Browsed by
Tagg: hypotyreos

Tänk om våra djur kunde tala…

Tänk om våra djur kunde tala…

Många av er känner till att vi har hund, Baileys, allmänt kallad Pälsbollen i sociala medier. En Borderterrier av storlek större, så vi har skapat en ny ras; Kungsborder, som snart blir 12 år. Julklappen han gav oss i år är av den otrevligare sorten…

Baileys har alltid mått bra, förutom underfunktion av sköldkörteln som upptäcktes för 3 år sedan. Men han har aldrig haft problem med pälsen eller nåt sånt… förrän nu. Å nu är det helt plötsligt stora problem. För ungefär fyra veckor sedan upptäckte jag ett slags eksem i nacken på honom, vi tog kontakt med veterinären och fick instruktioner. Såret läkte och allt var frid och fröjd. Tills vi upptäckte ett nytt eksem några centimeter bort från det första… även detta läkte dock och allt var ok.

Så i fredags var där ett nytt sår och nu sprack huden, bokstavligt talat mitt framför ögonen på mej. Det här såret var helt annorlunda mot de andra och såg ut ungefär som ett rejält skrubbsår. Det vätskade och blödde, så när det väl blev en skorpa vågade jag inte röra det utan lät det vara. Igår blev det 3-4 nya sår på bara några timmar, de lixom växte medan vi såg på. Redan vid första utslagen rakade vi honom rejält, så vi verkligen skulle se hur hela hudkostymen såg ut. Nu blev det till att raka lite mer noga runt de nya såren, för att ha koll på läget. Huden var/är helt knallröd och sårig. 

Han har redan fått två tabletter mot skabb, fästingar, loppor och gud vet vad. Han träffar inga andra hundar och vi har inte bytt foder. Veterinären tror inte att det är sk Hot Spots, för då borde han fått det redan i somras när han levde i badet. Hon har faktiskt ingen aning och inte vi heller. Däremot har vi googlat (förstås) och det kan ha med sköldkörteln att göra så nu är mängder av prover lämnade, vi får svar imorrn. Beroende på vad svaren visar så blir det eventuellt biopsi på torsdag. Isf tar man samtidigt bort en vårta som sitter mitt på skallen och som går sönder när han torkar sej efter badet.

Det är säkert inget farligt och något som går att bota, men det är klart att man blir orolig. Det är ju ändå vår älskling det handlar om. Men han är snart 12 år och väldigt stor för sin ras, klart han kan bli sjuk… å det kan ju faktiskt vara cancer… huden ska ju lixom inte bara spricka sådär… 

Försäkringsbolaget är kontaktat och ett skadeärende har påbörjats, så får vi se hur fattiga vi blir… Men nu hoppas vi på det bästa och att veterinären har bra besked att komma med när hon ringer. Snälla, ni kan väl hålla en extra tumme och tass för oss.

Apropå googlat så finns det förstås Veterinärer online också, bla FirstVet som man kan konsultera om man är fundersam, det har vi såklart också kollat upp. Komsultationen hos FirstVet är gratis och öppet nästan dygnet runt, himla bra!

Inlägget innehåller affiliate/klicklänkar.

Jag kan inte alls bara för att du kan!

Jag kan inte alls bara för att du kan!

Det finns några uttryck som jag avskyr, ett är ”unna sej” ett annat är ”banta” och ett tredje är ”Om jag kan så kan du”. Du har ingen aning om ifall jag kan eller inte!

Vi är alla unika, har olika erfarenhet, bakgrund och förutsättning. Bara för att du kan göra en sak, så är det inte alls säkert att jag kan. Man får oftast höra detta när det handlar om träning eller vikt. ”Kan jag gå ner 35 kg så kan du”. ”Kan jag gå från soffpotatis till vältränad så kan du”. Det stämmer inte! Det är inte så enkelt.

Det gick runt en video på Facebook för ett tag sedan med en liten tjej som klättrade på en klättervägg med proteser på bägge benen. Hon hade möjligen kunnat säga det, men inte ens hon har faktiskt rätt till det hur duktig hon än är. Någon annan kanske inte klarar höjden eller har dåliga händer. Har du inte händer som fungerar så blir det rätt omöjligt att klättra.

Jag brukar säga att alla kan gå ner i vikt och det tror jag verkligen. Men alla kan inte gå ner snabbt. Jag kan det inte. Vi som tampas med sjukdomar av olika slag har svårt att gå ner i vikt, det är inte omöjligt – men det går väldigt långsamt. Men då måste man ju hitta de där sjukdomarna först, gör man inte det så kan det i vissa fall vara helt omöjligt att gå ner i vikt. Då spelar det ingen roll hur mycket andra kan… jag kan faktiskt inte ändå!

Just när det gäller vikt så är det mycket som ska stämma för att vikten ska trilla av. Jag måste ha ett riktigt bra anledning till varför jag vill/behöver gå ner i vikt? Jag måste ha ett realistiskt mål och en plan. Har jag ingen plan blir jag som en orienterare utan karta mitt i skogen. Jag ska dessutom hålla mej till min plan en längre tid, jag brukar säga minst ett år. Sen ska jag ju följa den där planen också… men har jag en sjukdom, stress runt mej, ohjälpsamma vänner och familjemedlemmar, sover dåligt mm, ja, då blir det svårt ändå. Hur mycket andra än kan – så funkar det ändå inte. Man har helt enkelt inte samma förutsättningar.

Alla har vi våra hinder och med det i bakfickan så skulle jag aldrig säga ”Kan jag så kan du”. För vi vet inte vilket hinder någon annan har. Jag kan inte längre springa, mina höfter säger ifrån. Jag kan inte lyfta tungt, mina händer gör för ont. Men jag klarar cirkelträning och promenader. Vi har alla olika förutsättningar.

Jag snittade ett hekto i veckan under hela min viktminskning, men jag kom i mål jag med. Det tog tre år att ta bort tio kilo! Jag var ju sjuk, i flera olika sjukdomar dessutom. Sen skulle man hålla den där vikten också… det var faktiskt omöjligt innan jag fick diagnos och medicin – numera är det svårt men inte omöjligt. Min hypotyreos, fibromyalgi och sömnstörning försvårar för mej helt klart, men jag ger inte upp. Jag ska vinna över kroppen, jag är envis!

Jag säger därför ”Jag kunde, det tog lite tid bara – testa du med – du kan säkert också!”

Hur blir man nöjd med sin kropp?

Hur blir man nöjd med sin kropp?

Är ni nöjda med er kropp? Många är inte det. Oftast är det storleken och utseendet man är missnöjd med, men ibland är det funktionen. För mej är det alltihop. Med åldern spelar det mindre och mindre roll vad andra tycker, nu vill jag bli den jag vill vara. Se ut som jag vill!

Jag tycker inte om det jag ser i spegeln och blir irriterad när kroppen inte gör som jag vill. Det är valkar på fel ställen, jag har mängder med leverfläckar och fula fötter. Händerna har dålig styrka och jag tappar det mesta som jag håller i. Ryggen värker och fötterna gör just nu ont så fort jag går. Storleken kan jag göra något åt och jag för en ständig kamp mot kilona. Med två sjukdomar som gör att vikten lätt ökar måste jag hela tiden att superkoll om jag inte ska gå upp en massa väldigt snabbt. Jag har hittat ett sätt att leva som gör att jag nästan står still i vikt, alltid nåt. Funktionen däremot  är svårare att påverka, även om det går till en viss del. Å det irriterar mej! Jag vill kunna göra allt!

Med bra mat och regelbunden träning håller jag både vikten i schack och funktionen hyfsat i schack – men det är som sagt en stängd kamp mot kilon och värk. Mitt liv med bla fibromyalgi och hypotyreos är så, bara att tugga i sej. Hypotyreos är mätbart och något ingen ifrågasätter. Fibromyalgi har inte förrän på senare tid accepterats som sjukdom, men fortfarande är det många som tror att det bara sitter i skallen. Å jag som ser så pigg och frisk ut kan ju inte vara sjuk eller ont dygnet runt. Ibland önskar jag att jag hade en stämpel i pannan faktiskt. Om jag skulle se ut som jag känner mej vissa dagar skulle folk gå omvägar…

När jag ser bilderna här brevid ser jag förstås varenda liten skavank, en del är säkert även inbillat. Vi första anblicken ser ni en fin strand och någon som njuter i solen. Bara för att jag påtalar det så tittar ni lite extra och då ser även ni att det finns lite för mycket här och där. Inte mycket, men lite. Hade jag inte sagt något hade de flesta inte sett något mer än den där fina stranden med en solande kvinna eller hon som njuter i poolen. De flesta bryr sej nämligen inte om hur andra ser ut! Jag bryr mej inte om hur andra ser ut, så varför skulle andra bry sej om hur jag ser ut? Alla har ju nog med sitt!

Om 48 dagar ligger jag på stranden igen och jag kommer att avsky varenda valk som syns, så är det. Jag försöker få mej själv att fatta att jag duger som jag är, det går sådär… Jag duger, men jag vill mer! Jag förväntas vara nöjd med min kropp nu när jag är sk normalviktig, men jag vill ju trivas med det jag ser också. Men även om jag inte trivs med det jag ser så skulle jag aldrig ens komma på tanken att gömma mej, jag älskar ju sol och värme som dessutom gör underverk med min kropp. Jag kommer aldrig att ”älska mej själv” men numera respekterar jag mej själv.

För mej handlar det inte om andras syn på mej utan att jag faktiskt vill gilla det jag själv ser. Jag kämpar för att komma dit, både mentalt och med träning. Jag vill ha en kropp som är stark, som gör det den ska och som är snygg i mina ögon. Är jag hemsk och ytlig som känner så? Jag är snart 50 och vill ha en (i mina ögon) snygg kropp, sån är jag!

Är du nöjd med din kropp? Om inte; varför? Om du är det; har du alltid varit det?

 

Jag var ju riktigt snabb i år!

Jag var ju riktigt snabb i år!

Just nu handlar det mesta om att kom ikapp med alla måsten innan vi åker till Gambia. Vi åker om 7 veckor, så än finns det gott om tid. Ändå brukar de sista dagarna innan avresan vara kaotiska och massor att göra. Jag tänkte inte ha det så den här gången…

Så jag har skrivit långa listor på saker som måste göras och saker som borde göras. Åsså bockar jag av vartefter, tyvärr blir listorna bara längre vartefter jag kommer på nya saker. En del kan jag göra på plats i Gambia, men jag vill helst inte ta upp datorn mer än ett par gånger under resan.

Ett måste lyckades jag iaf få gjort direkt – influensavaccinationen. Det var första dagen för vaccinationer igår och jag lyckades faktiskt få sista tiden på dagen. För mej är det ett måste att ta sprutan, jag riskerar tydligen att bli väldigt sjuk. Vi som är i sk riskgrupp får ta sprutan gratis, då är det ju dumt att inte göra det. Jag tillhör riskgrupp eftersom jag har bla astma, fibromyalgi, nedsatt immunförsvar och sömnstörning. När jag blir sjuk så blir jag det ordentligt. Hostan efter en lätt förkylning kan sitta i 8-10 veckor. Hur det skulle bli med en influensa vågar jag inte ens tänka på, jag har aldrig haft det…

Att jag lyckas ringa och boka tid är en bragd och att jag gör det så tidigt är inget annat än ett under. Jag brukar ringa efter någon vecka och då finns inga tider, när det väl finns en tid så finns inget vaccin… murphys lag… men den här gången lyckades jag direkt! En sak att bocka av  🙂

Jag vet att många väljer att inte vaccinera sej och jag lägger ingen värdering i det. Är man frisk i övrigt så klarar man en influens. Det är ju den som är äldre, överviktig, har någon sjukdom eller är höggravid som riskerar att bli så sjuk att man måste behandlas på sjukhus, som ska se upp och fundera på den där sprutan. De som riskerar att bli så sjuka att de faktiskt kan dö. Jag tillhör tydligen dem även om det känns främmande att tänka så.

Nu är det iaf gjort och resten av listan kan bearbetas… Gör du också listor?

 

Jag som lovade…

Jag som lovade…

Nästan varje gång jag kommer hem från min läkare har jag någon ny diagnos i bakfickan, stor eller liten, tillfällig eller kronisk. Nu var det dax att besöka Dr Kompis igen i onsdags och jag lovade maken att inte komma hem med något nytt. Jag misslyckades…

2010 var jag ett vrak, jag mådde så otroligt dåligt men min nuvarande husläkare tog mej inte på allvar. Han sa bara att alla är lite trötta på hösten och skickade hem mej igen. Att jag var så trött att jag inte kunde tänka, tappade ord, gick upp i vikt och bara ville försvinna från jordens yta lyssnade han inte på. Något var fel, på riktigt!

Jag har en kompis som är läkare, i ren desperation frågade jag honom om han kunde ta sej an mej. Jag vet att man helst inte ska ha sina vänner som patienter, men jag var faktiskt desperat. Han sa till min lycka ja och sedan jag kom till honom har han hittat en massa spännande saker som bla hypotyreos, fibromyalgi, sömnstörningar, folsyrebrist och lite annat smått och gott. Det räcker ju så kan man tycka.

Redan för 2-3 år sedan började vi kolla upp mina knän och det konstaterades att jag hade en början till atros. Men problemen var inte så stora, så vi lät dem vara just då. Nu är problemen stora, jag kan inte gå uppför trappor, slänter eller ens trottoarkanter utan att det känns som knivar körs rätt in i bägge knäna. Något är fel. Höger stortå gör ont lite titt som tätt i leden, särskilt när jag haft klackar och det ”bränner/sticker” under nästa tå. Värk i knän, ont stortå och en brännande känsla i nästa tå var alltså dagens ärende när jag kom till honom.

Min läkare vet att jag inte gnäller i onödan, han lyssnar, känner, klämmer och tänker. Han är lite som Dr Baltzar faktiskt och rätt som det är lyser han upp och har kommit på nåt bra. När det gällde knäna var jag beredd på det värsta, Artros – sånt som gör himla ont och är svårt att fixa. Men han tyckte att allt tydde på att menisken bråkade med mej och det är lättare att fixa, så den diagnosen tar jag hellre. Men nu ska jag på röntgen och träffa ortoped, så får vi se vad det slutar med. Däremot trodde han på artros i tån, jahaja… då få det väl vara så, klackar använder jag inte så ofta ändå.

Så kom vi till den brinnande tån och nu blev det intressant. Dr Kompis är rätt säker på att jag har brist på B12. Mina tidigare prover visar att jag ligger inom normalvärde, men precis på gränsen till lågt. Så han skickade iväg mej på en ny provtagning direkt medan han skulle fixa med några papper. Första tecknet på B12-brist är just att det pirrar/bränner i tårna – det hade jag ingen aning om. Och det är en brist som kan leda till en massa läskig skit och måste tas på allvar. Men tydligen så kan inte skador man redan fått läka ut ens med medicin, så den där obehagliga känslan får jag i värsta fall leva med.

Nu väntar vi bara på svaret på det där provet och visar det som vi tror så ska jag tydligen få injektioner med B12. Ytterligare en medicin som ska tas resten av livet… Jag lovade ju att inte komma hem med fler diagnoser, å det gick ju bra… men jag konstaterar mest bara vad som händer och är tacksam över att min käre vän orkar med mej och vill vara min läkare. Han har förmodligen räddat både mitt liv och förstånd. Jag vet faktisk inte vart jag hade varit idag utan honom. Han är 5 år äldre än mej och kommer att jobba som läkare många år till, den dag han slutar vet jag inte vad jag ska göra. Men det är ett senare problem.

Jag vet att många kämpar med att hitta en bra, kunnig och pålitlig läkare. Jag hittade till slut min och nu släpper jag honom aldrig! Men jag tycker det kan vara nog med diagnoser nu faktiskt…

 

Den viktiga sömnen

Den viktiga sömnen

Många går runt och är trötta. Tycker man att man är oförklarligt trött så ska man kolla upp det! Sömnen är alldeles för viktig för att nonchaleras, det vet jag som numera har en konstaterad sömnstörning.

Paolo Roberto har sagt ”Sömn är den gyllene kedja som binder ihop vår hälsa med vår kropp”. När jag hörde det så kände jag direkt att det är ju precis så det är! Jag har inte hittat ett lika bra sätt att uttrycka det på bara. Men sömnen är bland det viktigaste för att vi ska fungera som människor. Ett populärt tortyrsätt förr var ju att låta offren stå upp och vara vakna tills de i stort sett blev galna. Alla vi som haft nattvak med barn vet hur knäpp i skallen man blir efter några sömnlösa nätter.

Jag trodde att jag hade en ganska bra sömn, jag somnade ju så fort jag satte mej ner. Men jag var sååå trött, jämt. Oavsett om jag sovit gott eller ej så var jag så in i döden trött, hela tiden. Ögonen sved, hjärnan funkade inte, jag tappade ord, frös osv. Något var fel och jag gick till doktorn. Där fick jag höra att alla är lite trötta på hösten, inget mer gjordes. Sen fick jag en ny läkare som direkt skickade mej på en sömnutredning som visade att jag aldrig kommer ner i djupsömn.

Hur mycket jag än sover så blir jag aldrig helt utvilad eftersom kroppen inte får sin återhämtning och min hjärna bla glömmer att jag behöver andas. Å för detta finns det inget att göra eftersom jag inte är överviktig, snarkar eller sover på rygg. En mask (CPAP) skulle alltså inte hjälpa mej. Mitt problem är inte jättevanligt och beror förmodligen på att jag varit rejält utbränd. En receptet jag fick var att sova middag och jag känner mej faktiskt piggare sedan jag började med det.

Grejen med sömnbrist är att den kan leda till en mängd mer eller mindre allvarliga tillstånd. Den som sover för lite (eller som jag – inte kommer ner i djupsömn) eller jobbar skift har lättare att dra på sej övervikt och drabbas oftare av diabetes, får sämre immunförsvar, sämre impulskontroll, kan bli infertila och få en mängd olika hjärtsjukdomar. Man bli lite dum i huvet också eftersom skallen inte fungerar när man är konstant trött. Som när jag skriver detta… det är tur att det finns rättstavningsprogram  🙂

Är man en av dem som tränar så är det också en anledning att fundera över sömnen. Sömnen har nämligen en ganska stor inverkan även på träningen och undersökningar  visar tydligt att mindre sömn leder till sämre uthållighet och lägre koncentrationsförmåga och vi måste anstränga oss mer och ta av reserverna för att prestera. Maxpulsen sjunker, vi orkar mindre, producerar mer kortisol och får en sämre muskeluppbyggnad.

Detta är förstås något som även drabbar den som jobbar på nätterna och inte har en naturlig dygnsrytm. Man kan tydligen ganska snabbt se skillnader i fett- och muskelvävnaden efter bara några nätters sömnstörning och det är ett faktum som skrämmer mej som haft 25 år med detta.

Man har även sett fördelen med träning och fysisk aktivitet och hur det förbättrar sömnen. Så min sömnstörning försämrar alltså min träning, men den träning jag gör förbättrar min sömn… allt kunde alltså vara mycket värre  🙂

Det kan inte nog poängteras hur viktig sömnen är. Får jag inte sova mina 7-8 timmar så funkar jag helt enkelt inte. Får jag däremot sova så håller jag vikten lättare, jag får saker gjorda och känner att allt funkar i kroppen. Att få en diagnos gjorde mej förstås inte piggare, men numera har både jag och familjen en annan förståelse för min trötthet. Jag är INTE lat!

Min slutsats är alltså att bra mat och sömn hjälper oss ner i vikt och träningen hjälper oss att sova bättre och bli lite friskare. Hur står det till med din sömn?

 

Så skönt att bli äldre!

Så skönt att bli äldre!

 

Jag vet att många tycker det är jobbigt att bli äldre, rynkig och få grå strån. Jag är inte en av dem! Jag tycker det är såååå skönt att bli äldre!!!

Om typ 500 dagar fyller jag 50. Då hade jag tänkt rymma iväg och göra mina andra stora drömresa, nu blir det nog inte så eftersom pengarna inte räcker. Men hemma är jag nog inte, jag har ingen större lust att ha kalas. Inte för att jag inte gillar kalas, utan för att jag vet att det inte kommer särskilt många. Bättre att strunt i det och slippa bli besviken lixom…

Jag är alltså nästan 49, på väg mot 50 och alltså minst halvvägs i livet. Jag tänkte nämligen inte bli över 100… nu vet man iofs inte eftersom min farmor är 98 och typ kärnfrisk. Fast jag är ju inte frisk nu, så jag blir nog inte så gammal som hon. Så här halvvägs i livet måste jag nog säga att min bästa tid är nu. Jag tyckte livet var rätt bra runt 20 och nu vid 50 är det som bäst, däremellan var det rätt jobbigt…

Som nästan 50 känner jag mer och mer att jag slappnar av mer och mer. Jag har aldrig varit i så bra kroppsligt skick som nu, trots sjukdomar. Jag är starkare än någonsin och trivs nästan i min kropp, det finns lite kvar att jobba på – men jag är nästan nöjd. Åren sätter sina spår, så är det – men det är inget jag lider av. Jag gillar mina små kråksparkar vid ögonen och de grå stråna som jag fick vid 30 men som  konstigt nog inte blivit fler efter 40. Det är typ 45 grå strån i luggen som ser rätt tråkiga ut, så länge de inte blir fler färgar jag bort dem. Men jag har inget emot att bli helt gråhårig, som min farmor som har helt vitt hår.

Men det jag gillar mest med att bli äldre är att jag inte bryr mej så mycket längre. Jag gör lite som jag vill och bryr mej inte så mycket om vad folk tycker. Jag har iofs alltid gått min egen väg, men då har jag brytt mej om vad folk tycker och tänker. Det skiter jag totalt i nu. Så länge jag mår bra och ingen runt mej kommer till skada ska väl folk bara sköta sitt och inte bry sej. Eller hur?

Jag vet att folk pratar bakom min rygg, men gör det då! Tänk att lilla jag är så intressant… Jag vet att folk tycker en massa om mej, men tyck det då… är det snällt får ni gärna säga det till mej direkt – är det elakt kan ni stoppa upp det nånstans där solen inte lyser. Det är ganska få som känner mej, så det går runt en del lögner – det vet jag och jag vet också att de som känner mej gör sitt bästa för att stoppa lögnerna.

Jag är en lojal person som kan gå väldigt långt för någon jag tycker om. Men sårar man mej eller någon jag tycker om, så är jag ganska långsint… numera inte alls så långsint som förr dock. Det är också en positivt sak med att bli äldre, man inser att det inte hjälper att älta. Det skadar lixom bara en själv och är dåligt för en.

Så jag gillar att åldras. Jag tar mer och mer livet med en klackspark och försöker att göra det bästa av en rutten dag. Jag är långt ifrån perfekt och har börjat uppskatta mer och mer att inte vara det. Jag är bara människa och då får man begå misstag, så länge man är vuxen nog att be om ursäkt. Det är mycket jag fortfarande inte kan eller behärskar, men i ”min ålder” är det ok att be vem som helst om hjälp. Å på så sätt får man nya bekantskaper också.

Man säger att 50 är det nya 30. Kanske är det så, inte vet jag. Jag vet bara att jag gillar min ålder just nu och att det är så skönt att slippa alla krav man hade på sej själv och trodde att andra hade på en när man var yngre. Nu gör jag som jag vill! Jag vet att hälften är gjort men är inte rädd att dö. Jag har ingen åldersnoja alls och ingen dödsångest heller – jag lever nu och mår väldigt bra.

Hur tänker du kring att åldras?

 

En liten bit på väg…

En liten bit på väg…

Ni som följt mej ett tag och känner mej vet hur jag hela tiden kämpar för att komma ikapp. Hur jag än försöker så blir jag aldrig helt färdig och jag vet att jag inte är ensam om att ha det så. Som förra helgen när vi skulle städa ute och häcksaxen gick sönder… så är det hela tiden!

Men den här helgen blev vi faktiskt färdiga ute! Häcken runt tomten är klippt, buskar är nerklippta och ansade, vissna växter är borta, ny täckbark ligger i rabatten osv. Vi har även hängt upp alla vinterns ljusslingor, alla är dock inte tända. Jag tycker det blir så mycket mysigare om det lyser lite fint i entrén när man kommer hem. Så nu är det iaf klart där å jag är så nöjd!

Vi fick hem ett gäng resväskor förra veckan och några av dessa har jag nu fyllt med saker som inte fick plats när vi åkte till Gambia sist, utan legat i förrådet och väntat. Mycket i förrådet ska ner i väskorna, resten resas ur till loppis och secondhand. Så nästa helg är planen att få ordning i garaget och förrådet och byta till vinterhjul på bilen. Då är verkligen allt ute fixat. Jag hoppas den planen håller… man vet ju aldrig…

När man varit utbränd så illa som jag har varit så klarar man inte när det är för rörigt. Röran blir en onödig stress, ändå tar man inte tag i det – man vet helt enkelt inte var man ska börja. Det är därför jag rensar så mycket jag kan nu när jag mår bra och säljer/slänger/skänker bort grejerna. Det måste bli lättstädat överallt och då måste grejerna bort. Då minskar stressen och jag mår så mycket bättre. Jag vill bara ha helt lugnt. Överallt.

Bara detta att trädgården är fixad gör massor! Jag vet nästan säkert att vi inte kommer att komma igenom allt den här gången heller, det kommer säkert hända något på vägen. Men jag vet att det finns en plan och att en dag så kommer jag att komma hela vägen fram. Jag trodde att 2018 skulle bli året då vi kom i ordning och ikapp ekonomisk, men så blev det inte… bilen gick sönder, vi skaffade nytt larm och fixade resten av rören i huset och nu gick värmepannan sönder. Just som vi kommit upp på plus så måste vi alltså ut med ca 30 000 för en ny panna… suck!

Så nu avsätter vi även 2019 till att inte bara komma ikapp utan även få ihop ett nytt sparande. Är det inte det ena så är det det andra… Tänk så skönt det skulle vara om allt bara föll på plats. Att kunna sitta på trappen och fika och känna ett totalt lugn, vilken grej! Men vi är en liten bit på väg! Lite närmare än igår  🙂

 

Sommaren gav minus!

Sommaren gav minus!

Nu är sommaren officiellt över, september och hösten är här. I maj la jag upp en plan för sommaren och jag måste säga att jag är både stolt och imponerad över mej själv. Planen höll nämligen!!!

Vi skulle vara hemma hela sommaren, det var i stort sett det enda vi visste. Så planen var att sköta kosten, gå dagliga promenader och träna tre gånger i veckan. Allt detta lyckades vi med, förutom promenaderna som bara blev en gång om dagen när det var som varmast. Målet var att går ner 2,8 kg till 1/9, vilket är ganska mycket för någon som brukar snitta 1 hekto i veckan…

Jag hade en plan och ett mål och det funkade!!! Det blev tom ett hekto till! Planen höll otroligt nog, det brukar den inte göra. Jag brukar aldrig nå mina mål, så jag är otroligt stolt och väldigt förvånad  🙂

Så nu tar vi resten! Den 28/12 åker vi till Gambia och då ska jag vara på min målvikt igen, dit är det 1,9 kg. Typ 16 veckor… drygt 1 hekto i veckan räcker alltså…men hösten är inte lika enkel som sommaren. Det är events och resor där jag inte bestämmer maten själv, jag hinner inte träna lika mycket men ska försöka få in 2 ggr i veckan. Promenaderna fortsätter, men när det blir regnigt och kallt blir det knappast två långpromenader om dagen… Jag är realist. Jag hoppas att det går, men är nöjd med det som försvinner.

Sommaren blev alltså bättre än förväntat, nu får vi se hur hösten blir. Jag gör mitt bästa och hoppas du hänger med och hjälper mej framåt. Hur gick det för dej? Hade du nån plan? Höll den? Har du nån ny plan  🙂

 

300 gånger – heeelt otroligt!

300 gånger – heeelt otroligt!

Jag avskyr att träna. Jag avskyr svettiga människor. Jag avskyr folk som stönar och låter. Avskyr är ett starkt ord, men så var det faktiskt. Jag avskydde allt som hade med träning att göra, det var inget för mej. Idag tränade jag min 300:e gång på Curves… även den mest envisa kan tydligen ändra sej  🙂

Fast det där med att avsky att träna är inte riktigt sant. Jag avskydde gymvärlden och svettiga människor som låter en massa. Jag hade aldrig satt min fot på ett gym men trodde att jag visst hur det var ändå. Lite rätt hade jag, men bara lite. Jag avskyr inte att röra på mej, jag gillar ju att gå och springa. Det var lixom den där lilla detaljen med gym som inte tilltalade mej. Förrän jag testade Curves.

När Sussie kom in hos oss på Viktväktarna i Tumba och frågade om hon fick ställa fram reklam om sin nya verksamhet sa vi ja utan att veta så mycket mer. Klart vi ville hjälpa henne, en kvinna som offrat allt för att starta ett eget företag för att göra något som var viktigt för henne och som hon trodde på. Självklart skulle vi hjälpa henne så gott vi kunde. Vi hade ingen större koll på vad det var, men det lät ju bra. Det skulle ta ett par år innan jag själv gick dit, det skulle till ett par operationer först.

I augusti 2014 gjorde jag min efterlängtade bröstförminskning och några månader senare var jag tillräckligt läkt för att äntligen testa det där magiska konceptet. Curves är nämligen ett gym för enbart kvinnor där man på bara 30 minuter går igenom hela kroppen. Kan det verkligen funka… inga tyngder mer än den egna kroppen… jaja, testa kan man ju göra. Å jag gillade det! Jag älskar det inte… men det är ett helt ok sätt att träna igenom kroppen. När jag kommit in i det och börjat gå regelbundet pajade knät och jag fick träningsförbud, så typiskt mej.

Men efter ett par månader var jag igång igen och idag gjorde jag min 300:e gång hos Sussie på Curves i Tumba. Jag försöker gå mån, ons och fre – oftast funkar det. Numera är det rutin, jag funderar inte – jag gör det bara. Det blir som att gå till jobbet, man gör det bara. Å nu ser jag ju framstegen. Vingarna på ryggen är mindre, jag har fått synliga muskler och jag är stark! Som en liten oxe, en liten… typ talgoxe… Värken är betydligt mindre och något jag kan stå ut med även när det är som värst.

300 gånger låter kanske inte så mycket, men för mej är det värt bragdmedaljen typ. Fasiken va jag är bra! Att jag skulle bli en sån som tränar fanns ju inte på världskartan. Men nu är jag det och det tänker jag fortsätta med! Jag går alltså på Curves i Tumba, vill du hänga med, träffa Sussie och få en hälsoprofil – hojta! Det finns alltid något bra erbjudande som man kan hoppa på.

Tack Sussie för att du öppnade ett gym som även jag kan tycka är ok och tack för att du är du  🙂