Browsed by
Tagg: döden

Avsked av Farmor

Avsked av Farmor

I fredags var det dax att ta avsked av min lilla Farmor som dog för bara tre veckor sedan. Jag bävade lite inför dagen (förstås), men det blev inte så illa som jag trodde. Det var fint och värdigt, inte alls mörkt och sorgligt.

Begravningar är begravningar, det är aldrig roligt – tvärtom förstås. Men när en så gammal person dör, som min Farmor som var nästan hundra år, då kommer ju inte döden som någon överraskning. Vi hade ju länge trott att varje jul var den sista, varje födelsedag osv. Många gånger hade vi även hoppats att det skulle vara sista dagen, inte för att vi önskade livet ur henne – utan för att hennes liv inte längre var värdigt. Hon var gravt dement och hade på slutet smärtor av gallsten (eller om det var njursten). Det var typ enda gången hon var på sjukhus på alla dessa år… hon har alltid haft god hälsa kan man väl säga. Men så kom dagen då personalen på boendet ringde och sa att nu var det dax och ett dygn senare var hon verkligen borta. Lugnt och stilla somnade hon in efter ett väldigt långt liv.

I fredags kändes det väldigt overkligt att det var dax att ta avsked av henne. När jag vaknade på morgonen kändes det inte alls som en begravningsdag. Enda skillnaden mot en vanlig fredag var att Martin satt hemma och jobbade halva dagen. Jag åkte och tränade som vanligt, men sedan tog vi faktiskt hundpromenaden tillsammans innan lunch. Efter lunch däremot då började det kännas att det inte var en vanlig fredag… när det var dax att klä om… Att bära svart var helt otänkbart – min farmor var allt annat än svart! Hon bar alltid färg och jag tror faktiskt inte att jag sett henne i svart någon gång, möjligen svarta byxor… Jag valde därför en blågrå dräkt med klänning och kavaj. Eftersom hon ofta kommenterade mina naglar var även nagellacket viktigt, det fick bli en plommonfärg som jag vet att Farmor gillade. Hon var mycket för rött, lila och blått.

Jag vet att en del tycker att man ska vara svartklädd och att det där med nagellack bara är en ytlig grej, men där tänker jag annorlunda. Sorgen sitter inte i kläderna eller nagellacket, mina val var ett sätt för mej att visa att jag följer det Farmor tyckte om. Jag ville spegla henne och den relation vi två hade. Jag ville även ha en bekväm klädsel, att sitta på en begravning och inte trivas i kläderna gör ju saken ännu värre.

Vi var 13 vuxna och 4 barn, Farmors två barn (min pappa och faster), jag och mina två kusiner med respektive och våra 6 barn (plus en respektive) – dvs Farmors barnbarnsbarn som är mellan 25 år och 6 månader typ. Det finns en viss spridning kan man väl säga, och jag har svårt att tro att någon av oss kommer att bli så gammal som farmor som alltså blev 98,5. Det var en liten skara som samlades, småttingarna lättade upp stämningen en hel del och var jätteduktiga under den korta ceremonin.

Det var egentligen bara under defileringen som det var riktigt jobbigt, då spelades nämligen Sankta Lucia och minnena bara vällde över mej. Min Farmor älskade lucia och var omåttligt stolt när jag som 12-åring blev vald till skolans lucia och sedan även senare när vi var runt och lussade på olika företag under åren som följde. Hon plockade stearin ur mitt långa hår samtidigt som hon nynnade luciasånger. När min pappa var liten lussade hon för dem varje lucia iförd luciakrona och frukostbricka. Luciasången var helt perfekt, men jag var totalt oförberedd.

Nu är det alltså över. Begravningen var fin, men det är alltid en mysko känsla att stå framför en kista och veta att någon faktiskt ligger däri. Farmors kista såg så liten ut, men så hade hon ju krympt en hel del senaste åren. Farmor var den sista i sin generationen i vår släkt, ett helt led försvann med henne. Nu är mina föräldrar den äldsta generationen och sen är det jag…

 

Oktober är dödens månad

Oktober är dödens månad

Jag gillar verkligen inte oktober. Det har blivit en månad då folk dör… värst var det 2010 då vi hade tre dödsfall på bara sex dagar. Hösten är överhuvudtaget en årstid då dödsfallen duggar tätt.

Min bästa kompis dog i augusti 2000, bara 43 år gammal, sedan dess har det bara fortsatt. Jag kommer aldrig glömma när jag fick dödsbudet och hur hela livet vändes upp och ner. En 6-åring ställdes utan sin mamma, mina barn fick se hela livet dras undan för sin lilla kompis. Jag var förkrossad men skulle ändå förklara för barnen vad som hänt och skulle hända, samtidigt skulle jag vara en hyfsat bra mamma och stabil vän till kompisens make. Allt var ett enda stort kaos.

2010 ställdes allt upp och ner igen. Den här gången blev det flera dygn med ovisshet och väntan. Väninnans son trasslade och höll på med en massa skit, det visste vi. Så fick vi veta att det varit en olycka i tunnelbanan och hon kände direkt att sonen var inblandad. Men det tog många, många timmar innan vi fick veta helt säkert. Jag glömmer det aldrig! 21/10 2010 föll årets första snö… då fick vi dödsbudet. Även den här gången skulle barnen meddelas, det var ju deras kompis. Äldste sonen förstod inte ens när vi berättade, han fortsatte bara att prata om snön som föll. Chocken var total.

Ungefär samtidigt var en annan bekant försvunnen. Han hade gått ut för att leta efter katten och inte kommit tillbaka. Alla var ute och letade och det var hans son som hittade honom nedanför ett litet stup. Han hade halkat, trillat och fallit så illa att han slagit ihjäl sej. Hans barn tävlingssimmade med min yngste son och vi träffades allihop titt som tätt. Han var en bekant, på väg att bli en god vän. Efter detta höll vi knappt ihop. Hjärnan funkade inte. Det enda som fanns i skallen var hur familjerna mådde och vad vi kunde göra för att underlätta. Vår stackars hund hade nog flera liter med tårar och snor i pälsen.

Å till råga på allt fick vi ytterligare ett dödsbud ett par dagar senare, då var det min gamla moster. Inte överraskande, men det blev lixom en för mycket. Det är så många människor som drabbas när en människa dör. Det är inte bara den närmaste familjen, det handlar även om vänner, arbetskollegor, skolkompisar, grannar och en massa andra. Alla reagerar olika och måste få sörja på sitt sätt. Det är viktigt att lyssna, prata och lyssna ännu mer. När man står vid sidan om men ändå är mitt i på nåt sätt är det även viktigt att bryta ihop själv också och tillåta sej att vara ledsen samtidigt som man försöker vara ett stöd för någon annan. En knepig sits.

Så har åren gått och jodå, det har trillat bort folk även följande höstar. Ytterligare en kompis till barnen har vi tagit avsked av. Så många unga människor. Killar som haft hela livet framför sej. Å nu var det alltså dax för min Farmor, det var väntat, damen var trots allt 98,5 år – ändå är det sorgligt. På fredag tar vi avsked, ytterligare en oktober med död och begravning.

Inte konstigt att man ogillar hösten…

 

Himlen har fått en ny stjärna

Himlen har fått en ny stjärna

Jag trodde att jag var förberedd. Men man blir kanske inte det hur mycket man är tror det. Jag trodde att jag bara skulle ta emot beskedet lugnt och stilla och lixom bara konstatera att det var som det var. Riktigt så blev det inte. Min lilla farmor är död.

Min Farmor blev 98,5 år, vi trodde alla att hon skulle bli minst 100. Jag är snart 49, så hon hade alltså mej halva sitt liv. Min första halva var vi rätt tajta, då sågs vi en hel del – sen blev det svårt för henne att komma till mej på egen hand och jag fick fullt upp med grabbarna.

Jag var min Farmors första barnbarn och hade henne helt för mej själv i 11 år. Hon var bara min och vi umgicks mycket. Hon tog mej till förskolan när det var dax för den och kom ner till oss på Öland så ofta hon kunde när vi var där. Vi tog promenader, plockade blommor och pratade.

När jag fick barn kom hon till mej ungefär varannan onsdag för att hjälpa mej att städa och mysa med killarna. Hon tog bussen och tåget från Södertälje på förmiddagen, var hos mej och killarna nästan hela dagen och tog sig sedan hela vägen hem igen. Det gjorde hon tills hon var runt 80. Farmor satt ofta med killarna och läste i soffan i vardagsrummet och jag kunde höra deras småprat. Hon spelade tom fotboll, hon var rätt dåligt på att säga nej till dem. Hennes första barnbarnsbarn  🙂

När hon inte klarade sej själv längre lyckades hon få ett boende här i närheten. När vi öppnade Viktväktarna i Tullinge, var det i samma hus som hon bodde – så varje tisdag kunde jag gå upp och säga hej under ett par år. Demensen satte klorna i henne, men de bra dagarna kände hon igen oss och vi pratade om ditten och datten. Så var det när jag träffade henne i slutet av sommaren, då hade hon en bra dag. Vi tittade på kort från när hon var ung och när jag var liten. Hon kunde namnge alla och berätta mer om varje bild. Det var vid det tillfället som bilden högst upp togs.

Sista gången jag träffade henne var för någon vecka sedan. Då var hon inte helt på topp men visste vem jag var. Det känns bra att hon kände igen mej den där sista gången. Därför ville jag inte ta ett avsked till eller vara med när hon somnade in. Pappa ringde och sa att man ringt från boendet, de skulle åka dit – men jag ville inte vara där.

Jag vill minnas henne som hon var. Särskilt som den hon var när jag var liten och hon var bara min. Min lite tjocka Farmor med korsett och strumpeband som jag fick hjälpa henne att knäppa. Min lite klumpiga Farmor som lyckades tippa en kanot och till och med få den över sej trots att vattnet bara var 15 cm djupt. Min lilla Farmor som älskade att plocka blommor på ängen på Öland. Det är nog där hon är nu.

Sov gott lilla Farmor och förlåt att jag inte var där och tog avsked.

 

Så skönt att bli äldre!

Så skönt att bli äldre!

 

Jag vet att många tycker det är jobbigt att bli äldre, rynkig och få grå strån. Jag är inte en av dem! Jag tycker det är såååå skönt att bli äldre!!!

Om typ 500 dagar fyller jag 50. Då hade jag tänkt rymma iväg och göra mina andra stora drömresa, nu blir det nog inte så eftersom pengarna inte räcker. Men hemma är jag nog inte, jag har ingen större lust att ha kalas. Inte för att jag inte gillar kalas, utan för att jag vet att det inte kommer särskilt många. Bättre att strunt i det och slippa bli besviken lixom…

Jag är alltså nästan 49, på väg mot 50 och alltså minst halvvägs i livet. Jag tänkte nämligen inte bli över 100… nu vet man iofs inte eftersom min farmor är 98 och typ kärnfrisk. Fast jag är ju inte frisk nu, så jag blir nog inte så gammal som hon. Så här halvvägs i livet måste jag nog säga att min bästa tid är nu. Jag tyckte livet var rätt bra runt 20 och nu vid 50 är det som bäst, däremellan var det rätt jobbigt…

Som nästan 50 känner jag mer och mer att jag slappnar av mer och mer. Jag har aldrig varit i så bra kroppsligt skick som nu, trots sjukdomar. Jag är starkare än någonsin och trivs nästan i min kropp, det finns lite kvar att jobba på – men jag är nästan nöjd. Åren sätter sina spår, så är det – men det är inget jag lider av. Jag gillar mina små kråksparkar vid ögonen och de grå stråna som jag fick vid 30 men som  konstigt nog inte blivit fler efter 40. Det är typ 45 grå strån i luggen som ser rätt tråkiga ut, så länge de inte blir fler färgar jag bort dem. Men jag har inget emot att bli helt gråhårig, som min farmor som har helt vitt hår.

Men det jag gillar mest med att bli äldre är att jag inte bryr mej så mycket längre. Jag gör lite som jag vill och bryr mej inte så mycket om vad folk tycker. Jag har iofs alltid gått min egen väg, men då har jag brytt mej om vad folk tycker och tänker. Det skiter jag totalt i nu. Så länge jag mår bra och ingen runt mej kommer till skada ska väl folk bara sköta sitt och inte bry sej. Eller hur?

Jag vet att folk pratar bakom min rygg, men gör det då! Tänk att lilla jag är så intressant… Jag vet att folk tycker en massa om mej, men tyck det då… är det snällt får ni gärna säga det till mej direkt – är det elakt kan ni stoppa upp det nånstans där solen inte lyser. Det är ganska få som känner mej, så det går runt en del lögner – det vet jag och jag vet också att de som känner mej gör sitt bästa för att stoppa lögnerna.

Jag är en lojal person som kan gå väldigt långt för någon jag tycker om. Men sårar man mej eller någon jag tycker om, så är jag ganska långsint… numera inte alls så långsint som förr dock. Det är också en positivt sak med att bli äldre, man inser att det inte hjälper att älta. Det skadar lixom bara en själv och är dåligt för en.

Så jag gillar att åldras. Jag tar mer och mer livet med en klackspark och försöker att göra det bästa av en rutten dag. Jag är långt ifrån perfekt och har börjat uppskatta mer och mer att inte vara det. Jag är bara människa och då får man begå misstag, så länge man är vuxen nog att be om ursäkt. Det är mycket jag fortfarande inte kan eller behärskar, men i ”min ålder” är det ok att be vem som helst om hjälp. Å på så sätt får man nya bekantskaper också.

Man säger att 50 är det nya 30. Kanske är det så, inte vet jag. Jag vet bara att jag gillar min ålder just nu och att det är så skönt att slippa alla krav man hade på sej själv och trodde att andra hade på en när man var yngre. Nu gör jag som jag vill! Jag vet att hälften är gjort men är inte rädd att dö. Jag har ingen åldersnoja alls och ingen dödsångest heller – jag lever nu och mår väldigt bra.

Hur tänker du kring att åldras?

 

Vi måste våga göra något!

Vi måste våga göra något!

Ted Gärdestad, Robin Williams, Tim Bergling… dessa tre har psykisk ohälsa gemensamt, alla var relativt öppna med sina problem – trots detta vet vi att två av dem tagit sitt liv. De orkade inte mer. Vad som hänt med Tim Bergling vet vi inte än, men att den psykiska ohälsan var iblandad står nog rätt klart.

Detta är alltså offentliga personer som mått dåligt, trots (eller kanske pga) sin framgång. Alla visste hur det stod till med Ted Gärdestad, ändå fick han inte den hjälp han behövde för att orka leva vidare. Med det var ju länge sen, det är bättre idag. Eller? Robin Williams var ju också framgångsrik och älskad, han orkade inte heller – det hade alltså inte hänt särskilt mycket åren mellan Ted och Robins död.

Jag hörde när Tim berättade om sin ångest vid mer än ett tillfälle och trodde i min enfald att han fick (och tog emot) den hjälp som behövdes. Återigen säger jag att vi inte vet vad som hänt honom, men oavsett om han valt att avsluta sitt liv eller ej så måste vi våga se att folk mår dåligt. Men inte ens de som säger detta öppet får den hjälp de behöver. Detta måste ändras!

Att må dåligt och att känna sej ensam ses ofta som en svaghet. Många känner sej ensamma i dag, trots att de har både arbete och familj. Avsaknaden av ”riktiga” vänner är en sorg och något man skäms över. Jag vet – jag har varit där. Att inte ha en fulltecknad almanacka, fira helgen med vänner eller ha ett social aktivt liv är för många en skam. Men även den som har ett socialt liv med fulltecknad almanacka och framgångsrik karriär kan må dåligt – depression kan drabba alla!

Att dessutom drabbas av utbrändhet och inte få chans att komma tillbaka till ett frisk liv är livsfarligt! Utbrändhet innebär oftast att man är deprimerad och har svårt att se något positivt alls i tillvaron. Går man ner i depressionen för mycket är det väldigt svårt att komma upp igen, hur framgångsrik man än är. Utbrändhet och depression i kombination med frustration är farligt. Man tänker att det ändå inte spelar någon roll vad man gör, blir destruktiv och desperat. Tankeverksamheten fungerar inte och man tar väldigt konstigt beslut. Får man inte hjälp kanske man aldrig kan ta sej upp igen.

Att som utbränd/deprimerad får höra att man ska ”rycka upp sej” eller ”bita ihop” är inget annat än kränkande. Man vill ju inget annat än att må bra! Men man kan varken rycka upp sej eller bita ihop, man orkar helt enkelt inte! Man behöver hjälp! Man behöver att någon SER en och leder en framåt. Man behöver någon som sitter ner och säger att allt kommer att bli bättre, men att det kommer att ta lite tid. Man behöver någon som orkar finnas där och som orkar lyssna. Någon som kan ta beslut åt en när man själv inte orkar eller kan. Någon som orkar se ens dåliga sidor men ändå accepterar en. Men man behöver inte någon som jamsar med och tycker synd om. Man behöver hjälp att styra upp livet, komma ihåg läkartider mm och som pekar med hela handen men med respekt. Men hur många vågar och orkar vara det stödet? Vem orkar vara den vännen?

Jag hade ingen som på riktigt fattade hur illa det var. Men jag orkade ändå ta mej till psykolog som kunde lotsa mej genom processen. Det var skitjobbigt – men nödvändigt. Jag ville nog aldrig dö, men jag ville heller inte leva som jag gjorde. Det tog många år innan jag ens kunde tänka en positiv tanke, men jag visade nog inte så mycket utåt. De jag försökte prata med skojade bort det jag sa och tog mej inte alls på allvar. Det kändes. Jag var ensam. Trots att det fanns mängder med människor runt mej. Men ingen SÅG mej. Ingen orkade lyssna. Kanske för att många mår dåligt själva…? Vem vet…

Jag är fortfarande inte helt frisk, men jag är inte längre deprimerad. Jag har ett bra liv. Jag har numera en man, två vuxna barn och föräldrar. Däremot är det knapert med vänner. Det är svårt att få nya vänner som vuxen, hur mycket man än försöker. Etablerade gemenskaper släpper ogärna in någon ny… tyvärr. Många känner som jag. Jag kan se det på olika mingel och sk kändisfester, blicken som visar osäkerhet, sorg och ensamhet. Jag känner igen blicken, jag har ju haft den ju själv och brukar då ta tag i personen och erbjuda plats brevid oss. Att stå helt ensam på ett mingel är obekvämt och man skäms över sin ensamhet. Man sitter hellre med okända än står helt ensam. Hur många står inte med blicken i telefonen för att slippa visa sin ensamhet…

Det jag vill säga med detta långa jidder är att vi måste bry oss! Kanske måste vi även visa vår sårbarhet. Framgång och karriär innebär inte automatiskt att man är lycklig och att livet leker. Det finns många ensamma människor i vår närhet som bara vill att någon ska SE dem. Jag vågar se. Jag vågar stå brevid. Jag vågar sträcka ut handen och både be om hjälp och ge hjälp. Gör du?

Med små handlingar kan man rädda liv. Att SE någon kan rädda liv. Att ge av sin tid kan rädda ett liv. Det är dax att börja nu! Låt inte de liv som redan släckts vara förgäves, var den medmänniska som du borde vara. Börja idag. Du kanske räddar ett liv.

 

Överlevde en älgkrock och en fjäder…

Överlevde en älgkrock och en fjäder…

Redan när jag vaknade igår kände jag att det inte var någon bra dag och att jag nog borde ligga kvar i sängen. Nog fick jag rätt alltid, men ibland är det bra att saker inte blir som man tänkt…

Planen för dagen var att åka och träna, besikta bilen (besiktningen ligger brevid gymmet), fixa något gott till lunch och gå med hunden innan jag satte mej framför datorn för att jobba lite. Jag gillar måndagar och brukar få ganska mycket gjort då trots att jag säger att det är min lediga dag.

Punkt ett gick alldeles utmärkt, resultatet på gymmet var det bästa någonsin! Så var det dax för besiktning, bilen var på service i oktober – vad kunde gå fel lixom? Allt såg bra ut ända tills de lyfte upp bilen, då såg de lite bekymrade ut. Ena killen kom fram till mej och sa ”Du ska nog planera om hela dagen, jag kommer nämligen att sätta körförbud på bilen direkt”. Va? Jag fattade ingenting. Då visar han mej att den fjäder som går mellan schassi och hjul är helt av. Å den har jag kört runt med. Det kunde ha gått hur illa som helst! Visst har jag fattat vitsen med besiktning innan, men nu blev det lixom extra tydligt.

Jag såg nog ut som en fågelholk, tankarna snurrade runt. Hur länge har jag kört runt med detta? Vad kunde ha hänt? Om den lossnat i hög fart på tex motorvägen, då hade jag ju dött! Har man överlevt en älgkrock, så ska väl en fjäder inte ta livet av en! Men så kunde det alltså i värsta fall blivit. Jag är rätt tacksam för att besiktningskillarna såg detta. Inte alls upprörd över vare sej körförbud eller de 7 tusenlapparna som det kommer att kosta.

Min pappa kom till undsättning och tillsammans tog vi bilen till närmaste verkstand som turligt nog låg bara några meter bort. De kunde dessutom fixa både den trasiga fjädern redan idag och byter ut den på andra sidan också för säkerhets skull. Vi använder bilen väldigt lite efter älgolyckan, så jag behöver den inte förrän på fredag ändå. Å då kan jag ta mej med fötterna dit jag ska om bilen inte är färdig, värre än så är det inte.

Förr såg jag bilbesiktningen mest som något nödvändigt ont, det gör jag inte längre. De har kanske räddat mitt liv och kanske även Martins och Baileys liv också. Vi kunde ju ha suttit i bilen allihop när fjädern bestämde sej för att lossna. Jag vet inte hur många liv en människa kan ha och hur många chanser man kan få, jag har haft väldigt många nu… Min skyddsängel har fullt upp  🙂

Dagen blev alltså inte riktigt som jag tänkt mej och allt blev förskjutet en hel del, men vad gör det?! Bättre att upptäcka att något är fel än att råka ut för en riktigt otäck olycka. Det blev ju både lunch, hundpromenad och jobb – även om det blev lite senare än tänkt.

 

Alla andra planer försvann med dagens dödsbud

Alla andra planer försvann med dagens dödsbud

Jag har en lång lista på inlägg som jag måste få ur mej, men den listan la jag snabbt åt sidan när jag nåddes av dagens dödsbud. Beskedet om att Barbro, Lill-Babs, lämnat oss var en spark i magen kan man nog säga och överskuggar just nu allt annat. Hon är en av de trevligaste och mest ödmjuka människor jag någonsin träffat.

Under mina 48 år på jorden har jag mött många offentliga personer. Det har varit artister, skådisar, musiker, tv-personligheter, idrottsmän, företagsledare, kungligheter och en massa annat. De flesta har bara passerat, men några har stannat kvar i hjärtat. En av dem är just Lill-Babs som hade den unika egenskapen att få ALLA att känna sej sedda och viktiga just där och just då. Hon hade alltid ett vänligt ord och en kram över.

Jag hade förmånen att träffa henne flera gånger och när jag för 20 år sedan bokade hela Filmstaden för en stor familjefest ställde hon upp utan tvekan. Barbro var en av dem som stöttade min kamp att vara hemma med barnen och som gjorde vad hon kunde för att hjälpa mej och alla andra som hade den önskan. Just den här gången ställde hon och Malin upp som domare i en teckningstävling där hundratals barn skickat in sina bidrag. Det blev en otroligt härlig dag med gratis filmvisning, show med Pippi och ett enormt ballongsläpp. Detta var den 15/5 1998 – vilken härlig dag vi fick!

Sedan dess har vi setts lite då och då på olika event och jobb. Och det jag slogs av varenda gång var just hennes otroliga vänlighet. Hon var vänligheten personifierad och jag vet ingen som har något ont att säga om henne. Barbro kunde skicka blombud spontant en tråkig tisdag, bara för att… eller dra iväg ett sms med ett hjärta. Hon var ren och skär kärlek, vänlighet och ödmjukhet.

Jag träffade henne senast i höstas på Kristallengalan, väldigt snabbt på röda mattan när jag jobbade. Hon kom tillsammans med den andra vänligaste personen i Sverige, nämligen Bert-Åke Varg och underbara Marianne Mörk. Trion skrattade sej igenom den låååånga mattan och gav alla fotografera vad de ville ha och jag fick en kram på slutet.

Det är inte många kvar nu av de där riktigt stora personligheterna. Jag tänker inte räkna upp de som är kvar, det blir för makabert… men jag fasar för de närmaste åren kan man väl lugnt säga. Sverige har redan blivit lite gråare och kommer att bli ännu mer med tiden. Det är några som lyst upp vårt land lite extra och där är förstås Barbro en av de starkast lysande stjärnorna.

Jag är mer berörd än jag varit på länge, och idag går förstås tankarna mest till de närmaste. Barbro – Lill-Babs – jag glömmer dej aldrig. Vi är många som aldrig glömmer dej. En stor stjärna har slocknat.

Hur bemöter ni någon i sorg?

Hur bemöter ni någon i sorg?

En bekant funderade över hur vi bemöter varandra vid sorg och jag var bara tvungen att spinna vidare på ämnet eftersom jag tycker att det är så otroligt intressant. I Sverige är vi ganska rädda för att prata om död och sorg, tycker jag, ändå är det något vi aldrig kommer ifrån. Det är lixom en naturlig del av livet…

Jag har flera bekanta som inte ens klarar av att prata om döden. De erkänner det och ber mej att byta samtalsämne direkt! De kan inte förklara varför de är så rädda och tycker själva att det är ett bekymmer. De klarar inte ens av barnens frågor och då blir det ju ett bekymmer. Just de här personerna har heller inte haft några dödsfall nära sej, desto knepigare när det väl kommer kan jag tänka mej.

Mitt första minne av att döden kom nära var när en klasskompis i åttan dog i en moppeolycka. Hela skolan blev involverad och alla var på begravningen. Jag såg ju hur olika alla reagerade och följde intresserat de olika reaktionerna. Killarna tittade ner i marken och stod i mindre grupper. Tjejerna grät förtvivlat och kramade om varandra. Jag stod nånstans mittemellan.

Sen var jag väl hyfsat förskonad några år, men sen var det som om döden flyttade in. En sommar fick jag dödsbud tre måndagar i rad. Jag vågade knappt svara i telefonen till slut. Begravningarna var tunga, två av dem var unga människor – mammor… den ena med en nyfödd bebis. Något år senare tog jag avsked av min bästa kompis, något som faktiskt förändrade mitt liv. Efter detta hade vi 3-4 riktigt tunga dödsfall till, som jag gärna hade sluppit. Också unga människor, barn till mina vänner.

Jag är alltså inte helt ovan vid döden, sorg och begravningar. Jag har varit nerbruten av egen sorg och stått bredvid andra som varit helt förkrossade. Jag har säkert inte alltid sagt eller gjort rätt saker, men jag har iaf brytt mej. Jag har inte, som vissa andra, bytt trottoar eller smugit bakom en hylla på ICA. Jag brukar säga att jag tänker på dem och att de ska ta hand om sej så gott de kan. Är det nära vänner har jag helt sonika åkt hem till dem och kollat om jag kan göra något, fixat mat eller så. En vän på lite avstånd ber jag höra av sej om denne behöver, även om jag vet att det är svårt när man har sorg.

Hur har folk bemött mej då? När jag fick mitt missfall som 22-åring fick jag veta att det väl inte var något att grina över. På smällen kan man bli igen, jag var ju så ung. Inte rätt taktik, kan jag säga… jag hade lust att slå dem på käften. Det var otroligt nog ganska många som sa så. När min bästa kompis dog fick jag höra att det var ju bara en kompis, ingen nära… så ledsen kunde jag väl inte vara? Inte heller rätt taktik…

Vi är alla olika, men att visa att man bryr sej så att den sörjande iaf känner att man finns där tror jag är rätt väg. Jag finns här om du behöver. Jag tänker på dej. Jag fattar om ditt humör går upp och ner. Jag orkar ta ditt ältande och har en axel över för dej att gråta emot. Det kanske inte behövs mer än så?

Hur bemöter du människor i sorg? Hur har du blivit bemött?

 

Vinn boken Himlen kan vänta av Lotta Gray!

Vinn boken Himlen kan vänta av Lotta Gray!


Vad sägs om en ny tävling? Den här gången kan en av er vinna boken Himlen Kan Vänta av Lotta Gray. 

En berörande och saklig berättelse om Lottas väg från ont i
magen och cancerbeskedet, till behandling och livet efter. En otroligt
stark bok om och av en otroligt stark kvinna!

Tävlingsreglerna är som vanligt enkla:

 
* gilla bloggen på FB

* berätta i en kommentar här nedan vad du tänker på när du hör ordet cancer

* ange din mailadress i samma kommentar

Delar du inlägget får du en stjärna på himlen 🙂

Tävlingen avslutas 15/10 kl 23.59.

(Ibland fungerar det inte att kommentera från mobil, testa från en dator
istället om det krånglar eller maila svaret till mrinda@swipnet.se)

När livet ger käftsmällar större än vanligt…

När livet ger käftsmällar större än vanligt…

Jag har haft en obehaglig magkänsla ett tag. Jag har haft ont i
magen, över höger äggstock, för att vara mer exakt. Idag skulle jag ändå
träffa min läkare för att göra den sedvanliga kontrollen av
sköldkörteln. Då passade jag på att be honom kolla upp värken. Han klämde, jag skrek.

Nu misstänker han en tumör eller cysta och har
skickat mej vidare till ultraljud på kvinnokliniken. Nu är det alltså
bara att vänta på kallelse… men min magkänsla säger att detta inte är bra och tyvärr brukar jag ha rätt. Jag hoppas förstås att jag ska ha fel, jag har mer än gärna fel den här gången.

Min doktor såg också att det är något knas med mina njurar. Tydligen har de legat på gränsvärden förut, som nu blivit ännu högre. Njurar är ju ganska bra att ha… jag samlar på mej vätska och den övervikt som jag bär på (jo, just idag har jag en sån) är tydligen inte fett utan vätska. Som han sa så är jag inte fettig utan skvalpig. Så nu har jag lämnat ännu fler prover, så får vi se vad de säger. MEN sköldkörteln är iaf stabil nu, efter två år verkar vi ha hittat rätt dos på medicinen. Alltid nåt!

Jag brukar inte reagera särskilt mycket när det levereras nya diagnoser eller sjukdomar, men idag gjorde jag det. Värk har jag vant mej vid, det är som det är… fibron går inte att göra så mycket åt och hypotyreosen medicineras ju. Men det här att ett viktigt inre organ kan vara dåligt gör mej faktiskt lite besvärad. Och om jag nu faktiskt har en tumör på äggstocken, vad händer då? Hur ser livet ut om, låt säga, bara 3-4 år…? Jag blev faktiskt lite deppig och så måste jag ju också få känna.

Än en gång slår det mej att vi inte är något alls utan vår hälsa!
Oavsett vad som händer nu så måste jag ta hand om mej ännu bättre så jag
orkar eventuella behandlingar och kanske även operationer.
Jag
måste bli så frisk som möjligt så jag orkar vara sjuk helt enkelt! Det
slår mej återigen att jag inte odödlig och jag måste ta hand om min kropp
på bästa sätt. Hur ska den annars orka ta hand om mej på bästa sätt?

Men det som också slår mej är att jag vill städa upp runt mej och rensa ur, om det värsta skulle hända. Jag vill inte att någon annan ska behöva städa ut mej och mina grejer ur mitt hem. Så nu är det återigen dax för att ta ett rejält tag här hemma och ta bort allt onödigt. På det sättet är jag inte särskilt nostalgisk, mest praktisk. Visst finns det saker som bär på minnen, men då är det mest bilder jag tänker på. Saker har i sej inget värde och jag behöver dem inte mer än för att de är praktiska att ha eller vackra att se på.

Sen har vi den känsliga frågan; ska man hålla hemligt hur man mår tills man verkligen vet eller ska man berätta hur det står till på en gång? Jag väljer att berätta. På så sätt vet alla varför jag inte hälsar, utan går runt i min egen bubbla. Jag ser helt enkelt ingenting, jag är avstängd och befinner mej i min egen värld. Men hojta gärna och öppna min lilla bubbla en stund. Jag kommer förmodligen inte att le och säga att allt är bra, för det är det inte. Orkar man inte ta svaret, så fråga inte! Jag misstänker att en och annan kanske kommer att ta en omväg eller inte låssas se mej, då får det vara så.

Resultatet på alla prover kanske är positiva! Så är det säkert! Men att vänta på dem är inte lika positivt. Jag tog blodprover idag, dem får jag säkert svar på under veckan och då vet vi mer hur njurarna ser ut och hur planen ser ut runt dem. Inom kort får jag en kallelse till ultraljudsundersökning av äggstockarna och det brukar gå rätt snabbt på Södertälje Sjukhus. Sen får vi väl se hur lång tid det tar innan man får svar därifrån, men det kan ju vara lite segt antar jag.

Tills allt detta är klart misstänker jag att jag kommer att hoppa upp och ner i känslor och det har jag faktiskt rätt till och tänker inte be om ursäkt för. Under tiden kommer jag att träna mina tre pass i veckan och gå långa promenader, för det vet jag att jag mår bra av. Jag ska förbereda min kropp för allt som skulle kunna hända och göra den så stark som möjligt. Vad har jag för alternativ? Ska jag bara gräva ner mej och låt kroppen förfalla? Det gör ju inte saken bättre precis. Jag kommer att jobba på som vanligt, se mina teaterföreställningar, åka på mina resor och skriva mina texter. De mesta kommer att vara som vanligt, förutom mitt humör antar jag.

Men jag uppmanar er alla att ta hand om er, era kroppar och er hälsa. Det är lixom det enda som är viktigt! Gör vad ni kan för att må så bra som möjligt, så ni vet att ni verkligen gjort allt som ni själva kan kontrollera. Man kanske inte klarar sej från sjukdomar ändå, men det kan väl vara värt ett försök? Och en stark kropp klarar ju en eventuell behandling bättre än vad en svag kropp gör. Så tänker iaf jag och jag hoppas att jag har rätt.

Det är bara att vänta och se…