Stackars pälsbollen

Stackars pälsbollen

Jag älskar värmen som är just nu. Det är 28-30 grader varmt på dagarna och bara ca 35-40% luftfuktighet, precis som jag vill ha det. Det är därför jag föredrar Afrika framför Asien, den låga luftfuktigheten passar mej perfekt! Tyvärr är inte pälsbollen lika förtjust…

Vår hund Baileys är en 11,5-årig Borderterrier. Han tycker väldigt mycket om värmen och ligger gärna i solen så fort första solstrålen visar sej på våren. Men det kan alltså bli för mycket av det goda, som just nu. Baileys är alldeles olycklig och försöker på alla sätt att hitta svalka. Han ligger mest på en filt under ett bord på vår altan som ligger i väst-läge och har kvällssol. Där är svalt fram till lunch, sen blir det en bastu – ändå ligger han kvar och lider.

Bäst trivs han just nu i mina föräldrars pool. Där hänger vi så fort vi kan och kommande vecka blir det förmodligen varenda dag pga värmen. Martin har börjat sin semester och vi har inga direkta semesterplaner, så på det sättet passar det ju bra. Dagarna är ganska inrutade och följer numera det som är bäst på pälsbollen. Vi går upp hyfsat tidigt, går ut med Baileys redan vid 8, fixar lunch att ta med och åker till poolen. Där är vi några timmar, i huvudsak i vattnet med hunden. Sen hem, fixa middag till oss och vänta på att tempen ska gå ner lite så vi kan ta kvällspromenaden. Igår tog det sån tid att Martin och jag gick en promenad utan hund först, sen gick vi hem och hämtade honom och tog en kortare promenad till. Vad gör man inte för sin pälskling.

Det finns några saker man ska tänka på om man är hundägare i den här värmen. Hundar har känsliga tassar och kan få brännskador av varmt underlag. Känn med handen på marken, kan du hålla kvar den en längre stund  så är det ok för hunden att gå där. Men är det för varmt för din hand, så är det för varmt även för hundens tassar. Tänk själv hur det kan kännas att gå på ett trädäck eller i sand när det är riktigt varmt. Det där med hund i bil ska man inte ens behöva påminna om, men det kanske inte går att upprepa för många gånger… en bil blir varm! Väldigt varm!

Hundar blir lätt överhettade. En hund får aldrig lämnas ensam i en bil på sommaren, och tänk på att det även blir varmt i husvagn och husbil. Trots att det är tidig förmiddag, molnigt och knappt 20 grader kan det bli mycket varmt i bilen. Å nu är det betydligt mer än 20 grader!!! Tänk också på att även hundar kan bli solbrända, skydda med solstift runt nosen. Hundar blir snabbt uttorkade och behöver dricka mycket när solen steker, så packa alltid med mycket vätska. Ser du en hund i en bil som mår dåligt, så kan du i samråd med polis krossa rutan för att rädda hunden.

Våra dagar styrs alltså just nu av vår älskade pälsboll. Vi går upp tidigare för att ta ut honom på morgonen innan det blir för varmt och har alltid vattenflaskan åtkomlig för honom under promenaden. Vi har riggat med fläkt i vardagsrummet och ställer upp varenda fönster och dörr för att få in svalare luft. Vi hänger i poolen med honom och är mer än tacksamma över att han faktiskt gillar att bada. Å sen får vi hålla oss vakna lite längre på kvällarna så vi kan ta en kvällspromenad med honom. Vi gör allt vi kan för att han ska må bra.

Jag har sett många som fått påhälsning av hela igelkottsfamiljer som förstås också mår dåligt i värmen. Det är inte helt fel att ställa ut ett fat med vatten till både fåglar, igelkottar och andra smådjur. Nog för att vi ska spara på vattnet, men det är viktigare att vattna djuren än gräsmattan. När jag ändå är i farten så vill jag påminna om eldningsförbudet och be er att spara på vattnet. Tvätta bilen och vattna gräsmattan kan ni väl göra någon annan gång? Än så länge har vi tillgång på vatten, men hur länge? Resursen är inte oändlig…

Ha en härlig sommardag!

 

 

Vår skeva kroppsuppfatting

Vår skeva kroppsuppfatting

Det känns som att de flesta av oss har en ganska skev kroppsuppfattning – särskilt när det gäller våra egna kroppar. Vi är för tjocka, för smala, för långa, för korta. Andra är fina, vi själva duger inget till. Varför är det så och vad kan man göra åt det?

Jag har alltid avskytt min längd, mina 156 cm har stoppat min dröm att bli flygvärdinna och är inget jag kan göra något åt. Det enda man inte kan fixa på sin kropp är ju längden, allt annat går att fixa. De där längdkraven har med säkerhet att göra, man måste vara 160 cm för att nå säkerhetsutrusningen. Inget jag kan argumentera emot förstås, så är det bara. Jag blev ist trafikassisten, men har aldrig jobbat som det av flera anledningar.

Fram tills jag var 23 och fick mitt första barn var jag smal. Jag vägde typ 50 kg och var sk normalviktig. Jag hade aldrig ens funderat på min vikt innan barn nummer två var fött, då vägde jag runt 60 och hade helt plötsligt en övervikt. Inte så stor – men ändå. Jag trivdes inte i min kropp, inga kläder satt bra och jag orkade inte särskilt mycket längre. Jag som aldrig lagt särskilt mycket tid på min kropp var med ens väldigt medveten om mina brister och hur jag såg ut och jag avskydde det! Med min längd hade det alltid varit knepigt att hitta kläder, med den lilla övervikten som kommit blev det förstås ännu värre. Jag levde i tights och t-shirt, det var enklast – men hur kul…

Tänk om jag fattat hur fin jag faktiskt var när jag var yngre. Och tänk om vi alla kunde fatta hur fantastiska våra kroppar faktiskt är. Jag har varit gravid tre gånger och fött fram två fantastiska ungar. Tre gånger har min kropp ställt om sej till och från graviditeter. Jag har iofs inte gått upp särskilt mycket men det handlar ju inte bara om vikt i det fallet. Jag har varit (och är) sjuk, min kropp mår inte bra och under en tid gick jag upp allt jag gick ner tidigare med VV och sedan gick jag ner detta igen. Min kropp har klarat en hel del faktiskt, precis om din också har gjort. Våra kroppar ställer upp för oss i vått och torrt och då borde vi faktiskt vara lite schystare mot dem.

Även om vi inte alltid tycker om det vi ser i spegeln så måste vi ändå göra det som är bäst för oss. Vi måste ta hand om oss på bästa sätt. För mej är hälsa att kroppen gör det jag ber den om. Den ska orka gå, den ska orka vara vaken, den ska orka att ta mej upp om jag ramlar, den ska orka mitt vardagliga liv som är att städa, tvätta, stå upprätt, springa till bussen, bära matkassar och en massa annat. När någon av dessa funktioner inte funkar längre, då måste jag göra något. I mitt fall var första steget att gå ner i vikt. Andra steget var att börja träna. Alla kroppar behöver muskler, särskilt när vi blir äldre.

När jag började träna var jag sk normalviktig, ändå vågade jag inte ha vare sej korta träningsbyxor eller linne. Jag tyckte att fluffet bara vällde ut överallt och drog på mej hellånga tights och en t-shirt i en storlek större än vad som behövdes. Jag kände mej tjock och ville inte visa hur jag såg ut. Jag var inte tjock, inte det minsta. Min kroppsuppfattning var så skev att det var helt sjukt. Å även om jag hade varit tjock så vad är det för fel att ha bekväma träningskläder som visar lite mer? Jag fattar inte hur jag tänkte eller hur jag kunde få en sån skev syn på min kropp.

Det tog två år innan jag insåg att jag kunde ha korta träningsshorts och linne utan att behöva skämmas. De flesta ser faktiskt ut som jag och har lite fluff här och där, och dessutom bryr sej inte en jä-el om hur just jag ser ut. Alla har ju nog med sitt! Huvudsaken är ju att det är funktionellt och bekvämt!

Jag har just nu 25,6 i BMI eller nåt sånt. Jag är ok med min kropp numera, har inte helt accepterat mej själv men är på rätt väg. Den är inte världens snyggaste – men den gör oftast det jag ber den om. Jag vet folk som är trådsmala och inte är ett dugg nöjda med sina kroppar. Jag tror att man alltid hittar något fel oavsett vikt eller längd. Det finns alltid något man vill göra om och fixa till. Självklart är media och särskilt sociala medier en stor bov i detta. Men jag tror att mycket är inlärt sedan vi var små, titta bara på Barbie och Ken… hur sunda var de lixom.

Jag vet att det är svårt att ändra inställningen om sin kropp, jag kämpar varje dag! Kanske går det genom att tänka funktion istället för utseende. Att en kropp som fungerar är en helt ok kropp oavsett vikt. Jag har börjat komma dit och det kanske har med ålder att göra. Jag tycker fortfarande inte om det jag ser i spegeln men jag avskyr det inte längre och inser att jag ändå är hyfsat hälsosam och vältränad. Kroppen gör det jag ber den om. Jag är inte smal och kommer nog aldrig att väga det jag skulle vilja väga – men jag börjar fatta att jag duger oavsett vikt!

Ingen kan hindra mej från att ha bikini på stranden eller linne när jag tränar. Jag vet att min kroppsuppfattning om mej själv är skev, men jag jobbar på saken. Jag tycker att alla andra är helt ok, jag ska bara tycka det om mej själv också – inifrån hjärtat. Det spelar ingen roll hur många som säger det till mej, jag måste komma dit själv.

Hur är det med din kroppsuppfattning? Är det ett problem? Jobbar du på saken? Min fortsatta resan med självkänsla och självförtroende fortsätter även på instagram, följ mej gärna och kom med peppande tillrop @marlenerinda

 

En komplimang gjorde min dag!

En komplimang gjorde min dag!

Jag försöker börja dagen med ett leende och en positiv tanke, det är inte alltid det kommer automatiskt – men ofta känns varje morgon som ett spännande oskrivet blad. Jag är i grunden positiv och gillar att leva. Jag tycker även om att dela med mej av positiva vibbar och ger gärna komplimanger. Jag tror på att vara schysst och att goda gärningar alltid kommer tillbaka till en på nåt sätt.

Därför blev jag extra glad när jag kommer till gymmet och en av tjejerna stoppar mej och ger mej en komplimang. Hon berättar att hon gillar mina bilder på instagram (tror jag, annars är det bloggen) och säger att hon blir mycket inspirerad. Jag blir jätteglad och säger förstås tack. Det är alltid lika konstigt att folk känner igen mej och säger att de på något sätt följer mej, jag har fortfarande inte vant mej och vet inte om jag kommer att göra det heller. Det är otroligt smickrande att folk följer en och även ger sej till känna, så gör gärna det när/om ni ser mej. Det är himla kul att se vilka ni är  🙂

Komplimangen gav mej massor med energi och jag kände att jag ville föra de positiva vibbarna vidare och vände mej till en annan av tjejerna som tränar där. Hon är otroligt snygg och jag var nu tvungen att säga detta till henne. Hon har ett exotiskt utseende och är otroligt vacker, hon blev jätteglad och lite generad tror jag. Det kändes bra att föra lite positivitet vidare och jag uppmanade henne att göra samma sak. Pay It Forward!

Komplimangen jag fick gjorde att mitt träningspass gick mycket bättre än vanligt och att faktiskt hela dagen kändes bättre än vanligt. Några vänliga ord och jag lever upp. Lovet it! Tänk så lite några vänliga ord kan göra. Det kanske var jättesvårt för henne att stoppa mej och faktiskt säga detta till mej, så jag hoppas jag visade hur glad jag blev och om du läser detta så säger jag tack igen. Ett stort tack – du lyfte hela min dag!

Vi måste bli bättre på att ge komplimanger. Det är ju faktiskt inte så svårt. En snygg frisyr, ett snyggt klädesplagg, ett vackert leende, en läcker röst eller något annat som vi gillar – uppmärksamma det! De allra flesta får komplimanger alldeles för sällan och behöver verkligen få höra något fint. Ibland är det svårt att ta emot, men det känns ändå bra i magen både att ge och få.

Strössla komplimanger och leenden likt konfetti – så blir världen lite vackrare  🙂

 

”Komma ikapp”…

”Komma ikapp”…

Nu när almanackan är ganska tom är det läge för mej att ”komma ikapp” här hemma. Men ”komma ikapp” betyder så många olika saker. Jag ska inte bara skriva ikapp, jag ska även komma ikapp med städning, trädgården, mej själv och en massa annat.

Senaste veckorna har jag känt hur trädgården krympt och  lixom krypit inpå mej. Häcken vi har runt baksidan var alldeles för hög och bred, buskarna hade kollapsat och var bredare än de var höga och allt började kännas som en djungel. I fredags fick jag nog och hade dessutom tid, så jag laddade upp häcksaxen och körde igång. En buske hann jag innan saxen gav upp mitt i ett klipp… skit också. Så jäkla typiskt. Tack och lov fick jag låna en häcksax av mina föräldrar som dessutom var mycket bättre än vår.

I lördags tog jag tag i de andra buskarna och gav mej på häcken. Vi har ca 15 meter häck runt baksidan, och som bekant har en häck tre sidor; en insidan, en utsida och en ovansida. Det blir alltså ungefär 45 meter som ska trimmas ner ett par gånger om året. Det är en helt ok syssla och resultatet syns direkt – me like! Men det är så jobbigt! En häcksax är ganska tung, förr om åren har jag bara orkat en sida i taget. Överarmarna har helt enkelt inte orkat mer, i år orkade armarna utan problem men handlederna tog stryk. Tack var träningen orkade jag mer än tidigare och det gick mycket snabbare att klippa allt än det gjort förr. Jag klippte allt jag kunde och sedan tog Martin det lilla som jag inte nådde. Snabbt röjde jag även rabatterna från gammalt visset och snyggade till ytterligare några buskar på framsidan. Tillsammans plockade vi upp allt skräp, det blev 10 sopsäckar fulla, som vi körde till sopen direkt.

Så var trädgården fixad! Så himla skönt! En stor bit i att komma ikapp var gjord och helt plötsligt hade jag en jättestor trädgård igen. Nu kan jag sitta på min trapp och äta frukost utan att känna att trädgården krymper och att buskarna överfaller mej. Bara en sån här grej får mej att bli 5 kilo lättare direkt. En sak mindre som tynger mej och stressar. Jag tittar ut över min lilla trädgård och mår så himla bra! Där är städat, snyggt och prydligt. Jag kan slappna av. En sak mindre – bara resten kvar…

För mej är det så att bara jag har ordning runt mej kan jag ta hand om resten. Å jag har sällan ordning runt mej och därför kommer jag aldrig till ”resten”. Jag vill gärna ha ordning inne, tvättkorgarna ska vara tomma, räkningarna betalda, frysen ska vara full med amtlådor, hundens klor klippta och trädgården fixad – då kan jag fixa alla texter som ligger på hög utan problem. Då kan jag slappna av vid datorn och skriva i timmar. Orden kommer rätt och allt får ett flyt. Tyvärr är det så väldigt sällan, typ aldrig. Det är det som är målet nu och har varit hela tiden. Men nu har jag verkligen chansen!

Trädgården är klar. Tvättkorgarna är tomma. Hemmet är hyfsat… det värsta är gjort. Får vi bara röjt i förrådet kan vi få ordning i träningsrummet där det står en massa loppisgrejer. Det kanske inte låter så kul, men mycket av Martins semester kommer att gå åt till en massa småfix. Sånt som stressar ffa mej och som Martin därför vill fixa för min skull. Får vi ordning hemma kan bägge slappna av mer och även få ordning på sömn, promenader och allt annat som våra kroppar behöver. För mej hjälper ordning även min viktnedgång. Stress är himla dåligt om man ska gå ner i vikt, alltså ska stressen bort!

Att komma ikapp handlar alltså om mycket mer än att bara jobba eller städa. Det handlar om hela livet. Att till slut komma till det stadiet då man känner sej helt lugn, all stress är borta, allt är i ordning. Det där när man lägger sej på kvällen och känner att allt är helt bra. Ordning. Hur ofta känner man så? Inte så ofta – men jag vill känna så oftare. Å jag har ett hopp om att göra det. Kanske naivt. Men jag vill verkligen vara ikapp med alla delar så mycket jag kan. Kanske kanske kan det bli så den här sommaren.

Är du ikapp? Vad betyder det för dej?

 

Viktväktarnas alla kostprogram sedan starten

Viktväktarnas alla kostprogram sedan starten

Jag får ofta frågan om hur Viktväktarna startade och hur många kostprogram man egentligen haft under åren. Jag började gräva lite och att hitta starten i USA var inget problem, det var värre att hitta alla kostprogram… men det löste sej det också!

Att det var en hemmafru i USA som startade WW hade jag koll på. 1963 fick Jean Nidetch nog av sej själv (en bekant frågade om hon var gravid – vilket hon inte var) och går till ett hälsoinstitut där hon får en dietlista att följa. Hon samlade sina bekanta, som också vill bli av med sin övervikt, i vardagsrummet i ett gemensam försök att gå ner i vikt. De träffades varje vecka och blev fler och fler.

Till slut hyr hon en lokal med 50 platser, lägger ut en annons och det kommer 498 personer!!! WeightWatchers föddes och Jean Nidetchs budskap och verksamhet sprider sej sedan lavinartat över hela västvärlden och når 1972 Sverige och Malmö. Lena Arvidsson startar sedan upp möten vart efter i hela Sverige. I övriga delar av världen heter det fortfarande WeightWatchers, men i Sverige har man valt att heta ViktVäktarna (VV).

För att få hjälp med alla olika kostprogram som funnits så tog jag kontakt med Karin Nileskog som är kostansvarig på Viktväktarna och har varit med att ta fram kostprogrammen sedan mitten av 90-talet. När jag jobbade på VV var det alltid Karin och Ullis som utbildade oss och som alltid kan svara på alla frågor, vilket de alltså fortfarande gör – även om jag slutade för drygt tre år sedan.

Jag har hyfsad koll på programmen sedan 2000. Karin berättar att man på 70-talet delade ut stenciler med information. Det var mycket stränga restriktioner, med många måsten, förbud och tvång. Jag vet att många som gick då kommer ihåg att man skulle äta fisk tre gånger i veckan och lever en gång i veckan, det nämns nästan alltid när man pratar med gamla medlemmar. Jag hade inte kunnat vara med då… jag avskyr inälvsmat!

På 80-talet och början av 90-talet var det utbyte och val som gällde och då väldigt detaljerat vad gäller mängder. Quick succé hette uppföljaren till Quick Start och kom 1991. Därefter var det ett par olika program; 123 och 123 Succé, vilket var Karins första kostprogram. När Karin nämner att det var en pärm med en prispall på framsidan, kommer jag ihåg att jag nog sett det hos min mamma.

1997 kom Framgångssignal, det som i folkmun blev röda, gula och gröna prickar och som jag själv gick på en hel vecka innan Points kom i augusti 2000. Efter Points kom ett par vidareutvecklingar av programmet; Ät & Njut 2004-2005, Powerstart 2007, Points med DuoVal 2008, ProPoints 2010 (då kom även första versionen av appen). 2012 kom Mättande dag, 2013 360 programmet, 2014 kom Starta lätt och 2016-2017 kom SmartPoints som nu senast blev SmartPoints Flex.

Det är Framgångssignal, Points, ProPoints och SmartPoints som betytt en helt ny formel, övriga program är förbättringar och förenklingar. Viktväktarna byter ju inte program bara för att jäklas med oss eller för att sälja grejer. Allt handlar om forskning, utveckling och förbättring. Strävan är att göra programmet så lätt som möjligt att följa och samtidigt ge en hälsosam viktnedgång. 

Jag har alltså jobbat med alla program sedan 2000 och tycker att det nuvarande är det enklaste. Särskilt när det handlar om att göra en förändring för livet. Man har koll men behöver inte ha superkoll. Det finns frihet som gör det enklare när man ska äta fler tillsammans eller äta borta. Man rasar kanske inte i vikt, men det är ju inte det som är meningen heller. Människan är ett vanedjur som har svårt för förändringar och därför blir det ramaskri vid varje byte eller uppdatering av kostprogram, det vet alla som jobbar på VV och detta förbereds man också inför. Efter ett par veckor är de allra flesta nöjda och glada igen.

Jag vet att VV fungerar! Några av mina roligast arbetsår har jag haft på VV och många av våra gamla medlemmar har jag fortfarande kontakt med och träffar på gymmet varje vecka. Jag skrev in mej i aug 2000, blev Gulmedlem 2004 och har mer eller mindre hållit vikten sedan dess. Jag lärde för livet och tänker hålla mej till detta resten av livet också. Det funkar ju – varför då välja något annat?

Nu vet ni lite mer om Viktväktarnas historia och alla de kostprogram som varit genom åren. Om du är överviktig och inte testat ViktVäktarna än, så tycker jag faktiskt att du ska göra det. Med appen och alla olika Facebookgrupper är det enklare än någonsin att nå målvikten. Jag driver två av VV-grupperna; Viktväktarna Pepp och Viktväktarna Recept & Tips. Häng med där! Testa VV! Vad har du att förlora? Mer än vikt alltså …

Ja, jag är partiskt! Väldigt mycket! Jag träffade ju min man på VV och vi bägge fick ett liv som vi inte ens vågat drömma om. Klart jag förespråkar VV, vad som helst kan hända när man skriver in sej där  🙂

 

Matsedel v 28 – bra till matlådan

Matsedel v 28 – bra till matlådan

Nu är många av er på semester. Kanske har ni semester hemma, kanske är ni iväg på roligheter. Martin jobbar en vecka till sen har han tre veckors ledigt, som kommer att tillbringas hemma. Jag är ju alltid eller aldrig ledig, beroende på hur man ser det men kan iofs jobba vart jag än är och nog skulle jag vilja åka iväg – men vi har helt enkelt inte råd i år. Det får bli en hemester med fokus på att komma ikapp här hemma.

Med komma ikapp menar jag att jag ska försöka skriva ikapp allt som ligger på hög. Vi ska städa inne och röja förrådet. Vi ska också testa ett helt gäng med recept och skriva så många vi hinner så vi ligger lite före i planeringen. När vi testar recept passar vi på att fixa matlådor och fylla frysen till dagar då vi inte har lust att laga mat och tills i höst så Martin har lunch till jobbet och jag slipper fixa lunch på dagarna.

Planering är a och o för mej när det gäller vikten. Därför fokuserar veckans matsedel på bra matlådemat. Klicka på rätten så kommer du till receptet:

Måndag: Indiska Daal fr 3 SP Flex plus ris

Tisdag: Lax och spenatsås 3 SP Flex plus pasta

Onsdag: Snabb kasslergratäng 6 SP Flex

Torsdag: Kycklingkorvsstroganoff 9 SP Flex plus pasta

Fredag: Indiska räkor 5 SP Flex för hela grytan plus ris

Lördag: Smakrik kasslercurrygryta 26 SP Flex för hela grytan, plus pasta

Söndag: Kyckling med timjan- och senapssås 4 SP Flex plus ris

 

Varenda rätt passar i matlådan, så passa på att fylla frysen! Det kanske inte är jättekul att laga mat när solen skiner och det är 25 grader varmt, med alla rätter den här veckan är snabblagade – så det blir inte jättemycket tid vid spisen ändå. Så kan ni fiska fram mat ur frysen veckan efter när det ska bli ännu varmare. HÄR finns fler tips till bra matlådemat  🙂

 

Förringa inte din insats eller ditt resultat

Förringa inte din insats eller ditt resultat

Det är nästan tomt i almanackan. Det enda som i stort sett står där är ”Curves” och det står varje måndag, onsdag och fredag. Curves är gymmet där jag tränar och det är inte alls jobbigt att ta sej dit, men det är tungt när jag väl är där. Men jag gör det!

Jag ser så många både på facebook och instagram som skriver om sitt träningspass eller veckovägning och då låter det ofta så här ”sprang 5 km, men på dålig tid” eller ”vägde mej idag och hade bara gått ner o,3 kg under veckan – det går sååå långsamt”. Varför förringar man sin insats? Hur kan man vara missnöjd med ett minus när det är det man vill ha?

Ja, alla skulle nog vilja kunna käka precis vad som helst och ändå gå ner all sin övervikt på en natt. Men eftersom kroppen inte är någon maskin så får vi kämpa och glädjas oss åt de kilon som faktiskt trillar av. För vissa går det snabbt (beroende på hur stor övervikten är, anlag, vår egen insats mm) och för andra går det långsamt, som för mej. För varje viktresultat, plus eller minus, lär vi oss något på vägen – vad som funkar och vad som inte funkar. Det är detta vi ska ta med oss den dag vi är färdiga och ska hålla vikten. Det behöver alltså både bli plus, minus och gå lite långsamt för att vi ska förstå vår kropp och hitta ett sätt att leva även i fortsättningen.

ALLA minus är bra, till och med ett plusminusnoll kan vara bra! Att vara på semester och komma hem till en våg som stått helt still är ju faktiskt en framgång för de flesta av oss. Det kan tom vara så att ett litet plus kan vara i en framgång i det fallet, föregående semestrar gav kanske stora plus. Ett minus på vågen visar ju att jag tänkt och gjort rätt, oavsett hur litet det är! Kroppen har cykler som påverkar hela systemet, även stress, sömn och en massa annat påverkar också. Man kan alltså inte dra några slutsatser på en enda vecka egentligen… utan bara ha tålamod, fortsätta framåt och lita på sin kropp.

Att överhuvudtaget springa är en prestation! Att då tycka att det gick för långsamt eller att man inte orkade längre är att förringa sin insats! Man sprang, punkt. Något man förmodligen inte gjorde innan man började sin viktresa. Å hur kort eller långsamt man än går eller springer så varvar man den som sitter kvar i soffa. Tänk på det! Allt man gör är bättre än inget. Så var stolt över att ni gjort något överhuvudtaget. Ni har gjort en enorm insats för er hälsa!

Ska man gå ner i vikt måste såklart göra någon form av ansträngning, det räcker tyvärr inte med att bara önska. Vi som följer Viktväktarnas program skriver in allt vi äter i en app på telefonen eller på datorn. Alla livsmedel har ett sk SP-värde, jag får äta 23 dagliga SP medan jag går ner i vikt – ca 25 SP när jag ska håla vikten. Jag har varit guldmedlem i snart 14 år och håller min vikt, hyfsat bra – just nu ska 2 kilo bort så nu fyller jag i appen och räknar igen. Det gör jag kanske 40 veckor om året, resten av tiden tänker jag mej bara för.

Medan jag gick ner i vikt var jag supernoggrann, ändå tog det mej tre år att gå ner tio kilo – det går inte snabbt för alla. Som jag brukar säga ”Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där”. Jag vet många som gått ner snabbt och sedan tyckt att de ska fixa resten själv eftersom det är så lätt…  Många av dem har gått upp allt igen och fått börja om. Jag har aldrig börjat om, de gånger jag gått upp i vikt har jag bara strukit ett streck, klivit upp på banan och följt programmet igen. Bara man tar tag i kilona direkt så släpper de snart igen. Men jag kan aldrig slappna av helt – min kropp vill vara tjock.

Så jag räknar mina SP, numera tränar jag tre gånger i veckan – men inte för att gå ner i vikt utan för att bli stark. Jag går min dagliga promenader och känner mej skitduktig om jag lyckas få ihop två promenader på samma dag. Just nu är det jättetungt på gymmet, men jag gör det! Ungefär vartenda pass går dåligt och siffrorna är sämre än vanligt, men jag är där och jag gör det! Jag är så jäkla bra! Å det är ni också som fyller i era appar, går era promenader, cyklar till affären osv.

Förringa inte det ni faktisk gör – Ni är bra!

 

PS. Behöver ni tips på bra mat för alla, och med recept uträknade med SP – så kolla HÄR!

 

Snart börjar årets mest kärleksfulla vecka

Snart börjar årets mest kärleksfulla vecka

*** I samarbete med Partykungen.se***

Förra veckan gick Pride Oslo av stapeln, idag pratar RFSL i Almedalen och snart börjar Pride Stockholm. Prideveckan är nog den mysigaste på hela året och nu börjar uppladdningen. Då kläs Stockholm i härliga färger, alla är glada och hela samhället känns på något sätt lite vänligare och hjärtligare. Jag önskar hela året kunde vara som Prideveckan!

Jag har sökt tillstånd för att fotografera, får man det så står man längst fram vid alla konserter och är mitt i smeten när Pridetåget går av stapeln. Det är en upplevelse som är svår att slå! Förra året gick jag runt bland ekipagen en lång stund innan själva tågen kom i rullning. Jag såg alla härliga kostymer och såg hur man fixade det sista och hjälpte varandra precis innan tåget startade. Det mesta sys och knåpas ihop för hand, mycket med hjälp från bla Partykungens utbud.

Partykungen har verkligen allt som behövs, oavsett när man vill piffa till sej lite extra. Just i Pridetåget var det nog änglavingarna som var mest populära, tätt följda av peruker och flaggor. Mycket i regnbågsfärger, men inte allt. Här finns så många grejer att det är svårt att plocka ut bara en favorit, men ett par kan jag slå ett slag extra för. Regnbågsparaplyet är jätteläckert, både för att det är fint och användbart – och för att det är jäkligt läckert med det på bild! Paraplyet med sina färger och en knallblå himmel blir himla fint! Åsså finns där en klänning som gärna kunde få hänga i min garderob. En sån där glittrig som jag gillar, i regnbågsfärger och som skulle lysa upp vilket cocktailparty som helst! Dessutom ser den skön ut och kostar bara 299 kr  🙂

När man fotar är det lite knepigt att klä ut sej, men något ska jag nog kunna piffa till mej med. Oavsett så kommer jag absolut att vara där och det hoppas jag att du också är. Kanske med en flagga eller kul kostym?

Peace, Love and Understanding säger vi väl tills dess och sedan Happy Pride!

 

Kanske något du borde kolla upp?

Kanske något du borde kolla upp?

För ungefär tre år sedan gick jag till ögonläkaren för att kolla upp min begynnande gråstarr som jag då blivit uppmärksammad på av en annan läkare. Väl hos Dr G fick jag veta att starren höll sej på mattan men att han absolut inte ville möta mej i trafiken. Jag fattade ingenting…

Dr G tittade på mej, verkligen granskade mej. ”Har du ont i huvudet?” ” Hur mycket ser du om jag gör så här?” Så höll han fast mitt huvud rakt fram och förde sin hand vid sidan om mitt huvud och bakåt. Det visade sej att min ögonlock hängde så pass mycket att jag faktiskt hade ett rejält synfältsbortfall som jag inte hade en aning om.

Dr G skickade mej på en synfältsundersökning som bekräftade hans misstankar. Jag såg nästan ingenting åt sidan om jag tittade rakt fram, ögonlocken täckte nästan hela min yttre ögonvrå. För att se något i ögonvrån, som folk gör, var jag tvungen att vända hela skallen åt det hållet. Jag såg heller ingenting ovanför skallen, eftersom ögonlocken tänkte halva pupillen. Å jag hade alltså inte märkt detta. Det hade kommit successivt under flera år och då vänjer man sej ju under tiden. Att jag fick rynka panna och vinkla huvudet lite för att se gav mej ont i huvudet, men jag hade ju inte kopplat ihop detta.

Det blev remiss till operation omgående, fick tom akuttid – vilket då innebar att det ändå skulle ta ungefär tre månader tills jag låg på operationsbordet. De flesta med hängande ögonlock får ett snitt under ögonbrynet, så tar man bort överflödig hud och syr ihop allt igen.  En ganska enkel operation. I mitt fall var det lite knepigare, mina ögonbryn låg nämligen på ögonlocket, de hade släppt total. Så jag fick mitt snitt i pannan, allt man markerat skars bort och ögonbrynen drogs på plats. På så sätt blev det ett pannlyft samtidigt och jag blev flera rynkor fattigare. Det är såna lyft man gör när man har massor med pengar och vill ha färre rynkor, jag fick detta bekostat av landstinget för att jag inte såg som jag borde och för att inte problemen skulle bli ännu värre. Man kan tydligen även få nackskador i längden…

Operationen tog kanske en dryg timme och dygnet efter är det värsta jag varit med om när det gäller smärta. Så ont har jag aldrig haft i hel mitt liv, vare sej före eller efter. Man hade ju lossat huden i pannan och det brände något så för j-igt så jag nästan fick panik. Inga smärtstillande hjälpte, utan det vara bara att ta det som fanns och sedan hoppas att tiden skulle gå snabbt. Jag satt med en ispåse över ögonen och led, men bara ett dygn – sen var det ok.

Stygnen bandagerades inte, man gör tydligen inte det. Så jag kammade över luggen och höll mej hemma så mycket jag kunde. 7 dagar senare togs stygnen bort och Dr G beundrade sitt verk, han var supernöjd och då var jag också det. Jag hade ögon! Jag såg pigg ut! Å ärren syntes nästan inte alls, idag syns det bara ett tunt streck över ena ögonbrynet och är inget man tänker på. Jag fick ett helt nytt utseende och såg dessutom väldigt mycket. Nu först insåg jag hur mycket jag missat och hur illa det kunde gått just i trafiken. Å huvudvärken försvann. HÄR kan du läsa allt om själva operationen, tiden efter och bild på när stygnen var tagna. Som ni ser får man inte noppa ögonbrynen före och inte förrän allt läkt efteråt. Buskigt värre…

Dr G bad mej att uppmärksamma mina vänner och bloggläsare på detta med just hängande ögonlock. Tycker ni att det hänger på ett sätt som det kanske inte gjort förr, så be om en synfältsundersökning. Det visar tydligt hur illa det är och är det tillräckligt illa så bekostas alltså operationen av landstinget. Det är ju för hälsans skull, man måste ju kunna se ordentligt! Många tror att detta bara gäller äldre personer, men jag var 45 – och jag är inte extremt tidig på något sätt. Men eftersom man inte vet att man kan få hjälp, så ber man heller inte om den.

Men det är rätt många där ute som har ont i skallen helt i onödan och är livsfarliga i trafiken. Så kolla upp det! Det är helt klart värt det! Fast det gör för j-a ont…

 

Matsedel v 27 – Juli

Matsedel v 27 – Juli

Vi är redan inne i juli och den som är pessimist säger nu att halva sommaren har gått. Jag försöker se det som att det bästa är kvar… men det är klart att första sommarmånaden redan har passerat och att det gått jäkligt snabbt! Nu hoppas iaf jag att det ska bli lika fint resten av sommaren som det var i maj, 25-30 grader varmt är lixom det jag gillar bäst.

Juli har börjat bra när det gäller kost, motion och hälsan. Vi sköter maten och träningen och tar våra härliga långpromenader. Något hekto ner var det allt på vågen och ett steg närmare min målvikt. Det är så himla skönt att almanackan är tom och att jag verkligen kan göra det som är bäst för mej. 4-5 veckor till är det så  🙂

Den lediga tiden går även åt till att jobba lite i förväg. Jag gör matsedlar för resten av året och försöker lägga in så många jag hinner här på bloggen i tidsinställda inlägg. Vi gör matlådor och fyller frysen så vi slipper laga mat när vädret är för vackert för att vara inne och för att vi faktiskt ska äta något de finaste dagarna. Det är ju lätt att ta något mindre bra och genomtänkt när man inte har någon plan. Allt detta frigör tid och det gillar jag!

Här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med spenatsås 2 SP Flex plus pasta

Tisdag: Fiskgratäng med paprikasås 3 SP Flex plus potatis

Onsdag: Parmesangratinerad kyckling fr 3 SP Flex plus ris

Torsdag: Afrikans gryta 2 SP Flex plus ris

Fredag: Pasta med kräftor och pepparrot fr 8 SP Flex

Lördag: Tacofärs med pasta fr 3 SP Flex

Söndag: Örtfylld kyckling 3 SP Flex plus ris

Fiskgratängen (mosa potatisen innan frysning), afrikanska grytan och tacofärsen är kanon till matlådorna i frysen. Lika goda nylagade som efter en tid i frysen. Pasta med spenatsås är en sån där akuträtt som jag har när jag ska göra något snabbt med få points.

Ha en fantastisk vecka, misstänker att några av er åker iväg (eller är iväg) på semester nu  🙂