Bläddra efter
Etikett: hypotyreos

Rör på er!

Rör på er!

Kommentarer 4 kommentarer

Jag får panik! Tankarna bara snurrar, den psykiska stressen ligger på lur och jag blir bara så trött på mej själv. För jag kan inte sluta älta. Jag tänker på en sån naturlig och enkel grej som fysisk aktivitet. Grunden till hälsa, verkar det som just nu.

Folk fortsätter att dö runt oss. Både såna vi känner och såna som vi inte känner, men känner till, bla bekantas familj och släkt. Några för att de helt enkelt är gamla, men många alldeles för tidigt. En del i cancer såklart, men också i såna sjukdomar som man knappt hörde talas om för sisådär 30 år sedan. Den där mysko varianten av Alzheimer som bla frontallobsdemens (FTD), som bla Bruce Willis lider av. Men det finns såklart fler.

Och när jag tittar närmare på sjukdomar och tillstånd som folk just nu dör av, eller iaf lider av innan de dör. Så har de nästan alltid en sak gemensam, avsaknaden av fysisk aktivitet. Det stämmer såklart inte i alla fall, jag kan inte tänka mej att Bruce Willis varit särskilt inaktiv. Men ändå. Det är tydligt att fysisk aktivitet har betydelse.

Och det är ju det mina läkare säger om min cancerrisk. De vill att jag ska vara fysisk aktiv minst 30 minuter per dag, hålla normal vikt, sova minst 6-8 timmar per natt och stressa så lite det är möjligt. På så sätt håller jag mej frisk så länge som möjligt. När skiten ändå kommer så har jag chansen att klara en behandling bättre. Jag påstå alltså inte att fysisk aktivitet räddar mej och andra från att bli sjuka. Men det ger tydligen kroppen en bättre chans.

Det låter ju enkelt. Eller? Fysisk aktivitet, vad är det då? Det är ju helt enkelt att röra på sej så att pulsen åtminstone tar ett litet skutt. Under 30 minuter per dag, det behöver inte ens vara 30 minuter på en gång – utan kan vara en kvart två gånger. Och tänker man så, så är det ju faktiskt inte så svårt. De allra flesta klarar det, bara genom att sköta sina dagliga sysslor.

Jag gör dock inte det. Inte om jag bara jobbar hemma, då måste jag se till att antingen ta en stund på mitt löpband – fast i promenadtempo. Eller faktiskt dra på mej jackan och gå ut. Och det gör VI, när VI jobbar hemma bägge två – men inte när jag är ensam. De finns en miljon ursäkter, alla är lika dåliga. Jag har aldrig haft något problem att ta en promenad förut, men nu… nu måste jag plötsligt ha en ursäkt att gå ut. Ett ärenden av något slag. Så jag har helt plötsligt massor med ärenden till centrum, bara för att komma ut. Eller också blir det inget… När jag egentligen bara kan gå in i träningsrummet och gå. Snacka om att lura sej själv…

Allt detta kommer upp på bara en enda liten snabb googling.

Sjukdomar som förvärras av inaktivitet:

Hjärt-kärlsjukdomar: Kranskärlssjukdom, hjärtinfarkt, stroke och högt blodtryck.

Metabola sjukdomar: Typ 2-diabetes, fetma (obesitas) och metabola syndromet.

Psykisk ohälsa: Depression, ångest och utmattningssyndrom.

Skelett och muskler: Osteoporos (benskörhet) och sarkopeni (muskelförtvining).

Vissa cancerformer: Kolon-, bröst- och livmodercancer.

Neurologiska: Demenssjukdomar, och hos patienter med ME/CFS kan inaktivitet förvärra symtom som trötthet.

Andningsproblem: Vid tillstånd som KOL kan brist på rörelse försämra andningsförmågan och den allmänna prognosen.

Varför är inaktivitet skadligt:

Fysisk inaktivitet ökar risken för inflammation i kroppen, vilket påverkar nästan alla system.

Stillasittande, även oberoende av motion, är kopplat till ökad risk för många kroniska sjukdomar.

Kondition, muskelstyrka och förmågan att klara vardagliga aktiviteter minskar vid brist på rörelse.

Genom att vara regelbundet aktiv motverkar man dessa negativa effekter och kan förbättra prognosen vid många sjukdomar.

Fysisk aktivitet gör kroppen och knoppen starkare genom att förbättra kondition, muskler och skelett, sänka risken för allvarliga sjukdomar (diabetes, hjärt-kärl, cancer), minska stress, förbättra sömnen och kognitiva funktioner (koncentration, minne), samt öka välbefinnandet och livskvaliteten, även små ökningar ger hälsovinster.

Fysiska positiva effekter

Hjärt-kärlsystemet: Sänker blodtryck, förbättrar blodcirkulationen och minskar risk för hjärt-kärlsjukdomar.

Metabolism: Hjälper till att kontrollera blodsocker och vikt, minskar risken för typ 2-diabetes och fetma.

Styrka & Rörlighet: Bygger starkare muskler och skelett, förbättrar balans, koordination och reaktionsförmåga.

Sjukdomsförebyggande: Minskar risken för vissa cancerformer, demens och förtida död.

Positiva psykiska effekter

Humör & Stress: Fungerar som ”lyckopiller”, minskar oro, motverkar depression och ökar stresstålighet.

Kognition: Förbättrar inlärning, minne, koncentration och hjärnans funktion.

Sömn: Leder till bättre sömnkvalitet och gör dig piggare.

Kortvariga & Långvariga effekter

Omedelbart: Ett pass kan sänka blodtryck, blodsocker och förbättra humöret.

Regelbundet: Ger långsiktiga fördelar som minskad sjukdomsrisk och ökad fysisk kapacitet.

Vem behöver röra på sig?

Alla: Från barn till äldre, alla får positiva hälsoeffekter av rörelse.

Barn & Ungdomar: Bör vara aktiva minst 60 minuter per dag.

Vuxna: Rekommenderas minst 150 minuter per vecka (måttlig intensitet), plus muskelstärkande och högintensiv aktivitet flera dagar.

Sammanfattningsvis: Fysisk aktivitet är grundläggande för både fysisk och psykisk hälsa, och det är aldrig för sent att börja röra på sig – även små ökningar gör stor skillnad. Men vi sitter ändå allt mer stilla. På våra häckar med våra mobiltelefoner. Å det är sedan mobilerna hamnade i var mans hand, som vi vi blir allt sjukare.

Varför är det så svårt då?

Det är egentligen inte ett dugg svårt. Iaf inte om man har en hund, stor trädgård, vädret är fint eller någon som pushar en och gör sällskap på promenaden. Men om man inte har det då? Ja, då borde ju vår intelligens se till att vi helt enkelt bara gör det. För att må bra. Alltså ställde jag mej framför tv´n under Musikhjälpen och trampande på stället. En liten stund några gånger per dag, i takt med musiken. Men nu är det ju ingen Musikhjälp längre…

Men jag vill ju inte bli sjuk. Och jag vill må bra i hela kroppen. Och blir jag sjuk vill jag ge min kropp bättre förutsättningar för behandling. Det borde ju räcka som motivation för att ta den där promenaden. Så nu är det faktiskt nog med gnäll. Nu jäklar ska jag ha mina dagliga promenader. Inne eller ute, det spelar ingen roll. Antalet steg spelar heller ingen roll, det är den där halvtimmen jag ska åt.

Många siktar ju på 10 000 steg, men det är ett alldeles för högt stegmål för någon som ska komma igång med sin motion och ofta alldeles för högt för någon som är tung eller har svårt att röra sej. 30 minuter är lättare att ha som mål. MEN, det viktigaste är ju att man gör något alls. Även 5 minuter är bättre än noll och oavsett hur lite eller långsamt man än går, så varvar man alla som sitter kvar i soffan.

Nu vet jag att några av er som läser min blogg är rullstolsburna. Jag är väl medveten om att det är en utmaning för er med just fysisk aktivitet, ni gör såklart så gott ni kan och i samråd med sjukgymnast. Och det vet jag att ni gör. Men vi andra som faktiskt har ben som fungerar, måste använda dem.

Så nu vill jag uppmana er att röra på er. Dansa i vardagsrummet, gå på motionsbandet, vifta med armarna, ta en promenad runt kvarteret. Kolla med grannen om hen vill hänga med ut en stund. Gör något! För er skull. För att er hjärna ska fungera bättre, för att kroppen ska göra det ni ber den om och för att ni helt enkelt ska bli lite gladare. Nu kör vi!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Upp på banan igen

Upp på banan igen

Kommentarer 4 kommentarer

Jag börjar aldrig om, jag kör bara upp på banan igen. Nu är det länge sedan jag behövde göra det, typ 10 år sedan – så länge höll jag vikten. Sen blev jag sjuk, igen… och då kommer pluset på vågen direkt. Så nu är det dax för minus igen!

i Augusti 2000 skrev jag in mej på Viktväktarna. I juni 2004 gick jag i mål, 12 kilo lättare. 2010 blev jag sjuk och gick upp alltihop – 2013 hade jag återigen gått i mål. 2021 gick jag in i en akut stress, som blev så långvarig och illa att kroppen tog stryk. Funktioner i kroppen la av, bla ämnesomsättningen som redan var dålig pga bla hypotyreos och fibromyalgi.

När jag sökte hjälp 2022 undrade min läkare hur jag ens orkade stå upp, jag var i ett extremt dåligt skick och än var vi inte ute ur den extrema situationen som var då. Den gick heller inte att göra något åt som det var just då. Men långsamt gick allt åt rätt håll och för något år sedan började jag må hyfsat bra igen, iaf i skallen. Kroppen tog längre tid på sej…

För ganska precis ett år sedan visade vågen det högsta någonsin. Vad jag än gjorde så gick jag inte ner i vikt. Det gick bara inte. Jag hade ont precis överallt, särskilt i lederna. Jag kände inte igen mej själv. Jag bad om hjälp hos sjukvården och frågade om det kanske kunde ha med klimakteriet att göra? Den unga AT-läkaren viftade iaf inte bort min fråga, utan ringde upp en gynekolog medan jag satt där. Hon bekräftade att jag nog var något på spåren och tog emot mej på sin klinik några veckor senare.

Jag blev tagen på allvar och fick medicin. Det som krånglar till det ännu mer är att jag har förhöjd cancerrisk och alltså inte får ta någon medicin med östrogen, men sedan något år tillbaka finns en medicin även för oss (Veoza). Så den har jag tagit sedan dess. Jag märkte skillnad direkt. Värken i lederna försvann nästan helt och jag fick sova på nätterna. Världen fick lixom färg igen. Ljuuuvligt!

Nu kunde jag fokusera mer på hälsoresan och vikten. Men det har varit svårt, ett hekto ner – två hekto upp… typ. Jag har läst på, pratat med såna som kan både hälsa och särskilt kvinnohälsa. Fått mängder med tips och råd och funderat en hel del själv. Jag har ju trots allt jobbat med viktminskning på Viktväktarna och även lyckats gå i mål själv två gånger – jag ska kunna detta.

För tre veckor sedan hade jag utverkat min nya plan och satte den i verket. Upp på banan igen. Inte börja om. Jag har aldrig slutat, det var bara kroppen som inte tyckte som jag. Den nya planen gick ut på att öka protein och fibrer, samtidigt som jag minskat på saltet. Att öka protein är ganska enkelt, det är bara att äta mer ägg eller helt enkelt ta en proteinshake (som jag varit helt emot innan). Att öka fibrer är knepigare… men jag knaprar morötter för glatta livet och kommer snart att utveckla kaninöron 🙂

Å detta funkar tydligen, för vågen pekar stadigt neråt. Jag är en långsam soldat när det gäller minus på vågen. Mitt snitt har alltid varit runt 1 hekto (inte kilo alltså), i veckan. Ni ser ju här uppe, det tog fyra år att gå ner 12 kilo första gången jag försökte och tre år att gå ner 10 gången efter. Jag är alltså glad så länge det faktiskt är ett minus. Vilket det inte varit, hur mycket jag än försökt de senaste tre åren. Men nu! Nu verkar det hända något.

Den här gången tänkte jag inte prata kilon eller hekton. Jag kommer inte att berätta mina exakta vägresultat mer än möjligen i procent. Just för att inte trigga någon eller få någon att känna sej dålig. Så som jag själv känt när mitt lilla hekto har jämförts med stora siffror. De flesta går inte ner snabbt, men det är det man tror när man ser resultaten i sociala medier. Jag vill inte bidra till någon vikthets eller dåliga känslor, alltså kommer jag bara berätta om det är minus eller plus.

Jag vet att det kommer att ta tid. I början på sommaren nästa år händer en himla speciell grej, då vill jag må så bra som möjligt och känna mej fin. Det är typ 25 veckor dit, ett halvår alltså. Om jag håller den vanliga takten kan jag alltså gå ner typ 2-3 kilo tills dess, skulle min kropp vara på humör kanske det kan bli 5 kilo. Jag hoppas verkligen det, men vet hur det brukar vara. 5 kilo är ändå en klädstorlek och skulle göra stor skillnad för mina 156 centimetrar.

Nu är jag alltså på banan igen och de två senaste vägningarna har visat minus, än så länge 1 % av ursprungvikten. Det är jättemycket i min lilla värld och jag vet att den siffran inte kommer att bestå. Å andra sidan börjar jag på en (för mej) hög vikt och tycker att jag mår bra nu. Så vi får väl se. Fokuset är kosten, sömnen och promenaderna. Helst också mitt träningspass, tre gånger i veckan – med det är en stor bonus.

Hoppas ni är med på min resa och att detta kanske kan peppa någon mer att ta tag i sin hälsa. Det är ju inte för att bli snygg som jag gör detta, jag vill ha en så frisk kropp som möjligt. Mitt mål är att ha en kropp som gör det jag ber den om så länge som möjligt. Då måste jag hjälpa den med förutsättningarna (inte så lätt när man har ett gäng andra sjukdomar och diagnoser som sabbar en hel del). Och för att skjuta upp den där jäkla cancern så länge som möjligt såklart… går det så går det…

Just det! Ni vet väl att det finns mängder med tips för hälsoresan under fliken ”TIPS” här på bloggen. Där finns allt från tankar och tips till samlade inlägg med tex fiskrecept eller vegetarisk och en massa annat. Missa inte det om du också är på din hälsoresa. Och HÄR finns det typ 600 veckomenyer, kompletta med points och länkar till recept.

Är ni med mej? Är ni på er egen hälsoresa kanske?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram

Fattar inte att vi klarade det…

Fattar inte att vi klarade det…

Kommentarer 7 kommentarer

Det här att må bra är en sån otroligt lyx. Något de flesta inte ens funderar över. Efter några riktigt överjävliga år med ett mående som låg stort på minus på många plan, känns det så överväldigande att faktiskt må bra. Att vi klarade oss igenom den där skiten, med förståndet hyfsat i behåll, är inget annat än ett mirakel.

Jag har varit på botten i perioder, bränt ut mej osv. Första gången var runt 98-99, då jag skilde mej och roddade livet som ensamstående till två multisjuka små barn. Att klara både barn, deras sjukdomar med ständiga läkarbesök, hem, jobb och mej själv blev för mycket. Jag brakade rätt in i den berömda väggen och var där ett par år.

På den tiden blev man sjukskriven, sen fick man klara sej själv bäst man kunde. En dag kom ett brev från Försäkringskassan som sa att man inte fick vara sjukskriven längre, men inga åtgärder hade gjorts. Sånt fick man klara själv. Jag löste det med att sluta en fast anställning som jag aldrig skulle klara, för att ta uppdrag jag kunde göra hemifrån. Det slutade med att jag under några år hade flera olika timanställningar med kortare uppdrag. Sånt blir man inte rik på kan jag säga, men det gick.

Under åren har det såklart gått upp och ner med måendet. Som fd utbränd klarar man inte stress så bra och stressen som ledde till utbrändheten, gav mej också en del bestående följdsjukdomar i form av hypotyreos, fibromyalgi och en sömnstörning. Tre åkommor som ger ungefär samma symptom och samtidigt förstärker varandra. Jippi lixom.

När jag gick i backen hösten 2022 kände jag såklart igen symptomen, men nu blev det mycket mycket värre. Den här gången hade vi allvarlig sjukdom i familjen, dödsfall, dålig ekonomi, två trasiga bilar, krisande familjemedlemmar och vår älskade hund dog. Jag har aldrig haft panikångest och fick det inte nu heller, men jag kände tendenserna. Hur man kippar efter andan i ren panik och inte vet vad man ska göra. Jag kände verkligen att väggarna runt mej kom närmare. Kände mej som en marionett där man drog i trådarna till mina olika kroppsdelar tills jag nästan slets itu. Fullständig ångest.

Den här gången tappade jag ord, tappade minnet, fick blackouts, hade vårt att andas, gick upp i vikt, hjärtklappning, sömnsvårigheter och en massa annat. Det enda jag ville var att sova. När jag till slut fick en tid på vårdcentralen trodde man att jag var deprimerad och det sa jag att jag absolut inte var. Jag var stressad.

En psykolog gav mej ett formulär att fylla i och visst hade jag rätt. Jag var inte bara stressad, jag var i akut och sjuklig stress. Andningen låg väldigt ytligt, jag kunde inte ens dra ett djupt andetag. Det tog stopp. När jag berätta om min situation visste psykologen inte vad hon skulle säga. Det var ju inte jag som styrde situationen, det var ju dem runt mej. Hon hade ingen hjälp alls till mej och bad till och med om ursäkt.

Alla säger att man måste prioritera sej själv, men man kan inte följa det rådet när anhöriga dör eller är allvarligt sjuka. Eller när närstående har ett akut pågående missbruk/självskadebeteende med allvarliga risker både för sej själv och andra. I det läget kan man bara försöka hålla ihop, släcka bränder och lindra smällarna. Man försöker lixom bara att överleva och hålla näsan över ytan. Och vi överlevde. Det kan jag se idag, så här något år senare. Vi överlevde. Trasiga som sjutton. Men vi överlevde.

Det tog ungefär ett år för kroppen att förstå att den inte var i akut stress. Så lång tid fick jag leva med hjärtrusningar så fort telefonen ringde eller pulsen gick upp det minsta lilla. Det tog två år för kroppen att må så pass bra att den slutade producera kortisol och adrenalin och äntligen svara på mina försök att gå ner i vikt. Såklart kom jag in i klimakteriet också under den här perioden, det gjorde definitivt inte saken bättre. Spiken i kistan lixom.

I höstas fick jag hjälp av en klok läkare på Kvinnokliniken med medicin. Redan efter en enda tablett märkte jag skillnad. Äntligen kunde jag sova hela natten, istf att ligga vaken flera timmar per natt. Jag har lärt mej att andas med magen igen och hjärtat har slutat att rusa. Jag är typ utvilad när jag vaknar, så gott jag kan med min sömnstörning. Och jag är glad igen. Ett friskhetstecken om något.

När någon frågar hur jag mår kan jag ärligt säga att jag mår bra. Det har jag inte kunnat säga på flera år. Jag mår bra. Jag är lugn. Vilken häftig känsla det är! Men det känns väldigt ovant och lite euforiskt. Att vi klarade oss igenom skiten och faktiskt mår bra idag. Nästan alla som var inblandade då, mår bra idag. Iaf så bra vi kan med det vi fortfarande har runt oss. Det är inte alls lika rörigt, allvarligt eller akut – men såklart finns det en del kvar att jobba med.

Att må bra är så häftigt när man inte gjort det på ett tag. När man inte är van. Att vakna och se fram emot dagen och börja den med en normal puls. Att kunna göra saker i lugn och ro och njuta av att bara vara. Det är en lyx att må bra. Men det tänker vi inte på när vi gör det, iaf inte de flesta. Tror jag. För vi tar det nog för givet. Ända tills man inte mår bra längre…

Det är så många som mår dåligt, men de flesta svarar ändå att allt är bra när man frågar dem. Jag brukar därför fråga ”Hur mår du på riktigt då?”. Jag själv var faktiskt ärlig nästan hela tiden, med att jag inte mådde så bra. Problemet är att de flesta inte orkar höra varför. Å det är ett stort problem. Att folk inte orkar att höra svaret och därför inte ens frågar.

Vi måste våga fråga, men bara om vi orkar höra svaret. Så kan vi vara en god medmänniska och vän och såna behövs det fler av. Jag har Martin och ett par till som orkar, hade jag inte haft dem hade jag kanske inte suttit här idag. Jag vet inte hur länge hjärtat hade orkat. Martin plockade upp mej när det behövdes, beordrade mej sängläge när det fanns möjlighet och lyssnade när jag ältade och ältade. Åsså hade vi ju vår älskade husbil, den har nog räddat vårt förstånd. Att bara kunna fly från allt för några dagar har varit vår räddning.

Idag mår jag alltså bra. Jag vill aldrig tillbaka till det helvetet vi hade. Ingen utomstående kan någonsin förstå hur det var. Vi som var där glömmer tyvärr aldrig.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Blir jag en ny människa nu?

Blir jag en ny människa nu?

Kommentarer 4 kommentarer

Hoppet är ju som bekant det sista som överger människan. Nu hoppas jag. Väldigt mycket dessutom. Bland alla andra diagnoser har jag fått en ny; Klimakteriet. Den är kanske värst av dem alla 🙁

Hur var det nu? Får man prata högt om kvinnliga åkommor? Jag tycker ju det, men under alldeles för många år har det varit ett stort tabu kring mens, underlivsproblem och klimakteriet. Sånt som brukar kallas för kvinnoproblem. Jag sticker gärna ut lite om det hjälper någon och har under de senaste tio åren gått igenom olika ingrepp och behandlingar i de ”nedre regionerna” som jag pratar öppet om. Klimakteriet är alltså bara ytterligare ett.

Jag trodde faktiskt att jag var färdig med mens och sån skit för några år sedan och var så lycklig. Men efter knappt ett år kom det tillbaka och var värre än tidigare. Förra året kollade man upp mej både för att jag hade ont i magen, blödde konstigt och man inte kunde göra cellprov eftersom livmodern växt igen. Efter ingreppet som gjordes då har jag inte haft minsta blödning, efter 15 månader borde man väl kunna vara säker på att skiten inte ska komma tillbaka. Jag är iaf snart 55 år gammal och klart över den ålder då de flesta är i övergångsåldern.

”Klimakteriet, övergångsåldern eller perimenopaus (från grekiskans klimakterikos = kritisk) är den övergångstid som varar något år, då en kvinna övergår från att vara fruktsam till att inte längre få ägglossning och därmed inte längre kan bli befruktad på naturlig väg.”

Men så kom det lite problem, som hjärtklappning, dålig hy, viktökning, dålig sömn, mysko humör och lite annat smått och gott. Saker som jag egentligen inte satte ihop, utan bara tänkte att jag inte riktigt kände igen mej. Några vallningar märkte jag inte av och då kan man ju inte vara i klimakteriet, eller?

När jag fick jobbigt med andningen blev jag så pass fundersam att jag till slut sökte hjälp på vårdcentralen. Men jösses så svårt det var att få tid hos läkare. Jag passade på att byta vårdcentral när jag ändå höll på. Det skulle ta åtskilliga diskussioner med sköterska via 1177, innan jag till slut fick en tid. Tre veckor fram i tiden. Detta var något man kallade för en akut tid…

Jag fick iaf träffa en ung läkare för ett par veckor sedan, som blev minst sagt förbryllad. En del av problemen satte han ihop med klimakteriet, men sa sej kunna för lite om det för att ge mej adekvat hjälp. Jag har ju dessutom alla mina olika cancerrisker och då får man inte ta vissa läkemedel. Så han vågade inte göra annat än skicka remiss till kvinnoklinik. Där fick jag tid direkt!

Jag träffade en mycket kompetent och trevlig läkare som både undersökte mej noga och lyssnade på mina bekymmer. Hon kom snabbt fram till att jag skulle testa Veoza som är ett nytt läkemedel på marknaden, den kom så sent som i maj -24. Läser man om den så är den väldigt effektiv särskilt för värmevallningar, som jag alltså inte har… så vi får väl se om jag får någon hjälp av den. Men den ska funka för andra vanliga bekymmer också, men däremot vara sämre mot sömnen och man kan bli lös i magen. Juhupp… OCH de kan ta upp till två månader innan man fått någon effekt. Tjoho lixom…

Men jag är ju lite tvärtom, så man kan ju hoppas på det bästa. Jag tog min första tablett förra fredagen och sedan den natten har jag sovit hela nätterna för första gången på flera år. Jag vet inte om det är tabletterna eller ej, men det spelar ingen roll. Jag är bara så lycklig över att få sova. Skulle det vara effekten av medicinen så ser jag verkligen fram emot mer.

Man kan enkelt säga att tre av fyra kvinnor upplever besvär. Det man mest hör om är värmevallningar och viktökning. Men det är ganska vanligt med frossa, ont i lederna, torra ögon, sömnproblem, trög mage och en massa annat. Träning och avslappning ska göra processen lite lättare. De flesta som söker hjälp, vilket är alldeles för få, får oftast läkemedel med östrogen. Men vi som har risk för cancer eller som genomgår cancerbehandling kan alltså istället få utan.

Men det här att söka hjälp är inte jättevanligt och läser man på olika forum så är det många som skriver lite uppgivet att det är en naturlig del av livet som man lixom bara ska genomlida. Men så är det ju inte! Har man problem och kanske inte riktigt känner igen sej själv, så måste man be om hjälp. För hjälp finns det. Man ska inte behöva lida i 5-10 år bara för att man fötts till kvinna.

Nu ser jag fram emot att se vad medicinen kommer att göra med mej. Om det är den som hjälpt mej med sömnen vet jag inte, men det är ju ett mysko sammanträffande… så här efter en veckas medicinering är jag lite piggare, lite gladare, har bättre hy, har jämnare humör och mår faktiskt överhuvudtaget lite bättre. Skulle det vara inbillning så inbillar jag mej gärna 🙂

Nu vill jag bara bli mej själv igen, kanske lite 2.0. Jag vill sova hela nätterna, orka träna och ta långa promenader igen, komma tillbaka till min målvikt och vara glad. Lite som en ny människa eller mitt gamla jag. Jag har lixom saknat mej lite grann.

Ni som är i 50-årsåldern. Hur mår ni? Söker ni hjälp om det skulle behövas?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Måste allt gå så snabbt?

Måste allt gå så snabbt?

Kommentarer 0 kommentarer

Jag vet att jag skrivit om detta flera gånger, men nu är det så många som är frustrerade att jag tar det igen. Det här med takten på viktnedgången är ett ämne som frustrerar många. Varför går det inte snabbare!!!

Enkelt kan man väl säga att om viktnedgången ska gå snabbast möjligt så får man offra väldigt mycket, typ allt som är kul. Så kan man bara leva en kort period och då är Viktväktarna helt fel metod och eftersom jag förespråkar just Viktväktarnas program är det detta jag vill prata mer om.

Viktväktarna är ingen kur, utan ett sätt att leva i längden. Det finns inga förbud – man får äta allt, men inte alltid. Allt det här låter ju bra, men funkar det och stämmer det?

JA! Jag vet att det funkar, för jag har gjort hela resan och håller fortfarande vikten sedan jag gick i mål sommaren 2004. Jag gick från en ledsen, överviktig, otränad och sjuk morsa som åt ett mål mat om dagen som bestod av limpmackor med ett rejält osttäcke, till att äta lagat mat regelbundet varje dag och är idag glad, normalviktig, hyfsat frisk och tom vältränad – det sista fanns inte ens i min värld. MEN!!! Å detta är viktigt! Det gick inte ett dugg snabbt!

Viktväktarna och även WHO menar att en hälsosam viktnedgång är ungefär 0,5 kilo i veckan, då har man möjlighet att både behålla muskler och gå ner i vikt. Musklerna är viktiga att behålla för att det hjälper till med förbränningen, ju mer muskelmassa desto högre förbränning. Musklerna behöver vi även för att helt enkelt hålla oss uppe i längden. Ett halvt kilo kanske låter lite men det är faktiskt ett helt mjölkpaket på två veckor och 25 kg på ett år.

MEN!!! Ibland blir det mer och ibland blir det mindre, kroppen gör det den anser är bäst för stunden. Ett MEN till: alla går inte ner i stadig takt heller, de flesta har en väldigt kringelikrokig kurva – det där som kallas livet. Och många av oss (jag) har väldigt svårt att gå ner i vikt och ligger låååångt ifrån de där halvkilot.

Men man är inte på något sätt en sämre viktväktare för att man går ner långsamt, man gör förmodligen inget fel heller, man är lixom bara sån. Jag är sån! Fördelen med att gå ner långsamt är att man lär sej väldigt mycket på vägen, sånt som är bra att kunna den dagen man ska stå still i vikt. De flesta går ner snabbt under en kort tid, sen är det inte lika enkelt, det blir tråkigt och då orkar man inte mer – man ger upp, går upp i vikt och får börja om igen. Känner ni igen det? Jag påstår att alla kan gå ner i vikt, alla har bara inte tålamodet. Alla orkar inte gå ner ett ynka hekto i veckan i flera år…

För att slippa börja om gång på gång, är mitt tips att inte sluta. Plättlätt, eller hur? Vad jag menar är att se på viktresan som ständigt pågående oavsett hur det gick just idag eller igår, man fortsätter bara framåt. Bragden i sej är ju inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen i mål och sedan stanna där. Det är ju målet man vill till, eller hur? Å jag har tipsen på hur man kommer dit 🙂

Mina bästa tips för att lyckas med viktresan är:

  • Hitta ditt varför
  • Gör upp en plan
  • Planera delmål med belöningar
  • Sätt ett realistiskt mål
  • Ha tålamod
  • Gläds åt minsta framgång
  • Var beredd på bakslag
  • Börja aldrig om – fortsätt bara framåt

Jag har som sagt skrivit om detta många gånger, men jag gör det igen. Jag säger det igen TAKTEN ÄR INTE VIKTIG! Huvudsaken är att det går framåt/neråt och att skallen är med. En utförligare beskrivning av ovanstående punkter hittar ni HÄR.

Det är ju rätt surt att gå ner tio kilo snabbt om man går upp dem direkt igen. Kanske bättre att gå ner dem långsamt och sedan faktisk stanna på den nya vikten i längden. Nu finns det iofs personer som klarar bägge, men de är väldigt få skulle jag vilja påstå.

Det är alltså snittet vi är ute efter, VV och WHO säger 0,5 kilo i veckan. INGEN tar 0,5 kilo varje vecka! Det blir både mer och mindre och med tiden går det långsammare. Jag snittade 0,1… det tog mej 3 år(!) att gå ner 10 kg. Om jag orkar i den takten så orkar ni i precis vilken takt som helst, långsammare kan det nämligen inte gå. Men vet ni? Nu har jag hållit den vikten i 20 år.

Så vem är egentligen vinnaren? Den som går ner tio kilo på några månader, men som börjar om gång på gång – eller jag? Vem vill ni vara? Vill ni börja om flera gånger om året? Vill ni inte en gång för alla bli färdiga och stanna där?

Sänk målen! Följ programmet och lita på att det funkar. Sätt ett mål på 1-2 hekto i veckan och gläds över allt som är åt rätt håll, men räkna även med plus ibland och fortsätt bara framåt då. Det kommer även att stå still då och då oavsett vad du gör, vila då i din nya vikt en stund – se på din kropp och vilka förändrar du gjort så långt. Gläds över allt du faktiskt åstadkommit! Ibland behöver man bara komma ikapp, platåerna är därför bra även om de kan vara frustrerande.

Det jag försöker säga, är att allt inte måste gå fort, det kanske tom är bra när vissa saker tar lite tid. Att lära om EN ny vana är svårt, att lära om en helt ny livsstil tar lång tid och kräver en hel del tålamod. Därför kan det vara smart att bara ta ett steg i taget och föra in en ny rutin åt gången istället för att gå ”all-in”.

Jag brukar säga att man kan se sin hälsosresa som ett jobb, något man gör varje dag oavsett om det är kul eller ej. Ibland blir resultatet superbt, ibland inte så bra – men man fortsätter ändå, man slutar ju inte jobba… eller?

Jag gick ner långsamt, väldigt långsamt – men jag kom i mål. Efter tio år som guldmedlem började jag träna, innan dess gick jag bara promenader. När man ska hålla vikten börjar ett helt nytt kapitel och då är träningen till stor hjälp, det är mycket lättare att hålla vikten när man har lite muskler. Men jag tog en sak i taget! Först kosten, sen lärde jag mej att hålla vikten, sen började jag träna.

Jag vet exakt hur min kropp fungerar idag och det är kanske extra viktigt för mej som har en massa diagnoser som gärna ökar vikten, som tex hypotyreos och fibromyalgi. Ni som följer med mej på instagram vet hur jag kämpar dagligen, häng med du med @marlenerinda

Jag tänker HÄLSA för resten av livet, ett friskare och till och med längre liv. För att hjälpa er på vägen har jag färdiga veckomenyer med uträknade Points HÄR och massor med bra mat HÄR!

Hälsosresan slutar aldrig, den pågår konstant, resten av livet och jag säger inte att det är enkelt, för det är det inte! Men det är värt jobbet!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Det var ju ett jäkla skit!

Det var ju ett jäkla skit!

Kommentarer 9 kommentarer

Jag har gått runt och känt mej lite hängig. Trött, frusen och konstant kissnödig. Nåt var fel.

Nog för att jag har en del kroniska sjukdomar som ligger där i bakgrunden och stör, men jag är sällan sjuk. Alltså sådär som många andra som ofta är förkylda osv. När jag väl blir sjuk ignorerar jag det totalt, oftast försvinner symptomen på några dagar – enstaka gånger måste jag söka hjälp. Så var det nu.

Senaste nätterna har jag vaknat flera gånger för att jag varit kissnödig och natten till igår började det göra ont också. Inatt fick jag nog. Jag mindes nämligen förra gången det var så här, första och enda gången jag haft urinvägsinfektion. Då ignorerade jag det…

Jag vet inte hur många år sedan det är, men vet hur fruktansvärt ont jag hade när jag väl sökte hjälp på vårdcentralen. Då hade infektionen gått upp i njurarna. Inte jättebra. Ibland försöker jag lite för mycket själv.

Med det i minnet inatt, när jag var uppe för tredje gången på ett par timmar, och inte kunde somna om, slog jag upp KRY och bokade tid. Jag har aldrig provat den tjänsten förut, men nu har vi ju ingen bil och det är svårt att få tid på vårdcentralen. Det skadar inte att prova. Så klockan 3 i natt bokade jag tid till kl 8 nu i morse. Jättesmidigt!

Jag satt redo men inget hände. Så kom ett sms att läkaren försökte ringa, men inte kom fram pga av inställningar i min app. Ops! Jag hade ju inte laddat ner den… boka kunde man nämligen göra ändå… snabbt laddade jag ner appen och tryckte på nästa tid. 11 minuter senare ringer läkaren upp. 17 minuter senare finns recept på penicillin.

Det var ingen tvekan, jag har urinvägsinfektion och ska behandlas, för att framför allt få sova. Och få bort infektionen såklart. Men min sömn är så otroligt viktig. Jag har ju en sömnstörning och är konstant trött av både min fibromyalgi och hypotyreos. Jag behöver inte fler saker som gör mej trött.

Efter frukosten gick promenaden till centrum, istället för den vanliga slingan runt området. Jag ville påbörja penicillinkuren så fort jag kunde och hinner på så sätt ta tre doser redan idag. Så hoppas jag få sova inatt. Jag har hög smärtgräns och står ut med mycket, men sova måste jag få göra!

Det här hade jag inte alls planerat för, jag har inte tid att springa på toa stup i kvarten. Särskilt inte i helgen när vi ska ut med husbilen, åka båt och testa de första julborden. Men det där med KRY var ju himla smidigt, särskilt när man har ett akut ärende. Har ni testat?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Så skönt med helg!

Så skönt med helg!

Kommentarer 3 kommentarer

Vilken vecka! Det har varit så mycket att jag inte ens vart jag ska börja, det är bara så himla skönt med helg!

Den här veckan har läkarbesöken stått som spön i backen. Fyra läkarbesök på fem dagar och så blir det nåt nästa vecka också. Det är den årliga besiktningen av kroppen. Det var det där med helhetshälsan.

Jag har hypotyreos, fibromyalgi, brister av olika slag, astma, allergi och lite annat smått och gott. För någon vecka sedan lämnade jag en massa blodprover och i måndags träffade jag min läkare för att få svaren.

Tydligen lirar inte hjärtat helt ok med levaxinet. Så nu ska jag ta olika doser varannan dag. Lite meckigt, men så får det bli. Om någon månad ska jag lämna nya prover, så får vi se om allt ser mer ok ut då. I övrigt konstaterade doktorn att min kropp fortfarande är superstressad och inte förstår att jag inte längre lever under akut stress längre utan att läget är lite lugnare. Min kropp har fått stress som normalläge numera och det är ju faktiskt livsfarligt, så nu ska jag få hjälp med stresshantering av nåt slag.

På måndagen var jag även på besiktning av ögonen. Nu är det 4 månader sedan jag opererade ögonlocken. Allt har läkt fint, både läkaren och jag är nöjda. Jag fick extra koll av gråstarren också, den håller sej fortfarande lugn tack o lov. Så nu kan jag lämna det ett tag.

I onsdags var det dax för tandläkaren, det var väl veckans bottennapp. Jag går på tandläkarhögskolan och det har alltid funkat bra, men just nu trasslar det. Jag fick en ny jätteduktig elev i februari, som inte hann riktigt klart – men så fick jag en ny nu igen. Hon gjorde om hela undersökningen som den första gjort men hann inte heller klart. Nu kanske hon inte hinner göra resten innan terminen är slut och sen får jag väl byta igen. Jaja, den första konstaterade iaf att jag inte har några hål – det räcker för mej.

Och idag. Idag var det dax för hudmottagningen och läkarbesök nummer fyra på fem dagar. Det var dax att kolla in en prick som vi haft under kontroll och se om det kommit några nya prickar. Allt var lugnt! För första gången på länge behöver jag inte operera bort något. Så skönt!

Det är så skönt att veckan är slut! För det har ju inte bara varit läkarbesök, det har varit jobb, event och väldigt långa dagar också. Så nu är jag helt slut!

Eftermiddagen har därför tillbringats med en bok i solstolen. Vi struntade i allt, även träningen och promenaden och satt bara och njöt i solen. Det var så skönt och bästa avslutet på veckan. Det blir nog en repris imorrn, sen ska det regna i typ en vecka. Så det är bäst att passa på!

Nu är Martin precis åkt iväg med jobbet, så jag är ensam ända tills på måndag. Imorrn blir det alltså fint väder igen, så blir det solstolen – men sen ska det bli regn och kallt så då blir det mest att städa och jobba. Det blir bra! Jag är helt ok med att vara ensam ibland 🙂

Gillar ni att vara ensamma lite då och då?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Kroppen har gått sin egen väg – igen…

Kroppen har gått sin egen väg – igen…

Kommentarer 9 kommentarer

Jag gick ner i vikt med Viktväktarna och har hållit målvikten ”hyfsat” sedan 2004. Med det menar jag att jag faktiskt hållit vikten ända sedan dess, förutom när jag blev sjuk 2010. Nu är viktökningen ett faktum igen… Jag är nämligen sjuk igen 🙁

Min målvikt är 60 kg (156 cm), men jag trivs bäst på 57-58. Det vägde jag läääänge, i flera flera år. Sen gick jag upp snabbt utan förklaring och 2010 upptäckte man att jag har en sk autoimmun sköldkörtelinflammation, allmänt kallad hypotyreos. Underproduktion av sköldkörteln alltså. Googlar man kan man läsa: ”Autoimmun sköldkörtelinflammation  (Hashimotos tyreoidit) är den vanligaste orsaken till hypotyreos. Med autoimmun menas att kroppens immunförsvar av oklar anledning angriper kroppens egna vävnader”.

I vanliga fall brukar det sk TSH-värdet vara påverkat, så är det inte alltid när det handlar om min variant. Därför tog det ett tag att hitta felet och krävdes speciella blodprover, där man tittade på förekomsten av antikroppar mot tyreoideaperoxidas (TPO-ak). Symptomen är desamma som vid ”vanlig” hypotyreos, det är bara det att blodprovet (TSH) oftast inte visar något fel.

Jag hade varenda symptom! De vanligaste är frossa, trötthet och viktökning, jag blev även håglös och kände inte igen mej själv. Å så var det nu också! På bara några få månader har jag gått upp massor i vikt, trots att jag levt som jag brukar med både mat och fysisk aktivitet. Senaste månaden har jag dessutom inte orkat göra nåt och knappt ens orkat lyfta en hantel. Å helt plötsligt slog det mej: Just det! Nu mår jag ju så där igen!

Jag satte ihop ett och ett och fattade! Bad om tid på den nya vårdcentralen och fick alltså träffa den där nya läkaren i torsdags. Han som satte igång allt med knölen i bröstet och även ringde på kvällen för att kolla läget. Det var knölen och hypotyreosen jag egentligen sökte tid för, sen blev det lite annat också.

Eftersom TPO-ak vanligtvis inte testas, utan bara TSH – så fanns inga aktuella värden på det. Men när han läst mina journaler och lyssnat på mej, tyckte han som jag och gav mej ok att höja min medicin. Det brukar dock ta ca 14 dagar innan man märker någon skillnad, men i morse vaknade jag hyfsat pigg och kände att jag faktiskt sovit – det har jag inte gjort senaste månaden. Jag har vaknat dödstrött även när jag sovit tio timmar.

Just i mitt fall så handlar nog mycket om stress och särskilt långvarig stress. Då reagera hela kroppen och detta kan påverka sköldkörteln väldigt mycket. 2010 hade jag en infektion i kroppen som sabbade en massa. Nu är det förmodligen stressen från förra året som sabbat igen. Å det märks lixom inte förrän läget lugnar ner sej lite och man har tid att känna efter hur man mår.

Men 10 år mellan höjningarna kan man ju stå ut med, däremot måste jag verkligen göra allt för att inte hamna i så mycket stress igen. Men hur gör man det när man inte alltid styr själv över allt som händer? Att föräldrar blir sjuka, dödsfall och liknande saker kan man ju inte göra så mycket åt? När man bara kämpar för att orka igenom dagen tänker man inte så mycket på följderna.

Men nu är jag alltså under koll igen och även läget är lugnare och hyfsat under kontroll. Nu är det bara att vänta på att medicinen kickar in ordentligt och om åtta veckor ska jag lämna prov och se om vi behöver höja lite till. Vart efter vårsolen börjar värma kommer jag nog också att må bättre och orka mer. Kombon kommer att göra susen.

Så nu är det bara att hoppas att medicinen återigen gör susen. Att jag får igång ämnesomsättningen och tappar några kilo, orkar gå och träna igen. Första målet blir att orka lyfta de nya hantlarna igen. Jag hade precis ökat belastningen när jag tappade all ork, så nu är det bara att vänta in känslan av att vara stark igen och öka.

Jag börjar inte om. Jag börjar aldrig om. Jag backar bara lite och tar sats mot nya/nygamla mål. Det är lite som med skidskyttarna när de missar, det blir en straffrunda. Jag vet hur jag ska leva för att må så bra som möjligt, att bli sjuk är såklart ett gupp i vägen – men överkomligt bara det kollas upp. Hypotyreos är en jäkla skitsjukdom som är livslång och drabbar på olika sätt. I kombination med fibromyalgi blir det lite extra allt, eftersom många av symptomen är desamma.

Men nu ska jag bli pigg igen! Det har jag bestämt 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En massa fix fixat!

En massa fix fixat!

Kommentarer 11 kommentarer

Senaste två veckorna har mest gått åt till en massa fix. Ni vet det där man måste ta tag i men gärna skjuter på… som att ringa samtal, boka tider osv. Skjuter man på det för länge blir det till slut mängder och så är det för mej just nu.

Från början var det corona som gjorde att jag helt enkelt ville vänta in ”bättre tider” istället för att springa iväg och dra på mej viruset. Jag hade några läkarbesök som jag inte tyckte var akuta, så jag avvaktade. Så pass länge att nu när jag har försökt att boka så får jag inte komma dit, (till hudmottagningen) jag måste ha ny remiss, trots att jag finns i registret hos dem sedan länge.

Min favoritläkare passade på att sluta mitt under pandemin, vilket också gjorde att jag inte riktigt visste viket ben jag skulle stå på. Skulle jag fortsätta på samma vårdcentral eller byta? Till saken hör att jag har åkt rätt långt för att träffa just min doktor, om jag ändå skulle börja om med en ny så skulle jag ju lika gärna kunna byta vårdcentral till en som ligger närmare. Det tåldes att tänka på…

När det meddelades att restriktionerna skulle tas bort fick jag eld i baken. Dessutom kände jag en knöl i ena bröstet, mina glasögonen gick sönder helt och jag bet sönder en tand – det var dax att ta tag i den där ”måste-fixa-listan”. Så det gjorde jag!

Jag försökte få tid för mammografi, jag trodde ju att det bara var att ringa. Särskilt som jag ändå borde bli kallad när som helst. Det var det inte… jag var tvungen att först träffa läkare på min vårdcentral… så i måndags förra veckan var jag till vårdcentralen (den som är långt bort) och fick träffa en helt färsk läkare. Det var bara att dra min sjukdomshistoria, hon kände på knölen och skickade remiss till mammografi. När jag försökte få hjälp med en ny remiss till hudmottagningen var det tvärnej. Det krävdes ett nytt besök för det, hos min husläkare. Jaha… jaja… den där nya husläkaren som jag bara träffat en gång och som inte heller känner mej… hmmm.

Dessa blir mina nya solglasögon.
Bild snodd från Synoptic.

Jag gav upp lite och tänkte fundera under tiden som jag väntar på den där remissen till mammografin. På tisdagen var jag iaf och kollade ögonen och hittade otroligt nog två bågar utan några större problem. Jag AVSKYR att titta på bågar, alla är ju sååå tråkiga! Men nu tittade jag på utbudet innan jag bokade tid och hittade ett ställe med lite bling. Mina gamla glasögon gick bokstavligt talat i två bitar inne hos optikern, så hon tipsade om att kolla med min försäkring om ersättning. Å se på sjutton! Jag fick faktiskt tillbaka några kronor efter hennes tips, så jag blev inte helt skinnad när jag köpte de nya – trots att jag har progressiva glas. Nu hoppas jag bara få dem snabbt! Optikern lagade mina gamla så gott hon kunde och skrev AKUT på den nya beställningen.

Sanningen är att jag mår rätt kasst just nu. Jag började fundera på mitt mående och när jag satte ihop ett och ett så insåg jag att det nog måste handla om min sköldkörtel. Jag måste nog höja min medicin. Så jag ringde faktiskt och bokade en tid för att träffa min nya husläkare och fick en tid i mitten av mars. Hos en annan, som jag inte träffat förut… suck! Men ok… jag mår piss och behöver hjälp.

När man har hypotyreos ska man lämna prover innan man kommer, när sköterska bestämt hävdade att så inte var fallet blev jag typ galen… jag bad (mer beordrade) henne att fråga läkaren och efter en stund kom ett sms om att jag hade rätt. Detta är inte första gången, så jag fick lite nog… det var lixom droppen, så nu tänker jag byta vårdcentral! Ska jag berätta hela min historia igen och igen och bli irriterad, så kan jag lika gärna göra det i närheten. Så nu har jag listat om mej till en vårdcentral i grannkommunen, inte min närmaste – där vägrar jag att gå.

Inte nog med allt det här snurriga, jag var iväg och skadebesiktade bilen också. Något som borde gjorts i höstas, men inte blivit av. Vi har en liten skada fram på bilen i nederkant på kofångaren. Inget större, men den måste bytas. Nu blev det äntligen av att anmäla till försäkringsbolaget och prata med verkstaden. Så nästa måndag lämnar vi bilen och får detta fixat, sen ska den göras iordning och säljas.

Det är fortfarande en massa kvar att fixa, men visst har jag varit effektiv! Nu undrar ni säker över den där knölen i bröstet? Både jag och läkaren tror att det är en liten fettknuta, jag har haft en sån förut – men den ska kollas upp och tas bort oavsett. Jag är inte orolig, men jag har cancermarkörer i blodet och anlag för bla bröstcancer så jag måste ha koll. Det är därför jag behöver den där remissen till hudmottagningen.

Så nu är det bara att vänta in kallelser till olika ställen, hämta upp mina nya brillor så fort de kommer och fortsätta beta av den där lååååånga listan med saker att fixa. Så håll nu tummarna för att jag får en bra husläkare på den nya vårdcentralen, gärna en snäll farbror som lyssnar. Jag fick några namn och har iaf önskat en sån. Så får vi se när jag får tid där, det lär väl ta en halv evighet… suck igen. Just det, jag skulle fixat den avbitna tanden idag, men tandläkaren var sjuk… 😛

Jag har iaf kommit en bit!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Puerto Rico – Gran Canaria – utflykter och att resa i en pandemi

Puerto Rico – Gran Canaria – utflykter och att resa i en pandemi

Kommentarer 6 kommentarer

Vi tog alltså en sistaminutenresa till Gran Canaria för ett par veckor sedan. Här är en liten sammanfattning av Puerto Rico, hotellet och utflykterna vi gjorde.

Först ska jag förklara varför vi åkte. Många tror nog att det var en onödig lyxresa och att vi struntar i allt vad covid heter. Så är det inte!

Jag har flera olika sjukdomar och har suttit helt i frivillig karantän från mars -20 till juni -21. Tills jag hade min andra dos vaccin i kroppen. Som många andra alltså. Efter det åkte vi runt med husbilen, men höll oss fortfarande för oss själva till 29/9 -21 när restriktionerna släpptes. Vi har alltså varit så försiktiga vi kunnat vara.

Jag har bla fibromyalgi, hypotyreos och en massa andra diagnoser. Det innebär kronisk värk, att jag är ständigt frusen och alltid är trött. Väderomslag, kyla, stress och mörker är det värsta min kropp kan utsättas för. På vintern är jag alltså på botten.

Under december mådde jag så dåligt att jag nästan fick panik. Jag var tvungen att göra något för att inte gå under. Efter många om och men bestämde vi oss för att flytta hemmakontoret till solen. Det var alltså inte en nöjesresa, utan en tillfällig flytt till värmen. För hälsans skull.

Vi var dubbelvaccinerade och tänkte mest hålla oss för oss själv. Det borde vara lika säkert som hemma. Och det var det! Säkrare kan jag tycka. I Spanien är man van vid munskydd, att hålla avstånd och respektera varandra på ett annat sätt än i Sverige. Vi var på restaurang några gånger, men mest åt vi i vår lägenhet. Sista veckan var vi helt och hållet ”hemma” (förutom promenaderna), så vi helt säkert skulle vara friska för hemfärd.

Innan avresa fick vi fylla i en hälsodeklaration, på flyget och transferbussen var det krav på munskydd. Förutom när man äter och dricker. Det är avskyvärt att ha munskydd så länge, men det är som det är. Jag beundrar alla inom sjukvården som jobbar med munskydd och även med visir. Vilka hjältar!!!

I Spanien måste man ha munskydd överallt, även ute – men inte om man kan hålla avstånd till andra. Då är det ok att bara ha det i beredskap och ta på vid behov. Polisen har koll och kan säga till, men det blir oftast bara just en tillsägelse – inte böter.

Efter 6 timmar på flyget och 30-40 minuter i buss kommer vi fram till Puerto Rico och vårt lägenhetshotell Barlovento. Lägenhet nr 8 med den fantastiska balkongen och utsikt över hela stan. Vi var mest på balkongen, ett väldigt fint hemmakontor, och vi trivdes så bra. Det gjorde inte jätteont att sitta där och jobba. 🙂

Nära Puerto Rico ligger Amadores, en fin strand och många restauranger. Man kan gå dit via den otroligt härliga strandpromenaden längs med berget. Drygt 1 km härlig promenad, lite upp och ner. Jättebra motion!

Många går hit på förmiddagen, tillbringar dagen på stranden och går tillbaka på eftermiddagen. Vi filmade hela promenaden för att visa hur fin den är. HÄR kan ni se filmen.

En dag åkte vi till Maspalomas. Då tog vi bussen som tar ungefär 20 minuter. Busschaufförerna kör som galningar, så restiden kan bli lite vad som helst… I Maspalomas finns de gigantiska sanddynerna och dem ville vi såklart utforska. Det var sååå häftigt. Detta filmade vi såklart också. Filmen ser ni HÄR 🙂

Puerto Rico är jättemysigt och ett bra ställe att bo på om man vill se mer. Det är lixom nära till allt. Här finns massor med restauranger, flera köpcenter och massor att se och göra. Vi gick runt ”byhålan” varje dag och hittade alltid nya saker att titta lite närmare på.

Sista utflykten vi gjorde var till Puerto de Mogán. Det var så många som tipsade oss att vi inte kunde låta bli. Dit kan man åka med buss och båt, ni fattar vad vi valde va? Såklart blev det båt, vi gillar ju det. Båten tog ca 30 minuter, som ni ser så verkar det mesta ligga ca 20-30 min bort 🙂

Mogán är helt fantastiskt! Hit måste ni åka när ni är på Gran Canaria. Det är en mysig liten fiskeby med fantastiska blomsterarrangemang och mängder med mysiga restauranger längs stranden. Självklart blev det en film härifrån också, HÄR är den!

Det tog ungefär ett dygn i värmen så funkade kroppen igen. Jag njöt verkligen av solen och värmen och tog vara på varenda minut. Vi tog mängder med promenader och körde trappträning två gånger om dagen. Vi kom alltså hem i ett betydligt bättre skick än vad vi var när vi åkte. Å det var det som var meningen med hela resan. Nu är det bara att fortsätta på den vägen.

Det var med viss ångest vi åkte hem faktiskt, inte bara pga vintern och vädret – utan för att man har en annan syn på covid i Spanien. Vi kände oss mycket säkrare där helt enkelt. Resan var otroligt välgörande men nu har vi stängt in oss igen. Vi är glada att vi vågade, det var inte självklart.

Det är ändå väldigt tydligt: jag kan inte bo i Sverige hela vintrarna, kroppen klarar inte det. Vår plan om vintrar i solen måste alltså realiseras. Så snabbt det går.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Dagarna går…

Dagarna går…

Kommentarer 9 kommentarer

Även om vi är i den spanska solen, så ser dagarna ut ungefär som hemma faktiskt. De här två veckorna har vi lagt på vår hälsa och det känns väldigt bra.

Drygt halva tiden på ”jobbmestern” har gått. Första veckan jobbade vi mån – tis, sen var vi lediga resten av veckan och nu kommer vi jobba nästan som vanligt tills vi åker hem. Men vi passar såklart på att utnyttja solen så mycket vi bara kan också.

Dagarna ser ut ungefär som hemma. En arbetsdag vaknar Martin vid 5 och jag vid 7.30. Det blir frukost som vanligt, jag har t.o.m. knäckebröd med mej för att starta dagen på bästa sätt. När jag vaknat och ätit tar vi morgonpromenaden, en halvtimma ungefär, precis som vanligt.

Sen äter vi sallad eller gårdagens rester till lunch, och middag som vanligt på kvällen. Förra veckan åt vi en del middagar ute, men eftersom smittan ökar även här – har vi bestämt oss för corontän de sista dagarna. För att inte riskera att bli kvar här pga sjukdom, det kostar lite för mycket om det skulle hända. Så vi håller oss på vår kant nu. Om vi mot all förmodan skulle bli sjuka, så vill vi bli det hemma.

Vi har verkligen hållit oss undan och gjort vad vi kan för att inte bli smittade men jag känner mej faktiskt säkrare här än i Sverige. Här använder alla munskydd och de flesta gör det tom korrekt… bara en sån sak… i butiker står kontrollanter och se till att inte för många är inne samtidigt, resten får stå i kö utanför. Polisen ser till att restriktionerna följs och även om man inte får böter, så får man en tillsägelse. Vi har inte munskydd när vi är ute och går, iaf inte om vi garanterat kan hålla avstånd. Känslan är att man visar mer hänsyn här än i Sverige.

Dagarna avslutas, också precis som hemma, med en promenad, ibland i solnedgången. Med våra två promenader får vi ihop drygt en timmes fysisk aktivitet och ofta drygt 10 000 steg. Däremot har jag inte tränat särskilt mycket, jag har mest prioriterat vila och återhämtning och får köra igång på riktigt med träningen när jag kommer hem igen. Eller också får jag ett ryck här och kör ett pass, man vet aldrig.

Men vi har ju våra trappor… 175 steg… ibland är de sååå jobbiga, men de ska göras och ingår i vår dagliga rutin. Första dagen var det nästan en utmaning att komma upp utan att lungorna skulle sprängas och benen ge upp, men jag inbillar mej att det går lättare och lättare för varje dag. Men vissa dagar vete sjutton… det är ett litet träningspass att ta sej upp och det är inte många fler än vi som går där.

Här om dagen såg vi ett gäng som körde trappträning och rusade upp och ner som värsta gasellerna. Lite sugen blev jag faktiskt att hänga på, men jag hade nog dött. Men bara tanken att jag blev sugen är ett framsteg. Det betyder ändå att gnistan finns där.

Tanken med resan var att ta hand om oss, och det har vi verkligen gjort. Jag har mest legat i solen och läst och plöjt böcker som aldrig förr. Jag mår mycket bättre i kroppen och känner mej hyfsat avkopplad. Så nu hoppas jag att känsla sitter i tills värmen kommer tillbaka i Sverige, i typ april… hoppas kan man ju alltid.

Resan var otroligt välbehövlig, det är länge sedan min kropp mådde så här bra. Dagarna har lixom bara passerat och visst har vi gjort en del utflykter, men mest har vi bara varit. Och det har varit sååå skönt! Nu står jag nog ut lite till, vintern är tack o lov slut snart. Nåja, om 1,5 månad är det iaf vår enligt almanackan 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Hur funkar Viktväktarna?

Hur funkar Viktväktarna?

Kommentarer 0 kommentarer

Jag får frågor nästan varje dag om hur Viktväktarna fungerar och om man verkligen går ner i vikt. Den vanligaste kommentaren är ”Jag måste verkligen banta. Hur snabbt kan jag gå ner 20 kg?” Jag har mina standardsvar förstås…

Vi kan väl börja med att konstatera att Viktväktarna funnits i Sverige mer än 40 år och alltså är hyfsat etablerade. Kostprogrammet testas noga på flera tusen personer inför varje uppdatering och man utgår självklart från den senaste forskningen, det är därför man uppdaterar med några års mellanrum. Den som blir förbannad och tror att man uppdaterar bara för att sälja nya produkter är alltså lite fel ute. Vi vill väl alla ha det bästa, mest effektiva och mest hälsosamma kostprogrammet – eller? Då måste man ju följa med i utvecklingen.

Om vi återkommer till den där kommentaren som jag då brukar få och mitt svar på denna. Jag brukar säga att är det banta man vill göra så ska man inte ta Viktväktarnas hjälp eftersom vi inte sysslar med sånt. Den som bantar kanske lyckas gå ner några kilo snabbt, men går oftast upp dem snabbt igen och lägger även på sej lite till. Viktväktarnas idé är att ändra livsstil och byta ut dåliga rutiner mot bättre. Vi äter oss ner i vikt. Det finns inga förbud, bara rekommendationer. Det kommer förmodligen inte att gå lika snabbt som tex en banandiet eller kålsoppemetod, men det blir mer hållbart i längden och man mår bättre på vägen.

Med Viktväktarna fokuserar på kosten och man får äta allt, men inte alltid. Varje livsmedel har ett sk PP-värde och när man blir medlen får man veta hur många PersonligaPoints man ska äta per dag. Vill du äta pizza så kan du alltså göra det, men då blir det svårt att få plats med något annat den dagen… Jag har 26 dagliga PP att äta, plus 21 extra att fördela som jag vill under veckan (Veckobonus – VB). Man kan även ”tjäna” PP genom att äta vissa extra hälsosamma livsmedel och motionera. En pizza är 54 PP, jag kan alltså äta en hel om jag sparar ihop lite extra PP eller lämnar kanten  😛

De PersonligaPointsen räknas ut med hänsyn till din vikt, längd, ålder och kön. Män har ofta fler än kvinnor eftersom de behöver mer energi. Trots att män får äta mer så går de oftast ner snabbare i vikt än kvinnor. Ibland är livet väldigt orättvist! Så vi kvinnor ska aldrig jämföra oss, eller försöka tävla med en man när det gäller viktnedgång. Hur många PersonligaPoints man har får man alltså veta när man blir medlem. De dagliga ska man inte vara rädd att använda!

Man kan vara medlem enbart online eller som sk all-inclusive, vilket innebär att man betalar lite mer men då även får hjälp av en egen coach och kan besöka en lektion en gång i veckan där man väger sej (ej offentligt) och få massor med pepp. Detta är absolut bäst enligt mej! Här finns expertis från utbildad personal och man får även tips och råd från andra medlemmar. Många blir bekanta och en del skapar egna små sammankomster, går gemensamma promenader mm, mellan lektionerna. Undersökningar visar att den som går i klass får bästa resultat.

Hur snabbt går man ner då? Det är väldigt olika. En hälsosam viktnedgång är upp till ett halvt kilo i veckan. Då hänger både skallen och hudkostymen med på ett bra sätt. Att skallen hänger med är väldigt viktigt, det är nämligen det som gör att vi inte går upp i vikt igen när vi kommit i mål. Går man ner väldigt mycket, väldigt snabbt kan man även få problem med gallan, yrsel, håravfall, mensen kan utebli och man kan få mycket löst skinn som kan ställa till med nya problem i form av skav och eksem. Så ta det lilla lugna, det är lixom bäst så. Jag snittade mindre än ett hekto i veckan under hela min viktminskning, Martin snittade mer än ett kilo. Bägge kom i mål – vem tror ni har lättast att hålla vikten…?

Det Viktväktarna är helt unika med är att om man går i klass kan man bli sk Guldmedlem. Det innebär att du gå ner till normalvikt (under bmi 25) och sedan går jämnviktsprogrammet (6 vägningar). Då blir du Guldmedlem och får sedan gå gratis resten av livet, så länge du kommer minst var tionde vecka och har gått upp max 2 kg. Du får ta del av allt material och alla uppdateringar helt gratis! Men detta gäller alltså bara om du går i klass men appen som de flesta har som hjälpmedel ingår inte i Guldmedlemskapet.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000 och började jobba där på våren 2001. Jag är fortfarande kvar som Guldmedlem men jobbar inte längre där. Men programmet är så bra och blir efter så lång tid ett naturligt sätt att leva att både jag och Martin lixom bara fortsätter av gammal vana. Det var ju på Viktväktarna vi träffades, han 60 (!!!) kilo lättare – jag 12. Vi är de första att säga att Viktväktarna fungerar! Det är ingen bantningsmetod, utan ett sätt att leva. Det kanske inte går så snabbt som man skulle önska, men är hållbart.

Vi vet att VV funkar och att man aldrig behöver gå hungrig eller äta ”äcklig” mat. Det är därför vi gärna hittar på nya recept och anger dem med PersonligaPoints, så alla ska se vilken god mat man kan äta även om man vill (eller behöver) gå ner i vikt. Det är inga konstigheter – bara helt vanlig och god mat!

Ni hittar alla våra recept HÄR och mina veckomenyer HÄR. Å känner du att detta kanske är så intressant att du vill veta mer, kolla om det finns klasser i din närhet eller bli medlem, så kollar du HÄR.

För både Martin och mej blev det ett helt nytt liv med Viktväktarna. Vi hittade ju varandra!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Fibromyalgi och bröstförminskning bland annat…

Fibromyalgi och bröstförminskning bland annat…

Kommentarer 18 kommentarer

Jag nämner rätt ofta att jag har fibro och lite andra diagnoser, men vilka är de då? Många av er vet också att jag gjort en massa ingrepp som en del tycker är tabu att prata om… så nu gör vi det! Nu ska jag berätta om hela min sjukdomshistorik. Håll i er 🙂

Alla människor har väl nån allergi och lite astma, det är väl svenskarnas folksjukdom lixom? Så även jag. Jag tål bla inte al, alm, hägg, tydligen inte björk heller… halm, kattungar och häst. Har ingen hundra procentig koll just nu faktiskt och ska be om en ny utredning angående detta. Just det! Morfin och en del penicillin tål jag inte heller. Att vara känslig mot morfin är inte så bra, det är nämligen det som vanligtvis används i sjukvården mot smärta och vid sövning. Problemet är att jag inte vaknar då och detta upptäcktes vid en av mina operationer. Läget var tydligen rätt allvarligt innan de till slut fick liv i mej.

Astman då? Ja, en enkel förkylning gör att jag hostar 10-12 veckor, springer jag så hostar jag, är det kallt ute så hostar jag. Så jag kräks typ… Allergin och astma är ändå sånt som folk förstår, inget konstigt även om det inte syns utanpå. Förutom när jag börjar hosta lungorna ur mej såklart.

Den stora utredningen

För ungefär 10 år sedan var jag så trött att jag trodde att jag skulle gå under. Min närmaste vårdcentral tog mej inte på allvar, de tog inte ens ett blodtryck. Sa bara att alla är lite trötta på hösten… problemet var att jag var så trött att ögonen gick i kors varje dag, året om. Jag fick hjälp av en kompis som är läkare på en annan vårdcentral, han satte igång värsta utredningen. Den tog faktiskt flera år, jag fick en ny diagnos nästan varje gång jag var där 😛

Jag kommer inte riktigt ihåg i vilken ordning diagnoser kom, men en stor utredning på påbörjades och direkt hittad han en infektion som hade spridit sej från ena benet och upp i kroppen, som jag gått runt med i ett par år förmodligen. Sen gjordes en sömnutredning, där jag bla fick sova på ett sömnlabb, som visade att jag har en central sömnapné. Det vanligaste är sk obstruktiv sömnapné som innebär att man har upprepade andningsuppehåll under sömnen pga att luftvägarna blockeras och orsakas av bla övervikt, snarkning mm.

Vid central sömnapné är det signalerna mellan hjärnans andningscentrum och musklerna som styr andningen som inte fungerar som de ska. Central sömnapné ses oftast hos människor med sjukdomar som gett skador i hjärnan eller nervbanorna. I mitt fall är orsaken förmodligen en rejäl utbrändhet. Jag kommer inte ner i djupsömn och vaknar ofta på nätterna. ”Vanliga” varianter blir hjälpta av sk CPAP, det hjälper tyvärr inte mej. Enda tipset till mej från läkare är att sova när jag är trött, alltså sova middag om jag har möjlighet. En kort tupplur minskar stressen och gör att jag sover bättre även på natten och tillgodogör mej sömnen bättre.

OSA är obstruktiv sömnapné

Man forskar väldigt lite på min variant och därför vet man inte så mycket om orsak och hjälpmedel. Men det man väldigt nyligen upptäckt är att sömnapné ger ungefär 20% högre risk att bli svårt sjuk i covid och ökad risk att dö. Detta tillsammans med min känslighet mot morfin har såklart gjort mej livrädd för att bli sjuk.

Fibromyalgi & Hypotyreos

Utbrändheten har förmodligen gett mej även fibromyalgi och hypotyreos. Medan andra får kämpa för att få diagnosen fibromyalgi, fick jag den serverad i knät på mej. Min ortoped (som hjälper mej med mina olika långa ben) klappade mej lätt på armen och jag ryckte till. Han tog i mej lite överallt och jag hoppade till varje gång. Efter lite fler undersökningar, på hans eget initiativ, frågade han om jag hade funderat på fibromyalgi. Det hade jag inte, jag hade ju bara lite ont. Typ överallt och ungefär jämt… har inte alla det? Tydligen inte. Å där kom även ytterligare en förklaringen till tröttheten, att jag snubblar på ord, har ett katastrofdåligt minne, fryser konstant osv osv. Den där jäkla fibron ställer verkligen till det!

När jag oförklarligt ökade massor i vikt och blev ännu tröttare, började man kolla upp min sköldkörtel. Men den funkade som den skulle, typ… värdena skiftade från låg till hög, precis inom gränsen – men tydligen ska de vara mer jämna. Även denna gång krånglade jag till det och fick diagnos autoimmun hypotyreos (tror jag) som betyder att jag har antikroppar mot sköldkörteln, sk TPO-ak. De ger samma symptom som den vanliga och medicineras likadant, efter bara två veckor med levaxin fick jag ett nytt liv. Då kunde jag också gå ner det jag hade gått upp och komma tillbaka till min målvikt. Det tog dock ett par år innan medicinen var rätt inställd, men idag tycker jag att jag mår helt ok.

Sömnapné, fibromyalgi och hypotyreos ger en hel del samma symptom. Det värsta är tröttheten, hjärndimman och att man precis som vid utbrändhet blir lite dum i huvet. Att jag fryser mycket är också rätt jobbigt, det hör ihop med fibron. Jag fryser lixom inifrån, precis som min värk kan sitta i skelettet. Svårt att förklara, men är så jäkla jobbigt. Å det är den stora anledningen till att vi planerar en flytt till solen, jag mår mycket bättre när det är varmt och stabilt väder. Väderomslag gör allt hundra gånger värre.

Jag har, som jag snuddade vid här ovan, olika långa ben. Det gör att jag har sk klack på min högra sko och även inlägg i båda skorna för att räta upp fötterna, knäna och höfterna. Hela mitt bäcken är snett och jag har så gott som alltid ont i nedre delen av ryggen. Att köpa skor var förr ett stort nöja, numera är det istället stor ångest. Skorna ska gå att bygga om, sulan måste alltså funka för detta. Snygga skor med coola sulor är bara att glömma, det gillar inte ortopedteknikern. De ska även vara lite större så inläggen får plats. Skittråkiga skor alltså, jag ger ofta upp innan jag ens har börjat och tar bara några som funkar. Så tråkigt! Men ibland skiter jag i allt och tar mina snyggskor ändå, jag får betala priset dagen efter – men det är det värt ibland.

Jag vet inte om det räknas som diagnos, men ändå… jag har en miljon leverfläckar och står under ständig kontroll av hela hudkostymen. Dessutom har jag cancermarkörer i blodet och kollas främst för bröst- och underlivscancer. Huden scannas och fotas ungefär en gång om året, prickar tas ständigt bort och jag går på kontroller regelbundet. Jag kommer att få cancer, det vet man rätt säkert – frågan är bara när och var.

Just det! Jag har brist på B12 och Folsyra också 😀

Operationer

Förutom mina olika diagnoser har jag fixat lite skavanker på kroppen också. Allt började med att jag tröttnade på att ha Stockholms blodbad varje månad. Jag började söka efter olika behandlingar och hittade något som heter Novasure. Det är ett ingrepp som tar typ fem minuter, där man helt enkelt bränner slemhinnorna i livmodern under 90 sekunder. Man är sövd en kort stund och ska ta det lugnt två veckor efter, sen är allt som vanligt igen. För mej var behandlingen väldigt lyckad! Från störtblödningar 7-8 dagar i månaden fick jag en mängd av en tesked 1-2 dagar i månaden. Å så har det hållit sej i 8 år, en total befrielse.

När den operationen blev så lyckad och jag hade en läkare som jag litade på, vågade jag gå vidare med nästa problem. Jag läckte nämligen urin. Sånt pratar man inte om… hur mycket jag än knep och följde alla tips och råd, så hjälpte det inte. Så jag tog mod till mej och bad min läkare om hjälp. Jag fick göra några väldigt konstiga undersökningar, bla fylldes urinblåsan ”underifrån”… asså, det går inte att beskriva. Men allt mynnade iaf ut i att jag hade en 23 år gammal förlossningsskada. Både urinblåsa och urinrör hade lossat från musklerna på nåt sätt när min första son föddes, men det märkte man aldrig. Detta opererades enkelt genom att sätta ett slags band under urinröret som lyfte allt på plats igen. Efter en månads vila kunde jag springa och hosta för första gången på 23 år utan att läcka en droppe. Vilken lycka!

De två operationerna förändrade och förbättrade mitt liv totalt. Varför inte göra en tredje? Nu vågade jag satsa på att göra något jag drömt om länge, en bröstförminskning. Jag hade fixat allt för att få ett rörligare liv, det var bara E-kupan som hindrade mej från ett helt och hållet rörligt liv. Jag hade läst på och kunde bocka av alla kriterier, det var dax att be husläkaren om remiss. Jag fick den och blev otroligt nog godkänd för operation via landstinget. Det är absolut ingen enkel väg, från remiss till operation tog det ungefär ett år. Ni kan läsa allt om detta HÄR. I augusti 2014 fick jag min efterlängtade C-kupa och var såååå lycklig. Nu kunde mitt nya rörliga liv börja, äntligen!

Just det, precis innan den sista operationen tyckte dessutom min ögonläkare att jag skulle operera ögonlocken. Så det gjorde jag också, men det var lixom en bisak bland allt det andra – trots att det är den värsta operation jag gjort. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv!

Ja, där har ni hela mej! Allergier, astma, fibromyalgi, sömnapné, hypotyreos, prickar, cancermarkörer samt olika långa ben och ett gäng operationer. Det är lite mycket ibland, men för det mesta mår jag bra. Men för att må som bäst så finns det några faktorer som måste prioriteras och det är att hålla normalvikt, värken blir värre direkt när jag väger för mycket. Jag måste vara fysiskt aktiv, annars strejkar ryggen. Och jag måste sova ordentligt. Får jag dessutom sol, värme och lugn så funkar det mesta. Vid stress låser sej hela kroppen och är det dessutom kallt, så funkar inget alls.

Vad vill jag säga med det här då? Kanske att allt inte syns utanpå. Att man aldrig ska döma en människas agerande förrän man vet vad som finns i bagaget. Ibland hade jag önskat en stämpel i pannan där det står ”kronisk värk” eller nåt sånt, så jag slapp höra ”Du som är så ung vet inte hur det är att vara sjuk” eller ”Du som ser så frisk ut kan väl inte vara sjuk” Mina dåliga dagar ser bara min familj, men ibland rinner bägaren över, som i förra veckan då jag skrev av mej här på bloggen.

Jag mår oftast bra. När jag får hålla mitt eget tempo, kan följa kroppens signaler och tar hand om mej. Jag prioriterar min hälsa så mycket jag bara kan. Därför är jag min egen och jobbar hemma på mina egna villkor. Jag har lyckan att kunna göra så pga, eller tack vare, en väldigt förstående man.

Detta är alltså jag, inifrån och ut. Fråga gärna om det är något ni undrar över. Jag har inga hemligheter 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nu är det jobbigt…

Nu är det jobbigt…

Kommentarer 22 kommentarer

Jag kanske inte är den mest positiva person som går i ett par skor, men jag försöker iaf oftast att ha ett positivt synsätt och peppa mej själv att se ljust på det mesta. Men det går inte alltid… just nu är det riktigt jobbigt.

Får man verkligen prata om jobbiga perioder och att man inte mår bra? Alla tycker ju inte det. De flesta tycker nog att man ska hålla fasaden uppe och inte visa hur dåligt man faktiskt mår. Kanske för att slippa jobbiga frågor, men kanske också för att inte tynga andra. Jag vet att många även ser det som en svaghet att inte må helt ok, särskilt om det handlar om psykiskt mående, och att det är något fult. Å det är inte bara psykisk sjukdom som är en svaghet i vissas ögon, utan alla sjukdomar. Just det har jag svårt att förstå. Hur kan något man inte rår för vara en svaghet?

Förra våren när corona började mådde jag jättebra. Jag fick saker gjorda, var ikapp både med jobb, mej själv och hushållet. Vi började rensa och renovera, tog hand om oss och varandra och hade det jättebra. Våren kom tidigt, det var hyfsat varmt och skönt varje dag under en lång period. Jag vet att jag gick i shorts i mitten av april och tog bilder med körsbärsträden som stod i full rosa blom. Nu är det maj och de har precis börjat blomma….

Våren och sommaren flöt på, vi mådde bra. I augusti dog vår älskade hund, pälsbollen som varit vid min sida i drygt 13 år. Såklart var det fruktansvärt och sorgen var oerhört tung, men ändå hanterbar på nåt konstigt sätt. September och oktober gick väl ok, men sen kom mörkret… hade vi en timmes sol i november? Jag vet att jag tog bild av en lucka i molntäcket en dag och jublade. Hösten var mörk och vintern var väldigt kall och snörik. En period snöade det i flera dagar, hur mycket vi än skottade så tog det aldrig slut. Pga corona kunde vi inte fly till solen som vi brukar göra på vintern.

20 och 22 april

I mars i år började livet kännas väldigt jobbigt. Ett par härligt soliga dagar lättade upp allt i ett övrigt kallt och regnigt april, när snön började trilla ner igen fick jag nog. Det knäckte mej totalt. Sedan dess är jag helt orkeslös.

Jag är enormt väderberoende och min kropp skulle kunna agera barometer. Jag får rejäl värk vid väderomslag och värken tar förstås energi och gör mej extremt trött. Trötthet är även ett symptom för fibromyalgi, dåligt väder knockar mej totalt. Å där är jag nu; totalknockad. Ledsen, Uppgiven. Energilös.

Vädret har tagit knäcken på mej. Jag är så trött att ögonen svider. Jag fryser konstant hur jag än klär mej. Jag har ont i skelettet, inne i benen lixom, på olika ställen varje dag. Inget är roligt. Jag är trött på att vara trött och trött på mej själv. Det enda jag vill är att bli ordentligt varm och bli bländad av solen. Att ta promenader i shorts och veta att det är sol även imorrn och dagen därpå och dagen därpå osv. För då vet jag att värken och tröttheten håller sej på en hyfsad nivå. Det jag istället gör är att sova, så fort jag får tillfälle. Fick jag skulle jag lätt sova dygnet runt utan problem, så trött är jag.

Jag känner mej ledsen, tråkig, energilös och som världens sämsta fru till världens bästa man. Jag är så tacksam att jag har min Martin. Att han alltid finns vid min sida och vill mitt bästa. För honom är jag finast i världen och han gör allt för mej oavsett hur jag mår eller ser ut. Tänk om jag kunde se det han ser…

Jag skäms inte för att jag mår dåligt, däremot tycker jag såklart inte om att må så här. Jag brukar säga att man får må dåligt och man får tycka synd om sej själv – men inte hur länge som helst. När man mått dåligt länge måste man göra något, en förändring av något slag. För oss kanske det bli ett kortare miljöombyte. Vi pratar om att dra till Öland några dagar. Den totala räddningen finns längre fram, en dag är ju planen att vi ska lämna Sverige under den mörka och kalla årstiden. Vilken befrielse att slippa höst och vinter!

Jag fick en del verktyg när jag gick i samtalsterapi för 20 år sedan, dem dammar jag av nu. Jag har alltså mått dåligt förr, men så här dåligt var länge sedan. Jag vet att det går att ta sej ur mörkret, men man måste göra jobbet själv – ingen kan gör det åt en tyvärr. Det är inget lätt jobb och det går inte snabbt, men det går. Man är inte svag eller en sämre människa för att man mår dåligt, däremot är man stark som erkänner det och tar tag i sitt mående.

Jag vet att de dagliga promenaderna hjälper och att träningen lindrar min värk, så det är lixom bara att göra. Mitt mantra ”Fucking gör det bara” sitter i bakhuvudet och hjälper mej att följa mina rutiner som är extra viktiga nu. En stressad kropp och hjärna blir tydligen hjälpt av rutiner, då den inte behöver anstränga sej med något nytt – utan bara trampar på i gamla hjulspår. Så jag trampar på och hoppas slippa överraskningar.

Just idag tycker jag lite synd om mej själv och det får vara så. Jag kan faktiskt inte rå för att jag har en massa sjukdomar och diagnoser. Jag kan inte rå för att vädret är piss. Och jag kan definitivt inte rå för att corona styr världen. Jag är rätt bitter för att jag aldrig får mitt vaccin och att mina diagnoser som var i Fas 3 togs bort. Ena dagen varnar man mej för att bli smittad för att jag förmodligen skulle bli svårt sjuk och kanske dö, andra dagen är jag inte ens i riskgrupp. Trots att all forskning säger så…

Corona står mej upp i halsen just nu! Det känns som jag börjar ge upp… att jag aldrig ska bli glad igen. Det enda jag vill just nu är att ha sol, värme och en spruta i armen. Kan jag inte bara få det?

Jäkla skitvår! Jäkla skitcorona!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Vem är jag?

Vem är jag?

Kommentarer 24 kommentarer

Det har tillkommit en massa nya läsare, välkomna!!! Jättekul att ni hittat hit, jag känner mej hedrad. På riktigt!

Det är länge sedan jag presenterade mej, och det lilla som står i infot här på sidan säger inte särskilt mycket. Dessutom ändrar man sej ju med åren, utveckling tror jag det kallas. Så det är väl dax att återigen berätta vem jag är.

Marlene heter jag alltså, snart 51 år gammal. Född och boende i Tumba, men spenderade mina första år mest på Öland, där min mamma är född. Jag började blogga 2006, då jag blev nominerad till Riksdagen (jag visste att jag inte skulle bli vald) och ville visa hur valrörelsen går till inifrån. Då var jag ensamstående, bloggen låg på Expressen och hette Ensamma Mamman.

Som ensamstående med två barn som tillsammans hade ca 10 diagnoser, och dessutom politiskt intresserad, fanns det rätt mycket att berätta och bloggen blev även min dagbok då jag började upptäcka att minnet svek mej mer och mer. 2008 blev jag och Martin ett par, efter många år som kollegor på Viktväktarna. Bloggen var så pass etablerad och välbesökt att jag inte bara kunde byta namn hur som helst – så det fick bli en liten ändring bara och ”Fd” lades till det gamla bloggnamnet, Fd Ensamma Mamman.

Vart efter barnen växte upp och jag blev mer och mer ”insyltad” i Viktväktarnas värld ändrades inriktning från mitt vardagsliv till mer fokus på hälsa och resor. Det blir så när man får mer tid för sej själv, då upptäcker man helt plötsligt vad man faktiskt är intresserad av och vad som är viktigt för en. Dessutom påbörjades en rejält utredning om min hälsa 2010, där man hittade en massa ”spännande”…

Från att i mina ögon vara hyfsat frisk men med lite värk, sviktande minne, trötthet osv stod jag helt plötsligt med en massa diagnoser i famnen. Det visade sej att jag hade en infektion i hela kroppen som jag tydligen gått med i några år… jag hade även fibromyalgi, hypotyreos, brist på både B12 och Folsyra, en sömnstörning och lite annat smått och gott. Juhupp…

Martin och jag jobbade vidare på Viktväktarna. Vi hade stora klasser, var omtyckta och var bra på det vi gjorde. Men Martin hade en dröm, som han började förverkliga 2012 genom att sätta sej på skolbänken igen. 2014, 14 år efter min första kontakt med VV och efter 10 år vid vågen och i kassan – sa vi upp oss och Martins dröm gick i uppfyllelse. Han fick äntligen jobba med datorer som programmerare mm och jag kunde gå hem och ta hand om min hälsa. Jag skulle bli hemmafru 🙂

Jag var en skitdålig hemmafru, jag avskyr att laga mat och är rätt dålig på att städa. Men jag tog hand om mej och hälsan blev lite bättre vartefter, mest satt jag vid datorn och skrev på bloggen. Bloggen växte och det började komma inbjudningar till event. Jag tyckte inte om utvecklingen på bloggen och fick min idé om att starta ett webbmagasin. Nånstans där jag kunde spilla över det som inte var ”jag” och som inte hörde hemma i bloggen. Martin nappade på idén och byggde direkt vår första sida och Du i Fokus var född.

Som gammal skribent, fotograf och kåsör på lokaltidningen visste jag hur jag ville att det skulle se ut och det fanns en rejäl lucka i information och tips för 45+ utan barn. Så det skulle bli vår nisch, ett livsstilsmagasin med bara guldkanter. Å så blev det och det har gått jättebra!

Nu är bloggen min och helt och hållet mej, med fokus på hälsa och resor – det som intresserar mej mest, och kul grejer finns på Du i Fokus. Dessa två kombineras varje söndag när jag lägger ut mina veckomenyer. Jag får det bästa av två världar med vardagen och mina funderingar på bloggen och det mer ”journalistiska” och redaktionella på Du i Fokus.

Självklart lyser min bakgrund från Viktväktarna igenom i mycket på bloggen och det är helt ok. Hälsa är det viktigaste av allt och jag för gärna vidare min kunskap eftersom jag vill att alla ska må så bra som det bara är möjligt. Särskilt som alla mina läkare har som krav på mej att jag måste hålla normalvikt för att slippa den värst värken och framförallt hålla cancern borta så länge som möjligt.

Jag har nämligen cancermarkörer i blodet och kommer förmodligen att få bröst- eller underlivscancer någon gång. Men med normalvikt och fysisk aktivitet ska vi kunna hålla det borta så länge som möjligt. Jag går på täta kontroller så blir det något kommer man nog att hitta det tidigt och kunna åtgärda det snabbt. Jag är öppen med alla mina diagnoser, även detta.

Jag är en ganska nöjd person med det liv jag lever numera. Jag har allt jag behöver, världens bästa man, två numera hyfsat friska ungar och ett roligt liv. Förr kunde jag utan tvekan gå emellan i en konflikt eller utrycka min åsikt precis när som helst utan problem, numera är jag lite mer av ”pick your fights”. Är det inte riktigt viktigt så får det vara. Jag orkar helt enkelt inte slösa energi på skitgrejer. Kanske visar det nån slags mognad eller att man blivit vuxen? Jag vet inte.

Jag gillar den vardagliga lunken, tråkigt är helt ok. Rutiner är min drog som jag vårdar ömt. Det enda jag behöver är min hälsa och min familj, plus en och annan resa till värmen. Vi planerar för ett liv i solen, det är inte bara en dröm – utan en plan som vi steg för steg kommer allt närmare att förverkliga. Inom 10 år kommer vi att bo i en husbil mellan april och oktober, resten av året kommer vi att hyra boende utomlands i värmen.

Ja, det är väl jag i stora drag. En ganska okomplicerad och enkel person med ganska små krav. Så länge jag har hälsan, kläder på kroppen, mat i magen och tak över huvudet, så har jag allt som är viktigt. Just det… jag har bott i Afrika också, det är viktigt, men det tar vi en annan gång 🙂

Vem är du som läser detta? Berätta!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram