Browsed by
Tagg: Familj

”Jag vill nog inte ha barn”

”Jag vill nog inte ha barn”

Innan jul hamnade jag i samtal med 4-5 kvinnor i 30-årsåldern. Jag var den enda som var lite äldre och som hade barn. En av dem frågar ”Är verkligen barn meningen med livet?” Vad tror ni att jag svarade…

Min största önskan var att bli mamma. Det blev jag också, 23 år gammal fick jag mitt första barn och 17 månader senare kom nästa. Familjen var komplett. Men livet med barn blev definitivt inte som jag önskat och trott. De två små ögonstenarna var väldigt sjuka och var mycket på sjukhus och när Junior var 3 år gick jag och barnen pappa skilda vägar. Jag blev ensam med två barn som krävde väldigt mycket. Inte alls vad jag hade sett i min dröm.

Ingen av mina, nu vuxna barn, vill ha egna barn. Jag förstår dem. Självklart ångrar jag inte mina barn, men jag förstår alla som inte vill ha några. Det jag inte förstår är varför de här unga människorna inte har rätt att känna så eller blir accepterade för sina funderingar. När jag säger till någon att jag nog inte kommer att bli farmor, så får jag ALLTID höra ”De ändrar sej”. Inte att de kanske kommer att ändra sej, utan att de helt bombsäkert kommer att ändra sej. Varför säger man så? Jag tycker nog att mina söner är hyfsat intelligenta och har funderat igenom saken ganska noga. De vill inte ha barn, varför ska detta ifrågasättas?

Å precis så var det med de här kvinnorna som jag träffade. Jag svarade att jag inte tycker att barn är meningen med livet och fick ett jubel till svar. Ingen av dem vågade knappt säga högt att de inte var det minsta intresserade av barn och nu när de fyllt 30 var det ett jäkla tjat från omgivningen. En av dem funderade tom på att avsluta sin ganska långa relation för att sambon inte tog henne på allvar. Han vill ha barn och trots att hon varit tydlig med att hon inte vill så har han hela tiden antagit att hon kommer att ändra sej.

Varför antar man att den som inte vill ha barn är mindre intelligent än andra? Så måste det ju vara när man inte tar deras beslut på allvar. Att de inte kan tänka klart eller förstår vad beslutet innebär. Jag tycker faktiskt tvärtom. En person som valt bort barn medvetet har nog tänkt mycket mer än andra, eftersom det kräver en hel del mod att inte följa den traditionella mallen. Att som man säga att man inte vill ha barn är kanske pyttelite accepterat, att som kvinna säga detsamma är fullständigt oacceptabelt. Då får man höra att man inte förstår hur det är förrän man står där själv, att man inte är kvinnlig, att man självklart kommer att ändra sej när den biologiska klockan börjar ticka, att man kommer att ångra sej om man kör vidare på beslutet och att man är egoist. Man idiotförklaras alltså.

Inget av detta säger jag till vare sej mina söner eller kvinnorna jag pratade med. Istället säger jag att jag tycker att de är kloka som funderat på saken, klokare och mer mogna än många andra. Det är skitjobbigt att ha barn! De är väl medvetna om att de kanske kommer att ångra sej men att man inte kan skaffa barn i-fall-att… De här kvinnorna pratade om allt de istället kan göra och hur de istället vill leva sina liv, utan barn och kanske även utan partners.

SOS-Barnby i Gambia

Några av dem hade även upptäckt att de inte ens tyckte om att umgås med barn och ogärna träffade sina egna syskonbarn eller kompisar som ynglat av sej. De hade även kommit på lösningar om de faktiskt skulle ångra sej som att ta fosterbarn, träffa någon som redan har barn osv. Som någon sa ”det finns massor med barn som behöver vuxna, man behöver ju inte föda dem själv”. Noga genomtänkt alltså.

Det kommer fortfarande att vara vanligare att man vill ha barn än tvärtom. Men de som inte vill det måste bli tagna på allvar och inte bara viftas bort som unga och oförståndiga. Martin är en av dem som inte vill ha egna barn, det visste han tidigt och han är varken oförståndig eller omogen. Han har aldrig velat det och även gjort något åt det genom att sterilisera sej. Jag har väldigt svårt att se att han skulle ångra sej. Vissa vill helt enkelt inte!

Sen har vi ju många som inte borde… men det är en annan sak…

11 år är rätt länge…

11 år är rätt länge…

I måndags firade Martin och jag att det var 11 år sedan vi bestämde oss för att bli ett par. Det var faktiskt precis så det var… vi hade känt varandra länge och en kväll förstod vi att det helt plötsligt kanske fanns lite mer än bara vänskap. Så vi bestämde oss för att testa oss fram och det blev ju rätt bra.

När jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000 satt Martin i kassan. Vi är inte helt säkra på att han gjorde det just precis då, men vet att han gjorde det under vintern som följde när jag började jobba lite vid vågen. Vi hälsade men pratade inte så mycket med varandra då, men med åren blev det lite mer.

Vintern 2008 var jag helt pank och hade avancerat till kassan. Martin hade stora klasser som han skötte helt själv och jag frågade om han behövde hjälp i kassan. Det gjorde han och några veckor senare flyttade han in hos oss, resten är historia som man brukar säga. Under de här åren har det hänt hur mycket som helst, både gott och ont. Att han är kvar är nästan ett under faktiskt.

När vi blev tillsammans hade jag precis haft översvämning i köket och stod med ett helt tomt kök där två fläktar stod och dånade. Golvplattan hade slipats och jag och yngste sonen var så sjuka av slipdammet. Dessutom kunde vi inte laga någon mat, vi hade ju inget kök…

Under åren har vi haft krisande tonåringar, sjuka hundar, hjälpt föräldrar, barn och farföräldrar att flytta, haft en mängd dödsfall och en massa annat. Från början jobbade vi på VV tillsammans, en tid utbildade sej Martin och jag fick dra ett stort lass både hemma och på jobbet och sen sa vi upp oss på VV och han fick sitt drömjobb medan jag gick hem. Jag gjorde en massa operationer och fick en massa diagnoser, brevid stod 2-metersmanen och tog emot och tog om hand. Vilket han alltid gör.

Å sen gifte vi oss! Jag som aldrig skulle göra om det… men det gjorde jag och det är jag väldigt glad för. För jag gjorde ett kap! Jag har världens bästa man! Sådär lite utifrån kanske han kan verka lite butter och skeptisk, men skrapar man bara lite på ytan så märker man snabbt att han bryr sej enormt mycket om de som är runt honom. Han har världens största hjärta och skulle ta ner månen åt oss om han kunde.

Martin är min klippa och mitt stora stöd i livet. Sanningen att säga så vet jag inte om jag alls hade varit här idag om det inte vore för honom. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag skulle gjort utan honom och vart jag hade befunnit mej idag. Pank, sjuk… hade kunnat slutat precis var som helst. Men nu är han här! Tacksam för det är jag! Å jag är rätt säker på att han stannar. Har vi orkat så här långt utan att faktiskt bråka en enda gång, så orkar vi nog en hel del till.

11 år… tiden går fort när man har roligt, även när det inte är så roligt faktiskt…

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Man brukar säga; små barn – små bekymmer. Å det stämmer. Barn som slåss i sandlådan kan verka jobbigt för stunden, men det är inget alls mot det som kan komma senare. Eller vad sägs om 11-åringar som misshandlar i grupp, 13-åringar som blir med barn, en 15-åring som hamnar i fyllescell eller en 17-åring som går på droger. Än så länge barn… problemen blir allt allvarligare, men sen då… när barnen blir myndiga, vad händer då?

Här är fyra olika scenarior som vi har i vår närhet. Det är fyra grabbar, alla myndiga, uppväxta i ”normala” familjer med föräldrar som gjort så gott det kunnat. En av grabbarna lever inte längre, ni får själva fundera på vem.

Pelle gillar att teckna och måla, så pass att han gör det hela tiden och överallt. På nätterna smyger han sej ut genom fönstret, eftersom hans föräldrar låst ytterdörren utifrån och han inte kommer ut genom den. Även fönstret är låst, men det låset har han lyckats knäcka. Sen åker han till stan för att träffa likasinnade och söka upp väggar, tunnlar och tåg att klottra på. Han har blivit påkommen många gånger och är dömd flera gånger och trots stora skadeståndsbelopp som ska betalas så fortsätter han. Den stora utmaningen är att åka mellan tunnelbanetågen och klottra så fort det går när de står stilla vid stationerna. Det är kittlande och farligt. Föräldrarna har försökt med allt. De har blivit arga, ledsna, besvikna, hotat och mutat. Familjen har haft sk ”intervention” då man samlat vänner till familjen, kompisar, polis, präst och socialarbetare. Ingen har hjälpt.

Olle är en trevlig och artig grabb som till slut retade sej så passa mycket på Sveriges invandrare att han gick med i en motståndsrörelse och var med på en samling med dem. Denna enda gång, gjorde att han hamnade på bild. Bilden spreds på sociala medier och inte bara Olle hängdes ut utan hela hans familj. Han var med i rörelsen i max en månad, den korta tiden har förstört livet för hela hans familj – trots att det bara är sonen som gjort något. Han har hamnat i register som gör att syskon har svårt att få praktikplats inom den sektor de önskar arbeta inom, mamman är rädd att hennes arbetsplats ska bli nerbränd och övriga familjen är hotad. Då skolan inte kan garantera hans säkerhet blev han avstängd från sina studier, nu bor han på skyddad adress och läser på distans. Familjen bor kvar och är livrädda hela tiden, medan sonen skyddas… han som satte igång allt.

För Kalle gick allt så smort ända fram till 18-årsdagen. Då fick han smak på tjejer som han försökte göra sej poppis hos, med pengar. Han trodde att man kunde köpa vänskap, kärlek och popularitet och strödde pengar runt sej. Skulderna växte och så även spelberoendet som dök upp från ingenstans, onlinespel är djävulens påfund. Med familjens hjälp fick han bukt med problemen just då, men inte helt… spelberoendet fanns kvar. Det var många sköna tusenlappar som försvann ut i luften på onlinespel varje månad. Det var hyfsat lugnt ett tag, familjen började slappna av. Men så körde det igång igen. Det kom nya tjejer som bad om hjälp, han tyckte synd om dem och tog till slut ett stort banklån och gav rätt och slätt bort sina pengar. De skulder han hade vid förra svängen var nu ingenting i jämförelse… här handlade det om sexsiffriga belopp plus ränta.

Oskar gjorde precis tvärtom mot Kalle. Hans egna pengar tog slut och då började han låna av andra. Men att betala tillbaka var han ointresserad av och då kom hoten. Han blev hotad, men brydde sej inte så mycket. Hans föräldrar blev hotade, det bekymrade honom inte heller. Ingen vet hur stora skulderna är, Oskar vägrar att berätta.

Jag har ändrat på namn och lite andra detaljer för att man inte ska kunna identifiera killarna. Gemensamt för alla fyra är att de ljuger. Den värsta av alla synder i mina ögon. Att inte kunna tro på ett enda ord av vad ens egen unge säger är fruktansvärt jobbigt. Man frågar på flera olika sätt, dubbelkollar med andra, funderar på rimligheten och låter sen magkänslan styra. Den som lever med de här grabbarna sover inte, äter inte, klarar knappt att jobba, man fungerar helt enkelt inte. Bryr sej killarna? Inte mycket. Eller? De kanske bryr sej på sitt sätt, men har ett väldigt konstigt sätt att visa det på.

Å hur gör man då när barnen är myndiga och kanske inte ens bor hemma längre. De flesta, särskilt de som inte upplevt en snarlik situation själva, tycker att ”ungarna är ju myndiga och får lösa sina problem själva”. Men det funkar inte så. Ignorera man problemet så blir det förmodligen ännu större och till slut hamnar ungen och problemet hos dej ändå, oavsett ålder. Eller på gatan. Å hur mår man som förälder då? De här killarna skapar problem som involverar hela familjen, det blir förr eller senare allas problem. Familjer hotas, kanske tom utsätts för våld, pantsätter allt de har för att lösa skulder, är med på rättegångar, hälsar på i fängelser eller på behandlingshem och måste i många fall få egen hjälp av psykolog eller läkare. Det är ett helvete!

Man kan skylla på uppfostran och slappa föräldrar, men det har oftast inget med det att göra. Det handlar oftast om fel sällskap, dålig självkänsla, arbetslöshet och en massa annat. Att som mamma få höra att man borde gjort si eller så är fruktansvärt! Man har gjort allt och lite till, allt man kunnat komma på själv och allt ”proffsen” talat om att man ska göra. Det finns inte en enda sten man inte vänt på för att försöka förstå och rätta till. Man anklagar sej själv tillräckligt mycket utan att någon annan också ska behöva göra det.

Detta är bara fyra exempel men det finns många, många fler. Å som jag skrev överst, en av killarna lever inte längre. Den familjen blir aldrig hel igen, någonsin. Små barn – små bekymmer.

Vi ställer till med kaos!

Vi ställer till med kaos!

En av anledningarna till att vi är här i Gambia är för att besöka byn Nema (nära Soma) för att lämna en massa grejer. Allt för att underlätta vår familjs liv. Problemet är bara att när vi kommer dit blir det kaos 🙂

För 6 år sedan blev min yngste son kompis med Smile. De var lite krassliga bägge två och började prata med varandra i skuggan på stranden. När vi skulle åka hem var de goda vänner och sedan dess har vi försökt att hjälpa honom så gott vi kunnat. Efter besöket för tre år sedan handlar det dock inte bara om Smile utan om hela hans familj och delar av byn.

Idag var vi där igen! Vår chaufför Buba shoppade loss (för våra pengar) innan han hämtade upp oss. Han handlade olja, lök och fotbollar. I byn handlade vi sedan även ris. Maten kommer att räcka i 3-4 månader till familjen och det har kostat oss drygt 1000 kr.

Buba hämtade oss kl 8 och på vägen fiskade vi upp Smile och hans mamma som varit på begravning. Smiles syster dog i förra veckan sorgligt nog, bara 39 år gammal. Så är livet här… sjukdomar kan ta ens liv alldeles för tidigt.

Vi kom fram till byn enligt plan vid 11 och från början var det hyfsat lugnt, men sen gick djungeltrumman och snart kryllade det av ungar från hela byn. Vi lastade av vårt bagage och tog en promenad genom byn för att köpa ris. På vägen träffade vi de äldste männen som hälsade glatt och gärna ställde upp på bild. Alla i byn är nyfikna på besökare, särskilt om de är vita, så vi får alltid mycket uppmärksamhet.

Jag överdriver inte om jag säger att vi under vår korta promenad hälsade på säkert hundra människor, stora och små. Barnen blir så exalterade att de börjar slåss…

Vi var i byn i kanske en timme. Jag snodde familjens yngste medlem och fick mysa en månad gammal bebis en liten stund. Bebisen ser ni på bilden högst upp. Förra gången hade det också precis fötts en liten tjej, hon var livrädd för oss nu. Knepigt när de inte är vana vid vita människor, men nästa gång är det nog ok. Jag fick iaf en bild på henne, visst är hon söt?

Vi lät Smiles mamma bestämma över alla grejer och fördela dem som hon anser bäst, medan vi åkte iväg för att besöka skolan. Den är faktiskt byggd i samarbete med svenskar som en del i ett projekt. Även här lämnade vi av lite grejer, bla ett spel och lite skolgrejer. Sen tog vi den långa vägen hem igen. Nu blir nästa besök om kanske fem år, men vill ni besöka byn så är det faktiskt möjligt. Hör av er till mej bara 🙂

Kommer man till Gambia första gången är kanske ett besök på landsbygden inte det första msn gör eller ens tänker på. Men ska man se det ”riktigt” Gambia så är det precis det man ska göra. Men gör man det så ska man även vara förberedd på att bli förändrad för alltid. Man får en helt annan syn på vad som faktiskt är viktig. Vad som faktiskt betyder något och vad livet är.

Något som iaf blev en rejäl ögonöppnare för mej och som gjorde att det där med saker inte längre var särskilt viktigt. Jag fick min ögonöppnare som 20-åring och gav samma upplevelse till mina barn när de var i ungefär samma ålder. Alla borde uppleva livet på afrikanska landsbygden där man inte har någonting mer än tak över huvudet, kläderna på kroppen och i bästa fall ett mål mat om dagen.

Nu kan se fler bilder på instagram @marlenerinda och får gärna hänga med om sisådär fem år när vi planerar nästa resa hit. Ni hänger väl med?

Vi vill tacka Cavalet som sponsrat med resväskor. Ving som hjälpt oss med övervikt och alla som skänkt telefoner, kläder och andra nödvändiga saker. Ni är guld värda!

Jag skulle ju inte julpynta nåt i år…

Jag skulle ju inte julpynta nåt i år…

Ni som följt mej under åren vet att jag tidigare älskade julen, samlade tomtar och julpyntade hela undervåningen från golv till tak. Sen flyttade barnen och det var mest besvärligt att ta upp alla kartonger, så de senaste två åren har det nästan bara varit ljusstakar i fönstret. Så blev det inte i år…

För ett par år sedan började jag rensa ur bland julgrejerna. Jag hade säkert 11-12 lådor fulla med grejer, dessa rensades ur och tillbaka i källaren ställdes 8-9 lådor. I helgen sa jag till Martin att jag hade fått nog och ville rensa ur rejält och ge bort, alternativt sälja. Han baxade upp allt åt mej, inte bara kartonger utan även stora trädgårdstomtar och andra grejer med belysning. De största grejerna la jag ut till försäljning på Facebook och blev av med direkt. Sen tog jag grej efter grej, antingen ställdes den upp eller åkte ner i en kartong för att rensas ur.

Massor försvann! Nu när allt står framme har jag ingen koll på hur många kartonger som försvunnit, men när vi packar ner allt igen så är det nog bara 3-4 lådor kvar att ställa undan. Plus granen, den har en egen låda plus pynt. Den här mängden julpynt kan jag leva med, det är mer hanterbart i mitt framtida liv. Det är lite tomtar i vardagsrummet, ljusstakar i fönstren och en gran – men det är allt. Apropå granen… jag är ganska petig med min julgran så när Martin köpte ögon till den var jag inte helt med på noterna. Till slut kom vi överens om att han fick ha ögon i granen vartannat år, det är i år…

Ja, det är kanske lite tidigt att ställa upp alla julgrejer redan och särskilt att klä granen. Men nu blev det som det blev när jag ändå tog upp allt för att rensa ur. Tror nästan det plockas bort innan vi åker på semester… kanske… å nästa år kanske det inte blir något alls igen… man vet aldrig.

När börjar ni julpynta? Har ni mycket? Har ert julpynt också förändrats med åren?

 

Avsked av Farmor

Avsked av Farmor

I fredags var det dax att ta avsked av min lilla Farmor som dog för bara tre veckor sedan. Jag bävade lite inför dagen (förstås), men det blev inte så illa som jag trodde. Det var fint och värdigt, inte alls mörkt och sorgligt.

Begravningar är begravningar, det är aldrig roligt – tvärtom förstås. Men när en så gammal person dör, som min Farmor som var nästan hundra år, då kommer ju inte döden som någon överraskning. Vi hade ju länge trott att varje jul var den sista, varje födelsedag osv. Många gånger hade vi även hoppats att det skulle vara sista dagen, inte för att vi önskade livet ur henne – utan för att hennes liv inte längre var värdigt. Hon var gravt dement och hade på slutet smärtor av gallsten (eller om det var njursten). Det var typ enda gången hon var på sjukhus på alla dessa år… hon har alltid haft god hälsa kan man väl säga. Men så kom dagen då personalen på boendet ringde och sa att nu var det dax och ett dygn senare var hon verkligen borta. Lugnt och stilla somnade hon in efter ett väldigt långt liv.

I fredags kändes det väldigt overkligt att det var dax att ta avsked av henne. När jag vaknade på morgonen kändes det inte alls som en begravningsdag. Enda skillnaden mot en vanlig fredag var att Martin satt hemma och jobbade halva dagen. Jag åkte och tränade som vanligt, men sedan tog vi faktiskt hundpromenaden tillsammans innan lunch. Efter lunch däremot då började det kännas att det inte var en vanlig fredag… när det var dax att klä om… Att bära svart var helt otänkbart – min farmor var allt annat än svart! Hon bar alltid färg och jag tror faktiskt inte att jag sett henne i svart någon gång, möjligen svarta byxor… Jag valde därför en blågrå dräkt med klänning och kavaj. Eftersom hon ofta kommenterade mina naglar var även nagellacket viktigt, det fick bli en plommonfärg som jag vet att Farmor gillade. Hon var mycket för rött, lila och blått.

Jag vet att en del tycker att man ska vara svartklädd och att det där med nagellack bara är en ytlig grej, men där tänker jag annorlunda. Sorgen sitter inte i kläderna eller nagellacket, mina val var ett sätt för mej att visa att jag följer det Farmor tyckte om. Jag ville spegla henne och den relation vi två hade. Jag ville även ha en bekväm klädsel, att sitta på en begravning och inte trivas i kläderna gör ju saken ännu värre.

Vi var 13 vuxna och 4 barn, Farmors två barn (min pappa och faster), jag och mina två kusiner med respektive och våra 6 barn (plus en respektive) – dvs Farmors barnbarnsbarn som är mellan 25 år och 6 månader typ. Det finns en viss spridning kan man väl säga, och jag har svårt att tro att någon av oss kommer att bli så gammal som farmor som alltså blev 98,5. Det var en liten skara som samlades, småttingarna lättade upp stämningen en hel del och var jätteduktiga under den korta ceremonin.

Det var egentligen bara under defileringen som det var riktigt jobbigt, då spelades nämligen Sankta Lucia och minnena bara vällde över mej. Min Farmor älskade lucia och var omåttligt stolt när jag som 12-åring blev vald till skolans lucia och sedan även senare när vi var runt och lussade på olika företag under åren som följde. Hon plockade stearin ur mitt långa hår samtidigt som hon nynnade luciasånger. När min pappa var liten lussade hon för dem varje lucia iförd luciakrona och frukostbricka. Luciasången var helt perfekt, men jag var totalt oförberedd.

Nu är det alltså över. Begravningen var fin, men det är alltid en mysko känsla att stå framför en kista och veta att någon faktiskt ligger däri. Farmors kista såg så liten ut, men så hade hon ju krympt en hel del senaste åren. Farmor var den sista i sin generationen i vår släkt, ett helt led försvann med henne. Nu är mina föräldrar den äldsta generationen och sen är det jag…

 

Oktober är dödens månad

Oktober är dödens månad

Jag gillar verkligen inte oktober. Det har blivit en månad då folk dör… värst var det 2010 då vi hade tre dödsfall på bara sex dagar. Hösten är överhuvudtaget en årstid då dödsfallen duggar tätt.

Min bästa kompis dog i augusti 2000, bara 43 år gammal, sedan dess har det bara fortsatt. Jag kommer aldrig glömma när jag fick dödsbudet och hur hela livet vändes upp och ner. En 6-åring ställdes utan sin mamma, mina barn fick se hela livet dras undan för sin lilla kompis. Jag var förkrossad men skulle ändå förklara för barnen vad som hänt och skulle hända, samtidigt skulle jag vara en hyfsat bra mamma och stabil vän till kompisens make. Allt var ett enda stort kaos.

2010 ställdes allt upp och ner igen. Den här gången blev det flera dygn med ovisshet och väntan. Väninnans son trasslade och höll på med en massa skit, det visste vi. Så fick vi veta att det varit en olycka i tunnelbanan och hon kände direkt att sonen var inblandad. Men det tog många, många timmar innan vi fick veta helt säkert. Jag glömmer det aldrig! 21/10 2010 föll årets första snö… då fick vi dödsbudet. Även den här gången skulle barnen meddelas, det var ju deras kompis. Äldste sonen förstod inte ens när vi berättade, han fortsatte bara att prata om snön som föll. Chocken var total.

Ungefär samtidigt var en annan bekant försvunnen. Han hade gått ut för att leta efter katten och inte kommit tillbaka. Alla var ute och letade och det var hans son som hittade honom nedanför ett litet stup. Han hade halkat, trillat och fallit så illa att han slagit ihjäl sej. Hans barn tävlingssimmade med min yngste son och vi träffades allihop titt som tätt. Han var en bekant, på väg att bli en god vän. Efter detta höll vi knappt ihop. Hjärnan funkade inte. Det enda som fanns i skallen var hur familjerna mådde och vad vi kunde göra för att underlätta. Vår stackars hund hade nog flera liter med tårar och snor i pälsen.

Å till råga på allt fick vi ytterligare ett dödsbud ett par dagar senare, då var det min gamla moster. Inte överraskande, men det blev lixom en för mycket. Det är så många människor som drabbas när en människa dör. Det är inte bara den närmaste familjen, det handlar även om vänner, arbetskollegor, skolkompisar, grannar och en massa andra. Alla reagerar olika och måste få sörja på sitt sätt. Det är viktigt att lyssna, prata och lyssna ännu mer. När man står vid sidan om men ändå är mitt i på nåt sätt är det även viktigt att bryta ihop själv också och tillåta sej att vara ledsen samtidigt som man försöker vara ett stöd för någon annan. En knepig sits.

Så har åren gått och jodå, det har trillat bort folk även följande höstar. Ytterligare en kompis till barnen har vi tagit avsked av. Så många unga människor. Killar som haft hela livet framför sej. Å nu var det alltså dax för min Farmor, det var väntat, damen var trots allt 98,5 år – ändå är det sorgligt. På fredag tar vi avsked, ytterligare en oktober med död och begravning.

Inte konstigt att man ogillar hösten…

 

Hur skulle du reagera om ditt barn valde fel väg?

Hur skulle du reagera om ditt barn valde fel väg?

Man brukar säga ”små barn – små bekymmer” och det stämmer faktiskt. Det tror man inte när man sitter där med sin lilla parvel och det värsta som kan hända just då är att h*n slår någon med en spade eller snor någons leksak. Men problemen växer i takt med ålder, det kan jag lova er…

Jag har en nära bekant som har tre fina barn, alla myndiga och välartade. H*n har alltid varit väldigt stolt över sin familj och sina barn, förstås – det är man ju som förälder. Man tror alltid det bästa om sina barn, det är lixom det man ska göra som mamma eller pappa. Så vad händer då när det visar sej att yngsten gått med i organisation som vill ”rena den svenska arten” och aktivt börjat medverka till detta? Hur reagerar man när ens barn gör precis tvärtom mot allt man någonsin trott på? Vad säger man när ens unge påstår att ingen dog i gaskamrarna…

När en familjemedlem går med i en främlingsfientlig organisation drabbas hela familjen, det hade inte h*n tänkt på. H*n var beredd på att få hot och glåpord mot sin egen person, men hade inte tänkt på att syskon och föräldrar också drabbas. Att bla syskonen får sina karriärer förstörda pga småsyskonets inblandning i ”fel kretsar”. Jobbar syskonen med känslig information, säkerhetsklassade uppgifter eller studerar till tex polis så kan de helt enkelt bli fråntagna sitt arbete och utsparkad från utbildningen pga småsyskonets nya engagemang. Det hade inte h*n tänkt på…

Folk tar avstånd från både föräldrar och syskon, föräldrarnas företag drabbas genom skitsnack och att man inte längre vill samarbeta med någon som har en öppet  främlingsfientlig medlem i sin familj. Min vän är livrädd att komma till sitt arbete och att hela verksamheten ska vara sönderslagen eller att h*n själv ska råka ut för något på hem- eller ditvägen. H*n är även livrädd att hitta sin unge sönderslagen eller tom död, då vänner tagit avstånd och även hängt ut vederbörande i sociala medier med uppmaning om att misshandla denne.

Så vad kan jag göra som står brevid familjen? Inte mycket tyvärr. Jag har bara uppmanat om praktiska saker, som att rensa facebook och ta bort alla kontakter som inte är direkta vänner som h*n litar på och att spärra så ingen utanför kan se vad som skrivs osv. Att skilja på det barnet är och gör, att man alltid älskar sin unge men inte alltid dess agerande. Jag har också sagt att alla känslor är ok, att man får och kanske måste bli arg och skrika och gapa. Att alla faser måste gås igenom, ilska, sorg, rädsla och besvikelse. Och att få ut detta, inte stänga in. Jag kan bara vara ett stöd och finnas där om och när det behövs. Men det är klart att man har lust att läsa lusen av skitungen och hänga upp denna i öronen nånstans.

Våra ungar kan verka förståndiga, men runt 17-18-19 sådär så verkar de tappa allt förstånd. Så var det även för oss en period, ni som följt oss under åren vet att vi hade det riktigt tufft när äldste sonen var 18-22 ungefär, saker som följer oss även idag 3 år senare. Det är precis som att myndighetsdagen sätter griller i skallen på ungarna och att den nya friheten får dem att göra saker som de inte förstår konsekvenserna av.

Det är lätt att säga hur man tror att man skulle reagera, men det vet man inte förrän man står där. Anta att din 13-åriga son gör en jämnårig tjej med barn? Anta att din 16-åriga dotter lurat en kille att ta ut mobiltelefoner som hon använder och han betalar mot att lova honom sex… Anta att din 18-åring misshandlat någon till döds pga fel ursprung. Detta händer och det kan även hända i din familj hur mycket koll du än tror att du har. Så… hur skulle du reagera?

 

Goliat – en film om omöjliga val

Goliat – en film om omöjliga val

Det kommer att bli bra. Så låter det flera gånger  under de 90 minuterna som filmen pågår. Goliat är en film om stark kärlek till familjen, kriminalitet och utanförskap. Det är omöjligt att inte beröras av den. Vi var på galapremiären i måndags.

Jag visste nästan ingenting om Goliat när jag satte mej i biosalongen. Det enda jag visste var att den var svensk… typ. Å jag gillar svenska filmer. Fem minuter in i filmen var jag fast! Jag var oerhört berörd och såg många av de killar och familjer som jag mött under mina år i tingsrätten. Ja, det var ju inte de killarna eller familjerna förstås, men kunde faktiskt varit eftersom alla roller spelas av amatörer som levt i skiten själva. De vet exakt hur de här rollerna ska spelas, de har varit där.

Det handlar om 17-årige Kim och hans familj. Mamman är sjukskriven och på väg att bli utförsäkrad, Pappa ska infinna sej hos kriminalvården om några dagar och sedan sitta inne i 16 månader. Här finns också två mindre syskon, där lillasyster och Kim har ett alldeles särskilt starkt band. Livet för familjen är hårt men kärleken är väldigt stark. Något jag även såg i tingsrätten.

För Kim handlar det om att ta över pappans roll i det kriminella livet eller sticka från allt och skapa sin egen framtid. Jag kan lova att hela biosalongen sitter och säger samma sak när han är på väg mot bussen som ska ta honom till ett bättre liv ”fortsätt gå!” Om han gör det eller ej, får ni helt enkelt se själva.

För den här filmen måste ni se, alla borde se den. Så här ser det faktiskt ut i Sverige, idag. Det är inget vanligt Svensson-liv, men de här familjerna finns. Vi kunde mycket väl ha fått ett av de där syskonen när vi var familjehem. Det är just barn i såna familjer som får extra stöd i form av en extra familj, antingen på del- eller heltid.

Det är en tuff ton, råa slagsmål, hårda tongångar och många ageranden som kan verka helt obegripliga för oss utanför den kriminella världen. Men detta är faktiskt en del av Sverige och vår verklighet. Därför borde alla på Soc, alla inom rättsväsendet, alla i skolan och alla som överhuvudtaget arbetar med utsatta familjer se den här familjen. För att få mer förståelse. Kanske ha som diskussionsämne och bjuda in skådespelarna. Filmen är för viktig för att bara spelas upp och glömmas bort. Den kan lära oss mycket och göra otrolig nytta för alla som orkar ta den till sej helhjärtat.

Man blir berörd, upprörd, förbannad, uppgiven och ledsen. Men där är också en hel del skratt. Se den bara!

 

Himlen har fått en ny stjärna

Himlen har fått en ny stjärna

Jag trodde att jag var förberedd. Men man blir kanske inte det hur mycket man är tror det. Jag trodde att jag bara skulle ta emot beskedet lugnt och stilla och lixom bara konstatera att det var som det var. Riktigt så blev det inte. Min lilla farmor är död.

Min Farmor blev 98,5 år, vi trodde alla att hon skulle bli minst 100. Jag är snart 49, så hon hade alltså mej halva sitt liv. Min första halva var vi rätt tajta, då sågs vi en hel del – sen blev det svårt för henne att komma till mej på egen hand och jag fick fullt upp med grabbarna.

Jag var min Farmors första barnbarn och hade henne helt för mej själv i 11 år. Hon var bara min och vi umgicks mycket. Hon tog mej till förskolan när det var dax för den och kom ner till oss på Öland så ofta hon kunde när vi var där. Vi tog promenader, plockade blommor och pratade.

När jag fick barn kom hon till mej ungefär varannan onsdag för att hjälpa mej att städa och mysa med killarna. Hon tog bussen och tåget från Södertälje på förmiddagen, var hos mej och killarna nästan hela dagen och tog sig sedan hela vägen hem igen. Det gjorde hon tills hon var runt 80. Farmor satt ofta med killarna och läste i soffan i vardagsrummet och jag kunde höra deras småprat. Hon spelade tom fotboll, hon var rätt dåligt på att säga nej till dem. Hennes första barnbarnsbarn  🙂

När hon inte klarade sej själv längre lyckades hon få ett boende här i närheten. När vi öppnade Viktväktarna i Tullinge, var det i samma hus som hon bodde – så varje tisdag kunde jag gå upp och säga hej under ett par år. Demensen satte klorna i henne, men de bra dagarna kände hon igen oss och vi pratade om ditten och datten. Så var det när jag träffade henne i slutet av sommaren, då hade hon en bra dag. Vi tittade på kort från när hon var ung och när jag var liten. Hon kunde namnge alla och berätta mer om varje bild. Det var vid det tillfället som bilden högst upp togs.

Sista gången jag träffade henne var för någon vecka sedan. Då var hon inte helt på topp men visste vem jag var. Det känns bra att hon kände igen mej den där sista gången. Därför ville jag inte ta ett avsked till eller vara med när hon somnade in. Pappa ringde och sa att man ringt från boendet, de skulle åka dit – men jag ville inte vara där.

Jag vill minnas henne som hon var. Särskilt som den hon var när jag var liten och hon var bara min. Min lite tjocka Farmor med korsett och strumpeband som jag fick hjälpa henne att knäppa. Min lite klumpiga Farmor som lyckades tippa en kanot och till och med få den över sej trots att vattnet bara var 15 cm djupt. Min lilla Farmor som älskade att plocka blommor på ängen på Öland. Det är nog där hon är nu.

Sov gott lilla Farmor och förlåt att jag inte var där och tog avsked.