Browsed by
Etikett: hypotyreos

Kineserna har rätt!

Kineserna har rätt!

I Kina får man betalt för att ta en tupplur på lunchen. När jag fick min diagnos sömnstörning och sömnapné fick jag även order om att sova när jag är trött (om det går alltså) och gärna ta en tupplur efter lunch. Både Kineserna och min läkare är väldigt kloka!

Många säger att om de sover på dagen så sover de sämre på natten. För mej är det tvärtom; sover jag en liten stund på dagen så sover jag mycket bättre på natten. Knoppen och kroppen behöver sin vila, får man den inte på natten så kanske man behöver kompensera den på dagen.

Jag sover ungefär 7 timmar på nätterna, vilket kan verka helt normalt och bra. Problemet med min sömn är att jag aldrig kommer ner i djupsömn, den som läker kroppen och ger återhämtning. Jag sover väldigt lätt, drömmer aldrig och är vaken en stor del av natten – fast jag tycker att jag sover. Sömnkvaliteten är alltså inte särskilt bra eller tillräcklig, vilket innebär att jag är lika trött när jag vaknar som när jag gick och la mej.

Om jag sover en stund på dagen däremot, det kan vara allt från en kvart till en timme, så blir även sömnen på natten bättre och jag är piggare på dagen. Precis som min läkare sa, som alla andra säger tvärtemot. Så när jag kan tar jag en tupplur, ibland är jag så trött att ögonen svider – ibland lägger jag mej och kan inte somna. Jag försöker lyssna på kroppen och när jag gör det mår jag förstås bäst.

Det är det här som blir ett problem när jag är på resa eller mässor. Det är svårt att lägga sej då lixom… Men det vet jag och är förbered på, så ibland får jag hoppa över en punkt i programmet för att vila lite eller helt enkelt köra på, köra slut och sedan reparera när jag kan, vilket kan ta några dagar. Jag kan inte ”sova ikapp” på en natt eller ett par dagar, det krävs längre tid än så. Å när jag är slut och inte har sovit ordentligt, då märks det. Jag sluddrar när jag pratar, tappar ord, glömmer saker och värken kommer som på beställning. Kroppen stänger av funktioner, för att orka vara vaken.

Jag sover alltså ganska mycket. Jag är inte lat. Jag är sjuk. Både min fibromyalgi, hypotyreos och utbrändheten för många år sedan påverkar mej och min sömnstörning. Får jag bara vila så orkar jag huuuuur mycket som helst! Men jag behöver även ljuset, så nu väntar en tung period med mörkare dagar. Det är så jobbigt.

Sömnen är även viktig för vikten. Trötthet triggar gärna sockersuget, för att få lite extra energi. Då hjälper inte en morot, man vill ha choklad eller annat sött. Tyvärr hjälper den där energin bara en kort stund, sen är man trött igen och då vill man ha ännu mer… det blir en ond cirkel och vikten ökar. Istället för att försöka ta en kort tupplur. Det har hänt att jag tagit den på toaletten…

Så nu vet ni att Kineserna är himla smarta och varför jag kan vara lite tröttare och glömsk lite då och då. Å ni kanske har fått en förklaring till ert sötsug? Var smart – ta en tupplur!

Firar 19 år med Viktväktarna idag!

Firar 19 år med Viktväktarna idag!

Före VV. Smal, före bröllopet. Smal och stark!

Den 7 augusti 2000 fick jag nog av mej själv och skrev in mej på Viktväktarna. Inte för att jag var jättetjock, utan för att jag behövde lära om när det gäller mat. Skaffa en ny, sundare livsstil, för mej och barnen. 19 år har gått, idag är jag väldigt nöjd med mitt beslut.

Jag var 30 år, åt oftast inget på dagarna men sen smällde jag i mej skogaholmslimpa med ett tjockt lager hushållsost på kvällarna. Det är ju så gott! Men det är ju inte mycket näring… och det kan knappast kallas sund kosthållning. Men så var det! Jag mådde skit! Jag var ganska nyskild, mitt i en rejäl utbrändhet, konstant trött, superstressad och en rätt ledsen ensamstående morsa. Att min bästa kompis dog en vecka senare gjorde inte saken bättre… men samtidigt gjorde hennes död att jag fick en insikt om att jag måste ta hand om mej bättre.

Så jag skrev in mej på Viktväktarna i Tullinge Centrum, tillsammans med min mamma. Min första vecka räknade vi prickar, jag hade fattat det hyfsat när jag kom dit veckan två och då fick vi veta att det from nu skulle handla om Points. Tack för den! Det var bara att glömma allt från första veckan och lära om, samtidigt som jag skulle smälta att min bästa vän inte fanns längre… Men det gick! Points var ju dessutom såååå mycket enklare än Prickar!

Jag hade svårt att gå ner i vikt, det blev ett par hekto ner och sedan stod det still. Jag följde programmet till punkt och pricka, även konsulenten tyckte det borde gå snabbare – men jag gav mej inte! Jag fick hjälpa till vid vågen som extra pepp och för att verkligen inte tappa greppet. Det var kul, jag lärde känna både personal på VV och andra medlemmar. Med mina små steg skulle det ta ganska exakt fyra år att komma i mål – men jag gjorde det!

Jag fortsatte räkna mina Points, programmen ändrade sej lite och bla blev Points Plus. Jag vågade inte sluta räkna och höll vikten i flera år, tills jag blev sjuk runt 2010. Jag mådde ungefär lika dåligt då som innan jag började på VV. Gick upp allt jag gått ner och blev mer och mer förtvivlad. Något var riktigt fel, det kände jag i hela kroppen. Till slut fick jag hjälp och diagnos efter diagnos trillade på plats. 2013 hade jag gått ner allt igen och sedan dess har jag hållit vikten och kan återigen och sedan dess stolt titulera mej Guldmedlem och normalviktig på Viktväktarna.

Jag var återigen smal, men jag orkade ingenting. Jag kunde knappt stå och dra på mej strumporna, utan var tvungen att sitta ner. Jag kunde inte luta mej fram och sätta på vattnet till badkaret utan att hålla mej i väggen. Jag hade INGEN bålstyrka alls och hade konstant ont i rygg och nacke. Vid det här laget hade jag bla fått diagnosen fibromyalgi och då kan man ju tänka sej att jag skulle skylla värken på den. Istället tog jag tag i träningen, jag ville orka mer, få kontroll på min kropp och få muskler! Jag skulle bli stark!

Så för snart 4 år sedan började jag träna cirkelträning på Curves. Ett gym för tjejer, utan speglar och utan prestige. På bara 30 minuter jobbar jag igenom hela kroppen, med min egen kropp som motstånd. Jag var smal, men smal var egentligen aldrig det jag strävade efter – jag ville ju ha livskvalité och vara hälsosam. Jag åt mej ner i vikt, nu skulle jag träna för att orka leva längre och för att min kropp ska göra det jag ber den om. Länge!

Martin gick ner 60 kg med vv, men det var lite för mycket, detta är mer lagom.

Idag är det 19 år sedan jag skrev in mej på Viktväktarna, ett av det bästa beslut jag fattat i hela mitt liv. Jag mår bra! Jag är så frisk jag förmodligen kan bli. OCH jag träffade min man, vilken bonus! Min älskade Martin som gått ner 60,4 kg med Viktväktarnas hjälp och som jag sedan hade massor med VV-klasser med över hela södra Stockholm. Tillsammans hjälpte vi tusentals medlemmar ner i vikt under de 6 år som vi hade egna klasser.

Både Martin och jag är ganska unika när det gäller Viktväktarna. Vi har nämligen bara skrivit in oss en gång, tagit oss i mål och stannat där. Vi lyckades göra en beständig livsstilsförändring som gett oss ett helt nytt liv. Vi är dessutom unika med att ha träffats på VV och gift oss, något som jag vet att det pratades om en hel del när det hände 🙂

Jag påstår att alla kan gå ner i vikt, men jag säger inte att det är enkelt. Jag skulle heller aldrig säga ”kan vi – så kan ni”, så enkelt är det nämligen inte. Vi har alla olika förutsättningar. Men jag har några tips för att verkligen orka hela vägen och de är *lita på programmet *låt det ta tid, minst 1 år *gläds åt minsta minus på vågen *ha inga förbud *banna aldrig snedstegen *inse att det blir plus ibland *gå jämnviktsprogrammet *glöm motivation – fucking gör det bara!

Och gå på möten om du kan, du kan faktiskt möta ditt livs kärlek 🙂

Hur firar man 19 år på VV då? Jo, man börjar dagen med en helt vanlig frukost, en hundpromenad och ett pass på gymmet. Sen blir det kanske en glass till mellanmål – bara för att jag vill och vet att det inte spelar någon roll i längden.

Ni kan följa med på instagram @marlenerinda om ni vill och se hur min dag ser ut. Jag försöker ge pepp där, så gott jag kan. Jag påstår att jag kan det här nu, men kommer aldrig att sluta ha koll. Appen är fortfarande med mej så gott som dagligen, den släpper jag aldrig! Risken är alldeles för stor att trilla dit i dåliga vanor igen.

Grattis till mej idag och tack Viktväktarna för kärleken! Nästa år firar jag 20 år på VV, då ska jag fortfarande vara på min målvikt, men ännu starkare – då ska jag vara femtio, fit och fräck!

Härliga dagar i solen!

Härliga dagar i solen!

Jag älskar vädret vi haft de senaste dagarna! För mej är det perfekt när tempen rör sej förbi 25 grader, det är strålande och sol och en svag bris. Då mår jag som bäst!

Rutinerna som blir när värmeböljan knackar på är så behagliga. Vi har skugga och svalt i vårt vardagsrum och på altan. Så jag kan sitta och jobba medan hunden ligger och sover i skuggan ända fram till lunch. Då får jag massor gjort eftersom hjärnan funkar bättre vid värme. Jag sover även bättre just nu, så hela jag fungerar bättre.

Vid 14-tiden tittar solen runt hörnet på huset och då det blir lite för varmt för hunden för att det ska vara hälsosamt. Då packar vi ihop oss och drar till mina föräldrar i Tullinge som har pool. Där hänger vi sedan resten av dagen, och jag passar på att läsa böcker som ska recenseras. Man får samla ihop ett gäng under vintern, som sedan kan läsas i solen 🙂

Idag har jag fått ihop en text om Irland och två recept. Nu fortsätter arbetsdagen med en bok i poolen. Hoppas ni mår minst lika bra som jag!

Det kommer surt efter…

Det kommer surt efter…

Hur roligt det än är att hålla igång och göra saker och att ha besök, så kommer det surt efter. Jag vet ju att jag orkar för stunden, ser tar jag helt slut. Men det är det värt!

När jag planerar in aktiviteter, så planerar jag samtidigt in vila. Har jag mycket runt mej så måste jag vila några dagar efter. Det är min verklighet efter år med utbrändhet och sviterna av det.

Veckan har varit otroligt rolig, vi har sett och gjort massor och försökt att ”sköta” oss med sömn och vila. Det har gått ovanligt bra för att vara så många dagar. Men idag tog jag slut. Jag visste att det skulle komma, så jag lät det bara komma. I morse åkte jag och tränade, sen åkte vi och handlade och när vi var på väg hem kände jag att NU är det stopp. Inte snart, utan NU!

Medan Martin packade ur bilen, plockade upp alla matvaror och fixade lunch stupade jag i säng och somnade bums. Jag hann sova en halvtimme kanske och det räckte för att orka resten av dagen. Men imorrn har han planerat in en tupplur för oss båda, för säkerhets skull 🙂

Mitt (och många andras) liv med fibromyalgi och hypotyreos är så här. Man gör så gott man kan och är det kul så gör man ofta lite för mycket, sen tar det stopp. Det är så det är och har inget med lathet att göra, våra kroppar orkar helt enkelt inte. Vanliga människor kan pusha sej liiiite till, det går inte för mej. Det tar stopp. Jag somnar stående rent bokstavligen faktiskt. Man märker det först på att minnet försvinner, sen att jag blir mer förvirrad än vanligt, sen vill benen inte bära och då är det bara att lägga sej. Martin ser sånt, oftast före mej.

Han är så otroligt förstående, medan jag bara blir irriterad. Jag vill orka! Andra orkar ju, varför gör inte jag det! Men jag vet ju att vi är många, många som har det så här. De flesta av oss är kvinnor som varit ”duktiga” för länge. Som kämpat på i motvind och gått in i den berömda väggen. Vi hade behövt någon som sett hur det var fatt när allt var som värst och stoppat oss då, eftersom vi själva inte var kapabla att se det. Men tyvärr fanns det inte någon som tog oss på allvar och såg hur illa det faktiskt var. Å nu är vi sjuka av stressen vi drog på oss för många, många år sedan.

Min fibromyalgi, hypotyreos och sömnstörning beror helt och hållet på att jag utsattes för långvarig stress, enligt mina läkare. Tyvärr är jag inte unik. Å nu betalar jag priset. Men jag har tur! Jag har en Martin, det önskar jag att alla hade. Äntligen har jag iaf EN person som förstår mej, accepterar mina sjukdomar och hjälper mej. Det underlättar otroligt mycket. Då kan jag göra kul grejer trots att jag vet att jag blir helt slut, han finns ju där när jag säckar ihop.

Så imorrn tar vi en lugn dag tillsammans, med tupplur och allt 🙂

Matsedel v 23 – Nationaldagsgott

Matsedel v 23 – Nationaldagsgott

Tänk att det redan är juni och att det bara är ett par veckor kvar till midsommar. Som jag längtar! Äntligen ska jag få åka hem till mitt kära Öland, även om det bara är för några dagar.

Just nu är det knepigt med vikten. Det är alldeles för många kalas och fester, för mycket stress och för lite sömn. För många dagar med dåligt väder, kyla och värk och för dålig koll på det som stoppas i munnen. Men så blir det ibland, man får inte vara för hård mot sej själv när livet kör ihop sej – huvudsaken är att man är medveten om ”förfallet” och kör upp på banan igen direkt när kaoset är över.

Jag brukar tänka att även om det är fest, dop eller annat skoj så är det oftast bara EN måltid, inte flera dagar. Man kan alltså sköta sej hyfsat mellan festligheterna och planera lite 🙂

Här är veckans matsedel (allt passar i matlådan):

Måndag: Falska köttbullar 10 SP Flex för hela satsen

Tisdag: Laxgryta med räkor 3 SP Flex plus ris

Onsdag: Kassler i ugn 5 SP Flex plus ris

Torsdag: Kyckling Alfredo 6 SP Flex plus pasta

Fredag: Tacogratäng fr 11 SP Flex

Lördag: Delizie 45 SP Flex för hela formen

Söndag: Räkor med spenat och pasta 4 SP Flex plus pasta

Nationaldagsgott: Rabarberfromage 2 SP Flex

Som sagt: mycket skoj är på gång. Veckan bjuder bla på lunch på ett kryssningfartyg, två mingel, två spännande intervjuer, träning, matexperiment och lite annat smått och gott.

Häng gärna med på instagram @marlenerinda 🙂

Ha en riktigt härlig vecka!

5 tips för viktminskningen

5 tips för viktminskningen

Jag får ofta frågan om mina bäst tips för en lyckad viktminskning. Visst finns det några saker som jag tycker är extra viktiga, här spaltar jag upp dem och förklarar hur jag tänker.

Tänk långsiktigt och ha tålamod.

Med detta menar jag att det är bättre att gå ner långsamt och hållbart, istället för att rasa i vikt och sedan kanske gå upp allt igen. Ge viktresan minst ett år och tänk att en hälsosam viktminskning är ca ett halvt kilo i veckan. I den takten hinner både knopp och kropp med och du hinner också komma in i en livsstil som du kan ha resten av livet. Var glad för minsta minus och räkna med att det även blir plus då och då på resan, det är så man lär sej hur man ska leva i längden. Visst är det roligt att se flera kilo minus per vecka, men det kan faktiskt sluta med obehagliga överraskningar som tex problem med bukspottkörtel och galla, blodtrycksfall, håravfall och bortfall av mens. Så ta det lite lugnt, så mår ni bäst.

80/20

Man brukar säga att man äter sej ner i vikt och tränar sej friskare. Maten står för 80 % av viktminskningen, träningen 20%. Det viktigaste är alltså vad du äter, inte hur mycket, hårt eller länge du tränar. Hur vi än ser på det så handlar det om energi in – energi ut. Lär dej hur du ska äta och för in träningen/motionen (kalla det vad du vill) naturligt i din vardag. Tänk att även en kort och långsam promenad är bättre än inget och varvar den som sitter kvar i soffan. Man blir slankare av motion och kroppen behöver muskler för att orka hålla oss uppe, så det är viktigt med all form av träning. Men inte för att gå ner i vikt, utan för hälsan.

Tänk hälsa – inte vikt!

Oavsett hur mycket man har att gå ner så blir det tråkigt i längden att bara tänka på siffror. Om man istället tänker hälsa, och gör hälsosamma val – så brukar vikten komma på köpet. Då blir det naturligt att ta en frukt istället för snacks, en promenad istället för en hållplats med bussen osv. Tänk resten av livet – inte kur!

SOV!!!

Sömn, vila och avkoppling är livsviktigt! Jag tjatar om detta om och om igen och kommer inte att sluta. En del stress är helt ok, ibland tom bra för kroppen – men långvarig stress är livsfarligt! När vi stressar bildas kortisol i kroppen och då samlar kroppen på sej vätska, som förstås väger en del. Bara ett enda dygn av dålig sömn och stress är dåligt för kroppen, tänk då vad flera dagar, veckor eller månader gör… ett eller ett par dygn klarar vi – sen går det snabbt utför utan att vi märker det. Vi människor klarar oftast väldigt mycket, just nu… det är inte förrän långt senare vi förstår hur dåligt det var för oss. Men på vikten syns det faktiskt oftast direkt om vi haft dålig sömn eller en stressig period. Lyssna på kroppen!

Var inte för hård!

Det är klart att det är roligast när det är minus på vågen, men ibland kan det faktiskt vara ok med ett plus också. Jag påminner återigen om att detta är för resten av livet – ingen kur. Livet är en bergådalbana, det går upp och ner. Det kommer helgdagar, födelsedagar och semestrar – sånt är livet. Man kan inte vara nitisk varje dag, året om, hela livet. Det kommer tillfällen då det helt enkelt inte går att säga nej, eller man ens vill säga nej – njut då av det ni äter och ha inte dåligt samvete! Men se till att begränsa det till en dag, eller en vecka och kör upp på banan igen direkt. Vänta inte tills på måndag, det går lika bra att köra upp på banan en fredag faktiskt. Bestäm i förväg hur många dagar du får ”slarva”, njut, se pluset på vågen och kör igång igen. Det är inte hela världen!!!

Sammantaget kan man alltså säga:

Ha tålamod, gläds åt minsta minus. Se detta långsiktigt, minst ett år – helst resten av livet. Ät dej ner i vikt och träna för hälsan, tänk hälsa inte kilon. Gör vad du kan för att sova gott och ge tid för återhämtning och var inte för hård mot dej själv den dagen det blir plus på vågen. Även om det bara blir ett enda litet hekto minus per vecka, så är det faktiskt 5,2 kilo på ett år. Kanske låter lite, men hur hade det varit om du inte gjort något alls?

Jag brukar säga:

”Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där”

Jag har gjort det! Jag gick ner mina kilon, det tog tre år att ta bort tio kilo. Det var långsamt men jag orkade hela vägen in i mål och har varit där i snart 15 år nu. Jag tycker inte om uttrycket ”kan jag så kan ni”, vi har alla olika förutsättningar. Men om jag orkade i den takten, så orkar ni – för de allra flesta gå ner snabbare än så. Men det är alltså målet som är viktigast och vad som händer där. ALLA kan gå ner i vikt, men det krävs något alldeles extra att lägga om hela sin livsstil och sedan stanna i målet. Jag vet – jag har gjort det!

I går var det 5 år sedan Martin och jag hade vår sista klass på Viktväktarna. Men jag använder fortfarande våra verktyg och hjälper fortfarande den som behöver det. För att Viktväktarna funkar!!! Kolla gärna in mina veckomenyer på bloggen, alltid med recept och sp. Eller kolla in den rika receptsamlingen som finns på Du i Fokus. Å häng gärna med mej på instagram @marlenerinda – där är inte bara bilder relaterade till vikt, men ni ser hur man kan leva i livet efter viktresan.

Jag har säkert glömt en massa bra tips, men då får jag väl skriva ett nytt inlägg när jag kommer på dem . Lycka till nu – Ni kan!

Det där folk inte ser…

Det där folk inte ser…

Är jag en hemsk människa som inte vill ha regn? Alla andra ser fram emot några regniga dagar, själv bävar jag. Självklart är jag högst medveten om att vår natur behöver regnet, men samtidigt vet jag vad det gör med min kropp…

Det är redan vattningsförbud i delar av vårt land och fler kommer det att bli. Vi behöver regn för att fylla grundvattendepåerna och växterna behöver det förstås. Dessutom packar fukten ihop aspluddet så det inte går att fjutta på, vilket förstås är extra bra efter att vi haft över 40 bränder på bara några timmar här i Botkyrka. Jag fattar allt detta, ändå avskyr jag det!

Regnet och väderomslaget ger nämligen värk i precis varenda millimeter av min kropp. Värken gör mej så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Självklart blir jag även på ett skitdåligt humör, det blir man av värk och trötthet. Men det är ingen som ser detta, såna här dagar stannar jag inomhus, bokar av allt och lever mitt liv i soffan tillsammans med hunden.

Jag får ofta höra ”Du som ser så pigg och fräsch ut” eller ”Vänta du bara tills du blir gammal, då får du ont på riktigt”… äh… va? Bara för att jag har ont behöver jag väl inte se ut som ett vrak när jag vistas bland folk? Å vem är du att förringa min värk och sia om min framtid? Vi som har fibromyalgi och andra dolda sjukdomar/funktionshinder tas oftast inte på allvar. Syns det inte – så finns det inte. Men jag finns! Min sjukdom finns! Min värk finns definitivt och är högst verklig! Särskilt dagar med väderomslag och regn!

Detta är fibromyalgi

Vi är många som ligger utslagna just precis nu. Medan många andra njuter av regn och en friskare luft, kryper vi ihop i en liten hög i soffan. Vi avbokar allt, tar på oss kläder som inte gör ont, sväljer värktabletter, somnar om och hoppas att värken ska vara lite mindre när vi vaknar. Ni ser inte detta, men det är min och mångas verklighet just precis idag. Värken sitter långt in i skelettet, men även utanpå huden och i varenda muskel. Det enda som lindrar är att sova.

Jag vet att naturen behöver detta och att ni är många som njuter. Ni får det! Jag säger absolut inget om det. Själv lider jag mej igenom detta och hoppas att det snart blir sol och varmt igen. För min kropps skull, för att jag vill fungera.

Döm aldrig andra människor, ni har ingen aning om vad de går igenom. Respektera alla, det finns orsaker till att man är som man är. Idag är en riktigt dålig dag, jag hoppas att det bara blir en… Imorgon har jag lixom inte tid.

Matsedel v 21 – med Morsdagsbonus

Matsedel v 21 – med Morsdagsbonus

Så här i andra delen av maj brukar föräldrar bli lite stressade. De med mindre barn skall gå på en mängd avslutningar, grillkvällar och annat som har med fritidsaktiviteter och (för)skola att göra. De med äldre barn har kanske konformationer och studenter att klara av. Mottagningar ska arrangeras, mat ska planeras och lagas. Stressen ökar och känns påtagligt i kroppen och syns förmodligen även på vågen.

Stress är inget bra alls för den som ska hålla sin vikt eller gå ner i vikt. Stress ökar nämligen kortisolet i kroppen som gör att vi samlar vätska och vätska väger ju som bekant. Man kan känna detta på tex ringar som sitter hårdare och strumpor som ger märken på benen. Lösningen på detta är förstås att sluta stressa, men det kan ju vara lättare sagt än gjort. För att få bort vätska ur kroppen behöver man oftast dricka mer, hur ologiskt det än kan låta. Kan vara bra att komma ihåg varma sommardagar är kroppen känns svullen.

Det bästa är förstås att inte stressa alls, men det vet ju alla redan. Men är man stressad och får ett plus på vågen, kan det ju ändå skönt att veta vad som kan vara orsaken när man ändå tycker att man skött sej. Nu vet ni!

Att stress kan vara livsfarligt och att jag fått en mängd obotliga följdsjukdomar av detta, vet ni som följt mej ett tag. Därför är jag lite extra kinkig med detta, både när det gäller mej och alla runt mej. Se upp för stressen, hamna inte där jag hamnade – det är inget att sträva efter alls. Jag är rätt bra på att ta det lugnt numera, planering är en av de saker jag är noga med.

Här kommer därför veckans matsedel, det mesta är både snabb- och lättlagat. Och en hel del passar till matlådan dagen efter eller i frysen. Allt för att slippa stress 🙂

Måndag: Shakshuka 2 SP Flex

Tisdag: Ugnsbakad fisk med linser 1 SP Flex

Onsdag: Kyckling i tomatsås 2 SP Flex plus pasta

Torsdag: Cannelloni m kasslerfyllning fr 7 SP Flex

Fredag: Tacogryta 4 SP Flex plus ris

Lördag: Grillade räkor m jordnötssås 0 SP Flex för räkorna, lägg till SP för tillbehör

Söndag: Kyckling och broccoli i grönpepparsås 3 SP Flex plus pasta

Morsdagsbonus: Syrensaft 0 SP

På söndag är det Morsdag, vi firar inte det särskilt mycket. Men jag vet att ni är många som gör det, särskilt ni som har yngre barn. En lättare variant av Äppelkaka eller Rabarberkaka kanske passar bra? Klicka på kakan ni är nyfikna på, så kommer ni till receptet.

Ha en fin vecka och stressa lugnt 🙂

PS. Häng med mej på instagram @marlenerinda om ni vill. Mitt liv som guldmedlem sedan många, många år tillbaka. Ett rörigt liv med träning, mat, gala, kändisar och glamour – men även lite skit i hörnen.

Eurovision med tjocka släkten!

Eurovision med tjocka släkten!

Jag antar att vi var ganska många som tittade på Eurovision igår. Jag tycker det är kul med Melodifestivalen och följer alla delfinaler så gott jag kan, även om jag skulle föredra att bara ha ett enda program – som det var förr. Eurovision i maj är en liten högtidsstund som jag inte gärna missar och jag följer poängen med spänning. Igår var det ju riktigt spännande!

Till finalen av Melodifestivalen och kvällen för Eurovision bjuder vi gärna in familj och vänner och dukar upp med något gott att äta och dricka. Ingen ska behöva sitta ensam, är vår filosofi. Igår var det dock lite annorlunda, familjen var inbjuden som vanligt – men pga utebliven ork avstod vi från att bjuda in vänner. Jag är inte helt ok just nu och inte alla i familjen heller, ibland får man helt enkelt prioritera även om det känns tråkigt.

Martin fixade mat halva dagen. Vi bjöd på korv och kycklingspett, potatissallad och sallad. Första rabarbern skördades och av detta blev det en rabarberpaj, som vi passade på att göra ett recept av (kommer på onsdag i duifokus.se tror jag). Det var inget överflöd, men alla var mätta och belåtna när vi ätit färdigt. Det härligaste var att vi kunde sitta ute hela kvällen utan att frysa det minsta lilla. Vår familj är inte så mycket för just Eurovision, så de kom och åt med oss – men åkte sedan hem till sitt.

Martin och jag plockade av och kröp sedan upp i soffan för att i lugn och ro se alla bidrag och sedan följa den otroligt spännande omröstningen. Herregud så spännande det var! Bestående intryck av året Eurovision var dock att Madonna sjöng falsk och minen när stackars John fick höra publikens poäng. Usch vad jag tyckte synd om honom i det ögonblicket. Vilken besvikelse!

Det bästa igår var att hela familjen samlades, det var länge sedan. Alla trivdes, skrattade och umgicks på ett lite annat plan än tidigare. Det är svårt att förklara, men det kändes lite extra bra igår, lugnare och hjärtligare på nåt så sätt. Alla familjer har sina bekymmer och hemligheter, vår är inget undantag. Jag pratar om det mesta, men en del måste jag hålla för mej själv. Så är det nog för alla som bloggar eller är aktiva på sociala medier. Jag förskönar inte min tillvaro, men jag berättar inte allt.

Gårdagen kan jag leva länge på och jag hoppas att sommaren bjuder på fler såna stunder. Jag är helt slut idag, men det var det värt!

Min skeva kroppsuppfattning

Min skeva kroppsuppfattning

Jag fick en aha-upplevelse härom kvällen när jag såg en bild på mej bakifrån. Jag såg inte alls ut som jag tycker att jag gör, tänk som vårt huvud kan ställa till det.

Det här blir svårt att förklara, framförallt utan att stöta sej med någon. Jag vill poängtera att detta handlar om mej, min hjärna och min kropp.

Jag har egentligen inte brytt mej särskilt mycket om vikt och utseende förrän jag efter mitt andra barn fick se en bild av mej, av min rygg rättare sagt – den var som en lagårdsdörr enligt mej. Det som däremot stört mej i större delen av mitt liv har inte varit min vikt, utan mina bröst. Redan som 12-åring kallades jag Dolly Patton…

Jag kan inte säga att jag avskydde min kropp, men jag avskydde mina bröst. När jag fick se den där bilden, så fick jag mer att avsky tyvärr… Till mina 156 cm har jag som mest vägt 69,1 och hade ett bmi på 28,4. Jag vet att många inte tycker om att prata bmi, men eftersom jag var tvungen att ligga under 25 för en bröstförminskning – var det det jag fick förhålla mej till. Jag hade en övervikt, men inte jättemycket ändå.

Jag gick ner i vikt för att få min bröstförminskning och som minst vägde jag 54,8 – bmi 22,5 – jag var hyfsat nöjd men såg faktiskt inte klok ut. Brösten hade nämligen inte minskat något, så i princip var det en E-kupa som gick runt och var det enda folk såg. Kläderna satt väldigt illa, både för att jag är kort och hade min hylla. På överkroppen hade jag stl 46-48 och på underkroppen 36. Vågen gillade jag, men spegeln avskydde jag.

Jag fick min bröstoperation och helt plötsligt passade min över- och underkropp ihop. Kläder satt mycket bättre och jag kunde röra mej som jag ville – men min självbild hängde inte med. Det är fem år sedan operationen, jag har just nu precis 25 i bmi, alltså normalviktig – men min skalle fattar inte det. I min skalle har jag fortfarande en rygg som en lagårdsdörr och tar fortfarande kläder i en alldeles för stor storlek.

Tills jag såg bilden där uppe. Jag ser ju att jag ser helt normal ut, vad det nu betyder… men jag ser ju faktiskt inte alls tjock ut. Jag har ingen rygg som en lagårdsdörr. Jag har sett bilder förr, men inte reagerat på det sättet. Jag noterade för ett tag sedan att benen börjar se lite taniga ut, men tänkte att det mest var en synvilla. Men nu ser jag ju… jag ser faktiskt helt ok ut – iaf bakifrån – eller kanske även bakifrån.

Framifrån har jag var hyfsat nöjd ett tag och nu är bakifrån också ok, bara från sidan kvar alltså… Den där magen som jag kämpar med och fortfarande avskyr. Men det känns ändå ok. Två av tre ”problemområden” är borta (förutom det största som var brösten), det är ju faktiskt himla bra. Så säger säkert en och annan av er att man ska acceptera sej själv som man är, men jag kan inte det. Särskilt inte när jag vet att det går att förändra. Jag har ju fixat allt annat, varför inte ta resten också? Varför ska jag nöja mej när jag inte är nöjd?

Tänk ändå vad skallen kan ställa till det för oss. Jag tittar på program som ”My 600-lb life” och tycker att lite så ser jag ju ut… men det gör jag ju inte och har aldrig gjort! Ändå tycker jag det… Någon kallade sej ”Ful, Fet och Femtio” – och det är dit jag INTE tänker komma. Jag vill vara Fantastisk, Fit och Femtio. Å det är jag snart! Jag ska bara fatta det också! Jag fattar det rent intelligentsmässigt, men jag SER det inte. Men jag kanske är på väg?

Återigen vill jag poängtera att det handlar om mej och min hjärna. Jag tittar sällan på andra och tänker något alls faktiskt. Jag kämpar med mina hjärnspöken, ni kämpar med era. Alla är vi fina, men kanske inte i våra egna ögon och det är det som är problemet. Nu ska jag kämpa för att bli fin i mina ögon – Ni som redan är där får gärna tala om hur man kommer dit 🙂