Browsed by
Etikett: renoveringar

Ögonlocksoperation nr 2 – check!

Ögonlocksoperation nr 2 – check!

2014 lyfte jag ögonbrynen på rätt plats med ett sk pannlyft. Nu var det dax att fixa de hängande ögonlocken. Förra operationen var fullständigt vidrig, skulle det bli lika smärtsamt igen?

Redan efter operationen 2014 sa min ögonläkare att det med största säkerhet skulle behövas en för ögonlocken också så småningom. Å så blev det alltså. Under sommaren och hösten blev det för mycket häng och detta var dax att fixas. Problemen med hängande ögonlock är att man kan få en omedveten konstig vinkel på nacken för att helt enkelt se ordentligt. Detta kan ge både nack- och huvudvärk, som i värsta fall kan bli kronisk.

Den 8/12 var det operationsdag. Jag var inte alls nervös eftersom jag litar på min läkare, Doktor G, till 100%. Jag vet att han är bäst helt enkelt och att resultatet skulle bli minst lika bra som sist. De ärren syns inte ens och resultatet är fortfarande lika bra. Så jag såg bara fram emot att få det gjort, men visst gruvade jag mej för att det skulle göra ont efteråt. Förra gången fick jag panik av smärtan, men vid den operationen läggs snittet i pannan, detta är en helt annan slags operation.

Jag kom in direkt, fick lite lugnande, blev ritad på och la mej i stolen. Där fick jag en duk över huvudet och mängder med lokalbedövning. Jag kände absolut ingenting! Ungefär en timma senare hade 1 cm hud tagits bort, per ögonlock, det är ju jättemycket! På vardera ögonlock var det dessutom 25-30 stygn.

Jag placerades i en stol, med två kompresser som jag skulle trycka hårt för att det skulle sluta blöda. Jag fick inte gå hem förrän det var helt torrt. Så där satt jag och tryckte, det tog kanske 30-45 minuter. Sen ledde Martin mej hem, även om jag utan problem hade kunnat gå själv. Jag hade inte ont, jag såg bättre och vi bor nära. Men han fanns där om jag skulle behöva, är så tacksam att jag har honom.

Efteråt har det varit helt ok faktiskt. Jag har inte haft ont, men varit rejält svullen och haft en del blåtiror. Det jobbigaste har varit att ögonen har varit väldigt torra och att jag varit tvungen att sova lite sittande. Vi har en sån där säng som man kan lyfta huvudänden på, så den har varit lite högre under någon vecka. Men jag sover ju helst på mage… så det har varit ett problem.

Efter en sån här operation får man order om att kyla och trycka hårt på ögonen någon kvart då och då. Detta både för att ta ner en del av svullnaden och för att stimulera fettkörtlarna i ögonlocken, de som fixar glidmedlet inne i ögonen så de inte känns torra. Jag tryckte nog inte tillräckligt hårt, för ögonen var knastertorra ända tills Doktor G gjorde samma sak en vecka efter operationen och då funkade det. Jag kämpade på med ögonsalva och ögondroppar, men det hjälpte bara tillfälligt.

Under läkningen får man inte göra ”pulshöjande aktiviteter”. Inte träna, bära tungt, skotta snö, gå snabbt osv. Jag satt och läste ganska mycket och det var inte heller bra… det är ju svårt att inte leva som vanligt när allt känns nästa som vanligt. Man ska även ha en tejp mellan pannan och kinden, som drar ihop sömmen. Gärna 2-3 månader…

Stygnen skulle egentligen tas efter 10-14 dagar, min läkare vill gärna att de sitter så länge som möjligt. Men vid återbesöket en vecka efter op, tog han ändå bort dem eftersom jag haft ett stygn som petat rakt in i ögonvrån och bara kom längre in vart efter svullnaden gick ner. Alla stygn satt ihop på nåt mysko sätt, så han drogbara i en tråd så följde alla med. Det ändes knappt.

Snacka om skön känsla att få bort både de kliande stygnen och det som stack in i ögat! Nu gick dessutom svullnaden ner snabbare och ögonen började kännas som vanligt igen. Fortfarande fanns där ett och annat blåmärke, men inget som störde mej. Efter en vecka blev allt mycket bättre för varje dag. För första gången sedan jag var kanske 20 har jag riktiga ögonlock!

Jag har väldigt bra läkkött och så här nästan två veckor senare har jag bara en pyttelitet blåmärke kvar på ena kinden. Ja, blåtirorna sitter faktiskt mest under ögonen konstigt nog. Ögonlocken är fortfarande lite svullna och har en liten annan färg än övrig hud, ser ut som en svag lila ögonskugga, jag vet inte om det kommer att vara så även i fortsättningen. Snittet syns såklart, det är lite rött och rätt knögligt, men det sitter så man inte ser det ändå. Om jag inte blundar såklart. Jag blir ganska snabbt trött i ögonen, men det är ju inte så konstigt, allt är ju så mycket ljusare nu.

Jag är sååå nöjd! Förr gick jag runt med huvudvärk hela tiden, nu har jag inte haft det sedan operationsdagen. Nacken har jag inte heller besvär med nu. Innan operationen var ögonlocken så tunga att de skavde så mycket på ögonlocken under, så jag gick runt med en inflammation/skavsår som var rätt krånglig att behandla. Det är också borta nu. Och! Jag ser! Jag är inte en trafikfara längre, utan ser vad som händer åt sidorna och uppåt. Så snacka inte om lyxoperation, detta var medicinsk nödvändigt och godkänt av landstinget.

Jämfört med operationen för åtta år sedan var detta ingenting! Då var smärtan brutal, den här gången var det mest de torra ögonen som var jobbiga och att ett stygn petade in i ögat. Blåmärken och blåtiror bryr jag mej inte så mycket om, de blev heller inte så illa som jag räknade med. Visst var det jobbigt med svullnande, men det var ju ändå bara 4-5 dagar. Så just den här operationen, när man lägger snittet på ögonlocket, är inget att oroa sej för – det är en rätt ”enkel” läkningsprocess.

Hur får man en sån här operation då? Jo, man pratar med sin husläkare och ber om remiss till ögonläkare. Där får man göra en sk synfältsundersökning, som att sitta i ett mörkrum ungefär och titta på små lampor. Först gör man den med avslappnade ögonlock och sedan igen med upptejpade. Skillnaden visar om du behöver en operation eller ej, typ… det handlar lite om hur stort häng man har också tror jag. Vill man göra det på egen hand tror jag att det kostar runt 20 000.

Så känner ni att ögonen blir snabbt trötta, att nacke och huvud värker eller har andra problem. Kolla upp det! Det är så värt det, jag mår så mycket bättre nu!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Det är inte jättebra…

Det är inte jättebra…

Jag har levt under ganska stor stress de senaste 30 år och blev rejält utbränd första gången 1998. De senaste 10 åren har inte varit särskilt mycket bättre och de senaste två har varit fullständigt kaotiska. Så nu är jag i den berömda väggen igen 🙁

Ni som hängt med här på bloggen vet hur de senaste åren sett ut med sjuka föräldrar, dödsfall, problem med närstående, tvister med olika företag och myndigheter mm mm. Sånt där som är hyfsat normalt under ett liv och går att hantera, om det kommer ett problem i taget. I vårt fall har de kommit tillsammans och hela tiden under fler år. Så jag har tagit slut.

Sedan i mars har jag varit på en mängd olika läkarbesök och undersökningar och nu börjar saker trilla på plats rent fysiskt, psykiskt är det värre. Jag är sönderstressad, på ren svenska. Å det är inget jag kan göra något åt, mer än det jag redan gjort. Efter kontakt med kurator är det jätteskönt att veta att jag inte kunnat hantera min situation på något annat sätt än jag har gjort. Hade jag gjort som alla säger ”och prioriterat mej”, så hade det blivit ännu värre. Ibland kan man inte prioritera sej själv utan att det blir katastrof och det är ett val jag varit tvungen att göra. Även om det känns otroligt orättvist!

Skillnaden mot 1998 är att jag då både var sönderstressad och deprimerad, den här gången är jag inte deprimerad – däremot rejält frustrerad. Förra gången var jag ensam, den här gången har jag Martin – det är en stoooor skillnad. Att dela problemen med någon som faktiskt lyssnar och stöttar är otroligt skönt. Det är hos honom jag skärmar av, pratar av mej och får ovillkorlig kärlek. Han är bäst!

Nu har det alltså gått så långt att jag blivit fysiskt sjuk. I somras fick jag utslag på benen, vid flera tillfällen. Som en miljon pyttesmå vattenblåsor ungefär. Detta återkom vid ett par olika tillfällen. Sen fick jag ont i vänster hand, så pass att jag knappt kan använda den – men man hittar inget fel.

En morgon vaknade jag av att ögonlocken förvandlats till vattenballonger och hängde så tungt över ögonen att jag knappt såg något. Synen förändrades också. Detta har gått tillbaka en del, men nu blir det operation för att ta bort resten. Liknande den jag gjorde 2014, men snittet läggs på ett annat ställe den här gången. Jag sover dåligt, kan vara vaken i timmar på nätterna och är aldrig pigg. Och jag har gått upp i vikt.

Sista jag gick upp i vikt så här snabbt var när jag fick en infektion i kroppen 2010. Då fick jag en massa diagnoser, medicin och gick ner igen. Nu är det alltså dax igen. Så jäkla surt eftersom jag var i mitt livs bästa form för bara två år sedan. Å jag vet ju vad mina andra läkare säger… jag måste vara normalviktig och fysiskt aktiv 30 minuter per dag för att hålla cancern borta. Så ni fattar ju, en stressfaktor till.

Kuratorn frågade om jag behövde en sjukskrivning, men det är ju jobbet och uppdragen som ger mej energi. Att få resa, träffa människor som inte vet något om mitt liv hemma, få sol, värme och glömma allt annat för en stund. Hon fattade tack och lov. Det är svårt att förklara, men att inte vara hemma är enklast just nu. Det är ju därför vi varit ute med Peppe så mycket, han är vår räddning!

Stressen blev så stor att jag tappade nästan alla rutiner. I valet att sova eller promenera, blev det sova. Så våra två dagliga promenader har ofta inte blivit ens en. Jag har tränat, men helt utan energi och ibland inte ens hela passet. Mitt pass är bara 15 minuter, att inte ens orka det säger en del. Å jag har verkligen inte orkat. Det har inte handlat om lust, utan om total energilöshet.

Men nu har jag ändå fått en del hjälp och bekräftelse på att jag hanterar situationen så gott jag kan. Det känns jätteskönt! Vi har även fått ett personligt ombud från kommunen som ska hjälpa till med en del av trasslet med myndigheter osv. Jag kan inte säga mer om det i nuläget. Men det innebär att jag inte behöver ringa mängder med samtal eller ha koll på en massa detaljer. Det är många inblandade och väldigt rörigt. Att prata med myndighetspersoner när skallen inte är där den ska är otroligt påfrestande. Och det tar enormt mycket tid.

före- och efter operationen 2014

Jag bytte vårdcentral då min läkare sedan 11 år slutade väldigt plötsligt och fick otroligt nog tag på en annan helt fantastisk läkare. Tyvärr slutar han nu i december, men Dr A har verkligen gått in för att lösa så mycket som möjligt tills dess. Han har koll på allt det fysiska utom mina ögon, men där har jag min egen ögonläkare Dr G.

Mina ögonlock blev alltså väldigt tunga, så de har legat och skavt mot ögat och på så sätt skapat en inflammation. Mot detta har jag fått en ögonsalva som ska tas tre ggr om dagen, å då ser jag inget på typ en timma efter. Inte lätt att jobba… Å sen blir det operation för att ta bort överskottshuden så fort det bara går. Det ska jag berätta mer om i ett annat inlägg, jag har ju nämligen redan gjort en sån operation en gång…

Men jag erkänner mej alltså sjuk igen, av stress. Trots att jag kände igen symptomen för länge sedan, kunde jag inte stoppa det. Jag har tagit hand om mej så gott jag kunnat, mer kunde jag inte göra. Nu får jag ta hand om sviterna så gott det går och hoppas att eländet ska vara över någon gång. Jag kan inte vara helt öppen med allt, men kan väl säga som så – att det inte syns på utsidan vad en person går igenom och att de allra flesta har någon skit att bära på. Man brukar säga ”Pick your fights” och det är ungefär så jag levt senaste åren. Ett ständigt val mellan pest och kolera kan man säga. En dag kanske jag kan berätta allt. Döm aldrig en annan människas beslut, du har ingen aning om vad h*n går igenom.

Jag vet att man måste prioritera sej själv, men ibland går det helt enkelt inte att göra det utan att förstöra allt man har. Det är iofs också ett val. Jag vet allt det där med att man måste rädda sej själv för att kunna rädda andra… det låter fint och funkar kanske så om man inte måste ta hänsyn till andra som är en nära. Svår att förklara utan att säga allt, jag kanske inte ens borde skriva detta inlägg eftersom jag inte kan säga allt?

Det jag kan säga är iaf att jag inte mått alls bra och gått upp en del i vikt, MEN att jag äntligen ser lite ljus i tunneln och att vi återigen börjat med våra dagliga promenader. Inte två, men iaf en om dagen. Och jag tränar med energi igen! Får jag bara lite sol på nosen och ordning på ögonen, så ska det nog kännas liiiite bättre igen. Jag har levt med detta så länge att det är ett slags normalläge, jag måste bara hinna andas lite mellan smällarna. Prio ett just nu är normalvikt igen, allt för att hålla cancern borta. Går det så går det…

Jag ger aldrig upp! Särskilt inte när det gäller min hälsa!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Effektiv helg

Effektiv helg

Sedan vi kom hem från sommarens långresa har vi fixat mängder med sk ”måsten”. Nu i helgen var vi supereffektiva 🙂

Har man hus så har man alltid något att göra och massor som man alltid ligger efter med. Mitt hus är byggt -65 och har alltså några år på nacken. Jag har bott här sedan -92 och hållit efter så gott jag kunnat.

Mellan 98-08 var jag ensam, barnen var små och jag var ganska pank. Ändå bytte jag fönster och tak, jag sparade och gnetade för att inte ta lån och klarade det otroligt nog. När Martin flyttade in blev ekonomin såklart bättre och han kunde även hjälpa till. Det är inte lätt att ta hand om ett hus helt själv.

Under pandemin renoverade bla vi hela förrådet och garaget. Vi byggde även altanen på baksidan och målade sockeln runt huset. Men det finns ju som sagt alltid något mer att göra. Mycket har vi gjort senaste veckorna. Dessutom har vi fått upp solpaneler också, dem har vi dock inte installerad själva.

Det mest akuta var entrétaket som bokstavligt talat höll på att rasa. En stolpe som höll upp taket var helt murken redan förra året, nu var den helt av och hängde i luften… den har vi äntligen bytt ut mot en ny fräsch. Takplasten var sprucken på flera ställen och lappad mer än en gång. I helgen blev det ett nytt. Så nu orkar taket bära snö och läcker inte in längre när det regnar. Skönt att få gjort!

Jag har sett hur mossa växt uppe på garagetaket, lagret blev tjockare och tjockare. När stegen ändå var framme i helgen passade jag på att klättra upp och borsta taket rent och se över det ordentligt. Så nu är även det gjort!

Med virke och plastskivor borta ur garaget kunde vi äntligen köra in lilla bilen igen. Vi borde bytt till vinterdäck, men det hann vi inte. Vi skulle byggt ett litet tak till boxarna för solpanelerna också, men det hann vi inte heller.

Däremot städade vi av i trädgården, lämnade tillbaka verktyg och var till sopen med skräpet som blev av renoveringarna och lite annat smått och gott. Vi storhandlade och började storstäda även inomhus. Jag bokstavligen skrubbade delar av köket. Jag hann inte klart, men iaf det mesta.

Vi hann dessutom nästan göra mattor till husbilen. Vi ska ju testa att vintercampa och vill ha lite mjukt på golvet. Så vi har köpt matta på metervara och klippt ut delar. Nu ska de bara finjusteras innan de är färdiga att läggas på plats. Mycket billigare att göra själv, men väldigt pilligt. Det ni ser är alltså vår golvyta i Peppe, gången mellan sängen och förarstolen samt utrymmet under bordet, inte så mycket när man ser det så där. Men vi får plats 🙂

Man kan lugnt säga att vi varit produktiva och är nöjda med helgen, även om det finns en del kvar att göra. Jag är så trött på detta nu, 30 år är en rätt lång tid. Som sagt: har man hus har man alltid något att göra. Jag vill inte ha något att göra längre… Så om några år har vi inget fast hus, då rullar vi runt på vägarna och har huset med oss. Som jag längtar 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

2020 – röjt, renoverat och promenerat

2020 – röjt, renoverat och promenerat

2020 handlade inte bara om hälsan, även om den stod för en stor del – utan även om alla projekt som vi faktiskt hann med hemma. Vi fick massor gjort!

Del 1 av årssammanfattningen hittar ni HÄR, nu kommer del 2:

2020 började ju ändå bra, med en fin resa och allt. När vi kom hem stängde hela Sverige över en natt och vi fick en massa tid över. Rätt snart kom påsken med en sammanhängande ledighet, skulle vi ta tag i ”den stora rensningen” så var det nu! Det var dax att dyka ner i källaren för, i bästa fall, sista gången. Nu skulle det ske, grejerna skulle bort!

Vår källaren är inte ens en källare, det är en krypgrund. Där har vi haft översvämning tre gånger, vid den första för tio år sedan förstördes massor. Ändå fanns där alldeles för mycket grejer fortfarande… det tog faktiskt flera dagar att ta upp allt. Mest för att det inte fanns plats i vardagsrummet att lägga allt, så det fick bli vart efter grejerna sorterades och försvann.

Vi stängde av nostalgin totalt. Nu skulle grejerna väck på ett eller annat sätt. Mängder sattes ut till försäljning och det var skytteltrafik av köpare hem till oss. Mycket gavs bort (som på bilden, den som ville fick ta) och secondhand. När källaren var tom tömde vi även vinden, det som var kvar skulle nämligen få plats där. Å det får det nu!

Vart efter källaren tömdes blev vi lättare och lättare och när vi ställt sista lådan på sin rätta plats på vinden var lättnaden total. Den fulla källaren och den överfulla vinden står nu hopplockad i ca 20 plastbackar på vinden. Snyggt och prydligt. Fattar ni känslan!!!

Reserestriktionerna kom och vi tänkte att det är väl bara att fortsätta. Förrådet var i bedrövligt skick, golvet hade tom börjat sjunka in och det luktade lite konstigt där. Vi visste att vi skulle vara tvungna att riva det helt inifrån och nu skulle det finnas tid. Det var bara att sätta igång. Mer röja, sälja, ge bort. Köparna fortsatte komma, grejer försvann i en strid ström men även loppislådorna fylldes och snart stod ett 20-tal kartonger proppfulla i garaget i väntan på en loppis som numera var förbjuden att ha.

Hur stor eller liten en renovering än är, så blir det alltid större än man tänkt sej. Vi fick mycket riktigt riva hela förrådet, på insidan, men där var så mycket konstigheter och fusk bla under golvet och i väggarna, att en del av det som vi tänkte behålla fick rivas ändå och byggas om. Men till slut stod vi där ändå, med ett helt och fräscht förråd. Med nya funktionell förvaring och kunde lasta in det som faktiskt skulle vara där. Ett hörn behöll vi tomt, där skulle loppislådorna få bo över vintern.

Nu var vi inne i Juli och insåg att vi blir nog hemma över hösten också. Vi kanske skulle passa på att ta hand om garaget också? Så det gjorde vi! Även den här gången blev projektet mycket större, då vi bla hittade hål in till grannarna och en humlebo i väggen. Men det blev ordning och reda även i garaget och innan vi stuvade in alla grejer igen, körde vi en sk Loppis-Safari inne i garaget och sålde av massor! De 20 loppiskartongerna blev 8 och får plats i förrådet nu, tills vidare.

När vi fixade med garaget och inredningen där, passade vi på att även göra om utrymmet under trappen inne, så det blev ordning där också. Och medan vi gjort allt detta har vi alltså gått och gått och gått. I maj började vi upptäcka Botkyrkas olika motionsslingor, under hösten tog vi oss vidare till Huddinge – där vi har en hel del kvar att upptäcka. Hittills i år har vi gått ungefär 300 MIL!!!

Som grädde på moset röjde vi även i trädgården under sommaren och fixade vardagsrummet under hösten och vi har självklart lagt upp planer för nästa års projekt. Då ska vi fixa entrén och bygga trädäck på baksidan. Sen är allt tipptopp!

Vi har alltså fått ordning i alla utrymmen som samlar saker. Sålt av massor. Renoverat två stora projekt. Och gått 300 mil. Fattar ni vilka bra grejer vi har gjort och hur lycklig jag är! Källaren och förrådet har legat som en tyngd över mej, nu är den borta!

Förverkligandet av den där drömmen om att få plats i en husbil och bo i den på heltid kommer närmare och närmare. Det vi ser nu, är det vi har. Hela vårt hem får snart plats i ett sånt där förråd som man hyr och det är ju dit vi vill komma. Nyckelringen har vi redan, bara resten kvar 🙂

2020- året då vi röjde, renoverade och promenerade!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Renoveringar blir alltid större än planerat

Renoveringar blir alltid större än planerat

Förrådet revs invändigt och byggdes upp igen. Det blev sååå bra. Nu var det bara garaget kvar, det behövde ju bara lite färg och ny förvaring. Det skulle ju gå snabbt… famous last words lixom…

Redan när vi röjde i garaget, hittade vi massor med fel. Nån liten grej kan man ju låtsas att man inte ser, men när humlorna byggt bo både i väggen och utanpå, när man ser in till grannen längst ner vid golvet och gipsväggen bara smular sej… då är det svårt att inte låtsas se… det är lixom bara att tugga i sej och fixa. Det där med att måla var lixom det enkla.

När vi började var det en beige färg i nästan hela garaget. Det betyder att jag förra gången helt enkelt målade där jag kom åt. Så halva väggen längst in var orange och halva med fult kakel. Under kaklet hade man målat blått. Det satt även kakel längst ner på väggen till grannen. Det var när det kaklet togs bort som vi upptäckte att det var hål där. Längst heeeela sidan. Där var även en platsbyggd bänk som var alldeles för stor, som vi rev, som humlorna också bodde i till viss del. Humlornas hyresavtal sas upp, väggarna frigjordes, lagades, tvättades, spacklades och målades i en gul härlig färg. Mitt garaget ska vara trevligt att gå in i!

Medan sommarprogrammen lyssnades igenom målade jag taket vitt och sonen kom och fixade elen, så att den också numera är säker. Problemet med hålet längst ner var inte så enkelt, så min pappa kallades in. Med hans hjälp petades det in en träskiva som vi sedan kunde gjuta betong mot. En meter i taget typ… så det tog lite tid. Men tätt blev det iaf till slut! För första gången är där även en golvsockel runt hela garaget också nu – bara en sån sak!

När jag bytte garageport för kanske 15 år sedan blev det ett glapp mellan själva hålet för den gamla porten och den nya. Det blev som ett dike ungefär, på kanske 5 cm längst ner vid golvet. Det har gjort att det kommit in vatten när det regnat och snöat förstås. Detta fixade pappa också när han ändå höll på med betongen. Efter massor med extrajobb är garaget iaf nu så tätt det kan bli och väldigt mycket helare än det var innan. Å jättegult!

In med ny arbetsbänk, det fick bli två trådbackssystem från Elfa och en bänkskiva som vi redan hade. Blev hur bra som helst! De två trähyllorna vid sidan om är kvar sedan förr, allt annat tog vi bort. Nu finns där fler krokar istället för skrymmande hyllor och allt är upphängt där det ska vara. Så himla bra!

Vi skulle behöva fixa golvet också, uppfarten också för den delen. Men det får bli en annan gång

Det ser kanske lite rörigt ut på bilden, men det är mest för att där står grejer som ska slängas och lite prylar som lagts in för vintern. Bilen går iaf in helt utan problem och det gillar jag!

Det blev väldigt mycket mer jobb än vi planerat för och därför väldigt mycket längre tid än vi trodde. Men nu är det så bra! Allt får plats, vi vet exakt vad vi har och var det är. Bilen kan ha party där inne nu, det är så rymligt 🙂

Nu har vi renoverat i ett svep sedan i slutet av mars och fått så mycket gjort. Akuta grejer som vi skjutit framför oss trots att de varit just akuta – men nu är de fixade! Å det är sååå skönt! Men vi lägger oss inte på latsidan än… nu är det vardagsrummets tur. Ni som är med på instagram @marlenerinda vet… Ni andra kan kika in där.

Nu kör vi lite till – 2020 året då vi röjde, renoverade och promenerade 🙂

Färdiga och helt slut!

Färdiga och helt slut!

Jag tror att vi började riva förrådet 30/4, igår blev vi färdiga! En låååång renovering, skitjobbig och vi är helt slut – men så jäkla nöjda!!! Ni som varit med på instagram @marlenerinda har sett vartenda litet steg 🙂

Ett sånt litet utrymme som ett förråd, ska verkligen inte ta nästan tre månader att renovera – men det blev så pga en mängd olika anledningar. Här är hela story hur vårt skräpförråd blev ett lyxförråd, som det numera är benämnt som 🙂

Vårt förråd har alltid varit en mardröm. På grund av en mysko, 20 cm hög sockel (längst tre väggar), längst ner vid golvet, har det inte gått att inreda det på något bra sätt. Så vi har bara ställt in, eller satt upp hyllor, som vi fyllt med grejer utan att ens fundera. Ett förråd är oftast inte prioriterat, det lixom bara är… tills golvet lutar och sviktar så mycket att hyllorna inte längre står rakt, eller ens står upp utan faktiskt rasar. Eller det stinker mögel och en vägg börjar bli svartprickig… då är det lixom dax att göra något – nästan lite för sent till och med. Förra ägaren hade kaklat ena väggen och hälften av plattorna hade dessutom redan trillat ner. Det var akut!

Vi insåg snabbt att skulle vi göra något, så skulle vi göra det från grunden. Vi var ju tvungna att se hur illa det stod till med det där möglet och vad som hänt med golvet, men oavsett så skulle vi riva hela insidan och få ett funktionellt utrymme. Äntligen! Det var mögel runt hela fönsterkarmen och pyttelite i väggen runt fönstret – men det hade inte spridit sej mer tack och lov. Fönstret skulle definitivt bytas och här kom första tidshindret. Det tog 6-8 veckor att få hem ett nytt fönster… juhupp, bara att jobba på under tiden alltså.

Tre av fyra väggar revs helt. Det sviktande golvet likaså. Golvet ja… när vi började undersöka det så såg vi direkt att ett av hörnen hängde i luften, där fanns inget stöd alls – det lilla som fanns förut hade ruttnat. När golvskivorna var borta såg vi också en massa konstig hål över hela betongytan. Och nu såg vi även anledningen till den mysko sockeln längst sidorna. En del av den gjutna betongkanten som förrådet vilar på, finns även på insidan (men bara på fönsterväggen) och den hade förra ägaren byggt in så den blev ännu större. Nu bestämde vi att vi skulle lyfta hela golvet en bit och bygga det ovanpå betongsockeln. Visst, takhöjden skulle minska lite – men inget som skulle störa.

Så med ett helt tomt skal började vi bygga. Golvet lappades ihop med betong i de konstiga hålen, det blev helt nya reglar och ny isolering innan vi till slut la på helt nya golvskivor. ”Vi” är samma sak som pappa 🙂 Det är nämligen min pappa som är den som har byggkunskap och som väglett oss igenom allt. Men mycket har vi gjort själva efter att ha rådfrågat och blivit visade.

När golvet var fixat var det väggarnas tur, ny isolering, nya träbalkar/reglar där såna saknade och sedan nya gipsskivor. Sonen drog ny el och satte dit flera uttag, så nu är även den delen säker – det gamla var rätt farligt med trasiga kablar och tveksamma eldragningar. Han satte även dit en ny taklampa, så nu har vi ordentligt med ljus också.

Sen var det bara att vänta på fönstret, under tiden målade vi taket, dörrkarmarna och dörren. Vi spacklade väggar, slipade, spacklade och slipade lite till. Fönstret kom, men då var föräldrarna iväg på lite sommarlov – så vi fick vänta lite till. Lite mer väntan alltså… men sen gick det snabbt! Det var inte så svårt att montera ett fönster som ”vi” trodde. Snart var det på plats, tätt, nytt och fint – men framförallt mögelfritt!

När fönstret väl var på plats kunde vi äntligen tapetsera. Det har vi gjort förr, så det var inget vi hade några problem med – tvärtom faktiskt. Vi såg fram emot att äntligen ta tag i något mer ”synligt” som dessutom var slutsträckan på allt jobb. Medan vi tapetserade (sommarens varmaste dagar typ…) lyssnade vi på sommarpratarna och har rätt mysigt. Pälsbollen var en självklar arbetsledare 🙂

Sen kom det roliga, men lite knepiga jobbet med att börja sätta upp hyllor. Att se hur det ska bli inne i skallen är en helt annan grej än i verkligheten. Till slut köpte vi det vi trodde skulle behövas, lite för mycket till och med, och när allt var klart lämnade vi tillbaka grejer som inte använts. På så sätt slapp vi åka flera gånger för att komplettera. (Som en parentes kan nämnas att vi använt Elfas hyllsystem och det är billigast på Bauhaus och Hornbach, efter en snabb jämförelse.)

Med det mesta på plats kunde vi äntligen lägga in mattan och fixa de sista detaljerna. Igår eftermiddag var det klart att börja flytta tillbaka grejerna från garaget och in i förrådet igen. Å det blev så bra! Det finns gott om plats, det är ljust, rymligt och funktionellt. Just nu har vi sparat ett hörn för att ställa alla loppislådor (typ 15 stycken) i, sen får vi se vad det ska bli där.

Vi plockar in sak efter sak, mycket slängs, lämnas till secondhand eller läggs till loppis. Vi är inte färdiga med rensningen än, men det mesta som ska vara i förrådet är där nu. Jag har äntligen fått en vinterförvaring för ytterkläder och skor, hyllor som är raka, lådor som fungerar att dra ut, verktyg om hänger på sin plats och vi har en liten arbetsbänk med laddare för olika saker. Det är så bra!

Nu är det bara garaget kvar att röja i och renovera lite. Där behöver också målas lite och fixas funktionell förvaring, så det blir enkelt att köra in bilen på vintern. Nu är det lite dominoeffekt över allt, man flyttar runt vart efter årstiderna växlar. Men nu behöver vi verkligen en loppis, vi har massor som ska säljas och att sätta ut varje grej på annons tar för lång tid. Men vi satte ut lite i går och blev direkt av med en stor resväska, så himla bra!

Corontänen har utnyttjats till fullo hittills! Källaren är helt tömd, vinden likaså. Vi har gått igenom varenda pryl och ställt tillbaka saker sorterade i lådor på vinden. Mot en överfull källare och en lika överfull vind har vi nu kanske 25 platsbackar på vinden. Stooooor lättnad. Plus en massa loppislådor 🙂

Förrådet är alltså också numera fixat, allt som finns där – förutom alla loppislådor – ska vara där. Å nu är det som sagt garagets tur. Sen är det klart! Känns ju hur konstigt som helst! Att efter nästan 30 år i huset, äntligen få ordning är ljuvligt! Att äntligen kunna säga att det är ordning både ute och inne samtidigt är något jag längtat efter. Jag är inte där än, men närmare än någonsin. Så jäkla skönt!

High Five på oss!

Fotosession med tofflorna på!

Fotosession med tofflorna på!

Många tror att folk som det skrivs om i tidningen ber om att få vara med där, men ofta är det faktiskt tvärtom. Oftast är det en journalist som hör av sej och vill skriva om något som de hört att man varit med om eller gjort. Så brukar det iaf vara i mitt fall, å nu är det dax igen 🙂

När vi var på semester i februari hörde en journalist av sej för att hon hört att jag gjort en ögonlocksoperation och det ville hon skriva om. Det är faktiskt exakt 6 år sedan idag, ni kan läsa allt HÄR! Just den operationen som jag gjort är inte jättevanlig och eftersom min ögonläkare sa till mej att sprida information om just hängande ögonlock så sa jag ok. Det är ett viktigt ingrepp som vi måste prata mer om, tycker även jag, och då är jag såklart med!

Själva intervjun har vi gjort på telefon, även min fantastiska ögonläkare har varit inblandad. Men sen ska det ju vara bilder också… idag var det dax att fixa dem. Jag fick order om att inte klä mej i svart och inte för somrigt, reportaget ska ut i september – så det ska passa årstiden hyfsat. Redan där börjar problemen, vad sjutton har man på sej då? Men jag bad vännerna på facebook om hjälp och allt löste sej snabbt.

Jag har vare sej fixat med naglarna eller sminkat mej sedan första dagarna i mars. Just nagelfixet har jag faktiskt saknat lite, så det var riktigt mysigt när jag tog fram alla grejer och valde färg. Jag hade bestämt mej för rosa jeans och vit skjorta, alltså blev naglarna rosa. Det låter säkert jättelarvigt, men att sätta färg på tassarna igen piggade faktiskt upp rejält. Jag har gått och tittat på mina händer halva dagen idag 🙂

I morse klädde jag mej, drog borsten genom håret och la en makeup så gott jag kunde. Jag har mina favoritgrejer, mycket kommer från Maria Åkerberg – särskilt läppstiften gillar jag. Finns sååå många fina färger, att matcha naglarna med förstås. Precis när jag var hyfsat färdig kom fotografen som visade sej vara en fd kollega från Expressen för sisådär 30 år sedan. Så himla kul!

Där stod jag, klädd efter hans (tidningens) önskemål, fixade naglar och sminkad – och med rosa, fluffiga, tofflor på fötterna! Det var ögonen som skulle fotas, inte fötterna tänkte jag. Min brevbärare älskar mina tofflor, hon håller på att garva läppen av sej varenda gång jag kommer ut och möter henne. Herr Fotograf konstaterade bara faktum.

Sen gick allt snabbt. Fotografen visste vad han ville ha och jag gjorde som han sa: Titta hit, titta dit, vänd dej så, vänd dej si, lägg dej på mage, handen där… Martin fotade och filmade allt som hände. Så himla kul att se hur man ser ut under en sån stund, jag brukar ju vara ensam med fotografen och har hittills inte haft någon koll. Men nu kan jag visa er också, ni som följer mej på instagram har kanske redan sett både filmen och bilderna? Ni andra kan klicka in på @marlenerinda och se filmsnutten.

Vad jag vet så kommer reportaget i september i tidningen Må Bra. Då får vi alla se det färdiga resultatet, alltid lika spännande 🙂

Mögel!

Mögel!

När man har hus finns det alltid något att fixa. Årets stora projekt är att renovera förrådet, där är mögel i ena väggen och vi tror att golvet har rasat.

Våra hus byggdes 1965. Det slogs upp 38 likadana små lådor på rätt kort tid och resultatet blev inte en enda rät vinkel typ. Vi har bytt tak, fönster och garageport. Byggt om nästan allt inne och målat om ute. Men förrådet och garaget (som sitter ihop) har vi inte gjort särskilt mycket åt, iaf inte invändigt. Nu är det dax.

Vi har haft högskåp längst väggarna och dessa har lutat mer och mer inåt. Jag har lagt tjockare och tjockare brädbitar under fötterna på skåpen, men de har ändå lutat lite mer för var dag som gått. Grannen trampade igenom sitt golv, så man kan ju ana att vårt också är slut. Första ägaren av vårt hus har dock limmat en sån där linoleummatta på golvet och därför ser man inte om något är trasigt, men vi tror att det är mattan som håller ihop allt. Typ.

Den där första ägare har av någon konstig anledning även kaklat halva förrådet och när en kakelplatta trillade ner för ett tag sedan, upptäckte vi svarta prickar under. Vi petade bort lite mer kakel och där var väldigt mycket svarta prickar. Då blev läget lite mer akut. Så förra helgen tömde vi förrådet och började riva insidan. Det låter mycket lättare än det är. Vi har god lust att strypa den där första ägaren, men han är redan död… Han har nämligen använt spikar tjockare än totempålar, och de sitter med kanske tio centimeters mellanrum. I hela jäkla förrådet! Jag gör så gott jag kan med hammare och kofot och det jag inte klarar fixar Martin – men allt sitter stenhårt!

Så har vi de där svarta små prickarna som inte gör saken bättre. Vart efter vi stökar till rörs möglet upp och det känns både i ögon och luftvägar. Vi rev så mycket i kunde en dag och sedan har det fått stå och vädra ett par dagar. Nu ska vi försöka riva resten av ”mögelväggen”, köra iväg skräpet och sedan vädra ur ett bra tag. Sen ska även golvet rivas, så vi ser vad som hänt. Men den där mattan är limmad med ett tjockt lager av nåt slags superlim, så vi måste nog såga upp golvet.

Just nu känns det som ett enda stor kaos. Jag vill bara skynda på med rivningen, så att vi vet utgångsläget och kan börja bygga. Idag beställde jag iaf ett nytt fönster, så även detta blir friskt och fräscht. Innan vi ens rivit klart har det runnit iväg pengar.

Bild lånad från Elfa

Detta är alltså årets stora projekt. När friska väggar och golv är på plats igen ska vi montera ett helt nytt hyllsystem. Nu ska det bli ordning där inne, men funktionella hyllor. Det ska bli en blandning av förråd och Walk in Closet, där resväskor och andra braåhagrejer ska förvaras, men även vinterkläder och skor. Så nu ska vi rita och planera, sånt är kul!

Som sagt; just nu är det jobbigt – men det kommer att bli sååå bra!

7 frågor och svar om bröstförminskning

7 frågor och svar om bröstförminskning

Jag får mängder med frågor om bröstförminskningen jag gjorde för drygt 5 år sedan. Jag tänkte att jag drar de vanligaste och kanske viktigaste frågorna och svaren här.

Hur gör man för att få en bröstförminskning på landstingets bekostnad?

För att få en bröstförminskning av landstinget måste man uppfylla en hel del kriterier, som socialstyrelsen bestämt. Det första är att inte ha över bmi 25. Det är ingen ide att ens fundera om man ligger över.

Först ber om man om remiss från sin husläkare. H*n frågar om dina besvär och anledningen till varför du ber om hjälp och tar även bilder. Har du tillräckliga besvär blir du sedan kallad till en sköterska på bröstklinik för vidare utredning. Sköterskan väger dej och mäter dina bröst både längd och vikt. Här ska du utveckla dina besvär mer i detalj och du får veta allt om operationen och eventuella komplikationer. Det är den här personen som sedan beviljar eller avslår, oftast får du veta det direkt vid besöket.

Hur går operationen till?

Vid en bröstförminskning läggs snittet under bröstet och upp mot bröstvårtan, som ett uppånervänt T. Bröstvårtan flyttas, den skärs alltså bort från sin gamla plats och sys fast på en ny plats. Min operation tog ungefär tre timmar och gjordes på Sankt Görans Sjukhus. Man är självklart sövd under tiden.

Får man välja vilken storlek?

Nej, inte om det är via landstinget – då bestämmer kirurgen. Ofta tar man bort hälften, men tittar även på kroppsstorleken i övrigt. Det blir inget lyft, utan en förminskning. Vill man bestämma själv och även få ett lyft, får man gå till en privat klinik. För mej var det enda viktiga att brösten blev mindre, allt annat som tex utseende var betydelselöst. 7,4 hekto bröst tog man bort på mej, det är nog ganska normalt.

Gör det ont efter operationen?

Det är förstås individuellt, men jag hade inte ont en enda sekund. Det var svårt att följa rekommendationer att vara helt stilla när man känner sej oövervinnerlig och bara vill lära känna sin nya kropp, när det inte gör ett dugg ont. Men jag gjorde så gott jag kunde. Det enda som var obehagligt var att lyfta armarna, mest pga stygnen, men det skulle jag ju också undvika de första veckorna.

Vad är skillnaden?

Jag hade en E-kupa och fick en C-kupa. Allt är bättre! Jag kan röra mej som jag vill, springa, hoppa och göra yoga. Jag kan sova på mage, har sällan ont i nacken och ryggen och även huvudvärken är mer sällsynt. Jag kan ha vilka kläder jag vill och behöver faktiskt inte ens ha behå hela tiden.

Finns det något negativt?

Inte vad jag tycker. Men jag har ingen känsel runt bröstvårtan, detta stör mej dock inget särskilt. Jag fick även som små ”hundöron” nedanför armhålorna, där fettvävnaden är tjockast och brösten lixom övergår i rygg. Detta korrigerades ett år efter operationen, men försvann inte helt ändå. Numera ser jag även min mage, det gjorde jag inte förut, och den är lite för stor för min smak – så det jobbar jag på nu 🙂

Kan du rekommendera en bröstförminskning?

Absolut! Det är något av det bästa jag gjort för mej själv. Jag rör mej fritt, jag sover bättre, jag känner mej mer proportionerlig i min kropp och trivs numera i den, kan ha samma storlek på under- och överdel i kläder och mår överhuvudtaget mycket bättre och är gladare. Jag ser bara fördelar!

Hoppas detta ger några svar på de frågor du har haft. Finns det fler är det bara att skicka iväg en kommentar. På instagram @marlenerinda ser ni mitt nya aktiva liv, jag vill absolut inte tillbaka till det gamla 🙂

Avundsjuka granngubbar

Avundsjuka granngubbar

*** Reklam för Teckentrup ***

Mitt hus är byggt 1965 och allt som det för med sej vad det gäller renoveringar och moderniseringar. Jag och min dåvarande man flyttade in i huset 1992, 1998 blev jag ensam och skulle då alltså ta hand om allt på egen hand.

Som ensam kvinna och ganska ung, jag var 28 när jag blev ensam, i ett äldre kedjehusområde, är man rätt ensam på flera sätt. Många trodde att jag inte ens kunde skruva i en skruv själv och stod intresserade med armarna i kors och titta på medan jag kämpade med att bygga en kompost eller laga grinden. Min pappa och en vän till familjen hjälpte mej mycket och gör fortfarande, men jag kan stolt konstatera att jag klarar en jäkla massa på egen hand!

Sen finns det ju grejer som det är bättre att anlita proffs för, som bla att byta fönster och tak. Och när garageporten började krångla och blev livsfarlig tog jag hjälp med det med och då blev granngubbarna rätt avundsjuka! Jag var nämligen först i området med att skaffa elektronisk garageport med fjärrkontroll 🙂

Vi hade en sån där gammal vipport med stora läskiga fjädrar på sidorna, som efter åren började leva sitt eget liv. De hakade upp sej, ville inte stanna uppe och var väldigt tung. En gång trillade den ner farligt nära ena sonen… då bestämde jag mej: jag måste byta! Detta var i början på 00-talet och portarna var svindyra. Det var en lyxgrej, helt enkelt. Som ingen av mina grannar hittills hade skaffat, trots att alla våra garageportar såg likadana ut och var i lika dåligt skick.

Det var en total lättnad att bli av med den livsfarliga porten och enkelt bara trycka på fjärrkontrollen och sedan glida in i garaget med bilen. Bytet skedde när det var snöstorm en dag i mitten av november. Den stackarn som kom för att fixa allt hade det inte lätt! När han började på morgonen snöade det bara lätt, när han var färdig på kvällen var snön knädjup och yrde så man knappt såg handen framför sej. Så det var ju tvunget att bli klart, annars hade det varit snö i hela garaget. Å allt blev så bra!

Sen såg jag dem och hörde också… granngubbarna… de tittade på min nya port, frågade om detaljer om motorer mm (som jag faktiskt kunde svara på), hörde sej för om pris och typ skakade på huvudet – det var ju alldeles för dyrt. Men snart så poppade de upp… de nya garageportarna 🙂

Det är alltså nästan 20 år sedan jag bytte garageport, det kostade nästan 30 000 då har jag för mej. Galet mycket pengar för en ensamstående mamma, men det var det värt! Nu är det betydligt billigare och jag tror att nästan alla grannar, utom ett par stycken, har bytt. Hos oss har alltså de flesta bytt, men fortfarande är det många i andra områden som har de där gamla livsfarliga vipportarna kvar. De med fjädrar som lossat och faktiskt både skadat och dödat folk. OM ni har en sån så tycker jag att ni ska kolla in garageportarna från Teckentrup och se vad ni kan byta till. Jag lovar att ni blir nöjda!