Browsed by
Tagg: Familj

Kommer du ihåg din första utlandsresa på egen hand?

Kommer du ihåg din första utlandsresa på egen hand?

Jag älskar att resa och har rest mycket. De flesta resorna har förstås gjorts med min familj som under åren ändrat utseende… de senaste 25 åren har barnen varit med och de senaste 10 har även Martin varit med. Men jag har även rest på egen hand, den första egna resan gjorde jag när jag var 12 år.

Många tyckte nog att mina föräldrar var helt galna när de skickade iväg mej på Språkresa till England när jag bara var 12 år gammal. Under tre veckor skulle jag bo i en främmande familj för att lära mej språket ordentligt. Det bodde en annan svensk tjej i familjen också, tyvärr kunde vi konstatera i efterhand.

EF hade sk juniorresor för ungar mellan 11-14 år, det tror jag att de har fortfarande. Och min föräldrar tyckte att ju yngre jag var desto mer bus kunde jag hitta på. Vi var på nån slags välkomstträff någon månad innan avresa och jag fick då träffa den som skulle bo i samma familj som jag, hon verkade helt ok. Då. Hon skulle visa en annan sida efter ett par dagar på plats.

Dagen för avresa kom och jag var inte alls nervös, jag såg bara fram emot att få komma iväg. Vi samlades på Arlanda. Några var väldigt nervösa, andra försökte spela lite coola – så som det är i ett blandat gäng där bara några få känner varandra. Ledarna som åkte med från Stockholm var bara några år äldre än oss själva, äldre fanns på plats i Bognor Regis dit vi skulle. Ditresan gick bra och familjen välkomnade oss med öppna armar. Familjen jag skulle bo i hade två mindre barn, en musikgalen pappa och en otroligt vänlig mamma. Jag kom väl överens med allihopa och trivdes otroligt bra i familjen.

Bognor är en liten ort en bit från Brighton. Då bestod orten av typ två busshållplatser, ett stort fält och en gata – det var allt. Vi bodde mellan de där busshållplatserna, mittemot fältet parallellt med gatan. Det tog kanske tio minuter att gå till skolan där vi skulle vara på dagarna. Min rumskompis ändrade attityd efter bara några dagar och började vända sej emot mej. Jag skrev dagbok och den läste hon och berättade för andra vad som stod där. En av anledningarna till att jag slutade skriva senare. Hon började umgås med de tuffa tjejerna medan jag mest umgicks med några av killarna och familjen jag bodde i. Tre veckor med henne var tufft, men det var bara att stå ut.

Jag älskade min tid i England! Jag lärde mej språket och mycket om mej själv. Jag fick hänga med familjen på en massa grejer, vilket min rumskompis inte fick eftersom hon aldrig var intresserad. Jag satt ofta med familjen och lyssnade på musik. Pappan i familjen fullkomligt älskade Mike Oldfield och snart gjorde jag det också. Det jag däremot inte tyckte särskilt mycket om var våra lunchlådor med trekantsmacka och vinägerchips. Jag avskyr vinägerchips! Å Scottish Eggs, sååå äckligt!

När mina söner var tillräckligt gamla för att börja fundera på språkresa, var det bara den yngste som nappade på idén. Jag tänkte likadant som mina föräldrar och skickade iväg honom till Spanien när han var 14 år. På grund av mina egna erfarenheter med dåliga rumskamrater var jag väldigt bestämd med att han skulle bo ensam i sin värdfamilj. Han var helt ok med det. Efter ett par veckor åkte vi och hälsade på honom, då fick han guida oss runt och sköta allt snack vilket han fixade utan problem alls. Tänk att det gått 9 år sedan dess!

Man är inte så stor när man är 12-14 år, men tillräckligt gammal för att åka iväg på Språkresa för att faktiskt lära sej något. Vid den åldern är man kanske inte lika intresserad av att busa runt och hitta på skit som man är några år senare. Det är ett spännande äventyr och får man bara rätt familj så blir det en upplevelse för livet. Så blev det för både mej och sonen. Hans familj var helt suverän och bjöd in oss med öppna armar.

Jag är väldigt glad att mina föräldrar släppte iväg mej och stolt över mej själv som vågade släppa iväg min egen grabb. Ibland måste man lixom bara våga, då har man allt att vinna  🙂

Vilken var din första resa på egen hand? Berätta!

 

Mysko reaktioner…

Mysko reaktioner…

Igår när jag avslutat mitt pass på gymmet gjorde jag son jag brukade på vägen ut och samtalade lite med kvinnorna som också var på väg därifrån. Fyra damer i åldern 60+, typ… när jag sa att jag är på gymmet medan maken städar badrummet fick jag häpnadsväckande svar…

Den första damen sa: Då är det bäst du skyndar dej hem och ser till så det blir ordentligt gjort!

Den andra damen sa: Då ska du stanna här länge, så han hinner färdigt!

Den tredje sa: Då måste du hem och dra ditt strå till stacken!

Den fjärde hummade bara med…

När jag gick till bilen funderade jag på deras reaktioner och blir inte riktigt klok på hur de tänker faktiskt. Menar dam nr 1 att män inte kan städa och att jag ska vara nån slags besiktningsman? Menar dam nr 2 att jag ska smita undan så han ska hinna resten av huset också? Menar dam nr 3 att man måste göra exakt lika mycket hemma? Menar de att män helt enkelt inte är att lita på när det gäller hushållsarbete?

Martin och jag delar inte lika på hushållsarbetet, men vi hjälps åt – var och en gör det h*n är bäst på. Jag tar hand om det mesta av tvätt och städning, förutom stora badrummet – det brukar vara Martins avdelning. Han lagar å andra sidan nästan all mat. Jag klipper gräset och han fixar med bilen. Vi handlar tillsammans.

Jag vet inte hur de här damerna har det hemma, men som det låter så är det iaf inte männen som gör det mesta hemma… jag hoppas att deras barn som borde vara i min ålder har det bättre jämställt. Jag hoppas att det där med att hjälpas åt hemma är något som går framåt med de yngre generationerna. Jag kan bara se på mina söner och hur det är självklart för dem att ta tag i både tvätt, disk och städning. Det är ingen kvinnosyssla i deras ögon tack och lov.

Nu är jag förstås nyfiken på hur ni har det? Hur har era föräldrar det? Är hemmet uppdelat i vem som gör vad och hur i såna fall? Berätta!

 

Vi återupplevde allt (nästan)!

Vi återupplevde allt (nästan)!

Igår hade vi vår andra bröllopsdag och tredje förlovningsdag. Yes! Vi har samma dag – så himla enkelt att komma ihåg  🙂

När Martin friade var det vid vattnet. Vi gifte oss på en båt och vår bröllopsresa var en kryssning i Medelhavet. Första bröllopsdagen firade vi på en långkryssning till Gotland med Birka Cruises. Självklart måste temat för våra kommande bröllopsdagar vara vatten. Det finns ju inget annat alternativ.

Så igår återupplevde vi delar av vår alldeles magisk bröllopsdag, då vi tog samma vägar som vi gjorde för två år sedan. Kl 13 klev vi på SS Drottningholm, som är ett gammalt ångfartyg där vår vigsel ägde rum. Samma båt, samma tid och samma rutt. Vi pratade lite med kapten Johansson, tyvärr var det inte han som körde oss sist – men det gjorde inget. Han bjöd på fika och berättade både om båten och sej själv. På ditvägen stod vi länge i fören och mindes ceremonin. Såååå mysigt! Vi kan verkligen rekommendera att gifta sej ombord på den här båten.

Väl framme på Drottningholm klev vi av och letade efter en plats att äta vår medhavda picknick. Det var ganska mulet och vi var rejält hungriga, så det blev inte mer romantiskt än på en bänk framför Slottet. Vi hade med oss sallad, bröd och bubbel. Förra gången var vi bara av några minuter för att ta bröllopsbilderna på bryggan. Men nu satt vi i lugn och ro framför slottet och skålade i regnbågsbubbel (True Colours), trots att man inte får dricka alkohol på offentliga plats. Vissa regler får man rucka på lite ibland och det var bara små poccoloflaskor  🙂

När vi ätit klart gick vi runt i den fantastiska parken som är enorm! Vi hittade en plats nere vid dammen där vi la oss i skuggan under ett träd och myste en stund. Klockan 16 gick båten tillbaka och då var kön rejält lång med alla som skulle tillbaka. På tillbakavägen pratade vi ännu mer med kaptenen och jag fick komma upp på den minimala bryggan och se hur det såg ut där. Kapten Johansson berättade att han på vintrarna kör lastfartyg i bla Karibien. Väl tillbaka vid Stadshuset bytte vi kontaktuppgifter, så nu kan vi hitta honom vart än i världen han befinner sej.

Efter båtturen gick vi till biograf Sergel. Nu skulle det bli bio! Efter inköp av den största godispåse på väldigt länge satt vi oss på plats i salongen och Mamma Mia spelades upp för oss. Så himla bra! Mina favoritlåtar, både kända och mindre kända. Efter bion var vi överens om att denna faktiskt är bättre än den första. Här får man lite mer bakgrund till allt som hände i ettan. Rekommenderas!

Efter filmen gick vi till ett hamburgerställe som Martin haft ögonen på ett tag. Barrels – Burger and Beer ligger på Smålandsgatan och serverar ”riktiga” hamburgare. Jag hade ätit så mycket godis under filmen att jag knappt orkade äta någon middag, men tog iaf en liten hamburgare och den var faktiskt himla god!  Däremot var deras cola inget vidare.

Efter maten gick vi långsamt Strandvägen och hela vägen bort till Grönan. Efter vigseln satt vi på Strandbryggan, men den passerade vi bara den här gången. Däremot var vi på Grönan på vår första bröllopsdag och vi gillar att bara gå runt där, så det gjorde vi igår också. Vi kom inte dit förrän efter 21, men det var ändå tjockt med folk som fortfarande njöt av den varma sommarkvällen. Efter en stund tog vi Djurgårdsbåten över till Gamla Stan och pendeln vidare hem till Tumba igen.

Vi hade en så otroligt mysig dag. För oss är det viktigt att fira det som går att fira, hur litet det än är. En bröllopsdag är ju kanske inte så liten… tvärtom faktiskt – för oss är det stort. Ingen av oss trodde ju att vi skulle gifta oss. Så vi fortsätter att fira våra särskilda dagar. Vatten är ett stående tema för våra bröllopsdagar, så nu får vi börja fundera på vad vi ska hitta på nästa år. Förslag mottages gärna  🙂

 

Att gå ifrån hem och hus

Att gå ifrån hem och hus

Jag tänker på bränderna som härjar i Sverige och dem som måste lämna sina hem. Hur tänker man när det verkligen är allvar? Vad tar man med sej om man bara har ett par timmar på sej att packa ihop ett helt hem? Vad saknar man mest om man förlorat allt?

Jag är inte särskilt materialistisk och är inte särskilt fäst vid mina saker. Kanske beror det på att jag bott i ett land där man inte har något alls eller också är jag bara född sån. När vi hade första översvämningen i källaren förstördes över 50 fotoalbum. Då var jag lite ledsen och räddade det som gick att rädda. Idag kan jag se att det var bilder från när jag och barnen var små och min tid i Gambia som jag saknar mest. En del av bilderna från Gambia lyckades jag rädda, men många var förstörda. Det förstördes massor under den översvämningen, allt i källaren fick kastas – men det är bara bilderna jag saknar. Nu har jag scannat in mängder med gamla bilder som jag verkligen vill ha kvar och en del av barnens teckningar och lagt på en extern hårddisk – ett tips till er alla.

När jag bodde i Gambia var det flera familjer som förlorade hela sina hem i bränder. Då gick det ”rikslarm” bland alla vänner och bekanta att bidra med det man hade över; filtar, madrasser, kläder, och kokkärl. Äger man inte mer än kläderna man har på kroppen så är detta det mest nödvändiga i ett land som Gambia. Lite annorlunda mot hur vi tänker här – eller? Faktum är att jag känner en familj här i Sverige som också förlorade sitt hem i en brand och de valde att bygga upp ett helt nytt liv på en ny ort.

När Martin var 8 år flydde han från Polen och lämnade allt. Som 8-åring har man ju ändå lite leksaker och annat som man förmodligen inte vill göra sej av med. Han och föräldrarna fick lämna allt utom det som fick plats i deras bil. Det skulle se ut som de bara skulle på semester, så de kunde inte ens fylla bilen. Det skulle ta många år innan han kunde komma tillbaka till landet och då fanns förstås inte deras hem kvar. Allt var borta. Idag är han inte heller den som fäster sej vid saker och säger att det enda han saknade då var hans böcker och några mjukisdjur. Han har inga problem med att jag säljer av hela hemmet och gör mej av med det mesta. Jag trodde att det kanske skulle vara tvärtom…

Självklart beror inställningen till saker på vem man är. Vi pratade om vad vi skulle ta med oss om vi hade typ två timmar på oss att samla ihop det viktigaste och det slutade just i fotoalbumen, eventuella minnessaker, datorer, kameror och kanske sånt som det finns något värde i. Kläder, möbler, köksgrejer och sånt kan man ju köpa nytt. Till och med ett hus går ju att både bygga upp eller köpa ett nytt. Men bilder… nu finns de iofs på datorer, för min del både i bloggen och på instagram… men de gamla bilderna – dem vill jag ha med mej.

Börjar man fundera så är det inte särskilt mycket som faktiskt är viktigt. Att komma undan med livet i behåll är ändå det viktigaste av allt. Allt annat löser sej på nåt sätt, även om det är ett trauma och en jäkla massa krångel.

 

Stackars pälsbollen

Stackars pälsbollen

Jag älskar värmen som är just nu. Det är 28-30 grader varmt på dagarna och bara ca 35-40% luftfuktighet, precis som jag vill ha det. Det är därför jag föredrar Afrika framför Asien, den låga luftfuktigheten passar mej perfekt! Tyvärr är inte pälsbollen lika förtjust…

Vår hund Baileys är en 11,5-årig Borderterrier. Han tycker väldigt mycket om värmen och ligger gärna i solen så fort första solstrålen visar sej på våren. Men det kan alltså bli för mycket av det goda, som just nu. Baileys är alldeles olycklig och försöker på alla sätt att hitta svalka. Han ligger mest på en filt under ett bord på vår altan som ligger i väst-läge och har kvällssol. Där är svalt fram till lunch, sen blir det en bastu – ändå ligger han kvar och lider.

Bäst trivs han just nu i mina föräldrars pool. Där hänger vi så fort vi kan och kommande vecka blir det förmodligen varenda dag pga värmen. Martin har börjat sin semester och vi har inga direkta semesterplaner, så på det sättet passar det ju bra. Dagarna är ganska inrutade och följer numera det som är bäst på pälsbollen. Vi går upp hyfsat tidigt, går ut med Baileys redan vid 8, fixar lunch att ta med och åker till poolen. Där är vi några timmar, i huvudsak i vattnet med hunden. Sen hem, fixa middag till oss och vänta på att tempen ska gå ner lite så vi kan ta kvällspromenaden. Igår tog det sån tid att Martin och jag gick en promenad utan hund först, sen gick vi hem och hämtade honom och tog en kortare promenad till. Vad gör man inte för sin pälskling.

Det finns några saker man ska tänka på om man är hundägare i den här värmen. Hundar har känsliga tassar och kan få brännskador av varmt underlag. Känn med handen på marken, kan du hålla kvar den en längre stund  så är det ok för hunden att gå där. Men är det för varmt för din hand, så är det för varmt även för hundens tassar. Tänk själv hur det kan kännas att gå på ett trädäck eller i sand när det är riktigt varmt. Det där med hund i bil ska man inte ens behöva påminna om, men det kanske inte går att upprepa för många gånger… en bil blir varm! Väldigt varm!

Hundar blir lätt överhettade. En hund får aldrig lämnas ensam i en bil på sommaren, och tänk på att det även blir varmt i husvagn och husbil. Trots att det är tidig förmiddag, molnigt och knappt 20 grader kan det bli mycket varmt i bilen. Å nu är det betydligt mer än 20 grader!!! Tänk också på att även hundar kan bli solbrända, skydda med solstift runt nosen. Hundar blir snabbt uttorkade och behöver dricka mycket när solen steker, så packa alltid med mycket vätska. Ser du en hund i en bil som mår dåligt, så kan du i samråd med polis krossa rutan för att rädda hunden.

Våra dagar styrs alltså just nu av vår älskade pälsboll. Vi går upp tidigare för att ta ut honom på morgonen innan det blir för varmt och har alltid vattenflaskan åtkomlig för honom under promenaden. Vi har riggat med fläkt i vardagsrummet och ställer upp varenda fönster och dörr för att få in svalare luft. Vi hänger i poolen med honom och är mer än tacksamma över att han faktiskt gillar att bada. Å sen får vi hålla oss vakna lite längre på kvällarna så vi kan ta en kvällspromenad med honom. Vi gör allt vi kan för att han ska må bra.

Jag har sett många som fått påhälsning av hela igelkottsfamiljer som förstås också mår dåligt i värmen. Det är inte helt fel att ställa ut ett fat med vatten till både fåglar, igelkottar och andra smådjur. Nog för att vi ska spara på vattnet, men det är viktigare att vattna djuren än gräsmattan. När jag ändå är i farten så vill jag påminna om eldningsförbudet och be er att spara på vattnet. Tvätta bilen och vattna gräsmattan kan ni väl göra någon annan gång? Än så länge har vi tillgång på vatten, men hur länge? Resursen är inte oändlig…

Ha en härlig sommardag!

 

 

Bröllopstrassel – men dagen blev perfekt!

Bröllopstrassel – men dagen blev perfekt!

För två år sedan hade äntligen alla pusselbitar fallit på plats. Allt som kunde gå fel eller trassla, hade verkligen gått fel och trasslat. Men till slut  stod vi äntligen med allt klart och väntade bara på den stora dagen. Vår bröllopsdag!

Den 23/7 2015 friade Martin till mej och jag blev totalt överraskad. I 7 år  hade jag vidhållit att jag inte tänkte gifta om mej, men sakta svängt i frågan… Men jag hade inte sagt något, inte ens hintat… tror jag… Så när Martin gick ner på knä i solnedgången på stranden på Öland, trodde jag att han ramlade… tror ni att jag har fått höra det några gånger  🙂

Självklart sa jag JA! Å sedan började planeringen, vi ville gifta oss på dagen ett år efter frieriet. Bröllopet skulle bli litet, bara vi, mina barn och våra föräldrar. Sen skulle vi åka på bröllopsresa och efter den ha fest med bröllopstårta och allt.

Det första som trasslade var namnet. Jag vill ha kvar mitt efternamn bla eftersom barnen heter det. Martin ville inte ha sitt efternamn, så det enklaste var förstås att ta mitt – men det fick han inte eftersom mitt är ett ingift efternamn och den delen av familjen inte gick med på att han skulle få ta namnet. Så det blev till att leta namn och det var jättesvårt! Vi gick igenom den svenska ordlistan, engelska, latinska och sedan tog vi hjälp av två av språken i Gambia, först Wollof och sedan Mandinka och där hittade vi det och fick godkänt efter nästan ett halvårs letande. Det var ju inte förrän namnet var på plats som vi kunde beställa papper för hinderprövning, vigselintyg och boka bröllopsresan. Så det stressade lite kan man väl säga. Martin bytte alltså innan bröllopet, jag la sedan till hans namn efteråt.

Klänning hade jag redan. För flera år sedan hittade jag en helt ny klänning i vår seconhandbutik för bara 30 kr! En kompis hjälpte mej att lägga upp den lite, det var det enda som behövde göras. Smycken till klänningen var också enkelt, självklart skulle jag ha Caroline Svedboms smycken, frågan var bara i vilken färg. Caroline gav olika förslag och vi bestämde att de skulle vara ljust rosa med lite vitt. Nu skulle de bara tillverka också… Men det var gott om tid. Å jag hade ju redan en vigselring, det var samma som förlovningsringen för enkelhetens skull. Jag älskar min ring som jag designat och en kompis tillverkat.

Vår klädsel och de där små detaljerna löste sej enkelt och snabbt. Det var värre med platsen för vigsel och det viktigaste av allt; vigselförrättare! Ingen i hela Stockholm kunde viga oss och paniken var nära. Vi ville gifta oss på en skärgårdsbåt, men man svarade varken på mina mail eller telefon… det närmade sej maj och vi var lätt stressade kan man väl säga. Så fick vi tips om en vigselförrättare i Tyresö, kontaktade henne och hon sa ja trots att hon redan hade en vigsel den dagen – men en timme senare.

Till slut klev jag ombord på den där båten och pratade med personalen och på så sätt fick vi klart med allt. Å då… var alla vigselpapper borta! De första papperna kom bort på vägen mellan oss och vigselförrättaren, andra omgången fick vi fel papper – det dök upp ett dödsbevis på en kvinna i Finland istället… När vi väl fick rätt papper vågade vi inte skicka dem för nu håll tiden på att rinna iväg, så sonen lämnade över papprena personligen.

Till slut hade vi alltså ett namn, en plats för vigseln, alla papper, kläder, smycken, brudbukett och bröllopsresan var bokad. Nu kunde vi äntligen pusta ut och bara vänta på att dagen skulle komma. Så skönt! Ingen stress, bara njuta av den stora dagen.

23/7 2016 var det dax! Jag tog min lilla packning och blev skjutsad till Jenna som skulle hjälpa mej med hår och makeup. Johan som skulle vara med som fotograf hela dagen kom dit efter en stund. Under tiden lämnade Martin hunden till hundvakten, hämtade min bukett och klädde om. När jag var färdig åkte Johan och jag och hämtade Martin och drog in till Stadshuset. I Stadshusparken tog vi bilder, till alla turisters stora glädje. Vi mötte upp barnen, föräldrarna och Monica som skulle viga oss och klev ombord på M/S Drottningholm. Längst fram i fören hade man gjort ordning åt oss, det var strålande sol och klarblå himmel – helt perfekt! Överraskade turister hängde över avspärrningen för att få bilder  🙂

Där i solen gav barnen bort sin mamma till världens bästa man. När det var dax för bröllopskyss fick kaptenen på båten något slags kärleksryck och la sej på båttutan så hela Drottningholm vaknade. Där på bryggan tog vi bilder och på båten fick vi sedan lunch. Det blev bröllop till slut. Det var många gånger som jag faktiskt inte trodde det… Det var så många hinder och så mycket trassel att jag tänkte att det kanske inte var meningen att vi skulle gifta oss. Men trots allt trassel så blev dagen perfekt och jag minns den med värme, precis som man ska minnas en sån stor dag. Man ska bara vara prinsessa och njuta helt och hållet av dagen, inte ett moln ska finnas.

Nu är det många som inväntar sin stora dag och jag hoppas att även de ska njuta av sin stora dag precis som vi gjorde. Jag som inte skulle gifta mej igen… Om några veckor firar vi två år som gifta, undrar hur vi ska fira det?

 

Kan vi inte bara se varandra som människor?

Kan vi inte bara se varandra som människor?

 

Jag har funderat på det här som hände efter matchen mellan Tyskland och Sverige i lördags. De flesta av oss är överens om att det gick för långt. De flesta av oss är också överens om att något måste göras. Om bara ett par månader är det val här i Sverige, då kommer vi få se hur illa det faktiskt är…

Jag är svensk men ser kanske inte särskilt svensk ut. Jag får ofta ett förvånat”really” till svar när jag är ute och reser och säger att jag är från Sverige. När jag var liten fick mina föräldrar frågan om jag var adopterad, detta trots att mina föräldrar också är ganska mörka. Jag är alltså svensk och numera gift med en polack, fast han är ju svensk medborgare sedan massor med år. Han pratar svenska utan brytning och ser nog mer svensk ut än vad jag gör. Ändå kände han sej tvungen att byta namn. Från början valde han att bara göra om sitt tilltalsnamn till svensk stavning, men när vi gifte oss bytte han stavning även på sitt mellanman och bytte efternamnet helt. Plötsligt fick han massor med jobbförfrågningar, med gamla namnet var det rätt hopplöst. Om det berodde på namnet vet vi ju förstås inte säkert, men man kan ju undra…

Mina kusiner är adopterade från Indien. Det ser man förstås eftersom de är lite mörkare i hudfärgen än en vanlig svenne. De har varit här sedan de var några månader gamla, pratar förstås svenska och har svenska namn. Mina kusiner har alltså varit i Sverige längre tid än min man, men det är dem man skriker glåpord efter och säger att de ska åka hem. Vart i hela friden ska de då ta vägen? Sverige är ju hemma! I många fall är mina kusiner mer svenska än vad jag är, de är bla mer noggranna med svenska traditioner än vad jag någonsin varit.

Jag glömmer ofta bort att mina kusiner är födda i ett annat land och att vi inte ens har biologiska släktband. Vi kan sitta och jämföra arv, symptom och diagnoser och prata om vår farmor/mormor och se likheter, ända tills vi kommer på att vi  faktiskt inte har några blodsband och inte kan ha samma arvsanlag. Vi har aldrig sett någon större skillnad på oss. Jag blir tex brunare än min ena kusin, till hennes stora irritation. Vi ser oss som människor. Vi grupperar oss inte efter bakgrund eller hudfärg, vi är bara vi.

En del tycker alltså att varken mina kusiner eller min man ska vara i Sverige pga deras bakgrund. Bara för att de är födda i ett annat land så ska de diskvalificeras som svenskar, trots att de varit här nästan hela sitt liv. De har inte begått något brott eller på annat sätt misskött sej, de är bara födda i ett annat land. Precis som både Zlatan och Drottning Silvia har de rötterna utanför Sverige (Zlatan är dock född i Sverige) och ska då heller inte ha rätten att bo här och inte heller ta del av våra svenska förmåner. Detta trots att de skött sej och betalat skatt hela sitt vuxna liv, de är ändå fel i vissas ögon pga av sin bakgrund. En svensk däremot som begått brott och lever på samhället är helt ok. Vad är det för logik?!

Kan vi inte bara börja se varandra som människor! Skit i vart vi kommer ifrån och hudfärgen vi har, det är inte det som är viktigt. Det viktiga är att vi är bra människor som gör så gott vi kan och är schyssta medmänniskor. Ursprung och hudfärg säger ju ingenting om vem vi är, förutom på ett ungefär vart på jorden vi är födda, och vad spelar det för roll! Att kalla varandra för skällsord och på andra sätt kränka varandra pga ursprung är ju bara så dumt! Vi är alla människor och när vi börjar behandla varandra som vi själva vill bli behandlade kanske det kan börja hända något.

Jag vet inte hur vi ska komma till en total acceptans och respekt människor emellan, jag vet bara att man måste börja där man själv står. Jag gör så gott jag kan och har försökt ge mina barn samma värderingar som jag själv har och samtalar med mina vänner. Ändå ser jag ju hur de påverkas av andra yttre faktorer och media (särskilt sociala medier) och det enda jag kan göra är att påminna dem igen och igen om det jag tycker är rätt: Att vi alla bara är människor och att vi ska sträva efter att vara så schyssta mot varandra som möjligt. Det enda som är viktigt.

I eftermiddag hoppas jag förstås att Sverige ska vinna mot Mexico, men om det nu inte blir så – så hoppas jag slippa se samma efterspel som i lördags. Jag hoppas att vi lärt oss något  iaf, och hoppet är ju som bekant det sista som dör hos människan – oavsett var man kommer ifrån.

 

Lite anti-midsommar…

Lite anti-midsommar…

Midsommarafton. Smaka ordet. Vad betyder det för just dej? När jag var liten betydde det att vi var i paradiset på Öland. Vi var med på resning av midsommarstången och lekar på Lammet & Grisen, alla var fint klädda och solen sken alltid. Numera betyder det något helt annat…

Jag firade midsommar ”på riktigt” fram tills jag var kanske 15 och då var det alltid på Öland. När livet tog mej ut i världen föll firandet bort på något sätt. Några år innan barnen föddes var jag mest utomlands och firande inte alls. Jag minns att vi var hos en kompis i Mexiko City en midsommar och hade med oss sill, men jag kommer inte ihåg att vi åt den…

Så föddes barnen och jag försökte att skapa någon slags tradition igen, då återigen med Öland som bas. Jag blev ensam och då blev Öland än mer nödvändigt, det är där jag är trygg och barnen älskar det. Men vi fick aldrig tillbaka den där midsommarkänslan, det föll platt på något sätt och sedan dess har både midsommar och nyår mest varit en plåga. En dag som man (jag) helst glömmer bort och sopar under mattan.

Jag har alltid längtat efter ett firande med massor med folk, vänner och vänners vänner. Vuxna och barn som umgås, äter gott och skrattar. Så har jag firat kanske två gånger sedan tonåren, jag älskade det! Jag har försökt att bjuda in, men alla är ju så upptagna och har redan sina traditioner. Jag har försökt att bjuda in mej, men inte fått något gehör. Å detta gäller alltså både för nyår och midsommar. Jag resignerade till slut och fick helt enkelt tugga i mej att det var så här. Ingen vill ha oss där. Med ungarna var det iaf vi tre och oftast även min föräldrar, men hur skulle det bli när barnen flyttat ut och var iväg på sitt… då skulle jag alltså bli helt ensam.

Martin blev räddningen! Han stormade in i mitt liv och jag var två igen. Tyvärr förde han inte med sej något firande med kompisar, han hade inga traditioner han heller. Men nu var vi två. Jag tyckte inte lägre att det var en plåga. Visst är det tråkigt att inte tillhöra någon slags gemenskap, jag hoppas ju fortfarande. Till vidare firar vi genom att inte fira… idag sitter jag mest och skriver ikapp, Martin ska jobba/plugga och som midsommarmat blir det sushi. Barnen är iväg på sitt, de har det bra. Jag är inte ensam, jag har det bra.

Regnet smattrar på rutan och det är typ 10 grader varmt ute. En riktigt svensk midsommar alltså  🙂

 

Gambias två årstider och enkel hjälp

Gambias två årstider och enkel hjälp

Solen har skinit över Sverige konstant i nästan två månader nu och det har varit härligt medelhavsvarmt. I love it!!! Så här vill jag ha det 12 månader om året, jag har inget behov alls av de andra årstiderna. Jag menar det verkligen.

När jag säger att jag älskar värme och gärna har 25-30 grader varmt året om, brukar folk säga ”om du hade det jämt så skulle du snart tröttna på värmen och solen”. Men jag har ju faktiskt bott så… det var ju knappast vinter och snö i Gambia när jag bodde där. Det var runt 30 grader och sol varenda dag och jag tröttnade inte en enda sekund på det.

I Gambia skiner solen året om, även under regnperioden. Den svenska turistsäsongen är mellan oktober – april, engelsmännen är lite mer toleranta och kör faktiskt hela året även om det inte är så många turister där under vår sommar. Juni-augusti är rätt tuffa månader för gambierna, regnet bokstavligen öser ner och slår sönder allt. Mellan skurarna skiner solen, de är fuktigt och väldigt varmt. Har man ett enkelt hus, som de flesta har, så läcker det genom taket om detta inte blåser bort och väggarna regnar sönder.

För ett par år sedan fick vi nödrop från Smile och familjen som bor längst med Gambiafloden. Taket hade blåst av och allt som fanns inne i huset riskerade att förstöras av regnet. Det man oroade sej mest för var barnens skolböcker, det som är mest värdefullt för den som inte har en självklar utbildning. På några timmar hade vi samlat ihop tillräckligt med pengar för ett nytt tak och en överföring gjordes till vår goda vän Linda som bor där. Linda hjälpte snabbt Smile att fixa ett nytt tak av god kvalitet som genast kom på plats. Det mesta i huset kunde räddas och barnens skolböcker var intakta. Något år senare besökte vi byn och taket visades stolt upp, det gamla trasiga taket tjänstgjorde numera som staket runt huset för att hålla djur borta  🙂

Under regnperioden är det rätt mycket mygg, då är malariarisken som störst och det är även vanligt att man får mask i magen. Första året som vi kände Smile gav vi honom pengar för att köpa myggnät inför regnperioden. Detta var 2013 och sedan dess har ingen i familjen haft malaria, förr drabbades minst en familjemedlem varje år och dog av sjukdomen. Näten kostar 75 kr, en ganska lite summa som alltså räddar liv.

Ungefär samtidigt som vi köpte näten klagade Smile på att magen kändes konstig, som att den rörde sej… det visade sej att flera i familjen hade mask i magen, så vi samlade återigen ihop pengar och köpte medicin till hela gänget. För 800 kr kunde hela familjens 11 personer få behandling och sedan dess har de varit friska. Masken tar all energi och gör att man inte tillgodogör sej någon näring alls och kroppen blir då mer mottaglig även för andra sjukdomar. När familjen blev fri från mask kunde de äta upp sej lite och stå emot en massa annan skit också.

I december åker vi tillbaka, den här gången mest för att bara lata oss i solen – men vi åker självklart upp till byn också. Den här gången ska vi försöka få med oss solcellslampor så att barnen kan läsa läxorna inomhus på kvällen. De ska vara av god kvalité, med ett vitt ljus – inte gult och hålla laddningen länge. Jag vet inte var vi ska få tag på dem eller vad de kostar, men det visar sej. Vill du hjälpa oss går det bra att swisha en slant till oss, maila till marlenerinda@gmail.com så får du swishnumret. Och vill du följa med till byn går det också bra, bara boka in din resa med Ving. Vi är där 28/12 – 11/1 och bor på Sunset Beach. Kom dit samtidigt så kan du följa med till byn och vara med om ditt livs upplevelse.

Har man en gång varit i ett land med riktigt fattiga människor och faktiskt pratat och umgåtts med befolkningen, då blir man förändrad. Man får en riktig käftsmäll och inser ganska snabbt vad som faktiskt är viktigt på riktigt. Inte är det saker, snyggaste bilen eller coolaste kläderna, det är ett som är säkert. Frågar man våra vänner så är det hälsan, den går alltid först i alla lägen. Sen är det mat för dagen, tak över huvudet och kläder på kroppen. Har man bara dessa fyra så är man rik. Värt att tänka på.

Just nu regnar det här i Sverige, ett varmt regn som gör att det doftar sommar ute. Om någon vecka börjar regnperioden i Gambia, den andra av Gambias två årstider. Jag skulle gärna ha bara två årstider här också, sommar och lite mindre sommar 2-3 månader om året, iofs med mycket regn, men det behöver man iaf inte skotta bort och knäcka ryggen på.

Som sagt; 28 december drar vi – du hänger väl med?

 

Vad skulle ditt sommarprat handla om?

Vad skulle ditt sommarprat handla om?

Idag avslöjas årets sommarpratare och jag kommer att vara på plats på pressträffen som även sänds i radion kl 13.00. Igår fick jag frågan om vad mitt sommarprat skulle handla om. Det finns flera svar på den frågan  🙂

Ett ämne som jag gärna skulle prata om är min tid i Afrika och hur bortskämda vi faktiskt är i Sverige. Hur det är att leva tillsammans med människor som är stolta över att de har fyra väggar och kan ställa mat på bordet iaf en gång om dagen. De är tacksamma över att alla barnen i familjen kan gå i skolan och få en utbildning. Detta skulle jag gärna prata om och dela med mej av. Jag blev en helt annan person och fick helt andra värderingar efter min tid i Gambia.

Å jag tror att det var detta som gjorde att jag klarade av mitt andra ämne, nämligen att livet inte blir som man tror eller drömmer om – men att det kan bli bra ändå. Jag gifte mej ung i tron att jag skulle vara gift med samma man resten av livet, allt annat var otänkbart. Jag var inte en sån som skiljer mej… trodde jag… Jag hade också en dröm om två små söta barn som skulle göra familjen  komplett och vi skulle alla leva lyckliga tillsammans. Det blev två små söta barn, men de var väldigt sjuka. Jag skilde mej när barnen bara var 3 resp 4,5 år och där gick drömmen i kras. Jag hade misslyckats. Dessutom sprang jag in i den berömda väggen och orkade inte ens resa mej ur sängen en dag. Skild, sjuka barn, sjuk själv och pank. Inte riktigt vad jag drömde om.

Men jag hade egentligen allt jag behövde, allt det som Afrika lärt mej. Jag hade ett hem, vi hade kläder på kroppen och flera ombyten, vi hade mat på bordet flera gånger om dagen och barnen fick den vård de behövde och kunde gå i skolan och få en utbildning. Allt det som är grundläggande och det enda som egentligen är viktigt. Efter några år kom även kärleken tillbaka i mitt liv och vår familj blev återigen komplett. Inte som jag hade tänkt eller drömt om, men minst lika bra.

Mitt sommarprat skulle alltså i botten handla om värderingar och att man klarar mer än man tror. Att det man tror är viktigt, kanske egentligen är ganska oviktigt och att man nog inte ska planera så mycket. Livet blir ändå aldrig som man tänkt… mitt blev faktiskt bättre  🙂

Vad skulle ditt sommarprat handla om?