Finns det några mer klassiska smycken är pärlhalsband och pärlörhängen? Efter att ha maratontittat på hela den senaste säsongen av The Crown, konstaterar jag att pärlor alltid hört till en komplett klädsel, oavsett om det varit vardag eller fest, oavsett om man varit en sk ”Svensson” eller kunglighet. Pärlor funkar alltid!
Ingen pärla är den andra lik och en rund pärla är aldrig helt rund. Julias Pearls har ett särskilt öga för vilken pärla som passar för vilket smycke. Här finns allt! Pärlorna har sin naturliga färg och är alltså inte infärgade. Pärlmusslorna skapar naturligt olika färger beroende på art. Här finns pärlor av alla de slag och du kan även få hjälp att trä om dina gamla pärlhalsband som du kanske har ärvt och som har ett stort affektionsvärde för dej.
Jag är väldigt svag för pärlörhängen, gärna i kombination med guld och stenar. Och gärna att matcha med både halsband och armband, varför nöja sej med mindre 🙂
Akoya-, Tahiti- eller söderhavspärlor… inte vet jag vilka som är vilka, sånt får proffsen hålla koll på. Jag vill bara att det ska vara fint och passa mej. Större som hänger, eller mindre som är lite diskretare, är en smaksak och beror på tillfället. Jag tycker om när pärlan syns och rör lite på sej och vill alltså gärna ha dem hängande, men bara lite.
Detta får bli årets julklappstips! Man behöver inte ens trängas i en butik för att köpa dem 🙂
En vecka kvar till första advent! Hur galet är inte det? Tiden går så fort, det var ju sommar nyss. Har ni planerat något särskilt för advent? HÄR finns tips!
Vi har faktiskt börjat julpynta redan, eller… börjat… det är en underdrift, vi har smällt upp precis allt! Till och med julgranen står på plats 🙂
Nu när vi ändå ska vara hemma ungefär varenda minut hela advent, jul, nyår och trettonhelg kan vi passa på att suga ut precis allt. Nästa år kanske ser helt annorlunda ut, då kanske vi inte tar fram en enda grej.
Sista hela veckan i november ser matsedel ut så här:
Måndag: Halloumirösti (Grön 39, Blå 39, Lila 25 för hela röstin)
Adventsbonus: Saffransmuffins (Grön 14, Blå 6, Lila 6 för hela satsen)
En massa bra matlådemat den här veckan! Särskilt fisken (om man pressar potatisen funkar den att frysa), kycklingen, pajen och lövbiffsgratängen passar i matlådan – så gör mycket och fyll frysen!
Strategin för första advent är att äta en lite snålare middag, så det får plats glögg och saffransmuffins också i dagens SP/kalori-budget. Men det gör man såklart som man vill, allt beror på vilken plan man har; att stå still, går ner eller om det är ok att gå upp lite under advent.
Fram till jul kommer ni att få ett nytt saffransrecept varje vecka 🙂
8 månader i corontän. Vi har träffat barnen väldigt sporadiskt, och våra föräldrar enstaka gånger. I övrigt NOLL socialt umgänge. Tråkigt kan man tycka och det är det också, men om man tänker efter så har vi det ändå rätt bra.
Vi har ett hus och tak över huvudet. Martin jobbar som vanligt, även om det är hemifrån, och har samma inkomst som tidigare. Jag tjänar så lite att det bara räknas som glasspengar, men tillsammans har vi ändå tillräckligt för att fylla kylen och ha el, värme och ljus i huset och vi kan köpa de mediciner vi behöver. De basala behoven är uppfyllda.
Även om det känns isolerat och tråkigt, så har vi det ändå bra. Till skillnad från många andra. Det är många i vårt land som inte har ett fast boende. Som inte heller har mat för dagen. I vårt land som har ett av världens bästa skyddssystem. Och går vi utanför våra landsgränser så ser det ännu värre ut.
Vi hälsar på i Nema, januari 2019
Jag har nästan daglig kontakt med familjen i Gambia. Där är det katastrof. Pandemin innebär att turisterna uteblir och då uteblir också arbetstillfällena. Ingen inkomst innebär svält och sjukdom. Just vår familj har en liten odlingslott med kassava och kan äta ett mål mat om dagen, precis som de brukar – men så ensidig kost innebär bristsjukdomar av olika slag. Dålig kost ger även andra sjukdomar fritt utrymme att härja i kroppen, man drar lätt på sej både malaria och mask i magen.
Smile berättar att han haft ont i magen en längre tid, att läget i byn är katastrofalt och att folk börjar ge upp. Han frågar mej mycket om corona och vaccin, för att lära sej mer – han litar inte på att de uppgifter som sprids i Gambia är korrekta. ”När kommer ett vaccin?”, ”När får vi hit turister igen?”, ”Är det sant att miljontals har dött?”. Jag svarar så gott jag kan, men har ju inga goda nyheter att komma med… mer än att ett vaccin är på gång och att turisterna kanske kan komma tillbaka nästa höst. I bästa fall.
Familjen har tak över huvudet, som är lagat och helt numera tack vare vår hjälp. De har mat i magen, tack var sin odling. De överlever. Men det finns inga pengar för sjukvård eller annat viktigt. Så igår förde vi över nya pengar. Mycket pengar, ungefär tre månadslöner där.
Smile med några av barnen i byn
Vi har tidigare enkelt swishat till vår svenska vän, men hon har ingen valuta hemma längre och vågar inte åka till banken i nuläget. Så nu får vi lära oss att fixa det på egen hand och det var inte så lätt. Vi testade på alla möjliga sätt och när vi trodde att vi lyckats kunde vi berättade för Smile sent igår kväll att det nog fanns pengar att hämta. Han blev han så otroligt tacksam.
Och strax efter lunch idag hade han tagit sej till den lilla huvudstaden Banjul och hämtat dem. Så otroligt bra att det funkade! I detta nu är han på en rejäl shoppingrunda. Han ska köpa 20 kg ris, 20 liter olja och 10 kg lök, äntligen kan familjen äta en ordentligt måltid och även dela med sej till andra som behöver det. För så gör man där, helt naturligt. Först ser man till sin familj, sen i turordning den som har störst behov. När det finns tillgång fördelas detta rättvist mellan familjerna.
Smile har som sagt haft problem med magen ett tag, så jag har sagt att han måste lägga undan en summa för läkarbesök och eventuella mediciner. Kanske blir magen bättre nu när han får äta ordentligt och annat än bara kassava. Jag hoppas det.
Vår gambiska familj har det ändå rätt bra, de har både en egen odling och oss. Många har inget. Det kan jag tänka på när jag hör folk gnälla över helt oväsentliga saker. Saker som iofs inte är oväsentliga i deras liv, men ändå… allt är relativt.
Här är man aldrig ensam
Vi har det bra, så är det! Å vi försöker att dela med oss av det vi har så att även andra ska ha det lite bättre. Alla kan göra något litet och något litet kan vara till väldigt stor hjälp. Hjälpen kan också se olika ut. Just nu har iaf jag en bra känsla i magen och det känns bra i hjärtat. Vi har mättat många munnar för en bra tid framöver. Å när det behövs skickar vi över mer pengar, nu vet vi ju hur man gör 🙂
Det är detta våra loppispengar går till och vi har massor med loppisgrejer kvar! Jag önskar bara att vi kunde åka till Gambia och hjälpa till på plats och verkligen se hur alla mår. Det känns så otroligt avlägset och jag längtar. Så fort det går, så drar jag!
Ett stort tack till alla som hjälper oss att hjälpa. Ni vet vilka ni är och är guld värda!!!
Det kom upp ett minne på Facebook. Den här dagen, både förra- och förrförra året, var vi med på julbordspremiären på Birkacruises. Julens, och en av årets höjdpunkter faktiskt, tänk om vi vetat att det var sista gången.
Kärlek börjar med bråk brukar det heta och så var det verkligen när det gäller Birka och mej. Allt började med att jag var på en kryssning för bloggare, 2014 tror jag. Själva kryssningen var kul, men det var så många brister i personalens agerande att jag bara var tvungen att meddela detta till cheferna högre upp. Jag var inte nådig i min kritik och tänkte att jag nog blir portad från att åka med båten mer.
Men som alltid när jag lämnar kritik så gör jag det konstruktivt och med förslag på enkla lösningar. Så även den gången. Detta ledde till att jag senare blev kontaktad av rederiet och erbjuden att åka med igen för att se deras förändringar ombord. ALLT var annorlunda och bättre. Personalen var så otroligt proffsig och så trevlig. Vi åkte många gånger per år, testade nya koncept, skaldjursfrossa och en massa annat. Under åren blev vi vänner med många ombord och såg fram emot varje resa.
När den nya idén VINTERSMAK lanserades fick vi och några till vara först att se den fantastiska dekorationen och testa maten. Jag fick göra en sk ”take-over” av Birkas instagram under några olika tillfällen och även tävla ut kryssningar. Den julpyntade båten var något alldeles särskilt och något av det mysigaste jag upplevt. Att få förmånen att som första gäst öppna dörrarna och samtidigt filma och visa i sociala medier var så häftigt. Just det där ögonblicket när dubbeldörren öppnades och alla ljusen och glittret slog emot en var helt magiskt!
Å nu är allt detta historia. I somras togs båten ur trafik och all personal sas upp. Det var bara en av alla sorger under 2020. När minnet kom upp idag kände jag just sorg. Främst för våra vänner som förlorat sina jobb och sorg för att vi aldrig kommer att vara med om något liknande Vintersmak igen. Det var så speciellt. Även om någon tar över allt pynt och försöker kopiera konceptet, så blir det ändå aldrig samma sak.
Detta får bli en sista hyllning till Birka och alla som jobbade ombord och i hamn. Det som började lite ”shaky” utvecklades till en annorlunda kärlekshistoria och vi kommer att träffas igen, men på annan mark.
Varje gång ViktVäktarna ens andas om att det ska komma något nytt går medlemmarna bananaz. ”Allt för att tjäna pengar” brukar det heta. Men det handlar ju om forskning och nya rön och som gammal Viktväktare vill iaf jag att man hänger med i utvecklingen och att hälsan kommer först.
Å så blev det verkligen den här gången! Med Mitt WW+ har man tagit ett rejält helhetsgrepp när det gäller just hälsan. Visst handlar det fortfarande om vikt och siffror på vågen, men också om hur vi mår i övrigt och vad man kan göra för att må som bäst – allt det där som jag tjatat om så länge 🙂
Nu kan man lättare ha koll på sin sömn, kosten och fysisk aktivitet genom att allt är samlat på samma ställe i vv-appen. Från början får man svara på några frågor, svaren analyseras och kommer upp i staplar som visar vad man behöver jobba lite mer med. För mej är det sömnen, men det visste jag ju redan.
Jag är ju i mål med vikten och då blir det knepigt att svara på frågorna, jag har ju lixom redan fått ordning på kosten och behöver inga tips för att gå ner i vikt. Men en fiffig grej oavsett om man ska gå ner eller stå still är att man kan skriva in vilka livsmedel man har hemma och sedan få tips på maträtter som passar just mina ingredienser. Sånt gillar jag!!!
Undan för undan har appen även fyllts på med träningsprogram i olika svårighetsnivå och längd – så det finns något för alla. Detta är superviktigt för mej! Särskilt nu när så många jobbar hemma. Jag är en av de första att skriva under på att man kan gå ner i vikt enbart med rätt kost, men ALLA behöver lite fysisk aktivitet i sitt liv – för hälsans skull. Särskilt vi som är lite äldre och muskelmassan börjar försvinna.
Fortfarande handlar det alltså om SmartPoints. Alla livsmedel har ett sk SP-värde och man har sina dagliga SP-budget och Veckobonus att äta för. Men nu handlar det alltså även om hälsan i stort och att se hela bilden av ett hälsosamt liv. För att det ska hålla i längden, som i mitt fall – resten av livet. Å jag vet ju att VV fungerar! Jag har gjort hela resan och håller min vikt än idag, drygt 16 år efter målgång.
Jag är så glad att Viktväktarna uppdaterat till Mitt WW+, för nu har man verkligen sett till alla bitar som hör till hälsan och gjort den till prio 1. Får man bara ordning på sömnen, kosten och rör lite på sej så kommer lixom viktminskningen oftast på köpet.
Det handlar inte främst om siffrorna på vågen, utan hur jag mår i längden. Att må så bra som möjligt, så länge som möjligt. Å det kommer jag fortsätta att tjata om 🙂
Jag är rätt förskonad från nättroll och elaka kommentarer, men får en del. Det är oftast mer meningslösa kommentarer än elaka, även om de också förekommer. De som är värst är män i 50-60-årsåldern, men jag bryr mej inte jättemycket.
Jag har ett fåtal följare som nästan alltid skriver meningslösa kommentarer på inlägg som gäller träning och kost. Om jag lägger upp en bild på tex instagram där jag tränar och skriver att vi alla mår bra av minsta lilla fysiska aktivitet, så kommer direkt en kommentar ”Jag har aldrig tränat i hela mitt liv och mår utmärkt”. Jaha… har man inte tränat någon gång i hela sitt liv så har man inget att jämföra med och vet inte hur man skulle ha mått… men det skriver jag inte, det får bara passera.
Lägger jag upp en bild på en vegetarisk rätt kommer direkt en kommentar: ”Kaninmat” eller ”en riktig man äter kött”. Skit på dej gnällspik, har jag lust att skriva men det gör jag inte. Det får också bara passera. Alltid män i medelåldern… Dessutom nästan alltid samma.
Min grej har blivit att peppa andra när det gäller hälsa och träning, att försöka må så bra som möjligt. Jag skriver aldrig något elakt och nästan aldrig något negativt, mer än när jag har en dålig dag med mycket värk. Då är det mycket för att visa att jag är precis som vem som helst och också har dåliga dagar. De flesta tar också emot min pepp och blir peppade, precis som jag önskar. Såna kommentarer får jag massor av, härliga människor som testar mitt träningsprogram eller har börjat med promenader. Och de skriver gärna till mej och berättar hur bra de mår. Sånt gör mej alldeles lycklig!
Som sk influencer med många stora plattformar får man såklart räkna med lite skit. Eller? Ska man verkligen behöva det? De som skriver hos mej är ibland dessutom folk som jag faktiskt känner och har umgåtts med. Okända kan man bara blockera och sedan strunta i. En person som man känner och som kanske känner och umgås med ens familj är det knepigare med. Blockerar jag personen så kanske skitsnacket i omgivningen börjar gå… om mej! Jag vill inte vara ett diskussionsämne och låter det alltså vara.
Men visst är det väl konstigt att vissa tycker det är ok att skriva meningslösa kommentarer och ibland även elaka och hotfulla kommentarer. För såna får jag ju också, det får nog alla sk influencers. Men som sagt: jag struntar i det, låter det bara passera… och ibland raderar jag kommentaren. Det är nämligen min rättighet på mina plattformar, jag gör precis som jag vill 🙂
Ni som också bloggar eller är aktiva på instagram, får ni också en massa skit? Hur hanterar ni det?
Jag lärde känna Anders i tonåren och vi blev snabbt väldigt goda vänner trots att han var några år äldre. Jag älskade musik och han var sångare i mina vänners band. Vi kom från förorten, han från coola söder.
Vi var så totalt olika och ändå var vi som hand i handske. Vi var inget par, bara kompisar och så förblev det. Under åren träffade vi partners, gifte oss och jag skaffade barn. Han var på mitt bröllop och på barnens dop och sen bara försvann han! Han dunstade från jordens yta och jag saknade honom något enormt.
Jag sökte på internet och efter några år skaffade han äntligen en profil på facebook som jag såg vid en av alla sökningar och vi kunde till slut återförenas. Han hade träffat en tjej på någon av alla dejtingsidor som finns och blivit kär som klockarkatt. Så kär så att han efter en tid lämnade allt, lämnade sitt hemland och flyttade till sin kärlek I FINLAND!!!
Anders är, eller var, värsta söderkisen, vakt i dörren på alla de häftiga innekrogarna med de ”coola” människorna. Vad jag vet kunde han inte ett ord finska och vad jag förstått så är det väldigt svårt att lära sej just det språket. Men hans nätkärlek var värd allt, så han tog sitt pick och pack och flyttade. Den solälskande stockholmaren flyttade inte bara till Finland, utan till Österbotten, nästan högst upp där det är svinkalla vintrar och bara någon timmas dagsljus när det är som mörkast. Väääldigt långt från mej i Tumba.
Detta är många år sedan nu, idag är de gifta och har barn och han pratar finska!!! Hela otroligt! Det är väldigt konstigt att höra honom prata en helt obegripligt språk, så långt från hans tidigare liv. Vi återsågs efter ca 20 år och vi hade precis samma ”energier” som förr. Det var så otroligt härligt att ses igen och bara fortsätta som inget hänt.
Att träffa någon på internet är ju inte särskilt ovanligt längre. När jag träffade min fd särbo från Skåne på en chatt 1999 var det desto ovanligare och något man knappt vågade prata om. Då fanns inga datingsajter tror jag, men mängder med chattar och forum för olika intressen. Numera finns det hur många som helst att välja bland och just nu i corona-tider är väl det enda sättet att träffa någon när man måste hålla avstånd.
Att Anders träffade sitt livs kärlek är jag förstås väldigt glad för, att han därmed flyttade till Finland är jag väl inte lika lycklig över… men men, vi kan höras, och hörs också, när vi vill och hur ofta vi vill på internet. En himla bra grej 🙂
Hur orkar jag hålla mej hälsosam vecka efter vecka? Det orkar jag inte alltid, men nästan. Knepet är att inte ha några förbud och att planera. Jag får äta pizza, hamburgare, godis och chips – men bara ibland. Om jag planerar min vardag på ett bra sätt, kan jag göra som jag vill lite då och då.
Med planering menar jag att ha koll på maten, den är viktigast om man vill gå ner i vikt eller hålla vikten. Vi har alltid matlådor i frysen, så att vår vardag ska fungera enkelt. Men jag planerar även in fysisk aktivitet, våra dagliga promenader skrivs inte in i almanackan – men min styrketräning skrivs däremot in. Måndag, onsdag och fredag ska den bara bli av! Det finns inte många acceptabla ursäkter för att inte lyckas träna 15 minuter, eller hur?
Å får jag bara mitt godis lite då och då, så står jag ut. Utan problem faktiskt. Det liv som jag tog tag i för 20 år sedan har jag förändrat totalt och idag har jag en hållbar livsstil både vad det gäller mat och träning. Jag är inte fanatisk, jag är bara hälsosam. För mej funkar det 🙂
Lördag: Kyckling med vitkålsgratäng (Grön 14, Blå 13, Lila 13 för hela)
Söndag: Fläskfilé i ugn (Grön 4, Blå 4, Lila 4 plus potatismos)
Fläskfilén var en av de första rätter jag gjorde när jag flyttade hemifrån och är en av mina favoriter. Pizzarullarna är sådär superenkla och göttiga som man vill att det ska vara ibland och vitkålsgratängen är en läsarfavorit. Jag älskar taco och har många sätt att äta den på, HÄR kan ni se olika förslag.
Många pratar om att man måste unna sej, jag gillar inte just det uttrycket utan säger hellre att göra aktiva val. Jag väljer ett hälsosamt och ett friskt liv, så långt det går iaf. I det ingår att äta det man tycker om och samtidigt mår bra av. Så jag äter allt, har inga förbud – men har koll.
Väderomslag, kyla, mörker och fibromyalgi är ingen bra kombination. I alla fall inte för mej. Hela min kropp säger ifrån och av alla olika symptom så är tröttheten värst.
Den här hösten har varit ganska bra när det gäller väder och temperatur. Att ha 8-9 plus grader i november är ju inte särskilt vanligt, men jag är väldigt glad för det. Därför har jag mått bättre än jag brukar göra så här långt, men nu känner jag hur kroppen börjar märka av årstiden och mörkret. Jag är såååå trött!
De vanligaste kännetecknen för fibro brukar vara värk som vandrar runt i kroppen, hjärndimma och trötthet. För mej är det just tröttheten som är jobbigast, men även hjärndimman som innebär att jag inte hittar ord och ibland helt enkelt inte orkar tänka. Å så börjar det bli nu. Tröttheten är total! Den här hösten har som sagt varit ok, det är först nu den senaste veckan som den blivit ett problem.
Ju tröttare jag blir desto sämre fungerar skallen. Nu när jag skriver har jag röda streck under nästan vartenda ord, felstavningar som fixas innan texten publiceras. Ögonen svider av trötthet och inte ens med glasögon ser jag skarpt. I nuläget vet jag inte om jag behöver ny styrka på glasögonen eller om det helt enkelt är fibron som stökar.
Sedan i tisdags sitter jag med min ljusterapilampa och jobbar. De står framför mej och bombarderar mej med starkt ljus några timmar per dag. Idag sa Martin åt mej att jag måste börja sova middag igen, det brukar vara det enda som hjälper och han kan se skillnad när jag tar min tupplur på eftermiddagen. Han brukar ha rätt, så idag är det tupplur som gäller igen.
Värk kan man vänja sej vid, trötthet är bara irriterande. Det är inte normalt att vara trött dygnet runt, att börja gäspa kl 19, trots att man sover mellan 22.30 och 7.30. Så nu börjar ”operations höst vs fibro”! Nu måste jag prioritera sömn med kvalité och hoppas att det fungerar lika bra som det brukar göra. Så from idag schemaläggs en tupplur varje eftermiddag, tills dagarna blir ljusare igen.
Vanliga år skulle jag haft en resa till solen att se fram emot, som brukar pigga upp rejält, men så blir det inte i år. Jäkla skitcorona!
Sedan jag fick min diagnos fibromyalgi har det varit en självklarhet att ta vaccin för säsongsinfluensa varje år. Jag blir inte sjuk särskilt ofta, men när jag blir det så blir jag väldigt sjuk. Att därför hålla bort en sjukdom så mycket man kan känns därför rätt självklart.
Enkelt kan man säga att influensa är en infektion som man får av virus som sprids när någon nyser eller hostar. Vanligtvis får man ofta hög feber, huvudvärk, muskelvärk, halsont och hosta. Influensavirus kommer till Sverige varje år och är vanligast under vinterhalvåret. Än har man inte konstaterat några fall i år i Sverige, men utomlands har det kört igång.
Jag har astma som jag inte besväras av särskilt mycket vanligtvis, mer än att jag hostar så jag kräks när det är kallt eller springer för snabbt. Men blir jag sjuk och får hosta så kan jag hosta i månader innan det går över. En vanlig person kanske hostar några veckor, jag kan hålla på 3-4 månader. Att bli sjuk i en helt vanligt förkylning är alltså rätt jobbigt och något jag undviker så mycket jag bara kan. Överhuvudtaget så blir jag sjuk längre än andra, en magsjuka som är över på ett dygn för andra får jag brottas med en vecka eller två.
Så jag gör vad jag kan för att inte smittas och igår tog jag därför den årliga influensasprutan. Eftersom både Martin och jag tillhör riskgrupp får vi den gratis och lite före många andra. I år är det många landsting som erbjuder sprutan gratis till alla, för att inte influensan och pandemin ska krocka i sjukvården.
Det är alltid lika roligt när vi kommer till vårdcentralen för vår spruta. Vi drar ner medelåldern rejält och blir alltid kritiskt synade från topp till tå av sköterskan som tar emot oss. ”Ni ser inte riktigt ut som 65+”, får vi alltid höra och sen får vi rabbla upp våra diagnoser som ”bevisar” att vi har rätt att vara där.
Just i år var det ännu mer speciellt eftersom det bara fick vara ett visst antal väntande i väntrummet. Man hade fixat en särskild ingång, det gillar jag! Har hört att vissa kör med drive-in – så smart ju! Väl där inne fick vi kryssa oss förbi de som redan satt där, som alltså var betydligt äldre än oss. Eftersom man i år måste boka tid för vaccinet så blev väntetiden kort, då vi dessutom tillhör samma familj får vi gå in tillsammans.
Så nu är vi sprutade och klara för i år och hoppas slippa säsongsinfluensan. Det finns aldrig några 100%-iga garantier, men hyfsat stora ändå. Förhoppningen nu är att vi får komma tillbaka om ett par månader och ta sprutan mot covid-19, och äntligen få våra liv tillbaka. Ja, vi tänker ta den och står först i kön!
