Browsed by
Etikett: döden

Pratade med en präst

Pratade med en präst

Jag är inte särskilt kyrklig av mej och går inte i kyrkan mer än när jag är bjuden på dop och bröllop eller när någon nära ska begravas. Men jag tycker om kyrkan som plats, där är lugnt på ett alldeles särskilt sätt.

Jag respekterar präster och alla andra som arbetar inom kyrkan, de gör ett viktigt arbete – precis som tex läkare och psykologer. En präst är väl kanske lite som en psykolog… h*n är iaf bra att prata med. En av kvinnorna som jag tränar med är präst och jag tycker otroligt mycket om henne. Därför stoppade jag henne här om dagen för att fråga ett par saker.

Jag undrade bland annat om det är vanligt att mannen i en parrelation inte vill prata om sjukdomen som hustrun tampas med och om detta beror på att han vill skydda henne? Jodå, det är väldigt vanligt, fick jag till svar. Särskilt i de äldre generationerna. Mannen tror ofta att allt blir värre om man pratar om sjukdomen, fast det egentligen är tvärtom. Ofta handlar det om maktlöshet att inte kunna skydda den han älskar, först och främst för att hon blivit sjuk och sedan för att han inte kan göra henne frisk. Det gamla sitter i, det där att mannen ska skydda sin kvinna och sin familj.

Om kvinnan då faktiskt vill prata om sin situation, kan det uppstå lite problem. Det vanliga är nämligen att kvinnor vill och har ett behov av att prata, kanske inte så mycket med andra som drabbats – utan med sin familj och omgivning. Både för att bearbeta allt som händer, men också för att upplysa om varför hon inte är som vanligt. På ett sätt vill även hon skydda sina nära och kära, genom att berätta så att alla ska förstå att det inte är deras fel att hon är annorlunda.

Bägge vill alltså beskydda, men på olika sätt. Skillnaden är att kvinnan sköter sin egen terapi genom att berätta, medan mannen stänger in och oftast skapar mer ångest åt sej själv. Å det spelar ingen roll om det är mannen som är sjuk, han vill inte berätta eller prata om sjukdomen då heller. Lite som att ”pratar man om det, så blir det på riktigt. Då finns det”.

Å det här blir ju knepigt förstås, särskilt för dem runt omkring. När någon drabbas av cancer så syns det ju när den drabbade börjat med cellgifter. Här har håret precis trillat av… det är svårt att dölja även om det finns keps och snygga peruker – men man kanske inte vill dölja det heller alltid. Att inte prata om det när det faktiskt syns blir ju jättekonstigt. Det blir lite som kejsarens nya kläder, man tassar runt något som alla redan vet om.

Många resonerar så här även om döden och där är barn klokare än vuxna. När ett barn drabbas av allvarlig eller dödlig sjukdom vill de vuxna oftast skona barnet från detaljer och framtidsprognoser. Men barnen vet redan, de känner på sej vad som är fel och får i många fall trösta sina föräldrar. En liten grabb frågade sin pappa varför han var så ledsen över att farfar hade dött, pappan svarade förstås att han saknade sin pappa och var ledsen över att aldrig få träffa honom mer. Då svara sonen ”Men pappa, du kan låna min studsmatta och hoppa så högt du kan och säga hej till farfar”. Det var lixom inte svårare än så.

Man säger att barn och djur är bra terapeuter och lindrar sorg. Prästen rekommenderade därför att vi som har hund eller små barn ska låna ut dem så ofta vi kan till den som är sjuk eller bär på sorg/oro. Då behövs inga ord och ibland är det som en propplösare som får orden att bara bubbla upp. Det här med sjukdom och sorg är knepigt, men vi behöver ju inte göra det knepigare än det faktiskt är.

Vi måste våga prata. Jag vågar – gör du?

Ska man berätta eller ej…

Ska man berätta eller ej…

Förra veckan berättade jag att cancern även kommit till oss och vad jag inte visste då var att det skulle bli ännu värre. Några timmar efter att jag publicerat inlägget får jag veta att Terese också drabbats. HÄR kan ni läsa om hennes kamp. Det känns som hela världen är smittad!

Innan jag skrev det förra inlägget hade jag vänt och vridit på texten. Det är flera drabbade runt oss och alltså ganska många som har åsikter om hur detta ska skriva om och om det ens ska skrivas om. Måste man skriva om allt? Såklart man inte måste – men jag tycker det är viktigt att berätta. Hur mycket vet man egentligen om cancer mer än att det är en sjukdom? Hur ser vardagen ut för den som drabbas och hur är det för dem runt omkring? Sånt tycker jag är viktig och det vill jag berätta om. Men det är svårt! Särskilt när någon absolut inte vill att det ska skrivas om och någon annan ser det som jag. Hur gör man då?

Jo, man går balansgång. Åsså ställer man frågan lite sådär allmänt på Facebook ”Om du drabbades av allvarlig sjukdom, skulle du då berätta det?” Å svaren trillade in! Först sa de allra flesta att de absolut inte skulle berätta. De ville inte bli behandlade annorlunda och att man skulle tycka synd om dem. Sen kom det andra svar: självklart skulle man berätta, det skulle ju förklara varför de kanske inte orkade lite mycket och folk skulle kunna ge stöd om man behövde. Så ser jag det också.

Jag skulle berätta (haha, jag berätta ju i stort sett allt här) eftersom det skulle förklara varför jag var annorlunda, inte orkade eller var glad hela tiden, att jag var på behandling titt som tätt och helt enkelt inte hade tid med något annat än att överleva. Det är faktiskt helt sjukt vilket schema man har som cancerpatient! Jag ska berätta om det i ett annat inlägg, men det är faktiskt ett heltidsarbete att ha cancer! Så ja, jag skulle berätta. Och jag skulle nog bli ganska besviken om jag på omvägar fick höra att någon närstående var allvarligt sjuk.

Vi människor har väldigt svårt att prata om allvarlig sjukdom och döden. Det är lite som att syns det inte så finns det inte. Om man inte pratar om det så kan man låssas att det inte finns. Men det stämmer ju tyvärr inte… 1 av 3 kommer att drabbas av cancer och 10 av 10 kommer definitivt att dö! Man kommer lixom inte undan… om vi pratade mer om detta så skulle det nog avdramatiseras en hel del, tror jag och det visar tydligen forskning också. Ju mer man pratar om tex en rädsla desto lättare blir den att hantera. Å det är ju det allt bottnar i; rädsla. För man vet ju inte vad som händer.

Jag skulle iaf berätta – skulle du?

Cancerhelvetet knackar på

Cancerhelvetet knackar på

Så kom den objudna gästen även till oss. Den attackerade från flera håll dessutom. Jag pratar förstås om cancerhelvetet.

Som ni säkert har förstått så händer det saker runt om oss som är svåra att prata om. Av respekt för berörda tänker jag inte prata om dem utan om mej och mina tankar. Hur är det att stå lite snett bakom en cancerdrabbad? Vilka tankar har jag och vilka åtgärder tänker jag själv ta. Cancergenen kanske även finns i mitt blod, högst troligt faktiskt. Hur orolig är jag?

Cancer gör inte skillnad på någon. De bryr sej inte om ifall du är fattig eller rik, ung eller gammal, tjock eller smal, vit eller svart, man eller kvinna, lång eller kort, religiös eller ateist. Den kör lixom bara på och förstör. Vi har haft sjukdom runt oss hur många år som helst, även cancer har funnits där. Både min morfar, moster och kusin har drabbats – men det har varit smått diffust eftersom de alla bor så långt bort och jag träffar dem inte i min vardag. Bekanta har också drabbats, bla Pamela och Lotta som pratar öppet om sin sjukdom och även skrivit böcker om hela resan. Ett stort tack till dem måste jag passa på att säga, de ger stort hopp om att även vår resa ska gå bra.

Jag har nästan alltid haft allvarlig sjukdom i vardagen och är ganska konkret, kall kanske en del skulle kalla mej. När jag fick beskedet den här gången konstaterade jag faktum och gick vidare därifrån. Två personer i min närhet skulle från och med då få besked om operation, behandlingsform och en massa annat. I det läget syns inget utanpå och som närstående är det inte mycket man kan göra. Operationsdagen kommer och nu vill alla snabbt veta hur illa det är, har cancern spridit sej, vad händer? Några veckor senare kommer lugnande besked, cancern har inte spridit sej, man har fått bort allt tror man, nu ska såret läka och sedan ska en dosa opereras in i armen och cellgifter väntar.

Alla har hört talas om cellgifter, men vad innebär en sån behandling egentligen? Man googlar, pratar med tidigare cancerpatienter och försöker få fram så mycket info som möjligt. Våra närstående tar mängder med prover och provar ut peruk – nu börjar man förstå att detta händer på riktigt. Man går från något slags vaccum till verklighet. Var tredje vecka ska gifter pumpas in i kroppen. Jag läser att det känns värst 5-7 dagar efter behandling, men det verkar inte stämma med verkligheten i vårt fall. Illamåendet kommer helt plötsligt vid en promenad efter bara ett par dagar.

Alla tappar inte håret, men om man gör det så börjar det efter ungefär två veckor. Man kan be om en kylmössa för att försöka minska håravfallet, men vet inte om någon av dem gjort det. Frågan poppar upp i mitt huvud ”Hur mycket bryr jag mej om mitt hår?” Brösten har jag redan tagit ställning till, kvinnlighet sitter inte i brösten har jag redan konstaterat – jag tog ju bort min E-kupa alldeles frivilligt. Men hur är det med håret? Jag har inget svar på det än faktiskt. Trodde inte att jag brydde mej så mycket, men jag vet faktiskt inte. Kvinnlighet bryr jag mej inte så mycket om och mitt hår växter otroligt snabbt, så jag borde inte bry mej om något så ytligt.

Så här två veckor efter första behandlingen märks inte så mycket mer än att det finns en genuin trötthet som bara anfaller utan förvarning. Ungefär som min egen trötthet, men i mitt fall har det ju en helt annan orsak. Men jag kan ändå förstå hur det känns att bara säcka ihop, när man inte vill något annat än att vara med och vara pigg.

Att stå brevid utan att kunna göra något ger en mängd funderingar. Cancern finns runt mej, från flera håll – hur gör jag för att hålla den borta från min kropp? Har jag genen? Har jag gått på alla kallelser som jag borde? Hur ska jag agera? Självklart finns inte alla svar, men en del. Jag har inte gått på alla undersökningar som jag borde, mammografi har jag gjort, cellprover har jag däremot inte gjort på ett tag. Jag glömde helt enkelt bort det. Senaste kallelsen sitter på kylen, den ska jag ta tag i nu. Sen ska jag också be att få göra ett gentest och se om genen för cancer finns även i mej. Gör den det så vidtar jag åtgärder direkt!

Men cancer kan ju sätta sej på så många ställen, kan man kolla alla? Jag tror inte det? Bröst, livmoder och hud är väl typ det som går att kolla hyfsat enkelt. Tarm, strupe och annat blir ju lite knepigare. Man får väl helt enkelt kolla det man kan och sköta sej så gott man kan. Å då kommer vi till solandet… jag älskar ju solen. Å jag tycker att jag har koll och har redan tagit bort flera märken som det inte varit något i.

Många funderingar blir det. Cancer har som sagt funnits i min närhet förut, även om den blev mer påtaglig nu. Man vet bara något om det man har just nu, det gäller att leva nu. Att skjuta upp saker är en väldigt dum idé, man vet aldrig vad som händer. Så det är där vi står just nu, med cancern som oinbjuden gäst och vardaglig följeslagare. Vi får helt enkelt göra det bästa av en grisig situation. En situation som vi faktiskt inte är värda eller önskar någon annan. Men som sagt; cancerhelvetet bryr sej inte om vem man är, den frågar inte om lov – den bara ockuperar.

Så nu vet ni varför jag kanske inte är lika öppen som jag brukar, varför jag pratar i gåtor och inte berättar allt. Det kanske kommer en dag när jag berättar om vilka som drabbats, kanske inte – allt beror på dem. Tills dess får ni nöja er med mina tankar och resonemang, och min väg genom gentester, resultat och beslut. Och tills dess vill jag veta hur ni resonerar. Om ni omgavs av cancer, skulle ni göra gentestet? Vill ni veta om även ni har cancergenen? Ni kanske redan tagit ställning och gjort testet? Hur tänker ni kring hår, bröst och kvinnlighet?

Och en uppmaning till er kvinnor! Gå på de kallelser ni får för mammografi och cellprover! Ni män; ta PSA-provet även om det känns obehagligt. I Sverige har vi ändå de här förmånerna, utnyttja det!

Ta hand om er!

Mycket skit fanns i knät…

Mycket skit fanns i knät…

Operationen är överstökad och jag överlevde! Fy så rädd jag var innan, men allt gick bra och det var absolut värt att göra operationen eftersom man hittade en massa skit i knät.

Efter många om och men blev det alltså operation igår, eller rättare sagt en knäatroskopi. Man öppnar inte hela knät utan gör bara två små hål och går in med ett instrument som gör hela jobbet. Kl 14.30 var det min tur, men inte förrän ett par timmar senare var det dax – man var bara liiiite efter schemat kan man väl säga.

Jag fick byta om till operationskläder, inte sterilgröna eller tråkigt vita – utan blå minsann. Åsså en käck mössa, för att hålla allt hår borta. Eftersom det var många timmar sedan jag åt och även drack och huvudvärken började kännas fick jag dropp också. Efter några mindre fina selfies var det dax att låsa in telefonen, pussa maken och knalla in till operationssalen. Där packade man in mej i operationsdukar från topp till tå och när allt var klart fick jag andas i en mask och sen vet jag inget mer förrän någon ropade mitt namn och det var dax att vakna igen.

Den där känslan efter att man varit sövd är bara så jobbig. Man vill vara vaken, men ögonen orkar inte vara öppna. Efter en stund kom läkaren in och sa att det mesta såg fint ut i knät men att där hade funnits massor med brosk, både löst och ojämnt. Så man tog bort det lösa och slipande ner insidan av knäskålen så det skulle bli jämnt och fint. Han förstod att jag haft ont och lovade att knät ska fungera bättre nu.

Någon frågade om de skulle hämta Martin och jag sa ja, snart stod han där och såg väldigt lättad ut. Jag fick en macka och te och kunde efter en stund ta bort droppet och klä om. Lite vingligt och dimmigt fortfarande, men jag ville bara hem. Försökte titta på mobilen, men det var jag för dimmig för. Kunde bara lägga ut en bild där jag var nyvaken, så alla oroliga skulle se att allt var ok.

Än kändes knappt något i knät, det var väl förpackat med ett stort bandage och bedövning. Förhållningsordern var inte så komplicerad, mest ”ta det lugnt med lev ungefär som vanligt”. Jag hade läst lite innan där vissa tyckte att man skulle boka av allt och bara ligga med benet högt i två dygn, andra att använda benet så mycket som möjligt särskilt böja det. Så jag tänkte att ett mellanting kunde väl vara smart… å gick ändå mer än jag tänkt.

Natten gick bra även om det ibland var svårt att ligga som jag är van vid. Jag sover oftast på mage med ena benet uppdraget, oftast det vänstra… det gick ju inte. Sen körde dagen igång, idag skulle bilen lämnas in, då verkstaden som fixade den för ett år sedan hade slarvat och nu skulle göra om jobbet. Hur i hela friden skulle jag ta mej därifrån? Det löste sej med pappas hjälp, som sedan även hjälpte mej när bilen skulle hämtas. Under tiden åkte jag in till stan på presslunch inför hamburgerfestivalen. Å väl där ringde en sköterska från kliniken och undrar om jag tar det lugnt… ähh hum… njae… Hon bara suckade och sa att jag skulle ringa om det var något 🙂

Jag åkte iaf hem efter lunchen och gick raka vägen till sängen och somnade som en död. Så nog är kroppen påverkad alltid. Knät då? Ja, det låter som medelhavet har flyttat in där. De kluckar och har sej, låter faktiskt inte riktigt klokt. Det är tydligen luft som låter, och kommer att vara borta om ett par dagar. Men det gör inte ont, känns bara lite obehagligt av kluckande. Jag ska känna efter själv, vad jag klarar och inte klarar och kan nog säga att det inte blir någon träning den här veckan iaf. Knappt ens hundpromenader, jag vågar inte riskera att Baileys ska dra till och överraska mej. Det brukar vara knäna som tar såna smällar, det har hänt förr om man säger så…

Det känns så skönt att ha detta gjort, även om nästa knä också ska göras. Men då vet jag att jag inte ska boka in något ett par dagar efter, iaf inte som kräver en massa steg och då vet jag också att det kommer låta konstigt i knät. Att hela havet stormar typ. Men det viktigaste är att jag vet att den här kliniken (Telge Ortopedi) inte använder morfin och att jag kommer att vakna efter operationen. De är helt nya, bara 4 månader gamla – men trevliga, kunniga och säkra! De är dock värdelösa på att svara i telefon, men det fick också sin förklaring och snart har de nog alla bitar på plats. Bara det där att de ringer dagen efter och kollar upp en. Det gillar jag, det har hänt två gånger nu och bara från ställen i Södertälje.

Nu är allt över och jag är nöjd. Det var inte min tur den här gången heller. Not Today eller Yesterday 🙂

Jag säger som Arya – Not Today!

Jag säger som Arya – Not Today!

Dagen är här, jag ska opereras om några timmar. Allt har strulat och så sent som igår var ingenting i ordning angående sövning eller operation. Det är kanske så det blir när man hamnar på en helt ny klinik. Å det gör ju knappast oron mindre…

Jag har sövts flera gånger och alla har gått bra utom den gången på Sankt Göran när jag förminskade brösten. Det var en lång operation och många timmars narkos, när allt var klart var jag nästan omöjlig att väcka. När personalen började bli riktigt orolig och precis skulle kontakta Martin började jag iaf att röra på mej och den akuta situationen var avblåst. Jag vaknade men fick ligga under observation på uppvaket länge, stackars Martin var ganska orolig innan jag kom upp på avdelningen igen.

Lite senare var det narkosläkaren som såg att jag den gången fått morfin i narkosen och det tål jag tydligen inte. Idag är det första gången jag ska sövas efter den händelsen och jag är nästintill panikslagen! Jag hade tid redan för två veckor sedan, men då ville jag hellre gå på Gröna Lunds pressvisning och ändrade tiden till idag. En ny kallelse med instruktioner skulle dyka upp i brevlådan. Det gjorde det inte…

I fredag började jag ringa till kliniken utan framgång, vare sej telefonist eller telefonsvarare behagade svara. Jag fortsatte ringa igår, efter 6 obesvarade samtal skickade jag ett mail. Testade ringa ett par gånger till samtidigt som jag höll koll på mailen och kom fram! Jag säger att jag inte fått någon kallelse och skulle behöva veta den exakta tiden för operation, då hittar hon mej inte! Jag finns inte längre med i planeringen, någon har tagit bort mej! Nu får jag ännu mer panik! Martin har tagit ledigt, jag är livrädd och orkar inte vara panikslagen längre än nödvändigt. Snälla ge mej en tid! Ni måste!!! Å jag får en tid, 14.30 idag.

Nästa fråga: ska jag sövas eller ej? Läkaren sa att jag inte skulle det, sköterskan säger att jag ska, vem har rätt? Jodå, jag ska sövas – det får jag även svar på via mail från läkaren senare på kvällen. Resultatet blir bäst då, men han försäkrar att det inte är tal om morfin och att narkosläkaren är proffs. Jag hoppas det. Senare kommer jag på att före alla andra operationer har jag fått träffa narkosläkaren innan, varför inte den här gången? Den här gången hade jag verkligen behövt det!

Det var svårt att sova inatt, jag som annars är rätt cool, är just nu inte ett dugg cool. Martin vet hur jag vill ha det om jag inte skulle vakna igen, allt sånt är klart och det känns skönt. Men jag vill ju vakna! Jag vill ju leva! Så jag tänker lite som Arya i Game of Trones – vad säger du till dödsguden? INTE IDAG!

Fastan inför operationen är påbörjad och jag är redan hungrig, jag som aldrig blir hungrig annars. Snacka om mental påverkan. Vi åker hemifrån vid 13-tiden, jag opereras 14.30. Då får ni gärna hålla en tumme extra. På instagram @marlenerinda och bloggens fb-sida har jag en uppgift åt er medan jag sover, den kommer upp strax efter lunch. Ni måste hjälpa mej så jag vet vad jag ska ägna mej åt ikväll, mer säger jag inte 🙂

Just nu sitter jag bara och suckar och vet inte riktigt vad jag ska göra. Skallen funkar inte, därför är den här texten lite osammanhängande. Det är så skönt att Martin är med mej hela dagen, vad hade jag gjort utan honom? Å Baileys som ligger i soffan och snarkar högt och låter mej klappa och klappa och klappa. Han är världens bästa terapi!

Snart är det över och jag hoppas knät blir bra. Under tiden tänker jag: Not Today!!!

Har du en favoritlåt?

Har du en favoritlåt?

*** I samarbete med Lavendla***

Jag pratar ju en del om döden, bla för att ta bort tabut kring ämnet. Just nu är döden ganska närvarande hos mej. Både för att jag har en släng av dödsångest inför operationen om ett par veckor, sist var jag svår att väcka. Men också för att en god vän förlorat sin svärmor, som ska begravas på måndag.

Vad vet du om dina käras önskemål? Vet du hur de ställer sej till organdonation? Vill de begravas i en grav, finns det en familjegrav eller vill de kanske brännas och strös vid en favoritplats? Vill de ha en stor begravning för alla de kände eller en liten för de närmaste? Vet du något om önskemål om musik?

Lavendla Begravningsbyrå Stockholm hjälper dej att ha koll. De finns på flera håll i landet, inte bara i Stockholm. Hos dem finns ett digitalt kostnadsfritt arkiv, Lavendla Arkivet, som man loggar in med BankId för att nå. Där uppger man sina kontaktpersoner, som kontaktas när man dör.

I Lavendla Arkivet skriver man ner alla sina önskemål kring begravningen, allt från var man vill bli begravd till detaljer om begravningskaffet. Här kan man även ladda upp dokument och allt annat som man vill att ens anhöriga ska ta del av. På så sätt behöver ingen fundera över din sista vilja eller vara osäker på om du vill ha klassisk musik eller hårdrock som sista hälsning från dej.

Här hemma är allt klart och tydligt. Vi är väldigt eniga om att donera alla organ som går, inte ha någon gravplats och hålla allt ganska litet. Martin vill att det spelas Higway to Hell och jag vill ha Den Blomstertid Nu Kommer. Jag älskar ju sommaren och längtar alltid till den och den kommer ju alltid nån gång…

Vi har pratat, jag vet hur både Martin, mina föräldrar och mina barn vill ha det. Det känns jätteskönt! Vet du hur din partner tänker runt sin begravning, vet du ens hur du tänker själv? Du kanske borde fylla i det där Arkivet…

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Fyra olika livsöden… Små barn – små bekymmer…

Man brukar säga; små barn – små bekymmer. Å det stämmer. Barn som slåss i sandlådan kan verka jobbigt för stunden, men det är inget alls mot det som kan komma senare. Eller vad sägs om 11-åringar som misshandlar i grupp, 13-åringar som blir med barn, en 15-åring som hamnar i fyllescell eller en 17-åring som går på droger. Än så länge barn… problemen blir allt allvarligare, men sen då… när barnen blir myndiga, vad händer då?

Här är fyra olika scenarior som vi har i vår närhet. Det är fyra grabbar, alla myndiga, uppväxta i ”normala” familjer med föräldrar som gjort så gott det kunnat. En av grabbarna lever inte längre, ni får själva fundera på vem.

Pelle gillar att teckna och måla, så pass att han gör det hela tiden och överallt. På nätterna smyger han sej ut genom fönstret, eftersom hans föräldrar låst ytterdörren utifrån och han inte kommer ut genom den. Även fönstret är låst, men det låset har han lyckats knäcka. Sen åker han till stan för att träffa likasinnade och söka upp väggar, tunnlar och tåg att klottra på. Han har blivit påkommen många gånger och är dömd flera gånger och trots stora skadeståndsbelopp som ska betalas så fortsätter han. Den stora utmaningen är att åka mellan tunnelbanetågen och klottra så fort det går när de står stilla vid stationerna. Det är kittlande och farligt. Föräldrarna har försökt med allt. De har blivit arga, ledsna, besvikna, hotat och mutat. Familjen har haft sk ”intervention” då man samlat vänner till familjen, kompisar, polis, präst och socialarbetare. Ingen har hjälpt.

Olle är en trevlig och artig grabb som till slut retade sej så passa mycket på Sveriges invandrare att han gick med i en motståndsrörelse och var med på en samling med dem. Denna enda gång, gjorde att han hamnade på bild. Bilden spreds på sociala medier och inte bara Olle hängdes ut utan hela hans familj. Han var med i rörelsen i max en månad, den korta tiden har förstört livet för hela hans familj – trots att det bara är sonen som gjort något. Han har hamnat i register som gör att syskon har svårt att få praktikplats inom den sektor de önskar arbeta inom, mamman är rädd att hennes arbetsplats ska bli nerbränd och övriga familjen är hotad. Då skolan inte kan garantera hans säkerhet blev han avstängd från sina studier, nu bor han på skyddad adress och läser på distans. Familjen bor kvar och är livrädda hela tiden, medan sonen skyddas… han som satte igång allt.

För Kalle gick allt så smort ända fram till 18-årsdagen. Då fick han smak på tjejer som han försökte göra sej poppis hos, med pengar. Han trodde att man kunde köpa vänskap, kärlek och popularitet och strödde pengar runt sej. Skulderna växte och så även spelberoendet som dök upp från ingenstans, onlinespel är djävulens påfund. Med familjens hjälp fick han bukt med problemen just då, men inte helt… spelberoendet fanns kvar. Det var många sköna tusenlappar som försvann ut i luften på onlinespel varje månad. Det var hyfsat lugnt ett tag, familjen började slappna av. Men så körde det igång igen. Det kom nya tjejer som bad om hjälp, han tyckte synd om dem och tog till slut ett stort banklån och gav rätt och slätt bort sina pengar. De skulder han hade vid förra svängen var nu ingenting i jämförelse… här handlade det om sexsiffriga belopp plus ränta.

Oskar gjorde precis tvärtom mot Kalle. Hans egna pengar tog slut och då började han låna av andra. Men att betala tillbaka var han ointresserad av och då kom hoten. Han blev hotad, men brydde sej inte så mycket. Hans föräldrar blev hotade, det bekymrade honom inte heller. Ingen vet hur stora skulderna är, Oskar vägrar att berätta.

Jag har ändrat på namn och lite andra detaljer för att man inte ska kunna identifiera killarna. Gemensamt för alla fyra är att de ljuger. Den värsta av alla synder i mina ögon. Att inte kunna tro på ett enda ord av vad ens egen unge säger är fruktansvärt jobbigt. Man frågar på flera olika sätt, dubbelkollar med andra, funderar på rimligheten och låter sen magkänslan styra. Den som lever med de här grabbarna sover inte, äter inte, klarar knappt att jobba, man fungerar helt enkelt inte. Bryr sej killarna? Inte mycket. Eller? De kanske bryr sej på sitt sätt, men har ett väldigt konstigt sätt att visa det på.

Å hur gör man då när barnen är myndiga och kanske inte ens bor hemma längre. De flesta, särskilt de som inte upplevt en snarlik situation själva, tycker att ”ungarna är ju myndiga och får lösa sina problem själva”. Men det funkar inte så. Ignorera man problemet så blir det förmodligen ännu större och till slut hamnar ungen och problemet hos dej ändå, oavsett ålder. Eller på gatan. Å hur mår man som förälder då? De här killarna skapar problem som involverar hela familjen, det blir förr eller senare allas problem. Familjer hotas, kanske tom utsätts för våld, pantsätter allt de har för att lösa skulder, är med på rättegångar, hälsar på i fängelser eller på behandlingshem och måste i många fall få egen hjälp av psykolog eller läkare. Det är ett helvete!

Man kan skylla på uppfostran och slappa föräldrar, men det har oftast inget med det att göra. Det handlar oftast om fel sällskap, dålig självkänsla, arbetslöshet och en massa annat. Att som mamma få höra att man borde gjort si eller så är fruktansvärt! Man har gjort allt och lite till, allt man kunnat komma på själv och allt ”proffsen” talat om att man ska göra. Det finns inte en enda sten man inte vänt på för att försöka förstå och rätta till. Man anklagar sej själv tillräckligt mycket utan att någon annan också ska behöva göra det.

Detta är bara fyra exempel men det finns många, många fler. Å som jag skrev överst, en av killarna lever inte längre. Den familjen blir aldrig hel igen, någonsin. Små barn – små bekymmer.

Går du säker vid skilsmässa eller dödsfall?

Går du säker vid skilsmässa eller dödsfall?

*** Samarbete med Juridiska Dokument ***

Jag är väl medveten om att ämnet är känsligt, de flesta vill inte prata om död eller skilsmässa. Men döden kommer vi inte ifrån hur mycket vi än vill och skilsmässor händer oavsett hur mycket vi än försöker att undvika det. För att ha sitt på det torra så måste man ha en plan, man måste ha koll!

När min bästa kompis dog, skrev jag mitt första testamente. Jag var 30 år och fick återigen svart på vitt att vi inte är odödliga. Min kompis vägrade att prata om döden och hade alltså inte heller skrivit något om hur hon ville ha sin begravning eller vad hon hade för tankar om livet för sin dotter. Jag visste på ett ungefär vad hon tyckte, men eftersom det inte fanns något nerskrivet och jag inte hade någon talan – så blev det mesta kring begravningen på ett helt annat sätt än jag trodde att hon hade önskat. Det lärde mej att man måste vara tydlig med sin önskan och skriva ner allt. För att underlätta för sina anhöriga.

Jag själv är sk särkullsbarn och vet att mina föräldrar skrivit ett detaljerat testamente för att underlätta för oss och även för varandra. Man har ju oftast inte sån ”tur ” att man lämnar jordelivet samtidigt med den man älskar. Då vill man ju underlätta och skapa trygghet för den som är kvar. Jag har förstås skrivit så tydligt jag kunnat för mina barn, det viktigaste för mej har varit att det står att arvet skall vara deras enskilda egendom. Det innebär att hur många exfruar de än skaffar sej, så får inget ex något av det som jag lämnar efter mej till mina barn.

Men så finns det ju skilsmässor också, sorgligt nog. Är man sambo kan man ju skriva samboavtal, men det går inte att skriva så det gäller allt det juridiska. Det är rent krasst bättre att vara gift när man ska dela på sej… Vi skrev äktenskapsförord när vi gifte oss. Det är ju faktiskt mitt hus och väljer Martin att knalla iväg med en 20-åring ska han ju inte få något av huset med sej. Äktenskapsförordet innebär iofs att han inte får något om jag dör heller… planen är dock att vi ska hinna sälja huset innan jag dör och göra av med alla pengar.

Det är viktigt att planer, men det kan vara himla svårt. Lagen är snårig och orden är krångliga. Men det finns hjälp! Nu har Thorlund Juristbyrå skapat onlinetjänsten Juridiska Dokument. De har alla möjliga dokument som uppdateras i takt med att lagstiftningen förändras. Man beställer och laddar ner det man behöver och sen medföljer detaljerade instruktioner om hur man fyller i allt så det ska bli helt rätt. Här får man även veta om och var dokumentet ska registreras. Äktenskapsförord är en sån grej som måste registreras för att vara giltig.

Ja, det kan vara obehagligt att fundera på både skilsmässa och död – men det är så viktigt att alla papper är rätt! Att veta hur ens närmaste ställer sej till donation, om det ska vara en jordbegravning eller kremering, vem som ska ha faster Sofias tavla eller morbror Orvars sommarhus. Det blir ofta missämja vid bouppteckningar, det har jag sett själv på nära håll och oftast helt i onödan! Så skriv och underlätta för alla!!!

Hur hjälper vi i Gambia?

Hur hjälper vi i Gambia?

Vi är hemma i Sverige igen och försöker smälta vår resa. Vi har gjort många väldigt glada och underlättat vardagen rejält för några stycken. Men det vi gjort för dem, betyder minst lika mycket för oss. Det är helt fantastiskt att få förmånen att kunna hjälpa som vi gör och eftersom många frågar hur man gör, ska jag försöka ge några tips.

Vi samlar på oss grejer mellan våra resor. Det kan vara små leksaker (utan batterier), kläder, hygienartiklar, textilier och en massa annat. Vi tigger gamla telefoner av våra bekanta och kollar med företag om det är något särskilt vi behöver, som den här gången när vi behövde resväskor. Sen ber vi våra vänner att bidra med pengar så att vi kan köpa mat på plats. Vi räknade fram att bil och mat kostar oss ca 2000 kr, sen ger vi även vår pojke Smile lite kontanter också. Detta blir förstås övervikt och det försöker vi också få sponsring med, oftast lyckas det.

Först och främst är det vår pojke Smile, hans familj och han by Nema som vi hjälper. Men vår chaufför Buba har också en stor plats i vårt hjärta. Buba försörjer 11 barn, vara tre är hans egna. De andra åtta är barn som förlorat sina föräldrar och som är släkt med honom. Han behöver alltså en hel del support med allt möjligt, men har en annan svensk familj som bla betalar alla skolavgifter för barnen. Den här gången fick Buba och hans fru varsin telefon av oss, hans höll på att falla sönder och var ingen smartphone. Hans fru hade ingen telefon alls. Nu kan han skaffa facebook och jag ska hjälpa honom med en företagssida, så han kan få mer jobb. En fungerande telefon är ett livsviktigt hjälpmedel för de flesta här. Jag tror att Buba sa att han var lyckligast i världen minst tre gånger när han fick telefonerna.

Sen händer det att man träffar folk på vägen som man känner lite extra för. Så var det när vi besökte det nya hotellet Tamala. När vi kom till Tamala fick vi hjälp av Amadou som visade oss runt och berättade om hotellet. Han berättade också lite om sej själv, bla att han varit arbetslös i två år innan han fick jobbet som han nu hade haft i två veckor. Han hade lämnat sin familj i en by rätt långt bort och visste inte när han skulle få träffa dem igen. Han berättade om sina två små barn som han saknade. Han var så otroligt fin och vänlig och vi kunde inte sluta tänka på honom, så vi samlade ihop en påse med grejer och gick tillbaka någon dag senare. Han blev jätteglad bara av att se oss igen och kunde inte tro sina ögon när vi gav honom påsen. Där fanns leksaker, kläder, tandborstar och lite annat smått och gott. Precis som Buba så blev Amadou så glad att han nästan inte kunde prata.

Det vi åker med till byn kräver lite planering och att samla ihop telefoner kräver också lite jobb. Men att plocka ihop en påse med grejer och ge till människor som Amadou kräver inte mycket alls, men betyder otroligt mycket. Och människor som Amadou finns överallt! Någon som man fastnar lite extra för och vilja göra något för. Det är så enkelt. Man behöver ju inte ge allt man har till en enda person, man kan dela upp det lite och sprida ut det man har och göra flera glada. Det är ju inte så att Smile misstycker för att Buba får grejer eller blir avundsjuk för att Amadou får en del av kakan. Det funkar inte så här.

När vi kommer med grejer till byn får Smiles mamma bestämma över allt vi har med oss. Hon delar sedan med sej till grannar och familjer som har det ännu sämre. Allt vi bidrar med kommer till nytta hos någon, oftast den som har det allra sämst – vilket Smiles mamma har bäst koll på. På så sätt får alla det de behöver, ingen missämja eller avundsjuka förekommer. Detta gör också att hela byn tycker att det är rena rama julafton när vi kommer dit. Alla vet att vi besöker Smiles familj men att även andra får nytta av grejerna. Man delar med sej för att man bryr sej om varandra. Tänk om det var så i Sverige…

Det är alltså väldigt enkelt att hjälpa i Gambia. Man behöver inte åka ut på landsbygden som vi gör. Det räcker faktiskt med att prata med någon på stranden, på hotellet, på gatan eller med sin taxichaufför. Alla har det svårt på sitt sätt. Å har man inget med sej som man tänkt ut innan, så kan man alltid köpa en säck ris (kostar 1200 dalasi = ca 250 kr) eller ge bort sina kläder, skor eller hygienprodukter innan man åker hem. Självklart kan man även handla grejer i Gambia och ge bort, tex bollar, skolgrejer eller tandborstar. Vi undviker att ge bort godis och sötsaker, även om det tjatas om detta. Deras tandhygien är dålig som den är och de behöver näring, inte godis.

Vad man än gör så är det välkommet. Det första vi bidrog med var myggnät för 6 år sedan. Sedan de fick näten så har ingen dött i malaria, innan var det någon per år. Näten kostar ca 80 kr, för mindre än 250 kronor har vi alltså räddat liv. Det är en rätt cool känsla som känns väldigt bra i magen.

Vill ni åka till byn kan vi hjälpa till med det, men det är en rätt jobbig dag. Vill ni besöka Buba så tar han gärna emot er, säg bara till så får ni hans telefonnummer. I Buba har ni även en pålitlig chaufför med en bra bil som tar er precis vart ni vill.

Åker du till Gambia kan du alltså med rätt enkla medel göra stor skillnad. Man behöver inte åka långt ut på landsbygden som vi gör, det räcker med att titta sej lite runt – så hittar man snart någon man känner lite extra för. Var lite osvensk och ta kontakt. Det kommer att göra din semester extra fin 🙂

2018 blev iaf bättre än 2017…

2018 blev iaf bättre än 2017…

Så här på årets näst sista dag ska allt sammanfattas och avslutas. Blev det som vi tänkt? Vilka var höjdpunkterna? Vad är planen för nästa år?

2018 är lite svårt att sammanfatta tycker jag, det finns inga riktiga höjdpunkter eller rejäla dalar heller – det var lixom ett mellanår händelsemässigt. Det bästa var den otroliga sommaren! Det var varmt hur många dagar som helst, sådär så man faktiskt kunde räkna med flera fina dagar efter varandra. Vilket man inte kunde året innan. Vi bodde i stort sett i mina föräldrars bassäng i flera veckor. Så härligt!

När det gäller resor så började året på Kap Verde. Det blev en liten tur till Engelska landsbygden på våren och Kroatien på hösten och året avslutas i Gambia. Vår mest minnesvärda ”resa” var nog ändå på vår bröllopsdag när vi tog skärgårdsbåten ut till Drottningholm. Det var samma båt som vi gifte oss på och samma tur som då, så vi återupplevde hela vår bröllopsdag igen. Det var sååå mysigt! Semestern tillbringades hemma eftersom plånboken satte stopp.

Plånboken ja… pengamässigt var året en katastrof! Först gick bilen sönder, där åkte 8000. Sen installerade vi ett nytt larm i huset, där åkte 20 000. Under sommaren fixades resten av rören i huset och då blev vi ytterligare 40 000 fattigare… så blev hunden sjuk och där försvann 8000 till, fast vi får tillbaka lite på försäkringen tack o lov. Åsså behövde vi en ny värmepanna och blev ytterligare 40 000 fattigare. Så 115 000 och därmed hela vårt sparande försvann, men vi hade iaf ett sparande att ta av – det har vi inte längre…

Vikten minskade också, men det är ju till skillnad från ekonomin positivt med ett minus. Jag väger 3 kilo mindre än förra nyåret, vilket är ungefär enligt planen. Jag hade som mål att träna 100 pass, det blev 107 – så himla bra! Kroppen mår mycket bättre än förra året, nu när jag fått några nya mediciner. Värken har varit mindre, kroppen har fungerat bra nästan hela året. Sommarvärmen hjälpte mycket och gjorde massor med gott för hela min kropp. Martin har också tränat på och väger 13 kilo mindre än förra nyåret. Han har kommit igång ordentligt med styrketräning och nådde sitt mål strax innan jul, som var att lyfta 100 kg.

Min Farmor dog under hösten, 98,5 år gammal. Det är klart att det är sorgligt att ta avsked av en älskad person, men hon var gammal så det var inte oväntat. Min Farmor hade levt ett långt och innehållsrikt liv och hon lämnade livet omgiven av barn och några barnbarn. Jag träffade henne bara några veckor innan hon dog och då hade hon en av sina sista bra dagar, hon kom tom ihåg vem jag var och vi kunde prata om minnen och se på bilder tillsammans.

Man kan väl summera 2018 genom att säga att det var ett år som kroppen tog revansch men plånboken var den stora förloraren. Planen för 2019 är att fortsätta jobba på kroppen, nu vill jag tillbaka till bröllopsvikten men med mer muskler. Året får bli ett mellanår utan några större utsvävningar för att jobba upp ett sparande igen. Jag tycker inte om att inte ha en buffert och lånar helst inte pengar, så nu blir det till att spara. Jag fyller 50 i början av 2020, då vill jag kunna hitta på något skoj. Då krävs det pengar.

2018 var alltså inget år att direkt lägga på minnet, förutom den fantastiska sommaren och vår bröllopsdag. Nu ser vi fram emot 2019 och hoppas på fler höjdpunkter och en lika fin sommar!