Browsed by
Etikett: döden

Nu får det väl ändå räcka!

Nu får det väl ändå räcka!

Jag brukar säga att 2010 var ett jäkla skitår, med en stor översvämning i källaren och 3 dödsfall på bara fem dagar. 2020 var också ett skitår med corona och pälsbollens död, men 2021 verkar bli minst lika skitigt…

2021 började med att båda mina föräldrar åkte in på sjukhus med svår covid. Det var så illa att vi faktiskt inte trodde att min mamma skulle komma hem mer. Otroligt nog gjorde hon det, men båda mina föräldrar lider idag av rätt många sviter som kanske kommer att sitta i resten av livet.

Hela våren har vi kämpat med en ”nära” som har ett svårt spel- och pengamissbruk. Detta har såklart tagit enormt mycket energi och precis när vi trodde att det värsta var över, så kom ett rejält bakslag. Nu hoppas jag att det var just ett bakslag och att vi kan jobba framåt igen.

Så kom den där veckan med regnet… på tisdagen hade vi flera långa strömavbrott, då gick bla tvättmaskinen och fläkten i badrummet sönder. Sonen kunde dock fixa fläkten hjälpligt och en snäll granne hjälpte oss med tvättmaskinen, tack för händiga människor!!! Sen började det regna och regna och regna… 68 mm kom på bara några timmar och översvämningen var ett faktum. Det var så illa att regnet orsakat ett hål i källarväggen och vatten bokstavligen forsade in. Hittills har vi pumpat upp drygt 2 kubik, mer än 2000 liter alltså.

Martin och min pappa har lagat hål och tömt vatten om vartannat. Nu tror vi att väggen är hel och tät igen, och nu verkar det även som att källaren börjar bli torr efter flera veckor med fläkt och avfuktare. Då gick bilen sönder… Ungefär där sa min kropp ifrån och jag fick de där konstiga kramperna i armen. Men med extra magnesium och vila har det blivit bättre. Tills igår…

När vi precis påbörjat kvällspromenaden ringde telefonen. En annan ”nära” hade drabbats av stroke och i paniken som uppstod var vi den första man tänkte på att ringa. Vi vände om och ringde 112 samtidigt som vi snabbt tog oss till adressen där allt pågick. Martin gick in och hjälpte till medan jag stannade ute och väntade på ambulansen. Vilka proffs! Så otroligt fina med den drabbade och även med oss runt omkring.

När vederbörande åkt iväg med ambulansen, tog vi med oss dess partner hem. Såklart var allt kaos och deja vyn från i februari var total när vi senare började ringa sjukhuset för att få information om tillstånd, behandling och allt sånt. Tycker vi pratat med läkare och jagat info tillräckligt för flera år nu. Allt har ändå gått så bra som det kan gå. H’n svarade bra på den akuta behandlingen och återfick en del av funktionerna redan på kvällen. Nu hoppas vi på det bästa när det gäller återhämtning och rehabilitering. Såklart är det fortfarande besöksförbud pga corona, så vi får nöja oss med den information vi får av vårdpersonalen.

Som på beställning kom såklart kramperna i armen tillbaka! Så nu både äter och smörjer jag med ännu mer magnesium. Nu gäller det att hålla för ännu fler ett tag igen. En del säger ”Det som inte dödar, det härdar” – så otroligt dumt uttryck egentligen. Nog för att man blir stärkt av motgångar, men när det blir för mycket så är det faktiskt farligt och kan ta livet av en.

Men vi kämpar på. Jag är iaf färdig med rabatten på baksidan, nu är det dränerat och växterna är tillbaka. Det ser så otroligt prydligt ut och borde hålla vattnet borta vid nästa kraftiga regn. Jag har börjat ta bort rabatterna på framsidan, där det ska bli husbilsparkering, och i helgen börjar vi bygga ramen till altanen på baksidan. Så får vi se om det finns nåt virke när vi väl kommer så långt… Det går alltså framåt trots allt, ett litet steg i taget… men tänk så mycket lättare det skulle vara om man slapp en massa skit på vägen.

Jag tycker faktiskt att vi haft mer än vår beskärda del av skit nu, det måste väl finnas fler familjer att välja på. Nu får det väl ändå räcka!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Ett år i corontän

Ett år i corontän

Nu har vi varit i corontän i ett helt år. Den 10/3 förra året gjorde vi vårt sista jobb, som var en teaterföreställning med bla Arja Saijonmaa. Sen stängde Sverige.

Under året har jag varit i stan 2-3 gånger, jag som åkte in 5-6 ggr i veckan tidigare. Jag har varit på en övernattning, till Husby Säteri, innan var jag på resande fot nästan varenda månad. Inte en enda teater eller film har vi sett, något vi gjorde nästan varje måndag året om och fotade Röda Mattan på galapremiärerna. Förra året lyckades jag behålla en del jobb och samarbeten, men hittills i år är det noll. Det är tur att jag har en man med fast inkomst, annars hade det varit riktigt illa.

Det är alltså mycket vi inte har gjort de senaste 365 dagar, men vad har vi gjort då? Jo, vi har röjt, renoverat och promenerat. När corona började dra in över världen, insåg vi rätt snabbt att vi förmodligen blir hemma iaf fram till sommaren. Då bestämde vi att vi skulle rensa källaren, renovera förrådet och ta hand om vår hälsa. Martin hade lite för många kilon att bära runt på och eftersom övervikt är en riskfaktor vid corona var detta prioriterat att ta hand om först och främst. Det frigjordes ca 2 timmar varje dag, pga hemarbete, den tiden ägnade vi åt dagliga promenader.

Våren gick bra, humöret var på topp, vi mådde bra och fick så mycket gjort. Sommaren funkade också bra, men sen dog vår hund och det var svårt att motivera sej till något alls. Det blev lite bättre i början av vintern när vi fick höra att vaccin var på g, då orkade man lite till. Men nu i januari tog jag slut. Vintern är en jobbig årstid för mej annars också, nu blev det nästan övermäktigt. Jag blev frustrerad och väldigt uppgiven när vaccinationstakten gick i slowmotion.

När snön bara vräkte ner dag efter dag tappade jag lusten till allt, helst av allt ville jag bara skrika rak ut. Corona, massor med snö OCH ett gäng minusgrader gjorde mej så frustrerad. Å sen blev alltså min ena son och båda föräldrarna sjuka i corona och luften gick ur mej totalt. Nu är jag sååå trött. Å jag har ingen lust med nånting. Vill bara att den här skitcoronan ska vara över, att vaccinet ska finnas i kroppen och att allt ska bli som vanligt igen. Eller iaf så vanligt som det kan bli, allt kommer väl kanske inte att bli som förr.

Under coronaåret har vi iaf hunnit massor! Vi har fått rensat i källaren och på en massa andra ställen. Vi fixade det där förrådet, men även garaget och vardagsrummet. Vi gick flera hundra mil, utforskade varenda naturstig i kommunen och började i nästa. Å Martin gick ner hela 20 kilo och räknas nu som nästintill normalviktig och har inte alls samma förhöjda risk om han blir sjuk.

Så hur ska vi fördriva resten av tiden med corona. Hur lång tid är kvar? Kan vi gissa till augusti kanske? Tills dess ska vi göra ordning i mitt träningsrum och måla där, alla lister och dörrkarmar i hela huset ska också målas. Vi ska även gräva upp en bit intill husväggen ute och dränera där, vi ska bygga altan på baksidan, ett nytt entrétaket OCH slå bort entrétrappan och bygga en ny. Och fortsätta gå.

I bästa fall är både huset och vi i tipp-topp-skick när corona är över och vi kan släppas ut ur vår corontän. Å då kan vi ta några steg närmare drömmen om husbil. Innan vi bor i en på heltid, måste vi ju öva lite. Så planen är att testa några olika och sedan köpa en när vi vet vad vi behöver och vill ha. Vi måste ju ha en nyckel till den fina nyckelringen 🙂

Under corona har många av våra vänner varit väldigt sjuka och några finns inte längre. Vi kan helt enkelt inte vänta längre med att börja förverkliga vår dröm, vi vet ju faktiskt inte hur länge vi lever. Så nu tänker vi börja göra, inte bara drömma! Det har året med corona lärt oss. Vi vill leva och vi vill uppleva. Det är dax nu!

Hur summerar du året med corona och vad har du lärt dej?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Det går åt rätt håll!

Det går åt rätt håll!

Min mamma har otroligt nog fått komma hem från sjukhuset! Jag brukar vara väldigt försiktig att prata om både katastrofer och mirakel, men att hon överlevde corona är sjutton i mej inget annat än ett mirakel. Jag trodde det var helt kört!

Allt började faktiskt på min födelsedag söndagen den 31 januari. Då insjuknade min son, någon dag senare min mamma och ytterligare någon dag senare var även min pappa sjuk. Från början var det sonen som var värst, han fick så svårt att andas efter ungefär en vecka att han ringde sjukvårdsupplysningen som skickade ambulans. Han behövde dock inte åka in, utan fick bra hjälp på plats i sitt hem. Efter ungefär en vecka var han utan symptom och nu har han antikroppar.

För mamma var febern värst, den var hög och gick aldrig över. Efter ungefär 10 dagar körde pappa henne till Huddinge sjukhus, men de skickade hem henne igen. Ett par dagar senare var hon inte kontaktbar, helt apatisk och blev hämtad av ambulans. Drygt en vecka var hon helt borta, hade hög feber, en oroväckande hög sänka, otroligt dålig syresättning och gick alltså inte att få kontakt med. Som sagt, jag var helt säker på att hon inte skulle komma hem igen. En gammal kropp klarar inte hur mycket så helst.

Framstegen var inte stora, men efter någon vecka fick hon äntligen antibiotika och efter knappt två veckor gick det att föra ett samtal med henne igen. Från början rätt osammanhängande, men klarare och klarare för varje dag. Fortfarande kopplad till syrgas dygnet runt och dropp med antibiotika. Vartefter syrgasen kunde sänkas ökade vårt hopp och en natt slet hon av sej både dropp och syrgas, men kunde andas ändå – då insåg vi att detta faktiskt kommer att gå vägen.

I måndags kom hon hem! Hela februari har försvunnit för henne, men hon lever. Men allt är inte frid och fröjd ändå, pappa är ju kvar på sjukhuset. Han åkte in 5-6 dagar efter mamma, då för att han hostade blod. För pappa är det hostan som varit det största problemet, han har haft feber men inte alls som mamma. När ambulansen hämtade honom hade han ännu sämre syresättning än mamma och det konstaterades lunginflammation.

Pappas tillfrisknande har gått väldigt långsamt. Inte förrän efter ungefär en vecka fick han antibiotika och då försvann iaf febern. Men hostan och andningen har varit väldigt jobbig. Vi har undvikit att prata i telefon, för efter ungefär 5 minuter har han hostat så han kräkts. Många sms har det blivit.

Min pappa är väldigt tunn och han gick ner alldeles för mycket i vikt, under första veckan. Bla glömde man bort att ge honom lunch flera gånger, svårt att bli frisk utan energipåfyllning. Så vi började skickade upp mackor, choklad, coca-cola och annat som han kunde äta och nu har han iaf gått upp något kilo igen.

Min mamma låg på en avdelning för äldre, där de blev rätt väl omhändertagna. Tyvärr hamnade min pappa på någon slags akutavdelning där det inte riktigt var samma vård och där blev han av någon mysko anledning kvar. Bla glömde man alltså att ge honom mat flera gånger. När han inte fick hjälp att duscha på två veckor så tröttnade han och stoppade huvudet under kranen för att åtminstone tvätta håret.

Jag försökte bortförklara allt han berättade, men när fler berättade om samma upplevelse fick jag helt enkelt inse att det är skillnad mellan avdelningarna. Vi har fått namnet på den som är ansvarig och kommer att ta kontakt, men man vågar inte riktigt göra för mycket av saken medan han är där – det kanske blir ännu värre om någon blir för arg på oss? Det handlar förstås om mer än utebliven mat och bristen på dusch, det är bara en liten del.

I förrgår skrev jag ”Säg nu att allt vänt och är mycket bättre” till honom. Å fick en tumme upp tillbaka, allt var bättre! Man har sänkt syrgasen, igår klarade han att vara helt utan en liten stund. Vi har hela tiden sagt att på fredag hämtar vi hem honom men så blir det inte, kanske i början av nästa vecka. Han ska till en rehabiliteringsavdelning på ett sjukhem idag och vila upp sej lite innan han får åka hem.

Krisen och det värsta är iaf över nu och snart är båda hemma igen. Mamma och pappa har inte setts på nästan tre veckor, och med tanke på att mamma var så dålig när hon var hemma så har de ju egentligen inte träffats ordentligt på en månad. Hon skulle få åka ner till hans avdelning och träffa honom förra helgen och satt klädd och väntade vid två olika tillfällen, men ingen kom och hjälpte henne. Det är så dåligt och bägge var väldigt besvikna. Sånt får man lixom inte bara strunta i om man inte har en väldigt bra förklaring, här fanns ingen förklaring alls…

Att pappa skulle klara sej tvivlade jag aldrig på, även om han var väldigt dålig. Men mamma… Jag har sett henne kämpa mot en amöba som hon drog på sej när vi var i Venezuela för många år sedan som nästan tog livet av henne då och cancer för bara något år sedan. Att hon skulle fixa även detta kändes lite för otroligt, men det gjorde hon! Hon kommer bli världens äldsta människa, så är det bara! Hon klarar tydligen allt!

Men det är självklart inte över helt än, sviterna är rätt många. Mamma är väldigt trött och blir lätt andfådd. Det kommer personal från Vårdcentralen och kollar hennes syresättningen då och då ett tag framöver. Vi har många runt oss som haft covid och som vittnar om att de är påverkade väldigt lång tid efter, flera månader, och de flesta är betydligt yngre än mina föräldrar.

Vi får helt enkelt ta en dag i taget och hoppas på det bästa. Nu ska bara pappa komma hem också, så kan vi iaf släppa en del av den här knepiga situationen och se framåt igen. Efter att ha sett mina föräldrar så svårt sjuka i covid, är jag ännu mera säker på att inte utsätta mej för nåra risker. Jag håller ut och håller avstånd – även om det är förbaskat tråkigt!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nåt positivt!

Nåt positivt!

Som ni förstått är det lite rörigt i mitt liv just nu, men nu har det iaf kommit några positiva besked. Äldste sonen som var sjuk i corona i månadsskiftet jan/feb har numera antikroppar. Så nu kan vi ses igen och ska äta vår första middag tillsammans inomhus på över ett år. Han har beställt taco 🙂

Äldste sonen är alltså ok, och numera med antikroppar. Yngste sonen försöker att hålla sej frisk så gott det går när man måste vara på sin arbetsplats och inte kan jobba hemma. Å vi kämpar på här hemma i vår corontän. Jag börjar faktiskt bli galen på riktigt. Men nu är det så nära ett vaccin att det bara är att stå ut. Lite lite till!

Å föräldrarna då? Ja herregud så det blev. När min mamma åkte in på sjukhus lördagen den12/2, hade jag inte mycket hopp. Tvärtom faktiskt. Jag trodde det var helt kört. Hon var så dålig, alltså på riktigt dålig. Jag har sett döende människor och hon var i deras skick. Jag är sån att jag tar ut katastrofen i förväg, så kan det lixom inte bli värre. Nu blev det inte alls som jag befarade, tack o lov. Men hon var väldigt, väldigt sjuk med hög feber i nästan tre veckor. Först häromdagen, drygt 3 veckor efter första symptom kunde jag prata ordentligt med henne i telefonen. Men fortfarande är det syrgas dygnet runt som gäller, så minst en vecka till är hon kvar där.

Pappa åkte in förra torsdagen, den 18/2. Då för att han började hosta blod. Idag har han varit feberfri i tre dygn, men fått veta att han har lunginflammation. Han har också syrgas dygnet runt och blir kvar ett tag, men han har hela tiden varit hyfsat pigg och gått att prata med till skillnad från mamma.

Bägge hämtades med ambulans och lämnade alltså huset som det var. Vi ville såklart kolla till att, men hur ska man tänka? Vågar man gå in i ett coronasmittat hus? Efter flera samtal och mängder med googlingar så verkade det vara riskfritt efter 48 timmar. Vi väntade dock i 96 innan vi åkte dit. Då bara för att röja det värsta, plocka ur kylen och plocka ur alla lakan ur sängarna och tvätta alla textilier som de använt under sin sjukdomstid hemma. Filtar, handdukar osv.

I tisdags åkte jag och äldste sonen tillbaka. Då hade han tvättat allt, så vi kunde bädda rent alla sängar. Medan han dammsög hela huset tog jag mej an sovrummen, tv-rum och badrummet. Torkade överallt, ångmoppade för att få ut alla bakterier och torkade ytterligare en gång för att det skulle dofta lite fräscht. Nu känner inte min pappa någon doft alls och smaken är borta, men mamma har fortfarande både smak- och doftsinnet kvar. Så nu har de iaf rena lakan att krypa ner mellan när de väl kommer hem.

Just det där med rena lakan är väldigt viktigt för mej, särskilt när jag varit bortrest. Och det kan man väl säga att mina föräldrar är på sätt och vis. Tänk bara när man kommer hem, trött efter en lång resa och bara få sjunka ner i sängen och lakanen är så där krispiga, svala och doftar svagt av sköljmedel. Den känslan vill jag såklart att mina föräldrar ska få. De kommer ju heller inte att vara friska och pigga när de kommer hem, att då se dammråttorna dansa ska de slippa. Vi kommer också att fixa ett par storkok och portionera i matlådor och lägga i frysen, så de har att bara tina och värma.

Nu kan jag ju låta som den präktigaste dotter som går i ett par skor, men så är det inte alls. Jag gör bara det jag skulle vilja att någon gör för mej eller någon annan i samma sits. När jag bodde i Gambia som 19-åring, fick jag snabbt lära mej att man alltid ska göra gott för andra, om man kan, det kommer nämligen alltid tillbaka, kanske inte till mej men till någon jag bryr mej om. De låter så självklart, men det är det inte. Inte här i Sverige i alla fall.

I Gambia är det däremot helt självklart, där hjälpas man åt och delar man på allt man har – även om det är sista brödbiten. När vi kommer dit med mat och kläder mm tar vår familj först det de behöver, sen delar de ut till sina anhöriga i byn och sist till alla andra. Äldre och barn prioriteras. Så nej, jag är ingen präktig dotter – jag gör bara som jag tycker att man ska göra och hade gjort det även för en vän.

Nu har oron ändå lagt sej lite, jag vet att både mamma och pappa blir väl omhändertagna och att bägge kommer hem igen. Det är inget man kan räkna med när det gäller det här jäkla skitviruset. Som jag skrivit massor med gånger hittills, håll i – håll ut – håll avstånd. Ni vill inte hamna i min sits med båda föräldrarna på sjukhus och inte ens kunna hälsa på dem.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Corona – ute på andra sidan… nästan…

Corona – ute på andra sidan… nästan…

Jag har många vänner som varit väldigt sjuka i corona och tänkte att någon kanske vill berätta om sin upplevelse. Erika Svanström är en karismatisk och livsglad person, en frisk fläkt som aldrig sitter still och som skriver alldeles fantastiskt. När hon blev sjuk i corona var vi många som följde hennes både intressanta, roliga och dramatiska uppdateringar på facebook. Här berättar hon sin historia för er:

Så var det dags. Mer eller mindre oundvikligt – corona kom som en objuden snyltgäst lagom innan jul. Jag är småbarnsförälder (3 barn), vilket innebär att vårt direkta nätverk med barnens dagliga kontakter är närmare 80 personer lågt räknat. Och likt en rejäl fläskläpp så smackade det till en dag i slutet på november. Den vältränade medelålders mannen som jag är gift med var först ut. Det mesta liknade en ganska klassisk influensa med feber, trötthet och förkylningssymptom. Provet var positivt, men på ett negativt sätt om du förstår vad jag menar. Svart på vitt var han en del av statistiken. Corona kändes plötsligt mindre skrämmande trots allt.

Så insjuknade jag efter några dygns samvaro med den vandrande virusmannen i hushållet. Totalt klubbad. Eftersom vi försökte isolera oss på varsitt håll så är jag själv kvar i huset med två av barnen (maken isolerade sig på landet) när jag vaknar kl 01 på natten av att det är tungt att andas. Och inte blir det lättare av att veta att en sjukhusvistelse skulle innebära ännu mer exponering av diverse bakterier och virus.

Efter nån timme ringde jag 1177 för att rådgöra kring min andning som alltmer liknade en korpulent 85-årings ytliga andetag. Det tog över 40 minuter innan det var min tur. Väldigt långa minuter. Vi kommer snart tillbaka till det.

Jag är av födsel och ohejdad vana norrbottning. Det innebär ett visst mått av underdrifter när det gäller sjukdom, smärta, och att bjuda på komplimanger, har jag förstått med tiden. Men eftersom andning ändå är en grundläggande fråga om överlevnad så ansåg jag att det var rimligt att kontakta vården.

Sköterskan hörde min flämtande stämma och blev inte imponerad av min förmåga att andas. Den astma jag vinkade goodbye till för drygt 15 år sen påminde i allt väsentligt om vad som pågick den där natten i november. Hon rådgjorde snabbt med en läkare som tog över samtalet och tydligen skickade de en ambulans också även om jag inte hade tänkt mig så dramatiska former. Då förstod jag att det kan nog vara lite allvarligare än vad jag räknat med. Med långsamma steg tog jag mig till ytterdörren och låste upp så de skulle ta sig in. Som att bestiga ett berg.

En kort stund senare kliver en karaktär ur en rymdfilm in i tv-rummet. Jag får gå med raska steg genom bostaden, ta blodtryck och mäta syresättning. Trots min ansträngda andning så var värdena väldigt bra. Hur är det då för någon som är dålig på riktigt…? Vi kom överens om att jag skulle stanna kvar hemma eftersom jag bor 2 minuters ilfärd från ett väldigt bra sjukhus. Med stränga order om att ringa 112 nästa gång, att helst sova sittande samt att ha en annan vuxen i närheten. Hoppsan. Nu behövde jag inte ringa SOS utan kom ut ur feberdimmorna några dygn senare. Provet visade negativt. Men jag vet.

Det har gått över tre månader sen den akuta fasen inträffade. Jag har precis fått tillbaka huvuddelen av mitt lukt- och smaksinne. Men sur köttfärs, färsk chili eller kroppsodörer känner jag inte mycket av. Med andra ord så finns det en risk att jag serverar mat som är oätlig. Och väldigt stark. Jag kryddar på känn.

Flera gånger i veckan får jag fortfarande attacker av trötthet, som om jag är på väg att bli sjuk, eller åtminstone lite gravid. Sova middag har blivit rutin. Jag, som är egen företagare och anställd, har tre barn, förtroendeuppdrag, två hus och är väldigt aktiv.

Det finns en kvardröjande komponent som inte kan vara något annat än post corona, när blod/hjärnbarriären bryts och viruset hittar till kroppens mest fundamentala delar och påverkar hjärnan. Det kan även hända vid vanliga förkylningar men nu är vi två vuxna som dras med lite gott och blandat som ihållande hosta, trötthet och sjukdomskänsla mellan varven. Måtte vaccinet fungera väl, ty denna 2000-talets Spanska sjukan är inget att se fram emot.

Tack Erika för din målande beskrivning av en sjukdom som ingen av oss vill ha, men som allt för många förringar. Vi måste fortsätta att följa rekommendationerna och hoppas detta är över snart.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Ja eller nej?

Ja eller nej?

11 månader. Så lång tid har vi suttit i corontän här hemma nu och nu börjar jag få nog! På riktigt! Ge mej det där vaccinet nu, få stopp på smittan och låt oss leva som vanligt igen!

Just nu känner jag mej som en ilsken 3-åring. Jag vill nästan kasta mej ner på marken och sparka och slå med allt jag har. Jag är trött på vintern. Trött på snö. Trött på kyla. Trött på corona. Trött på mina egna tankar. Trött på mej själv!

I våras var allt rätt skönt. Jag kom ikapp med både mej själv, hemmet och jobbet. Det var lugnt och rätt nödvändigt att få lite tid på egen hand, när hade man det senast lixom – utan några direkta tider att passa? Det gick bra hela sommaren och halva hösten också faktiskt. Jag var till och med helt ok med att inte resa. Men nu! Blä!

Så fort folk började vaccineras ökade energi, snart skulle vi slippa ut i friheten igen. Kanske i mars-april redan! Men som det ser ut nu så drar allt ut på tiden och det där jäkla vaccinet verkar ju knappast nå fram till oss alla förrän under sommaren om ens då. Att vi alla ska ha fått vaccin innan midsommar tror iaf jag är en utopi. Vad tror ni?

Dessutom är det ju en massa människor som inte tänker ta vaccinet och hur blir det då? Å vi som tänker ta vaccinet kan tydligen smitta ändå… att tro och hoppas på att allt ska bli som vanligt är alltså en orealistisk tanke. Världen kommer aldrig att bli som den var innan corona.

Kommer folk att bete sej annorlunda? Kommer vi att hälsa med armbågen, jobba hemma mest, hålla avstånd osv… allt utom hålla avstånd tror jag på – för det har ju många inte gjort ens under pandemin. Problemet är kanske att folk har blivit så olika mycket sjuka. Känner man ingen som varit allvarligt sjuk är det kanske svårt att ta rekommendationerna på allvar?

Vi har haft bekanta som strukit med, men även dem som bara haft som en mild förkylning. Men de flesta runt oss som varit sjuka har varit det rejält! Det har handlat om feber i 3-4 veckor, andningssvårigheter som behövt akutvård och en total orkeslöshet som suttit i i månader. Och 3 döda.

Jag tänker inte bli sjuk, jag tänker inte riskera att dö. Jag har blivit kallad larvig, nojig, överförsiktig och jag vet inte vad. Men jag tänker inte riskera mitt liv, inte nu när jag kommit på hur roligt det är att leva. Å särskilt inte nu när det är sååå nära det där vaccinet, som vi hoppas iaf.

Jag tvekar inte! Jag kommer ta vaccinet så fort jag erbjuds. När det blir min tur har så många hunnit få det att man vet det mesta om biverkningar och hur man ska hantera dem. Jag är inte ett dugg rädd. Herregud… jag har testat injektioner med restylane och gjort en mängd konstiga behandlingar som jag inte tvekat särskilt mycket inför – vaccinet är nog mer testat än de grejerna jag fått i mej förr 😛

När det väl blir min tur… mina diagnoser ingår inte ens i riskgrupperna längre vad jag kan se. Ändå har mina läkare sagt att jag riskerar livet om jag blir smittad. Så vi får väl se, någon gång blir det ju iaf. Det är lixom bara att fortsätta att hålla i, hålla ut och hålla avstånd. Hur okul det än är.

Hur tänker du kring vaccin? Ska du ta det? Vad anser du om vaccinationstakten? Har du redan varit sjuk? Hur illa var det?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Auschwitz – Ett besök man aldrig glömmer

Auschwitz – Ett besök man aldrig glömmer

I förra veckan var det Förintelsens Minnesdag. Ända sedan jag läste Anne Franks dagbok, som väldigt ung, har jag varit intresserad av Förintelsen och läst nästan allt jag kommit över.

Eftersom jag tycker att det tillhör allmänbildningen att veta så mycket som möjligt om vår historia så bilade jag och barnen till Tyskland 2006 och besökte Bergen Beltzen när de var tillräckligt gamla. Det var där som Anne Frank och hennes syster dog bara en kort tid innan lägret befriades. I Bergen Beltzen finns inga gaskammare eller lägerbyggnader kvar, bara enorma högar som är gravar för tusentals människor. Det var en lagom plats att börja om man som jag, ville ge barnen början till en djupare kunskap om Förintelsen.

2008 blev Martin och jag ett par, han är född i Polen och vår första gemensamma resa gick till hans gamla hemland. Självklart var även barnen med och självklart ville jag att vi skulle besöka Auschwitz. Barnen var tillräckligt gamla och Martin var såklart vår guide eftersom han kan språket, vilket underlättar väldigt mycket där. Han hade heller inte varit i Auschwitz och ville också åka dit. Kanske inte ett självklart resmål som nykära… dessutom vår första midsommarafton tillsammans… men vi är ju inte som andra.

Flyget gick till Krakow tidigt på torsdagmorgon. Vi tog lokalbussen från flygplatsen och hoppade av i närheten av gamla stan. Vi bodde i de historiska judiska kvarteren på ett hostell 10-15 minuter från centrum och Mariakyrkan. Så fort vi installerat oss letade vi oss fram till busstationen och bussarna till Oświęcim som ligger cirka 60 kilometer väster om Kraków. Det som vi kallar Auschwitz. Vi köpte bussbiljetter så att allt skulle vara klart till dagen därpå.

På fredagen var vi på benen tidigt för att ta den ca 90 minuter långa bussresan till dödslägren Auschwitz och Birkenau. Bussen kommer först till det som vi i dagligt tal kallar Auschwitz som var lägrets sk administrativa centrum. Först såg vi en kort svartvit film, såna som vi sett tidigare i bla skolans undervisning. Efter filmen gick vi in i lägret genom att passera under den karaktäristiska skylten ”Arbeit macht frei”.

Det är svårt att förklara känslan. Man har hört så mycket otäckt och förberett sej på alla sätt. Men första intrycket av Auschwitz är inte otäckt alls. Det är som att gå i gamla stan ungefär, fina små gränder, vackra lampor och byggnader med stil. Det är inte förrän man möts av en vägg med annat tegel och järnkrokar vid sidan som man fattar vart man är. Där hängde man upp folk och sköt dem. En avrättningsplats alltså. Mycket svårt att ta in.

Inne i husen som ser trevliga ut på utsidan är det inte lika trevligt. En del är omgjorda till museisalar. Här finns bla hela rum med avrakat hår. Rum fulla med resväskor, glasögon och skor. Här finns också en stor hög med tomma behållare som innehållit dödsgasen. Man kan knappt ta in det man ser. Där finns en barnsko. Ett par barnglasögon. Här finns tyger vävda av människohår. Det vänder sej i magen. Man flyr ut i friska luften. Vi kan ju det… fly alltså, men det kunde inte dom…

Den söta lilla staden är inte så söt längre. I ett annat hus är sovsalarna kvar som de var. Här hänger rader med foton av dem som aldrig kom härifrån. Några av fotografierna har prytts med blommor, förmodligen av anhöriga som varit här. Här och där står det människor och gråter, det är en tyst gråt som knappt hörs.

När vi känner oss färdiga med vårt besök ska vi ta oss till Birkenau, men innan bussen tar oss dit ska vi försöka få i oss en bit mat. Det finns en enkel restaurang precis där bussen ska hämta upp oss. Vi äter, men jag kommer inte ihåg vad – bara att det var svårt att svälja.

Det är säkert 30 grader varmt och soldisigt. Vi ligger i gräset och väntar på bussen utanför ett av världens mest fruktansvärda platser. Vädret är så fel! På en sån här plats ska det vara ösregn och himlen ska täckas av svarta moln. En sån här plats ska inte vara frodigt grön och vacker. Intrycken blir blir skarpare på något sätt, när kontrasterna blir så stora. Hjärnan hänger inte med.

Bussen till Birkenau tar bara några minuter. Den släpper av oss framför porten som tågen körde igenom. Byggnaden som man sett i mängder med filmer och på bild. Innanför finns plattformen där selektionen skedde. Plattformen är mindre än jag trott, det är egentligen bara en liten grusplan. Här fick alltså alla kliva av tåget och fick sitt öde beseglat. Åt höger ligger gaskamrarna, de finns fortfarande kvar, om än raserade. Gick man åt det hållet var det det sista man gjorde.

Att gå runt på Birkenau är helt surrealistiskt. Till höger om ”entrén” står hundratals med skorstenar. De ser ut som en slags spöklika monument över hela området. Sorgliga rester från en fruktansvärd period i vår historia. Skorstenarna tillhörde förstås en byggnad under kriget, fd stall som inhyste så många människor det bara gick. Några hela byggnader står kvar och även det lilla som fungerade som inredning. Det går inte att ta in att man kunde låta folk tillbringa sina sista dagarna i livet där.

Runt hela området går dubbel taggtråd och vakttornen står tätt. Taggtråden var förstås strömförande. Det var många som kastade sej mot taggtråden för att slippa undan lidandet snabbare. Tågspåret och plattformen går som en slags skiljevägg i lägret, på ena sidan bodde kvinnorna och på den andra bodde männen. Längst ner där spåret slutar ligger matförrådet och gaskamrarna.

Som jag skrev förut är det svårt att förstå att ett vackert grönt och härligt frodigt landskap en gång har varit ett dödsläger. Det blir lättare att förstå när man får veta att askan från krematorierna spridits runt om på markerna och att aska är en väldigt effektiv växtnäring. Här finns både unika blommor och djurarter, bla en fantastiskt fin liten groda som lever i dammarna som skapats av naturen själv. Med den vetskapen i bakhuvudet känns varenda steg fel, askan spriddes överallt, det känns som man trampar på de döda vart man än går.

Gaskamrarna finns alltså där än idag, men de är raserade. Krematorier finns också, ett som är nästan intakt. Överallt står skyltar att man ska visa hänsyn och respekt, ändå står en Italienare och skratta högt medan han talar i sin mobil inne i krematoriet. Jag blir fullständigt vansinnig!

Som tur är så hinner någon ur personalen ingripa och föser ut honom, innan jag gör det… Så otroligt respektlöst! Jag har tom tvingat av sonen hans favoritshorts i kamouflagtyg och även tvingat honom att ta bort ”spiksen” han hade i håret på den tiden, för att inte ge fel signaler. Att stå och gapskratta på en sån här plats, det gör man bara inte! Man visar hänsyn och respekt, hur svårt kan det va!

Birkenau är en spöklik plats, man ser de där skorstenarna och känner tydligt närvaron av alla som slutade sina liv där. Här har man inte hängt blommor vid något fotografi, här ligger det blommor lite överallt. Särskilt i nergången till en av gaskamrarna. Där är också en stor krans i slutet av tågspåret.

Det är jättevarmt, det har varit en lång dag och vi är tagna av det vi upplevt. Ändå är känslan under besöket ingenting mot vad den är dagen efter, men det vet vi ju inte då… Solen är på väg ner, vi går långsamt förbi plattformen, ut igenom porten och tar bussen tillbaka till Krakow. Under natten processas intrycken och dagen efter undrar vi alla fyra va sjutton vi egentligen har sett?

Det vi varit med om under dagen och allt vi sett är svårt att beskriva. Jag har ju gjort ett försök här, men man måste faktiskt åka dit själv för att förstå. Och jag tycker att alla borde åka till Auschwitz för att med egna ögon se platsen och ta in vår historia. Ja, det är obehagligt. Men vi måste föra berättelsen vidare, vi får inte glömma. Å tänk om det inte hade känts som en obehagligt upplevelse… vilka hade vi varit då?

Har du varit i Auschwitz? Berätta gärna om hur du upplevde det. Har du en önskan om att åka dit? Fråga om du vill veta något som jag glömt att berätta. Vi kommer att åka tillbaka, en dag.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

2020 – den stora sorgen

2020 – den stora sorgen

För att summera den sista delen av 2020 behöver jag ta ett djupt andetag. Nu handlar det om förlusten av vår älskade pälsboll och den stora sorgen som nästan var förlamande. Idag är det nyårsafton och exakt fyra månader sedan han lämnade oss.

Den knäppaste Borderterrier-pojke som funnits, föddes den 7 februari 2007. Vi träffade honom första gången när han var 8-10 dagar och visste direkt att han skulle bli vår. 1 april flyttade han hem till oss, efter en lång väntan, och fick namnet Baileys.

Baileys blev mitt sällskap när barnen hade somnat för kvällen, när de var i skolan på dagarna eller hos sin pappa. Jag kände mej oändligt ensam innan han kom till oss, med hans sällskap var jag inte ensam mer. Barnen älskade honom förstås och han blev vårt allt.

Men han var inte helt frisk. Tidigt upptäckte vi att han hade problem med magen, men vi lärde oss att hantera det och efter kastrering blev han nästan helt bra. Rätt vad det var hade jag träffat Martin och var inte ensam längre, men Baileys var fortfarande huvudpersonen i våra liv. Alla som träffade honom älskade den bruna lurviga lilla hunden. Världen goaste och världens knäppaste. Han passade oss perfekt!

För 4-5 år sedan blev han konstig och det visade sej att han hade fel på sköldkörteln. Med lite medicin blev han ungefär som vanligt igen, men visst märktes det att han blev äldre. För två år sedan fick han konstiga utslag som var helt oförklarliga, men han repade sej från det också. Han var en liten tuffing, precis som matte.

Förra sommaren började han snubbla, han gruffade mer än tidigare, tyckte inte om när det blev mörkt och man såg att han började bli gammal. Han var 12 år och vi konstaterade att han var blind på ena ögat och döv på ena örat. Nu började mitt eget mentala arbete för att inse och acceptera att hans dagar var begränsade och att vi inte hade så mycket tid kvar tillsammans.

Baileys aka pälsbollen tyckte inte om vintern, fick han bestämma skulle det vara sol, torrt och runt 20 grader varmt. Då låg han på sin favoritplats på uteplatsen, där han hade koll på allt och alla. Han älskade att vara hos mina föräldrar, men med åldern ville han inte vara där för länge. När vi kom hem från semestern i februari i år, mådde han inte bra. Han hade saknat oss väldigt mycket och min mamma var väldigt orolig för honom. Han hade deppat ihop totalt och var nästan oigenkännlig. Men efter ett tag var han sej själv igen, men jag visste…

Där och då bestämde vi att aldrig mer lämna honom. Så länge han levde skulle han få vara hemma. Å så blev det. En enda natt lämnade vi honom efter det, det var på vår bröllopsdag i juli. Det klarade han fint, men det var sista gången, en månad senare tog vi avsked för gott.

Sista veckan i augusti blev han dålig. Han kräktes en hel natt, men var ok dagen efter. Men så började han kräkas igen och jag kände hur livet rann ur honom. Han orkade inte mer. Veterinären höll med oss och gav oss helgen tillsammans för att ta avsked. Alla kom. Alla satt hos honom och tog avsked på sitt sätt. Han hade världens bästa helg.

På måndagen den 31/8 kl 15.15 tog han sitt sista andetag, liggandes i min famn. Han var färdig med livet, allt gick väldigt lugnt. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Han var ju min bebis. Sorgen var total och brutal. Jag grät så jag knappt fick luft. Första veckan kommer jag inte ens ihåg, jag bara grät. Andra veckan också. Sen fick vi hem hans urna och allt blev pyttelite lättare, han var hemma igen – även om det var i fel form.

Fyra månader har gått och jag saknar honom fortfarande så oerhört mycket. Bara när jag skriver detta är det omöjligt att hålla tårarna borta. Jag kan inte ens förstå att det är fyra månader sedan jag kramade honom sista gången eller att jag aldrig mer får vakna brevid honom. Min älskade pälsboll och min allra bästa vän. Han som älskade bollar, mys, pipleksaker och kunde göra precis vad som helst för att få smaka mattes lakrits 🙂

Känslan för sista delen av 2020 är sorg och en stor tomhet. Jag har aldrig sörjt någon så mycket som jag sörjer min älskade pälsboll. Han var bara en liten brun hund, men den finaste och mest älskade av alla små bruna hundar. 13,5 år fick vi tillsammans och det är jag enormt tacksam för. Men jag är fortfarande så ledsen och vill bara ha honom tillbaka. Jag tänker på honom flera gånger om dagen, ser bilderna på honom, drömmer om honom på nätterna och saknar honom varenda minut. Hjärtat har numera ett litet hål som aldrig kommer att läkas.

Dom säger att det går över och att det blir bättre – jag är inte så säker. Men livet går vidare trots allt.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

3 månader har passerat

3 månader har passerat

3 månader. 13 veckor. 91 dagar. Så lång tid har gått sedan vi pussade vår Pälsboll på nosen för sista gången. Det är fortfarande helt obegripligt att han inte finns längre.

Nu när den akuta sorgen har lagt sej upptäcker man mer och mer vad man saknar mest. Myset i tv-soffan, morgongoset med varm sömnig hund, alla uppfodrande pussar av en blöt nos när man öppnar något gott och hans kloka bruna ögon när han la sitt huvud i mitt knä och krävde total uppmärksamhet. Som jag saknar honom!

Jag kommer så väl ihåg när jag hämtade honom, på kvällen den 1 april 2007. Hur han såg på mej med de där kloka ögonen och lixom la hela sitt liv i mina händer. Han var 8 veckor och jag skulle få förmånen att ha honom hela 13,5 år i mitt liv. Med honom kunde familjen läka och få ett lugn som vi längtat efter och verkligen behövde.

Baileys, han hette ju faktisk så, inte Pälsbollen, blev ett slags lim som förenade familjen och stärkte oss. Han var vårt allt! Här snackar vi servicehund i kubik. Så många tårar som runnit ner i hans päls och så många kramar han tålmodigt fått ta emot. Vi fick någon som älskade oss förbehållslöst och över allt annat, samtidig som vi fick någon att älska och slösa kramar på.

Baileys avskydde regn och kyla. Att han tog sitt sista andetag sommarens sista dag är nästan lite symbolisk. Han utnyttjade sommaren totalt, men tackade sedan för sej när hösten och kylan var på ingång. Vår kloka kille. Han älskade sol, värme, blåbär, lakrits och soffmys. Direkt när tempen kom upp i 10 grader och det var sol bodde han ute på trappen. Var det molnigt låg han på tröskeln och vi höll på att frysa ihjäl här inne. Men vi klädde bara på oss, gnällde lite men lät honom hållas. Behöver jag säga att vår elräkning minskat…

I 13 år har vi njutit av hans sällskap, skratta åt hans påhitt, bannat hans förmåga att skita totalt i vad vi säger och lidit med honom när alla hans olika sjukdomar varit jobbiga för honom. I 3 månader har vi saknat att skratta åt honom och hade gärna tagit hans olydnad ett tag till. Men han mådde inte bra. Han skulle inte behöva lida för vår skull. Det var dax.

Baileys var ljuset i vårt liv. Ofta var han även huvudpersonen och fick mest uppmärksamhet av oss alla. Den som inte haft ett djur i sitt liv kan inte förstå hur mycket betydelse det har och tillför en familj. Vi var rätt trasiga när han kom till oss och han var pusselbiten som fattades. Han fattas oss väldigt mycket och vi har gått sönder lite igen. Men vi får bygga ett nytt pussel, det är enda sättet.

Usch va jag saknar honom. Honom. Inte vilken hund som helst, utan honom. Även om det är underbart att ha djur runt sej, så blir det ingen ny hund. Det passar inte in i vårt framtida liv helt enkelt. Vår lånehund är perfekt just nu. Vi får goset och promenadsällskapet när vi vill, men det finns inget tvång. Vi väljer själva och det passar oss perfekt.

Sorg blir efter en tid lite som att gå på skare, oftast funkar det ok men när man tycker att allt är stabilt så trillar man ner. Som min mamma sa häromdagen när hon kom på besök ”Det är så tråkigt att åka hit nu”. Å så är det. Det är tråkigt här nu. Det kanske inte blir som förr, men det kan bli bra på ett annat sätt. Det tar lite tid bara. Å vi har iaf våra minnen och alla bilder.

.

.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

2 månader har gått

2 månader har gått

31 oktober. Det har gått två månader sedan vi kramade vår pälsboll sista gången. Det går lixom inte att ta in. Ibland känns det som en evighet, ibland känns det som han knappt ens funnits… det där med sorg är en mysko grej.

Fredagen den 28 augusti är den hittills värsta dagen i mitt liv. Då började jag leka Gud och tog beslutet att avsluta ett liv. Det är det värsta jag gjort. Jag skulle bestämma över ett liv. Beslutet var helt rätt, men ofattbart svårt. Pälsbollen var ju det finaste vi hade och nu skulle han inte finnas mer.

Han mådde så dåligt veckan innan, så det var helt rätt att inte låta honom plågas. Att låta oss ha honom kvar över helgen var också helt rätt, då hann alla ta avsked av honom och överösa honom med kärlek. Hans sista helg var nog en av hans bästa, alla var hos honom för bara hans skull. Han var kung en sista gång. Dessutom mådde han hyfsat bra också just då.

Men så kom måndagen den 31/8, den andra värsta dagen i mitt liv. Den kan nog jämställas med när jag fick missfall som 22-åring. Jag var otröstlig bägge gångerna. Tårarna rann från det vi vaknade på morgonen och sen fortsatte de rinna i två veckor, nästan konstant. Jag har inte gråtit på några veckor nu, men nu börjar tårarna rinna igen.

15.15 låg han i mitt knä, med min tröja över sej och tog lugnt sina sista andetag. Sen var han borta. I 13,5 år hade han funnits i vårt liv och helt plötsligt fanns han inte mer. Tomheten var brutal. Hjärtat gjorde fysiskt ont. De två första veckorna var oerhört tunga. Hade jag inte haft Martin vete sjutton om jag ens kommit ur sängen. Jag kunde gråta så jag inte fick luft, jag trodde på riktigt att jag skulle gå sönder. Nu stöttade vi varandra och försökte klamra oss fast vid våra rutiner och varandra. Vi gick och gick och gick. Naturen har en läkande effekt.

På dagen två veckor efter fick vi hem hans urna. Där vände det. Livet var inte riktigt lika svart. Baileys var hemma igen, även om det var i helt fel form. Jag hade samlat ihop bilder från alla år, gått igenom dem och fått en ny digital fotoram som snabbt fylldes med hundbilder. Jag försökte göra fotoböcker, men det gick inte förrän några veckor senare. Märkligt kan jag tycka, det är ju nästan samma sak; fotoram eller fotoböcker… varför kunde jag göra det ena men inte det andra?

Vi började göra om i vardagsrummet och ibland kände jag mej nästan som en förrädare. Som om jag städade bort honom och hela hans existens. Men han finns där hela tiden, särskilt i mitt hjärta. Nu kan jag sitta i min nya fåtölj och se bilderna av vårt liv tillsammans rulla i fotoramen framför mej. Oftast ler jag när jag minns hur och när bilden togs, men ibland blir jag ledsen såklart. Idag känns det lite extra jobbigt.

Jag har varit med om mycket sorg och många som lämnat mej. Sorgen förändras allt eftersom jag blir äldre tycker jag, eller också är det för att jag börjar förstå hur jag reagerar i olika situationer. Sorgen blir inte lättare, men man vet att livet ändå fortsätter på något sätt.

Min första hund dog när jag var 17, henne växte jag upp med och hade tillbringat nästan hela min lediga tid med. En stor sorg förstås. Sommaren -98 dog det en vän eller bekant varje måndag under fyra veckor. Till slut orkade jag inte svara i telefonen längre. En av mina närmaste vänner dog ett par år efter. Vi fick barn samtidigt, skilde oss samtidigt och hjälptes åt med både barn och livet. Hennes död tog mej oerhört hårt.

Å så har det hållit på, de senaste 10 åren har vi fått 10-15 dödsbud, mer eller mindre nära oss, en av dem var min farmor. Så jag vill nog påstå att jag fått mer än min beskärda del under åren och vet rätt väl hur jag reagerar. Därför har jag också flera gånger, totalt egoistiskt, sagt till Martin att jag tänker dö före honom. Jag orkar helt enkelt inte sörja honom. Han har inte fattat vad jag menar förrän nu.

Död och sorg är en naturligt del av livet. Vi skall alla den vägen vandra lixom, det finns inga undantag. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att det ska göra ont i själv dödsögonblicket. Att se Baileys somna och bara glida in i ”regnbågslandet” var en befrielse. Han kände ingenting mer än vår kärlek och vår värme när vi höll honom. Så vill jag dö. Så man får väl åka till Schweiz när det närmar sej, det verkar vara det mest humana sättet.

Två månader har gått, nu är det bara resten av livet kvar. Hur mycket vi än saknar och längtar, så blir det ingen ny hund. Det finns flera skäl till det beslutet, ett är att jag helt enkelt inte orkar gå igenom detta en gång till. Ett annat för att vi vill leva ett helt annat liv nu, där hund inte passar in.

Men vi har ju en hund i vår liv ändå igen, vår lånehund Nalle som gör alla nöjda och glada. Så även om vi saknar vår egen pälsboll, får vi ändå gräva ner fingrarna i en päls, leka och mysa med en hund igen. Det är nästbästa alternativet just nu.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, följ mej på instagram