Browsed by
Etikett: cancer

Fibromyalgi och bröstförminskning bland annat…

Fibromyalgi och bröstförminskning bland annat…

Jag nämner rätt ofta att jag har fibro och lite andra diagnoser, men vilka är de då? Många av er vet också att jag gjort en massa ingrepp som en del tycker är tabu att prata om… så nu gör vi det! Nu ska jag berätta om hela min sjukdomshistorik. Håll i er 🙂

Alla människor har väl nån allergi och lite astma, det är väl svenskarnas folksjukdom lixom? Så även jag. Jag tål bla inte al, alm, hägg, tydligen inte björk heller… halm, kattungar och häst. Har ingen hundra procentig koll just nu faktiskt och ska be om en ny utredning angående detta. Just det! Morfin och en del penicillin tål jag inte heller. Att vara känslig mot morfin är inte så bra, det är nämligen det som vanligtvis används i sjukvården mot smärta och vid sövning. Problemet är att jag inte vaknar då och detta upptäcktes vid en av mina operationer. Läget var tydligen rätt allvarligt innan de till slut fick liv i mej.

Astman då? Ja, en enkel förkylning gör att jag hostar 10-12 veckor, springer jag så hostar jag, är det kallt ute så hostar jag. Så jag kräks typ… Allergin och astma är ändå sånt som folk förstår, inget konstigt även om det inte syns utanpå. Förutom när jag börjar hosta lungorna ur mej såklart.

Den stora utredningen

För ungefär 10 år sedan var jag så trött att jag trodde att jag skulle gå under. Min närmaste vårdcentral tog mej inte på allvar, de tog inte ens ett blodtryck. Sa bara att alla är lite trötta på hösten… problemet var att jag var så trött att ögonen gick i kors varje dag, året om. Jag fick hjälp av en kompis som är läkare på en annan vårdcentral, han satte igång värsta utredningen. Den tog faktiskt flera år, jag fick en ny diagnos nästan varje gång jag var där 😛

Jag kommer inte riktigt ihåg i vilken ordning diagnoser kom, men en stor utredning på påbörjades och direkt hittad han en infektion som hade spridit sej från ena benet och upp i kroppen, som jag gått runt med i ett par år förmodligen. Sen gjordes en sömnutredning, där jag bla fick sova på ett sömnlabb, som visade att jag har en central sömnapné. Det vanligaste är sk obstruktiv sömnapné som innebär att man har upprepade andningsuppehåll under sömnen pga att luftvägarna blockeras och orsakas av bla övervikt, snarkning mm.

Vid central sömnapné är det signalerna mellan hjärnans andningscentrum och musklerna som styr andningen som inte fungerar som de ska. Central sömnapné ses oftast hos människor med sjukdomar som gett skador i hjärnan eller nervbanorna. I mitt fall är orsaken förmodligen en rejäl utbrändhet. Jag kommer inte ner i djupsömn och vaknar ofta på nätterna. ”Vanliga” varianter blir hjälpta av sk CPAP, det hjälper tyvärr inte mej. Enda tipset till mej från läkare är att sova när jag är trött, alltså sova middag om jag har möjlighet. En kort tupplur minskar stressen och gör att jag sover bättre även på natten och tillgodogör mej sömnen bättre.

OSA är obstruktiv sömnapné

Man forskar väldigt lite på min variant och därför vet man inte så mycket om orsak och hjälpmedel. Men det man väldigt nyligen upptäckt är att sömnapné ger ungefär 20% högre risk att bli svårt sjuk i covid och ökad risk att dö. Detta tillsammans med min känslighet mot morfin har såklart gjort mej livrädd för att bli sjuk.

Fibromyalgi & Hypotyreos

Utbrändheten har förmodligen gett mej även fibromyalgi och hypotyreos. Medan andra får kämpa för att få diagnosen fibromyalgi, fick jag den serverad i knät på mej. Min ortoped (som hjälper mej med mina olika långa ben) klappade mej lätt på armen och jag ryckte till. Han tog i mej lite överallt och jag hoppade till varje gång. Efter lite fler undersökningar, på hans eget initiativ, frågade han om jag hade funderat på fibromyalgi. Det hade jag inte, jag hade ju bara lite ont. Typ överallt och ungefär jämt… har inte alla det? Tydligen inte. Å där kom även ytterligare en förklaringen till tröttheten, att jag snubblar på ord, har ett katastrofdåligt minne, fryser konstant osv osv. Den där jäkla fibron ställer verkligen till det!

När jag oförklarligt ökade massor i vikt och blev ännu tröttare, började man kolla upp min sköldkörtel. Men den funkade som den skulle, typ… värdena skiftade från låg till hög, precis inom gränsen – men tydligen ska de vara mer jämna. Även denna gång krånglade jag till det och fick diagnos autoimmun hypotyreos (tror jag) som betyder att jag har antikroppar mot sköldkörteln, sk TPO-ak. De ger samma symptom som den vanliga och medicineras likadant, efter bara två veckor med levaxin fick jag ett nytt liv. Då kunde jag också gå ner det jag hade gått upp och komma tillbaka till min målvikt. Det tog dock ett par år innan medicinen var rätt inställd, men idag tycker jag att jag mår helt ok.

Sömnapné, fibromyalgi och hypotyreos ger en hel del samma symptom. Det värsta är tröttheten, hjärndimman och att man precis som vid utbrändhet blir lite dum i huvet. Att jag fryser mycket är också rätt jobbigt, det hör ihop med fibron. Jag fryser lixom inifrån, precis som min värk kan sitta i skelettet. Svårt att förklara, men är så jäkla jobbigt. Å det är den stora anledningen till att vi planerar en flytt till solen, jag mår mycket bättre när det är varmt och stabilt väder. Väderomslag gör allt hundra gånger värre.

Jag har, som jag snuddade vid här ovan, olika långa ben. Det gör att jag har sk klack på min högra sko och även inlägg i båda skorna för att räta upp fötterna, knäna och höfterna. Hela mitt bäcken är snett och jag har så gott som alltid ont i nedre delen av ryggen. Att köpa skor var förr ett stort nöja, numera är det istället stor ångest. Skorna ska gå att bygga om, sulan måste alltså funka för detta. Snygga skor med coola sulor är bara att glömma, det gillar inte ortopedteknikern. De ska även vara lite större så inläggen får plats. Skittråkiga skor alltså, jag ger ofta upp innan jag ens har börjat och tar bara några som funkar. Så tråkigt! Men ibland skiter jag i allt och tar mina snyggskor ändå, jag får betala priset dagen efter – men det är det värt ibland.

Jag vet inte om det räknas som diagnos, men ändå… jag har en miljon leverfläckar och står under ständig kontroll av hela hudkostymen. Dessutom har jag cancermarkörer i blodet och kollas främst för bröst- och underlivscancer. Huden scannas och fotas ungefär en gång om året, prickar tas ständigt bort och jag går på kontroller regelbundet. Jag kommer att få cancer, det vet man rätt säkert – frågan är bara när och var.

Just det! Jag har brist på B12 och Folsyra också 😀

Operationer

Förutom mina olika diagnoser har jag fixat lite skavanker på kroppen också. Allt började med att jag tröttnade på att ha Stockholms blodbad varje månad. Jag började söka efter olika behandlingar och hittade något som heter Novasure. Det är ett ingrepp som tar typ fem minuter, där man helt enkelt bränner slemhinnorna i livmodern under 90 sekunder. Man är sövd en kort stund och ska ta det lugnt två veckor efter, sen är allt som vanligt igen. För mej var behandlingen väldigt lyckad! Från störtblödningar 7-8 dagar i månaden fick jag en mängd av en tesked 1-2 dagar i månaden. Å så har det hållit sej i 8 år, en total befrielse.

När den operationen blev så lyckad och jag hade en läkare som jag litade på, vågade jag gå vidare med nästa problem. Jag läckte nämligen urin. Sånt pratar man inte om… hur mycket jag än knep och följde alla tips och råd, så hjälpte det inte. Så jag tog mod till mej och bad min läkare om hjälp. Jag fick göra några väldigt konstiga undersökningar, bla fylldes urinblåsan ”underifrån”… asså, det går inte att beskriva. Men allt mynnade iaf ut i att jag hade en 23 år gammal förlossningsskada. Både urinblåsa och urinrör hade lossat från musklerna på nåt sätt när min första son föddes, men det märkte man aldrig. Detta opererades enkelt genom att sätta ett slags band under urinröret som lyfte allt på plats igen. Efter en månads vila kunde jag springa och hosta för första gången på 23 år utan att läcka en droppe. Vilken lycka!

De två operationerna förändrade och förbättrade mitt liv totalt. Varför inte göra en tredje? Nu vågade jag satsa på att göra något jag drömt om länge, en bröstförminskning. Jag hade fixat allt för att få ett rörligare liv, det var bara E-kupan som hindrade mej från ett helt och hållet rörligt liv. Jag hade läst på och kunde bocka av alla kriterier, det var dax att be husläkaren om remiss. Jag fick den och blev otroligt nog godkänd för operation via landstinget. Det är absolut ingen enkel väg, från remiss till operation tog det ungefär ett år. Ni kan läsa allt om detta HÄR. I augusti 2014 fick jag min efterlängtade C-kupa och var såååå lycklig. Nu kunde mitt nya rörliga liv börja, äntligen!

Just det, precis innan den sista operationen tyckte dessutom min ögonläkare att jag skulle operera ögonlocken. Så det gjorde jag också, men det var lixom en bisak bland allt det andra – trots att det är den värsta operation jag gjort. Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv!

Ja, där har ni hela mej! Allergier, astma, fibromyalgi, sömnapné, hypotyreos, prickar, cancermarkörer samt olika långa ben och ett gäng operationer. Det är lite mycket ibland, men för det mesta mår jag bra. Men för att må som bäst så finns det några faktorer som måste prioriteras och det är att hålla normalvikt, värken blir värre direkt när jag väger för mycket. Jag måste vara fysiskt aktiv, annars strejkar ryggen. Och jag måste sova ordentligt. Får jag dessutom sol, värme och lugn så funkar det mesta. Vid stress låser sej hela kroppen och är det dessutom kallt, så funkar inget alls.

Vad vill jag säga med det här då? Kanske att allt inte syns utanpå. Att man aldrig ska döma en människas agerande förrän man vet vad som finns i bagaget. Ibland hade jag önskat en stämpel i pannan där det står ”kronisk värk” eller nåt sånt, så jag slapp höra ”Du som är så ung vet inte hur det är att vara sjuk” eller ”Du som ser så frisk ut kan väl inte vara sjuk” Mina dåliga dagar ser bara min familj, men ibland rinner bägaren över, som i förra veckan då jag skrev av mej här på bloggen.

Jag mår oftast bra. När jag får hålla mitt eget tempo, kan följa kroppens signaler och tar hand om mej. Jag prioriterar min hälsa så mycket jag bara kan. Därför är jag min egen och jobbar hemma på mina egna villkor. Jag har lyckan att kunna göra så pga, eller tack vare, en väldigt förstående man.

Detta är alltså jag, inifrån och ut. Fråga gärna om det är något ni undrar över. Jag har inga hemligheter 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Vem är jag?

Vem är jag?

Det har tillkommit en massa nya läsare, välkomna!!! Jättekul att ni hittat hit, jag känner mej hedrad. På riktigt!

Det är länge sedan jag presenterade mej, och det lilla som står i infot här på sidan säger inte särskilt mycket. Dessutom ändrar man sej ju med åren, utveckling tror jag det kallas. Så det är väl dax att återigen berätta vem jag är.

Marlene heter jag alltså, snart 51 år gammal. Född och boende i Tumba, men spenderade mina första år mest på Öland, där min mamma är född. Jag började blogga 2006, då jag blev nominerad till Riksdagen (jag visste att jag inte skulle bli vald) och ville visa hur valrörelsen går till inifrån. Då var jag ensamstående, bloggen låg på Expressen och hette Ensamma Mamman.

Som ensamstående med två barn som tillsammans hade ca 10 diagnoser, och dessutom politiskt intresserad, fanns det rätt mycket att berätta och bloggen blev även min dagbok då jag började upptäcka att minnet svek mej mer och mer. 2008 blev jag och Martin ett par, efter många år som kollegor på Viktväktarna. Bloggen var så pass etablerad och välbesökt att jag inte bara kunde byta namn hur som helst – så det fick bli en liten ändring bara och ”Fd” lades till det gamla bloggnamnet, Fd Ensamma Mamman.

Vart efter barnen växte upp och jag blev mer och mer ”insyltad” i Viktväktarnas värld ändrades inriktning från mitt vardagsliv till mer fokus på hälsa och resor. Det blir så när man får mer tid för sej själv, då upptäcker man helt plötsligt vad man faktiskt är intresserad av och vad som är viktigt för en. Dessutom påbörjades en rejält utredning om min hälsa 2010, där man hittade en massa ”spännande”…

Från att i mina ögon vara hyfsat frisk men med lite värk, sviktande minne, trötthet osv stod jag helt plötsligt med en massa diagnoser i famnen. Det visade sej att jag hade en infektion i hela kroppen som jag tydligen gått med i några år… jag hade även fibromyalgi, hypotyreos, brist på både B12 och Folsyra, en sömnstörning och lite annat smått och gott. Juhupp…

Martin och jag jobbade vidare på Viktväktarna. Vi hade stora klasser, var omtyckta och var bra på det vi gjorde. Men Martin hade en dröm, som han började förverkliga 2012 genom att sätta sej på skolbänken igen. 2014, 14 år efter min första kontakt med VV och efter 10 år vid vågen och i kassan – sa vi upp oss och Martins dröm gick i uppfyllelse. Han fick äntligen jobba med datorer som programmerare mm och jag kunde gå hem och ta hand om min hälsa. Jag skulle bli hemmafru 🙂

Jag var en skitdålig hemmafru, jag avskyr att laga mat och är rätt dålig på att städa. Men jag tog hand om mej och hälsan blev lite bättre vartefter, mest satt jag vid datorn och skrev på bloggen. Bloggen växte och det började komma inbjudningar till event. Jag tyckte inte om utvecklingen på bloggen och fick min idé om att starta ett webbmagasin. Nånstans där jag kunde spilla över det som inte var ”jag” och som inte hörde hemma i bloggen. Martin nappade på idén och byggde direkt vår första sida och Du i Fokus var född.

Som gammal skribent, fotograf och kåsör på lokaltidningen visste jag hur jag ville att det skulle se ut och det fanns en rejäl lucka i information och tips för 45+ utan barn. Så det skulle bli vår nisch, ett livsstilsmagasin med bara guldkanter. Å så blev det och det har gått jättebra!

Nu är bloggen min och helt och hållet mej, med fokus på hälsa och resor – det som intresserar mej mest, och kul grejer finns på Du i Fokus. Dessa två kombineras varje söndag när jag lägger ut mina veckomenyer. Jag får det bästa av två världar med vardagen och mina funderingar på bloggen och det mer ”journalistiska” och redaktionella på Du i Fokus.

Självklart lyser min bakgrund från Viktväktarna igenom i mycket på bloggen och det är helt ok. Hälsa är det viktigaste av allt och jag för gärna vidare min kunskap eftersom jag vill att alla ska må så bra som det bara är möjligt. Särskilt som alla mina läkare har som krav på mej att jag måste hålla normalvikt för att slippa den värst värken och framförallt hålla cancern borta så länge som möjligt.

Jag har nämligen cancermarkörer i blodet och kommer förmodligen att få bröst- eller underlivscancer någon gång. Men med normalvikt och fysisk aktivitet ska vi kunna hålla det borta så länge som möjligt. Jag går på täta kontroller så blir det något kommer man nog att hitta det tidigt och kunna åtgärda det snabbt. Jag är öppen med alla mina diagnoser, även detta.

Jag är en ganska nöjd person med det liv jag lever numera. Jag har allt jag behöver, världens bästa man, två numera hyfsat friska ungar och ett roligt liv. Förr kunde jag utan tvekan gå emellan i en konflikt eller utrycka min åsikt precis när som helst utan problem, numera är jag lite mer av ”pick your fights”. Är det inte riktigt viktigt så får det vara. Jag orkar helt enkelt inte slösa energi på skitgrejer. Kanske visar det nån slags mognad eller att man blivit vuxen? Jag vet inte.

Jag gillar den vardagliga lunken, tråkigt är helt ok. Rutiner är min drog som jag vårdar ömt. Det enda jag behöver är min hälsa och min familj, plus en och annan resa till värmen. Vi planerar för ett liv i solen, det är inte bara en dröm – utan en plan som vi steg för steg kommer allt närmare att förverkliga. Inom 10 år kommer vi att bo i en husbil mellan april och oktober, resten av året kommer vi att hyra boende utomlands i värmen.

Ja, det är väl jag i stora drag. En ganska okomplicerad och enkel person med ganska små krav. Så länge jag har hälsan, kläder på kroppen, mat i magen och tak över huvudet, så har jag allt som är viktigt. Just det… jag har bott i Afrika också, det är viktigt, men det tar vi en annan gång 🙂

Vem är du som läser detta? Berätta!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Ett himla bra besked!

Ett himla bra besked!

Ni vet ju hur jag tjatar om att hälsan går före allt. Några av er vet också att jag har cancermarkörer i blodet och gör allt för att inte drabbas av cancer. Det innebär bla att göra som mina läkare säger och gå på alla tester och screeningar som vi får alldeles gratis i Sverige.

När corona stängde ner hela Sverige i början av mars, stängde även mottagningen för mammografi här i Stockholm. Jag hade en tid i början av april, som alltså med inställd. Även om jag vet hur viktiga de här undersökningar är så har jag låtit det bero lite. Jag har inte riktigt känt för att sitta i ett väntrum med okända människor eller låta någon komma så nära inpå mej som man gör vid en mammografi.

Men så fick jag en kallelse i somras och i mitten av augusti var det dax. Jag vågade inte åka kommunalt, trots att det är supersmidigt. Mottagningen ligger vägg i vägg med Södra Station och det tar nog bara max en halvtimme dörr till dörr – ändå fick Martin skjutsa mej för säkerhets skull. Jag kan helt enkelt inte riskera att bli smittad av covid.

Inne på Bröstmottagningen var det helt tomt. Jag registrerade mej och hann inte ens sätta mej ner förrän jag blev uppropad. Sköterskan hade både visir, munskydd och handskar. Hon berättade att nästan all personal på mottagningen skickats över till SÖS Covidavdelning och att jag gjorde klokt i att skydda mej så mycket som möjligt. ”På den avdelningen vill man inte hamna”, sa hon bestämt. Undersökningen gick smidigt och det tog bara några minuter innan jag var ute i bilen igen och på väg hem.

Alla andra gånger har jag varit helt säker på att resultatet varit negativt, alltså inga tecken på förändringar. Den här gången var jag inte lika säker, så det var skönt att den första veckan passerade utan att jag hörde något. Skulle de hitta något så brukar någon ringa ganska snabbt och be en komma på en ny undersökning, det var det ingen som gjorde och jag började känna att allt var nog ok ändå.

Efter drygt två veckor kom det efterlängtade beskedet ”inga tecken på cancer”. Tack och lov!!! Jag klarade det den här gången också! Även om jag vet att alla förändringar inte syns och att en cancer kan växa snabbt från inget alls till massor. Just nu är det ok, jag vilar i den vetskapen så länge.

Att jag har cancermarkörer i blodet betyder inte automatiskt att jag kommer att få cancer, däremot har jag större risk än andra att få det. I mitt fall betyder markörerna att det är bröst-, tarm- eller underlivscancer som är aktuellt. Detta fick jag veta förra sommaren, efter ett enkelt blodprov. Jag bad att få göra en cancerutredning då både min mamma, flera mostrar, kusiner, morfar och andra i min närmaste släkt drabbats av olika cancrar och även dött av det. Jag vill veta, jag är sån.

Jag bad alltså min husläkare om en utredning. Han började med att ta ett blodprov och skickade remiss till utredningsteamet. Mitt blodprov visade alltså på cancermarkörer, vilket i sin tur ledde till mängder med andra undersökningar som bla ultraljud av olika slag.

Att få en komplett cancerutredning och se om man har cancergenen är inte jätteenkelt. Det är nämligen en panel med läkare som först ska utreda om det föreligger någon risk och om de ska avsätta tid att utreda mej. I mitt fall var det tydligen så, jag kom igenom nålsögat minsann.

Nio månader efter att remissen skickats ringde en läkare från utredningsteamet och frågade om alla mina släktingar, för att kunna göra ett tydligt schema över vilka som drabbats och av vilken cancer. Jag svarade så gott jag kunde och gav även tillstånd för dem att kolla in alla mina journaler.

De kan ju bara se det jag gett tillåtelse för, mina släktingar måste ge sitt eget tillstånd. Alltså fick jag hem en lunta med fullmakter som delades ut till några av mina drabbade släktingar som de skulle fylla i och skicka in. Men vi hann inte längre än så… min kusin drabbades av bröstcancer och hennes utredning visade att ingen av oss har cancergenen – bara en osannolik otur. Vår släkt har inte genen, däremot är vi tydligen mästare på att få cancer och mina markörer visar att vi har en känslighet som man ska ta på allvar.

I min närmaste släkt har vi bla bröstcancer, lungcancer, prostatacancer, bukspott- och skelettcancer och gud vet vad. Jag har haft tre läkare stående över mej som sagt att jag MÅSTE hålla mej normalviktig och ha MINST 30 minuters fysisk aktivitet om dagen. Då har jag bäst chans att hålla mej frisk. Eftersom detta gäller även för covid så lyssnar jag såklart och har gett Martin samma order.

Jag har 23,5 i BMI numera, jag vet att alla inte tycker att BMI är en bra måttstock – men just nu är det lixom det vi har att gå på. Jag tränar styrketräning 3 ggr i veckan och promenerar ca 30-75 minuter varje dag. jag försöker att inte stressa, äta bra och sova ordentligt. Jag gör verkligen vad jag kan för att hålla cancern borta och att då få negativt besked från mammografin är såklart väldigt positivt 🙂

Så det är bara att köra vidare. Jag vet att jag riskerar att bli sjuk i cancer, så jag lyssnar på läkarna, gör som de säger och hoppas på det bästa. Jag har iaf inte cancergenen och det är ju positivt – att jag sedan är född i en släkt som lätt drar på sej cancer… ja, det är ju som det är. Jag hoppas jag gör tillräckligt för att slippa. Å det hoppas jag att du också gör!

Sista delen i cancerutredningen

Sista delen i cancerutredningen

Så är äntligen sista pusselbiten i min cancerutredning lagd. Under nästan ett år har man kollat upp precis hela mej. Nu kan man inte göra mer än fortsätta ha koll och åtgärda det som eventuellt kommer att visa sej.

Det började med att jag bad min husläkare om en utredning för att se om jag har cancergenen. Då får man börja med att svara på en massa frågor och lämna ett blodprov. I vanliga fall ska sedan en styrelse nånstans inom landstinget godkänna fortsatt utredning om de tycker att de finns behov. Jag hann inte så långt, blodet visade sej nämligen redan innehålla cancermarkörer.

Att ha cancermarkörer i blodet är inte samma sak som att man har cancer. Men det visar på en högre risk för att drabbas och då blir man kollad lite extra. Ganska mycket extra kan man nog säga, särskilt som jag har flera nära anhöriga med olika sorters cancer.

De markörer som jag har är oftast för underliv- och bröstcancer. Jag hade precis gjort mammografi som var ok, men fick träffa gynekolog och ta en massa prover. Sen fick jag komma tillbaka efter några månader, allt var bra. Nu ska jag kollas lite då och då så man snabbt ser om något förändras. Man gjorde en datortomografi på buken och även den var utan anmärkning. Underredet och tarmarna är alltså i toppskick!

När insidan var kollad blev det utsidans tur. Jag har en miljon prickar, dessa gick en läkare på hudkliniken igenom lite snabbt för att se om jag blev godkänd för att fortsätta gå där. Det blev jag och fick träffa en ny läkare efter några månader. Han hummade och suckade lite, men hittade inget akut. Däremot en hel del att hålla koll på.

Så idag var jag där för att göra en sk bodyscanning/bodyscreening. Vilket innebär att man fotar hela huden för att sedan ha bilder att jämföra med en gång om året. En sköterska tar bilder över kroppen, sen kommer en läkare in och tittar och pekar på vilka prickar det ska vara närbild på och kollas extra.

Så nu är precis hela jag kollad och under kontroll. Blir det några förändringar kommer man i bästa fall hitta dem snabbt och åtgärda snabbare än ögat. Risken är stor att jag får cancer och den tanken har jag förlikat mej med. Jag vet att den isf kommer att hittas innan det gått för långt. Jag är inte särskilt oroad faktiskt. Jag har fått så otroligt mycket hjälp och vet att alla har koll och kommer göra allt.

Dessutom är jag förhoppningsfull och tror att man snart kommer knäcka cancergåtan. Det måste man!

Äntligen är 2019 slut!!!

Äntligen är 2019 slut!!!

2010 var ett riktigt skitår med död och översvämningar. 2019 var nästan lika illa, det dog iofs ingen nära – men nog det var sjukdom i överflöd och nog sjutton var det en liten översvämning som pricken över i.

2019 började i Gambia med sol och värme. På årets första dag besökte vi en nyfunnen vän och gav honom en massa saker som han och hans familj behövde. Några dagar senare åkte vi upp till vår by och fick hälsa på en alldeles färsk liten familjemedlem. En bra början på året kan man väl säga.

När vi kom hem började trasslet direkt! Utan att säga för mycket så hade en nära anhörig satt sej i en riktigt jävlig situation som vi fick hjälpa till att reda ut. Det var många turer, gråt och tandagnisslan innan det ens såg en aning ljusare ut. Det handlade om lögner, svek och utnyttjande och en jäkla massa pengar. Ingen toppenbörjan på året direkt och tog många månader att komma igenom.

I januari hittade min mamma en knöl i bröstet som visade sej vara cancer. Undersökningar och behandling körde igång direkt och höll på större delen av året. Att ha cancer är ett heltidsarbete, det fattar man inte förrän man sett hur det är. Det var tyvärr inte bara mamma som drabbades utan även andra anhöriga, därför bad jag om en egen utredning för att se om jag stod på tur. Det gjorde jag…

Det skulle visa sej att jag har cancermarkörer i blodet och troligen kommer att få livmoder-, äggstocks- eller bröstcancer någon gång – men jag har det inte idag. Man kommer att kolla upp mej regelbundet, så den dag det eventuellt blir något kommer man att hitta det tidigt och kunna åtgärda det direkt. Jag är sån så jag vill veta, det hjälper ju inte att sticka huvudet i sanden.

Cancern har alltså ockuperat hela 2019 på flera sätt, men visst fanns det några bra grejer också som hände. Som jag skrev igår så har jag varit på flera intressant resor och besökt nya spännande länder och platser. Jag har fått några nya vänner som jag verkligen hoppas kunna hålla kontakten med och träffa igen.

Vårt onlinemagasin Du i Fokus går bra och utvecklas hela tiden, i år har vi börjat med intervjuer ”Nyfiken På…”. Något jag inte gjort på 20 år, men tog tag i igen och det har varit väldigt lyckat. Jag bad gamla kollegor och vänner att ställa upp som försökspersoner och det gjorde de så gärna. Tack till er alla!

Martin och jag har det bra, vi firade vårt 11:e år tillsammans och vår 3:e bröllopsdag. Tiden går så fort! Vi har fortfarande aldrig bråkat, det är lugnt och skönt. Harmoniskt skull jag vilja säga. Visst kan vi tycka olika, men då är det så – vi behöver inte sätta igång ett bråk för det.

Baileys, vår älskade Pälsboll, har blivit gammal. Han är snart 13 år och det märks rejält för varje dag som går. Vi trodde nästan att vi skulle förlora honom innan förra julen, men han repade sej och har under sommaren varit piggare än på flera år. Just nu mår han bra även om synen inte är toppen och han är lite stel. Han är keligare än någonsin och vi är tacksamma för varje dag tillsammans.

Barnen då? Ja, de jobbar och står i. Senior började nytt jobb under året och är numera tillbaka inom bygghandeln. Där trivs han, får jobba med kroppen och tjafsa med gubbarna. Junior är kvar på samma jobb som han varit de senaste 7 åren, men har bytt arbetsuppgifter och klättrat lite på karriärstegen. De mår bra och det är huvudsaken. Jag hoppas vi kan göra en gemensam resa inom de närmaste 1-2 åren, det är lixom dax. Det var det där att skapa minnen tillsammans.

Så allt är väl egentligen helt ok, förutom den där cancern som känns som en varböld i arslet. Ja, åsså den där översvämningen då som vi upptäckte ett par dagar innan jul. Jag kände den karaktäristiska doften och bad Martin gå ner i källaren, där var inte mycket – men tillräckligt. God Jul lixom… men hur konstigt det än kan låta så kan man faktisk vänja sej vid översvämningar också. Nu har vi haft det så många gånger att vi bara suckar och sedan gör det vi ska. Alla saker står numera på lastpallar eller i plastbackar, så det är bara att sätta igång avfuktare och vänta ut skiten. Just den här gången var det för mycket regn som var orsaken.

Men ändå… vi har ett hem. Vi har kläder på kroppen och mat i magen. Vi har varandra och vi kan resa. Sjukvården funkar och har koll på mej. Vi har inget att klaga på, förutom den där cancern då. Å det är väl egentligen nog så jävligt kan man tycka, men nu är det som det är. Ingen verkar slippa undan.

Jag lägger gärna 2019 bakom mej och hoppas på ett bättre 2020. Ett nytt decennium. Tänk när vi satt där och skulle fira in 2000, det känns som igår typ. Det har redan gått 20 år! Alla larmrapporter som kom då och inget hände.

Jag hoppas att 2020 blir lugnare och framförallt friskare. Att man löser cancerns gåta. Det enda jag önskar för egen del är att jag slipper undan cancerhelvetet. Allt annat känns rätt betydelselöst faktiskt. Jag vill vara frisk, jag vill leva! Så gott jag kan iaf med allt annat jag har.

Jag antar att vi kommer att fortsätta som vi gjort i år, att rensa ur och sälja av. Vi kommer närmare och närmare den där planen om ett liv i husbil, även om den fortfarande ligger flera år bort. Året börjar hemma i Tumba, men om bara några veckor drar vi till värmen för att fira min 50-årsdag. 50 år… jag känner mej som 30 typ, har aldrig mått så bra eller varit i så fysiskt bra form. Dominikanska Republiken är bokad, det är den enda resa vi helt säkert vet blir av. Sen kan det mesta hända, eventuellt blir det en kryssning till Höga Kusten, men annars är det en blank blad på resefronten.

Som sagt; jag önskar bara hälsa och välmående för alla nära och kära – allt annat är av mindre betydelse. Skapa minnen, ta er tid med varandra och värdesätt det som verkligen är viktigt.

Med det sagt önskar jag er ett gott slut och ett alldeles förbaskat bra 2020. Det är vi alla värda!

Ta hand om er!

Cancerresan tar aldrig slut…

Cancerresan tar aldrig slut…

Hela 2019 har varit som en enda stor böld av cancer. Det är ingen hemlighet längre; min mamma drabbades av bröstcancer efter nyår och har varit under behandling sedan dess. Hon mår helt ok just nu, måste jag förstås tillägga. Iom det körde jag igång en utredning som visade att jag har cancermarkörer i blodet.

När en anhörig drabbas av cancer berörs hela familjen och även folk utanför den innersta kretsen. Det är fler närstående som har cancer av olika slag, därför kollas jag upp från topp till tå, inifrån och ut. Man har kollat igenom hela insidan och i augusti började man även med utsidan. Det finns allt från malignt melanom till skivepitel-cancer nära mej och då blir läkarna lite nervösa.

När jag var på hudmottagningen första gången fick jag träffa en läkare som bara tog en snabb titt och pratade med mej. Hon skulle bara godkänna mej för att helt enkelt vara patient hos dem, vilket jag också blev. I måndags var jag tillbaka och träffade den som kommer att vara min läkare, en äldre man som ställde frågor och återigen kollade igenom mej. Den här gången lite grundligare än senast. Nämner man skivepitelcancer blir det fart på en hudläkare. Han hittade iaf inget märke på min kropp som han blev orolig över.

Nu tar vi nästa steg i utredningen, inte det sista – för jag kommer att kollas upp resten av livet faktiskt. Efter nyår ska jag göra en fotografering av hela hudkostymen. Detta kommer jag sedan att göra regelbundet, då har man nämligen bilder att jämför med undan för undan och ser direkt om något händer snabbt och behöver åtgärdas.

Jag kan fortfarande bara säga att jag är frisk, eller iaf cancerfri, just idag. Jag har cancermarkörer i blodet vilket innebär att jag kommer att kollas upp titt som tätt i framtiden. Genom blodprov, undersökningar och fotografering. Jag är faktiskt inte orolig, bara tacksam. Dyker något upp så kommer det med största sannolikhet att hittas ganska omgående och kunna åtgärdas direkt.

Vi har klarat oss igenom mammans behandling och min utredning. Nu ska vi bara klara oss igenom att en annan nära anhörig ska operera bort just skivepitel i tinningen med hudtransplantation och allt vad det innebär. Cancerhelvetet tar aldrig slut!

Jag önskar verkligen att någon snart ska lösa gåtan. Jag vill bara att den här smittohärden ska ta slut och att alla runt oss ska bli friska.

Just idag är jag frisk!

Just idag är jag frisk!

Igår var det dax att gå genom den låååånga korridoren igen, på Södertälje Sjukhus. Korridoren är ljus, nästan så det känns som man går mot ljuset – så där ni vet som man hör folk berätta. För min del var dax för provsvar och nytt ultraljud.

Sedan i början av sommaren har jag kollats på både längden och tvären. Man skulle leta efter ev cancergen och hittade cancermarkörer i blodet, det var väl bra… eller nåt… Jag menar; jag bad om en koll och då hittade man nåt. Det hade ju varit värre om jag inte bett om det och gått runt länge innan man hittat något och det då varit för sent. Man kan se olika på saker, jag väljer att se det så.

Man hittade alltså cancermarkörer i blodet, inte cancer – bara markörer. Markörerna var typiska för livmoder- och äggstockscancer, därför gjorde jag DT av buken och ultraljud. Allt var ok, såg tydligen ut som en 20-åring 🙂

Förra veckan tog jag nya prover och igår gjorde man ett nytt ultraljud. Markörerna hade minskat!!! Jag har ingen aning om hur det har gått till och jag bryr mej inte så mycket heller, de är färre!

De finns där, men nu är det inte längre en överhängande risk att jag ska drabbas akut – så nu behöver jag inte kolla mej lika ofta. Nu kanske det räcker med att gå på de kontroller som vi alla kalas till och något blodprov om året. Jag har fortfarande högre risk än andra och kommer förmodligen att drabbas, men inte akut.

Nu är det bara huden kvar, allt annat är kollat och jag har fått OK-stämpel i pannan typ. Huden är ett kapitel för sej och en helt annan klinik. Jag har varit på en första bedömning och är vidareskickad till specialister, väntetiden är lång dit. Jag antar att kallelsen kommer vilken dag som helst, under hösten sa de iaf.

Att jag valde att kolla upp mej beror på att halva släkten är drabbad, särskilt nära familjemedlemmar. Jag känner att jag vill veta så mycket som möjligt, så jag kan förbereda och vidta åtgärder. Andra känner annorlunda, många vill inte veta alls. Jag förstår inte dem, man blir ju inte friskare av att stoppa huvudet i sanden lixom, men vi är alla olika.

Just idag är jag frisk! Imorrn vet vi inget om. Det gäller att leva nu och det är vi rätt bra på. Läkarna säger att om jag håller en hälsosam vikt, är fysiska aktiv, sover ordentligt och skrattar mycket – så har jag störst chans att hålla skiten borta. Jag gör så gott jag kan 🙂

Ett väldigt bra besked!

Ett väldigt bra besked!

I Sverige får vi kvinnor lämna cellprov helt gratis, en väldigt bra och viktig service tycker jag. Det konstiga är att man efter 49, bara får kallelse var sjunde år – en ålder då många drabbas. Å det är samma med mammografi, fast då blir man inte kallad alls efter 74, var finns logiken?

Jag genomgår ju, som ni kanske redan vet, en cancerutredning och har gjort det hela sommaren. Jag har cancermarkörer i blodet, men har inte cancer… än. Under sommaren har man kollat igenom varenda millimeter av kroppen, både in och utsida, och jag är cancerfri. Just nu.

Det senaste jag gjorde var att lämna cellprov och igår kom svaret, det är negativt – vilket är positivt i den här världen. I mitt fall väldigt positivt eftersom mina markörer är för cancer just i underliv och bröst. Så ytterligare en sak mindre att oroa sej för, just nu. Hade jag varit vem som helst, så hade jag alltså inte blivit kallad igen förrän om sju år, eftersom jag fyllt 49. Nu står jag redan under kontroll och är en sk riskpatient, så jag kommer att bli kollad tidigare än så och regelbundet. Men nog är det väl konstigt att man inte kallas oftare när man når en ålder där fler får cancerdiagnos? Hur mycket kostar en undersökning mot någon som drabbas? Detta måste ändras!

I Sverige får cirka 500 kvinnor diagnosen livmoderhalscancer varje år, i Europa är siffran 33 500! Vid cirka 70 procent av diagnoserna är HPV 16 eller 18 bakomliggande orsak.  I Sverige dör ca 150 kvinnor i sjukdomen, i Europa så många som 15 000! Trots screening för tidig upptäckt är livmoderhalscancer fortfarande den näst vanligaste cancerrelaterade dödsorsaken (efter bröstcancer) bland unga kvinnor (15–44 år) i Europa.

Livmoderhalscancer är mycket ovanligt före 25 års ålder. Vanligast är sjukdomen hos kvinnor mellan 30 och 40 år och hos kvinnor över 70 år. Det beror troligen på att dessa äldre kvinnor inte regelbundet har genomgått cellprov. Å det är ju inte så konstigt med tanke på att man inte ens kallas efter 49! Å de yngre har kanske inte fattat hur viktigt det är?

Missa inte de här undersökningarna, gå när du blir kallad både till cellprov och mammografi – det är livsviktigt och kan vara livsgörande! Å beställ en tid om du har passerat åldern för tätare undersökningar, det kan rädda ditt liv.

Jag är iaf cancerfri just nu och man ska fira allt man kan, så ikväll firar vi ytterligare ett positivt besked. Vi vet bara vad vi har NU, inte vad som händer imorrn eller nästa vecka. Så vi passar på att fira och leva just nu!

Hur sammanfattar man sommaren 2019?

Hur sammanfattar man sommaren 2019?

1 september och sommaren 2019 är officiellt slut, nu börjar hösten. 3 månader går snabbt, vad har jag egentligen pysslat med under juni, juli och augusti?

Det började på Norra Irland, sommaren galnaste resa! I mitten av juni landade jag i Belfast och hade en fantastiskt vecka tillsammans med ett gäng andra journalister, som kom att bli väldigt goda vänner. Vi följde i spåren av Game of Thrones och fick tom rida hästarna som var med i serien. Men det roligaste var att få testa hovercrafting, som är något av det roligaste jag gjort.

Midsommar firades på Öland. Martin och jag hade några härliga dagar med vackert väder på min favoritö. Vi tog milslånga promenader varje dag, åt midsommarlunch- och middag på Lammet & Grisen och njöt varenda sekund av lugnet och tid tillsammans. Varje kväll bjöd på fantastiska solnedgångar, vi tog mängder med bilder.

Värmeböljan drog in över Europa, då åkt jag iväg dit det var som varmast; Italien! Jag upplevde mitt livs första glaciär, besökte en av de vackrast byar jag sett och åkte båt på en sjöarna i regionen Brescia. Det var varmt och jag älskade det, förstås.

Sedan började läkarbesöken. Varenda liten millimeter av min kropp skulle undersökas de närmaste veckorna, i jakten på cancer. I blodet hittade man markörer, det finns alltså cancer i min kropp – men den är än så länge inte aktiv. Rekommendationen nu är att jag ska hålla vikten, vara fysiskt aktiv och ta hand om mej – cancer kommer jag att få med allra största säkerhet, men jag hålls under ständig uppsikt och är inte särskilt orolig. Sommaren har inte bara innehållit min cancerfråga utan även cancerbehandling av närstående, vilket inte varit roligt alls att se. Mycket cancer alltså… under hela året dessutom.

Martin hade några dagar ledig i juni och ytterligare två veckor i slutet av sommaren, då gav vi oss på att måla. När man målar vet man exakt hur vädret är och den här sommaren var ingen höjdare. Den där riktiga värmen ville lixom inte riktigt komma igång och när den väl kom så kunde man inte lita på den. Det var inga stilla sommarregn, utan vräkte ner periodvis, helt utan förvarning. En dagen var det sommar, andra dagen var det höst – två dagar efter varandra var sällan fina. Å när vi målade regnade det alltså, mycket! Men vi blev till slut färdiga efter att ha parerat regnskurar i flera veckor och ett flerårigt projekt var äntligen färdigt. Så skönt!

Några andra höjdpunkter var förstås vår bröllopsdag, den tredje i ordningen. Vi firade den faktiskt två gånger, eftersom Martin jobbade just den dagen. Så vid första firande åt vi gott hemma och hade bara allmänt mysigt, veckan efter tog vi ”vår” båt till Drottningholm och återupplevde hela bröllopsdagen. Då hade vi även lyckan att träffa kaptenen som styrde båten dagen vi gifte oss, han som hängde i båttutan så hela Stockholm hörde när vi kysste varandra för första gången som äkta makar.

Även om det hänt en del kul, tycker jag att sommaren varit rätt sopig, iaf hälso- och vädermässigt. Förra sommaren var tusen gånger bättre! Jag är medveten om skogsbränder och annat som ställde till det då, men då var alla fortfarande friska, jag älskade värmen och kunde inte få nog. I år har det varit för mycket sjuka, regnat alldeles för mycket och tempen har inte varit alls så hög, så många dagar, som jag vill. Dessutom var vi lediga alldeles för lite tillsammans och när vi var det var alltså vädret dåligt. Det var tur att vi fick våra fina dagar på Öland, annars hade det nog känns som en riktigt dålig sommar.

Men jag har vilat och tagit hand om mej. Vågen har pekat lite neråt och muskler börjar synas och även kännas. Jag följer läkarnas råd, men så har jag ju levt även tidigare så det är lixom inget konstigt. Jag trodde att jag skulle hinna ikapp med allt skrivande, städande och rensande… men icke… Lets face it lixom; jag kommer aldrig att hinna ikapp.

Summa summarum så blir den här sommaren inte någon som särskilt stannar i minnesbanken, förutom de roliga grejerna förstås. Men det är väl en himla tur att även en dålig sommar kan ge bestående minnen, i annan form än väder. Hade jag inte åkt till Irland och Öland vete sjutton hur den här sammanfattningen sett ut. Å med detta sagt vet jag att jag är lyckligt lottad som får chansen att åka iväg ibland, jag är ödmjukt tacksam för det.

Jag hoppas att hösten blir stadigare vädermässigt och att vintern blir mild och kort – så ser jag fram emot våren och nästa sommar. Jag kommer aldrig sluta önska mej sommar året om, en dag ska det bli verklighet.

Hur har din sommar varit?

Jag är en högriskpatient…

Jag är en högriskpatient…

Såklart var inte cancerutredningen klar, det visste jag ju… man har kollat allt på insidan – men det finns ju en utsida också. Igår var det dax att kolla huden.

Vi har olika former av hudcancer i släkten och vi är alla väldigt prickiga. Jag var nog bara 9-10 år när de första prickarna togs bort på inrådan av skolsköterskan. Under åren har det tagits bort en prick här och en där, men jag har egentligen bara varit helt genomgången en gång och det var när Karolinska i Solna hette Karolinska. 1800-talet typ…

Nu när allt annat skulle utredas, bad jag förstås även om detta. Det var dax helt enkelt. Igår hade jag tid på Hudmottagningen i Älvsjö som är specialiserade på just prickar. Där går elever under läkares överseende, så man blir ordentligt kollad. Gårdagens besök var egentligen bara för att se om jag var i riskgrupp och skulle godkänd för en grundligare utredning. Det var jag.

Jag kom in till läkaren som sa att jag skulle ta av mej ungefär allt, trosorna fick jag behålla. Hon behövde bara titta på mej och höra bakgrunden för att konstatera att jag var en högriskpatient. Och det har inget med mitt solande att göra, allt ligger i generna. Däremot poängterade hon nytta av att smörja in sej, men vanlig hudlotion! Va? Sa jag. Ja, man behöver hålla huden fuktig och mjuk för att minska risken för åldersförändringar. Min är läderartat och liknar mest en elefanthud. Jag är skitdålig på smörj!

Sen tog hon fram lampan och gick igenom hela min kropp, från topp till tå och konstaterade att jag har väldigt många prickar och att de under och på fötterna är noga att hålla koll på. Hon passade också på att skrapa bort en fläck som ändå skulle trilla bort snart. Men hon tyckte inte att någon såg ut att vara aktiv eller farlig ut i nuläget.

Men jag är alltså godkänd för en grundligare utredningen vilket innebär att jag ska få en ny tid för att göra en fotoscanner. Hela jag ska fotograferas och sen går en dator igenom alla prickarna, den brukar tydligen hitta det son ska hittas. Sen ska jag göra en ny fotografering minst en gång om året, så se datorn om och hur prickarna förändras. Smart!

Så nu vet vi alltså att jag just precis idag är cancerfri inuti, nästan iaf – jag ska ta cellprover senare idag. Och vi vet nästan säkert att jag är cancerfri även utanpå, å det är ju jättebra! Vi vet också att det numera är stenkoll på mej, att jag förmodligen kommer att få cancer på något sätt men att den då kommer att hittas tidigt. Tidigt är bra, då kan man fixa det.

Så den här cancerhistorien fortsätter alltså och den kommer inte att ta slut. Men det känns faktiskt helt ok.