Browsed by
Tag: döden

En fin begravning

En fin begravning

Det har gått i ett sedan svärmor dog för tre veckor sedan. I torsdags var det dax för begravning, den var väldigt enkel men fin.

Det är svårt att arrangera begravning för en nära anhörig, trots att man vet nästan exakt hur denne hade velat ha det. Önskemålet var så enkelt som möjligt, kremering, ingen annons eller minnestund. Det har vi såklart följt, men sen då? Dekorationer, musik, färg på kistan…

Begravningsbyrån har såklart hjälpt till så mycket de kunnat, men en del saker har vi lixom aldrig ens funderat över. Som tex vilken kista som ska väljas. Men önskemålet var ”enkelt”, så då blev det enkelt. En vit utan krusiduller.

Min svärmors favoritfärg var blå, så en blå kista hade såklart passat bäst. Istället valde vi blå blommor och det var minsann inte lätt så här på vintern. Valet föll på riddarsporre, vita liljor och röra rosor. Men liljan hade inte slagit ut så det fick bli en slags klocka istället. Hon avskydde svart och ägde nästan inga svarta kläder, så vi bestämde dessutom att vi skulle vara klädda i blått.

På morgonen för begravningen vaknade Martin och kände att vi måste nog ha någon musik ändå. Så han laddade ner ett par olika stycken med panflöjt som hans mamma tyckte om. Lunch innan en begravning kan vara knepigt, så vi bestämde att vi skulle äta tillsammans med svärfar på sushihaket i vårt centrum. Så skulle vi iaf ha ätit något den dagen.

Efter lunch gick han hem till sej för att byta om, medan vi hämtade blommorna. Sen var det bara att byta om och ta tjuren vid hornen… dax för begravning. Vi var bara de allra närmaste närvarande och ceremonin var enklast möjliga. Skillnaden för mej den här gången, mot andra begravningar jag varit på, är att detta var en katolsk ceremoni. Det är lite annorlunda, men inte jättemycket. Lite mer Gud än vad jag är van vid kan man väl säga.

Efteråt åkte vi hem till oss och tog en enkel fika med kladdkaka från Lidl, det bjöd alltid svärmor på. Stämningen var avslappnad och rätt ok, trots allt. Allt blev fint och värdigt och så mycket det gick enligt de instruktioner vi fått. Jag tror att hon hade varit nöjd, hoppas det iaf fall.

Vi passade även på att prata om våra egna önskemål ang begravning, när ämnet ändå var aktuellt. Även om vi pratat om det förut, så är vi uppdatera nu på hur var och en tänker, och det känns jätteskönt.

Det är ett slags mentalt steg att klara av begravningen, det är lixom det värsta i hela processen. Nu är det fortfarande massor kvar att göra med bouppteckning, svärfar som ska flytta osv, men begravningen är iaf över och den var fin.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Så svårt!

Så svårt!

Sedan september har vi pendlat mellan hopp och förtvivlan. Stroken min svärmor fick tog all form av värdigt liv, det var väldigt svårt att se henne plågas. I torsdags somnade hon stilla in och hennes kropp fick äntligen frid.

Vi har varit beredda så länge, men när telefonen ringde på torsdagförmiddagen var vi det ändå inte. Jag hörde inte ens att Martin fick telefon, utan pysslade med mitt. När han kom ner för trappen hörde jag på stegen att något hänt och när han sa ”Nu är det över” förstod jag direkt.

Att ingen av oss var hos henne kändes såklart inte bra, men hon somnade in medan hon tittade på tv och var omgiven av personal som hon tyckte om. Strax innan hade hon påkallat en av sköterskornas uppmärksamhet och tagit denne i handen. När samma sköterskan tittade till henne en kort stund senare, var det över. Kände hos på sej att det var dax att ta avsked? Kanske…

Vi ville såklart inte att svärfar skulle få beskedet via telefon, så vi skyndade till honom så fort vi kunde. Han bor bara ett par minuter bort. Hur lämnar man ett dödsbud på mest skonsamma sätt? De har levt ihop i 50 år! Hur överlever man att bli ensam kvar efter så lång tid tillsammans?

Innan Martin och svärfar åkte till vårdhemmet fick jag i uppgift att ta reda på vad som händer nu. Hur gör man och i vilken ordning kommer saker och ting. Vad sker automatiskt och vad måste vi göra själva? Så jag började googla. Varför finns ingen enkel manual på sånt här? Jag ska nog göra en här på bloggen sen när jag vet. Det är ju skitsvårt att stå som nära anhörig och försöka förstå något, samtidigt som man precis fått ett dödsbud. Särskilt om döden kom snabbt och överraskande. Nu gjorde den ju inte det för oss, ändå är det knepigt.

På Fonus sida stod iaf en del. Så när Martin och hans pappa kom hem igen satte de sej och fyllde i allt de kunde och snart ringde en person upp och de bestämde tid att träffas. Men det är så många frågor. Man ska välja kista, blommor, typ av begravning, annons, kremering… nu visste vi exakt vad svärmor önskade. Tack o lov, det gör allt mycket enklare. Men ska man ha en särskild urna om man vill strös i en minneslund istället för att urnsättas? Det står det inget svar på…

Dagen efter tömde vi rummet på boendet. För att ha det gjort lixom. Vi hade längre tid på oss, men det kände skönt att kunna bocka av en så stor sak. Å då kom fler frågor; bouppteckning, bodelning, deklarationen… vem meddelar vem? Hur lång tid tar allt?

Svärfar sa direkt att han ville byta sin trerummare mot något mindre. Så nu har hela helgen gått åt till att plocka hos honom. Först gick vi igenom alla kläder och lämnade massor till secondhand. Sedan har vi fortsatt med allt som ska slängas och varit flera vändor till sopen. Igår höll vi på i sju timmar och var helt slut på kvällen. Idag har vi inte hållit på lika länge, men är slut ändå. Idag har vi börjat gå igenom alla köksgrejer och satt ut mängder med annonser. Lite har vi faktiskt redan sålt, men massor är kvar.

En himla tur att det är dax för loppis snart. Söndagen 6/3 kl 11-14 i Tumba Gymnasium. Kom och fynda!

Min svärfar är inte alls sentimental och fastnar inte i saker, det gjorde däremot svärmor. Han vill inte spara någonting och kan tänka sej att bo väldigt litet, bara det är nära oss. Så vi tar skåp för skåp, hylla för hylla, han bestämmer och vi hjälper till att ta bort sakerna. Det får gå i den takt det går.

Det är sorgligt, men känns ändå bra att kunna hjälpas åt. Det är alltid sorgligt när en älskad person går bort, men just nu är det en lättnad att veta att svärmor inte lider längre. Hennes situation var viktigare än vår, vi är ändå hyfsat ok. Men just nu önskar vi att husbilen hade en extra säng, så vi kunde ta med oss svärfar på våra resor. Vi vill inte gärna lämna honom ensam en längre tid. Får se hur vi löser den biten.

Humöret går lite upp och ner, det är ju så med sorg, men mest är vi bara trötta. Det är så mycket man måste ta tag i och man vet inte ens var man ska börja. Jag hoppas att lite klarnar när Martin och hans pappa träffat begravningsbyrån, de kan ju sånt här. Men varför finns det inga enkla manualer? Var ska folk i kris vända sej?

Det enda vi egentligen vet är att en begravning ligger 3-4 veckor bort i tiden och kostar minst 25 000. Bara det är ju helt galet! Och att det tar minst 8 veckor innan skatteverket ens börjar med ens ärende. Det är alltså dyrt med begravning och allt pappersarbete tar lång tid. Resten ska jag ta reda på längs vägen… sen blir det en manual!

Mitt råd till er alla just nu är att prata med era nära om hur ni ser på begravningar. Vill ni kremeras, ska det vara kistbegravning och minnestund, strös i minneslund eller urnsättas? Fyll i Vita Arkivet, för säkerhets skull.

Hur ser ni på donationer, fyll i donationsregistret. OM ni skulle hamna i samma situation som min svärmor och inte kunna förmedla era önskningar, berätta för någon eller skriv ner om ni vill återupplivas till varje pris eller ej, vem som ska föra er talan mm mm. Fyll i en framtidsfullmakt, den gäller inte överallt – men på många ställen. Prata med er bank om ni vill vara helt säkra.

Skriv ner konton och lösenord. Till banken, till er telefon och konton på sociala medier. Lista prenumerationer. Underlätta så mycket ni bara kan för den som är kvar. Skriv testamente och se till att ha alla papper i ordning. Spara till begravningen om det går, låter makabert – men de anhöriga kanske inte har de pengar som finns för att kunna uppfylla era önskningar. Å börja rensa! Ni behöver inte alla saker som ni har, jag lovar!!!

Det snurrar i min skalle just nu. Allt är så svårt! Det är första gången jag är inblandad på så nära håll, men jag vet ju att det blir fler tyvärr. Så jag kommer att återkomma i ämnet fler gånger. Ni är välkomna med tips och råd, ni som gjort detta förut.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Livet rullar på…

Livet rullar på…

Ni som hängt med ett tag vet att 2021 var ett turbulent år med många tråkiga händelser och mycket stress. En del saker har lugnat ner sej, vi slapp iaf börja 2022 med IVA…

För precis ett år sedan checkade båda mina föräldrar in i coronasviten på Huddinge Sjukhus. Först mamma och efter ett par dagar även min pappa. Det skulle bli tre veckor av oro, ovisshet och en oerhörd stress. Bägge klarade sej otroligt nog, men lider än idag av sviterna.

Sen fortsatte det med tråkigheter och kulminerade med att svärmor fick en stroke som förändrade livet för oss alla. Idag behöver hon hjälp med allt och bor numera på ett äldreboende. När vi gick in i 2022 var det alltså med ett splittrat föräldrapar, där den ena numera har blivit ensam och den andra bor på ett hem, och ett annat föräldrapar som inte orkar alls lika mycket som i början på förra året.

Vi flydde till solen ett par veckor direkt efter nyår, det var ett väldigt bra beslut. Det var sååå skönt att komma iväg, få sol och värme och långa dagar med solljus. Det var inte semester, vi jobbade ungefär som vanligt – men det var ändå väldigt skönt. När vi kom hem mådde jag bra och var piggare än på länge. Tyvärr höll det inte i sej så länge, mycket berodde det nog på att en gammal vän dog i corona några dagar efter att vi kom hem. Jag har fortfarande svårt att förstå att han är borta.

Men livet för oss andra rullar på… det har varit lite lugnare med vår ”nära” och trasslet med h*ns ekonomi mm. Inte lugnt, men lugnare. Bostaden är såld, sms-lånen är avbetalade och h*n är spärrad det där går att spärra. Tyvärr tycker inte alla låneföretag att det ska vara enkelt, vissa vill inte spärra för framtida ansökningar om lån förrän man är kund. Man måste alltså ta ett lån för att kunna spärras! Hur sjukt är inte det? Jag hoppas ändå att det värsta är över nu, det har varit ett helvete. Tror bara att den som haft en missbrukare i sin närhet kan förstå.

Jag har ett helt gäng läkarundersökningar mm som jag borde beställa tid till, men det har lixom inte blivit av. Nu måste jag ta tag i det! Jag ser knappt något och måste ha nya glasögon, något som jag avskyr. Det är så jäkla svårt att välja nya bågar! Jag har slarvat med besöken ang den cancerrisk jag har och inte varit på kontrollerna som jag borde. Jag MÅSTE fixa tid för kroppscanning och fotografering av hela min hud. Detta ska göras varje år, nu var det två år sedan… och jag måste kolla vart kallelsen till mammografin tagit vägen, den borde redan kommit. Och jag MÅSTE fixa tid till tandläkaren, på minst två ställen har fyllningar släppt eller om jag bitit sönder tänderna… jag går på tandläkarhögskolan och då måste man ha gott om tid – det har jag av förklarliga skäl inte haft.

Jag har velat vara vaccinerad med tre doser innan jag göra alla de här besöken. Det är jag nu, så det finns inget att skylla på längre. Så det är väl bara att göra antar jag…

Just det ja, lilla bilen måste fixas också. Vi fick en liten skada i september, som vi inte anmälde förrän förra veckan. Den ska besiktas och fixas så snabbt det går och sen ska bilen göras ordning för försäljning. Vi använder den knappt och kommer att dela bil med svärfar i fortsättningen, eftersom han inte heller använder sin bil särskilt mycket. Så hans bil ska stå hos oss, vi bor typ 2 minuter ifrån varandra, så han slipper betala för parkering.

Det är lite som ska fixas alltså… det är väl bara att börja… frågan är bara vilken av alla punkter jag ska börja med? Blä!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Människor som lämnar avtryck

Människor som lämnar avtryck

Igår var en konstig och väldigt sorglig dag. Jag har haft förmånen att känna flera väldigt speciella personer, som lämnat avtryck för resten av mitt liv. Flera av dem lever inte idag, igår blev världen återigen lite fattigare.

Den första person som verkligen satte beständiga avtryck i mitt liv var exets farmor. En klok och ödmjuk kvinna som alla kallade just Farmor, inte bara barnbarnen alltså utan alla! Det kan ha varit på grund av, eller tack vare, henne som jag klev in i politiken senare.

Under min tid i Gambia träffade jag nästa läromästare. Fina Linda som lärde mej allt om ödmjukhet och att man alltid ska ge om man kan. Att det man gör alltid kommer tillbaka, på ett eller annat sätt. Å det har jag tagit med mej och försökt att leva efter sedan dess. Linda lever tack o lov fortfarande och fortsätter att sprida klokheter.

En annan viktig person som lärde mej enormt mycket var E som blev en mycket nära vän under några korta år, innan hon dog alldeles för tidigt. E var helt blind, men såg allt, kan man kanske säga. Hon lärde mej att man klarar väldigt mycket mer än man tror och att någon alltid har det värre.

En person som berört många många och varit en vän till hela familjen så länge jag kan komma ihåg är Tomten eller Peter som han egentligen heter. Peter lämnade oss igår och hela Tumba är i sorg.

Peter var allas bästa vän. Han såg och hörde alla och fanns alltid där med sin stora varma famn. Alla kände honom och alla har goda minnen av honom. Ingen kan säga ett enda ont ord om honom. Tänk att vara så älskad. Jag kan inte förstå att han är borta.

En annan person som lämnat avtryck, men som jag aldrig träffat, är Björn Natthiko Lindeblad. Hans livshistoria som fd företagspamp och senare munk var så otroligt fascinerande. Hans bok lärde mej massor! Även han lämnade oss igår.

Vi har sorg här hemma idag. Covid har tagit ännu en vän ifrån oss. Vår fina Tomte. Jag vet inte hur många vi förlorat i sjukdomen nu, men det är alldeles för många.

Folk säger ofta ”Beklagar sorgen” men sorgen ska inte beklagas, den är ju ett bevis på att en person varit älskad och haft betydelse i ens liv. Beklaga hellre förlusten och saknaden, som aldrig helt kommer att försvinna.

Jag kan inte förstå att jag inte kommer få träffa vare sej E eller Tomten mer, och det gör mej så ledsen. Jag känner mej som en 3-åring som bara vill ligga på marken och sparka och slå och skrika ”det är inte rättvist”!

Jag är 52 år. E var 43 när hon dog, Tomten var 64. Vi måste leva medan vi kan!!! Vi kan inte skjuta upp det vi drömmer om och verkligen vill göra, till pensionen eller bättre tider. Vi kanske inte ens lever så länge.

Återigen har jag sagt till Martin att vi måste stuva om i vårt liv. Vi uppfyllde drömmen om husbil, nu måste vi fixa resten. Inte efter pensionen – utan nu!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Jag får inget gjort!

Jag får inget gjort!

Det känns som jag bara gnäller just nu och det gör ju knappast att jag mår bättre. Fast ibland måste man få gnälla av sej lite. Så fort vi får ett bra besked, så kommer två negativa. När ska vår otur vända?

Senaste veckan har jag haft ganska mycket tid, men absolut ingen ork. Alltså har jag inte fått särskilt mycket gjort, som jag borde ha fått. Fast när Martin rabblar upp det jag faktiskt fått gjort är det ändå en hel del – men inget syns!

Jag pratar väldigt lite i telefon, mailar hellre. Så när telefonen ringer, vilket varit väldigt sällan, är det oftast något allvarligt. Nu ringer den allt oftare… Alltså finns en rätt stor ångest när displayen börjar lysa, vad är det nu då? Ja, jag har alltid på ljudlöst, orkar inte med signalen ens. Så när telefonen börjar lysa tar jag försiktigt upp den och tittar med bävan på uppringarens namn eller nummer. Ångesten är total om det är någon annan än Martin.

Just precis nu väntar jag iofs på att telefonen ska ringa, inte min – men Martins. Å vi hoppas på goda nyheter. Det är samtalet från verkstaden och nyheter om Peppe (vår husbil) vi väntar på. Peppe blev ju kvar i Jönköping när vi var där på mässa för tre veckor sedan. Vi hoppas kunna hämta honom imorrn, men igår ringde verkstan med tråkiga nyheter. Killen som lagar Peppe har rengjort och bytt allt han kan tänka sej, tog en testtur och då började motorlampan lysa igen. Nu kan han bara byta ett par grejer till, sen är reservdelarna slut. Pga av den där komponentbristen som råder i hela världen.

Problemen just nu är att vi har vädret emot oss. Nästa vecka ska det eventuellt börja snöa och bli minusgrader. Vi har bara sommardäck på Peppe och han är heller inte rustad för vinter, så hinner vi inte fixa honom innan kylan kommer, kan dyra grejer som är knepiga att byta frysa sönder. Finns det inga reservdelar är han alltså fast i Jönköping och då kan ännu fler grejer gå sönder om det blir kallt. Vi är 30 mil bort och måste ha hem honom! Detta är enormt stressande. Så nu håller vi tummar och tår att den där killen ringer idag och säger att allt är grönt så vi kan åka dit imorrn och samtidigt passa på att ta en sista helg på ”rull”.

När man är så där stressad så man går upp i spinn funkar ingenting. Jag har som sagt en del tid just nu, men får inget gjort. Tycker jag. Jag vet inte var jag ska börja och när jag väl börjar så är det alltid något som gör att jag inte kommer hela vägen. Något uppgift fattas, något gör sönder, teknik strular eller något annat. Jag blir alltså aldrig färdig med något, och så är det för Martin också. Vad vi än ger oss på, så är det som om Murphys lag flyttat in hos oss. Den lyder ungefär: Kan något krångla så gör det de och kan inget krångla så krånglar något ändå.

Sedan innan sommaren har jag haft väldigt få uppdrag, nu däremot har det varit ganska många. Så de har ju såklart gått före mycket annat, men tagit så mycket längre tid än de brukar göra. Just för att koncentrationen är kass och distraktionerna varit många. Men jag har gjort dem!

Hemmet ser ut som… blä! Jag plockar men blir aldrig färdig. Det enda som jag faktiskt inte ligger efter med är tvätten. Och jag tränar som jag ska, annars hade allt blivit ännu värre. Men återhämtningen… den finns inte. Om vi inte kan hämta Peppe i helgen så måste vi istället byta två stolpar som håller upp entrétaket. De är helt mörkna och kommer att rasa. Vi kan alltså inte ens ta det lugnt när vi ändå tvingas vara hemma. Hör ni hur jag nästan känner mej kvävd?

Ni får ursäkta att jag gnäller så här, men jag måste få ventilera och bloggen är min ventil. Den har varit med mej i snart 17 år, i vått och torrt. Min (offentliga) dagbok där jag själv bestämmer vad jag skriver, ni bestämmer om ni läser. Efter en sån här urladdning brukar det kännas lite bättre, iaf en stund.

Jag har inte riktigt kunna skriva om vad all min stress beror på. Men ni vet en del, bla att min svärmor är allvarligt sjuk och att jag har en nära anhörig som har ett spelmissbruk mm. Men det är ju långt ifrån allt… tyvärr… En dag kanske jag kan skriva allt. Jag har ju ganska många egna sjukdomar som också trasslar till det och som blir sämre av stress… Just nu försöker jag bara trampa vatten och hålla näsan över ytan.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Jag är inte rädd för att dö, men…

Jag är inte rädd för att dö, men…

Döden har varit ständigt närvarande större delen av mitt liv. Den kom väldigt nära när min bästa kompis dog i augusti 2000, bara 43 år gammal. Då skrev jag mitt första testamente och började på riktigt fundera på alla detaljer och hur jag vill ha det om jag får välja. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för tiden före… nu är den känslan verkligare än någonsin.

När min bästa kompis dog stod jag ensam med två små barn. Medan vi planerade hennes begravning började fundera på min egen. Hon ville aldrig prata om döden eller sånt som hör ihop med den, så vi kunde bara gissa. Så ville jag inte att mina anhöriga skulle behöva göra. Så jag skrev och skrev och skrev. Först tog jag redan på alla regler och formuleringar för ett giltigt testamente. I detta skrev jag även hur jag tänker kring organdonation och begravning.

I korthet kan man väl säga att det är viktigt för alla att skriva testamente. I mitt fall var det viktigaste att det barnen får efter mej, skall förbli deras, även om de skaffar familj. Jag vill ju inte att deras eventuella ex ska få delar av mitt arv. Därför skriver man att arvet efter en skall vara deras ENSKILDA EGENDOM. Så räknas detta bort vid eventuell skilsmässa. Angående begravning skrev jag att den skulle vara enkel med billigaste kistan, ingen gravplats utan askan strödd från toppen på Ölandsbron om det går. De som eventuellt kommer till begravningen ska helst inte ha blommor med sej, skänk hellre pengar till tex hjärnfonden eller nåt annat som ligger mej nära.

Så här långt kan man ju kontrollera hyfsat mycket. Sen gör ju de närmaste ändå som de vill och anser bäst. Då är man ju ändå död och kan inte lägga sej i lixom… men innan… om man får välja så skulle jag helst vilja dö knall och fall. Snabbt, utan smärta. Min mardröm är att bli ett paket. Att drabbas av sjukdom som gör att man inte kan ta hand om sej själv, inte sköta sin hygien, inte äta själv eller kanske inte ens kunna prata. Att bli instängd i sin egen kropp. DET skrämmer mej, mycket!!!

Å precis så har vi det just nu. Ja, inte vi alltså. Martin och jag mår bra, så gott vi kan iaf. Däremot har vi den här ofattbara situationen i vår närhet. Min svärmor, Martins mamma, är i just den situationen. En stroke satte punkt för det mesta och min värsta skräck drabbar nu någon som jag bryr mej väldigt mycket om. Det är så oerhört jobbigt att se en stolt kvinna som alltid klarat sej själv, förvandlas till en person som behöver hjälp med precis allt. Hon kan nicka och skaka på huvudet och använda vänsterhanden pyttelite, i övrigt ingenting.

Jag kan inte tänka mej något värre. Att vara instängd med sina tankar. Att inte kunna förmedla sina behov. Det värsta värsta jag skulle kunna drabbas av. Från fullt fungerande, till… ingenting… Så otroligt skrämmande! Jag hanterar inte situationen särskilt bra och vet inte ens om jag är något särskilt bra stöd till vare sej maken eller svärfar. Jag blir väldigt konkret och lösningsorienterad och känslorna stängs av. Vad kan hon göra? Hur ser vårdbehovet ut? Kan hon bo hemma? Vilket boende fungerar? Ok, plats på ett vårdboende – vad behövs där? Möbler? Hur funkar flytt mm just nu med pandemin?

Det enda jag tänker på är vad hon skulle vilja och hur jag själv skulle tänka. Men jag vet ju inte om jag tänker rätt. Hur ska man kunna veta det? Fattar ni hur detta skrämmer mej? Jag orkar nästan inte ens tänk på det. Jag kan ju också hamna där. Du med.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

1 år har gått…

1 år har gått…

Jag orkar knappt skriva det här, men känns som nödvändigt att på något sätt avsluta sorgeåret. Idag är det ett år sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll och pussade honom på nosen sista gången. Ett år, fortfarande gör hjärtat ont.

Den lilla borderterrierkillen kom till oss onsdagen den 1/4 2007 och fick namnet Baileys. Han blev direkt medelpunkten i vår familj och alla som träffade honom älskade den lilla tokstollen. Han charmade alla.

28/8 2020 hade han varit kräksjuk ett par dygn och vi kände att han orkar inte mycket mer. Sedan en tid tillbaka hade han blivit påtagligt äldre i sättet och nu var livsgnistan i stort sett borta. Buset i ögonen fanns inte längre. I samråd med veterinär, som kände honom, tog vi vårt livs jobbigaste beslut. Han skulle slippa lida.

Vi fick helgen på oss att ta avsked. Medan pälsbollen själv låg i soffan ute på altan och mådde hyfsat bra, med alla som kom och hälsade på och bara brydde sej om honom, hade vi helvetet på jorden. Hur tar man avsked av det finaste man har? Hur tar man den sista promenaden utan att bryta ihop? Hur kan man ens sova sista natten? Hur överlever man bilresan till och från veterinären den där sista gången?

På nåt jäkla sätt går det. Men det kommer väldigt mycket tårar, nu med… Man tar den sista promenaden, går långsamt och låter pälsklingen bestämma. Han lät oss sova sked nästan hela sista natten, han som nästan slutat sova i vår säng. Och visst kunde vi bett veterinären komma hem till oss, men vi ville ha ett levande minne av honom i vår hem – inget annat. Så vi packade i oss i bilen, men nu fick han sitta i husses knä istället för bak i buren. Sen låg vi tillsammans på golvet hos veterinären, medan han långsamt försvann ifrån oss. Att åka därifrån var något av det svåraste jag gjort. Kopplet slängde vi i papperskorgen på vägen ut.

Jag har gråtit så jag tappat andan. Så jag nästan fått panik. Jag trodde aldrig att tårarna skulle ta slut. Jag trodde aldrig att jag skulle sluta sörja honom. Det tog ett par veckor, tills vi fick hem hans urna faktiskt, innan det värsta var över. Sen blev sorgen mindre vass för varje dag som gick. För saknaden och sorgen försvinner aldrig, den blir bara lite mindre vass. Men efter ett tag blir de bra dagarna fler än de dåliga.

Nu har det gått ett år. Saknade är fortfarande påtaglig. Huset är lixom inget riktigt hem utan pälsbollen. Vi har gjort om i vardagsrummet och bla slängt ut soffan som vi myste i. Då behöver vi iaf inte påminnas om det varje tv-kväll. Nu har vi två massagefåtöljer istället och inte ens någon soffa att mysa i. På golvet ligger fluffiga mattor som han hade älskat, men eftersom han ofta var dålig i magen (och kräktes mycket) valde vi bort såna.

Han älskade att ligga på trappen på baksidan. Där satt vi och åt frukost tillsammans så fort vädret tillät. Den är också borta nu. Där finns istället ett stort trädäck och snart en ny trapp, med gott om plats att ligga på. Han hade älskat det. Ingen kunde njuta som vår pälsboll.

Trots att Baileys är otroligt saknad, och hemmet inte är komplett utan hund, så blir det ingen ny. Ingen kan såklart ersätta honom. Däremot blev det en husbil, som han inte alls hade trivts i. Livet går trots allt vidare, även om det var helt omöjligt att se den där dagen förra året. Jag slutade gråta, men med ett och annat återfall… och jag är faktiskt glad igen. Idag lever vi ett helt annat liv, som också är bra – men på ett annat sätt. Vår pälsboll glömmer vi aldrig!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nu får det väl ändå räcka!

Nu får det väl ändå räcka!

Jag brukar säga att 2010 var ett jäkla skitår, med en stor översvämning i källaren och 3 dödsfall på bara fem dagar. 2020 var också ett skitår med corona och pälsbollens död, men 2021 verkar bli minst lika skitigt…

2021 började med att båda mina föräldrar åkte in på sjukhus med svår covid. Det var så illa att vi faktiskt inte trodde att min mamma skulle komma hem mer. Otroligt nog gjorde hon det, men båda mina föräldrar lider idag av rätt många sviter som kanske kommer att sitta i resten av livet.

Hela våren har vi kämpat med en ”nära” som har ett svårt spel- och pengamissbruk. Detta har såklart tagit enormt mycket energi och precis när vi trodde att det värsta var över, så kom ett rejält bakslag. Nu hoppas jag att det var just ett bakslag och att vi kan jobba framåt igen.

Så kom den där veckan med regnet… på tisdagen hade vi flera långa strömavbrott, då gick bla tvättmaskinen och fläkten i badrummet sönder. Sonen kunde dock fixa fläkten hjälpligt och en snäll granne hjälpte oss med tvättmaskinen, tack för händiga människor!!! Sen började det regna och regna och regna… 68 mm kom på bara några timmar och översvämningen var ett faktum. Det var så illa att regnet orsakat ett hål i källarväggen och vatten bokstavligen forsade in. Hittills har vi pumpat upp drygt 2 kubik, mer än 2000 liter alltså.

Martin och min pappa har lagat hål och tömt vatten om vartannat. Nu tror vi att väggen är hel och tät igen, och nu verkar det även som att källaren börjar bli torr efter flera veckor med fläkt och avfuktare. Då gick bilen sönder… Ungefär där sa min kropp ifrån och jag fick de där konstiga kramperna i armen. Men med extra magnesium och vila har det blivit bättre. Tills igår…

När vi precis påbörjat kvällspromenaden ringde telefonen. En annan ”nära” hade drabbats av stroke och i paniken som uppstod var vi den första man tänkte på att ringa. Vi vände om och ringde 112 samtidigt som vi snabbt tog oss till adressen där allt pågick. Martin gick in och hjälpte till medan jag stannade ute och väntade på ambulansen. Vilka proffs! Så otroligt fina med den drabbade och även med oss runt omkring.

När vederbörande åkt iväg med ambulansen, tog vi med oss dess partner hem. Såklart var allt kaos och deja vyn från i februari var total när vi senare började ringa sjukhuset för att få information om tillstånd, behandling och allt sånt. Tycker vi pratat med läkare och jagat info tillräckligt för flera år nu. Allt har ändå gått så bra som det kan gå. H’n svarade bra på den akuta behandlingen och återfick en del av funktionerna redan på kvällen. Nu hoppas vi på det bästa när det gäller återhämtning och rehabilitering. Såklart är det fortfarande besöksförbud pga corona, så vi får nöja oss med den information vi får av vårdpersonalen.

Som på beställning kom såklart kramperna i armen tillbaka! Så nu både äter och smörjer jag med ännu mer magnesium. Nu gäller det att hålla för ännu fler ett tag igen. En del säger ”Det som inte dödar, det härdar” – så otroligt dumt uttryck egentligen. Nog för att man blir stärkt av motgångar, men när det blir för mycket så är det faktiskt farligt och kan ta livet av en.

Men vi kämpar på. Jag är iaf färdig med rabatten på baksidan, nu är det dränerat och växterna är tillbaka. Det ser så otroligt prydligt ut och borde hålla vattnet borta vid nästa kraftiga regn. Jag har börjat ta bort rabatterna på framsidan, där det ska bli husbilsparkering, och i helgen börjar vi bygga ramen till altanen på baksidan. Så får vi se om det finns nåt virke när vi väl kommer så långt… Det går alltså framåt trots allt, ett litet steg i taget… men tänk så mycket lättare det skulle vara om man slapp en massa skit på vägen.

Jag tycker faktiskt att vi haft mer än vår beskärda del av skit nu, det måste väl finnas fler familjer att välja på. Nu får det väl ändå räcka!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Ett år i corontän

Ett år i corontän

Nu har vi varit i corontän i ett helt år. Den 10/3 förra året gjorde vi vårt sista jobb, som var en teaterföreställning med bla Arja Saijonmaa. Sen stängde Sverige.

Under året har jag varit i stan 2-3 gånger, jag som åkte in 5-6 ggr i veckan tidigare. Jag har varit på en övernattning, till Husby Säteri, innan var jag på resande fot nästan varenda månad. Inte en enda teater eller film har vi sett, något vi gjorde nästan varje måndag året om och fotade Röda Mattan på galapremiärerna. Förra året lyckades jag behålla en del jobb och samarbeten, men hittills i år är det noll. Det är tur att jag har en man med fast inkomst, annars hade det varit riktigt illa.

Det är alltså mycket vi inte har gjort de senaste 365 dagar, men vad har vi gjort då? Jo, vi har röjt, renoverat och promenerat. När corona började dra in över världen, insåg vi rätt snabbt att vi förmodligen blir hemma iaf fram till sommaren. Då bestämde vi att vi skulle rensa källaren, renovera förrådet och ta hand om vår hälsa. Martin hade lite för många kilon att bära runt på och eftersom övervikt är en riskfaktor vid corona var detta prioriterat att ta hand om först och främst. Det frigjordes ca 2 timmar varje dag, pga hemarbete, den tiden ägnade vi åt dagliga promenader.

Våren gick bra, humöret var på topp, vi mådde bra och fick så mycket gjort. Sommaren funkade också bra, men sen dog vår hund och det var svårt att motivera sej till något alls. Det blev lite bättre i början av vintern när vi fick höra att vaccin var på g, då orkade man lite till. Men nu i januari tog jag slut. Vintern är en jobbig årstid för mej annars också, nu blev det nästan övermäktigt. Jag blev frustrerad och väldigt uppgiven när vaccinationstakten gick i slowmotion.

När snön bara vräkte ner dag efter dag tappade jag lusten till allt, helst av allt ville jag bara skrika rak ut. Corona, massor med snö OCH ett gäng minusgrader gjorde mej så frustrerad. Å sen blev alltså min ena son och båda föräldrarna sjuka i corona och luften gick ur mej totalt. Nu är jag sååå trött. Å jag har ingen lust med nånting. Vill bara att den här skitcoronan ska vara över, att vaccinet ska finnas i kroppen och att allt ska bli som vanligt igen. Eller iaf så vanligt som det kan bli, allt kommer väl kanske inte att bli som förr.

Under coronaåret har vi iaf hunnit massor! Vi har fått rensat i källaren och på en massa andra ställen. Vi fixade det där förrådet, men även garaget och vardagsrummet. Vi gick flera hundra mil, utforskade varenda naturstig i kommunen och började i nästa. Å Martin gick ner hela 20 kilo och räknas nu som nästintill normalviktig och har inte alls samma förhöjda risk om han blir sjuk.

Så hur ska vi fördriva resten av tiden med corona. Hur lång tid är kvar? Kan vi gissa till augusti kanske? Tills dess ska vi göra ordning i mitt träningsrum och måla där, alla lister och dörrkarmar i hela huset ska också målas. Vi ska även gräva upp en bit intill husväggen ute och dränera där, vi ska bygga altan på baksidan, ett nytt entrétaket OCH slå bort entrétrappan och bygga en ny. Och fortsätta gå.

I bästa fall är både huset och vi i tipp-topp-skick när corona är över och vi kan släppas ut ur vår corontän. Å då kan vi ta några steg närmare drömmen om husbil. Innan vi bor i en på heltid, måste vi ju öva lite. Så planen är att testa några olika och sedan köpa en när vi vet vad vi behöver och vill ha. Vi måste ju ha en nyckel till den fina nyckelringen 🙂

Under corona har många av våra vänner varit väldigt sjuka och några finns inte längre. Vi kan helt enkelt inte vänta längre med att börja förverkliga vår dröm, vi vet ju faktiskt inte hur länge vi lever. Så nu tänker vi börja göra, inte bara drömma! Det har året med corona lärt oss. Vi vill leva och vi vill uppleva. Det är dax nu!

Hur summerar du året med corona och vad har du lärt dej?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Det går åt rätt håll!

Det går åt rätt håll!

Min mamma har otroligt nog fått komma hem från sjukhuset! Jag brukar vara väldigt försiktig att prata om både katastrofer och mirakel, men att hon överlevde corona är sjutton i mej inget annat än ett mirakel. Jag trodde det var helt kört!

Allt började faktiskt på min födelsedag söndagen den 31 januari. Då insjuknade min son, någon dag senare min mamma och ytterligare någon dag senare var även min pappa sjuk. Från början var det sonen som var värst, han fick så svårt att andas efter ungefär en vecka att han ringde sjukvårdsupplysningen som skickade ambulans. Han behövde dock inte åka in, utan fick bra hjälp på plats i sitt hem. Efter ungefär en vecka var han utan symptom och nu har han antikroppar.

För mamma var febern värst, den var hög och gick aldrig över. Efter ungefär 10 dagar körde pappa henne till Huddinge sjukhus, men de skickade hem henne igen. Ett par dagar senare var hon inte kontaktbar, helt apatisk och blev hämtad av ambulans. Drygt en vecka var hon helt borta, hade hög feber, en oroväckande hög sänka, otroligt dålig syresättning och gick alltså inte att få kontakt med. Som sagt, jag var helt säker på att hon inte skulle komma hem igen. En gammal kropp klarar inte hur mycket så helst.

Framstegen var inte stora, men efter någon vecka fick hon äntligen antibiotika och efter knappt två veckor gick det att föra ett samtal med henne igen. Från början rätt osammanhängande, men klarare och klarare för varje dag. Fortfarande kopplad till syrgas dygnet runt och dropp med antibiotika. Vartefter syrgasen kunde sänkas ökade vårt hopp och en natt slet hon av sej både dropp och syrgas, men kunde andas ändå – då insåg vi att detta faktiskt kommer att gå vägen.

I måndags kom hon hem! Hela februari har försvunnit för henne, men hon lever. Men allt är inte frid och fröjd ändå, pappa är ju kvar på sjukhuset. Han åkte in 5-6 dagar efter mamma, då för att han hostade blod. För pappa är det hostan som varit det största problemet, han har haft feber men inte alls som mamma. När ambulansen hämtade honom hade han ännu sämre syresättning än mamma och det konstaterades lunginflammation.

Pappas tillfrisknande har gått väldigt långsamt. Inte förrän efter ungefär en vecka fick han antibiotika och då försvann iaf febern. Men hostan och andningen har varit väldigt jobbig. Vi har undvikit att prata i telefon, för efter ungefär 5 minuter har han hostat så han kräkts. Många sms har det blivit.

Min pappa är väldigt tunn och han gick ner alldeles för mycket i vikt, under första veckan. Bla glömde man bort att ge honom lunch flera gånger, svårt att bli frisk utan energipåfyllning. Så vi började skickade upp mackor, choklad, coca-cola och annat som han kunde äta och nu har han iaf gått upp något kilo igen.

Min mamma låg på en avdelning för äldre, där de blev rätt väl omhändertagna. Tyvärr hamnade min pappa på någon slags akutavdelning där det inte riktigt var samma vård och där blev han av någon mysko anledning kvar. Bla glömde man alltså att ge honom mat flera gånger. När han inte fick hjälp att duscha på två veckor så tröttnade han och stoppade huvudet under kranen för att åtminstone tvätta håret.

Jag försökte bortförklara allt han berättade, men när fler berättade om samma upplevelse fick jag helt enkelt inse att det är skillnad mellan avdelningarna. Vi har fått namnet på den som är ansvarig och kommer att ta kontakt, men man vågar inte riktigt göra för mycket av saken medan han är där – det kanske blir ännu värre om någon blir för arg på oss? Det handlar förstås om mer än utebliven mat och bristen på dusch, det är bara en liten del.

I förrgår skrev jag ”Säg nu att allt vänt och är mycket bättre” till honom. Å fick en tumme upp tillbaka, allt var bättre! Man har sänkt syrgasen, igår klarade han att vara helt utan en liten stund. Vi har hela tiden sagt att på fredag hämtar vi hem honom men så blir det inte, kanske i början av nästa vecka. Han ska till en rehabiliteringsavdelning på ett sjukhem idag och vila upp sej lite innan han får åka hem.

Krisen och det värsta är iaf över nu och snart är båda hemma igen. Mamma och pappa har inte setts på nästan tre veckor, och med tanke på att mamma var så dålig när hon var hemma så har de ju egentligen inte träffats ordentligt på en månad. Hon skulle få åka ner till hans avdelning och träffa honom förra helgen och satt klädd och väntade vid två olika tillfällen, men ingen kom och hjälpte henne. Det är så dåligt och bägge var väldigt besvikna. Sånt får man lixom inte bara strunta i om man inte har en väldigt bra förklaring, här fanns ingen förklaring alls…

Att pappa skulle klara sej tvivlade jag aldrig på, även om han var väldigt dålig. Men mamma… Jag har sett henne kämpa mot en amöba som hon drog på sej när vi var i Venezuela för många år sedan som nästan tog livet av henne då och cancer för bara något år sedan. Att hon skulle fixa även detta kändes lite för otroligt, men det gjorde hon! Hon kommer bli världens äldsta människa, så är det bara! Hon klarar tydligen allt!

Men det är självklart inte över helt än, sviterna är rätt många. Mamma är väldigt trött och blir lätt andfådd. Det kommer personal från Vårdcentralen och kollar hennes syresättningen då och då ett tag framöver. Vi har många runt oss som haft covid och som vittnar om att de är påverkade väldigt lång tid efter, flera månader, och de flesta är betydligt yngre än mina föräldrar.

Vi får helt enkelt ta en dag i taget och hoppas på det bästa. Nu ska bara pappa komma hem också, så kan vi iaf släppa en del av den här knepiga situationen och se framåt igen. Efter att ha sett mina föräldrar så svårt sjuka i covid, är jag ännu mera säker på att inte utsätta mej för nåra risker. Jag håller ut och håller avstånd – även om det är förbaskat tråkigt!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram