Browsed by
Etikett: sverige

Sankt Botvids Pilgrimsled

Sankt Botvids Pilgrimsled

Äntligen tog vi oss ut för att promenera de 7,5 kilometerna som sägs vara samma väg som man gick med Sankt Botvids kvarlevor på 1100-talet. Leden går från Botkyrka Kyrka till ”Sankt Botvids Källa” vid Salems Kyrka. Fast vi gick den tvärtom.

Vi har planerat detta ända sedan i våras och nu äntligen blev det av. Anledningen till att det dragit ut så på tiden, var bla parkeringsreglerna vid de olika kyrkorna. Det kan ju låta konstigt, men vid Salems Kyrka får man bara stå i 3 timmar och vid Botkyrka 4 timmar – det tar ca 3,5 timme att gå fram och tillbaka, med kamera ännu längre tid. Risken att få p-böter var alltså rätt stor och det ville vi undvika. Visst kan man gå bara ena vägen, det tar ju bara halva tiden – men då ska man ju tillbaka till bilen på något sätt och buss lockar inte i nuläget.

Vi löste det hela med att ställa bilen vid Botkyrka Kyrka och sedan låta sonen skjutsa oss till Salems Kyrka och släppa oss där. Lite småkrångligt… så detta måste kyrkan lösa, man måste kunna gå fram och tillbaka utan att riskera p-böter!

Så var det bara att traska iväg då. Eller? Vi hade läst kartan slarvigt… leden börjar inte alls vid Salems Kyrka, utan vid ”Källan”. Detta innebär att man måste gå ca 1,5 km utmed den hårt trafikerade landsvägen tillbaka mot Botkyrka. Kanske det bästa ändå är att ta buss 708 och hoppa av där, men då måste man ju veta det också. Detta är därför vårt hetaste tips för vandringen; ta bussen!

Sankt Botvids Källa är ett litet vattendrag där det inte doftar hallon direkt. Här finns iofs ett visst lugn och det är lite fint, men egentligen bara ett enkelt vattenhål med unken doft som rinner ut i Bornsjön. Här rekommenderas man ta sej en stund för eftertanke och meditation, vi tog lite bilder istället. Det hänger en skopa i ett träd, men med tanke på pågående pandemi ska man nog inte använda den. Vi går vidare.

För att komma till själva leden måste man fortsätta att gå längst vägen, nu en kort bit tillbaka till Salem igen. Man går under motorvägen och upp mot Caféet som ligger på kullen, en byggnad som jag känner igen sedan jag var liten. Det röda caféet med kaffekannan på gaveln har lixom alltid funnits där. Där finns flera fornlämningar, bla en runsten – vi går dock åt andra hållet. Nu har vi hittat Pilgrimsleden och är taggade till tusen!

Sankt Botvids Pilgrimsled är alltså ungefär 7,5 km lång, delvis kuperad terräng, vissa bitar går man på en spång, men i stort sett en enkel vandring. Man går genom kohagar, dock utan synliga kossor och några kilometer delar man med Naturstigen runt sjön Aspen, den biten är längst vattnet och jättefin.

Det finns sex meditationsplatser, med små informationstavlor som berättar om platserna och en kort reflektionstext. Om man vill kan man hämta ett häfte i kyrkan med mer info om platserna. Vi läser lite snabbt på skyltarna och går vidare. Leden är bra skyltad mestadels, det är bara en liten bit i början som är knepig att hitta. Att cykla är svårt men går med tålamod, vagn och rullstol nästintill omöjligt på sina ställen. Vi gillar rejäl terräng, det ska vara jord och grus under fötterna!

De 7,5 kilometerna tar oss ca 3 timmar att gå. Då stannar vi ändå inte så många gånger för att fota, det finns nämligen inte så mycket att ta bilder på. Det finns några fornminnen, hästar passerar och utsikten över Aspen – men i övrigt är det inte mycket som sticker ut. Vi kanske har blivit blasé, men det tror jag inte…

När vi kommer fram till Botkyrka Kyrka är vi nöjda med promenaden och att vi till slut kom iväg, men mer än så är det faktiskt inte. Pilgrimsleden hamnar inte överst på vår topplista, men den är ändå värd att gå tycker vi. Det är ju en bit av Botkyrkas historia och något som är kul att ha gjort som långvarig Botkyrkabo. Men det där med parkering krånglar till det, så det måste kyrkan fixa!

Vi fick iaf en rolig dag, i perfekt väder, vi är nöjda! Häng gärna med på våra promenader och fortsatta äventyr: instagram @marlenerinda

Mälarpromenaden – en himla härlig promenad!

Mälarpromenaden – en himla härlig promenad!

Sommaren har mest gått ut på att utforska olika naturstigar och motionsspår i vårt närområde. Eftersom vi inte hunnit med alla än, så fortsätter vi under hösten.

Efter Naturstigen runt Aspen, Stendalspromenaden och Äventyrsstigen på Lida blev det äntligen dax för Mälarpromenaden som vi hört så mycket gott om. Oj, så fint det var – den hamnade direkt på vår topplista!

Mälarpromenaden är, precis som det låter, en vandringsled längs Mälaren. Den knappt fem kilometer långa stigen sträcker sig från Norsborgs Herrgård i väster till Slagsta färjeläge i öster, fast vi gick tvärtom. En del av promenaden delar sträcka med Botkyrkas kulturspår.

Vi parkerade bilen vid Slagsta Färjeläger där man får stå gratis ett helt dygn. Iaf just nu, man bygger något där – kanske en parkering som verkligen skulle behövas och då blir det säkert någon form av begränsning. Men minst 3 timmar borde man ändå få stå där när bygget är klart och det räcker för även en långsam vandrare.

Mälarpromenaden är ”lättpromenerad” och alldeles ljuvlig. Lummigt, lugnt, man både ser och hör vattnet och även om vi möter ganska många andra som promenerar och cyklar, så stör det inte alls. Här finns även möjlighet att tälta och äta sin picknick, hela tiden nära vattnet.

Vi passerar Slagstabadet och snart även Slagsta Marina. Vi tittar på alla båtar som speglar sej i vattnet och tar mängder med bilder. Här behövs inga filter, alla bilder blir bra! Tyvärr är restaurangen stängd för säsongen, men detta är verkligen det perfekta stället för en fika längst vägen. Efter marinan går man i skogen en stund och det är så mysigt!

Mälarpromenden går till 99% längst vattnet, början är förbi färjelägret och sedan en kort bit där man passerar industriområdet. Sen är det bara att gå! Stigen är bred och fin, med perfekt underlag både för fötter, cykel och barnvagn. Det finns bänkar längst vägen och mängder med små platser att bara njuta av. Hela vägen finns tecken av bäver, tyvärr såg vi ingen men vi hade en svanfamilj som följde oss en bra bit när vi gick tillbaka.

Vår promenad började alltså vid Slagsta Färjeläger och ungefär 5 km senare är man vid Norsborgs Herrgård och tillhörande Engelska Parken. Det första man ser är ett litet sk rundtempel från 1812 som kallas Eleonoras paraply. Det ser ut som ett mausoleum ungefär eller större lusthus. Jättefint, men man kan inte gå in i det. Går man igenom parken kommer man till platsen där herrgården låg, den brann tyvärr ner i april 2019. Nu finns bara sidobyggnaderna och en stenhög kvar.

En liten grusväg leder ner till vattnet och en brygga, där det står en massa män som fiskar när vi är där. Går man upp i parken igen kan man besöka Prydnadstornet, som man heller inte kan gå in i – men utsikten därifrån är fin även nere från backen. Parken pryds av ek, poppel, lärk, cypress, lind, bok och kastanj. Tanken med engelska parker var att de skulle vara naturliga och romantiska med många olika träd och slingrande gångar. Den här parken är dock lite speciell, här finns det nämligen även gravar för husdjur som funnits på gården. Lite creepy kanske, men tanken är fin.

När vi utforskat parken och tagit en miljon bilder vänder vi tillbaka. Hela promenaden tar oss ungefär 3 timmar, då går vi rätt långsamt och stannar otaliga gånger för att fota.

Ganska snabbt insåg vi att den här promenaden skulle hamna på vår topplista. Både för att den ligger vackert, är tillgänglig för de allra flesta och alldeles lagom lång. Den är perfekt för återhämtning, fotografering och motion. Vi gick där när vår sorg var som värst och den vackra miljön gav verkligen lindring, som naturen gör om man bara orkar ge sej ut.

Bor man i närheten så ska man absolut ta sej hit! En vacker promenad utan strapatser, vill man däremot ha en utmaning är det Lidas Äventyrsstig man ska gå. Mälarpromenaden är bara total njutning!

Ni får gärna hänga med på våra promenader på instagram @marlenerinda snart blir det pilgrimsleden mellan Botkyrka Kyrka och Salems Kyrka – den ska vara något alldeles särskilt!

Den konstiga sommaren 2020

Den konstiga sommaren 2020

Inte för att vi brukar åka iväg särskilt mycket på sommaren i vanliga fall heller, men den här sommaren blev det nästan ingenting. Inget planerades, men en hel del blev gjort – iaf hemma.

Om man räknar sommaren som juni, juli och augusti så kan man nog enkelt summera vår sommar med två ord: Promenader & Renovering. Vi har gått och gått och gått och byggt och byggt och byggt. När det stod klart att man bara fick åka två timmar bort kollade vi upp alla naturstigar i närheten och började utforska dem. De var riktigt kul faktiskt. Ni som hänger med oss på instagram @marlenerinda har sett massor med bilder på våra äventyr 🙂

Vi började med Naturstigen runt sjön Aspen, men där fuskade vi lite… för det gjorde vi faktiskt redan i maj. Sen fortsatte vi med Stendalspromenaden, några olika varv på Harbro och Äventyrsstigen på Lida. Av de här gillade vi Naturstigen runt Aspen och Äventyrsstigen bäst. Nu har vi precis klarat av Mälarpromenaden och har Pilgrimsleden kvar, det får bli ett höstprojekt. Vi kollade också in alla slott och herrgårdar som Botkyrka har att bjuda på. En massa fint skulle det visa sej.

Sen fick man helt plötsligt lov att resa obegränsat i Sverige, då passade vi på att åka iväg och fira vår bröllopsdag. Vi brukar fira den på vatten, men den här gången blev det istället brevid vatten. Det bidde en liten tur till Söderköping, en dag att utforska den underbart mysiga staden och sedan en övernattning på vackra Husby Säteri. Ett härligt dygn med bästa sällskapet, vacker miljö och otroligt god mat!

Det var den enda utflykt som blev den här sommaren. Den mesta tiden gick nämligen åt till att renovera. Det har vi hållit på med sedan i april, men under sommaren gick vi in i det totalt. Då gjorde vi färdigt förrådet, fixade utrymmet under trappen inne och började med garaget. Vi storstädade även trädgården, halverade en ca tio meter lång och skithög häck och tog bort två sjuka syrener. Renoveringen avslutades med loppis i garaget, sommarens sista helg. Men ska sanningen fram, så är vi inte helt färdiga i garaget än…

I slutet av sommaren och när vi rensade garaget hittade vi våra cyklar och fixade till dem. En varm sensommarkväll tog vi vår första gemensamma cykeltur på flera år. Så himla härligt och något vi kommer göra oftare nu när vi inte längre har någon hund. Hund ja… sommarens sista dag tog vår älskade pälsboll sitt sista andetag. En konstig sommar avslutade på absolut värsta sätt.

Juni bestod alltså mest av promenader och lite renovering. Juli bestod av promenader, massor med renovering och en spännande utflykt med övernattning. Augusti bestod av renovering, en premiärtur på cykel och vårt livs största sorg. En väldigt konstig sommar…

Än finns det tid kvar för upplevelser!

Än finns det tid kvar för upplevelser!

*** I betalt samarbete med Kläppen***

Bild från Kläppens hemsida

Den här sommaren blev inte riktigt som andra. När vi planerade vår sommar fanns fortfarande den där 2-timmarsregeln som vi anpassade oss till i vårt planerande. Detta innebar att vi som längst kunde ta oss till strax norr om Uppsala och strax söder om Söderköping, typ… och så fick det lixom vara.

Sen togs regeln bort och helt plötsligt kunde man resa fritt i Sverige igen och så är det fortfarande. Ändå har vi inte gjort det… men än finns det ju sommar kvar. Å sen kommer det ju en vinter! Då kan man faktiskt också åka iväg. En del ställen har både sommar- och vinteraktiviteter, ett sånt är Kläppen som är beläget i Sälenfjällen i Dalarna. Fint som tusan och flera av våra kompisar har fritidshus där av förklarliga skäl och ett par har även flyttat dit på heltid.

Kläppen heter egentligen Kläppen Ski Resort, men man kan faktiskt åka dit även på sommaren. Man kan hyra stuga i Sälen, i Kläppens Stugby eller bo på Campingen som har öppet hela året. Campingen ligger vid Västerdalälven med utsikt över vattnet och är en perfekt utgångspunkt för tex fjällturer. För vad gör man egentligen i fjällen på sommaren? Här finns faktiskt en mängd olika sommaraktiviteter och sevärdheter. Allt från fartfylld cykling, till rogivande paddling, vandringar, bad och roliga evenemang.

Njupeskärsfallet, bild från Kläppens hemsida

Jag skulle gärna fjällvandra, det har jag aldrig gjort. Några mil bort finns Njupeskär som har Sveriges högsta vattenfall. Njupeskärs vattenfall ligger i Fulufjäletts Nationalpark och är 93 m högt och har en fallhöjd på 70 meter. Man kan tydligen gå runt fallet, en sträcka på ungefär 5,5 km, vandringen går genom gammal skog och ska vara helt fantastisk. Vi hinner nog inte detta i år, men nästa! Jag älskar vattenfall!

Sverige är fantastiskt och har massor att erbjuda och det verkar många ha upptäckt i år. Vandring är något som ökat under 2020 och även vi har passat på att upptäcka vandringsleder i vårt närområde, men vill gärna komma lite längre bort. Maken har inte sett så mycket av norra Sverige, särskilt inte fjällen. Så det är lixom dax och Kläppen blir en perfekt utgångspunkt!

Det blir svårt att hinna i år, men nästa sommar får vi nog ta en tur till Dalarna och kolla in allt spännande som finns där. Hänger du med?

Husby Säteri – som ett litet sagoslott

Husby Säteri – som ett litet sagoslott

Husby Säteri ligger en mil utanför Söderköping vid S:t Anna Skärgård (ca 2 timmar med bil från Stockholm) och ingår i hotellgruppen Petit Hotels som är en grupp små och oftast familjeägda hotell. Just Husby Säteri drivs av supertrevliga Fredrik och Irene Wastesson. Alla kallar det för slottet, men det har egentligen aldrig fungerat som slott utan mer som bostad. Säteri blev det för att man skulle slippa skatt, så gjorde man förr i tiden för att komma undan lite 🙂

Slottet byggdes i slutet av 1700-talet och stod tomt i nästan 100 år innan Fredrik flyttade dit med sin familj 1979. Många undrade om de var riktigt kloka, byggnaden var helt fallfärdig och träd växte igenom taket. Det tog 20 år för hans föräldrar att återställa allt som det såg ut från början. Fredrik berättar om container efter container som kom med material och möbler som pappan köpt på auktioner runt hela landet. Att växa upp mitt i allt detta och vara med om förändringen måste varit så häftigt! Tänka att växa upp på ett slott! I Fredriks pojkrum tronar idag en stor platsbyggd bar i sten.

Medan Fredrik visar oss runt i de 30-tal rummen berättar han om tapetrullar i tyg som man hittat uppe på vinden som visade sej vara nästan helt oskadda och som sitter på plats idag. Han berättar hur man kunde ta fram handmålade tapeter som idag ser nästan nya ut. Allt är så vackert att man blir alldeles stum faktiskt. Stentrapporna mellan våningarna är av Ölandssten och jag känner mej som hemma. Trapporna och trapphusen är magiskt vackra!

När man kommer in i slottet möts man av en stor entré med väldigt högt i tak. När vi är där hade man dessutom öppnat balkongdörren vilket gör att man kan se rakt igenom hela byggnaden och ut i den mysiga trädgården och längst där borta finns även en skymt av havet.

En halvtrappa upp finns kontorsutrymmen och konferensrum. En heltrappa upp hittar man restaurangen som utgör större delen av våningsplanet, men även några mindre utrymmen som passar för en drink eller fika. Det var här Fredrik hade sitt rum, bakom matsalen. Ytterligare en trappa upp finns fler samlingsrum och konferensutrymmen. Å en trappa till upp ligger hotellrummen och sviterna. Det är alltså här uppe man bo om man bor på slottet, vi bodde i en byggnad brevid.

Går man istället nerför alla trapporna kommer man till till vinkällaren. Där inne är flera små utrymmen där vinhyllorna står på rad och längst in har man en slags salong för vinprovning. På menyn finns en särskild avdelning med lite finare viner som gå bra att njuta av till maten.

Jag fick chansen att smyga runt lite på egen hand efter frukosten. Trots att det var nästan fullt på hotellet träffade jag inte på en enda levande själ, inte död heller för den delen. Här spökar det nämligen sägs det, men det var inget vi märkte av. Jag är ju något av en spökmagnet, men ingen ville visa sej den här gången – men det sägs att Carl Filip von Schwerins som ligger begravd hundra meter från slottet, visar sej då och då. Det går en allé till graven och där sägs det vara mycket aktivitet på kvällarna. Lampor som inte finns lyser… Han har även synts inne i slottet, sittande i en fåtölj. Men som sagt; jag märkte inte av några spökerier alls. Men vi kanske är immuna, vi har ju en hel del sånt hemma 🙂

Vi passade på att kolla in trädgården också innan middagen, under den gyllene timmen som det så fint heter. När solen ger ett varmare ljus, nästan lite guldaktigt. I hagarna runt slottet går mängder med hästar, så klart eftersom Fredriks fru Irene föder upp dem och det var det som var grejen med byggnaden från början. Men här finns också hägn med hjort, får och kor och några av dem såg vi faktiskt när vi gick runt. Fredrik är en hängiven jägare, som precis som jag har halva hjärtat i Afrika. Detta är också en förklaring till att det är mycket vilt på meny och det Husbys julbord är känt för. Detta är förstås även förklaringen till att det finns uppstoppade djur överallt i slottet.

Det är svårt att förklara hur fint det är på Husby Säteri och hur fridfullt och trivsamt det är där. Det finns så mycket fint att titta på. Kameran har verkligen gått varm och alla bilder har blivit bra. Vi ger också ett extra plus för den fina frukosten och de extremt stora tekopparna. Sånt gillar vi 🙂

Jag åker gärna tillbaka, det kanske kan bli ett julbord i vinter – om inte corona ställer till det. Vi har ju som specialitet att testa julbord och detta känns väldigt speciellt och annorlunda.

Jag vill verkligen uppmana dej som vill göra något extra extra, kanske fira något – som vi gjorde – att ta en natt eller två på Husby Säteri. Det är verkligen ett härligt ställe, med urtrevliga ägare och suverän personal, god mat och otroligt vackra omgivningar. En perfekt weekendtrip!

Det finns fler bilder både på min instagram @marlenerinda och Martins @martinjikita kolla där 🙂

Att resa i coronatider

Att resa i coronatider

Senast jag packade en resväska var i slutet av januari. Att äntligen få ta ner väskan från hyllan efter nästan ett halvår och packa den var väldigt trevligt. Det kittlade nästan lite i magen av förväntan faktiskt. Men kanske var det lite av oro också? Det är ändå coronatider…

Vi kom hem från vår senaste resa i mitten av februari, två veckor senare var corona ett faktum och vi satte oss direkt i frivillig corontän. Vi antog och förberedde oss på att 2020 skulle tillbringas hemma och det var helt ok. Det här året skulle helt enkelt gå till att renovera det som behövs hemma inklusive oss själva och så har det blivit. Vi har hunnit långt med bägge 🙂

Martins semester började och bröllopsdagen närmade sej. Vi brukar alltid hitta på något särskilt då, men tänkte att det får väl firas hemma den här gången. Men så fick vi möjlighet att bo en natt på slott… vilken grej! Klart vi ville göra det, men hur gör man i coronatider? Det var absolut inte självklart för oss att bara dra iväg. Vi funderade, pratade igenom det, läste på om hotellets städning mm och bestämd oss till slut för att åka. Något kul den här sommaren behövde vi och något som inte har med renovering att göra.

Så vi åkte, men inte helt utan att vara lite oroade. Vi har ändå suttit hemma i snart 5 månader, inte träffat någon mer än mina föräldrar, mina barn och sagt hej till grannarna över staketen. Blir jag sjuk så kan jag dö, ja… det kan ju alla… så nu gällde det att inte leva som vanligt och glömma bort att coronan fotfarande är högst verklig. Så vi höll avstånd till alla vi mötte, tvättade händerna så fort vi kunde och försökte att inte ha någon fysisk kontakt alls med någon. Det gick rätt bra.

På hotellet sa vi hej till varandra, vinkade lite tafatt och konstaterade att det är väl så här vi får hälsa. Lite konstigt känns det att inte ta i hand, nästan lite oförskämt – men nu är det som det är. Lika för alla. På de tre restauranger vi besökte var det hyfsat avstånd mellan borden och personalen hade koll. På frukosten fick vi egna bestick att plocka med från buffén och nya varje gång vi ville ta mer. Det enda jag tyckte var obehagligt var alla offentliga toaletter. Som att öppna en toadörr, hur gör man det mest hygieniskt? Jag har alltid tyckt att det är lite äckligt, särskilt när man vet hur dåliga folk är på att tvätta händer. Nu är det väl i bästa fall lite bättre, men ändå…

Så jag ska inte sticka under stol med att det var speciellt att vara ute och åka i coronatider. Man kan inte, iaf inte jag, njuta fullt ut av en härlig och intressant tripp. Corona finns hela tiden i bakhuvudet som en tråkig liten tagg, som skräp i ögat lixom… det skaver utan att synas. Att inte kunna hälsa ordentligt på folk eller undra om någon hostat baciller över just min plats. För det ska gudarna veta, folk hostar! Överallt! Å även om vi försöker att hålla avstånd så är det många som inte bryr sej alls. Som bara ska tränga sej förbi, trots att man tydligt visar att man försöker hålla sej ur vägen.

Köer gör dessutom något konstigt med folk… de flesta klumpar ihop sej vad man än säger. Längre bak går det bättre att hålla avståndet än längre fram kan man väl konstatera av bilden här uppe.

Vi sa som sagt att hela 2020 skulle tillbringas hemma, nu blev det ändå en liten tripp och det var härligt att vara ute igen. Det är lixom det som är vi. Att få leka med kameran, upptäcka och uppleva. Kanske blir det några kortare roadtrips till, det visar sej. Oavsett så håller vi oss på vår kant, det känns säkrast så. Jag har mycket svårt att se mej själv på ett flygplan, utan chans att hålla avstånd – så det får vänta. Skulle vi bli sjuka så kan vi ju inte resa alls, kanske aldrig igen. Å det går ju bra inte! Så vi håller i, håller ut och fortsätter att hålla avstånd.

Hur känner du kring att resa runt i coronatider?

Vilken härlig bröllopsdag vi fick!

Vilken härlig bröllopsdag vi fick!

I torsdags vaknade vi hyfsat tidigt, fixade till oss och lämnade hunden innan vi drog iväg för att fira vår bröllopsdag. Målet var Husby Säteri utanför Söderköping, men på vägen dit skulle vi förstås göra ett par stopp.

Vi började med att utforska Söderköping. Vi har passerat staden hur många gånger som helst på väg till Öland, men vi har nog bara stannat där 3-4 gånger. Nu ville vi kolla in det ordentligt, men vi började med att jämföra lunchställen. Det blev mikrobryggeriet Lock, Hop & Barrel som fick äran att ha oss som gäster. Vår första utelunch sedan början på mars!

Vi åt varsin rejäl hamburgertallrik och Martin smakade förstås även på deras öl och vi var ordentligt mätta när vi gick därifrån. Planen var att ta trappen upp till Ramundberget, men med magen proppfull av hamburgare väntade vi lite med det och tog en sväng på stan istället.

Vi strosade längst kanalen, tittade på de två fina kyrkorna, var förbi dorthekvarteren och kanalen som går mitt i stan. Å när vi som vanligt tagit alldeles för många bilder, hade hamburgaren landat i magen och det var dax att bestiga Söderköpings berg.

En ganska smal trätrapp, 170 steg rakt upp och lika många ner. Vi hade lite begränsat med tid, annars hade vi även gått runt där uppe – men det får vi göra nästa gång. När vi kom upp gick vi därför till vänster till det lilla lusthuset och utkiksplatsen. Nästa gång ska vi gå till höger och gå till den gamla galgbacken där man hängde folk. Man kan åka upp med bil också och sedan gå de olika lederna på berget, kanske gör vi så nästa gång. Nu blev det såklart ännu fler bilder innan vi tog de 170 trappstegen ner igen.

Efter den strapatsen var det förstås dax för glass! I Söderköping MÅSTE man äta glass 🙂 Då har man två val: antingen vill man äta en spektakulär glass, då är det Smultronstället man går till – men vill man bara ha en riktigt god glass kan man istället gå till Göta Glass. De har två ställen, ett vid kanalen och ett på torget, men det är samma glass. Skillnaden mellan Smultronstället och Göta Glass är ungefär 75 minuter i kötid och ett gäng hundralappar. Till Smultronstället var det minst 90 minuters kö på eftermiddagen i torsdag och billigaste glassarna ligger på runt 100 kr. Till Göta Glass var det kanske 10 minuters kö och billigaste glassen kostar strax under 50 kr. Häftigt eller bara gott är alltså frågan? Vi ville bara ha gott 🙂

Med varsin glass i handen gick vi till bilen och tog oss till Mems slussar. Där lyckades vi komma precis när två båtar slussade och fick se hur det gick till. Vi stannade inte särskilt länge innan vi drog vidare till målet: Husby Säteri. Vid 17-tiden kom vi fram till en helt fantastisk byggnad som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg. Det hade blivit lite missförstånd så vårt rum var inte färdigt. Därför blev vi placerade på balkongen med varsitt glass bubbel medan vi väntade. Det var inte ett dugg synd om oss, kolla bara utsikten!

Strax kom Fredrik som driver hotellet tillsammans med sin fru Irene och tog oss på en tur runt i den gigantiska byggnaden. Som sagt, jag ska berätta mer om det senare – men vi fick tom gå ner i vinkällaren 🙂

Vi fick vårt rum, bytte snabbt om och gick ut i trädgården för att ta lite mer bilder innan middagen. Middagen ja… så galet gott! Menyn var rätt enkel med två olika alternativ, allt verkade lika gott. Jag valde en toast skagen till förrätt, ryggbiff till varmrätt och creme bryle till efterrätt. Vår servitris var väldigt duktig på vin och matchade det perfekt med maten. Allt var så otroligt gott och portionerna jättestora! Än en gång blev vi proppmätta och rullade nästan från bordet.

Det blev lite fler bilder efter maten och sedan gick vi till rummet mätta och belåtna, nöjda med en jättehärlig dag. Våra fyra år som gifta har gått väldigt fort, alla våra bröllopsdagar har varit jättemysiga och det blev ju även denna. I år såg allt annorlunda ut, vi kunde inte riktigt göra det vi ville – men det blev ju himla bra ändå. Det ska bli spännande att se hur allt ser ut nästa år, då borde ju all coronaskit vara över och man kan leva som man vill igen.

Det var faktiskt inte helt utan att man tänkte en gång extra inför den här lilla trippen. Vi höll avståndet så mycket vi kunde och det kändes väldigt märkligt att inte hälsa ordentligt på Fredrik och Irene. Att inte ta i hand som vanligt lixom, nästan lite oförskämt. Känslan satt i under hela resan och nu när vi är hemma igen kommer vi återigen att hålla oss på vår kant, både för att skydda andra om vi blivit smittade på vägen och för att det är så vi levt de senaste fyra månaderna och tänker fortsätta med ett tag till. Vi kan absolut tänka oss att göra fler små utflykter och även med övernattning, men vi fortsätter att hålla avståndet så mycket vi kan både borta och hemma. Tills det finns ett vaccin antar jag.

Men det var ändå himla kul äntligen att planera en resa igen, packa en väska, åka iväg och se lite annat å göra vår grej. Kameran har fått jobba rejält, det kommer fler inlägg om det vi gjort och sett – inte minst på instagram @marlenerinda och @martinjikita

Äventyrsstigen är verkligen ett äventyr!

Äventyrsstigen är verkligen ett äventyr!

Nu börjar vi bli riktigt varma i kläderna när det gäller vandring. Vi har klarat av de ”Vanliga” motionsspåren här i Botkyrka, som Naturstigen runt sjön Aspen, Stendalspromenaden och de kortare slingorna runt Harbro. Nu när vi fått upp konditionen så vågar vi oss på lite mer avancerade grejer. På midsommardagen kollade vi in Äventyrsstigen vid Lida och gick ett varv runt Getaren. Vilket äventyr det blev!

När man läser om informationen om Äventyrsstigen runt sjön Getaren står det att den är ungefär 10 km av oröjd terräng. Å precis så är det! Men de där 10 km känns som ungefär 100 när man närmar sej slutet 🙂

Än en gång gick vi åt fel håll. Man gör klokast i att börja vi Lidas Parkering, det gjorde inte vi. Mitt emot entrén till själva Lida, på höger sida när man kör in på parkeringen, finns en portal som tydligt visar var Äventyrsstigen börjar, men den lyckades vi förstås missa. Anledningen till att det är bäst att börja där, är att då blir vandringen lättare i slutet – när man är jäkligt trött. Nu slutade vår promenad istället med värsta backarna när benen redan var som gele. Man lär så länge man lever 🙂

Precis som det står i beskrivningen så är det ett äventyr över stock och sten, i oröjd terräng. Det är inget för den som inte brukar promenera, inte heller för den som har ont i knän, höfter eller rygg. Små barn och hundar kan också vara knepigt att ta med på äventyret. För att ta sej runt skall man ha bra skor, med rejäl sula, ta med gott om vatten och gärna smörja med myggmedel. Å ta en dag när det är torrt, inte dagen efter mycket regn – då blir det för halt.

Det är en riktigt härlig promenad, men man ska ge den gott om tid. För oss tog det drygt 3 timmar att gå, men då stannade vi och tog bilder lite då och då. Det är verkligen upp och ner hela vägen, på vissa ställen är det knappt ens en fot brett där man sätter fötterna och man går ibland på kanten till stup rätt ner till vattnet. Det är ingen riktigt klättring där man behöver rep och sånt, men det är brant och man får på vissa ställen ta i med händerna för att häva sej upp eller sätta sej på rumpan och hasa ner.

Längs vägen finns små rastplatser där man kan grilla och små stugor och vindskydd där man till och med kan övernatta. Vill man låna en stuga så ska man kontakta Lida Friluftsgård. Badplatser är det ont om, men visst går det att bada om man vill. Då skulle jag nog dock rekommendera badskor, botten såg sådär ut…

Stigen är helt ok uppmärkt med blå markeringar, på vissa ställen tätare än på andra. Ha koll på nästa markering innan ni fortsätter framåt, ni vill inte gå fel! Det finns ett par ställen där man blir lite osäker, men de verkar vara bättre markerat om man går från rätt håll, vilket vi alltså inte gjorde. Enda gången vi blev riktigt tveksamma på vägen var när vi kom fram till en jättefin gård ungefär halvvägs. Då måste man lixom passera gården där det är avspärrat och gå över ett litet vattendrag. Man ser som ett kalhygge på andra sidan, sikta på det och följ markeringarna så går ni rätt.

Naturen och underlaget är högst skiftande runt hela vägen. Här är allt från fina spångar genom sumpmarken, breda stigar genom tät skog till absolut ingen stig alls över kala klipphällar. Man går längst vattnet nästan hela tiden, vilket är superhärligt och här och där ser man spår av bäverns framfart. Trots att det står att vägen är oröjd, så har man ändå kapat träd som fallit över stigen – nästan överallt.

Vi hade några jättemysiga timmar där i skogen. Det var absolut en äventyrsstig värd namnet. Hela kroppen jobbades igenom ordentligt och vi var rejält trötta, men nöjda, när vi äntligen kom tillbaka till bilen. Å nog hade vi räknat med rejäl träningsvärk dagen efter, men konstaterade rätt snopna att det inte blev så. Väldigt konstigt!

Vi kan absolut rekommendera Äventyrsstigen vid Lida och kommer nog själva att gå den igen, men som sagt: förbered er på ett äventyr och ha bra skor. Då får ni en toppendag!

Nu planerar vi för den där Pilgrimsleden som vi tjatat om och så har vi hittat något som heter Mälarpromenaden som vi vill testa. Så våra äventyr fortsätter, vi har tom fixat en tagg i sociala medier #jikitaspåäventyr Där och på instagram @marlenerinda kommer allt först – häng med!

En härlig midsommar

En härlig midsommar

För de allra flesta blev midsommar lite annorlunda mot hur det brukar vara. Vi har inga särskilda traditioner, så för oss blev det lika olika som alltid 🙂

Den enda tradition vi haft runt midsommar är att vi har varit på Öland om vi har haft möjlighet. Och har vi varit där, så har vi ätit på Lammet & Grisen på midsommarafton eftersom det är enda dagen då de både serverar lunch och middag. Att låta någon annan fixa maten, sätt sej vid serverat bord och slippa disken är väldigt skönt – så det har varit en bra lösning. Dessutom väldigt prisvärt!

Men i år var vi ju inte där utan hemma och dessutom helt ensamma, så när som på pälsbollen. Vi har inget behov av sk midsommarmat, tycker det är rätt överreklamerat. Det är ju same same lixom både till jul, påsk och midsommar… det räcker med jul tycker jag. Så vi bestämde rätt snabbt att om vi nu inte är på Öland och äter grillat, så får det bli sushi. Något jag längtat efter i flera månader nu. Å så blev det!

Efter hundpromenad, fredagsträning (jag försökte smita undan genom att bestämt hävda att det var helgdag)och lite kompletteringsshopping, började Martin fixa med ris och skära tillbehören. Medan jag pysslade runt med annat fixade han sushirullar till ett helt kompani. Vi dukade ute, det är sällan jag dricker alkohol, men dagen till ära öppnade jag en flaska rosé till mej och Martin tog en alkoholfri öl. Sen satt vi länge och åt, njöt av vädret och sällskapet. Jag vet inte hur många gånger de senaste veckorna som vi sagt till varandra att vi har det så otroligt bra och är så tacksamma för att vi är friska och har varandra.

När det blivit lite svalare gick vi ytterligare en promenad med hunden och sen åkte vi iväg för att titta på solnedgången och ta lite bilder. Vi bor i Tumba, från Tullinge Kyrka ser man ut över vattnet och nästan hem till oss. Där satt vi på en varm klipphäll och njöt av kvällen och såg solen gå ner, innan vi åkte hem igen. Det var varmt och skönt och en sån där kväll som bara Sverige kan bjuda på när det är som bäst.

Midsommarafton är som vilken annan fredag som helst, med den skillnad att Martin är ledig. Förra året var vi på Öland, hur det blir nästa år vet man inte… kanske kokar vi kroppkakor som vi gjorde för några år sedan. Det tyckte P4 var lite kul, så de sände delar av sitt program från vårt kök. Man vet aldrig vad som händer, det blir lixom olika varje år 🙂

För oss betyder inte midsommar att man nödvändigtvis äter sill och potatis, dricker nubbe och dansar runt en blomsterprydd stång. För oss är det mer en dag med lugn och ro, och har man tur får man njuta av den svenska sommaren när den är som allra vackrast. Så var det i år!

Stendalspromenaden behöver lite kärlek

Stendalspromenaden behöver lite kärlek

Så var det dax för nya äventyr i vår kommun, i helgen gav vi oss ut på Stendalspromenaden. Vi hade hört att det skulle vara en väldigt trevlig promenad vid vattnet där man ofta möter hästar. Riktigt så blev inte vårt intryck.

På kommunens hemsida står det att det är en promenad på ca 4 km mellan Tullinge och Alby, kartan vid början och slutet visar även 10 olika sevärdheter/naturfenomen värda att titta lite extra på. Botkyrka har trots allt en rik historia, mängder med fornlämningar och lite speciell natur som vi såg fram emot att se på vägen. Så blev det inte. Så klart såg vi naturen, men inte de där speciell grejerna.

Naturstigen Stendalspromenaden börjar mellan parkeringarna vid Stendalsbadet och slutar vid Albykistan mellan Hågelbyleden och Ica Maxi. Eller tvärtom, som jag nog skulle gå – för det verkar lättare att hitta då och även lättare med parkering. Det är inget rundvarv, utan drygt 4 km enkel väg – sen lika långt tillbaka förstås.

Vi tog oss till Stendalsbadet vid 13-tiden, vilket var lite i senaste laget. Parkeringen var överfull och det var svårt att ställa ifrån sej bilen, men vi lyckades knipa sista platsen. Ingången till Stendalspromenaden är uppmärkt med en fin entré och börjar jättefint med lummig natur genom skogen. Solen tar sej precis igenom bladverket och det blir ett alldeles otroligt ljus där vi går.

Sen kommer en rejäl backe! Den är brant och ganska lång och vi säger till varandra att den blir ju perfekt när vi ska gå tillbaka och är trötta så där i slutet av turen. Jämt fördelat ska det sedan alltså finnas flera olika intressant punkter, de flesta innan vi ens kommer till Flottsbro. Vi håller ögonen öppna, men kan faktiskt inte se en enda. Vi vet iofs inte riktigt vad det är vi ska titta efter heller, men hade väl på nåt sätt räknat med att det skulle finnas små informationsskyltar eller liknande. Det gjorde det inte.

Sträckan är alltså drygt 4 km enkel väg och ungefär halvvägs kommer vi till Flottsbro. Det slår oss att det ju faktiskt är jättenära genom skogen och att man skulle kunna gå dit och fika eller äta lunch när man är vid Stendal och badar en heldag. Utrymmet är stort, mycket större än Stendal och folk har gott om utrymme att sprida ut sej på. Skidbacken används för mountainbikes och här finns en bana för frisbeegolf som används av flera stycken medan vi snabbt stannar till och tar lite bilder.

Vi fortsätter över bron, som är mycket högre än jag minns den. Sist jag var här var väl typ 1980 eller nåt, när vi paddlade genom kanalen med skolan. Flottsbrokanalen är idag cirka 400 meter lång och cirka 20 meter bred. Den södra delen är bredare och vidgas till en rund sjöform, den delen kallas ”Katthavet”, området består av flera branta rullstensåsar. Tydligen byggdes bron om för 7-8 år sedan, det är väl därför den inte ser ut som jag minns den.

Vi traskar vidare. Egentligen tar den mysiga delen av promenaden slut när man kommer fram till bostadsområdet i Alby, där skulle man kunna vända – men det gör vi inte. Vi vill gå hela vägen och nå vårt mål, så vi fortsätter. Vi går genom flera små radhusområden som är jättefina, men tappar bort oss eftersom markörer saknas. Slingan ska gå mellan Tullinge och Alby, så vi följer skyltarna till Alby C vilket visar sej vara helt fel. Vi frågar, men ingen har en aning om var leden fortsätter.

Vi googlar och chansar och hittar till slut fram till Sverigeleden som vi fortsätter på en bit. Till slut kommer vi fram till Hågelbyleden och viadukten som tar oss under vägen, där finns även en skylt som visar att vi är på rätt väg. Men sen är det oskyltat igen och vi går fel, igen… Efter ytterligare lite googlande tror vi att vi ska gå rätt upp i skogen mot industriområdet, för att nå vårt slutmål och det visar sej vara helt rätt. Äntligen ser vi skylten ”Albykistan”!

Vi följer skylten och kommer fram till en formation med stenar, vilket är en rekonstruktion av en hällkista som är en gravtyp från yngre stenåldern och som tydligen är rätt ovanlig. Det finns endast sju kända hällkistor i Stockholms län, just Albykistan har daterats till ungefär år 1800 f. Kr.

Vi är nöjda över att äntligen ha nått vårt mål, men missnöjda över att det var så svårt att hitta. En naturstig skall vara ordentligt uppmärkt, så man inte ens behöver fundera över vilken väg man ska gå. Tillbakavägen gick av förklarliga skäl mycket snabbare, nu visste vi hur vi skulle gå och att vi inte skulle hitta de där sevärdheterna hur mycket vi än letade. Lite snopet faktiskt.

Men vi fick iaf en ordentlig promenad, de nästan 9 kilometerna blev ett par till eftersom vi irrade runt en hel del. Solen sken, vi fick massor med fina bilder och hade en bra dag. Men som sagt; Stendalspromenaden skulle behöva lite kärlek av Botkyrka Kommun för att bli så bra som den skulle kunna vara. Vi rekommenderar ändå att gå den, iaf förbi Flottsbro och en bit till och vill man gå hela ska man nog börja vid Albykistan – då borde det vara lättare att hitta och förmodligen lättare att parkera också.

Nu har vi gått naturstigen runt Aspen, kollat in Lida & Harbro och Botkyrkas slott. Nu har vi Äventyrsstigen vid Lida och Pilgrimsleden kvar, vi tänkte även kolla in våra utegym och jämföra dem lite. Häng med om ni vill – Här eller på instagram @marlenerinda