Vi fortsätter att hänga med Rena Mälaren, när det fungerar med tid och plats. Sonen är med och dyker nästan varje helg och fortsätter städande av vattnet runt Stockholm. För någon vecka sedan hängde vi med till Långholmen.
Det är rätt skrämmande med all skit som ligger i vattnet som vi stockholmare dricker av. Asså, det finns verkligen såååå mycket under ytan som inte borde finnas där. Främst blybatterier som var det som fick Rena Mälaren att börja sin verksamhet. Nu är ju det mesta som ligger i vattnet gammal skit, vi är lite mer upplysta nu än vad man var på tex 60-70-talet.
Jag jobbade på Munchenbryggeriet mellan 87 och 94, eller nåt sånt, och åkte förbi Långholmen varje dag. Under alla år var jag ändå aldrig där… de senaste åren har vi pratat om att testa Långholmens julbord, men inte gjort det… Lite dåligt faktiskt. När Rena Mälaren skulle dyka där tänkte vi att nu är det verkligen dax!
När vi väl kom dit var dykarna nästan färdiga och hade börjat plocka ihop sej, snopet! Men men, då kunde vi ta god tid på oss att kolla in allt i lugn och ro. Å Långholmen var ju jättefint!!! Hur har jag kunnat missat detta? Vilken otroligt miss! Vi parkerade på den stora parkeringen strax innan båtklubben. För att nå den åker man över bron som är närmast Munchenbryggeriet, inte den i korsningen vid Västerbron. Tar man den så kommer man typ ingen vart… ja, vi körde fel 🙂
Parkeringen kostar antingen 25 kr i timmen eller 60 kr för hela dagen. Vi gick från parkeringen, förbi båtklubben och mot Västerbron. Sen följde vi holmen längst vattnet kan man nog säga, det går en slinga i skogen. Flera slingor faktiskt. Där finns även flera badplatser, en stor och några mindre. Lite coolt att man faktiskt kan ligga på en strand i vår huvudstad.
Det är naturstig, över stock och sten och geggigt här och där. Många lösa hundar, är man rädd ska man inte gå där, många hundägare hade ingen koll alls faktiskt. Eftersom det är en naturstig är det även knepigt att gå med barnvagn eller om man har svårt att gå. Men en promenad med finare utsikt är svårt att hitta! Att gå utmed vattnet och se ut över hela Norr Mälarstrand och Stadshuset är ju inte fy skam. Många fotostopp blev det 🙂
Vi nöjde oss med att bara gå runt, men man kan såklart sitta ner för både fika eller lunch på olika ställen. Det gamla fängelset är både hotell och restaurang, dit ska vi någon gång, vi är särskilt nyfikna på julbordet som sagt. Till det gamla fängelset hör olika byggnader, bla tvätteriet som idag är ett underbart fint litet hus. Överallt finns en bit historia som visar att det var just ett fängelse som var grejen här.
När vi gick tillbaka till bilen passade vi på att stanna på broarna och ta lite bilder. I kanalen finns mängder med båtar, både nya, gamla, stora och små. Här glider även kanoter fridfullt fram och särskilt fint är det såklart när solen skiner – vilket den gjorde när vi var där.
Just den här helgen var det full aktivitet överallt, då båtarna skulle i för året. Riktigt spännande att följa faktiskt! Vi är inga båtmänniskor och kommer aldrig att bli, men visst ser det mysigt ut! Men verkar också vara väldigt mycket jobb…
Jag älskade att gå runt på Långholmen och vill verkligen rekommendera er att ta en tur dit. Gärna med picknickkorgen på armen och sedan hitta en fin plats att mysa på. Vi kommer definitivt att komma tillbaka, då ska vi kolla in byggnaderna lite närmare. Jag vill se mer!
Jag får ibland frågan hur jag tänker när jag planerar en veckomeny. Många tycker att det är jobbigt att göra och vill inte vara låsta av en meny.
Jag MÅSTE planera, annars faller det mesta! Jag avskyr att stå med näsan i kylen en kvart innan middag och inte ha en aning om vad som ska ätas. Då känns oftast den lokala pizzerian alldeles för lockande. Jag måste ha en plan! MEN den behöver ju inte vara huggen i sten 🙂
Jag planerar oftast flera veckor på en gång, kanske 6-8 i taget. Då kan det hända att jag missar att det är julafton en vecka och skriver in köttfärssås den dagen – men sånt går ju faktiskt att ändra. Jag tar favoriträtterna och fördelar dem jämt över veckorna, så de inte kommer för tätt. Jag har bestämt att måndagar är köttfri, tisdagar bjuder på fisk och att det blir något festligare på helgerna – i övrigt är fältet fritt. Men jag vill gärna ha två dagar med köttfritt och två dagar med fisk eller skaldjur i veckan. På vardagar ska det även vara snabbt– och lättlagat och gärna funka i matlådan. Detta är min utgångspunkt.
När jag sedan har ett gäng matsedlar så är det ju faktiskt bara att kopiera dem när jag gör nästa planering. Eller kopiera delar, anpassa vid helgdagar eller lägga in nya grejer som man är sugen på. På så sätt blir det faktiskt jätteenkelt!
Ni får gärna kopiera mina veckomenyer rakt av eller plocka ut det som passar. Det finns över 500 stycken att välja på. Ta för er bara! Berätta gärna när ni testar något. Lägger ni upp rätterna på instagram får ni gärna tagga med @marlenerinda så jag ser 🙂
Här är veckans matsedel:
(Färgerna och siffrorna är för Viktväktare)
Måndag: Morotsplättar (Grön 35, Blå 27, Lila 27 för allt)
Den här veckan kan ni passa på att fylla på frysens matlådor. Onsdag till lördag är kanon som matlådemat, fisken på tisdagen funkar om ni pressar potatisen innan frysning. Självklart måste det blir lite extra gottigt på lördag när det är melodifestival!
Matlådor är en viktig del i min planering. Hade jag inte haft färdiga matlådor i frysen hade jag nog glömt äta många gånger. Det är ju sååå tråkigt att laga mat till sej själv bara, för att inte tala om att äta ensam… Då är färdiga matlådor guld värt. Så skriver man ovanpå vad lådan innehåller och antalet SP.
Ha en kanonvecka! Snart är första sommarmånaden här, det är bara 5 veckor kvar till midsommar faktiskt 🙂
Jag nämner rätt ofta att jag har fibro och lite andra diagnoser, men vilka är de då? Många av er vet också att jag gjort en massa ingrepp som en del tycker är tabu att prata om… så nu gör vi det! Nu ska jag berätta om hela min sjukdomshistorik. Håll i er 🙂
Alla människor har väl nån allergi och lite astma, det är väl svenskarnas folksjukdom lixom? Så även jag. Jag tål bla inte al, alm, hägg, tydligen inte björk heller… halm, kattungar och häst. Har ingen hundra procentig koll just nu faktiskt och ska be om en ny utredning angående detta. Just det! Morfin och en del penicillin tål jag inte heller. Att vara känslig mot morfin är inte så bra, det är nämligen det som vanligtvis används i sjukvården mot smärta och vid sövning. Problemet är att jag inte vaknar då och detta upptäcktes vid en av mina operationer. Läget var tydligen rätt allvarligt innan de till slut fick liv i mej.
Astman då? Ja, en enkel förkylning gör att jag hostar 10-12 veckor, springer jag så hostar jag, är det kallt ute så hostar jag. Så jag kräks typ… Allergin och astma är ändå sånt som folk förstår, inget konstigt även om det inte syns utanpå. Förutom när jag börjar hosta lungorna ur mej såklart.
Den stora utredningen
För ungefär 10 år sedan var jag så trött att jag trodde att jag skulle gå under. Min närmaste vårdcentral tog mej inte på allvar, de tog inte ens ett blodtryck. Sa bara att alla är lite trötta på hösten… problemet var att jag var så trött att ögonen gick i kors varje dag, året om. Jag fick hjälp av en kompis som är läkare på en annan vårdcentral, han satte igång värsta utredningen. Den tog faktiskt flera år, jag fick en ny diagnos nästan varje gång jag var där 😛
Jag kommer inte riktigt ihåg i vilken ordning diagnoser kom, men en stor utredning på påbörjades och direkt hittad han en infektion som hade spridit sej från ena benet och upp i kroppen, som jag gått runt med i ett par år förmodligen. Sen gjordes en sömnutredning, där jag bla fick sova på ett sömnlabb, som visade att jag har en central sömnapné. Det vanligaste är sk obstruktiv sömnapné som innebär att man har upprepade andningsuppehåll under sömnen pga att luftvägarna blockeras och orsakas av bla övervikt, snarkning mm.
Vid central sömnapné är det signalerna mellan hjärnans andningscentrum och musklerna som styr andningen som inte fungerar som de ska. Central sömnapné ses oftast hos människor med sjukdomar som gett skador i hjärnan eller nervbanorna. I mitt fall är orsaken förmodligen en rejäl utbrändhet. Jag kommer inte ner i djupsömn och vaknar ofta på nätterna. ”Vanliga” varianter blir hjälpta av sk CPAP, det hjälper tyvärr inte mej. Enda tipset till mej från läkare är att sova när jag är trött, alltså sova middag om jag har möjlighet. En kort tupplur minskar stressen och gör att jag sover bättre även på natten och tillgodogör mej sömnen bättre.
OSA är obstruktiv sömnapné
Man forskar väldigt lite på min variant och därför vet man inte så mycket om orsak och hjälpmedel. Men det man väldigt nyligen upptäckt är att sömnapné ger ungefär 20% högre risk att bli svårt sjuk i covid och ökad risk att dö. Detta tillsammans med min känslighet mot morfin har såklart gjort mej livrädd för att bli sjuk.
Fibromyalgi & Hypotyreos
Utbrändheten har förmodligen gett mej även fibromyalgi och hypotyreos. Medan andra får kämpa för att få diagnosen fibromyalgi, fick jag den serverad i knät på mej. Min ortoped (som hjälper mej med mina olika långa ben) klappade mej lätt på armen och jag ryckte till. Han tog i mej lite överallt och jag hoppade till varje gång. Efter lite fler undersökningar, på hans eget initiativ, frågade han om jag hade funderat på fibromyalgi. Det hade jag inte, jag hade ju bara lite ont. Typ överallt och ungefär jämt… har inte alla det? Tydligen inte. Å där kom även ytterligare en förklaringen till tröttheten, att jag snubblar på ord, har ett katastrofdåligt minne, fryser konstant osv osv. Den där jäkla fibron ställer verkligen till det!
När jag oförklarligt ökade massor i vikt och blev ännu tröttare, började man kolla upp min sköldkörtel. Men den funkade som den skulle, typ… värdena skiftade från låg till hög, precis inom gränsen – men tydligen ska de vara mer jämna. Även denna gång krånglade jag till det och fick diagnos autoimmun hypotyreos (tror jag) som betyder att jag har antikroppar mot sköldkörteln, sk TPO-ak. De ger samma symptom som den vanliga och medicineras likadant, efter bara två veckor med levaxin fick jag ett nytt liv. Då kunde jag också gå ner det jag hade gått upp och komma tillbaka till min målvikt. Det tog dock ett par år innan medicinen var rätt inställd, men idag tycker jag att jag mår helt ok.
Sömnapné, fibromyalgi och hypotyreos ger en hel del samma symptom. Det värsta är tröttheten, hjärndimman och att man precis som vid utbrändhet blir lite dum i huvet. Att jag fryser mycket är också rätt jobbigt, det hör ihop med fibron. Jag fryser lixom inifrån, precis som min värk kan sitta i skelettet. Svårt att förklara, men är så jäkla jobbigt. Å det är den stora anledningen till att vi planerar en flytt till solen, jag mår mycket bättre när det är varmt och stabilt väder. Väderomslag gör allt hundra gånger värre.
Jag har, som jag snuddade vid här ovan, olika långa ben. Det gör att jag har sk klack på min högra sko och även inlägg i båda skorna för att räta upp fötterna, knäna och höfterna. Hela mitt bäcken är snett och jag har så gott som alltid ont i nedre delen av ryggen. Att köpa skor var förr ett stort nöja, numera är det istället stor ångest. Skorna ska gå att bygga om, sulan måste alltså funka för detta. Snygga skor med coola sulor är bara att glömma, det gillar inte ortopedteknikern. De ska även vara lite större så inläggen får plats. Skittråkiga skor alltså, jag ger ofta upp innan jag ens har börjat och tar bara några som funkar. Så tråkigt! Men ibland skiter jag i allt och tar mina snyggskor ändå, jag får betala priset dagen efter – men det är det värt ibland.
Jag vet inte om det räknas som diagnos, men ändå… jag har en miljon leverfläckar och står under ständig kontroll av hela hudkostymen. Dessutom har jag cancermarkörer i blodet och kollas främst för bröst- och underlivscancer. Huden scannas och fotas ungefär en gång om året, prickar tas ständigt bort och jag går på kontroller regelbundet. Jag kommer att få cancer, det vet man rätt säkert – frågan är bara när och var.
Just det! Jag har brist på B12 och Folsyra också 😀
Operationer
Förutom mina olika diagnoser har jag fixat lite skavanker på kroppen också. Allt började med att jag tröttnade på att ha Stockholms blodbad varje månad. Jag började söka efter olika behandlingar och hittade något som heter Novasure. Det är ett ingrepp som tar typ fem minuter, där man helt enkelt bränner slemhinnorna i livmodern under 90 sekunder. Man är sövd en kort stund och ska ta det lugnt två veckor efter, sen är allt som vanligt igen. För mej var behandlingen väldigt lyckad! Från störtblödningar 7-8 dagar i månaden fick jag en mängd av en tesked 1-2 dagar i månaden. Å så har det hållit sej i 8 år, en total befrielse.
När den operationen blev så lyckad och jag hade en läkare som jag litade på, vågade jag gå vidare med nästa problem. Jag läckte nämligen urin. Sånt pratar man inte om… hur mycket jag än knep och följde alla tips och råd, så hjälpte det inte. Så jag tog mod till mej och bad min läkare om hjälp. Jag fick göra några väldigt konstiga undersökningar, bla fylldes urinblåsan ”underifrån”… asså, det går inte att beskriva. Men allt mynnade iaf ut i att jag hade en 23 år gammal förlossningsskada. Både urinblåsa och urinrör hade lossat från musklerna på nåt sätt när min första son föddes, men det märkte man aldrig. Detta opererades enkelt genom att sätta ett slags band under urinröret som lyfte allt på plats igen. Efter en månads vila kunde jag springa och hosta för första gången på 23 år utan att läcka en droppe. Vilken lycka!
De två operationerna förändrade och förbättrade mitt liv totalt. Varför inte göra en tredje? Nu vågade jag satsa på att göra något jag drömt om länge, en bröstförminskning. Jag hade fixat allt för att få ett rörligare liv, det var bara E-kupan som hindrade mej från ett helt och hållet rörligt liv. Jag hade läst på och kunde bocka av alla kriterier, det var dax att be husläkaren om remiss. Jag fick den och blev otroligt nog godkänd för operation via landstinget. Det är absolut ingen enkel väg, från remiss till operation tog det ungefär ett år. Ni kan läsa allt om detta HÄR. I augusti 2014 fick jag min efterlängtade C-kupa och var såååå lycklig. Nu kunde mitt nya rörliga liv börja, äntligen!
Just det, precis innan den sista operationen tyckte dessutom min ögonläkare att jag skulle operera ögonlocken. Så det gjorde jag också, men det var lixom en bisak bland allt det andra – trots att det är den värsta operation jag gjort. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv!
Ja, där har ni hela mej! Allergier, astma, fibromyalgi, sömnapné, hypotyreos, prickar, cancermarkörer samt olika långa ben och ett gäng operationer. Det är lite mycket ibland, men för det mesta mår jag bra. Men för att må som bäst så finns det några faktorer som måste prioriteras och det är att hålla normalvikt, värken blir värre direkt när jag väger för mycket. Jag måste vara fysiskt aktiv, annars strejkar ryggen. Och jag måste sova ordentligt. Får jag dessutom sol, värme och lugn så funkar det mesta. Vid stress låser sej hela kroppen och är det dessutom kallt, så funkar inget alls.
Vad vill jag säga med det här då? Kanske att allt inte syns utanpå. Att man aldrig ska döma en människas agerande förrän man vet vad som finns i bagaget. Ibland hade jag önskat en stämpel i pannan där det står ”kronisk värk” eller nåt sånt, så jag slapp höra ”Du som är så ung vet inte hur det är att vara sjuk” eller ”Du som ser så frisk ut kan väl inte vara sjuk” Mina dåliga dagar ser bara min familj, men ibland rinner bägaren över, som i förra veckan då jag skrev av mej här på bloggen.
Jag mår oftast bra. När jag får hålla mitt eget tempo, kan följa kroppens signaler och tar hand om mej. Jag prioriterar min hälsa så mycket jag bara kan. Därför är jag min egen och jobbar hemma på mina egna villkor. Jag har lyckan att kunna göra så pga, eller tack vare, en väldigt förstående man.
Detta är alltså jag, inifrån och ut. Fråga gärna om det är något ni undrar över. Jag har inga hemligheter 🙂
Sverige är ett avlångt land, här i Stockholm kan vi ta första skörden av vår rabarber. De är riktigt spröda och fina nu. I Skåne har man redan skördat flera gånger och i Norrland kanske det dröjer någon vecka till.
Vi får massor med rabarber och får ofta ge bort, trots att vi dragit ner och numera bara har två knölar. Jag gissar att fler har det som vi… Därför bjuder jag på några tips om vad man kan göra med stjälkarna. Det finns mer än paj faktiskt 🙂
Rabarberkaka (min favorit) Grön 13, Blå 9, Lila 9 för hela kakan
Rabarberpaj (smulpaj) Grön 34, Blå 34, Lila 26 för hela
Rabarberchutney (supergott till grillat) Grön 0, Blå 0, Lila 0
Äntligen! Som jag väntat och längtat. 14 månader nästan avstängd från omvärlden är rätt lång tid. Igår fick jag äntligen första sprutan och jag är så otroligt glad!
Från allra första början fanns både Martins och mina diagnoser med i riskgrupp. Enligt läkare har jag en 20% större risk att drabbas av svår sjukdom och död. Därför stängde vi såklart in oss direkt när pandemin startade och anpassade livet efter de nya spelreglerna.
Riskgrupperna har ändrat ”innehåll” hela tiden och när fas 3 inleddes fanns vi inte med där längre. Jag gav upp, tappade energin och hade bara lust att skita i allt vad restriktioner heter. Om jag nu ändå inte var i riskgrupp kunde jag väl leva som alla som inte är i riskgrupp. Alla andra har klippt sej, varit på massage osv, det kunde väl jag också. Jag ville, men gjorde det inte. Även om just mina diagnoser inte längre ingår, så finns ju risken kvar. Efter att ha sett hur sjuka mina föräldrar blev så är det helt enkelt inte värt att riskera något, jag tänker inte bli så sjuk!
Fas 4 släpptes, men inte min åldersgrupp. Men jag fick nys om en reservlista och lyckades efter en hel dag i telefon komma med på den listan. 121 påringningar och 50 min i telefonkö gav resultat och hoppet ökade lite. Tyvärr hände det inget ändå…
Reservlistan har fortfarande inte hjälpt oss men igår släpptes min åldersgrupp och jag kastade mej över appen ”Alltid Öppet”. Den kraschade såklart. Men för en gångs skull var jag iskall och hade värsta tålamodet. Efter att ha provat om och om igen, blivit utslängd flera gånger, inte lyckats boka tider som varit ledig osv, så hade jag efter 80 min helt plötsligt en tid bokad. En timme senare!
Sonen var ledig, så vi kastade oss i bilen. Vi lyckades komma i god tid trots att vi både skulle in till stan och till viss del genom den. Jag fick komma in direkt, fylla i hälsodeklaration och slussades vidare till en läkare som tog emot mina papper. ”Vi har problem… du är för ung…” nej nej nej, tiderna släpptes nyss!!! Dåså, då var jag välkommen och inom ett par minuter satt sprutan i armen! Yes!
Sköterska var så härlig. Hon berättade att detta är det roligaste jobb hon haft, alla är så glada när de kommer. Vissa gråter av glädje. Tänk att ha ett jobb där alla som kommer är glada, vilken grej!
Nu sitter iaf första sprutan i min arm, nästa får jag runt midsommar. Allt skulle vara perfekt om även Martin fått sin. Han står dock kvar på reservlistan, så jag hoppas han får den idag eller iaf närmaste dagarna. Får han det så åker vi nog till Öland och sitter där och jobbar ett tag. Det skulle vara sååå skönt att se fyra andra väggar.
Självklart kommer jag fortfarande hålla avstånd och leva som vi gjort de senaste 14 månaderna. Med ett undantag: jag tänker gå och klippa mej om ett par veckor. Det är 18 månader sen och jag längtar!!!
Att man kan bli så lycklig för en spruta i armen. Det känns som livet fått lite färg igen. Det var rätt grådassigt ett tag, nu är det lite mera rååååsa 🙂
Maj började med sol, men fortsatte regn och rusk… suck… Nu börjar temperaturen att klättra lite uppåt igen och då är iaf jag ute betydligt mer. Promenaderna blir lite längre vart efter kläderna trillar av, det blir ju så mycket lättare och skönare att röra sej.
Just nu handlar det mesta om att bara stå ut. Vädret påverkar mej väldigt mycket och den här coronan börjar på riktigt gå mej på nerverna totalt. 14 månader hemma utan mer kontakt än barnen och mina föräldrar börjar göra mej galen på riktigt. Nu är vaccinet nära, men det känns ändå så oändligt lång bort.
Men vi kämpar på. Tar hand om varandra och vår hälsa. Vi har kommit väldigt långt under senaste året och rent fysiskt mår våra kroppar väldigt mycket bättre. Vi väger mindre, konditionen är bättre och musklerna fler. Vi har prioriterat sömnen och skrattar så mycket vi kan.
Å maten då? Ja, den planeras som vanligt, vi äter gott och mår bra i våra kroppar. Jag håller vikten, medan Martin vill ta något kilo till. Hans mål är att börja dyka igen och för att göra av med mindre syre, vill han vara i ännu bättre fysisk form. Snart har jag alltså två dykare i vatten som plockar skräp med Rena Mälaren 🙂
Söndag: Grönsaksgratäng med grillat (Grön 16, Blå 8, Lila 8 för hela)
Maten blir lite lättare nu vart efter värmen kommer. Allt blir lättare ju varmare det blir tycker jag, tycker inte ni det?
Detta är en god matvecka, jag har svårt att välja ut några favoriter… men pastan med spenatsås är en, snabblagat och superenkelt, laxlasagnen och tacogrytan är också himla goda. Jag gillar sallad och lördagen bjuder på en stor favorit, precis som söndagens gratäng till något gott från grillen. Som sagt: svårt att välja – allt är gott! Hoppas ni också tycker det 🙂
När ni testar våra grejer och lägger ut bilder på tex instagram får ni gärna tagga mej @marlenerinda så jag får se.
Det finns ju en mängd olika genres i bokvärlden, bla crime, romance, feelgood osv. Jag gillar att blanda, men min favorit är nog ändå biografier. Jag tycker det är så otroligt spännande att lära känna människan bakom rubrikerna och blir oftast glatt överraskad. Förra året släpptes flera välskrivna biografier, jag skrev ett samlat inlägg om dem HÄR om ni vill ha tips på väldigt bra böcker.
Den här svängen har jag en blandad kompott att tipsa om. Ingen crime, men både biografi och feelgood finns med. Sista boken vet jag inte riktigt vilken genre som passar, kanske bara något så enkelt som en roman. Fast enkel är den definitivt inte…
Det handlar om Anna som förlorade sitt livs kärlek och inte kan tro sina ögon när hon en dag ser kopian av sin Calle, som är död sedan många år. Anna har äntligen gått vidare i livet och funnit en ny kärlek i Filip. Nu är det hem, barn och arbete som gäller, även om minnet av Calle fortfarande pockar på och stundtals gör väldigt ont. Att se hans ”spöke” öppnar såklart upp såret igen.
Anna får en praktikant som tyr sej till henne redan från första dagen. Amelia berättar om sin pojkvän och säger att ingen är så ensam som han. Hans föräldrar är döda och han har problem med droger. Hon kan inte lämna honom, trots att han ofta sviker henne. Han har ju ingen annan.
Såklart är den där pojkvännen spöket som Anna sett, det kan jag avslöja redan nu. Men vem är han? Å vem var Calle egentligen? Kommer Anna få veta hela sanningen och kunna gå vidare?
Jag kan avslöja att jag sträckläste boken! Här blandas kärlek med lögner och svek och sanningar som man bara måste få veta. Det är lättläst, enkelt skrivet men ändå med vackra beskrivningar av både miljöer, känslor och karaktärerna. En kärleksfull bok helt enkelt, men en komplicerad och berörande historia. Älskar´t! Läs den!
Det är såna här böcker jag älskar! Att ta del av en persons livsöde och klokheter, en resa i någon annans liv helt enkelt. Så otroligt spännande!
Hanif Azizi växer upp på en militärbas i Iraks öken. Hans föräldrar är krigare för den iranska rebellrörelsen Folkets Mujahedin. Efter att pappan dödats i kriget tar nioårige Hanif sin lillebror i handen och påbörjar en flykt som så småningom tar honom till Sverige. Han har svårt att finna sig tillrätta i det nya landet och i tonåren får han kontakt med den terroriststämplade rebellrörelsen på nytt. Lockad av gemenskap och en möjlig återförening med sin mamma åker han till Irak för att bli en krigare i Folkets Mujahedin. Berättelsen kunde ha slutat här, men något händer som får livet att vända om. Istället återvänder Hanif till Sverige – och utbildar sig till polis.
Även den här boken sträckläste jag, men googlade samtidigt på Iran, Irak och Mujahedin. Jag har väl haft ett sk hum om vad Mujahedin är, men man kan alltid lära sej mer och det gjorde jag. Azizi har berätta sin historia för Lutteman som skrivit ner allt väldig rakt upp och ner. Han har inte förskönat något, utan tagit med allt som Azizi minns det. I flera fall är det absolut ingen vacker historia, tvärtom faktiskt. Men så oerhört intressant!
Det jag ser är en berättelse som visar att oavsett hur långt åt ”fel” håll man än är på väg i sitt liv, så kan man vända det. Man kan komma på rätt väg och få ett väldigt bra liv även om där finns en hel del hinder på vägen. Jag rekommenderar alla att läsa boken, både för att lära sej mer om det som händer på platser vi inte vet så mycket om – men även för att lära mer om den svenska polisen. Mycket intressant!
Ytterligare en riktigt höjdare! Här skrattar man högt samtidigt som man känner oerhörd sympati för alla karaktärer. Så otroligt fin historia!
Det handlar om Agneta som är fyrtionio år och har bleknat in i tapeten. De utflugna barnen hör bara av sig när de vill att hon ska swisha pengar, arbetskamraterna ser henne knappt och maken… ja… Han lever sitt eget liv med flera olika intressen som han tar för givet att även Agneta är intresserad av. Men så är det inte riktigt, inte alls faktiskt.
Agnetas man Magnus anser att ”din kropp är ditt tempel” och att templet inte ska besudlas med till exempel rödvin eller aprikosmarmelad. Medan Agneta tycker om att ligga i sängen, dricka vin i smyg och se på tv-serier där folk renoverar franska gårdar.
En dag får hon syn på en annons: ”Äldre pojke behöva hjälp. Nu. Laga mat. Städning jättestor hus. Mycket viktig – varje fredagar 17.00 sitt på bar.Måste prata svenskan! Pojken bor Saint Carelle, Provence, Frankrike. Svar till bar-fabien@gmail.com” Hon svarar impulsivt på annonsen och några dagar senare står Agneta till sin egen och alla andras förvåning på ett ödsligt torg i en liten by i Provence. Ingenting är som i annonsen. Googletransalte är inget att lita på kan man nog säga…
En klok bok, skulle jag vilja säga. Här ryms funderingar över livet, hur det blev och hur resten borde bli. Att lämna gamla hjulspår och ta vara på sina drömmar. Det handlar även om fördomar och att våga gå emot strömmen. Det är bara så fint! Total feelgood när den är som bäst! Ytterligare en bok som ni bara måste läsa och som dessutom är nominerad till Årets Bok.
Vi röstar om vi saknar mamma – Nina Pascoal
Det här är en knepig historia… Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den… knepig är det mest passande ordet jag hittar.
Det är 12-åriga Kornelia som berättar alltsammans och är alltså skrivet ur en ung flickas perspektiv. Under en chartersemester försvinner deras instabila mamma och lämnar de tre syskonen ensamma på hotellet. Familjen har ett system där de brukar rösta om olika saker. Röstningen fortsätter även efter mammans försvinnande, nu om vad de ska äta och när de ska gå och lägga sig. De röstar även om de saknar mamma, svaret är nej.
Den äldre systern och Kornelia utforskar semesterorten de befinner sej på. Systern överger henne dock rätt snart för en bartender som hon snabbt flyttar in hos. När Kornelia är ensam med ansvaret för sin yngre syster och pengarna börjar sina är det inte så roligt längre. Var är mamma? Var är systern? Såklart måste man läsa vidare och se hur allt slutar, men det är en rätt obehaglig historia. Jag får lite ont i magen av den dysfunktionella familjen och vill bara ta hand om dem allihopa.
Kanske inte ett ”måste” att läsa, men rätt intressant ändå. Detta är författarens första bok, jag tror att nästa kan bli riktigt bra för här finns något att bygga på.
Här är alltså fyra väldigt olika böcker, tre av dem kan jag verkligen rekommendera – den fjärde… ja, om ni har tid över… Nu börjar jag på nästa bokhög som nog är ungefär lika blandad som den här var. Vad jag läser just precis nu ser ni på instagram @marlenerinda
Jag kanske inte är den mest positiva person som går i ett par skor, men jag försöker iaf oftast att ha ett positivt synsätt och peppa mej själv att se ljust på det mesta. Men det går inte alltid… just nu är det riktigt jobbigt.
Får man verkligen prata om jobbiga perioder och att man inte mår bra? Alla tycker ju inte det. De flesta tycker nog att man ska hålla fasaden uppe och inte visa hur dåligt man faktiskt mår. Kanske för att slippa jobbiga frågor, men kanske också för att inte tynga andra. Jag vet att många även ser det som en svaghet att inte må helt ok, särskilt om det handlar om psykiskt mående, och att det är något fult. Å det är inte bara psykisk sjukdom som är en svaghet i vissas ögon, utan alla sjukdomar. Just det har jag svårt att förstå. Hur kan något man inte rår för vara en svaghet?
Förra våren när corona började mådde jag jättebra. Jag fick saker gjorda, var ikapp både med jobb, mej själv och hushållet. Vi började rensa och renovera, tog hand om oss och varandra och hade det jättebra. Våren kom tidigt, det var hyfsat varmt och skönt varje dag under en lång period. Jag vet att jag gick i shorts i mitten av april och tog bilder med körsbärsträden som stod i full rosa blom. Nu är det maj och de har precis börjat blomma….
Våren och sommaren flöt på, vi mådde bra. I augusti dog vår älskade hund, pälsbollen som varit vid min sida i drygt 13 år. Såklart var det fruktansvärt och sorgen var oerhört tung, men ändå hanterbar på nåt konstigt sätt. September och oktober gick väl ok, men sen kom mörkret… hade vi en timmes sol i november? Jag vet att jag tog bild av en lucka i molntäcket en dag och jublade. Hösten var mörk och vintern var väldigt kall och snörik. En period snöade det i flera dagar, hur mycket vi än skottade så tog det aldrig slut. Pga corona kunde vi inte fly till solen som vi brukar göra på vintern.
20 och 22 april
I mars i år började livet kännas väldigt jobbigt. Ett par härligt soliga dagar lättade upp allt i ett övrigt kallt och regnigt april, när snön började trilla ner igen fick jag nog. Det knäckte mej totalt. Sedan dess är jag helt orkeslös.
Jag är enormt väderberoende och min kropp skulle kunna agera barometer. Jag får rejäl värk vid väderomslag och värken tar förstås energi och gör mej extremt trött. Trötthet är även ett symptom för fibromyalgi, dåligt väder knockar mej totalt. Å där är jag nu; totalknockad. Ledsen, Uppgiven. Energilös.
Vädret har tagit knäcken på mej. Jag är så trött att ögonen svider. Jag fryser konstant hur jag än klär mej. Jag har ont i skelettet, inne i benen lixom, på olika ställen varje dag. Inget är roligt. Jag är trött på att vara trött och trött på mej själv. Det enda jag vill är att bli ordentligt varm och bli bländad av solen. Att ta promenader i shorts och veta att det är sol även imorrn och dagen därpå och dagen därpå osv. För då vet jag att värken och tröttheten håller sej på en hyfsad nivå. Det jag istället gör är att sova, så fort jag får tillfälle. Fick jag skulle jag lätt sova dygnet runt utan problem, så trött är jag.
Jag känner mej ledsen, tråkig, energilös och som världens sämsta fru till världens bästa man. Jag är så tacksam att jag har min Martin. Att han alltid finns vid min sida och vill mitt bästa. För honom är jag finast i världen och han gör allt för mej oavsett hur jag mår eller ser ut. Tänk om jag kunde se det han ser…
Jag skäms inte för att jag mår dåligt, däremot tycker jag såklart inte om att må så här. Jag brukar säga att man får må dåligt och man får tycka synd om sej själv – men inte hur länge som helst. När man mått dåligt länge måste man göra något, en förändring av något slag. För oss kanske det bli ett kortare miljöombyte. Vi pratar om att dra till Öland några dagar. Den totala räddningen finns längre fram, en dag är ju planen att vi ska lämna Sverige under den mörka och kalla årstiden. Vilken befrielse att slippa höst och vinter!
Jag fick en del verktyg när jag gick i samtalsterapi för 20 år sedan, dem dammar jag av nu. Jag har alltså mått dåligt förr, men så här dåligt var länge sedan. Jag vet att det går att ta sej ur mörkret, men man måste göra jobbet själv – ingen kan gör det åt en tyvärr. Det är inget lätt jobb och det går inte snabbt, men det går. Man är inte svag eller en sämre människa för att man mår dåligt, däremot är man stark som erkänner det och tar tag i sitt mående.
Jag vet att de dagliga promenaderna hjälper och att träningen lindrar min värk, så det är lixom bara att göra. Mitt mantra ”Fucking gör det bara” sitter i bakhuvudet och hjälper mej att följa mina rutiner som är extra viktiga nu. En stressad kropp och hjärna blir tydligen hjälpt av rutiner, då den inte behöver anstränga sej med något nytt – utan bara trampar på i gamla hjulspår. Så jag trampar på och hoppas slippa överraskningar.
Just idag tycker jag lite synd om mej själv och det får vara så. Jag kan faktiskt inte rå för att jag har en massa sjukdomar och diagnoser. Jag kan inte rå för att vädret är piss. Och jag kan definitivt inte rå för att corona styr världen. Jag är rätt bitter för att jag aldrig får mitt vaccin och att mina diagnoser som var i Fas 3 togs bort. Ena dagen varnar man mej för att bli smittad för att jag förmodligen skulle bli svårt sjuk och kanske dö, andra dagen är jag inte ens i riskgrupp. Trots att all forskning säger så…
Corona står mej upp i halsen just nu! Det känns som jag börjar ge upp… att jag aldrig ska bli glad igen. Det enda jag vill just nu är att ha sol, värme och en spruta i armen. Kan jag inte bara få det?
Så är alltså maj här, jösses va fort det går! Det säger jag iofs varje gång vi byter månad, men det går ju fort! Tycker inte ni det?
Ska sanningen fram så tycker jag att allt är rätt tråkigt just nu. Vädret kan inte bestämma sej och det enda jag tänker på är det där jäkla vaccinet. Jag har två återkommande frågor som maler i skallen: NÄR kommer värmen och NÄR får jag första sprutan?
Medan jag väntar på svaren fortsätter vi med bra mat, promenader, träning och vila. När värmen kommer får iaf jag mer energi, då ska vi börja med årets projekt och bygga altan på baksidan. Det får bli i den takt det blir, huvudsaken är att den är färdig när corona-reglerna lättar. Då kommer vi nämligen ha annat att göra än att bygga, som att träffa folk nån annanstans än hemma! Jag längtar!
Vi grillar nån dag varje vecka nu, HÄR finns massor med grilltips både på grillat men även på tillbehör till det grillade, samt efterrätter som passar till.
Den här veckan passar faktiskt allt i matlådan, så passa på att fylla frysen! Jag vill särskilt rekommendera vitkåls- och morotsgratängen som passar superbt till grillat eller som tillbehör till vilket protein som helst. Det blir mycket pasta den här veckan, det brukar bli så när maten ska passa i matlådan – men den går såklart att byta ut både mot ris, couscous och grönsaker.
Ha en fin vecka nu så hoppas vi att värmen kommer på riktigt snart.
För fyra år sedan var Martin på jobbresa till Budapest i Ungern och jag fick följa med. Han jobbade mest, så jag fick på egen hand upptäcka staden de första dagarna.
Vi kom alltså dit i slutet av april. Solen sken och det var runt 20 grader varmt, ljuvligt för en frusen stockholmare. Redan på vägen från flygplatsen blev det en liten rundtur och vi blev serverade picknick i en park mitt i stan. Jag har dock ingen aning om vilken park.
Från bussen såg vi flera av de vackra broarna, parlamentet, slottet, hjältarnas torg mm. Såklart blev vi sugna på att se mer, men vi kom fram rätt sent, så när vi väl hittade Promenade City Hotel där vi skulle bo, var det bara att kasta in väskorna, byta om och hitta någonstans att äta middag.
Vi hamnade på en mysig pizzeria i en lika mysig gränd, som låg inomhus halvt under tak och halvt utan. Där åt vi ljuvliga pizzor och det var enda gången jag träffade hela gänget, förutom på flygplatsen. Alla respektive fick följa med, men det var bara jag som gjorde det. Lite tråkigt.
När jag vaknade första morgonen hade Marin redan gått iväg till konferensen. Så jag började med att bekanta mej med hotellet där vi bodde och åt en lång frukost. Sen tog jag itu med staden. Först kollade jag i omgivningarna runt hotellet så jag verkligen skulle hitta tillbaka. Jag har ett uselt lokalsinne!
Hotellet låg på en gågatan mellan den vita och den gröna bron, dvs Elizabethbron och Frihetsbron, om jag kommer ihåg rätt. Just att ha koll på broarna hjälper mycket när man ska ta sej runt här, de blev direkt mina riktmärken. Men där låg också ett Deichmann brevid hotellet och är det någon jag alltid hittar till så är det skoaffärer 🙂
Jag började med att gå bort från vattnet och tog mej mer in i stan istället. Jag var nämligen på jakt efter New York-Café, som är något alldeles extra. Caféet öppnade 1894, är jättestort och helt täckt i guld. Ett fd palats som man gjorde om till café. Det sägs vara världens vackraste café. Så det var jag ju tvungen att kolla in!
Det första som slog mej och även slog emot mej var syréndoften, som låg över hela staden. Så ljuvligt! Det växer massor av syrén i staden och finns blommor överallt, paradiset för en syrénälskare som jag. Jag traskade på, upp för massor med trappor till nåt slags minnesmonument. Därifrån kunde jag se hela staden och tog förstås massor med bilder. Jag tog mej igenom staden och lyckades faktiskt hitta New York-Café! Där var fullt för stunden och lång kö, men jag skulle ju bara hitta det för att sedan visa det för Martin dagen efter. Om jag lyckades hitta tillbaka…
Det var faktiskt på den här resan som jag lärde mej använda GPS och google maps, med hjälp av det kom jag hyfsat rätt nästan hela tiden. Problemet är bara att jag vid varje korsning alltid går åt fel håll, innan jag ser att pilen rör sej fel – så är de fortfarande varenda gång jag ska någonstans. Hur svårt ska det va???
Jag passerade Hjältarnas torg, Stadsoperan, Terrormuseet och en massa annat, nu var siktet inställt på Saluhallen. Å jag hittade dit också! Saluhallen Nagycsarnok ligger vid den gröna bron och är gigantisk! Det är två våningar och hundratals med säljare, allt finns där. Jag letade mej fram till avdelningen för mat och beställde givetvis en äkta ungersk langos. Superfettigt, supergott och supermättande – för 50 spänn inkl dryck.
Första dagen var full med intryck och jag hade sett massor och lyckats hitta tillbaka till hotellet flera gånger. Hurra för mej lixom! Jag tror att jag redan sov när Martin kom tillbaka och tror jag fortfarande sov när han gick iväg igen på morgonen. Dag 2 tog jag mej runt lite mer längst vattnet, det bidde lite shopping och mys i solen. Det fanns saker som jag ville se och göra, men det ville Martin också – så jag fick vänta till dag 3 när han skulle vara ledig.
Dag 3 började med att vi gick över till Buda-sidan och tog oss till slottet. Budda Castle är enormt! Vi gick hela vägen upp till borggården och hade en otroligt utsikt över Pest. Solen sken och det var jättemysigt! Vi gick upp för trånga stentrappor, kikade genom skottgluggar, fotade bergbanan och tittade på häftiga skulpturer. När vi var färdiga köpte vi en kringla och satt i solen och åt den innan vi gick ner igen. Det finns några måsten i Budapest, detta är ett av dem. Jag ska rabbla upp fler längre ner.
Martin ville se Hjältarnas torg och dit hittade ju jag, så jag kunde ju visa vägen dit. Å efteråt gick vi till New York-Café, dit hittade jag nästan tillbaka… tog bara fel i några korsningar… och där tog vi vårt livs dyraste fika. Vi åt varsin glass och varsin kaffedrink, detta kalas kostade oss 400 kronor! Japp, det gör man bara en gång i livet 🙂
Budapest är som gjort för att se med fötterna. Det är enkelt, allt ligger på lagom avstånd och det finns något att se i varje gathörn. Jag tycker att april var rätt bra att åka dit, det börjar bli varmt men är få turister. 2-3 dagar funkar, men då ska bägge vara lediga – nu blev det lite så att jag fick avstå från att se en del grejer för att Martin också ville se dem. Och vi hann inte att bada. Det var synd. Gellertbadet eller något av terminalbaden ska man lixom bara ha varit i, så är det. Å därför måste vi åka tillbaka!
Några måsten finns det alltså när man är i Budapest. Det mest självklara är förstås Saluhallen Nagycsarnok, Parlamentsbyggnaden och slottet. Åsså något av baden förstås. Men man måste även gå på café, gärna någon bar eller pub, ett tips är Szimpla Kert, som är en ruinbar. Och man måste besöka några av de museer som finns och kolla in Sankt Stefans Basilikan. Och bara ströva runt. Det är så fint.
Budapest är fint, enkelt och så där mysigt easy-going som en stad kan vara.
