Browsed by
Etikett: Familj

50-årsdag!

50-årsdag!

Anledningen till att vi åkte iväg på långresa var inte bara semester, utan att Martin skulle fylla 50. Min 50-årsdag firades på Dominikanska Republiken, inte mer än rättvist att han också skulle få ett exotiskt resmål.

Jag fyllde 50 i januari 2020, strax innan världen vändes upp å ner alltså. Vi hann precis hem innan pandemin stängde allt och det är den sista privata resan sedan dess. Visst har vi rest, men det har varit jobb – så vi längtade verkligen efter sol, rejäl värme och lediga (nåja, hyfsat lediga) dagar.

Martins önskan var egentligen en Västindienkryssning, men det verkade vara så trassligt med visum när vi skulle boka, det var nåt strul just då, så vi funderade vidare. Vi tittade på Maldiverna, andra kryssningar, Dubai, Seychellerna och en massa annat – men så fick jag se Mauritius och kollade lite närmare på det. Å det slutade alltså med en bokning dit.

1/1 bar det av och 10/1 fyllde han år. Resan var ju en present i sej, men faktum är att vi inte köper presenter till varandra längre, iaf inte just på födelsedagen eller julafton. Vi köper presenter, men inte någon bestämd dag utan om vi hittar något särskilt bara sådär 🙂

Så när födelsedagsbarnet vaknade fick han alltså ingenting mer än en puss. Men jag hade packade ner ett bubbel och lyckats packa upp det utan att han såg. Ibland lyckas jag! När vi kom ner till frukosten hade hotellchefen plockat blommor som han ställde på vårt bord och städaren hade pyntade vår säng med handdukskonst och blomblad.

Dagen tillbringades mest på en solsäng och sedan med bubblet på balkongen. En helt ok födelsedag tycker vi, andra tycker nog att det är jättetråkigt att inte fira stort. Sol och varandras sällskap är lixom det enda vi behöver. Martin var nöjd och det är ju det viktigaste 🙂

Hur brukar ni fira era jämna födelsedagar och hur önskar ni fira dem? Det behöver ju inte vara samma sak faktiskt…


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vad hände egentligen 2022?

Vad hände egentligen 2022?

Årets sista dag. Dax att summera och fundera på vad som egentligen hänt under året. Nog för att vi rest mycket, det har jag redan berättat om – men vi har även haft ett nära dödsfall och ett gäng operationer. Många jobbiga grejer, men lite kul har också hänt, såklart.

Året började med en rivstart redan på nyårsnatten. Vi flyttade hemmakontoret till Kanarieöarna och fick sol på nosen. Här firade vi Martins födelsedag, innan vi åkte hem och fira min. I januari fick vi även 3:e dosen vaccin.

I mitten av februari dog Martins mamma, min svärmor. Direkt bestämde svärfar att han ville byta lägenhet, så vi började städa och rensa ur grejer omedelbums medan han ställde sej i byteskö. Nu började världen öppna upp på riktigt och vi var ute på event igen, nästan som innan covid. Vi firade 14 år tillsammans och jag fixade äntligen nya glasögon. Kriget i Ukraina startade.

Jag tog tag i min hälsa, bytte vårdcentral och husläkare och sprang på mängder med läkarbesök under mars. Den nya läkaren lyssnade och tog mej verkligen på allvar. Han konstaterade snabbt att jag led av allvarlig stress pga yttre omständigheter som jag inte kunde göra så mycket åt. Men stressen hade alltså gjort mej sjuk, igen… Å mitt i allt detta begravdes svärmor. I mars åkte vi även med på Viking Glorys premiärtur och var på mässan Husbil och Camping i Kista. Några galor blev det också, bla premiär av nya Batman-filmen och Ljudboksgalan.

April började med att vi besökte Gastronord (matmässa), innan vi drog iväg på vår månadslånga Skånetripp. Där träffade vi Karl Fredrik på hans fina Eklaholm, såg Oliver Skifs fascinerande utställning, hade en galen husbilsträff och var på teaterpremiär i Malmö. En otroligt rolig månad!

Maj var rätt lugn, jag hade ju insett att jag var tvungen att ta hand om mej och bokade av en massa event och möten. Jag sprang däremot på ett gäng läkarbesök, bla hudmottagningen och tandläkaren. Jag fick också testa fillers och fick bort lite av surmunnen. I slutet av månaden flyttade vi hemmakontoret till Gamleby och överraskade på en husbilsträff.

I juni blev allt klart för svärfars flytt. Vi packade och städade dygnet runt känns det som, innan vi till slut kunde flytta. Hela familjen involverades, så allt gick väldigt smidigt. Men det är ett meck att byta lägenhet med någon, det är mycket enklare att bara flytta. Dagen efter flytten drog vi iväg för att testa Viking Glory under ett dygn, då vi var helt slut! Jag stod på en loppis och blev av med hyfsat mycket grejer och sen drog vi iväg på midsommarfirande. Vi flyttade hemmakontoret igen, den här gången till Småland. Midsommar firades på Kattugglans ställplats med våra husbilskompisar. Direkt efter drog vi en snabbis till Öland för att kolla in en ny ställplats och sen tillbaka till Kalmar för sommarens första utomhusteater. Äntligen blev vår gamla bil såld och vi tog över svärfars.

Teaterbesöken fortsatte i början på juli, med Tjolöholm och Vallarna. Efter ett snabbt besök på Ullared åkte vi hem och var faktiskt hemma i flera dagar. Jag hann bla att operera bort en prick, innan vi drog iväg på den stora Norrlandstrippen. Det var i början på den som vi äntligen nådde 1000 prenumeranter på Youtube, kan kallas oss youtubepartners och får äntligen betalt när folk ser våra filmer. Den sjätte bröllopsdagen firades i Jämtland, med bubbel och utsikt över Storsjön.

I augusti fortsatte vår norrlandstripp, nådde Nordkapp och kom äntligen fram till våra kompisar i Finland. Så otroligt roligt att ses igen, det blir alldeles för sällan. 36 dagar var vi borta innan hemmakontoret flyttade hem igen. Nu var det äntligen dax för Formex igen, som haft uppehåll flera år pga covid. Åsså lite nya läkarbesök… Vi fick bla 4 dosen.

September började med Kristallengalan och stor fest, sen flyttade hemmakontoret till Jönköping och Elmia. Nu skulle mässan Husvagn & Husbil äga rum och det var sååå kul. Vi stod på området hela veckan och träffade massor med härliga människor och deras pälsbollar. I mitten av månaden fick vi våra solpaneler installerade och var glada som barn på julafton. Vinterns elräkningar var räddade…trodde vi… Jag började ta hand om mej ordentligt, med regelbunden massage och tackade ja till sånt som ger energi. Bland annat blev det en resa till Italien, hösten första resa! Å även höstens första premiär, vi såg fantastiska Tootsie på Oscarsteatern.

Oktober började med att en ny prick opererades bort. Sen var stod kuligheterna på rad; Lennie Norman på Intiman, Björn Skifs på Börsen, Oktoberfest på Café Opera, Danny på Cirkus och Bodyguard på Chinateatern. Elektrikern var här och kopplade solpanelerna, nu behövdes bara en besiktning från Vattenfall – sen skulle allt vara igång. Enkelt, trodde vi… Jag fotade Lili & Susis ALS-gala och vi var med när Suzanne Axell släppte sin nya bok. Och jag träffade en psykolog som sa att jag gör allt precis rätt. Nog för att jag är sönderstressad, men jag kan inte hantera mitt liv på ett annat sätt än det jag gör. Att gå på roligheter och åka iväg med Peppe är min medicin.

1 november träffade jag min ögonläkare som sa att jag måste operera ögonlocken. Sen drog resorna igång rejält! Först åkte vi till Spanien och direkt när vi kom hem var det resemässa x 2 och Smaka på Sthlm/Allt för hälsan. Sen drog vi till Tallinn, kollade i gamla stan och testade Siljas julbord på hemvägen. När vi kom hem var det snöstorm, så då packade vi om och åkte till Cypern. Efter det testade vi julbord på både Viking Cinderella och Viking Glory.

Vi fick vara med om Tareq Taylors stora scendebut på Börsen i början på december. En otroligt rolig kväll! Nu började förberedelserna för ögonoperationen, jag tog en härlig massage, med ansiktsbehandling och färgning av ögonfransar. Och vi fick säsongsinfluensavaccinet. Sen var det dax att lägga sej under kniven, nu skulle ögonlocken bli mindre och sikten bättre. Operationen var ganska enkel, men läkningen har varit rätt seg. Vi testade vintercamping och insåg att det funkar hur bra som helst, så det kommer det att bli mer av efter nyår. Strax innan jul åkte vi iväg till Friiberghs Herrgård och firade en tidig jul tillsammans med 11 andra personer. Vår egen jul blev sedan väldigt liten och lugn.

Självklart har kriget i Ukraina och det försämrade ekonomiska läget i Sverige legat som en våt filt över året. Och man kan väl säga att för mej personligen så startade 2022 med rätt stor negativ stress och slutade med en himla massa resor. Det har hänt mycket under året, både bra och dåligt.

Det känns ändå som att 2022 blev betydligt bättre än både 2020 och 2021, trots svärmors död. Det finns ju mycket som jag inte berättar om, faktorerna som gör att jag mår som jag mår, och det har också blivit liiiite bättre. Jag kände mej förr som en marionett med sju olika trådar som drog åt olika håll, nu är det väl bara tre av dem kvar.

Så jag hoppas att 2023 kan fortsätta i samma spår, att det blir lite bättre vartefter. Nu måste jag fortsätta prioritera min hälsa och särskilt vikt och träning igen. Jag har stor risk för cancer och övervikt är avgörande i det fallet, så nu är det sikte på normalvikt igen och formen jag hade 2021. Stress är förödande just för vikten, så året börjar ju ändå bra med sol och värme. Så får vi hoppas att vi får solpanelerna besiktade och kan trycka på knappen innan 2023 är slut…

Med detta önskar jag er ett bra slut på 2022 och ett fantastiskt 2023.


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Julfirande på Friiberghs Herrgård

Julfirande på Friiberghs Herrgård

Förr om åren var jag ett totalt julfreak! Jag hade 15 kartonger med julpynt och typ 200 tomtar. Hela undervåningen var helt pyntad, tom toaletten. Nu är det helt annorlunda.

För några år sedan började vi prata om att bo i husbil och började rensa. Vi gick igenom rum för rum, rensade ur, gav bort och sålde av. Av de 15 kartongerna julpynt blev det tre stycken kvar. Inte ens dem har jag packat upp i år. I år har jag bara adventsljusstakar i fönstren och en enda tomte. Jag har inte ens bytt till julgardiner i köket… det är det jag brukar börja med annars.

Julklappar tog vi bort för kanske 3-4 år sedan, om vi inte hittar någon kul liten grej bara sådär. Istället försöker vi att göra något tillsammans efter nyår, äta middag på något stället eller gå på teater. I år blev det en helt ny grej! Vi träffades på en herrgård innan jul istället, åt julbord och låg kvar. Det var ju kanonmysigt!

Vi var hela 13 personer som träffade på Friiberghs Herrgård i Österbybruk. Långt ut på landet, vid en sjö. Jag har varit där förut och brukar säga att man kör och kör och kör, och när man tror att man kört fel och tänker vända – ja, då är man framme. Här serveras ett mindre traditionellt julbord och ett stort skaldjursbord. Me like!

Vi var alltså 13 personer, jag, Martin, våra två söner och mina föräldrar. Ena sonens sambo, hennes mamma och morföräldrar. Sen var även min ena bror med, samt hans dotter och hennes sambo. Åsså lilla pälsbollen Alvin, honom får jag inte glömma. Ett rejält gäng alltså. Några som aldrig hade träffats, å sånt är ju extra spännande.

Vi kom till Friiberghs vid 15-tiden, då serverades afternoontea. Detta innebär en superläcker kakbuffé med den godaste Silivakakan jag någonsin smakat. Den som bakar på herrgården ska man hålla hårt i, jag har sällan smakat så många perfekta bakverk på en och samma gång. Eftersom middagen inte skulle serveras förrän kl 19.30, och det var så ruskigt gott, tog jag faktiskt några bitar extra.

Rummen ligger både i huvudbyggnaden och i mindre hus brevid. Vi fick ”Fågelhuset” som ligger kanske 50 meter bort. Vi checkade in i vårt rum ”Ejdern” som var fint och med utsikt över sjön. Vi lyckades få några bilder på solnedgången, precis innan det blev kolsvart. Vi passade på att ta en liten tupplur innan det var dax för middag.

Sen gick vi loss på skaldjuren! Jag tittade inte ens åt det lilla, men fina julbordet, jag tog sikte på havskräftor och hummer direkt. Finns det något bättre (i matväg) än att få äta huuuur mycket skaldjur man vill? Å jag åt! Inte så det sprutade ur öronen, men tills jag var väldigt nöjd. Vi satt länge och åt allihop. Efteråt gick några och la sej direkt, medan vi var några som hittade en lugn plats där vi kunde sitta och prata lite. Efter en god natts sömn och en otroligt härlig frukost checkade vi ut och åkte hem.

Att göra en sån här grej en vecka före jul, var helt perfekt! Nu har vi firat jul på ett lite annorlunda, men väldigt avslappnat sätt. Helt utan krav och nån annan har fått göra jobbet. Ingen stress, ingen disk, bara mysigt umgänge. Så som en jul egentligen ska vara, eller hur?

Så den ”riktiga” julafton blir väldigt liten. Den har blivit mindre och mindre de senaste åren. Vi ses några timmar vid lunch och äter tillsammans, även här några få rätter med julmat och skaldjur. Julklappar har vi ju inga, men övernattningen på Friiberghs får kanske ses som en gemensam julklapp och en upplevelse som räcker länge. Jag tror att det är så här vi kommer att göra framöver, kanske blir den där övernattningen tom på julafton – man vet aldrig.

Man behöver inte krångla till julen så mycket, men man måste hitta sitt sätt. Och detta sätt kan ju såklart förändras med åren. För att få en stressfri och fin jul, så som den borde vara. Nu har vi hittat vårt sätt 🙂

GOD JUL!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Effektiv helg

Effektiv helg

Sedan vi kom hem från sommarens långresa har vi fixat mängder med sk ”måsten”. Nu i helgen var vi supereffektiva 🙂

Har man hus så har man alltid något att göra och massor som man alltid ligger efter med. Mitt hus är byggt -65 och har alltså några år på nacken. Jag har bott här sedan -92 och hållit efter så gott jag kunnat.

Mellan 98-08 var jag ensam, barnen var små och jag var ganska pank. Ändå bytte jag fönster och tak, jag sparade och gnetade för att inte ta lån och klarade det otroligt nog. När Martin flyttade in blev ekonomin såklart bättre och han kunde även hjälpa till. Det är inte lätt att ta hand om ett hus helt själv.

Under pandemin renoverade bla vi hela förrådet och garaget. Vi byggde även altanen på baksidan och målade sockeln runt huset. Men det finns ju som sagt alltid något mer att göra. Mycket har vi gjort senaste veckorna. Dessutom har vi fått upp solpaneler också, dem har vi dock inte installerad själva.

Det mest akuta var entrétaket som bokstavligt talat höll på att rasa. En stolpe som höll upp taket var helt murken redan förra året, nu var den helt av och hängde i luften… den har vi äntligen bytt ut mot en ny fräsch. Takplasten var sprucken på flera ställen och lappad mer än en gång. I helgen blev det ett nytt. Så nu orkar taket bära snö och läcker inte in längre när det regnar. Skönt att få gjort!

Jag har sett hur mossa växt uppe på garagetaket, lagret blev tjockare och tjockare. När stegen ändå var framme i helgen passade jag på att klättra upp och borsta taket rent och se över det ordentligt. Så nu är även det gjort!

Med virke och plastskivor borta ur garaget kunde vi äntligen köra in lilla bilen igen. Vi borde bytt till vinterdäck, men det hann vi inte. Vi skulle byggt ett litet tak till boxarna för solpanelerna också, men det hann vi inte heller.

Däremot städade vi av i trädgården, lämnade tillbaka verktyg och var till sopen med skräpet som blev av renoveringarna och lite annat smått och gott. Vi storhandlade och började storstäda även inomhus. Jag bokstavligen skrubbade delar av köket. Jag hann inte klart, men iaf det mesta.

Vi hann dessutom nästan göra mattor till husbilen. Vi ska ju testa att vintercampa och vill ha lite mjukt på golvet. Så vi har köpt matta på metervara och klippt ut delar. Nu ska de bara finjusteras innan de är färdiga att läggas på plats. Mycket billigare att göra själv, men väldigt pilligt. Det ni ser är alltså vår golvyta i Peppe, gången mellan sängen och förarstolen samt utrymmet under bordet, inte så mycket när man ser det så där. Men vi får plats 🙂

Man kan lugnt säga att vi varit produktiva och är nöjda med helgen, även om det finns en del kvar att göra. Jag är så trött på detta nu, 30 år är en rätt lång tid. Som sagt: har man hus har man alltid något att göra. Jag vill inte ha något att göra längre… Så om några år har vi inget fast hus, då rullar vi runt på vägarna och har huset med oss. Som jag längtar 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Bröllopsdag på Frösön

Bröllopsdag på Frösön

Förra lördagen firade vi vår 6:e bröllopsdag och 7:e förlovningsdag, men den kommer lite i skymundan. Vi valde samma datum eftersom det var enklast så, absolut inte för att jag har superdåligt minne 🙂

Martin friade till mej vid vatten, vi gifte oss på en skärgårdsbåt och vår bröllopsresa var en medelhavskryssning. Självklart försöker vi att fira bröllopsdagarna vid vatten, så även i år. På förmiddagen åkte vi från Camp Järvsö till First Camp Frösön som ligger vackert med utsikt över Storsjön.

Efter ett par dagar med rejält oväder, blixten slog faktiskt ner bara 1 km från oss med stort strömavbrott som följd, så sken solen igen. Så på kvällen tog vi picknickfilten och bubbel för att leta rätt på en mysig plats. Det gick sådär…

Rakt nedanför campingen låg två plöjda åkrar som inte var särskilt mysiga, men mellan dem fanns en liten remsa med äng. Så där slog vi oss ner, öppnade vi vårt bubbel och skålade i sommarkvällen. Det var så mycket mys som det gick att få till just då. Det spelar ju egentligen inge roll var man är eller hur man firar så länge man är tillsammans. Eller hur?

Presenter ger vi inte varandra längre, vare sej till födelsedagar, jul eller annat. Det kanske låter tråkigt, men vi behöver inget och vill heller inte ha fler saker. Däremot kan vi överraska varandra med en upplevelse, typ en hotellövernattning eller liknande, precis när som helst. Och vi är noga med att ge varandra tid och uppmärksamhet. DET är viktigt för mej!

Varje bröllopsdag frågar vi chans på varandra, vi fick ja i år igen 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi överlevde flytten!

Vi överlevde flytten!

Som vi slitit med svärfars flytt! Sedan svärmor dog i februari har vi röjt, slängt, skänkt och städat. I lördags gick flytten av stapeln, äntligen!!!

Direkt när svärmor dog bestämde svärfar att han skulle flytta till mindre. Han hittade en granne som ville byta lägenhet med honom och processen drog igång. Medan Botkyrka Byggen skull godkänna bytet (3 månaders handläggningstid!!!), så började vi tömma lägenheten. En stor trea skulle bli en liten etta.

Varenda sak har vi gått igenom. Massor har gått till secondhand, mycket ska säljas på loppis och det som skulle vara kvar packades ner i lådor vart efter. Eftersom det handlade om ett byte, så skulle vi alltså flytta ut och städa, samtidigt som den andra flyttar in. Inte jätteenkelt, men vi klarade det bra.

Sista veckan var det som ett dominospel där grejer flyttades runt vart efter, så vi kunde torka av lister och golv. Vi var helt slut när flyttdagen väl kom, men såg verkligen fram emot att få det gjort. Redan kvällen innan packade vi vår bil med de viktigaste kartongerna och parkerade utanför den nya lägenheten. På så sätt kunde svärfar och jag börja med dem först, medan Martin och sönerna flyttade resten. Min pappa körde släpet de typ 100 meterna fram och tillbaka och min mamma tog hand om sista städningen i gamla lägenheten.

Vi hade planerat så himla bra och minskat så mycket på sakerna att allt var på plats i nya lägenheten redan vid 13-tiden. Efter en flyttpizza åkte de andra hem till sitt medan svärfar, Martin och jag började göra ordning så gott det gick. Å det mesta var faktiskt uppackat när vi gick därifrån vid 17-tiden, då var vi helt slut. Efter en tur till IKEA på söndagen var det mesta fixat och svärfar nöjd.

Vi alla var väldigt nöjda, men fruktansvärt trötta. Allt innan flytten tog hårt på våra krafter, när flytten var gjord gick luften ur oss helt. Men det är så himla skönt att det är gjort! Nu är det bara lite piff kvar, sen har han fått en jättefin bostad. Lugnt och skönt får han det också, ingen hiss som låter, inga barn i trappuppgången, en stor fin inglasad balkong mot gården så inte ens bilarna hörs. Han kommer få det jättebra!

Vi har iaf lärt oss att flyttstädning inte är något för oss, nästa gång tar vi hjälp!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Reservbästakompis

Reservbästakompis

När man kommer upp lite i åren börjar man förstå saker om sej själv som man inte riktigt fattat förut eller ens tänkt på. För någon veckan sedan blev en sån sak så otroligt tydlig för mej.

Jag har alltid haft väldigt dålig självkänsla, självförtroendet däremot har varit toppen. Vet ni skillnaden? Jag hade självförtroende och kunde göra allt, men min självkänsla var i botten och jag var inget värd. I skolan var jag den som ställde upp i klassrådet och gick emellan slagsmål, men jag hade aldrig någon bästa kompis utan dög bara när någon annans bästis var borta.

Jag hade väl något som liknade kompisar, men aldrig någon bästis. Jag fick hänga med lite vid sidan om, men inte när det verkligen gällde. Det är tur att jag hade musiken, då kunde jag alltid hänga i musiksalen så det inte syntes så mycket att jag var ensam. Och så var det länge och kan till viss del vara fortfarande faktiskt. Därför är jag otroligt mån om att ingen ska sitta ensam eller vara ofrivilligt ensam och det blev tydligt när vi var iväg på kryssningen med Viking Line här om veckan. Då såg jag en bekant sitta ensam vid ett bord och frågade genast om hon inte ville sitta med oss. Å det slog mej att jag alltid gör så, för att ingen ska behöva känna det jag känt.

Jag vet inte hur många konferenser och möten jag suttit ensam och fikat eller ätit lunch. Ingen har vinkat eller erbjudit plats och ingen har gjort mej sällskap när jag suttit vid tomt bord. Har jag satt mej med andra där det funnits plats har dessa bara pratat med varandra. Ni som inte varit med om detta kan inte förstå hur den känslan är. Man är ingen. Ibland undrar man om man är osynlig. Å man kan inte förstå varför. Det var bland annat därför jag skaffade hund, då är man alltid älskad och har sällskap.

Numera vinkar folk och vill ha mitt sällskap och det är sååå ovant, men jag blir alltid lika glad. Det där att få höra till, att vara delaktig i en gemenskap är så härligt. Ni som alltid haft en bästis och en massa kompisar fattar inte detta tror jag. Att bli sedd och att vara accepterad, det är så viktigt. Även om ni aldrig haft min erfarenhet så önskar jag att ni kan ta till er av vad jag skrivit och se den där som sitter ensam, den som inte hörs så mycket, och ta kontakt. Erbjud plats och gemenskap. Det kanske inte syns så tydligt, men ni ska veta att ni gör en enormt fin grej som den personen kommer att minnas och leva på länge. Utan att det kostar er ett öre och knappt någon energi alls.

Som 50+ lider jag inte lika mycket av den dåliga självkänslan och ensamheten, nu har jag ju dessutom Martin. Jag är inte ensam längre, jag har alltid hans sällskap. Men det finns fortfarande ingen ”BBF”, däremot ett gäng bekanta som jag tycker väldigt mycket om. Även om jag inte vet det, så får jag väl lita på att de verkar tycka lite om mej också, numera blir jag ju iaf tillfrågad om att sitta tillsammans med dem 🙂

Numera säger självförtroendet ifrån istället, jag kan nog inte nästan allt längre… men kan tycka att min självkänsla växt och att jag är iaf lite bra som person… inte riktigt framme än… Men jag kommer aldrig att älska mej själv som andra tjatar så mycket om. Och det behövs inte tycker jag, det räcker med att jag respekterar mej själv, det är lixom good enough.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En fin begravning

En fin begravning

Det har gått i ett sedan svärmor dog för tre veckor sedan. I torsdags var det dax för begravning, den var väldigt enkel men fin.

Det är svårt att arrangera begravning för en nära anhörig, trots att man vet nästan exakt hur denne hade velat ha det. Önskemålet var så enkelt som möjligt, kremering, ingen annons eller minnestund. Det har vi såklart följt, men sen då? Dekorationer, musik, färg på kistan…

Begravningsbyrån har såklart hjälpt till så mycket de kunnat, men en del saker har vi lixom aldrig ens funderat över. Som tex vilken kista som ska väljas. Men önskemålet var ”enkelt”, så då blev det enkelt. En vit utan krusiduller.

Min svärmors favoritfärg var blå, så en blå kista hade såklart passat bäst. Istället valde vi blå blommor och det var minsann inte lätt så här på vintern. Valet föll på riddarsporre, vita liljor och röra rosor. Men liljan hade inte slagit ut så det fick bli en slags klocka istället. Hon avskydde svart och ägde nästan inga svarta kläder, så vi bestämde dessutom att vi skulle vara klädda i blått.

På morgonen för begravningen vaknade Martin och kände att vi måste nog ha någon musik ändå. Så han laddade ner ett par olika stycken med panflöjt som hans mamma tyckte om. Lunch innan en begravning kan vara knepigt, så vi bestämde att vi skulle äta tillsammans med svärfar på sushihaket i vårt centrum. Så skulle vi iaf ha ätit något den dagen.

Efter lunch gick han hem till sej för att byta om, medan vi hämtade blommorna. Sen var det bara att byta om och ta tjuren vid hornen… dax för begravning. Vi var bara de allra närmaste närvarande och ceremonin var enklast möjliga. Skillnaden för mej den här gången, mot andra begravningar jag varit på, är att detta var en katolsk ceremoni. Det är lite annorlunda, men inte jättemycket. Lite mer Gud än vad jag är van vid kan man väl säga.

Efteråt åkte vi hem till oss och tog en enkel fika med kladdkaka från Lidl, det bjöd alltid svärmor på. Stämningen var avslappnad och rätt ok, trots allt. Allt blev fint och värdigt och så mycket det gick enligt de instruktioner vi fått. Jag tror att hon hade varit nöjd, hoppas det iaf fall.

Vi passade även på att prata om våra egna önskemål ang begravning, när ämnet ändå var aktuellt. Även om vi pratat om det förut, så är vi uppdatera nu på hur var och en tänker, och det känns jätteskönt.

Det är ett slags mentalt steg att klara av begravningen, det är lixom det värsta i hela processen. Nu är det fortfarande massor kvar att göra med bouppteckning, svärfar som ska flytta osv, men begravningen är iaf över och den var fin.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Så svårt!

Så svårt!

Sedan september har vi pendlat mellan hopp och förtvivlan. Stroken min svärmor fick tog all form av värdigt liv, det var väldigt svårt att se henne plågas. I torsdags somnade hon stilla in och hennes kropp fick äntligen frid.

Vi har varit beredda så länge, men när telefonen ringde på torsdagförmiddagen var vi det ändå inte. Jag hörde inte ens att Martin fick telefon, utan pysslade med mitt. När han kom ner för trappen hörde jag på stegen att något hänt och när han sa ”Nu är det över” förstod jag direkt.

Att ingen av oss var hos henne kändes såklart inte bra, men hon somnade in medan hon tittade på tv och var omgiven av personal som hon tyckte om. Strax innan hade hon påkallat en av sköterskornas uppmärksamhet och tagit denne i handen. När samma sköterskan tittade till henne en kort stund senare, var det över. Kände hos på sej att det var dax att ta avsked? Kanske…

Vi ville såklart inte att svärfar skulle få beskedet via telefon, så vi skyndade till honom så fort vi kunde. Han bor bara ett par minuter bort. Hur lämnar man ett dödsbud på mest skonsamma sätt? De har levt ihop i 50 år! Hur överlever man att bli ensam kvar efter så lång tid tillsammans?

Innan Martin och svärfar åkte till vårdhemmet fick jag i uppgift att ta reda på vad som händer nu. Hur gör man och i vilken ordning kommer saker och ting. Vad sker automatiskt och vad måste vi göra själva? Så jag började googla. Varför finns ingen enkel manual på sånt här? Jag ska nog göra en här på bloggen sen när jag vet. Det är ju skitsvårt att stå som nära anhörig och försöka förstå något, samtidigt som man precis fått ett dödsbud. Särskilt om döden kom snabbt och överraskande. Nu gjorde den ju inte det för oss, ändå är det knepigt.

På Fonus sida stod iaf en del. Så när Martin och hans pappa kom hem igen satte de sej och fyllde i allt de kunde och snart ringde en person upp och de bestämde tid att träffas. Men det är så många frågor. Man ska välja kista, blommor, typ av begravning, annons, kremering… nu visste vi exakt vad svärmor önskade. Tack o lov, det gör allt mycket enklare. Men ska man ha en särskild urna om man vill strös i en minneslund istället för att urnsättas? Det står det inget svar på…

Dagen efter tömde vi rummet på boendet. För att ha det gjort lixom. Vi hade längre tid på oss, men det kände skönt att kunna bocka av en så stor sak. Å då kom fler frågor; bouppteckning, bodelning, deklarationen… vem meddelar vem? Hur lång tid tar allt?

Svärfar sa direkt att han ville byta sin trerummare mot något mindre. Så nu har hela helgen gått åt till att plocka hos honom. Först gick vi igenom alla kläder och lämnade massor till secondhand. Sedan har vi fortsatt med allt som ska slängas och varit flera vändor till sopen. Igår höll vi på i sju timmar och var helt slut på kvällen. Idag har vi inte hållit på lika länge, men är slut ändå. Idag har vi börjat gå igenom alla köksgrejer och satt ut mängder med annonser. Lite har vi faktiskt redan sålt, men massor är kvar.

En himla tur att det är dax för loppis snart. Söndagen 6/3 kl 11-14 i Tumba Gymnasium. Kom och fynda!

Min svärfar är inte alls sentimental och fastnar inte i saker, det gjorde däremot svärmor. Han vill inte spara någonting och kan tänka sej att bo väldigt litet, bara det är nära oss. Så vi tar skåp för skåp, hylla för hylla, han bestämmer och vi hjälper till att ta bort sakerna. Det får gå i den takt det går.

Det är sorgligt, men känns ändå bra att kunna hjälpas åt. Det är alltid sorgligt när en älskad person går bort, men just nu är det en lättnad att veta att svärmor inte lider längre. Hennes situation var viktigare än vår, vi är ändå hyfsat ok. Men just nu önskar vi att husbilen hade en extra säng, så vi kunde ta med oss svärfar på våra resor. Vi vill inte gärna lämna honom ensam en längre tid. Får se hur vi löser den biten.

Humöret går lite upp och ner, det är ju så med sorg, men mest är vi bara trötta. Det är så mycket man måste ta tag i och man vet inte ens var man ska börja. Jag hoppas att lite klarnar när Martin och hans pappa träffat begravningsbyrån, de kan ju sånt här. Men varför finns det inga enkla manualer? Var ska folk i kris vända sej?

Det enda vi egentligen vet är att en begravning ligger 3-4 veckor bort i tiden och kostar minst 25 000. Bara det är ju helt galet! Och att det tar minst 8 veckor innan skatteverket ens börjar med ens ärende. Det är alltså dyrt med begravning och allt pappersarbete tar lång tid. Resten ska jag ta reda på längs vägen… sen blir det en manual!

Mitt råd till er alla just nu är att prata med era nära om hur ni ser på begravningar. Vill ni kremeras, ska det vara kistbegravning och minnestund, strös i minneslund eller urnsättas? Fyll i Vita Arkivet, för säkerhets skull.

Hur ser ni på donationer, fyll i donationsregistret. OM ni skulle hamna i samma situation som min svärmor och inte kunna förmedla era önskningar, berätta för någon eller skriv ner om ni vill återupplivas till varje pris eller ej, vem som ska föra er talan mm mm. Fyll i en framtidsfullmakt, den gäller inte överallt – men på många ställen. Prata med er bank om ni vill vara helt säkra.

Skriv ner konton och lösenord. Till banken, till er telefon och konton på sociala medier. Lista prenumerationer. Underlätta så mycket ni bara kan för den som är kvar. Skriv testamente och se till att ha alla papper i ordning. Spara till begravningen om det går, låter makabert – men de anhöriga kanske inte har de pengar som finns för att kunna uppfylla era önskningar. Å börja rensa! Ni behöver inte alla saker som ni har, jag lovar!!!

Det snurrar i min skalle just nu. Allt är så svårt! Det är första gången jag är inblandad på så nära håll, men jag vet ju att det blir fler tyvärr. Så jag kommer att återkomma i ämnet fler gånger. Ni är välkomna med tips och råd, ni som gjort detta förut.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Födelsedag och 14 år

Födelsedag och 14 år

Förra veckan firade vi. Först fyllde jag år och sen hade vi vår 14-årsdag. 14 år kanske inte låter så mycket för er som varit ihop sedan 1800-talet, men är man på andra svängen så är det rätt bra jobbat ändå tycker jag 🙂

52, så gammal (eller ung) är jag numera. En helt ok ålder om ni frågar mej. Man har hunnit en del, har en massa erfarenheter, struntar rätt mycket i vad andra tycker och har friheten att göra lite som man vill. Visst har tyngdlagen flyttat ner hudkostymen en bit och där finns både rynkor och gråa hår, men detta stör mej faktiskt inte alls.

Rynkor tycker jag är fint och tyder på att man varit med ett tag och kanske är lite klokare. De gråa stråna är rätt coola och jag önskar bara att de skulle ta över skallen lite snabbare. Just nu ligger det som silvertrådar över mitt mörka hår, vilket faktiskt är ganska läckert faktiskt. Så jag klagar inte. Det enda jag skulle vilja göra något åt är några pigmentsfläckar på kinderna, så det kanske jag gör 🙂

Men jag är faktiskt både i bättre form nu än när jag var 25 och starkare. Jag kunde iaf inte hoppa jämfotahopp för några år sedan. Men det kan jag nu!

Min födelsedag firades inte något särskilt, det är inte så komplicerat längre. Däremot firade vi vår 14-årsdag med skaldjur och gott vin. Att vi har hängt ihop så länge är ett mirakel, eller inte att vi håller ihop – utan att vi blev ihop. Vi är en rätt otippad kombination och träffades på ett väldigt udda ställe; nämligen på Viktväktarna.

Martin hade gått ner 60 kg och börjat jobba där, jag höll på med min viktresa och började hjälpa till vi vågen. Detta var i början av 2001 och det var inte mer än som kollegor vi såg varandra. I 7 år! Sen tog det två veckor innan han flyttade in hos mej och killarna. Ganska modigt om ni frågar mej, jag hade lagt benen på ryggen direkt om jag varit honom 😀

Martin är lång, lugn, tålmodig, eftertänksam, lättrörd och gentleman ut i fingerspetsarna. Jag är totala motsatsen… Det enda vi har gemensamt är våra värderingar och äventyrslusten. Trots olikheterna har vi så otroligt roligt tillsammans. De här 14 åren har gått så himla snabbt!

Jag träffade barnen pappa när jag var 14, vi skilde oss när jag var 28. Sen var jag ensam i 10 år och har sedan 2008 haft Martin vid min sida. Min längsta relation, förutom till mina föräldrar, barn, släkt och några få vänner alltså. Som det känns nu så kommer vi att vara tillsammans tills vi dör, men man vet ju aldrig vad som händer på vägen…

Det är annorlunda att träffa en ny parter när man är lite äldre. Som ung har man inte alls lika många krav som när man är äldre. Att någon ska lyckas kryssa i alla boxar är rätt otroligt och när det händer så är det lixom bara att köra. Så det gjorde vi!

En kul vecka alltså, nu blir det lugnare 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube