-

Rykande färska böcker

oktober 13, 2026 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Det finns böcker som man väntar lite extra på och kastar sej över när de väl kommer. Sen finns det böcker där man är lika nyfiken på temat som på boken, och i den här högen finns en sån. Det är såklart Ruth Kvarnström Jones härligt historiska böcker som jag menar. Nu har den tredje delen kommit och jag gissade fel den här gången också 🙂

När Fruntimren på Grand Hotel kom för ett par år sedan, föll jag pladask. Jag älskade det historiska perspektivet och hur mycket jag lärde mej om både Stockholm och hotellet. Vi var många som såg fram emot fortsättningen och försökte gissa vilken stockholmspärla det skulle berättas om i nästa del. Jag gissade på Norstedts och hade såklart fel. Det blev NK. Även nästa bok gissade jag fel på, den som alltså precis kommit och som handlar om Sophiahemmet. Men nästa gång kanske jag får rätt?

När det gäller Viveca Sten däremot vet man att det handlar om Åre och polisen Hanna. Det kan man vara säker på, iaf just nu. Mari Jungstedt däremot har kommit med en ny serie, även den i Jämtlands fjällvärld. Hur många mord kan man egentligen hitta på om den delen av Sverige? Jaja, alla platser och landskap är väl upptagna vid det här laget.

Den här bokhögen innehåller bara tre böcker, mot mina vanliga fyra. Egentligen bara för att de är de tre nyaste och nästan rykande färska. Så jag ville ut så snabbt som möjligt med texten och inte vänta in en bok till. Vi börjar väl uppifrån som vanligt:

Systrarna på Sophiahemmet – Ruth Kvarnström Jones

Jag tyckte som sagt väldigt mycket om boken om Grand Hotel som jag sträckläste. Boken om NK lyssnade vi på, men kom inte igenom… så den läste jag istället nu och då var den nästan lika bra som den första. Jag ska alltså läsa böckerna, inte lyssna.

Den här gången handlar det om Sophiahemmet och tar sin början 1883, en tid då sjukvården utvecklas snabbt samtidigt som kvinnors möjligheter fortfarande är starkt begränsade. I centrum står de fyra unga kvinnorna Charlotte, Gerda, Ragnhild och Vera, som blir de första eleverna vid drottning Sophias nya sjuksköterskeskola.

Under tre decennier, fram till 1913, får vi följa deras vänskap, kärlek, sorger och drömmar samtidigt som de kämpar för att bli tagna på allvar i en mansdominerad värld. Genom kvinnornas liv skildras också utvecklingen av det moderna sjuksköterskeyrket och ett Stockholm i förändring. Historiska händelser och miljöer vävs fint ihop med kvinnornas personliga berättelser. Personerna är påhittade, men de känns verkliga när de sätts ihop med den historiska miljön och den utveckling som vi får ta del av.

Det är en varm, engagerande och lättläst roman där vänskap och kvinnlig styrka står i centrum. Jag gillar kombinationen av levande Stockholmsskildringar, historia och starka livsöden. Å precis så är den här boken. Och man kan absolut läsa den för sig, den har kopplingar med de föregående böcker,a men de är så små att det knappt märks. De två första däremot ska läsas efter varandra.

Fördrivaren – Viveca Sten

Detta är den sjunde delen i serie om Åremorden. Den här gången utspelar sig berättelsen under högsommaren i Åre, där fjällvärlden fylls av turister, cyklister och vandrare. Men bakom den vackra sommaridyllen döljer sig något betydligt mörkare.

Lite kul som omväxling till all snö som Åre alltid beskrivs med. I böckerna värld känns det som det alltid är 35 minus, fem meter snö och snöstorm där. Det är väldigt fint på sommaren och väldigt lugn då, men inte i den här boken 😛

En norsk downhillcyklist hittas död och först ser det ut som en tragisk olycka. Men när ytterligare en person drabbas av en dödsfälla bara ett dygn senare inser polisen att någon medvetet är ute efter att döda. Hanna är barnledig, men sugen på att jobba igen (särskilt som hennes kritiska mamma är på besök). Så när kollegan Daniel hör av sej är hon snabbt tillbaka på jobbet, trots att omgivningen är skeptisk till det. Särskilt mamma såklart.

Det blir en spännande jakt på en mördare som ständigt går under radarn. Samtidigt som Hannas personliga liv går vidare, inget är särskilt enkelt.

Viveca Sten är mästare på att väva ihop en knepig mordgåta, med storslagna fjällmiljön och spännande karaktärer. Jag är inne på rätt spår när det gäller ”vem som gjorde det”, men når inte riktigt hela vägen fram i mina gissningar. Upplösningen är… nä, jag ska inte spoila något. Det är en himla bra serie helt enkelt och den här boken är en av de bästa i den, tycker jag. Det får räcka med att säga så.

När göken tystnar – Mari Jungstedt

Detta är första delen i en helt ny kriminalserie, nämligen Polarserien. Hon lämnar alltså Gotland och tar med läsaren till Jämtlands fjällvärld, men även till Svalbards karga landskap. Här möter vi kriminalkommissarie Nora Jensen, som efter en skandal på jobbet tvingas lämna Stockholm och börja om i den lilla gränsorten Storlien. Temat känns lite uttjatat, men jag återkommer till det.

Nora får i uppdrag att bygga upp en ny polisstation och hoppas på en lugnare tillvaro. Stationen ska hon dela med två andra väldigt härliga personligheter och en hund. Sånt gillar jag. Det där lugnet varar dock inte ens ett dygn, såklart.

En äldre man hittas mördad på fjället och hans hustru är försvunnen, därmed dras Nora och hennes kollegor in i en komplicerad mordutredning. Spåren leder ända till Svalbard, där Nora själv vuxit upp och bär på minnen som hon helst vill glömma. Snart vävs hennes eget förflutna samman med en mörk och oväntad historia.

Mari Jungstedt är skicklig på att skapa spänning och levande miljöer, och När göken tystnar är inget undantag. Samtidigt känns själva utgångspunkten lite väl bekant. Ännu en kvinnlig polis som hamnat i trubbel och tvingas börja om på en mindre ort – det är ett tema som faktiskt börjar bli lite uttjatat, tycker jag. Det hade varit roligt med något mer nyskapande. Men trots det är det en både välskriven och fängslande bok, med en spännande intrig som gör att man gärna läser vidare.

Jungstedt är en suverän författare! Så det är ändå en lovande start på en ny serie.

Tre pinfärska och väldigt bra böcker alltså. Alla läsvärda på sitt sätt och iaf en i sin helt egen gener. De andra två har en välbekant ton som jag och många andra gillar och gärna återkommer till. Och det är detta som gör att de inte går att rangordna, allt beror på om man vill ha spänning eller historia. Men ett tips är att inte läsa Sten och Jungstedt direkt efter varandra, eftersom både karaktärerna och miljöerna är rätt lika. Ta iaf en bok emellan. Men läs dem!

Nu börjar snart julläsningen. Kanske det bästa med julen. Eller vad tycker ni?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram

En helkväll med ABBA – Dancing Queen 50 år!

oktober 12, 2026 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Ibland får vi inbjudningar som inte vi ens behöver kolla i almanacka, man tackar lixom bara ja direkt. Skulle något vara i vägen, så får det helt enkelt flyttas. Så var det när inbjudan från ABBA The Museum och firandet av Dancing Queen kom. Å vilken kväll det blev!

I år är det alltså 50 år sedan Dancing Queen spelades första gången. Den hade faktiskt arbetsnamnet Boogaloo, innan den fick sitt slutliga namn. Den är med på albumet Arrival, som är en av mina favoritskivor – den bästa är, enligt mej, The Visitors.

Dagen innan kungaparet skulle gifta sej arrangerades en stor tv-sänd gala på Kungliga Operan i Stockholm till ära för det blivande brudparet. Där uppträdde ABBA med ”Dancing Queen” för första gången i Sverige, och bar då dräkter som liknande den kungliga hovklädseln. Å den gick såklart direkt upp i topp på alla listor.

I fredags var det VIP-invigning av en helt ny del på ABBA-museet, tillägnad just ”Dancing Queen”. Och det var den vi var inbjudna till. Vi klev in på museet strax innan 19 och var kvar till ca 22.30, under hela den tiden strömmade ABBA genom högtalarsystemet och in i våra skallar. Det var några rikigt härliga timmar måste jag säga. Jag älskar ABBA´s musik och var i min egen lilla ABBA-himmel hela kvällen.

Glad som ett barn på julafton över min fina brosch

När vi kom fick vi varsitt färgat armband, vårt var grönt och det betydde att vi skulle gå med i den gröna gruppen för att se utställningen. Men i det floriserande ljuset där inne trodde vi att det var blått och missade därför vår grupp. Men det var ingen fara, när vi upptäckte detta blev vi insläppta ändå och kunde utforska allt i lugn och ro på egen hand. På mitt armband satt även en liten ABBA-brosch i silver som jag blev väldigt glad över. Inte visste jag då vad den innebar…

Clabbe Af Geijerstam och Kirsty Armstrong var kvällens värdar och lotsade oss genom alla punkter på programmet. Direkt vid ankomst fick vi varsitt glas med bubbel och goda snittar. Hur kan räkröra vara så gott? Det är med på varenda kalas, men är alltid lika gott. Jag tröttnar aldrig!

Efter en stunds mingel fick vi veta mer om låtens historia, det var ju den vi var där för. Några särskilt inbjudna gäster blev intervjuade, bla en av studiomusikerna som även var med på någon turne´. Har jag för mej… Museets chef och kurator berättade om utställningen och till slut var det dax att klippa bandet och inviga den nya delen. Och sen fick vi alltså gå ner, för den är en trappa ner i huset. Och det första man ser är just kostymerna från den där tv-galan.

När vi ändå var där passade vi på att gå runt i resten av museet också, det var så länge sen vi var där och en del hade ändrats. När man går runt kan man svara på en qiuz, så det gjorde vi såklart. Och fick alla rätt! Vi trodde mest att vinsten bestod av äran att ha så många rätt, men icke då… där stod varsin låda, stor som en skokartong och väntade på oss vid hemgång.

Strax innan vi gick ner berättade Kirsty att vi var tio stycken som fått en brosch på vårt armband och vi hade vunnit en väldigt speciell liten låda. Plus att alla som var där fick en liten goodiebag också. Så vi var rätt fullpackade när vi väl åkte hem.

ABBA har alltid varit mina husgudar

Jag tror att jag föll för ABBA, direkt när jag hörde dem allra första gången. Just den gången kommer jag inte ihåg, men jag vet att jag som liten på Öland satte igång bilstereon där pappa hade ett kassettband som jag lyssnade på tills bilbatteriet tog slut. Den där tv-galan kommer jag faktiskt ihåg, jag tyckte att klänningarna var så himla fina. Som 6-åring gillar man ju sånt, iaf gjorde jag det.

Och det är något särskilt med just Dancing Queen. ALLA reagerar och blir glada när första takterna spelas upp, det där härliga pianoriffet. Finns det ett dansgolv så rusar nästan alla dit och alla sjunger med. Under kvällen hörde vi låten med jämna mellan rum hela festen. Mej gjorde det definitivt ingenting 🙂

Till slut lämnade vi iaf festen, fast det tog emot. Det var så himla många härliga gäster, inte alls dem vi brukar träffa på såna här grejer – utan lite andra. Sånt är extra roligt. Vi var dessutom där som gäster, inte som press/media och det är vi inte riktigt vana vid. Nu kommer jag att skriva en artikel om det ändå, men jag måste inte. Nu när jag sitter och skriver detta, har jag faktiskt ABBA på i bakgrunden. Så jäkla bra musik ju!

Äntligen en egen ABBA-t-shirt!

Vi tog alltså våra tre lådor och två goodiebags och gick mot spårvagnen. När vi satt på tåget kunde vi inte låta bli och lyfta på locken och titta i påsarna. Vilka fina grejer vi hade fått. Min brosch gav en t-shirt, keps, flera små smycken, kylskåpsmagneter och en massa annat. Vinsten i quizen var också varsin keps och en tygkasse mm. Och i goodiebagen, som alla fick, var det bla en porslinsmugg samt en liten discokula att sätta på nyckelringen. Så många fina grejer!

Tänk då att jag som 6-åring önskade mej en t-shirt med ABBA. Den fick jag nu som 56 istället 🙂

Vi hade en så otroligt härlig kväll och gick trallande hemåt i regnet. Många av ABBA´s låtar är ju odödliga. Ta bara The winner takes it all, Thank you for the music, Fernando, Mamma Mia, Slipping through my fingers eller Happy new year. För att nämna några, men det finns ju många, många fler.

Min egen favorit då? Utan tvekan Head over heels från albumet The Visitors. Jag vet inte vad det är med den låten, den är knappt ens känd. Men den gör något med mej. Kanske är det mej de sjunger om… även om jag inte är riktigt lika vild 😛

Har ni någon favorit bland alla ABBA´s härliga låtar? Berätta!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram

Matsedel v 42

oktober 11, 2026 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Tyckte det var söndag nyss! Dagarna och veckorna går så otroligt snabbt. Å det passar mej perfekt! Jag är redan trött på hösten och vill gärna ha vår igen, så snabbt det bara går. Tycker att vi kan snabbspola fram till nyår iaf, tills vi ska åka till Egypten 🙂

Senaste veckorna har gått i ett! Det har varit mässor, premiärer och shower om vartannat, sånt som vi tycker är roligt – men det skulle ju inte skada om de spreds ut lite under året, istället för att klumpas ihop i sep/okt och jan/feb. Så man får glädje året om lixom 🙂

Vi har fortfarande inte redigerat alla filmer från sommaren och vi har mängder med recept att testa och skriva. Martin jobbar fortfarande 80% på sitt ”vanliga” jobb och har alltså en ledig dag extra i veckan. Även om vi kanske inte får jättemycket gjort exakt den dagen, så får vi en längre helg – då vi hinner mer totalt. Vi hinner också träna och vila, vilket är väldigt viktigt för oss. Men hur mycket vi än gör så finns det alltid massor kvar. Känner ni igen det?

Ni som hänger med på instagram @marlenerinda brukar få en liten tjuvkik på experimenten som kommer ut ur vårt kök. Jag skriver recepten så fort jag kan och sedan kommer de på Du i Fokus vart efter. Å så småningom hamnar de i en veckomatsedel. Just nu är det lite stiltje i experimentköket, men snart är vi igång igen, det är lite spännande grejer på väg ut.

Just den här veckan är det inga nya recept som finns med, men det kommer!

Här är veckans matsedel:

(Siffrorna är för Viktväktare)

Måndag: Vitkålsfräs (fr 1 P/port

Tisdag: Pasta med vit tonfisksås (4 P/port, plus pasta)

Onsdag: Kassler & ananas i ugn (5 P/port, plus ris)

Torsdag: Kyckling med mangocurrysås (3 P/port, plus ris)

Fredag: Limeräkor med pasta (4 P/port för hela grytan, plus pasta)

Lördag: Lövbiff i svamp och teriyakisås (3 P/port, plus ris)

Söndag: Knäckepizza blanco och pizzasallad (18 P, plus sallad)

Den här veckan passar det mesta som matlådan dagen efter, eller som matlåda i frysen, så passa på att göra lite extra. Vi är bara två personer i hushållet och lagar alltid till minst fyra så har vi till matlådor. Då behöver man inte stå och klia sej i skallen en kvart före lunch, det är bara att ta fram en låda och tina upp. Knäckepizza passar såklart inte i matlådan, men är förvånansvärt gott, testa om ni törs 🙂

HÄR finns mer bra matlådemat om ni vill ha tips 🙂

Hoppas ni får en fin vecka.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Spontan träff på Westerqvarn

oktober 7, 2026 Marlene Kommentarer 5 kommentarer

Vi kom alltså fram till Westerqvarn på fredagen efter lunch. Vi ställde oss på plats och hälsade på några ekipage som redan kommit. Det enda vi visste var att vi skulle få sällskap av en himla massa nya människor, så himla spännande!

Vi hade alltså lagt om våra planer helt någon vecka tidigare och bokat in oss på Westerqvarns fina ställplats. När vi bokade var det bara ett enda ekipage till inbokat. Det fanns alltså plats där, så vi la ut på vår fb-sida ”Jikitas på äventyr”, att vi tänkte åka dit och att alla var välkomna. Två dagar senare hade nästan 40 husbilar till bokat in sej. Galet!

Efter en liten koll på vädret, bestämde sej ägaren till ställplatsen för att att släppa upp resten av platserna också. Och snart hade vi fyllt hela stället. Det finns alltså en rätt stor efterfrågan om att ses och umgås även på hösten. Så vi blev till slut nästan 60 bilar med innehåll, så himla kul och överraskande. Och vi kände typ ingen.

Medan folk började komma på plats gick vi runt och pratade lite med alla och berättade om helgens program. Snart var det dax att göra sej ordning och gå iväg på Stå-Upp arrangerat av Laugh Club. Några lokala förmågor, samt ett par ditresta, underhöll oss och det var faktiskt riktigt, riktigt roligt.

Några timmar av gapskratt, trevligt sällskap och gott i glasen. Sen gick vi tillbaka till bilen och den där sjuka natten tog sin start, den kan ni läsa om i föregående inlägg.

Vid lunch på lördagen var jag hyfsat på benen igen. Många av de andra hade umgåtts, varit på promenader och cykelturer undr förmiddagen. Men klockan 12 var vi ett gäng som gick iväg till pizzerian tillsammans. Westerqvarn är kända för sina härliga vedungspizzor och har pizzabuffé varje helg. Nu i oktober har de en specialare vid namn ”Mama Rosa”. En rosa läckerhet med rödbetor, picklad rödkål, prosciutto och vispad chèvre i små spritsade toppar. Så jäkla god!

Den finns egentligen inte på buffén, men vi fick den ändå, för att alla skulle kunna smaka den. Personalen är så otroligt mötesgående och trevliga. Och de tjänade nog på de där smakbitarna, för alla var helt lyriska och jag vet att flera beställde en hel pizza innan de åka hem på söndagen.

Efter lunchen var vi nog ganska många som tog en tupplur innan kvällens samkväm kom igång. Jag parkerade på det lilla utrymmet på gräsmattan som var bokat för oss att kunna sitta tillsammans. Å snart fick jag sällskap. Från alla håll kom det folk med en stol i ena handen och något att dricka i den andra. Snart hade vi en stor ring och sorlet var så där mysigt, som jag vill ha det. Det är inte mycket som slår att höra hur nya bekantskaper hittar varandra.

Och det är ju det som våra träffar går ut på, nästan hela mitt liv faktiskt; att sätta ihop nya vänskaper och se till att alla får vara med och känner sej sedda. Eftersom jag vet hur det är att inte få vara delaktig och känna sej utanför och bortvald. Både som liten och stor. Och jag vet att många känner så. Ensamheten i Sverige breder ut sej och gör stor skada. Om jag bara kan få en enda att känna sej mindre ensam så är det värt allt. Och på träffarna kan man verklige se hur kontakter knyts och vänskaper uppstår. Det är magiskt!

När det började skymma och bli lite kallare kom eldtunnorna fram. Snart sken det mysigt där vi satt och eldarna värmde tillräckligt för att vi skulle kunna sitta där tills det var helt mörkt. Vid 22-tiden orkade jag dock inte längre, jag hade ju inte sovit något natten innan. Så vi gick och la oss medan de andra fortsatte.

På söndagen hade några redan packat ihop sej när vi väl vaknade. Jag hade sovit så otroligt gott och kände mej nästan helt återställd. Medan vi åt frukost såg vi hur de andra plockade ihop det sista och började dra sej hemåt. Vi och 3-4 stycken till skulle dock vara kvar. Det är väldigt skönt att stanna en extra natt efter en träff, det blir så väldigt tyst och lugnt.

Vi tyckte det lät kul med pannkaksbuffé och gick tillsammans med några andra för att testa den till lunch. Jag kunde fortfarande inte äta så mycket, men fick iaf i mej ett par pannkakor och några brödbitar. Jag som älskar pannkaka var såklart rätt besviken, men det kommer fler chanser. Det blev en väldigt lång lunch, jag tror att vi satt och pratade i drygt två timmar. Så himla trevligt var det. Efteråt tog vi en kort promenad runt området, det är så fint!

Å när vi kom ut hade två av ekipagen fortfarande inte åkt iväg, de pratade och pratade och pratade. Så pass att de missade utcheckningstiden. Jag tror att de hittade varandra rejält, jabba! Å jag tror att alla var nöjda med helgen, det har iaf låtit så och sett ut så på de bilder jag sett från helgen.

Här är filmen från helgen:

Så vem vet, det kanske blir fler höstträffar. Vi är iaf välkomna tillbaka till Westerqvarn, de fick ju fullt och en himla bra helg på sin fina ställplats. Och vi kommer gärna tillbaka, för vi gillar det här stället. Det är toppen med ställplatser som har öppet året om och som dessutom har en restaurang. Värsta lyxen ju!

Så vi kommer tillbaka. Kanske förr än senare… vem vet… 😛

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Så sjuk

oktober 5, 2026 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

I torsdags drog vi iväg igen. Husbilen packades och vi åkte till Eskilstuna, för ett snabbt nattstopp på Tumbo. På fredagen fortsatte vi till Westerqvarn där vi skulle tillbringa helgen. Allt började bra, men sen… natten till lördag var värsta natten jag haft på många, många år. Jag har varit så sjuk.

På fredagkvällen var vi på stå-upp. Där drack jag en Irish Coffe och en cider, inget annat. På dagen hade jag ätit yoghurt med musli till lunch och vegobollar med potatismos till middagvid 17-tiden. Inget konstigt alls alltså.

Vi kom tillbaka till husbilen vid 22-tiden och helt plötsligt fick jag en galen halsbränna. Bara så där. Ingen förvarning alls, det kom inte smygande utan smällde bara till. Det brann så mycket i både hals och mage att jag nästan fick panik och stod strax och halsade yoghurt.

Jag har bara haft halsbränna när jag varit gravid och det var drygt 30 år sedan sist. Det finns alltså ingen historik med magproblem av något slag. Och jag hade ju inte ätit något konstigt så det enda jag kunde tänka som anledningen var grädden i Irishen. Den kanske var gammal, stått framme och fått bakterier eller nåt sånt…

Vi la oss iaf och då kom frossan. Jag skakade så det kändes i hela bilen. Men Martin sov så gott ändå. Det gjorde inte jag. Enda sättet jag kunde ligga på var på rygg med huvudet lite högre än kroppen. Och jag är magsovare. Jag mådde inte illa, det gjorde inte ont – det var ”bara” halsbränna och en galen frossa.

2.30 försökte jag dricka några droppar vatten och då kom allt upp. Jag hann till toaletten, vilken var en bragd just då. Särskilt i en husbil. Nu kändes det bättre, men nu började jag svettas istället. Halsbrännan var borta, tack o lov, nu var det bara en slags kramp i magsäcken kvar. Den var dock ingenting mot halsbrännan. Men kroppen kunde inte slappna av och pulsen var rätt hög.

Nu höll jag på att brinna upp av värme istället för frossa, så det fick bli att ta med täcket och ta plats i förarstolen. Där var det svalare och jag kunde sitta upp och slumra lite. Vid 6.30 testade jag att lägga mej i sängen och kunde faktiskt sova ett par timmar. Herregud så skönt det är att sova ibland.

När jag vaknade var jag ok, men det gick inte att äta frukost – däremot var det väldigt gott med lite te. Jag gick med till restaurangen när det var dax för pizzalunch, och jag fick faktiskt i mej två små bitar pizza och en cola. Så skönt med lite energi. För jag var rätt skör. Efter lunch sov jag någon timma och sen mådde jag helt ok och var tom lite hungrig när det var dx för middag.

Vad satte igång allt då? Vet ej, men gissar på den vispade grädden. Det var nämligen det enda jag ”åt” eller fick i mej efter middagen. En del gissar att det var gallan eller magmunnen som spökade, men jag hade ju inte ont och allt var över på bara några timmar. Restaurangen kollade datum och hantering av grädden och allt var ok, så det vete sjutton vad som hände.

Det skulle ju vara rätt bra att veta vad som orsakade allt, för den där natten var inte kul. Jag vill aldrig vara med om något sånt igen!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Matsedel v 41 – Grytor & Gratänger

oktober 4, 2026 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Oktober är här och det är bara 11 veckor kvar av 2026. Hur har det gått med vikten i år? Är ni där ni planerat att vara? Om inte, så finns det fortfarande tid att komma en bit på vägen. På 11 veckor kan man göra rätt mycket faktiskt, allt mellan 2 och 5 kg är rimligt utan att kämpa livet ur sej.

Jag tycker inte om hösten. Rättare sagt: min kropp tycker inte om hösten. Jag har fibromyalgi som innebär att jag har kronisk värk och den bli värre av kyla och väderomslag. Perioden from nu, fram till mars ungefär, är en stor utmaning. Det är därför vi planerar att bo i husbilen och fly till solen över vintern.

Jag försöker verkligen ta hand om mej, men det är inte alltid så enkelt. På grund av sjukdom, långvarig och allvarlig stress har jag fortfarande ca 5 kilo som MÅSTE bort, för min hälsas skull. Jag har tagit tag i sömnen till att börja med, den är väldigt viktig. Vila och återhämtning är så otroligt mycket viktigare än många tror och för mej är den livsviktig. Åsså maten förstås. Vi äter bra, kroppen fattar bara inte riktig det… klimakteriet ställer nämligtentill det en del också. Träningen har jag skött hyfsat senaste veckorna och promenaderna har vi också fått till. Heja oss!

Nu ska vi fylla på frysen med matlådor, som går snabbt att tina när man har brist på middagsidéer eller kort om tid. Grytor och gratänger är enkelt och ger goda matlådor, så det är mycket sånt just nu 🙂

Här är veckans matsedel:

(Siffrorna är för Viktväktare)

Måndag: Pasta med krämig champinjon- och spenatsås (3 P/Port, plus pasta)

Tisdag: Potatis- och tonfiskgratäng (0 P för hela gratängen!!!)

Onsdag: Ugnspannkaka med skinka (31 P för hela formen)

Torsdag: Mexikansk kycklinggratäng (17 P för hela gratängen)

Fredag: Räkor med spenat och pasta (4 P/port, plus pasta)

Lördag: Köttgryta (1 p/port, plus ris)

Söndag: (Veg) Kålpudding (3 P/port)

Köttgrytan tillhör mina favoriträtter, räkorna är kanongoda och kålpuddingen funkar förstås att göra med vanlig köttfärs också. Och vem gillar inte ugnspannkaka!!! Den här veckan funkar allt utom fisken i matlådan, så passa på att fylla frysen.

Nu kör vi! 11 veckor till nyår! Är ni med?

Häng med på instagram @marlenerinda och se hur jag lever i min vardag som långvarig Guldmedlem hos Viktväktarna 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Nu känner jag så där igen…

oktober 1, 2026 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Jag kanske inte borde skriva det här inlägget och kanske raderar det senare. Men eftersom jag bearbetar min tankar och funderingar genom att skriva, så har jag lixom inget val. Och detta är ju min dagbok, så det blir konstigt att inte skriva om något som berör mej och som jag gått och tänkt på ett tag.

Ni som hängt med här senaste veckorna vet att jag varit lite låg. Det var särskilt en händelse i augusti som tog mej extra hårt och det jag kände då har stannat kvar i mej. Såklart känns ”sveket” mindre med tiden, men när annat händer så läggs sak på sak och känslorna poppar upp igen. Det hinner lixom inte lägga sej innan annat stökar till det igen.

Just nu packar vi för att åka iväg igen, men vi åker inte åt det håll vi tänkt. Vi är nämligen inte välkomna dit. Vi hade planerat en helt annan helg, än den som nu blir av. Vi hade planerat för att umgås med vänner och bekanta och folk förväntade sej tydligen att se oss där också. Men när vi frågade fick vi till svar att vi inte var välkomna dit. Det var inte fullt, andra var inbjuda dagen efter vi fick svar. Så det är tydligt: vi är inte välkomna. Det kanske man borde upplyst de andra om som nu skriver ”Vi ses där” eller ”Varför kommer ni inte till vår träff”.

Ledsen

Jag blev så ledsen. Jag ska vara helt ärlig med att säga det. Att jag blev väldigt ledsen och besviken. Även om Martin inte tar lika illa vid sej, så vet jag att han också kände så. Lite som den där känslan när alla i klassen var inbjudna på kalas, men inte jag. Eller när jag som tioåring frågade om jag fick vara med och de ”tuffa” tjejerna sa att det bara var för dem. Jag dög bara när någons bästis var sjuk, som en slags stand-in-kompis.

Den där känslan av utanförskap är jag väl bekant med, men trodde att jag skulle slippa uppleva igen. Men återigen passar jag inte in och är inte välkommen. Jag trodde att vuxenvärlden skulle vara bättre, men det är den inte. Visst kan man väl ibland uppskatta ärlighet, men ibland är det kanske bättre att linda in sanningen lite. Att inte känna sej välkommen bland folk som man trodde att man hade en naturlig tillhörighet hos är som ett slag i magen. OCH man känner sej dum som trodde att man hörde till.

Resultatet är att jag aldrig kommer att fråga igen. Jag vågar inte. Jag vill inte känna mej dum eller utanför. Blir jag inbjuden kommer jag förmodligen att tacka ja, men jag kommer inte att fråga. Inte dom – inte andra. Visst är det väl konstigt att jag känner mej dum för att jag inte får komma? Som om jag gjort något fel… Det har jag ju inte. Det har VI inte gjort (för det är ju vi som blivit bortvalda, inte bara jag). Varför känner jag mej dum då?

Vi ville fortfarande åka iväg, men fick alltså göra om våra planer. Ungefär alla vi känner och umgås med är på den där träffen, så vi insåg ju att vi skulle bli rätt ensamma. Ville vi träffa folk fick vi lösa det på ett annat sätt. Då såg vi att en av våra favoritställplatser skulle ha både stå-upp, pizza-buffé och vinprovning. Dessutom var det gott om plats där. Så vi slängde ut ett inlägg i sociala medier med plats och datum och informerade om att det skulle bli både underhållning och fanns gott om plats. ”Gör oss sällskap om ni vill – alla är välkomna!” Typ.

Idén med våra träffar som vi nu gjorde i drygt fem år har alltid varit att ingen ska sitta ensam och att alla ska känna sej välkomna. Och det är många som knutit nya kontakter och nu träffas lite här och där som vänner. Nu blev det ännu viktigare. Ingen ska behöva känna som vi gör just nu. För vi vet att många sitter ensamma i sina husbilar och faktiskt mår dåligt av detta. Även de som lever i en tvåsamhet. Vi gjorde det också, men har tack vare husbilen träffat en massa härliga människor.

Blir nog bra ändå

Resultatet av vårt lilla utrop är att ställplatsen nu är helt full. På bara ett par dagar hade typ 60 ekipage bokat in sej och även bokat både stå-upp, pizza-buffé och vinprovning. Ägaren är såklart lyrisk. Och det är nästan bara människor som vi aldrig träffat förut, vilket såklart är extra roligt. Och många har frågat ”Vaddå, är ALLA välkomna?”. Så det är tydligen fler än vi som är vana att inte höra till… Det vi vet just nu är att vi blir typ 25 pers som ska skratta tillsammans på Stå Upp:en imorrnkväll och ungefär lika många som ska äta pizza ihop på lördag. Rätt häftigt ändå.

Så nu packar vi ihop det sista och drar iväg. Vi kommer inte att träffa så många gamla bekanta, men kanske få en och annan ny. Det återstår att se… men vi kommer att sakna våra parhästar som är på den andra träffen och som vi sett fram emot att träffa. Det ska absolut erkännas. Måste också lägga till att det såklart inte är en rättighet att åka på varenda träff, men det här gänget träffades tillsammans förra hösten – och då var vi med. Uppfattade det inte som att vi var oönskade då.

Om ni har läst hela vägen hit så vill jag skicka med några grejer. Även vuxna kan alltså känna sej utanför, det är nog vanligare än många tror. Kan vara svårt att förstå för den som aldrig varit mobbad eller stått utanför. Om ni som arrangerar träffar, som är fler än typ fem bilar, vill att dessa ska vara privata – så måste ni tala om för alla inbjudna att den eller den inte är välkommen. Så de ”accepterade” inte går runt och snackar om er träff. Det blir lixom fel då. Och blir obekvämt för alla. Och en sak till: Det syns oftast inte på en person eller ett par att de känner sej ensamma, så VÅGA FRÅGA. VÅGA BJUDA IN.

Ett litet ”hej” kan faktiskt bli starten på en livslång vänskap.

(som jag skrev överst: jag var tvungen att skriva av mej och få ur detta ur systemet. Jag kanske raderar detta senare)

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Höstläsning – spänning och romance

september 29, 2026 Marlene Kommentarer 2 kommentarer

Jag har sagt det förr och säger det igen – jag blandar hejvilt mellan alla genre som finns när det gäller böcker. Eller… det är inte riktigt sant, jag läser inte skräck. Och jag läser inte några banböcker, längre. Jag har ju inga små barn och inte några barnbarn. Men när barnen var små läste vi massor såklart!

Vissa säger att läsbeteendet startar när man är liten. Det stämmer nog inte för någon i min familj. Jag kommer inte ihåg att någon läste särskilt mycket med mej när jag var liten, ändå började jag sluta böcker rätt tidigt. Däremot såg jag att mina föräldrar läste mycket, men mest tidningar och tidskrifter. Min farmor och jag brukar lösa korsord och det vet jag att hon fortsatte med högt upp i åldern.

Mina barn har jag läst mycket för, även för deras kompisar faktiskt. Jag minns när barnen fick ta med varsin kompis till våt hus på Öland och hur vi alla parkerade i den stora sängen. Två på var sidan om mej låg de sedan och lyssna på Harry Potters härliga historier. Men ingen av dem läser något idag. Äldste sonen vill nog, men det blir lixom inte av. Han hämtar böcker här ibland, men de blir nog mest liggande. Så även om jag försökte lyckades jag inte, men det kanske kommer senare… man vet ju aldrig…

Själv läser jag 2-3 böcker i veckan. Här är senaste bokhögen.

Vi börjar väl uppifrån som vanligt:

Allt vi var den sommaren av Anna Lönnqvist

Det är ju ändå feelgood som är en av mina favoriter och det här är verkligen en sån!

Författaren Alex har kört fast både i skrivandet och med kärleken. Så hon återvänder till den lilla italienska by där hon tolv år tidigare upplevde en sommar som förändrade hennes liv. Här tänker hon att hon ska få ro att skriva. under den sommaren lärde hon känna de engelska tvillingarna Skye och Matt, men vänskapen tog ett abrupt slut. Väl på plats är även Alex där, hur ska hon handskas med den vetskapen?

Som i alla feelgood vet man ju att det först är lite jobbigt, sen blir det toppen och sen blir det trassel igen. Innan allt reder ut sej och blir bra. Å precis så är det här!

Det är sol, italienska smaker, morgondopp, snygga män och alla ingredienser som behövs för att man ska längta bort. Sen nystas en historia med hemlig kärlek, förbjudna möten och missförstånd upp. Så härligt så härligt. Men det är också minnen som gör sej påminda, svek som fortfarande gör ont och saker som behöver redas ut.

Anna Lönnqvist tar läsaren med på en känsloladdad resa om kärlek, vänskap och de val som kan följa oss genom livet. Dåtid och nutid vävs samman när minnen från en alldeles speciell sommar gör sig påminda och gamla känslor åter väcks till liv. Det handlar om relationer som förändras, hemligheter som kommer upp till ytan och om hur svårt det kan vara att helt lämna det förflutna bakom sig.

Det här är en varm och fin roman med både vemod och hopp. Anna Lönnqvist är skicklig på att skildra relationer och de där komplicerade känslorna som sällan är helt svarta eller vita. Allt vi var den sommaren är romantisk utan att bli för sockersöt och har en härlig sommarkänsla som gör att man bara vill följa med på resan. En bok om kärlek, vänskap och andra chanser – och om att vissa människor lämnar spår som aldrig riktigt försvinner. Me like helt enkelt!

Ett lyckligt slut av Anne Louise Morseth

Mer feelgood, fast den här drar även åt romance faktiskt. Ni vet det där när två människor dras emot varandra som magneter, men inte låter länslorna komma fram. Å detta styr sedan hela bokens innehåll. DET är romance 🙂

Det handlar om Karo Løwe som är författare och en hopplös romantiker som alltid låter sina berättelser sluta lyckligt. Efter en viral karaokeskandal på Bokmässan paras hon ihop med den hyllade författaren Love Sandström, som tvärtom anser att kärleken är en illusion.

Nu ska de skriva en kärleksroman tillsammans, en bestseller på order av deras gemensamma redaktör. Deras vitt skilda syn på både litteratur och kärlek bäddar dock för konflikter, vilket inte överraskar någo av dem. Men boken ska skrivas, förskottet är redan utbetalt. Så det är bara att göra jobbet, även om det finns ett stort motstånd hos båda två. Självklart slår det snart gnistor mellan dem!

Detta är en varm berättelse om relationer, livsval och längtan efter att hitta rätt. Både i kärleken och i livet. Här är människor som bär på drömmar och erfarenheter som inte alltid blivit som de tänkt sej. När tillvaron förändras ställs de inför nya val och tvingas fundera över vad ett lyckligt slut egentligen innebär.

Det är en charmig och lättläst historia, som jag fastnade i direkt. Här finns massor med hjärta, igenkänning och värme, men även humor och allvar. Här blir vi påminda om att livet sällan följer den raka väg som vi planerat.

Ett lyckligt slut är första delen i Anne Louise Morseths romance-serie som utspelar sig bakom kulisserna i förlagsvärlden. Jag ser redan fram emot nästa 🙂

Cold Case – Ängladåd av Tina Frennstedt

Äntligen en ny del i Tina Frennstedt spännande serie om gamla fall, som dessutom har ett ursprung i riktiga gamla fall. En viss verklighetsförankring alltså. Detta är sjätte delen, å de är så bra!

Den här gången börjar allt med att nattreceptionisten Christel mördas och kriminalinspektör Tess Hjalmarsson ser likheter med ett ouppklarat dubbelmord på ett äldre lantbrukarpar sexton år tidigare. Med hjälp av DNA och genetisk släktforskning börjar Tess och hennes kollegor närma sig sanningen, men någon tycks vara beredd att göra allt för att gamla hemligheter ska förbli begravda. När nya ledtrådar dyker upp väcks både minnen och hemligheter till liv, och jakten på svar visar att det förflutna fortfarande kan vara farligt.

Tina Frennstedt har en bakgrund som kriminalreporter, och det märks, då allt är både realistiskt och trovärdigt. Karaktärerna har fått växa genom serien och Tess är en huvudperson man gärna återvänder till. En välskriven och fängslande kriminalroman för den som tycker om kalla fall, envisa utredare och mysterier där gamla hemligheter sakta kommer upp till ytan.

Jag gillar de här böckerna, både för att det finns en verklighetsförankring, men också för att karaktärerna är intressanta och ett härligt driv i historien. Och det är inte bara mord och mörker, utan finns lite kärlek och humor också. Himla bra böcker helt enkelt!

Med tanke på hur många kalla fall det finns, så kan det ju faktiskt bli hur många böcker som helst 🙂

En familjs hemligheter av Adele Parks

Adele Parks har skrivit en massa böcker, men jag har helt missat henne. Kanske är det för att hennes böcker är på gränsen av det jag klarar… lite till så hade det blivit för läskigt 😛

Det handlar om Connie som ser fram emot att samla familjen till jul. Men när dottern Fran kommer hem med sin nye pojkvän Zac väcks obehagliga minnen från Connies eget förflutna. Zac påminner henne om en man och ett misstag som en gång var nära att förstöra hennes äktenskap.

När Fran berättar att hon är gravid blir situationen ännu mer laddad. Samtidigt visar det sig att Connie inte är den enda i familjen som bär på hemligheter. Bakom den idylliska julfasaden finns lögner och svek som sakta börjar nystas upp – med konsekvenser som kan bli förödande för dem alla.

Bakom den välpolerade fasaden finns lögner, hemligheter och komplicerade relationer. Och allt eftersom berättelsen utvecklas blir det allt svårare att veta vem man egentligen kan lita på. Författaren leker skickligt med läsarens förväntningar och låter sanningen komma fram bit för bit, samtidigt som den psykologiska spänningen hela tiden skruvas upp.

Det här är utan tvekan en välskriven och skickligt konstruerad berättelse, men för min del blev den faktiskt på gränsen till för obehaglig. Den psykologiska delen går på djupet och känslan av att något inte står rätt till finns där nästan hela tiden. Jag föredrar nog spänning som är lite mindre mörk och kryper lite mindre under skinnet. Men för den som älskar psykologiska thrillers, familjehemligheter och berättelser där ingenting riktigt är vad det verkar vara, är den här boken definitivt värd att läsa.

Summasummarum

Nu behöver jag lite feelgood igen, eller något som är lite mindre obehagligt. Men vilken härlig bokhög det här är. Den är svår att rangordna, men det måste nog bli Frennstedt i dött lopp med Anna Lönnqvist som hamnar högst upp på pallen. En riktigt välskriven polishistoria och en riktigt härlig feelgood. Jag längtar tillbaka till Italien bara jag tänker på den.

Fyra bra böcker alltså. Vilken hade ni valt?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Info husbilsträff Kristihimmel 2027 i Vadstena

september 28, 2026 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vår 6:e husbilsträff. Det trodde vi nog aldrig när vi satt där på Gran Canaria och klurade. Vår första träff i Sölvesborg blev en chock. Vi trodde det skulle komma kanske 10 bilar, det kom över 70 och 20 till stod på kölista. Förra året firade vi 5 år, då överraskade vi allihop med att förnya våra äktenskapslöften. Det mesta kan alltså hända på våra träffar 🙂

Vi (Jikitas på äventyr) arrangerar träffarna tillsammans med Helene och Krister (Berggrens Bilbo). Temat är alltid detsamma: Gemenskap och nya bekantskaper. Ingen ska behöva sitta ofrivilligt ensam.

Våra träffar har inte något långt program, där är egentligen bara en enda punkt; Långbordet på fredagen kl 17.00. Det brukar vara magiskt. Förra året var vi 300 personer som åt middag ihop. Så häftigt!

Vill deltagare själv fixa något, tex hundpromenad eller cykeltur – så är detta mer än välkommet. Vi hjälper gärna till att sprida detta så gott vi kan.

Nästa träff blir alltså på First Camp Vadstena i fina Östergötland.

Här är allt ni behöver veta om ni vill komma. Alla är välkomna, oavsett om man åker husbil, husvagn eller bor i tält/stuga. Bokningen öppnar måndagen den 28 september.

Detta gäller för Husbilsträffen i Kristihimmel 2027!

Plats: First Camp Vadstena

Tid: 6-9 maj 2027

Pris: cirka 200 kr/natt, gäller hela veckan. Vi har fått 46% rabatt, så priset beror på platsen ni väljer.

Bokningskod: HUSBILSTRAFFEN27

Långbord: 7 maj kl 17.00

Hashtagg i sociala medier: #husbilsträffvadstena27

Använd gärna när ni postar på sociala medier, så vi hittar varandras bilder

Ni bokar via First Camps hemsida, den hittar ni HÄR, väljer plats och trycker in koden när ni ska betala.

Långbordet kommer att vara på gräsytan mellan servicehus 1 och 2. Vi arrangörer kommer att ha platserna 114 och 115.

Campingen svarar på alla frågor om bokning och platser. Vi har bara fixat plats och datum, de har koll på allt runt bokningen.

Långbordet

Långbordet är numera en självklarhet och något som absolut ska prioriteras. Det går till så att man tar med stol och bord, samt det man vill äta. Sen äter vi tillsammans med sisådär 200 personer (sist 300!), det är en riktigt häftig upplevelse! Missa inte det!

Det brukar faktiskt bli långbord flera dagar, man vet aldrig och mycket beror på vädret.

Loppis!

På lördagen kör vi loppis på området där vi hade långbordet. Vi har inte bestämt någon tid än, men kanske 10-14 eller nåt sånt. Ta med gamla grejer ni vill bli av med, eller nya om ni har en egen verksamhet.

Följ oss på instagram @jikitaspåäventyr och @berggrens_bilbo samt Facebook och våra Youtube-kanaler med samma namn. Så missar ni inget innan eller under träffen. KLICKA HÄR för att gå med i fb-gruppen för våra husbilsträffar så missar ni definitivt inget.

Här är filmen från förra årets träff i Unda, med ”bröllop” och allt:

Vi har ingen anmälningslista eller så, men det finns ett event på facebook. Där kan man se på ett ungefär hur många vi blir och vilka som kommer. Vi strävar inte efter att ha den största träffen, vårt mål är att träffas på en fin plats och ha några riktigt trevliga dagar tillsammans. Att skapa nya härliga kontakter som man sen kan möta upp längs vägen 🙂

Hoppas att vi ses på träffen!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram

Matsedel v 40 – Kanelbullens dag

september 27, 2026 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Oktober är här, det betyder att Kanelbullens Dag närmar sej! Jo, man får äta kanelbullar även som Viktväktare. Man får faktiskt äta precis vad man vill, man måste bara ha lite koll. Det är bla därför som jag gör de här matsedlarna 🙂

Hälsan har länge varit vår första prioritering. Å allt funkar ju bra så länge läget är lugnt…. men blir det nåt trassel så slår stressen till direkt och då blir det genast jättesvårt med allt. Då gäller det att ha rutiner att falla tillbaka på, veckomenyer underlättar iaf lite.

Men så fort sömnen blir lidande så är det rätt kört för min del, då funkar ingenting. För mej är sömnen oerhört viktig och något jag verkligen kämpar med. Pga mina diagnoser fibromyalgi, sömnstörning och hypotyreos är jag tröttare än andra, så är det – och det stör mej otroligt mycket. Men jag försöker verkligen att lägga mej runt 22 och vaknar av mej själv vid 7.30, ibland senare nu under vinterhalvåret.

Det är som om kroppen aldrig blir utvilad och ofta behöver jag även en tupplur mitt på dagen. Jag försöker acceptera faktum, men det är svårt. Och i mångas ögon vet jag att jag anses som lat, men de vet inte allt eller vill inte förstå mina diagnoser.

Å så är det ju för många. Det vi kämpar med syns inte på utsidan. Så döm ingen är ni snälla. Det är mycket vi inte vet om folk…

Här är veckans matsedel:

(Siffrorna är för Viktväktare)

Måndag: Pasta med krämig morotssås (2 P per portion, plus pasta)

Tisdag: Pasta med laxsås (5 P per portion, plus pasta)

Onsdag: Pasta med skinka och champinjoner (6 P per portion, plus pasta)

Torsdag: Kyckling med tomatsås (3 P per portion, plus pasta)

Fredag: Stora räkor frästa i vitlök och Vitlöksbröd (3P för räkorna, 4 P per bröd)

Lördag: Snabb lövbiffsgryta (2 P per portion, plus ris)

Söndag: Moussaka (11 P för hela)

Kanelbullens Dag: Kanelsockerkaka (26 P för hela)

Såklart firar vi Kanelbullens Dag! Vi gillar dock att dela och bakar gärna en kaka som flera kan äta av och då kan man dessutom ta så stor eller liten bit man vill. HÄR finns flera recept på kanelbullar att välja på 🙂

Den här veckan måste ni prova morotssåsen, tom de skeptiske sonen gillade den och det vill inte säga lite. Kycklingen med tomatsås är också jättegod och lättlagad och vem tycker inte om räkor, vitlöksbröd och en god dipp? Och moussakan en av mina favoriträtter!

Hoppas ni får en fantastisk vecka. Med eller utan kanelbullar 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Chicago – Viking – Torka aldrig tårar

september 26, 2026 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Senaste veckan har mest bestått av teater. Som det brukar vara i början på hösten och även på våren. På åtta dagar har vi sett tre väldigt olika musikaler. Alla bra på sitt sätt, men en stod ut och fick årets första fullpoängare. Vi ger inte ofta fem stjärnor, men nu var det ingen tvekan.

När vi var på Elmia i början av september hade musikalen Chicago premiär. Den missade vi alltså, men fick se den veckan efter istället. Det var förra onsdagen. Vi satte oss till rätta i stolarna på Oscarsteatern och lät oss svepas med i Chicagos gangstervärld.

Bara att komma in på Oscars är ju lite speciellt för mej, eftersom jag jobbade där i slutet av 80-talet och hade så galet roligt. Det är med stor nostalgi jag går upp för stentrapporna och in i foajén.

Chicago

Musikalen handlar om Roxie som hamnar i fängelse efter att ha mördat sin älskare. Där möter hon vaudevillestjärnan Velma Kelly och de båda blir snart rivaler om mediernas och publikens uppmärksamhet. Med hjälp av den slipade advokaten Billy Flynn förvandlas mord, rättegångar och skandaler till ren underhållning. Det är en svart humoristisk berättelse om berömmelse, manipulation och en värld där en bra rubrik ibland tycks vara viktigare än sanningen.

Det är roligt, dråpligt och väldigt underhållande. I rollerna ser vi bla Peter Jöback, Ola Forssmed och Hanna Lindblad von Spreti. Fullblodsproffs alltså med regi av Edward af Sillén. Då blir det lixom helt säkert jäkligt bra. Och det blev det.

Eftersom Chicago redan hade haft premiär var det inte jättebråttom med recensionen. Så efteråt åkte vi hem och sov, sen skrev jag texten på morgonen dagen efter. Det gick bra det med. Vi hamnade i reklamen direkt. T som sätter ihop affischer och annan reklam har oftast koll på vilka recensenter som brukar skriva och kan ibland vänta in oss om hon vet att vi är på gång. Så kanske det var den här gången 🙂

HÄR kan ni läsa vår recension!

Sen hade vi några dagars uppehåll, medan vi gjorde andra grejer. Men sen var det dax igen. Onsdagen efter var det en urpremiär i ett cirkustält på Djurgården. Spännande värre. Särskilt som det är Anna och Robert, fd arbetskompisar som satt ihop alltsammans.

”Viking – a live action musical”

”Viking – a live action musical” utspelar sej på 900-talet när vikingarna härjade i norden. Det handlar om Harald som blir vittne till sina föräldrars avrättning och tagen som träl. Han hamnar hos en ganska ok familj, men har hela tiden i bakhuvudet att han ska hämnas på sina föräldrars mördare. Och den tanken släpper han aldrig. Särskilt inte när han träffar Ingrid som också varit utsatt för samma hemska människa. Tillsammans gör de upp en plan och ger sej till slut iväg för att hitta Vladimir, som gett dem mardrömmar under många, många år.

Historien känns rätt typisk om man gör något om just vikingar. Det är slagsmål, familjetraditioner, blodshämnd och ganska råa och hårda känslor. Musiken är helt ny och tillsammans med handlingen känns det som en rockmusikal, särskilt när Håkan Hemlin börjar sjunga. Hans röst passar otroligt bra till detta.

Det var VIP-premiär och bara andra gången ensemblen spelade inför publik, så det var kanske lite skakigt. Men det är riktigt bra och kommer att blir ännu bättre ju mer de får köra ihop sej. Det är ju lite särskilt att se vänner på scen, så är det. Och man kan ju tycka att det är svårt att recensera folk man känner, men jag försöker att vara objektiv och tycker att jag lyckas rätt bra.

HÄR kan ni läsa vår recension. Här nedan kan ni se film från kvällen, se lite från föreställningen och höra intervjun där Anna och Robert berättar lite om musikalen och hur den kom till.

Den här recensionen skrev vi direkt när vi kom hem. Medan Martin fixade bilderna, skrev jag texten. Strax innan midnatt publicerades alltsammans. Det är tidigt för en sån här kväll. Filmen fick vänta lite och blev klar ikväll.

Torka aldrig tårar utan handskar

Dagen efter var det dax för en premiär vi verkligen sett fram emot. Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Vi har varken läst boken eller sett tv-serien och hade ingen aning om någonting, mer än det vi hört från andra. Men vi visste ju att det skulle bli känslosamt, särskilt som det låg näsdukar i stora skålar i entrén.

Det var en sån där premiär som ”ALLA” var där. De som inte var på Bokmässan alltså. Varenda tv-personlighet, ledig skådis, artist… ja, alla! Riktigt roligt att träffa en massa bekanta, som man sedan skulle sitta och gråta ihop med. Typ. För så var det verkligen.

Det handlar om Rasmus och Benjamin, två unga män som möts och blir förälskade. Runt dem finns Paul och den självvalda familj av vänner som tillsammans fyller livet med kärlek, fest, humor och gemenskap. Men när hiv och aids börjar spridas förändras allt och vännerna tvingas möta både sjukdom, förlust och omvärldens fördomar. Det är en stark och berörande berättelse om kärlek och vänskap, men också om att våga leva fullt ut, även när mörkret kommer nära.

Det är helt suveränt! Såklart berörande, känslosamt och sorgligt, men väldigt, väldigt bra. Musiken är magisk. Man skrattar, gråter och blir förbannad. Alla känslor på en och samma gång alltså. Och sånt gillar jag. Ola Salo är helt outstanding som gammal divig fjolla och Martin Stokke och Valdemar Wahlbäck är magiska som Benjamin och Rasmus. Det är så bra så tårna krullar sej, och då blir det en självklar femma!

Föreställningen är rätt lång och recensionen skulle in direkt, så det blev ganska sent innan vi kom i säng. Men vi kom direkt på affischen 🙂

HÄR kan ni läsa vår recension!

Helt slut

Tre musikaler på åtta dagar alltså. Sena kvällar, en massa detaljer att ha koll på och texter som ska levereras snabbt. Sånt känns i kroppen. Så på fredagen tog vi lördag direkt. Det blev en lång sovmorgon och vi åt frukost fram till lunch typ. Det blev även en tupplur på eftermiddagen. Sen var vi typ människor igen 😛

Nu är det någon månad till nästa premiär. Tror jag – det kan dyka upp nåt. Men var vi vet just nu, så är nästa premiär i mitten av oktober, då är det Anna och Robert igen som ska sätta upp Trollkarlen från OZ. Sen är det Brokeback Mountain efter det, också med hbtq-tema. Då ska vi alltså bli arg på alla orättvisor igen…

Just nu är det alltså lugnt, nu ska andra texter skriva. Om campingar, inte riktigt samma sak… men det är ett jobb det med och ska göras. Minst sex texter till ska in innan 10 november. Bara att köra igång.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi var med när Edsbacka Krog firade 400 år

september 23, 2026 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Det märks att hösten kommit igång ordentligt. Nu står eventen som spön i backen, det ena roligare än det andra. Men vi har blivit rätt selektiva faktiskt. En till två grejer i veckan räcker och det ska vara grejer som vi verkligen tycker är intressanta att skriva om och pusha för. När inbjudan kom till 400-årskalas på Edsbacka Krog, tackade vi såklart ja direkt 🙂

Det ser kanske ut som att vi springer på event väldigt ofta, men det gör vi faktiskt inte. Inte längre. Numera sållar vi rätt frisk och går bara på det som vi känner lite extra för eller som vi kan göra ett bra jobb på. Såna grejer är såklart teatrar och annat på scen, men även nya restauranger eller som i det här fallet en gammal. Jubileum är alltid intressanta, särskilt när det handlar om en äldre byggnad. Att detta dessutom var mitt på dagen var ett extra plus, så skönt att inte behöva passa in sista tåget eller hitta fram i mörkret.

Första minglet för säsongen brukar vara som en liten reunion efter ett långt lov. Alla är förväntansfulla och glada att ses igen. Och så var det även den här gången. det var många härliga återseenden.

Vi kom till Sollentuna väldigt tidigt. Så är det när man inte kan lita på pendeltågen. Antingen kommer vi först och alldeles för tidigt eller också kommer vi för sent. Så är det att bo i förorten och använda kollektivtrafik. Man åker alltid några tåg innan man behöver för att inte missa allt skoj. Den här gången gjorde det dock att vi kunde gå runt i de fina lokalerna och lära oss mer om Edsbacka och prata lite med Johan Carlén som var arrangören för dagen.

Edsbacka Krog öppnade som restaurang redan i början av 1600-talet och har sedan dess haft öppet på olika sätt. Under en period fungerade det som småskola och senare användes det som bostäder för arbetare vid Edsbergsgodset. Som restaurang var det stängt hela 111 år, men då satte man ribban direkt när man öppnade genom att skaffa sej en Michellin-stjärna. Och sedan en till. Under 90- och 00-talet var detta en restaurang som man vallfärdade till för att testa den förstklassiga maten. Numera är stjärnorna borta, men det har kommit en ny ägare – så man vet aldrig vad som händer framåt.

När gästerna väl började droppa in var det nästan bara gamla bekanta. Martin fotade och jag gick runt med filmkamera. Tyvärr blev det nåt strul, så någon film blev det inte – däremot en massa bilder. Eftersom vädret tillät blev det bilder utomhus, ljuset blir som bäst då.

Vi bjöds på ostron av olika slag, svart kaviar, snittar och gott i glasen. Jag som inte är så förtjust i just ostron var tvungen att omvärdera… de gratinerade var så fantastiskt goda. Och snittarna! Asså… de var med ostkräm, kaviar, råbiff. Så jäkla goda. Och fina! Till den småländska svarta kaviaren var tillbehöret en snaps, jag var ju tvungen att testa som det var menat – men den hutten blev rätt liten. Kaviaren var däremot himla god. Trots att det fanns både bubbel och en massa olika vin, så höll jag mej till min cola zero. Sån är jag 😛

Vilka var där då?

Jo, typ ”alla”. Roligast för mej personligen var att få träffa Peter Gröning som jag jobbade med på Oscarsteatern på 80-talet. Vi har faktiskt setts ovanligt mycket den här sommaren. Dogge är alltid roligt att träffa, men det blir ju ändå rätt ofta. Han kör dessutom hem oss ibland efter festerna, för att vi ska slippa åka tåg. Suzanne Axell var det länge sedan jag träffade, så det blev en fin liten pratstund för att hinna ikapp lite. Andra som fick en extra lång kram var Zeina, Lotta Grey (Vimmelmamman), Pekka Heino och Åsa Jinder. Så himla roligt att ses igen!

Det blev några roliga timmar där på söndagseftermiddagen, innan vi drog oss hemåt igen. Men vi åkte nog hem lite för tidigt, för när vi gått körde Dogge igång en spontan show och fler bekanta dök upp. Så det blev tydligen en jäkla fest. Jaja, vad är väl en bal på slottet lixom…

Det blev en himla kul dag och vi återkommer gärna till Edsbacka Krog.Vi är lite nyfikna på deras julbord. Så vem vet, vi kanske återkommer om ett par månader för att testa det 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Trädgården fixad!

september 21, 2026 Marlene Kommentarer 6 kommentarer

Jösses vilken helg vi har haft. I fredags började jag röja trädgården, det tog sedan även hela lördagen och halva söndagen. Men nu är den fixad. Vi behöver inte göra nånting mer i år. Inte förrän i april typ. Mer än skotta snö…

Jag hade ju den där långa listan med saker att göra. Redan första dagarna hemma hann jag mycket, men det största projektet var kvar. Trädgården. Eller djungeln kanske är mer passande, för det var verkligen buskar och växter överallt. Kaprifolen hade typ tagit över hela tomten. Vi hade att göra alltså.

Martin jobbade på kontoret i stan i fredags, då drog jag på mej trädgårdshandskarna och körde igång. Den stora syrenen skulle bort. Vi har en sk alligator, som är typ som en liten motorsåg men inte alls lika farlig. Med den i handen började jag metodiskt att ta bort gren efter gren. ALLT skulle bort.

Eftersom jag inte tränat särskilt mycket senaste året, orkade jag inte så lång tid i taget. Armarna tar rätt mycket stryk av att hållas uppåt med en tung maskin i händerna. Så det blev lite i taget, tills allt låg på marken. Då var det bara att börja släpa de stora grenarna. Allt landade i en hög på garageuppfarten. Typ enda gången det är bra att inte ha någon bil 😛

När Martin kom hem möttes han av ett berg med syren. Den högen fick han ta tag i på lördagen, medan jag avverkade ännu mer. 15 meter häck trimmades, två fläderbuskar togs ner helt och två andra buskar halverades. Allt släpades till högen och Martin fortsatte att klippa ner allt i mindre bitar för att få plats i sopsäckar. 11 säckar blev det total, samt en hög med tjockare grenar. Vi var helt slut när lördagkvällen kom. Vi hade hållit på hela dagen och hade ont typ överallt.

På söndagen samlade vi ihop det sista och efterlyste hjälp på Tip Tapp. Vi har som sagt ingen vanlig bil längre och inget att köra iväg skräpet med. Sist testade vi Tip Tapp och det funkade så himla bra, alltså testade vi igen. Och fick napp direkt.

Vi ställde ut allt skräp och passade på att skicka med lite kartong också. Det samlas rätt snabbt, då vi får ganska mycket bud av olika slag. Och det är knepigt att göra sej av med just kartong/weelpapp, finns ingen återvinning på nära håll för sånt. Så vi passade på när vi ändå hade så mycket som skulle hämtas.

Vi la ut annonsen vid 9.30. Den hann knappt laddas upp innan vi fick svar. Men vi väntade lite, eftersom jag gärna hade fått hjälp av den som hjälpte oss sist. Han var så himla gullig och kändes pålitlig. Men han svarade inte och vi hade lite bråttom, så vi sa ok till enda tjejen som sagt ja till uppdraget. Det känns ju alltid bra att kunna ge en tjej lite extra pengar på ett schysst sätt.

Bara någon halvtimma senare kom en skåpbil, men med en man i… han sträckte fram sin telefon så jag fick prata med hans fru. Hon var hemma med sjukt barn eller nåt, så det fick väl vara ok ändå tyckte vi. Skräpet lastades snabbt, vi betalade och var snart av med skräpet. Hyfsat smärtfritt. Några minuter senare fick vi meddelande från vår stora återvinning att han varit där och slängt allt. Så himla bra. Det kostade oss 489 kr. Billigare än en hyrbil skulle kostat, som vi tänkt använda från början.

Så nu har vi alltså kommit på ett sätt att röja trädgården effektivt och snabbt få hjälp att köra iväg skräpet. Det är andra gången vi testar Tip Tapp och vi kommer att fortsätta använda den tjänsten. Så himla smart ju!

Nu bockar vi av även detta från vår långa lista. Så jäkla skönt!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Matsedel v 39 – med en massa tips!

september 20, 2026 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Nu är det bara drygt tre månader kvar av 2026. Tiden går så otroligt snabbt! September går väl an, men sen… oktober och november är ju bara så långa, mörka och tråkiga. December har iaf advent och vintersolståndet som piggar upp lite och efter nyår känns det lite som nerförsbacke till våren.

För några år sedan tog stressen över helt och jag blev faktiskt sjuk av stress. Min sköldkörtel strejkade och mycket annat i kroppen sa också ifrån, saker som jag fortfarande inte fått ordning på helt än. Jag är konstant trött, samlar på mej vätska och funkar lixom inte som jag ska. Klimakteriet hjälper inte till… men det har jag fått medicin mot.

Jag gick upp några kilo när det var som värst och dem bråkar jag med nu. Ett hekto i taget, här snackar vi minsann inga stora siffror inte. Stress är faktiskt livsfarligt och skadar mycket mer än man kan tro. Så gör vad ni kan för att ta bort stressen ur ert liv.

Vi gör så gott vi kan med vila, återhämtning och mat. Promenader och träning går sådär, men vi försöker verkligen få det till en vana igen. Vi planerar vår mat, fyller frysen med matlådor, planerar kommande resor och försöker att få frisk luft och sol på näsan. Och det känns faktiskt direkt i kroppen när man tar hand om den. Hur energi lixom återvänder.

Planering betyder nästan allt för oss och för att vi ska må bra. Och den är extra viktig när man inte mår helt ok. Behpöver ni hjälp med er planering så finns det över 600 färdiga veckomenyer här på bloggen? Ni hittar dem HÄR. Och det finns mer än 700 recept med uträknade Points på Du i Fokus? Ni hittar dem HÄR.

Här är veckans matsedel:

(Siffrorna är för viktväktare)

Måndag: Morotsplättar (7 P/port)

Tisdag: Superenkel lax med limesås (3 P/port)

Onsdag: Pastagratäng med skinka och tomater (54 P för hela gratängen)

Torsdag: Cannelloni med kasslerfyllning (2 P/rulle)

Fredag: Bakad potatis med räkröra (0 P för räkröran)

Lördag: Kycklinggyros med tzatziki (1 P/port, plus tillbehör)

Söndag: Makaronilåda (30 P för hela)

Den här veckan vill jag slå ett extra slag för cannellonin. Gör en hel plåt på en gång och portionera sedan i matlådor. Samma sak med laxen, pastagratängen och makaronilådan som är kanon att göra en stor sats av. Kanonbra matlådemat! Fler rätter som funkar i matlådan hittar ni HÄR .

Ha en riktigt härlig vecka nu och ta hand om er!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Ledsen och orkeslös

september 18, 2026 Marlene Kommentarer 11 kommentarer

De senaste dagarna har jag varit rätt låg. Det började i Strömstad när det hände en grej som gjorde att jag kände mej totalt bortglömd och puttad åt sidan. Sen har det bara fortsatt… just nu mår jag helt enkelt inte så bra.

Jag försöker att vara en schysst människa. Att sätta ihop människor som jag tror funkar tillsammans är något av det bästa jag vet. När jag sedan ser att det verkligen är så och att de får en fin vänskap eller ett framgångsrikt samarbete, blir jag såklart väldigt stolt och glad.

Jag tycker också om att ge komplimanger och beröm, självklart äkta – jag hittar ju inte på. Att säga att någon skrivit en fantastisk bok eller artikel är rätt enkelt. Men att även berömma en person för att hen är en fin människa kanske inte är så vanligt. Men jag tycker om att göra så.

Eftersom jag känt mej mycket ensam, har det varit en lycka att hitta hem i husbilsvärlden. En miljö där jag känt mej både accepterad och uppskattad. Eftersom jag vet hur ensam man kan känna sej och hur svårt det är att skaffa nya vänner, särskilt i vår ålder – har vi fortsatt att arrangera våra husbilsträffar med just det temat. Alla är välkomna och syftet är att mötas och få nya bekantskaper som kanske kan leda till vänskap. Å många har också gjort det, vilket jag tycker är så fint.

Jag ska inte klappa mej själv på axeln på något sätt och förhäva mej. Så gör man ju inte Sveriges jante-land. Men jag tycker ändå att jag försökt att var en god människa, en sån som jag vill vara och hoppas att även andra försöker vara. Men självklart gör jag också en massa fel och trampar säkert någon på tårna då och då, dock omedvetet.

Troll och elakheter

Jag skulle aldrig skriva något elakt på tex sociala medier. Det skulle lixom aldrig falla mej in. Däremot har jag själv fått smaka en del på detta. Jag har haft troll efter mej i många år. Förut har jag varit rätt tyst om det, numera hänger jag ut dem. Jag skulle ju bara kunna blocka och radera, men numera väljer jag att istället hänga ut, ge dem chansen att ta bort sitt inlägg och sen blockera dem. För att jag tycker att de ska få veta att elaka kommentarer inte är ok. Några har faktiskt tagit bort, men många bara fortsätter att spy galla. Till någon man inte ens känner eller har träffat. Jag fattar inte sånt.

I måndags gick ett av mina inlägg på facebook bananaz. Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt hade jag mängder med elaka kommentarer på en bild där jag ligger och läser i husbilen. Lite av benen syns i bilden och någon skriver att jag har fula ben. Jag gör ett nytt inlägg med bilden och kommentaren och sedan är cirkusen igång. Jag la upp några till av kommentarerna, sen gick det inte längre. Jag fick börja blockera folk, utan att hänga ut. Den ena var elakare än den andra. Vissa hatiska.

Jag fattar ju att det är många fejkkonton och troll, men ändå. Vad är det som får folk att skriva elaka kommentarer till andra. Som sagt; jag har ALDRIG skrivit en enda elak kommentar. Vad ger dem rätten att skriva så till mej? Skulle de göra så om de mötte mej på gatan också? Tror inte det…

Just detta tog jag inte åt mej av alls, jag vet att jag inte har några fula ben. Haha. Men det kom andra kommentarer som gjorde lite mer skada. För man tar faktiskt åt sej. Vad folk än säger. Det känns att få elaka kommentarer. Så är det. Och om man som i mitt fall har en period där allt inte är toppen, så blir gropen lixom ännu djupare.

Kan det bero på hösten?

Nu var det dock inte detta som gjorde mej låg, det var jag redan innan. Jag tror att det till viss del är hösten som spökar. Och den långa tråkiga perioden som ligger framför oss i sisådär 5-6 månader. Jag mår väldigt dåligt mellan oktober och april, mest pga trötthet och värk eftersom jag har fibromyalgi och reagerar på väderomslaget. Kanske kommer känslan tidigare i år eftersom vädret varit rätt ostadigt en stor del av sommaren. Jag mådde toppen på kryssningen, sol och 30 grader varmt. Det är så jag vill ha det.

Men just nu kommer det dessutom bakslag på bakslag. Det kan vara något som skrivs eller sägs, men också det som inte uttalas högt. Att nonchalera någon är också en form av förminskande. För nästan alla vill höra till och ha en gemenskap. Vi vill ha vänner, någon att göra saker ihop med och umgås med på tu man hand eller i grupp. De allra flesta av oss är flockdjur och jag är en av dem. Alltså blir jag ledsen när jag stängs ute från gemenskaper som jag trodde att jag hörde hemma i.

Jag har haft ett par låga veckor, men det syns såklart inte. Jag är ju ungefär lika glad som vanligt. Men jag känner. Och jag känner massor. Jag känner mej både förminskad, förringad och undanskuffad. Och nu är jag så osvensk så jag erkänner det. För att jag vet att andra också känner så. Problemet är att jag dessutom ältar. Vad har jag gjort fel? Hur kan jag rätta till allt om jag gjort fel? Hur gör alla andra?

Jag försöker att inte älta, men det är inte så lätt. Igår städade jag halva köket och nu ska jag ut och klippa sönder en stor buske. Sånt hjälper för stunden, men sen då? Och jag har ju egentligen ingenting att gnälla på – jag har det ju bra! Jag har ett bra liv, men ändå finns känslan, osäkerheten och den icke befintliga självkänsla där. Känslan att som 10-åring stå ensam på skolgården och se alla andra leka. Att fråga om man får vara med och bara få en blick till svar…

Det blir bättre – nästan alltid

Som sagt: hösten är här och jag avskyr den period som ligger framför oss. Det kan vara det som är problemet, lite i kombination med allt annat. Jag vet ju att det blir bättre. Allt blir bättre. Nästan. Bara det får gå lite tid. MEN jag tror att vi måste prata mer om detta. Att folk faktiskt mår dåligt, även de man tror har det så himla toppen i sina liv. Ensamhet är ett stort problem i vårt samhälle. Så bjud in – skjut inte bort. Det kan skada mer än man tror…

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube