Har ni sett mej i Må Bra?

Har ni sett mej i Må Bra?

Ni som hänger med mej här på bloggen och på instagram @marlenerinda kommer kanske ihåg att jag var med om en fotografering i min trädgård i somras. Den här var extra kul eftersom den gick så smidigt och fotografen var så otroligt proffsig.

Nu finns bilderna publicerade i månadens nummer av Må Bra. Det handlar om mina ögon och hur man opererar hängande ögonlock, vad det kan leda till om man inte opererar osv. Artikeln blev faktiskt helt ok och nu har fler tidningar frågat om de får publicera den.

Jag tycker det är viktig att belysa och berätta om åkommor som kan bli riktigt knepiga i längden och ställa till problem i vardagen och visa att de kan vara ganska enkla att rätta till. Så jag berättar gärna!

Många tror säkert att alla som syns i tidningen ber om det själva, men så är det oftast inte alls, jag brukar bli tillfrågad via telefon eller mail. Det kan vara en journalist som har läst min blogg eller sett något på instagram som de vill spinna vidare på. Oftast är det hälsomagasin, men det kan även vara en kvällstidning eller en radiokanal.

Någon gång per år brukar det vara en större tidning och däremellan lite små grejer i lokaltidningen, tv eller radio. I sommar har jag varit med i P4 Kalmar en hel del i olika frågor. Det där med radio är kul, roligare än tv – det skulle jag kunna tänka mej att göra mer av 🙂

Men den här gången är det alltså Må Bra, så löp och köp!

Mälarpromenaden – en himla härlig promenad!

Mälarpromenaden – en himla härlig promenad!

Sommaren har mest gått ut på att utforska olika naturstigar och motionsspår i vårt närområde. Eftersom vi inte hunnit med alla än, så fortsätter vi under hösten.

Efter Naturstigen runt Aspen, Stendalspromenaden och Äventyrsstigen på Lida blev det äntligen dax för Mälarpromenaden som vi hört så mycket gott om. Oj, så fint det var – den hamnade direkt på vår topplista!

Mälarpromenaden är, precis som det låter, en vandringsled längs Mälaren. Den knappt fem kilometer långa stigen sträcker sig från Norsborgs Herrgård i väster till Slagsta färjeläge i öster, fast vi gick tvärtom. En del av promenaden delar sträcka med Botkyrkas kulturspår.

Vi parkerade bilen vid Slagsta Färjeläger där man får stå gratis ett helt dygn. Iaf just nu, man bygger något där – kanske en parkering som verkligen skulle behövas och då blir det säkert någon form av begränsning. Men minst 3 timmar borde man ändå få stå där när bygget är klart och det räcker för även en långsam vandrare.

Mälarpromenaden är ”lättpromenerad” och alldeles ljuvlig. Lummigt, lugnt, man både ser och hör vattnet och även om vi möter ganska många andra som promenerar och cyklar, så stör det inte alls. Här finns även möjlighet att tälta och äta sin picknick, hela tiden nära vattnet.

Vi passerar Slagstabadet och snart även Slagsta Marina. Vi tittar på alla båtar som speglar sej i vattnet och tar mängder med bilder. Här behövs inga filter, alla bilder blir bra! Tyvärr är restaurangen stängd för säsongen, men detta är verkligen det perfekta stället för en fika längst vägen. Efter marinan går man i skogen en stund och det är så mysigt!

Mälarpromenden går till 99% längst vattnet, början är förbi färjelägret och sedan en kort bit där man passerar industriområdet. Sen är det bara att gå! Stigen är bred och fin, med perfekt underlag både för fötter, cykel och barnvagn. Det finns bänkar längst vägen och mängder med små platser att bara njuta av. Hela vägen finns tecken av bäver, tyvärr såg vi ingen men vi hade en svanfamilj som följde oss en bra bit när vi gick tillbaka.

Vår promenad började alltså vid Slagsta Färjeläger och ungefär 5 km senare är man vid Norsborgs Herrgård och tillhörande Engelska Parken. Det första man ser är ett litet sk rundtempel från 1812 som kallas Eleonoras paraply. Det ser ut som ett mausoleum ungefär eller större lusthus. Jättefint, men man kan inte gå in i det. Går man igenom parken kommer man till platsen där herrgården låg, den brann tyvärr ner i april 2019. Nu finns bara sidobyggnaderna och en stenhög kvar.

En liten grusväg leder ner till vattnet och en brygga, där det står en massa män som fiskar när vi är där. Går man upp i parken igen kan man besöka Prydnadstornet, som man heller inte kan gå in i – men utsikten därifrån är fin även nere från backen. Parken pryds av ek, poppel, lärk, cypress, lind, bok och kastanj. Tanken med engelska parker var att de skulle vara naturliga och romantiska med många olika träd och slingrande gångar. Den här parken är dock lite speciell, här finns det nämligen även gravar för husdjur som funnits på gården. Lite creepy kanske, men tanken är fin.

När vi utforskat parken och tagit en miljon bilder vänder vi tillbaka. Hela promenaden tar oss ungefär 3 timmar, då går vi rätt långsamt och stannar otaliga gånger för att fota.

Ganska snabbt insåg vi att den här promenaden skulle hamna på vår topplista. Både för att den ligger vackert, är tillgänglig för de allra flesta och alldeles lagom lång. Den är perfekt för återhämtning, fotografering och motion. Vi gick där när vår sorg var som värst och den vackra miljön gav verkligen lindring, som naturen gör om man bara orkar ge sej ut.

Bor man i närheten så ska man absolut ta sej hit! En vacker promenad utan strapatser, vill man däremot ha en utmaning är det Lidas Äventyrsstig man ska gå. Mälarpromenaden är bara total njutning!

Ni får gärna hänga med på våra promenader på instagram @marlenerinda snart blir det pilgrimsleden mellan Botkyrka Kyrka och Salems Kyrka – den ska vara något alldeles särskilt!

Nu är han hemma igen

Nu är han hemma igen

Idag har det gått två veckor sedan vi tog avsked av vår älskade Pälsboll. De två värsta veckorna i mitt liv. Eller nästan tre om vi ska vara ärliga och det ska vi. Tiden från dagen han blev dålig fram till idag har varit nästintill outhärdliga. Men på nåt konstigt vis överlever man ändå…

För ganska exakt tre veckor sedan blev vår hund Baileys dålig. Han började kräkas på nätterna, sedan även på dagarna, blev uttorkad, slö och tappade livsgnistan. Veterinären sa att han var färdig med sitt liv, men gav oss helgen för avsked. Det värsta jag någonsin gjort var att ta beslutet och be veterinären om en tid för det slutgiltiga avskedet. Det var det absolut jobbigaste av allt.

Under helgen fick alla som ville ta avsked på sitt sätt och ta den tid man behövde med honom. På måndagen 31/8 kl 15.15, på sommarens sista dag, var det dax för oss att ta honom i vårt knä och låta honom känna vår värme och kärlek med han lugnt somnade in. Han älskade sommaren lika mycket som vi gör, så att han lämnade oss på årets sista sommardag blev nästan lite symboliskt. Att det gått två veckor sedan dess är ofattbart. Att vi överhuvudtaget överlevt och lyckats få något gjort är helt obegripligt. Jag har gråtit tills ansiktet gjort ont och tills jag knappt kunnat andas.

Det är otroligt jobbigt att ha sorg. Hela kroppen har värkt av trötthet och energin har varit helt borta, ändå är det svårt att sova. Det enda som hållit oss borta från att bli galna har varit att hålla oss sysselsatta. Så vi har gått och gått och gått… Det enda som nu återstått av det praktiska runt honom har varit att få hem hans urna med aska och jag har varit nästan säker på att det skulle bli idag. Mycket riktigt. I förmiddags fick vi beskedet att vi kunde hämta hem honom, vilket vi gjorde nästan på klockslaget två veckor efter vårt avsked.

Så idag fick han äntligen komma hem. Nu har han en plats där ljuset nästan alltid lyser för honom och där vi är mestadels. Jag har honom precis brevid mej när jag sitter och jobbar. Han låg alltid vid mina fötter, nu sitter han på hyllan brevid istället. Det är så tungt och saknaden är så stor. Han fattas mej så det gör ont!

Men nu är han hemma igen, det har gått två veckor och nu hoppas jag att det värsta ska vara över. Att sorgen ska bli mindre vass och att vi ska kunna börja fungera så smått igen. Att återigen göra det onormala normalt, för andra gången i år. 2020 är ett jäkla skitår!

Matsedel v 38

Matsedel v 38

Nu börjar det bli höst på riktigt, årstiden som många älskar men som jag avskyr. Nu gäller det verkligen att jag följer mina rutiner så att jag inte stänger in mej och bara ligger på soffan. För det är det jag helst skulle vilja göra när tempen går under 20+.

Så nu får pannbenet jobba. Promenaderna ska tas, träningen ska göras – finns inga undantag förutom sjukdom. Å riktigt dåligt väder, för då går jag bara inte ut! Men nu är det ju så att jag ofta blir sjuk eller får värk vid väderomslag, så ibland har jag faktiskt giltigt förfall.

När kylan kommer och vädret slår om får jag nämligen fruktansvärt ont i kroppen och fryser inifrån. Det är svårt att beskriva, men det enda som då hjälper är att ligga fullt påklädd under ett tjockt täcke med värmedynan påslagen på max. Några av er med fibromyalgi vet hur det kan vara…

Men äta bör man, så här är veckans matsedel:

Måndag: Falska köttbullar (Grön 20, Blå 10, Lila 3 för alla köttbullar)

Tisdag: Lax med broccolipuré (Grön 2, Blå 2, Lila 2 för all puré, plus lax)

Onsdag: Gratinerad kassler med vitlöksröra (Grön 13, Blå 11, Lila 11 för allt, plus potatis)

Torsdag: Kyckling och broccoli i grönpepparsås (Grön 4, Blå 3, Lila 3, plus pasta)

Fredag: Snabblagade curryräkor (Grön 6, Blå 4, Lila 4 för allt, plus pasta)

Lördag: Fläskfilégryta med granatäpple (Grön 6, Blå 6, Lila 6, plus ris)

Söndag: Pad Thai (Grön 8, Blå 7, Lila 7)

Lättlagat och gott kan man väl säga är veckans tema. De falska köttbullarna och Broccolipurén måste ni testa. Kasslern och fläskfilegrytan passar även till fest. Curryräkorna är kanon och vem gillar inte Pad Thai? Hoppas något ska locka er att våga prova, berätta gärna vad ni tycker 🙂

Skulle ni lägga upp någon av våra rätter på instagram så får ni väldigt gärna tagga @marlenerinda så jag ser vad ni gör. Det är så roligt att se era uppläggningar.

Ha en fin vecka!

16 goda rätter med zucchini

16 goda rätter med zucchini

Många frågar efter recept med zucchini (eller squash) som är en prisvärd grönsak stora delar av året. Zucchini påminner om gurka, men har en fastare konsistens och passar därför bättre i matlagning.

Zucchinin är rik på kalium och karoten, har lågt energivärde och är riktig smalmat. Vi tycker att den passar perfekt att fylla ut rätter med och göra dem mer ”matiga”, men även att äta som de är, gärna grillade med smulad fetaost eller som pasta. Mums!

Här är våra bästa recept med zucchini, fler kommer – håll koll HÄR.

Tillbehör:

Falsk potatissallad (Grön 7, Blå 5, Lila 5 för hela satsen)

Grönsaksgratäng (Grön 16, Blå 8, Lila 8 för hela)

Zucchinigratäng (Grön 11, Blå 5, Lila 5 för hela)

Auberginegratäng (Grön 4, Blå 4, Lila 4 för hela)

Grillad zucchini med smulad fetaost (2 sp för osten, marinaden räknar man om man vill)

Hela rätter:

Zucchinipasta med tomatsås (Grön 1, Blå 1, Lila 1)

Gratinerad Zucchini med tacoröra (Grön 7, Blå 5, Lila 5 för två halvor)

Frittata med pasta och zucchini (Grön 11, Blå 8, Lila 8)

Kyckling med zucchinirullar (Grön 4, Blå 3, Lila 3, plus ris)

Kasslertorn med ris (Grön 30, Blå 30, Lila 30 för hela formen, plus ris)

Lätt grönsakspaj (Grön 33, Blå 23, Lila 23 för hela)

Bolognese med en tvist (Grön 12, Blå 4, Lila 4 föra hela grytan, plus pasta)

Filégryta med ananas (Grön fr 2, Blå fr 2, Lila fr 2 plus ris)

Stora räkor med grönsaker i ugn (Grön 2, Blå 1, Lila 1 per portion!)

Pasta med zucchini och fetaost (Grön 3, Blå 3, Lila 3, plus pasta)

Pastagratäng med kyckling (Grön 40, Blå 35, Lila 35 för hela)

Min absoluta favorit är den falska potatissalladen, som blir ännu godare om den får stå över natten. Zucchinipastan med tomatsås är vår akuträtt som går supersnabbt att göra och alltid är lika god. Grönsakspajen, kasslertornen och filégrytan är andra favoriter – men allt här är faktiskt gott 🙂

Hoppas ni vågar testa något. Det kommer ny recept hur vårt kök hela tiden, närmaste tiden ska vi testat att baka med zucchini. Så får vi se hur det blir. Häng med på instagram @marlenerinda

Den konstiga sommaren 2020

Den konstiga sommaren 2020

Inte för att vi brukar åka iväg särskilt mycket på sommaren i vanliga fall heller, men den här sommaren blev det nästan ingenting. Inget planerades, men en hel del blev gjort – iaf hemma.

Om man räknar sommaren som juni, juli och augusti så kan man nog enkelt summera vår sommar med två ord: Promenader & Renovering. Vi har gått och gått och gått och byggt och byggt och byggt. När det stod klart att man bara fick åka två timmar bort kollade vi upp alla naturstigar i närheten och började utforska dem. De var riktigt kul faktiskt. Ni som hänger med oss på instagram @marlenerinda har sett massor med bilder på våra äventyr 🙂

Vi började med Naturstigen runt sjön Aspen, men där fuskade vi lite… för det gjorde vi faktiskt redan i maj. Sen fortsatte vi med Stendalspromenaden, några olika varv på Harbro och Äventyrsstigen på Lida. Av de här gillade vi Naturstigen runt Aspen och Äventyrsstigen bäst. Nu har vi precis klarat av Mälarpromenaden och har Pilgrimsleden kvar, det får bli ett höstprojekt. Vi kollade också in alla slott och herrgårdar som Botkyrka har att bjuda på. En massa fint skulle det visa sej.

Sen fick man helt plötsligt lov att resa obegränsat i Sverige, då passade vi på att åka iväg och fira vår bröllopsdag. Vi brukar fira den på vatten, men den här gången blev det istället brevid vatten. Det bidde en liten tur till Söderköping, en dag att utforska den underbart mysiga staden och sedan en övernattning på vackra Husby Säteri. Ett härligt dygn med bästa sällskapet, vacker miljö och otroligt god mat!

Det var den enda utflykt som blev den här sommaren. Den mesta tiden gick nämligen åt till att renovera. Det har vi hållit på med sedan i april, men under sommaren gick vi in i det totalt. Då gjorde vi färdigt förrådet, fixade utrymmet under trappen inne och började med garaget. Vi storstädade även trädgården, halverade en ca tio meter lång och skithög häck och tog bort två sjuka syrener. Renoveringen avslutades med loppis i garaget, sommarens sista helg. Men ska sanningen fram, så är vi inte helt färdiga i garaget än…

I slutet av sommaren och när vi rensade garaget hittade vi våra cyklar och fixade till dem. En varm sensommarkväll tog vi vår första gemensamma cykeltur på flera år. Så himla härligt och något vi kommer göra oftare nu när vi inte längre har någon hund. Hund ja… sommarens sista dag tog vår älskade pälsboll sitt sista andetag. En konstig sommar avslutade på absolut värsta sätt.

Juni bestod alltså mest av promenader och lite renovering. Juli bestod av promenader, massor med renovering och en spännande utflykt med övernattning. Augusti bestod av renovering, en premiärtur på cykel och vårt livs största sorg. En väldigt konstig sommar…

Jag har aldrig varit så ledsen förut

Jag har aldrig varit så ledsen förut

Det har gått en vecka sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll. En vecka av oändlig sorg och saknad. Jag har aldrig varit så ledsen förut i hela mitt liv och trodde inte jag kunde bli så ledsen faktiskt.

Veckan har utmärkts av särskilt ett ord: TRÅKIGT! Allt är så tråkigt! Att vakna är tråkigt, att äta är tråkigt, att sitta i soffan är tråkigt, att gå promenader är tråkigt, att lägga sej är tråkigt. Det saknas hela tiden en liten brun hund.

För bara någon vecka sedan kröp den lilla bruna pälsbollen upp hos mej direkt när han hörde att jag började vakna, han la sej brevid mej i soffan så fort jag satte mej där, han var förstås med på promenaderna och somnade nästan alltid mellan oss på kvällen. Han var med överallt, tom på toaletten. När jag satt och jobbade låg han på en skinnfäll vid mina fötter, en fot vilade alltid på honom. Nu är det tomt där.

Sorg gör ont. Det känns som hjärtat går sönder. I vissa stunder får jag svårt att andas, tryck över bröstet och nästan panik över att detta faktiskt är på riktigt och händer just nu. Det är ingen mardröm som jag kommer att vakna upp ur, utan ett tillstånd som jag måste lära med att leva mej. Ett helt nytt liv.

Trots att jag säger att det inte blir någon ny hund, så verkar alla veta bättre än jag själv om vad mitt framtida liv ska innehålla. Jag säger det igen; Det blir ingen ny hund! Å detta är förklaringen: Vårt liv kommer att ändra inriktning, där får en hund inte plats. Vi kommer att resa mer och längre bort, vi har ingen naturlig hundvakt och tycker inte att det är schysst att lämna på pensionat. Vi vill inte bo i Sverige och kommer nog inte stanna i Europa ens, karantän i flera månader är inget vi skulle utsätta vår älskling för. Skaffar man en hund är det för att vara tillsammans med den, vi kommer inte att ha ett sånt liv. Så nu kan ni sluta veta bättre än oss, tack!

Jag har älskat livet som hundägare, jag älskar hundar. Baileys kom in i vårt liv som välkommet sällskap till mej, som lite läromästare till barnen och som vår gemensamma bebis att bara älska och bli älskade av. Han betydde allt för oss! När jag träffade Martin började folk tjata om kärleksbarn, även i den frågan tyckte man sej veta bättre än oss… men vi hade ju Baileys – han blev vårt kärleksbarn. Hårig som pappa och envis som mamma 🙂

Även om livet som hundägare är slut så hoppas jag att livet med hundar finns kvar. Vi hoppas få äran att ställa upp som hundvakt när någon av våra bekanta behöver hjälp och vi har tid. Vi har redan förvarnat grannarna om att vi kommer att kidnappa deras 2-årige pälsboll då och då och fått klartecken för det.

Så livet går trots allt vidare, även om den här veckan varit vidrig. Vi är enormt trötta, dränerade på energi. Det är jobbigt att vara ledsen. Jag har gråtit på gränsen till uttorkning. Gråten har gjort ont i halsen och jag har varit så spänd att både rygg, nacke och huvud tagit stryk. Jag har ont överallt, tom i ansiktet. Vi har tagit två promenader nästan varje dag, men helt utan glädje – vi har bara gjort det för att vi ska. Jag har ifrågasatt solen som skiner och fåglarna som kvittrar, hur kan de vara så fräcka – när jag har sorg!

Vi har hållit oss så sysselsatta vi kan, det har varit vårt sätt att bearbeta sorgen. Man tänker inte så mycket när man röjer en trädgård totalt eller möblerar om. Tiden har på något sätt passerat och igår hade det alltså gått en vecka. Vi kände direkt att vi inte kunde vara hemma, så vi tog en promenad på ett nytt ställe. Å bröt ihop. Jag tittade på klockan 15.13 – Nu fick han första sprutan… 15.32 – nu fanns han inte längre… Jag minns känslan av hur hans kropp blev lättare. Han låg i mitt knä, men på något sätt var det bara pälsen som var kvar – Han var någon annan stans.

Nu ska jag leva resten av mitt liv utan min älskade pälsboll. Det kommer att gå, men allt är så mycket tråkigare nu. Jag försöker glädjas över de tusentals bilder vi har tagit av honom. Det finns mängder med bilder på instagram @marlenerinda också. Så alla kan se hur fin han var.

Vi tittar och gråter, tittar och saknar. Faaaan va ont det gör!!!

Matsedel v 37 – grytor och gratänger

Matsedel v 37 – grytor och gratänger

Hösten är här och den började på sämsta tänkbara vis för oss. Vår älskade lilla hund blev sjuk förra veckan och vi var tvungna att ta avsked av honom i måndags. Detta har varit mitt livs värsta vecka någonsin, saknaden gör oerhört ont.

Men konstigt nog fortsätter ändå livet utanför vår lilla sorgebubbla. Å vi försöker också att fortsätta leva vidare så gott vi kan, men det är så svårt. Trots allt har man ju ändå alltid ett val oavsett vad det gäller, så vi väljer att försöka fortsätta som vanligt trots att det är svårt. Vi tar våra två dagliga promenader, äter vår vanliga mat, tränar osv… same same but very different lixom. Det är inte lätt, men det går.

Alternativet är att tröstäta, gråta i soffan och sluta leva. Det är ingen alternativ för oss, det är inte någon väg vi väljer. Livet är inte alltid enkelt, vägen är inte alltid spikrak – men man behöver ju inte göra saken ännu värre. Jag har brutit ihop både på promenader och på löpbandet, då har det fått vara så. Sorg tar tid och måste ut.

Nu väntar jag på att sorgen ska gå över i saknad och fina minnen. Det får ta den tid det tar. Men hösten och vädret gör det lite svårare, jag avskyr ju den här årstiden. Ni som är med mej på instagram @marlenerinda vet hur vi har det.

Äta ska man oavsett, här är veckans matsedel:

Måndag: Zucchinipasta med tomatsås (Grön 1, Blå 1, Lila 1)

Tisdag: Laxgryta med räkor (Grön 9, Blå 3, Lila 3 plus ris)

Onsdag: Ostgratinerad kyckling (Grön 13, Blå 6, Lila 6 för allt plus ris)

Torsdag: Enkel pasta- och kasslergratäng (Blå 10, Grön 10, Lila 10)

Fredag: Limeräkor (Grön 4, Blå 3, Lila 3, plus pasta)

Lördag: Fläskfilégryta med champinjoner (Grön 6, Blå 6, Lila 6 plus ris)

Söndag: Tacogratäng med bacon (Grön 7, Blå 6, Lila 6 plus ris)

Zucchinipasta passar inte i matlådan, men kör man med pasta istället så blir det perfekt och då funkar alla veckans rätter i matlådan.

Många av mina favoriträtter finns med den här veckan, bla zucchinipastan, laxgrytan, kycklingen och tacogratängen. Missa inte dem!

Ha en fin vecka och var rädda om er och varandra.

Funderar på resa…

Funderar på resa…

Just nu känns allt väldigt tråkigt! Hösten är här, hunden finns inte längre, vädret är skit och jag mår dåligt i kroppen. Jag vill bara bort!

Men de går ju inte. Den här coronaskiten gör att vi inte ens kan utnyttja vår nyfunna frihet till en längre resa! Nu när vi inte behöver kalla in hundvakt och planera, utan kan åka i väg spontant och hur länge vi vill. Då kan vi inte det!

Eller kan… några länder har öppnat för turister och folk åker – men jag är i riskgrupp och väntar bara på det där jäkla vaccinet. Och även om man får resa, så måste man ju inte och jag har väldigt svårt att se mej själv trängas med okända människor på ett trångt flyg. Så jag väntar, men är väldigt frustrerad. Inte för att jag längtar till något, utan för att jag vill bort!

Så vi funderar en hel del. Om ett vaccin kommer i januari, kanske jag har fått det i februari och kan åka någonstans i mars. Då är frågan: Ska man ta en superbillig sistaminuten med vilken destination som helst bra där är sol? Billigt innebär ju att man kan ta flera resor. Eller ska man ta en destination längre bort, som brukar vara dyrare men som nu kanske kommer att vara betydligt billigare?

Ta tex Egypten, de har inte öppnat än – men när de öppnar kommer det förmodligen inte att kosta mer än kanske 5000 för ett par veckor för flyg och boende. Minst sagt billigt!

Eller Maldiverna, som öppnar undan för undan nu, där är det 20 000 i rabatt på vissa ställen. Det läget kommer nog inte tillbaka och kanske borde utnyttjas. Då kanske vi kan få till vår drömresa till Samoa och Hawaii till ett betydligt bättre pris än vi planerat för.

Ju mer jag tänker desto rörigare blir det. Det enda jag vet är att jag vill bort och att jag i mars behöver sol, värme och sand mellan tårna. Så hur sjutton ska jag tänka? Hur tänker ni?

Tårarna slutar inte rinna

Tårarna slutar inte rinna

Detta är det svåraste blogginlägget jag någonsin skrivit. Men eftersom det är min terapi att skriva, så känner jag att jag måste få ur mej allt hur ont det än gör. Min äskade pälsboll finns inte mer. Så var det sagt och nu bryter jag ihop igen för hundrade gången.

1 april 2007 hämtade jag vår lilla Baileys som skulle förgylla vårt liv på ett sätt som vi nog hade hoppats, men aldrig ens kunnat drömma om. Vår älskade pälsboll har hjälpt oss genom så många kriser och sorger och hade han inte funnits där hade vi nog blivit galna allihop. Så många tårar han har fått i sin päls och så mycket tröst och trygghet som han gett oss under den här 13,5 åren. Den som aldrig haft en hund kan inte förstå hur mycket en sån där pälsbollen faktiskt betyder.

Å nu finns han inte mer. Jag kan inte ta inte det. Att aldrig mer få borra ner näsan i hans päls, skeda den mjuka lilla kroppen på kvällarna, få alla hans pussar och den uppfordrande blicken när han kommer med bollen och vill leka. Aldrig mer. Det går inte att förstå. Det går inte att ta in. Nu rinner tårarna igen.

Allt började egentligen i vintras. Han hade svårt att klara vintern, trots att den var hyfsat mild och när vi dessutom lämnade honom (hos mina föräldrar som han älskar) och åkte på semester fick han nån slags depression och mådde riktigt dåligt. Jag kände under våren att det nog bara var fråga om månader och tackade faktiskt corona lite som gav oss möjlighet att vara hemma med honom på heltid. Han piggade på sej, promenaderna blev längre och han mådde bra större delen av sommaren. Så bra som man kan förväntas göra som 13-årig hundfarbror. Han fick bestämma både längd och takt på promenaderna och trivdes med att ha oss i närheten precis hela tiden. Han hade väldens bästa sommar tror jag.

Han kräktes lite då och då, men det har han gjort hela sitt liv. Hans mage har krånglat sedan han var liten, det var lixom inget nytt. Men kräkningarna kom tätare, förra veckan varje natt och natten till torsdag slutade de inte. Han hade så jobbigt att jag förstod att detta var slutet och bröt ihop totalt. Vi fick en koll hos veterinären på eftermiddagen som bekräftade det vi kände, han orkade inte mycket mer. Hon sa att han var redo att släppa taget, men inte vi och därför gav hon oss helgen.

Vi är så tacksamma för det! Han mådde lite bättre, vi lyxade med mat som han tycker om och han fick äta det godis som han älskar och då orkade han gå några långsamma promenader. Barnen och våra föräldrar var här flera gånger och alla kunde ta avsked på sitt sätt och i sin takt. Vi hade fått en tid och räknade ner tiden vi hade tillsammans. Det var vedervärdigt!

Sista gången vi… var tanken precis hela tiden under sista dygnet. Sedan var det helt plötsligt inte dygn kvar, utan timmar och de sista gick väldigt fort. Vi tog vara på precis varenda minut. Klappade, kramade, grät. Jag spelade in videos när jag klappade och kände verkligen in varenda hårstrå i hans päls för att minnas känslan i fingrarna. Snurrade hans öron tills jag trodde att han skulle bli tokig på mej, men han lät mej hållas.

Så slog det mej att han som alltid slickat mina tårar inte gjorde det längre. Han som alltid tröstat mej kunde inte längre ge sin tröst. Då insåg jag att min älskling förändrats, det var inte han längre. Detta var bara ett skal av honom. Han ville inte vara med mer och visade det tydligt och då kunde även jag acceptera att han inte orkade längre. Jag var inte redo, men så redo man kan bli att ta avsked av någon man älskar. Detta är det svåraste jag gjort och det värsta jag varit med om. Jag har inte varit så här ledsen sedan jag fick missfall för 28 år sedan.

Det har varit så svårt. Först att där på torsdagmorgonen se hans panik och få bekräftat det vi nästan redan visste av veterinären. Där började min egen panik. Att sedan få tid för avskedet, jag bröt ihop totalt. Det var så jobbigt. Att se tiden, det var lixom slutgiltigt rent bokstavligt. Och det var vi som avgjorde hans öde. Vi bestämde över hans liv. Men beslutet var helt rätt, det var vi säkra på – trots att det gjorde förtvivlat ont. Han skulle inte behöva lida längre än nödvändigt, han gav oss helgen, det är vi tacksamma för.

På söndageftermiddagen började den riktiga paniken komma. Nu hette det ”imorgon”… ångesten var total. Jag kunde knappt andas, hjärtat gjorde ont och det kändes som jag skulle gå sönder. Det gör det fortfarande. Det känns som jag aldrig kommer att bli hel igen. Så var det helt plötsligt måndag och det vara bara timmar kvar. Det handlade inte längre om på måndag eller imorrn, det var idag… om några timmar… sen skulle vi vara ensamma. För alltid.

Direkt när vi fick tiden började vi rensa ur. Jag ville inte ha några synliga minnen kvar när vi kom hem från veterinären. Det kanske låter kallt och konstigt, men sån är jag. Det blev en slags förberedande bearbetning att plocka undan, bryta ihop och söka tröst hos Baileys medan jag gjorde det. På måndagmorgon fanns bara hans säng, trappen upp till vår säng och matskålarna kvar. Allt plockades ihop innan vi åkte iväg.

Klockan 15 var det dax. Då blev det ett totalbryt för oss både. Med hunden i vårt knä grät vi så vi knappt fick luft och tårarna sprutade. Han var alldeles blöt innan vi lugnat oss tillräckligt för att kunna åka iväg. Å väl inne i rummet hos veterinären hände förstås samma sak men hundra gånger värre. 15.32 var det över. Han var borta. Han låg i mitt knä och somnade in lugnt och stilla. Det var vedervärdigt! När han tog sitt sista andetag började regnet vräka ner. Även himlen grät.

En stund senare kom vi hem till ett tomt och tyst hus. Vi tände ett ljus, meddelade barnen och våra familjer att allt var över. Sen satt vi i soffan och grät hysteriskt. Ingen pälsboll tröstade oss, ingen pälsboll klättrade över mej för att ta bästa platsen i soffan, ingen pälsboll snarkade högt och ingen pälsboll tiggde läkerol av mej. Det fanns ingen pälsboll längre.

Vi sa redan i våras att vi måste förbereda oss på ett liv utan hund och började ta en och annan promenad och cykeltur på egen hand redan då. Så när vi hade paus i gråtande tog vi vår första promenad som ”icke-längre-hundägare”. Det gick bra, ingen av oss fick panik just då. Det fick jag däremot imorse, när vi gick förbi hans favoritplats där han alltid ville stanna och äta gräs. Men vi försöker att skapa en vardag direkt, jag har tränat – det gick skitdåligt. Vi har gått våra promenader, med stor sorg och saknad. Vi har lyckats sova en natt, om än oroligt. Men vi har gjort det.

Nu har det gått ett dygn och tårarna fortsätter att rinna. Finns det hur många som helst? Ska de aldrig ta slut? Tack och lov så bryter vi oftast inte ihop samtidigt, utan kan trösta varandra. Men illamåendet sitter i halsen, det går knappt att äta, jag är rätt uttorkad av allt gråtande och att jag inte klarar att dricka särskilt mycket. Jag är helt slut både av nattvaket senaste veckan, oron och sorgen. Men jag vet ju rent intelligentsmässigt att det kommer att gå över. Inte saknaden, men smärtan och sorgen kommer att minska vartefter. Redan nu frossar vi i bilder och söker tröst i minnen.

Vår älskade pälsboll blev alltså 13,5 år. Han kom till oss när killarna precis klivit in i tonåren och inte ens Martin fanns i vårt liv. Han var precis ett år när Martin flyttade in hos oss och blev vårt kärleksbarn. Vi brukade säga att han var hårig som sin pappa och envis som sin mamma. Han var ju trots allt en terrier… Jag har varit med om många tunga sorger, men denna är utan tvekan den värsta. Jag vet hur jag reagerar. För Martin är detta första gången, han hade ingen aning om hur han skulle fungera och reagera i en sån här situation. Det vet vi nu.

Sorg är olika och måste få hanteras olika beroende på vem man är. Vi är otroligt tacksamma för att vi har varandra. Hade jag varit ensam vet jag inte hur jag hade klarat av det. Förmodligen väldigt dåligt. Men nu stöttar vi varandra så gott vi kan och respekterar att vi fungerar olika. Och vi kommer låta det ta tid. Jag ältar och får älta. Martin låter mej. Båda reagerar på småsaker, som tex en bajspåse i fickan som får oss båda att bryta ihop. Det får vara så.

Vi kommer aldrig mer att ha en egen hund. Den som känner mej vet att när jag säger aldrig, så menar jag det. Man blir trots allt väldigt bunden och nu vill vi ha friheten att göra vad vi vill. Att resa utan att fråga om hundvakt först, att vara kvar på mingel mer än fyra timmar, att spontant kunna åka iväg över helgen. Men vi är gärna hundvakt åt andras pälsbollar, för gosa hund är aldrig fel. Att gräva ner fingrarna i en päls och snurra öra är ändå bland det bästa som finns, även om det aldrig kan bli lika bra som med Baileys.

Vi kommer såklart aldrig att glömma vår älskade pälsboll och allt han gav oss. Han var den finaste av fina, den knäppaste av knäppa och den gosigaste av gosiga. Den bästa av alla. För oss. Han passade perfekt in i vår familj. Som vi saknar honom, han fattas oss!

Å nu börjar tårarna rinna igen. Kan de inte bara ta slut! Hjärtat gör så ont.