Jag har väl aldrig egentligen haft några idoler, däremot grupper och personer jag gillat lite mer än andra. Queen hade jag ingen som helst relation till innan jag mötte barnens pappa, han var ett stort fan och introducerade mej till deras musik. Som jag idag älskar!
Som flickvän till ett stort Queen-fan fick jag snabbt höra alla skivor, som spelades väldigt mycket, och hittade så småningom låtarna som jag tycker mest om. På den tiden sjöng jag mycket och var med i en kvartett som spelade en del på fester. Jag fastnade rätt omgående för Freddie Mercurys speciella röst och sätt att sjunga och stämsången som gruppen var ganska unika med på 80-talet.
Vi var även på konserten när Queen spelade på Stadion (tror jag) 1986. Vi var nyförlovade och jag minns att jag klappade repor i min nya ring. Vilken upplevelse den kvällen var. Äldste sonen har ärvt sin pappas kärlek till gruppen och när det är någon show eller annat på g, så försöker vi att boka in oss tillsammans. Att se We will rock you – musikalen var därför helt självklart. Vi visste att vi skulle dit och recensera, såklart skulle sonen också hänga med på nåt sätt. Det löste sej väldigt bra när det var 40% rabatt på biljetterna på Blackfriday, då köpte vi en biljett till honom och han köpte en i julklapp till sin pappa.
För ett par veckor sedan var det alltså dax. Det var faktiskt med noll förväntan jag gick dit, jag hade läst recensioner från bla London där folk inte alls var imponerade. Men jag blev totalt överbevisad, det var väldigt bra. Victor Norén imponerade, likaså Sarah Dawn Finer. Musikalen bygger på Queens musik, men handlar inte om gruppen. Handlingen är en framtid där rockmusik är förbjuden och en liten grupp människor vägrar ge upp kampen om att få spela och sjunga.
Handlingen är väl sisådär, men skådespelarna är riktigt bra och musiken är ju toppen. Norén lyckas dessutom få till känslan av Freddie Mercury och även dra ihop allsången som är så karaktäristisk för honom. Det är inte Queen, det måste poängteras – men det är så bra det bara kan utan dem. HÄR kan ni läsa vår recension.
Showen går på turné just nu. Gillar ni Queen så är mitt tips att se den.
För ett par veckor sedan tog vi oss ut till Elite Hotel Marina Tower i Nacka. Vi skulle bevaka röda mattan och se Stefan Odelbergs senaste show. Det blev en otroligt härlig kväll med trevliga gäster och en himla rolig show. Jag gillar ju inte magi, men det här!
Jag vet inte vad det är, men magi och trolleri är inte min grej och har aldrig varit det. Kanske är det för att jag vill att allt ska gå att förklara och inte tycker om att känna mej lurad.
Vi kom iaf dit, riggade kamerorna och satte igång. Showen har tidigare gått i Göteborg men är nu flyttad till Stockholm. Här ska den bara gå under några få helger i april, detta var en liten smygpremiär. ”My close up show” är en liten intim show, med bara 50-talet gäster i publiken. Så vi hade ju ingen direkt stress där på röda mattan. Gästerna gled in i sakta mak och det fanns tid att både hälsa, kramas och prata lite. Det bjöds på härlig charkbricka med en otroligt gott bröd och gott i glasen. Å vi hamnade på bild på röda mattan minsann. Det händer inte ofta!
Vi fick plats längst bak och showen körde igång. Stefan Odelberg är verkligen ett proffs. Han är rolig, har ett unikt samspel med sin publik och är otroligt skicklig magiker. Hans trick är frustrerande proffsiga och går inte att klura ut. Sådär så man blir lite förbannad 🙂
Men framförallt så är det en trivsam och rolig show. De 90 minuterna säger bara swosch, så är showen slut. Under den tiden har han lyckats prata med säkert halva publiken, haft upp en handfull av oss på scenen och lurat brallorna av oss allihop. Så otroligt bra helt enkelt. Vi gav full pott, recensionen kan ni läsa HÄR.
Efteråt samlades vi utanför ”salongen” för fortsatt mingel, bilder och snack. Vi var ju där för att jobba, men Stefan bjöd faktiskt in oss att komma tillbaka bara som gäster. Så om några veckor ska jag se allt igen tillsammans med våra vuxna söner. Martin ska åka iväg på konferens, så ”barnen” får ta hand om morsan en kväll. Det ska bli himla mysigt.
Trots att jag inte gillar magi, så är detta något av det bästa jag sett faktiskt. Proffsig underhållning av en väldigt härlig människa. Om ni får möjlighet så måste ni se Stefan Odelbergs ”My close up show”. Ni kommer inte att ånga er!
Förra veckan fick vi chansen att träffa Kalle Moraeus inför nypremiären av ”Den svenska sångboken”. Eftersom vi planerar för att fira en ”riktig” midsommar i Orsa nästa år, var det med flera anledningar vi ville träffa honom. Det blev ett bra snack där några pusselbitar trillade på plats.
”Den svenska sångboken” är en konsert med svenska hits kanske man kan säga. Kalle Moraeus, Gunilla Backman, Johan Boding och Micke ”Nord” Andersson har tillsammans kokat ner runt 1000 favoriter till en cirka tre timmar lång show. Allt från Bellman till Miss Li enkelt sagt. Vi drog till Västerås för att vara med vid nypremiären av showen som var helt suverän!
I början av veckan träffade vi Kalle Moraeus som var i Stockholm för en sk pressdag. Vi passade på att prata lite om vår planerade midsommar i Orsa, när vi ändå fick chansen att träffa honom. Nästa år ska vi nämligen vara med och uppfylla en dröm som en kompis har om att uppleva en äkta Dala-midsommar. Vi kommer att vara i Orsa under hela midsommarveckan, följa kyrkbåtarna, klä midsommarstången och hela kviddevitten. Självklart ville vi veta Kalles bästa tips, eftersom han bor i just Orsa.
Vi fick några tips och även om det inte är helt bestämt än i detalj, så ser det ut som att vi ska fira midsommarafton på Kalles gård. Vi kommer såklart att göra en film om allt, samt skriva en artikel, så vi hoppas att även få en intervju med Kalle på plats i Orsa med alla hans midsommartips och kanske några roliga anekdoter. Mer om det när det närmar sej 🙂
I tisdags fick vi äntligen hämta husbilen, så vi packade ihop oss och drog till Västerås i onsdags. På torsdagen gick vi från campingen in till stan, en liten promenad på nästan sex kilometer. Väl på plats i konserthuset fick vi en galen upplevelse!
Tänk er gamla tidens blandband med alla ens favoriter. Precis så var konserten. En massa härliga favoriter med en massa härliga svenska artister, både gamla och nya. Framförda av otroligt proffsiga svenska musiker. Kalle Moraeus kan ju spela precis vad som helst! Gunilla sjunger som en gudinna, Johan Boding är så himla cool och så otroligt begåvad. Micke ”Nord” hade jag inte hört talas om förutom, men han har spelat med både Roxette och Scorpions mfl. Han var dessutom med på turnén när Eva Dahlgren slog igenom. Så otroligt häftig musiker, cool röst och skön personlighet. Hur har vi kunna missa honom ?
Det blev tre otroligt härliga timmar, där vi verkligen njöt av musiken. Konserten går som turné i Sverige just nu, gå dit om den kommer till er stad och om ni gillar svenska musik. Det är så bra!
Efteråt stannade vi kvar på våra platser medan salongen tömdes. Sen gick vi ner till scenen där Gunilla väntade på oss. Det blev ett glatt återseende och en massa babbel. Gunilla och jag lärde känna varandra redan i slutet av 80-talet när hon jobbade på Cirkus och jag på Oscarsteatern. Sen har vi träffats på lite olika ställen genom åren, mest när hon gått på röda mattan och vi fotat. Ni kanske känner igen henne som en av de svenska Mamma Miorna 🙂
När vi var nästan sist kvar blev typ utsparkade ur konserthuset och började vår väg tillbaka till campingen. Vi orkade inte gå hem mitt i natten, utan tog bussen – hur smidigt som helst. Sen var det bara att börja redigera bilder och skriva recensionen. Den kan ni läsa HÄR.
Vi är många som älskar Emma Hambergs böcker om Agneta. När jag fick höra att boken “Je m’appelle Agneta” skulle bli teater blev jag väldigt glad. Och nyfiken. Hur skulle det bli? I förra veckan var det premiär och vi var där!
Jag tror att de flesta som följer min blogg har läst boken och vet allt om Agneta. Men om ni inte har gjort det så kan jag berätta att Agneta är en snart 50-årig kvinna, kontorsråtta som inte trivs med sitt jobb och som har en sportfåne till man. Enkelt sagt alltså.
En dag får hon nog och svarar på en annons där man söker au pair till en pojke i Frankrike. Tror hon. Det ser iaf ut så och hon har ingen anledning att tro något annat. Efter några dagar har hon fått jobbet, lämnar allt och drar. Snart visar det sej att pojken är en äldre man som börjat få svårt att ta hand om sej själv. Agnetas jobb är att se till att han har det bra och på vägen hittar hon sej själv kan man väl säga.
Boken är fantastisk! Den innehåller så mycket kärlek, härliga miljöer, roliga karaktärer och massor med mat. Så pass att det faktiskt finns en kokbok som tillhör boken. Allt detta har man lyckats föra över till scen, i en slags monolog fast med två skådespelare. Anna Granath spelar Agneta samt alla andra karaktärer, förutom Einar som spelas av Dag Malmberg. Och hon gör det så bra. Så helt jäkla sjukt bra dessutom. Hon får med maken Magnus kroppsspråk, precis som man ser honom i boken. Alla personer från boken poppar lixom fram och är precis som jag sett dem framför mej. Det är så jäkla bra helt enkelt!
Jag träffade Emma strax innan föreställningen och hon var så nöjd. Å det förstår jag. Nu kan ho med varm hand låta Agneta leva vidare, hon ska nämligen ut på premiär i hela landet. Har ni läst boken så måste ni se föreställningen. Har ni inte läst den kan ni börja med det och sen se teatern. Jag kan nästan lova att ni kommer att älska den.
När jag hörde att det skulle göras musikal på en massa schlagerlåtar blev jag såklart nyfiken. När ”De e det här vi kallar kärlek” hade urpremiär i Malmö kunde vi inte gå, men nu när den kom till Stockholm var vi på plats. Vicken härlig kväll!
Göta Lejon på Götgatan har renoverats, med varsam hand som man brukar säga. Å det har verkligen blivit fint. Ovanför kassan har man byggt en bar med sittplatser så man kan se ut över entrén och minglet. Men där hade vi inte tid att sitta, vi jobbade ju.
Martin fotade röda mattan, men jag filmade faktiskt inte – det var för trångt att gå runt med en filmkamera och prata med folk. Istället iakttog jag, pratade med folk och bistod Martin så mycket jag kunde. Ett trångt mingel är svårt att jobba i, särskilt när folk tränger sej förbi oss som jobbar för att få egna bilder på ”kändisarna”.
19.30 var det dax att sitta på plats och se ridån gå upp. Vi hade förberett på oss om tre timmar, lite för mycket för vår smak – men det gick blixtsnabbt. Jag tittade inte på klockan en enda gång, plötsligt var det bara slut. Å det var så bra. Ett riktigt glädjepiller! Ni kan läsa vår recension HÄR.
”De e det här vi kallar kärlek” är alltså en musikal baserad på 26 olika schlagerlåtar. Av bla Lasse Holm och Ingela Pling mfl. Ett kanske lite banal historia, men det gör inget. Jag älskar det förutsägbara som känns precis som att läsa en härlig feelgoodbok. Man vet att det ska trassla till sej lite och sen reda ut sej på slutet. Så ska det lixom vara. Mysigt och glatt. Detta kryddas även med 80-talskläder, roliga anekdoter och en och annan humoristisk fundering på framtiden.
De där tre timmarna var absolut inget problem den där gången. När föreställningen var slut dansade man därifrån på lätta steg och nynnade såklart på musiken. Gillar ni schlager och har vägarna förbi Stockholm så måste ni faktiskt se den.
Höst innebär teater. Medan vi var på mässa i Jönköping hade två teatrar premiärer som vi alltså missade. Det var Svenska Revyn på Scalateatern och Dreamgirls på Chinateatern, dem såg vi ikapp förra veckan. Jag blir sällan stum, men nu hände det.
Jag tycker om att skratta och jag älskar musikaler, att se både revy och musikal på en och samma vecka är alltså inte dumt alls i mitt tycke. En bra start på hösten kan man väl säga. Eftersom vi missat premiärerna behövde vi inte ha några kameror med oss, utan hade lyxen att komma bara några minuter innan föreställningarna började och glida ner i stolarna för att njuta. Men det är ju ett jobb, vi ska ju titta kritiskt för att recensera, så koppla av gör vi inte om ni trodde det.
Det började alltså i onsdags då vi såg Svenska Revyn på Scalateatern. Den börjar redan 18.30, vilket är lyx. Då kommer man ju hem hyfsat tidigt och kan skriva recensionen direkt, utan att stupa av trötthet. Fast inte när föreställningen är tre timmar… vilket denna var. Tre timmar i en väldigt varm salong, helt utan syre. Hjärnan var mos på slutet.
Om jag säger Henrik Dorsin, Vanna Rosenberg och Johan Ulveson, så fattar ni kanske på ett ungefär vilken slags humor vi pratar om. Henrik älskar ju kupletter och historia och sätter sina kollegor i jobb kan man väl säga. Här avhandlas enkelt sagt en hel del av Sveriges historia, kungar genom åren, lite politik, dialekter och allsång.
Det är roligt, jag blir definitivt road och får skratta – men alldeles för långt. Henrik Dorsin är skicklig, Vanna Rosenberg är en fantastisk sångerska och Johan Ulveson är något av det roligaste som just nu går i ett par skor. Så är det bara. Här är recensionen från Svenska Revyn.
Dagen efter var det dax för en bokrelease, den ska jag skriva om separat. På fredagen gick vi på teater igen, nu var det dax för Dreamgirls. Ända sedan jag fick veta att den skulle komma och särskilt sedan jag fick veta att Laila Adele skulle vara med har jag sett fram emot detta orimligt mycket. Det är ju så spännande när en bekant äntligen får en huvudroll och chansen att äntligen visa upp sin talang. Jag var rätt säker på att detta skulle tända hennes alldeles egna strålkastare. Å så blev det!!!
När vi kom in i salongen visade det sej att vi var fler som missat premiären, där var några bekanta i publiken som hälsa glatt. Ridån gick upp och vi slängdes direkt in i en talangtävling där Laila, Janice och Mary kommer in som Deena, Effie och Lorrel. Allt är hyfsat lugnt fram till strax före pausen, då får Laila sitt första stora solo och tänder den där strålkastaren som jag pratade om tidigare. Publiken sitter först som tända ljus, innan de ställer sej upp och jublar. Helt galet. Stående ovationer mitt i en förställning är väldigt ovanligt. Laila får tre stycken!
Laila och jag lärde känna varandra 2017 då jag tog en bild av henne på Gröna Lund som hon såg och vi började prata. Sedan har åren gått, vi har bla sett henne i shower som Tomas Ledins sidekick och som röst i tecknade filmer. Alltid lika proffsig, ödmjuk och varm – men det stora genombrottet har låtit vänta på sej. Tills nu. Nu har hennes alldeles egna strålkastare tänts och den kommer inte att slockna. Jag satt där i teatersalongen och var stolt som en tupp, att få se henne där på scenen. Stråla av lycka. Vi är alltså inte ens släkt – ändå är jag så stolt över henne.
Publiken var som galen efteråt. Jag var helt utmattad. Efter första solot var jag knockad och skrev genast ett meddelande till henne. ”Satan så bra”, det var också det som sedan stod i recensionen. Den kan ni läsa här. Jag trodde hon skulle vara helt slut efter föreställningen, så jag frågade inte ens om vi kunde ses – men där stod hon när vi kom ut ur salongen. Lite trött såklart, ändå energifylld och lycklig. Hon gör det hon älskar och hon har äntligen slagit igenom. Jag är så glad för hennes skulle och att få vara med på hennes resa.
Dreamgirls kommer att spelas på Chinateatern ända fram till slutet av januari. Här finna alltså chansen för er att köpa en riktigt bra julklapp till era nära och kära. En upplevelse är den absolut bästa presenten i mina ögon, en teaterupplevelse är väldigt fint både att ge bort och att få. Så gör det!
Nu laddar vi om för mer teater, den här veckan blir det faktiskt en premiär också. Häng med på min instagram så ser ni vad jag hittar på @marlenerinda 🙂
”Hotfull överdimensionerad krabba attackerade kvinnlig journalist”. Så kunde jag döpt detta inlägg, på skoj alltså. I själva verket var det min vän Anna som visade sin scenkostym för mej, när jag intervjuade henne efter premiären av Den Lilla Sjöjungfrun the musical.
Anna Norberg och jag har känt varandra sedan 1989, det är rätt länge. Då stod hon på scen på Vasateatern och jag satt i kassan där. Sedan dess har vi hållit kontakten på ett eller annat sätt, medan hennes teaterkarriär fortsatt och jag varit iväg på resor. Numera producerar Anna och hennes man Robert otroliga musikaler, oftast omarbetade och moderniserade sagor. Den här gången var det alltså dax för Sjöjungfrun att få nytt liv och vi var inbjudna till premiären.
Den Lilla Sjöjungfrun kom som tecknad film när mina barn var små, men jag kan inte säga att jag såg den. Jag minns sekvenser, men inte mycket mer än så. Det var något om dansande krabbor, en söt liten fisk och havet är djupt… musiken var bra, det minns jag!
Men det har egentligen ingen betydelse, för när Robert och Anna sätter tänderna i en saga så känner man iofs igen huvuddragen, men sen är det mesta nytt. Å så var det även den här gången. Sjöjungfrun heter numera Gwendolyn och hon blir kär i en människa, en norsk gutt. Jag vet inte om det finns en mås i sagan, men i musikalen gör det iaf det, han heter Glenn och är helt underbar. Här finns den elaka krabban, de buttra plattfiskarna, sjöjungfruns många systrar och havskungen. Allt inramat med galet läckra kläder och riktigt häftig musik. Det är Anna och Roberts son Theo (mfl) som skapat musiken. Han borde verkligen ställa upp i melodifestivalen, då skulle vi verkligen få musik på hög nivå!
Vi var på premiären som gäster till Anna och Robert, men även för att recensera föreställningen och göra en film. Man kan tycka att det är svårt och lite känsligt att recensera sina vänner, men jag tycker att det går bra. Hittills har vi inte sågat någon vi känner, de är ju proffs och gör bra saker. Vi lyssnar ju även på publikens reaktioner och snacket efteråt. Den här gången var alla lyriska, stora som små, och det var superenkelt att skriva recensionen.
HÄR kan ni läsa vår recension och här nedan kan ni se filmen från premiären, med några scener ur föreställningen:
Sjöjungfrun är verkligen något alldeles särskilt. Har ni barn, så måste ni se den! En perfekt present till ett barn (typ 3-12) som en roligt upplevelse för hela familjen. Ni vet ju hur jag gärna ser att man skapar minnen tillsammans. En upplevelse lever ju kvar så länge 🙂
För mej är det alltid väldigt speciellt att se Anna på scen. En person som man känt så länge och sett utvecklas i så många år. Det är så häftigt och man blir så stolt över henne och allt hon lyckats med, tillsammans med Robert såklart. Dessutom är hon en så rackarns trevlig och härlig människa, alltid glad och ödmjuk.
Jag ser redan fram emot nästa produktion. Sean Banan avslöjade ju lite… se filmen så fattar ni 🙂
Under midsommar var vi där, titta runt och fick alla detaljer kring bokning mm. Det kommer att bli kanon!
Här är all info:
Husbilsträffen är 9-12 maj 2024.
Pris: 188 kr per natt.
Priset gäller 6-12 maj, för husbil, husvagn och tält. Ej stuga! Övriga dagar ordinarie pris. Priset gäller enbart vid bokning online.
Bokning görs på Böda Sands hemsida–HÄR. Där finns avbokningsregler, som måste klickas i för att komma vidare i bokningen.
Rabattkod: HB25 Anges vid bokningen. Allra sist i kassan.
Ni väljer platser själva. Träffen är i kvarter 4 och 5. Vi och Our Third Home har platserna 4115 och 4116. Finns det inte platser i kvarter 4, så finns det i kvarter 5.
I priset ingår minigolf och utegym. Strandbaren kommer att vara nyrenoverad och öppen. Ica likaså. Förmodligen är även bageriet öppet.
På en annan del av campingen hålls ett Car Meet med utställning av fina bilar. Här finns en två mil lång sandstrand och mängder med promenadstråk. Vill man spela golf, padel eller hyra cykel mm betalar man en avgift. Det kommer alltså att finnas massor att göra, om man vill.
Vi har bara fixat datum, plats och ett bra pris. Alla frågor om bokning och camping ställs direkt till Böda.
Som vanligt styr vi inte upp något mer än gemensamma middag. På fredagen kl 17 dukar vi upp till långbord, förmodligen blir det så även på lördagen samma tid. Vill ni hitta på någon aktivitet, tex en cykeltur, öl/vinprovning, promenad mm – do it!
Hashtagg: #husbilsträffmaj24
Använd i sociala medier, så vi hittar varandras bilder.
Martin och jag kommer dit redan på måndagen, Ludde och Annelie kommer på tisdag eller onsdag. Ni kommer när ni vill och stannar hur länge ni vill. Priset gäller hela veckan, vid bokning online.
Vi har ingen anmälningslista eller så, men det finns ett event på facebook. Där kan man se på ett ungefär hur många vi blir och vilka som kommer. Vi strävar inte efter att ha den största träffen, vårt mål är att träffas på en fin plats och ha några riktigt trevliga dagar tillsammans. Sist skrattade vi så vi hade kramp i både mage och mungipor. Jajamen 🙂
Invigningar och premiärer duggar tätt just nu. Häromdagen var det dax att bege sej till Solna och Westfield Mall of Scandinavia där Joe Labero hade smygpremiär av sin nya dinnershow. Det blev en himla kul kväll, trots att jag är lite tveksam till magi och trollkarlar 😛
Jag har nog alltid varit tudelad till det där med trolleri och magi. Visst kan det vara fascinerade att se saker trollas bort och se fingerfärdigheten hos trollkarlen. Men jag ville ju veta hur de gör – jag tycker inte om att bli lurad! En hel del kan man klura ut, men mycket är ju svårt att förklara.
Joe Labero har vi sett förut, men det var länge sen. Då var det tillsammans med ett julbord på Börsen och vi satt så där nära att man såklart blir delaktig i showen vare sej man vill eller ej. Martin var mer utsatt än jag tack o lov. Då satt vi väldigt nära och i en sån vinkel att vi såg hur en del trick var riggade, men det vi såg då har vi fortfarande inte talat om för någon.
Nu var det alltså dax igen. Den här gången en mindre och mer intim show, med middag som bonus. Vi fick testa restaurang La Botanica i höstas och möttes av Sveriges förmodligen största buffé. Nu är ni många som säger att ni inte gillar bufféer, men den här måste ni testa innan ni säger så. Här är nämligen precis allt gott! Här finns allt från sushi, pannkakor, hamburgare, taco och skaldjur. Asiatisk, amerikansk, asiatiskt, italiensk – allt! Och två fulla väggar med efterrätter, godis och glass… ni fattar… Allt detta fick premiärgästerna efter showen, men i vanliga fall äter man före.
Showlokalen är inte särskilt stor, så röda mattan gick rätt snabbt. Drygt 100 gäster skulle fotas, jag valde sedan ut en handfull som filmades och intervjuades. Kvällen fråga var just om magi är fascinerade eller frustrerande. Jag tycker ju mest att den är frustrerande och vill veta hur man gör.
Även den här gången hamnade vi längst fram, aj då… så fort Labero tittade ut över lokalen och sökte sina ”offer” tittade vi bort eller ner i knät. Och vi klarade oss! I just den här showen interagerar Labero med ganska många, kanske 6-8 stycken. Så risken att åka dit är ju rätt stor.
Showen är 90 minuter lång, det var som en ögonblinkning. Tiden gick blixtsnabbt! Det brukar ju betyda att det är bra och jag tycker nog att den här showen var både bra och trivsam. Just närheten och den lilla publiken gillar jag. Ni kan läsa vår recension HÄR. Förra gången var det betydligt större, med Burned Out Punks som medverkade på scenen med eld och fyrverkerier. Den här gången hade Labero sin lilla hund som medhjälpare. Så söt!
Efter showen var det dax för slutklämmen av vårt jobb. Vi brukar filma ett par intervjuer efteråt för att höra reaktionerna, det brukar gå rätt snabbt. Sen fick vi äntligen sätta tänderna i buffén, vi var sååå hungriga!
Efter alldeles för mycket mat och godis satt vi på tåget hem igen. Nöjda med kvällen. Det var en sån där kväll som ger massor med extra energi. När man möter härliga människor, som lyser upp ens tillvaro och liv. Såna man behöver fler av 🙂
Vill ni se Joe Labero så är det alltså till La Botanica i Westfield Mall of Scandinavia ni ska ta er och snabba på. Han är bara där fram till slutet på april. Men för att testa maten behöver ni inte gå på showen, den är öppen dagligen. Året om. Ni måste testa!
Man kan väl tycka att året börjar med en rejäl rivstart med mässa och premiär. Men det är så här det brukar se ut för oss i januari. Till detta hör även ett gäng födelsedagar. Årets första premiär blev Pernilla Wahlgrens Happy Ending på fina Cirkus, så himla rolig!
Förra året började också på Cirkus, då med Peter Pan som både Pernilla Wahlgren och Ola Forssmed var med i. Den här gången hade de med sina bästisar Kim Sulocki, Hanna Hedlund och Måns Nathanaelsson. De här fem är inne på sin tredje gemensamma show, Pernillas första avskedsturné… vi får väl se hur många det blir.
Å det var precis min fråga till gästerna på röda mattan; Hur många avskedsturnéer skulle det kunna bli? Jag fick några riktigt roliga svar, kolla på filmen får ni se 🙂
Den här gången planerar Pernilla för en karriär utomlands, Las Vegas och London lockar – Sverige har helt enkelt blivit för litet. Tillsammans försöker de sätta ihop en show som ska passa den internationella marknaden. Det går sådär…
Gästerna på röda mattan var många och väldigt förväntansfulla. Man vet lixom att när Pernilla och de andra sätter igång så är det kul, särskilt när Edward af Sillén har varit inblandad. Vi var precis lika förväntansfulla som gästerna och jobbade av röda mattan så fort vi kunde, vilket är svårt eftersom många kommer i allra sista minuten. Men prick 19.30 satt vi på våra platser.
Första 45 minuterna skrattade jag så jag knappt fick luft. Asså… så otroligt roligt. Gänget raljerade både med sej själva, varandra, kända personligheter och publiken. Och många av de kända personligheterna satt ju i publiken vilket blev extra roligt såklart.
Jag brukar ju prata med publiken även efter föreställningen och den här gången sa alla samma sak; galet roligt. Publiken skrek av skratt stundtals. Helt galet.
En bra början på 2024 alltså vad gäller underhållning. Vill ni ha ett ordentligt garv, då är det Pernillas show ni ska se. Löp och köp som jag brukar säga. HÄR kan ni läsa vår recension.
Har ni sett den? Berätta vad ni tyckte. Ska/vill ni se den? Berätta det med 🙂
Lunch utan slut har jag hört talas om och tyckt verkar så mysigt. När våra nya bekanta föreslog en dag i El Gouna passade vi på att besöka tre olika restauranger och det blev som en gående variant av LUS. Så himla mysigt!
Strax innan vi åkte till Egypten fick vi kontakt med Therese som bor här. Det var hennes familj som tog med oss till Mahmya Beach direkt efter nyår. Självklart ville vi se mer av orten där hon bor och upptäcka det.
El Gouna ligger ca 3 mil från vårt hotell i Hurghada. En taxi skulle kosta kanske 25 Euro, vi satsade istället på en Uber som precis som i Sverige är mycket billigare. Det tog en stund innan vi fick tag på en bil, två innan den bojkottade vi. Appen sa ca 300 Egyptiska Pund, vilket är ca 75-100 kr, men de försökte få oss att betala allt mellan 25-50 Euro. Har vi fått ett pris vägrar jag att betala mer, så dessa avbokades.
Den vi åkte med ville ha 10 Euro, det tyckte vi var ok. Han kunde inte engelska och blev irriterad när vi inte hittade och googlemaps slutade fungera pga en massa vägbyggen. Till slut sa vi att han kunde släppa av oss när vi trodde att vi var hyfsat i närheten. Där stod vi mitt ute i ingenting vid en golfbana… Therese tog golfbilen och hittade oss rätt snabbt.
Vi började med att se hur hennes familj bor här och fick på köpet gosa lite hund.
Det började bli dax för lunch. Återigen användes golfbilen för att ta oss ett varv runt El Gouna, där vi stannade för att se en del av den nya delen med hamnen och de stora lyxiga båtarna. El Gouna är ett välbärgat område där många rika Egyptier och utlänningar bor. Mycket är helt nytt och väldigt modernt.
Vi tog sikte på Maritime Restaurant där vi började med en lättare lunch. Här serveras medelhavsmat, mycket skaldjur och sånt som vi tycker väldigt mycket om. Martin tog en sallad med skaldjur, jag tog en pasta med stora räkor och Therese tog gravad lax. De kostade ungefär 80-100 svenska kronor. Allt så otroligt fräscht och gott. Medan vi satt där och åt,bestämde vi att vi skulle göra en gående middag och besöka tre restauranger som ligger i närheten av varandra. Therese bor här halvårsvis och har koll på läget, vi lät oss bara dras runt 🙂
Efter lunchen gick vi längs hamnen, tittade på båtarna, kollade in den publika stranden och utforskade stället så mycket vi kunde. Solen sken och vi hade kanske 25-26 grader i skuggan. Himla härligt när vi visste att det var ungefär lika många minus hemma.
Sedan fortsatte vi till den äldre delen av El Gouna. Therese lämnade oss där medan hon åkte hem och hämtade sin son, som skulle vara med oss en stund. Vi befann oss på ett torg och passade på att besöka ett par minimarkets för att se prisläget, innan vi slog oss mer på Bodega El Gouna för att vänta in dem.
Bodega har mexikanskt tema med tapas och väldigt goda drinkar. Medan vi väntade tog vi varsin milkshake för att svalka oss. Therese dök snart upp med sin son Joseph och ägaren till restaurangen Per, plus hans dotter Anita som också är svenskar. Snart kom det in mängder med smårätter, säkert tio olika. Det var taco, otroligt goda ostbollar, stora räkor, guacamole och en massa annat.
Allt så otroligt gott! Detta sköljdes ner med margaritas, något jag inte druckit på säkert 35 år när jag var i Mexiko. Drinkarna kan vara de godaste jag druckit i drinkväg på väldigt länge, kanske någonsin. Det blev mer än en måste jag erkänna, det blir lätt så när en drink kostar 35-40 kr bara 😛
Vi satt i flera timmar, pratade, åt och skrattade. Typ hela eftermiddagen, vi hade så himla mysigt. När det var dax för efterrätt gick vi tvärs över torget till Jobos Sportsbar. Där visades någon fotbollsmatch på säkert 7-8 olika tv-skärmar, det var fullt med folk där – men det var nog knappt någon som tittade på matchen. Här satt folk istället och spelade spel, umgicks, åt och eller drack tillsammans. Här kan man äta riktigt goda pizzor för bara 60-70 kronor.
Nu hade Joseph och Anita lämnat oss och Pers fru Lena gjort oss sällskap istället. Vi tog in varsin drink och ett par olika desserter. Det började bli sent och lite kyligt och dax att åka tillbaka till hotellet. Nu skulle vi börja leta bil igen… men det behövde vi inte! Pär lånade ut sin chaufför så vi fick åka hem utan att behöva deala pris, så himla skönt!
VI åkte från hotellet vid 10 och var tillbaka vid 23. En lång, men alldeles fantastisk dag! Vi hade så otroligt roligt och tiden gick så himla fort. El Gouna visade sej från sin allra bästa sida, där är verkligen fint och väldigt lugnt. Här finns turister, men inte alls lika mycket som i Hurghada. Jag skulle absolut kunna tänka mej att åka hit nästa gång och spendera mer tid i den lilla staden.
Therese har varit världens bästa guide och alla har varit så otroligt generösa. Vi kommer absolut att ses i Sverige och vi har redan en liten plan om att hälsa på med husbilen i Härnösand där de har sitt fritidshus. Hon är en sån person som jag gärna har kvar i mitt liv, så himla härlig! Lika härlig som Per och hans Lena som driver de tre restaurangerna som vi besökte. Såna där otroliga människor som bjuder på sej själva och känns som man känt i flera år direkt när man träffas första gången.
Är ni i Hurgahad eller funderar på att åka dit, så måste ni ta er utanför hotelletområdet och besöka El Gouna. Eller varför inte åka dit direkt, både Ving och Tui har resor dit. Det ska iaf jag kolla till nästa gång, För El Gouna vill jag se mer av!
Här är även en film från dagen:
Det blev definitivt en LUS – Lunch Utan Slut – den höll på heeela dagen. Supermysigt! Har ni haft en sån nån gång?
På söder ligger ascoola restaurangen Voodoo Room, som öppnade i januari. Vi har inte varit där förr, men i torsdags var vi inbjudna till julfest där. Vilken rolig kväll det blev. Snacka om häftigt ställe!
Restaurang Voodoo ligger vid Folkungagatan på Söder i Stockholm. Här finns spännande grejer från topp till tak. Man skulle kunna gå runt i flera dagar och bara titta på detaljer, det är så läckert!
Invigningen missade vi pga resa, så julfesten ville vi absolut gå på. Eftersom vi alltid kommer till ställen lite tidigare, för att kunna rigga kameror och fota maten, miljön och inredningen lite tidigare – så hade vi gott om tid att utforska stället innan där blev fullt med gäster.
Snart fylldes restaurangen av julglada människor. Johan Carlén stod som värd för kvällen, hans fester är alltid lika roliga. Vi bjöds på julbord a la creol, med härliga smaker på allt från sillen till revbensspjällen. Vi hade såklart roligaste bordet med galnaste sällskapet. Bröderna Rongedal förgyller alla fester, vi har så otroligt rolig tillsammans. Andra som satt vid vårt bord var bla skådisen Pia Green, operasångaren Kalle Leander och komikern Tobias Persson, så himla härliga! Under middagen fick vi en sång av Kalle och som dessert fick vi en liten show av allas vår Dogge!
Vi går oftast hem ganska tidigt från fester, men så blev det inte den här gången. Det var lixom alldeles för trevligt. Vi var ett litet gäng som satt länge och pratade, så det råkade bli lite sent. Men va sjutton, det var sista eventet/jobbet i år – så det gjorde inte så mycket.
Är ni på söder så måste ni kolla i det här stället! Här är bilder från en liten del av restaurangen och alla härlig detaljer och spännande inredning.
Visst är det coolt? En dröm för alla som tycker om att fota. Vi kommer definitivt hit igen!
Som nästan sista jobbgrej innan jul begav vi oss till Börsen för att testa deras jultallrik och kolla in showen. Ingen julshow, däremot humorshow. Så himla skönt att få skratta 😀
I fredags gick tågen ok igen, så vid 18-tiden åkte vi in till stan igen. Den här gången helt utan problem, både dit och hem. Så otroligt skönt. Hamburger Börs var målet för kvällen, de brukar alltid bjuda på härliga kvällar så detta såg vi fram emot.
Vi tog plats vid bordet och högg in på förrätten. Varmrökt lax, rödbetssallad med äpple, grönkål med blåmögelost och senapssill med vört och knäckebröd. Jättegott alltihop, laxen var en av de bästa i år. Apropå lax, det har varit lite konstigt i år faktiskt – det är nämligen väldigt få som serverar något mer än gravad lax i år. Vi har frågat, men inte fått svar på varför. Den varmrökta är oftast godare än gravad, tycker iaf jag.
Till varmrätt fick vi honungsglaserade revbensspjäll, lammköttbullar, brysselkål och rödkål. Även detta jättegott, brysselkål kanske inte är så speciellt – men jag gillar det. Dessa var så goda att tom Martin gillade dem, han är annars rätt tveksam till just brysselkål. Till efterrätt fick vi en pannacotta med körsbär och chokladbräck. Också jättegott.
Mätta och belåtna var det dax för show. Under advent är det 24 komiker som underhåller, 4 olika varje kväll. Just när vi var där var det Torbjörn Averås som skulle hålla ordning på Johanna Hurtig Wagrell, Henrik Hjelt och Jesper Rönndahl. Det blev drygt 1,5 timme med både fniss och skratt, favoriten var nog Henrik Hjelt som proffsigt nog knappt reagerade när hela salongen blev svart pga strömavbrott. Efter någon minut kom ljuset tillbaka och han fortsatte bara sitt nummer som om ingenting hänt.
Det blev en väldigt mysig kväll. Även om det var jobb, så kände det lite som vi var på date. Borden runt om vårt var tomma fram till showen startade, så vi hade möjlighet att prata i lugn och ro och njuta av varandras sällskap. maten och miljön. Under showen var det såklart en helt annan sak, men då skrattar man ju tillsammans med dem som sitter runt omkring.
Börsen har ju renoverats och är så otroligt fin nu. Här är fortfarande mysigt och historiken sitter fortfarande i väggarna, men det är på något sätt elegantare och mer inbjudande nu. Jag var faktiskt där dagen innan på lunch, för att få veta mer om NYA Hamburger Börs och det jag kan avslöja är att det bla ska bli lunchshower med olika artister och profiler. Dessa börjar i mars och jag tycker det låter väldigt spännande.
Nu är det faktiskt bara en enda grej kvar, en fest ikväll – sen tar vi jul. Inte julledigt, men jul. Vi har massor att skriva ikapp och ska ju packa inför kommande resa. Snart är vi i soooolen 🙂
Måns Zelmerlöw och Per Andersson. Det måste ju bli både vacker sång och himla roligt. Å det blev det också. Jag hade ingen aning om att Per Andersson är så bra på att sjunga!
I torsdags var det problem med tågen, alltså sådär så man borde stanna hemma. Då hade jag självklart två grejer i stan inbokade… såklart!!! Men vi stockholmare har ju viss vana av pendeltågsstrul och har vant oss vid att åka i gooood tid. Så det gjorde jag. Dit gick det bra, kom nästan på minuten. Hem var det värre… då gick tåget bara till Älvsjö och tåget vi sedan blev hänvisade till gick sönder. Sen kom inget nytt tåg förrän efter drygt en timme. Vi pratar alltså om pendeltåg, inte sj-tåg. Pendeltåg ska gå varje kvart, inte i torsdags…
Nu visste jag ju detta när vi skulle iväg igen på kvällen, så vi åkte i god tid igen. Nu skulle vi bara lyckas ta oss till Årstaberg och sedan ta tvärbana, det brukar funka. Det gjorde det inte. Återigen blev vi fast i Älvsjö. Återigen får man inte veta något, mer än att de är tågkö och ingen prognos finns. Vi satt lugnt till en början, men när tiden började rinna ut var vi ju tvungna att göra nåt. Man kommer inte försent till en show, särskilt inte när man ska recensera den.
Så vi hoppade av tåget och började leta efter en taxi, det fanns såklart ingen. Det var ju fler än vi som tänkte så. Inga ersättningsbussar fanns och de ordinarie bussarna var knökfulla. Vi försökte lifta med andra som fått tag på taxi och till slut lyckades vi. En kille i 30-årsåldern skulle åt samma håll som vi och vi fick åka med till Gullmarsplan. Därifrån tog vi tunnelbanan och seglade in på Globen med några minuter till godo. Jag hann tom gå på toa 🙂
Så körde showen igång. Måns Zelmerlöw, Per Andersson och nio musiker. Plus en hemlig gästartist faktiskt… Nästan två timmar med musik och humor, så jäkla bra. Det kändes som en kvart typ. Att Måns kan sjunga vet man ju, men Per – asså… visste ni att han är otroligt duktig på att sjunga? Vid ett tillfälle sjunger de vartannat ord i en låt och man hör knappt skillnad på dem. Att se Måns släppa lös sin komiska sida var lite överraskande och faktiskt jätteroligt att se.
Det blev en väldigt härlig kväll med härlig musik och mängder med skratt. Får ni chansen att se showen, så gör det!!!
Så skulle vi ta oss hem också… det gick sådär kan man väl säga. I vanliga fall tar vi tvärbanan från Globen till Årstaberg och pendeln därifrån till Tumba, sen har vi ca 300 meter att gå hem. Nu fick vi ta tvärbanan till Liljeholmen och sedan tunnelbanan till Hallunda. Där fick vi vänta en stund i snöyran innan bussen kom och kunde ta oss resten av vägen. Lite bökigt och betydligt längre tid, men hem kom vi iaf till slut.
Det är ju ändå typiskt att värsta dagen på året när det gäller pendeltågsstrul, ja då ska jag åka till stan två gånger. Story of my life lixom.
Det finns några pressträffar som jag tycker är extra roliga. När man presenterar årets Sommarpratare är en av dem, presentationen av deltagarna i Melodifestivalen är en annan. Bägge dessa har haft paus sedan innan pandemin, men i fredags var det dax för SVT att köra igång igen.
Det var kanske inte snökaos i fredags, men en hel del snö, kallt och lite knepigt att ta sej fram. Så jag åkte lite tidigare än vanligt och kom något innan utsatt tid. Vi var inte så många från media, kanske 30 stycken, förr var det betydligt fler. Men jag träffade iaf några gamla bekanta och kunde surra ikapp lite. I vår bransch är många frilans och träffas inte så ofta., när vi väl gör det har vi mycket att prata om.
SVT har en ny publik ingång som vi var först att testa. Numera är säkerheten rigorös, så vi blev ledda av väktare den korta biten till tv-studion där själva pressträffen skulle hållas. Snart började presentationen av de 30 artisterna, de flesta hade jag koll på. Tobbe Ek på Aftonbladet har ju redan knäckt de flesta och publicerat namnen, men några var nya. Jag försökte sända live på min instagram @marlenerinda samtidigt som jag skulle fota med andra handen, det gick sådär… men finns iaf att se ca 10 minuter om ni vill se hur det var där.
Som ni säkert redan sett och hört så finns det några lite mer uppseendeväckande namn bland deltagarna, bla Gunilla Persson. Som någon sa innan ”Nu får SVT passa sej så de inte blir stämda”. Rubriker lär det iaf bli. Kanske var det därför alla vakter var där och säkerheten så hög 😛
Anmärkningsvärt är att hela 16 bidrag kommer att framföras av nykomlingar, de är såklart inte nya som artister – men i mellosammanhang. Så man kan väl säga att det är en hel del nya som mixas med ett gäng väl etablerade melloveteraner som bla Danny, Cazzi Opeia och Elisa. Jag tycker att mixen är kul!
Även om det från början är låtarna som kvalificerat sej, så finns det förmodligen en tanke med att ha lite udda fåglar i startfältet. Något som gör att folk hoppar till och måste tycka lite, som med Gunilla, men även med Fröken Snusk och kanske även med Elecktra. De gör att folk reagerar och förmodligen kommer att titta (även om de bestämt säger att de absolut inte ska det) för att se hur det egentligen blev. Där finns nog många som hoppas att Gunilla ska göra bort sej och gärna vill se det i direktsänd tv. Så ett dragplåster, förmodligen ett väl uttänkt sådant, är hon definitivt. Smart SVT!
Jag tycker att svenska melodifestivalen är ett roligt ”spektakel”, men skulle gärna se att man inte har så många deltävlingar. Det blir lite väl utdraget nu, men är ju såklart ett sätt att dra in pengar på publiken samt när alla ringer och röstar. Vi har varit där flera gånger, men faktiskt inte ringt och röstat en enda gång. Det kommer vi inte att göra i år heller, sånt får andra roa sej med.
Det är iaf himla kul att de flesta pressträffar börjar se ut som vanligt igen. Efter presentationen vallades vi in i en annan lokal där det var uppdukat med mat och dryck och ett intervjubord vardera för varje artist. Jag nöjde mej med att gå runt och ta bilder, de flesta träffar jag på andra håll om jag vill och behöver. De mysigaste var när Elisa och Engmans Kapell spontant stämde upp i en mysig julsång och allt bara stannade av för en liten stund. Konkurrenter i mello, härlig vänskap i övrigt 🙂
Jag kommer att följ tävlingen, men har ingen favorit. Såklart är jag nyfiken på Gunilla, det är väl alla? Men utan att ha hört låtarna skulle jag nog tippa att Danny ligger väldigt bra till. Jag kan också tänka mej att Elecktra ligger hyfsat bra till, ”Unna dej” blev ju poppis och gay-communityt är stort. Cazzi Opeias låt förra gången älskade jag och den var min favorit.
Vi får helt enkelt se. Hur tänker ni när ni se laguppställningen?
