Kommer ni ihåg att jag opererades för några veckor sedan? Sedan dess har jag väntat på provsvar… och väntat och väntat… i fredags kom det. Jag kan andas ut just nu, men än är det inte över.
Jag har anlag för cancer och cancermarkörer i blodet, så när man såg att mina slemhinnor i livmodern var rejält förtjockade var det dax att ta alla prover som gick att ta. Tjocka slemhinnor är tydligen ett allvarligt tecken på cancer.
Proverna togs vid en mindre operationen för snart fem veckor sedan. Sedan dess har jag väntat på svar, detta kunde ta upp till sex veckor. Jag ställde in mej på att det skulle vara cancer, det kändes lixom enklast på nåt sätt.
I fredags, efter drygt fyra veckor, kom ett brev från Södertälje Sjukhus och direkt när jag såg det insåg jag att det skulle vara positivt. För mej alltså, inom sjukvården heter det ju negativt när något är bra. Ett negativt svar till mej hade getts muntligt, inte via brev. Å visst var det så. Läkaren skrev att han lyckats ta de prover han önskat och även tillräckligt mycket. Allt såg bra ut. Tack o lov!!! Vi har verkligen pustat ut i helgen och bara vilat i att det ser bra ut. Just nu.
Men faktum kvarstår. Jag har mina anlag och jag har mina cancermarkörer. Risken är stor att jag drabbas av cancer, det är jag väl medveten om. Min livmoder är igenväxt efter att jag brände slemhinnorna för snart 10 år sedan, så att ta cellprov går inte. Då måste man operera, som nu i augusti. Att göra ett sånt ingrepp varje år är nog inget som någon önskar, så jag antar att livmodern ska opereras bort så fort som möjligt. Det var iaf vad den opererande läkaren sa efter operationen.
Jag är såklart lättad över beskedet, just nu är jag cancerfri. Men jag vet att det kan ändras snabbt och precis när som helst. Så jag ser fram emot återbesöket hos läkaren och då få veta mer om nästa operation. Tills dess gäller mina läkares order om att jag måste vara fysiskt aktiv minst 30 minuter per dag och ha normalvikt. Då skjuter jag upp cancern så länge det går.
Detta är inget som jag själv hittat på, utan som läkarna sagt åt mej i flera år och som det finns massor med forskning om. Övervikt och stillasittande ökar risken för cancer. Det är därför bra mat, träning och promenader är så viktigt för mej. Jag vill ju leva och vara så frisk som möjligt!
Med det sagt är det dax för en promenad. Jag har inte cancer just nu, fattar ni lättnaden!
Operationen gick bra! Tack för alla hållna tummar, de hjälpte 🙂 Nu ska vi bara vänta på alla provsvar…
Förberedelserna inför operationen började redan kvällen innan. Kl 22 skulle jag stoppa in två tabletter, som skulle mjuka upp livmodern. Då åt jag även en macka eftersom jag skulle fasta från 24.
Klockan 2 vaknade jag av rejäla smärtor, det blev en Alvedon och efter en timme somnade jag om. Tabletterna är tydligen såna man får för att göra hemmaabort och man får en smärta som liknar värkar. De smärtorna är inte att leka med. Hur sjutton har jag kunnat föda två barn?
Jag sov iaf lite fram till 6. Kl 7 åkte vi till Södertälje sjukhus, vi skulle inte vara där förrän 8 och kom alldeles för tidigt, men man vet ju aldrig med Stockholmstrafiken. Jag blev ganska direkt omhändertagen och Martin gick iväg för att hitta en plats att jobba på tills jag var klar.
Jag fick byta om till supersexiga sjukhuskläder och fick trycka upp en slags gel i ”underredet” sen fick jag en infart i handen. För säkerhets skull, OM det skulle krävas sövning. Den ena efter den andra kom in och hälsade, sjuksköterska, narkossköterska, opererande läkare… å nästan på utsatt tid var operationen igång.
Jag fick ligga i en gynstol, det måste vara en av de mest utsatta positionerna en kvinna kan vara i… Det är så fruktansvärt utlämnande att ligga där med bart underliv, skrevande med benen i vädret. En otroligt obehaglig situation som man aldrig vänjer sej vid.
Sen fick jag någon medicin i infarten och seglade bort på ett rosa moln. Jag sövdes inte, utan halvsov mer sk sedering. Jag kunde stundtals höra vad som sas och svara på frågor, men kände absolut ingenting. Det konstiga är, och det visar väl också hur inne jag är i den sociala medievärlden… att allt som sas till mej såg jag som kommentarer i mitt instagramflöde… Haha, så sjukt! Då är man rätt påverkad 😛
9.30 var jag tillbaka på mitt rum. Jag kunde gå från säng till rullstol till säng direkt efter operationen, så mer påverkad än så var jag alltså ändå inte. Till skillnad från en sövning så vaknar man direkt efter en sedering. Och det är så skönt, man är klar i skallen och på benen direkt. Jag avskyr verkligen att vakna efter en sövning, det är fruktansvärt obehagligt tycker jag.
Jag åt min macka, drack mitt te, bytte om och kallade på Martin. Innan lunch var vi hemma igen. Då stöp jag i säng och sov sedan nästan hela dagen.
Allt har gått bra. Jag var inne för en hysteroskopi typ… Min livmoder har växt igen och därför kan itne nödvändiga prover tas. Man har hittat tecken på cancer och var därför tvungen att öppna upp livmodern för att kunna ta de livsviktiga proverna. Det lyckades man med. När man ändå var där passade man på att ”städa” upp lite också. Ta bort tillväxta slemhinnor och lite sånt.
Så nu är det bara väntan kvar. Väntan på provsvar… Har jag cancer eller ej? Allt som händer framöver beror på provsvaren. Jag räknar iskallt med att jag har cancer, men att det är i ett tidigt skede och kan fixa med operation. På så sätt blir jag inte överraskad om det faktiskt är så, men glad om det inte är så. Kanske dumt att tänka så, men sån är jag!
Är ni som jag? Tänker ni också ”worst case scenario”?
Imorrn ska jag alltså opereras och innan man gör något sånt är det mycket som ska fixas. Även om det inte är någon risk med operationen, så kan det ju ändå inträffa saker. Alltså vill man att jobbet ska vara hyfsat ikapp och hemmet hyfsat i ordning. Men det är mycket man vill…
Jag har hela tiden tyckt att 16 augusti legat så långt bort. Men nu är det imorrn! Förra veckan gjorde vi en lista på allt vi skulle fixa i helgen och mycket av det gjorde vi också. Klippte gräset ordentligt, tvättade, jobbade på och skrev fakturor. Vi hann massor. Idag har jag bäddat rent, tvättat lite till, vilat och tagit hand om mej lite extra. Men nu börjar jag känna att jag borde gjort så mycket mer.
Imorrn ska man alltså öppna min livmoder för att kunna ta prov och se om där är nån cancer. Det är inget stort ingrepp, men jag får inte anstränga mej särskilt mycket närmaste veckan och kan eventuellt blöda i upp till fyra veckor. Jag som haft något som typ liknat mens i kanske 2-3 dagar de senaste tio åren. Redan nu är jag väldigt trött, hur ska det då bli med en större blodförlust?
Jag är inte alls nervös eller orolig, vill mest bara ha det gjort. Däremot är jag fundersam på hur jag ska må direkt efter. Jag ska inte sövas – men sederas tror jag det heter, alltså nästan sova. Kommer jag ha ont? Jag ska iväg på ett event redan på torsdag, som är rätt viktigt för mej… kan jag det? Jag har fått infektion i livmodern när de varit inne och grävt där förr, det gör fruktansvärt ont. Blir det så den här gången?
Jaja, imorrn vet jag mer. Då är det över för den här gången. Sen ska jag bara bli av med hela livmodern oxå, det återstår att se när det blir och hur detta ska göras. Allt beror på morgondagens svar.
Jag har väntat sedan i början av maj, då sa man att det skulle bli operation inom sex veckor… så blev det inte… men nu har jag äntligen fått operationstid. Snart vet vi hur jag egentligen mår…
Det är alltså tre månader sedan jag berätta för er att jag eventuellt har cancer i livmodern. Men man kan inte veta säkert förrän man tagit ett prov, och det provet kan man inte ta eftersom livmodertappen vuxit igen. Nu har jag till slut fått den där tiden, nästa onsdag är det dax.
Det jag vet är att jag har förtjockade slemhinnor och jag ska inte ha några alls, eftersom de brändes bort för några år sedan. Tjocka slemhinnor är ett av tecknen på cancer, dessutom har jag cancermarkörer i blodet och stor ärftlighet. Därför går jag på täta kontroller och min livmoder ska tas bort. Att den ska bort bestämdes där i maj. Men först måste man alltså öppna livmodertappen och ta det där provet, för att sedan bestämma hur man ska ta bort livmodern och hur snabbt detta måste göras.
Är det ingen cancer kan man bara ta bort den, när som helst. Är det cancer så måste den tas bort med försiktighet och mer akut. Jag hade ju önskat att detta kunde göras under en och samma operation, men det går alltså inte.
Många frågar om jag är orolig. Det är jag faktiskt inte. Jag tror att det är cancer, men i tidigt stadie och går att ta bort med enbart operation. Jag mår inte dåligt, har bara lite ont i magen, har gått upp i vikt och är trött. På onsdag vet vi mer…
Ni som följer mej på instagram @marlenerinda vet att veckan inte början särskilt bra. Igår morse fick jag veta att jag måste genomgå två operation inom kort. Det känns inte kul alls när jag har problem med narkos och är väldigt svårväckt efter operation.
Nu ska vi prata underliv och kvinnoproblem, klarar ni inte det kan ni logga ut nu.
För 11 år sedan gjorde jag en sk Novasure. Det är ett ganska enkelt sätt att slippa blödningar och var väldigt lyckat för min del. Det går till så att man för in ett ”paraply” i livmodern, detta värms upp och bränner bort alla slemhinnor som finns där. Ingreppet görs under narkos (för de flesta) och tar kanske 10 minuter allt som allt.
Jag gick från Stockholms blodbad till att knappt märka mensen under ca 8-9 år. Det har det blivit lite mer senaste tiden, men inget som stört särskilt mycket. Att klara sej med trosskydd under ett par dagar kan man ju stå ut med.
Problemet är nu att livmodertappen har växt ihop. Nu när jag utreds för cacner igen, så försökte man ta ett prov och komma in i livmodern. Det gick inte. Det är tvärstopp! Eftersom mensen har börjat krångla och jag har cancermarkörer i blodet, så är ett prov nödvändigt. Särskilt som livmodern nu kommer att opereras bort.
Jag trodde i min enfald att det är väl bara att operera bort den då och kolla om det är cancer i den, när den är ute. Måste ju vara mycket enklare. Men så är det inte… man måste först se om det är cancer i den, för om det är det så måste den tas bort på ett annat sätt och mer akut.
Något annat som läkaren kunde se på ultraljudet som överraskade henne, var att där fanns slemhinnor – de brändes ju bort och kommer nästan aldrig tillbaka. Men jag hade slemhinnor minsann och de var tjocka! Detta kan vara ett tecken på cancer och måste såklart kollas upp.
Så nu blir det först en operation för att öppna livmodertappen tillräckligt för att kunna ta ett prov. Sedan blir det alltså en ny operation för att ta bort livmodern. Bägge operationerna görs oftast under narkos och det är här jag får problem, jag har haft svårt att vakna efter operationer eftersom jag inte tål morfin som oftast används för sövning.
På Södertälje sjukhus där jag kommer att göra de här ingreppen använder man oftast inte morfin, så där har jag varit hyfsat trygg. På Sankt Göran är morfin standard, där höll jag på att stryka med. Det är ju sådärkul att veta att morfin är det normala på de flesta akutmottagningar och att jag kan dö om de använder det på mej. Nu står det tydligt i min journal, men tänk om ingen hinner se det!
Nu är de här läkarna iaf väl medveten om läget så jag hoppas kunna göra den första operationen med bara bedövning och lite lugnande. Det kan gå. Man kommer att ta bort livmodern via titthål, men det tar längre tid och kräver narkos. Så det är inte mycket att välja på då antar jag… ett alternativ är ryggbedövning, men det får jag inte heller ta då min rygg förstördes under första förlossningen.
Så här står jag alltså nu. Inom 6 veckor ska första operationen göras och sedan beror det på provresultatet, hur snabbt nästa måste göras. Känns som sommaren kommer att sabbas en del av läkarbesök och läkning. Tur jag inte tycker om att bada utomhus.
Det känns inte alls kul just nu. Jag bryr mej inte så mycket om att jag måste opereras, problemet är ju att jag ska sövas. Sedan den där gången på Sankt Göran är det rätt stor ångest över att inte vakna igen. Jag vet ju inte vad som händer, men Martin ska inte behöva uppleva det igen. Och jag har faktiskt ganska stor lust att leva just nu.
Så nu hoppas jag få detta gjort snabbt, veta att jag inte har cancer och sedan gå vidare med livet igen. Håll lite tummar för mej så är ni schyssta 🙂
Efter en kanonhärlig helg kom vi hem på måndagseftermiddagen. Vi är ju aldrig jättelyckliga för att komma hem, inte den här gången heller. Dessutom väntade ett rejält stresspåslag, men det visste vi inte då…
Vi packade ur lite halvhjärtat och började direkt att redigera filmen från helgen samtidigt som vi tittade ikapp Robinson. Tittar ni på det? Jag tycker det är väldigt intressant med det sociala spelet. Särskilt hur folk inte förväntar sej olika saker och blir besvikna när vissa saker händer… Jamen vaddå? Det är ju Robinson, en tävling!
Vi kom alltså hem på måndagen och igår (tisdag) var tanken att städa Peppe, tvätta och skriva blogginlägg och andra texter. Istället ringer en läkarkontakt och ber mej ta fram ett intyg. Inga problem, jag vet vart det är! Eller hur… jag vet var jag trodde att det var… Men det är puts väck!
Tiden som gått åt genom åren just på att leta efter ett papper, går inte att räkna ut. Det handlar om eoner av tid! För några år sedan var det ett ständigt letande efter läkarpapper, ägarbevis och deklarationsunderlag mm. Trots att jag satte in grejerna i pärmar, så var alltid just precis DET pappret borta.
För några år sedan rensade jag bland en massa gammal skit, men det viktigaste är såklart kvar. Nu finns det inte så många ställen att leta på, så allt ska lixom vara på sin plats. Men icke. Martin hittade framsidan på intyget, men de andra sidorna finns bara inte. Jag drog fram allt! Varenda pärm och varenda papper har jag gått igenom. Men det finns inte. Just det efterlysta intyget är från 2001, så kanske inte jättekonstigt att jag inte hittar det. Men jag var ju så säker!
För mej blir detta enormt stressande. Pulsen går upp till 95-98 och sjunker inte. Jag mår illa, det susar i öronen och jag vet att detta kommer jag att tänka på i flera veckor. Det där intyget är enormt viktigt! Utan det kommer allt vi är igenom att ta ännu längre tid. Det finns andra sätt att få tag i det, men hade vi haft det så hade ju allt såklart gått snabbare. Nu ska myndigheter gå igenom en massa register och man har redan letat efter det sedan slutet av mars – detta hade varit en genväg. Nu är det bara att vänta, igen.
Nu finns alltså två problem. Ett intyg som tar tid tid att hitta och en utredning som drar ut ännu längre på tiden. Och att jag kommer att må dåligt över detta under en rätt långt tid. Jag kommer att fortsätta fundera och leta igen och igen. Min stress har redan satt sej på hjärtat och blivit farlig. Jag vet det. Mina läkare är väl sådärglada på mej…
Jag är också högst medveten om att jag återigen är under utredning, eller iaf koll, för de cancermarkörer som finns i mitt blod. Stress ökar risken för cancer. Jag är superstressad. Övervikt ökar risken för cancer. Jag har gått upp i vikt igen. Det enda rätt jag gör just nu är den fysiska aktivitet, som jag faktiskt lyckas få till nästan varje dag. Den där jävla cancern kommer alltså allt närmare. Jag vet att den kommer, frågan är bara när?
Men hur i hela friden ska man komma till lugn och ro, när det är omgivningen som ställer till det? Jag vet att det är enkelt att säga att man måste prioritera sej själv. Och det ska man, men det går inte när det handlar om ens närmaste familj. Eller… klart det går… men… handlar det om den absolut närmaste familjen är det långt mer än bara lite svårt att säga nej. Särskilt som nejet oftast gör saker värre. Det håller tom mina läkarkontakter med om.
Så nu får ni hålla tummar och tår för mej att jag fortfarande är frisk. Huden är iaf ok, brösten också. Bara underredet kvar att kolla… wish me luck lixom. Och låt mej hitta det där jävla dokumentet också!
En bekant har drabbats av cancer och är i för dåligt skick för att få behandling. Jag själv har stor risk att bli sjuk, men kan hålla skiten på avstånd om jag tar hand om min hälsa. Jag pratar gärna om att minsta lilla steg mot en bättre hälsa är viktigt, men det är svårt utan att folk blir provocerade. Hur sjutton gör man för att peppa, men utan att det blir pekpinnar?
Hälsa. Vad sjutton är egentligen hälsa? På SAOL kan man läsa ”gott kroppsligt och själsligt tillstånd” och WHO säger ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, mentalt och socialt välbefinnande och inte enbart frånvaro av sjukdom”.
Man kan nog säga att definitionen av hälsa är att kroppen ska må bra. Det handlar inte om siffror på vågen, utan att man har gett kroppen förutsättningar att fungera på bästa sätt. Å varför ska man göra det då? Jo, för att den ska fungera så bra som möjligt, så länge som möjligt. Både med och utan sjukdom, men kanske mest med en sjukdom faktiskt… som i mitt fall. Min kroniska värk är som lindrigast när sömnen är god, den fysiska aktiviteten är regelbunden och jag inte är för tung. Värken blir direkt värre om någon av dessa rubbas. Det är inget jag hittar på, kroppen säger till och visar direkt om jag inte tagit hand om mej.
När jag idag får vet att en bekant som är cancersjuk inte kan behandlas, pga sitt dåliga fysiska hälsotillstånd, blir jag otroligt berörd. När jag fick veta att jag har cancermarkörer i blodet sa mina läkare till mej direkt att jag måste vara fysiskt aktiv och undvika övervikt, för att hålla undan sjukdomen så länge jag kan. Men detta är minst lika viktigt den dag jag ev blir sjuk och behöver behandling. Om kroppen ska klara den tuffa behandling som en cancersjuk genomgår – så måste den förberedas för det. JAG måste ge min kropp chansen att bli frisk om jag blir sjuk, genom att ta hand om den nu.
Jag vet! Man vill inte tänka på att man kan bli sjuk eller att man är dödlig. Men nu är det så! Cancer är så vanligt numera, minst var tredje person kommer någon gång under sin livstid att få en cancersjukdom, enligt socialstyrelsen. Det är inga siffror man viftar bort, det kan hända precis vem som helst! Å det händer vem som helst, hela tiden.
Men jag vill hålla mej frisk så länge jag kan och jag vill klara en behandling så gott det går. Då måste jag jobba lite i förväg och ge min kropp det den behöver för att stå emot så länge det går. Alla studier säger samma sak: fysisk aktivitet hjälper! Å det handlar inte om att tokträna, utan om att vara fysiskt aktiv 30 minuter om dagen. Det motsvarar en promenad på ca 2,5 kilometer och den kan delas upp i två om man hellre vill det. En daglig promenad mot ett längre liv, är väl egentligen ingenting att fundera över…
Jag började träna när jag var 44, andra börjar när de är både yngre och äldre. Det spelar ingen roll när du börjar och du måste inte kalla det för träning heller, bara du gör något. Jag tränar 15 minuters styrketräning 3 gånger i veckan och tar minst en daglig promenad, helst två. Min käre make har varit periodare (av träning alltså), men nu ska det bli en året-runt-vana. Dagens besked om vår vän blev en rejäl varningsklocka. Nu kämpar vi tillsammans, precis som vi får göra om någon av oss blir sjukt. Efter bara 2-3 veckor av träning tillsammans med mej, känner han redan en stor skillnad i kroppen. Hans ryggproblem är borta, han är rörligare och piggare.
Min hälsa är iofs min och din hälsa är din – men det drabbar så många om den sviktar. Blir jag sjuk så drabbas så många runt omkring oss, både barn, föräldrar och vänner dras ju med. Allas hälsa är lixom allas, alltså borde vi pusha och peppa varandra att ta hand om oss. Varför inte ta en promenad innan man fikar? Eller ta promenaden medan man avhandlar allt skvaller, istället för att göra det på telefon? Vad kan väl vara finare än att hjälpa någon till ett längre och friskare liv?
Men det är svårt att prata/skriva om något sån här utan att folk blir arga. Jag har skrivit liknande texter förut och det är nästan alltid samma personer som blir upprörda och skriver sura kommentarer. De personerna rör definitivt inte på sej i onödan och känner sej kanske attackerade. Ändå har jag bara skrivit fakta. Det skulle göra mej otroligt glad om en enda av dem som är totalt anti, faktiskt tog mej på orden och en dag säger ”Tack, detta öppnade mina ögon, idag tog jag en kort promenad”. Minsta steg är ju en förbättring, särskilt om man står på noll från början.
För det här är ju inget jag hittat på själv. Det är säkerställt genom år av forskning och studier. Det är så här det är. Fysisk aktivitet hjälper! Det kan skjuta upp sjukdomar och hjälpa oss att klara tuffa behandlingar. Alla vet detta. Varför är det ändå så många som inte bryr sej? Vad kan vi göra för att få fler att ta detta på allvar och börja röra på sej? För att fler ska få ett längre och friskare liv. Det handlar ju om vårt liv!
Jag vet inte om jag lyckats skriva detta utan pekpinnar, det får ni avgöra. Medan ni läser och fundera, så tar jag en promenad. För att min kropp behöver det, för hälsans skull.
Ni som hängt med här ett tag vet att jag har sk cancermarkörer i blodet och kollas regelbundet på både in- och utsidan. Under sommaren har hudläkaren fått jobba.
Jag har hundratals med födelsemärken och jag tror att jag var kanske 9 år när de första togs bort. Sen har det bara fortsatt. Under åren har min husläkare haft koll på mej, numera är det en hudläkare på hudmottagningen i Älvsjö som har stenkoll. Ungefär var sjätte månad kollar han igenom mej och skickar mej på operation varenda gång.
I somras opererades en prick på magen bort och ett par på ryggen fotades. Han trodde inte att det var någon fara, men när jag var tillbaka efter vår långresa bokade han operation direkt. En av prickarna hade växt fort och måste bort. Så den tog jag bort för ett par veckor sedan och nu blir det koll igen i januari.
Ibland skapas märkena bort, då blir det ju bara ett litet skrapsår som läker snabbt. Men oftast blir det en operation och stygn. Sitter de så att jag ser dem, tar jag enkelt bort dem själv. Onödigt att uppta en tid hos sjuksköterska när man kan göra det själv. Men den som togs senast var ju på ryggen, knepigt att ta stygnen själv lixom… Men jag instruerade Martin, så efter en kort tvekan fixade han det utan problem. Så nu kan han sätta upp det på sin CV också 🙂
Mina läkare har aldrig sagt något om solen eller att sola, de tar nog för givet att alla känner till riskerna och hur man solar säkert. Däremot har jag fått order att smörja mej med vanlig lotion för att hålla huden mjuk, då sprids tydligen inte cancercellerna lika lätt. Inget jag hört någon annanstans, men känns lite logiskt på något sätt.
Nu får vi se vad som händer i januari, men jag är rätt säker på att ytterligare ett märke på ryggen måste bort. De tar lixom aldrig slut…
Ni kanske kommer ihåg att jag haft en liten knöl i mitt ena bröst? Jag besökte läkare och fick remiss till mammografi för kanske fyra veckor sedan, sen har inget hänt… förrän igår och då hände allt på en gång.
Strax innan nyår upptäckte jag en liten knöl strax under bröstvårtan på ena bröstet. Jag oroade mej inte särskilt mycket, då jag hade en likadan direkt efter bröstförminskningen. Den knölen satt i ärret och var helt ofarlig, jag tyckte att denna liknade den förra väldigt mycket. Men när den växte och blev synlig, så tyckte jag ändå att den borde kollas och tas bort. Alla knölar ska kollas, även om man inte tror att det är något allvarligt. Till saken hör att jag har cancermarkörer i blodet och bröstcancer hos flera nära anhöriga.
Så för att vara helt säker sökte jag tid på vårdcentralen där jag gått länge och fick tid inom ett par dagar. Jag fick träffa en alldeles ny läkare som arbetade sin första dag och datorn trasslade, men hon skulle skicka remiss direkt. Detta var alltså 3-4 veckor sedan och inget har hänt. Igår träffade jag min nya läkare på min nya vårdcentral och när vi ändå hade tid över tog jag upp detta. Han blev mycket förvånad och skickade en akut remiss medan jag satt där.
När jag gick ut ur hans rum ringde bröstcentrum och bad mej komma nästan direkt. Så jag åt lunch och åkte dit. Först fick jag göra mammografi och sen även ultraljud. Då såg man att knölen satt i huden och var helt ofarlig. Eftersom jag var sista patient och det fanns tid över tog man bort den direkt. En bautanål sög ur innehållet, det blödde knappt. Så himla smidigt!
När jag satt på tåget hem ringde min nya läkare för att kolla läget. Han hade fått remissvaret i sin mail och hade tid att ringa och checka av allt innan han skulle gå hem. Vilken pärla!
Så nu kan en stooor grej bockas av från ”att-göra”-listan. Så himla skönt! Och att allt gick att fixa på en och samma dag är extra bra, då är det gjort och jag kan släppa det. Yes! En sak mindre 🙂
Senaste två veckorna har mest gått åt till en massa fix. Ni vet det där man måste ta tag i men gärna skjuter på… som att ringa samtal, boka tider osv. Skjuter man på det för länge blir det till slut mängder och så är det för mej just nu.
Från början var det corona som gjorde att jag helt enkelt ville vänta in ”bättre tider” istället för att springa iväg och dra på mej viruset. Jag hade några läkarbesök som jag inte tyckte var akuta, så jag avvaktade. Så pass länge att nu när jag har försökt att boka så får jag inte komma dit, (till hudmottagningen) jag måste ha ny remiss, trots att jag finns i registret hos dem sedan länge.
Min favoritläkare passade på att sluta mitt under pandemin, vilket också gjorde att jag inte riktigt visste viket ben jag skulle stå på. Skulle jag fortsätta på samma vårdcentral eller byta? Till saken hör att jag har åkt rätt långt för att träffa just min doktor, om jag ändå skulle börja om med en ny så skulle jag ju lika gärna kunna byta vårdcentral till en som ligger närmare. Det tåldes att tänka på…
När det meddelades att restriktionerna skulle tas bort fick jag eld i baken. Dessutom kände jag en knöl i ena bröstet, mina glasögonen gick sönder helt och jag bet sönder en tand – det var dax att ta tag i den där ”måste-fixa-listan”. Så det gjorde jag!
Jag försökte få tid för mammografi, jag trodde ju att det bara var att ringa. Särskilt som jag ändå borde bli kallad när som helst. Det var det inte… jag var tvungen att först träffa läkare på min vårdcentral… så i måndags förra veckan var jag till vårdcentralen (den som är långt bort) och fick träffa en helt färsk läkare. Det var bara att dra min sjukdomshistoria, hon kände på knölen och skickade remiss till mammografi. När jag försökte få hjälp med en ny remiss till hudmottagningen var det tvärnej. Det krävdes ett nytt besök för det, hos min husläkare. Jaha… jaja… den där nya husläkaren som jag bara träffat en gång och som inte heller känner mej… hmmm.
Dessa blir mina nya solglasögon. Bild snodd från Synoptic.
Jag gav upp lite och tänkte fundera under tiden som jag väntar på den där remissen till mammografin. På tisdagen var jag iaf och kollade ögonen och hittade otroligt nog två bågar utan några större problem. Jag AVSKYR att titta på bågar, alla är ju sååå tråkiga! Men nu tittade jag på utbudet innan jag bokade tid och hittade ett ställe med lite bling. Mina gamla glasögon gick bokstavligt talat i två bitar inne hos optikern, så hon tipsade om att kolla med min försäkring om ersättning. Å se på sjutton! Jag fick faktiskt tillbaka några kronor efter hennes tips, så jag blev inte helt skinnad när jag köpte de nya – trots att jag har progressiva glas. Nu hoppas jag bara få dem snabbt! Optikern lagade mina gamla så gott hon kunde och skrev AKUT på den nya beställningen.
Sanningen är att jag mår rätt kasst just nu. Jag började fundera på mitt mående och när jag satte ihop ett och ett så insåg jag att det nog måste handla om min sköldkörtel. Jag måste nog höja min medicin. Så jag ringde faktiskt och bokade en tid för att träffa min nya husläkare och fick en tid i mitten av mars. Hos en annan, som jag inte träffat förut… suck! Men ok… jag mår piss och behöver hjälp.
När man har hypotyreos ska man lämna prover innan man kommer, när sköterska bestämt hävdade att så inte var fallet blev jag typ galen… jag bad (mer beordrade) henne att fråga läkaren och efter en stund kom ett sms om att jag hade rätt. Detta är inte första gången, så jag fick lite nog… det var lixom droppen, så nu tänker jag byta vårdcentral! Ska jag berätta hela min historia igen och igen och bli irriterad, så kan jag lika gärna göra det i närheten. Så nu har jag listat om mej till en vårdcentral i grannkommunen, inte min närmaste – där vägrar jag att gå.
Inte nog med allt det här snurriga, jag var iväg och skadebesiktade bilen också. Något som borde gjorts i höstas, men inte blivit av. Vi har en liten skada fram på bilen i nederkant på kofångaren. Inget större, men den måste bytas. Nu blev det äntligen av att anmäla till försäkringsbolaget och prata med verkstaden. Så nästa måndag lämnar vi bilen och får detta fixat, sen ska den göras iordning och säljas.
Det är fortfarande en massa kvar att fixa, men visst har jag varit effektiv! Nu undrar ni säker över den där knölen i bröstet? Både jag och läkaren tror att det är en liten fettknuta, jag har haft en sån förut – men den ska kollas upp och tas bort oavsett. Jag är inte orolig, men jag har cancermarkörer i blodet och anlag för bla bröstcancer så jag måste ha koll. Det är därför jag behöver den där remissen till hudmottagningen.
Så nu är det bara att vänta in kallelser till olika ställen, hämta upp mina nya brillor så fort de kommer och fortsätta beta av den där lååååånga listan med saker att fixa. Så håll nu tummarna för att jag får en bra husläkare på den nya vårdcentralen, gärna en snäll farbror som lyssnar. Jag fick några namn och har iaf önskat en sån. Så får vi se när jag får tid där, det lär väl ta en halv evighet… suck igen. Just det, jag skulle fixat den avbitna tanden idag, men tandläkaren var sjuk… 😛
