Browsed by
Tagg: astma o allergi

Jag var ju riktigt snabb i år!

Jag var ju riktigt snabb i år!

Just nu handlar det mesta om att kom ikapp med alla måsten innan vi åker till Gambia. Vi åker om 7 veckor, så än finns det gott om tid. Ändå brukar de sista dagarna innan avresan vara kaotiska och massor att göra. Jag tänkte inte ha det så den här gången…

Så jag har skrivit långa listor på saker som måste göras och saker som borde göras. Åsså bockar jag av vartefter, tyvärr blir listorna bara längre vartefter jag kommer på nya saker. En del kan jag göra på plats i Gambia, men jag vill helst inte ta upp datorn mer än ett par gånger under resan.

Ett måste lyckades jag iaf få gjort direkt – influensavaccinationen. Det var första dagen för vaccinationer igår och jag lyckades faktiskt få sista tiden på dagen. För mej är det ett måste att ta sprutan, jag riskerar tydligen att bli väldigt sjuk. Vi som är i sk riskgrupp får ta sprutan gratis, då är det ju dumt att inte göra det. Jag tillhör riskgrupp eftersom jag har bla astma, fibromyalgi, nedsatt immunförsvar och sömnstörning. När jag blir sjuk så blir jag det ordentligt. Hostan efter en lätt förkylning kan sitta i 8-10 veckor. Hur det skulle bli med en influensa vågar jag inte ens tänka på, jag har aldrig haft det…

Att jag lyckas ringa och boka tid är en bragd och att jag gör det så tidigt är inget annat än ett under. Jag brukar ringa efter någon vecka och då finns inga tider, när det väl finns en tid så finns inget vaccin… murphys lag… men den här gången lyckades jag direkt! En sak att bocka av  🙂

Jag vet att många väljer att inte vaccinera sej och jag lägger ingen värdering i det. Är man frisk i övrigt så klarar man en influens. Det är ju den som är äldre, överviktig, har någon sjukdom eller är höggravid som riskerar att bli så sjuk att man måste behandlas på sjukhus, som ska se upp och fundera på den där sprutan. De som riskerar att bli så sjuka att de faktiskt kan dö. Jag tillhör tydligen dem även om det känns främmande att tänka så.

Nu är det iaf gjort och resten av listan kan bearbetas… Gör du också listor?

 

25 år idag!

25 år idag!

Att få barn är en upplevelse utöver det extra kan man väl säga. Min största önskan var att bli mamma, men att fostra barn är det svåraste jag någonsin gjort. Idag fyllde mitt första mirakel 25 år!

Att bli förälder är omvälvande för alla, så var det förstås för oss också. Man har en dröm om hur det ska bli och sen blir det helt annorlunda. Som att drömma om en resa till Västindien och sedan komma till Holland, var det någon som skrev – särskilt om man får ett barn med diagnoser. Vi lyckades få två…

Jag mådde illa dygnet runt alla graviditetens 38 veckor och under förlossningen skadades jag av epiduralen. Vi kunde inte fått en sämre start. Ut kom iaf världens gladaste unge, han skrattade jämt och charmade alla. Problemet var bara att han kräktes typ jämt… dygnet runt… i kaskader. Men det var heeelt normalt sa man på BVC, bara han skulle börja med fast föda så skulle det försvinna. Det gjorde det inte, det försvann inte förrän han spydde ner en läkare i hissen på Huddinge Sjukhus – tack o lov var det överläkaren på gastro. Han tog hand om oss direkt och då fick vi hjälp, sonen var då 5 år… fram tills dess hade han kräkts kanske 10 ggr per dygn. Det försvann inte då heller, men det blev bättre. Än idag har han sura uppstötningar oftare än vi andra.

Vi det här laget hade han redan fått astma, allergier och en hörselnedsättning som diagnoser. Det skulle komma fler… Snart tillkom även fel på levern, adhd, tourettes syndrom och lite annat smått och gott. Vi det här laget hade han fått en lillebror för länge sedan och vi hade skiljt oss. Jag var ensam med barnen och gick självklart i väggen när sista diagnosen trillade på plats. Då hade även lillebror börjat få sina diagnoser…

Sonen har alltid varit vetgirig och älskat bokstäver och konstiga ord. Som 3-åring kunde ha hela alfabetet och favoritordet var Nationalencyklopedin och Ecklestiastikminister. Han frågade alla han träffade om de kunde säga orden och stava dem… inte konstig att ha älskade skolan, iaf att lära sej mer – kanske inte själva grejen med skolan och de som också befann sej där. I femman blev han så svårt misshandlad att jag tog honom ur skolan i nästan 3 månader tills det blev sommarlov och han kunde byta till en annan skola.

Den nya skolan var helt ok och vi tog oss igenom hyfsat smärtfritt, däremot blev gymnasiet en kamp. Vi valde ett gymnasium som hade hela tre specialpedagoger, för att han verkligen skulle få all hjälp som fanns – efter någon termin var det bara en halv tjänst kvar och hjälpen uteblev. Skolan hade inge förståelse för, eller kunskap om, adhd och tourette. I grundskolan är det ok att lägga sej i och vara med, i gymnasiet vill man helst inte det – men jag blev tvungen att gå in och bråka för att han skulle få rätt hjälp. Jag hade inget val.

Ändå var de här åren inget alls emot det som skulle komma sen. Detta har jag tillsammans med sonen berättat om i flera blogginlägg. När han var 18 blev han utnyttjad och grundlurad av ett gäng tjejer. De fick honom att köpa grejer och plocka ut mobiler med abonnemang som de använde och han betalade för. Ni kan ju förstå när jag fick veta detta… då tog det verkligen hus i helvete! Det tog oss nästan 3 år att få ordning på allt och komma ikapp ekonomiskt. Vi hade hela tiden ett mantra ”det är bara pengar”. Även om det handlade om MYCKET pengar, så var han oskadd – det var det vi fick hänga upp oss på för att orka igenom.

Även om problemen var många, svåra och tunga så har vi ändå alltid haft en grundtrygghet i varandra. Vi har rest, skrattat och gråtit tillsammans. När Martin kom i i familjen var nog alla lika tacksamma och lättade. Han var lixom den klippa som vi alla behövde att klamra oss fast vid, även sönerna. Vi har gått igenom mycket tillsammans – men står ändå på fötterna. Idag hoppas jag att vi är igenom det värsta, men även i våras var det tufft ett tag.

Nu är han 25, lika gammal som jag var när mitt andra barn precis hade kommit till världen. Jag var vuxen då – det är inte han! Han har egen bostad, körkort och fast jobb – men det finns lite kvar att önska rent mognadsmässigt. Men jag hoppas och tror att det är på g… nåt håller på att hända i honom det märks tydligt.

Jag är långt ifrån hönsmamma, så långt ifrån man kan komma kanske. Mina ungar har alltid fått göra sina misstag och sen har jag stått en bit bakom när de rett ut allt. De kan få tips och råd av mej, men det får lösa sina grejer själva. Båda sönerna har länge sagt att de inte vill ha egna barn och står fast vid detta – jag är helt ok med det. Men det skulle vara rätt intressant att se dem fostra egna barn… faktiskt. Men nej, jag har ingen längtan alls efter barnbarn.

Idag önskar jag min äldste son ett stort grattis på 25-årsdagen. Han är min förstfödde och min första stora kärlek. Det är rätt häftigt det där att kärleken växer när nästa barn kommer, kärleken räcker till fler och blir bara starkare. Den behöver inte delas, den blir bara större.

Det är himla häftigt att ha vuxna barn faktiskt och man säger ju att alla åldrar har sin charm – och jag måste säga att jag tycker att barn över 20 är mina favoriter. Sådär lagom enkla att ta hand om   🙂

 

Sommarfransarna fixade!

Sommarfransarna fixade!

Jag har ganska långa ögonfransar. Sådär så att när någon skönhetsmänniska frågar om jag inte har fundera på förlängning och jag säger nej, så säger de ”oj…” när de ser mina ögon. Någon förlängning funderar jag alltså inte alls på, däremot finns det ju annat kul att göra  🙂

I tisdags testade jag att färga och böja mina ögonfransar för första gången, jag har lixom inte tyckt att det varit nödvändigt förut. Men den här våren har varit ganska jobbig med allergi och rinnande ögon, all mascara har runnit bort så fort jag gått utanför dörren. Så jag tänkte att detta kunde vara ett sätt att iaf se lite fräsch ut. Alltså gjorde jag ett besök hos Maria och Felicia på Total Hälsa, där jag brukar testa grejer eftersom jag litar på dem till 100 %.

Felicia var den som skulle snygga till mej, så jag la mej bekvämt på hennes brits och gav henne fria händer. Först tvättar hon ordentligt rent, innan hon börjar med fransböjningen. Det böjs över små pappersrullar och hälls på permanentvätska, det luktar som på en frisörsalong på 80-talet ungefär. Detta tar längst tid, kanske 25 minuter… efter detta färgas ögonfransarna, vilket går betydligt fortare, kanske 10-15 minuter. Knappt en timme tar alltså behandlingen och kostar 690 kr.

Jag har inte gjort det förut, men sett andra som gjort det och blivit sådär härligt sommarfräscha. När jag såg mej själv i spegeln efter behandlingen blev jag glatt överraskad, jag såg också sådär sommarfräsch ut! Nu behöver jag inte använda mascara på 5-6 veckor och allergiögonen kan rinna bäst de vill!

Häromdagen var det faktiskt så illa att jag fick ställa ner allt mitt på Sergelstorg och frenetiska torka mej med min halsduk. Det såg nog ut som om något riktigt illa hade hänt, en kvinna stannade nämligen och frågade om jag behövde hjälp. Tack så hjärtligt, sa jag, men jag är bara allergisk. Jag tillade att hennes omtänksamhet var rätt ovanlig, då svarade hon ”men jag är från landet, man gör så där”. Sorgligt men sant…

Så illa har det alltså varit och även vattenfast mascara har runnit bort väldigt snabbt. Nu hoppas jag att jag kan se lite fräsch ut även med allergiögon. Hittills har det sett lovande ut. Jag fattar inte varför jag inte gjort detta tidigare, man blir ju jättefin!

Har du testat att färga och böja ögonfransarna? Om inte – Gör det!

 

Melankoliska lördags funderingar

Melankoliska lördags funderingar

2001

Jag har ett bra liv. Andra tycker säkert att det är konstigt liv, men jag trivs. Jag kunde aldrig i mitt livs vildaste fantasi drömma om att jag skulle gifta om mej och få ägna mina dagar åt att göra precis vad jag vill. Jag blir lite melankolisk så här på höstkanten…

När jag skilde mej var jag bara 28 år gammal. Jag hade varit tillsammans med mina dåvarande man halva mitt liv, sedan jag var 14, och hade två små pojkar (3 resp 4,5 år). Det där med dagis var inte riktigt min grej och min man tyckte detsamma – vi var helt överens om att ha barnen hemma. Jag hade 5-6 olika jobb för att jag skulle kunna ha dem hemma och själv jobba hemifrån och extra. Pojkarna hade 10 olika diagnoser, de medicinerade var fjärde timma och var alltid sjuka. Det var lite pyssel att få ihop allt när jag blev ensam.

Jag gick inte in i väggen, jag sprang! Med huvet före. Men jag vågade inte berätta för folk att jag var utbränd, för det var man inte då (1998), det var en svaghet och något som bara satt i skallen. Så jag sa istället att man hittat nåt fel på hjärtat, det var enklare och något folk accepterade. Jag var helt slut, kunde tappa minnet, tappade ord, förstod inte vad jag läste, hittade inte vägen, var trött jämt osv osv. Alla som varit utbrända vet hur det är… man blir lite dum i huvet faktiskt. Det tog ungefär tre år innan jag var något sånär ok, men då hade jag redan fått en massa följdsjukdomar som man inte hittade förrän långt senare.

När jag mådde ok igen tog jag en titt på mej själv utifrån och insåg att jag var i ganska dåligt skick. Killarna hade börjat i skolan och jag hade några timmar helt för mej själv på dagarna. Jag jobbade hemifrån och gjorde så gott jag kunde för att försörja oss. Jag hade börjat jobba lite vid vågen på Viktväktarna och killarna hängde ofta med dit. Jag längtade efter sällskap i soffan på kvällarna när barnen somnat, men hade accepterat att jag nog skulle bli ensam resten av livet. Vem skulle vilja ha mej? Å vem ville jag egentligen ha? Kraven ökar med åldern kan man väl säga.

Att den där blonderade killen i kassan skulle bli min man fanns inte på kartan! Att jag skulle bli hans fru fanns inte i på hans karta heller. Det är kanske inte så konstigt att det skulle ta nästan sju år innan vi såg varandra som något annat än arbetskollegor? Vad hade hänt om bara den ena av oss skrivit in oss på Viktväktarna? Eller om han jobbat på en annan ort än där jag bodde? Allt har varit en slump från början till slut när det gäller oss två. Vi blev inte ens tillsammans på ett naturligt sätt, vi diskuterade oss fram till att testa att vara ihop… vem gör så?

Men det funkade! Och från den där kvällen när vi satt vi varsin dator och chattade om att testa lite smått så har allt känts helt självklart. Bara två veckor efter vår ”överenskommelse” tyckte killarna att han lika gärna kunde stanna kvar hos oss, han var ju ändå alltid här… Martin blev en i familjen direkt! Å så har det varit i snart tio år, med den lilla skillnaden att barnen inte längre bor hemma. Jag som trodde att jag skulle bli helt ensam den dagen barnen flyttade. Så blev det inte. Barnen flyttade,  precis som de ska göra, och jag gifte mej! Jättekonstigt! Å helt underbart!

2016

Mitt liv blev inte alls som jag trodde. Barnen skulle flytta, jag skulle bli ensam – så var det bara. Men så blev det inte. Barnen flyttade, men jag blev inte ensam. Martin finns där som en klippa att hålla fast vid. Han är trygg, hjälpsam, ödmjuk och varm och hans finns alltid där för mej. Han accepterar mej precis som jag är och har ett enda krav på mej; att jag tar hand om mej! Hur kunde jag ha sån tur? Jag… som inte brukar ha tur… som inte har någon häftig karriär, inte är varken snygg eller särskilt charmig. Vad han ser vet jag inte riktigt, men jag är tacksam för att han ser det.

Vad hade hänt om jag inte skrivit in mej på Viktväktarna och han inte hade suttit i kassan den dagen? Det får vi aldrig veta och jag vill faktiskt inte veta det heller. Jag är nöjd med att det blev som det blev och att jag har det som jag har det  🙂

Kan en grej verkligen vara sååå bra?!

Kan en grej verkligen vara sååå bra?!

När man läser om en produkt som får högsta betyg av alla så blir iaf jag både nyfiken och skeptisk på samma gång. Så är det med Dysons grejer, oavsett produkt så får de toppbetyg och alla är helt lyriska. Så i samarbete med Dyson har jag fått testa både hårfön och en fläkt. Trots samarbetet så säger jag som vanligt vad jag tycker.

I början av året fick jag testa hårfönen som är supersnygg! Liten, lätt och ganska tyst. Själva motorn sitter i handtaget så det finns ingen risk att trassla in håret och den blir heller inte varm. Jag överdriver inte om jag säger att mitt tjocka hår blir torrt på mindre än fem minuter. Jag hade läst att det var så, men trodde förstås inte på det… men så är det! Den är verkligen supereffektiv!

Nu har jag fått testa en fläkt; Dyson Pure Hot + Cool Link. Hem kom en mysko pelare som mer såg ut som en modern högtalare än en fläkt. Inga vassa blad som snurrar som en nyfiken hundnos kan fastna i, det är ett stort plus. Den manövreras antingen med fjärrkontroll eller app i telefonen. Man kan alltså köra igång den när man är iväg, så rummet blir svalt och skönt tills man kommer hem. Så smart!

Vi har vår i sovrummet, ett rum som oftast är supervarmt och vi sover dåligt i under sommaren. Fläkten skulle alltså få visa vad den gick för nu när värmen kom rejält och var ihållande. När vi installerade den (typ satte i kontakten och startade appen) så visade den att luften i sovrummet var riktigt dålig. Så Mr Dyson fick jobba direkt med att rensa luften på dåliga partiklar som bla pollen och damm. Å efter några timmar visade appen ”Luftkvalitet: BRA”. Jag antar att filtret snart är fullt, för när jag dammsög häromdagen var det knappt något damm alls i sovrummet och i de andra rummen var det en hel del. Så jag hoppas att filtren är hyfsat prisvänliga…

Jag har ju koll på min sömn genom mitt aktivitetsarmband och sedan fläkten kom in i sovrummet har min sömnkvalitet varit mycket bättre. Om det beror på att luften är bättre eller att det är svalare i rummet kan jag förstås inte säga, kanske en kombination, jag är bara nöjd över faktumet eftersom jag sover dåligt. Det ska bli intressant att testa den i höst och vinter när det blir svalare och se om den värmer lika bra som den svalkar.

Så omdömen kan alltså vara positiva och stämma med ens egen uppfattning. Jag ger också Dyson toppbetyg, både för fönen och fläkten. Dyson gör himla bra grejer helt enkelt! Jag kan absolut rekommendera dem, särskilt om du har dålig luft i ett rum – då är fläkten suverän!

Det svåraste jag gjort!

Det svåraste jag gjort!

Jag tror att alla föräldrar gör sitt bästa. Jag tror också att de flesta föräldrar känner sej otillräckliga och många gånger känner att de tagit sej vatten över huvudet när det gäller föräldraskapet. Jag undrar hur många som hade skaffat barn med facit i handen… om de vetat hur svårt det faktiskt är.

Jag har gjort mitt bästa sedan dag ett, men jag vet mängder av situationer som jag borde agerat annorlunda. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag verkligen gjort precis allt jag kunnat för mina grabbar, med de verktyg jag haft för stunden. Jag har gjort massor med fel och sagt fel saker, men det kommer ju ingen handbok i föräldraskap när barnen föds. Vi får alla gå på magkänslan och hoppas på det bästa.

Men jag är nog egentligen ingen bra mamma, särskilt inte sedan barnen flyttade hemifrån. Jag hör sällan av mej och känner lite att så länge det är tyst från barnen är allt ok… Jag vill inte bli den där morsan som ringer varje dag och barnen suckar när de ser mitt nummer i displayen. Därför kanske vi hörs lite för sällan… samma sak där: det finns ju ingen skriven regel hur ofta man ska höras. Vad är normalt?

Det jag däremot vet och är helt säker på, är att killarna vet att de alltid kan höra av sej till mej vad det än gäller och att jag alltid finns där om de behöver stöd, hjälp, tips och råd. Vi har varit igenom så mycket skit att vi alla vet var vi har varandra. Vi kan lita på varandras stöd till 200%!

Att bli mamma var min stora dröm redan när jag var 11-12 år och när jag var 23 uppfylldes den. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle vara så svårt, det svåraste jag någonsin gjort! Att mammarollen skull innebära så mycket tårar, smärta och frustration, men samtidigt massor med glädje, kärlek och samhörighet. Aldrig förr har jag älskat så mycket och aldrig förr har jag varit så ledsen och frustrerad. Alla känslor blir lixom extra allt, när man får barn.

Jag kommer aldrig bli Årets Mamma eller slå mej för bröstet och påstå att jag är världens bästa förälder, för det är jag inte. Jag är inte ens en särskilt bra mamma ens idag efter att ha övat i snart 24 år, men jag har alltid gjort så gott jag kunnat! Precis som jag tror att alla föräldrar gör. Vissa av oss får bara lite extra många utmaningar i föräldraskapet…

Längtan efter barnbarn

Längtan efter barnbarn

Jag är 47 år. Några av mina gamla klasskompisar har ganska nyligen fått barn, några andra har fått barnbarn. Snacka om att man är på olika plats i livet!

Man orkar ju det man måste, men jag måste säga att det skulle känna väldigt jobbigt att få barn nu. 47 kanske inte är någon ålder, men att starta om med vaknätter, blöjbyten och trotsåldrar känns inte särskilt lockande. Det känner iaf jag mej för gammal för. Barn på heltid… nej tack!

Barnbarn då? Att bara ta hand om när man vill… njae… känns inte heller som ett måste just nu faktiskt. Jag är ingen mamma som kommer att tjata på mina barn om barnbarn, det kommer om det kommer och får väldigt gärna vänta ett tag OM det övht blir något. Jag skulle inte sörja att inte få bli farmor. Där är jag nog lite ovanlig.

När vi hade lillpojken familjehemsplacerad hos oss räckte det bra med varannan helg. Det var faktiskt precis vad vi orkade med och vi var slut flera dagar efter han åkt hem. Nu var det iofs en lite speciell situation, men jag kände ändå att orken inte längre är som när man var 23…  och därför valde vi att tacka nej till en ny placering. Det är ju skitjobbigt att ha barn!

Jag har svårt att förstå dem som skaffar barn i vår ålder, särskilt om man redan har ett gäng. Barnbarn väljer man ju inte, men man väljer ju när och om man vill ta hand om dem. Sina egna barn måste man ju faktiskt ta hand om, det är inget val man gör! Man väljer om man ska skaffa dem, men det är faktiskt enda valet man gör. Sen är man förälder vare sej man vill eller ej resten av livet! Många säger 18 år, men det stämmer inte. Man är förälder även sedan barnen flyttat och skaffat ett eget liv, så är det bara.

Jag kan se till min egen situation. Senior är 23,5 och lika gammal som jag var när jag fick honom, Junior är 22. Medan Junior i stort sett är helt självständig och självgående, behöver Senior fortfarande en del stöttning och praktiskt hjälp. Jag gör det jag kan förstås. Jag själv rådfrågar ibland mina föräldrar om både det ena och det andra, även om jag numer kanske inte behöver så mycket praktisk hjälp (mer än med hundvakt).

Jag önskade två barn, tätt, gärna samma kön – och så blev det. Jag önskade inte att bli ensam med dem, men så blev det ändå. Det var några riktigt kämpiga år som ensamstående morsa till två små barn som tillsammans hade tio diagnoser. Kanske är det därför jag inte längtar efter att börja om? Jag har ingen aning, jag vet bara att jag inte är ett dugg avundsjuk vare sej på dem som får egna barn eller barnbarn. Jag har det väldigt bra som jag har det just nu.

23 år sedan den bästa dagen i mitt liv!

23 år sedan den bästa dagen i mitt liv!

Igår fyllde min förstfödde 23 år. Det betyder att det var 23 år sedan den bästa och lyckligaste dagen i mitt liv. Inte för att jag älskar att föda barn precis, utan för att jag drömt om att bli mamma sedan 11-12-årsålder. Den lille sonen var enormt efterlängtad, att jag nästan dog på kuppen gjorde inte särskilt mycket alls.

Jag var lika gammal då som sonen är idag, något halvår äldre om man ska vara noga. Jag hade en fast relation med sonens pappa sedan 9 år tillbaka, vi var gifta och hade hus. Allt var alltså frid och fröjd. Sonen var förstås den finaste bebis som kommit till världen, med sina gyllene lockar och trubbiga lilla näsa. Han var perfekt! Men han var inte som andra… å ganska snart började jag fundera på om det faktiskt kanske var något fel…

Som förstagångs mamma blir man idiotförklarad av de flesta, men framförallt av sjukvården. Så när jag redan på hembesöket av barnmorskan frågade om några saker fick jag känslan av att vara till besvär. När jag tog upp samma saker vid nästa besök blev jag bemött med himlade ögon och suckar… även barnläkaren gav samma reaktion. Det skulle ta fyra år innan någon tog mej på allvar och under de följande 3-4 åren fick vi en handfull diagnoser. En del av symptomen frågade jag om redan vid det där första hembesöket av barnmorskan.

Tänk om man vetat hur svårt det skulle bli att vara förälder. Hur många timmar som skulle gå åt i sjukhusets korridorer och väntrum och hur många som skulle döma oss pga oförståelse kring sonens diagnoser. Drömmen jag hade var inte riktigt det som blev min verklighet… jag sörjde drömmen och det var jag tvungen att göra för att kunna glädjas åt verkligheten. Jag sörjde de friska barnet som jag inte fick, inte för att han var sämre utan för att han skulle få kämpa mot en massa elaka människor och inte få samma förutsättningar som andra barn. Jag var tvungen att skaffa mej en osynlig rustning för att kunna försvara både honom och mej. Jag blev en tigermamma.

Under sonens första 10 år hade vi ibland ett rent helvete, där läkare misshandlade oss verbalt och skolan rent fysiskt. Sen hade vi några år när det var lite lugnare för att sedan blossa upp rejält igen och då tog det extra mycket energi och var ännu jobbigare än tidigare. Men vi tog oss igenom det också och idag är läget hyfsat lugnt. Jag kommer alltid att ha ett extra öga åt min förstföddes håll, han behöver det. Vi kommer alltid ha ett särskilt band och en kontakt som bara de som kämpat tillsammans har.

Idag tycker många att man är ung när man får barn som 23-åring, då var det ganska normalt. Med facit i handen tycker jag att det är en perfekt ålder att få barn, just för att man orkar. Orkar att kämpa och kanske är lite för omogen för att tänka efter… ibland är det faktiskt ganska bra att inte tänka efter… särskilt när man kämpar för någon annan. Jag vågade kräva, ifrågasätta och skrika mej hes. Idag vete sjutton hur jag hade gjort…?

Jag har alltså varit mamma halva mitt liv nu. Den halvan har varit den svåraste någonsin, men nu hoppas jag att allt blir lättare. Grattis älskade son, nu är du faktiskt vuxen på riktigt  🙂

Värsta resan!

Värsta resan!

Bulgarien 1998

Svenska Resebloggare har som jag tidigare berättat olika teman under tre veckor. Jag har hängt på när det varit något som lockat mej. Idag är temat ”värsta reseminnet” och det har jag ett klockrent! Det är första och enda gången (hittills) som jag längtat hem.

Året var 1998 tror jag och jag har för mej att det var första resan efter skillsmässan från barnens pappa. Jag, killarna och mina föräldrar bokade en vecka i Bulgarien i augusti/september eller nåt sånt. Vi brukar aldrig åka en vecka, men tyckte det skulle vara skönt att komma iväg lite snabbt. Tur var väl det!!!

Innan vi åkte hade jag haft häcken full med jobb, så packningen blev i sista minuten. När man ska ha mängder med mediciner med sej, får man helt enkelt inte slarva med packningen… men det gjorde jag. Så när vi väl kom fram saknades astmamediciner och alvedon.

Vi skulle bada och sola och jag hade glömt…. BADKLÄDER!!! Hur kan man göra det? Då fanns det inte särskilt många välutrustade butiker heller där vi var, så vi fick köpa kortbyxor i en mysko kvalitet som killarna fick bada i. Badkläderna var dock ett i-landsproblem i sammanhanget.

När vi kom fram till hotellet blev min mamma dålig. Förmodligen blev hon matförgiftad på flyget och blev liggande ett par dagar. När hon väl kurerat sej satte sej min pappa på sina svindyra glasögon och fick tejpa ihop dem för att se något. En dag sitter Senior på toaletten ropar han på mej ”Mamma, mitt bajs rör sej”. Då har ungen fått mask! Å direkt efter får Junior 40-graders feber och vi har alltså ingen alvedon med oss…

Vår hotellrum är väldigt litet och med extrasäng åt enda grabben, den sängen drämmer jag lilltån i. Snart är det ingen liten tå längre, utan en väldigt stor tå som både är gul och lila. Jag har brutit tån förr och känner igen smärtan. Nån sko går inte på och jag kan inte gå, det blir att sitta med foten i högläge på balkongen resten av tiden. Nu vill jag åka hem!!!

När transferbussen väl hämtar vår familj är det alltså en mamma som hoppar på ett ben, en unge med mask som går själv och en unge med feber som lutar sej mot någon av oss för att orka stå och en morfar med ihoptejpade glasögon. Men då mår iaf mormor bra igen!

Ni må tro att det var skönt att komma hem till Sverige igen! I med maskmedicin på en ungen, alvedon och astmamedicin på den andra. Mej var det inte mycket att göra åt mer än låta tiden ha sin gång och pappa fick nya glasögon. Men jag kan väl säga som så: Bulgarien ligger inte så högt på vår lista och vi har inte varit där sedan dess. Men vi borde väl?

Det här med stress…

Det här med stress…

Mitt liv för 20 år sedan…

Alla har någon gång känt sej stressade. Några av er har även mått dåligt periodvis av stress. Sen har vi en liten skara (som dock blir allt större) som blir sjuka av stress, dit hör jag. Det är så otroligt viktigt att se signalerna och lyssna på dem. Jag anser att vi alla har ett val när det gäller stress, även att inte välja kan vara ett val, även om det är ett ganska dåligt sådant.

Min situation var följande:
Jag var ensam med två barn, då runt 4-5 år gamla, tillsammans hade de 10 diagnoser och jag jobbade extra på 6 olika jobb eftersom det var omöjligt i den situationen att ha ett fast arbete. Jag blev uppsagd från två olika jobb eftersom det var för många läkarsamtal på arbetstid. Det var minst  2 läkarbesök i veckan och jag körde slalom mellan jobben, mej själv var inget jag överhuvudtaget hade en tanke  på att hinna med. Barnen fick bäst tänkbara vård, själv åt jag knappt. På kvällarna när barnen väl somnat satt jag med mina limpmackor och däckade sedan totalt. Under natten vaknade ena barnet ungefär varannan timme och kräktes. Så höll det på…

Jag kan inte säga att jag märkte vad som hände. Symptomen kom krypande och inte förrän jag en dag stod på Ica Maxi och inte hade en aning om hur jag kommit dit, än mindre visste hur jag hittade hem… så insåg jag att något nog var lite fel. Men jag tog inte signalen på allvar. Det var inte förrän Senior kom på mej med att sova, stående, medan jag strök som jag insåg att jag var sjuk och behövde hjälp. De var faktiskt han som sa det; mamma, du är nog sjuk. Jag gick till läkaren och blev sjukskriven direkt. Inte förrän tre år senare kunde jag fungera hyfsat igen. Hyfsat… inte bra…

Det här var fortfarande på det ljuva 90-talet, lyckopiller var inget man erbjöds direkt utan jag fick samtalsterapi. Superbra! Det hjälpte mej en lång bit på vägen. Men när jag var tvungen att byta terapeut så funkade det inte alls, vi passade inte ihop och det fanns ingen annan. Men då började bitar hemma att komma iordning, diagnoser föll på plats, barnen fick hjälp. När de började i skolan fick jag även några minuter för mej själv. Då sov jag. Jag mådde bättre och kunde fungera, men jag mådde inte bra.

Det är 18 år sedan jag gick in i den berömda väggen och jag har fortfarande sviter kvar. Jag fick förmodligen både sömnapné och fibromyalgi av stressen. Jag går väldigt lätt upp i vikt, har dåligt minne, vissa dagar funkar inte talet som det ska och jag tål inte stress. Idag vet jag mina begränsningar och lyssnar på kroppen så mycket jag kan. Och jag frågar mej; kunde jag gjort något annorlunda? Sjävklart! Men det såg jag inte då. Jag hade kunnat be om mer hjälp med barnen, kanske fler nätter för att verkligen få sova och vila knopp och kropp. Jag hade kunnat ta hand om mej bättre med lagad mat till mej (ungarna fick ju alltid hemlagat) och rörelse för kroppen. En och annan promenad under de där åren hade förmodligen gjort susen.

Om jag bara tagit hand om mej lika bra som jag tog hand om barnen och sett mej själv som viktig, så hade jag förmodligen haft ett helt annat liv idag. Hade jag gjort klokare val, eller valt överhuvudtaget, så hade jag varit friskare idag. För vi har alla ett val att ta ansvar över vårt liv och vår hälsa. Val. Hela livet består av val. Och ett av dem är att inte välja. Att bara låta tiden ha sin gång, som jag gjorde. Det är ett dåligt val. Att istället ställa krav på sin omgivning att se mej, hjälpa mej och ställa upp för mej är ett val – men det är svårt och kan vara obehagligt att göra. Att förändra sin arbets- eller livsituation är inte heller enkelt eller gjort i en handvändning – men ofta nödvändigt. Att prioritera sej själv! Att säga det till en mamma är som att slå någon på käften, det gör man bara inte! Men det måste göras! Vi måste prioritera oss själv och se oss själva som viktiga! Om vi inte respekterar oss själva, varför ska då andra göra det? Vi måste bli våra egna bästa kompisar och göra vårt allra bästa för att må bra. Hur ska vi annars orka finnas där för någon annan? Vad händer om jag faktiskt stressar ihjäl mej och dör ifrån mina små barn? Borde jag kanske gjort några nödvändiga val…

Jag ber er! Ni som känner att stressen nästan kväver er, att ni nästan drunkar i alla måsten och är så dödströtta att ni inte ens orkar sova. VÄLJ LIVET! Det är inte enkelt och det går inte snabbt, men det är värt både obehaget och tiden att få sitt liv tillbaka. Vill ni däremot hamna i min sits och ha ett liv där ni ha konstant ont, ett minne som sviktar, bedrövlig sömnkvalite och inte ens kunna klara ett jobb – ja, då kan ni fortsätta som ni gör. DET är ett dumt val!