Som jag skrev i förra inlägget, så har vi lite mer att fira de här dagarna. Idag är det nämligen 18 år sedan Martin och jag blev ett par. Ett högst otippat, men väldigt lyckat par, kan man nog säga 🙂
Att Martin och jag skulle bli ihop var absolut inget som någon såg komma. Han är 3 år yngre, datanörd och ganska introvert. Jag är supersocial och var inte alls intresserad av en så tystlåten person. Men så hände något där på jobbet… Ja, för så var det faktiskt. Jag jobbade i kassan på Viktväktarna och han jobbade som vikt-coach ”på golvet”.
Efter att egentligen bara ha passerat varandra och pratat med varandra inte ens en gång i veckan, jobbade vi plötsligen fem dagar i veckan ihop. Det tog två veckor så hade han flyttat in hos mej och grabbarna. Det sa inte bara klick – det sa pang! Och det är alltså 18 år sedan i dag.
Under de här 18 åren har väldigt mycket hänt. Då hade vi två hemmavarande barn och en hund, idag är det bara vi. Då jobbade vi på Viktväktarna bägge två, idag är han IT-konsult och jag har återgått till min bakgrund som frilansjournalist. Då hade vi en väldigt ansträngd ekonomi, nu har vi det så pass gott att Martin kan jobba 80% och jag jobbar lite hur jag vill med de uppdrag jag får.
Och vi reser. Jag har rest mycket tidigare i mitt liv och nu får jag visa Martin platser som jag tycker om, samtidigt som vi upptäcker mycket nytt tillsammans. Både med flyg, båt och husbil. Det ska väl bli lite tåg också, det har bara inte blivit så än.
Världen är numera vårt vardagsrum, som vi upptäcker så mycket vi bara kan. Husbilen har ju dessutom gett oss ett helt nytt liv och arbetsliv. Uppdraget för campingtidningen är otroligt mycket värt och ger ett uppskattat tillskott i kassan.
En liten bildkavalkad genom åren:
Som personer är vi alltså totalt olika, MEN vi har samma värderingar och det är det som jag tror är nyckeln till en lång relation. Vi pratar om allt och pratar väldigt mycket med varandra. Oftast sitter vi hemma eller i husbilen och jobbar, men är han på kontoret i stan så går messenger varm under dagen. Det skickas små bilder, roliga klipp eller söta emojis. Jag tröttnar aldrig på våra samtal oavsett form.
Just idag jobbar han just från stan, medan jag lullat runt här hemma. Det kan hända att vi äter något extra gott ikväll och kanske vid matbordet i köket, vi som mest äter i vardagsrummet vid tv´n. Vi försöker att uppmärksamma både varandra och våra särskilda dagar så mycket vi kan. Det piggar upp i vintermörkret och värmer lite i kylan.
Jag hoppas att vi får fira minst lika många årsdagar till, men sånt vet man ju aldrig. Så vi tar vara på tiden så mycket vi bara kan. I år firar vi dessutom 10 år som gifta och det ska vi definitivt fira. En andra bröllopsresa blir det minsann. Och ni får hänga med!
Så var det äntligen dax att åka till den efterlängtade solen. Vi har knappt ens sett röken av solen under november och december. Så vi såg väldigt mycket fram emot att åka. Äntligen lite semester, även om vi jobbar en del även på resa. Men det höll på att starta lite illa…
I tisdags packade vi klart och stängde väskorna. Det var nämligen dax att fira ett litet mininyår med våra föräldrar innan vi skulle åka iväg. Våra kompisar Helene och Krister ska också med på resan, så de var också med på det lilla firandet. Det blev en enkel middag, inget särskilt komplicerat eftersom vi behövde komma i säng hyfsat för att hinna sova några timmar innan avresa.
Klockan 3 var alla på benen och några minuter senare satt vi i bilen till Arlanda. Allt gick bra, snöstormen som utlovats var fortfarande några timmar bort – men vi vågade inte chansa. När vi nästan var framme fick jag hjärtat i halsgropen. Hade vi passen med oss? Martin hade checkat in oss och lagt dem på bordet hemma, men la vi ner dem igen? Jag hann nästan få panik innan jag hittade dem på sin plats i ryggsäcken. Fy vilket stresspåslag! Men de låg alltså där de skulle och pulsen kunde återgå till det normala igen.
Väl incheckade hittade vi våra medresenärer vid gaten. När vi bokade kastade vi ut på facebook att vem som helst fick följa med. Helene och Krister var snabbt med på noterna, de var ju med även förra året. Men så hörde även Z och K, kompisar från Jämtland, av sej – samt M och PO som vi inte alls känner. Så himla kul. De här fyra sistnämnda ville besöka Egypten, men vågade inte på egen hand – nu fanns chansen.
Trots en kvarts försening, landade vi en halvtimma tidigt. Sånt är ju himla skönt, särskilt som man då vet att man har en halvtimma extra i solen när man kommer fram. Vår vän Amir stod, precis som han lovat, och väntade på oss när vi kom ut från terminalen. Man ser nästan hotellet från flygplatsen, så på bara fem minuter var vi framme på The Grand Palace i Hurghada. Vi lärde känna chefen där för 2 år sedan och han visste att vi var på väg igen.
Vad vi inte visste var att han meddelat sin personal detta, så det blev ett mindre kaos när vi kom. Det var många som kom ihåg oss och som ville hälsa så det blev rätt stökigt. Men kul. Det är ju alltid roligt att vara välkommen. Snart hade vi alla installerat oss på våra rum och satt snart i baren för att installera telefonkorten som vi fått av Amir. Sen satte vi oss i solen allihop och bara njöt!
Sen var det dax att fixa till sej inför nyårsfirandet. Rätt trötta, men va sjutton… så länge man inte stannar upp brukar det inte vara någon fara. Så vi körde på. Precis som förra gången var en helt fantastisk buffé uppdukad. Det är så fint och så mycket mat att man inte vet var man ska börja. Å det blev inte så mycket, jag åt rätt lite faktiskt. Men allt var gott och vi var nöjda.
Efter middagen satte vi oss i baren, tog några drinkar och pratade. M och PO gick och la sej, Z och K tog en promenad. Nu gick det mesta ut på att fördriva tiden och hålla sej vaken fram till 12-slaget. När det blev lite svalt flyttade vi in på vårt rum, men då gick det inte längre. När Helene och Krister gått till sitt rum sov Martin redan 😛
Så vid 22.30 tackade vi för oss och somnade helt. Fast jag vaknade till när det började smälla strax innan 12 och gick ut på balkongen för att titta lite. Typ fem minuter, sen somnade jag snabbt om igen och vaknade inte förrän 8.30 dagen efter. Vi var nog lite trötta.
Idag har det mesta gått ut på att göra ingenting. Så himla skönt sånt är. Nu väntar två veckor i solen. Även om vi måste jobba lite, så har vi ändå värmen och solen. Att flytta kontoret till solen är inte dumt alls. Och det gjorde inget att vi missade lite av nyårsafton, hela kvällen är ju egentligen bara en lång vänta. På vaddå lixom… ett nytt år blir det ju ändå.
Hoppas ni hade en fin nyårskväll. God fortsättning på 2026 🙂
Allt är inte fixat inför jul, men det blir ju jul ändå. Så jag vill bara skicka en liten julhälsning och önska er en fin dag och ett firande som ni är nöjda med. Oavsett om det är stort eller litet.
Alla har ju inte stora familjer och barn. Vi är många som firar lite mindre, i vårt fall en kort stund mitt på dagen med våra tre föräldrar och tre vuxna barn. Det blir inga julklappar, knappt ens ett julbord – bara lite mat och fika. Sen åker var och en åt sitt håll.
Vi är alla olika och firar olika. Men vi vill alla ha en behaglig jul. Så jag önskar er en god jul som blir precis som ni önskar. Kör försiktigt dit ni ska. Det är bättre att komma fram lite sent än inte alls.
Och tänk på att alla inte har det så fint som det ser ut i sociala medier… De flesta av oss har inte alls några ”instagram-moments” att visa upp 😛
Med detta säger jag alltså: GOD JUL till er alla, från lilla mej
Ni som hängt med ett tag vet att jag älskar skaldjur. Jag skulle nog kunna leva på räkor, havskräftor och hummer. När familjen lockar med skaldjursbuffé är vi inte svårövertalade 🙂
Vi vaknade alltså upp i husbilen efter julfesten på makens jobb. Senast kl 12 skulle vi lämna ställplatsen i Tantolunden och vi hade inte bråttom iväg, så vi tog det rätt lugnt. Dessutom skulle vi inte hem, utan fortsätta vår husbilshelg några dagar till. Vi hade fler punkter kvar på vårt program.
Vid 11.30 var vi färdiga med allt och lämnade Stockholm och Södermalm, för att ta oss lite norr ut. Ett par timmar senare drog vi åt handbromsen på Friiberghs Golfklubb i Örsundsbro. Resten av familjen skulle komma lite senare och bo upp på herrgården, en knapp kilometer bort. Där skulle vi också äta julbordet, samt frukost dagen efter.
Vi var ute i god tid och regnet vräkte ner, så vi passade på att titta på skidskyttet och bara mysa i bilen. Yngste sonen och hans sambo kom in och hälsade på en stund när de ändå passerade förbi och för att hämta en kasse med böcker som vi gärna slapp kånka på i regnet.
När klockan närmade sej 17 klädde vi om och gick till herrgården. Det är kanske 750 meter att gå och regnet öste ner, annars hade det varit en rätt behaglig promenad både före och efter ett större middagsintag. Nu var det mest blött och väldigt mörkt, ingen vägbelysning alls – men vi har bra ficklampor och reflexer.
Där upp väntade mina föräldrar och äldste sonen samt yngsten med sambo. De hade redan försett sej av det afternoon-tea som dukats fram. Vi hann också ta lite innan detta plockades undan och glöggen istället ställdes fram. Strax innan 18 smög jag in och tog lite bilder och strax därpå var vi välkomna att sätta oss till bords. Snart hördes bara mumsandet och sörplandet, när vi frossade i de läckra skaldjuren. Där finns ett traditionell julbord också, men det tittade vi knappt åt.
Ett par timmar senare var vi väldigt mätta och belåtna, med magarna fulla av hummer, havskräftor, räkor, ostron, efterrätter, godis, ost och annat gott. Jag höll mej dock mest till havskräftorna och hummern, så otroligt fräscha och fina. Det är en lyx att få äta hur mycket man vill av såna härliga råvaror. På Friiberghs Herrgård är kvaliteten hög, allt är så himla gott!
Efter maten hittade vi en soffgrupp där vi satte oss tillsammans. Snart droppade äldste sonen och mina föräldrar av, kvar satt vi och pratade med yngsten T och hans sambo B. Vid 23.30 var det dax även för oss att säga godnatt och gå tillbaka till bilen. Nu hade det slutat regna och det blev ett rätt skönt avslut på kvällen och matorgien.
Vi var helt ensamma på ställplatsen, som dessutom är mitt ute i ingenstans – det var sååå tyst. Så vi sov himla gott och vaknade hyfsat pigga. Efter en snabb dusch i klubbhuset, som låsts upp till oss, gick vi tillbaka till herrgården för att äta frukost. Här hade man dukat upp med allt man kan önska och lite till. Vi skulle inte äta igen förrän långt senare, så vi åt ordentligt för att klara oss en stund.
Sen var det bara att säga bye bye till familjen som åkte åt sina håll, medan vi gick tillbaka till bilen, packade ihop och åkte åt andra hållet. Vi var nämligen inte klara än, helgen hade mer att bjuda på 🙂
Vi ger ju inte julklappar längre vid vårt julfirande, bla på grund av att vi inte har några små barn vid firande. Men också för att våra vuxna barn har bra lön, köper vad de vill och ganska stora krav på sakerna som kommer in i deras bostäder. MEN vi kan ge varandra en gemensam upplevelse. Den inkasserade vi förra helgen 🙂
Det är många år sedan vi bestämde att vi inte skulle byta paket med varandra. Hittar man något som passar någon, då är det helt ok med en julklapp – men utan motprestation. Vi samlar ofta ihop en kasse med lite godsaker eller saker vi fått som är fina och användbara – men inte passar oss. Dock ej inredning, där har ungarna egna idéer.
En upplevelse däremot gillar vi alla både att ge bort och få. Förra året hade båda sönerna hittat saker de ville göra med oss. Yngste sonens upplevelse var en räkkryssning, den inkasserades förra helgen. Både sonen, hans sambo och vi älskar både skaldjur och att åka båt. Så det var en alldeles prefekt sak att göra tillsammans.
Vi möttes upp vid Nybrokajen där båten stod och väntade på oss. Strax innan 19 fick vi gå ombord och nästan direkt kunde vi börja äta. Jag tror knappt att båten ens hunnit lämna bryggan innan vi satte tänderna i den första räkan. De andra delade på en flaska vin, medan jag drack cider.
Vi bor numera 6-7 mil från varandra, de har fullt upp och vi är aldrig hemma. Vi har ju dessutom ingen liten bil, så det blir långt mellan gångerna som vi ses. Så vi hade en hel del att ta igen och mycket att prata om. Under tiden gled båten långsamt ut från Stockholm city, stannade till lite snabbt vid Kastellet i Waxholm och gled tillbaka till stan igen. En tur på 3 timmar ungefär.
Jag älskar att fota miljöer och Stockholm på kvällen är väldigt fint. Så när vi ätit oss mätta blev det bilder både från Waxholm och sedan på vägen tillbaka. Det är inte alltid man har tur med vädret, men just den kvällen hade vi det.
Såna här presenter gillar jag! Det är verkligen som ett kinderägg, där man får flera upplevelser i en. Vi fick en fin kväll tillsammans, gott att äta och dricka, mysigt samtal, fin miljö och några timmar på vattnet. Perfekt enligt mej. Jag gör gärna om det!
I år har vi varit förlovade i tio år och gifta i nio. Vi har samma datum så det ska vara lätt att komma ihåg. Å vi är himla bra på att fira. I onsdags var den stora dagen, som vi brukar säga: då ska vi vara larvigt romantiska heeeela dagen 🙂
Vi checkade in på Unda Camping i Uddevalla på tisdagen och tog det rätt lugnt. Nästan två veckor på lite stökiga campingar och sedan sällskap av kompisar i flera dagar gör något med skallen. Man blir trött. Vi har haft fantastiska veckor, men man blir ändå trött i skallen av alla ljud och av att umgås. Samtidigt ska vi ju jobba. Så det var skönt att bara vara. lägga sej tidigt och ta en liten sovmorgon.
När vi vaknade på onsdagen sken solen och det blev nästan 30 grader under dagen. Vi tog en lång frukost, chefen för campingen kom förbi med frukostfrallor. Vi satt och pratade med honom en lång stund för att planera dagarna lite, vad vi skulle se och göra och ta detaljer om husbilsträffen som ska hållas på Unda till våren.
När det var dax för lunch packade vi ner bubblet, köpte en pizza och klättrade upp på berget vid campingen. Därifrån har man havet så långt man ser och utsikt över Uddevallabron. Där korkade vi upp bubblet, åt pizzan och njöt av varandras sällskap. Och pratade. Våra samtal tar aldrig slut. Vi sammanfattar åren tillsammans vid varje firande, vad har varit det bästa resp det sämsta. Vad behöver vi ev förändra och jobba på. Den summeringen gjorde vi även i år och kom fram till att vi har det väldigt bra.
Vi satt länge där på klippan innan vi gick tillbaka till bilen igen. På vägen gick vi ner till stranden, den var nästan tom konstigt nog. Vi tog lite bilder innan vi gick vidare. Efter en stund ute i solen bytte vi om och gick upp till den lilla restaurangen. Där blev vi bjudna på en himla god middag, jag tog älgburgare och Martin tog en tallrik med en massa olika kött. Restaurangen drivs av en fd Michelin-kock, så maten gick inte att klaga på. En alldeles perfekt bröllopsdag.
Vi har känt varandra i 25 år, varit tillsammans i 17, förlovade i 10 och gifta i 9 år. Jag kan ärligt säga att tiden flugit förbi och mellan oss har det inte varit några problem alls under åren. Vi har aldrig bråkat, det kanske låter konstigt – men vi accepterar att den andra har fel och så är det inte mer med det. Det tar för mycket energi att bråka, så det låter vi bli 😛
Martin är min trygghet och min bästa vän. Jag vet att han gör allt han kan för att jag ska må bra, precis som jag gör för honom. Jag hoppas och önskar att att vi får bli gamla tillsammans, men sånt vet man ju inte. Nästa år firar vi tio år som gifta, då jäklar ska vi fira stort!
Vi planerar att göra om vår bröllopsresa nästa år, kanske inte identisk – men snarlik. Då gjorde vi en kryssning på Medelhavet, nästa år planerar vi för en kryssning i Grekiska övärlden. Vi får väl se med vilket rederi och om vi kanske får sällskap. Det visar sej.
Vår enda regel på våra bröllopsdagar är att vi ska vara larvigt romantiska och det var vi i definitivt. Vi är skitbra på det 🙂
Jag har sagt det flera gånger: maken har världens bästa arbetsgivare. Varje år innan semestrarna bjuder de in sina anställda med familjer på en heldag på Gröna Lund och varje jul är det fest för alla inkl deras partner. För någon vecka sedan var det dax för årets besök på Grönan 🙂
Martin har jobbat på it-företaget Active Solutions i snart 8 år, familjedagarna har de hållit på med långt innan dess. Någon sa minst 10-12 år, om inte längre. Vi har varit med alla gånger sedan han började jobba där, förutom under pandemin. Alla får välja på åkband eller femkamp och hela familjen är alltså välkommen, även vuxna barn. Så otroligt generöst.
Vår äldste son har nog följt med varenda gång, så var det även i år. Förra lördagen var det dax, solen sken och vi var på bästa humöret. Vi hade valt femkampshäften. Martin är en jäkel på det mesta inom femkampsgrenarna och hamnar alltid högt upp i resultatlistan, jag brukar hamna nånstans i mitten eller nedre halvan. Den här gången kom jag näst sist. Sånt är livet 😛
Jag älskar att ströva runt på Grönan, se på folk och ta bilder. Största delen av dagen går åt till det faktiskt. Att se folk trivas, ha roligt och fota dem. Å här ser ni resultatet. Många bilder blire…
Det blev en låååång dag på nöjesparken. Vi kom dit strax efter 11 och gick därifrån vid 17. KAJ skulle uppträda, vi passade på att åka därifrån innan kaoset började. Redan när vi kom satt det folk vid scenen och väntade. Vi var inte en av dem.
Vi körde femkampen och mötte upp några från företaget för en gemensam middag. Direkt efter den åkte vi hem, rätt slut i fötterna men väldigt nöjda. Det här dagarna är alltid lika roliga!
Innan det har gått för lång tid, vill jag berätta om helgens morsdagsfirande som egentligen var ett 80-årskalas för min pappa. Jag har egentligen en himla massa att berätta om saker som hänt senaste tiden, men tar detta först.
Mors dag är inget vi firar särskilt mycket i vår familj. Är vi hemma så är vi hemma lixom och ofta är vi inte det. Den här gången var vi dock på plats i hemmet, men hade lite andra planer. Sedan vi köpte husbil har vi haft så tradition att bjuda in familjen till grillmiddag i slutet på våren eller början på sommaren. I år blev den middagen på mors dag.
Min pappa fyller jämnt nästa lördag, men då är han på rymmen. Så vi tänkte att vi skulle fira honom lite i förväg med en liten överraskningsfest. Med betoning på liten, jag och min lilla familj (Martin, två vuxna söner samt ena sonens sambo. Åsså Martins pappa såklart som hänger med på allt. 8 pers, alldeles lagom. MEN, som en extra överraskning hade vi även bjudit in min faster och hennes man. Detta visste såklart inte pappa om, inte mamma eller äldste sonen heller.
När vi satte oss till bords konstaterade min mamma att vi räknat fel på antalet stolar och tallrikar. Vi log lite och sa inte så mycket mer än ”vänta bara…” När vi skulle började äta startade vi med lite bubbel där vi avslöjade att detta inte alls var någon vanlig grillmiddag eller ens ett firande av mors dag, utan pappas födelsedagskalas. Han såg lite förvånad ut och tänkte väl att det inte skulle bli särskilt mycket extra för det.
Tills hans syster dök upp en liten stund senare. Då fattade han att det var lite mer. Å när gräddtårtan med ljus och sång dök upp till efterrätt trillade nog resten av polletterna ner. En 80-åring har ju oftast allt han önskar eller köper det han vill ha, så vi hade gjort en korg där vi lagt ner allt som vi vet att han gillar. Så nu har han att tugga på i flera veckor.
Förutom grillat och tårta hade vi lekt med airfryern och testat lite nya recept, de kommer i Du i Fokus – duifokus.se vart efter. Det första, Gubbstrutarna, kommer till midsommar. Tortilla formade som strutar, körda i airfryer och sedan fyllda med vår variant av gubbröra. De blev både roliga och goda. Kul att servera dem i små snapsglas, vilket är enda sättet för att få dem att inte trilla omkull.
Så nu är alltså vårens grillmiddag avklarad och vi har träffat hela familjen en sista gång innan vi drar iväg åt olika håll. I eftermiddag börjar vårt sommaräventyr, vi börjar med att ta en tur till Ullared. En bra början tycker vi 🙂
Jag är inte så intresserad av det där med släktskap, inte Maria heller. Tydligen är vi tremänningar, men vi kallar oss för trazzlingar. Varför ska man krångla till det lixom 😛
Ni vet ju att jag läser mycket, kanske mer än många andra. När Maria presenterade sin bokidé ”Lugn i stormen” för mej och bad mej testläsa, sa jag såklart ja. Maria är ju debutant, så det skulle väl inte vara någon större grej att läsa hennes text. Det skulle nog gå rätt snabbt…
I handen fick jag en nästan 500 sidor lång roman! Eller i handen, jag fick den på mail och har ingen läsplatta… så jag läste de där 500 sidorna på telefonen. Det gick det med 😀
Och vilka sidor sedan. 500 är ganska mycket för en bok, mer än normalt faktiskt, men Maria skriver med ett fint flöde och det händer så mycket att det inte alls känns som en tjock, tung roman. Här är en perfekt mix av humor, värme, missöden, vänskap och klokskap. Så himla bra helt enkelt. Jag är både imponerad och stolt. Vi är tydligen några stycken i vår familj som har fått skrivandets talang minsann.
Jag hade inte så mycket feedback att ge, boken var i stort sett komplett. Men jag hade några små synpunkter på slutet, att det kanske kändes lite ”kort”. Den färdiga boken fick jag i handen för några veckor sedan och då var slutet omskrivet så det blev lite ”rundare” och ”matigare”. Å i förra veckan var det dax för stort releaseparty.
Självklart höll vi till på en båtklubb, då handlingen utspelar sej på just en motorbåt. Det handlar nämligen om Anders, som aldrig helt passat in. Nu har han chansen att bli en i gänget och komma med på chefens omtalade sommarfest. Kruxet är bara att den är på en ö, så det krävs att man åker egen båt dit. Alltså köper Anders ganska spontant en äldre motorbåt för ett vrakpris, bokstavligt talat. Han packar in en inte alltför imponerad familj och drar iväg.
På vägen händer det såklart en massa olika saker, mer eller mindre allvarliga och mer eller mindre lätta att fixa. I min recension beskrev jag det så här: ”samma rappa tempo som Göta Kanal och samma dråpligheter som Sällskapsresan”. En skön mix alltså och en bok som absolut alla båtägare borde läsa. Den finns att köa HÄR.
På releasefesten var vi cirka 50 inbjudna gäster. Några av oss hade läst boken i förväg och lämnat feedback, men de flesta köpte boken där på plats. Jag tror att i stort sett alla gäster utom vi var båtmänniskor, men vi tycker att vi passar in rätt bra ändå eftersom vi utnyttjar båtklubbarna på sommaren när båtarna är i vattnet. Då förvandlas många av dem till ställplatser för just oss husbilsägare, det gillar vi!
Så vi tycker att vi hör ihop lite, vi har ju ändå rätt många likheter. Vi har ett flyttbart hem (flytbart när det gäller båtarna), vi bor på liten yta och vi har vårt vardagsrum i naturen. De flesta av oss gillar friluftslivet och det enkla livet som det innebär att bo på en båt eller i en husbil. Friheten är nog den gemensamma nämnaren. Sen finns det ju skillnader också, som att vi med husbil har lite lättare att använda vårt flyttbara hus året om.
Marias bok handlar alltså om båtlivet, så nu kanske det är min tur att skriva en bok om husbilslivet? Nää, tror det får vara faktiskt. Hon har gått och fnulat på sin bok i många år, jag hart inte ens haft en tanke på att skriva bok. Maria har som jobb att lära folk köra motorbåt, jag skriver istället om campingar och har som jobb att testa campingar och ställplatser. Vi rör oss i ungefär samma område, men på olika sätt.
Och när jag läste boken insåg jag att jag trivs väldigt bra med att vara på land 🙂
När det händer flera positiva grejer efter varandra brukar katastrof-tänket aktiveras. ”Snart smäller det”. För det kan ju inte vara bra för länge, eller…? Den här gången verkar det faktiskt fortsätta att vara bra 🙂
Jag är inte van vid lugn, ro och att saker går min väg en längre tid. Förr har jag precis hunnits glädjas åt bra saker, sen har allt gått åt skogen igen. Ofta värre än någonsin. Så när saker började lugna ner sej för ett par år sedan var det lite som att gå på skare. Jag gick väldigt försiktigt. Men det gick bra. Jag sjönk inte igenom.
Å det braiga fortsatte. Vi fick vårt uppdrag för campingtidningen, familjemedlemmar mådde bättre, vår kanal på youtube växte och pusselbitar föll på plats. Förra året kunde Martin gå ner i arbetstid, vi fick roliga uppdrag på Elmiamässan och livet rullade på. Trevligheterna fortsatte. Å det gör det fortfarande. Sådär så det bara snurrar i skallen. Är vi värda detta? Katastroftankarna finns där, men är inte lika starka eller ofta förekommande som förr.
Energin är så pass hög att vi gjorde klart kokboken, som legat och väntat i flera år. 50 ex trycktes upp och dröm om vår förvåning. De sålde slut på 2 dygn! Nu är 50 ex till tryckta och säljer som smör i solsken, men av just den här blir det inte fler. Detta var ett försök och de ex som är tryckta har vi tom numrerat, som en kul grej. MEN energin finns fortfarande där, så vi håller faktiskt på med nästa bok. Den kommer senast i september. (Skicka ett mail till mmjikita@gmail.com om ni är intresserade av att köpa en bok, det finns några kvar)
Inte nog med detta. Vår uppdragsgivare på campingtidningen Husvagn & Camping ringde härom veckan och berättade att kollegan vi delat uppdragen med har slutat. Nu står vi alltså själva med uppdraget! Det innebär just nu att de åtta texter som han beställt, direkt blev sexton. Jag trodde ju att jag hade god tid på mej, ingen brådska… så jag hade fram till då inte skrivit en rad. Nu har jag inte riktigt lika gott om tid på mej lixom…
Det är egentligen ingen fara. Om jag bara sätter mej, så skriver jag en text på ett par dagar. Under tiden kollar Martin igenom våra bilder och föreslår sedan vilka som passar texten. Tillsammans läser vi igenom allt, skriver bildtexter och skickar iväg dem. Så om vi bara sätter oss, så går det hyfsat snabbt – särskilt om vi kan göra det tillsammans och flera texter på en gång. Så det ska nog ordna sej. Det kom lite plötsligt bara.
OCH! Samarbetet med Elmiamässan fortsätter. Men i år ska vi inte längre pyssla runt i en hörna med influencers, digitala kreatörer och deras följare. Vi ska föreläsa! Vi ska stå på en scen och berätta om hur vi gjorde vår dröm till verklighet. Hur vi gick från att aldrig satt vår fot i en husbil till att snart bo på heltid i en. Vi vill uppmana till att följa sina drömmar innan det är försent. Så nu ska vi dessutom skriva en föreläsning, som vi sedan ska hålla vid tre olika tillfällen. Helt galet!
Dessutom har alla mina prover sett bra ut. Det viktigaste av allt! Min nya medicin (för klimakteriebesvären) kan sabba levern, men allt ser bra ut. Så nu är jag godkänd för att fortsätta med den, tjoho. Ni må tro att jag var nervös, den har ju förbättrat mitt liv med typ 300%. Nu kan jag andas ut och fortsätta att sova gott, må bättre i kroppen och slippa hoppa mellan alla känslor på en och samma gång. Tack o lov!
Ja ni ser ju! Det hände grejer minsann. Bara roliga saker dessutom. Så: när smäller det? Eller är det faktiskt vår tur att ha lite flyt nu?
Det här att må bra är en sån otroligt lyx. Något de flesta inte ens funderar över. Efter några riktigt överjävliga år med ett mående som låg stort på minus på många plan, känns det så överväldigande att faktiskt må bra. Att vi klarade oss igenom den där skiten, med förståndet hyfsat i behåll, är inget annat än ett mirakel.
Jag har varit på botten i perioder, bränt ut mej osv. Första gången var runt 98-99, då jag skilde mej och roddade livet som ensamstående till två multisjuka små barn. Att klara både barn, deras sjukdomar med ständiga läkarbesök, hem, jobb och mej själv blev för mycket. Jag brakade rätt in i den berömda väggen och var där ett par år.
På den tiden blev man sjukskriven, sen fick man klara sej själv bäst man kunde. En dag kom ett brev från Försäkringskassan som sa att man inte fick vara sjukskriven längre, men inga åtgärder hade gjorts. Sånt fick man klara själv. Jag löste det med att sluta en fast anställning som jag aldrig skulle klara, för att ta uppdrag jag kunde göra hemifrån. Det slutade med att jag under några år hade flera olika timanställningar med kortare uppdrag. Sånt blir man inte rik på kan jag säga, men det gick.
Under åren har det såklart gått upp och ner med måendet. Som fd utbränd klarar man inte stress så bra och stressen som ledde till utbrändheten, gav mej också en del bestående följdsjukdomar i form av hypotyreos, fibromyalgi och en sömnstörning. Tre åkommor som ger ungefär samma symptom och samtidigt förstärker varandra. Jippi lixom.
När jag gick i backen hösten 2022 kände jag såklart igen symptomen, men nu blev det mycket mycket värre. Den här gången hade vi allvarlig sjukdom i familjen, dödsfall, dålig ekonomi, två trasiga bilar, krisande familjemedlemmar och vår älskade hund dog. Jag har aldrig haft panikångest och fick det inte nu heller, men jag kände tendenserna. Hur man kippar efter andan i ren panik och inte vet vad man ska göra. Jag kände verkligen att väggarna runt mej kom närmare. Kände mej som en marionett där man drog i trådarna till mina olika kroppsdelar tills jag nästan slets itu. Fullständig ångest.
Den här gången tappade jag ord, tappade minnet, fick blackouts, hade vårt att andas, gick upp i vikt, hjärtklappning, sömnsvårigheter och en massa annat. Det enda jag ville var att sova. När jag till slut fick en tid på vårdcentralen trodde man att jag var deprimerad och det sa jag att jag absolut inte var. Jag var stressad.
En psykolog gav mej ett formulär att fylla i och visst hade jag rätt. Jag var inte bara stressad, jag var i akut och sjuklig stress. Andningen låg väldigt ytligt, jag kunde inte ens dra ett djupt andetag. Det tog stopp. När jag berätta om min situation visste psykologen inte vad hon skulle säga. Det var ju inte jag som styrde situationen, det var ju dem runt mej. Hon hade ingen hjälp alls till mej och bad till och med om ursäkt.
Alla säger att man måste prioritera sej själv, men man kan inte följa det rådet när anhöriga dör eller är allvarligt sjuka. Eller när närstående har ett akut pågående missbruk/självskadebeteende med allvarliga risker både för sej själv och andra. I det läget kan man bara försöka hålla ihop, släcka bränder och lindra smällarna. Man försöker lixom bara att överleva och hålla näsan över ytan. Och vi överlevde. Det kan jag se idag, så här något år senare. Vi överlevde. Trasiga som sjutton. Men vi överlevde.
Det tog ungefär ett år för kroppen att förstå att den inte var i akut stress. Så lång tid fick jag leva med hjärtrusningar så fort telefonen ringde eller pulsen gick upp det minsta lilla. Det tog två år för kroppen att må så pass bra att den slutade producera kortisol och adrenalin och äntligen svara på mina försök att gå ner i vikt. Såklart kom jag in i klimakteriet också under den här perioden, det gjorde definitivt inte saken bättre. Spiken i kistan lixom.
I höstas fick jag hjälp av en klok läkare på Kvinnokliniken med medicin. Redan efter en enda tablett märkte jag skillnad. Äntligen kunde jag sova hela natten, istf att ligga vaken flera timmar per natt. Jag har lärt mej att andas med magen igen och hjärtat har slutat att rusa. Jag är typ utvilad när jag vaknar, så gott jag kan med min sömnstörning. Och jag är glad igen. Ett friskhetstecken om något.
När någon frågar hur jag mår kan jag ärligt säga att jag mår bra. Det har jag inte kunnat säga på flera år. Jag mår bra. Jag är lugn. Vilken häftig känsla det är! Men det känns väldigt ovant och lite euforiskt. Att vi klarade oss igenom skiten och faktiskt mår bra idag. Nästan alla som var inblandade då, mår bra idag. Iaf så bra vi kan med det vi fortfarande har runt oss. Det är inte alls lika rörigt, allvarligt eller akut – men såklart finns det en del kvar att jobba med.
Att må bra är så häftigt när man inte gjort det på ett tag. När man inte är van. Att vakna och se fram emot dagen och börja den med en normal puls. Att kunna göra saker i lugn och ro och njuta av att bara vara. Det är en lyx att må bra. Men det tänker vi inte på när vi gör det, iaf inte de flesta. Tror jag. För vi tar det nog för givet. Ända tills man inte mår bra längre…
Det är så många som mår dåligt, men de flesta svarar ändå att allt är bra när man frågar dem. Jag brukar därför fråga ”Hur mår du på riktigt då?”. Jag själv var faktiskt ärlig nästan hela tiden, med att jag inte mådde så bra. Problemet är att de flesta inte orkar höra varför. Å det är ett stort problem. Att folk inte orkar att höra svaret och därför inte ens frågar.
Vi måste våga fråga, men bara om vi orkar höra svaret. Så kan vi vara en god medmänniska och vän och såna behövs det fler av. Jag har Martin och ett par till som orkar, hade jag inte haft dem hade jag kanske inte suttit här idag. Jag vet inte hur länge hjärtat hade orkat. Martin plockade upp mej när det behövdes, beordrade mej sängläge när det fanns möjlighet och lyssnade när jag ältade och ältade. Åsså hade vi ju vår älskade husbil, den har nog räddat vårt förstånd. Att bara kunna fly från allt för några dagar har varit vår räddning.
Idag mår jag alltså bra. Jag vill aldrig tillbaka till det helvetet vi hade. Ingen utomstående kan någonsin förstå hur det var. Vi som var där glömmer tyvärr aldrig.
Jag vet att det låter som en klyscha, men hos är verkligen inte Alla Hjärtans Dag viktig, vi är bra på att fira kärleken året om. Men det finns saker vi borde belysa en dag som denna, så det tänker jag göra.
Jag vet att folk typ kräks på bilden här vid sidan. Men för oss är just den här dagen inte alls viktig. Vi är väldigt bra på att fira både stort och smått. Det finns nästan alltid en anledning att poppa ett bubbel och skåla. Eller bubbel… skåla kan man väl göra i både cola och vatten också?
Den här dagen brukar jag tänka extra mycket på dem som inte har någon att fira med. Så som jag hade det i över tio år. Jag led kanske inte extra mycket just den här dagen, men visst kändes det rätt visset att inte ha någon vid sin sida – men det gjorde det ju varje dag. Tills jag skaffade hund och accepterade läget. Då blev allt bättre. Då slutade jag faktiskt att bry mej.
Just idag funderar jag på kärleken till oss själva. Jag kan inte säga att jag älskar mej själv och allt sånt där som vissa säger att man måste göra. Men numera har jag en respekt för mej själv och tycker att jag är helt ok. Jag har varit dålig på att ta hand om mej, men blivit bättre och blir bättre och bättre på det hela tiden. För att jag förstått hur viktigt det är. För att jag vill må bra så bra jag kan, så länge jag lever.
Det där med bra kost, motion och sömn, det handlar ju inte om att bli snygg. Det handlar ju om att må så bra som möjligt. Och vad ni och andra än säger om detta så mår man bättre i en sund och hälsosam kropp. Det innebär ju inte att man inte kan ta en glas vin eller en pizza ibland, utan att större delen av tiden inte göra det. Att ta hand om sej själv som man skulle göra med en bästa vän, det är att ge kärlek till sej själv. En bästa vän vill man ju ge det bästa och visst kan det vara både vin och pizza, men kanske inte varje dag – för man vill ju ha sin bästa vän med sej så länge man kan.
Alltså måste vi börja se på oss själva som vår bästa vän och det började jag att göra 2006-2007. När jag accepterat att jag skulle få dras med mitt eget sällskap resten av livet och leva ensam. Sen råkade Martin dyka upp och stannade kvar. Tillsammans hjälptes vi åt med kosten, träningen och hälsan. Självkänslan ökar lite i taget. Jag har kommit långt, men blir aldrig färdig. Jag tror inte att man blir det.
Självklart ska ni fira hjärtedagen om ni vill. Men glöm inte bort att fira er själva också och ta hand om er så mycket ni bara kan. Som ni skulle göra med en bästa kompis. En kram. En chans till vila. En mysig promenad. Gör allt det där som ni gör mot en kär vän, men till er själva. Det är min uppmaning till er idag. (Och ring någon som ni inte pratat med på länge, så har ni gjort någon annan glad också).
Det här att hitta sin pusselbit är något jag är väldigt ödmjuk inför. Jag hittade min för 17 år sedan. Idag 2008 blev vi ett par och har knappt varit ifrån varandra sedan dess.
Jag har skrivit så många gånger om hur vi träffades, så det tänker jag inte göra nu. Istället vill jag berätta om den tacksamhet jag känner. Jag är så otroligt tacksam för att Martin kom in i mitt liv och faktiskt stannade hos oss. Det var trots allt en väl sammansvetsad familj med två tonårsgrabbar som han skulle ta sej in i.
Vi hade väl en hyfsat lugn period vad det gällde sjukdomar just då, men hade gått igenom många år med en massa läkarbesök och skit. Barnen födde med sammanlagt ett tiotal diagnoser och mängder med mediciner. Jag säger lugn period just då… riktigt så var det faktiskt inte. Vår ettåriga hund var magsjuk och vi hade översvämning i köket. Men jag var van vid betydligt värre och tyckte att det var ganska lugnt 😛
Martin hade iaf kommit för att stanna och det är jag väldigt glad för. Han är nämligen min stora trygghet. Jag vet att han gör allt för mej och skulle ta ner månen åt mej om han kunde. Vi har under de här 17 åren aldrig bråkat. Vi tycker såklart olika om vissa saker, men det är sånt vi bara konstaterar och accepterar. Det tar för mycket energi att bråka. Då säger vissa att vi inte har någon passion. OM ni bara visste!!!
Vi har olika intressen och gör saker på varsitt håll, men vi trivs bäst tillsammans och är ju nästan alltid tillsammans också. I husbilen bor vi på typ 10 kvm och det är inga problem alls. Då umgås vi verkligen till 100%. I förra bilen, som var betydligt mindre, var vi bokstavligen nästan på varandra och det gick bra det med. Tre månader ute på rull blev det förra sommaren, ändå hade vi ångest och ville inte åka hem när det närmade sej höst. Så ja, vi trivs tillsammans.
17 år alltså. Det trodde ingen av oss. Asså, vi hade ju inte ens i vår vildaste fantasi ens kunnat se att det skulle bli vi. Men så blev det och det är jag väldigt glad för. Martin är något av det bästa som hänt mej och jag hade tänkt att behålla honom resten av mitt liv. Men sånt vet man ju inte, man kan bara önska och hoppas.
Idag firar vi vår kärlek med middag och scenshow. Det blir bra. Sen kör vi lite till, ett år i taget 🙂
Den här veckan är det vi brukar kalla för födelsedagsrejset. Vi har tre födelsedagar på fem dagar, en är min. Det är dax att börja testa lite av vad pensionärslivet har att bjuda på, så jag tänkte bli mini-pensionär eller kanske prova-på-pensionär 🙂
I måndags fyllde min mamma 82, i tisdags fyllde yngste sonen 30 och idag fyller jag 55. Just i år är det såklart sonen som firas mest, precis som det var när han var liten. Vi har slagit ihop våra tre födelsedagar många gånger, särskilt när sonen bodde hemma. Att käka tårta varenda dag är inte alls min grej, bättre att ta det en gång ordentligt. Det var alltså rätt länge sedan jag firade min egen födelsedag sådär lite större. Antingen har vi firat tillsammans eller också har jag åkt bort.
Men i år tänker jag faktiskt både åka bort OCH fira lite mer. Jag fyller nämligen 55, lite testa-på-pensionär sådär. From nu kan jag bo i 55+bostäder, jag kan börja ta ut av min privata pensionsförsäkring om jag vill och jag får rabatt på vissa campingar. Det måste ju firas!
Så födelsedagen inleds med att dra iväg på årets första husbilstur, bara en sån sak. Det blir inte så långt, vi har tänkt att stanna i Norrköping över helgen. Där bor våra husbilskompisar Helene och Krister, som lovat att ta oss till en prisvärd restaurang att fira min födelsedag på. Och på lördag är det ju mello och då har vi bjudit in oss på middag hemma hos dem. Det blir kanon!
Jag har absolut noll åldersnoja! Jag tycker faktiskt att det är rätt skönt att bli äldre. Jag har blivit mer avslappnad med åren och insett att det lixom bara är att flyta med lite. Att bli äldre innebär ju såklart att det finns lite rynkor, gråa strån och att det börjar hänga lite här och där. Men det gör mej ingenting. Jag vägrar att färga håret, rynkorna är faktiskt lite fina och det som hänger får väl hänga.
Men jag är mer noggrann med träningen nu, eftersom jag vill bli äldre och kunna klara mej själv. Jag vill kunna byta gardiner själv, resa mej från golvet, klättra på stegar, ta på strumpor stående osv och då måste jag träna. Det måste alla ju äldre vi blir, så är det bara.
Jag bär mina år med stolthet och ser fram emot att träna lite på pensionärslivet. Om tio år smäller det på riktigt, då behöver jag inte öva längre. Tiden går så jäkla fort!
Att summera ett år. Det är inte jättelätt. Vad hände egentligen 2024? För att minnas har jag tittat på bilder och då inser jag plötsligt att det har hänt en himla massa. Å det mesta har faktiskt varit riktigt bra!
Att sammanfatta 2024 är väldigt mycket trevligare än när jag skulle sammanfatta 2020, -21, -22 och 23. 20-22 var fullständiga katastrofår med pandemi, sjukdom och död. -23 var bättre, men bara lite. 2024 är så mycket bättre och jag vågar knappt ens hoppas på att 2025 ska bli lika bra eller tom bättre. Vi får väl se…
Ska vi ta det viktigaste först – HÄLSAN!
Jag gick upp i vikt under -21-22, fick stopp på det under 2023 och står väl fortfarande mer eller mindre still. Men nu fick jag ju en ny medicin i höstas, två mediciner faktiskt. En muskelavslappande för värken i benen som verkligen hjälper och en mot de värsta klimakteriesymptomen. Så nu sover jag igen!
Att kunna sova och slippa värk är ju hur stort som helst. Å det hjälper ju såklart hela kroppen och det känns verkligen. Jag mår bra! Jag är hyfsat pigg! Så nu finns det hopp om att vikten ska lätta. Håller sej bara stressen borta, så ska nog 2025 bli ett bra hälsoår.
Vi fortsätter att sköta vår kost, träningen och sömnen. Det finns lixom inga ursäkter att inte ta hand om sej. Jag sätter inget mål eller några siffror, vikten ska ner och jag ska må ännu bättre. Det räcker som mål.
Reseåret 2024 – runt 150 nätter i husbilen
Året började i soliga Egypten. En två veckors resa, med en mix av sol, nya vänner och oro för svärfar som åkte in akut på sjukhus. Att befinnas sej hundratals mil bort när en anhörig blir svårt sjuk och opereras, är inte kul – men allt gick bra och han är pigg igen.
Egypten var faktiskt årets enda resa utomlands, förutom ett gäng kryssningar till Finland. Vi var ju bland annat de första passagerarna på Finnlines nya fartyg Finncanopus. Vi fick åka med jungfruturen till Nådendal, njuta av den fina båten och äta väldigt god mat.
Årets första husbilstur gick av staplen i slutet av januari. Vi åkte till Gålö Havsbad där vi stod över helgen. Det var snöfritt, men väldigt isigt. Så det blev mest mys i husbilen och det gör oss ingenting när det blir så. Vi trivs ju i vår bil och är nöjda bara vi får komma iväg.
I både januari och februari var det mässor och flera premiärer. Vi bevakade mingel, skrev texter och redigerade filmer på löpande band. Vi återkommer till nöjesåret 2024 lite längre ner.
I mitten av februari hände det – Vi hittade vår drömbil!!!
Efter nästan tre år med lilla Peppe var det dax att byta ut honom mot Ralle. Vår nya husbil, en Adria Corall 670 DC, som är knappt en meter längre och några centimeter bredare. Äntligen fick vi bättre plats att jobba och bo, vi fick helt enkelt en mer funktionell bil som passar våra behov bättre.
Peppe städades ur och fixades till, sen pussade vi honom bye bye och välkomnade Ralle till familjen. Tyvärr kom han med en hel del fel som upptäcktes längs vägen, men dessa åtgärdades av säljaren. Vi är så nöjda med vår fina bil och trivs så otroligt bra med honom.
Premiärturen gick till Motala, där påsken firades med våra husbilskompisar Helene och Krister. Dem skulle vi träffa väldigt mycket under året, de har blivit riktigt goda vänner. Tänk så många härliga människor vi träffat tack vare att vi köpte husbil. Helene och Krister träffar vi mest bla för att de bor hyfsat nära och är väldigt öppna för spontana utflykter och galna äventyr. Men där finns fler, som dessutom efterfrågar vårt sällskap – det är vi inte vana vid men väldigt glada för 🙂
Påsken var i slutet av mars, sedan var vi i stort sett ute i ett sträck till slutet av september när bilen skulle lämnas in på verkstan och fixa alla de där felen. Under det halvåret besökte vi massor med platser från Helsingborg till Höga Kusten. Det blev inte mer norr ut än så i år.
Där finns några extra minnesvärda höjdpunkter som jag vill belysa lite extra. En av dem är självklart vår Husbilsträff på Böda Camping på Öland. Mer än 225 ekipage rullade över bron för att vara med på träffen. Det blev så stort att Kåre från P4 Kalmar kom på besök för att prata med några av deltagarna. Det var en helt fantastisk vecka, men så många härliga möten. Oförglömligt!
Efter Öland åkte vi runt i Sverige, det jag minns mest var besöken hemma hos folk, bla hos Therese och Karim i Höga Kusten, hos min fina vän Åsa i Dalarna, hos Zorina och Kenth i Bräcke och hos Micke, Patric och hundarna i Värmland. Så fina dagar där vi känt oss både välkomna och bortskämda. Vi har ätit gott och skrattar massor. Det känns som vår familj har blivit så mycket större med de här härliga människorna. En ovanliga känsla av att faktiskt får höra till, som jag är väldigt ödmjuk inför.
Midsommar firades hos Anne och Stefan i Skånes Fagerhult, en spontan inbjudan som vi tackade ja till. Det blev en helg med väldigt god mat, många skratt och hästar! För första gången på över 30 år satt jag på en hästrygg igen. Jag som varit superallergisk visste inte vad jag hade att vänta mej, men det gick bra. Vi var ju ute och jag sprang in i duschen direkt efter ridturen. Det var så roligt, så det gör jag gärna om!
Vi ska faktiskt fira nästa midsommar också tillsammans. men på en helt annan plats.
När jag summerar husbilsåret måste jag såklart även nämna Elmiamässan, där vi även i år hade en hörna där digitala kreatörer (influencers, youtubers) kunde träffa varandra och sina följare. I år hade vår hörna växt lite, så vi fick en hel balkong. Där passerade folk hela dagarna, många nya bekantskaper blev det 🙂
Vi var såklart ute med husbilen så mycket vi kunde även på hösten. Innan Elmia besökte vi Strömstad och fick en helt fantastisk vecka med 25 grader varmt på en otroligt vacker plats. Ja, ni ser ju själva. Det gick lixom inte att få det så mycket bättre.
Årets sista husbilstur gick bara några mil bort. Vi måste inte åka långt för att få mysigt, det räcker med ett par mil. Bara vi får komma ut. Höstens resor gick mest bara någon halvtimma bort och ofta i sällskap med Helene och Krister.
Under året har vi använt bilen som bas vid olika jobb, som alla sommarteatrarna och flera andra event. Så smidigt att bo nära när man jobbat och kanske är färdig sent.
Hur blev nöjesåret 2024?
Intensivt, är nog det mest passande ordet. Redan i början av januari drog nöjesåret igång med Pernillas Wahlgrens show Happy Ending. Sen rullade premiärerna på, det var shower, teatrar, film och konsert. Vi hamnade på många affischer, för första gången på en filmaffisch faktiskt. Ett väldigt bra teaterår måste jag säga, där betygen från oss var höga. Vi som annars är ganska petiga och snåla med stjärnor i recensionerna.
Sommarteatrarna är alltid en höjdpunkt på året och som vanligt var vi både i Kalmar och Falkenberg, men i år blev det även Helsingborg och Höga Kusten. Både Eva Rydberg och Tomas Ledin startade nya teatrar och vi var med vid premiärerna. Vi träffar ju en himla massa gamla bekanta på sommarteatrarna, några som vi faktiskt bara träffar då.
Särskilda händelser
Ja, det finns några särskilda tillfällen som jag också minns med både glädje och värme. På min födelsedag var vi inbjudna på föreställningen Mamma Ljuger med bla Janne Bylund. Vi lärde känna varandra för runt 25 år sedan, men har inte setts på väldigt många år. Nu blev det äntligen av. Vi stämde träff dagen innan föreställningen för att prata ikapp lite, men även för att jag skulle göra en intervju med honom. Det blev ett väldigt roligt möte, där tiden såklart inte räckte till för allt vi ville prata om.
Det andra fina återseendet var med Sören Olsson. Vi lärde också känna varandra för 25-30 år sedan och har hållit kontakten, men inte setts mer än ett par gånger under senaste åren. På Ljudboksgalan i april skulle han ta emot hederspriset och vi var såklart där. Det blev ett väldigt fint återseende och en speciell kväll med tanke på att han var där som hedersgäst.
En annan minnesvärd och otroligt rolig grej var när vi fick provköra en craftcart, en slags amfibiebil eller båtbil som vi kallar den. Vi fick en dag på fabriken med rundvandring och information. Sen fick vi först provköra på land, innan vi åkte iväg och provkörde den i vattnet. Så otroligt roligt. Det gör jag gärna om 🙂
Just det! Jag höll ju på att glömma! Bröllopsdagen, som vi tycker är viktig att fira. Den firades på en camping i Vansbro. Den började med stortvätt, då vi äntligen fick tag i en tvättmaskin, och avslutades med bubbel vid bilen. Mellan tvätt och bubbel blev det en god middag inne i Vansbro. Perfekt väder och en himla mysig dag. 8 år som gifta, tiden går fort när man har roligt tillsammans och det har vi!
Årets avslutas som det började. I Egypten. Å den här gången får vi sällskap, av Helene och Krister såklart! Det ser vi fram väldigt mycket mot. Först ska vi fira en nyårsafton tillsammans, innan vi packar in oss och åker till Arlanda. I snöstorm tydligen, det kommer varning på varning just nu.
Vad önskar jag av 2025
2024 var väldigt bra, nu bävar jag nästan inför 2025. Kan det också blir bra, kan detta hålla i sej? Jag hoppas verkligen det!
Under hösten påbörjades en grej som jag kanske kan berätta om inom kort, den grejen ska avslutas i januari. Något vi väntat på i 13 år. Jag hoppas verkligen att det var värt kampen och väntan. Snart vet vi, mer än så kan jag inte säga.
I övrigt hoppas jag såklart att vi får vara friska. Att vikten ska börja minska, så jag kan må ännu bättre. Att vi kan sälja av ännu fler grejer, så det snart börjar synas hemma. Och att vi ska få massor med härliga husbilsresor i hela vårt avlånga land, spännande kulturella upplevelser och en kanonrolig husbilsträff såklart. En del är redan bokat, andra saker är bara lösa planer. Om ett år vet vi hur allt blev.
Gott nytt år till er alla som läser bloggen. Jag önskar att 2025 blir precis som ni vill 🙂
