När jag åker iväg och när jag ska sövas vill jag ha allt klart. Med det menar jag att vad som helst kan hända och skulle det värsta hända så vill jag att alla runt mej ska veta vad som gäller. Jag pratar om min sista vilja och testamente – sånt som man inte vill prata om och knappt orkar tänka på.
Vi är i den ålder då vi statistiskt sett faktiskt har levt halva livet redan. Jag har levt med död runt mej hela mitt liv och unga personer har lämnat mej alldeles för tidigt. När min bästa kompis dog för 20 år sedan skrev jag mitt första testamente. Barnen var små och jag ville verkligen att alla papper skulle vara rätt. Särskilt ville jag att mina pengar (jag äger trots allt ett hus som inte är belånat) skulle komma till barnen och stanna där. De ska inte behöva dela med framtida exfruar. Å då måste man skriva detta tydligt i ett testamente. Där ska stå att arvet är deras enskilda egendom fick jag lära mej.
Sånt här är viktigt, oavsett om man orkar tänka på det eller ej. Vi ska dö, det är väl det enda vi vet helt säkert. Visst kan man försöka att ignorera detta, men då trasslar man till det för sina anhöriga i onödan vill jag nog påstå. Vill man göra det enkelt för sej, och slippa leta information, så tar man förstås hjälp av proffs!
Lavendla Juridik är ett rikstäckande företag som just nu HELT GRATIS hjälper till med testamenten, personligt och individuellt upprättade av jurist (kostar upp till 8000 kr i vanliga fall). De har även färdiga mallar som man kan ladda ner om det passar en bättre.
Att ladda ner ett formulär och fylla i är nog enklaste sättet att skriva något, särskilt om man inte har några större krångligheter. Finns det däremot särskilda frågor, särkullsbarn osv då kanske man behöver lite extra hjälp. Men det mesta finns att hitta på Lavendla Juridik och det viktigaste är att man skriver något över huvud taget! Sen är det förstås till hjälp för de efterlevande om man skrivit lite hur man vill ha det med begravning/kremering och donation av organ osv. Sånt som man borde prata om tidigt i livet, men många inte gör, har jag förstått.
Här hemma har döden varit en naturlig del i vårt liv så länge att det inte är någon större grej att prata om. Det är rätt avdramatiserat faktiskt och det blir det ju mer man pratar om det. Så våga! Det är bättre att veta hur var och en vill ha allt innan det händer och det kan även vara en liten tröst mitt i sorgen också att man följer någon sista önskan.
Jag har både skrivit hur jag vill ha det och pratat med familjen – gör det du också!
Jag brukar säga att man äter sej ner i vikt och tränar för hälsans skull. Forskning visar, och det kan jag skriva under på, att kosten står för 80% av viktminskningen och träningen för resterande 20%. Självklart är en kombination det ideala för kroppen, men ibland får man ta en sak i taget.
Jag har kommit tillbaka bra med att fylla i checklista och hålla mej till mina sp. Jag ska ju bara ner något kilo och försöker hålla mej till Viktväktarnas kostprogram tills vi åker på semester om någon vecka. Skulle vara skönt att vara tillbaka på målvikt innan vi åker, sen brukar jag gå ner i vikt på semestern. Det kanske låter konstigt och udda, men vi äter ungefär som hemma, sover mer och rör oss lite mer än vanligt – då blir det minus 🙂
Men än är det några dagar kvar, vi kör ända in i kaklet! Här är veckans matsedel:
Måndag: Morotsplättar (Grön 35, Blå 27 för hela satsen)
Allt utom kycklingröran passar i matlådan dagen efter eller i frysen, så passa på att laga lite extra. Ni måste testa laxen och butterchicken, såååå gott! Asså, snuskigt gott! Missa inte!
Ha en fantastiskt vecka, jag ska börja packa. Ni är väl med på resan? Instagram @marlenerinda 🙂
Mina vänner Peter och Helena på FREEDOM Travel skrev idag ett inlägg om sina bloggvanor, idén till inlägget fick de i sin tur av BP computer art och nu snor jag också den 🙂
Det handlar om bloggen, tidsåtgång och tankar kring detta. Därför skrev jag tidpunkten här ovan när jag påbörjade detta inlägg.
Frågorna står i fettext, sedan kommer mitt svar. Ni får gärna kopiera frågorna till era bloggar och svara. En kul grej tycker jag. Dessutom intressant att se hur andra skribenter fungerar 🙂
1. Hur lång tid tar det för er (på ett ungefär) att skriva ett inlägg med research, länkar text, stavningskontroll samt bilder?
Det är väldigt olika! Är det ett enkelt inlägg om min dag, en händelse eller något annat ”enkelt” så tar det nog bara 20-30 minuter. Handlar det däremot om ett samarbete eller att skriva om en plats eller upplevelse, då tar det betydligt längre tid. Jag ”skriver” ofta ett inlägg i skallen när jag är ute och går eller när jag ska sova, så går det snabbt att skriva det när jag väl sitter vid datorn.
Jag har ett skitdåligt minne, vilket är en anledning till att jag startade bloggen – jag måste ofta gå tillbaka till bilder och prata med Martin (som är mitt minne många gånger) för att få till rätt information. Då kan ett inlägg ta flera timmar. Veckomenyerna tar också tid, de ska vara omväxlande och ibland kommer det olika högtider i vägen som gör att jag måste tänka ett varv till.
Bilder tar längst tid att fixa med, är jag riktigt lat tar jag bilder från instagram som redan är redigerade. Å det där med stavningskontroll… Haha, det vet alla som läst mina inlägg – att det kan bli lite hur som helst med stavningen ibland 🙂
2. Hur många bloggar läser ni regelbundet?
Oj, detta är mitt dåliga samvete… senaste tiden har jag inte hunnit läsa knappt några bloggar alls. Jag ser när mina vänner har uppdaterat och om första meningen ser intressant ut, då fortsätter jag läsa. Oftast på toaletten… så nu vet ni vad jag gör när jag sitter där 🙂
Ska jag däremot resa någonstans googlar jag gärna upp bloggar som skrivit om platsen och hittar på så sätt nya intressant skribenter.
3. Hur lång tid tar det för att läsa och kommentera era favoritbloggar?
Som sagt; läser inte särskilt många just nu och kommenterar således inte heller särskilt frekvent – men läser jag en blogg som jag tycker om så blir det ofta en kommentar. Att svara på egna kommentarer kan ta lite tid, det brukar jag göra i omgångar – flera inlägg på en gång. Så gör bara en dålig bloggare och jag är en rätt dålig bloggare just nu. Jag hinner ingenting känns det som!
4. När bloggar ni?
Alltid! Eller iaf så fort jag hinner. Är jag hemma sitter jag vid datorn nästan hela dagarna och skriver, en del till bloggen och en del annat. Jag jobbar bäst på eftermiddagen, när jag stökat undan annat. Är jag på resa bloggar jag via mobilen så mycket jag hinner och renskriver på datorn om jag kan. Har det inte funnits någon tid en dag så kan jag sätta klockan 90 minuter tidigare nästa morgon för att hinna skriva. Pressresor är knepiga, då blir det många tidiga mornar och att skriva snabbt på vägen mellan olika saker.
5. Har ni blogginlägg ”på lager”?
YES!!! Veckomenyer läggs in minst 2-3 veckor framåt. Just nu är de faktiskt färdiga ända till i slutet av februari. Vi ska ju åka iväg snart och då vill jag ha färdiga inlägg i bloggen så jag slipper sitta och pyssla med den varje dag. Inläggen ska ju inte bara skrivas, de ska ju pushas för också på olika ställen – det räcker att ha det pysslet på en resa. Så 3-4 inlägg i veckan vill jag helst ha färdiga i förväg, särskilt innan en resa. Sen blir det korta uppdateringar om det hänt något spännande eller för att visa att vi lever.
För mej handlar det ju dessutom inte bara om bloggen, utan även om Du i Fokus – som numera är mitt jobb. Där måste det finnas texter färdiga någon vecka i taget, både för att jag inte ska bli superstressad men också för att jag inte ska ligga för långt efter med olika jobb. På Du i Fokus har vi recept två gånger i veckan som ska tillagas och fotas, samt dryckestips varje fredag, dessa vill jag ha färdiga flera veckor i förväg om jag kan. Det är INTE kul att sitta dagen innan en receptdag och skriva ett begripligt recept.
Även om texterna tar lite tid, så är det bildredigering och sociala medier som tar mest tid. Att skriva är enkelt. Men nån ska ju läsa också… så om jag skriver 2-3 timmar om dagen, ägnar jag ännu mer tid åt facebook, instagram och andra plattformar. Men sen kan jag ta en dag när jag inte ens tittar åt datorn, för att jag vet att jag har allt färdig och då ”bara” kan jobba via mobilen – då är jag ”ledig”.
Så nu när vi åker på semestern kommer jag förmodligen bara att ta upp datorn 2-3 ggr på drygt två veckor, då för att tömma kameran och redigera bilder. Allt annat gör jag via mobilen, det kanske tar en timme per dag och det är semester för mej. Man är nog lite konstig 🙂
17.02
Det var hyfsat snabbt jobbat, med länkar, bilder och säkert ett gäng stavfel. OM ni svarar på frågorna får ni gärna hojta, jag vill läsa era svar 🙂
Jag får massor med frågor om mat för viktväktare, snacks och godis. Särskilt hur jag äter, hur ofta, vad, om jag äter godis osv. Hur en dag helt enkelt ser ut i mitt liv. Alltså tänkte jag redogöra för hur en dag i mitt liv ser ut och ge förslag på olika frukostar, luncher, middagar, efterrätter, snacks mm.
Jag äter oftast tre gånger om dagen men är uuuurdålig på mellanmål. Det var bättre när jag gick ner i vikt, nu när jag ska hålla den äter jag mycket mer sällan. Min frukost består alltid av en knäckemacka med smör och kokt ägg, ibland kaviar, te och frukt. Lunchen är oftast en matlåda från någon av föregående veckas middagar, wraps eller sallad och middagen varieras. Vi har alltid veckomatsedlar med lagad mat som går snabbt att göra.
För oss är det viktigt att följa Viktväktarnas rekommendationer. Vi äter kompletta måltider med kolhydratet, protein och grönsaker och tänker enligt tallriksmodellen med halva tallriken med grönsaker, 1/4 med kolhydrater och 1/4 med protein. Dessutom äter vi fett ett par gånger om dagen, på mackan eller vid tillagning. Då håller vi oss mätta och kroppen mår bra. Lite vätska och en promenad som komplement, så funkar magen också bra. Åsså en godisbit på helgen, annars orkar man inte i längden och jag har orkat i snart 20 år 🙂
Jag har inget emot sötningsmedel eller lightprodukter, ni andra gör som ni vill! Här finns massor med förslag så kan ni sätta ihop er matdag själv. Alla recept finns på Du i Fokus – kolla där då och då för det kommer mer vart efter.
Detta kanske underlättar något, hoppas det! Som jag skrev här ovan så finns alla recept på Du i Fokus, mängder med färdiga veckomenyer finns på bloggen och jag har lite tips och idéer på instagram @marlenerinda
Om exakt två veckor landar vi på Dominikanska Republiken, min 50-årsresa. Det var inte den resan jag drömde om, men med mässlingepidemi var det inte lämpligt att bocka av sista punkten på min bucketlist: Samoa.
När jag fyllde 40 åkte vi på min stora drömresa, en safari i Tanzania och sen en vecka på Zanzibar. Så häftigt! Min första drömresa gjorde jag som 20-åring när jag äntligen landade i Afrika för första gången och till råga på allt blev kvar. Så kan de gå. Sen har jag haft Island, Egypten och Samoa på min bucketlist och bockat av vartefter. Så nu var det alltså bara Samoa kvar och det är inte möjligt att åka till i nuläget.
Bild från Ving.se
Så vi började fundera. Alternativen var Maldiverna, Mauritius… men plånboken protesterade. Sri Lanka, Zanzibar och Dubai kanske… men det lockade inte tillräckligt och jag har varit där förut… så föll ögonen på Dominikanska Republiken. Jag har väl egentligen inte haft någon tanke på det, det var ju bla det där med tidsskillnad som jag inte tycker jättemycket om. Men va sjutton! Det såg fint ut, lagom varmt och där kunde vi bo i en bungalow på stranden och få all inklusive som vi önskar när vi vill vara riktigt lata och lediga. OCH det var ett hyfsat pris.
Vi ska bo i Punta Cana i Bayahibe på ett resort som heter Viva Wyndham Dominicus Beach. Så nu undrar vi förstås om ni har varit där och har några tips? Vi har kontakt med turistrådet som vi hoppas ska visa oss det viktigaste och att vi även kan komma ut i byar dit turister vanligtvis inte kommer. För lite jobb blir det trots att vi är lediga, kameran och skallen jobbar ju oavsett.
Finns det något vi måste göra, måste se, måste äta osv? Ge oss alla tips ni har!
Ni vet vid det här laget att bröst ligger mej nära hjärtat. Ja, det gör de ju rent fysiskt och anatomiskt för oss alla faktiskt, men för oss med väldigt stora, resp väldigt små bröst är de nog viktigare än för många andra. Jag talar ju av egen erfarenhet.
När jag hade min E-kupa var det extra viktigt att behån satt perfekt och gav tillräckligt med stöd! Det är inte skönt med behåband som skär ner i axlarna och en byst som skumpar när man rör sej. En behå måste vara i rätt storlek för att helt enkelt knappt kännas och det kan vara svårt att veta vilken som är just rätt. Nu när jag har en C-kupa är det lättare att hitta något som passar, nu ska den helst vara så bekväm att jag glömmer att den finns där.
Evas Underkläder har en enkel och överskådlig översikt av alla möjliga olika behåtyper och hur de ska sitta. Vilken modeller som finns och vad som passar olika storlekar på bröst. Hur många gånger har man inte sett kvinnor med en extra uppsättning bröst både ovanför, under och vid sidan av originalen? Varken snyggt eller bekvämt.
Det spelar ingen roll vilken modell man väljer, en behå måste sitta rätt. Butikerna vill gärna sälja vilken behå som helst till dej med minsta möjliga ansträngning, men du ska inte bara köpa vad som helst – du ska köpa något som fyller den funktion du önskar.
Ska den vara till vardags kanske den bara ska vara bekväm och stödja behagen. Ska den vara till fest kanske den ska vara lite snyggare, synas lite samt vara bekväm och hålla upp härligheterna. Ska den vara till mer intima tillfällen ska den sitta ursnyggt, framhäva brösten men absolut inte låta dem välla ut på fel ställen. Allt detta kan Evas underkläder hjälpa dej med.
Jag har gått från en rejäl behå med tjocka axelband, till en liten nätt utan axelband. Jag kan lova att jag testat det mesta, till slut tog jag hjälp för att hitta MIN storlek och modell. Det är ju en hel djungel!
Visste du förresten att BH är en förkortning av bysthållare och att BH på engelska är ”bra”, som i sin tur är en förkortning av ”brassiere”. Visste du också att en vit behå under en vit blus är sämsta valet om du inte vill att behån ska synas genom kläderna – välj en beige istället.
Det finns en hel del att tänka på nä det gäller behå, men det viktigaste är ”RÄTT STORLEK”! Har du det?
Halva januari har passerat redan. Hur går det för er med de eventuella nyårslöftena om ett nytt liv? De flesta som startar sin viktresa står ut 6-8 veckor, sen blir det helt enkelt för tråkigt och för stor inverkan på livet. För att man försöker göra alt på en gång.
Om man istället gör små förändringar och ändra en sak i taget är chansen större att man står ut i längden. Skippa att tokträna och ha en massa matförbud, börja lite lugnt istället så blir det mer hållbart. Det kanske inte går så snabbt, men du orkar hela vägen.
Jag följer viktväktarnas kostprogram, vilket innebär att jag får äta allt – men inte alltid. Jag äter alla mina dagliga sp, ibland mer och tar av veckobonusen varje helg för att äta lite godis. Jag tränar 30-60 minuter 3 ggr i veckan och tar dagliga promenader. Så kan jag leva i längden, så har jag levt i längden – i snart 20 år. Jag åt mej ner i vikt med alldeles normal mat och tränar för min hälsas skull. Inte jättekrångligt, eller hur?
Här är veckans matsedel, en alldeles vanlig vecka:
Kasslergratängen, Fläskfilégrytan och lasagnen är perfekt till matlådan – så gör dubbelt. Funkar både dagen efter till lunch och i frysen. Vi har alltid färdiga lådor i frysen, annars skulle jag nog missa att äta lunch många gånger. Är ni som jag? Fixa matlådor!
Nu kör vi en fulpackad vecka med pressträffar, trendspaningar och Formex. Häng med på instagram vettja @marlenerinda
Hemma hos oss är det januari som är den stora födelsedagsmånaden. Bara i familjen är vi 4 av 5 som fyller inom 4 veckor och tar man med närmaste släkten är det ett gäng till.
När barnen var små slog vi ihop och firade min mamma, yngste sonen och mej samtidigt. Nu är barnen är utflyttade, då får man åka runt lite. Men igår slog vi iaf ihop Martin, mej och pälsbollen – tillsammans fyller vi 110 år i år.
Martin fyllde år igår och är ofta ute och reser på sin födelsedag. Det var flera år sedan han var hemma på sin faktiskt. I år rymmer jag när jag fyller, så då tänkte vi att vi för en gång skulle kunde fira hans födelsedag rejält och lixom smyga in mej sådär lite i förskott. Med hundens 13:e födelsedag i februari (då är vi fortfarande ute och reser) blev det en jämn och bra siffra att fira 🙂
Igår var det dax för kalajs. Martin laddade vår crockpot med domoda som är en gambisk jordnötsgryta och sååå god! Receptet har ni HÄR, ni måste testa! Han jobbade hemma och varvade jobb med matlagning, medan jag städade och fixade. Vid 18 droppade folk in, åt av maten och hade allmänt trevligt. Alla var garanterat mätta när de gick härifrån.
Förutom min kompis Åsa från Huskvarna, som skulle sova kvar, så gick de sista hem vid 1. Sen satt vi och pratade till 2.30 typ… asså vi måste ses oftare, det blir alltid alldeles för sent eftersom vi har så mycket att avhandla när vi väl ses. Å nog kändes det i morse allt… huvudet var tung, så även ögonen. Inte är man 20 längre… snarare 50 minus…
Martin fyllde alltså 47 i går och jag fyller 50 och 19 dagar. Vi önskar oss ingenting och det är väldigt skönt. Vi ha allt vi behöver. Så när någon frågat oss har vi istället för saker bett om bidrag till vår familj i Gambia. De behöver mat, mediciner, kläder, skolgrejer till barnen och en massa annat. Hittills har vi fått in 1500 kronor till dem, det går runt en insamling på Facebook om ni vill vara med. Men jag önskade faktiskt en grej för egen del också, jag vill åka på valsafari på min 50-årsdag och det har jag bett om bidrag för. Å det fick vi också in lite till, så nu hoppas jag bara att det ska finnas en tur just på rätt dag också. Annars får jag väl ro själv eller nåt. Häng med på instagram @marlenerinda för att se om det lyckades.
Nu är vi färdigfirade för i år. Om någon vecka är det min mammas tur och sen är det yngste sonen, men då jobbar han och vi är på väg till Dominikanska. Januari är en riktigt kalasmånad. Har ni också en sån period när alla fyller år samtidigt?
Som ni kanske vet så är jag den första att kolla in secondhand och andrahandsmarknaden när jag ska köpa något ”nytt”. Det känns både smart, miljövänligt och ekonomiskt att se vad som finns där först. Hittills har de mesta funnits begagnat, förutom mobiler – nu finns det också!
Begagnade mobiltelefoner har såklart funnits förr med, men kanske inte med kvitto och garanti – så där så att man verkligen kunnat vara säker på att de inte är stöldgods och att de verkligen fungerar. Nu finns rePhone som säljer just detta!
rePhone får sina telefoner från nordiska telebolag, inte från privatpersoner, man kan alltså vara helt säker på att de inte är snodda. De går även igenom dem, återställer och uppdaterar dem, så man kan vara helt säker på att de fungerar som de ska. Och erbjuder dessutom 12 månaders garanti. Du får alltså precis samma säkerhet som när du köper en ny, men mycket billigare.
Varför ska man köpa en begagnad telefon då? Förutom att det är billigare alltså. Jo, för att en enda återanvänd telefon sparar motsvarande 30 kilo i CO2-utsläpp jämfört med att tillverka en ny. Att återanvända 200 telefoner sparar lika mycket energi som en vanlig svensk villa gör av med på ett år. Produktionen av en enda mobiltelefon ger upphov till ca 75 kilo avfall innan den är klar. Det är alltså väldigt klimatsmart att köpa en begagnad telefon, det sparar inte bara pengar – utan miljö också.
Det hela är väldigt enkelt. Telefonen kommer till rePhone som återställer och kollar att den fungerar som den ska, du väljer vilken modell du vill ha och väljer betalningssätt, efter några dagar kommer luren säkert med DHL. Det är fri frakt och öppet köp i 14 dagar.
Efter att ha kollat upp rePhones omdömen vet jag vart jag köper min nästa lur! Under senaste halvåret har 58 kunder lämnat sina omdömen och de har 4,6 av 5 i betyg, det tycker jag är heeelt ok! Kolla får du se 🙂
Jag är gärna både klimatsmart och ekonomisk – är du?
Vissa ämnen får man inte skriva om – alltså gör jag det!
Jag vet inte exakt vad ni vill läsa om eller önskar att jag ska skriva om. På statistiken kan jag däremot se vilka inlägg ni läser mest och ofta är det inte alls det man tror ska locka. Hos mej är det väldigt lite ”outfit of the day” lixom, här är det däremot mycket vardagssnack och en del tabun – sånt man inte pratar om…
Jag hade en period när jag ”renoverade” hela mej. En del sa att det var lyxingrepp, jag hävdade bestämt att det var av hälsoskäl. Det började med att jag tröttnade på att ha Stockholms blodbad ett par veckor varje månad och sen fortsatte det. Så här var det:
Jag tror att allt började 2012. Min mens som dittills hållit sej regelbunden, och väldigt måttlig, fick frispel. Från att knappt ha märkt av den, fick jag galna kramper och en blodmängd som gjorde att jag knappt kunde gå ut. Jag googlade (förstås) och hittade en behandling som gick ut på att man brände slemhinnorna i livmodern och på så sätt skulle slippa blödningar om man hade en väldigt tur – det hade jag.
Ingreppet tog fem minuter och sedan dess har jag knappt någon mens alls, däremot har smärtorna blivit värre bara senaste året men det hör tydligen till klimakteriet. Nu är jag 50 och menshelvetet ska väl snart vara över hoppas jag. Allt om ingreppet, som heter Novasure, kan ni läsa HÄR.
När jag väl hade en läkare, specialiserad på kvinnosjukdomar, som jag litade på, vågade jag ta nästa fråga. Tyvärr slutade min läkare, men nu var bollen redan i rullning. Frågan jag nu hade var fylld med mycket skam trots att de flesta kvinnor drabbas och borde kunna prata om den som vilken förkylning som helst. Det handlar om inkontinens! Att kissa på sej som vuxen. Hur osexigt och ofräscht är inte det?
Inkontinens kan bero på olika saker, i mitt fall var det en förlossningsskada som jag gått omkring med i över 20 år utan att veta om den. Hur sjukt och sorgligt är inte det! Under min första förlossning släppte hela urinpaketet så att urinröret hängde snett och musklerna tappat fästet. Det spelade ingen roll hur många knipövningar jag än gjorde, de skulle aldrig hjälpa. Här fanns ett fysiskt fel som inte gick att knipa bort, det var tvunget att opereras. Varför skämmas över det? Men det gjorde jag… Hur många fler känner som jag? Kanske hundratusentals… en oerhört sorglig tanke.
Varför är det tabu att prata om kvinnors besvär och underlivsfrågor? Varför är det så svårt att tala om och be om hjälp för? Å hur ska vi kunna ändra detta? Jag har skrivit om detta i flera år och hjälp många på vägen, men fortfarande pratar man inte om det.
Jag vågade iaf fråga och fick hjälp, ett enkelt ingrepp som tog kanske en kvart. Skillnaden var enorm! Jag kunde nysa och hosta utan att stå i kors med benen direkt efter operationen, och jag kunde springa. Bara någon månad efter operationen sprang jag Vårruset och som jag njöt!!! Det enda jag ångrar är att jag inte bad om hjälp tidigare – men jag vågade ju inte. Visste inte var jag skulle vända mej heller. HÄR kan ni läsa allt om TVT och ingreppet jag gjorde.
Nästa steg av min helkroppsrenovering var brösten, tvärtemot många andra så ville jag ha dem mindre – inte större. Redan som ung var brösten stora och fylliga, har man en längd av 156 stolta centimeter så funkar det inte med en stor hylla. Jag var godkänd för en förminskning redan på 90-talet, men då var barnen små och jag blev ensam med dem – det funkade helt enkelt inte. Men 2014 var det dax! Äntligen, som jag hade väntat och sett fram emot mitt nya, lättare liv.
Men strax innan brösten fixades var jag hos besök hos min ögonläkare, som skickade mej direkt till operation av ögonen. Inte direkt av ögonen utan av ögonlocken, de täckte nämligen alldeles för mycket av ögat. Mitt synfält var rejält begränsat, så pass att min nacke skulle kunna skadas pga av skallens vinkel för att kunna se. Inte kanske sånt man tänker på… operationen var den värsta jag varit med om! Man lyfte huden i pannan och tog borta ca 15 mm ovanför varje ögonbryn för att kunna lyfta allt på plats igen. Jag trodde på riktigt att panna skulle explodera när bedövningen försvann. Men snyggt blev det 🙂 HÄR finns allt om den operationen.
Sen var det alltså dax för brösten, min mest efterlängtade operation. Jag hade nog världens största leende när jag sövdes, äntligen skulle jag få ”rätt” kroppsform. Äntligen skulle överkroppen passa ihop med resten och jag skulle kunna röra mej obehindrat. Å det blev ju så bra! Min E-kupa blev en liten C-kupa. Jag sover bättre, rör mej bättre, andas bättre, har ingen värk i axlarna efter tunga behåband – ALLT är bättre!
Ingreppet kostar runt 50 000, men går att få via landstinget – även om det är svårt. Kriterierna är många och alla måste vara uppfyllda innan man ens får komma på bedömning. Jag lyckades! HÄR kan ni läsa om allt från remiss till livet efter 🙂
När man pratar om alla de här ingreppen får man olika reaktioner. När det gäller de första två så blir folk generade. Underliv, mens och kiss är jobbigt att prata om. Trots att hälften av befolkningen är kvinnor… mysko! Men jag vet att dessa inlägg har lästs av väldigt många, och att många sökt sej vidare efter att ha läst, och sedan även fått hjälp. Min slutsats av detta är att vi måste prata mer öppet om underlivsfrågor, så fler kan få hjälp.
Ögonen är ett lustigt kapitel. Många tror att hängande ögonlock är något som bara äldre drabbas av och behöver hjälp med. Sanningen är att yngre drabbas en hel del, men inte upptäcks förrän de är äldre. Mitt tips: var uppmärksam!
Så har vi de där brösten, så många reaktioner, kommentarer och frågor. Den vanligaste men kanske mest korkade frågan jag ofta får är ”Vad säger din man”? Jamen alltså… lägg av! Det är mina bröst och min man vill att jag ska må bra. Vad är det för fråga egentligen? Men många kvinnor säger sej inte vilja ta bort sina stora bröst (som de själva har problem av) just pga vad deras män kanske ska tycka… det verkar inte spela någon roll vad de själva tycker och hur de mår. En del anser att min bröstförminskning är en lyxoperation och absolut inte ska finansieras av landstinget. De som hävdar detta är män, de har ingen aning om hur tungt det är att gå runt med två meloner på bröstkorgen. De vet heller inte hur det känns när det kommer fram främmande män och frågar om de får känna lite… jag antar att jag får vara glad för att en del frågade först – alla gjorde inte det.
Det är ganska exakt 8 år sedan jag började min kroppsliga renovering och jag kan ärligt säga att det är det bästa jag gjort för mej själv. Jag mår tusen gånger bättre och är i bättre skick och form än jag någonsin varit. Det har varit många operationer och det har gjort ont, men det har varit värt allt. Det har varit fyra ingrepp som förhöjt min livskvalitet på flera olika sätt och jag njuter av mitt nya fria liv utan urin i trosorna, bröst som hoppar åt ena hållet när jag hoppar åt andra, knappt någon mens och ögon att se med utan att nacken ger upp.
Mår man inte bra eller störs av något som hindrar ens vardagliga liv så ska man kolla upp det. Vi kvinnor är världsmästare på att skjuta upp och prioritera annat och andra. Men detta är viktigt! Vi måste bli bättre på att göra gott för oss själva! Inte så lätt när man inte vet vilken väg man ska gå eller vad man faktiskt kan åtgärda och det är därför jag skriver, skriver och skriver om detta. Jag vet vilken väg man ska gå och jag vill berätta detta och ge fler chansen till ett friare liv. Jag berättar gärna!
Målet var från början att må så bra som möjligt, så länge som möjligt – den resan påbörjades redan i aug 2000 när jag tog tag i min vikt. Ett av de stora målen med viktminskningen var just en bröstförminskning för att få ett rörligare liv. Det har jag idag och jag mår så mycket bättre och det vill jag att fler ska göra.
Följ länkarna, läs, och fråga om ni vill veta mer. Gör det gärna som en kommentar under inlägget så kan fler ta del av din fundering, som säkert delas av fler. Alla vågar ju inte fråga… men jag vågar både berätta och svara. Så fråga på 🙂
