Browsed by
Etikett: upplevelse

Ett dygn på Böda Sand (aka Böda camping)

Ett dygn på Böda Sand (aka Böda camping)

Jag är uppväxt på Ölands västra sida och har varit väldigt lite på den östra. Böda var en plats som turisterna åkte till och dit det alltid var bilkö. Vi höll till på vår strand, det var lixom lugnast så.

När man blir med husbil kommer Böda i ett helt annat ljus. Man blir lixom nyfiken. Vad är det som lockar med Böda och särskilt Böda Sand? Vad är grejen? Det var vi ju tvungna att ta reda på och ville skriva om, så det blev till att checka in på Böda Sand (Böda Camping) ett dygn under värsta högsäsongen. Otroligt fascinerande 🙂

Jag har varit på campingen kanske två gånger under hela mitt 51-åriga liv. Senast jag var där var iofs området stort, men där fanns egentligen bara en lite halvdassig pool och en kiosk. Som jag kommer ihåg det alltså, det måste varit när barnen var väldigt små – alltså runt 25 år sedan.

Jag har ju sett lite på tv, hur området byggts ut och det nästan blivit som en stad i staden. Lite som Vatikanen i Rom. En egen stat lixom. Staten Böda på Öland, bara flaggan saknas. Jag skojar såklart, men när man redan vid incheckningen får en hel tidning som bara handlar om regler och bra saker att veta när man checkar in, bor där och checkar ut – jag då fattar man att det är stort.

Vi lyckades iaf checka in utan problem och få vårt kuvert med all information. Vi skulle bo på Tullamore Street, femte kvarteret. Tur vi fick en karta att köra efter, området är inte bara stort nu – utan JÄTTESTORT! Vi hittade vår plats och installerade oss. Sen började upptäcktsfärden, vi hade exakt 22 timmar på oss att se ALLT! Det räcker för att se hela området, men absolut inte för att UPPLEVA området. Det behöver man nog flera dagar till.

Men vi hade bara en dag och började med stranden. Den är fin. Det är såklart den folk kommer för, den är ljuvlig. Lång med finaste sanden och långgrunt när man ska bada. Vi kom ner till stranden vid 15-tiden, la oss och somnade direkt. Hoppsan. Lite trötta kanske efter en hektiskt vecka. Jaja, 45 minuter senare var vi på benen igen, gick upp från stranden och in till det som kallas centrum. Där finns allt. Ica, frisör, skönhetssalong, Spa, flera restauranger och en massa annat. Är man på Böda så behöver man faktiskt inte åka därifrån under hela sin vistelse, allt finns där. Bara att sparka av sej skorna och bara vara.

På Bödasidan har man ingen solnedgång, men vi tog oss ner till stranden ändå efter middagen. Sen gick vi runt HELA området. Jag tror det blev 15000 steg innan vi tagit oss runt allt och vi lyckades faktiskt träffa en bekant också. Henne familj är där två veckor varje år och står på samma plats. Hon hänger på låset när NÄSTA års platser släpps 1 juli. Men så är de sisådär 5-6 familjer som ska få plats och vill bo tillsammans. Å så har de gjort en massa år nu och gänget blir bara större och större.

Klar jag hade fördomar! Jag var tvärsäker på att vi inte skulle få någon sömn alls. Det lät överallt, ungar stojade runt, hundar skällde och det var lördagkväll… men vid midnatt var det tyst, otroligt nog. Vi sov jättegott, men man undrar ju varför vissa måste kasta glas 23.15 samt 7.15 – kan man inte göra sånt under dagtid när folk ändå låter? Vi vaknade alltså av krosset när man kastar glas i en container, men det var dax att vakna ändå. Vi skulle ju se det vi missat dagen innan.

Området som alltid visas på tv är paradgatan eller Fifth Avenue som den också kallas. Det var vi ju såklart tvungna att kolla in. Vi hade gått där kvällen innan, när hela gatan var upplyst med små lyktor och jättemysig. Vi upptäckte ganska direkt att Böda är indelat i områden, lite beroende på vilka som bor där. På Fifth Avenue är det prydligt och fint. Här bor långliggarna som har altaner, blommor och flaggstänger. Vi hörde något om att det finns en kölista för just den gatan och att väntetiden är upp till 20 år. Övriga områden har inte alls lika lång kötid. Man kanske helt enkelt får ta det som finns och jobba sej uppåt?

När vi var där var området helt fullt, så när som på ett fåtal platser. Visst var det mycket folk, men ändå hanterbart. Stranden är stor, där får alla plats. Går man bara lite åt sidorna finns gott om plats. Här finns även träningsmöjligheter och där var det inte alls särskilt mycket folk även om det alltid var någon som tränade. Numera finns även fyra padelbanor, där och på tennisbanorna var det alltid mycket folk – men i de två utegymmen fanns gott om utrymme. Det finns även ett gäng motionsslingor och naturstigar, OCH en 9-håls golfbana! Ni fattar va? Här finns allt!

Skulle jag kunna bo här någon längre tid?

Jo, men det skulle jag nog kunna – iaf några dagar. Det är rätt härligt att ha stranden och allt annat nära. Nu är det ju lite knepigt för att det är Öland och jag känner till det på mitt sätt. Men låt säga att Böda varit på Gotland, då hade jag nog kunnat bo där ett tag och haft det som utgångsläge. Jag är ju en sån som vill se mer, men bo bekvämt. Då är ett sånt här ställe perfekt och särskilt om man är en familj. Barn i alla åldrar har hur mycket som helst att göra och kan träffa hur många nya kompisar som helst. Jag förstår folk som väljer den här typen av boende, absolut – även om det varit helt främmande för mej hittills.

Det finns bara ett fel. Å det är det där med solnedgången. Jag måste ha en solnedgång när jag är på Öland. Det finns tre lösningar, att cykla iväg och se solen går ner i kalmarsund, att flytta hela Böda Sand eller helt enkelt snurra på ön så att Bödasidan kommer västerut 🙂

Jag är iaf glad att fått se Böda Sand från insidan och vi kommer med all säkerhet tillbaka, men kanske en lugnare period och fler dagar – så vi slipper stressa runt och kan uppleva campingen lite mer rättvist. Det var lite stressigt att se allt på 22 timmar och dessutom en helg, mitt i sommaren när det är helt full. Men nu vet vi hur det är då!

Har du varit på Böda Sand? Berätta gärna om din upplevelse.

HÄR finns filmen från Böda Sand, häng med på rundvandring 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Kalmar Kalmar Kalmar…

Kalmar Kalmar Kalmar…

Var börjar man när man ska skriva om Kalmar? Det finns ju massor att berätta!

Vi tog oss från Påskallavik hyfsat tidigt på måndagmorgonen och lyckades även i Kalmar att knipa sista platsen på ställplatsen i gästhamnen. Vi börjar bli bra på det där med att ta sista platsen 🙂

Vi kom strax innan 11 och började med att träffa turistchefen Stefan på Destination Kalmar. Han gav oss all info vi behövde för de två dagarna vi skulle vara på plats.

Sen började vi gå. Igen. Det är ju så vi upptäcker städer. Vi började med parken som ligger mellan gästhamnen och slottet. Där satte vi oss ner och planerade dagen. Man satt väldigt bra där med utsikt över slottet, så himla fint!

Vi gick igenom parken, tittade på bidragen till Sandskulpturtävlingen som var veckan innan och fortsatte in i stan. Matklockan hade ringt, så vi letade upp en grekisk buffé som mättade helt ok. Sen fortsatte vi att gå.

Målet var Länsmuseet och utställningen om regalskeppet Kronan. Jag har hört om både skeppet och utställningen under hela min uppväxt men aldrig varit där, nu var det dax!

Å vilken rolig utställning! Flera korta men otroligt bra och informativa filmer som både visade historiken och dykningarna. Massor med intressanta föremål i utställningen. Allt man behöver veta helt enkelt, på ett väldigt lättfattat och intressant sätt. Jag är så glad att äntligen fått se den!

Inne på museet fanns fler utställningar, bla en om Jenny Nyström. Ni vet hon som målade de fina julkorten med tomtar. Också en intressant och fin utställning om en väldigt intressant person. Överraskade bra, sånt gillar jag.

Innan vi gick tillbaka till Peppe tog vi ett snabbt varv runt Domkyrkan, sen va fötter och ben tvungna att få lite paus. Men efter lite vila var vi på g igen! Efter middagen tog vi en tur runt Kalmar slott, det lilla man kan se efter stängning. Sen letade vi upp Gustav Vasas bänk, som är 222 meter och ligger en liten bit ifrån slottet.

Som sista grej innan vi gick tillbaka för dygnsvilan letade vi även upp Krusenstiernska trädgården, men där var stängt. På vägen tillbaka gick vi en liten sväng i gamla stan, så otroligt fint! Dag 1 var slut och vi var dödströtta!

Dag 2.

Ska man se ett slott ordentligt och dessutom få bra bilder, så ska man vara där först. Alltså hängde vi på låset på tisdagen, vi kom inte in först men bland de första. Medan vi stod i kö hann vi träffa en bekant från instagram, så himla kul när man kan ses!

Vi gick grundligt igen rum för rum, tog massor med bilder och filmade en del. I Kalmar Slott finns en tillfällig utställning med fotokonst av Erik Johnsson, Behind the horizon. Så läckra bilder!!! Kortfilmer visade också hur han gjort några av bilderna. Se utställningen om ni kan i Kalmar eller om den kommer till er ort.

Det var dax för lunch, så vi traskade tillbaka till Krusenstiernska som nu var öppet, men kön till serveringen var rätt lång – så det fick bli sushi på Thai Silk eller nåt sånt. Ett tips vi fick från flera följare på instagram, tack för det! Där fanns en gigantisk buffé och även efterrätter. Sen var vi mer än nöjda! Ett ställe vi absolut rekommenderar.

På eftermiddagen var vi inbokade för en kort båttur. En sightseeing runt Kvarnholmen, under broar och förbi slottet. En bro var så låg att vi gick sätta oss ner på golvet i båten, så har jag aldrig åkt båt förr 🙂

Det var en jättemysig tur, också en sak som vi rekommenderar att man gör. Men vi älskar ju vatten och båtar, så länge jag slipper bada och köra. Haha, jag vill bara mysa!

Kalmar är för jäkla mysigt! Att stå i gästhamnen med husbilen var supersmidigt. En del ljud såklart, det är ju mitt i stan – men nära till allt. Och det finns ju hur mycket som helst att se och göra. Två dagar är alldeles för lite, men en bra början. Tänk så många gånger jag bara passerat, nu stannade jag ju ändå och såg mer än någonsin förut.

Men jag kommer tillbaka! En väldigt mysig stad med sina små uppmuntrande budskap överallt. Me like!

På Youtube finns det vi gjorde i Kalmar i två olika filmer:

Dag 1 och Dag 2 – titta gärna och följa oss även där 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Jobb och Gripsholms hjortar

Jobb och Gripsholms hjortar

Förra helgen drog vi iväg med husbilen igen. Då skulle vi testa att jobba från bilen och se hur det gick att få plats med två datorer på en så pass liten yta som vi har. Å det gick ju faktiskt alldeles utmärkt!

Vår husbil är ca 14 kvm stor. Köket tar upp kanske 4 av dem. Där finns en liten soffa och förar- och passagerarsätet. Bordet går att dra ut så det blir kanske 0,5 x 1,5 meter stort. Detta skulle vi alltså göra om till kontor för två. Jag satte mej i soffan med min dator och Martin satt i passagerarsätet med sin, det gick ju hur bra som helst. Han kunde tom vara med på möte utan problem. Så nu vet vi att det funkar 🙂

Vi drog iväg på torsdagkvällen och jobbade från en ställplats ett stenkast från Gripsholms Slott på fredagen. Den ställplatsen funkade för att jobba på, men natten till lördagen ville vi ha något lugnare. Då körde vi rätt ut i skogen och stannade vid en sjö. Där stod redan några bilar och var iordninggjort för campare med ett riktigt dass och allt. Där var så mysigt. Vi har solceller på taket och klarar oss utan el rätt länge vid rätt förutsättningar.

I skogen sov vi gott, trots att regnet bokstavligen värkte ner. När vi vaknade plockade vi snabbt ihop oss och åkte tillbaka till Gripsholm som var dagens mål. Klockan 10 skulle vi få komma in och titta på slottet och ta hur mycket bilder som helst och det gjorde vi! Vi hade utforskat utsidan redan på torsdagkvällen och nu utforskade vi insidan. Gripsholm är verkligen konstverkens slott, med sina över 5000 konstverk. Just nu pågår även en tillfällig utställning om immigranter som gjort skillnad för Sverige. Fantastiska bilder på bla Hedi Fried, Nyamko Sabuni, Cornelis Vreeswijk mfl. Missa inte utställningen om ni ändå är i slottet.

Sen fick vi tips av en följare på instagram att kolla in Hjorthagen. Så det gjorde vi! Bilen lät vi stå kvar på Gripsholms parkering. Vi gick förbi parkeringen, mot hotellet och det BnB som finns brevid. Följer man sedan vägen mot vattnet kommer man snart till en stor grind. Går man igenom den (stäng den noga) är man inne i Hjorthagen som sedan 1600-talet varit en betesmark som tillhört Gripsholms Kungsladugård. På 1860-talet lät kung Karl XV anlägga hjorthagen som en kombinerad promenadpark och djurgård. Detta ändrades till hjorthägn omkring 1890 för att ta emot hjortar från det kungliga jaktområdet Hjorthagen vid Värtahamnen på Norra Djurgården i Stockholm. Här finns runt 100 hjortar, vi såg kanske 35 och hade en alldeles fantastiskt promenad runt den ca 3 km långa slingan. Detta är verkligen vår grej! Promenader och upplevelser, me like 🙂

Väldigt nöjda och med en himla massa steg åkte vi vidare mot vårt livs första campingvistelse. Om det ska jag berätta en annan dag, samt om mysiga Mariefred. Nu skaffar vi oss verkligen saker att skriva om, så härligt att vara igång igen!

Vår film om Gripsholm mm finns på Youtube, klicka HÄR.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nya kanaler!

Nya kanaler!

Dekal på husbilen. Visst är vi oss lika?

Vi har blivit med Youtube-kanal! Det hade jag aldrig trott, nog för att jag syns på många ställen – men Youtube har inte varit ett av dem. Förrän nu.

Allt började med att Martin startade ett instagramkonto för våra äventyr @jikitaspaaventyr Äventyren är ju rätt många och blir snabbt fler, och vi vet att folk vill hänga med, så varför inte? Våra äventyr är både med flyg långt bort, med fötterna i närheten eller som nu med husbilen både långt och kort. För oss behöver ett äventyr inte var särskilt avancerat, det kan vara att gå en naturstig runt hörnet 🙂

Så började Martin att filma när vi skulle iväg och hämta husbilen och gjorde en liten film av det. Å rätt vad det var hade han fixat en Youtube-kanal också! Jaha, men sånt sysslar ju bara yngre, stora profiler och influencers med… inte kan väl vi… sa Jante. Och är det någon jag inte gillar så är det just Jante. Vi kan visst!!!

Så nu finns vi alltså där, än så länge med fyra filmer som är rätt amatörmässiga – men vi lär oss med tiden. Och vi tänker inte snygga till oss på något sätt, utan ser ut som vi alltid gör och pratar som vi alltid gör. Martin och jag pratar mycket och har väldigt roligt tillsammans, de vill jag ska synas i våra filmer. Så vi bjuder en hel del på oss själva och vårt jidder. HÄR finns vår kanal som ni gärna få prenumerera på, det hjälper oss massor!

Hittills har vi kollat in Skokloster och Gripsholms slott grundligt, Strömsholms så gott vi kunnat, och dessa finns det alltså redan filmer på. En film från Taxinge finns kvar att redigera och sen drar vi iväg på nya äventyr redan om några dagar. Då ska vi ta sommarens stora äventyr, nämligen att utforska Småland. Det enda vi vet säkert är att vi ska kolla in Kalmar grundligt nästa vecka. Då blir det Kalmar Slott, båtsightseeing och en massa annat. Sen drar vi vidare till Öland och efter det ska vi köra runt i Smålands. Vi hoppas bla kunna bjuda på glaskonst, guldvaskning, bilkyrkogården, polkagrisar, fin natur och fler slott såklart.

Jag kan redan nu säga att det även kommer att bli lite matlagning och middagstips även på kanalen. Sånt som passar att laga i små utrymmen. Inslagen kallar vi ”I Peppes kök”, sen kan det nog hända lite vad som helst, för så är vårt liv.

Hoppas nu vill hänga med. Ge oss gärna tips på saker att se, göra och uppleva i Småland – så kanske ni ser när vi följer tipset på våra sociala medier 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Hur går det med vår drö… PLAN!

Hur går det med vår drö… PLAN!

Nu drar det rejält i resetarmen. Jag som är van att dra iväg titt som tätt har inte varit iväg på 16 månader, men vem räknar… jo, jag gör faktiskt det och håller på att bli galen. Men det hjälper lite att fundera på vårt framtida liv 🙂

Jag trodde att vår hotellövernattning förra veckan skulle ta udden av den värsta längtan, men det blev nog snarare värre faktiskt. Det där att planera, packa en väska och se över huset sista gången innan man låser, gav lixom mersmak på livet vi hade för inte särskilt längde sedan. Nu vill jag ha mer!

Medan pandemin pågår och jag räknar dagarna till vaccinering fortsätter förstås planeringen för vårt framtida liv i husbil. Från början var planen egentligen en dröm om att vi skulle bo i en när vi blev pensionärer. Men det är ju rätt långt dit… så nu har drömmen blivit en plan att vi ganska snart ska köpa en bil, åka runt i den så mycket vi kan och när tiden kommer sälja huset och flytta in i den helt. På så sätt kommer vi veta exakt vad vi behöver den dag vi faktiskt ska bo på heltid i den.

Just nu tittar vi runt, läser, ställer dumma frågor till våra bekanta, som har erfarenhet och vi drömmer… jag ser tidiga mornar när vi vaknar till soluppgången och mysiga middagar vid något vattendrag i solnedgången. Jag vill visa Martin de nordligaste platserna i Sverige, platser som jag upplevt både med mina föräldrar och med barnen – som han inte ens varit i närheten av. Lapporten, Björkliden, Abiskos nationalpark, Norrsken och midnattssol. Jo, jag vill nog visa honom Treriksröset också, fast det bara är en betongklump.

Det finns så mycket fint att se och uppleva i vårt land och det görs ju absolut enklast med husbil. Mina föräldrar vill se Polen, Martin kommer ju därifrån och är bästa guiden – då är det också fördel att ha en husbil. Tänk vilken grej att få se platsen där han föddes och var familjen åkte på semester – tillsammans med mina föräldrar.

Rent fysiskt har vi alltså inte kommit så mycket längre i vår planering, men mentalt har vi kommit en bra bit. Nu vet vi att vi vill göra något konkret NU, inte sen. Vi måste komma igång och titta på bilar, känna på dem och testköra. Men det känns ju sådär med corona i hasorna… kanske hyra kan vara en ide? Det är iaf en tanke och en början. Vi har iaf en nyckelring, alltid nåt 🙂

Varför husbil och inte husvagn? För att jag bara vill ha ETT problem och det helt enkelt känns enklare när allt är i en enhet. Det finns för- och nackdelar med bägge, vi har dock hittat flest fördelar med just husbil.

Varför lockar ett liv i husbil, kanske ni undrar? Friheten att åka lite som man vill och ha boendet med sej. Att inte ha massor med saker, bara det man ser och som får plats, är en tanke som lockar mej enormt. Att inte äga ett boende som ska fixas och rustas, en bil behöver såklart omsorg – men inte lika omfattande. Att åka dit näsan pekar eller där solen skiner… vilken dröm!

Vår planering fortsätter, snart ska det nog bli en nyckel på den där nyckelringen!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Dominikanskas klarblå vatten

Dominikanskas klarblå vatten

Sista resan vi hann göra, innan corona, var till Dominikanska Republiken. Vi åkte dit för att fira min 50-årdag i januari 2020 och var där i två härliga veckor. Vi visste ingenting om Dominikanska, valet av resmål var rätt otippat för att vara oss 🙂

Den enda drömresa jag har kvar är till Samoa, men det var ett för dyrt alternativ när min 50-årsersa skulle bokas. Vi kollade därför på Maldiverna, Mauritius, Dubai, Aruba och lite annat. Kraven var rätt enkla, det skulle vara varmt – gärna svinvarmt, klarblått vatten, långa sandstränder och bara en massa easy going. Vi ville ha två veckor med bara sol och slappa.

Jag är ingen större fan av tidsomställning, så resor ”rakt ner” har varit att föredra, men när vi ändå tittade på Aruba kunde vi ju kolla på lite annat. En pris- och väderjämförelse gav oss Dominikanska som förslag. Ja, varför inte? En jäkla massa timmar på flyg och en jäkla massa timmar i tidsskillnad, men alla andra boxar kryssades i, så… ok…. vi testar!

28 januari lyfte flyget mot solen i Punta Cana och nog var det sol alltid. Vi kom fram till ljuvliga 28-29 grader och en svag bris, perfekt! Jag blir lycklig av sol och värme och det syns verkligen på bilderna vi tog efter landning. Punta Canas flygplats är inte jättestor, men det tar sin lilla tid ändå att ta sej både in- och ut ur landet. Vårt hotell låg ca 2 mil från flygplatsen, vägarna är fina så det gick rätt snabbt. I januari är det frodigt och grönt längst vägen, känslan av Karibien är total redan på vägen.

Vårt hotell, Viva Wyndham, var egentligen två. Ett mindre resort, som hörde ihop med ett större, med gemensam strand. Som gäst hade man tillgång till allt på bägge hotellen, förutom några området som var till för VIP-are. Stranden var ljuvlig, flera kilometer vit sand och klarblått vatten. Där gick vi flera timmar varje dag, fast bara åt ena hållet – åt det andra var det klippor som stopp.

Gick man åt andra hållet, fast ovanför stranden, låg närmaste ”byhåla” Bayahibe ungefär 3 km bort. Det var en stig genom ”bushen” som tydligt visade var man skulle gå. Man kom först fram till en mindre strand där familjer hade strandparty, sen en gräsplan där barn tränade baseboll och sedan kom man in i den lilla söta staden. Ett perfekt äventyr för oss, även om vi kan rekommendera att inte gör den mitt på dagen i 30-graders värme. Å andra sidan var vi rätt ensamma hela dagen 🙂

Vår semester var menat som total semester, men en större utflykt blev det. En dag var vi på Valsafari, en magisk dag med perfekt väder, lekande knölvalar och superba bilder. Från vårt hotell i Punta Cana tog det ungefär 3 timmar att åka till Semana. Där hoppade vi på en båt som körde oss rakt ut i vattnet och snabbt såg vi valar som simmade runt och lekte. Det var grupper om tre (mamma, pappa, barn – antar jag) överallt och helt fantastiskt att se. Äventyret tog en hel dag och kostade runt 1500 kr per person, men var så värt det.

Vi hade planerat att åka till Santo Domingo också, men där stötte vi på patrull pga språket. Alla vi pratat med innan och även på plats, sa att vi absolut inte skulle ta oss dit med lokala färdmedel. Det är tydligen väldigt riskabelt för turister. I vanliga fall hade jag inte lyssnat, men nu var det så många som sa samma sak och vi kan inte spanska. Så vi tänkte att det nog var bäst att ta taxi dit och ha en lokal guide med oss, som kunde tolka åt oss. Den enda som ville hjälpa oss ville ha så orimligt mycket betalt att vi efter mycket om och men sa nej. Surt, men men…

Istället blev det ännu fler promenader längst vår drömmiga strand och ännu fler instagramvänliga bilder. Karibien är verkligen instagramvänligt, det spelar ingen roll var man är, vad man fotograferar eller hur man vänder kameran/mobilen – allt blir bra och behöver ingen redigering. Här finns ”rätt” färg på vattnet, vackra människor, färglada växter, fina djur, fantastisk mat upplagda på otroliga sätt och en massa annat. Det är lixom bara att låta fotofingret jobba och glädjas över allt som kommer ut 🙂

Jag återkommer gärna till Karibien, men väljer nog en ö där man pratar engelska nästa gång. Dominikanska är jättefint, men Karibien är ju stort – och det finns fler härliga öar med lika klarblått vatten. Men vill du ha en riktigt härlig semester med drömmiga bilder, ja då är Dominikanska definitivt ett alternativ. Den dagen då vi får resa igen alltså… när nu det blir…?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Hur sjutton hamnade jag i Gambia?

Hur sjutton hamnade jag i Gambia?

Tendaba – november 1990

Ni vet ju att halva mitt hjärta finns i Gambia. För en tid sedan fick jag frågan varför jag bodde där. Så det tänker jag berätta nu 🙂

Ända sedan jag var liten har jag drömt om Afrika och känt en alldeles särskild dragning dit. På sommaren 1990 satt vi hemma hos mina föräldrar och spånade lite om vinterns resa. Jag och min dåvarande fästman reste ofta tillsammans med mina föräldrar och upptäckte gärna världen med dem. Min pappa är fd pilot, fästmannen (nuvarande exet) jobbar som flygplanstekniker, så det fanns ju lite förmåner i form av billiga biljetter mm. Att resa tillsammans har alltid funkat jättebra faktiskt.

Nu skulle vi vara lite bekväma av oss och åka på vår livs första charter. Jag satt med Vingresors katalog och la fram förslag efter förslag och när jag kom till Gambia stannade alla plötsligt upp. Ja, det kanske man skulle testa. Det var väldigt prisvärt, långt bort men ändå en hyfsad flygtid, ingen tidsskillnad men massor med sol. Så vi bokade. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle förändra mitt liv!

1/11 1990 klev vi på flyget. Årets första snö singlade ner och vi blev lite försenade pga otaliga avisningar av flygplanet. Ungefär 8 timmar senare flög vi in över Mangroveträsken som omger Senegal och Gambia och jag fick en total känsla av lugn och att komma hem. Känslan var så stark att den nästan knockade mej. Det gick inte att förklara, men jag kom hem. Det var här jag skulle vara.

När vi landade och jag tog mina första steg på afrikans mark kändes allt helt naturligt. Dofterna, människorna, maten, naturen, allt bara fanns där och jag insöp allt så mycket jag bara kunde. Jag blev förälskad. I ett land. Det kändes som jag haft ett liv där, allt var så naturligt.

Så föll det sej att jag blev erbjuden jobb på en beachclub med sk time-share. Min uppgift skulle vara att bjuda turister på lunch och visa dem runt. För detta skulle jag få 25 pund per par, vilket är en helt ok inkomst och något man då lätt klarade sej på minst en vecka. Fyra par om dagen skulle inte vara något problem, om jag ville, och alltså ge betydligt mer. Gratis boende skulle jag också få.

Kärt återseende

Så det blev att ta sej en funderare. Vi satt på hotellet och pratade. Hotellchefen på hotellet där vi bodde var Gambier, men uppväxt i Märsta, där vi också bodde just då. Vi blev snabbt bekanta och tog med honom i diskussionen. Han lovade att finnas där om det skulle bli trassel och det var även på hans hotell jag skulle hitta mina lunchgäster. Med hans tillåtelse förstås.

Min pappa var väl inte jättelycklig. Detta var ju innan internet och telefonlinjen var rätt dålig. Skulle hans lilla flicka bo i bushen i Afrika? Fästmannen var väl inte heller superlycklig, men han skulle gå nån utbildning under ett år och ändå vara borta mycket. Mamma känner mej och vet att vad andra tycker inte spelar så stor roll. Jag tänkte ”Om jag åker och ångrar mej kan jag alltid åka hem. Om jag inte åker, så kommer jag att undra i hela mitt liv vad jag missade”.

Så jag sa ja! Åkte hem, sa upp mej, packade om och åkte tillbaka. Å hittade mej själv. Jag bodde i ett litet hus i Fajara (på bilden är det ombyggt, 20 år senare) tillsammans med en finsk tjej och hennes holländske man, en skotte och en engelsman. Vi hade en städerska och en vakt som bodde i ett litet hus i trädgården. Jag hade bananer utanför fönstret, mango i trädgården, en ödla på väggen som höll myggorna borta, apor utanför dörren och papegojor i träden. Det var lite för mycket växter i trädgården för att jag skulle se havet, men jag hade bara 2-3 minuter dit. ”Min” strand kallade Paradise Beach och var nästan alltid tom, där satt jag ofta och bara tittade ut över vattnet och njöt.

Flygplatstjänst – april 1991

Jag skulle alltså vara på hotellet mellan 9 och 15, prata med turister och bjuda dem på lunch på klubben. En dag i veckan skulle jag även tjänstgöra på flygplatsen och ta emot flygen från Sverige, Norge och Danmark. Mitt mål var att få ihop fyra par i veckan, 100 pund klarade jag mej bra på och behövde inte göra många knop. Mest hjälpte jag till på hotellet och tog hand om gästerna bara för att det var kul. Jag hade daglig kontakt med Ving-guiderna, som jag lärt känna när vi var där på semester och nu umgicks med mycket på kvällarna. Några av dem har jag kontakt med än idag.

Där fanns också lokala guider inne på hotellet som busade med gästerna och var behjälpliga med guidning och annat. Två av dem blev jag väldigt god vän med och även dessa har jag lyckats lokalisera i efterhand. En bor i Göteborg och en i London, vi har inte setts än men det finns definitivt en plan på att göra det.

Jag hade en fantastisk tid i Gambia. Var tvungen att klara mej själv och lärde känna mej själv på riktigt. Att vara så ung och ensam så långt bort är en utmaning och jag älskade varenda minut. Nästan varje onsdag kl 13 ringde min pappa till hotellet och mina föräldrar kom även ner och hälsade på en gång. Det hade förstås varit lättare idag, när man bara startar mobilen så kan man prata. Men jag tror att det var just det som gjorde mej så självständig som jag är och faktiskt rätt orädd och lite modig också. Jag klarar allt jag vill och lite till och jag vet det!

Det var en slump att det blev just Gambia när vi valde semesterresmål, en väldigt lycklig slump. Jag är så glad att jag vågade och inte lät varken rädslor eller fästman stå i vägen. Att tacka ja till att jobba i Gambia är något av det bästa jag gjort för mej själv och min egen utveckling och jag uppmuntrar alltid ungdomar att våga dra iväg och testa något nytt. För att jag vet att man har så mycket att vinna! Blir det inte bra kan man ju alltid åka hem.

Jag älskar Gambia och längtar alltid tillbaka. Det tog över 20 år att åka tillbaka, då var det mest för att visa barnen och Martin var jag hade bott, men nu är vi där vart annat, vart tredje år ungefär. Då träffar vi både gamla och nya vänner och numera har vi ju även vår by Nema som vi hjälper så mycket vi kan. Vi hade en plan på att åka dit nästa år, men det kanske blir en snabbis redan i höst istället bara för att kolla läget. Numera finns ju trots allt internet och vi hör ifrån vår by flera gånger i veckan och kan föra över pengar vid akuta behov.

Livet är ju så annorlunda där. Man bryr sej om varandra på riktigt, man hjälper varandra och är rädda om varandra. Man har inte mycket, men är glad och tacksam för det man har. Å det var det jag lärde mej där, att lycka inte sitter i pengar utan i att vara frisk och sätta ett värde på det man faktiskt har. Att dela med sej och vara en bra människa. Det är egentligen inte så svårt. Det där att behandla andra som man själv vill bli behandlad är ett rätt bra uttryck.

När jag säger att jag avskyr vintern och tänker bo utomlands halvårsvis, säger vissa att jag kommer att tröttna på värmen och sakna årstiderna. Men jag har ju testat och jag kan säga att jag inte tröttnade på värmen en enda sekund, tvärtom! Jag älskade det!

För dej som vill veta mer om att turista i Gambia finns mer att läsa HÄR. Å HÄR finns ännu mer. Ni måste faktiskt åka dit!

Å du, ta chansen att göra något annorlunda om chansen kommer – det kan förändra ditt liv 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Kassaskåpet på havets botten

Kassaskåpet på havets botten

Jag har skrivit om Rena Mälaren förr och även visat mängder med bilder på instagram @marlenerinda, men de gör så himla mycket bra att de förtjänar mer uppmärksamhet. Massor faktiskt – så kolla in dem och häng med du också 🙂

Rena Mälaren är alltså en ideell organisation som rensar Mälarens botten, enkelt sagt. De är ett gäng dykaren, under ledning av Fredrik som startade alltsammans, och ett gäng sk repdragare. Min son är en av dykarna och det var så vi kom i kontakt med dem, men vi har hört talas om organisationen tidigare.

I somras var vi med på vår första dykning, asså… vi dök inte – men vi var där med kameran. Då plockade man upp skräp utanför Stadshuset och byggde även en miniatyr av just Stadshuset, av däck som man hittat på botten. Allt för att tydligt visa vad som finns i vattnet som många av oss faktiskt dricker.

I lördags var vi med igen, då var det Dalenumkajen på Lidingö som var platsen för dagen. Dykarna rekar några dagar innan och den här gången hade man hittat flera moppar och ett kassaskåp och det ville vi förstås vara med när de bärgade.

Vi kom dit strax efter 10, solen sken men närheten till vattnet gjorde snart att man tappade känseln i fingrarna. Det var rätt mycket folk där, många med barn som var väldigt nyfikna på dykarnas arbete. En stor lyftkran stod på plats och vi följde spänt varje liten krusning på vattenytan.

Större grejer är ett ganska avancerat projekt att få upp faktiskt. Den här gången låg grejerna på ungefär 6 meters djup, så det var lite meckigt. En del grejer är dessutom svåra att fästa vid de rep man använder. Samtidigt måste man parera för trafik på vattnet också, tex i form av SL-båten.

Mopparna var enklast, så det började man med – men enklast betyder inte att det är enkelt. Varje moppe tog kanske 30-40 minuter att få upp. Innan det var dax för kassaskåpet var vi helt enkelt för kalla för att kunna vara kvar. Men sonen rapporterade i efterhand att man fått upp det och inuti låg lite saker, bla flera kreditkort. Man kontaktade ägaren som blev väldigt förvånad. Så här skriver Rena Mälaren på sin fb-sida:

Foto: Oskar Kihlborg

A short summary of what we found today:

1 safe

3 mopeds

15 batteries

A lot of other waste

The safe contained an old credit card and silver. We could, thanks to the credit card, identify the owner, who one of our divers called:

-Hi, my name is Jim, I dive with Rena Mälaren. We found a safe today with a credit card of yours in it. The man who answered was chocked and happy. He couldn’t believe it!

He told Jim that 24 years ago, in the summer of ’97, the man and his wife went on vacation. They had written the dates down in their calendar which they left on their kitchen table. But during their trip they had a break-in. The thieves found the calender and took their time. For several days the thieves emptied the entire house, took the safe and stole three cars. And today, 24 years later, the safe is returned to its original owner!

Visst är det kul! Man har tidigare bla hittat en kamera som kunde härledas till en äga i Kanada, har jag för mej… och flera plånböcker och mobiler som ägarna fått tillbaka. När man visar bilder från dykningarna blir många väldigt förvånade och frågar hur folk kan vara så dumma. I många fall handlar det helt enkelt om oförstånd och okunskap, mycket av skiten är gammal.

På 60-70-talet hänvisades man att kasta grejerna i vattnet, man skulle bara vara noga med att knyta ihop soppåsen ordentligt… Så var det faktiskt. Numera handlar det nog en hel del om försäkringsbedrägerier, saker som blåst i vattnet från land och saker som trillat av båtar.

Allt började med att Fredrik ville rensa vattnet från blybatterier, men har blivit mycket större än så. Fram till i höstas hade man plockat upp 16 TON blybatterier, 55 ton skräp och ett gäng cyklar, moppar och bilar. Du kan också hänga med. Kolla HÄR när nästa dyk är 🙂

För oss som tycker om att fotografera är det en fantastisk möjlighet till spännande bilder!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Auschwitz – Ett besök man aldrig glömmer

Auschwitz – Ett besök man aldrig glömmer

I förra veckan var det Förintelsens Minnesdag. Ända sedan jag läste Anne Franks dagbok, som väldigt ung, har jag varit intresserad av Förintelsen och läst nästan allt jag kommit över.

Eftersom jag tycker att det tillhör allmänbildningen att veta så mycket som möjligt om vår historia så bilade jag och barnen till Tyskland 2006 och besökte Bergen Beltzen när de var tillräckligt gamla. Det var där som Anne Frank och hennes syster dog bara en kort tid innan lägret befriades. I Bergen Beltzen finns inga gaskammare eller lägerbyggnader kvar, bara enorma högar som är gravar för tusentals människor. Det var en lagom plats att börja om man som jag, ville ge barnen början till en djupare kunskap om Förintelsen.

2008 blev Martin och jag ett par, han är född i Polen och vår första gemensamma resa gick till hans gamla hemland. Självklart var även barnen med och självklart ville jag att vi skulle besöka Auschwitz. Barnen var tillräckligt gamla och Martin var såklart vår guide eftersom han kan språket, vilket underlättar väldigt mycket där. Han hade heller inte varit i Auschwitz och ville också åka dit. Kanske inte ett självklart resmål som nykära… dessutom vår första midsommarafton tillsammans… men vi är ju inte som andra.

Flyget gick till Krakow tidigt på torsdagmorgon. Vi tog lokalbussen från flygplatsen och hoppade av i närheten av gamla stan. Vi bodde i de historiska judiska kvarteren på ett hostell 10-15 minuter från centrum och Mariakyrkan. Så fort vi installerat oss letade vi oss fram till busstationen och bussarna till Oświęcim som ligger cirka 60 kilometer väster om Kraków. Det som vi kallar Auschwitz. Vi köpte bussbiljetter så att allt skulle vara klart till dagen därpå.

På fredagen var vi på benen tidigt för att ta den ca 90 minuter långa bussresan till dödslägren Auschwitz och Birkenau. Bussen kommer först till det som vi i dagligt tal kallar Auschwitz som var lägrets sk administrativa centrum. Först såg vi en kort svartvit film, såna som vi sett tidigare i bla skolans undervisning. Efter filmen gick vi in i lägret genom att passera under den karaktäristiska skylten ”Arbeit macht frei”.

Det är svårt att förklara känslan. Man har hört så mycket otäckt och förberett sej på alla sätt. Men första intrycket av Auschwitz är inte otäckt alls. Det är som att gå i gamla stan ungefär, fina små gränder, vackra lampor och byggnader med stil. Det är inte förrän man möts av en vägg med annat tegel och järnkrokar vid sidan som man fattar vart man är. Där hängde man upp folk och sköt dem. En avrättningsplats alltså. Mycket svårt att ta in.

Inne i husen som ser trevliga ut på utsidan är det inte lika trevligt. En del är omgjorda till museisalar. Här finns bla hela rum med avrakat hår. Rum fulla med resväskor, glasögon och skor. Här finns också en stor hög med tomma behållare som innehållit dödsgasen. Man kan knappt ta in det man ser. Där finns en barnsko. Ett par barnglasögon. Här finns tyger vävda av människohår. Det vänder sej i magen. Man flyr ut i friska luften. Vi kan ju det… fly alltså, men det kunde inte dom…

Den söta lilla staden är inte så söt längre. I ett annat hus är sovsalarna kvar som de var. Här hänger rader med foton av dem som aldrig kom härifrån. Några av fotografierna har prytts med blommor, förmodligen av anhöriga som varit här. Här och där står det människor och gråter, det är en tyst gråt som knappt hörs.

När vi känner oss färdiga med vårt besök ska vi ta oss till Birkenau, men innan bussen tar oss dit ska vi försöka få i oss en bit mat. Det finns en enkel restaurang precis där bussen ska hämta upp oss. Vi äter, men jag kommer inte ihåg vad – bara att det var svårt att svälja.

Det är säkert 30 grader varmt och soldisigt. Vi ligger i gräset och väntar på bussen utanför ett av världens mest fruktansvärda platser. Vädret är så fel! På en sån här plats ska det vara ösregn och himlen ska täckas av svarta moln. En sån här plats ska inte vara frodigt grön och vacker. Intrycken blir blir skarpare på något sätt, när kontrasterna blir så stora. Hjärnan hänger inte med.

Bussen till Birkenau tar bara några minuter. Den släpper av oss framför porten som tågen körde igenom. Byggnaden som man sett i mängder med filmer och på bild. Innanför finns plattformen där selektionen skedde. Plattformen är mindre än jag trott, det är egentligen bara en liten grusplan. Här fick alltså alla kliva av tåget och fick sitt öde beseglat. Åt höger ligger gaskamrarna, de finns fortfarande kvar, om än raserade. Gick man åt det hållet var det det sista man gjorde.

Att gå runt på Birkenau är helt surrealistiskt. Till höger om ”entrén” står hundratals med skorstenar. De ser ut som en slags spöklika monument över hela området. Sorgliga rester från en fruktansvärd period i vår historia. Skorstenarna tillhörde förstås en byggnad under kriget, fd stall som inhyste så många människor det bara gick. Några hela byggnader står kvar och även det lilla som fungerade som inredning. Det går inte att ta in att man kunde låta folk tillbringa sina sista dagarna i livet där.

Runt hela området går dubbel taggtråd och vakttornen står tätt. Taggtråden var förstås strömförande. Det var många som kastade sej mot taggtråden för att slippa undan lidandet snabbare. Tågspåret och plattformen går som en slags skiljevägg i lägret, på ena sidan bodde kvinnorna och på den andra bodde männen. Längst ner där spåret slutar ligger matförrådet och gaskamrarna.

Som jag skrev förut är det svårt att förstå att ett vackert grönt och härligt frodigt landskap en gång har varit ett dödsläger. Det blir lättare att förstå när man får veta att askan från krematorierna spridits runt om på markerna och att aska är en väldigt effektiv växtnäring. Här finns både unika blommor och djurarter, bla en fantastiskt fin liten groda som lever i dammarna som skapats av naturen själv. Med den vetskapen i bakhuvudet känns varenda steg fel, askan spriddes överallt, det känns som man trampar på de döda vart man än går.

Gaskamrarna finns alltså där än idag, men de är raserade. Krematorier finns också, ett som är nästan intakt. Överallt står skyltar att man ska visa hänsyn och respekt, ändå står en Italienare och skratta högt medan han talar i sin mobil inne i krematoriet. Jag blir fullständigt vansinnig!

Som tur är så hinner någon ur personalen ingripa och föser ut honom, innan jag gör det… Så otroligt respektlöst! Jag har tom tvingat av sonen hans favoritshorts i kamouflagtyg och även tvingat honom att ta bort ”spiksen” han hade i håret på den tiden, för att inte ge fel signaler. Att stå och gapskratta på en sån här plats, det gör man bara inte! Man visar hänsyn och respekt, hur svårt kan det va!

Birkenau är en spöklik plats, man ser de där skorstenarna och känner tydligt närvaron av alla som slutade sina liv där. Här har man inte hängt blommor vid något fotografi, här ligger det blommor lite överallt. Särskilt i nergången till en av gaskamrarna. Där är också en stor krans i slutet av tågspåret.

Det är jättevarmt, det har varit en lång dag och vi är tagna av det vi upplevt. Ändå är känslan under besöket ingenting mot vad den är dagen efter, men det vet vi ju inte då… Solen är på väg ner, vi går långsamt förbi plattformen, ut igenom porten och tar bussen tillbaka till Krakow. Under natten processas intrycken och dagen efter undrar vi alla fyra va sjutton vi egentligen har sett?

Det vi varit med om under dagen och allt vi sett är svårt att beskriva. Jag har ju gjort ett försök här, men man måste faktiskt åka dit själv för att förstå. Och jag tycker att alla borde åka till Auschwitz för att med egna ögon se platsen och ta in vår historia. Ja, det är obehagligt. Men vi måste föra berättelsen vidare, vi får inte glömma. Å tänk om det inte hade känts som en obehagligt upplevelse… vilka hade vi varit då?

Har du varit i Auschwitz? Berätta gärna om hur du upplevde det. Har du en önskan om att åka dit? Fråga om du vill veta något som jag glömt att berätta. Vi kommer att åka tillbaka, en dag.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Drömbilden togs på Dominikanska

Drömbilden togs på Dominikanska

För precis ett år sedan var vi på en riktigt häftig utflykt, något jag dröm om rätt länge. Ett par dagar tidigare hade vi landat i ett varmt och soligt Dominikanska Republiken. Min 50-årsdag var på g och min önskan om ett valsafari skulle uppfyllas.

Jag har en sk bucketlist, men inte för platser att besöka – utan på bilder jag vill ta. En av dem har länge varit den perfekta bilden av en valfena. Ni vet en sån där som splashar till i vattnet. En sån som alla naturfotografer tar och som är så fina. En sån ville också jag ta.

Dagen innan min stora dag var det dax. Vi åkte buss tillsammans med 7-8 andra turister från olika håll i världen, till hamnen i Semana, ungefär tre timmar från vårt hotell i Bayahibe. Därifrån åkte vi båt, bara rakt ut, och såg nästan direkt valar som lekte lite längre bort. Där var flera olika små valfamiljer som simmade runt oss och efter en liten stund var några av dem rätt nära.

I vårt fall var det frågan om knölvalar. De är rätt stora, typ 10-15 meter och kan väga upp till 35 ton. De borde alltså kunna åstadkomma rätt stora vågor, men knappt en krusning blev det är de dök upp och ner i vattnet. De är så otroligt graciösa i sina rörelser och självklart är deras kroppsform en fördel när de dyker också.

Ser ni båten?
Foto: Martin Jikita

Jag tog mängder med bilder och filmade även lite. Så kom hoppet! Det där perfekta med nästan hela kroppen över ytan, det fick Martin med på bild – jag var för långsam. Sen kom det jag väntat på, splashet med bakfenan och jag lyckades ta min efterlängtade bild. Det var så häftigt! Jag blev alldeles lycklig när jag såg resultatet.

Det är rätt häftigt att sitta i en båt, mitt ute på vattnet och se när valarna leker runt en. Jag kände mej inte så liten då, men när jag såg bilderna efteråt insåg jag hur små vi faktiskt var. Valarna var mycket större än båten som låg närmast, den ser ut som en liten barkbåt i jämförelse.

Det här med natur- och djurbilder är så spännande. Jag har tagit flera av mina drömbilder, men där finns några kvar än. Å ju fler man lyckas ta, desto fler poppar upp på önskelistan. Djuren har jag som sagt redan lyckats med till stor del, men naturen finns kvar. Jag skulle bla vilja ta den perfekta bilden av ett vallmofält, det finns otroligt fina på Öland. Tulpaner i Holland, lavendel i Frankrike och solrosor i Italien finns också med på listan.

Länge fanns bilden på ett riktigt gult rapsfält med på önskelistan också, den tog jag i våras. Tror jag missat att skriva om det… vi tog en majdag på ett av fälten i närheten där vi bor och lekte med kameran. Självklart var vi noga med att inte förstöra något, så bilderna är faktiskt tagna i ett traktorspår som gick mitt i allt det gula, men som inte syntes när man vinklade kameran lite. Den med bara hatten har jag tagit, de andra två är Martins bilder.

Just den här typen av bilder kräver en hel del planering och tålamod, något jag har ganska lite av. Man ska invänta rätt årstid, rätt väder/ljus, himlen ska vara rätt och en massa annat. Vi har väntat för länge flera gånger och kommit precis när både vallmo och raps blommat ut. Men när man lyckas, då blir man ju bara så lycklig!

Har du någon bild som du drömmer om att ta?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram