I måndags var det tydligen Blue Monday, dagen då vi svenskar har det som sämst ställt ekonomiskt. Vi brukar inte ha det så, men i år stämde detta även för oss av en mängd olika anledningar.
Lendify är Sveriges största marknadsplats för lån. De vill skapa förutsättningar både för de som investerar sina pengar och söker avkastning och för de som lånar och vill ha bra villkor. De tar bort onödiga mellanhänder och erbjuder en modern, kundvänlig och digital plattform för att effektivisera lånemarknaden.
Man kan både investera sina pengar hos Lendify och låna pengar. Istället för att sätta in pengarna på ett bankkonto med 0% i ränta, kan man alltså investera sina egna pengar, kort eller långsiktigt, och tjäna en slant. Lendify erbjuder självklart även privatlån, och man kan samla sina smålån till ett enda. För att ha bättre koll på sin ekonomi.
Lendify har även ett belöningsprogram där man samlar poäng varje månad. Poängen kan man sedan kan använda till att betala av sitt lån med. Något som jag tror att de är rätt ensamma om är att ha ekonomiskola. Genom digitala kurser får man lära sig allt man behöver veta för att ha full kontroll över ekonomin och i slutet av månaden ha mer pengar över i plånboken. Smart!
Har ni tröttnat eller vill ni veta mer om Gambia? Ni som åker första gången har en massa tips HÄR. Jag får frågor om vad man absolut inte får missa när man är där. Här är några av mina bästa tips!
När man ska tipsa om saker att göra i ett land som många känner väl och älskar får man tänka till lite. Ni måste tänka på att detta är MINA tips, andra har förstås andra tips och sina favoriter. Mina tips grundar sej på att jag tycker att man ska lära känna platsen eller landet man besöker, för att förstå varför saker är som de är.
När det gäller Gambia så måste man komma ihåg att det är ett väldigt litet land som ligger i ett annat ganska litet land och att det är väldigt fattigt. Med det sagt vill jag först och främst tipsa om att besöka byn Juffure. Byn där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Han var bara en ung pojke när detta hände i mitten av 1700-talet, men byn finns kvar och bevarar hans minne. Här finns bla ett litet museum och modellen av ett skepp där man illustrerar hur slavarna låg under färden till Amerika och övriga världen.
Man tar sej enklast till byn med båt och då kan man även besöka ön dit slavarna togs innan de skeppades vidare. När jag bodde i Gambia hette ön Fort St James, nu heter den tydligen Kunta Kinte Island. Här finns resterna av ett fort kvar och delar av kanoner. Detta SKA ses tycker jag – det är viktig del av Gambia historia som inte får glömmas bort.
Jag vet att Ving har med detta i sitt utflyktsprogram, men man kan förstås åka med andra arrangörer också. Men åker man med barn eller är extra intresserad av historia så rekommenderar jag Ving, då guiderna brukar vara bra pålästa och kan berätta mycket om både byn, Kunta Kinte, Slavhandeln och ön.
Mitt andra tips är att åka till den fantastiska huvudstaden Banjul. Det är kaotiskt, ett myller av folk och härlig atmosfär. Här finns det mesta som går att köpa och alla vill att man ska handla hos ju dem. Enklast är att åka hit med taxi och be chauffören följa med runt. På så sätt slipper man de mest ihärdiga försäljarna och kan få hjälp att pruta. Något de flesta missar är att gå igenom staden och ut på stranden som vetter mot Gambiafloden. Härifrån ser ni hamnen, bostäder och en del av floden och flodlivet. Chauffören kommer kanske titta lite konstigt på er när ni säger att ni vill gå dit, men strunta i det och insistera. Här är det verkliga stadslivet som inte syns och som i många fall kan vara väldigt intressant och ge ytterligare en sida av landet.
Mitt stående tips är förstås att lämna hotellet! Oavsett om ni väljer att gå ut på stranden eller gatan för er promenad, så gör det med öppet sinne och kamera! Folk kommer att hälsa på er och en del kommer att följa er en bit på vägen och prata lite. Så är det! Det är bara att acceptera. Vill man gå ifred så säger man bara vänligt men bestämt att man är på promenad och vill göra det på egen hand. De flesta accepterar detta direkt.
Min favoritpromenad är på stranden, förstås, höll jag på att säga. Stranden är huuuuur lång som helst och långgrund. Vid ebb kan man hitta vackra snäckor i alla former och i alla färger. Gillar man att promenera och leta snäckor har man kommit helt rätt. Vi brukar bara gå och gå, inte bestämma något. Man stannar till och tar något att dricka på någon strandbar och går man för långt går man bara upp till vägen och tar en taxi tillbaka. Var gärna på stranden när solen börjar gå ner. Det blir magiska solnedgångsbilder som inte behöver redigeras alls. Så glöm inte kameran! Gillar man motljusbilder har man kommit helt rätt!
Ett sista måste är att hälsa på hemma hos någon. Gärna på landsbygden, men det är ju lite knepigt att ta sej ut i landet på egen hand. De flesta är väldigt stolta över sina hem och tar gärna emot besök. Fråga någon på hotellet eller taxichauffören. Köp med en säck ris och en fotboll som tack för gästfriheten.
Självklart finns det mycket mer att se och göra. Frågar ni i turistområdet kommer de flesta att säga att ni måste besöka George, som är en krokodil som har olika ålder beroende på vem man frågar. Det finns en krokodilpool i Bakau som de flesta åker till, en kul grej. Det finns även en ap-park där aporna äter direkt ur handen och är ett kul ställe för både barn och vuxna. Ett besöka på Brikamas Hantverksmarknad och Serrekundas kaotiska marknad är också kul. Åker man lite söderut finns Snakefarm och Paradisebeach, ormarna är intressanta och värda ett besök – men jag tycker inte att den stranden är bättre än någon annan.
Det viktigaste är att prata med folk, följa med i den dagliga lunken, känna av atmosfären. Vad man gör spelar mindre roll… Det mesta faller lixom på plats när man kommer dit. Det behövs ingen planering, det löser sej… men Juffure och Banjul tycker jag att man ska besöka, det är mina hetaste tips. Just det! En sak till! Ta gärna en dag på Gambiafloden för fiske eller bara avkoppling, det är så härligt!
Vill ni se bilder finns det massor på min instagram @marlenerinda Ni som varit i Gambia har säkert en mängd andra tips. Eller håller ni med mej?
Vi är många som hoppat på #tenyearschallenge och lagt upp jämförelsebilder på både instagram och facebook. När jag först såg det tänkte jag inte så mycket på det och jag tänkte inte lägga upp några bilder själv. Men så började fundera och det är ju faktiskt en hel del som hänt sedan 2009…
Tittar man på bilden här till höger så är det kanske inte så mycket skillnad. Vikten är ungefär densamma, håret är lite längre… men en stor skillnad finns där om ni tittar lite; E-kupan är numera en C-kupa. För mej är det en jättestor skillnad, men inte så mycket utseendemässigt som funktionsmässigt. Men jag vill berätta mer om skillnaderna som ni inte ser…
Jag vill inte bara ta er med till 2009, utan till 2000. I augusti 2000 fick jag nog av mej själv, då skrev jag in mej på Viktväktarna. Jag levde på limpmackor, vägde för mycket, var trött och energilös och ville få ett sunt förhållande till mat. Jag vägde in mej på 66,4 och var nog mest glad att det inte var värre än så till mina 156 cm. På ett halvår ungefär gick jag ner till 55,8 och skulle bara ta de där sista 8 hektona. Det blev inte så, istället gick jag upp till 58 och kunde inte gå ner mer. Efter tre år gav jag upp, då hade jag stått på mina 58-59 stadigt och höjde min målvikt till 60. Livet och kroppen tillät inte en lägre vikt och jag orkade inte kämpa mer. 2004 blev jag alltså guldmedlem på en betydligt högre vikt än jag tänkt mej, men jag mådde bra och såg helt ok ut. Det fick helt enkelt vara så.
Jag höll min vikt, men fick kämpa varenda dag för att inte gå upp i vikt. Jag började må dåligt i kroppen, var trött, hade värk och en massa annat. Jag kände mej konstig, men när jag sökte hjälp på vårdcentralen sa man bara att alla är lite trötta ibland. Så jag lät det vara. Jag hade haft ont i benet i omgångar, 2009 ökade smärtan och man kollade tom om det var en propp – men det var det inte. Jag började öka i vikt och 2010 var jag uppe i 65, nära min högsta vikt innan Viktväktarna. I början av 2011 gick jag upp ännu mer, väldigt snabbt, så nu bytte jag vårdcentral i ren desperation och fick hjälp!
Det första mina nya läkare hittade var att värken i benet var en inflammation som spridit sej och nu fanns i hela kroppen. Vågen visade hela 69,1 när man hittade felet och jag fick starka mediciner som sakta men säkert tog bort inflammationen. Innan medicinen hade jag så ont att jag i vissa fall knappt kunde gå och kroppen var så påverkad att jag inte orkade något alls. Nu kunde jag börja promenera igen och hekto för hekto försvann, men inte i den takt de borde… nåt mer var fel, frågan vara bara vad?
Min underbara läkare gav inte upp, han skickade mej på sömnutredning och tog vartenda prova som fanns att ta. Å snart trillade diagnoserna på plats. Jag fick bla veta att jag har en form av sömnapne som inte är behandlingsbar som gör att jag inte tillgodogör mej sömnen ordentligt. Inte konstigt att jag var trött! Får man inte sova, så kan kroppen inte återhämta sej ordentligt och då är det svårt att gå ner i vikt. Jag blev rekommenderad att sova middag och nu började vågen röra sej lite mer, men fortfarande var det segt. Ett hekto i veckan är iofs ner, men inte en jätteroligt när man sköter sej exemplariskt.
Men så kom två diagnoser rätt tätt, först blev det Hypotyreos – men inte den vanliga förstås. Än en gång hade jag en annan variant än den man brukar ha, men det skulle ändå bli samma medicinering och efter två veckor med den nya medicinen kände jag skillnad. Det tog lång tid att ställa in medicinen och jag har inget större tålamod, men för varje höjning kändes livet mer och mer ”normalt”. Jag behövde inte ens sova middag varje dag.
På hösten 2013 hade jag äntligen nått min målvikt igen, jag pendlade mellan 58-59 och då fick jag nästa diagnos, den sista trodde jag, Fibromyalgi. Ungefär samma symptom som Hypotyreos, men med värk. Inte medicinerbart, men ytterligare en förklaring. Alla bitar var på plats, jag mådde bra (så bra jag visste att man kunde må). Jag fick remiss till bröstförminskning och blev godkänd i december 2013. Herregud så lycklig jag var, men nu gällde det att hålla vikten ända fram till operation annars kunde jag få den inställd.
I augusti 2014 var det äntligen dax! Jag var inte det minsta nervös, såg bara fram mot mitt nya, aktiva och rörliga liv. Operationen tog en hel förmiddag, jag var så lycklig när jag vaknade efteråt. Trots svullnad och förband så såg jag tydligt skillnaden! Jag hade inte ont en sekund under läkningen och kunde knappt vänta på att få börja testa mina nya kropp. I november skrev jag in mej på Curves, äntligen skulle jag börja träna på riktigt!
Jag vägde 60,5 efter en stillasittande höst, nu skulle jag träna för att bli smidig och få muskler i bla ryggen för att stärka bålen och få mindre värk. Nu har det gått drygt 4 år. Jag som aldrig satt foten på ett gym tidigare, och aldrig ens kunde drömma om att jag skulle göra det, tränar nu regelbundet 2-3 ggr i veckan. Jag räknas numera som vältränad (!), jag bad min läkare upprepa detta när han sa det första gången. Jag trodde jag hörde fel, det var något jag aldrig någonsin kunde tänka mej att någon skulle säga om min kropp. Jag väger just nu 61, vilket är ett par kilo för mycket – men jag har muskler. Det syns tom när jag spänner överarmen 🙂
Min målvikt är fortfarande 60, men nu när jag mår hyfsat bra så är målet att ligga på 58 igen. Den vikten nådde jag precis innan bröllopet 2016, men sen ökade jag lite igen. Man hittade nämligen några nya små diagnoser, eller brister kanske man ska säga. Jag fick helt plötsligt brist på folsyra och ett kort tag efter, även brist på B12. När man har brist på folsyra blir man jättekonstig! Jag kände inte alls igen mej själv och fick nästan panik. Efter ett par dagar med tillskott mådde jag mycket bättre. Det finns ingen som helst förklaring på mina brister, men nu får jag medicinera resten av livet även för detta,
2009 mådde jag rätt dåligt men visste inte varför. Jag hade hållit min vikt ganska länge men hade sakta börjat öka på vågen, utan förklaring. Till slut fick jag hjälp, men innan alla bitar var på plats skulle jag alltså bli väldigt sjuk och gå upp allt jag gått ner plus lite till. Det skulle ta några år av läkarbesök och utredningar innan alla bitar var på plats och målvikten var nådd igen. 2019 mår jag bra! I år är året då jag hoppas kunna komma ner till mina stadiga 58 igen och stanna där, men den här gången med muskler.
En viktresa är sällan spikrak utan oftast väldigt krokig, det visar väl min ganska tydligt. Man trillar och reser sej massor med gånger, men huvudsaken är att man inte ger upp. Varje gång man reser sej är man nämligen en vinnare! Jag försöker peppa både här och på min instagram @marlenerinda Häng med om ni vill 🙂
På 10 år kan det alltså hända en hel del, trots att bilderna inte visar särskilt mycket. Jag känner mej yngre och friskare än någonsin! Det ska bli intressant att jämföra om tio år igen. Målet är att bli den friskaste och starkaste pensionär jag bara kan bli!
Det är tre veckor sedan några av er började ert nya liv, det där livet som innebär att gå ner i vikt och börja träna. Går det bra? Enligt statistiken så sköter ni er fortfarande och det är hyfsat enkelt, ni har sett resultat och är taggade.
Men det kanske börjar bli lite tråkigt… det där godiset och vinet är tråkigt att vara utan. Salladen är inte lika god… det är inte roligt att träna varenda dag! Vikten rasar inte så snabbt som ni tänkt. Är det värt att leva så strikt? Är ni ute efter en kur eller något mer långsiktigt? Vill ni bara gå ner i vikt just nu eller ha en hälsosam vikt resten av livet?
För mej är lösningen att INTE gå ”all-in” utan att väva in viktminskningen i livet. Att leva så ”vanligt” som möjligt och göra så små förändringar som möjligt. Då rasar man iofs inte i vikt, men det blir hållbart! Som jag brukar säga ”Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där”. Sug på den lite…
Januaribonus: Semlor! 5 SP Flex per bulle plus grädde mm
För mej är planering viktigt, att veta vad vi ska äta och ha matlådor i frysen som bara är att plocka fram till lunch. Alla rätter den här veckan funkar att frysa och ha till matlådan. HÄR finns fler tips som funkar att fylla frysen med och HÄR finns snabblagade rätter när man är ute i sista minuten.
Mycket av det som hittills skrivits och visats om Gambia i media har inte varit varken rättvist eller ens sanningen. Jag har själv försökt att sälja in texter till olika tidningar men ingen har nappat. Därför blev jag extra glad när min journalistkollega och vän Jenny hörde av sej och ville intervjua mej om mina tips när det gäller det lilla Afrikanska landet. Självklart ställer jag upp på det!
Så i fredags hade vi ett långt samtal om hur Gambia är, mina ”måsten” och tips. Jag har inget emot att ställa upp som intervjuoffer, men när det handlar om något man verkligen älskar och vet att det finns många kritiker där ute – då blir det lite läskigt. Jag är med i flera facebook-grupper med andra Gambiaälskare och de är ju förstås extra intresserade av det som sägs. Skulle jag säga ”fel” skulle jag definitivt få höra det. Men jag bestämde mej för att tala direkt från hjärtat, det fick lixom bära eller brista. Å det blev sååå bra!
Jenny lyssnade verkligen och skrev texten med stor respekt och ödmjukhet. Jag fick läsa igenom och peta i den innan publicering, OM jag petade! Stackars Jenny. Jag fick även välja bilder från min egna väldigt stora bildbank och resultatet blev så bra! Ni kan läsa hela artikeln HÄR. När vi var färdiga var Jenny mer än sugen på att besöka landet hon precis skrivit om. Självklart erbjöd jag dem att följa med oss nästa gång vi ska åka.
Jag delade länken till artikeln i de olika Gambia-grupperna och väntade spänt in reaktionerna. ALLA var positiva! En kommentar som jag särskilt lägger på minnet är en av administratörerna som skrev att hon i princip aldrig delat något som tidigare skrivits om Gambia för att det alltid är vinklat, men detta delade hon med glädje. Många sa att det är första gången något skrivs som verkligen stämmer och även speglar deras bild av landet de älskar.
Jag är så glad att få sprida allt positivt som finns att säga om Gambia. Nu kommer det dröja några år innan vi återvänder, men självklart kommer vi tillbaka! Vi måste ju se hur allt går för Smile och Buba och deras familjer och Nathalie och Linda mfl. Det finns lixom inget alternativ – klart vi kommer tillbaka! Det är ju hemma 🙂
Ingen tryffel eller kaviar för Ulf Elfving och mej…
I onsdags var jag på en superhemlig avsmakning av menyn till Bocuse d´or Kock-VM. Själva avsmakningen var iofs inte hemlig, inte heller huvudråvaran och vissa av momenten – men rätterna är superhemliga.
Vi hade stränga order om att bara fota ansikten, inga detaljer och ingen mat. Vi var 14 matintresserade skribenter som lovade dyrt och heligt att följa detta, förstås. Så säger man att media inte går att lita på! Pyttsan!
Vi fick vara med under hela processen, det var som en väl koreograferad balett, typ… alla visste sina exakta platser, på exakta tider för att resultatet ska bli perfekt. Huvudrollsinnehavaren Sebastian Gibrand pekade med hela handen och ledde sitt team framåt med säker hand. Väldigt imponerande!
Å maten… vad ska man säga utan att avslöja något… otroligt gott och otroligt vackert! Vi fick dela tallrik på två, jag delade med Uffe Elfving. Mannen, myten och legenden. Så otroligt vänlig, proffsig och ödmjuk. Vi njöt av maten och hade en väldigt trevlig stund. Vi får som sagt inte avslöja så mycket, men vi får berätta att det är Nobeltema och kalv och att det inte innehåller vare sej tryffel eller kaviar – dessa ingredienser är bannlysta i år.
Finalen går av stapeln i slutet av januari. Självklart tar Sverige hem guld, de åker dit för att vinna! Med gamla klasskompisen Henke Norström och Tommy Myllymäki i spetsen så kan det ju bara gå bra! Håll tummarna!
Vi kom hem från Gambia i lördagsmorse vi 4-tiden. Runt lunch fick vi hem pälsbollen och Martin åkte och handlade, i övrigt låg vi som döa sillar i tv-soffan. På söndagen kom jag faktiskt iväg och tränade och måndagen gick åt till att tvätta och städa bort julen. Sen var ledigheten slut…
I tisdags stod jag på Älvsjömässan med kameran i högsta hugg; Formex öppnade! Formex är en inredningsmässa för fackfolk och media. Här trängs nya och gamla designers, inredningsföretag, inköpare och media. Allt ligger ett halvår i förväg, så nu i januari är det kommande påsk och sommar man visar upp. Jag är där för att få roliga och spännande uppslag att skriva om. Å det fick jag även i år!
Jag har några favoriter på Formex som jag tittar till varje gång. Jag brukar börja med att gå förbi Cult Design och kolla deras nyheter. Cult designar mycket av porslinet som jag ofta använder på mina matbilder. Ni har säkert sett den rosa temuggen, som jag bara älskar!
Sen fortsätter jag till Nadja Wedin som gör härliga mönster och de brickor som jag ofta servera min frukost på. Nu kommer hon även med muggar i sitt allra första mönster, de kommer jag att skriva om. Nadja och hennes sambo Lasse är så himla mysiga människor och såna vill jag gärna pusha lite extra för.
I normala fall hade jag sedan fortsatt till Caroline Svedbom, men hon var inte där! Så istället gled jag in i C-hallen och träffade mina lakritskompisar på Beriksson, Haupt, Lakrids och Lakritsfabriken. Många roliga nyheter och mycket gott. Jag kommer bla att skriva om samarbetet mellan Haupt och Mumin, en presentask med fyra nya lakritspraliner som finns i en mycket begränsad och numrerad upplaga.
I övrigt kollade jag även i Stelton, Ceannis, Eva Solo och Sagaform som alltid har fina grejer och ofta kul samarbeten. Så det blir nog någon liten text där med.
Vardagen började alltså med en rivstart. Nu är det bara att börja skriva 🙂
Jag är väl medveten om att ämnet är känsligt, de flesta vill inte prata om död eller skilsmässa. Men döden kommer vi inte ifrån hur mycket vi än vill och skilsmässor händer oavsett hur mycket vi än försöker att undvika det. För att ha sitt på det torra så måste man ha en plan, man måste ha koll!
När min bästa kompis dog, skrev jag mitt första testamente. Jag var 30 år och fick återigen svart på vitt att vi inte är odödliga. Min kompis vägrade att prata om döden och hade alltså inte heller skrivit något om hur hon ville ha sin begravning eller vad hon hade för tankar om livet för sin dotter. Jag visste på ett ungefär vad hon tyckte, men eftersom det inte fanns något nerskrivet och jag inte hade någon talan – så blev det mesta kring begravningen på ett helt annat sätt än jag trodde att hon hade önskat. Det lärde mej att man måste vara tydlig med sin önskan och skriva ner allt. För att underlätta för sina anhöriga.
Jag själv är sk särkullsbarn och vet att mina föräldrar skrivit ett detaljerat testamente för att underlätta för oss och även för varandra. Man har ju oftast inte sån ”tur ” att man lämnar jordelivet samtidigt med den man älskar. Då vill man ju underlätta och skapa trygghet för den som är kvar. Jag har förstås skrivit så tydligt jag kunnat för mina barn, det viktigaste för mej har varit att det står att arvet skall vara deras enskilda egendom. Det innebär att hur många exfruar de än skaffar sej, så får inget ex något av det som jag lämnar efter mej till mina barn.
Men så finns det ju skilsmässor också, sorgligt nog. Är man sambo kan man ju skriva samboavtal, men det går inte att skriva så det gäller allt det juridiska. Det är rent krasst bättre att vara gift när man ska dela på sej… Vi skrev äktenskapsförord när vi gifte oss. Det är ju faktiskt mitt hus och väljer Martin att knalla iväg med en 20-åring ska han ju inte få något av huset med sej. Äktenskapsförordet innebär iofs att han inte får något om jag dör heller… planen är dock att vi ska hinna sälja huset innan jag dör och göra av med alla pengar.
Det är viktigt att planer, men det kan vara himla svårt. Lagen är snårig och orden är krångliga. Men det finns hjälp! Nu har Thorlund Juristbyrå skapat onlinetjänsten Juridiska Dokument. De har alla möjliga dokument som uppdateras i takt med att lagstiftningen förändras. Man beställer och laddar ner det man behöver och sen medföljer detaljerade instruktioner om hur man fyller i allt så det ska bli helt rätt. Här får man även veta om och var dokumentet ska registreras. Äktenskapsförord är en sån grej som måste registreras för att vara giltig.
Ja, det kan vara obehagligt att fundera på både skilsmässa och död – men det är så viktigt att alla papper är rätt! Att veta hur ens närmaste ställer sej till donation, om det ska vara en jordbegravning eller kremering, vem som ska ha faster Sofias tavla eller morbror Orvars sommarhus. Det blir ofta missämja vid bouppteckningar, det har jag sett själv på nära håll och oftast helt i onödan! Så skriv och underlätta för alla!!!
Vi är hemma i Sverige igen och försöker smälta vår resa. Vi har gjort många väldigt glada och underlättat vardagen rejält för några stycken. Men det vi gjort för dem, betyder minst lika mycket för oss. Det är helt fantastiskt att få förmånen att kunna hjälpa som vi gör och eftersom många frågar hur man gör, ska jag försöka ge några tips.
Vi samlar på oss grejer mellan våra resor. Det kan vara små leksaker (utan batterier), kläder, hygienartiklar, textilier och en massa annat. Vi tigger gamla telefoner av våra bekanta och kollar med företag om det är något särskilt vi behöver, som den här gången när vi behövde resväskor. Sen ber vi våra vänner att bidra med pengar så att vi kan köpa mat på plats. Vi räknade fram att bil och mat kostar oss ca 2000 kr, sen ger vi även vår pojke Smile lite kontanter också. Detta blir förstås övervikt och det försöker vi också få sponsring med, oftast lyckas det.
Först och främst är det vår pojke Smile, hans familj och han by Nema som vi hjälper. Men vår chaufför Buba har också en stor plats i vårt hjärta. Buba försörjer 11 barn, vara tre är hans egna. De andra åtta är barn som förlorat sina föräldrar och som är släkt med honom. Han behöver alltså en hel del support med allt möjligt, men har en annan svensk familj som bla betalar alla skolavgifter för barnen. Den här gången fick Buba och hans fru varsin telefon av oss, hans höll på att falla sönder och var ingen smartphone. Hans fru hade ingen telefon alls. Nu kan han skaffa facebook och jag ska hjälpa honom med en företagssida, så han kan få mer jobb. En fungerande telefon är ett livsviktigt hjälpmedel för de flesta här. Jag tror att Buba sa att han var lyckligast i världen minst tre gånger när han fick telefonerna.
Sen händer det att man träffar folk på vägen som man känner lite extra för. Så var det när vi besökte det nya hotellet Tamala. När vi kom till Tamala fick vi hjälp av Amadou som visade oss runt och berättade om hotellet. Han berättade också lite om sej själv, bla att han varit arbetslös i två år innan han fick jobbet som han nu hade haft i två veckor. Han hade lämnat sin familj i en by rätt långt bort och visste inte när han skulle få träffa dem igen. Han berättade om sina två små barn som han saknade. Han var så otroligt fin och vänlig och vi kunde inte sluta tänka på honom, så vi samlade ihop en påse med grejer och gick tillbaka någon dag senare. Han blev jätteglad bara av att se oss igen och kunde inte tro sina ögon när vi gav honom påsen. Där fanns leksaker, kläder, tandborstar och lite annat smått och gott. Precis som Buba så blev Amadou så glad att han nästan inte kunde prata.
Det vi åker med till byn kräver lite planering och att samla ihop telefoner kräver också lite jobb. Men att plocka ihop en påse med grejer och ge till människor som Amadou kräver inte mycket alls, men betyder otroligt mycket. Och människor som Amadou finns överallt! Någon som man fastnar lite extra för och vilja göra något för. Det är så enkelt. Man behöver ju inte ge allt man har till en enda person, man kan dela upp det lite och sprida ut det man har och göra flera glada. Det är ju inte så att Smile misstycker för att Buba får grejer eller blir avundsjuk för att Amadou får en del av kakan. Det funkar inte så här.
När vi kommer med grejer till byn får Smiles mamma bestämma över allt vi har med oss. Hon delar sedan med sej till grannar och familjer som har det ännu sämre. Allt vi bidrar med kommer till nytta hos någon, oftast den som har det allra sämst – vilket Smiles mamma har bäst koll på. På så sätt får alla det de behöver, ingen missämja eller avundsjuka förekommer. Detta gör också att hela byn tycker att det är rena rama julafton när vi kommer dit. Alla vet att vi besöker Smiles familj men att även andra får nytta av grejerna. Man delar med sej för att man bryr sej om varandra. Tänk om det var så i Sverige…
Det är alltså väldigt enkelt att hjälpa i Gambia. Man behöver inte åka ut på landsbygden som vi gör. Det räcker faktiskt med att prata med någon på stranden, på hotellet, på gatan eller med sin taxichaufför. Alla har det svårt på sitt sätt. Å har man inget med sej som man tänkt ut innan, så kan man alltid köpa en säck ris (kostar 1200 dalasi = ca 250 kr) eller ge bort sina kläder, skor eller hygienprodukter innan man åker hem. Självklart kan man även handla grejer i Gambia och ge bort, tex bollar, skolgrejer eller tandborstar. Vi undviker att ge bort godis och sötsaker, även om det tjatas om detta. Deras tandhygien är dålig som den är och de behöver näring, inte godis.
Vad man än gör så är det välkommet. Det första vi bidrog med var myggnät för 6 år sedan. Sedan de fick näten så har ingen dött i malaria, innan var det någon per år. Näten kostar ca 80 kr, för mindre än 250 kronor har vi alltså räddat liv. Det är en rätt cool känsla som känns väldigt bra i magen.
Vill ni åka till byn kan vi hjälpa till med det, men det är en rätt jobbig dag. Vill ni besöka Buba så tar han gärna emot er, säg bara till så får ni hans telefonnummer. I Buba har ni även en pålitlig chaufför med en bra bil som tar er precis vart ni vill.
Åker du till Gambia kan du alltså med rätt enkla medel göra stor skillnad. Man behöver inte åka långt ut på landsbygden som vi gör, det räcker med att titta sej lite runt – så hittar man snart någon man känner lite extra för. Var lite osvensk och ta kontakt. Det kommer att göra din semester extra fin 🙂
Vi är hemma igen och efter fyra lediga veckor, varav två i värmen i Afrika, och allt kör igång med en rivstart! Vi kom hem i lördagsmorse och har mest försökt att komma ikapp här hemma och vänja oss vid kylan. Fördelen med att resa till Afrika är ju att det är rakt söderut och därför ingen tidsskillnad, så jetlag har vi iaf inte 🙂
Vågen visar 0,8 kg plus, en helt ok start på terminen. Jag är 2,3 kg lättare än när förra året började! Imorrn kör Formex igång, då blir det massor med steg och redan lördags var jag igång med maten igen och igår med träningen. Planen är att ta bort 3 kilo till nyår, det ska väl gå.
Så nu kör vi gång med matsedlar och matlådor igen. Här är veckans meny:
Det mesta passar till matlåda dagen efter eller i frysen, så gör mycket. Till helgen är det dax för nya experiment i köket igen. Då ska vi trolla fram nya recept till Du i Fokus. Önskar ni något särskilt?
