hypotyreos -

Måste allt gå så snabbt?

november 16, 2023 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag vet att jag skrivit om detta flera gånger, men nu är det så många som är frustrerade att jag tar det igen. Det här med takten på viktnedgången är ett ämne som frustrerar många. Varför går det inte snabbare!!!

Enkelt kan man väl säga att om viktnedgången ska gå snabbast möjligt så får man offra väldigt mycket, typ allt som är kul. Så kan man bara leva en kort period och då är Viktväktarna helt fel metod och eftersom jag förespråkar just Viktväktarnas program är det detta jag vill prata mer om.

Viktväktarna är ingen kur, utan ett sätt att leva i längden. Det finns inga förbud – man får äta allt, men inte alltid. Allt det här låter ju bra, men funkar det och stämmer det?

JA! Jag vet att det funkar, för jag har gjort hela resan och håller fortfarande vikten sedan jag gick i mål sommaren 2004. Jag gick från en ledsen, överviktig, otränad och sjuk morsa som åt ett mål mat om dagen som bestod av limpmackor med ett rejält osttäcke, till att äta lagat mat regelbundet varje dag och är idag glad, normalviktig, hyfsat frisk och tom vältränad – det sista fanns inte ens i min värld. MEN!!! Å detta är viktigt! Det gick inte ett dugg snabbt!

Viktväktarna och även WHO menar att en hälsosam viktnedgång är ungefär 0,5 kilo i veckan, då har man möjlighet att både behålla muskler och gå ner i vikt. Musklerna är viktiga att behålla för att det hjälper till med förbränningen, ju mer muskelmassa desto högre förbränning. Musklerna behöver vi även för att helt enkelt hålla oss uppe i längden. Ett halvt kilo kanske låter lite men det är faktiskt ett helt mjölkpaket på två veckor och 25 kg på ett år.

MEN!!! Ibland blir det mer och ibland blir det mindre, kroppen gör det den anser är bäst för stunden. Ett MEN till: alla går inte ner i stadig takt heller, de flesta har en väldigt kringelikrokig kurva – det där som kallas livet. Och många av oss (jag) har väldigt svårt att gå ner i vikt och ligger låååångt ifrån de där halvkilot.

Men man är inte på något sätt en sämre viktväktare för att man går ner långsamt, man gör förmodligen inget fel heller, man är lixom bara sån. Jag är sån! Fördelen med att gå ner långsamt är att man lär sej väldigt mycket på vägen, sånt som är bra att kunna den dagen man ska stå still i vikt. De flesta går ner snabbt under en kort tid, sen är det inte lika enkelt, det blir tråkigt och då orkar man inte mer – man ger upp, går upp i vikt och får börja om igen. Känner ni igen det? Jag påstår att alla kan gå ner i vikt, alla har bara inte tålamodet. Alla orkar inte gå ner ett ynka hekto i veckan i flera år…

För att slippa börja om gång på gång, är mitt tips att inte sluta. Plättlätt, eller hur? Vad jag menar är att se på viktresan som ständigt pågående oavsett hur det gick just idag eller igår, man fortsätter bara framåt. Bragden i sej är ju inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen i mål och sedan stanna där. Det är ju målet man vill till, eller hur? Å jag har tipsen på hur man kommer dit 🙂

Mina bästa tips för att lyckas med viktresan är:

Hitta ditt varför
Gör upp en plan
Planera delmål med belöningar
Sätt ett realistiskt mål
Ha tålamod
Gläds åt minsta framgång
Var beredd på bakslag
Börja aldrig om – fortsätt bara framåt

Jag har som sagt skrivit om detta många gånger, men jag gör det igen. Jag säger det igen TAKTEN ÄR INTE VIKTIG! Huvudsaken är att det går framåt/neråt och att skallen är med. En utförligare beskrivning av ovanstående punkter hittar ni HÄR.

Det är ju rätt surt att gå ner tio kilo snabbt om man går upp dem direkt igen. Kanske bättre att gå ner dem långsamt och sedan faktisk stanna på den nya vikten i längden. Nu finns det iofs personer som klarar bägge, men de är väldigt få skulle jag vilja påstå.

Det är alltså snittet vi är ute efter, VV och WHO säger 0,5 kilo i veckan. INGEN tar 0,5 kilo varje vecka! Det blir både mer och mindre och med tiden går det långsammare. Jag snittade 0,1… det tog mej 3 år(!) att gå ner 10 kg. Om jag orkar i den takten så orkar ni i precis vilken takt som helst, långsammare kan det nämligen inte gå. Men vet ni? Nu har jag hållit den vikten i 20 år.

Så vem är egentligen vinnaren? Den som går ner tio kilo på några månader, men som börjar om gång på gång – eller jag? Vem vill ni vara? Vill ni börja om flera gånger om året? Vill ni inte en gång för alla bli färdiga och stanna där?

Sänk målen! Följ programmet och lita på att det funkar. Sätt ett mål på 1-2 hekto i veckan och gläds över allt som är åt rätt håll, men räkna även med plus ibland och fortsätt bara framåt då. Det kommer även att stå still då och då oavsett vad du gör, vila då i din nya vikt en stund – se på din kropp och vilka förändrar du gjort så långt. Gläds över allt du faktiskt åstadkommit! Ibland behöver man bara komma ikapp, platåerna är därför bra även om de kan vara frustrerande.

Det jag försöker säga, är att allt inte måste gå fort, det kanske tom är bra när vissa saker tar lite tid. Att lära om EN ny vana är svårt, att lära om en helt ny livsstil tar lång tid och kräver en hel del tålamod. Därför kan det vara smart att bara ta ett steg i taget och föra in en ny rutin åt gången istället för att gå ”all-in”.

Jag brukar säga att man kan se sin hälsosresa som ett jobb, något man gör varje dag oavsett om det är kul eller ej. Ibland blir resultatet superbt, ibland inte så bra – men man fortsätter ändå, man slutar ju inte jobba… eller?

Jag gick ner långsamt, väldigt långsamt – men jag kom i mål. Efter tio år som guldmedlem började jag träna, innan dess gick jag bara promenader. När man ska hålla vikten börjar ett helt nytt kapitel och då är träningen till stor hjälp, det är mycket lättare att hålla vikten när man har lite muskler. Men jag tog en sak i taget! Först kosten, sen lärde jag mej att hålla vikten, sen började jag träna.

Jag vet exakt hur min kropp fungerar idag och det är kanske extra viktigt för mej som har en massa diagnoser som gärna ökar vikten, som tex hypotyreos och fibromyalgi. Ni som följer med mej på instagram vet hur jag kämpar dagligen, häng med du med @marlenerinda

Jag tänker HÄLSA för resten av livet, ett friskare och till och med längre liv. För att hjälpa er på vägen har jag färdiga veckomenyer med uträknade Points HÄR och massor med bra mat HÄR!

Hälsosresan slutar aldrig, den pågår konstant, resten av livet och jag säger inte att det är enkelt, för det är det inte! Men det är värt jobbet!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Det var ju ett jäkla skit!

november 15, 2023 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Jag har gått runt och känt mej lite hängig. Trött, frusen och konstant kissnödig. Nåt var fel.

Nog för att jag har en del kroniska sjukdomar som ligger där i bakgrunden och stör, men jag är sällan sjuk. Alltså sådär som många andra som ofta är förkylda osv. När jag väl blir sjuk ignorerar jag det totalt, oftast försvinner symptomen på några dagar – enstaka gånger måste jag söka hjälp. Så var det nu.

Senaste nätterna har jag vaknat flera gånger för att jag varit kissnödig och natten till igår började det göra ont också. Inatt fick jag nog. Jag mindes nämligen förra gången det var så här, första och enda gången jag haft urinvägsinfektion. Då ignorerade jag det…

Jag vet inte hur många år sedan det är, men vet hur fruktansvärt ont jag hade när jag väl sökte hjälp på vårdcentralen. Då hade infektionen gått upp i njurarna. Inte jättebra. Ibland försöker jag lite för mycket själv.

Med det i minnet inatt, när jag var uppe för tredje gången på ett par timmar, och inte kunde somna om, slog jag upp KRY och bokade tid. Jag har aldrig provat den tjänsten förut, men nu har vi ju ingen bil och det är svårt att få tid på vårdcentralen. Det skadar inte att prova. Så klockan 3 i natt bokade jag tid till kl 8 nu i morse. Jättesmidigt!

Jag satt redo men inget hände. Så kom ett sms att läkaren försökte ringa, men inte kom fram pga av inställningar i min app. Ops! Jag hade ju inte laddat ner den… boka kunde man nämligen göra ändå… snabbt laddade jag ner appen och tryckte på nästa tid. 11 minuter senare ringer läkaren upp. 17 minuter senare finns recept på penicillin.

Det var ingen tvekan, jag har urinvägsinfektion och ska behandlas, för att framför allt få sova. Och få bort infektionen såklart. Men min sömn är så otroligt viktig. Jag har ju en sömnstörning och är konstant trött av både min fibromyalgi och hypotyreos. Jag behöver inte fler saker som gör mej trött.

Efter frukosten gick promenaden till centrum, istället för den vanliga slingan runt området. Jag ville påbörja penicillinkuren så fort jag kunde och hinner på så sätt ta tre doser redan idag. Så hoppas jag få sova inatt. Jag har hög smärtgräns och står ut med mycket, men sova måste jag få göra!

Det här hade jag inte alls planerat för, jag har inte tid att springa på toa stup i kvarten. Särskilt inte i helgen när vi ska ut med husbilen, åka båt och testa de första julborden. Men det där med KRY var ju himla smidigt, särskilt när man har ett akut ärende. Har ni testat?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Så skönt med helg!

april 21, 2023 Marlene Kommentarer 3 kommentarer

Vilken vecka! Det har varit så mycket att jag inte ens vart jag ska börja, det är bara så himla skönt med helg!

Den här veckan har läkarbesöken stått som spön i backen. Fyra läkarbesök på fem dagar och så blir det nåt nästa vecka också. Det är den årliga besiktningen av kroppen. Det var det där med helhetshälsan.

Jag har hypotyreos, fibromyalgi, brister av olika slag, astma, allergi och lite annat smått och gott. För någon vecka sedan lämnade jag en massa blodprover och i måndags träffade jag min läkare för att få svaren.

Tydligen lirar inte hjärtat helt ok med levaxinet. Så nu ska jag ta olika doser varannan dag. Lite meckigt, men så får det bli. Om någon månad ska jag lämna nya prover, så får vi se om allt ser mer ok ut då. I övrigt konstaterade doktorn att min kropp fortfarande är superstressad och inte förstår att jag inte längre lever under akut stress längre utan att läget är lite lugnare. Min kropp har fått stress som normalläge numera och det är ju faktiskt livsfarligt, så nu ska jag få hjälp med stresshantering av nåt slag.

På måndagen var jag även på besiktning av ögonen. Nu är det 4 månader sedan jag opererade ögonlocken. Allt har läkt fint, både läkaren och jag är nöjda. Jag fick extra koll av gråstarren också, den håller sej fortfarande lugn tack o lov. Så nu kan jag lämna det ett tag.

I onsdags var det dax för tandläkaren, det var väl veckans bottennapp. Jag går på tandläkarhögskolan och det har alltid funkat bra, men just nu trasslar det. Jag fick en ny jätteduktig elev i februari, som inte hann riktigt klart – men så fick jag en ny nu igen. Hon gjorde om hela undersökningen som den första gjort men hann inte heller klart. Nu kanske hon inte hinner göra resten innan terminen är slut och sen får jag väl byta igen. Jaja, den första konstaterade iaf att jag inte har några hål – det räcker för mej.

Och idag. Idag var det dax för hudmottagningen och läkarbesök nummer fyra på fem dagar. Det var dax att kolla in en prick som vi haft under kontroll och se om det kommit några nya prickar. Allt var lugnt! För första gången på länge behöver jag inte operera bort något. Så skönt!

Det är så skönt att veckan är slut! För det har ju inte bara varit läkarbesök, det har varit jobb, event och väldigt långa dagar också. Så nu är jag helt slut!

Eftermiddagen har därför tillbringats med en bok i solstolen. Vi struntade i allt, även träningen och promenaden och satt bara och njöt i solen. Det var så skönt och bästa avslutet på veckan. Det blir nog en repris imorrn, sen ska det regna i typ en vecka. Så det är bäst att passa på!

Nu är Martin precis åkt iväg med jobbet, så jag är ensam ända tills på måndag. Imorrn blir det alltså fint väder igen, så blir det solstolen – men sen ska det bli regn och kallt så då blir det mest att städa och jobba. Det blir bra! Jag är helt ok med att vara ensam ibland 🙂

Gillar ni att vara ensamma lite då och då?

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Kroppen har gått sin egen väg – igen…

mars 8, 2022 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Jag gick ner i vikt med Viktväktarna och har hållit målvikten ”hyfsat” sedan 2004. Med det menar jag att jag faktiskt hållit vikten ända sedan dess, förutom när jag blev sjuk 2010. Nu är viktökningen ett faktum igen… Jag är nämligen sjuk igen 🙁

Min målvikt är 60 kg (156 cm), men jag trivs bäst på 57-58. Det vägde jag läääänge, i flera flera år. Sen gick jag upp snabbt utan förklaring och 2010 upptäckte man att jag har en sk autoimmun sköldkörtelinflammation, allmänt kallad hypotyreos. Underproduktion av sköldkörteln alltså. Googlar man kan man läsa: ”Autoimmun sköldkörtelinflammation (Hashimotos tyreoidit) är den vanligaste orsaken till hypotyreos. Med autoimmun menas att kroppens immunförsvar av oklar anledning angriper kroppens egna vävnader”.

I vanliga fall brukar det sk TSH-värdet vara påverkat, så är det inte alltid när det handlar om min variant. Därför tog det ett tag att hitta felet och krävdes speciella blodprover, där man tittade på förekomsten av antikroppar mot tyreoideaperoxidas (TPO-ak). Symptomen är desamma som vid ”vanlig” hypotyreos, det är bara det att blodprovet (TSH) oftast inte visar något fel.

Jag hade varenda symptom! De vanligaste är frossa, trötthet och viktökning, jag blev även håglös och kände inte igen mej själv. Å så var det nu också! På bara några få månader har jag gått upp massor i vikt, trots att jag levt som jag brukar med både mat och fysisk aktivitet. Senaste månaden har jag dessutom inte orkat göra nåt och knappt ens orkat lyfta en hantel. Å helt plötsligt slog det mej: Just det! Nu mår jag ju så där igen!

Jag satte ihop ett och ett och fattade! Bad om tid på den nya vårdcentralen och fick alltså träffa den där nya läkaren i torsdags. Han som satte igång allt med knölen i bröstet och även ringde på kvällen för att kolla läget. Det var knölen och hypotyreosen jag egentligen sökte tid för, sen blev det lite annat också.

Eftersom TPO-ak vanligtvis inte testas, utan bara TSH – så fanns inga aktuella värden på det. Men när han läst mina journaler och lyssnat på mej, tyckte han som jag och gav mej ok att höja min medicin. Det brukar dock ta ca 14 dagar innan man märker någon skillnad, men i morse vaknade jag hyfsat pigg och kände att jag faktiskt sovit – det har jag inte gjort senaste månaden. Jag har vaknat dödstrött även när jag sovit tio timmar.

Just i mitt fall så handlar nog mycket om stress och särskilt långvarig stress. Då reagera hela kroppen och detta kan påverka sköldkörteln väldigt mycket. 2010 hade jag en infektion i kroppen som sabbade en massa. Nu är det förmodligen stressen från förra året som sabbat igen. Å det märks lixom inte förrän läget lugnar ner sej lite och man har tid att känna efter hur man mår.

Men 10 år mellan höjningarna kan man ju stå ut med, däremot måste jag verkligen göra allt för att inte hamna i så mycket stress igen. Men hur gör man det när man inte alltid styr själv över allt som händer? Att föräldrar blir sjuka, dödsfall och liknande saker kan man ju inte göra så mycket åt? När man bara kämpar för att orka igenom dagen tänker man inte så mycket på följderna.

Men nu är jag alltså under koll igen och även läget är lugnare och hyfsat under kontroll. Nu är det bara att vänta på att medicinen kickar in ordentligt och om åtta veckor ska jag lämna prov och se om vi behöver höja lite till. Vart efter vårsolen börjar värma kommer jag nog också att må bättre och orka mer. Kombon kommer att göra susen.

Så nu är det bara att hoppas att medicinen återigen gör susen. Att jag får igång ämnesomsättningen och tappar några kilo, orkar gå och träna igen. Första målet blir att orka lyfta de nya hantlarna igen. Jag hade precis ökat belastningen när jag tappade all ork, så nu är det bara att vänta in känslan av att vara stark igen och öka.

Jag börjar inte om. Jag börjar aldrig om. Jag backar bara lite och tar sats mot nya/nygamla mål. Det är lite som med skidskyttarna när de missar, det blir en straffrunda. Jag vet hur jag ska leva för att må så bra som möjligt, att bli sjuk är såklart ett gupp i vägen – men överkomligt bara det kollas upp. Hypotyreos är en jäkla skitsjukdom som är livslång och drabbar på olika sätt. I kombination med fibromyalgi blir det lite extra allt, eftersom många av symptomen är desamma.

Men nu ska jag bli pigg igen! Det har jag bestämt 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En massa fix fixat!

februari 14, 2022 Marlene Kommentarer 11 kommentarer

Senaste två veckorna har mest gått åt till en massa fix. Ni vet det där man måste ta tag i men gärna skjuter på… som att ringa samtal, boka tider osv. Skjuter man på det för länge blir det till slut mängder och så är det för mej just nu.

Från början var det corona som gjorde att jag helt enkelt ville vänta in ”bättre tider” istället för att springa iväg och dra på mej viruset. Jag hade några läkarbesök som jag inte tyckte var akuta, så jag avvaktade. Så pass länge att nu när jag har försökt att boka så får jag inte komma dit, (till hudmottagningen) jag måste ha ny remiss, trots att jag finns i registret hos dem sedan länge.

Min favoritläkare passade på att sluta mitt under pandemin, vilket också gjorde att jag inte riktigt visste viket ben jag skulle stå på. Skulle jag fortsätta på samma vårdcentral eller byta? Till saken hör att jag har åkt rätt långt för att träffa just min doktor, om jag ändå skulle börja om med en ny så skulle jag ju lika gärna kunna byta vårdcentral till en som ligger närmare. Det tåldes att tänka på…

När det meddelades att restriktionerna skulle tas bort fick jag eld i baken. Dessutom kände jag en knöl i ena bröstet, mina glasögonen gick sönder helt och jag bet sönder en tand – det var dax att ta tag i den där ”måste-fixa-listan”. Så det gjorde jag!

Jag försökte få tid för mammografi, jag trodde ju att det bara var att ringa. Särskilt som jag ändå borde bli kallad när som helst. Det var det inte… jag var tvungen att först träffa läkare på min vårdcentral… så i måndags förra veckan var jag till vårdcentralen (den som är långt bort) och fick träffa en helt färsk läkare. Det var bara att dra min sjukdomshistoria, hon kände på knölen och skickade remiss till mammografi. När jag försökte få hjälp med en ny remiss till hudmottagningen var det tvärnej. Det krävdes ett nytt besök för det, hos min husläkare. Jaha… jaja… den där nya husläkaren som jag bara träffat en gång och som inte heller känner mej… hmmm.

Dessa blir mina nya solglasögon.
Bild snodd från Synoptic.

Jag gav upp lite och tänkte fundera under tiden som jag väntar på den där remissen till mammografin. På tisdagen var jag iaf och kollade ögonen och hittade otroligt nog två bågar utan några större problem. Jag AVSKYR att titta på bågar, alla är ju sååå tråkiga! Men nu tittade jag på utbudet innan jag bokade tid och hittade ett ställe med lite bling. Mina gamla glasögon gick bokstavligt talat i två bitar inne hos optikern, så hon tipsade om att kolla med min försäkring om ersättning. Å se på sjutton! Jag fick faktiskt tillbaka några kronor efter hennes tips, så jag blev inte helt skinnad när jag köpte de nya – trots att jag har progressiva glas. Nu hoppas jag bara få dem snabbt! Optikern lagade mina gamla så gott hon kunde och skrev AKUT på den nya beställningen.

Sanningen är att jag mår rätt kasst just nu. Jag började fundera på mitt mående och när jag satte ihop ett och ett så insåg jag att det nog måste handla om min sköldkörtel. Jag måste nog höja min medicin. Så jag ringde faktiskt och bokade en tid för att träffa min nya husläkare och fick en tid i mitten av mars. Hos en annan, som jag inte träffat förut… suck! Men ok… jag mår piss och behöver hjälp.

När man har hypotyreos ska man lämna prover innan man kommer, när sköterska bestämt hävdade att så inte var fallet blev jag typ galen… jag bad (mer beordrade) henne att fråga läkaren och efter en stund kom ett sms om att jag hade rätt. Detta är inte första gången, så jag fick lite nog… det var lixom droppen, så nu tänker jag byta vårdcentral! Ska jag berätta hela min historia igen och igen och bli irriterad, så kan jag lika gärna göra det i närheten. Så nu har jag listat om mej till en vårdcentral i grannkommunen, inte min närmaste – där vägrar jag att gå.

Inte nog med allt det här snurriga, jag var iväg och skadebesiktade bilen också. Något som borde gjorts i höstas, men inte blivit av. Vi har en liten skada fram på bilen i nederkant på kofångaren. Inget större, men den måste bytas. Nu blev det äntligen av att anmäla till försäkringsbolaget och prata med verkstaden. Så nästa måndag lämnar vi bilen och får detta fixat, sen ska den göras iordning och säljas.

Det är fortfarande en massa kvar att fixa, men visst har jag varit effektiv! Nu undrar ni säker över den där knölen i bröstet? Både jag och läkaren tror att det är en liten fettknuta, jag har haft en sån förut – men den ska kollas upp och tas bort oavsett. Jag är inte orolig, men jag har cancermarkörer i blodet och anlag för bla bröstcancer så jag måste ha koll. Det är därför jag behöver den där remissen till hudmottagningen.

Så nu är det bara att vänta in kallelser till olika ställen, hämta upp mina nya brillor så fort de kommer och fortsätta beta av den där lååååånga listan med saker att fixa. Så håll nu tummarna för att jag får en bra husläkare på den nya vårdcentralen, gärna en snäll farbror som lyssnar. Jag fick några namn och har iaf önskat en sån. Så får vi se när jag får tid där, det lär väl ta en halv evighet… suck igen. Just det, jag skulle fixat den avbitna tanden idag, men tandläkaren var sjuk… 😛

Jag har iaf kommit en bit!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Puerto Rico – Gran Canaria – utflykter och att resa i en pandemi

januari 21, 2022 Marlene Kommentarer 6 kommentarer

Vi tog alltså en sistaminutenresa till Gran Canaria för ett par veckor sedan. Här är en liten sammanfattning av Puerto Rico, hotellet och utflykterna vi gjorde.

Först ska jag förklara varför vi åkte. Många tror nog att det var en onödig lyxresa och att vi struntar i allt vad covid heter. Så är det inte!

Jag har flera olika sjukdomar och har suttit helt i frivillig karantän från mars -20 till juni -21. Tills jag hade min andra dos vaccin i kroppen. Som många andra alltså. Efter det åkte vi runt med husbilen, men höll oss fortfarande för oss själva till 29/9 -21 när restriktionerna släpptes. Vi har alltså varit så försiktiga vi kunnat vara.

Jag har bla fibromyalgi, hypotyreos och en massa andra diagnoser. Det innebär kronisk värk, att jag är ständigt frusen och alltid är trött. Väderomslag, kyla, stress och mörker är det värsta min kropp kan utsättas för. På vintern är jag alltså på botten.

Under december mådde jag så dåligt att jag nästan fick panik. Jag var tvungen att göra något för att inte gå under. Efter många om och men bestämde vi oss för att flytta hemmakontoret till solen. Det var alltså inte en nöjesresa, utan en tillfällig flytt till värmen. För hälsans skull.

Vi var dubbelvaccinerade och tänkte mest hålla oss för oss själv. Det borde vara lika säkert som hemma. Och det var det! Säkrare kan jag tycka. I Spanien är man van vid munskydd, att hålla avstånd och respektera varandra på ett annat sätt än i Sverige. Vi var på restaurang några gånger, men mest åt vi i vår lägenhet. Sista veckan var vi helt och hållet ”hemma” (förutom promenaderna), så vi helt säkert skulle vara friska för hemfärd.

Innan avresa fick vi fylla i en hälsodeklaration, på flyget och transferbussen var det krav på munskydd. Förutom när man äter och dricker. Det är avskyvärt att ha munskydd så länge, men det är som det är. Jag beundrar alla inom sjukvården som jobbar med munskydd och även med visir. Vilka hjältar!!!

I Spanien måste man ha munskydd överallt, även ute – men inte om man kan hålla avstånd till andra. Då är det ok att bara ha det i beredskap och ta på vid behov. Polisen har koll och kan säga till, men det blir oftast bara just en tillsägelse – inte böter.

Efter 6 timmar på flyget och 30-40 minuter i buss kommer vi fram till Puerto Rico och vårt lägenhetshotell Barlovento. Lägenhet nr 8 med den fantastiska balkongen och utsikt över hela stan. Vi var mest på balkongen, ett väldigt fint hemmakontor, och vi trivdes så bra. Det gjorde inte jätteont att sitta där och jobba. 🙂

Nära Puerto Rico ligger Amadores, en fin strand och många restauranger. Man kan gå dit via den otroligt härliga strandpromenaden längs med berget. Drygt 1 km härlig promenad, lite upp och ner. Jättebra motion!

Många går hit på förmiddagen, tillbringar dagen på stranden och går tillbaka på eftermiddagen. Vi filmade hela promenaden för att visa hur fin den är. HÄR kan ni se filmen.

En dag åkte vi till Maspalomas. Då tog vi bussen som tar ungefär 20 minuter. Busschaufförerna kör som galningar, så restiden kan bli lite vad som helst… I Maspalomas finns de gigantiska sanddynerna och dem ville vi såklart utforska. Det var sååå häftigt. Detta filmade vi såklart också. Filmen ser ni HÄR 🙂

Puerto Rico är jättemysigt och ett bra ställe att bo på om man vill se mer. Det är lixom nära till allt. Här finns massor med restauranger, flera köpcenter och massor att se och göra. Vi gick runt ”byhålan” varje dag och hittade alltid nya saker att titta lite närmare på.

Sista utflykten vi gjorde var till Puerto de Mogán. Det var så många som tipsade oss att vi inte kunde låta bli. Dit kan man åka med buss och båt, ni fattar vad vi valde va? Såklart blev det båt, vi gillar ju det. Båten tog ca 30 minuter, som ni ser så verkar det mesta ligga ca 20-30 min bort 🙂

Mogán är helt fantastiskt! Hit måste ni åka när ni är på Gran Canaria. Det är en mysig liten fiskeby med fantastiska blomsterarrangemang och mängder med mysiga restauranger längs stranden. Självklart blev det en film härifrån också, HÄR är den!

Det tog ungefär ett dygn i värmen så funkade kroppen igen. Jag njöt verkligen av solen och värmen och tog vara på varenda minut. Vi tog mängder med promenader och körde trappträning två gånger om dagen. Vi kom alltså hem i ett betydligt bättre skick än vad vi var när vi åkte. Å det var det som var meningen med hela resan. Nu är det bara att fortsätta på den vägen.

Det var med viss ångest vi åkte hem faktiskt, inte bara pga vintern och vädret – utan för att man har en annan syn på covid i Spanien. Vi kände oss mycket säkrare där helt enkelt. Resan var otroligt välgörande men nu har vi stängt in oss igen. Vi är glada att vi vågade, det var inte självklart.

Det är ändå väldigt tydligt: jag kan inte bo i Sverige hela vintrarna, kroppen klarar inte det. Vår plan om vintrar i solen måste alltså realiseras. Så snabbt det går.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Dagarna går…

januari 11, 2022 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Även om vi är i den spanska solen, så ser dagarna ut ungefär som hemma faktiskt. De här två veckorna har vi lagt på vår hälsa och det känns väldigt bra.

Drygt halva tiden på ”jobbmestern” har gått. Första veckan jobbade vi mån – tis, sen var vi lediga resten av veckan och nu kommer vi jobba nästan som vanligt tills vi åker hem. Men vi passar såklart på att utnyttja solen så mycket vi bara kan också.

Dagarna ser ut ungefär som hemma. En arbetsdag vaknar Martin vid 5 och jag vid 7.30. Det blir frukost som vanligt, jag har t.o.m. knäckebröd med mej för att starta dagen på bästa sätt. När jag vaknat och ätit tar vi morgonpromenaden, en halvtimma ungefär, precis som vanligt.

Sen äter vi sallad eller gårdagens rester till lunch, och middag som vanligt på kvällen. Förra veckan åt vi en del middagar ute, men eftersom smittan ökar även här – har vi bestämt oss för corontän de sista dagarna. För att inte riskera att bli kvar här pga sjukdom, det kostar lite för mycket om det skulle hända. Så vi håller oss på vår kant nu. Om vi mot all förmodan skulle bli sjuka, så vill vi bli det hemma.

Vi har verkligen hållit oss undan och gjort vad vi kan för att inte bli smittade men jag känner mej faktiskt säkrare här än i Sverige. Här använder alla munskydd och de flesta gör det tom korrekt… bara en sån sak… i butiker står kontrollanter och se till att inte för många är inne samtidigt, resten får stå i kö utanför. Polisen ser till att restriktionerna följs och även om man inte får böter, så får man en tillsägelse. Vi har inte munskydd när vi är ute och går, iaf inte om vi garanterat kan hålla avstånd. Känslan är att man visar mer hänsyn här än i Sverige.

Dagarna avslutas, också precis som hemma, med en promenad, ibland i solnedgången. Med våra två promenader får vi ihop drygt en timmes fysisk aktivitet och ofta drygt 10 000 steg. Däremot har jag inte tränat särskilt mycket, jag har mest prioriterat vila och återhämtning och får köra igång på riktigt med träningen när jag kommer hem igen. Eller också får jag ett ryck här och kör ett pass, man vet aldrig.

Men vi har ju våra trappor… 175 steg… ibland är de sååå jobbiga, men de ska göras och ingår i vår dagliga rutin. Första dagen var det nästan en utmaning att komma upp utan att lungorna skulle sprängas och benen ge upp, men jag inbillar mej att det går lättare och lättare för varje dag. Men vissa dagar vete sjutton… det är ett litet träningspass att ta sej upp och det är inte många fler än vi som går där.

Här om dagen såg vi ett gäng som körde trappträning och rusade upp och ner som värsta gasellerna. Lite sugen blev jag faktiskt att hänga på, men jag hade nog dött. Men bara tanken att jag blev sugen är ett framsteg. Det betyder ändå att gnistan finns där.

Tanken med resan var att ta hand om oss, och det har vi verkligen gjort. Jag har mest legat i solen och läst och plöjt böcker som aldrig förr. Jag mår mycket bättre i kroppen och känner mej hyfsat avkopplad. Så nu hoppas jag att känsla sitter i tills värmen kommer tillbaka i Sverige, i typ april… hoppas kan man ju alltid.

Resan var otroligt välbehövlig, det är länge sedan min kropp mådde så här bra. Dagarna har lixom bara passerat och visst har vi gjort en del utflykter, men mest har vi bara varit. Och det har varit sååå skönt! Nu står jag nog ut lite till, vintern är tack o lov slut snart. Nåja, om 1,5 månad är det iaf vår enligt almanackan 🙂

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Hur funkar Viktväktarna?

december 24, 2021 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag får frågor nästan varje dag om hur Viktväktarna fungerar och om man verkligen går ner i vikt. Den vanligaste kommentaren är ”Jag måste verkligen banta. Hur snabbt kan jag gå ner 20 kg?” Jag har mina standardsvar förstås…

Vi kan väl börja med att konstatera att Viktväktarna funnits i Sverige mer än 40 år och alltså är hyfsat etablerade. Kostprogrammet testas noga på flera tusen personer inför varje uppdatering och man utgår självklart från den senaste forskningen, det är därför man uppdaterar med några års mellanrum. Den som blir förbannad och tror att man uppdaterar bara för att sälja nya produkter är alltså lite fel ute. Vi vill väl alla ha det bästa, mest effektiva och mest hälsosamma kostprogrammet – eller? Då måste man ju följa med i utvecklingen.

Om vi återkommer till den där kommentaren som jag då brukar få och mitt svar på denna. Jag brukar säga att är det banta man vill göra så ska man inte ta Viktväktarnas hjälp eftersom vi inte sysslar med sånt. Den som bantar kanske lyckas gå ner några kilo snabbt, men går oftast upp dem snabbt igen och lägger även på sej lite till. Viktväktarnas idé är att ändra livsstil och byta ut dåliga rutiner mot bättre. Vi äter oss ner i vikt. Det finns inga förbud, bara rekommendationer. Det kommer förmodligen inte att gå lika snabbt som tex en banandiet eller kålsoppemetod, men det blir mer hållbart i längden och man mår bättre på vägen.

Med Viktväktarna fokuserar på kosten och man får äta allt, men inte alltid. Varje livsmedel har ett sk PP-värde och när man blir medlen får man veta hur många PersonligaPoints man ska äta per dag. Vill du äta pizza så kan du alltså göra det, men då blir det svårt att få plats med något annat den dagen… Jag har 26 dagliga PP att äta, plus 21 extra att fördela som jag vill under veckan (Veckobonus – VB). Man kan även ”tjäna” PP genom att äta vissa extra hälsosamma livsmedel och motionera. En pizza är 54 PP, jag kan alltså äta en hel om jag sparar ihop lite extra PP eller lämnar kanten 😛

De PersonligaPointsen räknas ut med hänsyn till din vikt, längd, ålder och kön. Män har ofta fler än kvinnor eftersom de behöver mer energi. Trots att män får äta mer så går de oftast ner snabbare i vikt än kvinnor. Ibland är livet väldigt orättvist! Så vi kvinnor ska aldrig jämföra oss, eller försöka tävla med en man när det gäller viktnedgång. Hur många PersonligaPoints man har får man alltså veta när man blir medlem. De dagliga ska man inte vara rädd att använda!

Man kan vara medlem enbart online eller som sk all-inclusive, vilket innebär att man betalar lite mer men då även får hjälp av en egen coach och kan besöka en lektion en gång i veckan där man väger sej (ej offentligt) och få massor med pepp. Detta är absolut bäst enligt mej! Här finns expertis från utbildad personal och man får även tips och råd från andra medlemmar. Många blir bekanta och en del skapar egna små sammankomster, går gemensamma promenader mm, mellan lektionerna. Undersökningar visar att den som går i klass får bästa resultat.

Hur snabbt går man ner då? Det är väldigt olika. En hälsosam viktnedgång är upp till ett halvt kilo i veckan. Då hänger både skallen och hudkostymen med på ett bra sätt. Att skallen hänger med är väldigt viktigt, det är nämligen det som gör att vi inte går upp i vikt igen när vi kommit i mål. Går man ner väldigt mycket, väldigt snabbt kan man även få problem med gallan, yrsel, håravfall, mensen kan utebli och man kan få mycket löst skinn som kan ställa till med nya problem i form av skav och eksem. Så ta det lilla lugna, det är lixom bäst så. Jag snittade mindre än ett hekto i veckan under hela min viktminskning, Martin snittade mer än ett kilo. Bägge kom i mål – vem tror ni har lättast att hålla vikten…?

Det Viktväktarna är helt unika med är att om man går i klass kan man bli sk Guldmedlem. Det innebär att du gå ner till normalvikt (under bmi 25) och sedan går jämnviktsprogrammet (6 vägningar). Då blir du Guldmedlem och får sedan gå gratis resten av livet, så länge du kommer minst var tionde vecka och har gått upp max 2 kg. Du får ta del av allt material och alla uppdateringar helt gratis! Men detta gäller alltså bara om du går i klass men appen som de flesta har som hjälpmedel ingår inte i Guldmedlemskapet.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000 och började jobba där på våren 2001. Jag är fortfarande kvar som Guldmedlem men jobbar inte längre där. Men programmet är så bra och blir efter så lång tid ett naturligt sätt att leva att både jag och Martin lixom bara fortsätter av gammal vana. Det var ju på Viktväktarna vi träffades, han 60 (!!!) kilo lättare – jag 12. Vi är de första att säga att Viktväktarna fungerar! Det är ingen bantningsmetod, utan ett sätt att leva. Det kanske inte går så snabbt som man skulle önska, men är hållbart.

Vi vet att VV funkar och att man aldrig behöver gå hungrig eller äta ”äcklig” mat. Det är därför vi gärna hittar på nya recept och anger dem med PersonligaPoints, så alla ska se vilken god mat man kan äta även om man vill (eller behöver) gå ner i vikt. Det är inga konstigheter – bara helt vanlig och god mat!

Ni hittar alla våra recept HÄR och mina veckomenyer HÄR. Å känner du att detta kanske är så intressant att du vill veta mer, kolla om det finns klasser i din närhet eller bli medlem, så kollar du HÄR.

För både Martin och mej blev det ett helt nytt liv med Viktväktarna. Vi hittade ju varandra!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Fibromyalgi och bröstförminskning bland annat…

maj 13, 2021 Marlene Kommentarer 18 kommentarer

Jag nämner rätt ofta att jag har fibro och lite andra diagnoser, men vilka är de då? Många av er vet också att jag gjort en massa ingrepp som en del tycker är tabu att prata om… så nu gör vi det! Nu ska jag berätta om hela min sjukdomshistorik. Håll i er 🙂

Alla människor har väl nån allergi och lite astma, det är väl svenskarnas folksjukdom lixom? Så även jag. Jag tål bla inte al, alm, hägg, tydligen inte björk heller… halm, kattungar och häst. Har ingen hundra procentig koll just nu faktiskt och ska be om en ny utredning angående detta. Just det! Morfin och en del penicillin tål jag inte heller. Att vara känslig mot morfin är inte så bra, det är nämligen det som vanligtvis används i sjukvården mot smärta och vid sövning. Problemet är att jag inte vaknar då och detta upptäcktes vid en av mina operationer. Läget var tydligen rätt allvarligt innan de till slut fick liv i mej.

Astman då? Ja, en enkel förkylning gör att jag hostar 10-12 veckor, springer jag så hostar jag, är det kallt ute så hostar jag. Så jag kräks typ… Allergin och astma är ändå sånt som folk förstår, inget konstigt även om det inte syns utanpå. Förutom när jag börjar hosta lungorna ur mej såklart.

Den stora utredningen

För ungefär 10 år sedan var jag så trött att jag trodde att jag skulle gå under. Min närmaste vårdcentral tog mej inte på allvar, de tog inte ens ett blodtryck. Sa bara att alla är lite trötta på hösten… problemet var att jag var så trött att ögonen gick i kors varje dag, året om. Jag fick hjälp av en kompis som är läkare på en annan vårdcentral, han satte igång värsta utredningen. Den tog faktiskt flera år, jag fick en ny diagnos nästan varje gång jag var där 😛

Jag kommer inte riktigt ihåg i vilken ordning diagnoser kom, men en stor utredning på påbörjades och direkt hittad han en infektion som hade spridit sej från ena benet och upp i kroppen, som jag gått runt med i ett par år förmodligen. Sen gjordes en sömnutredning, där jag bla fick sova på ett sömnlabb, som visade att jag har en central sömnapné. Det vanligaste är sk obstruktiv sömnapné som innebär att man har upprepade andningsuppehåll under sömnen pga att luftvägarna blockeras och orsakas av bla övervikt, snarkning mm.

Vid central sömnapné är det signalerna mellan hjärnans andningscentrum och musklerna som styr andningen som inte fungerar som de ska. Central sömnapné ses oftast hos människor med sjukdomar som gett skador i hjärnan eller nervbanorna. I mitt fall är orsaken förmodligen en rejäl utbrändhet. Jag kommer inte ner i djupsömn och vaknar ofta på nätterna. ”Vanliga” varianter blir hjälpta av sk CPAP, det hjälper tyvärr inte mej. Enda tipset till mej från läkare är att sova när jag är trött, alltså sova middag om jag har möjlighet. En kort tupplur minskar stressen och gör att jag sover bättre även på natten och tillgodogör mej sömnen bättre.

Man forskar väldigt lite på min variant och därför vet man inte så mycket om orsak och hjälpmedel. Men det man väldigt nyligen upptäckt är att sömnapné ger ungefär 20% högre risk att bli svårt sjuk i covid och ökad risk att dö. Detta tillsammans med min känslighet mot morfin har såklart gjort mej livrädd för att bli sjuk.

Fibromyalgi & Hypotyreos

Utbrändheten har förmodligen gett mej även fibromyalgi och hypotyreos. Medan andra får kämpa för att få diagnosen fibromyalgi, fick jag den serverad i knät på mej. Min ortoped (som hjälper mej med mina olika långa ben) klappade mej lätt på armen och jag ryckte till. Han tog i mej lite överallt och jag hoppade till varje gång. Efter lite fler undersökningar, på hans eget initiativ, frågade han om jag hade funderat på fibromyalgi. Det hade jag inte, jag hade ju bara lite ont. Typ överallt och ungefär jämt… har inte alla det? Tydligen inte. Å där kom även ytterligare en förklaringen till tröttheten, att jag snubblar på ord, har ett katastrofdåligt minne, fryser konstant osv osv. Den där jäkla fibron ställer verkligen till det!

När jag oförklarligt ökade massor i vikt och blev ännu tröttare, började man kolla upp min sköldkörtel. Men den funkade som den skulle, typ… värdena skiftade från låg till hög, precis inom gränsen – men tydligen ska de vara mer jämna. Även denna gång krånglade jag till det och fick diagnos autoimmun hypotyreos (tror jag) som betyder att jag har antikroppar mot sköldkörteln, sk TPO-ak. De ger samma symptom som den vanliga och medicineras likadant, efter bara två veckor med levaxin fick jag ett nytt liv. Då kunde jag också gå ner det jag hade gått upp och komma tillbaka till min målvikt. Det tog dock ett par år innan medicinen var rätt inställd, men idag tycker jag att jag mår helt ok.

Sömnapné, fibromyalgi och hypotyreos ger en hel del samma symptom. Det värsta är tröttheten, hjärndimman och att man precis som vid utbrändhet blir lite dum i huvet. Att jag fryser mycket är också rätt jobbigt, det hör ihop med fibron. Jag fryser lixom inifrån, precis som min värk kan sitta i skelettet. Svårt att förklara, men är så jäkla jobbigt. Å det är den stora anledningen till att vi planerar en flytt till solen, jag mår mycket bättre när det är varmt och stabilt väder. Väderomslag gör allt hundra gånger värre.

Jag har, som jag snuddade vid här ovan, olika långa ben. Det gör att jag har sk klack på min högra sko och även inlägg i båda skorna för att räta upp fötterna, knäna och höfterna. Hela mitt bäcken är snett och jag har så gott som alltid ont i nedre delen av ryggen. Att köpa skor var förr ett stort nöja, numera är det istället stor ångest. Skorna ska gå att bygga om, sulan måste alltså funka för detta. Snygga skor med coola sulor är bara att glömma, det gillar inte ortopedteknikern. De ska även vara lite större så inläggen får plats. Skittråkiga skor alltså, jag ger ofta upp innan jag ens har börjat och tar bara några som funkar. Så tråkigt! Men ibland skiter jag i allt och tar mina snyggskor ändå, jag får betala priset dagen efter – men det är det värt ibland.

Jag vet inte om det räknas som diagnos, men ändå… jag har en miljon leverfläckar och står under ständig kontroll av hela hudkostymen. Dessutom har jag cancermarkörer i blodet och kollas främst för bröst- och underlivscancer. Huden scannas och fotas ungefär en gång om året, prickar tas ständigt bort och jag går på kontroller regelbundet. Jag kommer att få cancer, det vet man rätt säkert – frågan är bara när och var.

Just det! Jag har brist på B12 och Folsyra också 😀

Operationer

Förutom mina olika diagnoser har jag fixat lite skavanker på kroppen också. Allt började med att jag tröttnade på att ha Stockholms blodbad varje månad. Jag började söka efter olika behandlingar och hittade något som heter Novasure. Det är ett ingrepp som tar typ fem minuter, där man helt enkelt bränner slemhinnorna i livmodern under 90 sekunder. Man är sövd en kort stund och ska ta det lugnt två veckor efter, sen är allt som vanligt igen. För mej var behandlingen väldigt lyckad! Från störtblödningar 7-8 dagar i månaden fick jag en mängd av en tesked 1-2 dagar i månaden. Å så har det hållit sej i 8 år, en total befrielse.

När den operationen blev så lyckad och jag hade en läkare som jag litade på, vågade jag gå vidare med nästa problem. Jag läckte nämligen urin. Sånt pratar man inte om… hur mycket jag än knep och följde alla tips och råd, så hjälpte det inte. Så jag tog mod till mej och bad min läkare om hjälp. Jag fick göra några väldigt konstiga undersökningar, bla fylldes urinblåsan ”underifrån”… asså, det går inte att beskriva. Men allt mynnade iaf ut i att jag hade en 23 år gammal förlossningsskada. Både urinblåsa och urinrör hade lossat från musklerna på nåt sätt när min första son föddes, men det märkte man aldrig. Detta opererades enkelt genom att sätta ett slags band under urinröret som lyfte allt på plats igen. Efter en månads vila kunde jag springa och hosta för första gången på 23 år utan att läcka en droppe. Vilken lycka!

De två operationerna förändrade och förbättrade mitt liv totalt. Varför inte göra en tredje? Nu vågade jag satsa på att göra något jag drömt om länge, en bröstförminskning. Jag hade fixat allt för att få ett rörligare liv, det var bara E-kupan som hindrade mej från ett helt och hållet rörligt liv. Jag hade läst på och kunde bocka av alla kriterier, det var dax att be husläkaren om remiss. Jag fick den och blev otroligt nog godkänd för operation via landstinget. Det är absolut ingen enkel väg, från remiss till operation tog det ungefär ett år. Ni kan läsa allt om detta HÄR. I augusti 2014 fick jag min efterlängtade C-kupa och var såååå lycklig. Nu kunde mitt nya rörliga liv börja, äntligen!

Just det, precis innan den sista operationen tyckte dessutom min ögonläkare att jag skulle operera ögonlocken. Så det gjorde jag också, men det var lixom en bisak bland allt det andra – trots att det är den värsta operation jag gjort. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv!

Ja, där har ni hela mej! Allergier, astma, fibromyalgi, sömnapné, hypotyreos, prickar, cancermarkörer samt olika långa ben och ett gäng operationer. Det är lite mycket ibland, men för det mesta mår jag bra. Men för att må som bäst så finns det några faktorer som måste prioriteras och det är att hålla normalvikt, värken blir värre direkt när jag väger för mycket. Jag måste vara fysiskt aktiv, annars strejkar ryggen. Och jag måste sova ordentligt. Får jag dessutom sol, värme och lugn så funkar det mesta. Vid stress låser sej hela kroppen och är det dessutom kallt, så funkar inget alls.

Vad vill jag säga med det här då? Kanske att allt inte syns utanpå. Att man aldrig ska döma en människas agerande förrän man vet vad som finns i bagaget. Ibland hade jag önskat en stämpel i pannan där det står ”kronisk värk” eller nåt sånt, så jag slapp höra ”Du som är så ung vet inte hur det är att vara sjuk” eller ”Du som ser så frisk ut kan väl inte vara sjuk” Mina dåliga dagar ser bara min familj, men ibland rinner bägaren över, som i förra veckan då jag skrev av mej här på bloggen.

Jag mår oftast bra. När jag får hålla mitt eget tempo, kan följa kroppens signaler och tar hand om mej. Jag prioriterar min hälsa så mycket jag bara kan. Därför är jag min egen och jobbar hemma på mina egna villkor. Jag har lyckan att kunna göra så pga, eller tack vare, en väldigt förstående man.

Detta är alltså jag, inifrån och ut. Fråga gärna om det är något ni undrar över. Jag har inga hemligheter 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nu är det jobbigt…

maj 4, 2021 Marlene Kommentarer 22 kommentarer

Jag kanske inte är den mest positiva person som går i ett par skor, men jag försöker iaf oftast att ha ett positivt synsätt och peppa mej själv att se ljust på det mesta. Men det går inte alltid… just nu är det riktigt jobbigt.

Får man verkligen prata om jobbiga perioder och att man inte mår bra? Alla tycker ju inte det. De flesta tycker nog att man ska hålla fasaden uppe och inte visa hur dåligt man faktiskt mår. Kanske för att slippa jobbiga frågor, men kanske också för att inte tynga andra. Jag vet att många även ser det som en svaghet att inte må helt ok, särskilt om det handlar om psykiskt mående, och att det är något fult. Å det är inte bara psykisk sjukdom som är en svaghet i vissas ögon, utan alla sjukdomar. Just det har jag svårt att förstå. Hur kan något man inte rår för vara en svaghet?

Förra våren när corona började mådde jag jättebra. Jag fick saker gjorda, var ikapp både med jobb, mej själv och hushållet. Vi började rensa och renovera, tog hand om oss och varandra och hade det jättebra. Våren kom tidigt, det var hyfsat varmt och skönt varje dag under en lång period. Jag vet att jag gick i shorts i mitten av april och tog bilder med körsbärsträden som stod i full rosa blom. Nu är det maj och de har precis börjat blomma….

Våren och sommaren flöt på, vi mådde bra. I augusti dog vår älskade hund, pälsbollen som varit vid min sida i drygt 13 år. Såklart var det fruktansvärt och sorgen var oerhört tung, men ändå hanterbar på nåt konstigt sätt. September och oktober gick väl ok, men sen kom mörkret… hade vi en timmes sol i november? Jag vet att jag tog bild av en lucka i molntäcket en dag och jublade. Hösten var mörk och vintern var väldigt kall och snörik. En period snöade det i flera dagar, hur mycket vi än skottade så tog det aldrig slut. Pga corona kunde vi inte fly till solen som vi brukar göra på vintern.

I mars i år började livet kännas väldigt jobbigt. Ett par härligt soliga dagar lättade upp allt i ett övrigt kallt och regnigt april, när snön började trilla ner igen fick jag nog. Det knäckte mej totalt. Sedan dess är jag helt orkeslös.

Jag är enormt väderberoende och min kropp skulle kunna agera barometer. Jag får rejäl värk vid väderomslag och värken tar förstås energi och gör mej extremt trött. Trötthet är även ett symptom för fibromyalgi, dåligt väder knockar mej totalt. Å där är jag nu; totalknockad. Ledsen, Uppgiven. Energilös.

Vädret har tagit knäcken på mej. Jag är så trött att ögonen svider. Jag fryser konstant hur jag än klär mej. Jag har ont i skelettet, inne i benen lixom, på olika ställen varje dag. Inget är roligt. Jag är trött på att vara trött och trött på mej själv. Det enda jag vill är att bli ordentligt varm och bli bländad av solen. Att ta promenader i shorts och veta att det är sol även imorrn och dagen därpå och dagen därpå osv. För då vet jag att värken och tröttheten håller sej på en hyfsad nivå. Det jag istället gör är att sova, så fort jag får tillfälle. Fick jag skulle jag lätt sova dygnet runt utan problem, så trött är jag.

Jag känner mej ledsen, tråkig, energilös och som världens sämsta fru till världens bästa man. Jag är så tacksam att jag har min Martin. Att han alltid finns vid min sida och vill mitt bästa. För honom är jag finast i världen och han gör allt för mej oavsett hur jag mår eller ser ut. Tänk om jag kunde se det han ser…

Jag skäms inte för att jag mår dåligt, däremot tycker jag såklart inte om att må så här. Jag brukar säga att man får må dåligt och man får tycka synd om sej själv – men inte hur länge som helst. När man mått dåligt länge måste man göra något, en förändring av något slag. För oss kanske det bli ett kortare miljöombyte. Vi pratar om att dra till Öland några dagar. Den totala räddningen finns längre fram, en dag är ju planen att vi ska lämna Sverige under den mörka och kalla årstiden. Vilken befrielse att slippa höst och vinter!

Jag fick en del verktyg när jag gick i samtalsterapi för 20 år sedan, dem dammar jag av nu. Jag har alltså mått dåligt förr, men så här dåligt var länge sedan. Jag vet att det går att ta sej ur mörkret, men man måste göra jobbet själv – ingen kan gör det åt en tyvärr. Det är inget lätt jobb och det går inte snabbt, men det går. Man är inte svag eller en sämre människa för att man mår dåligt, däremot är man stark som erkänner det och tar tag i sitt mående.

Jag vet att de dagliga promenaderna hjälper och att träningen lindrar min värk, så det är lixom bara att göra. Mitt mantra ”Fucking gör det bara” sitter i bakhuvudet och hjälper mej att följa mina rutiner som är extra viktiga nu. En stressad kropp och hjärna blir tydligen hjälpt av rutiner, då den inte behöver anstränga sej med något nytt – utan bara trampar på i gamla hjulspår. Så jag trampar på och hoppas slippa överraskningar.

Just idag tycker jag lite synd om mej själv och det får vara så. Jag kan faktiskt inte rå för att jag har en massa sjukdomar och diagnoser. Jag kan inte rå för att vädret är piss. Och jag kan definitivt inte rå för att corona styr världen. Jag är rätt bitter för att jag aldrig får mitt vaccin och att mina diagnoser som var i Fas 3 togs bort. Ena dagen varnar man mej för att bli smittad för att jag förmodligen skulle bli svårt sjuk och kanske dö, andra dagen är jag inte ens i riskgrupp. Trots att all forskning säger så…

Corona står mej upp i halsen just nu! Det känns som jag börjar ge upp… att jag aldrig ska bli glad igen. Det enda jag vill just nu är att ha sol, värme och en spruta i armen. Kan jag inte bara få det?

Jäkla skitvår! Jäkla skitcorona!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram