Browsed by
Etikett: upplevelse

Vilken härlig bröllopsdag vi fick!

Vilken härlig bröllopsdag vi fick!

I torsdags vaknade vi hyfsat tidigt, fixade till oss och lämnade hunden innan vi drog iväg för att fira vår bröllopsdag. Målet var Husby Säteri utanför Söderköping, men på vägen dit skulle vi förstås göra ett par stopp.

Vi började med att utforska Söderköping. Vi har passerat staden hur många gånger som helst på väg till Öland, men vi har nog bara stannat där 3-4 gånger. Nu ville vi kolla in det ordentligt, men vi började med att jämföra lunchställen. Det blev mikrobryggeriet Lock, Hop & Barrel som fick äran att ha oss som gäster. Vår första utelunch sedan början på mars!

Vi åt varsin rejäl hamburgertallrik och Martin smakade förstås även på deras öl och vi var ordentligt mätta när vi gick därifrån. Planen var att ta trappen upp till Ramundberget, men med magen proppfull av hamburgare väntade vi lite med det och tog en sväng på stan istället.

Vi strosade längst kanalen, tittade på de två fina kyrkorna, var förbi dorthekvarteren och kanalen som går mitt i stan. Å när vi som vanligt tagit alldeles för många bilder, hade hamburgaren landat i magen och det var dax att bestiga Söderköpings berg.

En ganska smal trätrapp, 170 steg rakt upp och lika många ner. Vi hade lite begränsat med tid, annars hade vi även gått runt där uppe – men det får vi göra nästa gång. När vi kom upp gick vi därför till vänster till det lilla lusthuset och utkiksplatsen. Nästa gång ska vi gå till höger och gå till den gamla galgbacken där man hängde folk. Man kan åka upp med bil också och sedan gå de olika lederna på berget, kanske gör vi så nästa gång. Nu blev det såklart ännu fler bilder innan vi tog de 170 trappstegen ner igen.

Efter den strapatsen var det förstås dax för glass! I Söderköping MÅSTE man äta glass 🙂 Då har man två val: antingen vill man äta en spektakulär glass, då är det Smultronstället man går till – men vill man bara ha en riktigt god glass kan man istället gå till Göta Glass. De har två ställen, ett vid kanalen och ett på torget, men det är samma glass. Skillnaden mellan Smultronstället och Göta Glass är ungefär 75 minuter i kötid och ett gäng hundralappar. Till Smultronstället var det minst 90 minuters kö på eftermiddagen i torsdag och billigaste glassarna ligger på runt 100 kr. Till Göta Glass var det kanske 10 minuters kö och billigaste glassen kostar strax under 50 kr. Häftigt eller bara gott är alltså frågan? Vi ville bara ha gott 🙂

Med varsin glass i handen gick vi till bilen och tog oss till Mems slussar. Där lyckades vi komma precis när två båtar slussade och fick se hur det gick till. Vi stannade inte särskilt länge innan vi drog vidare till målet: Husby Säteri. Vid 17-tiden kom vi fram till en helt fantastisk byggnad som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg. Det hade blivit lite missförstånd så vårt rum var inte färdigt. Därför blev vi placerade på balkongen med varsitt glass bubbel medan vi väntade. Det var inte ett dugg synd om oss, kolla bara utsikten!

Strax kom Fredrik som driver hotellet tillsammans med sin fru Irene och tog oss på en tur runt i den gigantiska byggnaden. Som sagt, jag ska berätta mer om det senare – men vi fick tom gå ner i vinkällaren 🙂

Vi fick vårt rum, bytte snabbt om och gick ut i trädgården för att ta lite mer bilder innan middagen. Middagen ja… så galet gott! Menyn var rätt enkel med två olika alternativ, allt verkade lika gott. Jag valde en toast skagen till förrätt, ryggbiff till varmrätt och creme bryle till efterrätt. Vår servitris var väldigt duktig på vin och matchade det perfekt med maten. Allt var så otroligt gott och portionerna jättestora! Än en gång blev vi proppmätta och rullade nästan från bordet.

Det blev lite fler bilder efter maten och sedan gick vi till rummet mätta och belåtna, nöjda med en jättehärlig dag. Våra fyra år som gifta har gått väldigt fort, alla våra bröllopsdagar har varit jättemysiga och det blev ju även denna. I år såg allt annorlunda ut, vi kunde inte riktigt göra det vi ville – men det blev ju himla bra ändå. Det ska bli spännande att se hur allt ser ut nästa år, då borde ju all coronaskit vara över och man kan leva som man vill igen.

Det var faktiskt inte helt utan att man tänkte en gång extra inför den här lilla trippen. Vi höll avståndet så mycket vi kunde och det kändes väldigt märkligt att inte hälsa ordentligt på Fredrik och Irene. Att inte ta i hand som vanligt lixom, nästan lite oförskämt. Känslan satt i under hela resan och nu när vi är hemma igen kommer vi återigen att hålla oss på vår kant, både för att skydda andra om vi blivit smittade på vägen och för att det är så vi levt de senaste fyra månaderna och tänker fortsätta med ett tag till. Vi kan absolut tänka oss att göra fler små utflykter och även med övernattning, men vi fortsätter att hålla avståndet så mycket vi kan både borta och hemma. Tills det finns ett vaccin antar jag.

Men det var ändå himla kul äntligen att planera en resa igen, packa en väska, åka iväg och se lite annat å göra vår grej. Kameran har fått jobba rejält, det kommer fler inlägg om det vi gjort och sett – inte minst på instagram @marlenerinda och @martinjikita

Pratade om safari i P4

Pratade om safari i P4

Lite då och då ringer olika radiokanaler upp mej för att prata om ett aktuellt ämne. Under åren har det bla varit hur man firar olika högtider, bröllopsresan och sommarplaner, senast var det vad man längtar efter så här i corona-tider. I morse var det dax igen, då pratade vi om minnesvärda resor.

Många undrar hur man ska göra för att vara med i tv, radio eller tidningar. I mitt fall blir det lixom bara så… numera ringer den som vill göra något bara upp mej. Det kan vara en journalist som tänker skriva om ett ämne, googlar och hittar mej. I radion handlar det oftast om att jag lämnat en kommentar som de vill spinna vidare på. Fast det händer lika ofta att det bara kommer ett meddelande på messenger eller sms med en fråga om de får ringa upp. Oftast säger jag ok, men var det nyligen som jag var med så säger jag nej – det får inte bli för ofta.

Imorse hade P4 Kalmar lagt ut en fråga på facebook om minnesvärda resor. Resor som har haft det där speciella som man minns resten av livet. Jag har fler, det beror på hur man ser det, men kunde ju inte låta bli, utan la upp en bild från vår safari i Tanzania. Den absolut häftigaste resan jag varit på! Det tog inte ens två minuter innan blev jag kontaktad av programledaren Emma. Jag hade precis vaknat och vet inte riktigt vad jag sa eller vad vi pratade om, men hon var nöjd 🙂

Just Radio Kalmar har blivit en återkommande kontakt. Det kanske låter konstigt eftersom jag bor i Tumba utanför Stockholm, men halva hjärtat (andra halvan är i Gambia) finns ju på Öland där halva släkten bor och jag delvis är uppväxt – så det är inte så konstigt som det låter. Jag fick förstås frågan om det blir någon tripp till Öland men det blir det inte. Vi håller oss i vår Tumba-corontän ett tag till, vi tänker inte bli smittade! Men nog längtar man…

Varför är vår safari den mest minnesvärda resan då? Det är faktiskt svårt att förklara, men det är magiskt att vara på safari! Att se djuren i sin naturliga miljö är som att vara huvudperson i en naturfilm. Man lixom bara väntar på en speakerröst som ska berätta vad som händer. Jag har skrivit massor om vår safari här på bloggen, bla HÄR. Men det kanske är dax igen?

Jag måste nog berätta en gång till om hyenan som satt och tittade på mej när jag kissade bakom vår jeep. Om geparden som jagade och vi var med när hon åt sitt nyfångade byte. Eller kanske om picknicken vi hade mitt bland vilda zebror… Det finns många häftiga minnen! Ja, det måste jag nog skriva om en gång till 🙂

Hur har dom det nu?

Hur har dom det nu?

För lite drygt ett år sedan var jag på en fantastisk mat- och vinresa till Brescia i norra Italien. Nästan så högt man man komma, på gränsen till Schweiz och Österrike. En av de platser där corona härjat som värst… så man undrar ju hur dom har det nu?

När jag packade för att åka dit varnade man för värmebölja och jag jublade såklart. Varmt innebär att jag trivs som fisken i vattnet och att packningen blir lätt. Jag har fördelen att inte svettas, så jag behöver inte mängder med ombyten för den sakens skull. Så med ett löfte om ca 42 grader varmt och med bara handbagage drog jag iväg till Arlanda. Alldeles för många timmar och ett gäng hinder och trassel senare var jag äntligen framme.

Brescia ligger några mil nordöst om Milano, åt gränsen till Schweiz och Österrike, och är ett ganska stort område med både berg och dalar. Vår utgångspunkt var Ponte Di Lagno som är mest känd som skidort med vintersport, men som försöker att bli en sommarort med sina alldeles galet vackra alpområden, perfekta för vandring och cykling. Jag blev alldeles betagen och åker gärna dit igen!

Vi fick bland annat besöka den lilla alpbyn Case di Viso som ligger på 1800 meters höjd, väldigt nära gränsen till Schweiz. Byn är helt utan elektricitet och man kommer inte ens åt den på vintern, pga all snö som gör vägarna oframkomliga. Här bor ett 20-tal familjer hela sommaren och en av dem har som en liten verkstad där de gör ost av olika slag. Kossorna går fritt utanför husen och mjölkas för hand ute i det fria varje dag. Det är en sån där idyll som man bara ser på tavlor, men den finns alltså på riktigt. Genom byn går en bäck och med bergen som bakgrund är det så vackert så man nästan smäller av!

Här fick vi alltså tillbringa nästan en hel del dag. Vi fick träffa korna, smaka vattnet i bäcken, vara med och göra ost, smaka olika sorters ost och äta en ljuvlig lunch i familjens kök med deras hemmagjorda pasta. Det enklaste och absolut godaste på hela resan!

Men vi fick göra fler roliga saker! Jag fick besöka mitt livs första glaciär! Från 42 grader och Ponte Di Lagno på 1300 meters höjd, tog vi oss till 3000 meter och glaciären Chima Presena där det var runt 14 grader. Vi åkte två olika linbanor för att komma hela vägen upp, över snötäckta bergstoppar och med en utsikt över halva Italien och en liten del av Schweiziska alperna. Väl framme var det snö upp till fotknölarna ungefär, men där vi befann oss var den väl packad och nertrampad. Jag tog några steg upp på närmaste berget, satt och solade och bara fascinerades över naturen som finns i vår vackra värld. Just snö och is är ju inte min grej, men kul att ha upplevt ändå.

Vår resa bjöd på tvära kast. Efter pittoreska alpbyar utan elektricitet och snöiga glaciärer var det dax att baka! Vi begav oss till Malonno och familjen Salvetti Bakery. Här skulle vi lära oss att baka Spongada, som är en slags sockrad semmelbulle. Familjen Salvetti bakade detta efter sitt eget recept som fjärde generationen och åt dem både nybakade och torkade, som de är till fika eller med tex parmaskinka mellan som frukost. Lite för sött för mina smak, men en upplevelse att få vara med och baka. Receptet hittar ni HÄR.

Man inte kan åka på en mat- och vinresa i Italien utan att besöka en vingård. Vi var till vingården Bignotti i Valle Camonica som är den enda vingården jag hört talas om som har ett alldeles eget vattenfall! När vi kom fram bjöds vi på bubbel vid vattenfallet innan vi fick en liten rundtur och sedan en fantastisk lunch med bla risotto mitt bland vinrankorna. Vinet från gården var sagolikt gott, tyvärr är det lite svårt att få tag på i Sverige. Särskilt nu, men jag vet att man gör vad man kan för att få hit det.

Dagarna i Italien var jätteroliga och väldigt annorlunda! Regionen Brescia är otroligt vacker och har massor att bjuda på. De andra tyckte det var lite för varmt, men jag nöjt verkligen av värmen. Nu undrar man såklart hur allt är där nu, just norra Italien ju är hårt drabbat av corona. Många av dem som vi träffade på resan var äldre men fortfarande hårt arbetande. Nästan alla arbetade sida vid sida med sina barn och barnbarn. Vilka finns kvar? Vilka kan vi träffa om vi kommer dit igen?

För jag vill verkligen åka dit igen. Jag skulle vilja visa Martin glaciären, den söta lilla alpbyn och den vackra vingården vars vattenfall numera pryder Du i Fokus huvudsida. Hela regionen Brescia är värd ett besök och har massor att visa, både på vinter och sommaren. Men jag vet att de haft det riktigt svårt den här våren och att det kommer ta lång tid att reparera allt, om det överhuvudtaget går…

Idag skulle vi kryssat till Höga Kusten

Idag skulle vi kryssat till Höga Kusten

Nu skulle vi varit på väg till Slussen, gått promenaden till Birkas terminal och strax klivit ombord för att åka på långkryssning. En kryssning vi sett fram emot i flera år, inte bara för att det är kryssning som vi älskar att åka på, utan för att vi skulle få se Höga Kusten och sedan även träffa en av mina bästa vänner som bor i Österbotten i Finland. Det är så tråkigt att detta inte blir av.

Martin har inte sett särskilt mycket av norra Sverige. Det har jag och älskar det, självklart vill jag visa honom något av det vackraste Sverige har. Redan när Birka började med sina långkryssningar för några år sedan kollade vi in de olika resorna och vi åkte faktiskt med till Gotland 2017, på vår första bröllopsdag och det var så mysigt. Att åka på långkryssning i Sverige är något alldeles särskilt faktiskt, det är en helt annan natur och omgivning än i övriga världen. Så när man började kryssa till Höga Kusten blev vi riktigt intresserade och när även Vasa inkluderas föll alla bitar på plats. Vi skulle äntligen göra slag i saken och åka med!

Idag skulle vi gå ombord, installera oss, träffa kapten med besättning och äta en trevlig trerättersmiddag och lära känna våra bordsgrannar. På långkryssningar sitter man nämligen alltid vid samma bord och äter sin middag med samma sällskap under hela resa. Det är alltid lika spännande att se vilka de är 🙂

Imorrn hade vi vaknat upp i Höga Kusten, fast jag hade nog vaknat tidigare och passat inseglingen och soluppgången. Allt för att få Höga Kusten-bron i bästa ljus förstås. Dagen hade sedan tillbringats på någon av de utflykter som man kan välja, förmodligen hade vi besökt världens nordligaste whiskydestilleri, High Coast Distillery, som ligger vid Ångermanälvens mynning. Där hade vi provat de gyllene dropparna och ätit lunch.

Lagom till middagen hade vi klivit ombord igen och tagit sikte på Vasa och Kvarkens Skärgård i Finland. I Vasa hade vi nog tagit en av de lite kortare utflykterna, så att vi hade hunnit med att träffa vår kompis A och hans familj. En galen söderkis som träffade kärleken på internet och flyttade till Österbotten i Finland, av alla ställen i världen lixom… Han kan tom prata flytande finska nu!!! Av förklarliga skäl träffas vi rätt sällan, så detta hade förstås varit en höjdpunkt på resan och något vi bägge sett fram emot.

Sen hade vi haft en halvdag på havet, innan vi parkerat i Stockholm igen. Hemvägen hade förmodligen tillbringats i jacuzzin på däck 10 och med någon härlig behandling i Birkas härliga Spa. Det är lixom det man gör på hemvägen 🙂

Jag älskar att åka på kryssning, gärna lite längre bort och flera dagar. Just den här hade vi sett fram emot så länge och mycket, flera år faktiskt och nu först passade det. Jag är såååå besviken! Såklart kommer det nya chanser, kanske redan i augusti – men frågan är väl om världen öppnat upp för kryssningar då. Jag tror inte det.

Men det kommer en sommar nästa år också, vi får hoppas att vi kan åka med till Höga Kusten då istället. Det är ju trots allt inte ett dugg synd om oss, vi är friska, har jobb och klarar oss bra – besättningen och personalen på Birka däremot, som blivit våra vänner, dem är det synd om! Jag tänker så mycket på dem och hoppas verkligen att alla mår så bra de kan och får jobba snart igen.

Kan inte allt bara bli som vanligt igen!

Botkyrkas slott och herrgårdar

Botkyrkas slott och herrgårdar

Botkyrka har rätt många kulturskatter och spännande miljöer, bla flera gamla slott och herrgårdar. När man söker hittar man fyra stycken; Hågelby Gård, Alby Gård, Sturehovs Slott och Norsborgs Herrgård. Vi har besökt de tre förstnämnda, det sista brann nämligen ner för drygt ett år sedan.

Vi bor närmast Hågelby som är ett av mina favoritställen i Botkyrka, här börjar vi vår utflykt den här gången. Som liten hade jag faktiskt en dröm om att bo i en av flyglarna, det blev inte så… Byggnaderna är så otroligt vackra och parken är härlig att vistas i.

LM Ericsson köpte Hågelby gård 1906, men då såg det helt annorlunda ut. Direkt innanför grindarna möts man av en allé med lindar och har gravkullar på var sida om sej. På kullen till höger finns ett litet lusthus och på kullen till vänster finns ekotemplet. Står man mitt över hålet i golvet och säger något så ekar det väldigt konstigt, därav namnet förstås.

Står man på terrassen till huvudbyggnaden har man en helt fantastiskt utsikt över hela parken och sjön Aspen. På 80-talet var vi ett gäng som var här och dansade någon gång i veckan på somrarna, så här finns många fina minnen. När barnen föddes var det hit vi åkte för att leka i lekparken, äta en picknick och grilla, de färdiga grillplatserna är kanon!

Restaurangen i huvudbyggnaden arrenderades av våra vänner under många år, men nu är det andra som tagit över. Vi åt påskbuffén för något år sedan, helt suverän! För att inte tala om julbordet, antar att det är lika bra i år. Nu på sommaren kan man köpa med sej både fika, mat och glass och sedan välja om man vill sitta ut eller inne. Och det är alltså här som Naturstigen runt sjön Aspen börjar och slutar.

Från Hågelby tar det bara fem minuter till Alby Gård. Det behöver ni faktiskt inte lägga tid på. Ett jättefint hus som man tyvärr inte tagit hand om något särskilt och man får inte gå in ens i trädgården. När vi var där var grinden stängd med stort hänglås och en trasig flagga fladdrade för vinden och hade delvis trasslat in sej i flaggstången. Riktigt sorgligt att se, det kunde vara så fint. Jag hoppas att man inte låter det förfalla helt.

Dax att åka vidare. Vi siktar på Sturehovs Slott som man måste ha bil för att ta sej till eller använda apostlahästarna och promenera längs en ganska smal bilväg med förare som kör som galningar bitvis.

Sturehov anses vara en av landets vackraste byggnader i gustaviansk stil. I 1700-talsslottet med den vackra parken som utsikt, bjöd kronprinsparet på lunch dagen innan sitt bröllop. Det är nästan skamligt att säga att man som Botkyrkabo inte har varit där, men jag erkänner: detta är mitt första besök.

Sturehovs Slott, i byn som ursprungligen hette Averhulta, stod klart 1781 och är i två våningar och flankeras av två flyglar som är omkring hundra år äldre. Här finns landets största samling av Mariebergskakelugnar som är unika pga sin höga kvalitet, färgerna och glasyren.

Man kör igenom en vacker allé innan man kommer fram till slottets parkering. Här finns inte mycket som väcker uppmärksamhet, men följer man pilen mot krukmakeriet så öppnar sej en helt annan värld efter bara några meter. På kullen uppe till vänster står slottet med sina byggnader, mellan två gigantiska gamla träd inramad med en lummig häck och välskött trädgård. Tittar man åt höger leder en spikrak grusgång ner till en brygga och Bornsjön.

Vi valde att fortsätta rakt fram, förbi en hage med betande hästar, och kom till Sjövillan/krukmakeriet. Krukmakeriet är inhyst i ett vitt hus av sten som ligger otroligt vackert på en liten udde, härligt lummigt och med egen brygga. Tina som driver Sturehofs krukmakeri är en trevlig kvinna som jag är bekant med sedan tidigare. Tinas stora passion förutom keramik är fuchsia och hon kommer inom någon månad att ställa ut mängder med sorter för den som också är intresserad. Här kommer även att vara ett mindre vernissage under juli, men inte i den omfattning det brukar vara och skulle varit ett normalt år. Denna lilla oas får man inte missa när man besöker slottet.

Vi går tillbaka, och upp till slottet. Här sitter folk i solen och njuter av en god fika i den ljuvliga miljön. Jag kan inte ens beskriva hur fint det är! Man har ställt möbler lite överallt i trädgården som går runt hela huset. Så även om det skulle vara mycket folk, har man sitt egna lilla fikarum. Vi missade tyvärr visningen, men kommer absolut att komma tillbaka!

Tydligen ska det även serveras ett fantastiskt julbord här och vi brukar ju testat några stycken, så det får väl bli ett besök närmare jul om inte annat. Kan tänka mej att här är magiskt vackert på vintern.

Sen skulle det alltså blivit en tur till Norsborgs Herrgård, men eftersom en stor del brann ner 2019 tänkte vi att det kanske inte är så mycket att tipsa om. Branden tog huvudbyggnaden, men parken är såklart kvar om man vill se den.

Vi besökte alla slotten på en eftermiddag, men man kan såklart dela upp det och ta en och en. Oavsett hur man gör så ska man göra det! Vi har väldigt fina platser och byggnader här i Botkyrka, missa inte dem!

Vårt nästa äventyr blir förmodligen att gå pilgrimsleden mellan Botkyrka Kyrka och Salems Kyrka – häng med då! Först kommer bilder på instagram @marlenerinda – sedan en mer utförlig text med bilder här 🙂

Naturstigen runt sjön Aspen

Naturstigen runt sjön Aspen

Vi sa redan i vintras att hela 2020 nog skulle tillbringas hemma för att utforska vårt närområde. Det var lixom på tiden efter 50 år i kommunen. Att vi skulle bli mer eller mindre tvingade att stanna på vår hemort hade vi inte räknat med då.

Här om dagen började vi vår ”expedition” i Botkyrka med att ta itu med Naturstigen runt sjön Aspen. En liten lätt promenad på ungefär 7 km, som vi hört alldeles för lite om. Den måste vi ju utforska!

Vi ställde bilen vid Hågelby och gick mot den ”ingång” som vi sett och kört förbi så många gånger. Ni vet en sån där variant av trapp/stege som går in i en hage. Men när vi kom fram fanns det inte längre någon sån, det var bara ett hål rätt ut i sankmarken. Hela spången var också borta, så det blev till att klafsa ut i våtmarken. Snopet! Vi chansade på att det skulle bli bättre, men möttes av murken spång som till viss del låg i vattnet och började fundera på om vi verkligen skulle göra detta…

Men vi gick vidare och tur var väl det, för några hundra meter in blev det bättre. En liten bit in möttes vi även av en hyfsat nylagd grusväg som kom från ett annat håll. Vi gissar att man kan gå in nånstans vid Bygg Max, och slippa den tråkiga början som slog ner oss lite och som Botkyrka Kommun borde åtgärda så fort det någonsin går eftersom det är skyltat att stigen börjar just där.

I informationen om Naturstigen står att det finns lätta och medelsvåra sträckor. Vi vill nog tillägga att det även finns svåra sträckor och att de lätta är ganska få. Har man barnvagn eller svårt att gå är det bara en kortare sträcka runt Lindhov som fungerar. Där är det en bredare ”väg” med grus och små sittplatser, i övrigt är det mestadels en smal, upptrampad stig över stock och sten och en spång 2-3 brädor bred. Jättemysigt, men man måste veta detta!

Stigen är märkt med orangea markeringar runt träd eller på stolpar och rätt vad det är så har just ett sånt träd fallit och då fattas ju den markeringen, vilket gör att det kan vara lite knepigt att hitta ibland. Stigen går dessutom in i ett villaområde och där är det lite längre mellan färgmarkeringarna och svårare att hitta. Ett tips till kommunen är att markera lite tätare.

Jag kanske låter lite negativ, men det är en väldigt mysig promenad – annars hade jag inte tipsat om den. Något bra kan ju faktiskt bli ännu bättre om man fixar några smågrejer, eller hur? Så om vi bara glömmer den där tråkiga början, vilket vi snabbt gjorde, så är det en superhärlig tur. De 7 km tog oss ca 2,5 timme att gå, men då stannade vi och fotade ungefär 327 gånger också. Det är så vackert på många ställen!

Sträckan mellan Hågelby och strax innan Lindhov går i skogen, längs med sjön. Det är tyst, man ser tecken av bäver och svanarna gör oss sällskap, men i vattnet förstås. Här finns härliga platser för picknick, någon med grillplats och bänkar. Just när vi gick var det väldigt lite folk ute, men vi mötte några, såg folk som grillade och ett fåtal som fiskade. Så otroligt fridfullt!

Sen är en bit längs med motorvägen, inte riktigt lika fridfullt – men men… här passerar man så snabbt man kan och kommer snart in i skogen och lugnet igen. Hade vi gått om någon vecka hade det varit på en matta av liljekonvaljer, de blommar precis när som helst och finns överallt. Vi konstaterade också att det blir gott om blåbär i år, risen är överfulla. Några kanoter passerade tyst och ett par satt i en roddbåt och myste. Solen sken från en klarblå himmel och allt var så där perfekt som en dag ute i naturen ska vara. Solen som värmer på näsan och det enda som hörs är ens fotsteg, vågskvalp och fåglar som sjunger.

Vi hade en riktigt härlig promenad och njöt verkligen hela vägen. Att det tagit så lång tid att ta oss för detta ganska måttliga äventyr är ju nästan en skandal. Men nu är det iaf gjort och vi kan absolut rekommendera det! Vi vill dock skicka med ett par saker om man tänkt att gå hela vägen.

*Ta bra skor, med halkfri sula. Sten är halt!

*Man ska inte ha problem med rygg eller knän.

*Man ska kunna gå själv, inget för väldigt små barn alltså.

*Spångarna är väldigt smala på några ställen.

*Ta med picknick och ät på vägen, så mysigt!

*Glöm inte kameran!

Nu ska vi testa fler stigar i vår kommun, jag tror att nästa blir Naturstigen Stendalspromenaden. Drygt fyra kilometer mellan Stendalsbadet i Tullinge och Hågelbyleden i Alby. Längs promenaden finns utsiktsplatser mot Tullingesjön. Vi är också sugna på Pilgrimsleden mellan Salems- och Botkyrka Kyrka som är 7,5 km. Det ska vara två riktigt fina sträckor har jag hört, så det måste vi testa! Häng gärna med oss på våra äventyr på instagram @marlenerinda

Tipsa gärna om fler Naturstigar i vår närhet, då menar jag Botkyrka, Huddinge, Södertälje och andra angränsande kommuner. Vi har ju hela sommaren på oss 🙂

Allt om ett liv i husbil!

Allt om ett liv i husbil!

Som ni kanske vet så planerar Martin och jag för ett liv i husbil. Iallafall under sommarhalvåret, på vintern tänker vi hyra ett sälle någonstans i solen. Men vi vet absolut ingenting om att bo i husbil, därför frågade vi proffsen Helena och Peter som driver bloggen FreedomTravel. De bor på en husbåt och tillbringar mycket tid i sin husbil. De vet allt som man bör veta om compactliving 🙂

Vad är det första man bör tänka på om man drömmer om en husbil?

Drömmer du om husbil? Åh vad härligt! Att resa med husbil är ett fantastiskt och fritt sätt att resa. Om du är osäker på om husbil är din grej kan det vara bra att prova genom att hyra husbil en gång, innan du köper. Då hinner du också lära dig lite om vad du gillar och inte, så är det lättare att hitta rätt i husbilsdjungeln.

Kan man ha vanligt körkort?

De flesta husbilar i Sverige är klassade som personbilar, och många kan köras med vanligt B-körkort. Vikten spelar dock en viss roll. Om du tagit ditt körkort efter 1996 kan du endast köra personbilsklassade husbilar med en totalvikt på upp till 3500 kg.

Hur ska man tänka angående storlek?

Ofta vill man ha en husbil som är liten utanpå, och stor inuti. Eftersom det är lite svårt att uppnå får man alltid tumma på något. En mindre husbil är smidigare att parkera och billigare på färjor. I en större husbil får man förstås plats med mer.

Glöm inte att tänka på vikten! Husbilar som väger max 3500 kg är enklare och billigare att resa med i Europa, på grund av vägavgifter. Samtidigt är det lätt hänt att lastvikten (det vill säga hur mycket man får lasta) är väldigt låg. Detta med vikten är kanske det allra viktigaste att tänka på när man ska köpa husbil. Vi har skrivit ett inlägg med allt du behöver veta om husbilar och vikt:  https://www.freedomtravel.se/2020/04/husbilens-vikt-totalvikt-tjanstevikt-och-lastvikt/

Hur mycket bensin drar den vanligtvis?

Moderna husbilar körs på diesel. De drar mer än en vanlig personbil, men skillnaden är inte jättestor.

Är det svårt att köra en så stor bil?

Det är en vanesak att köra en större bil. Det är viktigt att tänka på att husbilar är högre än vanliga bilar. Man kan till exempel behöva hålla koll på höjden på tunnlar och liknande.

Hyra, köpa ny eller begagnad?

Det kan vara smart att hyra första gången, för att känna efter om man trivs med husbilslivet. Om man vill använda husbilen ofta vill nog de flesta ha en egen. Ny eller begagnad handlar till stor del om storleken på plånboken. Många byter husbil flera gånger innan de hittar ”rätt”. Då kan det eventuellt vara smart att starta med en begagnad. Vi har skrivit ett inlägg om allt du behöver tänka på när du köper begagnad husbil: https://www.freedomtravel.se/2020/03/kopa-begagnad-husbil-detta-maste-du-tanka-pa/

Ska det vara öppet till föraren?

Ja, det är öppet till föraren i alla vanliga husbilar. I de flesta husbilar kan man snurra runt förarstolen så att den kan användas som stol vid matbordet när man stannat.

Kan man bo på vintern i den?

Om man vill använda sin husbil i vinterklimat behöver man skaffa en husbil som är byggd för att klara vinterväder. Vissa husbilar är bättre isolerade och utrustade för detta än andra.

Hur gör man när man behöver tvätta kläder?

På campingar finns tvättmaskiner.

Är det dyrt med försäkring?

Försäkring behöver inte vara orimligt dyrt, men det är förstås bra att jämföra några olika bolag. När man inte använder husbilen kan man ställa av den, så blir det billigare.

Hur gör man med långtidsparkering (vinterförvaring)?

Man kan förvara en husbil utomhus på vintern, men den mår mycket bättre om den står inomhus. Vår har stått utomhus några vintrar, vilket inte har varit helt bra. Man kan leta runt efter garage där man kan hyra en plats.

Får man bo var man vill?

Man kan övernatta på campingar, ställplatser eller ”fricampa”. Ställplatser är anvisade platser för husbilar, med mindre service än på en camping och därmed också billigare. Att fricampa är att ställa sig på en plats som inte är specifikt anvisad. I Sverige kan man stanna i 24 timmar (eller till nästkommande vardag om det är en helgdag), om det inte står en skylt som säger annat. Man får inte stå så man skadar naturen. Ofta får man räkna med att man kan sova i bilen men inte ”campa”, det vill säga man får låta bli att fälla ut markisen och plocka ut utemöblerna. Utomlands gäller olika regler i olika länder.

Är det enkelt med husbil i Sverige? Europa? Vilket land är enklast?

Det är enkelt att resa med husbil, både i Sverige och i övriga Europa. Tre saker kan vara lite krångliga när man reser i Europa:

  1. Gasol – Alla länder har olika gasoltuber och olika gasolkopplingar
  2. Vägavgifter – Olika regler och betalningssätt i olika länder
  3. Miljözoner – Vissa länder har zoner där man inte får köra med husbil

Allra enklast är det om man har en husbil som väger max 3500 kg. När man har en tyngre husbil kräver vissa länder att man skaffar en kilometerräknare. Varje land har sitt eget system. I övrigt är det enkelt i alla länder, och det finns gott om campingar och ställplatser överallt. Allra enklast är det nog att resa i Norden och Tyskland. Vi tyckte också att det var väldigt enkelt i Estland.

Vilka problem kommer vi att råka ut för?

När man reser i Europa kan man kanske få ägna lite huvudbry åt detta med gasol, vägavgifter och miljözoner, men ”problem” behöver det inte bli. Man kan förstås råka ut för problem med bilen, och då är det bra att ha någon sorts vägassistansförsäkring.

Vilka fällor har ni gått i?

Nej, vi kan faktiskt inte komma på att vi gått i några ”fällor” …

Något jag har glömt att fråga om, som vi absolut inte får glömma?

Husbilslivet är fantastiskt! Peter var väldigt skeptisk när vi skulle hyra husbil första gången, men sedan blev vi båda frälsta. Vi köpte vår husbil 2008 och det är det bästa vi har gjort. Vi har inte ångrat det en sekund!

Om du vill veta mer om husbilslivet kan du gå på mässor, läsa bloggar och gå med i Facebookgrupper. Människor i husbilsvärlden hjälper varandra. Välkommen!

Tack så otroligt mycket för svaren! Nu är iaf vi mycket klokare och tänker hyra en husbil så snart vi får tillfälle. Det känns som en alldeles lagom start 🙂

Är detta något som lockar er läsare tro? Skulle ni kunna tänka er att släppa ert fasta boende för ett liv på hjul?

Häftigaste djurupplevelserna på resa

Häftigaste djurupplevelserna på resa

När man inte kan resa så kan man drömma om framtida resor och se tillbaka på dem man redan gjort. Jag satt och bläddrade i mitt instagramflöde (@marlenerinda) och såg bilderna från senaste semestern. Det var i januari, när vi var på valsafari och såg knölvalar, så häftigt!

Så började jag tänka tillbaka på resor med häftiga djur- och naturupplevelser. Det finns en hel del. De tre häftigaste djurupplevelserna tänker jag berätta om här; den första är från Indien 2006, den andra från safarin i Tanzania 2010 och den tredje var den där valsafarin nu i januari 2020.

Indien december 2006 – Häftigt tigermöte

Jag är i New Delhi med en kompis för att hälsa på hans vänner som jobbar där och ganska nyligen flyttat dit. De har arrangerat en liten rundresa åt oss med några av de saker som de tycker vi ska se och sånt som vi önskat få se. Vi utgår från Delhi som är en hemsk stad med så dålig luft att jag blir sjuk. Som tur är besöker vi även bla Jaipur, Agra, Shimla och Ranthambore Nationalpark som visar upp ett helt annat Indien.

Det är i Ranthamborde Nationalpark vi får se tiger på nära håll. Tidigt på morgonen står bilarna på kö för att släppas in i parken, vi upplever soluppgången i en äkta indisk djungel – magiskt!

Parken är stor, vi åker långsamt runt och guiden berättar om naturen, djurlivet och spåren vi ser. Helt plötsligt ser vi henne! En tigerhona på jakt. Guiden berättar att hon är ca 14 år och har två små ungar, men dem ser vi inte. Däremot ser vi henne, länge! Först är hon på ett litet avstånd, vi låter henne vara förstås. Men hon är nyfiken på oss och kommer närmare. Efter en stund är vi tre jeepar på platsen, hon går mellan bilarna, tittar nyfiket på oss och stryker sej mot bilarna. Vi sitter blickstilla och är helt tysta. Inget hörs förutom klicket från kamerorna.

I nästan FYRA timmar får vi följa henne. Se hur hon smyger på sina byten som kommer för att dricka när vattenhålet vi står vid. Vi får följa hennes rengöringsrutin och när hon tar en tupplur i solen. De andra bilarna åker efter en stund, men vi står kvar. Vi är 8-9 personer i bilen som på nära håll får en upplevelse vi aldrig ska glömma. Vi lämnar inte parken förrän solen är på väg ner igen. En otrolig upplevelse!

Tanzania December 2009 – Vi HÖR geparden äta!

Jag ska fylla 40 och vi är på min drömresa. En veckas safari i Tanzania och en vecka sol och bad på Zanzibar. Vi hoppas förstås få se The Big Five och det får vi, men vi får se så mycket mer!

Redan första dagen fick vi se fyra av The Big Five, men det var andra dagen som var häftigast. Eller… häftigast är fel ord, mäktigast kanske är mer passande. Vi är i Ngorongoro, vår guide Didas är skicklig både på att spåra och köra. Vi (Martin, jag och barnen) har en egen bil med chaufför och även ägaren från vår resebyrå är med.

Så bara händer det! Det fladdrar till i gräset och Didas pekar, i gräset sitter en gepard och flämtar. Vi tror att det är en hona, hon har precis fällt en tomsongasell och pustar ut ett ögonblick. Innan gamarna och hyenorna fattar vad som hänt måste hon äta så mycket hon hinner. Vi står max fem meter bort och ser blodet i hennes vackra ansikte och hör hur hon biter och sliter i sitt byte. Det kan tyckas otäckt, men så där mitt i naturen, mitt i ögonblicket, känns det mest naturligt. Geparder är så otroligt vackra med sina färger och mönster. Vi studerar henne i tystnad en lång stund, innan vi låter henne äta vidare. Parken ska stänga, vi måste ut innan dess.

Dominikanska Republiken Januari 2020 – Knölvalarna har uppvisning

Jag ska fylla 50 och vi rymmer till Västindiens sol. Det enda jag önskar på min födelsedag är att få se valar och att ta den där perfekta bilden av en valfena som är på väg ner i vattnet. Det fick jag! Fast inte på min födelsedag, utan dagen innan.

Vi åker från Bayahibe innan solen går upp, korsar hela ön och stannar slutligen i Semana. Där hoppar vi på en båt med en skeppare som vet var valarna finns. Guiden på båten lovar att vi ska få se många, kanske 50 stycken. Vi hoppas att vi ska få se en…

Efter bara en liten stund ser vi en knölval blåsa ut vatten, men det är på långt håll och vi hinner inte ens ta en bild. Var det allt? Lite orolig hann man bli innan vi såg en till och en till och en till. Hela familjer simmade runt oss och vi kunde inte få nog! Men jag hade fortfarande inte sett den där perfekta stjärtfenan…

Båten fortsätter att cirkulera, fler valar simmar runt oss, det nästan kokar i vattnet stundtals och till slut börjar en av valarna att hoppa! Kameran går i serieläge, jag håller bara ner knappen och får min bild! Jag missar själva hoppet, men det får Martin i sin kamera. När jag laddar över bilderna till mobilen ser jag att bilden är nästan perfekt och jag är så nöjd! Jag har min bild, min födelsedagspresent till mej.

Tre häftiga möten som gett minnen för livet och några riktigt häftiga bilder. Det finns fler tillfällen, men jag nöjer mej med dessa just nu. Sen finns det ju även naturupplevelser som har det där lilla extra – men de tar vi en annan gång.

Berätta gärna om din häftigaste djurupplevelse eller drömmer du om något alldeles extra?

Vi såg knölvalar!

Vi såg knölvalar!

Nästan alla har en bucketlist på platser att besöka och saker att göra innan de dör. Min är i stort sett avbockad, men jag har en annan bucketlist också – med bilder jag vill ta. En är av en valfena, den tog jag i torsdags!

Vem drömmer inte om delfiner och valar? Delfiner som gör det perfekta hoppet i solnedgången och valfenan som snärtar till innan det stora djuret dyker ner i havet igen. Delfiner har vi sett, men iofs inte tagit den där perfekta bilden. Valar kunde vi kanske se på Dominikanska, självklart tog vi chansen.

I torsdags morse vaknade vi 5, för att 40 minuter efter utsatt tid, bli upphämtade och körda till Semana ungefär 3 timmar bort. En jäkla resa, särskilt när det blev så försenat, gör den inte med mindre barn!

Framme i Semana gick vi på en båt som först skulle ta oss på valsafari, sedan till Bacardi Island för ett par timmar med sol och bad. Det fanns förstås inga garantier på att få se valar, men de flesta gör det. Vår guide Rocky var rätt dålig på sitt jobb, men i övrigt var det mesta bra. Vi fick ju se valar! Flera stycken!

Vi kördes rätt ut i havet ca 20 minuter och fick en skymt av en val. Det gick så snabbt att jag inte ens hann med att ta en bild. Rätt besviken tänkte jag att chansen gått förbi och att det var detta vi skulle få nöja oss med. Så var det som tur var inte.

En liten stund senare kom en hel valfamilj och visade upp sej för oss. En lång stund bubblade havet runt oss av valar som dök upp brevid båten titt som tätt. Det var förmodligen flera olika familjer, hur många har jag ingen aning om – bara att de fanns där och att vi hade tur. Vi fick se både hopp, sidorullningar och snärten med stjärtfenan. Å jag fick bilden jag drömt om!

Den där bilden som man kan titta på om och om igen. Det var så häftigt att omringas av de där gigantiska djuren! Jag trodde det skulle vara både obehagligt och lite läskigt, de skulle ju faktiskt kunna välta en båt rätt lätt. Men det vara bara fascinerande.

Detta var min födelsedagspresent till mej. Turen kostade 159 dollar per person och frågar ni mej så var det värt det. Om ni ska åka till en plats där det finns valar så måste ni försöka se dem. Det är en otrolig upplevelse!

Bilder från hela dagen finns förstås på instagram @marlenerinda

Balkonger på semestern

Balkonger på semestern

När jag stod på balkongen i Bol och tittade ut över havet insåg jag hur mycket jag tycker om balkonger när jag har semester. De får gärna ha förmiddagssol så man kan gå ut direkt på morgonen och vakna till där.

Jag har inte tänkt så mycket på det förut, men när jag började fundera lite över hotellrum jag gillat bäst så har de alla haft en trivsam balkong. Inte nödvändigtvis stora eller med utsikt över vatten, de har bara känts väldigt tmysiga.

Här är mina tre favoriter:

Den absolut bästa balkongen finns på kryssningsfartyget Brilliance of the Seas. Ska man åka på kryssning, så ska man ha en hytt med balkong . så är det bara. Det är värt precis vart enda öre!

På vår balkong satt jag och jobbade, tog härliga bilder och satt på första parkett under hela inseglingen till bla Venedig. Två veckor gick snabbt, en del av tiden tillbringades på balkongen. Vi hade gärna släpat ut madrasserna och sovit där någon natt, om vi kunnat 🙂

Nummer två på listan är på Bakotu Hotel i Gambia, i lägenheterna som ligger längs vägen. Balkongerna är vända bort från havet, men det gör inget. Soluppgången är magisk, man ser aporna som hoppar i träden, hör fåglarna och det är bara såååå mysigt. Jag älskar ljuden i Gambia och att sitta där på balkongen och bara lyssna är helt underbart. Sol från morgonen till strax efter lunch, solnedgången tar vi ändå gärna på stranden. Just de här lägenheterna är för familjer och jag rekommenderar dem verkligen.

Längst ner på topp-tre-listan kommer balkongen på Elaphusa Hotel i Bol. Den var skitstor med utsikt över Adriatiska havet, stranden Zlatni Rat och öarna runt omkring. Vårt rum var stort och fint, på fjärde våningen har jag för mej. Ett fint rum som jag gillade, men när jag såg balkongen älskade jag det. Som grädde på moset hade den både morgon- och kvällssol! Det första jag gjorde på morgonen var att gå ut på balkongen, snett åt vänster kunde jag följa soluppgången. Och på kvällen gick solen ner bakom hotellväggen åt höger. Sol heeeela dagen alltså!

Nu när jag skriver detta inser jag betydelsen av en balkong och hur mycket tid jag gärna spenderar där om den är rätt. I fortsättningen ska jag nog titta lite extra på just den detaljen när jag bokar hotell. Är balkong något du tänkt på tidigare?