Browsed by
Tagg: Familj

Jag skulle ju inte julpynta nåt i år…

Jag skulle ju inte julpynta nåt i år…

Ni som följt mej under åren vet att jag tidigare älskade julen, samlade tomtar och julpyntade hela undervåningen från golv till tak. Sen flyttade barnen och det var mest besvärligt att ta upp alla kartonger, så de senaste två åren har det nästan bara varit ljusstakar i fönstret. Så blev det inte i år…

För ett par år sedan började jag rensa ur bland julgrejerna. Jag hade säkert 11-12 lådor fulla med grejer, dessa rensades ur och tillbaka i källaren ställdes 8-9 lådor. I helgen sa jag till Martin att jag hade fått nog och ville rensa ur rejält och ge bort, alternativt sälja. Han baxade upp allt åt mej, inte bara kartonger utan även stora trädgårdstomtar och andra grejer med belysning. De största grejerna la jag ut till försäljning på Facebook och blev av med direkt. Sen tog jag grej efter grej, antingen ställdes den upp eller åkte ner i en kartong för att rensas ur.

Massor försvann! Nu när allt står framme har jag ingen koll på hur många kartonger som försvunnit, men när vi packar ner allt igen så är det nog bara 3-4 lådor kvar att ställa undan. Plus granen, den har en egen låda plus pynt. Den här mängden julpynt kan jag leva med, det är mer hanterbart i mitt framtida liv. Det är lite tomtar i vardagsrummet, ljusstakar i fönstren och en gran – men det är allt. Apropå granen… jag är ganska petig med min julgran så när Martin köpte ögon till den var jag inte helt med på noterna. Till slut kom vi överens om att han fick ha ögon i granen vartannat år, det är i år…

Ja, det är kanske lite tidigt att ställa upp alla julgrejer redan och särskilt att klä granen. Men nu blev det som det blev när jag ändå tog upp allt för att rensa ur. Tror nästan det plockas bort innan vi åker på semester… kanske… å nästa år kanske det inte blir något alls igen… man vet aldrig.

När börjar ni julpynta? Har ni mycket? Har ert julpynt också förändrats med åren?

 

Avsked av Farmor

Avsked av Farmor

I fredags var det dax att ta avsked av min lilla Farmor som dog för bara tre veckor sedan. Jag bävade lite inför dagen (förstås), men det blev inte så illa som jag trodde. Det var fint och värdigt, inte alls mörkt och sorgligt.

Begravningar är begravningar, det är aldrig roligt – tvärtom förstås. Men när en så gammal person dör, som min Farmor som var nästan hundra år, då kommer ju inte döden som någon överraskning. Vi hade ju länge trott att varje jul var den sista, varje födelsedag osv. Många gånger hade vi även hoppats att det skulle vara sista dagen, inte för att vi önskade livet ur henne – utan för att hennes liv inte längre var värdigt. Hon var gravt dement och hade på slutet smärtor av gallsten (eller om det var njursten). Det var typ enda gången hon var på sjukhus på alla dessa år… hon har alltid haft god hälsa kan man väl säga. Men så kom dagen då personalen på boendet ringde och sa att nu var det dax och ett dygn senare var hon verkligen borta. Lugnt och stilla somnade hon in efter ett väldigt långt liv.

I fredags kändes det väldigt overkligt att det var dax att ta avsked av henne. När jag vaknade på morgonen kändes det inte alls som en begravningsdag. Enda skillnaden mot en vanlig fredag var att Martin satt hemma och jobbade halva dagen. Jag åkte och tränade som vanligt, men sedan tog vi faktiskt hundpromenaden tillsammans innan lunch. Efter lunch däremot då började det kännas att det inte var en vanlig fredag… när det var dax att klä om… Att bära svart var helt otänkbart – min farmor var allt annat än svart! Hon bar alltid färg och jag tror faktiskt inte att jag sett henne i svart någon gång, möjligen svarta byxor… Jag valde därför en blågrå dräkt med klänning och kavaj. Eftersom hon ofta kommenterade mina naglar var även nagellacket viktigt, det fick bli en plommonfärg som jag vet att Farmor gillade. Hon var mycket för rött, lila och blått.

Jag vet att en del tycker att man ska vara svartklädd och att det där med nagellack bara är en ytlig grej, men där tänker jag annorlunda. Sorgen sitter inte i kläderna eller nagellacket, mina val var ett sätt för mej att visa att jag följer det Farmor tyckte om. Jag ville spegla henne och den relation vi två hade. Jag ville även ha en bekväm klädsel, att sitta på en begravning och inte trivas i kläderna gör ju saken ännu värre.

Vi var 13 vuxna och 4 barn, Farmors två barn (min pappa och faster), jag och mina två kusiner med respektive och våra 6 barn (plus en respektive) – dvs Farmors barnbarnsbarn som är mellan 25 år och 6 månader typ. Det finns en viss spridning kan man väl säga, och jag har svårt att tro att någon av oss kommer att bli så gammal som farmor som alltså blev 98,5. Det var en liten skara som samlades, småttingarna lättade upp stämningen en hel del och var jätteduktiga under den korta ceremonin.

Det var egentligen bara under defileringen som det var riktigt jobbigt, då spelades nämligen Sankta Lucia och minnena bara vällde över mej. Min Farmor älskade lucia och var omåttligt stolt när jag som 12-åring blev vald till skolans lucia och sedan även senare när vi var runt och lussade på olika företag under åren som följde. Hon plockade stearin ur mitt långa hår samtidigt som hon nynnade luciasånger. När min pappa var liten lussade hon för dem varje lucia iförd luciakrona och frukostbricka. Luciasången var helt perfekt, men jag var totalt oförberedd.

Nu är det alltså över. Begravningen var fin, men det är alltid en mysko känsla att stå framför en kista och veta att någon faktiskt ligger däri. Farmors kista såg så liten ut, men så hade hon ju krympt en hel del senaste åren. Farmor var den sista i sin generationen i vår släkt, ett helt led försvann med henne. Nu är mina föräldrar den äldsta generationen och sen är det jag…

 

Oktober är dödens månad

Oktober är dödens månad

Jag gillar verkligen inte oktober. Det har blivit en månad då folk dör… värst var det 2010 då vi hade tre dödsfall på bara sex dagar. Hösten är överhuvudtaget en årstid då dödsfallen duggar tätt.

Min bästa kompis dog i augusti 2000, bara 43 år gammal, sedan dess har det bara fortsatt. Jag kommer aldrig glömma när jag fick dödsbudet och hur hela livet vändes upp och ner. En 6-åring ställdes utan sin mamma, mina barn fick se hela livet dras undan för sin lilla kompis. Jag var förkrossad men skulle ändå förklara för barnen vad som hänt och skulle hända, samtidigt skulle jag vara en hyfsat bra mamma och stabil vän till kompisens make. Allt var ett enda stort kaos.

2010 ställdes allt upp och ner igen. Den här gången blev det flera dygn med ovisshet och väntan. Väninnans son trasslade och höll på med en massa skit, det visste vi. Så fick vi veta att det varit en olycka i tunnelbanan och hon kände direkt att sonen var inblandad. Men det tog många, många timmar innan vi fick veta helt säkert. Jag glömmer det aldrig! 21/10 2010 föll årets första snö… då fick vi dödsbudet. Även den här gången skulle barnen meddelas, det var ju deras kompis. Äldste sonen förstod inte ens när vi berättade, han fortsatte bara att prata om snön som föll. Chocken var total.

Ungefär samtidigt var en annan bekant försvunnen. Han hade gått ut för att leta efter katten och inte kommit tillbaka. Alla var ute och letade och det var hans son som hittade honom nedanför ett litet stup. Han hade halkat, trillat och fallit så illa att han slagit ihjäl sej. Hans barn tävlingssimmade med min yngste son och vi träffades allihop titt som tätt. Han var en bekant, på väg att bli en god vän. Efter detta höll vi knappt ihop. Hjärnan funkade inte. Det enda som fanns i skallen var hur familjerna mådde och vad vi kunde göra för att underlätta. Vår stackars hund hade nog flera liter med tårar och snor i pälsen.

Å till råga på allt fick vi ytterligare ett dödsbud ett par dagar senare, då var det min gamla moster. Inte överraskande, men det blev lixom en för mycket. Det är så många människor som drabbas när en människa dör. Det är inte bara den närmaste familjen, det handlar även om vänner, arbetskollegor, skolkompisar, grannar och en massa andra. Alla reagerar olika och måste få sörja på sitt sätt. Det är viktigt att lyssna, prata och lyssna ännu mer. När man står vid sidan om men ändå är mitt i på nåt sätt är det även viktigt att bryta ihop själv också och tillåta sej att vara ledsen samtidigt som man försöker vara ett stöd för någon annan. En knepig sits.

Så har åren gått och jodå, det har trillat bort folk även följande höstar. Ytterligare en kompis till barnen har vi tagit avsked av. Så många unga människor. Killar som haft hela livet framför sej. Å nu var det alltså dax för min Farmor, det var väntat, damen var trots allt 98,5 år – ändå är det sorgligt. På fredag tar vi avsked, ytterligare en oktober med död och begravning.

Inte konstigt att man ogillar hösten…

 

Hur skulle du reagera om ditt barn valde fel väg?

Hur skulle du reagera om ditt barn valde fel väg?

Man brukar säga ”små barn – små bekymmer” och det stämmer faktiskt. Det tror man inte när man sitter där med sin lilla parvel och det värsta som kan hända just då är att h*n slår någon med en spade eller snor någons leksak. Men problemen växer i takt med ålder, det kan jag lova er…

Jag har en nära bekant som har tre fina barn, alla myndiga och välartade. H*n har alltid varit väldigt stolt över sin familj och sina barn, förstås – det är man ju som förälder. Man tror alltid det bästa om sina barn, det är lixom det man ska göra som mamma eller pappa. Så vad händer då när det visar sej att yngsten gått med i organisation som vill ”rena den svenska arten” och aktivt börjat medverka till detta? Hur reagerar man när ens barn gör precis tvärtom mot allt man någonsin trott på? Vad säger man när ens unge påstår att ingen dog i gaskamrarna…

När en familjemedlem går med i en främlingsfientlig organisation drabbas hela familjen, det hade inte h*n tänkt på. H*n var beredd på att få hot och glåpord mot sin egen person, men hade inte tänkt på att syskon och föräldrar också drabbas. Att bla syskonen får sina karriärer förstörda pga småsyskonets inblandning i ”fel kretsar”. Jobbar syskonen med känslig information, säkerhetsklassade uppgifter eller studerar till tex polis så kan de helt enkelt bli fråntagna sitt arbete och utsparkad från utbildningen pga småsyskonets nya engagemang. Det hade inte h*n tänkt på…

Folk tar avstånd från både föräldrar och syskon, föräldrarnas företag drabbas genom skitsnack och att man inte längre vill samarbeta med någon som har en öppet  främlingsfientlig medlem i sin familj. Min vän är livrädd att komma till sitt arbete och att hela verksamheten ska vara sönderslagen eller att h*n själv ska råka ut för något på hem- eller ditvägen. H*n är även livrädd att hitta sin unge sönderslagen eller tom död, då vänner tagit avstånd och även hängt ut vederbörande i sociala medier med uppmaning om att misshandla denne.

Så vad kan jag göra som står brevid familjen? Inte mycket tyvärr. Jag har bara uppmanat om praktiska saker, som att rensa facebook och ta bort alla kontakter som inte är direkta vänner som h*n litar på och att spärra så ingen utanför kan se vad som skrivs osv. Att skilja på det barnet är och gör, att man alltid älskar sin unge men inte alltid dess agerande. Jag har också sagt att alla känslor är ok, att man får och kanske måste bli arg och skrika och gapa. Att alla faser måste gås igenom, ilska, sorg, rädsla och besvikelse. Och att få ut detta, inte stänga in. Jag kan bara vara ett stöd och finnas där om och när det behövs. Men det är klart att man har lust att läsa lusen av skitungen och hänga upp denna i öronen nånstans.

Våra ungar kan verka förståndiga, men runt 17-18-19 sådär så verkar de tappa allt förstånd. Så var det även för oss en period, ni som följt oss under åren vet att vi hade det riktigt tufft när äldste sonen var 18-22 ungefär, saker som följer oss även idag 3 år senare. Det är precis som att myndighetsdagen sätter griller i skallen på ungarna och att den nya friheten får dem att göra saker som de inte förstår konsekvenserna av.

Det är lätt att säga hur man tror att man skulle reagera, men det vet man inte förrän man står där. Anta att din 13-åriga son gör en jämnårig tjej med barn? Anta att din 16-åriga dotter lurat en kille att ta ut mobiltelefoner som hon använder och han betalar mot att lova honom sex… Anta att din 18-åring misshandlat någon till döds pga fel ursprung. Detta händer och det kan även hända i din familj hur mycket koll du än tror att du har. Så… hur skulle du reagera?

 

Goliat – en film om omöjliga val

Goliat – en film om omöjliga val

Det kommer att bli bra. Så låter det flera gånger  under de 90 minuterna som filmen pågår. Goliat är en film om stark kärlek till familjen, kriminalitet och utanförskap. Det är omöjligt att inte beröras av den. Vi var på galapremiären i måndags.

Jag visste nästan ingenting om Goliat när jag satte mej i biosalongen. Det enda jag visste var att den var svensk… typ. Å jag gillar svenska filmer. Fem minuter in i filmen var jag fast! Jag var oerhört berörd och såg många av de killar och familjer som jag mött under mina år i tingsrätten. Ja, det var ju inte de killarna eller familjerna förstås, men kunde faktiskt varit eftersom alla roller spelas av amatörer som levt i skiten själva. De vet exakt hur de här rollerna ska spelas, de har varit där.

Det handlar om 17-årige Kim och hans familj. Mamman är sjukskriven och på väg att bli utförsäkrad, Pappa ska infinna sej hos kriminalvården om några dagar och sedan sitta inne i 16 månader. Här finns också två mindre syskon, där lillasyster och Kim har ett alldeles särskilt starkt band. Livet för familjen är hårt men kärleken är väldigt stark. Något jag även såg i tingsrätten.

För Kim handlar det om att ta över pappans roll i det kriminella livet eller sticka från allt och skapa sin egen framtid. Jag kan lova att hela biosalongen sitter och säger samma sak när han är på väg mot bussen som ska ta honom till ett bättre liv ”fortsätt gå!” Om han gör det eller ej, får ni helt enkelt se själva.

För den här filmen måste ni se, alla borde se den. Så här ser det faktiskt ut i Sverige, idag. Det är inget vanligt Svensson-liv, men de här familjerna finns. Vi kunde mycket väl ha fått ett av de där syskonen när vi var familjehem. Det är just barn i såna familjer som får extra stöd i form av en extra familj, antingen på del- eller heltid.

Det är en tuff ton, råa slagsmål, hårda tongångar och många ageranden som kan verka helt obegripliga för oss utanför den kriminella världen. Men detta är faktiskt en del av Sverige och vår verklighet. Därför borde alla på Soc, alla inom rättsväsendet, alla i skolan och alla som överhuvudtaget arbetar med utsatta familjer se den här familjen. För att få mer förståelse. Kanske ha som diskussionsämne och bjuda in skådespelarna. Filmen är för viktig för att bara spelas upp och glömmas bort. Den kan lära oss mycket och göra otrolig nytta för alla som orkar ta den till sej helhjärtat.

Man blir berörd, upprörd, förbannad, uppgiven och ledsen. Men där är också en hel del skratt. Se den bara!

 

Himlen har fått en ny stjärna

Himlen har fått en ny stjärna

Jag trodde att jag var förberedd. Men man blir kanske inte det hur mycket man är tror det. Jag trodde att jag bara skulle ta emot beskedet lugnt och stilla och lixom bara konstatera att det var som det var. Riktigt så blev det inte. Min lilla farmor är död.

Min Farmor blev 98,5 år, vi trodde alla att hon skulle bli minst 100. Jag är snart 49, så hon hade alltså mej halva sitt liv. Min första halva var vi rätt tajta, då sågs vi en hel del – sen blev det svårt för henne att komma till mej på egen hand och jag fick fullt upp med grabbarna.

Jag var min Farmors första barnbarn och hade henne helt för mej själv i 11 år. Hon var bara min och vi umgicks mycket. Hon tog mej till förskolan när det var dax för den och kom ner till oss på Öland så ofta hon kunde när vi var där. Vi tog promenader, plockade blommor och pratade.

När jag fick barn kom hon till mej ungefär varannan onsdag för att hjälpa mej att städa och mysa med killarna. Hon tog bussen och tåget från Södertälje på förmiddagen, var hos mej och killarna nästan hela dagen och tog sig sedan hela vägen hem igen. Det gjorde hon tills hon var runt 80. Farmor satt ofta med killarna och läste i soffan i vardagsrummet och jag kunde höra deras småprat. Hon spelade tom fotboll, hon var rätt dåligt på att säga nej till dem. Hennes första barnbarnsbarn  🙂

När hon inte klarade sej själv längre lyckades hon få ett boende här i närheten. När vi öppnade Viktväktarna i Tullinge, var det i samma hus som hon bodde – så varje tisdag kunde jag gå upp och säga hej under ett par år. Demensen satte klorna i henne, men de bra dagarna kände hon igen oss och vi pratade om ditten och datten. Så var det när jag träffade henne i slutet av sommaren, då hade hon en bra dag. Vi tittade på kort från när hon var ung och när jag var liten. Hon kunde namnge alla och berätta mer om varje bild. Det var vid det tillfället som bilden högst upp togs.

Sista gången jag träffade henne var för någon vecka sedan. Då var hon inte helt på topp men visste vem jag var. Det känns bra att hon kände igen mej den där sista gången. Därför ville jag inte ta ett avsked till eller vara med när hon somnade in. Pappa ringde och sa att man ringt från boendet, de skulle åka dit – men jag ville inte vara där.

Jag vill minnas henne som hon var. Särskilt som den hon var när jag var liten och hon var bara min. Min lite tjocka Farmor med korsett och strumpeband som jag fick hjälpa henne att knäppa. Min lite klumpiga Farmor som lyckades tippa en kanot och till och med få den över sej trots att vattnet bara var 15 cm djupt. Min lilla Farmor som älskade att plocka blommor på ängen på Öland. Det är nog där hon är nu.

Sov gott lilla Farmor och förlåt att jag inte var där och tog avsked.

 

25 år idag!

25 år idag!

Att få barn är en upplevelse utöver det extra kan man väl säga. Min största önskan var att bli mamma, men att fostra barn är det svåraste jag någonsin gjort. Idag fyllde mitt första mirakel 25 år!

Att bli förälder är omvälvande för alla, så var det förstås för oss också. Man har en dröm om hur det ska bli och sen blir det helt annorlunda. Som att drömma om en resa till Västindien och sedan komma till Holland, var det någon som skrev – särskilt om man får ett barn med diagnoser. Vi lyckades få två…

Jag mådde illa dygnet runt alla graviditetens 38 veckor och under förlossningen skadades jag av epiduralen. Vi kunde inte fått en sämre start. Ut kom iaf världens gladaste unge, han skrattade jämt och charmade alla. Problemet var bara att han kräktes typ jämt… dygnet runt… i kaskader. Men det var heeelt normalt sa man på BVC, bara han skulle börja med fast föda så skulle det försvinna. Det gjorde det inte, det försvann inte förrän han spydde ner en läkare i hissen på Huddinge Sjukhus – tack o lov var det överläkaren på gastro. Han tog hand om oss direkt och då fick vi hjälp, sonen var då 5 år… fram tills dess hade han kräkts kanske 10 ggr per dygn. Det försvann inte då heller, men det blev bättre. Än idag har han sura uppstötningar oftare än vi andra.

Vi det här laget hade han redan fått astma, allergier och en hörselnedsättning som diagnoser. Det skulle komma fler… Snart tillkom även fel på levern, adhd, tourettes syndrom och lite annat smått och gott. Vi det här laget hade han fått en lillebror för länge sedan och vi hade skiljt oss. Jag var ensam med barnen och gick självklart i väggen när sista diagnosen trillade på plats. Då hade även lillebror börjat få sina diagnoser…

Sonen har alltid varit vetgirig och älskat bokstäver och konstiga ord. Som 3-åring kunde ha hela alfabetet och favoritordet var Nationalencyklopedin och Ecklestiastikminister. Han frågade alla han träffade om de kunde säga orden och stava dem… inte konstig att ha älskade skolan, iaf att lära sej mer – kanske inte själva grejen med skolan och de som också befann sej där. I femman blev han så svårt misshandlad att jag tog honom ur skolan i nästan 3 månader tills det blev sommarlov och han kunde byta till en annan skola.

Den nya skolan var helt ok och vi tog oss igenom hyfsat smärtfritt, däremot blev gymnasiet en kamp. Vi valde ett gymnasium som hade hela tre specialpedagoger, för att han verkligen skulle få all hjälp som fanns – efter någon termin var det bara en halv tjänst kvar och hjälpen uteblev. Skolan hade inge förståelse för, eller kunskap om, adhd och tourette. I grundskolan är det ok att lägga sej i och vara med, i gymnasiet vill man helst inte det – men jag blev tvungen att gå in och bråka för att han skulle få rätt hjälp. Jag hade inget val.

Ändå var de här åren inget alls emot det som skulle komma sen. Detta har jag tillsammans med sonen berättat om i flera blogginlägg. När han var 18 blev han utnyttjad och grundlurad av ett gäng tjejer. De fick honom att köpa grejer och plocka ut mobiler med abonnemang som de använde och han betalade för. Ni kan ju förstå när jag fick veta detta… då tog det verkligen hus i helvete! Det tog oss nästan 3 år att få ordning på allt och komma ikapp ekonomiskt. Vi hade hela tiden ett mantra ”det är bara pengar”. Även om det handlade om MYCKET pengar, så var han oskadd – det var det vi fick hänga upp oss på för att orka igenom.

Även om problemen var många, svåra och tunga så har vi ändå alltid haft en grundtrygghet i varandra. Vi har rest, skrattat och gråtit tillsammans. När Martin kom i i familjen var nog alla lika tacksamma och lättade. Han var lixom den klippa som vi alla behövde att klamra oss fast vid, även sönerna. Vi har gått igenom mycket tillsammans – men står ändå på fötterna. Idag hoppas jag att vi är igenom det värsta, men även i våras var det tufft ett tag.

Nu är han 25, lika gammal som jag var när mitt andra barn precis hade kommit till världen. Jag var vuxen då – det är inte han! Han har egen bostad, körkort och fast jobb – men det finns lite kvar att önska rent mognadsmässigt. Men jag hoppas och tror att det är på g… nåt håller på att hända i honom det märks tydligt.

Jag är långt ifrån hönsmamma, så långt ifrån man kan komma kanske. Mina ungar har alltid fått göra sina misstag och sen har jag stått en bit bakom när de rett ut allt. De kan få tips och råd av mej, men det får lösa sina grejer själva. Båda sönerna har länge sagt att de inte vill ha egna barn och står fast vid detta – jag är helt ok med det. Men det skulle vara rätt intressant att se dem fostra egna barn… faktiskt. Men nej, jag har ingen längtan alls efter barnbarn.

Idag önskar jag min äldste son ett stort grattis på 25-årsdagen. Han är min förstfödde och min första stora kärlek. Det är rätt häftigt det där att kärleken växer när nästa barn kommer, kärleken räcker till fler och blir bara starkare. Den behöver inte delas, den blir bara större.

Det är himla häftigt att ha vuxna barn faktiskt och man säger ju att alla åldrar har sin charm – och jag måste säga att jag tycker att barn över 20 är mina favoriter. Sådär lagom enkla att ta hand om   🙂

 

Kommer du ihåg din första utlandsresa på egen hand?

Kommer du ihåg din första utlandsresa på egen hand?

Jag älskar att resa och har rest mycket. De flesta resorna har förstås gjorts med min familj som under åren ändrat utseende… de senaste 25 åren har barnen varit med och de senaste 10 har även Martin varit med. Men jag har även rest på egen hand, den första egna resan gjorde jag när jag var 12 år.

Många tyckte nog att mina föräldrar var helt galna när de skickade iväg mej på Språkresa till England när jag bara var 12 år gammal. Under tre veckor skulle jag bo i en främmande familj för att lära mej språket ordentligt. Det bodde en annan svensk tjej i familjen också, tyvärr kunde vi konstatera i efterhand.

EF hade sk juniorresor för ungar mellan 11-14 år, det tror jag att de har fortfarande. Och min föräldrar tyckte att ju yngre jag var desto mer bus kunde jag hitta på. Vi var på nån slags välkomstträff någon månad innan avresa och jag fick då träffa den som skulle bo i samma familj som jag, hon verkade helt ok. Då. Hon skulle visa en annan sida efter ett par dagar på plats.

Dagen för avresa kom och jag var inte alls nervös, jag såg bara fram emot att få komma iväg. Vi samlades på Arlanda. Några var väldigt nervösa, andra försökte spela lite coola – så som det är i ett blandat gäng där bara några få känner varandra. Ledarna som åkte med från Stockholm var bara några år äldre än oss själva, äldre fanns på plats i Bognor Regis dit vi skulle. Ditresan gick bra och familjen välkomnade oss med öppna armar. Familjen jag skulle bo i hade två mindre barn, en musikgalen pappa och en otroligt vänlig mamma. Jag kom väl överens med allihopa och trivdes otroligt bra i familjen.

Bognor är en liten ort en bit från Brighton. Då bestod orten av typ två busshållplatser, ett stort fält och en gata – det var allt. Vi bodde mellan de där busshållplatserna, mittemot fältet parallellt med gatan. Det tog kanske tio minuter att gå till skolan där vi skulle vara på dagarna. Min rumskompis ändrade attityd efter bara några dagar och började vända sej emot mej. Jag skrev dagbok och den läste hon och berättade för andra vad som stod där. En av anledningarna till att jag slutade skriva senare. Hon började umgås med de tuffa tjejerna medan jag mest umgicks med några av killarna och familjen jag bodde i. Tre veckor med henne var tufft, men det var bara att stå ut.

Jag älskade min tid i England! Jag lärde mej språket och mycket om mej själv. Jag fick hänga med familjen på en massa grejer, vilket min rumskompis inte fick eftersom hon aldrig var intresserad. Jag satt ofta med familjen och lyssnade på musik. Pappan i familjen fullkomligt älskade Mike Oldfield och snart gjorde jag det också. Det jag däremot inte tyckte särskilt mycket om var våra lunchlådor med trekantsmacka och vinägerchips. Jag avskyr vinägerchips! Å Scottish Eggs, sååå äckligt!

När mina söner var tillräckligt gamla för att börja fundera på språkresa, var det bara den yngste som nappade på idén. Jag tänkte likadant som mina föräldrar och skickade iväg honom till Spanien när han var 14 år. På grund av mina egna erfarenheter med dåliga rumskamrater var jag väldigt bestämd med att han skulle bo ensam i sin värdfamilj. Han var helt ok med det. Efter ett par veckor åkte vi och hälsade på honom, då fick han guida oss runt och sköta allt snack vilket han fixade utan problem alls. Tänk att det gått 9 år sedan dess!

Man är inte så stor när man är 12-14 år, men tillräckligt gammal för att åka iväg på Språkresa för att faktiskt lära sej något. Vid den åldern är man kanske inte lika intresserad av att busa runt och hitta på skit som man är några år senare. Det är ett spännande äventyr och får man bara rätt familj så blir det en upplevelse för livet. Så blev det för både mej och sonen. Hans familj var helt suverän och bjöd in oss med öppna armar.

Jag är väldigt glad att mina föräldrar släppte iväg mej och stolt över mej själv som vågade släppa iväg min egen grabb. Ibland måste man lixom bara våga, då har man allt att vinna  🙂

Vilken var din första resa på egen hand? Berätta!

 

Mysko reaktioner…

Mysko reaktioner…

Igår när jag avslutat mitt pass på gymmet gjorde jag son jag brukade på vägen ut och samtalade lite med kvinnorna som också var på väg därifrån. Fyra damer i åldern 60+, typ… när jag sa att jag är på gymmet medan maken städar badrummet fick jag häpnadsväckande svar…

Den första damen sa: Då är det bäst du skyndar dej hem och ser till så det blir ordentligt gjort!

Den andra damen sa: Då ska du stanna här länge, så han hinner färdigt!

Den tredje sa: Då måste du hem och dra ditt strå till stacken!

Den fjärde hummade bara med…

När jag gick till bilen funderade jag på deras reaktioner och blir inte riktigt klok på hur de tänker faktiskt. Menar dam nr 1 att män inte kan städa och att jag ska vara nån slags besiktningsman? Menar dam nr 2 att jag ska smita undan så han ska hinna resten av huset också? Menar dam nr 3 att man måste göra exakt lika mycket hemma? Menar de att män helt enkelt inte är att lita på när det gäller hushållsarbete?

Martin och jag delar inte lika på hushållsarbetet, men vi hjälps åt – var och en gör det h*n är bäst på. Jag tar hand om det mesta av tvätt och städning, förutom stora badrummet – det brukar vara Martins avdelning. Han lagar å andra sidan nästan all mat. Jag klipper gräset och han fixar med bilen. Vi handlar tillsammans.

Jag vet inte hur de här damerna har det hemma, men som det låter så är det iaf inte männen som gör det mesta hemma… jag hoppas att deras barn som borde vara i min ålder har det bättre jämställt. Jag hoppas att det där med att hjälpas åt hemma är något som går framåt med de yngre generationerna. Jag kan bara se på mina söner och hur det är självklart för dem att ta tag i både tvätt, disk och städning. Det är ingen kvinnosyssla i deras ögon tack och lov.

Nu är jag förstås nyfiken på hur ni har det? Hur har era föräldrar det? Är hemmet uppdelat i vem som gör vad och hur i såna fall? Berätta!

 

Vi återupplevde allt (nästan)!

Vi återupplevde allt (nästan)!

Igår hade vi vår andra bröllopsdag och tredje förlovningsdag. Yes! Vi har samma dag – så himla enkelt att komma ihåg  🙂

När Martin friade var det vid vattnet. Vi gifte oss på en båt och vår bröllopsresa var en kryssning i Medelhavet. Första bröllopsdagen firade vi på en långkryssning till Gotland med Birka Cruises. Självklart måste temat för våra kommande bröllopsdagar vara vatten. Det finns ju inget annat alternativ.

Så igår återupplevde vi delar av vår alldeles magisk bröllopsdag, då vi tog samma vägar som vi gjorde för två år sedan. Kl 13 klev vi på SS Drottningholm, som är ett gammalt ångfartyg där vår vigsel ägde rum. Samma båt, samma tid och samma rutt. Vi pratade lite med kapten Johansson, tyvärr var det inte han som körde oss sist – men det gjorde inget. Han bjöd på fika och berättade både om båten och sej själv. På ditvägen stod vi länge i fören och mindes ceremonin. Såååå mysigt! Vi kan verkligen rekommendera att gifta sej ombord på den här båten.

Väl framme på Drottningholm klev vi av och letade efter en plats att äta vår medhavda picknick. Det var ganska mulet och vi var rejält hungriga, så det blev inte mer romantiskt än på en bänk framför Slottet. Vi hade med oss sallad, bröd och bubbel. Förra gången var vi bara av några minuter för att ta bröllopsbilderna på bryggan. Men nu satt vi i lugn och ro framför slottet och skålade i regnbågsbubbel (True Colours), trots att man inte får dricka alkohol på offentliga plats. Vissa regler får man rucka på lite ibland och det var bara små poccoloflaskor  🙂

När vi ätit klart gick vi runt i den fantastiska parken som är enorm! Vi hittade en plats nere vid dammen där vi la oss i skuggan under ett träd och myste en stund. Klockan 16 gick båten tillbaka och då var kön rejält lång med alla som skulle tillbaka. På tillbakavägen pratade vi ännu mer med kaptenen och jag fick komma upp på den minimala bryggan och se hur det såg ut där. Kapten Johansson berättade att han på vintrarna kör lastfartyg i bla Karibien. Väl tillbaka vid Stadshuset bytte vi kontaktuppgifter, så nu kan vi hitta honom vart än i världen han befinner sej.

Efter båtturen gick vi till biograf Sergel. Nu skulle det bli bio! Efter inköp av den största godispåse på väldigt länge satt vi oss på plats i salongen och Mamma Mia spelades upp för oss. Så himla bra! Mina favoritlåtar, både kända och mindre kända. Efter bion var vi överens om att denna faktiskt är bättre än den första. Här får man lite mer bakgrund till allt som hände i ettan. Rekommenderas!

Efter filmen gick vi till ett hamburgerställe som Martin haft ögonen på ett tag. Barrels – Burger and Beer ligger på Smålandsgatan och serverar ”riktiga” hamburgare. Jag hade ätit så mycket godis under filmen att jag knappt orkade äta någon middag, men tog iaf en liten hamburgare och den var faktiskt himla god!  Däremot var deras cola inget vidare.

Efter maten gick vi långsamt Strandvägen och hela vägen bort till Grönan. Efter vigseln satt vi på Strandbryggan, men den passerade vi bara den här gången. Däremot var vi på Grönan på vår första bröllopsdag och vi gillar att bara gå runt där, så det gjorde vi igår också. Vi kom inte dit förrän efter 21, men det var ändå tjockt med folk som fortfarande njöt av den varma sommarkvällen. Efter en stund tog vi Djurgårdsbåten över till Gamla Stan och pendeln vidare hem till Tumba igen.

Vi hade en så otroligt mysig dag. För oss är det viktigt att fira det som går att fira, hur litet det än är. En bröllopsdag är ju kanske inte så liten… tvärtom faktiskt – för oss är det stort. Ingen av oss trodde ju att vi skulle gifta oss. Så vi fortsätter att fira våra särskilda dagar. Vatten är ett stående tema för våra bröllopsdagar, så nu får vi börja fundera på vad vi ska hitta på nästa år. Förslag mottages gärna  🙂