Browsed by
Tagg: döden

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Man brukar säga; små barn – små bekymmer. Å det stämmer. Barn som slåss i sandlådan kan verka jobbigt för stunden, men det är inget alls mot det som kan komma senare. Eller vad sägs om 11-åringar som misshandlar i grupp, 13-åringar som blir med barn, en 15-åring som hamnar i fyllescell eller en 17-åring som går på droger. Än så länge barn… problemen blir allt allvarligare, men sen då… när barnen blir myndiga, vad händer då?

Här är fyra olika scenarior som vi har i vår närhet. Det är fyra grabbar, alla myndiga, uppväxta i ”normala” familjer med föräldrar som gjort så gott det kunnat. En av grabbarna lever inte längre, ni får själva fundera på vem.

Pelle gillar att teckna och måla, så pass att han gör det hela tiden och överallt. På nätterna smyger han sej ut genom fönstret, eftersom hans föräldrar låst ytterdörren utifrån och han inte kommer ut genom den. Även fönstret är låst, men det låset har han lyckats knäcka. Sen åker han till stan för att träffa likasinnade och söka upp väggar, tunnlar och tåg att klottra på. Han har blivit påkommen många gånger och är dömd flera gånger och trots stora skadeståndsbelopp som ska betalas så fortsätter han. Den stora utmaningen är att åka mellan tunnelbanetågen och klottra så fort det går när de står stilla vid stationerna. Det är kittlande och farligt. Föräldrarna har försökt med allt. De har blivit arga, ledsna, besvikna, hotat och mutat. Familjen har haft sk ”intervention” då man samlat vänner till familjen, kompisar, polis, präst och socialarbetare. Ingen har hjälpt.

Olle är en trevlig och artig grabb som till slut retade sej så passa mycket på Sveriges invandrare att han gick med i en motståndsrörelse och var med på en samling med dem. Denna enda gång, gjorde att han hamnade på bild. Bilden spreds på sociala medier och inte bara Olle hängdes ut utan hela hans familj. Han var med i rörelsen i max en månad, den korta tiden har förstört livet för hela hans familj – trots att det bara är sonen som gjort något. Han har hamnat i register som gör att syskon har svårt att få praktikplats inom den sektor de önskar arbeta inom, mamman är rädd att hennes arbetsplats ska bli nerbränd och övriga familjen är hotad. Då skolan inte kan garantera hans säkerhet blev han avstängd från sina studier, nu bor han på skyddad adress och läser på distans. Familjen bor kvar och är livrädda hela tiden, medan sonen skyddas… han som satte igång allt.

För Kalle gick allt så smort ända fram till 18-årsdagen. Då fick han smak på tjejer som han försökte göra sej poppis hos, med pengar. Han trodde att man kunde köpa vänskap, kärlek och popularitet och strödde pengar runt sej. Skulderna växte och så även spelberoendet som dök upp från ingenstans, onlinespel är djävulens påfund. Med familjens hjälp fick han bukt med problemen just då, men inte helt… spelberoendet fanns kvar. Det var många sköna tusenlappar som försvann ut i luften på onlinespel varje månad. Det var hyfsat lugnt ett tag, familjen började slappna av. Men så körde det igång igen. Det kom nya tjejer som bad om hjälp, han tyckte synd om dem och tog till slut ett stort banklån och gav rätt och slätt bort sina pengar. De skulder han hade vid förra svängen var nu ingenting i jämförelse… här handlade det om sexsiffriga belopp plus ränta.

Oskar gjorde precis tvärtom mot Kalle. Hans egna pengar tog slut och då började han låna av andra. Men att betala tillbaka var han ointresserad av och då kom hoten. Han blev hotad, men brydde sej inte så mycket. Hans föräldrar blev hotade, det bekymrade honom inte heller. Ingen vet hur stora skulderna är, Oskar vägrar att berätta.

Jag har ändrat på namn och lite andra detaljer för att man inte ska kunna identifiera killarna. Gemensamt för alla fyra är att de ljuger. Den värsta av alla synder i mina ögon. Att inte kunna tro på ett enda ord av vad ens egen unge säger är fruktansvärt jobbigt. Man frågar på flera olika sätt, dubbelkollar med andra, funderar på rimligheten och låter sen magkänslan styra. Den som lever med de här grabbarna sover inte, äter inte, klarar knappt att jobba, man fungerar helt enkelt inte. Bryr sej killarna? Inte mycket. Eller? De kanske bryr sej på sitt sätt, men har ett väldigt konstigt sätt att visa det på.

Å hur gör man då när barnen är myndiga och kanske inte ens bor hemma längre. De flesta, särskilt de som inte upplevt en snarlik situation själva, tycker att ”ungarna är ju myndiga och får lösa sina problem själva”. Men det funkar inte så. Ignorera man problemet så blir det förmodligen ännu större och till slut hamnar ungen och problemet hos dej ändå, oavsett ålder. Eller på gatan. Å hur mår man som förälder då? De här killarna skapar problem som involverar hela familjen, det blir förr eller senare allas problem. Familjer hotas, kanske tom utsätts för våld, pantsätter allt de har för att lösa skulder, är med på rättegångar, hälsar på i fängelser eller på behandlingshem och måste i många fall få egen hjälp av psykolog eller läkare. Det är ett helvete!

Man kan skylla på uppfostran och slappa föräldrar, men det har oftast inget med det att göra. Det handlar oftast om fel sällskap, dålig självkänsla, arbetslöshet och en massa annat. Att som mamma få höra att man borde gjort si eller så är fruktansvärt! Man har gjort allt och lite till, allt man kunnat komma på själv och allt ”proffsen” talat om att man ska göra. Det finns inte en enda sten man inte vänt på för att försöka förstå och rätta till. Man anklagar sej själv tillräckligt mycket utan att någon annan också ska behöva göra det.

Detta är bara fyra exempel men det finns många, många fler. Å som jag skrev överst, en av killarna lever inte längre. Den familjen blir aldrig hel igen, någonsin. Små barn – små bekymmer.

Går du säker vid skilsmässa eller dödsfall?

Går du säker vid skilsmässa eller dödsfall?

*** Samarbete med Juridiska Dokument ***

Jag är väl medveten om att ämnet är känsligt, de flesta vill inte prata om död eller skilsmässa. Men döden kommer vi inte ifrån hur mycket vi än vill och skilsmässor händer oavsett hur mycket vi än försöker att undvika det. För att ha sitt på det torra så måste man ha en plan, man måste ha koll!

När min bästa kompis dog, skrev jag mitt första testamente. Jag var 30 år och fick återigen svart på vitt att vi inte är odödliga. Min kompis vägrade att prata om döden och hade alltså inte heller skrivit något om hur hon ville ha sin begravning eller vad hon hade för tankar om livet för sin dotter. Jag visste på ett ungefär vad hon tyckte, men eftersom det inte fanns något nerskrivet och jag inte hade någon talan – så blev det mesta kring begravningen på ett helt annat sätt än jag trodde att hon hade önskat. Det lärde mej att man måste vara tydlig med sin önskan och skriva ner allt. För att underlätta för sina anhöriga.

Jag själv är sk särkullsbarn och vet att mina föräldrar skrivit ett detaljerat testamente för att underlätta för oss och även för varandra. Man har ju oftast inte sån ”tur ” att man lämnar jordelivet samtidigt med den man älskar. Då vill man ju underlätta och skapa trygghet för den som är kvar. Jag har förstås skrivit så tydligt jag kunnat för mina barn, det viktigaste för mej har varit att det står att arvet skall vara deras enskilda egendom. Det innebär att hur många exfruar de än skaffar sej, så får inget ex något av det som jag lämnar efter mej till mina barn.

Men så finns det ju skilsmässor också, sorgligt nog. Är man sambo kan man ju skriva samboavtal, men det går inte att skriva så det gäller allt det juridiska. Det är rent krasst bättre att vara gift när man ska dela på sej… Vi skrev äktenskapsförord när vi gifte oss. Det är ju faktiskt mitt hus och väljer Martin att knalla iväg med en 20-åring ska han ju inte få något av huset med sej. Äktenskapsförordet innebär iofs att han inte får något om jag dör heller… planen är dock att vi ska hinna sälja huset innan jag dör och göra av med alla pengar.

Det är viktigt att planer, men det kan vara himla svårt. Lagen är snårig och orden är krångliga. Men det finns hjälp! Nu har Thorlund Juristbyrå skapat onlinetjänsten Juridiska Dokument. De har alla möjliga dokument som uppdateras i takt med att lagstiftningen förändras. Man beställer och laddar ner det man behöver och sen medföljer detaljerade instruktioner om hur man fyller i allt så det ska bli helt rätt. Här får man även veta om och var dokumentet ska registreras. Äktenskapsförord är en sån grej som måste registreras för att vara giltig.

Ja, det kan vara obehagligt att fundera på både skilsmässa och död – men det är så viktigt att alla papper är rätt! Att veta hur ens närmaste ställer sej till donation, om det ska vara en jordbegravning eller kremering, vem som ska ha faster Sofias tavla eller morbror Orvars sommarhus. Det blir ofta missämja vid bouppteckningar, det har jag sett själv på nära håll och oftast helt i onödan! Så skriv och underlätta för alla!!!

Hur hjälper vi i Gambia?

Hur hjälper vi i Gambia?

Vi är hemma i Sverige igen och försöker smälta vår resa. Vi har gjort många väldigt glada och underlättat vardagen rejält för några stycken. Men det vi gjort för dem, betyder minst lika mycket för oss. Det är helt fantastiskt att få förmånen att kunna hjälpa som vi gör och eftersom många frågar hur man gör, ska jag försöka ge några tips.

Vi samlar på oss grejer mellan våra resor. Det kan vara små leksaker (utan batterier), kläder, hygienartiklar, textilier och en massa annat. Vi tigger gamla telefoner av våra bekanta och kollar med företag om det är något särskilt vi behöver, som den här gången när vi behövde resväskor. Sen ber vi våra vänner att bidra med pengar så att vi kan köpa mat på plats. Vi räknade fram att bil och mat kostar oss ca 2000 kr, sen ger vi även vår pojke Smile lite kontanter också. Detta blir förstås övervikt och det försöker vi också få sponsring med, oftast lyckas det.

Först och främst är det vår pojke Smile, hans familj och han by Nema som vi hjälper. Men vår chaufför Buba har också en stor plats i vårt hjärta. Buba försörjer 11 barn, vara tre är hans egna. De andra åtta är barn som förlorat sina föräldrar och som är släkt med honom. Han behöver alltså en hel del support med allt möjligt, men har en annan svensk familj som bla betalar alla skolavgifter för barnen. Den här gången fick Buba och hans fru varsin telefon av oss, hans höll på att falla sönder och var ingen smartphone. Hans fru hade ingen telefon alls. Nu kan han skaffa facebook och jag ska hjälpa honom med en företagssida, så han kan få mer jobb. En fungerande telefon är ett livsviktigt hjälpmedel för de flesta här. Jag tror att Buba sa att han var lyckligast i världen minst tre gånger när han fick telefonerna.

Sen händer det att man träffar folk på vägen som man känner lite extra för. Så var det när vi besökte det nya hotellet Tamala. När vi kom till Tamala fick vi hjälp av Amadou som visade oss runt och berättade om hotellet. Han berättade också lite om sej själv, bla att han varit arbetslös i två år innan han fick jobbet som han nu hade haft i två veckor. Han hade lämnat sin familj i en by rätt långt bort och visste inte när han skulle få träffa dem igen. Han berättade om sina två små barn som han saknade. Han var så otroligt fin och vänlig och vi kunde inte sluta tänka på honom, så vi samlade ihop en påse med grejer och gick tillbaka någon dag senare. Han blev jätteglad bara av att se oss igen och kunde inte tro sina ögon när vi gav honom påsen. Där fanns leksaker, kläder, tandborstar och lite annat smått och gott. Precis som Buba så blev Amadou så glad att han nästan inte kunde prata.

Det vi åker med till byn kräver lite planering och att samla ihop telefoner kräver också lite jobb. Men att plocka ihop en påse med grejer och ge till människor som Amadou kräver inte mycket alls, men betyder otroligt mycket. Och människor som Amadou finns överallt! Någon som man fastnar lite extra för och vilja göra något för. Det är så enkelt. Man behöver ju inte ge allt man har till en enda person, man kan dela upp det lite och sprida ut det man har och göra flera glada. Det är ju inte så att Smile misstycker för att Buba får grejer eller blir avundsjuk för att Amadou får en del av kakan. Det funkar inte så här.

När vi kommer med grejer till byn får Smiles mamma bestämma över allt vi har med oss. Hon delar sedan med sej till grannar och familjer som har det ännu sämre. Allt vi bidrar med kommer till nytta hos någon, oftast den som har det allra sämst – vilket Smiles mamma har bäst koll på. På så sätt får alla det de behöver, ingen missämja eller avundsjuka förekommer. Detta gör också att hela byn tycker att det är rena rama julafton när vi kommer dit. Alla vet att vi besöker Smiles familj men att även andra får nytta av grejerna. Man delar med sej för att man bryr sej om varandra. Tänk om det var så i Sverige…

Det är alltså väldigt enkelt att hjälpa i Gambia. Man behöver inte åka ut på landsbygden som vi gör. Det räcker faktiskt med att prata med någon på stranden, på hotellet, på gatan eller med sin taxichaufför. Alla har det svårt på sitt sätt. Å har man inget med sej som man tänkt ut innan, så kan man alltid köpa en säck ris (kostar 1200 dalasi = ca 250 kr) eller ge bort sina kläder, skor eller hygienprodukter innan man åker hem. Självklart kan man även handla grejer i Gambia och ge bort, tex bollar, skolgrejer eller tandborstar. Vi undviker att ge bort godis och sötsaker, även om det tjatas om detta. Deras tandhygien är dålig som den är och de behöver näring, inte godis.

Vad man än gör så är det välkommet. Det första vi bidrog med var myggnät för 6 år sedan. Sedan de fick näten så har ingen dött i malaria, innan var det någon per år. Näten kostar ca 80 kr, för mindre än 250 kronor har vi alltså räddat liv. Det är en rätt cool känsla som känns väldigt bra i magen.

Vill ni åka till byn kan vi hjälpa till med det, men det är en rätt jobbig dag. Vill ni besöka Buba så tar han gärna emot er, säg bara till så får ni hans telefonnummer. I Buba har ni även en pålitlig chaufför med en bra bil som tar er precis vart ni vill.

Åker du till Gambia kan du alltså med rätt enkla medel göra stor skillnad. Man behöver inte åka långt ut på landsbygden som vi gör, det räcker med att titta sej lite runt – så hittar man snart någon man känner lite extra för. Var lite osvensk och ta kontakt. Det kommer att göra din semester extra fin 🙂

2018 blev iaf bättre än 2017…

2018 blev iaf bättre än 2017…

Så här på årets näst sista dag ska allt sammanfattas och avslutas. Blev det som vi tänkt? Vilka var höjdpunkterna? Vad är planen för nästa år?

2018 är lite svårt att sammanfatta tycker jag, det finns inga riktiga höjdpunkter eller rejäla dalar heller – det var lixom ett mellanår händelsemässigt. Det bästa var den otroliga sommaren! Det var varmt hur många dagar som helst, sådär så man faktiskt kunde räkna med flera fina dagar efter varandra. Vilket man inte kunde året innan. Vi bodde i stort sett i mina föräldrars bassäng i flera veckor. Så härligt!

När det gäller resor så började året på Kap Verde. Det blev en liten tur till Engelska landsbygden på våren och Kroatien på hösten och året avslutas i Gambia. Vår mest minnesvärda ”resa” var nog ändå på vår bröllopsdag när vi tog skärgårdsbåten ut till Drottningholm. Det var samma båt som vi gifte oss på och samma tur som då, så vi återupplevde hela vår bröllopsdag igen. Det var sååå mysigt! Semestern tillbringades hemma eftersom plånboken satte stopp.

Plånboken ja… pengamässigt var året en katastrof! Först gick bilen sönder, där åkte 8000. Sen installerade vi ett nytt larm i huset, där åkte 20 000. Under sommaren fixades resten av rören i huset och då blev vi ytterligare 40 000 fattigare… så blev hunden sjuk och där försvann 8000 till, fast vi får tillbaka lite på försäkringen tack o lov. Åsså behövde vi en ny värmepanna och blev ytterligare 40 000 fattigare. Så 115 000 och därmed hela vårt sparande försvann, men vi hade iaf ett sparande att ta av – det har vi inte längre…

Vikten minskade också, men det är ju till skillnad från ekonomin positivt med ett minus. Jag väger 3 kilo mindre än förra nyåret, vilket är ungefär enligt planen. Jag hade som mål att träna 100 pass, det blev 107 – så himla bra! Kroppen mår mycket bättre än förra året, nu när jag fått några nya mediciner. Värken har varit mindre, kroppen har fungerat bra nästan hela året. Sommarvärmen hjälpte mycket och gjorde massor med gott för hela min kropp. Martin har också tränat på och väger 13 kilo mindre än förra nyåret. Han har kommit igång ordentligt med styrketräning och nådde sitt mål strax innan jul, som var att lyfta 100 kg.

Min Farmor dog under hösten, 98,5 år gammal. Det är klart att det är sorgligt att ta avsked av en älskad person, men hon var gammal så det var inte oväntat. Min Farmor hade levt ett långt och innehållsrikt liv och hon lämnade livet omgiven av barn och några barnbarn. Jag träffade henne bara några veckor innan hon dog och då hade hon en av sina sista bra dagar, hon kom tom ihåg vem jag var och vi kunde prata om minnen och se på bilder tillsammans.

Man kan väl summera 2018 genom att säga att det var ett år som kroppen tog revansch men plånboken var den stora förloraren. Planen för 2019 är att fortsätta jobba på kroppen, nu vill jag tillbaka till bröllopsvikten men med mer muskler. Året får bli ett mellanår utan några större utsvävningar för att jobba upp ett sparande igen. Jag tycker inte om att inte ha en buffert och lånar helst inte pengar, så nu blir det till att spara. Jag fyller 50 i början av 2020, då vill jag kunna hitta på något skoj. Då krävs det pengar.

2018 var alltså inget år att direkt lägga på minnet, förutom den fantastiska sommaren och vår bröllopsdag. Nu ser vi fram emot 2019 och hoppas på fler höjdpunkter och en lika fin sommar!

Avsked av Farmor

Avsked av Farmor

I fredags var det dax att ta avsked av min lilla Farmor som dog för bara tre veckor sedan. Jag bävade lite inför dagen (förstås), men det blev inte så illa som jag trodde. Det var fint och värdigt, inte alls mörkt och sorgligt.

Begravningar är begravningar, det är aldrig roligt – tvärtom förstås. Men när en så gammal person dör, som min Farmor som var nästan hundra år, då kommer ju inte döden som någon överraskning. Vi hade ju länge trott att varje jul var den sista, varje födelsedag osv. Många gånger hade vi även hoppats att det skulle vara sista dagen, inte för att vi önskade livet ur henne – utan för att hennes liv inte längre var värdigt. Hon var gravt dement och hade på slutet smärtor av gallsten (eller om det var njursten). Det var typ enda gången hon var på sjukhus på alla dessa år… hon har alltid haft god hälsa kan man väl säga. Men så kom dagen då personalen på boendet ringde och sa att nu var det dax och ett dygn senare var hon verkligen borta. Lugnt och stilla somnade hon in efter ett väldigt långt liv.

I fredags kändes det väldigt overkligt att det var dax att ta avsked av henne. När jag vaknade på morgonen kändes det inte alls som en begravningsdag. Enda skillnaden mot en vanlig fredag var att Martin satt hemma och jobbade halva dagen. Jag åkte och tränade som vanligt, men sedan tog vi faktiskt hundpromenaden tillsammans innan lunch. Efter lunch däremot då började det kännas att det inte var en vanlig fredag… när det var dax att klä om… Att bära svart var helt otänkbart – min farmor var allt annat än svart! Hon bar alltid färg och jag tror faktiskt inte att jag sett henne i svart någon gång, möjligen svarta byxor… Jag valde därför en blågrå dräkt med klänning och kavaj. Eftersom hon ofta kommenterade mina naglar var även nagellacket viktigt, det fick bli en plommonfärg som jag vet att Farmor gillade. Hon var mycket för rött, lila och blått.

Jag vet att en del tycker att man ska vara svartklädd och att det där med nagellack bara är en ytlig grej, men där tänker jag annorlunda. Sorgen sitter inte i kläderna eller nagellacket, mina val var ett sätt för mej att visa att jag följer det Farmor tyckte om. Jag ville spegla henne och den relation vi två hade. Jag ville även ha en bekväm klädsel, att sitta på en begravning och inte trivas i kläderna gör ju saken ännu värre.

Vi var 13 vuxna och 4 barn, Farmors två barn (min pappa och faster), jag och mina två kusiner med respektive och våra 6 barn (plus en respektive) – dvs Farmors barnbarnsbarn som är mellan 25 år och 6 månader typ. Det finns en viss spridning kan man väl säga, och jag har svårt att tro att någon av oss kommer att bli så gammal som farmor som alltså blev 98,5. Det var en liten skara som samlades, småttingarna lättade upp stämningen en hel del och var jätteduktiga under den korta ceremonin.

Det var egentligen bara under defileringen som det var riktigt jobbigt, då spelades nämligen Sankta Lucia och minnena bara vällde över mej. Min Farmor älskade lucia och var omåttligt stolt när jag som 12-åring blev vald till skolans lucia och sedan även senare när vi var runt och lussade på olika företag under åren som följde. Hon plockade stearin ur mitt långa hår samtidigt som hon nynnade luciasånger. När min pappa var liten lussade hon för dem varje lucia iförd luciakrona och frukostbricka. Luciasången var helt perfekt, men jag var totalt oförberedd.

Nu är det alltså över. Begravningen var fin, men det är alltid en mysko känsla att stå framför en kista och veta att någon faktiskt ligger däri. Farmors kista såg så liten ut, men så hade hon ju krympt en hel del senaste åren. Farmor var den sista i sin generationen i vår släkt, ett helt led försvann med henne. Nu är mina föräldrar den äldsta generationen och sen är det jag…

 

Oktober är dödens månad

Oktober är dödens månad

Jag gillar verkligen inte oktober. Det har blivit en månad då folk dör… värst var det 2010 då vi hade tre dödsfall på bara sex dagar. Hösten är överhuvudtaget en årstid då dödsfallen duggar tätt.

Min bästa kompis dog i augusti 2000, bara 43 år gammal, sedan dess har det bara fortsatt. Jag kommer aldrig glömma när jag fick dödsbudet och hur hela livet vändes upp och ner. En 6-åring ställdes utan sin mamma, mina barn fick se hela livet dras undan för sin lilla kompis. Jag var förkrossad men skulle ändå förklara för barnen vad som hänt och skulle hända, samtidigt skulle jag vara en hyfsat bra mamma och stabil vän till kompisens make. Allt var ett enda stort kaos.

2010 ställdes allt upp och ner igen. Den här gången blev det flera dygn med ovisshet och väntan. Väninnans son trasslade och höll på med en massa skit, det visste vi. Så fick vi veta att det varit en olycka i tunnelbanan och hon kände direkt att sonen var inblandad. Men det tog många, många timmar innan vi fick veta helt säkert. Jag glömmer det aldrig! 21/10 2010 föll årets första snö… då fick vi dödsbudet. Även den här gången skulle barnen meddelas, det var ju deras kompis. Äldste sonen förstod inte ens när vi berättade, han fortsatte bara att prata om snön som föll. Chocken var total.

Ungefär samtidigt var en annan bekant försvunnen. Han hade gått ut för att leta efter katten och inte kommit tillbaka. Alla var ute och letade och det var hans son som hittade honom nedanför ett litet stup. Han hade halkat, trillat och fallit så illa att han slagit ihjäl sej. Hans barn tävlingssimmade med min yngste son och vi träffades allihop titt som tätt. Han var en bekant, på väg att bli en god vän. Efter detta höll vi knappt ihop. Hjärnan funkade inte. Det enda som fanns i skallen var hur familjerna mådde och vad vi kunde göra för att underlätta. Vår stackars hund hade nog flera liter med tårar och snor i pälsen.

Å till råga på allt fick vi ytterligare ett dödsbud ett par dagar senare, då var det min gamla moster. Inte överraskande, men det blev lixom en för mycket. Det är så många människor som drabbas när en människa dör. Det är inte bara den närmaste familjen, det handlar även om vänner, arbetskollegor, skolkompisar, grannar och en massa andra. Alla reagerar olika och måste få sörja på sitt sätt. Det är viktigt att lyssna, prata och lyssna ännu mer. När man står vid sidan om men ändå är mitt i på nåt sätt är det även viktigt att bryta ihop själv också och tillåta sej att vara ledsen samtidigt som man försöker vara ett stöd för någon annan. En knepig sits.

Så har åren gått och jodå, det har trillat bort folk även följande höstar. Ytterligare en kompis till barnen har vi tagit avsked av. Så många unga människor. Killar som haft hela livet framför sej. Å nu var det alltså dax för min Farmor, det var väntat, damen var trots allt 98,5 år – ändå är det sorgligt. På fredag tar vi avsked, ytterligare en oktober med död och begravning.

Inte konstigt att man ogillar hösten…

 

Himlen har fått en ny stjärna

Himlen har fått en ny stjärna

Jag trodde att jag var förberedd. Men man blir kanske inte det hur mycket man är tror det. Jag trodde att jag bara skulle ta emot beskedet lugnt och stilla och lixom bara konstatera att det var som det var. Riktigt så blev det inte. Min lilla farmor är död.

Min Farmor blev 98,5 år, vi trodde alla att hon skulle bli minst 100. Jag är snart 49, så hon hade alltså mej halva sitt liv. Min första halva var vi rätt tajta, då sågs vi en hel del – sen blev det svårt för henne att komma till mej på egen hand och jag fick fullt upp med grabbarna.

Jag var min Farmors första barnbarn och hade henne helt för mej själv i 11 år. Hon var bara min och vi umgicks mycket. Hon tog mej till förskolan när det var dax för den och kom ner till oss på Öland så ofta hon kunde när vi var där. Vi tog promenader, plockade blommor och pratade.

När jag fick barn kom hon till mej ungefär varannan onsdag för att hjälpa mej att städa och mysa med killarna. Hon tog bussen och tåget från Södertälje på förmiddagen, var hos mej och killarna nästan hela dagen och tog sig sedan hela vägen hem igen. Det gjorde hon tills hon var runt 80. Farmor satt ofta med killarna och läste i soffan i vardagsrummet och jag kunde höra deras småprat. Hon spelade tom fotboll, hon var rätt dåligt på att säga nej till dem. Hennes första barnbarnsbarn  🙂

När hon inte klarade sej själv längre lyckades hon få ett boende här i närheten. När vi öppnade Viktväktarna i Tullinge, var det i samma hus som hon bodde – så varje tisdag kunde jag gå upp och säga hej under ett par år. Demensen satte klorna i henne, men de bra dagarna kände hon igen oss och vi pratade om ditten och datten. Så var det när jag träffade henne i slutet av sommaren, då hade hon en bra dag. Vi tittade på kort från när hon var ung och när jag var liten. Hon kunde namnge alla och berätta mer om varje bild. Det var vid det tillfället som bilden högst upp togs.

Sista gången jag träffade henne var för någon vecka sedan. Då var hon inte helt på topp men visste vem jag var. Det känns bra att hon kände igen mej den där sista gången. Därför ville jag inte ta ett avsked till eller vara med när hon somnade in. Pappa ringde och sa att man ringt från boendet, de skulle åka dit – men jag ville inte vara där.

Jag vill minnas henne som hon var. Särskilt som den hon var när jag var liten och hon var bara min. Min lite tjocka Farmor med korsett och strumpeband som jag fick hjälpa henne att knäppa. Min lite klumpiga Farmor som lyckades tippa en kanot och till och med få den över sej trots att vattnet bara var 15 cm djupt. Min lilla Farmor som älskade att plocka blommor på ängen på Öland. Det är nog där hon är nu.

Sov gott lilla Farmor och förlåt att jag inte var där och tog avsked.

 

Så skönt att bli äldre!

Så skönt att bli äldre!

 

Jag vet att många tycker det är jobbigt att bli äldre, rynkig och få grå strån. Jag är inte en av dem! Jag tycker det är såååå skönt att bli äldre!!!

Om typ 500 dagar fyller jag 50. Då hade jag tänkt rymma iväg och göra mina andra stora drömresa, nu blir det nog inte så eftersom pengarna inte räcker. Men hemma är jag nog inte, jag har ingen större lust att ha kalas. Inte för att jag inte gillar kalas, utan för att jag vet att det inte kommer särskilt många. Bättre att strunt i det och slippa bli besviken lixom…

Jag är alltså nästan 49, på väg mot 50 och alltså minst halvvägs i livet. Jag tänkte nämligen inte bli över 100… nu vet man iofs inte eftersom min farmor är 98 och typ kärnfrisk. Fast jag är ju inte frisk nu, så jag blir nog inte så gammal som hon. Så här halvvägs i livet måste jag nog säga att min bästa tid är nu. Jag tyckte livet var rätt bra runt 20 och nu vid 50 är det som bäst, däremellan var det rätt jobbigt…

Som nästan 50 känner jag mer och mer att jag slappnar av mer och mer. Jag har aldrig varit i så bra kroppsligt skick som nu, trots sjukdomar. Jag är starkare än någonsin och trivs nästan i min kropp, det finns lite kvar att jobba på – men jag är nästan nöjd. Åren sätter sina spår, så är det – men det är inget jag lider av. Jag gillar mina små kråksparkar vid ögonen och de grå stråna som jag fick vid 30 men som  konstigt nog inte blivit fler efter 40. Det är typ 45 grå strån i luggen som ser rätt tråkiga ut, så länge de inte blir fler färgar jag bort dem. Men jag har inget emot att bli helt gråhårig, som min farmor som har helt vitt hår.

Men det jag gillar mest med att bli äldre är att jag inte bryr mej så mycket längre. Jag gör lite som jag vill och bryr mej inte så mycket om vad folk tycker. Jag har iofs alltid gått min egen väg, men då har jag brytt mej om vad folk tycker och tänker. Det skiter jag totalt i nu. Så länge jag mår bra och ingen runt mej kommer till skada ska väl folk bara sköta sitt och inte bry sej. Eller hur?

Jag vet att folk pratar bakom min rygg, men gör det då! Tänk att lilla jag är så intressant… Jag vet att folk tycker en massa om mej, men tyck det då… är det snällt får ni gärna säga det till mej direkt – är det elakt kan ni stoppa upp det nånstans där solen inte lyser. Det är ganska få som känner mej, så det går runt en del lögner – det vet jag och jag vet också att de som känner mej gör sitt bästa för att stoppa lögnerna.

Jag är en lojal person som kan gå väldigt långt för någon jag tycker om. Men sårar man mej eller någon jag tycker om, så är jag ganska långsint… numera inte alls så långsint som förr dock. Det är också en positivt sak med att bli äldre, man inser att det inte hjälper att älta. Det skadar lixom bara en själv och är dåligt för en.

Så jag gillar att åldras. Jag tar mer och mer livet med en klackspark och försöker att göra det bästa av en rutten dag. Jag är långt ifrån perfekt och har börjat uppskatta mer och mer att inte vara det. Jag är bara människa och då får man begå misstag, så länge man är vuxen nog att be om ursäkt. Det är mycket jag fortfarande inte kan eller behärskar, men i ”min ålder” är det ok att be vem som helst om hjälp. Å på så sätt får man nya bekantskaper också.

Man säger att 50 är det nya 30. Kanske är det så, inte vet jag. Jag vet bara att jag gillar min ålder just nu och att det är så skönt att slippa alla krav man hade på sej själv och trodde att andra hade på en när man var yngre. Nu gör jag som jag vill! Jag vet att hälften är gjort men är inte rädd att dö. Jag har ingen åldersnoja alls och ingen dödsångest heller – jag lever nu och mår väldigt bra.

Hur tänker du kring att åldras?

 

Vi måste våga göra något!

Vi måste våga göra något!

Ted Gärdestad, Robin Williams, Tim Bergling… dessa tre har psykisk ohälsa gemensamt, alla var relativt öppna med sina problem – trots detta vet vi att två av dem tagit sitt liv. De orkade inte mer. Vad som hänt med Tim Bergling vet vi inte än, men att den psykiska ohälsan var iblandad står nog rätt klart.

Detta är alltså offentliga personer som mått dåligt, trots (eller kanske pga) sin framgång. Alla visste hur det stod till med Ted Gärdestad, ändå fick han inte den hjälp han behövde för att orka leva vidare. Med det var ju länge sen, det är bättre idag. Eller? Robin Williams var ju också framgångsrik och älskad, han orkade inte heller – det hade alltså inte hänt särskilt mycket åren mellan Ted och Robins död.

Jag hörde när Tim berättade om sin ångest vid mer än ett tillfälle och trodde i min enfald att han fick (och tog emot) den hjälp som behövdes. Återigen säger jag att vi inte vet vad som hänt honom, men oavsett om han valt att avsluta sitt liv eller ej så måste vi våga se att folk mår dåligt. Men inte ens de som säger detta öppet får den hjälp de behöver. Detta måste ändras!

Att må dåligt och att känna sej ensam ses ofta som en svaghet. Många känner sej ensamma i dag, trots att de har både arbete och familj. Avsaknaden av ”riktiga” vänner är en sorg och något man skäms över. Jag vet – jag har varit där. Att inte ha en fulltecknad almanacka, fira helgen med vänner eller ha ett social aktivt liv är för många en skam. Men även den som har ett socialt liv med fulltecknad almanacka och framgångsrik karriär kan må dåligt – depression kan drabba alla!

Att dessutom drabbas av utbrändhet och inte få chans att komma tillbaka till ett frisk liv är livsfarligt! Utbrändhet innebär oftast att man är deprimerad och har svårt att se något positivt alls i tillvaron. Går man ner i depressionen för mycket är det väldigt svårt att komma upp igen, hur framgångsrik man än är. Utbrändhet och depression i kombination med frustration är farligt. Man tänker att det ändå inte spelar någon roll vad man gör, blir destruktiv och desperat. Tankeverksamheten fungerar inte och man tar väldigt konstigt beslut. Får man inte hjälp kanske man aldrig kan ta sej upp igen.

Att som utbränd/deprimerad får höra att man ska ”rycka upp sej” eller ”bita ihop” är inget annat än kränkande. Man vill ju inget annat än att må bra! Men man kan varken rycka upp sej eller bita ihop, man orkar helt enkelt inte! Man behöver hjälp! Man behöver att någon SER en och leder en framåt. Man behöver någon som sitter ner och säger att allt kommer att bli bättre, men att det kommer att ta lite tid. Man behöver någon som orkar finnas där och som orkar lyssna. Någon som kan ta beslut åt en när man själv inte orkar eller kan. Någon som orkar se ens dåliga sidor men ändå accepterar en. Men man behöver inte någon som jamsar med och tycker synd om. Man behöver hjälp att styra upp livet, komma ihåg läkartider mm och som pekar med hela handen men med respekt. Men hur många vågar och orkar vara det stödet? Vem orkar vara den vännen?

Jag hade ingen som på riktigt fattade hur illa det var. Men jag orkade ändå ta mej till psykolog som kunde lotsa mej genom processen. Det var skitjobbigt – men nödvändigt. Jag ville nog aldrig dö, men jag ville heller inte leva som jag gjorde. Det tog många år innan jag ens kunde tänka en positiv tanke, men jag visade nog inte så mycket utåt. De jag försökte prata med skojade bort det jag sa och tog mej inte alls på allvar. Det kändes. Jag var ensam. Trots att det fanns mängder med människor runt mej. Men ingen SÅG mej. Ingen orkade lyssna. Kanske för att många mår dåligt själva…? Vem vet…

Jag är fortfarande inte helt frisk, men jag är inte längre deprimerad. Jag har ett bra liv. Jag har numera en man, två vuxna barn och föräldrar. Däremot är det knapert med vänner. Det är svårt att få nya vänner som vuxen, hur mycket man än försöker. Etablerade gemenskaper släpper ogärna in någon ny… tyvärr. Många känner som jag. Jag kan se det på olika mingel och sk kändisfester, blicken som visar osäkerhet, sorg och ensamhet. Jag känner igen blicken, jag har ju haft den ju själv och brukar då ta tag i personen och erbjuda plats brevid oss. Att stå helt ensam på ett mingel är obekvämt och man skäms över sin ensamhet. Man sitter hellre med okända än står helt ensam. Hur många står inte med blicken i telefonen för att slippa visa sin ensamhet…

Det jag vill säga med detta långa jidder är att vi måste bry oss! Kanske måste vi även visa vår sårbarhet. Framgång och karriär innebär inte automatiskt att man är lycklig och att livet leker. Det finns många ensamma människor i vår närhet som bara vill att någon ska SE dem. Jag vågar se. Jag vågar stå brevid. Jag vågar sträcka ut handen och både be om hjälp och ge hjälp. Gör du?

Med små handlingar kan man rädda liv. Att SE någon kan rädda liv. Att ge av sin tid kan rädda ett liv. Det är dax att börja nu! Låt inte de liv som redan släckts vara förgäves, var den medmänniska som du borde vara. Börja idag. Du kanske räddar ett liv.

 

Överlevde en älgkrock och en fjäder…

Överlevde en älgkrock och en fjäder…

Redan när jag vaknade igår kände jag att det inte var någon bra dag och att jag nog borde ligga kvar i sängen. Nog fick jag rätt alltid, men ibland är det bra att saker inte blir som man tänkt…

Planen för dagen var att åka och träna, besikta bilen (besiktningen ligger brevid gymmet), fixa något gott till lunch och gå med hunden innan jag satte mej framför datorn för att jobba lite. Jag gillar måndagar och brukar få ganska mycket gjort då trots att jag säger att det är min lediga dag.

Punkt ett gick alldeles utmärkt, resultatet på gymmet var det bästa någonsin! Så var det dax för besiktning, bilen var på service i oktober – vad kunde gå fel lixom? Allt såg bra ut ända tills de lyfte upp bilen, då såg de lite bekymrade ut. Ena killen kom fram till mej och sa ”Du ska nog planera om hela dagen, jag kommer nämligen att sätta körförbud på bilen direkt”. Va? Jag fattade ingenting. Då visar han mej att den fjäder som går mellan schassi och hjul är helt av. Å den har jag kört runt med. Det kunde ha gått hur illa som helst! Visst har jag fattat vitsen med besiktning innan, men nu blev det lixom extra tydligt.

Jag såg nog ut som en fågelholk, tankarna snurrade runt. Hur länge har jag kört runt med detta? Vad kunde ha hänt? Om den lossnat i hög fart på tex motorvägen, då hade jag ju dött! Har man överlevt en älgkrock, så ska väl en fjäder inte ta livet av en! Men så kunde det alltså i värsta fall blivit. Jag är rätt tacksam för att besiktningskillarna såg detta. Inte alls upprörd över vare sej körförbud eller de 7 tusenlapparna som det kommer att kosta.

Min pappa kom till undsättning och tillsammans tog vi bilen till närmaste verkstand som turligt nog låg bara några meter bort. De kunde dessutom fixa både den trasiga fjädern redan idag och byter ut den på andra sidan också för säkerhets skull. Vi använder bilen väldigt lite efter älgolyckan, så jag behöver den inte förrän på fredag ändå. Å då kan jag ta mej med fötterna dit jag ska om bilen inte är färdig, värre än så är det inte.

Förr såg jag bilbesiktningen mest som något nödvändigt ont, det gör jag inte längre. De har kanske räddat mitt liv och kanske även Martins och Baileys liv också. Vi kunde ju ha suttit i bilen allihop när fjädern bestämde sej för att lossna. Jag vet inte hur många liv en människa kan ha och hur många chanser man kan få, jag har haft väldigt många nu… Min skyddsängel har fullt upp  🙂

Dagen blev alltså inte riktigt som jag tänkt mej och allt blev förskjutet en hel del, men vad gör det?! Bättre att upptäcka att något är fel än att råka ut för en riktigt otäck olycka. Det blev ju både lunch, hundpromenad och jobb – även om det blev lite senare än tänkt.