken att åka hem. 561 mil är rätt långt bort, men ändå bara 5 timmar bort. Å andra sidan kan vi inte göra något. Vi har ingen bil och kan inte köra honom någonstans. Vi är inte läkare och kan heller inte göra något för att hjälpa hans situation. Han kommer inte hem från sjukhuset förrän efter helgen, då är vi hemma och kan finnas där för honom.

Visst kan det väl kännas skönt att vara där, och finnas nära, men förmodligen skulle svärfar känna skuld över att vi fått avbryta resan, det är nämligen sån han är. Och det är inte jättelätt att komma hem härifrån, planen har varit fulla fram till nu efter nyår. Skallen är full med alternativ och tankar.

Just nu känns allt bara väldigt knepigt. Och man känner sej väldigt egoistisk som är så här långt bort. Det är ju därför vi håller oss nära. En enda gång på 12 månader åker vi längre, mest för min hälsas skull och då händer det.

Kan bara telefonen pinga till nu och säga att allt har gått bra! Please!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Påminn mej om att aldrig skriva om ensamhet mer. Det är ett ämne som upprör så otroligt mycket och jag fattar inte varför. En person som känner sej ensam har tydligen inte rätt att känna så… iaf inte jag.

Jag har både pratat och skrivit mycket om ensamhet. Att jag känt mej väldig ensam under perioder, trots att jag har ett hektiskt liv. Eftersom så många retar upp sej när jag skriver om ämnet har jag försökt att hitta den exakta beskrivningen av ordet ”Ensamhet”. Det är inte så lätt faktiskt. Men enkelt kan man nog säga att det är en känsla av att önska sej en gemenskap som man inte är del av. Den känslan kan vara både plågsam och stressande och faktiskt göra en sjuk.

Det konstiga är att folk blir så fruktansvärt arga när jag skriver att jag känner mej ensam. De flesta skriver att jag har ju en man, då är jag inte ensam. Jag hittar på en massa saker och har fullt upp, då kan jag inte känna mej ensam. Jag borde tänka på dem som faktiskt är ensamma på riktigt. Det blir en slags tävling om vem som är ensammast och har rätt att klaga. Jag har inte rätt till mina känslor helt enkelt.

Vi går på en massa event, det stämmer. En fulltecknad almanacka är dock inte synonymt med vänner som bryr sej. Jag är aldrig inbjuden som mej, allt är jobb. Allt ska skrivas om och visas upp, det är därför jag är där – inte som en gäst inbjuden för att jag bara är jag. Vi reser ju massor, ja… för att slippa se grannarna festa på tex nyår eller stå utan svar när frågan om nyårs- eller midsommarplanerna dyker upp. Ni anar inte hur många gånger vi försökt fixa något själva och bjudit in, men alla andra är ju upptagna med sina planer och har definitivt inte plats för två till. Så ja, man kan vara – eller iaf känna sej – ensam, trots en full kalender och massor med bekanta. Bekanta bjuder inte in, bekanta tänker väl inte på att just vi skulle kunna sitta ensamma. Sånt gör vänner, å de växer inte på träd.

Men det är ju så skönt att vara ensam, säger någon annan, då kan man ju göra som man vill. Ja, men så skönt att kunna känna så, men vi gör ju vad vi vill hela tiden – vi hade gärna funnits med i ett sammanhang lite då och då också. Ett privat, inte för att jobba utan bara umgås. Tänk att kunna chilla i någons torp en helg, vilken dröm!

Ofrivillig ensamhet gör ont. Det är ju därför vi arrangerar våra husbilsträffar, nästan alltid säger var vi är med husbilen och bjuder in till en massa annat, för att vi – men även andra ska slippa vara ensamma. Har ni inte förstått det? Det finns väldigt många ensamma i husbilsvärlden, som precis som vi längtar efter en gemenskap.

För rättvisans skulle ska också sägas att vi tack vare husbilen fått en liten form av gemenskap, iaf lite då och då. Vi har fått några bekanta som kanske är på väg att bli vänner. Jag hoppas verkligen det! Men också mött några som visat väldigt tydligt att vi inte hör hemma där, att de redan har sin gemenskap där vi inte passar in. Gängen, grupperingarna och de ”coola” finns här med. I husbilen känns det ändå enklare, för det är en slags ensamhet som vi har valt.

Men jag har alltså inte rätt att känna mej ensam. Jag har inte rätt till mina känslor. Det blev än en gång tydligt för mej när jag skrev ett gästinlägg hos FreedoomTravel. Det är inte många som ens förstår vad jag skriver eller menar. De som följer mej ser ju alla event, fester och resor – men de läser tydligen inte vad jag skrivit under alla år, de ser bara bilderna. Jag har nästan allt känt mej ensam och jag har alltid varit öppen med det. Det var ju därför vi hade hund, för att jag skulle slippa vara helt ensam på kvällarna när barnen hade lagt sej. Sen kom Martin in i mitt liv och precis allt blev lättare!

Ja, jag har barn, jag har en man, jag har föräldrar – vi träffas såklart. Men jag önskar också ett umgänge med vänner, såna som har valt mej och som gillar att umgås med mej. Som vill ta en fika på stan, käka parmiddag eller åka iväg en helg. För att vi är vi, för att de gillar oss. Jag vet inte hur jag bättre ska förklara det, men detta blir nog sista gången jag skriver om det eftersom jag bara får skit för mina känslor. Jag är ju inte ensam på riktigt, så jag får inte känna så.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube