Browsed by
Etikett: upplevelse

Hur går det med vår drö… PLAN!

Hur går det med vår drö… PLAN!

Nu drar det rejält i resetarmen. Jag som är van att dra iväg titt som tätt har inte varit iväg på 16 månader, men vem räknar… jo, jag gör faktiskt det och håller på att bli galen. Men det hjälper lite att fundera på vårt framtida liv 🙂

Jag trodde att vår hotellövernattning förra veckan skulle ta udden av den värsta längtan, men det blev nog snarare värre faktiskt. Det där att planera, packa en väska och se över huset sista gången innan man låser, gav lixom mersmak på livet vi hade för inte särskilt längde sedan. Nu vill jag ha mer!

Medan pandemin pågår och jag räknar dagarna till vaccinering fortsätter förstås planeringen för vårt framtida liv i husbil. Från början var planen egentligen en dröm om att vi skulle bo i en när vi blev pensionärer. Men det är ju rätt långt dit… så nu har drömmen blivit en plan att vi ganska snart ska köpa en bil, åka runt i den så mycket vi kan och när tiden kommer sälja huset och flytta in i den helt. På så sätt kommer vi veta exakt vad vi behöver den dag vi faktiskt ska bo på heltid i den.

Just nu tittar vi runt, läser, ställer dumma frågor till våra bekanta, som har erfarenhet och vi drömmer… jag ser tidiga mornar när vi vaknar till soluppgången och mysiga middagar vid något vattendrag i solnedgången. Jag vill visa Martin de nordligaste platserna i Sverige, platser som jag upplevt både med mina föräldrar och med barnen – som han inte ens varit i närheten av. Lapporten, Björkliden, Abiskos nationalpark, Norrsken och midnattssol. Jo, jag vill nog visa honom Treriksröset också, fast det bara är en betongklump.

Det finns så mycket fint att se och uppleva i vårt land och det görs ju absolut enklast med husbil. Mina föräldrar vill se Polen, Martin kommer ju därifrån och är bästa guiden – då är det också fördel att ha en husbil. Tänk vilken grej att få se platsen där han föddes och var familjen åkte på semester – tillsammans med mina föräldrar.

Rent fysiskt har vi alltså inte kommit så mycket längre i vår planering, men mentalt har vi kommit en bra bit. Nu vet vi att vi vill göra något konkret NU, inte sen. Vi måste komma igång och titta på bilar, känna på dem och testköra. Men det känns ju sådär med corona i hasorna… kanske hyra kan vara en ide? Det är iaf en tanke och en början. Vi har iaf en nyckelring, alltid nåt 🙂

Varför husbil och inte husvagn? För att jag bara vill ha ETT problem och det helt enkelt känns enklare när allt är i en enhet. Det finns för- och nackdelar med bägge, vi har dock hittat flest fördelar med just husbil.

Varför lockar ett liv i husbil, kanske ni undrar? Friheten att åka lite som man vill och ha boendet med sej. Att inte ha massor med saker, bara det man ser och som får plats, är en tanke som lockar mej enormt. Att inte äga ett boende som ska fixas och rustas, en bil behöver såklart omsorg – men inte lika omfattande. Att åka dit näsan pekar eller där solen skiner… vilken dröm!

Vår planering fortsätter, snart ska det nog bli en nyckel på den där nyckelringen!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Dominikanskas klarblå vatten

Dominikanskas klarblå vatten

Sista resan vi hann göra, innan corona, var till Dominikanska Republiken. Vi åkte dit för att fira min 50-årdag i januari 2020 och var där i två härliga veckor. Vi visste ingenting om Dominikanska, valet av resmål var rätt otippat för att vara oss 🙂

Den enda drömresa jag har kvar är till Samoa, men det var ett för dyrt alternativ när min 50-årsersa skulle bokas. Vi kollade därför på Maldiverna, Mauritius, Dubai, Aruba och lite annat. Kraven var rätt enkla, det skulle vara varmt – gärna svinvarmt, klarblått vatten, långa sandstränder och bara en massa easy going. Vi ville ha två veckor med bara sol och slappa.

Jag är ingen större fan av tidsomställning, så resor ”rakt ner” har varit att föredra, men när vi ändå tittade på Aruba kunde vi ju kolla på lite annat. En pris- och väderjämförelse gav oss Dominikanska som förslag. Ja, varför inte? En jäkla massa timmar på flyg och en jäkla massa timmar i tidsskillnad, men alla andra boxar kryssades i, så… ok…. vi testar!

28 januari lyfte flyget mot solen i Punta Cana och nog var det sol alltid. Vi kom fram till ljuvliga 28-29 grader och en svag bris, perfekt! Jag blir lycklig av sol och värme och det syns verkligen på bilderna vi tog efter landning. Punta Canas flygplats är inte jättestor, men det tar sin lilla tid ändå att ta sej både in- och ut ur landet. Vårt hotell låg ca 2 mil från flygplatsen, vägarna är fina så det gick rätt snabbt. I januari är det frodigt och grönt längst vägen, känslan av Karibien är total redan på vägen.

Vårt hotell, Viva Wyndham, var egentligen två. Ett mindre resort, som hörde ihop med ett större, med gemensam strand. Som gäst hade man tillgång till allt på bägge hotellen, förutom några området som var till för VIP-are. Stranden var ljuvlig, flera kilometer vit sand och klarblått vatten. Där gick vi flera timmar varje dag, fast bara åt ena hållet – åt det andra var det klippor som stopp.

Gick man åt andra hållet, fast ovanför stranden, låg närmaste ”byhåla” Bayahibe ungefär 3 km bort. Det var en stig genom ”bushen” som tydligt visade var man skulle gå. Man kom först fram till en mindre strand där familjer hade strandparty, sen en gräsplan där barn tränade baseboll och sedan kom man in i den lilla söta staden. Ett perfekt äventyr för oss, även om vi kan rekommendera att inte gör den mitt på dagen i 30-graders värme. Å andra sidan var vi rätt ensamma hela dagen 🙂

Vår semester var menat som total semester, men en större utflykt blev det. En dag var vi på Valsafari, en magisk dag med perfekt väder, lekande knölvalar och superba bilder. Från vårt hotell i Punta Cana tog det ungefär 3 timmar att åka till Semana. Där hoppade vi på en båt som körde oss rakt ut i vattnet och snabbt såg vi valar som simmade runt och lekte. Det var grupper om tre (mamma, pappa, barn – antar jag) överallt och helt fantastiskt att se. Äventyret tog en hel dag och kostade runt 1500 kr per person, men var så värt det.

Vi hade planerat att åka till Santo Domingo också, men där stötte vi på patrull pga språket. Alla vi pratat med innan och även på plats, sa att vi absolut inte skulle ta oss dit med lokala färdmedel. Det är tydligen väldigt riskabelt för turister. I vanliga fall hade jag inte lyssnat, men nu var det så många som sa samma sak och vi kan inte spanska. Så vi tänkte att det nog var bäst att ta taxi dit och ha en lokal guide med oss, som kunde tolka åt oss. Den enda som ville hjälpa oss ville ha så orimligt mycket betalt att vi efter mycket om och men sa nej. Surt, men men…

Istället blev det ännu fler promenader längst vår drömmiga strand och ännu fler instagramvänliga bilder. Karibien är verkligen instagramvänligt, det spelar ingen roll var man är, vad man fotograferar eller hur man vänder kameran/mobilen – allt blir bra och behöver ingen redigering. Här finns ”rätt” färg på vattnet, vackra människor, färglada växter, fina djur, fantastisk mat upplagda på otroliga sätt och en massa annat. Det är lixom bara att låta fotofingret jobba och glädjas över allt som kommer ut 🙂

Jag återkommer gärna till Karibien, men väljer nog en ö där man pratar engelska nästa gång. Dominikanska är jättefint, men Karibien är ju stort – och det finns fler härliga öar med lika klarblått vatten. Men vill du ha en riktigt härlig semester med drömmiga bilder, ja då är Dominikanska definitivt ett alternativ. Den dagen då vi får resa igen alltså… när nu det blir…?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Hur sjutton hamnade jag i Gambia?

Hur sjutton hamnade jag i Gambia?

Tendaba – november 1990

Ni vet ju att halva mitt hjärta finns i Gambia. För en tid sedan fick jag frågan varför jag bodde där. Så det tänker jag berätta nu 🙂

Ända sedan jag var liten har jag drömt om Afrika och känt en alldeles särskild dragning dit. På sommaren 1990 satt vi hemma hos mina föräldrar och spånade lite om vinterns resa. Jag och min dåvarande fästman reste ofta tillsammans med mina föräldrar och upptäckte gärna världen med dem. Min pappa är fd pilot, fästmannen (nuvarande exet) jobbar som flygplanstekniker, så det fanns ju lite förmåner i form av billiga biljetter mm. Att resa tillsammans har alltid funkat jättebra faktiskt.

Nu skulle vi vara lite bekväma av oss och åka på vår livs första charter. Jag satt med Vingresors katalog och la fram förslag efter förslag och när jag kom till Gambia stannade alla plötsligt upp. Ja, det kanske man skulle testa. Det var väldigt prisvärt, långt bort men ändå en hyfsad flygtid, ingen tidsskillnad men massor med sol. Så vi bokade. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle förändra mitt liv!

1/11 1990 klev vi på flyget. Årets första snö singlade ner och vi blev lite försenade pga otaliga avisningar av flygplanet. Ungefär 8 timmar senare flög vi in över Mangroveträsken som omger Senegal och Gambia och jag fick en total känsla av lugn och att komma hem. Känslan var så stark att den nästan knockade mej. Det gick inte att förklara, men jag kom hem. Det var här jag skulle vara.

När vi landade och jag tog mina första steg på afrikans mark kändes allt helt naturligt. Dofterna, människorna, maten, naturen, allt bara fanns där och jag insöp allt så mycket jag bara kunde. Jag blev förälskad. I ett land. Det kändes som jag haft ett liv där, allt var så naturligt.

Så föll det sej att jag blev erbjuden jobb på en beachclub med sk time-share. Min uppgift skulle vara att bjuda turister på lunch och visa dem runt. För detta skulle jag få 25 pund per par, vilket är en helt ok inkomst och något man då lätt klarade sej på minst en vecka. Fyra par om dagen skulle inte vara något problem, om jag ville, och alltså ge betydligt mer. Gratis boende skulle jag också få.

Kärt återseende

Så det blev att ta sej en funderare. Vi satt på hotellet och pratade. Hotellchefen på hotellet där vi bodde var Gambier, men uppväxt i Märsta, där vi också bodde just då. Vi blev snabbt bekanta och tog med honom i diskussionen. Han lovade att finnas där om det skulle bli trassel och det var även på hans hotell jag skulle hitta mina lunchgäster. Med hans tillåtelse förstås.

Min pappa var väl inte jättelycklig. Detta var ju innan internet och telefonlinjen var rätt dålig. Skulle hans lilla flicka bo i bushen i Afrika? Fästmannen var väl inte heller superlycklig, men han skulle gå nån utbildning under ett år och ändå vara borta mycket. Mamma känner mej och vet att vad andra tycker inte spelar så stor roll. Jag tänkte ”Om jag åker och ångrar mej kan jag alltid åka hem. Om jag inte åker, så kommer jag att undra i hela mitt liv vad jag missade”.

Så jag sa ja! Åkte hem, sa upp mej, packade om och åkte tillbaka. Å hittade mej själv. Jag bodde i ett litet hus i Fajara (på bilden är det ombyggt, 20 år senare) tillsammans med en finsk tjej och hennes holländske man, en skotte och en engelsman. Vi hade en städerska och en vakt som bodde i ett litet hus i trädgården. Jag hade bananer utanför fönstret, mango i trädgården, en ödla på väggen som höll myggorna borta, apor utanför dörren och papegojor i träden. Det var lite för mycket växter i trädgården för att jag skulle se havet, men jag hade bara 2-3 minuter dit. ”Min” strand kallade Paradise Beach och var nästan alltid tom, där satt jag ofta och bara tittade ut över vattnet och njöt.

Flygplatstjänst – april 1991

Jag skulle alltså vara på hotellet mellan 9 och 15, prata med turister och bjuda dem på lunch på klubben. En dag i veckan skulle jag även tjänstgöra på flygplatsen och ta emot flygen från Sverige, Norge och Danmark. Mitt mål var att få ihop fyra par i veckan, 100 pund klarade jag mej bra på och behövde inte göra många knop. Mest hjälpte jag till på hotellet och tog hand om gästerna bara för att det var kul. Jag hade daglig kontakt med Ving-guiderna, som jag lärt känna när vi var där på semester och nu umgicks med mycket på kvällarna. Några av dem har jag kontakt med än idag.

Där fanns också lokala guider inne på hotellet som busade med gästerna och var behjälpliga med guidning och annat. Två av dem blev jag väldigt god vän med och även dessa har jag lyckats lokalisera i efterhand. En bor i Göteborg och en i London, vi har inte setts än men det finns definitivt en plan på att göra det.

Jag hade en fantastisk tid i Gambia. Var tvungen att klara mej själv och lärde känna mej själv på riktigt. Att vara så ung och ensam så långt bort är en utmaning och jag älskade varenda minut. Nästan varje onsdag kl 13 ringde min pappa till hotellet och mina föräldrar kom även ner och hälsade på en gång. Det hade förstås varit lättare idag, när man bara startar mobilen så kan man prata. Men jag tror att det var just det som gjorde mej så självständig som jag är och faktiskt rätt orädd och lite modig också. Jag klarar allt jag vill och lite till och jag vet det!

Det var en slump att det blev just Gambia när vi valde semesterresmål, en väldigt lycklig slump. Jag är så glad att jag vågade och inte lät varken rädslor eller fästman stå i vägen. Att tacka ja till att jobba i Gambia är något av det bästa jag gjort för mej själv och min egen utveckling och jag uppmuntrar alltid ungdomar att våga dra iväg och testa något nytt. För att jag vet att man har så mycket att vinna! Blir det inte bra kan man ju alltid åka hem.

Jag älskar Gambia och längtar alltid tillbaka. Det tog över 20 år att åka tillbaka, då var det mest för att visa barnen och Martin var jag hade bott, men nu är vi där vart annat, vart tredje år ungefär. Då träffar vi både gamla och nya vänner och numera har vi ju även vår by Nema som vi hjälper så mycket vi kan. Vi hade en plan på att åka dit nästa år, men det kanske blir en snabbis redan i höst istället bara för att kolla läget. Numera finns ju trots allt internet och vi hör ifrån vår by flera gånger i veckan och kan föra över pengar vid akuta behov.

Livet är ju så annorlunda där. Man bryr sej om varandra på riktigt, man hjälper varandra och är rädda om varandra. Man har inte mycket, men är glad och tacksam för det man har. Å det var det jag lärde mej där, att lycka inte sitter i pengar utan i att vara frisk och sätta ett värde på det man faktiskt har. Att dela med sej och vara en bra människa. Det är egentligen inte så svårt. Det där att behandla andra som man själv vill bli behandlad är ett rätt bra uttryck.

När jag säger att jag avskyr vintern och tänker bo utomlands halvårsvis, säger vissa att jag kommer att tröttna på värmen och sakna årstiderna. Men jag har ju testat och jag kan säga att jag inte tröttnade på värmen en enda sekund, tvärtom! Jag älskade det!

För dej som vill veta mer om att turista i Gambia finns mer att läsa HÄR. Å HÄR finns ännu mer. Ni måste faktiskt åka dit!

Å du, ta chansen att göra något annorlunda om chansen kommer – det kan förändra ditt liv 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Kassaskåpet på havets botten

Kassaskåpet på havets botten

Jag har skrivit om Rena Mälaren förr och även visat mängder med bilder på instagram @marlenerinda, men de gör så himla mycket bra att de förtjänar mer uppmärksamhet. Massor faktiskt – så kolla in dem och häng med du också 🙂

Rena Mälaren är alltså en ideell organisation som rensar Mälarens botten, enkelt sagt. De är ett gäng dykaren, under ledning av Fredrik som startade alltsammans, och ett gäng sk repdragare. Min son är en av dykarna och det var så vi kom i kontakt med dem, men vi har hört talas om organisationen tidigare.

I somras var vi med på vår första dykning, asså… vi dök inte – men vi var där med kameran. Då plockade man upp skräp utanför Stadshuset och byggde även en miniatyr av just Stadshuset, av däck som man hittat på botten. Allt för att tydligt visa vad som finns i vattnet som många av oss faktiskt dricker.

I lördags var vi med igen, då var det Dalenumkajen på Lidingö som var platsen för dagen. Dykarna rekar några dagar innan och den här gången hade man hittat flera moppar och ett kassaskåp och det ville vi förstås vara med när de bärgade.

Vi kom dit strax efter 10, solen sken men närheten till vattnet gjorde snart att man tappade känseln i fingrarna. Det var rätt mycket folk där, många med barn som var väldigt nyfikna på dykarnas arbete. En stor lyftkran stod på plats och vi följde spänt varje liten krusning på vattenytan.

Större grejer är ett ganska avancerat projekt att få upp faktiskt. Den här gången låg grejerna på ungefär 6 meters djup, så det var lite meckigt. En del grejer är dessutom svåra att fästa vid de rep man använder. Samtidigt måste man parera för trafik på vattnet också, tex i form av SL-båten.

Mopparna var enklast, så det började man med – men enklast betyder inte att det är enkelt. Varje moppe tog kanske 30-40 minuter att få upp. Innan det var dax för kassaskåpet var vi helt enkelt för kalla för att kunna vara kvar. Men sonen rapporterade i efterhand att man fått upp det och inuti låg lite saker, bla flera kreditkort. Man kontaktade ägaren som blev väldigt förvånad. Så här skriver Rena Mälaren på sin fb-sida:

Foto: Oskar Kihlborg

A short summary of what we found today:

1 safe

3 mopeds

15 batteries

A lot of other waste

The safe contained an old credit card and silver. We could, thanks to the credit card, identify the owner, who one of our divers called:

-Hi, my name is Jim, I dive with Rena Mälaren. We found a safe today with a credit card of yours in it. The man who answered was chocked and happy. He couldn’t believe it!

He told Jim that 24 years ago, in the summer of ’97, the man and his wife went on vacation. They had written the dates down in their calendar which they left on their kitchen table. But during their trip they had a break-in. The thieves found the calender and took their time. For several days the thieves emptied the entire house, took the safe and stole three cars. And today, 24 years later, the safe is returned to its original owner!

Visst är det kul! Man har tidigare bla hittat en kamera som kunde härledas till en äga i Kanada, har jag för mej… och flera plånböcker och mobiler som ägarna fått tillbaka. När man visar bilder från dykningarna blir många väldigt förvånade och frågar hur folk kan vara så dumma. I många fall handlar det helt enkelt om oförstånd och okunskap, mycket av skiten är gammal.

På 60-70-talet hänvisades man att kasta grejerna i vattnet, man skulle bara vara noga med att knyta ihop soppåsen ordentligt… Så var det faktiskt. Numera handlar det nog en hel del om försäkringsbedrägerier, saker som blåst i vattnet från land och saker som trillat av båtar.

Allt började med att Fredrik ville rensa vattnet från blybatterier, men har blivit mycket större än så. Fram till i höstas hade man plockat upp 16 TON blybatterier, 55 ton skräp och ett gäng cyklar, moppar och bilar. Du kan också hänga med. Kolla HÄR när nästa dyk är 🙂

För oss som tycker om att fotografera är det en fantastisk möjlighet till spännande bilder!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Auschwitz – Ett besök man aldrig glömmer

Auschwitz – Ett besök man aldrig glömmer

I förra veckan var det Förintelsens Minnesdag. Ända sedan jag läste Anne Franks dagbok, som väldigt ung, har jag varit intresserad av Förintelsen och läst nästan allt jag kommit över.

Eftersom jag tycker att det tillhör allmänbildningen att veta så mycket som möjligt om vår historia så bilade jag och barnen till Tyskland 2006 och besökte Bergen Beltzen när de var tillräckligt gamla. Det var där som Anne Frank och hennes syster dog bara en kort tid innan lägret befriades. I Bergen Beltzen finns inga gaskammare eller lägerbyggnader kvar, bara enorma högar som är gravar för tusentals människor. Det var en lagom plats att börja om man som jag, ville ge barnen början till en djupare kunskap om Förintelsen.

2008 blev Martin och jag ett par, han är född i Polen och vår första gemensamma resa gick till hans gamla hemland. Självklart var även barnen med och självklart ville jag att vi skulle besöka Auschwitz. Barnen var tillräckligt gamla och Martin var såklart vår guide eftersom han kan språket, vilket underlättar väldigt mycket där. Han hade heller inte varit i Auschwitz och ville också åka dit. Kanske inte ett självklart resmål som nykära… dessutom vår första midsommarafton tillsammans… men vi är ju inte som andra.

Flyget gick till Krakow tidigt på torsdagmorgon. Vi tog lokalbussen från flygplatsen och hoppade av i närheten av gamla stan. Vi bodde i de historiska judiska kvarteren på ett hostell 10-15 minuter från centrum och Mariakyrkan. Så fort vi installerat oss letade vi oss fram till busstationen och bussarna till Oświęcim som ligger cirka 60 kilometer väster om Kraków. Det som vi kallar Auschwitz. Vi köpte bussbiljetter så att allt skulle vara klart till dagen därpå.

På fredagen var vi på benen tidigt för att ta den ca 90 minuter långa bussresan till dödslägren Auschwitz och Birkenau. Bussen kommer först till det som vi i dagligt tal kallar Auschwitz som var lägrets sk administrativa centrum. Först såg vi en kort svartvit film, såna som vi sett tidigare i bla skolans undervisning. Efter filmen gick vi in i lägret genom att passera under den karaktäristiska skylten ”Arbeit macht frei”.

Det är svårt att förklara känslan. Man har hört så mycket otäckt och förberett sej på alla sätt. Men första intrycket av Auschwitz är inte otäckt alls. Det är som att gå i gamla stan ungefär, fina små gränder, vackra lampor och byggnader med stil. Det är inte förrän man möts av en vägg med annat tegel och järnkrokar vid sidan som man fattar vart man är. Där hängde man upp folk och sköt dem. En avrättningsplats alltså. Mycket svårt att ta in.

Inne i husen som ser trevliga ut på utsidan är det inte lika trevligt. En del är omgjorda till museisalar. Här finns bla hela rum med avrakat hår. Rum fulla med resväskor, glasögon och skor. Här finns också en stor hög med tomma behållare som innehållit dödsgasen. Man kan knappt ta in det man ser. Där finns en barnsko. Ett par barnglasögon. Här finns tyger vävda av människohår. Det vänder sej i magen. Man flyr ut i friska luften. Vi kan ju det… fly alltså, men det kunde inte dom…

Den söta lilla staden är inte så söt längre. I ett annat hus är sovsalarna kvar som de var. Här hänger rader med foton av dem som aldrig kom härifrån. Några av fotografierna har prytts med blommor, förmodligen av anhöriga som varit här. Här och där står det människor och gråter, det är en tyst gråt som knappt hörs.

När vi känner oss färdiga med vårt besök ska vi ta oss till Birkenau, men innan bussen tar oss dit ska vi försöka få i oss en bit mat. Det finns en enkel restaurang precis där bussen ska hämta upp oss. Vi äter, men jag kommer inte ihåg vad – bara att det var svårt att svälja.

Det är säkert 30 grader varmt och soldisigt. Vi ligger i gräset och väntar på bussen utanför ett av världens mest fruktansvärda platser. Vädret är så fel! På en sån här plats ska det vara ösregn och himlen ska täckas av svarta moln. En sån här plats ska inte vara frodigt grön och vacker. Intrycken blir blir skarpare på något sätt, när kontrasterna blir så stora. Hjärnan hänger inte med.

Bussen till Birkenau tar bara några minuter. Den släpper av oss framför porten som tågen körde igenom. Byggnaden som man sett i mängder med filmer och på bild. Innanför finns plattformen där selektionen skedde. Plattformen är mindre än jag trott, det är egentligen bara en liten grusplan. Här fick alltså alla kliva av tåget och fick sitt öde beseglat. Åt höger ligger gaskamrarna, de finns fortfarande kvar, om än raserade. Gick man åt det hållet var det det sista man gjorde.

Att gå runt på Birkenau är helt surrealistiskt. Till höger om ”entrén” står hundratals med skorstenar. De ser ut som en slags spöklika monument över hela området. Sorgliga rester från en fruktansvärd period i vår historia. Skorstenarna tillhörde förstås en byggnad under kriget, fd stall som inhyste så många människor det bara gick. Några hela byggnader står kvar och även det lilla som fungerade som inredning. Det går inte att ta in att man kunde låta folk tillbringa sina sista dagarna i livet där.

Runt hela området går dubbel taggtråd och vakttornen står tätt. Taggtråden var förstås strömförande. Det var många som kastade sej mot taggtråden för att slippa undan lidandet snabbare. Tågspåret och plattformen går som en slags skiljevägg i lägret, på ena sidan bodde kvinnorna och på den andra bodde männen. Längst ner där spåret slutar ligger matförrådet och gaskamrarna.

Som jag skrev förut är det svårt att förstå att ett vackert grönt och härligt frodigt landskap en gång har varit ett dödsläger. Det blir lättare att förstå när man får veta att askan från krematorierna spridits runt om på markerna och att aska är en väldigt effektiv växtnäring. Här finns både unika blommor och djurarter, bla en fantastiskt fin liten groda som lever i dammarna som skapats av naturen själv. Med den vetskapen i bakhuvudet känns varenda steg fel, askan spriddes överallt, det känns som man trampar på de döda vart man än går.

Gaskamrarna finns alltså där än idag, men de är raserade. Krematorier finns också, ett som är nästan intakt. Överallt står skyltar att man ska visa hänsyn och respekt, ändå står en Italienare och skratta högt medan han talar i sin mobil inne i krematoriet. Jag blir fullständigt vansinnig!

Som tur är så hinner någon ur personalen ingripa och föser ut honom, innan jag gör det… Så otroligt respektlöst! Jag har tom tvingat av sonen hans favoritshorts i kamouflagtyg och även tvingat honom att ta bort ”spiksen” han hade i håret på den tiden, för att inte ge fel signaler. Att stå och gapskratta på en sån här plats, det gör man bara inte! Man visar hänsyn och respekt, hur svårt kan det va!

Birkenau är en spöklik plats, man ser de där skorstenarna och känner tydligt närvaron av alla som slutade sina liv där. Här har man inte hängt blommor vid något fotografi, här ligger det blommor lite överallt. Särskilt i nergången till en av gaskamrarna. Där är också en stor krans i slutet av tågspåret.

Det är jättevarmt, det har varit en lång dag och vi är tagna av det vi upplevt. Ändå är känslan under besöket ingenting mot vad den är dagen efter, men det vet vi ju inte då… Solen är på väg ner, vi går långsamt förbi plattformen, ut igenom porten och tar bussen tillbaka till Krakow. Under natten processas intrycken och dagen efter undrar vi alla fyra va sjutton vi egentligen har sett?

Det vi varit med om under dagen och allt vi sett är svårt att beskriva. Jag har ju gjort ett försök här, men man måste faktiskt åka dit själv för att förstå. Och jag tycker att alla borde åka till Auschwitz för att med egna ögon se platsen och ta in vår historia. Ja, det är obehagligt. Men vi måste föra berättelsen vidare, vi får inte glömma. Å tänk om det inte hade känts som en obehagligt upplevelse… vilka hade vi varit då?

Har du varit i Auschwitz? Berätta gärna om hur du upplevde det. Har du en önskan om att åka dit? Fråga om du vill veta något som jag glömt att berätta. Vi kommer att åka tillbaka, en dag.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Drömbilden togs på Dominikanska

Drömbilden togs på Dominikanska

För precis ett år sedan var vi på en riktigt häftig utflykt, något jag dröm om rätt länge. Ett par dagar tidigare hade vi landat i ett varmt och soligt Dominikanska Republiken. Min 50-årsdag var på g och min önskan om ett valsafari skulle uppfyllas.

Jag har en sk bucketlist, men inte för platser att besöka – utan på bilder jag vill ta. En av dem har länge varit den perfekta bilden av en valfena. Ni vet en sån där som splashar till i vattnet. En sån som alla naturfotografer tar och som är så fina. En sån ville också jag ta.

Dagen innan min stora dag var det dax. Vi åkte buss tillsammans med 7-8 andra turister från olika håll i världen, till hamnen i Semana, ungefär tre timmar från vårt hotell i Bayahibe. Därifrån åkte vi båt, bara rakt ut, och såg nästan direkt valar som lekte lite längre bort. Där var flera olika små valfamiljer som simmade runt oss och efter en liten stund var några av dem rätt nära.

I vårt fall var det frågan om knölvalar. De är rätt stora, typ 10-15 meter och kan väga upp till 35 ton. De borde alltså kunna åstadkomma rätt stora vågor, men knappt en krusning blev det är de dök upp och ner i vattnet. De är så otroligt graciösa i sina rörelser och självklart är deras kroppsform en fördel när de dyker också.

Ser ni båten?
Foto: Martin Jikita

Jag tog mängder med bilder och filmade även lite. Så kom hoppet! Det där perfekta med nästan hela kroppen över ytan, det fick Martin med på bild – jag var för långsam. Sen kom det jag väntat på, splashet med bakfenan och jag lyckades ta min efterlängtade bild. Det var så häftigt! Jag blev alldeles lycklig när jag såg resultatet.

Det är rätt häftigt att sitta i en båt, mitt ute på vattnet och se när valarna leker runt en. Jag kände mej inte så liten då, men när jag såg bilderna efteråt insåg jag hur små vi faktiskt var. Valarna var mycket större än båten som låg närmast, den ser ut som en liten barkbåt i jämförelse.

Det här med natur- och djurbilder är så spännande. Jag har tagit flera av mina drömbilder, men där finns några kvar än. Å ju fler man lyckas ta, desto fler poppar upp på önskelistan. Djuren har jag som sagt redan lyckats med till stor del, men naturen finns kvar. Jag skulle bla vilja ta den perfekta bilden av ett vallmofält, det finns otroligt fina på Öland. Tulpaner i Holland, lavendel i Frankrike och solrosor i Italien finns också med på listan.

Länge fanns bilden på ett riktigt gult rapsfält med på önskelistan också, den tog jag i våras. Tror jag missat att skriva om det… vi tog en majdag på ett av fälten i närheten där vi bor och lekte med kameran. Självklart var vi noga med att inte förstöra något, så bilderna är faktiskt tagna i ett traktorspår som gick mitt i allt det gula, men som inte syntes när man vinklade kameran lite. Den med bara hatten har jag tagit, de andra två är Martins bilder.

Just den här typen av bilder kräver en hel del planering och tålamod, något jag har ganska lite av. Man ska invänta rätt årstid, rätt väder/ljus, himlen ska vara rätt och en massa annat. Vi har väntat för länge flera gånger och kommit precis när både vallmo och raps blommat ut. Men när man lyckas, då blir man ju bara så lycklig!

Har du någon bild som du drömmer om att ta?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

En tur runt Ölands norra udde

En tur runt Ölands norra udde

På Öland bor det runt 25 000 personer, på sommaren ökar den siffran mångfalt. Däremot är det inte många turister som besökt ön under vintern, därför tänkte jag berätta lite om Öland utanför turistsäsongen.

Vädret på Öland är lite extremt av sej kan man kanske säga. Är det varmt så är det skitvarmt, är det kallt så är det svinkallt och blåser det så blåser det rejält. Under vintern är det nästan alltid svinkallt och halv storm, å det är därför jag inte vill bo på ön på heltid – när det snöar så snöar det på tvären typ. Det är inte ofta särskilt mycket snö, men när det är det – då är det mängder!

Temperaturen visar just nu 3-4 grader plus, men vi är ju på en ö så vinden, fukten och kyleffekten gör att det känns betydligt kallare. Är man i lä så är det rätt skönt, men alla som varit här vet ju hur mycket lä det går att hitta… inte så mycket. Här är platt platt platt, inget som skyddar alls.

MEN det är precis lika fint här oavsett årstid! Så att åka runt och leka med kameran är helt fantastiskt när man än gör det. Ofta sitter det konstnärer och målar lite överallt året om. Färgerna är magiska både på vintern, sommaren, våren och hösten.

I lördags åkte vi iväg för att kolla in norra udden. Solen kikade fram lite blygt, gråskalan var rätt kompakt från början – men vi fick en fantastisk solnedgång. Det är inte mycket som slår solnedgången på Öland, med havet som bakgrund 🙂

Man brukar säga att norra Öland börjar vid Borgholm, vi bor i Löttorp som ligger 3-4 mil från norra udden. Det är på den här delen av ön som de långa badstränderna finns. Böda, Lammet & Grisen, Lådbilslandet, fyren Långe Erik och raukarna är väl sånt som folk känner till, men här finns en massa mer. På vintern är det naturen som lockar, alla ”turistgrejer” är stängda.

När vi ska visa vänner vårt paradis, börjar vi med att åka genom den långa björkallén i Böda Ekopark och fortsätta vägen till Trollskogen och museijärnvägen Böda skogsjärnväg som finns i den östra delen högst upp på ön. Udden är som en klo, i den östra delen finns spännande grejer mitt ute i skogen och i den västra delen av klon finns bla fyren.

Det är lite för blött för att gå i Trollskogen just nu, men där finns tre olika promenadspår, alla går genom tät och spännande skog och man kommer ut vid ett vrak på stranden. Går man här på sommaren gör man det i sällskap med kossor som är på sommarbete. På vintern är man helt ensam och det är alldeles tyst. Museijärnvägen var från början nästan 3 mil, idag är den typ 3 km. På sommaren kan man åka med ångloket Mormor, det går långsamt och är jättemysigt. På vintern är de bara den lilla perrongen och spåret som syns, ångloket och vagnarna står i tryggt förvar i den små vagnhallarna som finns där.

Sen får man alltså åka tillbaka lite, för att komma till den andra delen av klon. På vägen åker man förbi bla Neptuniåkrar som är magiskt vackert på våren. Kusten fylls av blommande blå blommor och konstnärerna sitter på rad och målar. Perfekt fotomotiv med konstnärer och allt, om ni frågar mej! Just nu är det däremot bara grått, grått, grått… så det körde vi bara förbi. Nu var fyren Långe Erik vårt mål.

Trots plusgrader och sol så var det iskallt pga vinden och vattnet. Bara den lilla minut det tar att ställa in kameran eller slå in pinkoden på mobilen gör att fingrarna typ fryser till is. Men vad gör man inte för att få fina bilder? Solen hade börjat gå ner och färgerna var helt magiska. Att efter flera månader får se solen och en solnedgång över havet kan göra en förfrusen själ alldeles lycklig.

Efter mängder med bilder och helt stelfrusna fingrar var det dax att vända hemåt igen. Hade det varit ljust lite längre hade vi kört in vid Byrum, tittat på raukarna och kört kustvägen/Landborgen ner till Löttorp – nu körde vi direkt hem istället. Men dagen innan hade vi faktiskt tagit just den turen och sett på allt fint på vägen.

Landborgen går flera mil längst den västra sidan, vi brukar åka från Byrum till Sandvik. På vägen finns ett antal små sjöbodar och fiskestugor, små hamnar och fina små hus. Här finns också platsen där Martin friade till mej (där jag pekar) och som grädde på moset ser man Blå Ljungfruns siluett längs hela vägen. En otroligt härlig väg att framförallt cykla på sommaren.

Självklart finns det mycket mer att se, men detta är ungefär vad man hinner en kort vinterdag när man tävlar mot ljuset. Det är inte kul att köra runt i mörker här, det finns alldeles för mycket vilt på vägarna. Dagarna är dock lite längre här mot i Stockholm, solen går upp någon kvart tidigare och ner någon halvtimme senare. Tid som vi utnyttjar till max!

Jag hoppas att jag lyckats locka någon av er att se mer av Öland utanför turistsäsongen. Här är ljuvligt just nu om man bortser från kylan, det är lugnt och alldeles alldeles tyst.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Juleljus i Stockholm

Juleljus i Stockholm

För någon vecka sedan åkte vi till stan (med bil) för att titta på Nobel Week Lights, då passade vi på att kolla runt lite på stadens julbelysning samtidigt. Det var så fint att jag vill dela med mej till alla er som inte kan åka dit själva 🙂

Stockholm är alltid fint upplyst i juletid. Jag har noterat det även tidigare år, men nu när kameran fått en annan position i vårt liv har det lixom blivit ännu tydligare. Alla har nog noterat älgarna som står lite överallt, men har ni tittat noggrannare på hur tex fasaderna på olika byggnader är upplysta?

Vi började vid Stureplan, där stod vackra granar med belysning och hela fasaden till Sturecompagniet glittrade. Birger Jarlsgatan fram till Nybroplan var upplyst med små hjärtan och vid Nybroplan stod älgparaden och väntade. Jag är ju inget fan av älgar sedan vår krock, men de här är helt ok. Här brukar Strömmas båtar ligga med vacker belysning, men det var inte så mycket i år. Strömbron däremot är upplyst på bägge sidor och längst bort ser man den gigantiska granen bortom slottet. Slottet ja! Här står ljusstakar i fönstren och vägen fram är vackert belyst.

Utanför centralen står bågen med den traditionsenliga misteln. Där stannade vi förstås för en kyss. Hamngatan brukar vara rejält upplyst, men så är det inte i år. Här står några fina granar, men hängande lampor över Klarabergsgatan funkar nog inte med tanke på Spårvagnen. Nere på Sergeltorg däremot står älgarna som vanligt och lyser upp plattan.

När vi gick runt småregnade det och det var nästan tomt på folk. Det är förstås en fördel när man ska ta bilder. Åk gärna in en vardagkväll om ni kan, det är rätt mysigt att gå runt i stan just nu. Å ute får man ju faktiskt vara!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Häftiga ljus på stan!

Häftiga ljus på stan!

Jag kan inte ens komma ihåg när jag senast gick runt i Stockholm, men jag tror att det var i början på mars. Förr var vi inne flera gånger i veckan, så efter så här lång tid kändes det nästan som ett äventyr att bara planera vår lilla utflykt. Målet var Nobel Week Lights.

Som alla vet så blev det inget nobelfirande i år, därför har staden tillsammans med sponsorer skapat ljusinstallationer lite här och där i city. Installationerna är en hyllning till Nobel och pristagarna och man har döpt alltsammans till Nobel Week Lights. Igår åkte vi in till stan för att titta på det, lite i sistaminuten – allt tas bort söndagkväll (13/12).

Vi tog egen bil och parkerade vid Odenplan, sen gick vi. Många steg skulle det bli… Vi började vid Stureplan där en stor neonskylt berättade om veckan och sen fortsatte vi mot Dramaten. Vi såg ingen skillnad där, men läste efteråt att man lyst upp olika fönster på byggnaden. Den detaljen missade vi. Så vi fortsatte mot Nationalmuseum och där hände det mer grejer, här var ett slags ljusspel i fönstrena på mellanvåningen. Lite kul, men inte wow… och det gick inte att ta några roliga bilder.

Vi tog istället sikte på Operan, för där skulle det vara något alldeles särskilt. Å där var det wow! Hela operan lyste i regnbågens alla färger, skiftade färg, pulserade, blinkande lamor och andra effekter. Riktigt häftigt! Många bilder och filmer blev det 🙂

Vi stannade vid Operan en lång stund, sedan fortsatte vi mot Stadshuset. Vi har sett massor med bilder därifrån under veckan, och var ordentligt nyfikna. Å där var det också wow! Den brunröda tegelbyggnaden hade förvandlats till ett rymdäventyr med astronauter, meteorer, planeter och en massa annat. Så läckert!

Här stod vi tills både fingrar och tår var nästintill stelfrusna. Då gick vi till Centralen och köpte varm choklad och lussebulle. När vi tinat upp lite gick vi mot Sergelstorg. Här var det några installationer under fontänen och en lite mindre brevid fontänen, ett av höghusen var också belyst med en text.

Nu frös vi rejält igen och började gå mot bilen, på vägen passerade vi Konserthuset som också skulle vara belyst, men vi såg ingen skillnad mot hur det brukar se ut. Så vi tog bara några snabba bilder, gick till bilen och åkte hem.

Många steg blev det, 20 000 under hela dagen. Medan vi kollade in Nobelweek Lights tittade vi även på stadens julbelysning, men om den tänker jag berätta i ett annat inlägg. En sak i tagen 🙂

Har ni möjlighet så tycker jag att ni ska åka in och titta på ljusen ikväll eller senast imorrnkväll. Det är något alldeles speciellt faktiskt, iaf Stadshuset och Operan. Stan är nästan tom, lite spöklikt faktiskt – så det är absolut ingen trängsel vid installationerna.

In och titta, det är en kul grej som vi inte vet om den kommer tillbaka, men jag hoppas det!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

I oktober åker man till solen!

I oktober åker man till solen!

De senaste 4-5 åren, i just oktober, har jag haft förmånen att åka iväg för att upptäcka en ny plats i Europa och samtidigt fått lite sol på näsan. De senaste 3 åren har Kroatien och VM i Olivplockning varit resmålet. Nu är det oktober och inte sjutton är jag på väg någonstans!

När jag fick en inbjudan 2017 att åka till ön Brac i Kroatien och vara med på världens första Världsmästerskap i Olivplockning var det förstås självklart att tacka ja. Det lät ju helt galet och superroligt, sånt tackar man inte nej till. Dessutom fanns det ju en liten chans att få lite sol på nästan, förlänga sommaren och se något nytt.

Vilken grej det var! Världshistoriens första Olivplocknings-VM var något av det roligaste jag varit med om! En helt prestigelös tävling med underbara deltagare och fantastiska arrangörer på en otroligt vacker plats. Det var lika självklart att tacka ja året efter och då fick även Martin åka med.

2018 var vi i Zagreb några dagar innan tävlingen på ön Brac. Där fick vi uppleva en huvudstad med mångfald, härliga miljöer, fantastiska solnedgångar och annorlunda smaker. Zagreb är perfekt för en långweekend på hösten. Det är nära, hyfsat varmt, billigt och jättemysigt. En huvudstad med historia och roliga museum.

Här ligger bla Museum of brooken relationships, som blev en favorit. Folk har skänkt saker som beskriver ett tillfälle i livet när de fick sitt hjärtan krossat. Jättefina och ibland väldigt sorgliga berättelser, men en hel del humor också. Museum of brooken relationsships finns även i New York och på andra platser i världen, jag hoppas det kommer till Sverige. Zagreb är som sagt perfekt för en weekend!

2019 fick vi också åka, då kollade vi in Split, Trogir och mer av Brac innan tävlingen. Trogir är helt fantastiskt! Ett Venedig i miniatyr med gränder i marmorsten, små kanaler och massor med historia. Inne stan får inga bilar köra, så det är både rent och lugnt. Vi älskar Venedig och även Trogir fick en plats i vårt res-hjärta. Hit återvänder vi gärna.

Split är också en helt fantastik stad med härlig historia, fornlämningar, bra restauranger och en hamn med större båtar som går till bla Brac, Hvar och en massa andra fina öar. Jag hade nyligen varit på Nord Irland och gått i Game of Thrones fotspår och kunde glatt fortsätta i Split. Här finns bla ett GOT-museum och ett par inspelningsplatser.

Split är, precis som Zagreb, perfekt för en längre weekend och som höstresa. Det är också nära, enkelt och fortfarande varm även över jul faktiskt. Vi skulle gärna komma hit med husbil när vi väl har en 🙂

Förra året fick vi också chansen att se mer av Brac. Vi hämtade ut en hyrbil i Split, tog båten över till Brac och körde 45 minuter till Bol på södra sidan som vi inte sett förut. Målet var att få se den berömda stranden Zlatni Rat som ligger som en hajfena ut i vattnet. Å nog fick vi se den alltid! Vi bodde nära och kunde skymta stranden från vår balkong. Det tog kanske tio minuter att gå från hotellet till stranden och eftersom det var efter säsong så var den vanligtvis fulla strandremsan nu helt tom. Många bilder blev det och Zlatni Rat är faktiskt en av världens mest fotograferade stränder 🙂

Men man ser den bäst från toppen på Brac, från en plats som heter Vidova Gorna. Det är lite bökigt att åka dit och det måste vara molnfritt, annars ser man inget – men så läckert när allt stämmer! Å det gjorde det när vi var där.

På vägen till tävlingarna i Postira, från Bol sett, ligger den otroligt lila fina hamnstaden Pucisca. Här finns bla en stenhuggarskola och kanske världens sötaste hamn. Hit kom jag första året och föll pladask, förra året tog jag med Martin och han gillade det också. Vägarna på Brac är väldigt kringelikrokiga, men det är verkligen värt att ha bil här – man får se så himla mycket som man annars missar.

Postira är ännu en hamnstad som fastnat i mitt hjärta. Efter tre år på Pastura Hotell är det svårt att tänka sej att man skulle bo någon annanstans, och varför skulle man när det ligger perfekt för att ta sej runt överallt? Här finns pool, utsikt över både vatten och hamn, supertrevlig personal och en rymlig parkering till hyrbilen. Det tar kanske 20 minuter att åka till Supetar och ta färjan tillbaka till Split. Jag gillar Brac!

Å nu skulle vi förmodligen varit där om det hade varit ett vanligt år. VM skulle gått av stapeln 8-11 oktober, men är som allt annat, inställt i år. Men vi borde alltså varit någonstans i Kroatien just nu, kanske på en annan ön till att börja med – vi har velat se Hvar länge och hade kanske varit där. Det var bla där man spelade in Mamma Mia, magiska platser och bilder!

Men här sitter vi alltså, utan packade väskor eller ens en tanke på att resa någonstans. Så jäkla tråkigt! Just Kroatien i oktober har blivit en grej att se fram emot som vi vet är både intressant och väldigt rolig. Att upptäcka en ny plats i ett land man gillar och sedan träffa alla galna människor på olivplockningen. OCH!!! få lite sol på näsan och värme på kroppen. Jag hoppas verkligen att ordningen är återställd nästa år. Jag längtar!!!

Åk till Kroatien, det är kanon!