Browsed by
Etikett: hälsa

Matsedel v 25 – Midsommar!

Matsedel v 25 – Midsommar!

Det är midsommarvecka och jag är fortfarande på Irland. Vilken galen resa det varit hittills!!! Ni som hängt med på instagram (@marlenerinda) vet vad jag talar om… och mer blir det 🙂

Jag kommer hem på onsdag, då packar jag bara om och sen drar vi till Öland. Midsommarafton firas på Lammet & Grisen med både lunch och middag. Sen åker vi till ”vår” strand och ser på solnedgången från platsen där Martin friade till mej. Håll tummarna för bra väder.

Det blir några lugna dagar på ön, med bara vila, långa promenader och god mat.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Gazpacho 0 SP Flex

Tisdag: Fisk i ugn med kräfttzatziki 3 SP Flex plus potatis

Onsdag: Halloumirösti m myntasås 39 SP Flex för allt

Torsdag: Kasslergryta m aubergine 3 SP Flex plus ris

Fredag: Hallontårta 0 SP Flex

Lördag: Kyckling i ugn med färskoströra 5 SP Flex plus potatis

Söndag: Lasagne 6 SP Flex

Under midsommar njuter vi av lediga dagar och försöker bara att vara precis här och nu. Det brukar funka rätt bra när man är på Öland.

Ta hand om er, vila mycket och skratta ännu mer, stressa lugnt och kör försiktigt dit ni ska. Glad midsommar på er!

Gott till (mid)sommarbordet och grillen

Gott till (mid)sommarbordet och grillen

Nu är det sommar och snart midsommar. Jag får väldigt många frågor om vad vi ställer på midsommarbordet, äter när vi grillar eller får gäster. Till skillnad från många andra så tycker jag att allt är mycket lättare på sommaren, särskilt när det gäller vikten. Solen och värmen gör att jag mår bra, är piggare och vill må ännu bättre genom bra mat och motion.

Vi äter ganska lätt mat under sommaren, mycket sallad och grillat. Sånt som går snabbt att laga och innehåller få ingredienser. Vi passar även på att fylla frysen med matlådor, när vi väl lagar mat. Man vill ju inte stå i köket när solen skiner  

I år lagar vi nog inte en enda rätt på midsommar, vi äter nämligen både lunch och middag på Lammet & Grisen på Öland. Men det kan tänkas bli en hallontårta på kvällen 🙂

Här är några förslag på vad ni kan ställa på bordet i (mid)sommar, några efterrätter och tillbehör till grillen. En del rätter passar både till buffén och grillen, så kolla in allt 🙂

Buffébordet:

Tre olika potatissallader

Potatisknyten

Smörgåstårta

Somrig sallad

Avokado och mangosalsa

Fyllda champinjoner

Potatiskaka

Vitkålsgratäng

Aubergingratäng

Zucchinigratäng

Jordgubbssalsa

Superenkel potatissallad

Kycklingröra

Krämig Tzaziki

Räkröra

Smal Västerbottenspaj

Sommartallrik

Gazpacho

Sommarfräsch mangosalsa

Efterrätter:

Rabarberfromage

Hallonsorbet 

Krämig bananglass 

Njallastrutar

Persika under marängtäcke

Lätt rabarberkaka

Hallontårta

Kokosgratinerade hallon

Jordgubb och rabarberkompott

Grillat:

Såser till grillen 

Fyllda champinjoner

Potatiskaka 

Grillspett med stora räkor

Marinader

Rabarberchutney

Fyllda champinjoner med fetaostkräm

Grillad tofuburgare

Grillade räkor med jordnötssås

Grillad majssallad

Champinjoner med ostfyllning

Picklad rödlök

Kycklingburgare

Rabarberchutney

Klicka på länkarna så får ni både antalet SP och recept.  Hoppas ni fått några idéer som går att använda även i framtiden. Ha en fin midsommar och även sommar förstås  🙂

Häng med mej på instagram @marlenerinda det händer mycket kul nu!

Har du koll på tandvårdsbidraget?

Har du koll på tandvårdsbidraget?

*** I samarbete med Distriktstandvården ***

Det här med tänder är lite knepigt, särskilt med tanke på att det hör till kroppen men ändå inte… Vet du om att det finns något som heter Tandvårdsbidrag?

Vi som är mellan 30–65 år och får årligen 300 kronor i tandvårdsbidrag från Försäkringskassan. Ett bidrag kan sparas i två år, den som inte har koll på detta kan alltså ha totalt 600 kronor innestående. Inte mycket, men alltid nåt. Outnyttjade bidrag från 2017 förfaller 1 juli. Så det är lite brådis att utnyttja det lixom.

Så här säger Distriktstandvården om ATB – det allmänna tandvårdsbidraget:

Tandvården är gratis t.o.m. året man fyller 23 år.

Från det år man fyller 24 år får man automatiskt ett tillgodohavande hos Försäkringskassan som kan användas som betalning för tandvård – det är inget man behöver ansöka om utan finns registrerat hos tandläkaren.

Den 1 juli varje år tillgodoräknas det allmänna tandvårdsbidraget och det kan som längst sparas i två år innan det ersätts av ett nytt. Om man låter det gå fler än två år mellan besöken går man därför miste om ena bidraget.

Bidraget uppgår till maximalt 600 kronor eller 1 200 kronor beroende på ålder. Är man mellan 24-29 år eller 65 år och äldre är tandvårdsstödet 600 kronor/år och är man mellan 30-64 år ligger bidraget på 300 kronor/år.

Tandvård är något av det första man slarvar med när man får dåligt med pengar. Vi har en vän som fick problem med tänderna som ledde till att han fick svåra hjärtproblem, jag fuskar aldrig mer!!!

Är det dax för ett besök kanske? Distriktstandvården är en modern tandläkarkedja med totalt 25 kliniker i Stockholmsområdet. De erbjuder allt från allmäntandvård som undersökningar och lagningar, till akuttandvård, estetisk tandvård och specialisttandvård. Du som bor i Stockholm hittar din närmaste klinik HÄR.

Ja, det kan vara lite läskigt och ja, det kan göra lite ont – men det blir ännu värre om man drar ut på besöken. Så iväg med dej nu!

Matsedel v 24

Matsedel v 24

Den här veckan blir inte alls som jag tänkt mej. Jag hade planerat för en hyfsat lugn vecka, då jag skulle hinna ikapp och planera inför midsommar. Men så blir det inte alls! Istället blev det en fullpackad vecka som avslutas med att jag åker till Irland! Väldigt överraskande och väldigt roligt!

När det inte blir som man planerat är det extra viktigt att matplanen finns där. Jag måste även matlådor i frysen annars blir det bara skräp till lunch. Så när vi lagar mat lagar vi några portioner extra och fryser in. Så himla bra att bara plocka ut och köra i micron.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Tortillapizza 7 SP Flex

Tisdag: Fiskgratäng med osttäcke 2 SP Flex plus potatis

Onsdag: Kassler med ananas i ugn 5 SP Flex plus ris

Torsdag: Pasta med laxsås fr 4 SP Flex plus pasta

Fredag: Filegryta med ananas 2 SP Flex plus ris

Lördag: Potatiskaka med grillat 19 SP flex för hela kakan

Söndag: Moussaka fr 3 SP Flex

En god matvecka helt enkelt! Idag gör jag en spännande intervju med två väldigt trevliga grabbar, imorrn är jag på Skansen och fotar Allsångens artister, på onsdag kollar jag in Trassel som ska gå på Krusenstiernska i sommar, på torsdag fotar jag alla sommarpratare och sen är det alltså Irland som gäller för hela slanten.

Häng med på instagram @marlenerinda och se mej göra saker jag aldrig gjort förr! Det ska tydligen bli lite body flight, helikopterflygning över Game of Thrones inspelningsplatser, djuphavsfiske, paddling i månsken och en massa annat spännande. Så himla kul!!! Och lite läskigt…

Pratade med en präst

Pratade med en präst

Jag är inte särskilt kyrklig av mej och går inte i kyrkan mer än när jag är bjuden på dop och bröllop eller när någon nära ska begravas. Men jag tycker om kyrkan som plats, där är lugnt på ett alldeles särskilt sätt.

Jag respekterar präster och alla andra som arbetar inom kyrkan, de gör ett viktigt arbete – precis som tex läkare och psykologer. En präst är väl kanske lite som en psykolog… h*n är iaf bra att prata med. En av kvinnorna som jag tränar med är präst och jag tycker otroligt mycket om henne. Därför stoppade jag henne här om dagen för att fråga ett par saker.

Jag undrade bland annat om det är vanligt att mannen i en parrelation inte vill prata om sjukdomen som hustrun tampas med och om detta beror på att han vill skydda henne? Jodå, det är väldigt vanligt, fick jag till svar. Särskilt i de äldre generationerna. Mannen tror ofta att allt blir värre om man pratar om sjukdomen, fast det egentligen är tvärtom. Ofta handlar det om maktlöshet att inte kunna skydda den han älskar, först och främst för att hon blivit sjuk och sedan för att han inte kan göra henne frisk. Det gamla sitter i, det där att mannen ska skydda sin kvinna och sin familj.

Om kvinnan då faktiskt vill prata om sin situation, kan det uppstå lite problem. Det vanliga är nämligen att kvinnor vill och har ett behov av att prata, kanske inte så mycket med andra som drabbats – utan med sin familj och omgivning. Både för att bearbeta allt som händer, men också för att upplysa om varför hon inte är som vanligt. På ett sätt vill även hon skydda sina nära och kära, genom att berätta så att alla ska förstå att det inte är deras fel att hon är annorlunda.

Bägge vill alltså beskydda, men på olika sätt. Skillnaden är att kvinnan sköter sin egen terapi genom att berätta, medan mannen stänger in och oftast skapar mer ångest åt sej själv. Å det spelar ingen roll om det är mannen som är sjuk, han vill inte berätta eller prata om sjukdomen då heller. Lite som att ”pratar man om det, så blir det på riktigt. Då finns det”.

Å det här blir ju knepigt förstås, särskilt för dem runt omkring. När någon drabbas av cancer så syns det ju när den drabbade börjat med cellgifter. Här har håret precis trillat av… det är svårt att dölja även om det finns keps och snygga peruker – men man kanske inte vill dölja det heller alltid. Att inte prata om det när det faktiskt syns blir ju jättekonstigt. Det blir lite som kejsarens nya kläder, man tassar runt något som alla redan vet om.

Många resonerar så här även om döden och där är barn klokare än vuxna. När ett barn drabbas av allvarlig eller dödlig sjukdom vill de vuxna oftast skona barnet från detaljer och framtidsprognoser. Men barnen vet redan, de känner på sej vad som är fel och får i många fall trösta sina föräldrar. En liten grabb frågade sin pappa varför han var så ledsen över att farfar hade dött, pappan svarade förstås att han saknade sin pappa och var ledsen över att aldrig få träffa honom mer. Då svara sonen ”Men pappa, du kan låna min studsmatta och hoppa så högt du kan och säga hej till farfar”. Det var lixom inte svårare än så.

Man säger att barn och djur är bra terapeuter och lindrar sorg. Prästen rekommenderade därför att vi som har hund eller små barn ska låna ut dem så ofta vi kan till den som är sjuk eller bär på sorg/oro. Då behövs inga ord och ibland är det som en propplösare som får orden att bara bubbla upp. Det här med sjukdom och sorg är knepigt, men vi behöver ju inte göra det knepigare än det faktiskt är.

Vi måste våga prata. Jag vågar – gör du?

Så jädra skönt!

Så jädra skönt!

Nog för att insidan är viktig, men ibland måste man ta hand om utsidan också. Jag är väldigt dålig på det… jag klipper mej en gång i halvåret typ och smörjer in ansiktet då och då, thats it lixom…

Därför blev jag extra glad när Diana bjöd in till SPA på Sparadiset. En eftermiddag med bara en massa mys och Sparadiset på Kungsholmen. Senast jag var där var på invigningen för sex år sedan, det är nästan så man skäms faktiskt. Diana är mycket bättre på att ta hand om sin utsida och åker på SPA lite titt som tätt faktiskt. Kolla in hennes sida så finns mängder med bra tips om SPA i både Sverige och världen.

Igår drog jag alltså in till stan för en mysig eftermiddag med 10 andra tjejer. Vi hade jacuzzin för oss själva och kunde testa både floating och ansiktsbehandling. Min kropp var inte riktigt med på att första mysa i varmt vatten och sedan gå ut i kylan, tyvärr, så jag fick nöja mej med ansiktsbehandling. Jag vet inte riktigt viken behandling jag fick faktiskt, men det var djuprengöring med en liten slipmaskin från Nannic. Det kändes som en liten pimpsten gick runt hela ansiktet och det var så ruskigt skönt!

Jag hade gärna rengjort hela kroppen med den där apparaten, det var sååååå skön! Men jag fick nöja mej med fejjan och kände mej som ny när jag var färdig. Asså, vilken grej! Vill göra fler gånger!

Vi hade hela stället för oss själva, Frida som äger och är en av grundarna av Sparadiset gjorde det mysigt för oss med bubbel och snittar. Behandlingarna avlöste varandra och flotaingtanken gick varm, en och annan passade på att använda jacuzzin och några av oss satt och pratade. De flesta som var där känner varandra sedan ganska länge, men träffas sällan – så det fanns mycket att prata om. Självklart skulle det tas lite bilder också, allt ska ju dokumenteras förstås. Slår ni in taggen #sparadiset på instagram hittar ni massor, både från oss igår och från andra som varit där tidigare.

Vill ni ha några mysiga timmar som par, kompisar, möhippa eller fira något – då kan jag absolut rekommendera Sparadiset. Det finns fler runt om i Sverige numera, så det är bara att kolla in vilket som ligger närmast. De brukar ha bra erbjudanden på Lets Deal som man kan kolla in, just nu är det ett ”gå 2 betala för 1”.

Jag måste verkligen bli bättre på att ta hand om min utsida, särskilt min hy, inte bara äta rätt och träna. VI fick faktiskt ett presentkort under kvällen, nu ska jag bara försöka välja vilken behandling jag vill göra. Typ alla är intressant 🙂

Är du bra på att ta hand om din utsida? Vad brukar du göra?

5 tips för viktminskningen

5 tips för viktminskningen

Jag får ofta frågan om mina bäst tips för en lyckad viktminskning. Visst finns det några saker som jag tycker är extra viktiga, här spaltar jag upp dem och förklarar hur jag tänker.

Tänk långsiktigt och ha tålamod.

Med detta menar jag att det är bättre att gå ner långsamt och hållbart, istället för att rasa i vikt och sedan kanske gå upp allt igen. Ge viktresan minst ett år och tänk att en hälsosam viktminskning är ca ett halvt kilo i veckan. I den takten hinner både knopp och kropp med och du hinner också komma in i en livsstil som du kan ha resten av livet. Var glad för minsta minus och räkna med att det även blir plus då och då på resan, det är så man lär sej hur man ska leva i längden. Visst är det roligt att se flera kilo minus per vecka, men det kan faktiskt sluta med obehagliga överraskningar som tex problem med bukspottkörtel och galla, blodtrycksfall, håravfall och bortfall av mens. Så ta det lite lugnt, så mår ni bäst.

80/20

Man brukar säga att man äter sej ner i vikt och tränar sej friskare. Maten står för 80 % av viktminskningen, träningen 20%. Det viktigaste är alltså vad du äter, inte hur mycket, hårt eller länge du tränar. Hur vi än ser på det så handlar det om energi in – energi ut. Lär dej hur du ska äta och för in träningen/motionen (kalla det vad du vill) naturligt i din vardag. Tänk att även en kort och långsam promenad är bättre än inget och varvar den som sitter kvar i soffan. Man blir slankare av motion och kroppen behöver muskler för att orka hålla oss uppe, så det är viktigt med all form av träning. Men inte för att gå ner i vikt, utan för hälsan.

Tänk hälsa – inte vikt!

Oavsett hur mycket man har att gå ner så blir det tråkigt i längden att bara tänka på siffror. Om man istället tänker hälsa, och gör hälsosamma val – så brukar vikten komma på köpet. Då blir det naturligt att ta en frukt istället för snacks, en promenad istället för en hållplats med bussen osv. Tänk resten av livet – inte kur!

SOV!!!

Sömn, vila och avkoppling är livsviktigt! Jag tjatar om detta om och om igen och kommer inte att sluta. En del stress är helt ok, ibland tom bra för kroppen – men långvarig stress är livsfarligt! När vi stressar bildas kortisol i kroppen och då samlar kroppen på sej vätska, som förstås väger en del. Bara ett enda dygn av dålig sömn och stress är dåligt för kroppen, tänk då vad flera dagar, veckor eller månader gör… ett eller ett par dygn klarar vi – sen går det snabbt utför utan att vi märker det. Vi människor klarar oftast väldigt mycket, just nu… det är inte förrän långt senare vi förstår hur dåligt det var för oss. Men på vikten syns det faktiskt oftast direkt om vi haft dålig sömn eller en stressig period. Lyssna på kroppen!

Var inte för hård!

Det är klart att det är roligast när det är minus på vågen, men ibland kan det faktiskt vara ok med ett plus också. Jag påminner återigen om att detta är för resten av livet – ingen kur. Livet är en bergådalbana, det går upp och ner. Det kommer helgdagar, födelsedagar och semestrar – sånt är livet. Man kan inte vara nitisk varje dag, året om, hela livet. Det kommer tillfällen då det helt enkelt inte går att säga nej, eller man ens vill säga nej – njut då av det ni äter och ha inte dåligt samvete! Men se till att begränsa det till en dag, eller en vecka och kör upp på banan igen direkt. Vänta inte tills på måndag, det går lika bra att köra upp på banan en fredag faktiskt. Bestäm i förväg hur många dagar du får ”slarva”, njut, se pluset på vågen och kör igång igen. Det är inte hela världen!!!

Sammantaget kan man alltså säga:

Ha tålamod, gläds åt minsta minus. Se detta långsiktigt, minst ett år – helst resten av livet. Ät dej ner i vikt och träna för hälsan, tänk hälsa inte kilon. Gör vad du kan för att sova gott och ge tid för återhämtning och var inte för hård mot dej själv den dagen det blir plus på vågen. Även om det bara blir ett enda litet hekto minus per vecka, så är det faktiskt 5,2 kilo på ett år. Kanske låter lite, men hur hade det varit om du inte gjort något alls?

Jag brukar säga:

”Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där”

Jag har gjort det! Jag gick ner mina kilon, det tog tre år att ta bort tio kilo. Det var långsamt men jag orkade hela vägen in i mål och har varit där i snart 15 år nu. Jag tycker inte om uttrycket ”kan jag så kan ni”, vi har alla olika förutsättningar. Men om jag orkade i den takten, så orkar ni – för de allra flesta gå ner snabbare än så. Men det är alltså målet som är viktigast och vad som händer där. ALLA kan gå ner i vikt, men det krävs något alldeles extra att lägga om hela sin livsstil och sedan stanna i målet. Jag vet – jag har gjort det!

I går var det 5 år sedan Martin och jag hade vår sista klass på Viktväktarna. Men jag använder fortfarande våra verktyg och hjälper fortfarande den som behöver det. För att Viktväktarna funkar!!! Kolla gärna in mina veckomenyer på bloggen, alltid med recept och sp. Eller kolla in den rika receptsamlingen som finns på Du i Fokus. Å häng gärna med mej på instagram @marlenerinda – där är inte bara bilder relaterade till vikt, men ni ser hur man kan leva i livet efter viktresan.

Jag har säkert glömt en massa bra tips, men då får jag väl skriva ett nytt inlägg när jag kommer på dem . Lycka till nu – Ni kan!

Matsedel v 22 – bra matlådor

Matsedel v 22 – bra matlådor

Maj går mot sitt slut, om en månad är det midsommar och semester! En hel vecka i mitt paradis på Öland. Det ska bli så skönt!

Den här veckan händer en massa skoj! Imorrn ska jag på SPA på Sparadiset med ett gäng bloggare. På onsdag jobbar jag med efterarbetet av EU-valet och på fredag ska jag intervjua Ellinor Persson (mediaprofil), kommer ni ihåg henne? Hon var skönhetsdrottning på 90-talet och programledare i tv, på senare tid har hon bla varit med i På Spåret. En jättemysig person, som jag känt i nästan 30 år och nu ska intervjua för första gången. Kul! Å på kvällen ska jag fota Lets Dance, det blir också himla kul. Säsongsfinal och allt. Sen blir helgen luuuugn!

Fullspäckade dagar kräver planering av maten – Här är veckans matsedel:

Måndag: Morotsplättar 7 SP Flex

Tisdag: Krabb- och räkgratäng 7 SP Flex

Onsdag: Vitlökskycklinggryta 3 SP Flex plus pasta

Torsdag: Lövbiffsgratäng 14 SP Flex

Fredag: Snabb kasslergratäng 6 SP Flex

Lördag: Carbonara med spenat och lax 1 SP Flex plus pasta

Söndag: Shepards Pie 11 SP Flex

Kristihimmelbonus: Yoghurtglass med mango 4 SP Flex för hela satsen

Nu ska vi fylla frysen med matlådor. Så skönt att alltid ha några på lager, särskilt när schemat hopar sej. HÄR finns fler bra recept till matlådor.

Vill ni kolla in mina äventyr på dagarna får ni gärna hänga med på instagram @marlenerinda 🙂

Cancerhelvetet knackar på

Cancerhelvetet knackar på

Så kom den objudna gästen även till oss. Den attackerade från flera håll dessutom. Jag pratar förstås om cancerhelvetet.

Som ni säkert har förstått så händer det saker runt om oss som är svåra att prata om. Av respekt för berörda tänker jag inte prata om dem utan om mej och mina tankar. Hur är det att stå lite snett bakom en cancerdrabbad? Vilka tankar har jag och vilka åtgärder tänker jag själv ta. Cancergenen kanske även finns i mitt blod, högst troligt faktiskt. Hur orolig är jag?

Cancer gör inte skillnad på någon. De bryr sej inte om ifall du är fattig eller rik, ung eller gammal, tjock eller smal, vit eller svart, man eller kvinna, lång eller kort, religiös eller ateist. Den kör lixom bara på och förstör. Vi har haft sjukdom runt oss hur många år som helst, även cancer har funnits där. Både min morfar, moster och kusin har drabbats – men det har varit smått diffust eftersom de alla bor så långt bort och jag träffar dem inte i min vardag. Bekanta har också drabbats, bla Pamela och Lotta som pratar öppet om sin sjukdom och även skrivit böcker om hela resan. Ett stort tack till dem måste jag passa på att säga, de ger stort hopp om att även vår resa ska gå bra.

Jag har nästan alltid haft allvarlig sjukdom i vardagen och är ganska konkret, kall kanske en del skulle kalla mej. När jag fick beskedet den här gången konstaterade jag faktum och gick vidare därifrån. Två personer i min närhet skulle från och med då få besked om operation, behandlingsform och en massa annat. I det läget syns inget utanpå och som närstående är det inte mycket man kan göra. Operationsdagen kommer och nu vill alla snabbt veta hur illa det är, har cancern spridit sej, vad händer? Några veckor senare kommer lugnande besked, cancern har inte spridit sej, man har fått bort allt tror man, nu ska såret läka och sedan ska en dosa opereras in i armen och cellgifter väntar.

Alla har hört talas om cellgifter, men vad innebär en sån behandling egentligen? Man googlar, pratar med tidigare cancerpatienter och försöker få fram så mycket info som möjligt. Våra närstående tar mängder med prover och provar ut peruk – nu börjar man förstå att detta händer på riktigt. Man går från något slags vaccum till verklighet. Var tredje vecka ska gifter pumpas in i kroppen. Jag läser att det känns värst 5-7 dagar efter behandling, men det verkar inte stämma med verkligheten i vårt fall. Illamåendet kommer helt plötsligt vid en promenad efter bara ett par dagar.

Alla tappar inte håret, men om man gör det så börjar det efter ungefär två veckor. Man kan be om en kylmössa för att försöka minska håravfallet, men vet inte om någon av dem gjort det. Frågan poppar upp i mitt huvud ”Hur mycket bryr jag mej om mitt hår?” Brösten har jag redan tagit ställning till, kvinnlighet sitter inte i brösten har jag redan konstaterat – jag tog ju bort min E-kupa alldeles frivilligt. Men hur är det med håret? Jag har inget svar på det än faktiskt. Trodde inte att jag brydde mej så mycket, men jag vet faktiskt inte. Kvinnlighet bryr jag mej inte så mycket om och mitt hår växter otroligt snabbt, så jag borde inte bry mej om något så ytligt.

Så här två veckor efter första behandlingen märks inte så mycket mer än att det finns en genuin trötthet som bara anfaller utan förvarning. Ungefär som min egen trötthet, men i mitt fall har det ju en helt annan orsak. Men jag kan ändå förstå hur det känns att bara säcka ihop, när man inte vill något annat än att vara med och vara pigg.

Att stå brevid utan att kunna göra något ger en mängd funderingar. Cancern finns runt mej, från flera håll – hur gör jag för att hålla den borta från min kropp? Har jag genen? Har jag gått på alla kallelser som jag borde? Hur ska jag agera? Självklart finns inte alla svar, men en del. Jag har inte gått på alla undersökningar som jag borde, mammografi har jag gjort, cellprover har jag däremot inte gjort på ett tag. Jag glömde helt enkelt bort det. Senaste kallelsen sitter på kylen, den ska jag ta tag i nu. Sen ska jag också be att få göra ett gentest och se om genen för cancer finns även i mej. Gör den det så vidtar jag åtgärder direkt!

Men cancer kan ju sätta sej på så många ställen, kan man kolla alla? Jag tror inte det? Bröst, livmoder och hud är väl typ det som går att kolla hyfsat enkelt. Tarm, strupe och annat blir ju lite knepigare. Man får väl helt enkelt kolla det man kan och sköta sej så gott man kan. Å då kommer vi till solandet… jag älskar ju solen. Å jag tycker att jag har koll och har redan tagit bort flera märken som det inte varit något i.

Många funderingar blir det. Cancer har som sagt funnits i min närhet förut, även om den blev mer påtaglig nu. Man vet bara något om det man har just nu, det gäller att leva nu. Att skjuta upp saker är en väldigt dum idé, man vet aldrig vad som händer. Så det är där vi står just nu, med cancern som oinbjuden gäst och vardaglig följeslagare. Vi får helt enkelt göra det bästa av en grisig situation. En situation som vi faktiskt inte är värda eller önskar någon annan. Men som sagt; cancerhelvetet bryr sej inte om vem man är, den frågar inte om lov – den bara ockuperar.

Så nu vet ni varför jag kanske inte är lika öppen som jag brukar, varför jag pratar i gåtor och inte berättar allt. Det kanske kommer en dag när jag berättar om vilka som drabbats, kanske inte – allt beror på dem. Tills dess får ni nöja er med mina tankar och resonemang, och min väg genom gentester, resultat och beslut. Och tills dess vill jag veta hur ni resonerar. Om ni omgavs av cancer, skulle ni göra gentestet? Vill ni veta om även ni har cancergenen? Ni kanske redan tagit ställning och gjort testet? Hur tänker ni kring hår, bröst och kvinnlighet?

Och en uppmaning till er kvinnor! Gå på de kallelser ni får för mammografi och cellprover! Ni män; ta PSA-provet även om det känns obehagligt. I Sverige har vi ändå de här förmånerna, utnyttja det!

Ta hand om er!

Det började droppa blod från knät…

Det började droppa blod från knät…

Det har gått en vecka sedan operationen och jag har (nästan) följt allt som min läkare sagt till mej. Hans rekommendation var att leva som vanlig och känna efter, så det har jag gjort. Han sa också att förbanden skulle tas bort efter en vecka, det gjorde jag också… det gick ju sådär…

Det finns mängder med rekommendationer efter en knäartroskopi, jag valde att lyssna på min läkare. Han sa inte ens att jag skulle hålla mej lugn samma dag eller dagen efter, utan leva på som vanligt. Så det gjorde jag och blev därför lite ställd när en sköterska ringde mej dagen efter operationen och frågade om jag satt högt med benet. Ähum… asså… jag är bara ute på lite bus, svarade jag. Då hade jag gått på stan och var på pressträff och käkade hamburgare för glatta livet. Men visst, jag böjde så lite som möjligt på benet och gick inte särskilt snabbt. Hon hummade lite och sa bara att jag skulle ringa direkt om jag fick feber eller kände att något var fel.

Under helgen har jag tagit det lugnt faktiskt, iaf enligt mej – jag har pysslat på här hemma medan Martin varit på jobbresa. Gått några långsamma och korta promenader med hunden, annars inte mycket alls. Duktiga jag! Igår var det dax att ta bort förbanden, enligt läkarordination. Allt såg fint ut, jag klädde mej och åkte in till stan.

Jag var först på en härlig pressfrukost med Engelbert och deras fina smycken och sen gick jag runt en snabbis på Stockholm Beauty Week. Då känner jag helt plötsligt hur det är blött utanpå byxorna och att det rinner längst benet. På nåt sätt har ena operationshålet börjat blöda igen. Jag letar efter plåster och frågar till slut en kvinna på plats, hon hittar inget och frågar om det går bra med silvertejp och skrattar. Ja, va f-n ska man göra? Jag måste ju få stopp på blödningen på nåt sätt. Så det fick bli en servett och silvertejp som nödlösning tills jag kom hem. Martin kallade mej för värsta Mac Gyver 🙂

Väl hemma inspekterar jag knät och kan inte förstå hur det kan komma så mycket blod ur ett sånt litet hål. Asså, det fanns lixom inte ens ett hål! Men på nåt sätt har det ändå blött igenom byxorna. Ni som nu tycker att jag är helt puckad och oroar er för infektion mm kan vara lugna. Jag har ätit antiinflammatoriska tabletter ända sedan operationen och detta var alltså dag 7 efter operationen, det var kirurgen som sa att jag skulle ta bort förbanden – inte mitt egna påhitt. Allt såg fint ut, ena hålet syntes inte ens och på det andra fanns en pytteliten fin skorpa. Ändå lyckades det på något sätt börja sippra blod ur hålet som knappt fanns…

Enligt min läkare skulle jag ju leva som vanligt och han tyckte att jag kunde börja träna direkt i fredags. Jag väntade dock till idag och var ändå lite tveksam. Igår tyckte jag att knät kändes värre än innan operationen, ostadigare och mer värk. Att träna idag kändes inte alls bra, utan väldigt läskigt faktiskt. Men jag tänkte att det kan ju inte bli värre, då hade han inte sagt att jag ska leva som vanligt. Å nån gång måste jag ju sätta igång igen, jag åker till gymmet men tar det extremt lugnt. Så det gjorde jag!

Att träna var nog det bästa jag kunde göra! Jag tog det verkligen jättelugnt och försiktigt och efteråt kändes knät helt annorlunda. Det gjorde inte alls lika ont, kändes mycket mjukare, stabilare och friskare. Det behövdes nog en genomgång av muskler och lite ny cirkulation i knät efter allt som varit där inne och petat och grejat. Det gör inte alls lika ont nu som i morse och jag hoppas att jag nu kan känna att operationen gjort nytta eftersom det igår kändes rätt surt med en ny och annorlunda värk.

Till er som undrat hur länge det hörs vågor/kluckande inne i knät efter en artroskopi har jag nu ett svar. För mej var ljuden borta i slutet av dag två, alltså ca 48 timmar efter operationen. Det ska tydligen gå snabbast om man använder knät, vilket jag gjorde. Det som låter är nämligen luft som finns i leden efter operationen och att det behöver smörjas med ledvätska som fylls på vart efter man använder kroppsdelen. Så ljuden är helt normala och försvinner, men det låter för jäkla läskigt!

Igår kändes det rätt surt att ha fått ont i knät på ett helt nytt sätt, nu känns det betydligt bättre. Efter dagens träning mår både jag och knät bättre och kanske kanske har operationen ändå gjort nytta. Jag har återbesök om 6 veckor, man får väl ge sej till tåls tills dess kanske?

Drömmen är ju att kunna springa igen och gå normalt uppför trappor. Här handlar inte drömmen om att bli rik inte, nope – jag vill bara ha en kropp som fungerar. Men jag blir gärna rik också 🙂