Äntligen händer det nåt!
Om ett par veckor fyller Du i Fokus fyra år. Hobbyprojektet som gick helt över styr kan man kanske säga, men åt ett bra håll. Som vi har kämpat för att hitta kul grejer att skriva om, spenderat hundratals med timmar i köket för att hitta på nya recept och tagit tusentals bilder av både platser, människor och grejer. Nu börjar det hända grejer!
I slutet på 90-talet skrev jag för en av våra lokaltidningar och hade tom en egen krönika. En gång i månaden fick jag jiddra fritt om precis vad jag ville och fick ett otroligt gensvar. Folk skickade vykort och tackade för igenkänningen, jag fick böcker med posten som folk trodde skulle passa mej och när jag handlade kom folk fram och gav tips på nya ämnen. Otroligt roligt och stimulerande. När tidningen såldes kickades alla frilansare och jag räknade också dit.
När bloggarna började poppa upp i mitten av 2000-talet hade jag förstås lite skrivkramp och hoppade på tåget jag med. I mars 2006 startade jag den här bloggen på Expressen som var otroligt generösa och publicerade onliners i papperstidningen från våra bloggar. Jag hade väldigt mycket läsare direkt och fick förstås blodad tand, men jag har alltid längtat tillbaka till att skriva ”på riktigt”. Bilder har jag lyckats sälja, men texter är svårt!
Lite därför kom Du i Fokus till. Bloggen började spreta lite för mycket, jag längtade efter att få skriva mer redaktionellt igen och jag fick en idé om att man kanske kunde spilla över texter som inte riktigt passade i bloggen i ett onlinemagasin. Martin fastnade för idén och byggde vår först sida som vi släppte i december 2014. Vår inriktning skulle vara vuxna människor, 45+, med utflugna barn eller inga barn alls. Oj, som pr-byråerna väntat på detta – vilket gensvar vi fick!
Det har varit mycket jobb men vi har hela tiden sett hur siffrorna ökar och setet att vi varit på rätt väg. Vi har sett hur allt fler hänvisar till oss, särskilt till våra recept. Tanken var att recepten skulle vara enkla och snabblagade med få ingredienser – inte en massa konstiga saker som man måste köpa ett helt paket och sen använder man bara en tesked en enda gång. Eftersom vi bägge har vår bakgrund hos Viktväktarna så föll det sej naturligt att vi även räknade ut recepten efter VV´s pointssystem. Ytterligare en förlängning på bloggen eftersom jag kunde använda recepten i mina matsedlar.
Känslan när folk börjar dela det man skrivit och är lyriska över recepten är så häftig! Men jag ville ju fortfarande sälja en text och vara med i den världen igen. Men det har varit tufft och nejen har varit många, tills nu! I fredags fick jag min första text på många år publicerad i en papperstidning! En lokaltidning i Bålsta som jag knappt vet var det ligger, men det spelar ingen roll! Det första som skrivs om OlivVM i en tryckt tidning och allt pga att det svenska laget på VM hade deltagare från Bålsta. Äntligen fick jag en vinkling som jag kunde använda och lyckades sälja in. Ni kan läsa den HÄR. Nu har jag ett aktuellt jobb att visa upp om någon vill se hur jag jobbar. Kanske kan det öppna fler dörrar… vi får se!
Å igår blev vi citerade av Scalateatern! Som jag har väntat på att någon av våra recensioner ska synas lite, äntligen hände det! Det finns några milstolpar i en recensents liv, en av dem är att bli citerad. Nu kan vi bocka av det också. På knappt en vecka har vi alltså fått rejäl kred för de senaste fyra årens jobb och då känns det helt ok att fortsätta lite till. Det är många tusen som läser både bloggen och Du i Fokus varje dag och nu börjar det äntligen märkas. Jag har fortfarande nästan ingen inkomst, men nu känns det iaf som det finns några fler öppningar än tidigare.
Just nu är jag både glad och stolt och det kan ingen ta ifrån mej!
Jag vare sej skriver eller tittar på familjeteater vanligtvis, men det finns undantag. Jag har en otroligt begåvad vän som heter Anna, som jag lärde känna när vi jobbade på Vasateatern för ungefär hundra år sedan (fast vi är bara 27…). Anna och hennes man Robert brukar roa sej med att göra om traditionella berättelser och sedan anlita de mest oväntade artister för att fylla alla roller. Vad sägs om Yohio som prins i Snövit, Claes Malmberg som ande (med kroppsstrumpa) i Aladdin och nu Mendez som apkung i Djungelboken. Spännande kombo lixom 🙂
Halva november har snart passerat och nu gäller det att börja fundera på advent. För oss som kämpar med vikten är advent ofta den svåraste perioden på året. Men det finns knep!
Är ni nöjda med er kropp? Många är inte det. Oftast är det storleken och utseendet man är missnöjd med, men ibland är det funktionen. För mej är det alltihop. Med åldern spelar det mindre och mindre roll vad andra tycker, nu vill jag bli den jag vill vara. Se ut som jag vill!
Om 48 dagar ligger jag på stranden igen och jag kommer att avsky varenda valk som syns, så är det. Jag försöker få mej själv att fatta att jag duger som jag är, det går sådär… Jag duger, men jag vill mer! Jag förväntas vara nöjd med min kropp nu när jag är sk normalviktig, men jag vill ju trivas med det jag ser också. Men även om jag inte trivs med det jag ser så skulle jag aldrig ens komma på tanken att gömma mej, jag älskar ju sol och värme som dessutom gör underverk med min kropp. Jag kommer aldrig att ”älska mej själv” men numera respekterar jag mej själv.
Just nu handlar det mesta om att kom ikapp med alla måsten innan vi åker till Gambia. Vi åker om 7 veckor, så än finns det gott om tid. Ändå brukar de sista dagarna innan avresan vara kaotiska och massor att göra. Jag tänkte inte ha det så den här gången…
Åtta måndagar kvar på året, alltså åtta veckomenyer till under 2018. Knappt två månader kvar tills årets ska stämmas av och kanske nya löften ges. På 7-8 veckor hinner man en hel del, så det finns ännu tid att vända en negativ spiral.
En del är lite skeptiska till Afrika och att resa till olika platser och länder i Afrika. De som är skeptiska har med 99% säkerhet aldrig vart där. Det jag har märkt är nämligen att har man en gång besökt den afrikanska kontinenten så kommer man tillbaka. Varför? Varför inte!
Vår favoritsysselsättning är att ta långa strandpromenader. Det blir promenader på 3-4 timmar, då man stannar och badar, tar härliga bilder och bara njuter av tillvaron. Ibland kommer det fram någon som vill prata, ibland passeras man av en häst eller hör apor tjattra. Här och där ser man hur fiskare kämpar med sina nät och ibland får man hjälpa till att dra upp fisken. Det finns både juicebarer och små restauranger på stranden, så man kan vara ute hur länge som helst. Går man för långt tar man bara en taxi tillbaka.
Nästan varje gång jag kommer hem från min läkare har jag någon ny diagnos i bakfickan, stor eller liten, tillfällig eller kronisk. Nu var det dax att besöka Dr Kompis igen i onsdags och jag lovade maken att inte komma hem med något nytt. Jag misslyckades…
Jag älskar skor, vem gör inte det lixom…? Hur många par jag har vet jag inte, men det är rätt många. Nu är jag inte ensam om att gilla skor här hemma, maken är minst lika bra på att shoppa. Så vår hall ser ut som en skoaffär ungefär 🙂