Browsed by
Etikett: cancer

Cancerresan tar aldrig slut…

Cancerresan tar aldrig slut…

Hela 2019 har varit som en enda stor böld av cancer. Det är ingen hemlighet längre; min mamma drabbades av bröstcancer efter nyår och har varit under behandling sedan dess. Hon mår helt ok just nu, måste jag förstås tillägga. Iom det körde jag igång en utredning som visade att jag har cancermarkörer i blodet.

När en anhörig drabbas av cancer berörs hela familjen och även folk utanför den innersta kretsen. Det är fler närstående som har cancer av olika slag, därför kollas jag upp från topp till tå, inifrån och ut. Man har kollat igenom hela insidan och i augusti började man även med utsidan. Det finns allt från malignt melanom till skivepitel-cancer nära mej och då blir läkarna lite nervösa.

När jag var på hudmottagningen första gången fick jag träffa en läkare som bara tog en snabb titt och pratade med mej. Hon skulle bara godkänna mej för att helt enkelt vara patient hos dem, vilket jag också blev. I måndags var jag tillbaka och träffade den som kommer att vara min läkare, en äldre man som ställde frågor och återigen kollade igenom mej. Den här gången lite grundligare än senast. Nämner man skivepitelcancer blir det fart på en hudläkare. Han hittade iaf inget märke på min kropp som han blev orolig över.

Nu tar vi nästa steg i utredningen, inte det sista – för jag kommer att kollas upp resten av livet faktiskt. Efter nyår ska jag göra en fotografering av hela hudkostymen. Detta kommer jag sedan att göra regelbundet, då har man nämligen bilder att jämför med undan för undan och ser direkt om något händer snabbt och behöver åtgärdas.

Jag kan fortfarande bara säga att jag är frisk, eller iaf cancerfri, just idag. Jag har cancermarkörer i blodet vilket innebär att jag kommer att kollas upp titt som tätt i framtiden. Genom blodprov, undersökningar och fotografering. Jag är faktiskt inte orolig, bara tacksam. Dyker något upp så kommer det med största sannolikhet att hittas ganska omgående och kunna åtgärdas direkt.

Vi har klarat oss igenom mammans behandling och min utredning. Nu ska vi bara klara oss igenom att en annan nära anhörig ska operera bort just skivepitel i tinningen med hudtransplantation och allt vad det innebär. Cancerhelvetet tar aldrig slut!

Jag önskar verkligen att någon snart ska lösa gåtan. Jag vill bara att den här smittohärden ska ta slut och att alla runt oss ska bli friska.

Just idag är jag frisk!

Just idag är jag frisk!

Igår var det dax att gå genom den låååånga korridoren igen, på Södertälje Sjukhus. Korridoren är ljus, nästan så det känns som man går mot ljuset – så där ni vet som man hör folk berätta. För min del var dax för provsvar och nytt ultraljud.

Sedan i början av sommaren har jag kollats på både längden och tvären. Man skulle leta efter ev cancergen och hittade cancermarkörer i blodet, det var väl bra… eller nåt… Jag menar; jag bad om en koll och då hittade man nåt. Det hade ju varit värre om jag inte bett om det och gått runt länge innan man hittat något och det då varit för sent. Man kan se olika på saker, jag väljer att se det så.

Man hittade alltså cancermarkörer i blodet, inte cancer – bara markörer. Markörerna var typiska för livmoder- och äggstockscancer, därför gjorde jag DT av buken och ultraljud. Allt var ok, såg tydligen ut som en 20-åring 🙂

Förra veckan tog jag nya prover och igår gjorde man ett nytt ultraljud. Markörerna hade minskat!!! Jag har ingen aning om hur det har gått till och jag bryr mej inte så mycket heller, de är färre!

De finns där, men nu är det inte längre en överhängande risk att jag ska drabbas akut – så nu behöver jag inte kolla mej lika ofta. Nu kanske det räcker med att gå på de kontroller som vi alla kalas till och något blodprov om året. Jag har fortfarande högre risk än andra och kommer förmodligen att drabbas, men inte akut.

Nu är det bara huden kvar, allt annat är kollat och jag har fått OK-stämpel i pannan typ. Huden är ett kapitel för sej och en helt annan klinik. Jag har varit på en första bedömning och är vidareskickad till specialister, väntetiden är lång dit. Jag antar att kallelsen kommer vilken dag som helst, under hösten sa de iaf.

Att jag valde att kolla upp mej beror på att halva släkten är drabbad, särskilt nära familjemedlemmar. Jag känner att jag vill veta så mycket som möjligt, så jag kan förbereda och vidta åtgärder. Andra känner annorlunda, många vill inte veta alls. Jag förstår inte dem, man blir ju inte friskare av att stoppa huvudet i sanden lixom, men vi är alla olika.

Just idag är jag frisk! Imorrn vet vi inget om. Det gäller att leva nu och det är vi rätt bra på. Läkarna säger att om jag håller en hälsosam vikt, är fysiska aktiv, sover ordentligt och skrattar mycket – så har jag störst chans att hålla skiten borta. Jag gör så gott jag kan 🙂

Ett väldigt bra besked!

Ett väldigt bra besked!

I Sverige får vi kvinnor lämna cellprov helt gratis, en väldigt bra och viktig service tycker jag. Det konstiga är att man efter 49, bara får kallelse var sjunde år – en ålder då många drabbas. Å det är samma med mammografi, fast då blir man inte kallad alls efter 74, var finns logiken?

Jag genomgår ju, som ni kanske redan vet, en cancerutredning och har gjort det hela sommaren. Jag har cancermarkörer i blodet, men har inte cancer… än. Under sommaren har man kollat igenom varenda millimeter av kroppen, både in och utsida, och jag är cancerfri. Just nu.

Det senaste jag gjorde var att lämna cellprov och igår kom svaret, det är negativt – vilket är positivt i den här världen. I mitt fall väldigt positivt eftersom mina markörer är för cancer just i underliv och bröst. Så ytterligare en sak mindre att oroa sej för, just nu. Hade jag varit vem som helst, så hade jag alltså inte blivit kallad igen förrän om sju år, eftersom jag fyllt 49. Nu står jag redan under kontroll och är en sk riskpatient, så jag kommer att bli kollad tidigare än så och regelbundet. Men nog är det väl konstigt att man inte kallas oftare när man når en ålder där fler får cancerdiagnos? Hur mycket kostar en undersökning mot någon som drabbas? Detta måste ändras!

I Sverige får cirka 500 kvinnor diagnosen livmoderhalscancer varje år, i Europa är siffran 33 500! Vid cirka 70 procent av diagnoserna är HPV 16 eller 18 bakomliggande orsak.  I Sverige dör ca 150 kvinnor i sjukdomen, i Europa så många som 15 000! Trots screening för tidig upptäckt är livmoderhalscancer fortfarande den näst vanligaste cancerrelaterade dödsorsaken (efter bröstcancer) bland unga kvinnor (15–44 år) i Europa.

Livmoderhalscancer är mycket ovanligt före 25 års ålder. Vanligast är sjukdomen hos kvinnor mellan 30 och 40 år och hos kvinnor över 70 år. Det beror troligen på att dessa äldre kvinnor inte regelbundet har genomgått cellprov. Å det är ju inte så konstigt med tanke på att man inte ens kallas efter 49! Å de yngre har kanske inte fattat hur viktigt det är?

Missa inte de här undersökningarna, gå när du blir kallad både till cellprov och mammografi – det är livsviktigt och kan vara livsgörande! Å beställ en tid om du har passerat åldern för tätare undersökningar, det kan rädda ditt liv.

Jag är iaf cancerfri just nu och man ska fira allt man kan, så ikväll firar vi ytterligare ett positivt besked. Vi vet bara vad vi har NU, inte vad som händer imorrn eller nästa vecka. Så vi passar på att fira och leva just nu!

Hur sammanfattar man sommaren 2019?

Hur sammanfattar man sommaren 2019?

1 september och sommaren 2019 är officiellt slut, nu börjar hösten. 3 månader går snabbt, vad har jag egentligen pysslat med under juni, juli och augusti?

Det började på Norra Irland, sommaren galnaste resa! I mitten av juni landade jag i Belfast och hade en fantastiskt vecka tillsammans med ett gäng andra journalister, som kom att bli väldigt goda vänner. Vi följde i spåren av Game of Thrones och fick tom rida hästarna som var med i serien. Men det roligaste var att få testa hovercrafting, som är något av det roligaste jag gjort.

Midsommar firades på Öland. Martin och jag hade några härliga dagar med vackert väder på min favoritö. Vi tog milslånga promenader varje dag, åt midsommarlunch- och middag på Lammet & Grisen och njöt varenda sekund av lugnet och tid tillsammans. Varje kväll bjöd på fantastiska solnedgångar, vi tog mängder med bilder.

Värmeböljan drog in över Europa, då åkt jag iväg dit det var som varmast; Italien! Jag upplevde mitt livs första glaciär, besökte en av de vackrast byar jag sett och åkte båt på en sjöarna i regionen Brescia. Det var varmt och jag älskade det, förstås.

Sedan började läkarbesöken. Varenda liten millimeter av min kropp skulle undersökas de närmaste veckorna, i jakten på cancer. I blodet hittade man markörer, det finns alltså cancer i min kropp – men den är än så länge inte aktiv. Rekommendationen nu är att jag ska hålla vikten, vara fysiskt aktiv och ta hand om mej – cancer kommer jag att få med allra största säkerhet, men jag hålls under ständig uppsikt och är inte särskilt orolig. Sommaren har inte bara innehållit min cancerfråga utan även cancerbehandling av närstående, vilket inte varit roligt alls att se. Mycket cancer alltså… under hela året dessutom.

Martin hade några dagar ledig i juni och ytterligare två veckor i slutet av sommaren, då gav vi oss på att måla. När man målar vet man exakt hur vädret är och den här sommaren var ingen höjdare. Den där riktiga värmen ville lixom inte riktigt komma igång och när den väl kom så kunde man inte lita på den. Det var inga stilla sommarregn, utan vräkte ner periodvis, helt utan förvarning. En dagen var det sommar, andra dagen var det höst – två dagar efter varandra var sällan fina. Å när vi målade regnade det alltså, mycket! Men vi blev till slut färdiga efter att ha parerat regnskurar i flera veckor och ett flerårigt projekt var äntligen färdigt. Så skönt!

Några andra höjdpunkter var förstås vår bröllopsdag, den tredje i ordningen. Vi firade den faktiskt två gånger, eftersom Martin jobbade just den dagen. Så vid första firande åt vi gott hemma och hade bara allmänt mysigt, veckan efter tog vi ”vår” båt till Drottningholm och återupplevde hela bröllopsdagen. Då hade vi även lyckan att träffa kaptenen som styrde båten dagen vi gifte oss, han som hängde i båttutan så hela Stockholm hörde när vi kysste varandra för första gången som äkta makar.

Även om det hänt en del kul, tycker jag att sommaren varit rätt sopig, iaf hälso- och vädermässigt. Förra sommaren var tusen gånger bättre! Jag är medveten om skogsbränder och annat som ställde till det då, men då var alla fortfarande friska, jag älskade värmen och kunde inte få nog. I år har det varit för mycket sjuka, regnat alldeles för mycket och tempen har inte varit alls så hög, så många dagar, som jag vill. Dessutom var vi lediga alldeles för lite tillsammans och när vi var det var alltså vädret dåligt. Det var tur att vi fick våra fina dagar på Öland, annars hade det nog känns som en riktigt dålig sommar.

Men jag har vilat och tagit hand om mej. Vågen har pekat lite neråt och muskler börjar synas och även kännas. Jag följer läkarnas råd, men så har jag ju levt även tidigare så det är lixom inget konstigt. Jag trodde att jag skulle hinna ikapp med allt skrivande, städande och rensande… men icke… Lets face it lixom; jag kommer aldrig att hinna ikapp.

Summa summarum så blir den här sommaren inte någon som särskilt stannar i minnesbanken, förutom de roliga grejerna förstås. Men det är väl en himla tur att även en dålig sommar kan ge bestående minnen, i annan form än väder. Hade jag inte åkt till Irland och Öland vete sjutton hur den här sammanfattningen sett ut. Å med detta sagt vet jag att jag är lyckligt lottad som får chansen att åka iväg ibland, jag är ödmjukt tacksam för det.

Jag hoppas att hösten blir stadigare vädermässigt och att vintern blir mild och kort – så ser jag fram emot våren och nästa sommar. Jag kommer aldrig sluta önska mej sommar året om, en dag ska det bli verklighet.

Hur har din sommar varit?

Jag är en högriskpatient…

Jag är en högriskpatient…

Såklart var inte cancerutredningen klar, det visste jag ju… man har kollat allt på insidan – men det finns ju en utsida också. Igår var det dax att kolla huden.

Vi har olika former av hudcancer i släkten och vi är alla väldigt prickiga. Jag var nog bara 9-10 år när de första prickarna togs bort på inrådan av skolsköterskan. Under åren har det tagits bort en prick här och en där, men jag har egentligen bara varit helt genomgången en gång och det var när Karolinska i Solna hette Karolinska. 1800-talet typ…

Nu när allt annat skulle utredas, bad jag förstås även om detta. Det var dax helt enkelt. Igår hade jag tid på Hudmottagningen i Älvsjö som är specialiserade på just prickar. Där går elever under läkares överseende, så man blir ordentligt kollad. Gårdagens besök var egentligen bara för att se om jag var i riskgrupp och skulle godkänd för en grundligare utredning. Det var jag.

Jag kom in till läkaren som sa att jag skulle ta av mej ungefär allt, trosorna fick jag behålla. Hon behövde bara titta på mej och höra bakgrunden för att konstatera att jag var en högriskpatient. Och det har inget med mitt solande att göra, allt ligger i generna. Däremot poängterade hon nytta av att smörja in sej, men vanlig hudlotion! Va? Sa jag. Ja, man behöver hålla huden fuktig och mjuk för att minska risken för åldersförändringar. Min är läderartat och liknar mest en elefanthud. Jag är skitdålig på smörj!

Sen tog hon fram lampan och gick igenom hela min kropp, från topp till tå och konstaterade att jag har väldigt många prickar och att de under och på fötterna är noga att hålla koll på. Hon passade också på att skrapa bort en fläck som ändå skulle trilla bort snart. Men hon tyckte inte att någon såg ut att vara aktiv eller farlig ut i nuläget.

Men jag är alltså godkänd för en grundligare utredningen vilket innebär att jag ska få en ny tid för att göra en fotoscanner. Hela jag ska fotograferas och sen går en dator igenom alla prickarna, den brukar tydligen hitta det son ska hittas. Sen ska jag göra en ny fotografering minst en gång om året, så se datorn om och hur prickarna förändras. Smart!

Så nu vet vi alltså att jag just precis idag är cancerfri inuti, nästan iaf – jag ska ta cellprover senare idag. Och vi vet nästan säkert att jag är cancerfri även utanpå, å det är ju jättebra! Vi vet också att det numera är stenkoll på mej, att jag förmodligen kommer att få cancer på något sätt men att den då kommer att hittas tidigt. Tidigt är bra, då kan man fixa det.

Så den här cancerhistorien fortsätter alltså och den kommer inte att ta slut. Men det känns faktiskt helt ok.

Jag är frisk! Iallafall just nu…

Jag är frisk! Iallafall just nu…

Ni som följer mej på instagram (@marlenerinda) vet redan att jag fick positiva besked igår. Alla undersökningar hittills visar att jag är cancerfri, iaf just nu.

Förra veckan gjorde jag en sk datortomografi av buken. Idag var jag på gynavdelningen för att göra ultraljud inifrån ”underredet”. Att ligga i den där gynstolen är något av det värsta jag vet, tror nästan alla kvinnor känner likadant. Jag vägrar att ha en manlig läkare, tycker helt enkelt att det är extra jobbigt i en redan jobbig situation. Därför pustade jag ut när jag fick kallelsen och såg att det var en kvinna.

Många har frågat mej om jag är orolig, det gjorde även läkaren när hon kallade in mej. Men jag har inte varit det, jag har lixom räknat med att jag har cancer och på något sätt ska behandlas. Helt och hållet förberedd och väldigt realistiskt. Jag har så många nära mej som dött i cancer eller som är sjuka just nu – det finns inget alternativ – jag kommer att få det!

Den här läkaren kunde iaf berätta om den förra undersökningen och att den inte visade någonting. Allt var fint och såg ut som det skulle. Sen berättade hon att de markörer som hittats i mitt blod egentligen bara visar att det är risk för äggstocks- eller livmodercancer. Och att det inte är någon större risk så länge man fortfarande har mens. Det är när mensen och klimakteriet är över som vi kvinnor har störst risk att få cancer. Varför man då slutar med mammografi för kvinnor över 74 är en gåta. Skandal faktiskt! Risken är störst för äldre kvinnor – då slutar man kolla upp dem. Var är logiken?

I mitt fall så såg allt ut som det skulle. Inga cystor eller annat som syntes på skärmen, ingen cancer. Hon berättade att mitt värde räknas ut mot de fynd hon gjort, varje fynd räknas som 3 – inget fynd räknas som 1. Sedan multipliceras värdet på markören med de olika fynden. Mitt värde på 40 (ska vara 25 tror jag) blev då fortfarande 40 och innebär ingen åtgärd i nuläget. Blir värdet 200 då går man vidare direkt. Efter konsultation med en kollega kom vi överens om att jag ska ta nya blodprover och komma tillbaka om 2 månader. Jag är trots allt i riskgrupp och ska kollas upp.

Men jag är frisk! Just nu. Jag blev faktiskt överraskad, och lättad förstås, men jag hade lixom räknat med att det skulle vara något. Vi har pratat om döden här hemma och hur jäkligt det skulle vara att dö nu när vi har så mycket kvar att uppleva. Snopet att missa livet lixom, för jag vill ju leva. Inte bara överleva, utan leva. På riktigt.

Jag har lärt mej massor på den här resan och än är den inte över. Jag kommer alltid att stå under kontroll. Inom kort ska jag berätta vad jag lärt mej och saker man inte ska säga till någon som utreds för cancer. Det har jag nämligen lärt mej mycket om.

Men just nu ska jag njuta av att vara frisk 🙂

Då har man legat i tuben

Då har man legat i tuben

Jag har ju lovat att ni ska få följa med i varje steg på min cancerutredning, det tänker jag hålla. Idag får ni därför följa med in i röntgenrummet på Södertälje Sjukhus. Nästa vecka är det dax för en annan undersökning, en lite mer intim sådan.

För någon vecka sedan hittade man ”markörer” i mitt blod som kan vara cancer. Det behöver inte vara det, men det kan vara det och eftersom ungefär halva släkten är drabbad vill man kolla upp precis allt. Å det går fort! Redan idag hade jag tid för röntgen, eller rättare sagt, datortomografi av buken.

En sk DT innebär att man ser mjukdelar inne i kroppen, till skillnad från en röntgen som visar hårda delar. Nu ville man alltså kolla upp tarmarna och allt som finns i buken. För att göra detta skulle jag dricka vatten, massor med vatten. Timmen innan undersökningen skulle jag få i mej en liter, minst. Jag tycker inte om vatten… så detta var alltså min första utmaning på den här resan. Kan tyckas larvigt, men jag har så svårt att dricka!

Jag blev inkallad på tid, kissnödig som bara den! Å jag fick faktiskt kissa, halleluja. Blåsan skulle inte vara full, bara tarmarna. Då syns de tydligen väldigt bra. Jag fick ta av mej allt med metall, bygelbehå, smycken osv och sedan lägga mej på en brist mitt i rummet. Sköterskan satte en infart i höger arm och började med att kolla njurvärdet som tydligen var toppen. Så bra då! Allt som är bra är positivt.

Jag fick veta att man skulle ge mej kontrastvätska genom infarten och att den var varm och det skulle kännas som jag kissade på mej. Den var varm, och jätteskön eftersom jag frös som en gris, men det kändes inte som jag kissade på mej. Britsen kördes in i röret och undersökningen började. En röst sa hur jag skulle andas, andas in – håll andan, andas som vanligt osv. Efter några minuter var allt klart och jag kunde gå hem.

Nu får vi se när jag får svaret och vad det säger. Jag är som sagt rätt cool med allt, jag vet att jag är i riskzonen för cancer och att jag kommer att få det, om jag inte redan har det alltså. Å skulle jag redan ha det så är det så tidigt att man borde kunna bota mej med enbart operation.

Än vet vi alltså inget mer än att blodet har markörer för cancer. Snart vet vi mer.

Behöver nog inte leta efter den där cancergenen…

Behöver nog inte leta efter den där cancergenen…

Förra veckan var jag hos min läkare för att påbörja utredning för att se om jag har cancergenen eller ej. Jag lämnade blodprov och fick veta att om det finns någon cancer i kroppen just precis nu så kommer detta att synas på proverna. Jag var redan då rätt säker på att jag har genen, men inte att proverna skulle visa något. Nu får jag tänka om lite…

Igår fick jag kallelse till datortomografi av buken redan nästa vecka. Jag tänkte att det väl var något som läkaren remitterade till för säkerhets skull, for att kolla upp allt på en gång lixom. Idag fick jag brev från honom där det stod att man hittat markörer för cancer, men att jag för den skulle inte säkert har cancer. Men man vill kolla upp allt, så jag ska både göra datortomografi och träffa gynekolog.

Det är ett värde som heter CA-125 som är förhöjt och detta indikerar på sk ovarialcancer. Det betyder att det kan vara en mängd olika cancrar (heter det så i plural?), men ffa äggstock- eller äggledarcancer – men kan även vara bröstcancer eller ingenting alls!

Klart att beskedet är lite omtumlande, även om jag var förbered. Det fanns lixom inget annat alternativ än att jag bar på genen, men att det skulle visa sej redan nu var lite värre. Men det behöver alltså inte vara något! Jag ser positivt på saken; om det är något så har man hittat det tidigt. Jag har ju inga symptom och borde isf inte ha några spridningar. Om det bara är markörer som inte blivit cancer än, så kan man förebygga genom att ta bort både livmoder och äggledare, så slipper jag mens och kommer i klimakteriet på riktigt nu när jag ändå är på g. Å behöver jag ta bort brösten förebyggande så gör det mej absolut ingenting, jag har ju redan tagit bort hälften tidigare.

Nu står jag alltså inför faktum; man har sett något – frågan är bara vad och hur allvarligt. Jag är glad att jag kollade upp detta och att man nu faktiskt kan göra något innan det blir något allvarligt. Å den där utredningen om cancergenen behöver jag nog inte gå vidare med, det är ju rätt troligt att jag har den lixom.

Ni undrar säker hur jag mår och tänker. Jag mår bra! Klart det blir lite omtumlande, men vi vet ju faktiskt inget än. Nu blir jag kollad från topp till tå och man kommer att ha koll på mej även i fortsättningen. Jag vill hellre veta än gå runt i ovisshet, så tänker jag. Nu får vi se vad resten av undersökningarna visar och agera utifrån det. Under tiden fokuserar jag på träning och vikt. All forskning visar att man klarar sej bättre om man är fysiskt aktiv och har ett hälsosamt BMI.

Jag har berättat för barnen, Martin och mina föräldrar – de ska få höra från mej och ingen annan och det i ett tidigt stadium. Å ni får förstås vara med hela vägen från början. Cancer är en jävla skitsjukdom, som vi måste prata mer om! 1/3 får den!

Jag vill uppmana er som har cancer i familjen/släkten att be om en hälsoundersökning där man tar alla de här proverna, särskilt CA-125, så kan man ingripa tidigt om det behövs. Det är bättre att förekomma än att förekommas…

Utredning om cancergenen har börjat…

Utredning om cancergenen har börjat…

Cancern har tagit över vår familj känns det som. Det är inte riktigt så illa, men med fyra pers på mammas sida och ett par till på pappas, så är det faktiskt så det känns. Så jag har tagit beslutet att kolla upp om jag är i riskzonen, men det är lättare sagt än gjort.

Det är tur att min läkare redan är gråhårig, annars hade han blivit det. Eller också är det pga mej han är det… hur som helst är jag mer än tacksam att ”Dr Kompis” fortfarande orkar ta emot mej. För ett par månader sedan tog jag beslutet att kolla upp om jag har cancergenen och skickade iväg ett sms till min doktor ”cancer har smittat typ alla runt mej, kan du hjälpa mej med remiss för utredning?” Igår var första besöket angående detta.

Runt mej finns både bröstcancer, skelettcancer, hudcancer och blodcancer – det är lixom bara att välja. Risken är stor att jag har genen, jag är rätt säker på det faktiskt och har förberett mej på det. Så vi gick igenom vem som har vad, Dr Kompis antecknade allt jag sa och ställde följdfrågor. Sen sa han att han kommer att skicka frågan om utredning till ett team som sedan tittar på hans noteringar och bestämmer om man ska gå vidare eller ej. Det sitter alltså ett gäng gubbar och tittar på min och släktens sjukdomshistoria för att sedan bestämma om det är värt att gå vidare med mej eller inte. De kan också vilja ha in fler uppgifter om mej och de som drabbats i min familj innan de tar beslut, men i värsta fall så får jag alltså avslag på att utreda detta. Å det känns ju sådär… nu när man repat mod och förberett sej på det värsta.

Vad gäller hudcancer så kommer jag iaf att remitteras till en mottagning för hud i Älvsjö där det finns en kroppsscanner som fotar av hela kroppen och alla prickar man har. Sen kommer man dit en gång om året och fotar sej igen för att se om det blivit någon förändring. Folk med många prickar får tydligen göra sånt och jag har väldigt många prickar. Så den biten ska jag väl iaf få ordning på och ta bort det som behövs. Jag har tagit bort ganska många hittills, men då har det alltid varit på mitt initiativ. Nu får proffs ta beslut istället.

Som sista åtgärd just igår skickades jag på provtagning, ett helt gäng rör och prover togs. Detta för att se hur jag mår just precis nu på cancerfronten. Har jag något som är aktivt i kroppen så kommer detta att visa sej på proverna. Så nu är det bara att vänta och se…

Jag är faktiskt inte orolig. Jag är rätt säker på att jag inte har cancer idag, men att jag har genen och kommer att få någon form någon gång. Å då är jag beredd att operera bort brösten om det behövs och vidta de åtgärder som krävs. Jag har ju redan tagit bort hälften av hyllan en gång, så det är minsta bekymret. Värre är det ju om det sitter någonstans som man inte kan ta bort… men då vet man ju iaf om risken om det visar sej att jag har den där genen. OM jag får utredningen alltså…

Jag gör så gott jag kan idag för att stå emot alla former av sjukdom och ålderdom längre fram. Jag är inte rädd för att bli gammal, men sjuk vill jag inte bli i onödan om jag kan förhindra det. Alltså försöker jag att äta bra, träna både styrketräning och motion, sova och vila och hålla en normal vikt. Det är ungefär vad man kan göra för att hålla sej på benen så bra som möjligt. I övrigt får man väl hoppas på det bästa antar jag…

Håll nu tummarna för att de där gubbarna låter mej gå vidare i utredningen!

Pratade med en präst

Pratade med en präst

Jag är inte särskilt kyrklig av mej och går inte i kyrkan mer än när jag är bjuden på dop och bröllop eller när någon nära ska begravas. Men jag tycker om kyrkan som plats, där är lugnt på ett alldeles särskilt sätt.

Jag respekterar präster och alla andra som arbetar inom kyrkan, de gör ett viktigt arbete – precis som tex läkare och psykologer. En präst är väl kanske lite som en psykolog… h*n är iaf bra att prata med. En av kvinnorna som jag tränar med är präst och jag tycker otroligt mycket om henne. Därför stoppade jag henne här om dagen för att fråga ett par saker.

Jag undrade bland annat om det är vanligt att mannen i en parrelation inte vill prata om sjukdomen som hustrun tampas med och om detta beror på att han vill skydda henne? Jodå, det är väldigt vanligt, fick jag till svar. Särskilt i de äldre generationerna. Mannen tror ofta att allt blir värre om man pratar om sjukdomen, fast det egentligen är tvärtom. Ofta handlar det om maktlöshet att inte kunna skydda den han älskar, först och främst för att hon blivit sjuk och sedan för att han inte kan göra henne frisk. Det gamla sitter i, det där att mannen ska skydda sin kvinna och sin familj.

Om kvinnan då faktiskt vill prata om sin situation, kan det uppstå lite problem. Det vanliga är nämligen att kvinnor vill och har ett behov av att prata, kanske inte så mycket med andra som drabbats – utan med sin familj och omgivning. Både för att bearbeta allt som händer, men också för att upplysa om varför hon inte är som vanligt. På ett sätt vill även hon skydda sina nära och kära, genom att berätta så att alla ska förstå att det inte är deras fel att hon är annorlunda.

Bägge vill alltså beskydda, men på olika sätt. Skillnaden är att kvinnan sköter sin egen terapi genom att berätta, medan mannen stänger in och oftast skapar mer ångest åt sej själv. Å det spelar ingen roll om det är mannen som är sjuk, han vill inte berätta eller prata om sjukdomen då heller. Lite som att ”pratar man om det, så blir det på riktigt. Då finns det”.

Å det här blir ju knepigt förstås, särskilt för dem runt omkring. När någon drabbas av cancer så syns det ju när den drabbade börjat med cellgifter. Här har håret precis trillat av… det är svårt att dölja även om det finns keps och snygga peruker – men man kanske inte vill dölja det heller alltid. Att inte prata om det när det faktiskt syns blir ju jättekonstigt. Det blir lite som kejsarens nya kläder, man tassar runt något som alla redan vet om.

Många resonerar så här även om döden och där är barn klokare än vuxna. När ett barn drabbas av allvarlig eller dödlig sjukdom vill de vuxna oftast skona barnet från detaljer och framtidsprognoser. Men barnen vet redan, de känner på sej vad som är fel och får i många fall trösta sina föräldrar. En liten grabb frågade sin pappa varför han var så ledsen över att farfar hade dött, pappan svarade förstås att han saknade sin pappa och var ledsen över att aldrig få träffa honom mer. Då svara sonen ”Men pappa, du kan låna min studsmatta och hoppa så högt du kan och säga hej till farfar”. Det var lixom inte svårare än så.

Man säger att barn och djur är bra terapeuter och lindrar sorg. Prästen rekommenderade därför att vi som har hund eller små barn ska låna ut dem så ofta vi kan till den som är sjuk eller bär på sorg/oro. Då behövs inga ord och ibland är det som en propplösare som får orden att bara bubbla upp. Det här med sjukdom och sorg är knepigt, men vi behöver ju inte göra det knepigare än det faktiskt är.

Vi måste våga prata. Jag vågar – gör du?