Gambia - Fdensammamamman

Halva mitt hjärta finns i Gambia

april 8, 2024 Marlene Kommentarer 8 kommentarer

När jag som 20-åring flög in över Gambia första gången var det kärlek vid första ögonkastet. När Saharaöknen övergick i mangroveträsk och jag såg Gambiafloden ringla sej fram kände jag att jag kommit hem. Att jag skulle både skulle bo och arbeta där, hade jag aldrig ens kunnat drömma om.

1 november 1990. Det är ett datum jag aldrig glömmer. Då satte jag min fot på Gambisk mark för allra första gången och det förändrade faktiskt mitt liv för alltid. Bara två månader senare kom jag nämligen tillbaka för att bo där. Jag hade blivit erbjuden jobb under vår semesterresa och tackat ja.

På 90-talet fanns det som bekant varken internet eller sociala medier. Det höll kanske på att komma, men internet var definitivt inte särskilt vanligt i Afrika. Att ringa var dyrt, så det var snigelpost som gällde om man ville ha kontakt med nära och kära. På den tiden funkade faktiskt posten helt ok, till skillnad från nu.

Att bo så långt hemifrån och knappt ha någon kontakt med sin familj gör att man växer en hel del som människa. Man är tvungen att bli självständig och lösa de problem som uppstår på egen hand. För mej var det enormt utvecklande och den bästa tid jag någonsin haft. Det bästa jag gjort under min tid som ung vuxen faktiskt. Tiden i Gambia förändrade mej helt och de värderingar jag har idag kommer därifrån. Kanske är det därför jag inte tycker om saker och hellre bor i husbilen än hemma i huset?

Efter att jag flyttade hem skulle det ta över 20 år innan jag återsåg Gambia igen. Då tillsammans med mina barn och Martin. Jag tog med dem till alla platser jag besökte som ung och en del nya platser också. Min yngste son lärde känna Smile, som vi haft kontakt med sedan dess och även hälsat på flera gånger i hans by. Vi hjälper honom så gott vi kan med bla vår kunskap och ekonomiskt när vi kan. Nu är hela byn involverad 🙂

Smile bor ungefär 3 timmar bilresa in i landet, i den lilla byn Nema. Här bor ca 400 personer och jag tror att alla vet vilka vi är vid det här laget. Första gången vi kom till byn hade barnen fått ledigt från skolan och stod vid vägen och väntade på oss. Sedan sprang de längs bilen tills vi parkerat där vi skulle. Damerna slog i grytlock och alla sjöng. Det var helt magiskt! Ganska surrealistiskt och helt galet – men vilket känsla!

Jag tänker på Gambia varje dag och längtar dit konstant. Tyvärr har Ving inte längre några charterresor dit och det gör att det numera är mycket krångligare och dyrare att åka dit. Nu har det blivit väldigt dyrt, så vi har inte varit där sedan strax innan pandemin. Visst kan man åka reguljärt och det kommer vi att göra, men just nu har vi inte lust att resa ett drygt dygn, (enkel resa, mot 8 timmar med Ving), för att vara borta ett par veckor. Då ska jag vara borta längre. Visst kan man ta en reguljär charter som bara tar 12 timmar, men då är det väldigt dyrt.

Så jag sitter här och längtar. Tack vare internet och särskilt messenger kan vi hålla kontakt med Smile väldigt enkelt. På det sättet är internet guld värt, men jag är faktiskt lite glad att det inte fanns när jag bodde där. Jag var lixom tvungen att klara mej själv och det var väldigt nyttigt.

Smile har valt bort fru och barn för att ta hand om sin familj på 10 personer. Tyvärr är hans hälsa inte på topp, magen krånglar och han får ofta infektioner. Vi hjälper honom med pengar så han kan besöka en riktigt läkare och få medicin, istf att besöka den sk bushdoctorn som inte vet vad han snackar om. Men det är svårt att inte vara på plats. Pengarna vi skickar ner brukar även räcka till lök, olja och ris för ett tag framöver.

En del av mitt hjärta blev alltså kvar i Gambia och finns där vart jag än är i världen. Gambia finns alltid nära mej, mycket eftersom Smile hör av sej nästan dagligen. Men också för att jag har bilder överallt hemma och i telefonen som påminner mej. Jag vet att många har fördomar om det lilla landet, men det är ju som alltid från folk som inte varit där. De vet ju alltid bäst…

Gambia kallas ”The smiling coast”mycket för att alla ler, alla är glada och alla är vänliga. Här finns en otroligt rik kultur, god mat, fantastiska människor och underbara stränder. Bara 8 timmar bort (fågelvägen), nästan ingen tidsskillnad, alltid sol och milslånga stränder att promenera längs. Jag älskar det. Ni får titta på bilderna och bedöma själva om det skulle kunna vara något för er.

Nu undrar ni säkert var den andra halvan av hjärtat finns. Det ska jag berätta en annan gång 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Ingen kan göra allt – men…

december 17, 2021 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

… alla kan göra något. Brukar man säga och det hörs väldigt ofta just nu när Musikhjälpen är igång. Jag älskar Musikhjälpen! Det är så mysigt att ha på i bakgrunden medan jag tränar eller jobbar. Tycker inte ni det?

När man lyssnar på alla projekt och bössor som startas med Musikhjälpen blir man alldeles varm i hjärtat. Jag har också haft några bössor igång genom åren, men de har inte gett särskilt mycket. Men alla bäckar små heter det ju också.

Just i år kommer jag inte att bidra med något, detta pga att vår by i Gambia får all hjälp just nu. I Gambia lever man på turismen och den uteblir även i år pga pandemin. Det är väldigt svårt för alla som bor där, det finns ju inga jobb. Å har man inget jobb blir det inga pengar och då kan man inte ställa mat på bordet.

Här om veckan hörde vår vän Smile av sej och berättade att deras hus höll på att rasa. Jag fick bilder på väggar med stora sprickor och såg tydligt att man kanske klarar sej just nu när vädret är ok, men när regnet och regnsäsongen kör igång så kommer väggarna att rasa. Det måste repareras NU! Så vi körde igång en snabb insamling bland våra vänner på Facebook och kunde föra över 1000 kr efter bara någon dag. Några dagar senare fick vi nya bilder där väggarna lagats med ny sten och nu puts för att hålla ihop allt.

1000 kr räcker rätt långt, men är inte tillräckligt. Det behövs minst lika mycket till om de ska kunna fylla på matförråden lite. Summan brukar räcka till 50 kg ris, 20 liter olja och 20 kg lök och det i sin tur räcker till mat för hela familjens ungefär 10 personer i 2-3 månader. I Gambia gör man dessutom så att man ser till att den egna familjen har det den behöver, sen ger man resten till den som behöver det bäst. Äldre och sjuka i byn framförallt. Tänk om man tänkte så här…

Vi vill såklart skicka över mer pengar, men har inte hur mycket som helst själva att bidra med. Så häromdagen tog jag återigen fram saker som jag försökt sälja tidigare och la ut till försäljning igen. Direkt hade jag sålt av lite och fått in 500 kr. Nu ger vi det helgen och ser hur mycket vi kan få ihop, sen för vi över de pengar som kommit in. Vi vet ju att varenda öre kommer till nytta, inget försvinner i sk administrativa avgifter.

Så just i år får Musikhjälpen klara sej utan oss, vi behövs på annat håll. Som sagt; ingen kan göra allt, men alla kan göra något och vi får med egna ögon se vart vårt bidrag gått åt till, både på bilder och när vi kommer till Gambia nästa gång. Det är en härlig känsla i magen att på riktigt se att det lilla vi gör, verkligen gör skillnad.

Vill du hjälpa oss att hjälpa? Skicka ett mail till mej marlenerinda@gmail.com så tar vi detaljerna den vägen.

Har du startat någon bössa eller på annat sätt stöttat Musikhjälpen i år eller föregående år?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Matsedel v 14 – jorden runt!

april 4, 2021 Marlene Kommentarer 15 kommentarer

Kan man inte ta sej ut i världen, så får världen ta sej till oss. Vad sägs om en vecka med mat från jordens alla hörn? Idén fick jag i en facebook-grupp, där en av medlemmarna efterlyste recept från hela världen. Jag började kolla igenom vår receptbank och såg att vi ju faktiskt har en hel del.

Jag älskar det afrikanska köket, där smakerna är rika men inte starka. En del av den Indiska maten gillar jag också, men då ska det vara den utan hetta. Tyvärr går det mesta i Thailand bort av just den anledningen, men en Pad Thai äter jag gärna. Sen har vi den Italienska maten, den tycker väl de flesta ok – eller?

Faktum är att det finns en massa gott på Du i Fokus, som inte får plats just den här veckan. Så jag kanske återkommer med en ny resa runt världen. Vad säger ni om det? Några särskilda länder och rätter som ni tycker att vi ska ha med?

Här är iaf vår matvecka, med smaker från hela världen. Hoppas ni vågar testa något 🙂

Måndag: Shakshuka från Palestina Grön 14, Blå 6, Lila 6 för hela

Tisdag: Fransk Fiskgratäng (Grön 32, Blå 29, Lila 29 för hela plus potatis)

Onsdag: Kinagryta med bambuskott (Grön 10, Blå 5, Lila 5 för hela plus ris)

Torsdag: Cannelloni från Italien (Grön 7, Blå 7, Lila 7 för 4 st)

Fredag: Vietnamesiska vårrullar (Grön 6, Blå 5, Lila 5 för två rullar)

Lördag: Domoda – jordnötsgryta från Gambia (Grön 8, Blå 8, Lila 8 plus ris)

Söndag: Shepherds Pie från Storbritannien (Grön 11, Blå 11, Lila 5)

Aprilbonus: Spongada Grön 118, Blå 112, Lila 112 för hela satsen

Så himla roligt det var att planera den här veckomenyn! Några av rätterna äter vi hyfsat ofta, bla Shakshuka, Cannelloni och Domoda som finns med lite då och då i menyerna. De andra har jag glömt bort lite grann, men alla är väldigt goda och ska bli roliga att testa igen.

Å har ni tid över och lust att baka, så måste jag verkligen rekommendera Aprilbonusen; Spongada. Det är ett traditionellt bakverk från norra Italien, som jag fick vara med och baka när jag besökta Brescia för ett par år sedan. Det är som en blandning av semmelbulle och saffransbröd… typ… En himla kul grej som ni definitivt blir ensamma om att bjuda på 🙂

Om ni lagar något så får ni hemskt gärna lägga upp en bild i sociala medier och tagga mej @marlenerinda – det är så himla roligt att se vad ni lagar och vad ni tycker.

Ha en fin vecka, nu ska det väl ändå blir vår på riktigt!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Hur sjutton hamnade jag i Gambia?

mars 13, 2021 Marlene Kommentarer 12 kommentarer

Ni vet ju att halva mitt hjärta finns i Gambia. För en tid sedan fick jag frågan varför jag bodde där. Så det tänker jag berätta nu 🙂

Ända sedan jag var liten har jag drömt om Afrika och känt en alldeles särskild dragning dit. På sommaren 1990 satt vi hemma hos mina föräldrar och spånade lite om vinterns resa. Jag och min dåvarande fästman reste ofta tillsammans med mina föräldrar och upptäckte gärna världen med dem. Min pappa är fd pilot, fästmannen (nuvarande exet) jobbar som flygplanstekniker, så det fanns ju lite förmåner i form av billiga biljetter mm. Att resa tillsammans har alltid funkat jättebra faktiskt.

Nu skulle vi vara lite bekväma av oss och åka på vår livs första charter. Jag satt med Vingresors katalog och la fram förslag efter förslag och när jag kom till Gambia stannade alla plötsligt upp. Ja, det kanske man skulle testa. Det var väldigt prisvärt, långt bort men ändå en hyfsad flygtid, ingen tidsskillnad men massor med sol. Så vi bokade. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle förändra mitt liv!

1/11 1990 klev vi på flyget. Årets första snö singlade ner och vi blev lite försenade pga otaliga avisningar av flygplanet. Ungefär 8 timmar senare flög vi in över Mangroveträsken som omger Senegal och Gambia och jag fick en total känsla av lugn och att komma hem. Känslan var så stark att den nästan knockade mej. Det gick inte att förklara, men jag kom hem. Det var här jag skulle vara.

När vi landade och jag tog mina första steg på afrikans mark kändes allt helt naturligt. Dofterna, människorna, maten, naturen, allt bara fanns där och jag insöp allt så mycket jag bara kunde. Jag blev förälskad. I ett land. Det kändes som jag haft ett liv där, allt var så naturligt.

Så föll det sej att jag blev erbjuden jobb på en beachclub med sk time-share. Min uppgift skulle vara att bjuda turister på lunch och visa dem runt. För detta skulle jag få 25 pund per par, vilket är en helt ok inkomst och något man då lätt klarade sej på minst en vecka. Fyra par om dagen skulle inte vara något problem, om jag ville, och alltså ge betydligt mer. Gratis boende skulle jag också få.

Så det blev att ta sej en funderare. Vi satt på hotellet och pratade. Hotellchefen på hotellet där vi bodde var Gambier, men uppväxt i Märsta, där vi också bodde just då. Vi blev snabbt bekanta och tog med honom i diskussionen. Han lovade att finnas där om det skulle bli trassel och det var även på hans hotell jag skulle hitta mina lunchgäster. Med hans tillåtelse förstås.

Min pappa var väl inte jättelycklig. Detta var ju innan internet och telefonlinjen var rätt dålig. Skulle hans lilla flicka bo i bushen i Afrika? Fästmannen var väl inte heller superlycklig, men han skulle gå nån utbildning under ett år och ändå vara borta mycket. Mamma känner mej och vet att vad andra tycker inte spelar så stor roll. Jag tänkte ”Om jag åker och ångrar mej kan jag alltid åka hem. Om jag inte åker, så kommer jag att undra i hela mitt liv vad jag missade”.

Så jag sa ja! Åkte hem, sa upp mej, packade om och åkte tillbaka. Å hittade mej själv. Jag bodde i ett litet hus i Fajara (på bilden är det ombyggt, 20 år senare) tillsammans med en finsk tjej och hennes holländske man, en skotte och en engelsman. Vi hade en städerska och en vakt som bodde i ett litet hus i trädgården. Jag hade bananer utanför fönstret, mango i trädgården, en ödla på väggen som höll myggorna borta, apor utanför dörren och papegojor i träden. Det var lite för mycket växter i trädgården för att jag skulle se havet, men jag hade bara 2-3 minuter dit. ”Min” strand kallade Paradise Beach och var nästan alltid tom, där satt jag ofta och bara tittade ut över vattnet och njöt.

Jag skulle alltså vara på hotellet mellan 9 och 15, prata med turister och bjuda dem på lunch på klubben. En dag i veckan skulle jag även tjänstgöra på flygplatsen och ta emot flygen från Sverige, Norge och Danmark. Mitt mål var att få ihop fyra par i veckan, 100 pund klarade jag mej bra på och behövde inte göra många knop. Mest hjälpte jag till på hotellet och tog hand om gästerna bara för att det var kul. Jag hade daglig kontakt med Ving-guiderna, som jag lärt känna när vi var där på semester och nu umgicks med mycket på kvällarna. Några av dem har jag kontakt med än idag.

Där fanns också lokala guider inne på hotellet som busade med gästerna och var behjälpliga med guidning och annat. Två av dem blev jag väldigt god vän med och även dessa har jag lyckats lokalisera i efterhand. En bor i Göteborg och en i London, vi har inte setts än men det finns definitivt en plan på att göra det.

Jag hade en fantastisk tid i Gambia. Var tvungen att klara mej själv och lärde känna mej själv på riktigt. Att vara så ung och ensam så långt bort är en utmaning och jag älskade varenda minut. Nästan varje onsdag kl 13 ringde min pappa till hotellet och mina föräldrar kom även ner och hälsade på en gång. Det hade förstås varit lättare idag, när man bara startar mobilen så kan man prata. Men jag tror att det var just det som gjorde mej så självständig som jag är och faktiskt rätt orädd och lite modig också. Jag klarar allt jag vill och lite till och jag vet det!

Det var en slump att det blev just Gambia när vi valde semesterresmål, en väldigt lycklig slump. Jag är så glad att jag vågade och inte lät varken rädslor eller fästman stå i vägen. Att tacka ja till att jobba i Gambia är något av det bästa jag gjort för mej själv och min egen utveckling och jag uppmuntrar alltid ungdomar att våga dra iväg och testa något nytt. För att jag vet att man har så mycket att vinna! Blir det inte bra kan man ju alltid åka hem.

Jag älskar Gambia och längtar alltid tillbaka. Det tog över 20 år att åka tillbaka, då var det mest för att visa barnen och Martin var jag hade bott, men nu är vi där vart annat, vart tredje år ungefär. Då träffar vi både gamla och nya vänner och numera har vi ju även vår by Nema som vi hjälper så mycket vi kan. Vi hade en plan på att åka dit nästa år, men det kanske blir en snabbis redan i höst istället bara för att kolla läget. Numera finns ju trots allt internet och vi hör ifrån vår by flera gånger i veckan och kan föra över pengar vid akuta behov.

Livet är ju så annorlunda där. Man bryr sej om varandra på riktigt, man hjälper varandra och är rädda om varandra. Man har inte mycket, men är glad och tacksam för det man har. Å det var det jag lärde mej där, att lycka inte sitter i pengar utan i att vara frisk och sätta ett värde på det man faktiskt har. Att dela med sej och vara en bra människa. Det är egentligen inte så svårt. Det där att behandla andra som man själv vill bli behandlad är ett rätt bra uttryck.

När jag säger att jag avskyr vintern och tänker bo utomlands halvårsvis, säger vissa att jag kommer att tröttna på värmen och sakna årstiderna. Men jag har ju testat och jag kan säga att jag inte tröttnade på värmen en enda sekund, tvärtom! Jag älskade det!

För dej som vill veta mer om att turista i Gambia finns mer att läsa HÄR. Å HÄR finns ännu mer. Ni måste faktiskt åka dit!

Å du, ta chansen att göra något annorlunda om chansen kommer – det kan förändra ditt liv 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Aruba och kryssning i Grekiska övärlden

januari 20, 2021 Marlene Kommentarer 22 kommentarer

Tänk att vi ändå hann göra min 50-årsresa till Dominikanska Republiken i januari 2020, innan all skit med corona körde igång. Vi kom hem ett par veckor innan världen stängde och jag är så otroligt tacksam för det!

Jag som reser rätt mycket hade ett väldigt lugn år kan man väl säga, precis som alla andra. Eller ja… en och annan gav sej ju iväg, men vi stannade hemma. Jag är kroniskt sjuk och i riskgrupp och vill inte riskera att bli fast i ett annat land.

Så under 2020 blev det alltså ett par veckor i den karibiska solen och sedan klämde vi även in en helg i Söderköping på Husby Säteri i juli över vår bröllopsdag. Thats it! Med tanke på världsläget så kändes det helt ok och jag accepterade situationen som den var utan större problem. Vi hann ikapp hemma och var mer än nöjda med det.

Men nu! Det är kallt, en massa snö, solen lyser med sin frånvaro och kroppen gör så ont. NU längtar jag verkligen bort, det spelar faktiskt ingen roll var – bara där är sol och minst 25 grader varmt. Men vi väntar… avvaktar, följer rekommendationerna och ser fram emot ett vaccin. Och tittar på resesajterna och lockas av att trycka på ”boka”. Men gör det inte.

Vi antar att man kanske kan börja resa igen i mitten av sommaren. Om det blir som myndigheterna säger och alla som vill fått sitt vaccin i juni, då borde det ju vara ok att resa i juli… eller vad tror ni? De andra länderna måste ju också hålla den takten för att världen ska öppna upp igen, och det gör nog de flesta förutom fattigare länder som i tex Afrika och Asien.

Så nu har vi en plan! Följer allt vår plan så hoppas vi kunna ta en kryssning i den Grekiska övärlden i slutet på juli, över vår bröllopsdag. Vi firar 5 år som gifta och vill fira ordentligt, vår bröllopsresa var en medelhavskryssning – så vad kan passa bättre? Nu kan vi bara hoppas att alla myndigheternas planer går i lås, så fort första sprutan sitter i armen – ja, då bokar vi! Sen är det bara att vänta på nästa spruta, att vaccinet ska sprida sej i kroppen och att tiden ska gå snabbt till avresa.

Jag saknar verkligen långa sandstränder och barfotapromenader och vill så gärna ha en vinterresa att se fram emot. Jag saknar att packa en resväska, att planera och räkna dagar. Jag saknar till och med att flyga, trots att jag tycker att det är såååå tråkigt!

Efter alla de senaste pressträffarna jag haft (digitalt) med Karibien är jag så sugen på att beta av öarna där. Vi kan ingen spanska och tröttnade lite på att inte fatta något när vi var på Dominikanska, så nu har vi bestämt oss för att börja med de engelsktalade öarna. De är måååånga 🙂

Alternativet är såklart en Västindienkryssning så man får smakbitar av många öar samtidigt. Men jag vill bara ligga på en strand och njuta, inte fundera på utflykter eller sevärdheter vid varje stopp – utan bara lata mej. Dessutom vill jag slippa allt, vill inte ens fundera på var jag ska äta, så ja… jag vet att många av er ryggar tillbaka nu – men jag vill ha all inclusive.

Till vårt försvar ska jag kanske tillägga att vi gör ganska många utflykter med lokaltrafik och rör oss mycket utanför hotellområdet även när vi åker med all inclusive. Så vi bidrar en hel del ändå till landets ekonomi. Om jag ens behöver försvara vårt val att åka så, men det är alltid någon som reagerar negativt på detta, så därför…

Jag vill flyga till en destination, bli körd till hotellet, göra utflykter när det passar och om jag har lust och i övrigt bara lata mej. Med andra ord: charter! Så nu tittar vi (jag) ungefär varje dag om Ving eller TUI har släppt sina resor till…. (trumvirvel) Aruba! Vi har tittat på Mexiko och Jamaica också – men jag har varit där och vill ha något nytt. ”Gamla” resmål åker man bara tillbaka till för att det är enkelt (eller väldigt billigt), för att träffa vänner eller för att visa maken som inte varit där.

Så nu hoppas vi alltså kunna ta en kryssning i Grekiska övärlden i slutet av juli och ta en tur till Aruba i januari 2022. Släpps allt på så skulle det kunna bli en snabbis till Gambia under hösten, men då blir det en sista minuten, bara en vecka, för att kolla familj och vänner där. Då är det fritt fram för den som vill att hänga med 🙂

Så ser våra resplaner ut. Tror ni de håller? Hur ser era planer ut?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Känns lite bra i hjärtat

november 21, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

8 månader i corontän. Vi har träffat barnen väldigt sporadiskt, och våra föräldrar enstaka gånger. I övrigt NOLL socialt umgänge. Tråkigt kan man tycka och det är det också, men om man tänker efter så har vi det ändå rätt bra.

Vi har ett hus och tak över huvudet. Martin jobbar som vanligt, även om det är hemifrån, och har samma inkomst som tidigare. Jag tjänar så lite att det bara räknas som glasspengar, men tillsammans har vi ändå tillräckligt för att fylla kylen och ha el, värme och ljus i huset och vi kan köpa de mediciner vi behöver. De basala behoven är uppfyllda.

Även om det känns isolerat och tråkigt, så har vi det ändå bra. Till skillnad från många andra. Det är många i vårt land som inte har ett fast boende. Som inte heller har mat för dagen. I vårt land som har ett av världens bästa skyddssystem. Och går vi utanför våra landsgränser så ser det ännu värre ut.

Jag har nästan daglig kontakt med familjen i Gambia. Där är det katastrof. Pandemin innebär att turisterna uteblir och då uteblir också arbetstillfällena. Ingen inkomst innebär svält och sjukdom. Just vår familj har en liten odlingslott med kassava och kan äta ett mål mat om dagen, precis som de brukar – men så ensidig kost innebär bristsjukdomar av olika slag. Dålig kost ger även andra sjukdomar fritt utrymme att härja i kroppen, man drar lätt på sej både malaria och mask i magen.

Smile berättar att han haft ont i magen en längre tid, att läget i byn är katastrofalt och att folk börjar ge upp. Han frågar mej mycket om corona och vaccin, för att lära sej mer – han litar inte på att de uppgifter som sprids i Gambia är korrekta. ”När kommer ett vaccin?”, ”När får vi hit turister igen?”, ”Är det sant att miljontals har dött?”. Jag svarar så gott jag kan, men har ju inga goda nyheter att komma med… mer än att ett vaccin är på gång och att turisterna kanske kan komma tillbaka nästa höst. I bästa fall.

Familjen har tak över huvudet, som är lagat och helt numera tack vare vår hjälp. De har mat i magen, tack var sin odling. De överlever. Men det finns inga pengar för sjukvård eller annat viktigt. Så igår förde vi över nya pengar. Mycket pengar, ungefär tre månadslöner där.

Vi har tidigare enkelt swishat till vår svenska vän, men hon har ingen valuta hemma längre och vågar inte åka till banken i nuläget. Så nu får vi lära oss att fixa det på egen hand och det var inte så lätt. Vi testade på alla möjliga sätt och när vi trodde att vi lyckats kunde vi berättade för Smile sent igår kväll att det nog fanns pengar att hämta. Han blev han så otroligt tacksam.

Och strax efter lunch idag hade han tagit sej till den lilla huvudstaden Banjul och hämtat dem. Så otroligt bra att det funkade! I detta nu är han på en rejäl shoppingrunda. Han ska köpa 20 kg ris, 20 liter olja och 10 kg lök, äntligen kan familjen äta en ordentligt måltid och även dela med sej till andra som behöver det. För så gör man där, helt naturligt. Först ser man till sin familj, sen i turordning den som har störst behov. När det finns tillgång fördelas detta rättvist mellan familjerna.

Smile har som sagt haft problem med magen ett tag, så jag har sagt att han måste lägga undan en summa för läkarbesök och eventuella mediciner. Kanske blir magen bättre nu när han får äta ordentligt och annat än bara kassava. Jag hoppas det.

Vår gambiska familj har det ändå rätt bra, de har både en egen odling och oss. Många har inget. Det kan jag tänka på när jag hör folk gnälla över helt oväsentliga saker. Saker som iofs inte är oväsentliga i deras liv, men ändå… allt är relativt.

Vi har det bra, så är det! Å vi försöker att dela med oss av det vi har så att även andra ska ha det lite bättre. Alla kan göra något litet och något litet kan vara till väldigt stor hjälp. Hjälpen kan också se olika ut. Just nu har iaf jag en bra känsla i magen och det känns bra i hjärtat. Vi har mättat många munnar för en bra tid framöver. Å när det behövs skickar vi över mer pengar, nu vet vi ju hur man gör 🙂

Det är detta våra loppispengar går till och vi har massor med loppisgrejer kvar! Jag önskar bara att vi kunde åka till Gambia och hjälpa till på plats och verkligen se hur alla mår. Det känns så otroligt avlägset och jag längtar. Så fort det går, så drar jag!

Ett stort tack till alla som hjälper oss att hjälpa. Ni vet vilka ni är och är guld värda!!!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, och mej på instagram

Hur hjälper man någon väldigt långt bort?

oktober 15, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

*** I samarbete med Indeship ***

Som många av er vet har vi en by i Gambia som vi hjälper. Det började med att min yngste son blev kompis med Smile när vi var där och hälsade på 2013. Vi kunde inte sluta tänka på honom, så vi fick hjälp att leta rätt på honom. Han fick hjälp med lite olika grejer, sedan hjälpte vi hans familj och nu är hela byn inblandad.

Vi kan tycka att läget med Corona här i Sverige är allvarligt och kämpigt, men det är faktiskt ingenting mot vad det är där. De livsmedel som finns har blivit väldigt dyra, det finns inga jobb och då finns heller inga pengar att köpa mat för. I nuläget blir man alltså sjuk av undernäring eller corona, pest eller kolera lixom.

Vi skickar pengar när vi kan. Problemet är att man inte får röra sej ute som man vill. Så det är svårt för Smile att träffa vår kontakt som vi skickar pengar till. Ett annat sätt att hjälpa är att skicka saker med container via sjötransport. Våra vänner har bla skickat bilar några gånger och när de gör det finns ofta plats att lägga ner lite till. På så sätt kan man hjälpa till med lite större grejer som kläder, hygienartiklar, sjukvårdsmaterial eller cyklar och möbler.

Sjötransport är ett säkert sätt att få större saker eller många saker från punkt A till B. Man packar helt enkelt en container, själv eller tillsammans med andra. Den hämtas upp och man kan följa den hela vägen via cyberspace till den hamn man önskat. Så kommer mottagaren till hamnen och hämtar sina varor eller så körs containern ut hela vägen till adressen dit den ska. I Gambia är det dock lite knepigt med just den lilla detaljen, adresser är det lite si och så med. Så det är lättast att hämta i hamnen som är stor och fin och med en helt ok ordning faktiskt.

Nu när vi inte kan åka dit och kolla läget så börjar det kännas som att det är dax att be om plats i en container. Vår by är i stort behöv av hjälp nu och läget börjar kännas mer än akut. I Gambia handlar det inte att stänga restauranger pga trängsel, här handlar det om att överleva dagen och rent bokstavligt inte svälta ihjäl.

Vi kan hjälpa! I en container får vi plats med mycket och hjälpen kommer säkert fram. Men det är tyvärr långt ifrån tillräckligt.

Med kontoret på fickan

mars 17, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi är några stycken som har kontoret på fickan. Många är skribenter, fotografer, konsulter av olika slag och en massa andra yrkesgrupper som man knappt vet att de finns. Vi slår upp vår dator där vi befinner oss för stunden. Finns det bara wifi så klarar vi oss bra.

Just nu har jag slagit upp kontoret i mitt hem, precis som många andra. När jag är hemma är mitt vardagsrum mitt kontor, där har jag koll på allt – även det som händer utanför. Sedan igår har jag sällskap, maken jobbar också hemma – men han sitter på kontoret på övervåningen. Precis ovanför skallen på mej.

Mitt kontor hemma är helt ok, men jag har några favoriter som är på helt andra ställen på jorden. Mitt kontor i Gambia är lugnast, där trivs jag nog absolut bäst! Från kontoret i Gambia har jag utsikt över kossornas betesmarker och sällskap av både fåglar och apor. Aporna kan vara lite väl fräcka och ibland komma så nära att de nästan sitter i knät på mej. Jag skulle ju kunna ha något ätbart 🙂

Coolaste kontoret var på fartyget Brilliance of the Seas. Att sitta där och jobba, känna vinden, höra vågorna och se landskapen flyta förbi är alldeles galet härligt. Överhuvudtaget så är kryssningar något av det härligaste som finns, båda att göra och skriva om. Vi har några planer på spännande kryssningar som inte ligger allt för långt bort. Vi vill se mer av Västindien, men vet inte riktigt vad och det är ju så jäkla dyrt. Då är en kryssning smart eftersom man får smakprover av flera ställen på en gång. Så kan man åka tillbaka till det som lockar mer.

Senaste kontoret var på Dominikanska Republiken. Där hade jag utsikt över havet och kunde titta på alla som passerade förbi oss. Innan det var det på Filippinerna, mitt bland bananplantorna! Mitt rum låg i hörnet av en byggnad, så jag hade fri utsikt åt flera håll. Precis utanför min balkong var det mängder med palmer och annan växtlighet, så det kändes som att sitta mitt i en djungel och jobba. Snacka om inspirerande miljö!

Jag älskar min olika kontor, särskilt de i solen – jag blir lugn på ett helt annat sätt när jag får sitta i värmen och skriva. Gambia är mitt andra hem, där mår jag så otroligt bra. På havet finns en frihetskänsla som ingen annanstans! Å så har vi hemmakontoret i Tumba, där jag trots allt är mest. Det duger absolut, men jag längtar nästan alltid bort – till en varmare plats. Jag sitter nästan alltid och skriver med vantar på, ni fattar ju behovet av värme.

Det är inte så att jag inte trivs i mitt hem, det gör jag – men jag har hellre sol och varmt. Hemma bra men borta bäst lixom…

Hur ser ditt kontor ut?

Där stängde hela världen!

mars 14, 2020 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Alldeles nyss kom UD’s besked om avrådan från resor i hela världen. Det är svårt att förstå innebörden av det, hur mycket det påverkar oss på olika sätt i olika länder. Jag får faktiskt ont i magen.

Många länder är beroende av turismen, bland annat mitt kära lilla Gambia. Utan turismen finns det inga jobb, kommer inte in några pengar vilket leder till att folk faktiskt dör. I just Gambia är detta tredje katastrofen på kort tid som drabbar landet. Först var det ebola, sen en galen ex-president och nu Corona. Precis när man repat sej hyfsat, så slås benen undan igen. Tack o lov är det slutet på säsongen, hoppas det ordnar sej till i höst. Gör det inte det… usch!

I och med UD’s besked kan man nästan säga att hela världen sitter i karantän. Varje land för sej. Det må vara ett drastiskt beslut men förmodligen väl genomtänkt.

Vad innebär det för oss som invånare? Inte så mycket för den som inte reser, kanske man kan tycka. Men detta handlar inte bara om dem som reser utan om världsekonomin och kan sluta i katastrof!

Redan nu står hela resenäringen stilla. Flygplan står på backen, fartyg vid kajen, hotell och restauranger står tomma. Enbart Scandic har varslat 2000 anställda, den totala summan är betydligt större. Om detta fortsätter kommer det att gå riktigt illa, men redan nu kämpar de små företagen för sin överlevnad. Jag har två vänner som vigt sitt liv åt sitt arbete. De driver resebyråer med inriktings främst till Asien… ni fattar ju själva.

Det börjar alltså mest troligt med att de små företagen går i backen, sen följer de stora efter. Tusentals med människor kommer bli utan arbete, med allt som detta för med sej vad det gäller personliga tragedier och kraschade ekonomier. Å detta är alltså bara början…

Sen står ju även teatrar och alla andra lokaler som används till sammankomster också tomma. De statliga teatrarna får förmodligen hjälp, men de små privatteatrarna… vad händer med dem och alla som jobbar där?

Och detta händer alltså i hela världen samtidigt! Förstår ni innebörden? Hur många nya arbetslösa har vi inom en kort tid? Hur ska vår samhällsekonomin klara detta? Å då är det bara turismen och kulturen jag ens snuddat vid. Många fler drabbas, många småföretagare.

Jag är uppriktigt orolig och orkar nästan inte ens tänka på allt som kan hända och förmodligen kommer att hända. Hur tänker ni?

Igår var det kalajs!

januari 11, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Hemma hos oss är det januari som är den stora födelsedagsmånaden. Bara i familjen är vi 4 av 5 som fyller inom 4 veckor och tar man med närmaste släkten är det ett gäng till.

När barnen var små slog vi ihop och firade min mamma, yngste sonen och mej samtidigt. Nu är barnen är utflyttade, då får man åka runt lite. Men igår slog vi iaf ihop Martin, mej och pälsbollen – tillsammans fyller vi 110 år i år.

Martin fyllde år igår och är ofta ute och reser på sin födelsedag. Det var flera år sedan han var hemma på sin faktiskt. I år rymmer jag när jag fyller, så då tänkte vi att vi för en gång skulle kunde fira hans födelsedag rejält och lixom smyga in mej sådär lite i förskott. Med hundens 13:e födelsedag i februari (då är vi fortfarande ute och reser) blev det en jämn och bra siffra att fira 🙂

Igår var det dax för kalajs. Martin laddade vår crockpot med domoda som är en gambisk jordnötsgryta och sååå god! Receptet har ni HÄR, ni måste testa! Han jobbade hemma och varvade jobb med matlagning, medan jag städade och fixade. Vid 18 droppade folk in, åt av maten och hade allmänt trevligt. Alla var garanterat mätta när de gick härifrån.

Förutom min kompis Åsa från Huskvarna, som skulle sova kvar, så gick de sista hem vid 1. Sen satt vi och pratade till 2.30 typ… asså vi måste ses oftare, det blir alltid alldeles för sent eftersom vi har så mycket att avhandla när vi väl ses. Å nog kändes det i morse allt… huvudet var tung, så även ögonen. Inte är man 20 längre… snarare 50 minus…

Martin fyllde alltså 47 i går och jag fyller 50 och 19 dagar. Vi önskar oss ingenting och det är väldigt skönt. Vi ha allt vi behöver. Så när någon frågat oss har vi istället för saker bett om bidrag till vår familj i Gambia. De behöver mat, mediciner, kläder, skolgrejer till barnen och en massa annat. Hittills har vi fått in 1500 kronor till dem, det går runt en insamling på Facebook om ni vill vara med. Men jag önskade faktiskt en grej för egen del också, jag vill åka på valsafari på min 50-årsdag och det har jag bett om bidrag för. Å det fick vi också in lite till, så nu hoppas jag bara att det ska finnas en tur just på rätt dag också. Annars får jag väl ro själv eller nåt. Häng med på instagram @marlenerinda för att se om det lyckades.

Nu är vi färdigfirade för i år. Om någon vecka är det min mammas tur och sen är det yngste sonen, men då jobbar han och vi är på väg till Dominikanska. Januari är en riktigt kalasmånad. Har ni också en sån period när alla fyller år samtidigt?