Browsed by
Etikett: Familj

Lyxiga dofter till Mamma

Lyxiga dofter till Mamma

*** I samarbete med Livehome.se***

På söndag är det Morsdag och det är dax att uppvakta mamma lite extra. Jag som mamma hoppas förstås att jag är uppskattad flera dagar på året, men lite extra uppmärksamhet skadar inte 🙂

Jag antar att de flesta mammor är som jag, iaf när det gäller hemmet. Man vill ha ordning, lugn och det får gärna dofta gott och fräscht. Jag vill ha svaga dofter, gärna så där så man bara förnimmer det. Gärna av nyregnad skog, eller av blommande syrener – men inte för starkt, bara en antydan.

I sovrummet skulle jag vilja ha en sk aroma diffuser som lixom ångar ut doften och samtidigt återfuktar luften. Livehome.se har jättesnygga, äggformade diffusers i olika färger som rent ut sagt är skitläckra! En aroma diffuser används tillsammans med essentiella oljor. Man väljer sin doft, häller i en till tre droppar olja i vattenbehållaren samt vatten – det är allt! Sen sprejas doften ut som en svag dimma. Du väljer själv hur länge diffusern ska vara igång, om du låter den vara så stängs den av automatiskt efter 7-10 timmar.

Min favoritdiffuser är tillverkad i glas. Den sprider inte bara en härlig doft utan skiftar även i sju olika färger. Om man inte vill ha den helvit alltså, man gör som man vill. Den finns också marmorfärgad, den ni ser på bilden högst upp. Visst är den fin!

Doft är väldigt personligt. Jag vill gärna ha svag doft av tex vanilj, du kanske vill ha en stark av blommande liljekonvaljer. Jag har doftpinnar i trappen som står i min favoritolja så det ska bli en god doft i hela huset. Till diffusern används eteriska oljor, de kan göra oss pigga eller lugna, lite beroende på vad vi väljer. Livehome.se har mängder med oljor, alla färgmarkerade beroende på vad man är ute efter tex blå för uppfriskande doft, grön för havsdoft, rosa för sensuella dofter och blå för lugn.

Just nu har Livehome.se kampanj på min favoritdiffuser och de skickar den redan idag om du beställer direkt. Men du hinner förstås inte få den före Morsdag, det löser du med ett hemmagjort kort och en bukett blommor som får stå för doften så länge 🙂

Ha en fin Morsdag!

Cancerhelvetet knackar på

Cancerhelvetet knackar på

Så kom den objudna gästen även till oss. Den attackerade från flera håll dessutom. Jag pratar förstås om cancerhelvetet.

Som ni säkert har förstått så händer det saker runt om oss som är svåra att prata om. Av respekt för berörda tänker jag inte prata om dem utan om mej och mina tankar. Hur är det att stå lite snett bakom en cancerdrabbad? Vilka tankar har jag och vilka åtgärder tänker jag själv ta. Cancergenen kanske även finns i mitt blod, högst troligt faktiskt. Hur orolig är jag?

Cancer gör inte skillnad på någon. De bryr sej inte om ifall du är fattig eller rik, ung eller gammal, tjock eller smal, vit eller svart, man eller kvinna, lång eller kort, religiös eller ateist. Den kör lixom bara på och förstör. Vi har haft sjukdom runt oss hur många år som helst, även cancer har funnits där. Både min morfar, moster och kusin har drabbats – men det har varit smått diffust eftersom de alla bor så långt bort och jag träffar dem inte i min vardag. Bekanta har också drabbats, bla Pamela och Lotta som pratar öppet om sin sjukdom och även skrivit böcker om hela resan. Ett stort tack till dem måste jag passa på att säga, de ger stort hopp om att även vår resa ska gå bra.

Jag har nästan alltid haft allvarlig sjukdom i vardagen och är ganska konkret, kall kanske en del skulle kalla mej. När jag fick beskedet den här gången konstaterade jag faktum och gick vidare därifrån. Två personer i min närhet skulle från och med då få besked om operation, behandlingsform och en massa annat. I det läget syns inget utanpå och som närstående är det inte mycket man kan göra. Operationsdagen kommer och nu vill alla snabbt veta hur illa det är, har cancern spridit sej, vad händer? Några veckor senare kommer lugnande besked, cancern har inte spridit sej, man har fått bort allt tror man, nu ska såret läka och sedan ska en dosa opereras in i armen och cellgifter väntar.

Alla har hört talas om cellgifter, men vad innebär en sån behandling egentligen? Man googlar, pratar med tidigare cancerpatienter och försöker få fram så mycket info som möjligt. Våra närstående tar mängder med prover och provar ut peruk – nu börjar man förstå att detta händer på riktigt. Man går från något slags vaccum till verklighet. Var tredje vecka ska gifter pumpas in i kroppen. Jag läser att det känns värst 5-7 dagar efter behandling, men det verkar inte stämma med verkligheten i vårt fall. Illamåendet kommer helt plötsligt vid en promenad efter bara ett par dagar.

Alla tappar inte håret, men om man gör det så börjar det efter ungefär två veckor. Man kan be om en kylmössa för att försöka minska håravfallet, men vet inte om någon av dem gjort det. Frågan poppar upp i mitt huvud ”Hur mycket bryr jag mej om mitt hår?” Brösten har jag redan tagit ställning till, kvinnlighet sitter inte i brösten har jag redan konstaterat – jag tog ju bort min E-kupa alldeles frivilligt. Men hur är det med håret? Jag har inget svar på det än faktiskt. Trodde inte att jag brydde mej så mycket, men jag vet faktiskt inte. Kvinnlighet bryr jag mej inte så mycket om och mitt hår växter otroligt snabbt, så jag borde inte bry mej om något så ytligt.

Så här två veckor efter första behandlingen märks inte så mycket mer än att det finns en genuin trötthet som bara anfaller utan förvarning. Ungefär som min egen trötthet, men i mitt fall har det ju en helt annan orsak. Men jag kan ändå förstå hur det känns att bara säcka ihop, när man inte vill något annat än att vara med och vara pigg.

Att stå brevid utan att kunna göra något ger en mängd funderingar. Cancern finns runt mej, från flera håll – hur gör jag för att hålla den borta från min kropp? Har jag genen? Har jag gått på alla kallelser som jag borde? Hur ska jag agera? Självklart finns inte alla svar, men en del. Jag har inte gått på alla undersökningar som jag borde, mammografi har jag gjort, cellprover har jag däremot inte gjort på ett tag. Jag glömde helt enkelt bort det. Senaste kallelsen sitter på kylen, den ska jag ta tag i nu. Sen ska jag också be att få göra ett gentest och se om genen för cancer finns även i mej. Gör den det så vidtar jag åtgärder direkt!

Men cancer kan ju sätta sej på så många ställen, kan man kolla alla? Jag tror inte det? Bröst, livmoder och hud är väl typ det som går att kolla hyfsat enkelt. Tarm, strupe och annat blir ju lite knepigare. Man får väl helt enkelt kolla det man kan och sköta sej så gott man kan. Å då kommer vi till solandet… jag älskar ju solen. Å jag tycker att jag har koll och har redan tagit bort flera märken som det inte varit något i.

Många funderingar blir det. Cancer har som sagt funnits i min närhet förut, även om den blev mer påtaglig nu. Man vet bara något om det man har just nu, det gäller att leva nu. Att skjuta upp saker är en väldigt dum idé, man vet aldrig vad som händer. Så det är där vi står just nu, med cancern som oinbjuden gäst och vardaglig följeslagare. Vi får helt enkelt göra det bästa av en grisig situation. En situation som vi faktiskt inte är värda eller önskar någon annan. Men som sagt; cancerhelvetet bryr sej inte om vem man är, den frågar inte om lov – den bara ockuperar.

Så nu vet ni varför jag kanske inte är lika öppen som jag brukar, varför jag pratar i gåtor och inte berättar allt. Det kanske kommer en dag när jag berättar om vilka som drabbats, kanske inte – allt beror på dem. Tills dess får ni nöja er med mina tankar och resonemang, och min väg genom gentester, resultat och beslut. Och tills dess vill jag veta hur ni resonerar. Om ni omgavs av cancer, skulle ni göra gentestet? Vill ni veta om även ni har cancergenen? Ni kanske redan tagit ställning och gjort testet? Hur tänker ni kring hår, bröst och kvinnlighet?

Och en uppmaning till er kvinnor! Gå på de kallelser ni får för mammografi och cellprover! Ni män; ta PSA-provet även om det känns obehagligt. I Sverige har vi ändå de här förmånerna, utnyttja det!

Ta hand om er!

Eurovision med tjocka släkten!

Eurovision med tjocka släkten!

Jag antar att vi var ganska många som tittade på Eurovision igår. Jag tycker det är kul med Melodifestivalen och följer alla delfinaler så gott jag kan, även om jag skulle föredra att bara ha ett enda program – som det var förr. Eurovision i maj är en liten högtidsstund som jag inte gärna missar och jag följer poängen med spänning. Igår var det ju riktigt spännande!

Till finalen av Melodifestivalen och kvällen för Eurovision bjuder vi gärna in familj och vänner och dukar upp med något gott att äta och dricka. Ingen ska behöva sitta ensam, är vår filosofi. Igår var det dock lite annorlunda, familjen var inbjuden som vanligt – men pga utebliven ork avstod vi från att bjuda in vänner. Jag är inte helt ok just nu och inte alla i familjen heller, ibland får man helt enkelt prioritera även om det känns tråkigt.

Martin fixade mat halva dagen. Vi bjöd på korv och kycklingspett, potatissallad och sallad. Första rabarbern skördades och av detta blev det en rabarberpaj, som vi passade på att göra ett recept av (kommer på onsdag i duifokus.se tror jag). Det var inget överflöd, men alla var mätta och belåtna när vi ätit färdigt. Det härligaste var att vi kunde sitta ute hela kvällen utan att frysa det minsta lilla. Vår familj är inte så mycket för just Eurovision, så de kom och åt med oss – men åkte sedan hem till sitt.

Martin och jag plockade av och kröp sedan upp i soffan för att i lugn och ro se alla bidrag och sedan följa den otroligt spännande omröstningen. Herregud så spännande det var! Bestående intryck av året Eurovision var dock att Madonna sjöng falsk och minen när stackars John fick höra publikens poäng. Usch vad jag tyckte synd om honom i det ögonblicket. Vilken besvikelse!

Det bästa igår var att hela familjen samlades, det var länge sedan. Alla trivdes, skrattade och umgicks på ett lite annat plan än tidigare. Det är svårt att förklara, men det kändes lite extra bra igår, lugnare och hjärtligare på nåt så sätt. Alla familjer har sina bekymmer och hemligheter, vår är inget undantag. Jag pratar om det mesta, men en del måste jag hålla för mej själv. Så är det nog för alla som bloggar eller är aktiva på sociala medier. Jag förskönar inte min tillvaro, men jag berättar inte allt.

Gårdagen kan jag leva länge på och jag hoppas att sommaren bjuder på fler såna stunder. Jag är helt slut idag, men det var det värt!

2-3 dagar räcker!

2-3 dagar räcker!

Två gånger om året åker Martin iväg med jobbet några dagar och det tycker jag är jätteskönt. Jag gillar att skrota runt ensam utan att ta hänsyn till någon annan än mej själv. Nu har han varit borta sedan i torsdags och nu räcker det!

För ungefär 12 år sedan avskydde jag min ensamhet. Efter 10 år som ensamstående morsa och mängder av ensamma kvällar och helger (förutom barnen förstås) så var det mest förenat med stor ångest att sitta där när barnen hade somnat eller var hos sin pappa. Det var så Baileys kom in i bilden, vår hund alltså – inget annat 🙂

2007 flyttade pälsbollen Baileys in hos oss, bla för att minska min ensamhet och lära barnen ansvar. Han har betytt allt! Den stackars hunden har många liter tårar i sin päls… Med Baileys kom promenaderna, glädjen, myset och goset. Att sitta där och peta i hans päls är ren terapi. Ensamheten blev inte alls lika tung, även om den fanns kvar.

Men så trillade Martin ner från ingenstans och helt plötsligt var jag inte ensam längre. Det var såååå konstigt! Jag hade redan accepterat att bli gammal och leva ensam resten av livet, trots att jag bara var 38 år. Men det kanske är så att när man accepterar sin situation så händer något? Så var det iaf för oss båda.

Han flyttade in hos oss nästan direkt, vi jobbade tillsammans och träffades 24/7 – vilket var helt fantastiskt och underbart. Så hade vi det i 6 år innan han sadlade om och fick ett annat jobb. Jag blev ensam på dagtid och trivdes med det, barnen flyttade och Baileys och jag skapade nya rutiner. Jag upptäckte att jag trivdes med den frivilliga ensamheten och utnyttjade dagarna till max med precis vad jag ville. Det gör jag fortfarande.

Så började Martins jobbresor, jag hade ingen aning om hur det skulle vara att sitta där ensam igen i flera dagar men upptäckte rätt snabbt att det var så otroligt skönt! Inte att Martin var borta, utan att jag kunde göra precis vad jag ville under några dagar. Det kan jag förstås göra med honom hemma också, men det blir ändå på ett annat sätt. Ni fattar säkert vad jag menar. Det passar mej alldeles utmärkt att han åker iväg några dagar ett par gånger om året, dagar då jag knappt pratar med någon ens. Jag stänger nästan in mej och går bara utanför dörren när Baileys ska ut.

Så i torsdags var det dax för vårens resa. Jag började med att städa, i min takt! Både torsdag och fredag gick åt till att plocka, tvätta, putsa och feja. Mellan plockandet har jag jobbat vid datorn och fått massor. Dagarna är en sak men det är nätterna som är bäst! Att gå och lägga sej när man vill, ta med hunden upp och sova utan öronproppar! Jag har sovit som en stock 7-8 timmar per natt och verkligen sett fram emot att få gå och lägga mej varje kväll.

Men nu räcker det! Nu har jag varit ensam tillräckligt länge, nu får han komma hem! 3 dagar räcker, igår började jag få nog. Nu vill jag ha hem min snarkofag! Nu har jag fått mina ensamma dagar och vill ha sällskap igen. Inte för att jag har tråkigt utan för att jag helt enkelt saknar honom. Han den där 2-metersmannen som snarkar så rutorna skallrar, fyller en tvättmaskin med bara 3 plagg och dräller raklödder runt hela handfatet. Nu får han komma hem!

Nu har jag pysslat klart för den här gången. Nu vill jag bara krypa upp hos farsan Baloo och mysa. I höst får jag nya ensamma dygn, just nu ser jag inte fram emot dem – men jag vet att jag gör det när det närmar sej. Jag har det bästa av två världar just nu, till skillnad från förr. Ofrivillig ensamhet är förgörande, frivillig ensamhet är avkopplande. Jag är alltför medveten om skillnaden…

”Jag vill nog inte ha barn”

”Jag vill nog inte ha barn”

Innan jul hamnade jag i samtal med 4-5 kvinnor i 30-årsåldern. Jag var den enda som var lite äldre och som hade barn. En av dem frågar ”Är verkligen barn meningen med livet?” Vad tror ni att jag svarade…

Min största önskan var att bli mamma. Det blev jag också, 23 år gammal fick jag mitt första barn och 17 månader senare kom nästa. Familjen var komplett. Men livet med barn blev definitivt inte som jag önskat och trott. De två små ögonstenarna var väldigt sjuka och var mycket på sjukhus och när Junior var 3 år gick jag och barnen pappa skilda vägar. Jag blev ensam med två barn som krävde väldigt mycket. Inte alls vad jag hade sett i min dröm.

Ingen av mina, nu vuxna barn, vill ha egna barn. Jag förstår dem. Självklart ångrar jag inte mina barn, men jag förstår alla som inte vill ha några. Det jag inte förstår är varför de här unga människorna inte har rätt att känna så eller blir accepterade för sina funderingar. När jag säger till någon att jag nog inte kommer att bli farmor, så får jag ALLTID höra ”De ändrar sej”. Inte att de kanske kommer att ändra sej, utan att de helt bombsäkert kommer att ändra sej. Varför säger man så? Jag tycker nog att mina söner är hyfsat intelligenta och har funderat igenom saken ganska noga. De vill inte ha barn, varför ska detta ifrågasättas?

Å precis så var det med de här kvinnorna som jag träffade. Jag svarade att jag inte tycker att barn är meningen med livet och fick ett jubel till svar. Ingen av dem vågade knappt säga högt att de inte var det minsta intresserade av barn och nu när de fyllt 30 var det ett jäkla tjat från omgivningen. En av dem funderade tom på att avsluta sin ganska långa relation för att sambon inte tog henne på allvar. Han vill ha barn och trots att hon varit tydlig med att hon inte vill så har han hela tiden antagit att hon kommer att ändra sej.

Varför antar man att den som inte vill ha barn är mindre intelligent än andra? Så måste det ju vara när man inte tar deras beslut på allvar. Att de inte kan tänka klart eller förstår vad beslutet innebär. Jag tycker faktiskt tvärtom. En person som valt bort barn medvetet har nog tänkt mycket mer än andra, eftersom det kräver en hel del mod att inte följa den traditionella mallen. Att som man säga att man inte vill ha barn är kanske pyttelite accepterat, att som kvinna säga detsamma är fullständigt oacceptabelt. Då får man höra att man inte förstår hur det är förrän man står där själv, att man inte är kvinnlig, att man självklart kommer att ändra sej när den biologiska klockan börjar ticka, att man kommer att ångra sej om man kör vidare på beslutet och att man är egoist. Man idiotförklaras alltså.

Inget av detta säger jag till vare sej mina söner eller kvinnorna jag pratade med. Istället säger jag att jag tycker att de är kloka som funderat på saken, klokare och mer mogna än många andra. Det är skitjobbigt att ha barn! De är väl medvetna om att de kanske kommer att ångra sej men att man inte kan skaffa barn i-fall-att… De här kvinnorna pratade om allt de istället kan göra och hur de istället vill leva sina liv, utan barn och kanske även utan partners.

SOS-Barnby i Gambia

Några av dem hade även upptäckt att de inte ens tyckte om att umgås med barn och ogärna träffade sina egna syskonbarn eller kompisar som ynglat av sej. De hade även kommit på lösningar om de faktiskt skulle ångra sej som att ta fosterbarn, träffa någon som redan har barn osv. Som någon sa ”det finns massor med barn som behöver vuxna, man behöver ju inte föda dem själv”. Noga genomtänkt alltså.

Det kommer fortfarande att vara vanligare att man vill ha barn än tvärtom. Men de som inte vill det måste bli tagna på allvar och inte bara viftas bort som unga och oförståndiga. Martin är en av dem som inte vill ha egna barn, det visste han tidigt och han är varken oförståndig eller omogen. Han har aldrig velat det och även gjort något åt det genom att sterilisera sej. Jag har väldigt svårt att se att han skulle ångra sej. Vissa vill helt enkelt inte!

Sen har vi ju många som inte borde… men det är en annan sak…

11 år är rätt länge…

11 år är rätt länge…

I måndags firade Martin och jag att det var 11 år sedan vi bestämde oss för att bli ett par. Det var faktiskt precis så det var… vi hade känt varandra länge och en kväll förstod vi att det helt plötsligt kanske fanns lite mer än bara vänskap. Så vi bestämde oss för att testa oss fram och det blev ju rätt bra.

När jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000 satt Martin i kassan. Vi är inte helt säkra på att han gjorde det just precis då, men vet att han gjorde det under vintern som följde när jag började jobba lite vid vågen. Vi hälsade men pratade inte så mycket med varandra då, men med åren blev det lite mer.

Vintern 2008 var jag helt pank och hade avancerat till kassan. Martin hade stora klasser som han skötte helt själv och jag frågade om han behövde hjälp i kassan. Det gjorde han och några veckor senare flyttade han in hos oss, resten är historia som man brukar säga. Under de här åren har det hänt hur mycket som helst, både gott och ont. Att han är kvar är nästan ett under faktiskt.

När vi blev tillsammans hade jag precis haft översvämning i köket och stod med ett helt tomt kök där två fläktar stod och dånade. Golvplattan hade slipats och jag och yngste sonen var så sjuka av slipdammet. Dessutom kunde vi inte laga någon mat, vi hade ju inget kök…

Under åren har vi haft krisande tonåringar, sjuka hundar, hjälpt föräldrar, barn och farföräldrar att flytta, haft en mängd dödsfall och en massa annat. Från början jobbade vi på VV tillsammans, en tid utbildade sej Martin och jag fick dra ett stort lass både hemma och på jobbet och sen sa vi upp oss på VV och han fick sitt drömjobb medan jag gick hem. Jag gjorde en massa operationer och fick en massa diagnoser, brevid stod 2-metersmanen och tog emot och tog om hand. Vilket han alltid gör.

Å sen gifte vi oss! Jag som aldrig skulle göra om det… men det gjorde jag och det är jag väldigt glad för. För jag gjorde ett kap! Jag har världens bästa man! Sådär lite utifrån kanske han kan verka lite butter och skeptisk, men skrapar man bara lite på ytan så märker man snabbt att han bryr sej enormt mycket om de som är runt honom. Han har världens största hjärta och skulle ta ner månen åt oss om han kunde.

Martin är min klippa och mitt stora stöd i livet. Sanningen att säga så vet jag inte om jag alls hade varit här idag om det inte vore för honom. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag skulle gjort utan honom och vart jag hade befunnit mej idag. Pank, sjuk… hade kunnat slutat precis var som helst. Men nu är han här! Tacksam för det är jag! Å jag är rätt säker på att han stannar. Har vi orkat så här långt utan att faktiskt bråka en enda gång, så orkar vi nog en hel del till.

11 år… tiden går fort när man har roligt, även när det inte är så roligt faktiskt…

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Man brukar säga; små barn – små bekymmer. Å det stämmer. Barn som slåss i sandlådan kan verka jobbigt för stunden, men det är inget alls mot det som kan komma senare. Eller vad sägs om 11-åringar som misshandlar i grupp, 13-åringar som blir med barn, en 15-åring som hamnar i fyllescell eller en 17-åring som går på droger. Än så länge barn… problemen blir allt allvarligare, men sen då… när barnen blir myndiga, vad händer då?

Här är fyra olika scenarior som vi har i vår närhet. Det är fyra grabbar, alla myndiga, uppväxta i ”normala” familjer med föräldrar som gjort så gott det kunnat. En av grabbarna lever inte längre, ni får själva fundera på vem.

Pelle gillar att teckna och måla, så pass att han gör det hela tiden och överallt. På nätterna smyger han sej ut genom fönstret, eftersom hans föräldrar låst ytterdörren utifrån och han inte kommer ut genom den. Även fönstret är låst, men det låset har han lyckats knäcka. Sen åker han till stan för att träffa likasinnade och söka upp väggar, tunnlar och tåg att klottra på. Han har blivit påkommen många gånger och är dömd flera gånger och trots stora skadeståndsbelopp som ska betalas så fortsätter han. Den stora utmaningen är att åka mellan tunnelbanetågen och klottra så fort det går när de står stilla vid stationerna. Det är kittlande och farligt. Föräldrarna har försökt med allt. De har blivit arga, ledsna, besvikna, hotat och mutat. Familjen har haft sk ”intervention” då man samlat vänner till familjen, kompisar, polis, präst och socialarbetare. Ingen har hjälpt.

Olle är en trevlig och artig grabb som till slut retade sej så passa mycket på Sveriges invandrare att han gick med i en motståndsrörelse och var med på en samling med dem. Denna enda gång, gjorde att han hamnade på bild. Bilden spreds på sociala medier och inte bara Olle hängdes ut utan hela hans familj. Han var med i rörelsen i max en månad, den korta tiden har förstört livet för hela hans familj – trots att det bara är sonen som gjort något. Han har hamnat i register som gör att syskon har svårt att få praktikplats inom den sektor de önskar arbeta inom, mamman är rädd att hennes arbetsplats ska bli nerbränd och övriga familjen är hotad. Då skolan inte kan garantera hans säkerhet blev han avstängd från sina studier, nu bor han på skyddad adress och läser på distans. Familjen bor kvar och är livrädda hela tiden, medan sonen skyddas… han som satte igång allt.

För Kalle gick allt så smort ända fram till 18-årsdagen. Då fick han smak på tjejer som han försökte göra sej poppis hos, med pengar. Han trodde att man kunde köpa vänskap, kärlek och popularitet och strödde pengar runt sej. Skulderna växte och så även spelberoendet som dök upp från ingenstans, onlinespel är djävulens påfund. Med familjens hjälp fick han bukt med problemen just då, men inte helt… spelberoendet fanns kvar. Det var många sköna tusenlappar som försvann ut i luften på onlinespel varje månad. Det var hyfsat lugnt ett tag, familjen började slappna av. Men så körde det igång igen. Det kom nya tjejer som bad om hjälp, han tyckte synd om dem och tog till slut ett stort banklån och gav rätt och slätt bort sina pengar. De skulder han hade vid förra svängen var nu ingenting i jämförelse… här handlade det om sexsiffriga belopp plus ränta.

Oskar gjorde precis tvärtom mot Kalle. Hans egna pengar tog slut och då började han låna av andra. Men att betala tillbaka var han ointresserad av och då kom hoten. Han blev hotad, men brydde sej inte så mycket. Hans föräldrar blev hotade, det bekymrade honom inte heller. Ingen vet hur stora skulderna är, Oskar vägrar att berätta.

Jag har ändrat på namn och lite andra detaljer för att man inte ska kunna identifiera killarna. Gemensamt för alla fyra är att de ljuger. Den värsta av alla synder i mina ögon. Att inte kunna tro på ett enda ord av vad ens egen unge säger är fruktansvärt jobbigt. Man frågar på flera olika sätt, dubbelkollar med andra, funderar på rimligheten och låter sen magkänslan styra. Den som lever med de här grabbarna sover inte, äter inte, klarar knappt att jobba, man fungerar helt enkelt inte. Bryr sej killarna? Inte mycket. Eller? De kanske bryr sej på sitt sätt, men har ett väldigt konstigt sätt att visa det på.

Å hur gör man då när barnen är myndiga och kanske inte ens bor hemma längre. De flesta, särskilt de som inte upplevt en snarlik situation själva, tycker att ”ungarna är ju myndiga och får lösa sina problem själva”. Men det funkar inte så. Ignorera man problemet så blir det förmodligen ännu större och till slut hamnar ungen och problemet hos dej ändå, oavsett ålder. Eller på gatan. Å hur mår man som förälder då? De här killarna skapar problem som involverar hela familjen, det blir förr eller senare allas problem. Familjer hotas, kanske tom utsätts för våld, pantsätter allt de har för att lösa skulder, är med på rättegångar, hälsar på i fängelser eller på behandlingshem och måste i många fall få egen hjälp av psykolog eller läkare. Det är ett helvete!

Man kan skylla på uppfostran och slappa föräldrar, men det har oftast inget med det att göra. Det handlar oftast om fel sällskap, dålig självkänsla, arbetslöshet och en massa annat. Att som mamma få höra att man borde gjort si eller så är fruktansvärt! Man har gjort allt och lite till, allt man kunnat komma på själv och allt ”proffsen” talat om att man ska göra. Det finns inte en enda sten man inte vänt på för att försöka förstå och rätta till. Man anklagar sej själv tillräckligt mycket utan att någon annan också ska behöva göra det.

Detta är bara fyra exempel men det finns många, många fler. Å som jag skrev överst, en av killarna lever inte längre. Den familjen blir aldrig hel igen, någonsin. Små barn – små bekymmer.

Vi ställer till med kaos!

Vi ställer till med kaos!

En av anledningarna till att vi är här i Gambia är för att besöka byn Nema (nära Soma) för att lämna en massa grejer. Allt för att underlätta vår familjs liv. Problemet är bara att när vi kommer dit blir det kaos 🙂

För 6 år sedan blev min yngste son kompis med Smile. De var lite krassliga bägge två och började prata med varandra i skuggan på stranden. När vi skulle åka hem var de goda vänner och sedan dess har vi försökt att hjälpa honom så gott vi kunnat. Efter besöket för tre år sedan handlar det dock inte bara om Smile utan om hela hans familj och delar av byn.

Idag var vi där igen! Vår chaufför Buba shoppade loss (för våra pengar) innan han hämtade upp oss. Han handlade olja, lök och fotbollar. I byn handlade vi sedan även ris. Maten kommer att räcka i 3-4 månader till familjen och det har kostat oss drygt 1000 kr.

Buba hämtade oss kl 8 och på vägen fiskade vi upp Smile och hans mamma som varit på begravning. Smiles syster dog i förra veckan sorgligt nog, bara 39 år gammal. Så är livet här… sjukdomar kan ta ens liv alldeles för tidigt.

Vi kom fram till byn enligt plan vid 11 och från början var det hyfsat lugnt, men sen gick djungeltrumman och snart kryllade det av ungar från hela byn. Vi lastade av vårt bagage och tog en promenad genom byn för att köpa ris. På vägen träffade vi de äldste männen som hälsade glatt och gärna ställde upp på bild. Alla i byn är nyfikna på besökare, särskilt om de är vita, så vi får alltid mycket uppmärksamhet.

Jag överdriver inte om jag säger att vi under vår korta promenad hälsade på säkert hundra människor, stora och små. Barnen blir så exalterade att de börjar slåss…

Vi var i byn i kanske en timme. Jag snodde familjens yngste medlem och fick mysa en månad gammal bebis en liten stund. Bebisen ser ni på bilden högst upp. Förra gången hade det också precis fötts en liten tjej, hon var livrädd för oss nu. Knepigt när de inte är vana vid vita människor, men nästa gång är det nog ok. Jag fick iaf en bild på henne, visst är hon söt?

Vi lät Smiles mamma bestämma över alla grejer och fördela dem som hon anser bäst, medan vi åkte iväg för att besöka skolan. Den är faktiskt byggd i samarbete med svenskar som en del i ett projekt. Även här lämnade vi av lite grejer, bla ett spel och lite skolgrejer. Sen tog vi den långa vägen hem igen. Nu blir nästa besök om kanske fem år, men vill ni besöka byn så är det faktiskt möjligt. Hör av er till mej bara 🙂

Kommer man till Gambia första gången är kanske ett besök på landsbygden inte det första msn gör eller ens tänker på. Men ska man se det ”riktigt” Gambia så är det precis det man ska göra. Men gör man det så ska man även vara förberedd på att bli förändrad för alltid. Man får en helt annan syn på vad som faktiskt är viktig. Vad som faktiskt betyder något och vad livet är.

Något som iaf blev en rejäl ögonöppnare för mej och som gjorde att det där med saker inte längre var särskilt viktigt. Jag fick min ögonöppnare som 20-åring och gav samma upplevelse till mina barn när de var i ungefär samma ålder. Alla borde uppleva livet på afrikanska landsbygden där man inte har någonting mer än tak över huvudet, kläderna på kroppen och i bästa fall ett mål mat om dagen.

Nu kan se fler bilder på instagram @marlenerinda och får gärna hänga med om sisådär fem år när vi planerar nästa resa hit. Ni hänger väl med?

Vi vill tacka Cavalet som sponsrat med resväskor. Ving som hjälpt oss med övervikt och alla som skänkt telefoner, kläder och andra nödvändiga saker. Ni är guld värda!

Jag skulle ju inte julpynta nåt i år…

Jag skulle ju inte julpynta nåt i år…

Ni som följt mej under åren vet att jag tidigare älskade julen, samlade tomtar och julpyntade hela undervåningen från golv till tak. Sen flyttade barnen och det var mest besvärligt att ta upp alla kartonger, så de senaste två åren har det nästan bara varit ljusstakar i fönstret. Så blev det inte i år…

För ett par år sedan började jag rensa ur bland julgrejerna. Jag hade säkert 11-12 lådor fulla med grejer, dessa rensades ur och tillbaka i källaren ställdes 8-9 lådor. I helgen sa jag till Martin att jag hade fått nog och ville rensa ur rejält och ge bort, alternativt sälja. Han baxade upp allt åt mej, inte bara kartonger utan även stora trädgårdstomtar och andra grejer med belysning. De största grejerna la jag ut till försäljning på Facebook och blev av med direkt. Sen tog jag grej efter grej, antingen ställdes den upp eller åkte ner i en kartong för att rensas ur.

Massor försvann! Nu när allt står framme har jag ingen koll på hur många kartonger som försvunnit, men när vi packar ner allt igen så är det nog bara 3-4 lådor kvar att ställa undan. Plus granen, den har en egen låda plus pynt. Den här mängden julpynt kan jag leva med, det är mer hanterbart i mitt framtida liv. Det är lite tomtar i vardagsrummet, ljusstakar i fönstren och en gran – men det är allt. Apropå granen… jag är ganska petig med min julgran så när Martin köpte ögon till den var jag inte helt med på noterna. Till slut kom vi överens om att han fick ha ögon i granen vartannat år, det är i år…

Ja, det är kanske lite tidigt att ställa upp alla julgrejer redan och särskilt att klä granen. Men nu blev det som det blev när jag ändå tog upp allt för att rensa ur. Tror nästan det plockas bort innan vi åker på semester… kanske… å nästa år kanske det inte blir något alls igen… man vet aldrig.

När börjar ni julpynta? Har ni mycket? Har ert julpynt också förändrats med åren?

 

Avsked av Farmor

Avsked av Farmor

I fredags var det dax att ta avsked av min lilla Farmor som dog för bara tre veckor sedan. Jag bävade lite inför dagen (förstås), men det blev inte så illa som jag trodde. Det var fint och värdigt, inte alls mörkt och sorgligt.

Begravningar är begravningar, det är aldrig roligt – tvärtom förstås. Men när en så gammal person dör, som min Farmor som var nästan hundra år, då kommer ju inte döden som någon överraskning. Vi hade ju länge trott att varje jul var den sista, varje födelsedag osv. Många gånger hade vi även hoppats att det skulle vara sista dagen, inte för att vi önskade livet ur henne – utan för att hennes liv inte längre var värdigt. Hon var gravt dement och hade på slutet smärtor av gallsten (eller om det var njursten). Det var typ enda gången hon var på sjukhus på alla dessa år… hon har alltid haft god hälsa kan man väl säga. Men så kom dagen då personalen på boendet ringde och sa att nu var det dax och ett dygn senare var hon verkligen borta. Lugnt och stilla somnade hon in efter ett väldigt långt liv.

I fredags kändes det väldigt overkligt att det var dax att ta avsked av henne. När jag vaknade på morgonen kändes det inte alls som en begravningsdag. Enda skillnaden mot en vanlig fredag var att Martin satt hemma och jobbade halva dagen. Jag åkte och tränade som vanligt, men sedan tog vi faktiskt hundpromenaden tillsammans innan lunch. Efter lunch däremot då började det kännas att det inte var en vanlig fredag… när det var dax att klä om… Att bära svart var helt otänkbart – min farmor var allt annat än svart! Hon bar alltid färg och jag tror faktiskt inte att jag sett henne i svart någon gång, möjligen svarta byxor… Jag valde därför en blågrå dräkt med klänning och kavaj. Eftersom hon ofta kommenterade mina naglar var även nagellacket viktigt, det fick bli en plommonfärg som jag vet att Farmor gillade. Hon var mycket för rött, lila och blått.

Jag vet att en del tycker att man ska vara svartklädd och att det där med nagellack bara är en ytlig grej, men där tänker jag annorlunda. Sorgen sitter inte i kläderna eller nagellacket, mina val var ett sätt för mej att visa att jag följer det Farmor tyckte om. Jag ville spegla henne och den relation vi två hade. Jag ville även ha en bekväm klädsel, att sitta på en begravning och inte trivas i kläderna gör ju saken ännu värre.

Vi var 13 vuxna och 4 barn, Farmors två barn (min pappa och faster), jag och mina två kusiner med respektive och våra 6 barn (plus en respektive) – dvs Farmors barnbarnsbarn som är mellan 25 år och 6 månader typ. Det finns en viss spridning kan man väl säga, och jag har svårt att tro att någon av oss kommer att bli så gammal som farmor som alltså blev 98,5. Det var en liten skara som samlades, småttingarna lättade upp stämningen en hel del och var jätteduktiga under den korta ceremonin.

Det var egentligen bara under defileringen som det var riktigt jobbigt, då spelades nämligen Sankta Lucia och minnena bara vällde över mej. Min Farmor älskade lucia och var omåttligt stolt när jag som 12-åring blev vald till skolans lucia och sedan även senare när vi var runt och lussade på olika företag under åren som följde. Hon plockade stearin ur mitt långa hår samtidigt som hon nynnade luciasånger. När min pappa var liten lussade hon för dem varje lucia iförd luciakrona och frukostbricka. Luciasången var helt perfekt, men jag var totalt oförberedd.

Nu är det alltså över. Begravningen var fin, men det är alltid en mysko känsla att stå framför en kista och veta att någon faktiskt ligger däri. Farmors kista såg så liten ut, men så hade hon ju krympt en hel del senaste åren. Farmor var den sista i sin generationen i vår släkt, ett helt led försvann med henne. Nu är mina föräldrar den äldsta generationen och sen är det jag…