Jag är lite emot kampanjveckor som innebär shopping och konsumtion. Black Friday har ju blivit en hel vecka som dessutom avslutas med Cyber Monday. Asså… lägg av… MEN, ändå bra om man faktiskt behöver något. Å det gjorde vi.
Jag vet inte vad som händer med svensk handel. Det kommer fler och flera temadagar och dessa utvecklas sedan till hela veckor. Ta bara en sån sak som kanelbullens dag, den firas snart hela oktober. Mors dag är hysteriskt, medan Fars dag inte riktig nått samma nivåer än. Åsså har vi då julen som slår rekord varje år. Och denna börjar alltså med Black Friday. Köphysterin är total.
Jag har blivit väldigt dålig på att shoppa. Vart efter vi rensar ur här hemma och kommer närmare drömmen om att bo i husbilen, har behovet lixom försvunnit. Kläderna används tills de typ ramlar sönder, möbler säljs och ersätts inte. Det jag köper mest av är ljus av olika slag, solcellslampor och ljusslingor. Dessa används flitigt och överallt, både i husbilen och hemma i huset. Särskilt just nu. Det går säkert fem värmeljus om dagen.
Men så gick tv´n sönder. Precis innan Eurovision i maj såklart. Vet inte hur stor vi hade, men kanske en 50tummare som byttes ut tillfälligt mot en mindre gammal tv från barnens rum. Det gick bra det med och vi ser ändå väldigt lite på tv under sommarhalvåret. Hade det varit för mej hade jag inte behövt en ny tv, men käre maken vill ha en större. Så det blev vårt stora inköp under årets Black Friday. En stor tv som vi sparade typ 10 000 på. Något vi alltså behövde (typ) och sparade en ganska stor summa. Då får det väl ändå anses som ok?
Vi kollade även runt lite på erbjudanden på olika campingar. Göta Kanal hade 25%, men där hittade vi ändå inget som lockade. Däremot bokade vi in påsken 2026 på Trosa Camping som erbjöd 15% i rabatt. Vi jämförde även priser på First Camp eftersom vi har återkommande jobb i bla Kalmar och brukar bo på deras camping där. Men det blev billigare med det sk Husbilspasset, så vi bokade med det istället.
Men det blir alltså påsk i Trosa nästa år. Förra året stod vi fint i Malfors, precis vid Göta kanal. Då bokade vi också på Black Friday. Så jo, vi köper också lite den dagen – men inte särskilt mycket. Iaf inte om vi inte behöver en ny tv eller liknande.
Så nu väntar vi, mest maken, på att den där tv´n ska levereras. Vi har ju ingen personbil och kan inte hämta den. Så vi får snällt vänta på att Posten ska göra sitt jobb. Och det vet man ju hur snabbt det går…
Nu undrar jag såklart om ni köpte något? Kanske julklappar? Vad tycker ni om tema-dagar som lockar till köp?
Kanske en konstig rubrik, men den har sin förklaring. I förra veckan hade vi en helkväll med nyinvigning av Hamburger Börs samt avslutning på Movember. En kväll fylld med musik och fest!
För ungefär ett år sedan nåddes vi av det sorgliga beskedet att Hamburger Börs stängt med omedelbar verkan Vi hade varit där på lunch bara några dagar tidigare, en sk Lunch-live med Anders Lundin, om jag inte minns fel. Så detta kom såklart som en chock.
Att ett ställe med så rik historia och nyrenoverade lokaler skulle lägga ner fanns ju inte på kartan. Men så blev det. Jag var på riktigt väldigt ledsen eftersom detta drabbade flera av våra vänner och jag gillar Börsen. En finare lokal är svår att hitta.
Men det var några stycken som vägrade acceptera detta och de har under året kämpat hårt för att öppna dörrarna igen. Och de lyckades!!! I onsdags var vi inbjudna på återinvigningen av Hamburger Börs, som numera rymmer flera scener och har fler tjänster att erbjuda. Nu är fokuset mer på musik, än show med mat. Börsen har alltså återuppstått och jag är såååå glad!
Hur programmet kommer att se ut har jag inte riktigt klart för mej än, men att det blir liv i lokalen igen är helt klart. Dessutom även under dagtid. Jag hoppas att förändringarna gör att Börsen kommit tillbaka för gott nu.
Just i onsdags hände det saker i ungefär vartenda hörn av Stockholm, tror det var 5-6 olika event samtidigt. Så vi fortsatte till nästa och tog sällskap av herrarna Rongedal dit. Världens goaste gubbar!
November är ju även känt som Movember, männens månad som fokuserar på prostatacancer. Nu skulle kampanjmånaden knytas ihop och avslutas med en rejäl fest. Så vi tog oss till söder och Biblioteket Live där festen redan var igång för fullt.
Foto: Thomas Hedengran
På Börsen var det lite lugnt och städat. På Biblioteket var det helt tvärtom. Här var det fullt ös. På plats kunde man få den symboliska mustaschen målad eller köpa en att limma på överläppen. Det bjöds på korv med mos, precis som sej bör på en ”riktig” fest. Och kvällen avslutades med konsert, av… Mustasch såklart!!!
Det blev alltså en helkväll med party, innan vi åkte hem till förorten igen. Nu börjar stan att pyntas. Det är så mysigt med alla ljus. Och visst skulle det se finare ut med några centimeter snö, men jag är glad så länge den håller sej borta 🙂
Vi går på ganska få event just nu. Kanske därför den här kvällen var extra rolig. Kul var det iallafall!
December är här, första vintermånaden och därmed även årets sista månad. Advent står dessutom bokstavligen för dörren. Nu börjar julfesterna och glöggminglen.
Efter några år med sjukdomar, dödsfall och en massa annan skit så börjar kroppen fatta att den inte är i akut stress och har äntligen börjat svara på allt snällt jag faktiskt gör för den. Stress är naturligt, men inte när den styr ens liv dygnet runt under en lång tid. Då blir den livsfarlig.
Mitt enda mål är att kroppen gör det jag ber den om, mer än så begär jag inte. För att den ska göra det och jag ska må bäst möjligt krävs både en normal vikt och fysisk aktivitet. Det håller även min kroniska värk (fibromyalgi) på en hyfsad nivå. Det är också det som mina läkare kräver av mej för att jag ska hålla mej så frisk som möjligt och hålla den hotande cancern borta så länge det går. Så jag kämpar!
I år blir det därför inga julbordstest, dem har vi prioriterat bort för att ist ta hand om oss. Vi har skött både kosten och återhämtningen väldigt bra senaste veckorna. Återhämtning såsom sömn och vila är superviktigt – men det är också viktigt att skratta. Vi behöver alla glädje och skratt i våra liv, det får oss faktiskt att koppla av och håller oss även friska. Så skratta på!
Nu kör vi slutfasen av 2025 på bästa möjliga sätt, fyra veckor kvar. Snart är vi på väg till solen 🙂
Detta är en himla god vecka i mina ögon. Dessutom går det mesta att förbereda för stressiga dagar genom att fixa matlådor. Bägge kycklingrätterna, cannellonin, kasslern, pajen och lasagnen är kanon att ha lite extra av i frysen.
Vi fördelar i matlådor direkt och sätter frystejp med innehåll och antalet Points. Så är det bara att ta fram vid behov. Jag äter en matlåda till lunch, nästan varje dag. Världen smartaste lösning!
Jag har haft ett par veckor då jag verkligen plöjt böcker. Mina ”ska-läsa-högar” har nått nya höjder och eftersom vi inte har någon bokhylla, så har det sett rätt stökigt ut. Alltså har jag ”städ-läst” och nu är bokhögarna återigen nere i mer rimliga nivåer 🙂
Jag läser snabbt. En bok på 300 sidor läser jag på en dag. Så nu när jag avsatt tid bara åt att läsa, har det gått rätt snabbt att plöja igenom ett gäng. Därför kommer boktipsen ganska tätt just nu här på bloggen.
Den här gången är det ett gäng pinfärska godingar, som jag kastat mej över. Jag älskar biografier, den senaste var så intressant att även sonen vill läsa den. Det är ett väldigt bra betyg. De andra i högen är fortsättningar på några riktiga favoriter. Jag brukar säga att innan man öppnar en bok av Anders De la Motte så ska man ha gjort alla ”måsten” först, numera gäller detta även för Simona Arhnstedt. Så jäkla bra böcker!!!
Ni har kanske sett Alexander i Robinson, där han faktiskt varit med två gånger. Jag såg honom redan den första gången och fastnade för något hos honom. Han har ju en rätt speciell framtoning. Det lilla han berättade om sej själv då, har nu utvecklats i en bok om hans liv.
I boken berättar han om en rätt trasslig barndom och ungdomsår där allt spårade ur. Vändningen blev när han stod ensam med ett litet barn, då var han lixom tvungen att ta tag i sej. Men det var allt annat än lätt och återfallen var några stycken. Så pass att han en dag överdoserade och var nära att dö, med sin fyraåring gallskrikandes brevid sej. När han återvänder från dödens tröskel är det inte första gången han lurat ödet – men det måste bli den sista.
Han berättar om hemlöshet, desperation och kriminalitet. En nedåtgående spiral, kantad av skuld, skam och livsfarliga överdoser. Det här är en berättelse om mörker och missbruk, men också om stor kärlek, vänskap och den långa vägen till ett nyktert liv. Jag sträckläser hans ord, gläds med honom när allt går åt rätt håll och lider med honom när det går fel. Att han överhuvudtaget lever idag är ett under.
En intressant bok ur ett rent samhällsperspektiv, som stundtals gör en riktigt förbannad. Detta är en bok som borde användas i både lärar-, läkar- och socutbildningen. Alla som jobbar med människor borde läsa den!
I mitt förra boktips- inlägg tipsade jag om ”Charlies hämnd” av Simona Arhnsted, här är fortsättningen. Jag fastnade direkt för den första boken och såg verkligen fram emot fortsättningen. Och vilken fortsättning!!!
I förra boken hamnar Charlie oskyldigt dömd i fängelse. Efter tre år kommer hon ut och hämnas direkt på mannen som satte dit henne. Nu när hon är fri vill se framåt och få lite lugn och ro. Kanske lite kärlek också. Men det förflutna kommer i kapp när hennes lillebror drabbar samman med det kriminella nätverk som hon en gång anklagades för att tillhöra.
När hon försöker hjälpa sin bror trasslar hon till det med två män som för en hel del skit med sej, trots att det stundtals ser väldigt fint ut. Snart tar hennes liv återigen oväntade vägar, hon kommer allt närmare sanningen om sin egen bakgrund. Men det är svårt att veta vem som går att lita på.
Asså, det är så välskrivet och så spännande. Här finns lixom allt! Och jag kan knappt vänta på nästa del, men måste ju… undrar dock hur många delar det blir? Det skulle vara rätt lagom med bara en eller max två till.
När man läst en bra serie och den allra sista delen kommer ut, då blir jag extra glad. Jag får nämligen ett slut på en historia som intresserat mej och kan lägga den åt sidan. Visst kan man sakna bokkaraktärer, men jag vill gärna knyta ihop säcken.
God Save the Queen är den tredje och sista delen i Denise Rudbergs Queen-serie och det är faktiskt alldeles lagom med tre böcker tycker jag. Upp till 5-6 är ok, men sen blir det för mycket. Det kan lätt bli tjatigt när det blir fler. Så detta är faktiskt perfekt!
I de två föregående böckerna har Kaiser och Agneta försökt att reda ut den korrumperade situation som råder inom Stockholmspolisens våldsrotel. Handlingen utspelar sej på 70-talet med allt vad maktmissbruk och sextrakasserier heter. Kvinnor stod ju inte särskilt högt i kurs och Rudberg lyckas beskriva detta helt perfekt. Hon lyckas faktiskt få till varenda liten detalj från 70-talet, det blir en riktig nostalgitripp att läsa.
Medan kriminalinspektör Karin ”Kaiser” fortsätter nysta i härvan, sörjer hon även sin bortgångne make. Turerna kring bordellhärvan i Stockholm har kostat flera av hennes medarbetare livet, nu måste hon hitta lösningen på gåtan. Kollegan Agneta gör vad hon kan i arkivet, men vill samtidigt sätta dit mannen som förföljer henne sedan länge. Hon skickas iväg på ett specialuppdrag och kliver rakt in i ett av den svenska nutidshistoriens mörkaste kapitel.
Det är så otroligt välskrivet och jag kan inte nog rekommendera den här serien! Den har lixom allt!
Detta är fjärde delen om Leo Asker. En serie som jag verkligen gillar och rekommenderar. Man måste inte läsa de föregående böckerna, men det underlättar rejält. Dessutom är de så himla bra att det är synd att missa dem.
Leo Asker är kvar på sin utredningsavdelning i källaren, men får veta att den ska läggas ner. Hon försöker få beslutsfattarna att ändra sej, men det går sådär. Samtidigt börjar hon och kollegorna att nysta i ett gammalt dubbelmord som gäckat polisen under många år.
Vid en kyrkoruin långt ute på en hed stöter några spökvandrare ihop med en labil främling, och allhelgonanatten slutar i våldsam död. I ett ensligt slott inte långt därifrån hanterar en kvinna ett barndomstrauma genom att måla olycksbådande tavlor. Hennes mörka historia är tätt sammanvävd med ruinens, kanske på fler sätt än någon anar.
Asker får en antik järnmask på sitt bord, försvunnen efter ett rånmord på nittiotalet. Vad innebär fyndet för det olösta fallet? Kan de ta reda på hur allt hänger samman och kanske rädda avdelningen?
Även de här böckerna är välskrivna och spännande. Så pass att jag som sagt brukar säga att man ska ha gjort alla ”måsten” innan man sätter näsan i dem. För sen är det kört. Man sträckläser och får inget gjort förrän man är klar. Som både jag och maken numera säger ”Jäkla De la Motte”, med ett litet flin såklart 🙂
Fyra väldigt bra och läsvärda böcker alltså. En riktig drömhög i mina ögon. Kanske julklapp till någon som gillar den här sortens böcker? Ett tips är då att köpa hela Queen-serien, eftersom de bara är tre stycken. Jag tror att någon född på 60- och 70-talet skulle tycka väldigt mycket om den julklappen. Igenkänningen är total och det är en jäkla bra historia. Och samma sak med Charlie – köp bägge och ge bort som paket. Väldigt bra böcker och perfekt julläsning i mellandagarna.
Varje höst håller Travel News Market en stor resemässa i Stockholm. Idag var det dax igen och den här gången med mingeltips och roliga möten.
Resemagasinet Travel News fyller 40 år i år. Varje höst arrangerar den alltså en resemässa och det vete sjutton hur många år de gjort det, det vet jag faktiskt inte. Vad jag vet är däremot att jag har besökt kanske de tio senaste. Som journalist och då främst resejournalist är detta en dag då jag främst tar del av resetrender och knyter lite nya kontakter.
Det finns faktiskt en hel del trender när det gäller resor. För några år sedan rådde det ”flygskam” då blev det genast trendigt att åka tåg. Så pass att det numera har varit poppis att återigen åka på tågluffar, särskilt bland äldre faktiskt. Nu har skammen lagt sej, nu verkar äventyr vara grejer. Då passar det ju himla bra att ha en äventyrskanal på youtube.
Det som syns just nu är hiking, att ta sej fram med cykel och att ta del av naturen och kulturen i landet man besöker. Kul tycker vi, för det är ju så vi upptäcker ett land. Vi tar oss gärna fram med fötterna och är gärna med på lokala aktiviteter där vi kan träffa folk från platsen. Som vi gjorde på Nordirland härom veckan.
Däremot har inte den mobila trenden kommit till de vanliga resemässorna än. Husbilarna ökar massor, ändå har detta tydligen inte nått resemässorna. Väldigt konstigt tycker vi. På just den här mässan var det övervägande europeiska länder, bla Spanien, Italien och Frankrike. Inte en enda hade minst lilla husbilstema. Var tror ni att många av de nordiska camparna just nu befinner sej? Jo, i Spanien, Italien och Portugal. Ska bli spännande att se när de börjar fatta galoppen…
På årets mässa var det även en kul föreläsning med ”Mingel-Martin” som vi såklart kollade in. Vi har träffat Martin på många olika event under åren. Ni kanske känner igen honom? Han var faktiskt med i ”Gift vid första ögonkastet” för några år sedan. Han har iaf en rolig föreläsning om hur man blir en proffsminglare. Många tycker ju att kallprat och mingel är lite läskigt. Ni också kanske?
Han menar på att de klassiska misstagen är att prata för mycket om sej själv, att prata för länge med en och samma person och inte vara sej själv. Vi ska istället vara nyfikna, ställa frågor och runda av när det börjar kännas som att frågorna är slut. Himla bra tips tycker jag!
Vi minglade inte så mycket just idag, däremot träffade vi kollegor som vi tog en lunch tillsammans med. Eftersom de flesta av oss sitter hemma och jobbar, har vi ju inte några direkta arbetskompisar – så de här mässorna är ett tillfälle att ses och prata lite. Det blir alldeles för sällan, så det var trevlig att ses och ”catcha up” lite med Helena & Peter från Freedom Travel.
Jag gissar på att där var runt 100 utställare, vi pratade lite mer med kanske 20 av dem. Några som vi tycker representerar lite extra intressanta länder, några som vi känner sedan tidigare och några som vi behövde utbyta information med. Vi ska ju besöka ett helt gäng platser på kryssningen nästa sommar och fick lite tips på jobb vi kan göra under resan, från deras olika representanter.
4-5 timmar och 8000 steg senare åkte vi hem. Rätt nöjda. Nu ska vi bara göra något med materialet vi samlat på oss under dagen. Jobb jobb jobb….
Självklart kan man fixa ett trevlig glöggmingel även som Viktväktare! Det mesta som man köper i advent är dock fullt med socker, något de flesta av oss vill dra ner på. Men man kan enkelt fixa en hel del själv, som inte alls är lika sött.
Jag vet att åsikterna går isär när det gäller sötningsmedel, ni som är emot det kan sluta läsa nu. Här kryllar det nämligen av tips med sötningsmedel istället för socker.
Här är enklaste receptet på alkoholfri glögg NOLL Points!
2 dl Fun Light Wild Berries
5 dl vatten
1 påse glöggkrydda
Gör så här:
Koka upp 2 dl av Fun Light och 5 dl vatten i en kastrull . Tillsätt glöggkryddorna och låt sjuda en liten stund. Låt det sedan svalna och sila av. Glöggen är alltså helt gratis i Points, men glöm inte att räkna mandel och russin om du tar det.
Det faktiskt en hel del godis och gotter som är gratis i Points eller iaf innehåller ganska lite. Klicka på det som intresserar dej så kommer du till receptet.
Martins och mitt liv har kretsat en hel del kring vatten. Han friade till mej på en strand på Öland, vi gifte oss på en skärgårdsbåt och vår bröllopsresa var en medelhavskryssning. Nästa år firar vi 10 år som gifta, självklart blir det en andra bröllopsresa – en ny kryssning 🙂
Vi gifte oss 23 juli 2016 och firar med andra ord 10 år i juli 2026. Vi firar gärna allt som går att fira och firar gärna stort. När den tionde bröllopsdagen närmar sej vill vi såklart göra något alldeles extra. Vår bröllopsresa var verkligen en riktig höjdare, så varför inte göra om den. Typ.
Vi gifte oss alltså 23/7, dagen efter flög vi till Barcelona där vi hade en dag på oss att njuta av stadens puls. Den 25:e letade vi oss fram till hamnen, där vi klev på Brilliance of the seas. Fartyget tog oss sedan vidare till bla Nice, Rom, Venedig, Florens och Kotor. Vi var ute i 14 dagar och upplevde massor. Det var verkligen den perfekta bröllopsresan. Härliga dagar på havet, romantiska platser och en lyxig tillvaro på ett fint fartyg.
Jag brukar säga att en kryssning är den ultimata resan. Man packar upp en gång, har hotellet med sej och ser massor på vägen. Som ett smörgåsbord av länder om man kan smaka på och sedan åka tillbaka till det man vill se mer av. För oss var Venedig en sån plats, dit åker vi gärna igen.
Vi bestämde oss tidigt för att göra en ny kryssning över vårt jubileum, med inte en exakt repris – utan en helt annan rutt. Kravet var två veckor, helst med olika avrese- och ankomsthamn och gärna med något stopp i Grekland. Vi har sparat pengar och letat alternativ. Och en dag fanns plötsligen resan där och var så självklar. Avresa från Barcelona och ankomst i Aten, med stopp i bla Korsika, Florens, Rom, Mykonos och Kreta. HÄR finns resan om ni är nyfikna.
Vi kliver på Sun Princess i Barcelona den 18 juli, firar bröllopsdagen i Genua i Italien och kliver av 1 augusti i Aten, där vi sedan kommer att stanna ytterligare tre dagar för att upptäcka staden innan vi flyger hem. Ni ser rutten här under, visst är den häftig? Vi kommer att se och uppleva massor!
Fartyget Sun Princess ingår i Princess Cruises flotta. Hon byggdes 2024, har 21 däck, tar 4300 passagerare och har 1600 personer i sin besättning. Åker man på en kryssning, särskilt så länge som vi gör – då SKA man ha en hytt med balkong. Man kanske inte är där så mycket, men det är ändå himla härligt att kliva ut där på morgonen eller sitta där vid inseglingen till en ny hamn.
På Sun Princess finns det balkonghytter på de flesta däck. Oftast vill man bo högt upp med fin utsikt över havet, men på den här båten har hytterna högst upp utsikt över balkongerna under. Så vi valde en sk cave, som iofs är lite mindre och ligger på däck 6, men då är det fri utsikt över havet och man behöver inte ta hissen till allt man vill göra. Vi får väl se om vi har gjort ett smart val.
Bild lånad från Princess CruisesBild lånad från Princess Cruises
I varje hamn kan man sedan välja att göra en massa olika grejer, eller bara stanna kvar och ta det lugnt på båten. Vi kommer att kliva av, sen får vi se vad vi gör på platsen. Det vi vet är att vi kommer att jobba en del på vägen, bla i Rom. Men det gör oss inget, det är ju så vi fungerar 🙂
Om 8 månader är vi alltså på väg. Ni kan ju tro att vi längtar!
Sista dagarna i november och snart första advent! Hur galet är inte det? Tiden går så fort, men det är bra – då blir det vår snart igen. Har ni planerat något särskilt för advent? HÄR finns tips!
Vi brukar vara ute på julbordsturné så här dax, men så blir det inte i år. Vi måste ta hand om oss och vår hälsa, då funkar det inte att klämma in en massa julbufféer. Tyvärr, för det är ändå ett rätt mysigt jobba. Särskilt när vi testar fartygens olika julbord, men men… de finns ju kvar till nästa år. Ibland måste man lixom sätta stopp och sätta hälsan först. Så är det för oss just nu.
Så i år blir det nog bara ett julbord förutom det på julafton. Vi ska till Friiberghs Herrgård tillsammans med föräldrar och barn. Där serveras ett stor skaldjursjulbord, samt ett litet traditionellt. På julafton blir det sedan väldigt sparsamt, också där med skaldjur. I december brukar vi dessutom ta ett extra tag med hälsan och vikten. Hur konstigt det än kan låta i adventstider.
Men än är det ett tag kvar till jul, nästa vecka ser ut så här:
En massa bra matlådemat den här veckan! Särskilt fisken (om man pressar potatisen funkar den att frysa), kycklingen, pajen och lövbiffsgratängen passar i matlådan – så gör mycket och fyll frysen!
Strategin för söndagarna i advent är att äta en lite snålare middag, så det får plats glögg och något snask också i dagens Points/kalori-budget. Men det gör man såklart som man vill, allt beror på vilken plan man har; att stå still, går ner eller om det är ok att gå upp lite under advent.
Fram till jul kommer ni att få ett nytt saffransrecept varje vecka
Sedan vi köpte vår första husbil sommaren -21 har vi varit ute så mycket vi bara kan. I somras blev det nästan fem månader i ett sträck, strax innan påsken i april till Elmiamässan i september. Det är en rätt lång tid att bo och jobba på sisådär 12-13 kvm. Många frågar hur vi står ut och hur den dag i husbilen kan se ut. Det ska jag berätta nu 🙂
Vår husbil Ralle är 7,5 meter lång och drygt 2 meter bred. Vi har sk pilotstolar (förarstolar) som går att vända, face-to-face-soffor på var sidan om bordet som är ca 1 kvm, ett litet kök med ganska stor kyl, dusch och toa, samt sovrum med en dubbelsäng som är 160 cm bred. Nästan allt som finns i ett hus alltså, bara i ett lite mindre format.
Bordet används både som matbord och skrivbord, det är vårt vardagsrum, matrum och kontor. Där sitter Martin och jobbar på vardagarna. Vi kan väl börja där, men hur våra rutiner ser ut en helt vanlig dag.
En vanlig dag
Martin går upp vid 5.30. Då stänger han två dörrar om mej, en till sovrummet och en till toaletten vars dörr går att vinkla upp och stänga mot köket. Låter kanske konstigt för den som aldrig har varit i en husbil, men toa och dusch ligger mittemot varandra på var sidan om sovrummet. Stänger man båda dörrarna blir det ett slags badrum med utrymme emellan. Detta ligger alltså mellan sovrummet och köksdelen. Det blir tydligt om ni tittar på bilden här nedan.
När vi jobbar står vi oftast på en camping eller ställplats, då går han iväg till det sk servicehuset för att duscha och gå på toa. Han är ju rätt stor och får bättre plats på en riktigt toa och så kan jag lugnt sova vidare, utan stök inne på vår lilla toa som är i min fotände. Sen sätter han sej och jobbar tills jag vaknar vid sisådär 7.30. Då ropar jag att jag vaken, så kommer han och ”släpper ut” mej 🙂
Medan han fixar frukost lämnar jag den sköna sängvärmen och går på toa, men jag gör det inne i husbilen. Jag har inte några problem med utrymmet där, jag är ju inte så stor. Sen äter vi frukost tillsammans medan vi antingen lyssnar på en ljudbok eller tittar på tv. När Martin fortsätter att jobba kryper jag tillbaka till sängen igen. Då har jag först bäddat till den och tryckt upp den mot väggen, så det blir som en slags dagbädd med ryggstöd.
Där sitter/ligger jag sedan oftast och jobbar eller läser fram till lunch. Om vi inte står på en camping med tvättmaskin och behöver tvätta, då slänger jag i en maskin tvätt direkt på förmiddagen.
Vackert väder
Om det är fint väder och tillräckligt varmt går jag oftast ut och sätter mej i min soffa, efter lunch. Så fortsätter jag att jobba där. Det är verkligen världens bästa kontor, jag har nästan alltid sjöutsikt och gräs under fötterna. Vem har det när man jobbar lixom? Jo, jag! Martin slutar jobba vid 16, då gör han mej oftast sällskap ute. Jag har en förmåga att börja jobba mer intensivt lagom till han slutar sin arbetsdag. Vi är inte ett dugg synkade när det gäller dagsrytmen.
Om jag tycker att vädret är ok, så blir det gärna en promenad strax innan lunch och en när Martin slutat jobba. Får vi till två är vi kanonduktiga, blir det en är vi ändå nöjda. Lyckas jag dessutom träna något pass i veckan är jag supernöjd, men det går sådär… jag har inte lyckats få till den rutinen än.
Efter kvällsmaten sitter vi oftast ute och läser om det är fint, eller inne och jobbar på var sidan om bordet om det är sämre väder. På sommaren sitter vi gärna ute tills det är mörkt, på vintern tillbringas större delen av tiden inne. Ska Martin upp och jobba går vi oftast och lägger oss vid 22-snåret och somnar typ direkt. Vi sover så himla bra i husbilen.
Så ser en dag alltså ut. Ganska precis som den gör när vi jobbar hemma, skillnaden då är att vi sitter på varsin våning och jobbar.
Frågor vi får
Vi får också ganska frågan: Hur klarar ni att vara så ”på” varandra hela tiden? Det är inga problem alls. Vi trivs i varandras sällskap och träffades ju på jobbet, så det har lixom alltid varit så för oss.
VI får också höra: Men nog är det väl ändå skönt att komma hem? Nä, inte ett dugg faktiskt. Hemma finns en massa krav. Huset ska skötas och trädgården ska tas om hand. I bilen kan vi bara vara. Vi letar aldrig efter något eftersom allt måste ha sin plats när man kör. Hemma är livet mer komplicerat och tar mer energi. Så vi längtar aldrig hem, tvärtom faktiskt.
Det är klart att livet på en så liten yta inte är för alla, men vi älskar det. Och planen är ju att sälja huset och bo permanent i husbilen. Så varför gör vi inte det då? För att alla bitar inte är på plats än. Martin har fortfarande ett jobb han måste besöka lite då och då och då är det praktiskt att ha någonstans att ställa bilen. Det är inte lätt att ställa ifrån sen en 7,5-meter lång husbil i Stockholms City. Så huset hemma är vår husbilsparkering tills vi hittar en annan lösning.
Så ser alltså vårt liv i husbilen ut. Inte särskilt konstigt eller komplicerat, ganska enkelt faktiskt. Precis som vi vill ha det. Det är det enkla livet vi vill ha, där inga grejer tar plats och energi. Bara vi, upplevelsen och naturen. Det räcker lixom så.
Inom kort ska jag skriva ett inlägg där jag svarar på era frågor om husbilslivet. Jag har redan fått några stycken, men det finns nog fler, så skriv gärna en kommentar med era frågor – så kommer ett svar inom kort.
Jag börjar aldrig om, jag kör bara upp på banan igen. Nu är det länge sedan jag behövde göra det, typ 10 år sedan – så länge höll jag vikten. Sen blev jag sjuk, igen… och då kommer pluset på vågen direkt. Så nu är det dax för minus igen!
i Augusti 2000 skrev jag in mej på Viktväktarna. I juni 2004 gick jag i mål, 12 kilo lättare. 2010 blev jag sjuk och gick upp alltihop – 2013 hade jag återigen gått i mål. 2021 gick jag in i en akut stress, som blev så långvarig och illa att kroppen tog stryk. Funktioner i kroppen la av, bla ämnesomsättningen som redan var dålig pga bla hypotyreos och fibromyalgi.
När jag sökte hjälp 2022 undrade min läkare hur jag ens orkade stå upp, jag var i ett extremt dåligt skick och än var vi inte ute ur den extrema situationen som var då. Den gick heller inte att göra något åt som det var just då. Men långsamt gick allt åt rätt håll och för något år sedan började jag må hyfsat bra igen, iaf i skallen. Kroppen tog längre tid på sej…
För ganska precis ett år sedan visade vågen det högsta någonsin. Vad jag än gjorde så gick jag inte ner i vikt. Det gick bara inte. Jag hade ont precis överallt, särskilt i lederna. Jag kände inte igen mej själv. Jag bad om hjälp hos sjukvården och frågade om det kanske kunde ha med klimakteriet att göra? Den unga AT-läkaren viftade iaf inte bort min fråga, utan ringde upp en gynekolog medan jag satt där. Hon bekräftade att jag nog var något på spåren och tog emot mej på sin klinik några veckor senare.
Jag blev tagen på allvar och fick medicin. Det som krånglar till det ännu mer är att jag har förhöjd cancerrisk och alltså inte får ta någon medicin med östrogen, men sedan något år tillbaka finns en medicin även för oss (Veoza). Så den har jag tagit sedan dess. Jag märkte skillnad direkt. Värken i lederna försvann nästan helt och jag fick sova på nätterna. Världen fick lixom färg igen. Ljuuuvligt!
Nu kunde jag fokusera mer på hälsoresan och vikten. Men det har varit svårt, ett hekto ner – två hekto upp… typ. Jag har läst på, pratat med såna som kan både hälsa och särskilt kvinnohälsa. Fått mängder med tips och råd och funderat en hel del själv. Jag har ju trots allt jobbat med viktminskning på Viktväktarna och även lyckats gå i mål själv två gånger – jag ska kunna detta.
För tre veckor sedan hade jag utverkat min nya plan och satte den i verket. Upp på banan igen. Inte börja om. Jag har aldrig slutat, det var bara kroppen som inte tyckte som jag. Den nya planen gick ut på att öka protein och fibrer, samtidigt som jag minskat på saltet. Att öka protein är ganska enkelt, det är bara att äta mer ägg eller helt enkelt ta en proteinshake (som jag varit helt emot innan). Att öka fibrer är knepigare… men jag knaprar morötter för glatta livet och kommer snart att utveckla kaninöron 🙂
Å detta funkar tydligen, för vågen pekar stadigt neråt. Jag är en långsam soldat när det gäller minus på vågen. Mitt snitt har alltid varit runt 1 hekto (inte kilo alltså), i veckan. Ni ser ju här uppe, det tog fyra år att gå ner 12 kilo första gången jag försökte och tre år att gå ner 10 gången efter. Jag är alltså glad så länge det faktiskt är ett minus. Vilket det inte varit, hur mycket jag än försökt de senaste tre åren. Men nu! Nu verkar det hända något.
Den här gången tänkte jag inte prata kilon eller hekton. Jag kommer inte att berätta mina exakta vägresultat mer än möjligen i procent. Just för att inte trigga någon eller få någon att känna sej dålig. Så som jag själv känt när mitt lilla hekto har jämförts med stora siffror. De flesta går inte ner snabbt, men det är det man tror när man ser resultaten i sociala medier. Jag vill inte bidra till någon vikthets eller dåliga känslor, alltså kommer jag bara berätta om det är minus eller plus.
Jag vet att det kommer att ta tid. I början på sommaren nästa år händer en himla speciell grej, då vill jag må så bra som möjligt och känna mej fin. Det är typ 25 veckor dit, ett halvår alltså. Om jag håller den vanliga takten kan jag alltså gå ner typ 2-3 kilo tills dess, skulle min kropp vara på humör kanske det kan bli 5 kilo. Jag hoppas verkligen det, men vet hur det brukar vara. 5 kilo är ändå en klädstorlek och skulle göra stor skillnad för mina 156 centimetrar.
Nu är jag alltså på banan igen och de två senaste vägningarna har visat minus, än så länge 1 % av ursprungvikten. Det är jättemycket i min lilla värld och jag vet att den siffran inte kommer att bestå. Å andra sidan börjar jag på en (för mej) hög vikt och tycker att jag mår bra nu. Så vi får väl se. Fokuset är kosten, sömnen och promenaderna. Helst också mitt träningspass, tre gånger i veckan – med det är en stor bonus.
Hoppas ni är med på min resa och att detta kanske kan peppa någon mer att ta tag i sin hälsa. Det är ju inte för att bli snygg som jag gör detta, jag vill ha en så frisk kropp som möjligt. Mitt mål är att ha en kropp som gör det jag ber den om så länge som möjligt. Då måste jag hjälpa den med förutsättningarna (inte så lätt när man har ett gäng andra sjukdomar och diagnoser som sabbar en hel del). Och för att skjuta upp den där jäkla cancern så länge som möjligt såklart… går det så går det…
Just det! Ni vet väl att det finns mängder med tips för hälsoresan under fliken ”TIPS” här på bloggen. Där finns allt från tankar och tips till samlade inlägg med tex fiskrecept eller vegetarisk och en massa annat. Missa inte det om du också är på din hälsoresa. Och HÄR finns det typ 600 veckomenyer, kompletta med points och länkar till recept.
Det har varit mycket jobb och skallen har varit full med Irland ett tag nu. Vi har kommit en bit med materialet vi samlade på oss där och vi kan ju jobba var vi än är med det. Alltså drog vi iväg med husbilen. Det var fyra veckor sedan sist och verkar bli om fyra veckor igen, så det är tydligen grejen just nu.
Oj som vi längtade ut. Det är ju i husbilen vi trivs bäst och även mår som bäst. Alltså packade vi ihop oss i onsdags och drog iväg. Det skulle bli 3-4 minus, men det gör ingenting – vi har rustat oss för vintern och har det varmt och skönt i bilen. Jag har redan julpyntat lite också, med en liten ljusstake i varje fönster. Sååå mysigt!
Målet för helgen var Västerås, där vi skulle möta upp våra husbilskompisar Helene och Krister. Det är dom vi umgås allra mest med och vi har en massa planer att smida vidare på. Vi kom till Västerås Gästhamn redan på torsdagen, då var det grått, blött och trist. Men så vaknade vi på fredagen av en helt otrolig soluppgång. Och sen fortsatte det fina vädret hela helgen.
Halva fredagen gick åt till jobb, sen tog vi en promenad till centrum för att handla lite. Strax innan våra kompisar dök upp såg jag den: solnedgången. Asså, den var magisk. Jag noterade tiden noga och hoppades på repris dagen efter. Sen fick vi alltså sällskap och ganska snart hamnade vi i vår bil. Vi slöglodde mest på tv och pratade, var rätt trötta allihop.
Lördagen började som fredagen, solen sken in i bilen. Det är ljuvligt att vakna med solen som skiner in genom fönstren och utsikten över vattnet. Det är ju det som är grejen med husbil, vi väljer utsikt och åker dit solen skiner. Ibland lyckas vi väldigt bra.
Eftersom jag tagit ett nytt tag med hälsan, så hade jag bett kompisarna att inte ta med något godis eller snacks. Jag har även som mål att ta minst en promenad om dagen och alla hängde på. Så efter en långsam förmiddag och skidskytte lyckades vi ta den första. Sen hade jag ju koll på klockan, så när tiden närmade sej solnedgång drog jag med de andra ut igen. Och vilken solnedgång vi fick!
Resten av kvällen gick åt till planering av kommande resor. Vi åker till Egypten på nyårsafton och ska göra en del utflykter där. Det mesta är färdigplanerat men vi pratade lite med hotellchefen där för några detaljer. Sen har vi ju en husbilsträff i maj, som vi i stort sett planerat klart men det är lite att prata om ändå. Och sen kom vi till den stora grejen: Martin och jag firar tio år som gifta nästa sommar och våra vänner firar 40 år som par. Detta ska såklart firas, men hur?
Vi har bokat kryssning! Vi kommer att flyta runt på Medelhavet i två härliga veckor, med början i Barcelona och slut i Aten. Vi kommer dessutom att vara kvar i Aten några dagar för att kolla in staden. Igår pusslade vi ihop de sista bitarna och betalade handpenningen. Det kommer att bli magiskt!
Detta firade vi med bubbel såklart, alkoholfritt, eftersom jag helst inte vill ha det heller just nu. Sen somnade vi, nöjda men rätt panka 😛
Igår vaknade vi återigen av den underbara solen. Tänk va, november och sol tre dagar i sträck. Kallt som sjutton, men sooool. Vi började dagen med en promenad igen, så himla duktiga vi är. Sen plockade vi ihop oss och lämnade Västerås. Vi ville såklart inte åka hem, utan tog ett litet stopp på vägen och en natt till innan vi åkte resten av vägen hem.
Nu vet vi inte när vi kommer iväg igen, men det blir senast luciahelgen. Då ska vi på fest i stan och såklart tar vi husbilen dit, sen blir det julbord med familjen på en herrgård dagen efter. De andra sover en natt på Herrgården, medan vi sover i bilen på parkeringen vid sidan om – sen blir det nog några extra dagar till ute på rull.
En gång var fjärde vecka tydligen verkar vara grejen nu alltså 🙂
Hur orkar jag hålla mej hälsosam vecka efter vecka? Det orkar jag inte alltid, men jag är rätt envis. Knepet är att inte ha några förbud och att planera. Jag får äta pizza, hamburgare, godis och chips – men bara ibland. Om jag planerar min vardag smart, kan jag göra som jag vill lite då och då.
Med planering menar jag att ha koll på maten, den är viktigast om man vill gå ner i vikt (eller hålla vikten). Vi har alltid matlådor i frysen, så att vår vardag ska fungera enkelt. Men jag planerar även in fysisk aktivitet, våra dagliga promenader skrivs inte in i almanackan – men min styrketräning skrivs däremot in. Måndag, onsdag och fredag ska den bara bli av! Det finns inte många acceptabla ursäkter för att inte lyckas träna 15 minuter, eller hur?
Å får jag bara mitt godis lite då och då, så står jag ut. Utan problem faktiskt. Det liv som jag levde för drygt 25 år sedan har jag förändrat totalt och idag har jag en hållbar livsstil både vad det gäller mat och träning. Jag är inte fanatisk, men jag tänker på min hälsa. För mej funkar det 🙂
Söndag: Fläskfilé i ugn (8 P för hela gratängen, plus potatismos)
Fläskfilén var en av de första rätter jag gjorde när jag flyttade hemifrån och är en av mina favoriter. tacokryddan, ärtamolen och vitkålsgratängen är läsarfavoriter. Jag älskar taco och har många sätt att äta den på, HÄR kan ni se olika förslag. Vår tacokrydda är superlätt att göra och lite ”bättre” än den köpta då den bla innehåller mindre salt.
Många pratar om att man måste unna sej, jag gillar inte just det uttrycket utan säger hellre att jag gör medvetna val. Jag väljer ett hälsosamt och ett friskt liv, så långt det går iaf. I det ingår att äta det man tycker om och samtidigt mår bra av. Så jag äter allt, har inga förbud – men jag har koll 🙂
Ni vet ju att jag gillar biografier och feelgood allra mest. Det här är en bokhög i min smak! Här finns en mix en av rosa biografi, två härliga feelgood med brittiska miljöer och en rolig spaning från ”repan”. En himla kul mix!
När vänner och bekanta släpper sina biografier blir det extra spännande såklart. Så när Lars-Åke Wilhelmsson aka Babsan aka Larsa berättade att han höll på att skriva sin biografi blev jag såklart väldigt nyfiken. Vi träffades första gången för mer än 10 år sedan och har varit på flera av hans shower. Jag såg verkligen fram emot att läsa hans bok.
När jag hör namnet Bianca Kronlöf tänker jag på en rolig och vass kvinna. Jag har inte läst något av henne förut, men sett henne på scen i olika sammanhang. Jag räknade iskallt med att boken skulle vara både roliga och tänkvärd och så var det.
Man kan väl enkelt säga att det handlar om Sigmund, hans mamma och läkaren Robin – som alla jobbar på samma vårdcentral. Det börjar med att Sigmund jobbar sin första dag i repan, receptionen alltså, och lyssnar inte ett dugg på sin handledare, som smiter från sin egen avtackning några timmar senare. Sigmund mamma är ansvarig för vårdcentralen och försöker att få verksamheten att se bra ut, iaf på pappret. Robin har också sin första dag på jobbet och försöker få hjälp av Sigmund, som inte vill erkänna att han inte lyssnat…
Såklart trasslar allt till sej och vi får en insyn i hur livet på en vårdcentral kan vara bakom kulisserna. Till saken hör att vårdcentralens verksamhet hänger på ett hår. När Sigmund av misstag skickar ett mail med ”info från repan” och cc till VÄLDIGT många människor är cirkusen igång. Det blir både roligt, galet, tänkvärt, dråpligt och väldigt underhållande. Igenkänningen finns dessutom där och gör det hela ännu värre, eller bättre…?
Jag läste boken, men skulle nog rekommendera er att lyssna. För jag kan riktigt höra Kronlöfs röst i texten och tror att boken ger ännu mer med hennes egen uppläsning. Kul oavsett. Rekommenderar den!
Sarah Jio läste jag för första gången för bara något år sedan, då ”Husbåten vid kajens slut”, som jag tyckte väldigt mycket om. Och den här är precis lika fin. Jio bygger upp sina berättelser med en både berörande och otäck bakgrundshistoria, för att sedan utveckla den mot en lite trevligare väg.
Det börjar med Flora som anlitas för att infiltrera en fin familj för att komma över den eftertraktade kamelian som ska växa i deras trädgård. Hon sköter sitt arbete som barnflicka i familjen och är inte särskilt sugen på att leta efter någon blomma, men hotas och tvingas ändå göra det. Sen försvinner hon…
Mer än ett halvt sekel senare flyttar trädgårdsdesignern Addison in på gården, som nu ägs av hennes makes familj. Paret delar en passion för mysterier och deras nyfikenhet väcks av den förtrollande kameliaträdgården, och en gammal trädgårdsmästares anteckningsbok. Men bokens sidor antyder mörka hemligheter som skickligt dolts.
Vad var det Flora hittade? Vad hände henne? Är även Addison hotad?
Även om det låter som en spänningsroman, så är det alltså feelgood och den är väldigt fin. En både spännande och härlig bok, som skulle göra sej väldigt bra som film. Jag sträckläste den. Läs den bara!
Liz Fenwick är en annan av mina favoritförfattare. Hon skriver så otroligt fina miljöskildringar från Cornwall som jag bara älskar. Hon har också förmågan att plocka fram spännande karaktärer med intresanta livsöden. Som här när Kerensa får syn på en tavla som hon bara måste veta mer om och börjar forska runt. Huset som tavlan finns i kallas för Harbour House och ska värderas då husets ägare precis dött.
Tavlan är ett sensuellt porträtt av en vacker kvinna med hypnotisk blick som hänger i husets entré. Konstnären heter Bathsheba Kernow, men vem var det och vem är kvinnan på tavlan? Kerensa följer hennes spår från Paris till Venedig där ett slumpartat möte ändrade Bathshebas liv för alltid. Det visar sig att Harbour House har hemligheter som kommer att förändra även Kerenas liv, på ett sätt hon aldrig hade kunnat föreställa sig…
Det är så fint! Vackra miljöer, spännande karaktärer, en fantastiskt fin historia. Jag kunde inte lägga boken ifrån mej, men det kan jag aldrig med Fenwicks böcker. Älskar dem!
Den här boken har vi hört om länge nu, i flera månader har Lars-Åke lagt upp bilder och minnen på facebook medan han gått igenom hela sitt liv. Oj, så nyfiken jag har varit! Å när det var dax för bokrelease var vi bortresta, men ni fattar ju… när jag äntligen fick boken i handen för några veckor sedan kastade jag mej över den och sträckläste den.
I boken berättar Larsa om sin uppväxt i lilla Skutskär, hur han alltid varit annorlunda men inte brytt sej särskilt mycket. Han har hela tiden haft styrkan att vara den han är, aldrig behövt förställa sej eller försökt passa in. Han gjorde sitt stora intresse om sömnad till sitt jobb och karriärer och på vägen kom han karaktär Babsan till. Den stora rosa madonnan, som säger precis vad hon tycker och tänker. Och Babsan gjorde succé!
Men han berätta också om män som utnyttjat honom, hur han blivit misshandlad och rånad och en massa annat. Det är oerhört intressant, berörande och kärleksfullt. Han har gjort så mycket som det aldrig talats om, varit med om mycket, vunnit massor med priser och träffat en massa spännande människor. Boken ger mej ytterligare en sida av en redan älskad person. En väldigt fin bok.
Fyra ganska olika böcker alltså, även om två är inom samma genre. Jag har svårt att rangordna dem, men det är klart att Larsas bok ligger högt upp. Biancas bok kräver en särskild läsare, det är ingen enkel bok även om den är rolig. Den enklaste boken i högen som bara är att dra fram, njuta av och slippa tänka då är det Liz Fenwick som är grejen. Bara njutning.
Det stora halloweenfirandet var över. Efter en alldeles för kort natt, tog vi oss från Derry till Belfast. Sista dagen skulle utnyttjas väl. Det var dax att bocka av de sista punkterna på det långa programmet.
Vi checkade ut från hotellet i Derry vid 9 och körde till Belfast, en sträcka som tar ungefär 90 minuter. Det var meningen att vi skulle parkera på ena sidan om vattnet och se den sidan först med saluhallen och lunch. Och sen ta bilen till andra sidan för besök på Titanic-museet. Men vi ställde oss vid museet direkt och gick istället över till andra sidan, istället för att hålla på och böka med olika parkeringar.
Det var ett smart drag och i vanliga fall hade inte den där promenaden varit något problem. Men nu var vi sååå trötta. Vi gick till saluhallen och gjorde det vi skulle, men inte en enda grej till. Benen orkade helt enkelt inte mer. Det blev en långsam promenad tillbaka, med många pauser. Vi var helt slut. Men Belfast är jättefint!
Efter lunch gick vi in på Titanic-museet, jag har varit där förut och visste på ett ungefär vad vi hade att vänta oss. Så det skulle bli kul att ta med Martin runt där. Tyvärr fick vi inte filma så mycket som vi trodde, men då gick det å andra sidan snabbare än planerat att gå igenom allt.
Titanics museum är jättefint. Ni kan historien antar jag. Titanic förliste ju på sin jungfruresa till New York 1912. Museet ligger på samma plats som fartyget byggdes och sjösattes. Genom de stora fönstren kan man se exakt var hon gick ut i vattnet för allra första gången. Utställningen visar hur hon byggdes, sjömännens och passagerarnas olika historier. Föremål från fartyget och en massa annat. Som sagt; en väldigt fin utställning som absolut ska ses om man är i Belfast.
När vi sett allt vi skulle gick vi till bilen och körde vidare till Dublin där vi lämnade tillbaka hyrbilen. När vi väl hittat till bensinmacken för att fylla på tanken, vilket tog sin tid. Sen skulle vi hitta till shuttelbussen som skulle ta oss till hotellet, där vi skulle sova några timmar innan flyget. Det var inte heller helt enkelt att hitta och fanns ingen tidtabell heller… men men.
Innan vi lämnade Belfast köpte vi mackor, dricka och lite snacks, så vi inte skulle behöva lämna rummet när vi väl checkat in. Så vi satt i sängen och åt, medan vi tittade på tv – samtidigt som vi förundrades över veckan vi just haft. Det skulle ta lite tid att bearbeta alla intryck.
Sex fullpackade dagar med så många otroliga upplevelser. Vi hade samlat på oss många timmars film, ca 1500 bilder, en intervju och en massa material till artiklar. Nu var det bara hem och ta hand om allt detta och börja producera. För detta var ju ingen semester, utan en jobbresa.
Redan på flyget hem, försökte jag få ordning på alla bilder och Martin försökte strukturera upp filmmaterialet. Det blir nog runt 9-10 filmer av den här resan, de kommer på vår Youtube-kanal: Jikitas på äventyr, vart efter. Gå gärna in och tryck ”prenumerera” så missar ni inget. Och det hjälper oss även att fortsätta göra filmer från våra äventyr.
Det var den resan det. Jag hoppas att jag har gett er en liten glimt av vad Nordirland har att erbjuda. Och att ni kanske blir lite sugna på att åka dit. Blir ni det?
Så var det alltså äntligen dax. Anledningen till att vi åkt hela vägen till Derry från Sverige var ju att vara med på det stora halloweenfirandet. Som sägs vara Europas största. Och ett av de större i världen. Vi hade ingen aning om vad som skulle hända, men var så peppade 🙂
Det var dax att klä om. Så mycket hade vi iaf förstått, att är man i Derry 31 oktober – ja, då klär man ut sej. Så är det bara. Vi köpte varsin kostym innan vi åkte, som vi anpassade efter våra kroppar. Uppläggning för mej alltså, inget passar på längden när man är tre äpplen hög.
Jag hade köpt en tjock klänning, två storlekar större än jag behöver. Allt för att få plats med flera lager underställ. Man vill ju inte ha en jacka över sin utklädnad, men vill heller inte frysa häcken av sej. Alltså får man se ut som en michelingubbe. Jag tyckte att jag var ganska smart. Martin är ju 2 meter lång och rätt stor, det fanns bara en storlek större för honom – ändå var byxorna för korta på längden. Men underställ fick han plats med och mössa och rock ingick ju i klädseln.
Festen startade med en litet mingel i foajén, innan vi i samlad tropp gick till restaurangen där vi skulle äta innan allt körde igång. Vid 18-tiden lotsades vi igenom folkmassorna, över bron och sedan fram till en särskild plats för media. Där hade vi nästan fri utsikt för foton, iaf om vi stod på en bänk. Det var sååå mycket folk. Någon sa att mer än 40 000 personer samlats längs vägen och sisådär 90% var utklädda. Så häftigt. Hela staden går verkligen ”all in” de här dagarna.
Vid 19.30 körde paraden igång. Den var inte så lång, men fantasifull och rolig. Stämningen var på topp hos precis varenda människa, både i paraden och längs vägen. Det går inte riktigt att förklara. Det är mörkt, tusentals utklädda och väldigt glada människor, musik och fest. Tänk er Pride fast med spöktema. Alla är glada och firar tillsammans.
När paraden var över tog stora fyrverkerier vid. Jag har en tudelat uppfattning vad gäller fyrverkerier, å ena sidan tycker jag att det är festligt och fint – å andra sidan tycker jag att de är onödiga, dåliga för miljön och skrämmer både folk och fä. Detta var dock ett väldigt fint fyrverkeri som höll på länge. Och jag har aldrig sett hjärtformade fyrverkerier förut, det var rätt häftigt faktiskt. Det kommer såklart en film inom kort, jag lägger in den här i texten när den är klar – där kan ni se både paraden och fyrverkerierna.
När sista formationen synts på himlen började folk ta sej tillbaka över bron igen. Det tog sin lilla tid, det var ju så mycket folk. Och nu började kylan krypa in under kläderna, trots att vi var rätt välklädda. Hälften av medierepresentanterna blev upphämtade för att åka till flygplatsen, vi andra gick in i värmen i hotellbaren och värmde oss med bland annat Irish Coffe. Överallt satt utklädda och partyglada människor.
Jag älskar sånt här! När en hel stad bjuder in till fest och alla är med till 110%. Det var verkligen en ära att få komma till Derry, som deras gäst och vara med på detta otroliga evenemang. Som alltså lockar mer än 120 000 besökare under veckan. Ändå är det så många som inte vet om det.
Men nu vet ni som läser min blogg vart ni ska när ni ska få ett riktigt häftigt halloweenparty. Då är det till Derrry när åker. Kanske nästa år?
