Browsed by
Etikett: hypotyreos

Min skeva kroppsuppfattning

Min skeva kroppsuppfattning

Jag fick en aha-upplevelse härom kvällen när jag såg en bild på mej bakifrån. Jag såg inte alls ut som jag tycker att jag gör, tänk som vårt huvud kan ställa till det.

Det här blir svårt att förklara, framförallt utan att stöta sej med någon. Jag vill poängtera att detta handlar om mej, min hjärna och min kropp.

Jag har egentligen inte brytt mej särskilt mycket om vikt och utseende förrän jag efter mitt andra barn fick se en bild av mej, av min rygg rättare sagt – den var som en lagårdsdörr enligt mej. Det som däremot stört mej i större delen av mitt liv har inte varit min vikt, utan mina bröst. Redan som 12-åring kallades jag Dolly Patton…

Jag kan inte säga att jag avskydde min kropp, men jag avskydde mina bröst. När jag fick se den där bilden, så fick jag mer att avsky tyvärr… Till mina 156 cm har jag som mest vägt 69,1 och hade ett bmi på 28,4. Jag vet att många inte tycker om att prata bmi, men eftersom jag var tvungen att ligga under 25 för en bröstförminskning – var det det jag fick förhålla mej till. Jag hade en övervikt, men inte jättemycket ändå.

Jag gick ner i vikt för att få min bröstförminskning och som minst vägde jag 54,8 – bmi 22,5 – jag var hyfsat nöjd men såg faktiskt inte klok ut. Brösten hade nämligen inte minskat något, så i princip var det en E-kupa som gick runt och var det enda folk såg. Kläderna satt väldigt illa, både för att jag är kort och hade min hylla. På överkroppen hade jag stl 46-48 och på underkroppen 36. Vågen gillade jag, men spegeln avskydde jag.

Jag fick min bröstoperation och helt plötsligt passade min över- och underkropp ihop. Kläder satt mycket bättre och jag kunde röra mej som jag ville – men min självbild hängde inte med. Det är fem år sedan operationen, jag har just nu precis 25 i bmi, alltså normalviktig – men min skalle fattar inte det. I min skalle har jag fortfarande en rygg som en lagårdsdörr och tar fortfarande kläder i en alldeles för stor storlek.

Tills jag såg bilden där uppe. Jag ser ju att jag ser helt normal ut, vad det nu betyder… men jag ser ju faktiskt inte alls tjock ut. Jag har ingen rygg som en lagårdsdörr. Jag har sett bilder förr, men inte reagerat på det sättet. Jag noterade för ett tag sedan att benen börjar se lite taniga ut, men tänkte att det mest var en synvilla. Men nu ser jag ju… jag ser faktiskt helt ok ut – iaf bakifrån – eller kanske även bakifrån.

Framifrån har jag var hyfsat nöjd ett tag och nu är bakifrån också ok, bara från sidan kvar alltså… Den där magen som jag kämpar med och fortfarande avskyr. Men det känns ändå ok. Två av tre ”problemområden” är borta (förutom det största som var brösten), det är ju faktiskt himla bra. Så säger säkert en och annan av er att man ska acceptera sej själv som man är, men jag kan inte det. Särskilt inte när jag vet att det går att förändra. Jag har ju fixat allt annat, varför inte ta resten också? Varför ska jag nöja mej när jag inte är nöjd?

Tänk ändå vad skallen kan ställa till det för oss. Jag tittar på program som ”My 600-lb life” och tycker att lite så ser jag ju ut… men det gör jag ju inte och har aldrig gjort! Ändå tycker jag det… Någon kallade sej ”Ful, Fet och Femtio” – och det är dit jag INTE tänker komma. Jag vill vara Fantastisk, Fit och Femtio. Å det är jag snart! Jag ska bara fatta det också! Jag fattar det rent intelligentsmässigt, men jag SER det inte. Men jag kanske är på väg?

Återigen vill jag poängtera att det handlar om mej och min hjärna. Jag tittar sällan på andra och tänker något alls faktiskt. Jag kämpar med mina hjärnspöken, ni kämpar med era. Alla är vi fina, men kanske inte i våra egna ögon och det är det som är problemet. Nu ska jag kämpa för att bli fin i mina ögon – Ni som redan är där får gärna tala om hur man kommer dit 🙂

Att träna med kronisk värk och sjukdom – alla behöver träna!

Att träna med kronisk värk och sjukdom – alla behöver träna!

En och annan av er kommer inte att hålla med mej i detta, en och annan kommer till och med att blir lite förbannad, ändå fortsätter jag att tjata. Jag hävdar envis som en åsna att träning, eller rättare sagt fysisk aktivitet, är viktig för alla och att alla kan gör något. Även den som har kronisk värk eller sjukdom, jag och många andra bevisar att det är så. Men man måste förstås ha lite kunskap och koll.

Vad är träning? Det låter faktiskt jobbigare än det är, kanske bättre att säga fysisk aktivitet. Det allt handlar om är att få upp pulsen lite och känna att kroppen jobbar lite. Det handlar inte om att lyfta jättetungt eller springa en mil. Grejen för oss med värk är att göra sånt som minsta barnunge klarar, typ gå ett varv runt kvarteret eller lyfta ett mjölkpaket. Det är faktiskt inte svårare än så.

Det är viktigt för ALLA att träna, kroppen behöver det och tackar oss genom att hålla oss upprätta och leva längre. Ja, det kan göra lite ont i början eller i omgångar, men det är oftast inte farligt. Kolla med din läkare vad du kan göra och om smärtan förvärrar något, oftast gör den inte det. Så länge vi vet att smärtan inte är farlig eller förvärrar något så är det bara att köra på. Men inte som galningar, utan i ett förståndigt och lugnt tempo. För oss med fibromyalgi är lågintensiv träning bäst, promenader och lättare styrketräning, jag kör cirkelträning på Curves och det passar mej. För någon med tex hjärtproblem är det viktigt att stärka hjärtat och då måste det få jobba lite fast det kan kännas obehaglig. Stavgång och styrketräning av de stora muskelgrupperna är bra för er.

Försämrad fysisk kapacitet bidrar till ökad trötthet, försämrad funktion, olycksfallsrisk, låg smärttröskel och sömnstörningar. Detta gäller för alla, oavsett om man är sjuk eller frisk.  För att kroppen ska hålla på bästa sätt måste den underhållas, precis som när vi servar bilen. Alla delar är viktiga för att hålla kroppen i form och måste få sin service bestående av konditionsträning, rörelseträning och styrketräning och även en stunds behövlig vila och avslappning.

Alla vuxna, oavsett om du är sjuk eller frisk, behöver minst 30 minuters fysisk aktivitet om dagen, för att bibehålla kondition och god funktion i kroppens vävnader. Ansträngningen bör ligga på en nivå, som gör att värmen i kroppen ökar något. Man måste alltså inte tokträna! Många med värk och hjärtsjukdom är rädda för pulshöjning och vågar/orkar inte ens gå upp för en kortare trapp. För dem passar en cykeltur, en rask promenad, trädgårdsarbete, vattengymnastik, simning, stavgång eller en rejäl storstädning 🙂

God styrka i musklerna är ett bra skydd för lederna, därför är denna typ av träning viktig. För att återfå eller öka styrkan i musklerna krävs större belastning än den rörelseträningen ger. Övningarna bör inte gå hur lätt som helst. Kan du göra övningen 50 gånger utan besvär är belastningen för lätt. En tumregel är att efter 20 upprepningar ska det kännas i muskeln att du har tagit i om du vill förbättra muskulaturens uthållighet. För att öka muskelstyrkan ska det kännas redan efter 10 gånger.

Både uthållighets- och styrketräning bör utföras två-tre gånger i veckan om man vill förbättra muskelfunktionen, och det brukar ta några veckor innan man upplever att man har blivit starkare. Elastiska gummiband och viktmanchetter kan vara lämpliga träningsredskap för uthållighets- och styrketräning, även för träning i hemmet. Det finns mängder med bra (och korta) träningsprogram på internet, särskilt anpassade för att göra hemma.

Många med värk och sjukdom blir rädda för att röra sej och det man då ska tänka på är att minskad fysisk aktivitet ofta leder till en nedåtgående spiral med sänkt fysisk förmåga, sänkta marginaler och mer smärta vid belastning. För den som inte tränat på länge, eller kanske aldrig gjort, är det klokast att inleda träningen på en låg nivå och öka intensiteten varsamt i den takt som man klarar att träna. Gärna i samråd med sjukgymnast. Promenader och simning klarar de allra flesta och går att anpassa till individens utgångsläge. Personer som varit inaktiva en längre tid rekommenderas att börja med kortare distanser som sedan successivt ökas.

Enkelt kan man väl säga att promenader, bassängträning, lättare styrketräning och konditionsträning, oftast förbättra både den fysiska funktionen, symtom och även nedstämdhet hos de allra flesta. För att uppnå effekter bör man dock träna två-tre gånger i veckan minst fyra-sex månader. Det handlar alltså inte om att träna som en tok, utan att göra det man kan. Starta lite lugnt och sedan göra lite mer och lite mer, vartefter kroppen svarar och blir starkare.

Det är inte farligt att träna! Även om det kan göra lite ont, kännas lite läskigt och hjärtat slår lite fortare. Rådgör med din läkare, jag lovar att h*n blir väldigt glad att ditt intresse och ger massor med goda råd. H*n kommer med 99% säkerhet inte att avråda dej, tvärtom. Detta är förstås inget jag hittat på helt själv, inte alls! Förutom att jag sett det fungera både på mej själv och andra, så finns det massor av forskning och detta är precis var både Reumatikerförbundet, Fibromyalgiförbundet och Riksförbundet Hjärt- och Lung förespråkar.

Börja lite långsamt, du kommer se hur mycket bättre du mår. Kanske inte imorrn eller ens nästa vecka, men med tiden. För mej handlar det numera alltså väldigt lite om vikt, nu vill jag bara ha ett friskt liv 🙂

Sömnen påverkar allt!

Sömnen påverkar allt!

Jag har skrivit om den viktiga sömnen förr, men fortsätter att tjata eftersom så många faktiskt skulle behöva kolla upp sina sömnproblem men inte gör det!

Igår hade jag förmånen att träffa Christian Benedict som är docent och forskar på bla sömn, han har även skrivit boken Sömn sömn sömn. Jag har inte läst boken pärm till pärm än, men delar och den är väldigt intressant. Om än lite skrämmande, för mej som lever med sömnproblem.

Jag är utredd för sömnstörning, har sovit på sömnlabb på Huddinge Sjukhus och har en diagnos. Jag har en ovanligare form av sömnapné som inte beror på övervikt, snarkning eller ryggsovande. Jag tror den heter Obstruktiv sömnapne, och innebär enkelt sagt att hjärnan glömmer att andas. Det finns egentligen ingen hjälp eller bot och sån där C-PAP-mask hjälper inte, så det behöver ni inte föreslå 🙂

Jag var förstås lite extra nyfiken på Christian och vad han hade att säga och såg fram emot att fånga honom efter den korta föreläsningen för att fråga mer om just min diagnos. Den som ingen pratar om. Han kunde till min glädje berätta att det faktiskt forskas om just min störning, även om det inte är någon prioriterad forskning. Han var helt säker på att mina problem kommer ur min utbrändhet, och hade faktiskt några förslag på hjälp. Han föreslog bla D-vitamin, som jag hört talas om och tar extra på vintern. Frågan är om jag ska ta det hela året kanske. Min läkare förslog att jag helt enkelt ska sova middag på dagen när jag är som tröttas, om det går alltså… Christian blev lite förvånad över att min sömn är bättre på nätterna om jag sover middag på dagen och att min djupsömn är som bäst på dagen. Det är ju lixom lite tvärtemot hur vanliga människor har det.

I sin bok skriver han bla vad som händer i kroppen när man lider av både kort- och långvarig sömnbrist. Man blir faktiskt lite dum i huvudet (obs! mina ord). Minnet försämras, immunförsvaret försvagas, vikten ökar, koncentration och konsekvenstänkande blir rätt dåligt. Sömnen är alltså livsviktig och måste prioriteras för att vi ska fungera och må bra.

När jag sökte för mina sömnbesvär bemöttes jag av ”alla är lite trötta på hösten”. Mina problem viftades bort och nonchalerades, jag tänkte att mina problem väl inte var så farliga då. Men tankarna gnagde… jag var alltid trött, även när jag precis vaknade. Jag kunde knappt hålla ögonen öppna efter lunch och hade som grus i ögonen konstant. Hjärnan funkade inte, men det kanske hade med utbrändheten att göra… å det hade det ju på sätt och vis skulle det visa sej.

Det gick några år och jag kom till min nya läkare som började kolla upp varenda millimeter av mej, bla sömnen. Jag blev skickad på sömnutredning och fick sova en natt på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus vilket var en upplevelse i sej. Uppkopplad med säkert 50 olika sladdar och kontakter skulle jag lyckas sova… å jag som sover på mage och snurrar… det gick! Men jag var rejält intrasslad i sladdar när jag vaknade. Resultatet kom direkt: grav sömnapne. Jag kommer inte ihåg hur många andningsuppehåll jag hade men, kommer ihåg att jag fick veta att jag bara sover 7% på rygg så det beror inte på att jag ligger ”fel”. Jag är heller inte överviktig och snarkar inte. Jag kunde få testa C-PAP men läkaren tyckte det var onödiga pengar (250kr/mån har jag för mej) eftersom den förmodligen inte skulle hjälpa mej det minsta. Han tips var alltså att sova middag om jag kunde och det hjälpte konstigt nog. Det hjälpte bara att få diagnos faktiskt, eftersom jag nu visste att jag inte inbillade mej eller var lat – det fanns faktiskt ett fel.

Både läkaren på sömnlabb och Christian tror alltså att min sömnstörning har med utbrändhet att göra. Andra läkare tror ju att även min fibromyalgi och hypotyreos kommer från det. Alla är även överens om att man måste ta utbrändhet på allvar och börja där. Just min störning ökar och det är förmodligen beroende på att fler lider av utbrändhet, både konstaterad och dold. Vi måste få folk att förstå hur farligt stress är och att man faktiskt kan få allvarliga följdsjukdomar. Jag fick tre och folk som känner mej tar mej ändå inte som ett varnade exempel. Vad mer behövs?

Sömnen är livsviktig och hjälper oss att städa hjärnan. Sömnen är lika viktig som mat och motion, jag kan nog tycka att den är viktigare än motion faktiskt. Alla sover dåligt ibland, men om du sover dåligt ofta, är trött på dagarna, ofta är sjuk osv – då måste du kolla upp det! Det kan faktiskt ligga en sjukdom bakom dina bekymmer som behöver behandlas.

Vi alla måste bli snällare mot oss själva och våra kroppar. Vi har alla 24 timmar på vårt dygn, allt handlar faktiskt om prioriteringar och att prioritera sömn gör alltså en massa gott både nu och i längden. Nonchalera inte detta! Stressen kan vara svår att undvika, men ni vill inte hamna där jag är – jag lovar! Att få en massa onödiga sjukdomar, inte kunna läsa en text, inte komma ihåg viktiga saker, att alltid vara trött och helt enkelt lite dum i huvudet är inget att sträva efter. Ta hand om er nu! Gör inte som jag och vänta till sen… det är bara dumt.

Har en liten svacka

Har en liten svacka

Det har varit lite jobbigt sedan vi kom hem från Gambia. Kylan påverkar mej väldigt mycket i år, jag har ont och är väldigt trött hela tiden. Jag räknar ner till vårens ankomst, men det känns rätt långt dit.

Som ni kanske kommer ihåg har jag bla fibromyalgi och hypotyreos. Många av symptomen är desamma för bägge sjukdomarna, bla trötthet, att man fryser och är allmänt seg i både kroppen och knoppen. Av fibron får jag dessutom ont och kroppen går i baklås när vädret växlar och det gör det typ varannan dag just nu.

Martin är så otroligt förestående och säger bara att jag ska ta det lugnt och vila. Hade jag själv varit gift med mej så vete sjutton om jag varit lika förstående… vissa dagar gör jag ingenting och då menar jag verkligen ingenting. Jag tar förstås hand om hunden, men det är tyo alls. Han kan inte heller kan gå ut när det är för kallt – han har också hypotyreos, vilket par vi är 🙂

Fast lite gör jag. Jag prioriterar att träna och ta hand om mej, vilket innebär att jag kommit iväg på mina tre träningar i veckan och även gått på bandet en del. Jag försöker komma upp i mina 7000 steg om dagen, oftast går det. Jag äter lunch (vilket är svårt att komma ihåg ibland) och skriver minst en text om dagen. De bra dagarna röjer jag tex köket, tvättar eller sitter och går igenom mail. Men stor del av tiden går åt i tv-soffan med hunden, det är sanningen.

Jag avbokar nästan allt, utom det som känns extra viktigt, som ger betalt eller som jag verkligen, verkligen vill göra. Som teater och show, det vill jag verkligen göra och är Martin med så är det lättare – då vet jag att jag kommer hem oavsett skick. Jag är helt slut efter några timmar med folk runt mej, då är det skönt att ha honom där.

Så ni som ofta brukar se mej i svängen har nu en förklaring till att jag inte syns så mycket just nu. Jag kommer igen, bara det blir lite varmare. Just nu vill jag bara flytta till solen. En dag ska det bli verklighet 🙂

Man får göra så gott man kan lixom…

364 dagar till 50!

364 dagar till 50!

Jag brukar gilla att fylla år och igår var det dax igen. 49. Ett år kvar till 50. Halvvägs till hundra… å jag som känner mej som typ 30… å andra sidan säger man väl att 50 är det nya 30, så då stämmer det ju 🙂

När man blir lite äldre och särskilt när barnen flyttat hemifrån, faller firande lite i glömska. Här hemma fyller nästan alla år samtidigt, så det blir mest yngste sonen som uppmärksammas. Å hunden, han fyller också år i dagarna.

Så när jag vaknade igår var det som vilken dag som helst, en vanlig torsdag lixom… dagen gick mest åt till att jobba undan och må dåligt över kroppen som stökar iom alla väderomslag och kylan. Men vid 16 var det dax att svida om, då skulle jag på middagsdate med maken. Vi gick till Da Peppe Due och till förrätt fick jag ett paket. I paketet låg ett nytt armband till min fitbit, ett riktigt blingit ett som man kan ha på vilken nobelmiddag som helst. Till huvudrätt fick jag pasta. Jättegott!

Efter maten gick vi till Scalateatern som ligger i närheten av restaurangen. Vi var inbjudna till premiären av Kvinnan i svart och jag var typ livrädd! Det är nämligen en skräckteater och jag avskyr att bli skrämd. Nu var jag ordentligt förberedd, så den blev inte alls så läskig som jag trodde. Den var riktigt bra! Ljudeffekterna var suveräna och var alldeles lagom läskig för min smak. Men visst blev folk skrämda och hoppade högt, särskilt i andra akten. Vår recension kan ni läsa HÄR.

Efter föreställningen åkte vi hem till vårt, så skönt när det inte blir jättesent. Jag är lite off just nu och trivs bäst hemma, det mesta avbokas faktiskt. Men träningen håller jag stenhårt på. Jag har ett år på mej att bli ännu friskare och få ännu mer synliga muskler och 16 år på mej att bli den friskaste pensionär som finns. Hejja mej!

Undrar var och hur jag kommer att fira min 50-årsdag…

Fattar du allt?

Fattar du allt?

Core, Tabata, Pilates, Bulka, Chins… vet du vad orden betyder eller är det rena grekiskan för dej också? Jag fattar varför folk inte vågar går till gymmet! Man känner sej ju som en idiot när man inte förstår vad de pratar om. Jag ska försöka reda ut några av begreppen tänkte jag.

Först och främst ska vi kanske tala om vad ett gym är. Det är en plats dit man går för att träna olika träningsformer. Här kan finnas en särskild lokal för styrketräning med en mängd olika maskiner och redskap, men även lokaler för gruppträning som ibland är ledarledda som tex bodypump och step.

Det vanliga är att man träningar styrketräning för att helt enkelt bli starkare, eller motion som gör att man orkar tex gå eller springa längre. En motionär tränar oftast för nöjes skull, en elitmotionär tränar oftast för att tävla på något sätt.

Träningformer:

Styrketräning – Muskelbelastande träning med syftet att utveckla muskelns styrka, snabbhet, uthållighet och muskelvolym eller kombinationer av dessa.

Cirkelträning – olika övningar som görs i en följd. När man gjort alla övningar en gång börjar man om igen.

HIIT-träning, high intensity interval training. Intervallträning i högt tempo som gör att du kan dra ner på träningstiden, samtidigt som du får ut lika mycket av din träning.

Yoga kan vara ett sätt att förena kropp och sinne. Det kan hjälpa dig att hitta lugn, varva ned och sträcka ut.

Pilates bygger upp flexibilitet, styrka och uthållighet, bland annat genom andning och övningar som stärker de stabiliserande, samt de djupliggande musklerna i bålen.

Tabata är en träningsmodell med en serie av exakt åtta intervaller om totalt 4 minuter; 20 sekunder max ansträngning följt av 10 sekunders vila. Intensiteten ska vara mycket hög.Träningsformen ger extremt snabb ökning av både uthållighet och explosivitet

Core är träning för mage-, bål och ryggstabilitet. Core förbättrar den funktionella styrkan i balans och rörlighet, vilket i sin tur minskar risken för skador.

Bodybalance är pass med inspirationer från Yoga, Tai Chi och Pilates. Du tränar balans, styrka, rörlighet och avspänning. Koncentration och närvaro för kropp och själ.

Zumba kommer från traditionell musik såsom cumbia, salsa, samba och merengue, latinska rytmer med glödheta danssteg.

Spinning är cykelpass i grupp. En skonsam träningsform som tränar främst de stora musklerna i benen vilket bidrar till starkare hjärta, bättre kondition och sundare blodcirkulation.

Step – man går upp och ner på en låg sk steplåda och tränar på så sätt rumpa och lår. Går även att kombinera med burpees, armhävningar och viktplatta d v s övningar för att arbeta även med överkroppen.

GRIT är explosiv spänstträning som gör dig snabbare och starkare. Här använder du dig av steplåda och viktplattor som redskap för att öka intensiteten.

Bodycombat har tekniker från Karate, Tae Kwan Do, Capoeira, Boxning och Muay Thai.

EFIT står för Effektiv Funktionell Intensiv Träning. Träningsformen består av korta och intensiva pass uppbyggda av funktionella rörelseövningar som effektivt gör dig allsidigt vältränad.

CrossFit kretsar kring naturliga rörelser; sitta ned och stå upp, springa, lyfta, kasta, klättra, hoppa, knuffa och släpa.

Träningsord:

Set – 1 set är en grupp repetitioner

Dropset – När du kört färdigt ditt set sänks vikten och kör vidare direkt på nästa set utan vila.

Superset – Här alternerar man övningar med kort vila emellan sina set.

Reps – Förkortning på repetitioner.

Basövning – knäböj, marklyft, bänkpress och militärpress.

Exentrisk träning – Fasen i övningen där muskeln sträcks ut, tex nedåtfasen i en knäböj. Oftast är man starkare i denna fas och kan användas om man vill belasta musklerna extra mycket.

Koncentrisk träning – Fasen i övningen där muskeln förkortas tex uppåtfasen i en knäböj. Den explosiva fasen i övningen.

Periodisering – Är när man delar upp sin träning i olika perioder med olika syften

Fria vikter– Skivstänger, hantlar, kettlebells alltså inte maskiner.

V-stång– En stålstång med en liten böj på mitten likt ett V med viktskivor på ändarna.

Chins – Styrketräningsövning där man hänger i räck/stång och drar sig upp med hjälp av breda rygg-, skulderblads- och armmuskulaturen så att hakan (chin på eng.) når över stången.

Core är det engelska ordet för kärna, som syftar på att man tränar kroppens kärnparti, rygg och mage, vilket är fundamentalt för kroppshållning och balans.

Dips – Styrketräningsövning där man har armarna längs med kroppen och hänger på två dipsräcken. Ifrån denna utgångsposition låter man tyngdlagen verka och böjer på armarna och bromsar på vägen ned med armarna, axlarna och bröstmusklerna. När man kommit så långt ner att överarmarna ligger vågrätt, kontraherar du dessa muskler så att kroppen återigen når ursprungsläget.

Funktionell träning – Träning som aktiverar många flera av kroppens muskelgrupper samtidigt och som ställer krav på styrka, balans, rörlighet och koordinationsförmåga.

Parövning – En styrketräningsövning eller rörlighetsövning där man jobbar två och två, dvs. i par.

Progressiv belastning – Innebär ökande belastning, vilket är nödvändigt om man vill utveckla sin styrka.

Rörlighetsträning – Ett begrepp för all träning som syftar till att utveckla eller bibehålla rörlighet i kroppens muskler, för att i sin tur antingen kunna prestera bättre inom en idrott eller motverka stelhet och skador. Rörlighetsträning kan delas upp i statisk rörlighetsträning och i dynamisk rörlighetsträning.

Spänstträning  – Den del av träningen som syftar till att utveckla spänstförmågan. Tränas genom upphopp, nedhopp eller plyometriska hopp i antingen vertikal eller horisontal riktning.

Träningsvärk – Beror på mikrobristningar och förändringar i muskelcellernas fibriller efter hårt belastande träning.

WOD – står för Workout of the day.

Pistols – enbensknäböj med ena benet utsträckt rakt framåt.

Övriga ord som folk slänger sej med:

Rippad – någon med lågt kroppsfett.

Bulka – Period där målet är att öka i vikt och muskelmassa men inte lägga på sig kroppsfett.

Deffa – Period där målet är att minska sitt kroppsfett utan att tappa muskelmassa.

Anabol fas –  Kroppens vila- och reparationsfas efter träning.

Katabol fas – Kroppen uppbyggnadsfas efter träning.

Maxpuls – Den högsta pulsen som uppmäts vid maximalt arbete med stora muskelgrupper.

Allsidig träning – Träning som syftar till ett allsidigt uppbyggande av kroppen utan specifika mål.

Bål – Den del av kroppen som återstår då man kapar av armar, huvud och ben. Bålpartiet i samband med träning förknippas dock oftast med den nedre delen av bålen, eftersom denna del i störst utsträckning samordnar under- och överkroppens rörelser.

Bålstabilitet – en god sådan bör eftersträvas för mer effektiva rörelser, ökad kroppskontroll och för minskad skaderisk.

Detta är bara en del av alla knepiga ord som finns, men tror jag kommit ihåg de vanligaste… ni får fylla på med fler 🙂

Jag tränar på Curves som tack och lov håller sej mestadels med svenska ord. Det är rätt och slätt cirkelträning, vilket innebär att det står ett gäng maskiner i en cirkel. Maskinerna har olika uppgift och när man gått ett varv har man tränat igenom hela kroppen. man använder enbart sin egen kroppsvikt och det tar 30 minuter.

När jag tränat är jag hungrig, då är ägg och kyckling bra mat. Jag använder inte kosttillskott, shaker och sånt. Jag vill ha vanlig mat! HÄR finns en massa bra äggrecept och HÄR finns en massa bra kycklingrecept!

Å du… man behöver inte träna för att gå ner i vikt, det fixar du med mat. Tränar gör man för att bli friskare 🙂

Det händer mycket på 10 år

Det händer mycket på 10 år

Vi är många som hoppat på #tenyearschallenge och lagt upp jämförelsebilder på både instagram och facebook. När jag först såg det tänkte jag inte så mycket på det och jag tänkte inte lägga upp några bilder själv. Men så började fundera och det är ju faktiskt en hel del som hänt sedan 2009…

Tittar man på bilden här till höger så är det kanske inte så mycket skillnad. Vikten är ungefär densamma, håret är lite längre… men en stor skillnad finns där om ni tittar lite; E-kupan är numera en C-kupa. För mej är det en jättestor skillnad, men inte så mycket utseendemässigt som funktionsmässigt. Men jag vill berätta mer om skillnaderna som ni inte ser…

Jag vill inte bara ta er med till 2009, utan till 2000. I augusti 2000 fick jag nog av mej själv, då skrev jag in mej på Viktväktarna. Jag levde på limpmackor, vägde för mycket, var trött och energilös och ville få ett sunt förhållande till mat. Jag vägde in mej på 66,4 och var nog mest glad att det inte var värre än så till mina 156 cm. På ett halvår ungefär gick jag ner till 55,8 och skulle bara ta de där sista 8 hektona. Det blev inte så, istället gick jag upp till 58 och kunde inte gå ner mer. Efter tre år gav jag upp, då hade jag stått på mina 58-59 stadigt och höjde min målvikt till 60. Livet och kroppen tillät inte en lägre vikt och jag orkade inte kämpa mer. 2004 blev jag alltså guldmedlem på en betydligt högre vikt än jag tänkt mej, men jag mådde bra och såg helt ok ut. Det fick helt enkelt vara så.

Jag höll min vikt, men fick kämpa varenda dag för att inte gå upp i vikt. Jag började må dåligt i kroppen, var trött, hade värk och en massa annat. Jag kände mej konstig, men när jag sökte hjälp på vårdcentralen sa man bara att alla är lite trötta ibland. Så jag lät det vara. Jag hade haft ont i benet i omgångar, 2009 ökade smärtan och man kollade tom om det var en propp – men det var det inte. Jag började öka i vikt och 2010 var jag uppe i 65, nära min högsta vikt innan Viktväktarna. I början av 2011 gick jag upp ännu mer, väldigt snabbt, så nu bytte jag vårdcentral i ren desperation och fick hjälp!

Det första mina nya läkare hittade var att värken i benet var en inflammation som spridit sej och nu fanns i hela kroppen. Vågen visade hela 69,1 när man hittade felet och jag fick starka mediciner som sakta men säkert tog bort inflammationen. Innan medicinen hade jag så ont att jag i vissa fall knappt kunde gå och kroppen var så påverkad att jag inte orkade något alls. Nu kunde jag börja promenera igen och hekto för hekto försvann, men inte i den takt de borde… nåt mer var fel, frågan vara bara vad?

Min underbara läkare gav inte upp, han skickade mej på sömnutredning och tog vartenda prova som fanns att ta. Å snart trillade diagnoserna på plats. Jag fick bla veta att jag har en form av sömnapne som inte är behandlingsbar som gör att jag inte tillgodogör mej sömnen ordentligt. Inte konstigt att jag var trött! Får man inte sova, så kan kroppen inte återhämta sej ordentligt och då är det svårt att gå ner i vikt. Jag blev rekommenderad att sova middag och nu började vågen röra sej lite mer, men fortfarande var det segt. Ett hekto i veckan är iofs ner, men inte en jätteroligt när man sköter sej exemplariskt.

Men så kom två diagnoser rätt tätt, först blev det Hypotyreos – men inte den vanliga förstås. Än en gång hade jag en annan variant än den man brukar ha, men det skulle ändå bli samma medicinering och efter två veckor med den nya medicinen kände jag skillnad. Det tog lång tid att ställa in medicinen och jag har inget större tålamod, men för varje höjning kändes livet mer och mer ”normalt”. Jag behövde inte ens sova middag varje dag.

På hösten 2013 hade jag äntligen nått min målvikt igen, jag pendlade mellan 58-59 och då fick jag nästa diagnos, den sista trodde jag, Fibromyalgi. Ungefär samma symptom som Hypotyreos, men med värk. Inte medicinerbart, men ytterligare en förklaring. Alla bitar var på plats, jag mådde bra (så bra jag visste att man kunde må). Jag fick remiss till bröstförminskning och blev godkänd i december 2013. Herregud så lycklig jag var, men nu gällde det att hålla vikten ända fram till operation annars kunde jag få den inställd.

I augusti 2014 var det äntligen dax! Jag var inte det minsta nervös, såg bara fram mot mitt nya, aktiva och rörliga liv. Operationen tog en hel förmiddag, jag var så lycklig när jag vaknade efteråt. Trots svullnad och förband så såg jag tydligt skillnaden! Jag hade inte ont en sekund under läkningen och kunde knappt vänta på att få börja testa mina nya kropp. I november skrev jag in mej på Curves, äntligen skulle jag börja träna på riktigt!

Jag vägde 60,5 efter en stillasittande höst, nu skulle jag träna för att bli smidig och få muskler i bla ryggen för att stärka bålen och få mindre värk. Nu har det gått drygt 4 år. Jag som aldrig satt foten på ett gym tidigare, och aldrig ens kunde drömma om att jag skulle göra det, tränar nu regelbundet 2-3 ggr i veckan. Jag räknas numera som vältränad (!), jag bad min läkare upprepa detta när han sa det första gången. Jag trodde jag hörde fel, det var något jag aldrig någonsin kunde tänka mej att någon skulle säga om min kropp. Jag väger just nu 61, vilket är ett par kilo för mycket – men jag har muskler. Det syns tom när jag spänner överarmen 🙂

Min målvikt är fortfarande 60, men nu när jag mår hyfsat bra så är målet att ligga på 58 igen. Den vikten nådde jag precis innan bröllopet 2016, men sen ökade jag lite igen. Man hittade nämligen några nya små diagnoser, eller brister kanske man ska säga. Jag fick helt plötsligt brist på folsyra och ett kort tag efter, även brist på B12. När man har brist på folsyra blir man jättekonstig! Jag kände inte alls igen mej själv och fick nästan panik. Efter ett par dagar med tillskott mådde jag mycket bättre. Det finns ingen som helst förklaring på mina brister, men nu får jag medicinera resten av livet även för detta,

2009 mådde jag rätt dåligt men visste inte varför. Jag hade hållit min vikt ganska länge men hade sakta börjat öka på vågen, utan förklaring. Till slut fick jag hjälp, men innan alla bitar var på plats skulle jag alltså bli väldigt sjuk och gå upp allt jag gått ner plus lite till. Det skulle ta några år av läkarbesök och utredningar innan alla bitar var på plats och målvikten var nådd igen. 2019 mår jag bra! I år är året då jag hoppas kunna komma ner till mina stadiga 58 igen och stanna där, men den här gången med muskler.

En viktresa är sällan spikrak utan oftast väldigt krokig, det visar väl min ganska tydligt. Man trillar och reser sej massor med gånger, men huvudsaken är att man inte ger upp. Varje gång man reser sej är man nämligen en vinnare! Jag försöker peppa både här och på min instagram @marlenerinda Häng med om ni vill 🙂

På 10 år kan det alltså hända en hel del, trots att bilderna inte visar särskilt mycket. Jag känner mej yngre och friskare än någonsin! Det ska bli intressant att jämföra om tio år igen. Målet är att bli den friskaste och starkaste pensionär jag bara kan bli!

Tänk om våra djur kunde tala…

Tänk om våra djur kunde tala…

Många av er känner till att vi har hund, Baileys, allmänt kallad Pälsbollen i sociala medier. En Borderterrier av storlek större, så vi har skapat en ny ras; Kungsborder, som snart blir 12 år. Julklappen han gav oss i år är av den otrevligare sorten…

Baileys har alltid mått bra, förutom underfunktion av sköldkörteln som upptäcktes för 3 år sedan. Men han har aldrig haft problem med pälsen eller nåt sånt… förrän nu. Å nu är det helt plötsligt stora problem. För ungefär fyra veckor sedan upptäckte jag ett slags eksem i nacken på honom, vi tog kontakt med veterinären och fick instruktioner. Såret läkte och allt var frid och fröjd. Tills vi upptäckte ett nytt eksem några centimeter bort från det första… även detta läkte dock och allt var ok.

Så i fredags var där ett nytt sår och nu sprack huden, bokstavligt talat mitt framför ögonen på mej. Det här såret var helt annorlunda mot de andra och såg ut ungefär som ett rejält skrubbsår. Det vätskade och blödde, så när det väl blev en skorpa vågade jag inte röra det utan lät det vara. Igår blev det 3-4 nya sår på bara några timmar, de lixom växte medan vi såg på. Redan vid första utslagen rakade vi honom rejält, så vi verkligen skulle se hur hela hudkostymen såg ut. Nu blev det till att raka lite mer noga runt de nya såren, för att ha koll på läget. Huden var/är helt knallröd och sårig. 

Han har redan fått två tabletter mot skabb, fästingar, loppor och gud vet vad. Han träffar inga andra hundar och vi har inte bytt foder. Veterinären tror inte att det är sk Hot Spots, för då borde han fått det redan i somras när han levde i badet. Hon har faktiskt ingen aning och inte vi heller. Däremot har vi googlat (förstås) och det kan ha med sköldkörteln att göra så nu är mängder av prover lämnade, vi får svar imorrn. Beroende på vad svaren visar så blir det eventuellt biopsi på torsdag. Isf tar man samtidigt bort en vårta som sitter mitt på skallen och som går sönder när han torkar sej efter badet.

Det är säkert inget farligt och något som går att bota, men det är klart att man blir orolig. Det är ju ändå vår älskling det handlar om. Men han är snart 12 år och väldigt stor för sin ras, klart han kan bli sjuk… å det kan ju faktiskt vara cancer… huden ska ju lixom inte bara spricka sådär… 

Försäkringsbolaget är kontaktat och ett skadeärende har påbörjats, så får vi se hur fattiga vi blir… Men nu hoppas vi på det bästa och att veterinären har bra besked att komma med när hon ringer. Snälla, ni kan väl hålla en extra tumme och tass för oss.

Apropå googlat så finns det förstås Veterinärer online också, bla FirstVet som man kan konsultera om man är fundersam, det har vi såklart också kollat upp. Komsultationen hos FirstVet är gratis och öppet nästan dygnet runt, himla bra!

Inlägget innehåller affiliate/klicklänkar.

Jag kan inte alls bara för att du kan!

Jag kan inte alls bara för att du kan!

Det finns några uttryck som jag avskyr, ett är ”unna sej” ett annat är ”banta” och ett tredje är ”Om jag kan så kan du”. Du har ingen aning om ifall jag kan eller inte!

Vi är alla unika, har olika erfarenhet, bakgrund och förutsättning. Bara för att du kan göra en sak, så är det inte alls säkert att jag kan. Man får oftast höra detta när det handlar om träning eller vikt. ”Kan jag gå ner 35 kg så kan du”. ”Kan jag gå från soffpotatis till vältränad så kan du”. Det stämmer inte! Det är inte så enkelt.

Det gick runt en video på Facebook för ett tag sedan med en liten tjej som klättrade på en klättervägg med proteser på bägge benen. Hon hade möjligen kunnat säga det, men inte ens hon har faktiskt rätt till det hur duktig hon än är. Någon annan kanske inte klarar höjden eller har dåliga händer. Har du inte händer som fungerar så blir det rätt omöjligt att klättra.

Jag brukar säga att alla kan gå ner i vikt och det tror jag verkligen. Men alla kan inte gå ner snabbt. Jag kan det inte. Vi som tampas med sjukdomar av olika slag har svårt att gå ner i vikt, det är inte omöjligt – men det går väldigt långsamt. Men då måste man ju hitta de där sjukdomarna först, gör man inte det så kan det i vissa fall vara helt omöjligt att gå ner i vikt. Då spelar det ingen roll hur mycket andra kan… jag kan faktiskt inte ändå!

Just när det gäller vikt så är det mycket som ska stämma för att vikten ska trilla av. Jag måste ha ett riktigt bra anledning till varför jag vill/behöver gå ner i vikt? Jag måste ha ett realistiskt mål och en plan. Har jag ingen plan blir jag som en orienterare utan karta mitt i skogen. Jag ska dessutom hålla mej till min plan en längre tid, jag brukar säga minst ett år. Sen ska jag ju följa den där planen också… men har jag en sjukdom, stress runt mej, ohjälpsamma vänner och familjemedlemmar, sover dåligt mm, ja, då blir det svårt ändå. Hur mycket andra än kan – så funkar det ändå inte. Man har helt enkelt inte samma förutsättningar.

Alla har vi våra hinder och med det i bakfickan så skulle jag aldrig säga ”Kan jag så kan du”. För vi vet inte vilket hinder någon annan har. Jag kan inte längre springa, mina höfter säger ifrån. Jag kan inte lyfta tungt, mina händer gör för ont. Men jag klarar cirkelträning och promenader. Vi har alla olika förutsättningar.

Jag snittade ett hekto i veckan under hela min viktminskning, men jag kom i mål jag med. Det tog tre år att ta bort tio kilo! Jag var ju sjuk, i flera olika sjukdomar dessutom. Sen skulle man hålla den där vikten också… det var faktiskt omöjligt innan jag fick diagnos och medicin – numera är det svårt men inte omöjligt. Min hypotyreos, fibromyalgi och sömnstörning försvårar för mej helt klart, men jag ger inte upp. Jag ska vinna över kroppen, jag är envis!

Jag säger därför ”Jag kunde, det tog lite tid bara – testa du med – du kan säkert också!”

Hur blir man nöjd med sin kropp?

Hur blir man nöjd med sin kropp?

Är ni nöjda med er kropp? Många är inte det. Oftast är det storleken och utseendet man är missnöjd med, men ibland är det funktionen. För mej är det alltihop. Med åldern spelar det mindre och mindre roll vad andra tycker, nu vill jag bli den jag vill vara. Se ut som jag vill!

Jag tycker inte om det jag ser i spegeln och blir irriterad när kroppen inte gör som jag vill. Det är valkar på fel ställen, jag har mängder med leverfläckar och fula fötter. Händerna har dålig styrka och jag tappar det mesta som jag håller i. Ryggen värker och fötterna gör just nu ont så fort jag går. Storleken kan jag göra något åt och jag för en ständig kamp mot kilona. Med två sjukdomar som gör att vikten lätt ökar måste jag hela tiden att superkoll om jag inte ska gå upp en massa väldigt snabbt. Jag har hittat ett sätt att leva som gör att jag nästan står still i vikt, alltid nåt. Funktionen däremot  är svårare att påverka, även om det går till en viss del. Å det irriterar mej! Jag vill kunna göra allt!

Med bra mat och regelbunden träning håller jag både vikten i schack och funktionen hyfsat i schack – men det är som sagt en stängd kamp mot kilon och värk. Mitt liv med bla fibromyalgi och hypotyreos är så, bara att tugga i sej. Hypotyreos är mätbart och något ingen ifrågasätter. Fibromyalgi har inte förrän på senare tid accepterats som sjukdom, men fortfarande är det många som tror att det bara sitter i skallen. Å jag som ser så pigg och frisk ut kan ju inte vara sjuk eller ont dygnet runt. Ibland önskar jag att jag hade en stämpel i pannan faktiskt. Om jag skulle se ut som jag känner mej vissa dagar skulle folk gå omvägar…

När jag ser bilderna här brevid ser jag förstås varenda liten skavank, en del är säkert även inbillat. Vi första anblicken ser ni en fin strand och någon som njuter i solen. Bara för att jag påtalar det så tittar ni lite extra och då ser även ni att det finns lite för mycket här och där. Inte mycket, men lite. Hade jag inte sagt något hade de flesta inte sett något mer än den där fina stranden med en solande kvinna eller hon som njuter i poolen. De flesta bryr sej nämligen inte om hur andra ser ut! Jag bryr mej inte om hur andra ser ut, så varför skulle andra bry sej om hur jag ser ut? Alla har ju nog med sitt!

Om 48 dagar ligger jag på stranden igen och jag kommer att avsky varenda valk som syns, så är det. Jag försöker få mej själv att fatta att jag duger som jag är, det går sådär… Jag duger, men jag vill mer! Jag förväntas vara nöjd med min kropp nu när jag är sk normalviktig, men jag vill ju trivas med det jag ser också. Men även om jag inte trivs med det jag ser så skulle jag aldrig ens komma på tanken att gömma mej, jag älskar ju sol och värme som dessutom gör underverk med min kropp. Jag kommer aldrig att ”älska mej själv” men numera respekterar jag mej själv.

För mej handlar det inte om andras syn på mej utan att jag faktiskt vill gilla det jag själv ser. Jag kämpar för att komma dit, både mentalt och med träning. Jag vill ha en kropp som är stark, som gör det den ska och som är snygg i mina ögon. Är jag hemsk och ytlig som känner så? Jag är snart 50 och vill ha en (i mina ögon) snygg kropp, sån är jag!

Är du nöjd med din kropp? Om inte; varför? Om du är det; har du alltid varit det?