Browsed by
Etikett: upplevelse

En tur runt Ölands norra udde

En tur runt Ölands norra udde

På Öland bor det runt 25 000 personer, på sommaren ökar den siffran mångfalt. Däremot är det inte många turister som besökt ön under vintern, därför tänkte jag berätta lite om Öland utanför turistsäsongen.

Vädret på Öland är lite extremt av sej kan man kanske säga. Är det varmt så är det skitvarmt, är det kallt så är det svinkallt och blåser det så blåser det rejält. Under vintern är det nästan alltid svinkallt och halv storm, å det är därför jag inte vill bo på ön på heltid – när det snöar så snöar det på tvären typ. Det är inte ofta särskilt mycket snö, men när det är det – då är det mängder!

Temperaturen visar just nu 3-4 grader plus, men vi är ju på en ö så vinden, fukten och kyleffekten gör att det känns betydligt kallare. Är man i lä så är det rätt skönt, men alla som varit här vet ju hur mycket lä det går att hitta… inte så mycket. Här är platt platt platt, inget som skyddar alls.

MEN det är precis lika fint här oavsett årstid! Så att åka runt och leka med kameran är helt fantastiskt när man än gör det. Ofta sitter det konstnärer och målar lite överallt året om. Färgerna är magiska både på vintern, sommaren, våren och hösten.

I lördags åkte vi iväg för att kolla in norra udden. Solen kikade fram lite blygt, gråskalan var rätt kompakt från början – men vi fick en fantastisk solnedgång. Det är inte mycket som slår solnedgången på Öland, med havet som bakgrund 🙂

Man brukar säga att norra Öland börjar vid Borgholm, vi bor i Löttorp som ligger 3-4 mil från norra udden. Det är på den här delen av ön som de långa badstränderna finns. Böda, Lammet & Grisen, Lådbilslandet, fyren Långe Erik och raukarna är väl sånt som folk känner till, men här finns en massa mer. På vintern är det naturen som lockar, alla ”turistgrejer” är stängda.

När vi ska visa vänner vårt paradis, börjar vi med att åka genom den långa björkallén i Böda Ekopark och fortsätta vägen till Trollskogen och museijärnvägen Böda skogsjärnväg som finns i den östra delen högst upp på ön. Udden är som en klo, i den östra delen finns spännande grejer mitt ute i skogen och i den västra delen av klon finns bla fyren.

Det är lite för blött för att gå i Trollskogen just nu, men där finns tre olika promenadspår, alla går genom tät och spännande skog och man kommer ut vid ett vrak på stranden. Går man här på sommaren gör man det i sällskap med kossor som är på sommarbete. På vintern är man helt ensam och det är alldeles tyst. Museijärnvägen var från början nästan 3 mil, idag är den typ 3 km. På sommaren kan man åka med ångloket Mormor, det går långsamt och är jättemysigt. På vintern är de bara den lilla perrongen och spåret som syns, ångloket och vagnarna står i tryggt förvar i den små vagnhallarna som finns där.

Sen får man alltså åka tillbaka lite, för att komma till den andra delen av klon. På vägen åker man förbi bla Neptuniåkrar som är magiskt vackert på våren. Kusten fylls av blommande blå blommor och konstnärerna sitter på rad och målar. Perfekt fotomotiv med konstnärer och allt, om ni frågar mej! Just nu är det däremot bara grått, grått, grått… så det körde vi bara förbi. Nu var fyren Långe Erik vårt mål.

Trots plusgrader och sol så var det iskallt pga vinden och vattnet. Bara den lilla minut det tar att ställa in kameran eller slå in pinkoden på mobilen gör att fingrarna typ fryser till is. Men vad gör man inte för att få fina bilder? Solen hade börjat gå ner och färgerna var helt magiska. Att efter flera månader får se solen och en solnedgång över havet kan göra en förfrusen själ alldeles lycklig.

Efter mängder med bilder och helt stelfrusna fingrar var det dax att vända hemåt igen. Hade det varit ljust lite längre hade vi kört in vid Byrum, tittat på raukarna och kört kustvägen/Landborgen ner till Löttorp – nu körde vi direkt hem istället. Men dagen innan hade vi faktiskt tagit just den turen och sett på allt fint på vägen.

Landborgen går flera mil längst den västra sidan, vi brukar åka från Byrum till Sandvik. På vägen finns ett antal små sjöbodar och fiskestugor, små hamnar och fina små hus. Här finns också platsen där Martin friade till mej (där jag pekar) och som grädde på moset ser man Blå Ljungfruns siluett längs hela vägen. En otroligt härlig väg att framförallt cykla på sommaren.

Självklart finns det mycket mer att se, men detta är ungefär vad man hinner en kort vinterdag när man tävlar mot ljuset. Det är inte kul att köra runt i mörker här, det finns alldeles för mycket vilt på vägarna. Dagarna är dock lite längre här mot i Stockholm, solen går upp någon kvart tidigare och ner någon halvtimme senare. Tid som vi utnyttjar till max!

Jag hoppas att jag lyckats locka någon av er att se mer av Öland utanför turistsäsongen. Här är ljuvligt just nu om man bortser från kylan, det är lugnt och alldeles alldeles tyst.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Juleljus i Stockholm

Juleljus i Stockholm

För någon vecka sedan åkte vi till stan (med bil) för att titta på Nobel Week Lights, då passade vi på att kolla runt lite på stadens julbelysning samtidigt. Det var så fint att jag vill dela med mej till alla er som inte kan åka dit själva 🙂

Stockholm är alltid fint upplyst i juletid. Jag har noterat det även tidigare år, men nu när kameran fått en annan position i vårt liv har det lixom blivit ännu tydligare. Alla har nog noterat älgarna som står lite överallt, men har ni tittat noggrannare på hur tex fasaderna på olika byggnader är upplysta?

Vi började vid Stureplan, där stod vackra granar med belysning och hela fasaden till Sturecompagniet glittrade. Birger Jarlsgatan fram till Nybroplan var upplyst med små hjärtan och vid Nybroplan stod älgparaden och väntade. Jag är ju inget fan av älgar sedan vår krock, men de här är helt ok. Här brukar Strömmas båtar ligga med vacker belysning, men det var inte så mycket i år. Strömbron däremot är upplyst på bägge sidor och längst bort ser man den gigantiska granen bortom slottet. Slottet ja! Här står ljusstakar i fönstren och vägen fram är vackert belyst.

Utanför centralen står bågen med den traditionsenliga misteln. Där stannade vi förstås för en kyss. Hamngatan brukar vara rejält upplyst, men så är det inte i år. Här står några fina granar, men hängande lampor över Klarabergsgatan funkar nog inte med tanke på Spårvagnen. Nere på Sergeltorg däremot står älgarna som vanligt och lyser upp plattan.

När vi gick runt småregnade det och det var nästan tomt på folk. Det är förstås en fördel när man ska ta bilder. Åk gärna in en vardagkväll om ni kan, det är rätt mysigt att gå runt i stan just nu. Å ute får man ju faktiskt vara!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Häftiga ljus på stan!

Häftiga ljus på stan!

Jag kan inte ens komma ihåg när jag senast gick runt i Stockholm, men jag tror att det var i början på mars. Förr var vi inne flera gånger i veckan, så efter så här lång tid kändes det nästan som ett äventyr att bara planera vår lilla utflykt. Målet var Nobel Week Lights.

Som alla vet så blev det inget nobelfirande i år, därför har staden tillsammans med sponsorer skapat ljusinstallationer lite här och där i city. Installationerna är en hyllning till Nobel och pristagarna och man har döpt alltsammans till Nobel Week Lights. Igår åkte vi in till stan för att titta på det, lite i sistaminuten – allt tas bort söndagkväll (13/12).

Vi tog egen bil och parkerade vid Odenplan, sen gick vi. Många steg skulle det bli… Vi började vid Stureplan där en stor neonskylt berättade om veckan och sen fortsatte vi mot Dramaten. Vi såg ingen skillnad där, men läste efteråt att man lyst upp olika fönster på byggnaden. Den detaljen missade vi. Så vi fortsatte mot Nationalmuseum och där hände det mer grejer, här var ett slags ljusspel i fönstrena på mellanvåningen. Lite kul, men inte wow… och det gick inte att ta några roliga bilder.

Vi tog istället sikte på Operan, för där skulle det vara något alldeles särskilt. Å där var det wow! Hela operan lyste i regnbågens alla färger, skiftade färg, pulserade, blinkande lamor och andra effekter. Riktigt häftigt! Många bilder och filmer blev det 🙂

Vi stannade vid Operan en lång stund, sedan fortsatte vi mot Stadshuset. Vi har sett massor med bilder därifrån under veckan, och var ordentligt nyfikna. Å där var det också wow! Den brunröda tegelbyggnaden hade förvandlats till ett rymdäventyr med astronauter, meteorer, planeter och en massa annat. Så läckert!

Här stod vi tills både fingrar och tår var nästintill stelfrusna. Då gick vi till Centralen och köpte varm choklad och lussebulle. När vi tinat upp lite gick vi mot Sergelstorg. Här var det några installationer under fontänen och en lite mindre brevid fontänen, ett av höghusen var också belyst med en text.

Nu frös vi rejält igen och började gå mot bilen, på vägen passerade vi Konserthuset som också skulle vara belyst, men vi såg ingen skillnad mot hur det brukar se ut. Så vi tog bara några snabba bilder, gick till bilen och åkte hem.

Många steg blev det, 20 000 under hela dagen. Medan vi kollade in Nobelweek Lights tittade vi även på stadens julbelysning, men om den tänker jag berätta i ett annat inlägg. En sak i tagen 🙂

Har ni möjlighet så tycker jag att ni ska åka in och titta på ljusen ikväll eller senast imorrnkväll. Det är något alldeles speciellt faktiskt, iaf Stadshuset och Operan. Stan är nästan tom, lite spöklikt faktiskt – så det är absolut ingen trängsel vid installationerna.

In och titta, det är en kul grej som vi inte vet om den kommer tillbaka, men jag hoppas det!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

I oktober åker man till solen!

I oktober åker man till solen!

De senaste 4-5 åren, i just oktober, har jag haft förmånen att åka iväg för att upptäcka en ny plats i Europa och samtidigt fått lite sol på näsan. De senaste 3 åren har Kroatien och VM i Olivplockning varit resmålet. Nu är det oktober och inte sjutton är jag på väg någonstans!

När jag fick en inbjudan 2017 att åka till ön Brac i Kroatien och vara med på världens första Världsmästerskap i Olivplockning var det förstås självklart att tacka ja. Det lät ju helt galet och superroligt, sånt tackar man inte nej till. Dessutom fanns det ju en liten chans att få lite sol på nästan, förlänga sommaren och se något nytt.

Vilken grej det var! Världshistoriens första Olivplocknings-VM var något av det roligaste jag varit med om! En helt prestigelös tävling med underbara deltagare och fantastiska arrangörer på en otroligt vacker plats. Det var lika självklart att tacka ja året efter och då fick även Martin åka med.

2018 var vi i Zagreb några dagar innan tävlingen på ön Brac. Där fick vi uppleva en huvudstad med mångfald, härliga miljöer, fantastiska solnedgångar och annorlunda smaker. Zagreb är perfekt för en långweekend på hösten. Det är nära, hyfsat varmt, billigt och jättemysigt. En huvudstad med historia och roliga museum.

Här ligger bla Museum of brooken relationships, som blev en favorit. Folk har skänkt saker som beskriver ett tillfälle i livet när de fick sitt hjärtan krossat. Jättefina och ibland väldigt sorgliga berättelser, men en hel del humor också. Museum of brooken relationsships finns även i New York och på andra platser i världen, jag hoppas det kommer till Sverige. Zagreb är som sagt perfekt för en weekend!

2019 fick vi också åka, då kollade vi in Split, Trogir och mer av Brac innan tävlingen. Trogir är helt fantastiskt! Ett Venedig i miniatyr med gränder i marmorsten, små kanaler och massor med historia. Inne stan får inga bilar köra, så det är både rent och lugnt. Vi älskar Venedig och även Trogir fick en plats i vårt res-hjärta. Hit återvänder vi gärna.

Split är också en helt fantastik stad med härlig historia, fornlämningar, bra restauranger och en hamn med större båtar som går till bla Brac, Hvar och en massa andra fina öar. Jag hade nyligen varit på Nord Irland och gått i Game of Thrones fotspår och kunde glatt fortsätta i Split. Här finns bla ett GOT-museum och ett par inspelningsplatser.

Split är, precis som Zagreb, perfekt för en längre weekend och som höstresa. Det är också nära, enkelt och fortfarande varm även över jul faktiskt. Vi skulle gärna komma hit med husbil när vi väl har en 🙂

Förra året fick vi också chansen att se mer av Brac. Vi hämtade ut en hyrbil i Split, tog båten över till Brac och körde 45 minuter till Bol på södra sidan som vi inte sett förut. Målet var att få se den berömda stranden Zlatni Rat som ligger som en hajfena ut i vattnet. Å nog fick vi se den alltid! Vi bodde nära och kunde skymta stranden från vår balkong. Det tog kanske tio minuter att gå från hotellet till stranden och eftersom det var efter säsong så var den vanligtvis fulla strandremsan nu helt tom. Många bilder blev det och Zlatni Rat är faktiskt en av världens mest fotograferade stränder 🙂

Men man ser den bäst från toppen på Brac, från en plats som heter Vidova Gorna. Det är lite bökigt att åka dit och det måste vara molnfritt, annars ser man inget – men så läckert när allt stämmer! Å det gjorde det när vi var där.

På vägen till tävlingarna i Postira, från Bol sett, ligger den otroligt lila fina hamnstaden Pucisca. Här finns bla en stenhuggarskola och kanske världens sötaste hamn. Hit kom jag första året och föll pladask, förra året tog jag med Martin och han gillade det också. Vägarna på Brac är väldigt kringelikrokiga, men det är verkligen värt att ha bil här – man får se så himla mycket som man annars missar.

Postira är ännu en hamnstad som fastnat i mitt hjärta. Efter tre år på Pastura Hotell är det svårt att tänka sej att man skulle bo någon annanstans, och varför skulle man när det ligger perfekt för att ta sej runt överallt? Här finns pool, utsikt över både vatten och hamn, supertrevlig personal och en rymlig parkering till hyrbilen. Det tar kanske 20 minuter att åka till Supetar och ta färjan tillbaka till Split. Jag gillar Brac!

Å nu skulle vi förmodligen varit där om det hade varit ett vanligt år. VM skulle gått av stapeln 8-11 oktober, men är som allt annat, inställt i år. Men vi borde alltså varit någonstans i Kroatien just nu, kanske på en annan ön till att börja med – vi har velat se Hvar länge och hade kanske varit där. Det var bla där man spelade in Mamma Mia, magiska platser och bilder!

Men här sitter vi alltså, utan packade väskor eller ens en tanke på att resa någonstans. Så jäkla tråkigt! Just Kroatien i oktober har blivit en grej att se fram emot som vi vet är både intressant och väldigt rolig. Att upptäcka en ny plats i ett land man gillar och sedan träffa alla galna människor på olivplockningen. OCH!!! få lite sol på näsan och värme på kroppen. Jag hoppas verkligen att ordningen är återställd nästa år. Jag längtar!!!

Åk till Kroatien, det är kanon!

Sankt Botvids Pilgrimsled

Sankt Botvids Pilgrimsled

Äntligen tog vi oss ut för att promenera de 7,5 kilometerna som sägs vara samma väg som man gick med Sankt Botvids kvarlevor på 1100-talet. Leden går från Botkyrka Kyrka till ”Sankt Botvids Källa” vid Salems Kyrka. Fast vi gick den tvärtom.

Vi har planerat detta ända sedan i våras och nu äntligen blev det av. Anledningen till att det dragit ut så på tiden, var bla parkeringsreglerna vid de olika kyrkorna. Det kan ju låta konstigt, men vid Salems Kyrka får man bara stå i 3 timmar och vid Botkyrka 4 timmar – det tar ca 3,5 timme att gå fram och tillbaka, med kamera ännu längre tid. Risken att få p-böter var alltså rätt stor och det ville vi undvika. Visst kan man gå bara ena vägen, det tar ju bara halva tiden – men då ska man ju tillbaka till bilen på något sätt och buss lockar inte i nuläget.

Vi löste det hela med att ställa bilen vid Botkyrka Kyrka och sedan låta sonen skjutsa oss till Salems Kyrka och släppa oss där. Lite småkrångligt… så detta måste kyrkan lösa, man måste kunna gå fram och tillbaka utan att riskera p-böter!

Så var det bara att traska iväg då. Eller? Vi hade läst kartan slarvigt… leden börjar inte alls vid Salems Kyrka, utan vid ”Källan”. Detta innebär att man måste gå ca 1,5 km utmed den hårt trafikerade landsvägen tillbaka mot Botkyrka. Kanske det bästa ändå är att ta buss 708 och hoppa av där, men då måste man ju veta det också. Detta är därför vårt hetaste tips för vandringen; ta bussen!

Sankt Botvids Källa är ett litet vattendrag där det inte doftar hallon direkt. Här finns iofs ett visst lugn och det är lite fint, men egentligen bara ett enkelt vattenhål med unken doft som rinner ut i Bornsjön. Här rekommenderas man ta sej en stund för eftertanke och meditation, vi tog lite bilder istället. Det hänger en skopa i ett träd, men med tanke på pågående pandemi ska man nog inte använda den. Vi går vidare.

För att komma till själva leden måste man fortsätta att gå längst vägen, nu en kort bit tillbaka till Salem igen. Man går under motorvägen och upp mot Caféet som ligger på kullen, en byggnad som jag känner igen sedan jag var liten. Det röda caféet med kaffekannan på gaveln har lixom alltid funnits där. Där finns flera fornlämningar, bla en runsten – vi går dock åt andra hållet. Nu har vi hittat Pilgrimsleden och är taggade till tusen!

Sankt Botvids Pilgrimsled är alltså ungefär 7,5 km lång, delvis kuperad terräng, vissa bitar går man på en spång, men i stort sett en enkel vandring. Man går genom kohagar, dock utan synliga kossor och några kilometer delar man med Naturstigen runt sjön Aspen, den biten är längst vattnet och jättefin.

Det finns sex meditationsplatser, med små informationstavlor som berättar om platserna och en kort reflektionstext. Om man vill kan man hämta ett häfte i kyrkan med mer info om platserna. Vi läser lite snabbt på skyltarna och går vidare. Leden är bra skyltad mestadels, det är bara en liten bit i början som är knepig att hitta. Att cykla är svårt men går med tålamod, vagn och rullstol nästintill omöjligt på sina ställen. Vi gillar rejäl terräng, det ska vara jord och grus under fötterna!

De 7,5 kilometerna tar oss ca 3 timmar att gå. Då stannar vi ändå inte så många gånger för att fota, det finns nämligen inte så mycket att ta bilder på. Det finns några fornminnen, hästar passerar och utsikten över Aspen – men i övrigt är det inte mycket som sticker ut. Vi kanske har blivit blasé, men det tror jag inte…

När vi kommer fram till Botkyrka Kyrka är vi nöjda med promenaden och att vi till slut kom iväg, men mer än så är det faktiskt inte. Pilgrimsleden hamnar inte överst på vår topplista, men den är ändå värd att gå tycker vi. Det är ju en bit av Botkyrkas historia och något som är kul att ha gjort som långvarig Botkyrkabo. Men det där med parkering krånglar till det, så det måste kyrkan fixa!

Vi fick iaf en rolig dag, i perfekt väder, vi är nöjda! Häng gärna med på våra promenader och fortsatta äventyr: instagram @marlenerinda

Den konstiga sommaren 2020

Den konstiga sommaren 2020

Inte för att vi brukar åka iväg särskilt mycket på sommaren i vanliga fall heller, men den här sommaren blev det nästan ingenting. Inget planerades, men en hel del blev gjort – iaf hemma.

Om man räknar sommaren som juni, juli och augusti så kan man nog enkelt summera vår sommar med två ord: Promenader & Renovering. Vi har gått och gått och gått och byggt och byggt och byggt. När det stod klart att man bara fick åka två timmar bort kollade vi upp alla naturstigar i närheten och började utforska dem. De var riktigt kul faktiskt. Ni som hänger med oss på instagram @marlenerinda har sett massor med bilder på våra äventyr 🙂

Vi började med Naturstigen runt sjön Aspen, men där fuskade vi lite… för det gjorde vi faktiskt redan i maj. Sen fortsatte vi med Stendalspromenaden, några olika varv på Harbro och Äventyrsstigen på Lida. Av de här gillade vi Naturstigen runt Aspen och Äventyrsstigen bäst. Nu har vi precis klarat av Mälarpromenaden och har Pilgrimsleden kvar, det får bli ett höstprojekt. Vi kollade också in alla slott och herrgårdar som Botkyrka har att bjuda på. En massa fint skulle det visa sej.

Sen fick man helt plötsligt lov att resa obegränsat i Sverige, då passade vi på att åka iväg och fira vår bröllopsdag. Vi brukar fira den på vatten, men den här gången blev det istället brevid vatten. Det bidde en liten tur till Söderköping, en dag att utforska den underbart mysiga staden och sedan en övernattning på vackra Husby Säteri. Ett härligt dygn med bästa sällskapet, vacker miljö och otroligt god mat!

Det var den enda utflykt som blev den här sommaren. Den mesta tiden gick nämligen åt till att renovera. Det har vi hållit på med sedan i april, men under sommaren gick vi in i det totalt. Då gjorde vi färdigt förrådet, fixade utrymmet under trappen inne och började med garaget. Vi storstädade även trädgården, halverade en ca tio meter lång och skithög häck och tog bort två sjuka syrener. Renoveringen avslutades med loppis i garaget, sommarens sista helg. Men ska sanningen fram, så är vi inte helt färdiga i garaget än…

I slutet av sommaren och när vi rensade garaget hittade vi våra cyklar och fixade till dem. En varm sensommarkväll tog vi vår första gemensamma cykeltur på flera år. Så himla härligt och något vi kommer göra oftare nu när vi inte längre har någon hund. Hund ja… sommarens sista dag tog vår älskade pälsboll sitt sista andetag. En konstig sommar avslutade på absolut värsta sätt.

Juni bestod alltså mest av promenader och lite renovering. Juli bestod av promenader, massor med renovering och en spännande utflykt med övernattning. Augusti bestod av renovering, en premiärtur på cykel och vårt livs största sorg. En väldigt konstig sommar…

Vilken härlig bröllopsdag vi fick!

Vilken härlig bröllopsdag vi fick!

I torsdags vaknade vi hyfsat tidigt, fixade till oss och lämnade hunden innan vi drog iväg för att fira vår bröllopsdag. Målet var Husby Säteri utanför Söderköping, men på vägen dit skulle vi förstås göra ett par stopp.

Vi började med att utforska Söderköping. Vi har passerat staden hur många gånger som helst på väg till Öland, men vi har nog bara stannat där 3-4 gånger. Nu ville vi kolla in det ordentligt, men vi började med att jämföra lunchställen. Det blev mikrobryggeriet Lock, Hop & Barrel som fick äran att ha oss som gäster. Vår första utelunch sedan början på mars!

Vi åt varsin rejäl hamburgertallrik och Martin smakade förstås även på deras öl och vi var ordentligt mätta när vi gick därifrån. Planen var att ta trappen upp till Ramundberget, men med magen proppfull av hamburgare väntade vi lite med det och tog en sväng på stan istället.

Vi strosade längst kanalen, tittade på de två fina kyrkorna, var förbi dorthekvarteren och kanalen som går mitt i stan. Å när vi som vanligt tagit alldeles för många bilder, hade hamburgaren landat i magen och det var dax att bestiga Söderköpings berg.

En ganska smal trätrapp, 170 steg rakt upp och lika många ner. Vi hade lite begränsat med tid, annars hade vi även gått runt där uppe – men det får vi göra nästa gång. När vi kom upp gick vi därför till vänster till det lilla lusthuset och utkiksplatsen. Nästa gång ska vi gå till höger och gå till den gamla galgbacken där man hängde folk. Man kan åka upp med bil också och sedan gå de olika lederna på berget, kanske gör vi så nästa gång. Nu blev det såklart ännu fler bilder innan vi tog de 170 trappstegen ner igen.

Efter den strapatsen var det förstås dax för glass! I Söderköping MÅSTE man äta glass 🙂 Då har man två val: antingen vill man äta en spektakulär glass, då är det Smultronstället man går till – men vill man bara ha en riktigt god glass kan man istället gå till Göta Glass. De har två ställen, ett vid kanalen och ett på torget, men det är samma glass. Skillnaden mellan Smultronstället och Göta Glass är ungefär 75 minuter i kötid och ett gäng hundralappar. Till Smultronstället var det minst 90 minuters kö på eftermiddagen i torsdag och billigaste glassarna ligger på runt 100 kr. Till Göta Glass var det kanske 10 minuters kö och billigaste glassen kostar strax under 50 kr. Häftigt eller bara gott är alltså frågan? Vi ville bara ha gott 🙂

Med varsin glass i handen gick vi till bilen och tog oss till Mems slussar. Där lyckades vi komma precis när två båtar slussade och fick se hur det gick till. Vi stannade inte särskilt länge innan vi drog vidare till målet: Husby Säteri. Vid 17-tiden kom vi fram till en helt fantastisk byggnad som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg. Det hade blivit lite missförstånd så vårt rum var inte färdigt. Därför blev vi placerade på balkongen med varsitt glass bubbel medan vi väntade. Det var inte ett dugg synd om oss, kolla bara utsikten!

Strax kom Fredrik som driver hotellet tillsammans med sin fru Irene och tog oss på en tur runt i den gigantiska byggnaden. Som sagt, jag ska berätta mer om det senare – men vi fick tom gå ner i vinkällaren 🙂

Vi fick vårt rum, bytte snabbt om och gick ut i trädgården för att ta lite mer bilder innan middagen. Middagen ja… så galet gott! Menyn var rätt enkel med två olika alternativ, allt verkade lika gott. Jag valde en toast skagen till förrätt, ryggbiff till varmrätt och creme bryle till efterrätt. Vår servitris var väldigt duktig på vin och matchade det perfekt med maten. Allt var så otroligt gott och portionerna jättestora! Än en gång blev vi proppmätta och rullade nästan från bordet.

Det blev lite fler bilder efter maten och sedan gick vi till rummet mätta och belåtna, nöjda med en jättehärlig dag. Våra fyra år som gifta har gått väldigt fort, alla våra bröllopsdagar har varit jättemysiga och det blev ju även denna. I år såg allt annorlunda ut, vi kunde inte riktigt göra det vi ville – men det blev ju himla bra ändå. Det ska bli spännande att se hur allt ser ut nästa år, då borde ju all coronaskit vara över och man kan leva som man vill igen.

Det var faktiskt inte helt utan att man tänkte en gång extra inför den här lilla trippen. Vi höll avståndet så mycket vi kunde och det kändes väldigt märkligt att inte hälsa ordentligt på Fredrik och Irene. Att inte ta i hand som vanligt lixom, nästan lite oförskämt. Känslan satt i under hela resan och nu när vi är hemma igen kommer vi återigen att hålla oss på vår kant, både för att skydda andra om vi blivit smittade på vägen och för att det är så vi levt de senaste fyra månaderna och tänker fortsätta med ett tag till. Vi kan absolut tänka oss att göra fler små utflykter och även med övernattning, men vi fortsätter att hålla avståndet så mycket vi kan både borta och hemma. Tills det finns ett vaccin antar jag.

Men det var ändå himla kul äntligen att planera en resa igen, packa en väska, åka iväg och se lite annat å göra vår grej. Kameran har fått jobba rejält, det kommer fler inlägg om det vi gjort och sett – inte minst på instagram @marlenerinda och @martinjikita

Pratade om safari i P4

Pratade om safari i P4

Lite då och då ringer olika radiokanaler upp mej för att prata om ett aktuellt ämne. Under åren har det bla varit hur man firar olika högtider, bröllopsresan och sommarplaner, senast var det vad man längtar efter så här i corona-tider. I morse var det dax igen, då pratade vi om minnesvärda resor.

Många undrar hur man ska göra för att vara med i tv, radio eller tidningar. I mitt fall blir det lixom bara så… numera ringer den som vill göra något bara upp mej. Det kan vara en journalist som tänker skriva om ett ämne, googlar och hittar mej. I radion handlar det oftast om att jag lämnat en kommentar som de vill spinna vidare på. Fast det händer lika ofta att det bara kommer ett meddelande på messenger eller sms med en fråga om de får ringa upp. Oftast säger jag ok, men var det nyligen som jag var med så säger jag nej – det får inte bli för ofta.

Imorse hade P4 Kalmar lagt ut en fråga på facebook om minnesvärda resor. Resor som har haft det där speciella som man minns resten av livet. Jag har fler, det beror på hur man ser det, men kunde ju inte låta bli, utan la upp en bild från vår safari i Tanzania. Den absolut häftigaste resan jag varit på! Det tog inte ens två minuter innan blev jag kontaktad av programledaren Emma. Jag hade precis vaknat och vet inte riktigt vad jag sa eller vad vi pratade om, men hon var nöjd 🙂

Just Radio Kalmar har blivit en återkommande kontakt. Det kanske låter konstigt eftersom jag bor i Tumba utanför Stockholm, men halva hjärtat (andra halvan är i Gambia) finns ju på Öland där halva släkten bor och jag delvis är uppväxt – så det är inte så konstigt som det låter. Jag fick förstås frågan om det blir någon tripp till Öland men det blir det inte. Vi håller oss i vår Tumba-corontän ett tag till, vi tänker inte bli smittade! Men nog längtar man…

Varför är vår safari den mest minnesvärda resan då? Det är faktiskt svårt att förklara, men det är magiskt att vara på safari! Att se djuren i sin naturliga miljö är som att vara huvudperson i en naturfilm. Man lixom bara väntar på en speakerröst som ska berätta vad som händer. Jag har skrivit massor om vår safari här på bloggen, bla HÄR. Men det kanske är dax igen?

Jag måste nog berätta en gång till om hyenan som satt och tittade på mej när jag kissade bakom vår jeep. Om geparden som jagade och vi var med när hon åt sitt nyfångade byte. Eller kanske om picknicken vi hade mitt bland vilda zebror… Det finns många häftiga minnen! Ja, det måste jag nog skriva om en gång till 🙂

Hur har dom det nu?

Hur har dom det nu?

För lite drygt ett år sedan var jag på en fantastisk mat- och vinresa till Brescia i norra Italien. Nästan så högt man man komma, på gränsen till Schweiz och Österrike. En av de platser där corona härjat som värst… så man undrar ju hur dom har det nu?

När jag packade för att åka dit varnade man för värmebölja och jag jublade såklart. Varmt innebär att jag trivs som fisken i vattnet och att packningen blir lätt. Jag har fördelen att inte svettas, så jag behöver inte mängder med ombyten för den sakens skull. Så med ett löfte om ca 42 grader varmt och med bara handbagage drog jag iväg till Arlanda. Alldeles för många timmar och ett gäng hinder och trassel senare var jag äntligen framme.

Brescia ligger några mil nordöst om Milano, åt gränsen till Schweiz och Österrike, och är ett ganska stort område med både berg och dalar. Vår utgångspunkt var Ponte Di Lagno som är mest känd som skidort med vintersport, men som försöker att bli en sommarort med sina alldeles galet vackra alpområden, perfekta för vandring och cykling. Jag blev alldeles betagen och åker gärna dit igen!

Vi fick bland annat besöka den lilla alpbyn Case di Viso som ligger på 1800 meters höjd, väldigt nära gränsen till Schweiz. Byn är helt utan elektricitet och man kommer inte ens åt den på vintern, pga all snö som gör vägarna oframkomliga. Här bor ett 20-tal familjer hela sommaren och en av dem har som en liten verkstad där de gör ost av olika slag. Kossorna går fritt utanför husen och mjölkas för hand ute i det fria varje dag. Det är en sån där idyll som man bara ser på tavlor, men den finns alltså på riktigt. Genom byn går en bäck och med bergen som bakgrund är det så vackert så man nästan smäller av!

Här fick vi alltså tillbringa nästan en hel del dag. Vi fick träffa korna, smaka vattnet i bäcken, vara med och göra ost, smaka olika sorters ost och äta en ljuvlig lunch i familjens kök med deras hemmagjorda pasta. Det enklaste och absolut godaste på hela resan!

Men vi fick göra fler roliga saker! Jag fick besöka mitt livs första glaciär! Från 42 grader och Ponte Di Lagno på 1300 meters höjd, tog vi oss till 3000 meter och glaciären Chima Presena där det var runt 14 grader. Vi åkte två olika linbanor för att komma hela vägen upp, över snötäckta bergstoppar och med en utsikt över halva Italien och en liten del av Schweiziska alperna. Väl framme var det snö upp till fotknölarna ungefär, men där vi befann oss var den väl packad och nertrampad. Jag tog några steg upp på närmaste berget, satt och solade och bara fascinerades över naturen som finns i vår vackra värld. Just snö och is är ju inte min grej, men kul att ha upplevt ändå.

Vår resa bjöd på tvära kast. Efter pittoreska alpbyar utan elektricitet och snöiga glaciärer var det dax att baka! Vi begav oss till Malonno och familjen Salvetti Bakery. Här skulle vi lära oss att baka Spongada, som är en slags sockrad semmelbulle. Familjen Salvetti bakade detta efter sitt eget recept som fjärde generationen och åt dem både nybakade och torkade, som de är till fika eller med tex parmaskinka mellan som frukost. Lite för sött för mina smak, men en upplevelse att få vara med och baka. Receptet hittar ni HÄR.

Man inte kan åka på en mat- och vinresa i Italien utan att besöka en vingård. Vi var till vingården Bignotti i Valle Camonica som är den enda vingården jag hört talas om som har ett alldeles eget vattenfall! När vi kom fram bjöds vi på bubbel vid vattenfallet innan vi fick en liten rundtur och sedan en fantastisk lunch med bla risotto mitt bland vinrankorna. Vinet från gården var sagolikt gott, tyvärr är det lite svårt att få tag på i Sverige. Särskilt nu, men jag vet att man gör vad man kan för att få hit det.

Dagarna i Italien var jätteroliga och väldigt annorlunda! Regionen Brescia är otroligt vacker och har massor att bjuda på. De andra tyckte det var lite för varmt, men jag nöjt verkligen av värmen. Nu undrar man såklart hur allt är där nu, just norra Italien ju är hårt drabbat av corona. Många av dem som vi träffade på resan var äldre men fortfarande hårt arbetande. Nästan alla arbetade sida vid sida med sina barn och barnbarn. Vilka finns kvar? Vilka kan vi träffa om vi kommer dit igen?

För jag vill verkligen åka dit igen. Jag skulle vilja visa Martin glaciären, den söta lilla alpbyn och den vackra vingården vars vattenfall numera pryder Du i Fokus huvudsida. Hela regionen Brescia är värd ett besök och har massor att visa, både på vinter och sommaren. Men jag vet att de haft det riktigt svårt den här våren och att det kommer ta lång tid att reparera allt, om det överhuvudtaget går…

Idag skulle vi kryssat till Höga Kusten

Idag skulle vi kryssat till Höga Kusten

Nu skulle vi varit på väg till Slussen, gått promenaden till Birkas terminal och strax klivit ombord för att åka på långkryssning. En kryssning vi sett fram emot i flera år, inte bara för att det är kryssning som vi älskar att åka på, utan för att vi skulle få se Höga Kusten och sedan även träffa en av mina bästa vänner som bor i Österbotten i Finland. Det är så tråkigt att detta inte blir av.

Martin har inte sett särskilt mycket av norra Sverige. Det har jag och älskar det, självklart vill jag visa honom något av det vackraste Sverige har. Redan när Birka började med sina långkryssningar för några år sedan kollade vi in de olika resorna och vi åkte faktiskt med till Gotland 2017, på vår första bröllopsdag och det var så mysigt. Att åka på långkryssning i Sverige är något alldeles särskilt faktiskt, det är en helt annan natur och omgivning än i övriga världen. Så när man började kryssa till Höga Kusten blev vi riktigt intresserade och när även Vasa inkluderas föll alla bitar på plats. Vi skulle äntligen göra slag i saken och åka med!

Idag skulle vi gå ombord, installera oss, träffa kapten med besättning och äta en trevlig trerättersmiddag och lära känna våra bordsgrannar. På långkryssningar sitter man nämligen alltid vid samma bord och äter sin middag med samma sällskap under hela resa. Det är alltid lika spännande att se vilka de är 🙂

Imorrn hade vi vaknat upp i Höga Kusten, fast jag hade nog vaknat tidigare och passat inseglingen och soluppgången. Allt för att få Höga Kusten-bron i bästa ljus förstås. Dagen hade sedan tillbringats på någon av de utflykter som man kan välja, förmodligen hade vi besökt världens nordligaste whiskydestilleri, High Coast Distillery, som ligger vid Ångermanälvens mynning. Där hade vi provat de gyllene dropparna och ätit lunch.

Lagom till middagen hade vi klivit ombord igen och tagit sikte på Vasa och Kvarkens Skärgård i Finland. I Vasa hade vi nog tagit en av de lite kortare utflykterna, så att vi hade hunnit med att träffa vår kompis A och hans familj. En galen söderkis som träffade kärleken på internet och flyttade till Österbotten i Finland, av alla ställen i världen lixom… Han kan tom prata flytande finska nu!!! Av förklarliga skäl träffas vi rätt sällan, så detta hade förstås varit en höjdpunkt på resan och något vi bägge sett fram emot.

Sen hade vi haft en halvdag på havet, innan vi parkerat i Stockholm igen. Hemvägen hade förmodligen tillbringats i jacuzzin på däck 10 och med någon härlig behandling i Birkas härliga Spa. Det är lixom det man gör på hemvägen 🙂

Jag älskar att åka på kryssning, gärna lite längre bort och flera dagar. Just den här hade vi sett fram emot så länge och mycket, flera år faktiskt och nu först passade det. Jag är såååå besviken! Såklart kommer det nya chanser, kanske redan i augusti – men frågan är väl om världen öppnat upp för kryssningar då. Jag tror inte det.

Men det kommer en sommar nästa år också, vi får hoppas att vi kan åka med till Höga Kusten då istället. Det är ju trots allt inte ett dugg synd om oss, vi är friska, har jobb och klarar oss bra – besättningen och personalen på Birka däremot, som blivit våra vänner, dem är det synd om! Jag tänker så mycket på dem och hoppas verkligen att alla mår så bra de kan och får jobba snart igen.

Kan inte allt bara bli som vanligt igen!