Vad gör du hela dagarna?

Vad gör du hela dagarna?

Klockan är drygt 15 och först nu sätter jag mej framför datorn. Igår fick jag frågan ”Vad gör du egentligen hela dagarna”? Ja, ibland undrar jag faktiskt också det…

Maken har åkt på jobbresa och jag är gräsänka tills på söndagkväll. Jag gillar att pyssla runt i min ensamhet så det är helt ok, men det innebär att jag får sköta all markservice och då försvinner ju lite tid. Att timmarna bara runnit iväg idag är alltså helt förståeligt. Jag gick med pälsbollen på långpromenad redan vid 8, det är för varmt för honom att gå senare. Efter promenaden åt jag frukost och sen drog jag till gymmet. Efter träningen gjorde jag veckans handling och sen var det lunch.

Jag skulle hämta en grej hos mina föräldrar, så efter lunch drog jag iväg till dem och passade på att stoppa pälsbollen i deras pool samtidigt. Åkte hem med ett helt färdigt litet hundskrälle, som nu kommer att sova resten av dagen. NU ska jag alltså sätta mej och jobba  🙂

Att dagen försvann idag har alltså en förklaring, men annars då? Jag brukar vakna strax innan 8, äta frukost och åka till gymmet, gå med hunden och äta lunch. Förmiddagarna brukar försvinna utan att jag lixom tänker på det. Har jag möten i stan tar det en timme bara att åka dit, någon timme för mötet och sen en timme hem igen. En halv dag alltså, det är därför jag försöker boka in mer när jag ändå är i stan. Jag brukar sitta och skriva och beta av mail mellan 15-18.30 typ… och en dag i veckan försöker jag att skriva flera inlägg som ska täcka hela kommande vecka. Ibland lyckas jag och då känns det väldigt bra.

Men de där inläggen tar ju sin lilla tid att få ihop, särskilt om det är recept. Då ska vi först leta reda på någon rätt som är spännande att testa och som går att gör om så det blir vårt recept. Det ska testlagas och kanske lagas igen om det inte blev bra första gången. Maten ska fotas och bilderna redigeras, sen ska receptet skrivas och då är det Martin som kommer ihåg hur vi gjort och jag skriver det han säger. Med tanke på att han jobbar i veckorna och vi har två recept i veckan, så går stor del av helgerna åt till detta. Så vi försöker laga 2-3 rätter per helg så att vi faktiskt har lite framförhållning. Just nu är det tyvärr inte så…

Jag vet fortfarande inte vart tiden tar vägen, men visst, förmiddagarna försvinner ofta till träning och måsten. Bloggen tar ju också sin lilla tid, även om det bara rinner ord ur skallen när jag sätter mej. Ett blogginlägg går ganska fort att skriva, det finns alltid ämnen och inspiration.

Sen är jag ju faktiskt sjuk också. Vissa dagar kommer jag knappt ur sängen, det är ju faktiskt därför vi valt att ha mej hemma. Vintern är värst, det är många dåliga dagar då som gör att jag inte ens lämnar hemmet pga värk mm. När jag tänker på det så är faktiskt vintern enbart en dålig period med ont i kroppen och väldigt många dåliga dagar. Det försvinner mycket tid på att vara sjuk, sånt som inte ens jag tänker på.

Nu är det sommar och jag mår bra, inte konstigt att jag känner mej så otroligt produktiv och effektiv just nu då. Det är varmt och skönt och jag får saker gjorda. Dygnen är längre, inte i timmar kanske, men i ljus och effektiv vakentid. Jag tar hand om mej halva dagen och skriver andra halvan, det är så min tid fördelas. Totalt blir det kanske 20 timmar effektiv arbetstid i veckan, å andra sidan har jag koll på sociala medier dygnet runt, även på semestern. Det ska ut bilder på både facebook och instagram, pushas för texter och svaras på kommentarer.

Effektiv arbetstid är alltså kanske 20 timmar, men total arbetstid… ingen aning, oftast hela min vakna tid. Jag noterar allt jag ser, ser bilder till instagram och texter i allt som flimrar förbi och får konstant nya ideér att skriva om. Jag svarar på kommentarer på alla våra olika plattformar och försöker att inte missa viktiga mail. Tiden bara försvinner och skulle jag bara använda sociala medier på bestämda tider, tex dagtid på vardagar – så skulle jag komma för långt efter i interaktionen med alla följare. Något som är nödvändigt att prioritera om man lever som vi gör med elefonen ständigt närvarande.

Jag vet att mitt sätt att leva kan vara svårt att förstå, det är ett ständigt uppkopplat liv som jag har vant mej vid efter så många år i cybervärlden. Men för den oinsatte måste det vara väldigt konstigt.

 

Ryser av minnet…

Ryser av minnet…

Vi bor mitt emellan två skolor, på ena sidan har vi en gymnasieskola och på andra en 0-9:a. De senaste dagarna har de haft gympa/idrott utomhus och sprungit förbi vårt hus. Jag får nästan rysningar av minnet när jag tänker på gympan när jag gick i skolan. Jag avskydde den!

Under många år höll jag på med gymnastik, tävlade i fristående och var tränare för de yngre barnen. Jag hade alltså inget emot att röra på mej, ändå avskydde jag gympalektionerna. Fram till sexan hade vi gympa tillsammans med killarna, då kunde man iaf spela fotboll och det var ok. Sen delade man upp oss och bytte gympalärare och då började avskyn. Vi var ganska många som höll på med gymnastik eller annan idrott, men läraren hade sin utvalda som var de enda som hon såg och bekräftade. Vi andra existerade knappt. Ifrågasatte man något fick man genast någon form av straff.

Att byta om var en plåga. Omklädningsrummet var en plats för mobbing, platsen både gud och lärarna glömt eller ignorerade. Det var glåpord, killarna kunde komma in i duschen, de ”tuffa” tjejerna kunde tvångsduscha oss andra, ta våra kläder och en massa annat. Jag som tidigt hade former var tydligen den självklara måltavlan för killarna och de där ”coola” tjejerna. Det var tydligen fritt fram att låsa in mej och några till i duschrummet, låsa ut oss från omklädningsrummet, tafsa och titta på oss. Jag kan väl säga som så att jag hade mens väldigt ofta… skyllde på det iaf. Det var nämligen inget man pratade om och därför ifrågasattes det inte heller.

För att bli godkänd i högstadiet skulle man springa 100 m på en viss tid, kunna simma 200 m och lite annat smått och gått. Jag kunde springa, långt – inte fort. Att ha tunga bröst som skumpade runt redan då var ingen fördel, men inget som en lärare tog hänsyn till. De tjocka klasskompisarna fick inte heller någon förståelse, inte ens kompisen som hade skolios fick någon förståelse. Jag gick i skolan 1976 – 1985, men det låter som medeltiden. Idrottsdagarna var ok, då kunde man välja att bara gå promenad. I gymnasiet krånglade mina knän så jag gick med kryckor i nästan två år och jag blev tack och lov befriad från all gympa, så skönt!

När jag ser de här ungdomarna som springer förbi huset kommer alla minnen upp. Jag ser de där ”tuffa” tjejerna som har snygga träningskläder, är smala som stickor och gör highfive med sin lärare när de kommer fram först. Så ser jag de där mindre coola eleverna, i sina vanliga kläder, med några kilon extra som blir omsprungna. Jag vet inte om de känner som jag gjorde, men jag kommer ihåg min egen känsla. Jag avskydde utomhusgympan, om det inte var fotboll.

Att man efter så många år fortfarande minns känslan och tankarna man hade då, är ju egentligen ganska sjukt. Så djupt kan alltså kommentarer och bemötande sätta spår. Jag hoppas det är bättre i skolan idag, men jag tror knappast det. Hur hade du det i skolan? Hur upplevde du gympan?

 

Har du någon fobi?

Har du någon fobi?

Det här med fobier är både spännande, intressant och lite äckligt. Många är livrädda för ormar, kan inte ens se dem på bild och då räknas det väl som fobi antar jag. För andra kan det handla om att hålla tal, öppna platser, att kräkas mm. För mej är det fötter…

Jag avskyr fötter! Inte så att jag inte kan se fötter, men jag tycker de är himla äckliga! Nu är detta inget större problem, men det har faktiskt varit. Små söta bebisfötter kan jag tom pussa på, iaf om de är torra. Upp till 1-2 år sådär… När barnen inte hade små söta bebisfötter längre, utan lite större ”innanpubertetenfötter” blev det lite knepigare.

Mina killar var ju fortfarande barn och villa gärna mysa, lägga fötterna i mitt knä osv… uäck! Pojksvettiga 37:or är inte mysiga! Min ena son fick dessutom väldigt stora fötter, väldigt snabbt… 45:or på en 14-årig pubertal grabb är inte min grej kan man väl säga. I den åldern doftar de inte hallon heller.

Både killarna och deras kompisar fick ta av sej skorna på trappen, både för att vädra ur och för att slippa stanken inne. En av deras kompisar hade en tåbira utan dess like! Men han tog snällt av sej skorna utanför och sa inget mer om det.

Nu är problemet med barnens fötter borta, de har ju flyttat. Men jag kan se ovårdade fötter i sandaler på tåget och tycker det är jätteäckligt. Gulaktiga, alldeles för långa tånaglar, stora sprickor på hälarna osv… blä! Så svårt är det väl inte att klippa naglarna, måla dem och smörja in hälarna då och då. Äldre män har gärna en liten hårtofs på varje tå också… fyyy!

Så länge fötterna håller sej på sin kant är det nästan ok, men skulle de råka nudda vid mej då mår jag nästan illa. Så äckligt!!! En fot ska vara välvårdad, iaf fått lite kärlek och ha nerklippta tånaglar. Punkt. Klart det kan vara lite förhårdnader osv, men det syns ju om ägaren till foten försökt göra något åt det. Å man får absolut inte pilla på sina fötter bland folk! Hur äckligt är inte det! Jag menar… en svettig fot, en hand pillar foten och sen ska den där handen hälsa på mej… näääää!!!

Konstigt nog så är Martins fötter nästan ok, kanske för att de inte är kalla eller svettiga… jag kan killa honom under fötterna och hålla på dem – men inte gärna massera dem. Mina är bara fula. Fötter är fula.

Detta är alltså min fobi, jag tror inte att jag har fler fobier faktiskt, skulle vara älgar då kanske… har du någon fobi?

 

Matsedel v 21

Matsedel v 21

Måndag igen! Helgen gick supersnabbt, vi var knappt hemma. Först körde vi loppis hemma i garaget på lördagen och sedan stod vi på loppisen i vårt centrum på söndagen. Lördagen gick katastrofdåligt, men söndagen gav däremot lite extra klirr i kassan. Hela helgen gick åt, men nu har vi lite nya pengar att skicka ner till vår familj i Gambia som så väl behöver dem.

Måndag betyder i mitt fall träning. På måndagar brukar jag avsätta tid till mej och gör precis det jag vill och mår bra av. Just idag betyder det att jag börjar med en lång frukost, åker och tränar och sedan förmodligen tillbringar resten av dagen i solstolen med något att läsa. Efter kvällsmaten tar maken och jag en promenad med hunden i kvällssolen.

Just den här veckan blir allt lite annorlunda. Martin ska nämligen åka iväg med jobbet och blir borta torsdag – söndag. Jag gillar numera att vara ensam och har dessutom mage att säga det högt. Jag ska bara lyssna på tystnaden och städa sovrummet, inte ett smack mer! Därför får ni även en liten bonus som jag tänker götta mej med som gräsänka  🙂

Här är veckans matsedel:

Måndag: Shakshuka med fetaost 2 SP Flex

Tisdag: Fiskgratäng med osttäcke 2 SP Flex plus potatis

Onsdag: Krämig kyckling med champinjoner & sparris 4 SP Flex plus pasta

Torsdag: Enkel Pasta & Kasslergratäng 10 SP Flex

Fredag: Tacogratäng fr 11 SP Flex

Lördag: Vitlöksräkor 5 SP Flex plus ris

Söndag: Karibisk kycklinggryta med choklad 2 SP Flex plus ris

Gräsänkebonus: Lakritschokladbollar 3 SP Flex per styck

 

Allt utom Shakshukan passar i matlådan, så gör mycket av allt det andra! Det är ju inget kul att laga mat på sommaren  🙂

Ha en riktigt fin vecka, det ska jag ha!!!

 

Dubbla loppisar

Dubbla loppisar

Den här helgen har bara en enda sak på agendan; loppis. Idag hade vi loppis på vår garageuppfart tillsammans med några grannar och imorrn står vi i p-garaget i Tumba Centrum. Idag gick det tvärdåligt – det kan inte gå sämre imorrn.

Vi har ju rensat här hemma. Ganska länge och ganska mycket. Hela nedervåningen är fri från onödiga grejer, nästan… nästa helg ska jag börja med övervåningen. Vårt hus är bara 98 kvm men tydligen kan väldigt många grejer samlas på den lilla ytan. Grannarna flyttade i veckan och jag tappade räkningen efter typ 20:e lasset som åkte iväg med lastbil – så vill jag inte ha det den dagen vi flyttar. Så nu ska grejerna bort!

Idag hade vi bestämt med grannarna i området att den som ville kunde öppna sitt garage och sälja det vi ville. Vi blev inte så många, så vi koncentrerade oss runt vårt hörn i området och packade upp våra grejer där. Vi blev inte av med särskilt mycket men hade trevligt, lärde känna varandra lite bättre och fick koll på vad vi faktiskt har i alla kartonger. Redan igår insåg jag att det skulle nog gå rätt dåligt, så jag passade på att boka ett bord på loppisen i centrum imorrn.  Så när dagen var slut var det bara att packa lite smartare och ösa in allt i bilen. Så imorrn när vi vaknar är det bara att köra till centrum och packa upp allt igen. Det kan inte gå sämre!

Så nu hoppas jag att vi är åtminstone en kartong fattigare när vi återigen packar bilen efter dagens slut imorrn. Jag vill väldigt gärna bli av med lite grejer, helst allt. Det kommer ju bli en viss påfyllning när jag börjar röja uppe lixom. Lite har jag redan sålt på annons, en hel del faktiskt – men det finns mycket mer. Jag fattar inte hur mycket saker man kan ha, jag som inte ens tycker om saker!

Men nu blir det iaf mindre, imorrn mycket mindre – man kan väl önska och hoppas och hålla tummarna. Är ni i krokarna av Tumba Centrum mellan 11-15, kom och säg hej  🙂

 

Värmen kan ge plus på vågen

Värmen kan ge plus på vågen

Solen är här! Värmen är här! De flesta av oss lever upp och tycker vädret är härligt. Men det har förstås sina baksidor när det helt plötsligt blir sommar och 25 grader varmt…

Värmen bidrar nämligen ibland till oönskade och oförklarliga plus på vågen. Under mina år i kassan på Vitväktarna såg jag många besvikna medlemmar vid vågen, vårens första riktigt varma vecka. Man kunde inte förstå varför vågen visade plus trots allt man gjort precis allt rätt. Förklaringen kan vara ganska enkel faktiskt, man binder nämligen vätska när det är varmt och vätska väger som bekant. Man känner det ganska tydligt på ringar och skor att kroppen svällt. Hur konstigt de än låter så brukar detta rätta till sej om man dricker lite mer.

Ett plus just nu behöver alltså inte bero på att man misskött sej, utan kan förklaras med att det är varmt. Men självklart lockar varma försommarkvällar även till lite mer gott… en glass här, ett glas vin där… grillkvällar med vänner… kollen kanske uteblir lite. Å andra sidan är det härligt att ta långpromenader i solnedgången nu när kvällarna är längre, så en del kan man ju kompensera med motion. Så gör iaf vi!

Med detta sagt hoppas jag att stilla paniken som uppstår vid ett plötsligt plus på vågen. Värmen är härlig, men kan alltså ställa till det lite för den som jagar hekton. Men nu har ni iaf en möjlig förklaring och det kommer att rätta till sej.

Ha en fantastisk försommar!

 

Matsedel v 20 – Taco på lördag!

Matsedel v 20 – Taco på lördag!

Visst är det härligt med solen som skinit över oss i flera veckor nu? Jag får massor med ny energi, så passa att jag förra veckan stod en stund på löpbandet nästan varje dag. Jag fick även ihop mina tre pass på gymmet och dagliga promenader. Det gillade vågen, den gav ett fint minus. Jag är inte riktigt tillbaka på min målvikt än, men på väg dit. Just nu är inte siffran på vågen så viktig, jag njuter för fullt av att ha energi och mindre värk.

Efter ett par lugn veckor har jag en fullpackad vecka framför mej. Det är bla Stockholm Beautyweek, pressfrukostar, ett mingel och loppis i garaget på lördag. Men jag tror att jag får till mina gympass som jag vill och de dagliga promenaderna. Hänger ni med på min instagram @marlenerinda), så får ni se om jag lyckas  🙂

Här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med spenat och fetaost 3 SP Flex plus pasta

Tisdag: Somrig sallad med lax och sparris 4 SP Flex

Onsdag: Pasta med kyckling och spenatsås 2 SP Flex plus pasta

Torsdag: Färsspett med raita 8 SP Flex plus ris

Fredag: Grillade räkor med jordnötssås 11 SP Flex för allt

Lördag: Taco med hemmagjord tacokrydda 0 SP Flex för kryddan

Söndag: Lasagne 6 SP Flex

Pingstbonus: Yoghurtglass med mango 17 SP Flex för hela

 

Ett tips är att göra en STOR sats av tacokryddan. Den är mycket godare än den köpta och passar till det mesta. Raitan som är till färsspetten på torsdagen är kanon att även ha till grillat, så spara receptet och plocka fram till grillkvällarna.

Ha en riktigt fin vecka!

 

Mysig Eurovision med extra allt!

Mysig Eurovision med extra allt!

Igår satt vi, precis som många andra, framför tv´n och hejade fram Sverige. Under några år har vi bjudit hem vänner för att mingla lite och ha en mysig kväll tillsammans. Vårt motto är att ingen ska behövas sitta ofrivilligt ensam en sån kväll.

Igår blev vi 11 personer plus pälsbollen. Mina grabbar och ena sonens sambo kom hit till pälsbollens stora glädje. Det är inte så ofta han träffar dem nu, så han blir lika lycklig varje gång. Mina föräldrar kom också hit, killen jag är kontaktperson för, min första konsulent på Viktväktarna och hennes man och en av mina äldsta vänner från min tid på Rädda Barnen. Ett skönt gäng helt enkelt.

Oumph och Dafgårds hade bidragit med maten. Vi åt goda veganska pizzor, kycklingnuggets i tre olika smaker och en massa goda såser och dipper från CajP och Eriks Såser. Ingen behövde gå hungrig härifrån kan man väl säga.

Eurovision avlöpte som Eurovision brukar göra. 26 låtar, där man tycker att en handfull är ok – resten rätt konstiga. Vi gillade Österrike, Norge, Sverige och Cypern – Israel var inte alls i vår smak. Att det var terrorattentat i Paris, kanske precis under fransmännens framträdande tog udden av kvällen. Då blev lixom Italiens bidrag mer aktuellt och viktigare än de andra. Å på nåt mysko sätt känns det som vi vant oss vid att terrordåd händer… så länge det inte är i Sverige så reagerar vi inte så mycket längre. En otroligt läskig utveckling tycker jag.

Vi hade iaf en mysig kväll, med härligt sällskap, god mat och mer eller mindre bra underhållning. Det blir nog en repris nästa år  🙂

 

Jorå, jag lever!

Jorå, jag lever!

Hallå hej, som Bert skrev i sina dagböcker. Jag har inte riktigt hunnit med bloggen som jag brukar, vi städar nämligen fortfarande… men nu ser vi ljuset!!!

Ni som hängt med vet att vi började städa för ungefär två veckor sedan. Å när jag säger städa, så menar jag STÄDA. Vi har röjt och kollat igenom varenda millimeter snart. Tänk er en flyttstädning, men ni flyttar inte. Varenda pryl går vi igenom och varenda hörn skrubbas rent – och vi är helt slut. Två långhelger och nu är vi iaf i det närmaste färdiga med undervåningen. Det låter som vi bor i ett palats, men vi har faktiskt bara 100 kvm 🙂

Planen var att vi skulle vara färdiga med hela huset den här helgen, men så blir det alltså inte. Imorrn blir det inte så mycket mer gjort eftersom vi ska ha ett litet Eurovisionparty här hemma. Vi blir 10-12 personer, äter och dricker lite gott och hejar fram Sverige förstå. Att det är ordning nere där vi ska vara är vi väldigt nöjda med. För första gången på länge är det faktiskt ordning på hela nedervåningen samtidigt!

Å nästa helg är det loppis, hoppas vi säljer massor!

 

När är jag influencer och när är jag privat?

När är jag influencer och när är jag privat?

Jag fick en fråga häromdagen om när jag gör skillnad på mej som influenser och när jag är privat? En ganska enkel fråga att svara på tycker jag, jag är alltid jag. Fast är det så enkelt?

Enkelt kan man väl säga att jag startade en blogg som blev mycket större än jag tänkt mej och den ledde till att jag fick vissa samarbeten. För något år sedan sedan övergick begreppet bloggare till att man var en influencer. Det var alltså inget jag strävade efter eller kämpade för, det lixom bara blev så.

Man brukar säga att en influencer är en person som skriver och publicerar bilder om sin vardag, händelser i sitt liv och sina intressen. Influencers kan vara unga, gamla, killar, tjejer, icke proffs och proffs. En del tjänar pengar, några väldigt mycket – andra lite mindre – vissa inget alls. Gemensamt för alla är att man har större plattformar i sociala medier. I mitt fall är detta alltså bloggen och instagram. Mina plattformar resulterade i att vi startade vårt magasin Du i Fokus, som en slags förlängning av bloggen. Men bloggen är JAG medan Du i Fokus är ett tipsande magasin med en massa annat – det är mer jobb.

Jag är alltså mej själv hela vägen och gör precis samma sak idag som jag gjorde när bloggen startade för 12 år sedan. Jag blev alltså en influencer på vägen, något andra satt som etikett på mej – inte jag själv. På mina visitkort och alla presentationer har det alltid stått bloggare, skribent och foto, fram till för bara någon månad sedan – nu står det influencer, skribent och foto. Oavsett vad jag kallas så är jag fortfarande jag och gör precis samma saker nu som innan begreppet fanns.

Det är lätt att tro att alla influencer tjänar stora pengar eftersom begreppet kom med Bondinbella och Kenza. Men sanningen är att det är väldigt få som tjänar de där riktigt stora pengarna. Gemensamt för oss alla, oavsett hur mycket vi tjänar är att vi alla jobbat hårt med våra bloggar och instagramkonton i flera år utan att få en enda krona. De där stora pengarna kommer ju inte på en kvart direkt, det kräver att man har snygga bilder, attraktiva konton och schyssta blogginlägg. Det tar tid att öva upp blicken för hur en bild blir fin och hur en text lockar läsare. Dessutom måste man vara konsekvent, man kan inte ha ett uppehåll på flera månader – det måste ut något slags livstecken varje dag. Helst flera gånger om dagen.

Jag gjorde lixom allt detta innan jag ens tänkte ”business”. Så när jag blev kontaktad av ett företag första gången blev jag rätt paff. Jag trodde ju att det bara var såna som just Blondinbella som fick erbjudanden om samarbete, inte såna som jag. Jag hade aldrig ens tänkt tanken faktiskt. För något år sedan blev reglerna kring samarbete för bloggare lite klarare och hårdare och självklart följer jag dem. Jag har inte särskilt många samarbeten och allt jag skriver om är definitivt inte för att pusha för olika företag eller produkter. Testar jag en produkt som är bra så skriver jag om den, oavsett om jag betalat själv eller fått den. Är det ett samarbete skriver jag det! Sen finns det förstås saker som jag gör som skribent/fotograf som inte är samarbeten och som jag inte tjänar pengar på. Då följer bloggen med som min dagbok.

Min tanke med bloggen var alltså aldrig att den skulle bli stor och att jag skulle tjäna pengar som en influencer. Jag visste inte ens att man kunde göra det när jag startade 2006. Det kom på vägen. Jag är fortfarande jag, även om jag numera kallas för influencer. Jag är jag, men jag är aldrig privat längre – jag visar upp nästan allt på bloggen och instagram. Å det är helt ok för mej! Efter 12 år är det så livet är och det är inget konstigt med det. Mitt liv finns på sociala medier. Allt man äter fotas utan att man ens tänker på det. Allt man gör fotas utan att man ens tänker på det. Alt jag ser, ser jag numer som potentiella bilder för instagram – utan att jag ens tänker på det. Alla runt omkring mej vet detta, de är vana.

Jag har ingen gräns mellan mej som privatperson och som influencer, det är samma person och det är helt ok. Jag är jag, jag råkade lixom bara bli en influencer på vägen.