Browsed by
Etikett: Gambia

Vi kan inte sluta resa – men kan förändra resandet

Vi kan inte sluta resa – men kan förändra resandet

Jag var på en superintressant frukost med Mattias Klum imorse. Han ska tillsammans med Akademibokhandeln lansera en kollektion med produkter med hans bilder, bla anteckningsblock, pussel och memoryspel.

Det är inte många som imponerar på mej, men Mattias är faktiskt en av dem. Han tar fantastiska bilder, men bryr sej även om djuren och naturen som han avbildar. Han snackar inte bara, utan är otroligt engagerad – på riktigt!

Han är bla hedersdoktor inom det naturvetenskapliga området på Stockholms universitet, ambassadör för Världsnaturfonden och medlem i Världsnaturfondens (WWF) förtroenderåd i Sverige, har varit gästlärare vid Uppsala universitet samt undervisar vid Stockholm Resilience Centre och säkert en massa mer. Då kan man ju tycka att det är en självklarhet att en del av försäljningen av de här produkterna skall gå till tex WWF, men det gör det inte. Inte för att Klum och Akademibokhandeln inte vill, utan för att en massa regler och principer ställer till det. Kollektionen släpps i mitten av november och tills dess hoppas man att allt det juridiska ska vara fixat så att det faktiskt kan bli ett bidrag till något gott. Det finns ju en hel del att välja på.

En fråga som kom upp var om vi borde sluta resa eller om det trots allt är viktigt att vi reser för att inte redan utsatta länder ska drabbas. En knepig fråga tyckte både Klum och vi andra. Han själv reser mycket i jobbet, ofta med flyg, då väljer han att göra det han kan här hemma för att kompensera. Han äter inte kött, handlar närproducerat, kör sällan bil osv. Man kanske inte kan göra allt, men en hel del. Dessutom poängterade han värdet av att ha ytterligare ett syfte med resan. Man kanske inte ”bara” ska åka på semester, utan fundera på vart man åker och vad man kan hjälpa till med där.

Som när vi åker till Gambia. Då tigger vi grejer av våra bekanta, som sedan hamnar i vår by i Soma. Saker som de inte kan köpa själva men behöver. Vi försöker att besöka platser eller projekt som vi sedan berättar om för andra som kanske sedan själva åker dit och bidrar på sitt sätt. Vi besökte bla ett gibbon-projekt i Thailand (har jag för mej) som var väldigt intressant och viktigt. Vi var till ett barnhem på Kap Verde och besökte gummiodlingar på Sri Lanka. Sånt man kan berätta om så att andra också kan besöka dem och på så sätt bidra och samtidigt få ett intressant inslag på semestern.

Jag började rannsaka mej själv när det gäller shopping och insåg att jag förutom en vindjacka, inte handlat några kläder sedan i april. Det känns bra, jag har det jag behöver och lite till. När vi behöver något kollar vi alltid begagnatmarknaden först och säljer förstås det vi inte längre har användning av. Vi äter sällan kött och slänger ALDRIG mat, bara skal faktiskt… vi gör matlådor direkt och får på så sätt aldrig matrester.

Det ska väl vara mina nagellack då som inte är särskilt miljövänliga, det är sååå svårt att hitta! Men numera målar jag ju inte ens naglarna varje vecka… så även där har jag blivit med miljötänk. Plastpåsar har vi inte köpt på flera år, däremot använder vi sopsäckar när vi städar trädgården. Som sagt; man kan inte göra allt – men en hel del.

Slutar vi resa så kommer folk att dö. Ta bara Gambia som exempel, de är beroende av turisterna och den korta säsongen som är. När första skandinaverna landar i mitten av oktober är det årets höjdpunkt, då finns det jobb och arbetskraft kommer till turistområdet från byarna, familjerna har i bästa fall kanske en som får jobb och kan ställa mat på bordet. Under några korta månader finns arbetstillfällen som familjerna är beroende av för att helt enkelt inte svälta ihjäl. Att Thomas Cook gått i konkurs är en katastrof i bla Gambia.

Så visst ska vi fortsätta att resa, men vi ska göra det ansvarsfullt. Ta tåget om vi kan, hjälpa till på plats, kanske utbilda lite folk både här hemma och dit vi åker i miljötänk. Supporta och lyfta fram bra och intressant projekt. Inte bara åka på en slapp solsemester, utan ge den lite mer innehåll. Det är inte ens jobbigt, bara intressant och ger en bra känsla i magen.

För om inte naturturismen kommer till tex Borneo, då kommer pengar inte längre att satsas på tex regnskogen. Eller om folk slutar att besöka Bergsgorillorna i sin naturliga miljö, då kanske det inte finns några pengar till slut till att rädda dem. Turisterna är ju ändå inte intresserade… Så vi måste fortsätta att intressera oss och resa, men tänka en gång till. Kanske de där volontärresorna som jag bubblade om förra veckan kan vara något för fler än mej?

En knepig fråga, men väldigt intressant.

Att hjälpa någon hundratals mil bort…

Att hjälpa någon hundratals mil bort…

Vi försöker hjälpa till så gott vi kan när någon behöver oss. Att komma till undsättning för någon i närheten är en sak, att hjälpa någon hundratals mil bort är en helt annan. Igår blev det akut läge i Gambia!

Vår familj i Gambia har det inte lätt i vanliga fall, just nu har dom de riktigt illa. Det är alltid svårt med jobb, särskilt nä turistsäsongen är över, som nu. Åretrunt-jobben är inte särskilt många, så nästan alla trollar med knäna och gör så gott de kan. I oktober lever landet och folket upp igen, då kommer turisterna.

Vi hjälper till så gott vi kan med det vi har. När vi hälsa på tar vi med mat, kläder, hygienartiklar och leksaker – men det är kanske var tredje år. Nu har vi lyckats få en och annan att åka dit med hjälp av vår chaufför Buba och Smile som visat sin by. Vi hjälper bara till med pengar när det är kris, eftersom vi tycker att familjen ska anstränga sej att söka jobb och sköta sina odlingar. Vår hjälp ska inte vara istället för jobb, om ni fattar.

Smile är inte den som ber om hjälp, det har han aldrig gjort – om det inte varit riktigt akut. Jag brukar höra det sådär mellan raderna när vi pratar vi messenger och igår blev det akut. Han har sagt att han haft ont i magen några dagar, men inte riktig kunnat specificera sej. Igår sa han rätt ut att han inte visste vad han skulle göra, då vet jag att han är dålig på allvar.

Vår vän Nathalie är fortfarande kvar i Gambia, så han tog kontakt med henne. Nathalie följde med Smile till sjukhus där man konstaterade att han till att börja med har både ryggskott och diskbråck. Eventuellt är det lite andra problem också, detta ska undersökas vidare. Jag insåg direkt att det kommer att kosta, även om det i våra ögon är billigt med både läkarvård och medicin – så är det inga pengar som Smile och hans familj har. Så medan Nathalie skötte sjukhusbiten, drog jag igång en insamling via facebook. Snart hade jag fått ihop 1700 kr!

Räkningen kom under kvällen, ca 4000 dalasi – vilket är ca 700 svenska kronor. En månadslön i Gambia för många. Tack vare att Nathalie har svensk bankkonto kunde jag direkt föra över 1300 kr, för vård och mat till familjen. Nu har jag alltså 400 kr kvar och lägger såklart till själv, så det täcker fortsatta kostnader och mer mat. Vill ni bidra är ni mer än välkomna till det, hör av er så får ni swishnummer.

Att bli sjuk i Gambia är för många en katastrof, särskilt om det drabbar den som är den huvudsakliga försörjaren av familjen. Här hemma tycker vi att det är katastrof om pendeln är försenad, vi ser olika på innebörden av ordet kan man väl konstatera. Det är Smile som försörjer familjen, med hjälp av sin mammas odlingar. Kan han inte jobba, så har familjen helt enkelt ingen mat. Folk dör! Där finns inget socialsystem eller några bidrag, man måste fixa det själv.

Det är svårt för Smile att be om hjälp, han gör det inte om han verkligen inte behöver. Nu behövde han. Vi har möjlighet att hjälpa och gör det gärna. Det är faktiskt en förmån att få hjälpa någon på det här sättet och med hjälp av Nathalie kan vi göra det rätt enkelt. Det är ju hon som får göra det svåra, köra, vänta, föra talan osv. Föra talan? Ja, det är tyvärr så att man inte riktigt lyssnar på den inhemska befolkningen. Har man med en vit vän så får man bättre hjälp. Illa och orättvist, men sant.

Nu har Smile iaf fått hjälp och kommer att få mer hjälp. Diskbråcket är svårt att göra något åt, vi får väl se vad som händer. Nu är han iaf på rätt ställe och vi har koll.

Med detta i bakhuvudet blir man med ens lite mer medveten om hur bra man har det. Är man bara född i ”rätt” land, så får man den hjälp som behövs i de flesta fall. Visst finns det brister även i vårt svenska system, men långt ifrån andra länder. Att födas i ett u-land är svårt – ändå är de flesta i Gambia mycket lyckligare än de flesta svenskar som jag känner. Förklara det den som kan…

Som sagt – vill ni hjälpa så är ni hjärtligt välkomna med ett bidrag. Minsta korvöre gör skillnad och all hjälp kommer fram direkt! Här kan ni göra skillnad på riktigt!

Geten Svea flyttar in!

Geten Svea flyttar in!

Tänk vad ett möte mellan två öppna sinnen kan leda till. Min son, då 18 år, satt i skuggan på en solsäng i Gambia. En bit ifrån satt Smile och grabbarna började prata. Detta var 2013 och början på något otroligt häftigt!

Nu har vi känt Smile i 6 år och varit upp till hans by två gånger. Från början skickade vi pengar till honom, för att underlätta hans liv lite grann. Sen fortsatte det med familjen och i slutänden har det blivit hela byn. En stor hjälp för dem, som känns gott i hjärtat för oss. Men det har hela tiden gnagt lite i oss att vi inte kan göra allt vi vill, att det inte är tillräckligt. Allt gjort och gör är till stor hjälp, men det är lixom bara vi och vi har inte så mycket själva. Bara Smiles familj är 10 personer, i byn är det flera hundra… det vi gör hjälper, men räcker inte så långt.

Men nu har allt förändrats! Under vintern har fler hört av sej till mej och frågat hur det kan hjälpa till. Om de kanske också skulle kunna åka till byn… Så när vi var där senast pratade vi med Smile och Buba (vår chaufför) om det skulle kunna gå att göra någon slags tur upp till byn och gör den tillgänglig för fler, utan att göra det till ett jippo för vita turister. En knepig balansgång faktiskt. Smile och Buba ville iaf försöka och nu har första gänget varit där!

I onsdags åkte Celina och hennes mamma de 15 milen till Nema och det blev verkligen succé! Förutom att bilen gick sönder… Celina och jag fick kontakt via instagram (tror jag) och jag kände direkt att de passade för att åka till vår by och skulle klara den strapatsrika resan och samtidigt kunna hantera alla intryck och bemöta alla med den respekt som jag tycker krävs när man besöker någon i sitt hem. Medan jag har roddat lite med Smile så har Celina samlat pengar och det har hon verkligen gjort med bravur!

När de kom till Nema efter 5 timmar istället för de tre som det brukar ta hade de 80 liter olja, 10 stycken 50-kilos säckar med ris och 4 stora säckar med lök med sej. Medan Celina och hennes mamma var i byn var Buba och köpte riset, det fick tas i flera omgångar för att få plats i bilen. Jag är så enormt tacksam och jag tror inte att byn sett så mycket mat på en gång förut. Kvinnorna i byn samlades hos Smiles mamma för att dela på alla grejer, helt fantastiskt!

Å inte nog med det. Byn fick även en ny invånare, geten Svea som dessutom har en bebis i magen. Jag tittar på Celinas bilder (som jag fått ok att låna) och blir så otroligt glad och varm i hjärtat. Nu har byn hjälp av fler än bara vår lilla familj och kan äta sej mätta ett långt tag framöver. Vi fortsätter att hjälpa Smile ekonomisk med det vi kan och besöker byn kanske var tredje-femte år i framtiden. I bästa fall kommer Celina och hennes mamma tillbaka och kanske kan vi få kontakt med fler som vill åka den långa vägen för att göra lite gott.

Många förstår nog inte vad den här hjälpen betyder. Men om jag säger att man i byn kämpar för att kunna äta ett mål mat om dagen, så kanske ni förstår. Att man nu kan äta sej mätt en ganska lång tid framöver och på så sätt bygga upp sin hälsa lite innan regnsäsongen drar in över landet. Under regnsäsongen blir många sjuka och när kroppen är svag är det svårt att återhämta sej. Med vår och Celinas hjälp har de större chans att stå emot sjukdomar och återhämta sej snabbare. Vi räddar faktiskt liv med det lilla vi gör.

Å när man är friskare är det lättare att söka jobb och även större chans att få ett. Så det är ju inte så att bara för att vi kommer dit med mat lutar de sej lugnt tillbaka och väntar på nästa lass. Det här är hårt arbetande människor. Smiles familj har en odling med kasawa som man kämpar för att hålla liv i och han själv åker ner till turistområdet för att sälja både kasawan och annat. Med vår hjälp orkar de lite till bara.

Jag ser på bilderna och är både glad och tacksam. Å jag längtar tillbaka så det gör ont. Det kommer att dröja innan vi kommer tillbaka, men kontakten är tät. Tänk ändå vad ett möte mellan två unga killar kan leda till… ganska coolt faktiskt 🙂

Mina bästa tips i Gambia

Mina bästa tips i Gambia

Har ni tröttnat eller vill ni veta mer om Gambia? Ni som åker första gången har en massa tips HÄR.  Jag får frågor om vad man absolut inte får missa när man är där. Här är några av mina bästa tips!

När man ska tipsa om saker att göra i ett land som många känner väl och älskar får man tänka till lite. Ni måste tänka på att detta är MINA tips, andra har förstås andra tips och sina favoriter. Mina tips grundar sej på att jag tycker att man ska lära känna platsen eller landet man besöker, för att förstå varför saker är som de är.

När det gäller Gambia så måste man komma ihåg att det är ett väldigt litet land som ligger i ett annat ganska litet land och att det är väldigt fattigt. Med det sagt vill jag först och främst tipsa om att besöka byn Juffure. Byn där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Han var bara en ung pojke när detta hände i mitten av 1700-talet, men byn finns kvar och bevarar hans minne. Här finns bla ett litet museum och modellen av ett skepp där man illustrerar hur slavarna låg under färden till Amerika och övriga världen.

Man tar sej enklast till byn med båt och då kan man även besöka ön dit slavarna togs innan de skeppades vidare. När jag bodde i Gambia hette ön Fort St James, nu heter den tydligen Kunta Kinte Island. Här finns resterna av ett fort kvar och delar av kanoner. Detta SKA ses tycker jag – det är viktig del av Gambia historia som inte får glömmas bort.

Jag vet att Ving har med detta i sitt utflyktsprogram, men man kan förstås åka med andra arrangörer också. Men åker man med barn eller är extra intresserad av historia så rekommenderar jag Ving, då guiderna brukar vara bra pålästa och kan berätta mycket om både byn, Kunta Kinte, Slavhandeln och ön.

Mitt andra tips är att åka till den fantastiska huvudstaden Banjul. Det är kaotiskt, ett myller av folk och härlig atmosfär. Här finns det mesta som går att köpa och alla vill att man ska handla hos ju dem. Enklast är att åka hit med taxi och be chauffören följa med runt. På så sätt slipper man de mest ihärdiga försäljarna och kan få hjälp att pruta. Något de flesta missar är att gå igenom staden och ut på stranden som vetter mot Gambiafloden. Härifrån ser ni hamnen, bostäder och en del av floden och flodlivet. Chauffören kommer kanske titta lite konstigt på er när ni säger att ni vill gå dit, men strunta i det och insistera. Här är det verkliga stadslivet som inte syns och som i många fall kan vara väldigt intressant och ge ytterligare en sida av landet.

Mitt stående tips är förstås att lämna hotellet! Oavsett om ni väljer att gå ut på stranden eller gatan för er promenad, så gör det med öppet sinne och kamera! Folk kommer att hälsa på er och en del kommer att följa er en bit på vägen och prata lite. Så är det! Det är bara att acceptera. Vill man gå ifred så säger man bara vänligt men bestämt att man är på promenad och vill göra det på egen hand. De flesta accepterar detta direkt.

Min favoritpromenad är på stranden, förstås, höll jag på att säga. Stranden är huuuuur lång som helst och långgrund. Vid ebb kan man hitta vackra snäckor i alla former och i alla färger. Gillar man att promenera och leta snäckor har man kommit helt rätt. Vi brukar bara gå och gå, inte bestämma något. Man stannar till och tar något att dricka på någon strandbar och går man för långt går man bara upp till vägen och tar en taxi tillbaka. Var gärna på stranden när solen börjar gå ner. Det blir magiska solnedgångsbilder som inte behöver redigeras alls. Så glöm inte kameran! Gillar man motljusbilder har man kommit helt rätt!

Ett sista måste är att hälsa på hemma hos någon. Gärna på landsbygden, men det är ju lite knepigt att ta sej ut i landet på egen hand. De flesta är väldigt stolta över sina hem och tar gärna emot besök. Fråga någon på hotellet eller taxichauffören. Köp med en säck ris och en fotboll som tack för gästfriheten.

Självklart finns det mycket mer att se och göra. Frågar ni i turistområdet kommer de flesta att säga att ni måste besöka George, som är en krokodil som har olika ålder beroende på vem man frågar. Det finns en krokodilpool i Bakau som de flesta åker till, en kul grej. Det finns även en ap-park där aporna äter direkt ur handen och är ett kul ställe för både barn och vuxna. Ett besöka på Brikamas Hantverksmarknad och Serrekundas kaotiska marknad är också kul. Åker man lite söderut finns Snakefarm och Paradisebeach, ormarna är intressanta och värda ett besök – men jag tycker inte att den stranden är bättre än någon annan.

Det viktigaste är att prata med folk, följa med i den dagliga lunken, känna av atmosfären. Vad man gör spelar mindre roll… Det mesta faller lixom på plats när man kommer dit. Det behövs ingen planering, det löser sej… men Juffure och Banjul tycker jag att man ska besöka, det är mina hetaste tips. Just det! En sak till! Ta gärna en dag på Gambiafloden för fiske eller bara avkoppling, det är så härligt!

Vill ni se bilder finns det massor på min instagram @marlenerinda Ni som varit i Gambia har säkert en mängd andra tips. Eller håller ni med mej?

Intervju i Aftonbladet om Gambia

Intervju i Aftonbladet om Gambia

Mycket av det som hittills skrivits och visats om Gambia i media har inte varit varken rättvist eller ens sanningen. Jag har själv försökt att sälja in texter till olika tidningar men ingen har nappat. Därför blev jag extra glad när min journalistkollega och vän Jenny hörde av sej och ville intervjua mej om mina tips när det gäller det lilla Afrikanska landet. Självklart ställer jag upp på det!

Så i fredags hade vi ett långt samtal om hur Gambia är, mina ”måsten” och tips. Jag har inget emot att ställa upp som intervjuoffer, men när det handlar om något man verkligen älskar och vet att det finns många kritiker där ute – då blir det lite läskigt. Jag är med i flera facebook-grupper med andra Gambiaälskare och de är ju förstås extra intresserade av det som sägs. Skulle jag säga ”fel” skulle jag definitivt få höra det. Men jag bestämde mej för att tala direkt från hjärtat, det fick lixom bära eller brista. Å det blev sååå bra!

Jenny lyssnade verkligen och skrev texten med stor respekt och ödmjukhet. Jag fick läsa igenom och peta i den innan publicering, OM jag petade! Stackars Jenny. Jag fick även välja bilder från min egna väldigt stora bildbank och resultatet blev så bra! Ni kan läsa hela artikeln HÄR. När vi var färdiga var Jenny mer än sugen på att besöka landet hon precis skrivit om. Självklart erbjöd jag dem att följa med oss nästa gång vi ska åka.

Jag delade länken till artikeln i de olika Gambia-grupperna och väntade spänt in reaktionerna. ALLA var positiva! En kommentar som jag särskilt lägger på minnet är en av administratörerna som skrev att hon i princip aldrig delat något som tidigare skrivits om Gambia för att det alltid är vinklat, men detta delade hon med glädje. Många sa att det är första gången något skrivs som verkligen stämmer och även speglar deras bild av landet de älskar.

Jag är så glad att få sprida allt positivt som finns att säga om Gambia. Nu kommer det dröja några år innan vi återvänder, men självklart kommer vi tillbaka! Vi måste ju se hur allt går för Smile och Buba och deras familjer och Nathalie och Linda mfl. Det finns lixom inget alternativ – klart vi kommer tillbaka! Det är ju hemma 🙂

Hur hjälper vi i Gambia?

Hur hjälper vi i Gambia?

Vi är hemma i Sverige igen och försöker smälta vår resa. Vi har gjort många väldigt glada och underlättat vardagen rejält för några stycken. Men det vi gjort för dem, betyder minst lika mycket för oss. Det är helt fantastiskt att få förmånen att kunna hjälpa som vi gör och eftersom många frågar hur man gör, ska jag försöka ge några tips.

Vi samlar på oss grejer mellan våra resor. Det kan vara små leksaker (utan batterier), kläder, hygienartiklar, textilier och en massa annat. Vi tigger gamla telefoner av våra bekanta och kollar med företag om det är något särskilt vi behöver, som den här gången när vi behövde resväskor. Sen ber vi våra vänner att bidra med pengar så att vi kan köpa mat på plats. Vi räknade fram att bil och mat kostar oss ca 2000 kr, sen ger vi även vår pojke Smile lite kontanter också. Detta blir förstås övervikt och det försöker vi också få sponsring med, oftast lyckas det.

Först och främst är det vår pojke Smile, hans familj och han by Nema som vi hjälper. Men vår chaufför Buba har också en stor plats i vårt hjärta. Buba försörjer 11 barn, vara tre är hans egna. De andra åtta är barn som förlorat sina föräldrar och som är släkt med honom. Han behöver alltså en hel del support med allt möjligt, men har en annan svensk familj som bla betalar alla skolavgifter för barnen. Den här gången fick Buba och hans fru varsin telefon av oss, hans höll på att falla sönder och var ingen smartphone. Hans fru hade ingen telefon alls. Nu kan han skaffa facebook och jag ska hjälpa honom med en företagssida, så han kan få mer jobb. En fungerande telefon är ett livsviktigt hjälpmedel för de flesta här. Jag tror att Buba sa att han var lyckligast i världen minst tre gånger när han fick telefonerna.

Sen händer det att man träffar folk på vägen som man känner lite extra för. Så var det när vi besökte det nya hotellet Tamala. När vi kom till Tamala fick vi hjälp av Amadou som visade oss runt och berättade om hotellet. Han berättade också lite om sej själv, bla att han varit arbetslös i två år innan han fick jobbet som han nu hade haft i två veckor. Han hade lämnat sin familj i en by rätt långt bort och visste inte när han skulle få träffa dem igen. Han berättade om sina två små barn som han saknade. Han var så otroligt fin och vänlig och vi kunde inte sluta tänka på honom, så vi samlade ihop en påse med grejer och gick tillbaka någon dag senare. Han blev jätteglad bara av att se oss igen och kunde inte tro sina ögon när vi gav honom påsen. Där fanns leksaker, kläder, tandborstar och lite annat smått och gott. Precis som Buba så blev Amadou så glad att han nästan inte kunde prata.

Det vi åker med till byn kräver lite planering och att samla ihop telefoner kräver också lite jobb. Men att plocka ihop en påse med grejer och ge till människor som Amadou kräver inte mycket alls, men betyder otroligt mycket. Och människor som Amadou finns överallt! Någon som man fastnar lite extra för och vilja göra något för. Det är så enkelt. Man behöver ju inte ge allt man har till en enda person, man kan dela upp det lite och sprida ut det man har och göra flera glada. Det är ju inte så att Smile misstycker för att Buba får grejer eller blir avundsjuk för att Amadou får en del av kakan. Det funkar inte så här.

När vi kommer med grejer till byn får Smiles mamma bestämma över allt vi har med oss. Hon delar sedan med sej till grannar och familjer som har det ännu sämre. Allt vi bidrar med kommer till nytta hos någon, oftast den som har det allra sämst – vilket Smiles mamma har bäst koll på. På så sätt får alla det de behöver, ingen missämja eller avundsjuka förekommer. Detta gör också att hela byn tycker att det är rena rama julafton när vi kommer dit. Alla vet att vi besöker Smiles familj men att även andra får nytta av grejerna. Man delar med sej för att man bryr sej om varandra. Tänk om det var så i Sverige…

Det är alltså väldigt enkelt att hjälpa i Gambia. Man behöver inte åka ut på landsbygden som vi gör. Det räcker faktiskt med att prata med någon på stranden, på hotellet, på gatan eller med sin taxichaufför. Alla har det svårt på sitt sätt. Å har man inget med sej som man tänkt ut innan, så kan man alltid köpa en säck ris (kostar 1200 dalasi = ca 250 kr) eller ge bort sina kläder, skor eller hygienprodukter innan man åker hem. Självklart kan man även handla grejer i Gambia och ge bort, tex bollar, skolgrejer eller tandborstar. Vi undviker att ge bort godis och sötsaker, även om det tjatas om detta. Deras tandhygien är dålig som den är och de behöver näring, inte godis.

Vad man än gör så är det välkommet. Det första vi bidrog med var myggnät för 6 år sedan. Sedan de fick näten så har ingen dött i malaria, innan var det någon per år. Näten kostar ca 80 kr, för mindre än 250 kronor har vi alltså räddat liv. Det är en rätt cool känsla som känns väldigt bra i magen.

Vill ni åka till byn kan vi hjälpa till med det, men det är en rätt jobbig dag. Vill ni besöka Buba så tar han gärna emot er, säg bara till så får ni hans telefonnummer. I Buba har ni även en pålitlig chaufför med en bra bil som tar er precis vart ni vill.

Åker du till Gambia kan du alltså med rätt enkla medel göra stor skillnad. Man behöver inte åka långt ut på landsbygden som vi gör, det räcker med att titta sej lite runt – så hittar man snart någon man känner lite extra för. Var lite osvensk och ta kontakt. Det kommer att göra din semester extra fin 🙂

Vill inte åka hem!

Vill inte åka hem!

Sista dagen. Två veckor är alldeles för kort att vara här, det går alldeles för fort! De sista 2-3 dagarna har bara sagt swosch!

Sedan vi var i byn i måndags har vi inte gjort särskilt mycket, ändå har tiden gått supersnabbt! Våra dagar är rätt inrutade med sol på näsan på förmiddagen och långa promenader på eftermiddagen. Bägge är prioriterade då vi bägge mår bra av både sol och motion och vill ha mycket av bägge.

I onsdags började jag inse att det inte var långt kvar till hemresa. Jag insåg också att Martin skulle fylla år, hade lixom inte hunnit fundera så mycket på något av det. Så på morgonen när jag gick ut för att kolla soluppgången passade jag på att prata med hotellchefen om ett litet firande för maken. Han var helt med på noterna, men att det skulle bli så stort hade jag ingen aning om…

Igår när jag vaknade slog ångesten klorna i mej. Jag vill inte åka hem! Jag har ju inte hunnit allt! Jag skulle ju besöka svenska tandläkaren, kolla in en jordnötsfarm, fota aporna på förra hotellet och en massa annat. Var tog tiden vägen?

Sista dagen var som de andra med den skillnaden att Martin fyllde år. När vi kom tillbaka efter en stund i solen hade vår städerska gått bananaz i vårt rum. Hela sängen var översållad med blommor! Å när vi kom till middagen hade personalen där dukat fint och bakat tårta. De sjöng till och med!

Å sen kom Smile för att säga hejdå. Han var bara den första i raden av avsked. Idag var det Bubas tur och sedan Nathalie som kör oss till flyget. Vi har lovat att komma tillbaka om fem år, senast!

Så nu är det hemfärd. Kl 16.30 (17.30 svensk tid) lyfter planet och landar på kalla Arlanda kl 1 inatt. Vi är väl hemma i Tumba igen vid 4 på morgonen… vid lunch har vi nog återförenats med pälsbollen. Vore det inte för honom skulle vi kunna stanna längre, iaf jag…

Resan är slut för den här gången, men det finns mycket mer att berätta. Det kommer mera 🙂

Vi ställer till med kaos!

Vi ställer till med kaos!

En av anledningarna till att vi är här i Gambia är för att besöka byn Nema (nära Soma) för att lämna en massa grejer. Allt för att underlätta vår familjs liv. Problemet är bara att när vi kommer dit blir det kaos 🙂

För 6 år sedan blev min yngste son kompis med Smile. De var lite krassliga bägge två och började prata med varandra i skuggan på stranden. När vi skulle åka hem var de goda vänner och sedan dess har vi försökt att hjälpa honom så gott vi kunnat. Efter besöket för tre år sedan handlar det dock inte bara om Smile utan om hela hans familj och delar av byn.

Idag var vi där igen! Vår chaufför Buba shoppade loss (för våra pengar) innan han hämtade upp oss. Han handlade olja, lök och fotbollar. I byn handlade vi sedan även ris. Maten kommer att räcka i 3-4 månader till familjen och det har kostat oss drygt 1000 kr.

Buba hämtade oss kl 8 och på vägen fiskade vi upp Smile och hans mamma som varit på begravning. Smiles syster dog i förra veckan sorgligt nog, bara 39 år gammal. Så är livet här… sjukdomar kan ta ens liv alldeles för tidigt.

Vi kom fram till byn enligt plan vid 11 och från början var det hyfsat lugnt, men sen gick djungeltrumman och snart kryllade det av ungar från hela byn. Vi lastade av vårt bagage och tog en promenad genom byn för att köpa ris. På vägen träffade vi de äldste männen som hälsade glatt och gärna ställde upp på bild. Alla i byn är nyfikna på besökare, särskilt om de är vita, så vi får alltid mycket uppmärksamhet.

Jag överdriver inte om jag säger att vi under vår korta promenad hälsade på säkert hundra människor, stora och små. Barnen blir så exalterade att de börjar slåss…

Vi var i byn i kanske en timme. Jag snodde familjens yngste medlem och fick mysa en månad gammal bebis en liten stund. Bebisen ser ni på bilden högst upp. Förra gången hade det också precis fötts en liten tjej, hon var livrädd för oss nu. Knepigt när de inte är vana vid vita människor, men nästa gång är det nog ok. Jag fick iaf en bild på henne, visst är hon söt?

Vi lät Smiles mamma bestämma över alla grejer och fördela dem som hon anser bäst, medan vi åkte iväg för att besöka skolan. Den är faktiskt byggd i samarbete med svenskar som en del i ett projekt. Även här lämnade vi av lite grejer, bla ett spel och lite skolgrejer. Sen tog vi den långa vägen hem igen. Nu blir nästa besök om kanske fem år, men vill ni besöka byn så är det faktiskt möjligt. Hör av er till mej bara 🙂

Kommer man till Gambia första gången är kanske ett besök på landsbygden inte det första msn gör eller ens tänker på. Men ska man se det ”riktigt” Gambia så är det precis det man ska göra. Men gör man det så ska man även vara förberedd på att bli förändrad för alltid. Man får en helt annan syn på vad som faktiskt är viktig. Vad som faktiskt betyder något och vad livet är.

Något som iaf blev en rejäl ögonöppnare för mej och som gjorde att det där med saker inte längre var särskilt viktigt. Jag fick min ögonöppnare som 20-åring och gav samma upplevelse till mina barn när de var i ungefär samma ålder. Alla borde uppleva livet på afrikanska landsbygden där man inte har någonting mer än tak över huvudet, kläderna på kroppen och i bästa fall ett mål mat om dagen.

Nu kan se fler bilder på instagram @marlenerinda och får gärna hänga med om sisådär fem år när vi planerar nästa resa hit. Ni hänger väl med?

Vi vill tacka Cavalet som sponsrat med resväskor. Ving som hjälpt oss med övervikt och alla som skänkt telefoner, kläder och andra nödvändiga saker. Ni är guld värda!

När flipflopsen skaver mellan tårna…

När flipflopsen skaver mellan tårna…

Äntligen har vi kommit till det stadiet när flipflopsen skaver mellan tårna, solen är i lite fel vinkel och det är sand överallt. Ni vet som i den där reklamen på tv. Äntligen har vi bara en massa i-landsproblem som stör vår vardag.

Nu har vi varit här i Gambia en vecka, det är alltså halvtid och en vecka kvar. Vi har kommit ner i den afrikanska lunken och har vårt vanliga system när det gäller att spendera våra dagar. Vi sover till 7.30 ungefär, käkar frukost och ligger vid poolen på förmiddagen. Efter lunch kan det bli en tupplur innan vi tar dagens långpromenad på stranden. Vi går en eller två timmar och leker med kameran på vägen. Ofta tar fiskarna upp näten vid den tiden och jag kan få lite roliga bilder när de tar in sin fångst.

Ni kanske vill veta mer om vårt hotell? Vi bor på Sunset Beach Hotell som ligger i Bakotu, en liten bit ifrån det hotell som vi bott på förut. Sunset Beach har bara all inklusive, vilket en del har åsikter om. Att man inte stödjer det lokala utbudet mm. För oss passar det eftersom vi är rätt bekväma av oss, och man är ju inte tvungen att spendera hela sin tid på hotellet bara för att man har all inklusive. Vi stödjer dessutom lokalbefolkningen på en massa andra sätt.

När man kommer in i receptionen har man hela hotellområdet framför sej. På vänster sida är det lägenheter i en eller två våningar och på höger sida är det längor med bungalows. Det är fem ”gator”, vi bor på Mango Lane och har utsikt över poolområdet. Det är inte idealt med tanke på ljudet från poolen på dagarna och underhållningen på kvällarna, men när vi frågade om byte sa de att vi fått bästa rummet och att hotellet ska vara tyst kl 22. Och det är det också. Hur mycket det än låter så är det knäpptyst kl 22, det tycker jag är helt ok.

Vi har alltså poolen utanför fönstret och på andra sidan poolen ligger restaurangen där vi äter frukost, lunch och middag. Här bjuds även på eftermiddagsfika med glass eller något annat gott. Även om det är all inklusive så är det inget överflöd. Till frukost finns det mest nödvändiga, gröt, pannkaka, ägg i olika former, frukt, bröd och pålägg. Te, kaffe och två olika juicer bjuds det också på. Jag äter ungefär som hemma, ett kokt ägg, frukt och te – med tillägget ett par små pannkakor och ost på mackan. Men detta brukar ändras andra veckan, då ryker nog osten och pannkakorna. Till lunch och middag brukar det finnas 4-5 olika rätter att välja på, samt ett hyfsat stort salladsbord. Den som är van vid dignande bufféer blir kanske lite besviken, vi tycker att det är helt perfekt!

Om man går till höger om poolen så kommer man till stranden, vi brukar ligga vid nergången till stranden men fortfarande på poolområdet. Där skuggar inga palmer eller annat och det finns dessutom ett eluttag för att ladda mobilen. Jag kan riktigt höra er sucka ”måste hon hålla på med mobilen, det är ju semester” men nu är jag sån och batteriet i mobilen är skitdåligt – då är det ju himla bra med ett eluttag. Å hade jag ingen laddad mobil skulle ni inte få se några bilder 🙂

Hotellet är inte så stort men här finns ett litet supermarket, en liten shop med souvenirer och ett växlingsställe. Tydligen är det ett hyfsat bra hotell, de senaste dagarna har nämligen parlamentet haft kongress här. Massor med uppklädda höjdare har svassat runt här och jag blev förstås nyfiken och var tvungen att fråga, sån är jag!

Våra promenader på stranden skulle kunna bli hur långa som helst. Går man åt höger tar det stopp efter kanske 45 minuter, där är det lite stenar i vägen som är svåra att passera vid högvatten. Går man däremot åt vänster kan man nog gå till Senegal. Det tar väl kanske en timme att komma till nästa större turistområde som är Kololi, men vi har gått ett par timmar till, hel vägen till Brufut där vår vän Linda bor. När man går så spelar det ingen roll hur varmt det är på termometern, Atlanten svalkar så det blir behagligt oavsett vad tempen visar. Stranden bjuder på mängder med snäckor, damer som erbjuder frukt och dryck, killar som vill erbjuda guidning eller bara prata och barn som ropar tobab (vit) efter en. Jag älskar våra strandpromenader!

Vi trivs jättebra på vårt hotell. Personalen är otroligt hjälpsam, rummen är alldeles lagom, maten är god och trädgården är jättefin! Vi kan absolut rekommendera Sunset Beach Hotell om ni funderar över någonstans att bo. Vill ni bo lite enklare och utan all inklusive rekommenderar vi Bakotu Hotel som vi bott på innan.

Fler bilder från omgivningen, människor och natur finns på instagram @marlenerinda

Nyår i Gambia

Nyår i Gambia

Tiden bara flyger iväg. Vi har redan varit här nästan en vecka och ändå har jag knappt hunnit berätta något för er. Ni som hänger med på instagram (@marlenerinda) vet på ett ungefär vad vi har pysslat med 🙂

Jag tänkte berätta mer om våra dagar i ett annat inlägg, här tänker jag berätta om vårt nyårsfirande. Det brukar inte vara så komplicera när man firar nyår i Afrika, oavsett var man är. Det dukas upp en massa mat och man klär upp sej lite, thats it. I de flesta afrikanska länder är fyrverkerier förbjudna eller helt enkelt något man inte använder, så har det varit även i Gambia förr och jag trodde det var så nu med.

Vi följde dukningen och förberedelserna under hela dagen, på säkert avstånd från solstolen. Martin var lite taskig i magen, så vi höll oss i närheten av vårt rum större delen av dagen men lyckades ta oss ut på en liten promenad trots allt. Varefter dagen gick såg vi hur dukningen blev finare och finare och hur hela trädgården på hotellet pyntades. Strax innan middagen gick vi ner till stranden för att titta på solnedgången. OJ! Vilken solnedgång nyårsafton bjöd på. Himlen var alldeles rosa. Helt magiskt. Kl 7.30 var det dax att sätta sej till bords, då hade jag fått tillåtelse att fota maten innan gästerna stormade in.

Hotellet dukade upp med mängder av skaldjur, fisk av olika slag, helstekt spädgris, grillade grönsaker, efterrätter i långa banor och en massa annat. Jag kom bara till skaldjuren, som vanligt… tigerräkorna och hummern var helt fantastiska! Jag åt mej rejält mätt, men inte proppmätt. Som alltid när jag ser stora mängder mat, särskilt i Gambia, så får jag lite dåligt samvete. All den maten skulle kunna mätta hela vår by i typ en månad… Tänk att få bjuda in dem, ge Smile och hans familj chansen att duscha i rinnande varmt vatten, sova i mjuka sängar och äta all den maten. Vilken dröm!

Apropå Smile, honom mötte vi upp efter middagen. Vi hade plockat ut en del av vår packning och lagt i en separat väska. Det var lite kläder och hygienartiklar, samt lite pengar. Så träffades vi vid restaurangen som vi brukar hänga på, i närheten av hantverksmarknaden där han jobbade förut. Det är väldigt svårt att se en svart man när det är mörkt, men Smile såg oss och blev så glad när han hittade oss. Vi sågs bara en väldigt kort stund. Han jobbar i byn och hade enbart åkt ner för vår skull, nu skulle han övernatta någonstans innan han åkte tillbaka. Eftersom han inte visste var han skulle sova och det var nyår, så kom vi överens om att han skulle få sin nya telefon när vi kommer till byn. Risken var för stor att han annars skulle bli av med den. Så när vi träffas nästa gång ska han få en telefon som fungerar helt och hållet igen, hans nuvarande fick han av oss för tre år sedan. Den funkar sådär…

Smile gick med oss till vårt hotell och vi sa bye bye. Vi gick tillbaka till festen lagom till 12-slaget medan Smile började ta sej hem mot byn igen. Förr har vi bara skålat och sen har det inte varit något mer med det, inga fyrverkerier – bara något mysigt bål på stranden. Men nu var det faktiskt fyrverkerier! Jag har inget emot det så länge de fyras av kl 12 och inte i flera månade runt nyår. Här höll det på i kanske 5 minuter, sen var det klart! Alldeles lagom tycker jag. Det var inte ens vårt hotell som sköt, utan ett i närheten.

Vi gick in på rummet ganska direkt efter 12-slaget, men sova kunde vi inte. Vårt rum vetter nämligen mot poolen där festen pågick för fullt… det tog till drygt 1 innan det blev hyfsat tyst. Å kl 07.19 på morgonen dagen efter hörde jag hur någon bankade på våra grannars dörr och frågade på engelska om de var vakna. Så det blev en rätt kort natt.

Jag gillar att fira nyår i värmen. Det är uppsluppet, prestigelöst, vänligt och varmt! Man kan ha kortärmat och gå barfota och mysa på stranden mitt i natten. Jag är så gjord för sommar året om! Love it!