Tankar om snabb viktminskning och lite annat

Tankar om snabb viktminskning och lite annat

Allt ska gärna gå snabbt, särskilt sånt som är jobbigt eller tråkigt – som tex viktminskning. När man säger att det finns risker med snabb viktminskning blir folk ibland väldigt arga. Jag vill ändå påstå att lagom är bäst i detta fall och att vi måste lyssna på kroppen!

Jag jobbade på Viktväktarna i 14 år, Martin längre än så. Vi såg alla varianter av kroppar, människor och hastigheter takter under de åren. ALLA ville förstås gå ner i vikt, men de de helst av allt ville var att gå ner i vikt och sedan behålla den nya vikten – det som är svårast av allt. Vi var jäkligt bra på att hjälpa folk i mål, det måste jag faktiskt säga och slå mej lite för bröstet. Vi var bra på vårt jobb. Vi hade hundratals med framgångshistorier att minnas när vi slutade i maj 2014. Än idag, 6 år senare träffar vi kvinnor och män som gått hos oss, ett fåtal håller vikten fortfarande – oftast de som gick ner långsamt… Jag är en av dem.

Viktväktarna brukar säga att en hälsosam viktminskning är 0,5 kilo i veckan. Detta är förstås inget man hittat på själva, utan något som forskning tagit fram. Även WHO rekommenderar detta. Går man ner i den takten har man på ett år tagit bort 26 kilo och i den takten hinner både knopp och kropp (hudkostym) med. Nu kommer det inte att vara 0,5 varje vecka även om man gör precis samma varje vecka, då hormoner och en massa annat spelar roll. Ibland blir det mer och har man nära till mål sitter kilona ofta lite hårdare.

Ett halvt kilo i veckan är alltså en hälsosam takt, men i mångas tycke för långsamt. Man vill rasa i vikt! Då har forskning kommer fram till att väldigt snabb viktminskning (flera kilon stadigt varje vecka) har en del risker, bla blodtrycksfall, håravfall, gallproblem, utebliven mens osv. Å när man påtalar detta blir en del som tokiga! Fast många vittnar om just detta. När en del inte är nöjda med sin takt, som kan vara 1-2 kg i veckan, utan vill att det ska gå ännu snabbare och efterlyser tips – då blir jag som tokig 🙂

”Jag gick minsann ner 20 kg på 10 veckor och mådde hur bra som helst” Så kan det låta och jag är den första att gratulera! Frågan är: Hur mådde du i längden? Kom du i mål? Kunde du hålla din nya vikt? Personer som blir arga och säger detta är oftast inte de som är i mål, utan de som är på väg. Från början tappar de flesta mer i vikt, än de gör senare. Inte alla, men många.

Följer man programmet och låter kroppen bestämma takten, så kan det så klart gå snabbt – men oftast inte i längden. Gör som programmet säger och LÅT KROPPEN BESTÄMMA! Var nöjd med de minus som blir, försök inte skynda på något eller pressa kroppen – tänk på att du ska stå ut i längden också.

Jag säger inte att alla blir sjuka om de går ner i vikt snabbt, jag säger att det finns risker. Å jag har sett dem med egna ögon. Vi har haft mer än en medlem som svimmat mitt framför ögonen på oss. Jag har sett gallanfallen på nära håll, så pass att vi fått ringa ambulans då vi inte visste vad som var fel (första rejäla anfallet). Jag har sett en förtvivlad kvinna dra hårtussarna från huvudet, precis som en person under cytostatikabehandling gör… Inte alla, men tillräckligt många för att inte varna om det.

Precis som jag sett kvinnor som äntligen blivit gravida. Kommit i sin bröllopsklänning. Eller det viktigaste av allt, kunnat slänga sin diabetesmedicin. ALLT handlar om hälsan! Å det är då vi ska påminna oss om att gå ner hälsosamt – inte skynda på utan låta kroppen bestämma takten. Går du ner snabbt i vikt, då är det så – kroppen bestämmer. Går du ner långsamt i vikt, då är det också så – kroppen bestämmer och gör det som är bäst för oss. Detta är inget som jag hittat på, så ni behöver inte bli arga på mej.

Det finns däremot ingen forskning på vem som håller vikten bäst, om det är den som går ner fort eller långsamt – det är något som jag däremot sett själv. De flesta som gick ner snabbt blev ”nöjda” snabbare och slutade då att följa programmet – de visste ju redan hur man gjorde och kunde göra resten själva… kanske inte, de kom nämligen tillbaka året efter. De som gick ner långsamt däremot och fått kämpa lite mer för varje hekto var lite envisare och orkade längre. Ofta lär man sej mycket på vägen om sin kropp när det tar lite längre också och då tror jag (inte bevisat alltså) att det är lättare att hålla vikten, om man väl orkar ta sej hela vägen in i mål. En del vill dessutom väldigt lågt i vikt, men det är en annan fråga, den tar vi en annan gång.

Jag ser skillnaden på mej och Martin. Jag snittade 1 hekto i veckan men har hållit min målvikt nästan hela tiden sedan jag nådde den, vilket är drygt 15 år. Martin gick ner mer än ett kilo i veckan, stadigt i 60 kilo, han har mycket svårare än jag att hålla sin vikt. Vi kämpar dagligen för att hålla vår vikt båda två, men för mej är det lättare, trots att vi äter i stort sett samma mat, rör på oss lika mycket och tränar. Å båda har alltså jobbat med Viktminskning och ska kunna detta 🙂

Jag säger det igen! Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där. Det är lixom det som är grejen och dit vi alla vill komma. Jag har gjort det! Jag kommer aldrig att kunna sluta tänka mej för och äta precis vad jag vill. Det är tyvärr den bistra sanningen. Martin och jag måste alltid tänka oss för. Resten av livet. Om vi inte vill gå upp i vikt igen alltså… Detta finns det däremot forskning om, som visar att nästan ingen (typ 5% eller nåt sånt) klarar att hålla sin vikt i längden.

Lagom kan alltså vara ganska bra, även om det är tråkigt… Å det är tråkigt, jag är den första att skriva under på det. Men det är värt jobbet! Jag vet att många behöver tips, trix och råd. På min instagram kan ni följa med i mitt liv som långvarig guldmedlem @marlenerinda och på Du i Fokus finns goda, oftast både lätt- och snabblagade rätter med vanliga ingredienser som man oftast har hemma och med uträknade sp förstås och HÄR finns färdiga veckomenyer att plocka inspiration ur eller kopiera rakt av.

Det jag vill säga är att kroppen oftast vet bäst. Lita på både programmet och kroppen och lär er så mycket ni kan på vägen – så kommer ni att kunna hålla vikten när ni väl nått mål (även om vi har oddsen emot oss). Vägen till målet är viktig! Detta är för resten av livet, det enda liv vi har – ta hand om det!

Mina intryck av Dominikanska Republiken

Mina intryck av Dominikanska Republiken

Nu är det två veckor sedan vi kom hem från Dominikanska Republiken. Jag har haft lite svårt att sammanfatta resan och intrycken, därför har jag dröjt med att skriva om det. Men nu ska jag försöka få ur mej något begripligt…

Jag har rest runt i Sydamerika vid flera tillfällen och varje gång varit tveksam för att komma tillbaka. Dominikanska har inte heller lockat och nu fattar jag varför. SPRÅKET! Jag pratar ytterst lite skolspanska och det är svårt att åka runt på egen hand i de här länderna då. Å jag gillar att åka runt på egen hand och verkligen se landet jag besöker.

Både i Mexiko och Venezuela har jag varit frustrerad för att jag inte kunnat göra mej förstådd och så var det förstås även den här gången. Efter veckorna i Mexiko gick jag faktiskt en spanskakurs, men hann bara en termin innan jag flyttade till Gambia. Så jag har försökt lära mej, men inte tillräckligt. Det är alltså mitt fel, jag påstår inget annat. Men fortfarande frustrerande.

För det betyder att vi egentligen inte sett särskilt mycket av Dominikanska. Vi såg förstås en del av Punta Cana och Bayahibe där vi bodde och som vi kunde gå till. Vi var till Semana (15-20 mil från hotellet, då ser man förstås en del av landet) och såg valarna och besökte även Bacardi Island. Vi ville uppleva Santo Domingo, se staden, känna atmosfären och ta bilder – men vi kunde inte få någon att åka dit med oss – bla pga språket. Hade vi kunnat spanska skulle vi förmodligen bara hoppat på en buss eller annat färdmedel. Nu var vi tvungna att försöka få en taxi att ta oss dit och även guida oss, det var svårt att hitta någon och när vi väl gjorde det blev det för dyrt. Så otroligt synd!

Dominikanska Republiken är vackert, otroligt vackert! Bilderna vi tagit är magiska, hur vi än vänt kameran och vilket motiv vi än siktat på. Människorna är vackra, glada, livfulla, naturen fantastisk och byggnaderna finns i alla möjliga färger. Utan att egentligen veta, eftersom vi inte kunnat prata med någon, så känns det som att man är stolt över sin stad och sitt land.

Men några saker gjorde vi ju ändå och det man absolut ska göra är att åka på valsafari. Är man det minsta intresserad av djur, natur och foto – så är det värt det. Det är en rätt lång resa från Punta Cana för att komma till båten, men det är det värt. Under bussresan får man ju iaf se lite av landet. Vad vi har förstått så ser 99% en val på nära håll, så ha bara koll på att det är säsong för dem så är chansen rätt stor. Vi såg mängder och fick några fantastiska ögonblick och bilder.

Sen ska man förstås våga sej utanför hotellet också, trots att guiderna avråder. Jag anser att om man inte har lämnat hotellområdet så har man inte varit i landet! Rätt eller fel? Inte vet jag, men hur mycket har man sett om man bara varit på hotellet?

Vi gillar att gå och utforskade närområdet och byn Bayahibe ca 3 kilometer bort. Vi gick genom bushen, längst havet och det var så mysigt! På ditvägen träffade vi ingen, på hemvägen bla polisen som kom åkande på moppe. Vårt mission var att köpa äkta dominikansk rom och den var betydligt billigare där än vid hotellet och framför allt jämfört med inne på hotellet förstås. Å den rom som ville ha fanns inte på flygplatsen, så vill ni ha något särskilt – besök en by.

Så hur kan jag egentligen sammanfatta Dominikanska? Ja, man bör kunna Spanska om man vill få ut mest möjligt av sin resa. Att se valar är en fantastisk upplevelse, jag är glad att vi gjorde det. Å det är en fördel att inte vara rädd av sej och lyssna på allt som guider säger, så man vågar ta sej runt lite på egen hand och verkligen uppleva ett land på riktigt.

Dominikanska är fint! Jag är glad att ha varit där, även om det är tveksamt om jag åker dit igen. Kanske får ta upp den där spanskan först.

Husdjur och resor

Husdjur och resor

Jag har alltid rest mycket. Min pappa var pilot, barnens pappa och även deras farfar jobbade på SAS – jag själv är utbildad trafikassistent. Halva mitt liv har alltid handlat om att resa!

Hur tänker man då när man skaffar ett husdjur? Inte särskilt långt faktiskt… Barn kan man ta med, de är små och gör som man säger från början. När de blir äldre kan de välja själva, och är bra att ha som husvakter om de inte vill följa med. Men en hund… den tar man lixom inte bara med hur som helst.

Baileys 8 veckor

När vi planerade för vår nya familjemedlem var barnen 11 resp 13 år gamla. Vi kunde hjälpas åt att ta hand om honom och skulle göra så i många år tänkte ju jag. 2007 föddes en Borderterriervalp som skulle bli vår, den 1/4 hämtade vi hem honom.

Att en Borderterrier kunde bli nästan 20 år hade jag inte riktigt koll på måste jag nog erkänna… jag tänkte mer som min förra hund 10-12 år sådär. Hur som helst kom världens sötaste kille hem till oss, vi döpte honom till Baileys. Han betyder allt för oss!

Fram tills dess hade vi tagit minst en långresa per år och varit borta ett par veckor, ofta tillsammans med mina föräldrar. Nu var det slut på de gemensamma resorna, mina föräldrar blev nämligen de naturliga hundvakterna, då vi vägrade att lämna vår lilla pälsboll på pensionat. Valet stod mellan fortsatta gemensamma resor och hundpensionat, resor var för sig och mina föräldrar som hundvakter eller inga resor alls – valet var självklart. Pälsbollen skulle inte lida av att vi ville åka bort och mina föräldrar var med på noterna.

Å så har det varit sedan dess, ett par veckor om året har Baileys flyttat in hos mina föräldrar och haft det bra där. Tills nu. Han har det fortfarande bra där, men han saknar oss så mycket att han verkar bli deprimerad. Medan vi var borta fyllde han 13 år, han är alltså till åren kommen och det märks mer och mer. Särskilt på vintern. Han är precis som alla andra i vår familj och lever upp när solen och värmen kommer tillbaka. När vi var borta den här gången var han väldigt olycklig stundvis. Vi tror det var kombinationen av både vinter och att han saknade oss, hade det varit på sommaren när han kan gå ut och in som han vill, bada i poolen osv – då hade det nog inte varit lika illa. Nu blev det inte bra.

Detta innebär att vi fått ta oss en funderare. Vi kan helt enkelt inte åka iväg två veckor på vintern något mer, så länge vi har honom. Baileys är som sagt 13 år, en Borderterrier kan leva länge – men han är inte helt frisk. Veterinären gav honom något år till för två år sedan… så vi vet helt enkelt inte någonting, mer än att vi inte har samvete att åka ifrån honom. Några dagar går bra, fler dagar på sommaren än på vintern. Så det är så det får vara. Vår pälsbolls välmående går först!

Nu visar han tydligt att han vill vara hemma med oss och då ska han få vara det. Visst är våra resor både roliga och viktiga, särskilt för min hälsa – men de är inte viktigare än vår pälsboll. Vi har förmodligen ganska kort tid kvar tillsammans, så de långa vinterresorna får helt enkelt vänta.

Fler boktips!

Fler boktips!

Under semestern plöjde jag lite böcker, typ 6-7 stycken tror jag. Här är några som jag vill berätta lite mer och tipsa om.

Jag började på flyget till Dominikanska. 11 timmar dit och 13 hem ger en hel del tid för läsning, även om jag faktiskt hann se några filmer också. På vägen började jag med Husdjuret av av Camilla Grebe som är en helt ny författare för mej. Att hon vunnit pris och skriver jäkligt spännande deckare hade jag ingen aning om. Alla hennes böcker är fristående, men handlar om polisen Malin på ett eller annat sätt. Jag plöjde Husdjuret och sedan fortsatte jag med Skuggjägaren som kom i slutet av november. Den sträckläste jag 🙂

Skuggjägaren börjar med en kvinnas som hittas död och fastspikad i golvet en februarinatt 1944. Trettio år senare hittas ytterligare en kvinna på ungefär samma bisarra sätt. Jakten på mördaren får ödesdigra konsekvenser för de poliser som arbetar med fallet – Britt-Marie på 1970-talet, Hanne på 1980-talet och Malin, som är verksam idag. Alla har på något sätt en koppling till de olika händelserna. En spännande och ruskig berättelse som sträcker sej över en lång tid och därmed berättar en del om vår historia på ett väldigt intressant sätt. Läs den! Och läs för all del de andra böckerna i serien också 🙂

Sen ville jag ha något mer lättsamt. Något spännande men ändå roligt och lite sådär småputtrigt. Så man skrattar medan man läser och folk runt omkring undrar om man är helt galen, ni fattar va?

Christoffer Holst romandeckare uppfyller precis alla krav på lättsam underhållning med både spänning och skratt. Det roliga med hans böcker är att hans intresse av mat och dryck är med i berättelserna. Man får alltså en massa goda tips samtidigt som man blir underhållen. Trots sina ringa ålder, han är 30, har han sprutat ut sej flera böcker sedan ungefär fem år tillbaka. Alla så där småputtriga.

Jag sträckläste de två senaste efter varandra. Söta röda sommardrömmar och Blå blå höstvågor. Bägge handlar om Cilla Storm som går från skvallerjournalist till kriminalreporter och hon hamnar självklart mitt i ett mord i bägge böckerna. För att trassla till det lite extra få hon även ihop det med öns polis och bor granne med dennes mamma som också är lite extra nyfiken… mer ska nog inte sägas om detta, då spoilar man lixom allt. Det här är bara mysigt och underhållande – LÄS!

Sen bidde det lite brittisk deckare också, Peter Robinson och Oförsiktig Kärlek, lite mer traditionellt lixom. En kropp hittas i en bil, man misstänker självmord men hittar tecken på att det kanske inte är så. Så hittas en kropp till och härvan är igång. Deckare på riktigt med buttra poliser, nitiska nyutexade poliser och arga anhöriga. Ni vet, så där som det ska vara. En bra författare målar ut texten så man ser allt framför sej som en slags film i skallen, så är den här! Spännande och med alla detaljer på plats!

På hemvägen plockade jag fram Kirke av Madeline Miller, som jag inte riktigt vet vad jag tycker om. Den har lixom alla ingredienser som jag gillar, men når ändå inte riktigt hela vägen fram.

Kirke är den första häxan i litteraturen. En kvinna med mer makt än vad samhället ansåg lämpligt. Hon var gudinnan som förförde Odysseus med trollformler och förvandlade hans manskap till svin. Madeline Miller lyfter ut Kirke ur Odysséen och ger henne en egen bok – som helt enkelt blir som en tidlös saga för vuxna, om en kvinnas kamp för överlevnad och frihet.

Historien är spännande och välskriven, men alldeles för lång! 400 sidor handlar om Kirkes spännande livsöde bland gudar och gudinnor, men sen knyter man ihop allt på bara ett par sidor och tappar något på vägen känns det som. Efter alla dess detaljrika sidor så hafsas ett slut snabbt ihop, ungefär som att hon inte orkade tänka mer. Jag vet inte… den är bra – men avslutas abrupt lixom.

Sedan jag kom hem har jag faktiskt läst en bok till, men den ska jag berätta om senare. Nu får jag snart hem ett gäng nya böcker, så det gäller att sätta tänderna i nästa för att få plats med fler 🙂

Läser du något just nu?

Matsedel v 9 – Semmeldagen

Matsedel v 9 – Semmeldagen

Tänk att det fortfarande sitter i ryggmärgen att v 9 är sportlov, trots att mina barn är vuxna och inte gått i skolan på många år. Konstigt att vissa saker kan sitta så hårt.

Sedan vi kom hem från semestern har det varit fullt fokus på hundmys, träning, mat, komma ikapp med jobb och få ordning på dygnet igen – i den ordningen ungefär. Jag avskyr verkligen jetlag! Allt går bra utom det där med sömnen, jag kan inte sova på kvällarna – hur trött jag än är. Men men, bara två veckor kvar – det tog fyra veckor sist att få ordning på allt.

Jag fortsätter att räkna om våra recept till Viktväktarnas nya system. Vi har ungefär 600 recept, hälften finns nu med Grön och Blå uträkning. Medan jag ändrat har jag även lagt till en ny tagg; Matlådemat – så hittar ni lätt rätter som passar i frysen.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med halloumisås (Grön och Blå 9, plus pasta)

Tisdag: Lax med broccolipuré (Grön 9, Blå 2)

Onsdag: Gratinerad kassler med vitlöksröra (Grön och Blå 3, plus potatis)

Torsdag: Kyckling med broccoli och grönpeppar (Grön 4, Blå 3 plus pasta)

Fredag: Räkgryta med minimajs (Grön fr 5, Blå fr 4 plus ris)

Lördag: Fläskfilégratäng med granatäpple (Grön och Blå 6, plus ris)

Söndag: Pad Thai (Grön 8, Blå 7)

Semmeldagen: Semmelkaka, Minisemla, Semla

Hela veckan är hyfsat snabb- och lättlagad och det mesta funkar även i matlådan – vilket kan vara skönt en vecka när man kanske är ledig med barnen och ska hitta på grejer.

Vi hittar på mängder med recept just nu och allt blir så där herrejössesgott! Så ha koll på Du i Fokus, där kommer nya recept varje onsdag och lördag.

Mej kan ni följa på instagram där hela mitt liv finns @marlenerinda

Vad är det med medelålders män?

Vad är det med medelålders män?

Jag gillar män, men fascineras över hur en del är funtade. Nog för att kvinnor kan vara missunnsamma och motvalls många gånger, men när det gäller män verkar det nästan vara ett måste att säga emot när tillfälle ges. Särskilt när det handlar om vegetarisk kost, träning/hälsa och Greta.

När jag lägger upp statusar på Facebook om tex vegetarisk mat som jag testat och gillat, så kommer det direkt ett svar från någon man, nästan alltid 50+, som skriver att han minsann inte äter kaninmat! Till 99% kan jag säga att det enbart är män som skriver så. Man skriver att vegetarisk mat är djävulens påfund och en massa annat, nästan allt i en väldigt aggressiv ton. Det ska gärna läggas upp en bild på en blodig biff också. Det enda jag har gjort är att tipsa om en vegetarisk rätt… Varför känner sej män så angripna när man pratar om vegetarisk kost? Jag fattar inte!

Det är nästan samma sak när det gäller träning och hälsa. Om jag skriver att jag har lyckats springa en bit eller gått ner lite i vikt, och är glad för det, så kommer direkt ett svar med en bild på någon i hängmatta med ölen på magen eller största grilltallriken alternativt räkmacka. Alltid från en man. Ibland kommer även en kommentar som låter ungefär så här: ”Jag skulle aldrig springa om jag inte blev jagad” alt ”Jag är fet men det är bra med depåer”. Ger jag ett hälsoråd eller tips så får jag till svar ”alla ska vi dö nångång”.

Så har vi Greta… har ni sett kommentarsfälten när en text handlar om något Greta Thunberg sagt eller gjort? Det är skrämmande! Här förekommer även en del kommentarer från kvinnor, men det är mest män och det är hatiska! Äldre män som ger sej på en ung tjej, vars enda mission är att öppna ögonen på oss – hon har inte hittat på det hon säger – hon vill bara att vi ska lyssna på forskningen. Det män skriver att man borde göra med henne är skrämmande!

Vad är det för del på folk? Vad är det för fel på män som sitter bakom sina skärmar och skriver kommentarer som de aldrig skulle säga till någon face to face. Jag fattar inte! De som skriver på min facebook är gamla kompisar, några har jag lekt med som liten, en och annan flört och gamla vänner. Jag har svårt att se att de skulle angripa mej på samma sätt om vi var i samma rum. Men på internet får man göra och bete sej hur som helst. Har man bara en skärm mellan sej och den andre så kan man skriva vad som helst. Strunta i om det sårar, irriterar eller tillför något. Det måste ut verkar det som och det är alltid män.

Kvinnor kan skriva och ifrågasätta, men nästan aldrig göra ett påhopp iaf inte till någon de riskerar att träffa i verkligheten. De vill gärna utveckla och diskutera och övertala alla att tycka som dem. Män attackerar! De hugger på allt! Särskilt 50+ män, de bryr sej inte om att försöka övertyga – de tycker och attackera som ilskna kobror.

Det värsta är att jag knappt ens överdriver, lite kanske… Men jag har tänkt på detta rätt länge nu och följt kommentarfälten både hos mej, andra och i olika större medier. Män 50+ är värst. Kvinnor tjafsar och är allmänt missnöjda, män är aggressiva och elaka. Män hotar. Jag vill gärna veta varför.

Viktigt att synas!

Viktigt att synas!

*** Betalt samarbete med Smart in the Dark***

Jag avskyr folk utan reflex! Särskilt när jag kör bil, de leker med sitt liv och riskerar även mitt. Å de är många!!!

Jag är rätt bra på att använda reflex när jag är ute och går, har såna där dinglande grejer. Nu har jag fått testa en annan reflex som är mycket snyggare och mer användbar. Något jag tänkt på är nämligen att jag hittills varit jättedålig på att använda reflex utomlands. Å där är ju ofta kolsvart direkt när solen går ner. Varför har jag inte tänkt på det?

Smart in the Dark har användbara reflexer i snygg design. Det finns både mössor, väskor, sjalar och en massa annat. Jag valde en sjal som jag testat några dagar nu och är supernöjd med. Den är snyggt svart och piggade upp min röda kappa ordentligt samtidigt som jag syns bättre än någonsin. Me like!

Och det bästa av allt är nog att sjalen kommer åka med på resor. Den blir perfekt både på flyget och mysiga kvällar för att skydda mot mygg och svala vindar. Så nu kommer jag att synas även på resa, det var väl på tiden 🙂

Att inte bli tagen på allvar vid klagomål på resa

Att inte bli tagen på allvar vid klagomål på resa

Vi har väl alla varit med på utflykter där allt kanske inte funkat eller stämt till 100%. Oftast blir det ju bra ändå, och man låter de där smågrejerna passera. Men ibland är det för mycket trassel, strul och fel – då ska man klaga tycker jag. Så blev det tyvärr på senaste resan.

Jag klagar väldigt sällan, men när jag gör det vill jag att man lyssnar och tar mej på allvar. Jag är väl medveten om att man inte kan kräva samma saker som hemma, att bilarna kanske är lite äldre och att språket kanske inte funkar perfekt i andra länder. Så är det. Men saker ska ju fungera och som researrangör måste man vara tydlig när man beskriver en utflykt och vad som ingår i den.

När vi skulle på Valsafari fick vi veta att vi skulle åka buss till båten som skulle ta oss ut och se valarna. Vi fick också veta att vi skulle få guidning på engelska, att det var stopp på en ö för sol och bad och att vi skulle be hotellet om frukostpåse. Fine!

Det stod inte att transfern med bussen till båten skulle ta nästan tre timmar enkel väg, att bussen var skrotfärdig, måste puttas igång och kom rök från motorn. Det stod inte heller att guiden iofs kunde engelska, men inte orkade eller hade lust att guida oss, att vi skulle ta med egna handdukar (senaste utflykterna har arrangören stått för detta) och att hotellet inte har frukostpåsar. Just det där med bussen var faktiskt lite läskigt och gjorde några av oss rätt bekymrade. Särskilt som det började bolma rök ur ett säte och man började fundera på om skiten skulle börja brinna. Det syns inte så tydligt på bilden, på filmen jag visade för arrangören syntes det dock tydligt. Det var mest med tanke på detta som jag övht klagade, det kunde ha gått riktigt illa.

Som sagt; jag klagar inte ofta och vet hur förhållanden kan vara och klagar jag så gör jag det konstruktivt – inte gnälligt. Blir jag inte trodd då, så kan det hända att jag blir lite irriterad. Så var det den här gången. Det tog några dagar innan jag tog kontakt med arrangören, då skickade jag ett mail där jag spaltade upp allt klart och tydligt. Till svar fick jag typ att jag var en dum turist som trodde att allt är som i Sverige.

Det skulle ta 3-4 mail till, men inte förrän jag skickade en film på rökutvecklingen fattade de att jag faktiskt talade sanning. Då blev det ett helt annat bemötande minsann. Å sånt retar mej! Självklart är jag medveten om att folk utnyttjar tillfället för att få tillbaka pengar, men jag är inte en av dem! Såklart kan det var svårt att veta om jag är en sån eller ej, men en sån person hade förmodligen skrikit och gapat rätt omgående – jag kom med konkreta påpekanden.

Hur som helst så trodde man iaf på mej till slut och vi blev erbjudna kompensation. Tack för det måste man väl säga, men jag hoppas verkligen att man tar den där bussen ur trafik, att man säger till guiden att skärpa sej och ger lite bättre info till sina resenärer. Det kunde gått åt helskotta helt enkelt, bussen var inte trafiksäker!

Jag är inte rädd för att säga ifrån, men jag vet att många är rätt konflikträdda – är du?

Vad sa vågen då?

Vad sa vågen då?

De flesta som åker på semester ökar i vikt, så var det för mej också – förr. Det var inget jag egentligen tänkte på eller reagerade över då, det lixom bara blev så. Man ska ju ”unna” sej som det brukar heta… och det gjorde jag som om det inte fanns någon morgondag. Idag ser mina semestrar helt annorlunda ut och jag mår så mycket bättre!

Jag gick ner mina kilon för en massa år sedan och har hållit normalvikt, hyfsat, i drygt 15 år. Men det var inte förrän för kanske 5 år sedan som jag började fatta vad man faktiskt kan ha en semester till. Att man faktiskt kan må hundra gånger bättre när man åker hem, utan minsta uppoffring. Det blir nämligen ingen uppoffring när man upptäcker skillnaden på mående.

I mångas ögon låter säkert våra semestrar skittråkiga, men för oss funkar det perfekt – vi mår så bra! I mitt fall handlar det om att lyssna totalt på kroppen. Svårare än så är det faktiskt inte. Jag har upptäckt att när jag låter kroppen bestämma så vaknar jag när solen går upp, oavsett tid, och somnar 2-3 timmar efter att solen går ner. Då funkar allt som bäst. Så otrolig enkelt, men kanske inte jättekul att somna vid 21-22 om man inte reser ensam. Min käre man har dock accepterat läget och läser eller kollar på film tills han ska sova någon timme senare. Han vet ju att jag är en trevligare människa om jag gör så här.

När man vaknar så tidigt får man en alldeles underbar start på dagen, när man tillsammans upplever solens uppgång och ser hur dagen väcks till liv. Självklart är det ett kanontillfälle att leka med kameran. Stranden är tom och färgerna är magiska. Många bilder blire kan man väl säga, särskilt som vi gör samma sak när solen sedan går ner igen 🙂

För oss brukar det sen bli frukost som i stort sett ser ut som hemma, men den skillnad att det aldrig finns knäckebröd. Å där går min gräns! Jag tar aldrig med mat hemifrån till semesterorten, jag äter det som finns eller låter bli! Så det blir min vanliga äggmacka, te och frukt – ganska mycket frukt, allt är ju så gott. Just den här gången blev det även smoothisar, som gjordes medan vi såg på och pekade på frukten vi ville ha. Fräscht och gott!

Å sen kommer bästa stunden på dagen, strandpromenaden! Vi kan gå i timmar. Oftast har vi bara badkläder på och lämnar allt annat i safen på rummet. Så går vi så långt vi känner för och badar på vägen. Hela förmiddagen går oftast innan vi är tillbaka på hotellet igen, många steg blir det, ger en schysst solbränna och en jäkla massa bra motion. Det är tungt att gå i sand!

Vi är rätt hungriga efter en sån förmiddag och äter det vi känner för utan någon större tanke på points eller kalorier, men med en sån start på dagen vill man oftast äta något som inte ligger så tungt i magen, om ni fattar vad jag menar. Sallad med något protein, en pizzaslice eller lite pasta är tillräckligt, samt frukt förstås. Det är ju så enkelt med frukten på hotellen, när den är skalad och tärnad och det bara är att ta. Den idén tog vi med oss hem för några år sedan, så nu har vi alltid färdig frukt i kylen – och då är det faktiskt det jag tar när jag blir sugen. Just nu ligger där blodgrape och blodapelsin i en burk i kylen, så gott!

Efter lunch sitter vi oftast och läser. Det är den stunden på dagen när jag plöjer böcker. Vi sitter brevid varandra i skuggan, läser och pratar. Jag kan ärligt säga att våra samtalsämnen är långt ifrån slut, ändå har vi pratat oavbrutet i 12 år nu. Kanske blir en tupplur där på eftermiddagen också, men det kanske också bli en tur på gymmet. Där är oftast svalt och skönt och brukar finnas en bra PT till hands. För bara fem år sedan hade jag aldrig ens tänkt tanken att träna på semestern, nu är det nästan naturligt, Nästan. Numera packas iaf träningskläder med och jag är uberstolt om jag så bara får till ett enda pass. Det är mycket mer än förut ju, typ 100 procent mer 🙂

Sedan kan det bli en liten promenad till innan vi äter middag och tar kanske ett glas vin till maten. Vi tänker som sagt inte särskilt mycket points eller kalorier men gör medvetna val. Med det menar jag att jag inte äter för ätandets skull och bara för att det är semester. Jag äter det jag tycker är gott och slutar när jag är nöjd, inte proppmätt. Jag har nämligen kommit på att det inte är särskilt behagligt att vara så mätt. Det där svenska lagom passar mej bäst. Återigen: jag lyssnar på kroppen.

Detta är en helt vanligt dag på semestern för oss. Total avkoppling som gynnar kroppen och får oss att må bäst. Vi har hittat en lunk som passar oss och som gör att vi mår alldeles superbt när vi åker hem. Vi är avkopplade och har verkligen tagit hand om oss. Men inte offrat ett dugg! Vi sover gott, äter gott, får massor med sol på näsan och njuter av tillvaron tillsammans. En perfekt ledighet för oss!

Å vad gör detta på vågen då? Vi har trots allt både ätit och druckit mer än vanligt, men även rört på oss mer än på länge… ja, den här gången blev det 0,4 kilo minus för mej och 1 kg för maken. Man kan alltså njuta och ”unna” sej utan att gå upp i vikt på semestern. Inte särskilt svårt alls faktiskt 🙂

Här finns fler knep för dej som ska iväg på semester och på min instagram @marlenerinda finns mängder med bilder från semestern och pepp för viktminskningen.

Matsedel v 8

Matsedel v 8

Vi är hemma igen och det är vardag som vanligt sedan några dagar tillbaka. Förutom en rejäl jetlag mår vi helt ok, även om det är lite i kallaste laget här hemma. Den där solen gör verkligen under med en, allt blir bättre!

Vi landade i onsdags och redan på torsdagen var vi igång med våra vanliga rutiner igen med sömn, mat och träning. Vi har faktiskt inte svävat ut särskilt mycket så semestern, så enda skillnaden är väl egentligen bara temperaturen. Det är väldigt mycket skönare att ta promenader när det är 25-30 grader varmt 🙂

Här är veckans matsedel, sportlovsvecka för många:

Måndag: (Zucchini)Pasta med tomatsås (Grön och Blå 1)

Tisdag: Laxgryta med räkor (Grön 9, Blå 3 plus ris)

Onsdag: Långpannekyckling (Blå 39, Grön 23 för hela)

Torsdag: Smakrik kasslergryta (Grön och Blå 26 för hela plus pasta)

Fredag: Tacogryta med bacon och mango (Grön 7, Blå 6 plus ris)

Lördag: Fläskfilégryta med champinjoner och spenat (Grön och Blå 6, plus ris)

Söndag: Pasta med kräftor och pepparrot (Grö 9, Blå 8)

Sportlovsbonus: Semlor

Allt utom söndagsmiddagen passar i matlådan, måndagens mat behöver göras med riktig pasta för att funka. Men i övrigt så är det en vecka med kanonhärlig mat som passar matlådan dagen efter eller i frysen. Så gör mycket! Fredag och lördag är riktigt goda matdagar med några av våra favoriträtter, missa inte!

Snart är det semmeldax, HÄR finns fler recept på semlor. Har ni tid och lust att fixa storkok under sportlovet, finns mängder med recept HÄR. Å vil ni se vad jag har för mej på dagarna, hittar ni mej på instagram @marenerinda

Ha en fantastisk vecka! Nu räknar vi ner till nästa ledighet 🙂