Midsommar och semester närmar sej. För många är både midsommar, semester och ledighet synonymt med mat och dryck. Varför är det så?
Många säger ”på semestern måste man ”unna” sej”. Jag fattar inte riktigt det. Varför ska man ”unna” sej just på semestern? Jag använder iofs aldrig ordet ”unna”, men tänker att man ska väl alltid unna sej, eller ge sej själv ett bra liv… varför måste de där ”unnandet” handla om mat?
Jag kallar det att välja. Ordet ”unna” blir lixom en ursäkt att göra något man inte borde. Jag väljer att äta något jag kanske inte borde, lite då och då året om istället, oavsett om det är semester eller ej. Jag har inte semestern som en anledning att äta sämre eller göra dåliga val. Tvärtom får jag mer ledig tid på semestern och kan utnyttja den till att göra bättre val. Men det är jag det, och tack o lov, tycker min käre man som jag 🙂
Just den här sommaren blir det inte så mycket semester för oss, i den betydelsen att man är helt ledig flera dagar eller veckor alltså. Vi kommer att jobba mer än vi brukar, då vi fått ett stort jobb som måste göras under sommaren. Och även på vår kryssning blir det jobb under stoppen i hamnarna. Det är helt ok för oss, de helt lediga dagarna får vi lägga in lite här och där istället.
Vad det gäller midsommar så har vi ingen aning om hur den ska firas. Men vi är på Öland då, så nånstans där blir det iaf.
Ser ni att maten blir lite mer somrig nu? Snabbt- och lättlagat och gärna kall mat passar bra på sommaren tycker jag. När temperaturen stiger till 20-25 grader är man knappast sugen på en mustig köttgryta, inte jag iaf…
Jag vet att jag tjatat om den falska potatissalladen förut, men jag älskar den! Och många som testat den, har sagt detsamma. Många har bytt ut den vanliga potatissalladen mot vår variant. Det är väl ett bra betyg? Och de där champinjonerna…. skulle kunna leva på dem!
Att leva campingliv utan koll på nånting (när det gäller vikten) är en utmaning, iaf när man försöker att gå ner i vikt. Med våra första fyra veckor ute på rull avklarade kan jag konstatera att jag ändå har hyfsad koll. Men jag köpte faktiskt ett måttband, för att ha något att jämför med. Så hur gick det då? Jorå, helt ok faktiskt.
Jag har ju valt att inte prata vikt, hekton eller kilon den här gången. Däremot mått eller känsla. När jag satte igång i höstas var det för att bryta en negativ spiral och när jag körde igång rejält i februari var det för att jag hade ett mål i maj. Vi skulle ju förnya våra äktenskapslöften och jag ville känna mej bekväm och trivas i klänningen jag skulle ha då. Å jag tycker nog att jag nådde mitt mål. Jag kände mej faktiskt riktigt fin i min rosa spetsklänning.
Under de här fyra veckorna har jag haft hyfsad koll med måttbandet och ett skärp i mina byxor. De första två veckorna satt skärpet lösare, sen blev det husbilsträff med alkohol och alldeles för lite sömn. När vi åkte därifrån kände jag mej svullen, men vet inte om det var så eller inte… för när jag kom hem och vägde mej visade vågen plus minus noll. Eller, det var pyttelite ner faktiskt, så lite som det bara kan vara – men ändå!
Jag är så nöjd med det! Förut har jag nästan alltid gått upp när vi varit ute med husbilen, men nu hade jag iaf stått still. Och den här dryga veckan hemma har jag fortsatt med det, och kommit tillbaka till bra rutiner igen – så nu hoppas jag kunna gå ner lite när vi åker ut igen. Den här gången blir det 5-6 veckor ute och vi kommer bara att jobba, inte knappt träffa några kompisar och alltså inte vare sej äta eller dricka särskilt myckett extra. Tror jag… Å då blir ju allt så mycket lättare.
När vi kommer hem nån gång runt 10-12 juli hoppas jag alltså på ett minus, för sen ska vi på kryssning och kommer förmodligen att äta och dricka så ini bängen dåligt. Alltså skulle det vara bra om det var ett lite större minus på vågen innan, för det kommer det inte att vara efter kryssningen. Även om vi kommer att gå galet mycket, då vi är i en ny hamn 12 av 14 dagar och ska upptäcka en ny plats nästan varje dag. Och sånt gör ju vi helst med fötterna. Vi ska göra så gott vi kan helt enkelt.
Hittills har jag ändå gått ner 3,72% av min startvikt. Andra hade nog inte varit så nöjda med det på så lång tid, men det är jag. Och jag känner det i hela kroppen. Jag andas lättare, har inte lika ont i knäna, rör mej lättare och ser ju att kläderna sitter bättre. Livet känns helt enkelt lite lättare och jag mår bättre. Så det är bara att fortsätta, jag ska ner minst lika mycket till – så det är en bra bit kvar.
För mej handlar allt om hälsa. Att min kropp ska göra det jag ber den om så läge som möjligt. Då är det upp till mej att ge den förutsättningarna för det. Så jag kämpar på!
1 juli 2024 satt jag och slöskrollade på telefonen, så där som man ofta gör. Då kommer en statusuppdatering om att en av våra vänner frontalkrockat med en lastbil och är allvarligt skadad. Även om vi inte är jättenära vänner, så stannar lixom livet upp en stund i just det där ögonblicket. Sen väntar man bara på en ny uppdatering där det ska stå att allt är lugnt, men så blev det inte. Långt ifrån faktiskt.
Vi träffade Jenny och Patrik på Bananpannkakan i Höganäs för några år sedan. Det var faktiskt Patrik som kom fram till oss och sa ”Jag följer er på Youtube!” sen satt vi och pratade en hel kväll typ. Så härliga och hjärtliga människor som vi hållit kontakten med sedan dess. Två personer som dessutom redan haft sin beskärda del av motgångar i livet och definitivt inte behöver mer.
Jennys uppdatering kom såklart som en chock. Som jag förstår det så hade Patrik som vanligt kört sin personbil till jobbet och av någon anledning kommit över i mötande körfält framför en lastbil. Chauffören av lastbilen gjorde vad han kunde för att undvika kollision, men det gick inte. De frontalkrockade och Patrik klämdes fast så illa att det tog räddningstjänsten över en timme att ta loss honom.
Vi som utomstående, och rätt oviktiga i sammanhanget, väntade oroligt på uppdateringar. När de första väl kom blev vi ju inte direkt lugnade. Patrik hade inte bara 47 benbrott, utan en mängd andra livshotande skador.
Här är några av dem:
10 brutna revben. Intryckt bröstkorg, med andningssvårigheter som följd. Krossat vänsterben, bruten arm och ryggskador. Läkarna fick öppna båda underbenen för att rädda musklerna. Öppen fraktur på lårbenet. Njurskador, samt skador på mage och tarmar. Sårskador över hela kroppen samt ett svårt skadat öga. Med mera med mera…
Jag har förstått att Patrik har varit svårt skadad och att det är ett mirakel att han överlevde, men det är inte förrän jag läst hans bok som jag förstått hur skadad han faktiskt var. Att han varit väldigt nära döden har jag däremot varit väl medveten om hela tiden och att vägen tillbaka varit väldigt lång. För han har alltså skrivit en bok om alltsammans, på uppmuntran av sin terapeut. För att på något sätt samla tankarna och bearbeta det som hänt. Fullt naturligt för mej som uttrycker mej genom att skriva, det finns ju inget bättre sätt enligt mej.
När Patrik frågade om jag ville läsa boken, sa jag självklart ja. Men jag tänkte inte läsa dem som jag brukar göra när jag läser böcker, jag tänkte nämligen inte läsa den som en recensent – utan som vän. Boken är inte skriven av ett proffs och har heller inte fått någon hjälp av lektörer eller redaktörer. Det är Patriks ord, direkt ur hans hjärta. Den ska alltså inte recenseras, bara läsas. Men det jag skulle önska som läsare är att bilderna skulle varit i svart/vitt, hellre än den gröna färg som valts. Det skulle gjort dem lite tydligare, men det kanske bara är mina ögon som är kinkiga.
”Min berättelse – en tuff kamp för livet” är en bok som finns där för att Patrik ska få berätta sin historia, både för sej själv och för oss andra som varit med sådär lite vid sidan om. Ett bra sätt för oss utanför att förstå vad som hände, vad han gått igenom och hur allt är idag. Att stå brevid som vän eller bekant är inte helt enkelt. Man vet inte om man ska höra av sej eller om man ska avvakta. Hur man stöttar på bästa sätt, inte bara den drabbade utan även anhöriga. Det blir en balansgång där man försöker att göra rätt, visa hänsyn och då ibland kanske uppfattas som avståndstagande.
Nu var Jenny helt öppen med allt som hände direkt och skrev regelbundna uppdateringar på FB så vi utanför slapp undra. Det var väldigt skönt. När Patrik började fungera igen, tog han över uppdateringarna och då blev det lättare att vara med och peppa. Men det är inte helt enkelt att stå utanför. Faktiskt.
Boken har varit värdefull för mej för att få ett perspektiv på själva olyckan, alla Patriks skador, alla behandlingar, hans känslor, personerna som hjälpt honom och hans framsteg. Det är en helt osannolik historia som är otroligt berörande. Gång på gång slås jag av att han faktiskt lever. Hur han legat nersövd länge för att kroppen skulle få vila, alla operationer, framsteg och motgångar. Att läsa om när han träffade dem som tog loss honom och han för första gången fick ett ansikte på alla sina räddande änglar är rätt mäktigt. Som jag förstått det så var det lika känslosamt för honom, som för dem som jobbade vid vraket.
För att inte tala om Jenny och hans kärleksfulla ord om kvinnan i hans liv. En sån här omvälvande upplevelse verkar ofta ha två olika vägar. Antingen utvecklas man åt varsitt håll eller så svetsat man samma och blir starkare än förut. Jenny och Patrik är redan ett starkt par, men nu känns de helt oskiljaktiga. De är så fina mot varandra och kärleken bara lyser om dem. Å kanske var det därför Patrik överlevde och kom tillbaka så snabbt och så stark som han är idag. Att efter bara ett år stå på egna ben och gå igen är ingen liten bedrift. Jenny har nog haft en större del i detta än man kan tro. Och hon fanns alltid vid hans sida. Jag kan inte ens föreställa mej hur hon har mått i allt detta. Kanske skulle hon haft ett eget kapitel i boken om hur hon upplevt alltsammans?
Tack Patrik för att jag fick läsa. Tack för att du gav mej mer kunskap och förståelse om allt som hänt angående olyckan och även efteråt. Jag är så otroligt glad över att du finns kvar här på jorden och återigen kan köra runt i Dino med Jenny vid din sida. Och jag ser fram emot att ses snart igen.
Är man inte hemma missar man en massa kul grejer, men jag hann vara med på en rolig kväll. Vi kom hem förra tisdagen och på onsdagen var jag inbjuden till Golfbaren i Nacka för sommarfest med Bobbys Hair Care. Det började med regn, fortsatte med sol och avslutades med en rejäl felåkning.
Medan vi varit borta har det varit många roliga event, senast ett samma dag som vi kom hem. Vi har tackat nej till massor med roliga grejer, såklart surt – men det är som det är… vi får ju lixom skylla oss själva som åker iväg. Men nu var det alltså dax att snygga till sej och hoppa på tåget. Martin var upptagen, så jag tog med mej ett av mina många extrabarn.
Johan (Charles) har jag känt sedan han var liten och gick i samma klass som min yngste son. Han är numera skådis och känner ungefär samma människor som jag. Så jag kollade om han ville hänga på och det ville han, dock skulle han bli lite försenad. Så jag åkte dit ensam och mötte sedan upp honom.
Det var Bobbys Hair Care och Alexander Erwik som bjöd in till sommarfest på Golfbaren i Nacka. När jag gick till tåget var det mulet och när jag satt på pendelbåten vräkte regnet ner, men när jag kom fram till Nacka Strand sprack himlen upp och solen började skina. Vilken jäkla tur. Golfbaren ligger nämligen utomhus.
Väl framme tog jag ett glas bubbel och minglade runt lite. Här var bla Mi Ridell som också har hus på Öland, samt Pia Gren och hennes Lasse som testade Golfbarens nya spel Cornhole. Det gick sådär… Jag kollade in Bobbys nya produkter och fick med mej en hårinpackning hem. Jag behöver verkligen ta hand om mitt hår, så den blir spännande att testa.
Så dök Johan upp och vi fortsatte kvällen tillsammans. Jag presenterade honom för lite nya bekantskaper och han presenterade mej för sina. Det var så trevligt att jag nästan glömde att ta några bilder. Det var en Dj som spelade urbra musik, många spelade golf, vi fick god mat och dryck. Allt var sådär supersomrigt och mysigt.
Eftersom Johan kom lite sent blev det att vi stannade kvar lite längre och då kan man prata lite mer med dem som är kvar. Så kom det sej att vi hamnade med Helene och Sebastian, som vi sedan gick därifrån med. Jag hade ju åkt båten dit och hade superkoll, trodde jag…
När vi var typ sist kvar började vi gå mot båten och såg hur den bromsade in precis när vi kom till bryggan. Nr 80, precis som det skulle vara. Synd bara att det var den som fortsatte förbi, inte den som gick inte till stan igen… detta upptäckte vi en bra stund senare när vi inte kände igen namnen på bryggorna… ops. Det blev att kliva av vid Ropsten och ta tunnelbanan tillbaka. Men det gjorde inget. Sällskapet var toppen och kvällen var fin.
Sent omsider kom jag iaf hem efter en himla rolig kväll med himla trevlig sällskap. Så försommarens enda event blev iaf lyckat. Från och med nu blir det bara en massa teaterpremiärer, helt ok det med 🙂
Fyra veckors resa var till ända, bara ett par stopp kvar innan vi skulle vara tillbaka hemma i huset igen. Det var faktiskt några viktiga stopp och ett som är väldigt gott 🙂
Resan närmade sej alltså sitt slut. Fyra fantastiska veckor hade passerat i ett alldeles för snabbt tempo. Det har varit mycket jobb, men också en galen husbilsträff med nästan 200 ekipage där vi ”gifte” oss igen, en massa roliga möten och härliga platser. Nu var det bara ett drygt dygn kvar av årets första långtur. Och den gick till lilla Malfors i Ljungsbro.
Förra året firades vi påsk på ställplatsen i Malfors. Den ligger så fint längs med Göta Kanal och med gångavstånd till Colettas fabriksförsäljning. När vi var där var vädret så dåligt att vi inte kunde ta några bilder och nu när detta ändå låg på vägen hem tänkte vi att vi kunde slå tv flugor i samma smäll. Ta bilder och kolla lite i Cloettas butik, kolla lite… jo eller hur 😛
Vi lämnade alltså Vadstena och tog oss den korta biten till Ljungsbro, det tar inte ens en timme. Vi ställde ifrån oss husbilen på Cloettas parkering och gick bort till ställplatsen. Så fick vi en fin promenad den dagen också. Så himla bra!
Det är så fint här, med den lilla orten, gamla hus och Göta Kanal som löper genom hela samhället. Det gör inte ont någon stans att ta en promenad här. Vid ställplatsen går dessutom ett perfekt rundvarv, som vi gick två gånger om dagen när vi var här sist. Sånt gillar jag. Nu blev det bara en snabb promenad dit, några bilder på ställplatsen och en promenad tillbaka. Men solen sken och det var en riktigt fin dag, som gjord för en långpromenad.
Tillbaka vid husbilen tog vi en tur inne i Cloettas butik, himmelriket för mej som älskar lakrits. Här finns allt. Och det är billigt. Man får lixom skylla sej själv om man går in där, för man köper alltid mer än man tänkt sej. Alltid. Jag hittade såklart en lakritschoklad från Tupla som jag inte sett förut, hallonlakrits minsann… den var jag ju tvungen att testa. Och jag passade på att fylla på förrådet av Läkerol. Jag köper tre smaker, sen häller jag ut allihop en i en skål, blandar om och stoppar tillbaka i askarna. Då får jag alltså en blandask med min favoriter. Smart va 😛
Här finns också, tröjor, handdukar, presenter och en massa annat. Men den här gången blev det bara godis. Alldeles för mycket. Som vanligt. Men nu kommer vi inte tillbaka på lääänge, tror vi…
Efter shoppingen åkte vi vidare till kvällens sovplats. Nu var det inte långt kvar hem, men vi ville ha en natt till – så vi stannade i Norrköping och ställplatsen i hamnen. Ett bekvämt stopp, utan några som helsta faciliteter, men tömning en liten bit bort. Här sov vi gott innan vi rullade den sista biten hemåt.
Vi kom hem till en trädgård i förfall. Vår robotgräsklippare hade tagit livet av sej, genom att klippa sin egen sladd. Så det var bara att ta fram trimmern och börja röja. Vi måste ju få ordning innan det är dax att dra iväg på nästa resa. Planen är självklart redan färdig. Vi blir hemma en vecka, sen drar vi iväg igen. Då siktar vi på Helsingborg och Eva Rydbergs sista premiär. Självklart är vi på plats på Fredriksdalsteatern då. Sen ska vi ”tura” igen, den här gången med proffs.
Vi har så många planer. Det kommer bli en rolig sommar. Hoppas du hänger med oss!
På årets husbilsträff i Unda avslöjade vi platsen för nästa års träff. I Kristihimmel 2027 ses vi på First Camp Vadstena! Vi var där för några år sedan, men det har förändrats lite sedan dess. Så vi åkte dit igen för att kolla läget lite och prata detaljer med campingchefen. Det blev en himla rolig helg med total utklassning i sifferkubb… 😛
Vi åkte vidare den korta biten till campingen i Vadstena och fick platser allra längst bort på området. Känner ni inte till hur där ser ut, så kan jag berätta att det är den längsta camping vi någonsin sett. Den är drygt en kilometer lång faktiskt, det tar nästan 10 minuter bara att gå till infarten/receptionen från platserna där vi stod.
Men campingen ligger väldigt bra, precis vid vattnet och med gångavstånd till centrum. Och Vadstena är ju en så otroligt fin liten stad, med det vackra slottet, klostret och de små gränderna. Det spelar ingen roll att man varit här förut, man kan alltid komma tillbaka. Gång efter gång. Den här gången blev det dock inget besök inne i stan, vi stannade på campingen eftersom det var det vi var där för. Både för att reka inför träffen och för att samla material till tidningen.
Våra kompisar skulle bara vara där en natt medan vi stannade två nätter. På lördagen myste vi mest i solen och tog en promenad runt området. Campingchefen var inte på plats, så vi fick träffa honom ensamma på måndagen. Vi körde igång ett parti sifferkubb och när vi var precis färdiga med första spelet fick vi besöka av fler husbilskompisar. Kicki och Leif bor i Vadstena och tittade förbi en stund. De hoppade in i matchen och vi fick några riktigt roliga spel. Dock blev vi totalt utklassade av Helene som sopade banan med oss.
Vi fick en himla mysig kväll med skratt och trevliga samtal. En sån där kväll när man kan sitta ute länge och bjuds på en härlig solnedgång. Vadstena är en bra plats för just solnedgångar över vattnet. Så det blev som alltid ett helt gäng bilder. Fattar ni hur många solnedgångar jag har i mitt bildarkiv i mobilen 😛
På söndagen tog vi det också rätt lugnt och passade på att planera det sista inför vår kryssning i sommar med Krister och Helene. Det är ju lite som ska roddas med vad gäller hotell och transporter mm. Nu tror jag att det mesta ska vara klart, bara att räkna ner dagarna till avfärd. 18 juli börjar äventyret!
När vi blev ensamma tog vi fram datorerna och satte oss för att jobba. Martin redigerade bilder och ett par filmer, medan jag skrev texter. Två nya texter med tillhörande bilder skickades till redaktören. Så himla skönt, vi är alltid lika nöjda när vi skickat iväg ett jobb. Nu är det bara att fortsätta med nästa. Att som frilans ha ett stadigt uppdrag är en otrolig förmån och något vi definitivt inte tar för givet och tacksamma för. I veckan fick vi ett stort jobb som vi kommer att sysselsätta oss med totalt under några veckor i sommar. Ska berätta mer om det senare.
På måndagen jobbade Martin på som vanligt halva dagen, sen träffade vi Fredrik som chefar på Campingen. Vi gick runt på området, planerade hur vi bäst ska få plats, hur bokningen ska göras osv. Nu har vi nog koll på det mesta. Festplatsen mellan servicehus 1 och 2 kommer att vara träffens centrala punkt och huvudområde. De flesta kommer att få plats mellan servicehus 1 och 3. Iaf om det kommer runt 200 ekipage, som det brukar, blir det fler får även området längre bort utnyttjas.
Bokningen kommer att starta i höst, oktober typ… och då blir det med en kod som används vid betalning. 200 kr natten, inkl el, och priset gäller hela veckan. Allt för att man ska kunna stanna lite längre och upptäcka allt som Vadstena har att bjuda på. Så nu är ramarna på plats, bara detaljerna kvar och önskan om fint väder.
Å med detta klart lämnade även vi campingen för att köra sista biten hemåt. Men den blev med ett litet extra gott stopp… det får ni läsa mer om i ett annat inlägg.
Vi är ju ute och letar efter annorlunda och roliga ställen som sticker ut lite extra. Ladugård 206 är definitivt ett sånt! Namnet borde väl förklara allt, men det gör det kanske inte. Längs med väg 206 i närheten av Vadstena finns detta härliga ställe med en av de största och mest välsorterade ostbutiker jag sett.
När man kommer till Ladugård 206 ska man först åka på en lång, spikrak grusväg. Den är rätt smal, så man håller både tummar och tår för att man inte ska få möte, särskilt inte när man kommer med en stor husbil. Väl framme möts man av en gård med flera stora lador som innehåller både det ena och det andra. Här finns ett kafferosteri, en restaurang, en ostbutik och en inredningsbutik.
När det gäller oss med husbil, så finns här 10 platser – 11 i nödfall. Alla med el och egna små soldäck, så lyxigt. Det är lite som en naturcamping, där platserna mejslats fram så naturligt som möjligt. En personlig plats helt enkelt, där ägaren Staffan går gärna runt bland sina gäster med kaffekopp i handen, hälsar, visar och snackar bort en stund.
Våra vänner, Helen och Krister, hade berättat om charkbrickan som erbjuds när man bokar ställplats. Den var vi ju bara tvungna att testa. Jag tror att en husbilsplats kostar 325 kr (275 må-on när restaurangen mm är stängd), med charkbricka för två personer betalar man 675. Och den brickan är generös. Vackert serverad med en massa olika ostar, röror, skinkor, oliver, kex, frukt och en massa annat, samt en rejäl skål med potatissallad. Eftersom vi samma dag firade fem år som husbilsägare passade det ju perfekt att lyxa till det lite. Så vi korkade upp ett bubbel och lät oss väl smakas.
Anläggningen ligger precis vid ett stort rapsfält, så där blev det såklart en massa bilder innan solen gick ner. Körsbärsblommor och rapsfält kan vara något av det finaste som finns. Mååånga bilder blev det… Även runt området och inne i restaurangen blev det massor med bilder. Här har man tagit till vara på allt och det finns roliga detaljer överallt, man upptäcker bara mer och mer vart efter man går runt. De har en särskilt fäbless för dörrar. Dessa används som bord lite överallt, så himla kul!
Jag älskar såna här platser! Där man ser hur passionerad ägaren är och hur mycket denna älskar platsen. När Staffan berättade om hur han varit är i 26 år, men aldrig tröttnar utan bara har fler och fler idéer – ja, då kom man ju själv på en massa grejer som skulle passa här. Det har precis blivit en liten spelhall i ett av vedförråden, restaurangen är faktiskt ett fd hönshus och ett av de mindre husen på gården fungerar som servicehus med toa och dusch. Tänk 40-tal, så ser det ut inuti det huset.
Det är så häftigt. Vänta bara tills ni ser filmen härifrån. Då kommer ni åka dit direkt, men boka – det är få platser och blir fullt snabbt. Vi kommer definitivt tillbaka!
Äntligen sol och värme! Så himla härligt, men går det att lita på vädret? Det har ju varit en lång och kall vår och minst sagt ostadigt. Men men, inte mycket att göra – mer än gnälla lite…
Nu har vi haft husbil i snart fem år och sett en himla massa av Sverige. Men det finns massor kvar! Även i år kollar vi in utomhusteatrarna i Kalmar och Falkenberg, men även Eva Rydbergs sista premiär i Helsingborg. I år har vi ett stort jobb på Öland, så vi kommer att vara där också en hel del. Sen vet vi inte så mycket mer vad gäller husbilslivet.
Vi förnyade våra äktenskapslöften för någon vecka sedan, så i år ska vi flyga iväg på en andra bröllopsresa också. En kryssning mellan Barcelona och Aten väntar. Sen blir vi kvar några extra dagar i Aten, när vi ändå är där. Det ska bli sååå roligt!
Men dit är det långt. Just nu är vi hemma, men drar snart iväg igen. Vi har våra cyklar med oss även den här sommaren, som vi använder flitigt. Så även i år ska det bli långa cykelturer med goda matsäckar. Det är ju så härligt att packa matsäcken och dra iväg, stanna och ha picknick på en fin plats. Jag hoppas på många såna turer i sommar – HÄR finns tips på picknickmat.
Mat blir lixom godare när den äts ute. Tycker inte ni också det?
Det kan vara bra att ha färdiga matlådor i frysen även på sommaren, så gör lite extra av kycklingen, skinksåsen och pastan med bacon. Fördela i portioner, skriv på förpackningen vad det är och antalet Points – så är det bara att plocka fram vid behov. Matlådor är min räddning – HÄR finns massor med tips!
Ha en fin vecka nu och njut av värmen medan den finns 🙂
Många ramsor har man fått lära sej under skoltiden, dock inte den ovanstående – den var det någon som skrev på vår instagram. Men det stämmer nog och det var kanske sulfit vi fick som sällskap när vi besökte Aspa Båtklubb. Tyvärr…
Vi var alltså på väg hemåt, men hade fortfarande några dagar till ute på rull. Strax söder om Askersund hittade vi en fin liten gästhamn som vi hört gott om, så där drog vi åt handbromsen och började reka för reportage. En massafabrik i närheten gav snart förklaringen till doften, eller snarare lukten. Lite som någon som ätit för mycket ägg eller ostbågar, det luktade prutt helt enkelt 😛
Men platsen är jättefin och välskött och den där doften känns bara när vinden ligger fel. Så den kommer som i små dunster och går att stå ut med, iaf någon dag. Särskilt som här är rätt billigt att stå och allt finns. Jag tror att vi räknade till 14 platser, med el. Här finns ett fint servicehus med toa och dusch, men dessutom tvättmaskin och tumlare. Samt tömning av allt och vattenpåfyllning. För 220kr per natt, inkl el – det är ett väldigt bra pris!
Det är fortfarande försäsong, så det var inte fullt. Här stod kanske 6-7 bilar, men då var det mellan to-fr. När vi åkte på fredagen, såg vi hur bilarna började rulla in. Och för en helg är det helt ok att stå här, så får man hoppas att vinden ligger rätt.
För det är riktigt mysigt. Lagom stort och fina omgivningar. Precis innan hamnen ligger en väldigt fin herrgård som vi gärna hade besökt om vi haft mer tid. Men just i år har vi ingen tid med något alls, mer än att utvärdera ställplatsen/campingen, testa allt och ta bilder. Inte jättekul, men det är ju ett jobb och det ska göras. Så det är bara att gilla läget.
Vi gillade iaf Aspa Båtklubb, trots doften, och kommer alldeles säkert tillbaka!
Jag har läst massor under de här sista fyra veckorna. Både nytt och gammalt, i fyra helt olika stilar. Allt från feelgood till humor. Tre böcker som jag verkligen tyckte om och en som jag är lite besviken på…
Innan vi åkte iväg på den här långturen, packade jag husbilen full med böcker. Jag tog med en massa gamla böcker som legat här och väntat ett tag. Allt för att ta itu med det dåliga samvetet som jag får när det ligger böcker som bara längtar efter att få läsas. Och jag måste säga att en av dem överraskade mej så totalt. Och jag har skrattat högt medan jag läst. Sånt gillar jag!
Jag kan väl säga att det här med att ligga i min campingsoffa, vid vatten och läsa – det är nästan oslagbart faktiskt. Den där soffan är något av det bästa vi har i bilen. Jag använder den hur mycket som helst. Ni kanske har sett bilder på min instagram?
Den här bokhögen är med några av mina favoritförfattare och jag fick faktiskt en ny också.
Men vi börjar uppifrån som vanligt:
Under samma sol – Cassandra Brunstedt (och Mellan himmel och här)
”Under samma sol” är en fortsättning på ”Mellan himmel och här”, som jag inte har läst – så det fick jag göra först. En prisbelönad bok som jag tyckte väldigt mycket om. Jag fattar varför den fått en massa priser.
Första boken handlar om nyblivna pensionären Majlis och hennes dotter Ronja. Majlis är sjuk och vet att hon inte har så lång tid kvar att leva. Ronja har precis fått sitt första barn och slängt ut sin otrogna man, därför flyttar Majlis in hos sin dotter på Kungsholmen för att hjälpa henne med bebisen. Snart blir Majlis dock sämre och Ronja flyttar istället in hos Majlis på Höga Kusten, för att hjälpa henne när hon blir allt sjukare. Grannen Sivan blir också snart en naturlig del i deras vardag, som gör vad hon kan för att underlätta både för mor och dotter. Majlis har bokat tid på en sk dödsklinik i Schweiz, vilket Ronja har väldigt svårt att acceptera.
Deras relation fördjupas medan deras tid tillsammans blir allt kortare. Det är så sorgligt och berörande och man bara hoppas att det ska sluta med en feldiagnos eller något liknande, men utan att spoila för mycket så blir det inte så.
”Under samma sol” tar vid direkt där ”Mellan himmel och här” slutar. Ronja tappar fotfästet totalt efter sin mammas död och efter den rätt uppslitande separationen. Hon sover dåligt, vardagen flyter ihop och vinet har blivit mer vana än njutning. Men mitt under Majlis begravning dyker ett oväntat brev upp, som inte är ett avsked – utan en inbjudan som Ronja inte alls är redo för.
Med stor motvilja gör hon ändå som det står i brevet och sätter sej på ett plan till Italien. Väl framme inser hon att hon det inte bara är hon som fått inbjudan, Sivan har också fått en. I ett gammalt stenhus mitt bland Toscanas böljande kullar, ska de bo tillsammans och varje dag göra saker som mamma Majlis bestämt. Resan de skulle ha gjort tillsammans alla tre, men som aldrig blev av. Det blir en vecka med smärtsamma insikter, men som är precis vad de behöver för att komma vidare i sorgen.
Det är så otroligt fint, berörande, varmt, sorgligt, vackert och hoppfullt. Vackert skrivet, härliga karaktärer och ett viktigt ämne. Vi pratar för lite om död, sorg och livet efter. På så sätt viktiga böcker som jag hoppas att fler läser. Nu ska jag leta upp fler böcker av Cassandra Brunstedt, det känns som detta bara är början av läsupplevelser från en otroligt talangfull författare. En ny favorit faktiskt.
Bortom broarna – Kristina Ohlsson
Jag tycker så mycket om serien om antikhandlaren August Strindberg och hans Maria. Detta är första delen i serien om hans bästa vän Henrik. Ett av de tyngsta namnen inom Stockholms finansvärld. Henrik har gott om pengar, en fin lägenhet och tycker nog att han lever sitt drömliv. Men så drabbas han av sjukdom och omvärderar sitt liv totalt.
Samtidigt verkar hans dementa, gamla mamma jagas av något från det förflutna som flutit upp till ytan. En fastighet kallad Paradiset tycks central, och likaså en man vid namn Verner, som Henrik aldrig hört talas om. I sina försök att ge sin mamma frid, närmar han sig en sanning som hållits gömd i decennier.
Det är precis samma härliga och vänliga ton i den här boken, som i de andra. Ja, det handlar lite om död, sjukdom och mord – men det är ändå fint och mysigt. Alltså sk cosycrime, som jag gillar väldigt mycket. Kristinas karaktärer är ju så himla härliga, man bara måste älska dem. Och när karaktärerna från de olika serierna dessutom möts blir det så väldigt bra.
Jag ser redan fram emot nästa del om Henrik, det ska bli spännande att följa hans liv framåt. Ni som inte har läst vare sej den här nya eller Strindbergsserien har verkligen något att se fram emot. Ni har många härliga timmars läsning framför er!
Förlorat Hopp – Colleen Hoover
Jag brukar hylla Colleen Hoover, men inte den här gången… detta är fortsättningen på ”Hopplös” och den borde jag såklart ha läst först – för jag fattade inte mycket alls. Och jag vill förstå en bok, oavsett om det är en del i en serie eller ej. Om det är meningen att man ska läsa i ordning, då ska det lixom stå det nånstans. Nu har jag ju fattat att de flesta av Hoovers böcker kommer i par, så jag får väl komma ihåg det nästa gång.
I ”Hopplös” tror jag att 6-åriga Sky försvann. Och det är lixom det som är grunden för hela den här boken där Dean fortfarande ältar det som hände trots att det går flera år. Minnet av flickan han inte kunde rädda har förföljt honom i åratal, och han bär skulden som ett öppet sår. För Dean finns bara en väg framåt: att hitta henne igen. Men när deras vägar korsas på nytt, blir återseendet något helt annat än han föreställt sig – och smärtan djupare än han anat. Genom att våga älska Sky på nytt får Dean möjlighet att förstå inte bara hennes förflutna – utan också sitt eget.
Det handlar om skuld, försoning och kärlekens läkande kraft, men det blir en rätt tjatig historia faktiskt. Mycket ältande och många missförstånd. Läs den gärna, men gör inte som jag utan läs den första också.
Som sagt: jag tycker väldigt mycket om Colleen Hoovers böcker, jag ska bara se till att läsa dem i ordning 🙂
Dalai Larsson – Ola Norén & Roland Ulvselius
Varför har inget berättat om den här boken? Den borde ligga på varenda topplista som finns! Som jag har skrattat!
När Anders och Hanna får barn vänds livet upp och ner. Deras son föds i exakt samma sekund som Dalai lama dör. Traditionellt har man letat efter en ny lama i Nepal, Tibet och norra Indien. Men modern teknik har hittat fyra barn världen över som alla kan vara möjliga kandidater. Men vem av de fyra är det?
Medan Anders och Hanna försöker få amning och blöjbyten att fungera riktas nu världens ögon mot dem. Sveriges regering lägger stora resurser på att hjälpa till, men vill i själva verket bara sälja Jas-plan till indierna. Den lilla familjen åker till Indien för att genomgå en serie prövningar. Allt för att ta reda på om deras son verkligen är den nya laman.
Det är otroligt roligt, lättsamt, underhållande och total osannolikt. Ungefär som Jonas Jonassons härliga böcker, han har ju bla skrivit den om 100-åringen som klev ut genom fönstret. Den här kom för några år sedan och det konstiga är att författarna inte skrivit fler böcker, men nu kommer det faktiskt en. Och den ser jag fram emot väldigt mycket!
Fyra rätt olika böcker alltså, tre som jag fullständigt slukat. Jag gillar den här mixade bokhögen, där finns lixom allt från spänning till humor. Bara en biografi som fattas. Vill ni roas så ska ni absolut läsa Dalai Larsson, vill ni beröras så ska ni läsa Cassandra Brunstedts böcker om Ronja och vill ni ha lite mysiga mord så är det serien och Henrik ni ska sätta näsan i. Något för alla alltså 🙂
Det kommer en ny bokhög rätt snart, det har som sagt blivit rätt många böcker lästa senaste veckorna.
I höst ska vi hålla ett föredrag på Elmia Husvagn & Husbil. Ämnet är ”annorlunda campingar och ställplatser, såna som sticker ut”. Så det är lite med detta i tanken som vi åker runt och letar ställen att skriva om. Och vi hittar så mycket roligt på vägen, bla Bisonfarmen i Gate.
Det finns många campingar och ställplatser i Sverige som sticker ut och har det där lilla extra. Vi hittar fler och fler ju mer vi åker runt. Då menar vi inte fina platser med vackra stränder och härlig natur, utan sånt som är lite konstigt, roligt eller tokig. Så är tex Bananpannkakan i Höganäs, med sitt staket av skrot, ett flygplan på taket, damm och en pool. Tokrolig lixom.
När vi fick höra talas om Bisonfarmen i Gate, var det ett självklart alternativ. Vi har bara inte lyckats komma dit när det varit öppet, och det lyckades vi tyvärr med inte nu heller. Vi tittade helt enkelt fel och det upptäckte vi inte förrän vi parkerat. Men när vi ändå var där passade vi på att kolla in platsen och prata lite med ägarna. Ett himla trevligt par som berättade sin historia för oss och visade oss runt.
Här står man vackert med utsikt över Vättern, även om vattnet är ganska långt bort. Det är lugnt och tyst, nästan bara kossornas råmande och oxarnas brölande som hörs. Så där idylliskt som det bara kan vara under sommaren på landet.
Själva ställplatsen är inte så stor, två etage med plats för kanske 12-14 ekipage och ett litet servicehus. Thats it. Innan man kommer ner till platserna passerar man flera stora hagar med bisonoxar, just nu med små söta kalvar. Här finns också en liten butik, en restaurang, ett boningshus som just nu restaureras och en lada. På gården finns kor, minihästar, grisar med kultingar och kalkoner. En farm med lite av varje alltså.
Det är så mysigt. Jag vet inte hur gamla bisonkalvarna var, men griskultingarna var iaf 6 – 7 veckor gamla och så himla gulliga när de kom springande emot oss så fort vi närmade oss inhägnaden. Man dog nästan sötdöden faktiskt 🙂
Vi stannade en natt, istf för två som planerat, detta för att restaurangen var stängd och vi inte kunde prova den. Så vi har det vi kan i bilder från själva ställplatsen, men måste komma tillbaka för att testa restaurangen och särskilt bisonburgaren och göra en film. När det blir har vi ingen aning om, men det måste ju bli innan Elmia i september. Vi gillade ställplatsen så det gör oss inget att åka tillbaka, men det är ju såklart lite tidskrävande eftersom vi just i år har lite tidsbrist.
Och så ser det ur för oss i ganska många fall just nu, vi når inte riktigt ända fram… pga väder eller annat som gör att vi inte kan få våra bilder. Så vi har ett helt gäng ställen vi måste åka tillbaka till, vilket är lite surt såklart – men det är som det är. Oftast är det vädret som inte är med oss och det går ju inte att styra över. Bara att gilla läget lixom.
En annorlunda ställplats iaf, som definitivt platsar i vår kommande föreläsning.
Efter en natt strax söder om Hjo, fortsatte vi förbi trästaden och hamnade i Karlsborg. Här finns en alldeles ny ställplats som vi skulle kolla in. Vi bokade in två nätter och passade på att fixa en massa vardagsbestyr och ”måsten”.
Vi hade ungefär en vecka till godo innan vi var tvungna att åka hem. En vecka att samla så mycket material vi kan till tidningen. Det innebär att vi bara hade tid at stanna en natt per plats och det i sin tur innebär att man till slut inte vet var man är. Vi gillar Karlsborg och hittar hyfsat bra i stan. Så med lite beställda kokböcker som krävde postombud för att skickas, tänkte vi att två nätter skulle bli bra här. Dessutom fanns det en helt ny tvättmaskin och tumlare och vi behövde verkligen tvätta. Så två dagar fick det bli.
Vi kom dit efter jobbet på tisdagen, så då blev det mest att kolla in ställplatsen och ta lite bilder. På onsdagen körde jag igång den första tvättmaskinen kl 9. När den var klar och stoppades in i tumlaren, rev jag ur sängen och körde igång en ny maskin med sängkläder och handdukar. Medan maskinerna snurrade tog jag skjuts med en äldre herre från ställplatsen, som skulle in till centrum. 2,5 kilometer, enkel väg, är helt ok att gå/cykla, men jag skulle ju passa mina tvättmaskiner så vi kunde sova i torra sängar. Så det kändes väldigt lyxigt att få skjuts ena vägen och en trevlig promenad tillbaka.
Så jag tackade för skjutsen, skickade iväg mina brev, köpte en glass och gick tillbaka. Jag kom precis lagom för att ta ut alla kläder och vika dem, innan nästa tvätt var färdig och skulle in i tumlaren. Ett par timmar senare var alla kläder tillbaka i skåpen och sängen renbäddad. Så himla härligt. Nästan en lyx när man är ute på rull länge. Allt detta medan Martin haft en helt vanligt arbetsdag.
Båda dagarna bjöd på en fantastiskt solnedgång. Ni vet en sån där som ser ut som himlen brinner. Helt vindstilla och med magiska speglingar på vattnet. Vi flög såklart ur bilen bägge två och tog mängder med bilder. Det var så fint!
Den nya ställplatsen i Karlsborg heter Strandpirens Marina. Den är jättefin, har allt man behöver och ligger bra till. Alla platser har utsikt över vattnet och en egen liten gräsmatta. Men den är dyr. 350 kr per natt, inkl el, det är smärtgräns för oss. Under högsäsong kostar det 550!!! Det skulle vi aldrig betala. Nu var ju detta ett jobb, så då känns 350 ok – men åker vi helt privat betalar vi inte så mycket för en ställplats. Det är campingpriser tycker vi.
Men vi fattar ju att det kostar att anlägga en så fin plats, det är avgifter för bygglov, material, el, vatten och mycket annat. Och behovet av nya ställplatser finns. Vi vet att också att det finns folk som betalar oavsett vad det kostar, men vi gör det inte. Jag gillade platsen och vi kommer kanske tillbaka, men inte under högsäsong.
Fint var det iaf och vi är nöjda över att få både rentvättat och renbäddat. Och att vi har bra material till tidningen. Nu är det verkligen dax att börja skriva artiklar. En film till Youtube kommer inom kort.
Husbilsträffen var över och vi kunde nöjda pusta ut. Våra gäster lämnade Unda Camping en efter en och när de sista rullade iväg åkte vi också. Men hem skulle vi inte än, det var fortfarande en massa jobb att göra. Första stoppet, The View, var en plats vi hört mycket om.
The View ligger i närheten av Hjo, ett par timmar öster ut från Uddevalla sett. Vi hade hört en massa gott om ställplatsen som ligger fint med utsikt över Vättern – vilket förklarar namnet. Runt ställplatsen ligger en massa hagar där hästar går och betar i godan ro. Nyfikna hästar dessutom som kommer springande så fort man närmar sej.
Vi ställde oss på plats, vi vara bara fyra bilar där, så det var nästan helt tyst. Efter en vecka med en massa husbilskompisar var detta såklart ljuvligt. Jag älskar tystnad. Vi bjöds dessutom på en vacker solnedgång och en så där härligt sommarvarm kväll.
Efter en god natts sömn i total tystnad var vi hyfsat utvilade. Ägarna var på plats så vi passade på att prata lite med dem och få lite historia kring platsen. Som jag förstod det så är ställplatsen i en gammal hästhage som inte längre behövdes. Mamma i familjen har länge drömt om en egen servering och en plats där folk kan träffas. Att utnyttja utsikten var så klart självklart från början. Så för ett par år sedan söktes bygglov och gavs godkännande till en ställplats för husbilar.
Nu finns det ca 25 husbilsplatser, toa, dusch och restaurang. Men stället utvecklas vart efter, lite beroende vilka behov och idéer som uppstår. Ställplatsen är ju nästan ny, så allt är väldigt fräscht och fint. Det enda som kan vara värt att säga något extra om är att man ska ha en lång sladd om man står på plats 5, med el – som vi gjorde. Så är det nämligen närmare 35 meter till elstolpen. Det finns sladd att låna, men är restaurangen stängd blir det ju svårt.
Vi trivdes bra här. Det är tyst och lugnt, enkelt med funktionellt. Och vem tackar nej till nyfikna hästar som grannar? Inte vi iallafall. Vi testade inte restaurangen, men det såg både gott och prisvärt ut. Så det får väl bli nästa gång 🙂
Nu har vi iaf tillräckligt med material både för en artikel och film på YouTube. Håll koll, så kommer den inom kort.
När vi var på Öland i Valborg bodde vi på Böda Semesterby. Campingen som haft en himla massa namn och definitivt inte bästa ryktet, men nu känns det som saker bara kan gå åt rätt håll. Här finns massor med potential och numera härliga arrendatorer. Detta var vi såklart tvungna att kolla in!
De här fyra veckorna på rull har i stora drag innehållit två specifika saker; en husbilsträff och samlandet av material till campingtidningen. Det började redan på vägen till Öland då vi besökte Timmernabbens ställplats, den texten är redan skickad och filmen hittar ni HÄR.
Efter en natt på Arontorp där vi mötte upp våra vänner Helene och Krister (Berggrens Bilbo) åkte vi vidare norr ut och checkade in på Böda Semesterby. Kommer man söder ifrån så kommer först Böda Camping och Böda Hamn, sedan Böda Semesterby – innan Böda Gården och Böda Sand. Samma strand alltså, bara på olika delar av den.
Böda Semesterby
Böda Semesterby har haft otroligt dåligt rykte. Det har inte haft så mycket med anläggningen att göra, utan med ledningen och skötseln av campingen. Det har stått spaltmeter om detta i tidningen, så detta är ingen hemlighet. Nu tog nya arrendatorer över i höstas och lockade med ett bra erbjudande, som vi hoppade på. Vi bestämde att vi skulle fira första maj-helgen här och lyckades pricka in bästa vädret.
Vi checkade in och rullade på plats. Platskartan var lite otydlig och platserna vi valt var väl inte toppen. Men det löste sej enkelt med ett telefonsamtal och vi blev kanonnöjda med våra platser alldeles nära stranden. Campingen har inte fått bästa delen av stranden och vattnet är väldigt lågt i år, men går man bara en liten bit norrut är det jättefint. Böda-sidan bjuder tyvärr inte på några solnedgångar. Vill man har det får man åka till västsidan.
Böda Semesterby är en ganska liten och familjär camping. De nya arrendatorerna har gjort massor under vintern, men det finns en hel del kvar att göra och de har också en massa idéer om grejer de vill tillföra. Det är lite av en naturcamping där platserna lixom passas in i naturen på ett naturligt sätt. Det finns små dungar, nästan som små privata rum där man står fint nästan helt för sej själv.
Vi valde platser längst nere vid stranden, med bara en sanddyn mellan oss, vattnet och den milslånga stranden. Vi tog en promenad upp till Böda Sand för att ta en glass, det tog oss ungefär 45 minuter. Tänk att vi kunde gå barfota, i bara shorts och t-shirt – den andra maj! Uuuunderbart!
Vi hade en riktigt härlig helg här. Tyvärr var det för lite folk och ekipage för att få bra bilder, så vi får komma tillbaka i sommar. Det gör ingenting alls. Vi gillar hur campingen blivit och ser fram emot att se den utvecklas. Blir spännande att komma tillbaka nästa år och se vad som hänt.
Här kan ni se film från vårt besök:
Böda Hamns Ställplats
På söndagen åkte Berggrens hem, medan vi fortsatte fyra minuter bort – mot Böda Hamns Ställplats. Vi föredrar ju ställplatser framför campingar och gärna gästhamnar. I Böda Hamn trivdes vi väldigt bra. Här kunde jag dessutom tvätta och tömma korgen på smutskläder. Vi hade inte varit ute så länge, men finns där en tvättmaskin så passar man på. Man vet inte när chansen kommer nästa gång.
Här fick vi himla bra bilder och behöver inte komma tillbaka pga jobb – men jag återkommer gärna bara för att njuta av den fina miljön. Och vi måste ju testa restaurangen, den var stängd vid vårt besök.
Här kan ni se film från Böda Hamns Ställplats:
Å som jag älskar Öland. Här finns hela min barndom. Jag känner delar av ön som min egen bakficka. Jag behöver minst en vecka på ön varje år, men vill gärna ha mer. I år blir det ganska mycket mer. Vi har nämligen fått ett stort jobb vi ska göra om Öland alla campingar och ställplatser. 42 anläggningar ska besökas… vete sjutton hur det ska gå… men men, det löser sej 😛
Sista dagarna i maj. Snart är det alltså sommar enligt almanackan. Dessutom är det bara knappt fyra veckor till midsommar. Är ni redo för det?
Under våren har vi haft fokus på vårt mående och vår helhetshälsa. Vi har kommit igång bra med promenader och träning och mår så otroligt mycket bättre nu än för bara ett år sedan.
Nu är vi på väg hemåt men blir bara hemma några dagar, innan vi drar iväg för att fira midsommar och kolla in sommarens utomhusteatrar. Jag äskar att sitta ute en varm sommarkväll på en mysig teater någonstans i vårt fina land. Detta brukar vara sommarens höjdpunkt, men i år är det något annat som lockar mer. Vi ska ju på en Medelhavskryssning!
Första stoppet blir i Helsingborg där vi ska bevaka Eva Rydbergs sista premiär, innan vi möter upp kompisar för att ”tura” och kolla in Helsingör. Sen ska vi hitta någonstans att fira midsommar, innan vi drar åt handbromsen i Kalmar för sista premiären på Krusenstiernska Teatern. Efter det drar vi från östkust till västkust och Vallarnas friluftsteater i Falkenberg. Sen får vi se lite var vi tar vägen innan vi drar tillbaka till Stockholm för att flyga till Barcelona där Sun Princess står och väntar på oss.
Kosten har vi för det mesta stenkoll, iaf fram till kryssningen, så den behöver vi inte göra så mycket med. Veckomatsedlarna hjälper massor. När vi är ute med husbilen blir det dock mycket fil och musli, grillat med sallad och wraps. Matsedlarna under sommaren och när vi är på resa är mest för er skull 🙂
Det är lite svårt att göra en matsedel när vädret hoppar fram och tillbaka. Är det sommarvarmt vill iaf jag ha lite lättare mat, är det kyligare vill jag ha mer husmanskost. Så jag blandar och sen kan det bli att vi ändrar i menyn vartefter, beroende på väder och vind.
Den här veckan är det himla god och fräsch mat. Jag rekommenderar särskilt tonfiskröran, räkorna och libapizzan. Men jag hoppas att ni vågar testa halloumiburgaren, för den är jäkligt god!
Ha en fin vecka – nu ser vi fram emot en solig och fin sommar!
