Browsed by
Etikett: Familj

Husdjur och resor

Husdjur och resor

Jag har alltid rest mycket. Min pappa var pilot, barnens pappa och även deras farfar jobbade på SAS – jag själv är utbildad trafikassistent. Halva mitt liv har alltid handlat om att resa!

Hur tänker man då när man skaffar ett husdjur? Inte särskilt långt faktiskt… Barn kan man ta med, de är små och gör som man säger från början. När de blir äldre kan de välja själva, och är bra att ha som husvakter om de inte vill följa med. Men en hund… den tar man lixom inte bara med hur som helst.

Baileys 8 veckor

När vi planerade för vår nya familjemedlem var barnen 11 resp 13 år gamla. Vi kunde hjälpas åt att ta hand om honom och skulle göra så i många år tänkte ju jag. 2007 föddes en Borderterriervalp som skulle bli vår, den 1/4 hämtade vi hem honom.

Att en Borderterrier kunde bli nästan 20 år hade jag inte riktigt koll på måste jag nog erkänna… jag tänkte mer som min förra hund 10-12 år sådär. Hur som helst kom världens sötaste kille hem till oss, vi döpte honom till Baileys. Han betyder allt för oss!

Fram tills dess hade vi tagit minst en långresa per år och varit borta ett par veckor, ofta tillsammans med mina föräldrar. Nu var det slut på de gemensamma resorna, mina föräldrar blev nämligen de naturliga hundvakterna, då vi vägrade att lämna vår lilla pälsboll på pensionat. Valet stod mellan fortsatta gemensamma resor och hundpensionat, resor var för sig och mina föräldrar som hundvakter eller inga resor alls – valet var självklart. Pälsbollen skulle inte lida av att vi ville åka bort och mina föräldrar var med på noterna.

Å så har det varit sedan dess, ett par veckor om året har Baileys flyttat in hos mina föräldrar och haft det bra där. Tills nu. Han har det fortfarande bra där, men han saknar oss så mycket att han verkar bli deprimerad. Medan vi var borta fyllde han 13 år, han är alltså till åren kommen och det märks mer och mer. Särskilt på vintern. Han är precis som alla andra i vår familj och lever upp när solen och värmen kommer tillbaka. När vi var borta den här gången var han väldigt olycklig stundvis. Vi tror det var kombinationen av både vinter och att han saknade oss, hade det varit på sommaren när han kan gå ut och in som han vill, bada i poolen osv – då hade det nog inte varit lika illa. Nu blev det inte bra.

Detta innebär att vi fått ta oss en funderare. Vi kan helt enkelt inte åka iväg två veckor på vintern något mer, så länge vi har honom. Baileys är som sagt 13 år, en Borderterrier kan leva länge – men han är inte helt frisk. Veterinären gav honom något år till för två år sedan… så vi vet helt enkelt inte någonting, mer än att vi inte har samvete att åka ifrån honom. Några dagar går bra, fler dagar på sommaren än på vintern. Så det är så det får vara. Vår pälsbolls välmående går först!

Nu visar han tydligt att han vill vara hemma med oss och då ska han få vara det. Visst är våra resor både roliga och viktiga, särskilt för min hälsa – men de är inte viktigare än vår pälsboll. Vi har förmodligen ganska kort tid kvar tillsammans, så de långa vinterresorna får helt enkelt vänta.

Jag delar ut hjärtan idag

Jag delar ut hjärtan idag

Alla Hjärtans Dag. Jag vet inte vad det innebär för er, för mej är det mest ett kommersiellt jippo. Jag tycker inte om att en enda dag om året är avsatt för handlarna att tjäna pengar på folks dåliga samvete… om man ska hårdra det alltså. Därför bojkottar jag allt och försöker att tänka kärlek, omsorg, vänlighet och omtanke varje dag, året om.

MEN istället för att sitta här och vara negativ, tänkte jag vara lite extra kärleksfull och dela ut hjärtan till några som jag tycker förtjänar det lite extra. Kanske är just DU med på ett hörn 🙂

Förutom till mina barn, käre maken, Pälsbollen, min föräldrar, svärföräldrar och övrigt släkt så vill jag ge ett hjärta till Sussi! Förra året slutade inte på topp precis, men hon vågade följa sin dröm och levde sin dröm i ett tiotal år. Hur många av oss kan säga det? Du är stark och klarar allt!

Annika som väntat på sin kärlek alldeles för länge nu. De sitter i varsitt land och längtar, gifta sedan en tid tillbaka och ändå får han inte tillstånd att bo, stanna och arbeta här i Sverige. Vi vet att detta är på riktigt, varför kan inte myndigheterna se detta? Nu kan det inte vara lång tid kvar på längtan!

Nadja, min vapendragare både när gäller vikt, blogg och att hålla ordning i olika facebookgrupper. Utan att lämna ut henne för mycket kan jag väl ändå säga att nästan alla kommer till en dag då man måste ta beslut för en nära anhörig och hur svårt och stressande detta är. Du är en av de finaste människor jag känner och jag är stolt att få tillhöra ditt liv.

Kalle, fina fina Kalle. Hösten var omtumlande har jag förstått, svåra beslut skulle tas. Folk skulle bli sårade. Framtiden får utvisa om besluten var rätt, vi finns här om du behöver prata.

Jag skulle gärna strössla med hjärtan, så här kommer några till utan motivering: Åsa och Kenneth, Stoffisen och Daniel, Stoffe, Annelie, Annika, Peter och Helena, Jennie och John, Dogge, Susanne, Mia, Daniel, Ann och Leif, Camilla och Björn, Malin, Ann, Nils-Albert, Patrick, Stina, Lars-Åke, Anders och Daniel, Gerd, Diana och alla andra som jag känner.

Tänk på att inte bara skämma bort andra idag, utan även tänka på er själva. Because you are worth it!

12 år av omhändertänksamhet

12 år av omhändertänksamhet

Ordet omhändertänksamhet hörde jag första gången av en bekant som är polis och jag gillar det! Omhändertagande och omtänksam i samma ord, jag skulle även vilja lägga till respekt och kärlek i uttrycket. Å så har jag haft det i 12 år idag med min Martin. Det finns nog ingen som är så omhändertänksam som han.

12 år är en rätt lång tid. På den tiden hinner man lära känna en människa rätt bra. Särskilt om allt inte bara varit en ”gräddfil” hela vägen. Man kan väl minst sagt säga att vi haft skit på vägen. Ändå har vi aldrig bråkat. Vi tycker inte lika om allt, men det blir aldrig ett bråk eller ens tjafs. Det är bara onödig energi i våra ögon. Vi accepterar att de andra tycker fel och är knäpp och sen får det vara så.

Jag tror att alla som ser oss snabbt ser hur mycket Martin bryr sej om mej, frågan är om man ser hur mycket jag bryr mej om honom… jag är nog rätt dålig på att visa sånt. Men han vet, det är huvudsaken. Han är min bästa vän, mitt minne och den som alltid tar emot när (innan) jag faller.

Idag firar vi 12 år tillsamman, 3,5 av dem som gifta. Vi ska äta på en fin skaldjursrestaurang och tar kanske ett glas bubbel också. Man ska fira allt man kan och det är vi rätt bra på faktiskt. Vi kan fortfarande säga grattis på våra olika månadsdagar.

Vi har det bra och det ska vi fortsätta ha det tänkte jag. Men man vet ju aldrig… så nu firar vi. Grattis till oss idag!

Idag fyller jag 50!

Idag fyller jag 50!

Ska vi prata åldersnoja? Jag fyller 50 idag och har absolut ingen åldersnoja alls! Jag mår bättre än någonsin, trots ett gäng diagnoser. Men är även starkare än någonsin tack vare ihärdig träning.

Visst finns där gråa strån och rynkor, men det visar väl bara på en viss livserfarenhet. Det enda som är lite störande är att kroppen visar tecken på åldrande och då menar jag inte det synliga, utan det fysiska. Synen förändras, kroppen orkar inte lika mycket och minnet blir segt. Sånt som man inte kan göra så mycket åt.

Att tyngdlagen jobbar neråt går ju att fixa med olika ingrepp, några har jag testat, några har funkat – tillfälligt. Jag stör mej inte så mycket på mina skavanker att jag har bråttom att åtgärda dem. En dag kanske jag gör nåt… kanske inte.

50 alltså. 40 var ett intressant årtionde, det hände väldigt mycket kan man nog säga. Flera i vår närhet dog och jag fick ett gäng diagnoser. Ett helt nytt förhållningssätt till livet på sätt och vis. Vi slutade jobba på Viktväktarna och startade Du i Fokus. Vi gifte oss och barnen flyttade! Den kanske största förändringen och händelsen. Ett helt nytt liv.

Så vad kan hända på 50-talet? Det blir nog fler resor. Mer träning. Ett mer avslappnat förhållningssätt till livet kanske. Rent krasst har jag ju levt mer än halva mitt liv nu. Så det gäller att passa på att leva medan man kan.

Idag är det min dag!

Massor med tips till Farsan!

Massor med tips till Farsan!

Visst kan man köpa den traditionella slipsen vart enda år, men hur kul är det? Det roliga är ju när man hittar den perfekta grejen, som pappa faktiskt kommer att använda. Här kommer några tips!

Glossybox! Skönhet för män? Japp! Det finns jättefina boxar speciellt för män, med en massa härliga produkter både för kroppen, håret och skägget. I boxen finns även beskrivningar på hur produkterna ska användas, så kan pappa experimentera lite på egen hand om han är ovan.

Eller kanske en tidningsprenumeration från Readly? Kanske pappa är intresserad av tex whisky och vill veta mer om det. Så lyxigt att få hem ett snyggt magasin om sitt intresse några gånger om året. Kanske tillsammans med en tillhörande flaska med den ädla drycken? Min pappa skulle definitivt gilla detta!

En spännande bok går alltid hem! På Bookbeat kan pappa lyssna gratis i hela 30 dagar och det finns även familjeabonnemang så alla kan lyssna förmånligt och sedan kanske prata om böckerna. Som familjens egna lilla bokklubb. I vår familj går böckerna runt och blir ett roligt samtalsämne.

Godisbox! Kommer man inte på den perfekta presenten så funkar alltid godis! Godisboxen har satt ihop härliga boxar till pappa med både godis, strumpor, trisslotter och en massa annat. Lite av varje, gott och användbart! Vi är riktiga godisråttor, så detta skulle passa alla i vår familj!

Ja, här är bara några tips om vad pappa kan få. Du beställer enkelt via nätet och det kommer hem direkt till pappa, så även om du inte kan hälsa på honom – kan han få en gåva som du själv tänkt ut åt honom.

”Inlägget innehåller annonslänkar från Glossybox, Readly, Bookbeat och Godisboxen”

Nu säljer vi!

Nu säljer vi!

Vår plan är alltså att sälja huset och bo i husbil under sommaren om några år. För att komma dit måste man röja, rejält!

Vårt hus är ganska litet, ca 100 kvm. Sen finns det även garage och förråd. Ställen där grejer har en förmåga att samlas. Jag har bott i huset sedan 92, Martin sedan 2008. Här finns det grejer! Eller fanns… kanske man ska säga. Vi röjer och har gjort det i snart tio år.

Första rejäla utrensningen gjorde vi 2009/2010 då vi skulle finansiera en safariresa. Min 40-års present och drömresa. Vi sålde av massor och fick ihop till en av biljetterna.

De senaste 5 åren har vi lagt in en ny växel och har börjat döstäda som många kallar det. Å nu har vi lagt all nostalgi åt sidan, tom mina älskade tomtar åker nu. Och nu står vi på loppis så mycket vi bara kan. Som ni i helgen.

I fredags packades bilen och igår kl 8 packade vi upp våra grejer i Folkets Hus i Tumba. Det var inte jättemycket folk, men jag blev av med en hel del. Just igår satsade jag på smågrejer och sålde nästan allt för 10 kr. Idag har jag plockat fram annat, idag är det lite dyrare saker och tomtar!

När jag packat ihop kl 16 hoppas jag ha 2-3 kartonger färre än igår morse och lite extra pengar i plånboken. Vi har långt kvar för att få plats i en husbil, men vi är en bit på väg 🙂

Borde du också rensa eller har du redan börjat?

Firar 19 år med Viktväktarna idag!

Firar 19 år med Viktväktarna idag!

Före VV. Smal, före bröllopet. Smal och stark!

Den 7 augusti 2000 fick jag nog av mej själv och skrev in mej på Viktväktarna. Inte för att jag var jättetjock, utan för att jag behövde lära om när det gäller mat. Skaffa en ny, sundare livsstil, för mej och barnen. 19 år har gått, idag är jag väldigt nöjd med mitt beslut.

Jag var 30 år, åt oftast inget på dagarna men sen smällde jag i mej skogaholmslimpa med ett tjockt lager hushållsost på kvällarna. Det är ju så gott! Men det är ju inte mycket näring… och det kan knappast kallas sund kosthållning. Men så var det! Jag mådde skit! Jag var ganska nyskild, mitt i en rejäl utbrändhet, konstant trött, superstressad och en rätt ledsen ensamstående morsa. Att min bästa kompis dog en vecka senare gjorde inte saken bättre… men samtidigt gjorde hennes död att jag fick en insikt om att jag måste ta hand om mej bättre.

Så jag skrev in mej på Viktväktarna i Tullinge Centrum, tillsammans med min mamma. Min första vecka räknade vi prickar, jag hade fattat det hyfsat när jag kom dit veckan två och då fick vi veta att det from nu skulle handla om Points. Tack för den! Det var bara att glömma allt från första veckan och lära om, samtidigt som jag skulle smälta att min bästa vän inte fanns längre… Men det gick! Points var ju dessutom såååå mycket enklare än Prickar!

Jag hade svårt att gå ner i vikt, det blev ett par hekto ner och sedan stod det still. Jag följde programmet till punkt och pricka, även konsulenten tyckte det borde gå snabbare – men jag gav mej inte! Jag fick hjälpa till vid vågen som extra pepp och för att verkligen inte tappa greppet. Det var kul, jag lärde känna både personal på VV och andra medlemmar. Med mina små steg skulle det ta ganska exakt fyra år att komma i mål – men jag gjorde det!

Jag fortsatte räkna mina Points, programmen ändrade sej lite och bla blev Points Plus. Jag vågade inte sluta räkna och höll vikten i flera år, tills jag blev sjuk runt 2010. Jag mådde ungefär lika dåligt då som innan jag började på VV. Gick upp allt jag gått ner och blev mer och mer förtvivlad. Något var riktigt fel, det kände jag i hela kroppen. Till slut fick jag hjälp och diagnos efter diagnos trillade på plats. 2013 hade jag gått ner allt igen och sedan dess har jag hållit vikten och kan återigen och sedan dess stolt titulera mej Guldmedlem och normalviktig på Viktväktarna.

Jag var återigen smal, men jag orkade ingenting. Jag kunde knappt stå och dra på mej strumporna, utan var tvungen att sitta ner. Jag kunde inte luta mej fram och sätta på vattnet till badkaret utan att hålla mej i väggen. Jag hade INGEN bålstyrka alls och hade konstant ont i rygg och nacke. Vid det här laget hade jag bla fått diagnosen fibromyalgi och då kan man ju tänka sej att jag skulle skylla värken på den. Istället tog jag tag i träningen, jag ville orka mer, få kontroll på min kropp och få muskler! Jag skulle bli stark!

Så för snart 4 år sedan började jag träna cirkelträning på Curves. Ett gym för tjejer, utan speglar och utan prestige. På bara 30 minuter jobbar jag igenom hela kroppen, med min egen kropp som motstånd. Jag var smal, men smal var egentligen aldrig det jag strävade efter – jag ville ju ha livskvalité och vara hälsosam. Jag åt mej ner i vikt, nu skulle jag träna för att orka leva längre och för att min kropp ska göra det jag ber den om. Länge!

Martin gick ner 60 kg med vv, men det var lite för mycket, detta är mer lagom.

Idag är det 19 år sedan jag skrev in mej på Viktväktarna, ett av det bästa beslut jag fattat i hela mitt liv. Jag mår bra! Jag är så frisk jag förmodligen kan bli. OCH jag träffade min man, vilken bonus! Min älskade Martin som gått ner 60,4 kg med Viktväktarnas hjälp och som jag sedan hade massor med VV-klasser med över hela södra Stockholm. Tillsammans hjälpte vi tusentals medlemmar ner i vikt under de 6 år som vi hade egna klasser.

Både Martin och jag är ganska unika när det gäller Viktväktarna. Vi har nämligen bara skrivit in oss en gång, tagit oss i mål och stannat där. Vi lyckades göra en beständig livsstilsförändring som gett oss ett helt nytt liv. Vi är dessutom unika med att ha träffats på VV och gift oss, något som jag vet att det pratades om en hel del när det hände 🙂

Jag påstår att alla kan gå ner i vikt, men jag säger inte att det är enkelt. Jag skulle heller aldrig säga ”kan vi – så kan ni”, så enkelt är det nämligen inte. Vi har alla olika förutsättningar. Men jag har några tips för att verkligen orka hela vägen och de är *lita på programmet *låt det ta tid, minst 1 år *gläds åt minsta minus på vågen *ha inga förbud *banna aldrig snedstegen *inse att det blir plus ibland *gå jämnviktsprogrammet *glöm motivation – fucking gör det bara!

Och gå på möten om du kan, du kan faktiskt möta ditt livs kärlek 🙂

Hur firar man 19 år på VV då? Jo, man börjar dagen med en helt vanlig frukost, en hundpromenad och ett pass på gymmet. Sen blir det kanske en glass till mellanmål – bara för att jag vill och vet att det inte spelar någon roll i längden.

Ni kan följa med på instagram @marlenerinda om ni vill och se hur min dag ser ut. Jag försöker ge pepp där, så gott jag kan. Jag påstår att jag kan det här nu, men kommer aldrig att sluta ha koll. Appen är fortfarande med mej så gott som dagligen, den släpper jag aldrig! Risken är alldeles för stor att trilla dit i dåliga vanor igen.

Grattis till mej idag och tack Viktväktarna för kärleken! Nästa år firar jag 20 år på VV, då ska jag fortfarande vara på min målvikt, men ännu starkare – då ska jag vara femtio, fit och fräck!

En viktig vecka är över

En viktig vecka är över

Ingen har väl missat att Pride tagit över Stockholm den här veckan? Men nu är den över och avslutades med glädjefylld parad och sprakande show igår. Jag påstår att Prideveckan är en av de viktigaste händelserna på året.

Jag är heterosexuell, kan inte och kommer aldrig helt och hållet förstå hur en homosexuell person (hbtq mfl förstås) känner, mår eller blir bemött. Jag kan se det och höra deras berättelser, men jag kan aldrig förstå det helt, eftersom jag inte kommer att bli bemött på samma sätt. Min kärlek är enkel, som allas borde vara. Min kärlek behöver inte utstå glåpord, sparkar och förtal.

Jag valde min partner själv, gick in i en relation av egen fri vilja, någon kanske lyfte på ögonbrynet för att personen jag valde var yngre än mej och är född i ett annat land – men mer än så var det inte. Riktigt så enkelt är det inte för en person som väljer att älska någon av samma kön. Eller väljer? Väljer man egentligen att älska någon? Är inte det något som bara händer 🙂

Sen finns det andra sk läggningar som gör dessa personer ännu mer utsatta, som tex att inte känna sej hemma i sitt kön. Att bo i ett land där homosexualitet mm är förbjudet. Att ha en funktionsnedsättning och vara homo-, bi- eller kanske transsexuell. De är utsatta på ett helt annat sätt än vi som älskar någon av ett annat kön och är sånt som vi oftast inte tänker på. Nog var det värre för 50 år sedan, men fortfarande är det inte helt accepterat att inte vara hetero. Det finns mycket kvar att jobba på om vi alla ska bli helt accepterade. Folk blir fortfarande fängslade i visa länder! Därför är Prideveckan viktig!

Bild från 2017

För mej är det en vecka av kärlek och acceptans. Både Martin och jag går gärna runt i Prideparken och insuper stämningen som inte går att hitta någon annanstans. Där finns bara glada människor som sprider kärlek. Så som det borde vara året om.

Och sen har vi Prideparaden, galnaste paraden som finns. För tredje året stod jag mitt i vägen och fotade paradens alla ekipage. Bara glädje och kärlek. Hela Stockholm sjöd av värme igår och den kom inte bara från solen kan jag lova.

Nu är veckan över för den här gången, men budskapet måste leva även resten av året. Alla ska vara accepterade! Det spelar ingen roll vem du älskar, hur du klär dej, vilket kön du har eller vilket slags sex du går igång på. Så länge man inte skadar någon annan så är det, och måste det få vara, ok! Jag kan aldrig acceptera något annat!

Det är därför Pride är viktigt och det är därför veckan måste fortsätta att finnas. Tills de andra 51 veckorna blir lika kärleksfulla och alla människor är accepterade för den de är. För att komma dit måste vi sprida kärlek likt konfetti! Särskilt till dem som inte förstår bättre.

Jag ser redan fram emot nästa år och att få stå mitt i vägen, med kameran i högsta hugg och i 3-4 timmar fota glädjen och kärleken i Prideparaden. Det finns inte mycket som slår det 🙂

En andra bröllopsdag

En andra bröllopsdag

Kärlek kan man väl egentligen fira hur mycket som helst, eller hur? Vår bröllopsdag blev lite rumphuggen, vi vill ju gärna ha vatten som tema på vår bröllopsdag – men kunde av olika skäl inte fixa det just det dagen. Så i måndags firade vi bröllopsdag en gång till 🙂

Vi förlovade oss på en strand på Öland. Vi gifte oss ombord på en skärgårdsbåt till Drottningholm. Bröllopsresan var en kryssning på Medelhavet. Första bröllopsdagen var ombord Birkacruises på en långkryssning till Gotland och den andra gick återigen till Drottningholm, med samma båt som vi gifte oss på. Ni ser mönstret va? Vatten!

Vår tredje bröllopsdag firades däremot hemma på altan, iofs mysigt med gott både på tallriken och i glasen. Men vi saknade vattnet… så i måndags körde vi bröllopsdagen i repris genom att kliva på ”vår” båt och ta en tur till Drottningholm. Å vi hade sån sagolik tur! Den kapten vi åkt med senaste gångerna hade kallat in ersättare och ersättaren var skepparen som styrde skutan när vi gifte oss! Han hade tom bilder kvar i sin telefon upp ifrån sitt perspektiv som han visade oss. Så himla kul!

Så det blev en extra trevlig tur, solen sken och allt var precis så där fint som det ska vara en sommardag i Stockholm. Vi gick runt på Drottningholm, satt vid dammen och myste, åt en glass och tog sedan båten tillbaka till stan igen. En helt igenom mysig bröllopsdag, även om det var fel datum. Men vad gör det lixom?

Det är alltid lika mysigt att ta en båttur genom skärgården. Och vi kan absolut rekommendera att gifta sej ombord. Vi är sååå nöjda med vårt val av vigselplats. Särskilt som vi hade den härligaste besättningen och en kapten som hängde i båttutan under bröllopskyssen. Jag kan lova att hela Stockholm hörde 🙂

Så i år firade vi alltså vår bröllopsdag två gånger, vem vet… det kanske blir fler… eller också firar vi något annat. Man ska fira så mycket man bara kan!

På en strand för 4 år sedan

På en strand för 4 år sedan

För fyra år sedan var jag med om det som jag tror att nästan alla flickor drömmer om. Nämligen att mannen med stort M går ner på knä och ber en bli hans för resten av livet. Ett riktigt frieri!

När jag var liten drömde jag om mitt bröllop som skulle gå i vitt och jag skulle ha lång slöja och små barn som strödde blomblad… riktigt så blev det inte… Jag gifte mej första gången när jag var 22 och då var jag iofs klädd i vitt, hade lång slöja och såg ut som en gräddbakelse. Men jag fick inget frieri, vi kom överens bara. Så som jag tror att många par gör.

Men för fyra år sedan kom det alltså och jag som inte skulle gifta mej igen var inte förbered alls. Vi var på stranden på Öland och solnedgången var magiskt vacker. Martin gick ner på knä och jag (som alltså inte var ett dugg förberedd) trodde att han snubblade och störtade efter för att lindra fallet och hjälpa honom upp. Han bad mej tålmodigt att stå still och hålla truten och frågade sedan om jag ville gifta mej med honom. Så klart jag ville!!! Hans ”fall” blev förstås ett bestående minne av kvällen och något vi ofta skrattar åt fortfarande.

Exakt ett år senare gifte vi oss och jag hade inte vit klänning, utan en rosa. Bröllopet blev precis som vi ville, vi sa ja till varandra i fören på en skärgårdsbåt utanför Drottningholm. Varje år sedan dess har vi gjort något som är förknippat med båtar eller vatten – men i år blir det inte så. I år fick Martin inte semester när han önskat, därför firar vi hemma tillsammans med hunden. Jag fixar något gott att äta, sen myser vi ute på altan och tar en promenad i solnedgången. Det är helt ok!

Det spelar ju egentligen ingen roll hur man firar, bara man gör det. Vi är rätt bra på att fira allt vi kan. Vi säger grattis varje månad den 4:e som är dagen vi träffades, den 23:e som alltså är vår förlovnings- och bröllopsdag och varje halvårsdag blir det lite extra. Vi har haft tur som träffat vår pusselbit en bit in i livet. Vi har upplevt äkta kärlek, det är det inte alla som får, och är tacksamma för varenda dag tillsammans.

Martin är min livsbonus. Jag klarar mej alldeles utmärkt på egen hand, men har ett mycket roligare och rikare liv tillsammans med honom. Vi pratar, skrattar, pratar och skrattar lite till. Vi kan efter 11,5 år fortfarande umgås dygnet runt utan problem men har inget emot att den andre åker iväg på egen hand. Vi respekterar och litar på varandra helt och hållet. Vi är ett, men ändå två. Vi har valt ett liv tillsammans och tar ett år i taget. Det som händer händer, vi lever här och nu.

Vi har ett bra liv och är väldigt rädda om det och varandra. Tack Viktväktarna för att ni förde oss samman, snacka om viktminskning med bonus 🙂

Ps. Ni som inte känner till vår historia kan läsa den HÄR. Allt om bröllopet kan ni läsa HÄR och HÄR.