Sista veckan i mars, visst är det galet! Förra veckan gick rekordsnabbt, på torsdagen visste jag inte vilken dag det var ens. Nu är det alltså 3 månader kvar till midsommar 🙂
Inom kort ska vi ta fram sommarkläderna. Hur kommer de att sitta i år? Har det varit fukt i garderoben som krympt kläderna? Sitter de som förra året? Eller är det kanske dax att köpa lite nytt eftersom det mesta trillar av? Skulle det vara så att kläderna krympt, så är det kanske dax att se över vad som stoppas i munnen – än finns det tid att komma i de urvuxna kläderna.
Planering är a och o för mej och många andra. Det är så himla skönt att ha färdiga matlådor i frysen till lunch eller när man inte orkar fixa middag. För vad händer när vi inte vet vad vi ska äta eller inte har någon lust att laga mat? Jo, snabbmaten ligger nära till hands…
Idag är det matlådans dag, så här kommer massor med förslag på bra matlådor! Alla rätter är med uträknade SmartPoints enligt Viktväktarnas system. Klicka bara på rätten så kommer ni till receptet:
Vi brukar göra extra av våra middag, så det blir 2-4 matlådor över. Men vi kan även stå och laga mat en hel helg bara för att fylla frysen. Det tar lite tid just då, men sparar en massa när man har tidsbrist.
Jag får ganska många böcker som jag läser och sedan tipsar om på Du i Fokus. En del böcker fastnar jag för lite extra och vill tips om även här på bloggen, ”Två hål i huvudet” är en sån bok.
Äntligen kan jag läsa igen! Eller alltså… jag har ju kunna läsa hela tiden, men sedan utbrändheten har jag bara kunnat läsa när jag varit helt ledig, som på semestrar, eller när det varit extra lugnt. Men nu kan jag faktiskt läsa när som helst, så länge jag får göra det ostörd. Jag testade att läsa på tåget igår, det gick inte alls :-p
Men hemma går det bra och det har resulterat i att jag lyckats ta mej igenom två böcker sedan semestern, en deckare och en biografi. Det är biografin jag vill tips om.
”Två hål i huvudet och ett mirakel” är en bok som alla borde läsa! Det är Pamela Andersson som berättar om sin cancer, hur hon tog emot beskedet, förberedde sej inför behandling, gick igenom behandling och sedan otroligt nog inte hade några tumörer längre. Hon var dödsdömd men vann kampen mot alla odds.
Boken skulle kunna handla om vilken kris som helst egentligen. Hennes tips och råd fungerar på det mesta faktiskt. Pemelas handlingsplan; Acceptera – planera – fokusera, funkar på allt. Jag vet, jag funkar nämligen likadant. Jag har iofs inte haft en dödsdom hängande över mej, men ett antal kriser som jag varit tvungen att jobba mej igenom. Det går! OM man accepterar, planerar och fokuserar. Pamela har haft en mängd vetenskapliga studier att luta sej emot, det har jag aldrig haft – men efter att ha läst boken vet jag att min magkänsla varit rätt. Nu har jag även fakta 🙂
Det Pamela fokuserat på är mental träning i kombination med fysisk träning. Att helt enkelt bygga upp kroppen maximalt för att klara operationer, strålning och cellgifter och sedan ta ut glädjen i förskott, för säkerhets skull och så ofta det går. Hon har också vågat be om hjälp och visat sej svag inför andra, aldrig gömt sej eller försökt att dölja sin sjukdom och lärt sej att prioritera och säga nej – men även ja.
”Två hål i huvudet och ett mirakel” är en viktig bok! Kanske särskilt för den som har en cancersjuk i sin närhet. Många vet inte hur de ska bemöta någon som är sjuk, särskilt inte när det handlar om cancer. I boken ger Pamela konkreta tips om hur man närmar sej och hur man helt enkelt beter sej. Det är förstås hennes erfarenheter, vi är alla olika – men jag tror att en del ändå är användbart för oss alla.
Boken är helt osentimental, tvärtom faktiskt. Det är mycket humor, massor med värme och väldigt mycket bra-att-veta. Konkret fakta, men statistik och allt.
Den här har legat till sej ett tag här hemma, ända sedan i somras tror jag. Just för att jag inte kunnat läsa, jag testade när jag fick den – men då fattade jag inte vad jag läste, så den fick vänta. Tills nu. Och nu plöjde jag den. Mitt ex ska jag ge vidare, så att fler kan ta del av den. Så hoppas jag att den som får den härnäst också ska ge den vidare. Så viktig är den faktiskt. Läs den du med 🙂
Jag är ganska bra på att hålla ordning på mina nycklar, men nog har det väl hänt mer än en gång att man sprungit runt och letat när man har superbråttom. Har inte ni det?
Nu har flera i vår närhet installerat kodlås på sina ytterdörrar. Såna som man både kan manövrera med kodbricka, bara kod eller genom mobilen. Så himla smidigt. Nycklar är ett minne blott! Mobilen har man ju lixom jämt med sej, iaf jag 🙂
Axessa porttelefon funkar i de flesta hus, oavsett om det är ett flerbostadshus, företag, föreningslokal eller enfamiljshus. Oavsett var jag befinner mej kan jag öppna dörren med mobilen och jag kan även se den som vill in – vilket är en fördel om det handlar om tex hantverkare. Man vill ju inte gärna ge okända personer sin nyckel eller portkod… Det slipper man med detta system.
Man ser även vem som gått in, när, och har på så sätt extra koll när man är bortrest. Har man tex en föreningslokal kan man låsa den helt under vissa tider och bara tillåta passering en bestämd tid. Hur smart som helst! Å försvinner en bricka så kan man bara spärra den brickan, hela låset behöver inte bytas ut.
Jag älskar den engelska landsbygden och för ganska precis ett år sedan var jag till den lilla byn Warehorn strax söder om London. Där bodde jag på The Woolpack Inn, det coolaste hotellet jag någonsin sett!
The Woolpack Inn är ett litet hotell med bara 5 rum, alla i helt olika stil. Den pittoreska lilla byn Warehorne ligger ca 7 mil söder om Gatwick och man kan enkelt ta sej dit med tåg. Då kliver man av vid Hamstreet Station, så tar man en taxi 8-10 minuter till hotellet. Man kan även be hotellet ordna skjuts samtidigt som man bokar, så hämtar de när man kommer. Det finns även gratis parkering, så man kan komma med egen bil också.
Rummen är väldigt speciella och en upplevelse att bo i. Tre av dem är stora och rymliga, alla med badkar mitt i rummet och med öppen spis. Ett av dem hade jag, fyllt med lamm och utsikt över kyrkan och kyrkogården. Två av dem ligger uppe under taket, som små annex och har självklart badkar på rummet de med. I det murrigare rummet bor även spöket Frederick som rummet är döpt efter. Det får man förstås tro på om man vill… men det spökade när vi var där 🙂
Hotellet är en gammal pub som i princip hade förfallit när John Rogers köpte den 2014. John är arkitekt och hade redan ett hotell som han renoverat och nu ville han skapa en liten kedja där gästerna kunde åka mellan hotellen och den pub som han också köpt upp. Gästerna får på så sätt ett helhetskoncept med både boende och mat och kan cykla, gå eller åka kanot mellan ställena.
På undervåningen är det restaurang där man äter frukosten och på kvällarna middagen, på kvällarna är restaurangen så gott som fullsatt. Detta är ett omtyckt tillhåll för lokalbefolkningen och stämningen blir genuint brittisk. Menyn ändras varje dag, beroende på utbudet av råvaror, och handskrivs direkt på väggen inne i restaurangen.
Detta är hotellet för den som vill ha det där lilla extra. Rummen är en dröm och faktiskt lite galna också, riktigt svåra att beskriva om man ska vara helt ärlig. Man kan leta detaljer i inredningen i det oändliga och hela tiden hitta något nytt. Och man kan bada mitt på golvet medan en härlig brasa sprakar i den öppna spisen.
The Woolpack Inn är ett måste att besöka om man ändå är i krokarna, men det är faktiskt värt en omväg också. Det är ett av de absolut häftigaste och mest pittoreska hotellen som finns just nu. Jag kommer absolut att åka dit igen – Martin måste ju få uppleva det!
Förra veckan blev inte alls som jag tänkte mej. Jag blev kanonförkyld och låg i soffan större delen av tiden. När man har ont i halsen och det är svårt att äta blir kosthållningen lite sisådär, glass är gott och skönt för halsen… så det blev en hel del sånt. Å träning blev det förstås ingen alls. Ändå var det minus på vågen idag! Jag fattar ingenting, kroppen lever sitt eget liv ibland.
Men nu är jag ok igen och allt är som vanlig med bra mat och träning. Den här veckan hinner jag två gånger, resten av tiden ska jag vara på mässan och kolla in årets trädgårdstrender. Snart är det vår på riktigt!
Våfflor (vi tjuvstartar lite): 4 SP Flex per våffla
Ännu en god matvecka där jag särskilt ser fram emot båda kycklingrätterna, cannellonin och halloumiburgaren – så gott! Allt utom den gratinerade zucchinin funkar att frysa, så gör mycket av allt de andra!
På lördag är det matlådans dag, HÄR finns mängder med tips på matlådor!
Ha en fin vecka, nu får våren skynda på lite tycker jag!
De flesta av oss använder betalkort var vi än är. Men är man på resa kan det bli dyrt om man inte har ”rätt” kort, avgifter utomlands kan bli ganska kostsamma om man inte har koll.
Kortio startade 2013 och är en sajt som visar alla erbjudanden och kampanjer från marknadens kreditkort. De står under Finansinspektionens tillsyn och har tillstånd att bedriva kort- och låneförmedling. På Kortio kan man enkelt jämföra kort, avgifter, förmåner och villkor. Man vill ju helst slippa att ha kontanter på resan och kunna ta ut pengar avgiftsfritt eller iaf till en bra kurs och låg avgift. Dessutom vill man ju att kortet ska ha en låg årsavgift och gärna någon form av försäkring om något skulle hända. Ett kort som har allt detta samt 0% i valutapåslag är Easyliving och de har en kampanj just nu med första året gratis.
Kreditkort för resan är en djungel – det finns huuuur många som helst! När villkoren ändrades för det kort som vi brukade använda, innebar det att vi fick både valutapåslag, dyra uttagsavgifter och även kostsamma årsavgifter – då var det dax att ta en funderare. Då visste vi inte om Kortio utan kollade upp dem som vi kände till, var och en, och det tog en jäkla tid! Vi visste ju inte att det faktiskt fanns en sida där alla kort var samlade och man enkelt kunde jämföra alla på en gång.
Vi valde till slut SAS-kortet, som finns på Kortio men här finns även ICA, Norweigan, Forex, Ullared, alla bensinbolag och banker mfl. Man svarar bara på några frågor och sedan får man upp förslag på vilka kort som skulle passa just mej. Jätteenkelt!
Jag älskar att slänga saker! Nu har jag kommit igång ordentligt och det är så skönt. Självklart slänger jag inte fungerande grejer, de säljer jag 🙂
Sedan vi bytte ut hörnskåpet och det gigantiska gamla skåpet i vardagsrummet mot en lite nättare möbel, har jag plockat och plockat och plockat. Under veckan har jag legat utslagen i soffan stundtals och emellanåt har jag röjt lite till. Nu är vi nere på detaljnivå och tom blomkrukor kollas igenom och rensas ur.
Så häromdagen började jag lägga ut grejer på olika säljsidor och sedan dess flyger grejer iväg. Gamla silverbestick, serviser, prydnadsgrejer, smycken… ja nu åker allt! Jag vill inte ha en massa saker, de ska bort! Intresserade köpare har hört av sej hela veckan och grejer hämtas eller vi bestämmer en tid för att träffas. Det är så befriande!
Jag hade fem kartonger med loppisprylar, dem gick jag igenom och nu har jag samlat ihop tre kartonger och satt ut till försäljning i en klump. Den som ändå ska stå på loppis och gillar sånt har nu möjlighet att köpa tre färdiga kartonger med pryttlar av olika slag att tjäna lite pengar på. Jag hoppas någon köper dem, då får jag massor med utrymme!
Nu börjar det nämligen märkas att grejerna försvinner, utrymmet blir större och större. Grejer som jag och min ex-man fick när vi gifte oss, som nästan aldrig använts. Saker jag köpt som väldigt ung, som heller aldrig använts. Saker jag fått eller köpt genom åren, såna där braåhasaker som inte var så braåha… Vem behöver egentligen tre gräddkannor, flera olika salt- och pepparkar, sjuttiofjorton olika skålar eller femtiosjutton ljuslyktor? Inte jag!
För varje grej som försvinner blir luften lite lättare att andas och min plånbok blir förstås lite gladare också. Ett värdefullt bidrag till min 50-årsresa kanske 🙂
Rensningen fortsätter, nu är det hardcore-varianten! Typ allt ska bort! Nån som vill köpa en nästan ny spikmatta?
Jag sitter och funderar på det här med miljön, skolstrejken som är idag och hur jag drar mitt strå till stacken. Hur duktiga är vi egentligen, var och en, på att ta hand om vår planet?
Jag tror inte att alla kan göra allt och vara perfekta hela tiden, däremot tror jag att vi alla kan göra något, ganska mycket faktiskt och på så sätt förändra och förbättra världen en hel del.
Man måste börja med sej själv, där man står. Vi har bil, men den användas väldigt sällan. Egentligen bara när vi veckohandlar eller ska köra hunden till hundvakten. Vi kör kanske max 30 mil i månaden, vilket var det vi körde minst i veckan för några år sedan. En full tankning räcker 6-7 veckor, vi tankar E85, oftast. Jag tror att vi faktiskt säljer bilen den dag vi inte har hund längre, om inte mina knän säger upp sej – då måste jag ha bil för att kunna handla. Men den kan ju vara mindre och mer miljövänlig.
När vi handlar har vi flergångskassar gjorda av gamla petflaskor eller tygkassar. Inspirerade av Gambia som för många år sedan förbjöd plastpåsar, så har vi i princip slutat använda det. Soppåsarna och hundbajspåsarna är iofs i plast men sån där nedbrytbar sort.
När vi lagar mat lagar vi mycket, så det blir matlådor. Vi har nästan aldrig några rester och kastar bara skal och blast – aldrig sånt som går att äta. Vi äter mycket vegetariskt numera och har nog blivit vad som kallas flexitarianer. Vi har inte slutat köpa kött helt, men det är för dyrt för att vi ska göra det särskilt ofta och då blev man lixom miljövänlig på kuppen. Vi diskar och tvättar fulla maskiner på lägre temperatur och med mindre tvätt/diskmedel än rekommenderat. Det blir rent ändå. Jag har inte testat att göra eget tvätt/diskmedel än – det kanske kommer.
Självklart sopsorterar vi! Hela altanen är en enda stor sorteringsplats med behållare för olika material. Någon gång i månaden åker vi iväg med allt till vår återvinningsstation. Vi försöker sälja av det vi inte längre använder, reparerar det som går att fixa och köper helst begagnat. Även kläder säljs och köps begagnat, även om det slinker ner lite nytt ibland.
Så vi kör väldigt lite bil, äter mycket vegetariskt, sopsorterar och handlar begagnat, röker inte och dricker knappt alkohol – så långt låter det ju hyfsat bra. Men vi flyger 2-4 ggr per år och det är ju där vi sk influencers får mycket kritik. Nu utger ju inte jag mej för att resa klimatsmart och ta tåget, jag erkänner att jag flyger och kommer att fortsätta med det. Men det skulle vara både kul och intressant att ta en längre resa med tåg faktiskt. Men som sagt; det är väl där jag brister då rå… i övrigt är jag rätt bra på det där med smarta klimatval. Mycket för att det även sparar pengar, det är lixom win win både för miljön och plånboken.
Just det! En sak till som jag gör som inte är så klimatsmart är att ta varma bad. Jag älskar att bada och det får min onda kropp att må bättre, så en del bad blir det. Lite dåligt samvete har jag över vattenåtgången… men det är inte lika ofta nu som för några år sedan, så jag blir allt bättre på att spara vatten jag med.
Vi gör så gott vi kan och ändrar något så fort vi kan om det går. Mitt samvete är ganska rent tycker jag. Hur tänker du kring detta och känner du att du gör vad du kan eller kan du göra mer för att dra ditt strå till stacken?
Jag skriver inte om riktigt allt som händer i mitt liv, eller jo – i mitt liv finns inga större hemligheter – men jag har ju människor runt mej vars problem jag inte luftar, å de ingår ju iofs i mitt liv. Vi har det lite jobbigt just nu är det enda jag säger om det.
Jag var så glad när jag kom från min läkare för någon vecka sedan. Allt såg bra ut, inga nya diagnoser eller frågeställningar. Jag skulle bara få träffa en ortoped för att fixa till en vårdplan för mina onda knän. Den ortopeden träffade jag idag och det blev en rejäl käftsmäll!
För några år sedan fick jag ont i vänster knä när jag gick uppför i trappor och backar/sluttningar. Efter ett tag började även höger knä att göra ont och sedan förra våren gör det ont även när jag går nerför. Det skär som en kniv rätt in i knäskålen från ovansidan och gör vansinnigt ont. Men jag är rätt smärttålig och söker inte problem förrän det är ett problem på riktigt, det blev det i somras. Vissa dagar kan jag helt enkelt inte gå i en trapp, det gör så ont att jag nästan skriker. Får man panik när rulltrappan står still, så behöver man hjälp.
Så jag tog mitt problem till Dr Kompis som skickade mej på röntgen. Enligt röntgensvaren fanns det flera cystor, lite brosk och lite förslitning. Ingen artros dock – glada för det var vi alla. Dr Kompis skickade mej vidare till sin ortopedkompis som jag alltså träffade idag. Jag hade så stora förhoppningar och såg fram emot besöket. Jag var inte alls liks glad när jag gick därifrån.
Mina knäskålar har rejäla förslitningsskador och sånt går inte att göra något åt. Knäleder kan man byta, men inte en knäskål. Min överrörlighet har sabbat hela min kropp snart och det enda som hjälper är träning, men inte ens det är nog för att ta bort smärtan. Nu ska man göra en titthålsundersökning för att se om det kanske går att slipa ner knäskålen där det skaver som värst. Så den blir jämnare. Som sista alternativ kan man ta bort hela knäskålen, så får jag leva utan. Det går, men är inget man vanligtvis gör.
Jag måste träna ännu mer, men kommer ändå att ha ont. Smärtan kommer jag aldrig att bli av med, den kommer snarare bara att bli värre. Och i värsta fall kommer jag att få så ont att jag inte kommer att kunna gå. Det är väl då knäskålen ryker antar jag… Tränar jag inte så kommer jag snabbt att bli sämre, så det finns lixom inget alternativ. Å jag får absolut inte gå upp i vikt, snarare gärna gå ner en del. Allt som ger ytterligare belastning ska undvikas, till varje pris!
Springa är alltså knappast aktuellt något mer. Bra dagar, när jag är i värmen, kanske det kan gå… då har jag nämligen betydligt mindre ont. Däremot kan jag fortfarande gå hur långt som helst utan att det gör ont, men detta kommer förmodligen att ändras. Det är belastning och stötar som är värst och det är ju svårt att undvika. Knäskålen sitter i princip helt löst och har alltid gjort, den behöver mer muskler runt sej för att hållas på plats. Men ont, rejält ont, kommer jag alltså alltid att ha.
Som alltid när nya tråkiga besked kommer till mej blir jag lite låg. Typ ett dygn. Jag ältar, funderar, bearbetar och tycker synd om mej. Sen är det bra. Sen ser jag framåt och funderar inte så mycket mer. Det blir som det blir helt enkelt. Nu har jag något nytt att förhåll mej till, jag kan gå men inte hoppa eller springa. Men så länge jag kan gå är det väl ok? Det är ju faktiskt inte alls om kan det.
Så nu är jag lite ledsen, det är ok att vara det. Imorrn är det mesta som vanligt igen. Jäkla skit!
