Browsed by
Tagg: döden

Vinn boken Himlen kan vänta av Lotta Gray!

Vinn boken Himlen kan vänta av Lotta Gray!


Vad sägs om en ny tävling? Den här gången kan en av er vinna boken Himlen Kan Vänta av Lotta Gray. 

En berörande och saklig berättelse om Lottas väg från ont i
magen och cancerbeskedet, till behandling och livet efter. En otroligt
stark bok om och av en otroligt stark kvinna!

Tävlingsreglerna är som vanligt enkla:

 
* gilla bloggen på FB

* berätta i en kommentar här nedan vad du tänker på när du hör ordet cancer

* ange din mailadress i samma kommentar

Delar du inlägget får du en stjärna på himlen 🙂

Tävlingen avslutas 15/10 kl 23.59.

(Ibland fungerar det inte att kommentera från mobil, testa från en dator
istället om det krånglar eller maila svaret till mrinda@swipnet.se)

När livet ger käftsmällar större än vanligt…

När livet ger käftsmällar större än vanligt…

Jag har haft en obehaglig magkänsla ett tag. Jag har haft ont i
magen, över höger äggstock, för att vara mer exakt. Idag skulle jag ändå
träffa min läkare för att göra den sedvanliga kontrollen av
sköldkörteln. Då passade jag på att be honom kolla upp värken. Han klämde, jag skrek.

Nu misstänker han en tumör eller cysta och har
skickat mej vidare till ultraljud på kvinnokliniken. Nu är det alltså
bara att vänta på kallelse… men min magkänsla säger att detta inte är bra och tyvärr brukar jag ha rätt. Jag hoppas förstås att jag ska ha fel, jag har mer än gärna fel den här gången.

Min doktor såg också att det är något knas med mina njurar. Tydligen har de legat på gränsvärden förut, som nu blivit ännu högre. Njurar är ju ganska bra att ha… jag samlar på mej vätska och den övervikt som jag bär på (jo, just idag har jag en sån) är tydligen inte fett utan vätska. Som han sa så är jag inte fettig utan skvalpig. Så nu har jag lämnat ännu fler prover, så får vi se vad de säger. MEN sköldkörteln är iaf stabil nu, efter två år verkar vi ha hittat rätt dos på medicinen. Alltid nåt!

Jag brukar inte reagera särskilt mycket när det levereras nya diagnoser eller sjukdomar, men idag gjorde jag det. Värk har jag vant mej vid, det är som det är… fibron går inte att göra så mycket åt och hypotyreosen medicineras ju. Men det här att ett viktigt inre organ kan vara dåligt gör mej faktiskt lite besvärad. Och om jag nu faktiskt har en tumör på äggstocken, vad händer då? Hur ser livet ut om, låt säga, bara 3-4 år…? Jag blev faktiskt lite deppig och så måste jag ju också få känna.

Än en gång slår det mej att vi inte är något alls utan vår hälsa!
Oavsett vad som händer nu så måste jag ta hand om mej ännu bättre så jag
orkar eventuella behandlingar och kanske även operationer.
Jag
måste bli så frisk som möjligt så jag orkar vara sjuk helt enkelt! Det
slår mej återigen att jag inte odödlig och jag måste ta hand om min kropp
på bästa sätt. Hur ska den annars orka ta hand om mej på bästa sätt?

Men det som också slår mej är att jag vill städa upp runt mej och rensa ur, om det värsta skulle hända. Jag vill inte att någon annan ska behöva städa ut mej och mina grejer ur mitt hem. Så nu är det återigen dax för att ta ett rejält tag här hemma och ta bort allt onödigt. På det sättet är jag inte särskilt nostalgisk, mest praktisk. Visst finns det saker som bär på minnen, men då är det mest bilder jag tänker på. Saker har i sej inget värde och jag behöver dem inte mer än för att de är praktiska att ha eller vackra att se på.

Sen har vi den känsliga frågan; ska man hålla hemligt hur man mår tills man verkligen vet eller ska man berätta hur det står till på en gång? Jag väljer att berätta. På så sätt vet alla varför jag inte hälsar, utan går runt i min egen bubbla. Jag ser helt enkelt ingenting, jag är avstängd och befinner mej i min egen värld. Men hojta gärna och öppna min lilla bubbla en stund. Jag kommer förmodligen inte att le och säga att allt är bra, för det är det inte. Orkar man inte ta svaret, så fråga inte! Jag misstänker att en och annan kanske kommer att ta en omväg eller inte låssas se mej, då får det vara så.

Resultatet på alla prover kanske är positiva! Så är det säkert! Men att vänta på dem är inte lika positivt. Jag tog blodprover idag, dem får jag säkert svar på under veckan och då vet vi mer hur njurarna ser ut och hur planen ser ut runt dem. Inom kort får jag en kallelse till ultraljudsundersökning av äggstockarna och det brukar gå rätt snabbt på Södertälje Sjukhus. Sen får vi väl se hur lång tid det tar innan man får svar därifrån, men det kan ju vara lite segt antar jag.

Tills allt detta är klart misstänker jag att jag kommer att hoppa upp och ner i känslor och det har jag faktiskt rätt till och tänker inte be om ursäkt för. Under tiden kommer jag att träna mina tre pass i veckan och gå långa promenader, för det vet jag att jag mår bra av. Jag ska förbereda min kropp för allt som skulle kunna hända och göra den så stark som möjligt. Vad har jag för alternativ? Ska jag bara gräva ner mej och låt kroppen förfalla? Det gör ju inte saken bättre precis. Jag kommer att jobba på som vanligt, se mina teaterföreställningar, åka på mina resor och skriva mina texter. De mesta kommer att vara som vanligt, förutom mitt humör antar jag.

Men jag uppmanar er alla att ta hand om er, era kroppar och er hälsa. Det är lixom det enda som är viktigt! Gör vad ni kan för att må så bra som möjligt, så ni vet att ni verkligen gjort allt som ni själva kan kontrollera. Man kanske inte klarar sej från sjukdomar ändå, men det kan väl vara värt ett försök? Och en stark kropp klarar ju en eventuell behandling bättre än vad en svag kropp gör. Så tänker iaf jag och jag hoppas att jag har rätt.

Det är bara att vänta och se…

Michael Nyqvist ger oss en viktig lärdom…

Michael Nyqvist ger oss en viktig lärdom…

Igår fylldes mitt flöde på Facebook med bilder och minnesord över Michael Nyqvist. En begåvad, trevlig och sympatisk man som lämnade jordelivet alldeles för tidigt. Utan att veta om det ger han oss den viktiga läxan att verkligen leva livet när man är mitt i det!

Jag har under mina 47 år på jorden varit tvingad att säga farväl till flera vänner som gått bort alldeles för tidigt. Alla utom en har dött knall fall, utan att vara sjuka innan – det har alltså inte funnits någon tid att säga det där som man vill säga eller prata ut om viktiga saker. Sånt som man kan fastna i när det är för sent.

Vi människor har en tendens att tro att vi är odödliga och kommer leva för alltid, men det enda vi faktiskt vet helt säkert är ju att vi alla ska dö – förr eller senare. Många verkar också tro att om man inte pratar om det så finns det inte… döden är väldigt obehaglig för många att prata om och ens tänka på. Jag är inte rädd för döden och har för länge sedan skrivit testamente och berättat för mina närmaste hur jag vill ha det med bla organtransplantation och begravning. Jag vet hur viktigt det är att ha fixat sånt när det värsta händer oväntat snabbt! Som anhörig slipper man många jobbiga beslut när sånt redan finns klart.

Det Michael och alla andra som dött tidigt lär oss är att vi måste ta vara på livet! Att verkligen leva varje dag, säga till folk att man uppskattar dem och reda ut trassligheter och uppskatta livet medan man har det! Kanske inte leva varje dag som det vore den sista, men ni fattar nog hur jag menar. Livet går inte i repris, man måste göra allt man vill NU! Det är ingen idé att älta små irritationsmoment och göra dem större än de är eller vänta på att det där perfekta tillfället kommer… då kanske det är för sent…

När min bästa kompis dog bara 43 år gammal kände jag att jag ville leva lite för henne också. Jag tog tag i mej själv, min kropp och hälsa, för att må så bra som möjligt
den tid som återstår. Jag försöker att inte fastna i negativa tankar
(vilket är ganska svårt för mej att inte göra) och jag skrattar så
mycket jag kan. Jag har saknat henne varenda dag i snart 17 år, hon
lärde mej så otroligt mycket om både livet och mej själv. Att hennes liv
hastigt tog slut gjorde att jag tog tag i mitt och det tackar jag henne
för.

Tack Eva, Lasse, Uffe, Johan, Björn, Peter, Fredrik, Michael
och alla andra som lämnat oss för tidigt – för att ni påminner oss om
att ta vara på det liv vi har och att det är dax att leva nu! Imorrn vet
man inget om…

Tänker fortfarande på det…

Tänker fortfarande på det…

Tiden läker alla sår. Minnen bleknar. Det blir bättre. Det går över. Tur i oturen. Änglavakt. Man får höra så många klyschor när man varit med om något allvarligt, som en olycka eller ett dödsfall. Sånt som folk säger eftersom de kanske inte vet vad de annars ska säga…

Så var det när jag fick mitt missfall, när min bästa kompis dog och nu senast när vi krockade med älgen. Alla klyschor stämmer väl till viss del, minnen bleknar, det blir bättre – men tankarna finns ändå kvar. Trots att jag hade mitt missfall 1992 tänker jag rätt ofta på det faktiskt… å jag glömmer aldrig hur det var när jag fick dödsbudet om min bästa kompis eller hur älgens päls trycktes mot rutan innan rutan exploderade. Det är minnesbilder som aldrig verkar blekna. De är glasklara.

Idag är det exakt två år sedan den där älgen hade den dåliga smaken att kliva ut på vägen precis när vi kom körande. Vi klarade oss – det gjorde inte älgen. Bilen gick inte att köra, men kunde repareras. Det hände alltså inget allvarligt med oss och då är ju allt annat oviktigt. Så kan man ju tänka… det hände inget på utsidan, men med insidan var det värre. Det var inte det att jag var millimeter från att mosas av älgen, jag har varit nära döden förut och klarat mej. Också allvarliga händelser, men dem tänker jag nästan aldrig på. Jag vet inte varför, men den där älgen satte igång något inne i mej.

Direkt efter var jag oerhört strukturerad och tog tag i allt som behövdes tas tag i. Jag var konkret och fick saker gjorda, alla hundratals samtal, fixa hyrbil för att ta oss hem mm mm. Efter någon vecka hamnade jag i chock tror jag, då klarade jag ingenting. Jag borstade händerna med handkräm och smorde händerna med hårgele… Jag mådde illa bara jag tänkte på att fylla i alla papper och när jag skickade iväg allt till försäkringsbolagen kräktes jag nästan. Jag kunde inte se en älg ens på bild utan att må illa och när jag efter någon månad såg en på riktigt, på väldigt långt håll, började jag skaka och kräktes nästan. Då körde jag dessutom och trots att det var mitt på dagen och ljus (vi krockade på natten) så bytte jag fil och körde så långsamt och långt bort från älgen jag bara kunde.

Så var det rätt länge, är till viss del fortfarande. Jag tycker än idag inte om att se en älg vare sej på bild eller i verkligheten. Jag mår inte illa, men får obehagskänslor. Olyckan har fört med sej att jag inte gärna kör bil och aldrig på natten, helst inte i skymning eller gryning heller. Jag blir halvt vansinnig om någon i min närhet säger att de ska nattköra och påminner högljutt om alla älgar. Jag som förr gärna sparade tid genom att köra på kvällen och natten för att få vakna på ankomstorten dagen därpå. Jag tyckte det var ganska skönt att köra på natten eftersom det var lite trafik och barnen kunde sova. Ända tills natten för två år sedan… den där jäkla älgen förstörde massor för mej!

Men visst bleknar minnet… fast jag skulle nog säga att vissa minnen även blir starkare. Och man lär sej mycket om sej själv, både bra och dåligt. Jag fick än en gång bevis på att jag är iskall och superstrukturerad när det verkligen gäller. Jag fick också uppleva chock, även om den kom senare, och det var ingen trevlig upplevelse. Jag var helt knäpp i skallen i flera veckor. Jag är inte ett dugg rädd för döden, vill helst bara inte att den ska göra ont. Testamentet är klart och underskrivet. Jag tar hand om mej bättre, vill vara frisk och fräsch så länge jag kan. Dessutom klarar man krissituationer bättre om man är i bra fysisk form.

Jag önskar inte min värsta fiende att krocka med en älg, det är det absolut värsta jag varit med om. Nu överlevde vi och det hade inget med änglavakt att göra, det var tur i oturen bara. Det finns många ”om”… om bilen varit lägre eller mindre, då hade jag varit mos… om jag kört snabbare hade vi hunnit förbi, om jag kört långsammare hade vi frontalkrockat och förmodligen dött allihop. Om vi kört dagen efter… Men nu är det som det är! Vi lever, jag kör nästan aldrig bil längre och får leva med äckelkänslor när jag ser älgar. Men jag hoppas att någon enda en kan lära av vårt misstag och INTE KÖRA I MÖRKER! Älgarna är väldigt många, väldigt stora och väldigt tunga! Det är bara dumt att chans eller tro att det ”händer inte mej”.

Två år har gått och jag tänker fortfarande väldigt mycket på det som hände. Jag kan lova dej att du inte vill vara med om samma sak. Du kanske inte har samma tur i oturen…

Morsdag är inte hjärtlig för alla…

Morsdag är inte hjärtlig för alla…

Jag har alltid haft lite svårt för det här med fars- och morsdag. Jag tycker lixom att det inte ska behövas särskilda dagar för att uppskatta varandra, det ska man kunna göra jämt. Åsså tycker jag att det är lite larvigt när en nyfödd bebis ”uppvaktar världens bästa mamma” på morsdag…

Just i år tänker jag särskilt på alla dem som önskade barn men aldrig blev mammor och alla dem som inte har någon mamma att fira. Men jag tänker särskilt mycket på dem som förlorat ett barn… Vilket hänt flera av mina vänner och alldeles nyligen för en av dem.

Min största önskan var att bli mamma. Så när min första graviditet slutade i ett sent missfall var jag såklart otröstlig. Jag var helt säker på att det var min enda chans och att det inte skulle bli någon mer. Sen fick jag ändå två fina grabbar som uppfyllde min önskan och livet blev helt annorlunda mot vad jag trodde. Att vara förälder är det svåraste jag någonsin gjort!

Jag har stått brevid när vänner förlorat sitt barn och när vänners barn förlorat sin mamma. För en mamma är det såklart det värsta som kan hända och det är även fruktansvärt jobbigt att stå brevid och försöka att stötta i sorgen. Men det värsta jag varit med om är när min bästa kompis dog år 2000 och lämnade efter sej en 6-årig dotter som i det ögonblicket förlorade hela sin trygghet. Pappan fanns nämligen inte heller där… Man kan förstås inte mäta sorg och sorgen är olika för alla, men att se den här lilla tjejen stå helt ensam i världen och vara både arg, ledsen, besviken och vilsen samtidigt gör mej än i dag tårögd. Så ska inget barn behöva växa upp!

Jag har lyckan att både ha barn och mamma i livet. Vi firar inte särskilt mycket utan försöker visa uppskattning året år. Äldste sonen skrev ett grattis på facebook, yngste sonen var förbi här lite snabbt med mitt favoritgodis och min mamma får ett telefonsamtal senare. Det blir inte mer än så och det är helt ok. Istället tänker jag extra mycket på min vän vars största önskan var att bli mamma och kämpat för det länge. Så blev hon äntligen gravid men barnet föddes alldeles för tidigt och dog bara några dagar gammal. Detta hände för bara någon månad sedan och jag vet att det är en otroligt jobbig dag just idag och jag vet också att inget kan lindra sorgen.

Jag väljer därför inte att gratulera alla mammor idag, utan istället gratulera barnen till att ha fått mammor som i de allra flesta fall skulle göra allt för dem! Mammor som borde få uppmärksamhet alla dagar på året, precis som alla människor borde få. Vi är alla värdefulla, året om – glöm inte det!

Rädda liv på Morsdag

Rädda liv på Morsdag

Som ni vet har jag halva mitt hjärta i Afrika. En kontinent där kvinnorna inte står särskilt högt i status och ofta har det ganska svårt. På 90-talet stod jag i en sjuksal på ett sjukhus i Gambia och såg en man dö samtidigt som en kvinna födde ett barn alldeles brevid. Så såg det ut då, så ser det säkert ut idag med.

Många kvinnor i Afrika har dock inget sjukhus att gå till vid sin förlossning och skulle de ha det så kostar det stora pengar att få den hjälpen. På Panzisjukhuset i Kongo hjälper man kvinnor till säkra förlossningar och behandlar även kvinnor som fått både sitt liv och underliv förstört av våld och våldtäkt. Denis Mukwege som startat sjukhuset är min stora förebild och en person jag beundrar otroligt mycket. Trots att han dagligen utsätts för hot och mordförsök, så ger han inte upp!

Tillsammans med Läkarmissionen uträttar Denis och hans personal underverk! Till kliniken får kvinnorna komma och få hjälp både under graviditeten och sedan förlossningen. Läkarmissionen betalar klinikens löner och med din och min hjälp kan ännu fler kvinnor och nyfödda barn få hjälp. Efter förlossningen får kvinnorna även upplysning om preventivmedel och kan på så sätt låta kroppen vila lite innan nästa graviditet. Det är många som skaffar tio barn eftersom de vet att bara fem överlever. Med Panzis hjälp kan de skaffa färre barn men dessa har större chans att överleva.

Genom Läkarmissionen kan du köpa en säker förlossning, en väldigt bra morsdagspresent. Nästan alla mödrar vet hur det är att föda barn, oavsett om det är gjort vaginalt eller med snitt. Alla har sin historia och sina tankar. Många är vi som på ett eller annat sätt behövt hjälp av sjukvården och kanske inte skulle överlevt om vi tvingats föda hemma. Tänk då hur det skulle vara att föda på ett jordgolv i en hydda i 40 graders värme och bara ha skitigt vatten att tvätta sej och det nyfödda barnet i.

För 150 kr kan du köpa en säker förlossning och rädda liv. För 150 kr får du knappt ens två biobiljetter! Med den summan kan en kvinna få hjälp att föda ett barn i en ren sal, med kunnig personal, en säng att sedan vila ut i och rent vatten att tvätta sej och barnet i. Dessutom får barnet alla vaccinationer som behövs direkt på plats. Det måste väl vara värt mer än knappt två biobiljetter…?

Vi gick längst Drottninggatan

Vi gick längst Drottninggatan

Jag var på Drottninggatan några timmar innan attacken och har inte varit där sedan dess. Jag har av någon anledning känt ett behov av att åka dit och gå längst lastbilens färdväg och på något sätt bli ett med alla andra. Så igår åkte Martin och jag in till stan med flera ärenden på fickan.

Vi parkerade på Kungsholmen och gick över Kungsbron, förbi Oscarsteatern och gick sedan norrut på Drottninggatan till att börja med. Vid Kammakargatan vände vi och försökte förstå hur lastbilen kört samtidigt som vi tittade på alla blommor, gåvor och lappar som lämnats på olika platser längst vägen. Det var en helt annan stämning än det brukar vara på Drottninggatan. Inga höga ljud, bara ett svagt sorl, mycket värdigt och respektfullt. Jag tror inte att någon kan gå där helt oberörd. Blomsterhaven, alla nallar och flaggor gör något med en.

Vi fortsatte förbi Åhléns, över Klarabergsgatan och ner till Sergels torg. Även här var det bara ett svagt sorl och mycket kärlek. Bara under den lilla stund som vi var där kom det mängder med nya blommor i det redan överväldigande blomsterhavet. Nästan hela trappen ner till torget är full, så när som på ett par smala gångar så man ska kunna gå där. Här stod folk och grät, kramades, tittade, fotade eller bara kände in atmosfären. Stämningen i Stockholm är väldigt annorlunda just nu. Jag kan inte förklara hur, bara att det är annorlunda. Det finns ingen ilska alls, utan bara en slags kärleksfull tystnad. Ett tyst samförstånd att vi står enade. Inget kan knäcka oss Stockholmare!

Vi uträttade ett par ärenden i Gallerian och fortsatte sedan till Kungsträdgården och de alltid lika vackra körsbärsträden. Det är lika galet vackert varje år och jag tar lika många bilder varje år. Martin undrade hur många hundra bilder man kan ta av en liten blomma… MÅNGA svarade jag! Ena sidan håller på att blomma över och den andra har precis börjat blomma, så skynda er dit om ni vill hinna ta era egna bilder. Det spelar ingen roll hur många bilder man än tar, den där perfekta bilden låter fortfarande vänta på sej. Men en dag… då ska jag knäppa den!

Sen tog vi tunnelbanan tillbaka till bilen och åkte hem till hunden och kollapsade. Så många känslor och så många vackra blommor både på Drottninggatan och i Kungsträdgården. Det var mycket att ta in, så vi var helt slut när vi kom hem. Så det var himla gött att yngste sonen tittade förbi, så vi fick rå om honom lite med mat och hundmys. En lång, solig och känslosam dag. Påsken kändes långt borta och inte alls viktig.

Jo, det kunde hända här också…

Jo, det kunde hända här också…

Igår hände det alltså, det där som så många trott aldrig skulle kunna hända här… det jag själv räknade med skulle hända, frågan var bara var, när och hur. Å det är ju faktiskt inte första gången Stockholm drabbas av en terroristattack, folk glömmer snabbt…

När vi skulle åka till Egypten sist så var det många som tyckte att vi var galna. Dit kan man ju inte åka, där är det oroligt. Mitt standardsvar var och har hela tiden varit ”terrorattacker kan hända precis vart som helst, ska man tänka på det så kan vi inte åka någonstans. Ska vi vara helt skyddade så får vi helt enkelt låsa in oss och sluta leva.” Det var så många som reagerade över vårt resmål att jag den 4 januari skrev en blogg om det och där nämnde jag att någon förmodligen planerar att attackera Stockholm…

Jag är inte rädd för terrorattacker, däremot är jag rädd för vad det gör med människor. Terrorismen har långsamt krupit närmare för att igår nå hela vägen fram till vår trygga vardag. Så länge läskigheterna höll sej långt bort var det iofs obehagligt, men när först Berlin drabbades och sedan även Nice… ja, då blev det helt plötsligt på riktigt och några av oss hade även vänner som drabbats. Men det kunde ju inte hända här hette det… Ett resonemang jag inte kan förstå. Varför skulle det inte kunna det?

Det har ju dessutom redan hänt, även om det var ett misslyckat försök. Många verkar ha glömt mannen som sprängde sej själv mitt i julhandeln på Drottninggatan för några år sedan. Han misslyckades, men självklart skulle det bli ett nytt försök. Jag trodde däremot att de skulle hända en dag med mer folk på stan, typ Nationaldagsfirandet på Skansen, Prideparaden eller Nobel. En helt vanlig fredag var mer otippat.

Nu står vi inför faktum, det hände även här. I lilla Sverige. Det viktiga nu är att visa våra besökare och turisterna att landet fortfarande är så säkert ett land kan bli och väl värt ett besök. För om turisterna slutar besöka oss så är vi körda! Hela Sveriges ekonomi skulle gå åt skogen! Vi får inte bli rädda för att resa och berikas av andra länder och kulturer. Däremot kan man resa med förstånd, ett förstånd man även ska använda när man åker in till stan i vårt eget land. Att undvika folksamlingar är en sån grej, eller iaf stå lite i utkanten av folkmassan. Festivaler och sånt är jättekul och mysigt, men jag väljer oftast bort det oavsett land. Att kanske gå på en parallellgata till huvudgatan istället för att gå på huvudgatan är också en sån enkel sak. Att faktiskt observera människorna runt oss och kanske gå lite åt sidan när magkänslan säger att något inte stämmer.

Vi måste komma ihåg att det handlar om ett fåtal galna människor som vill oss illa, inte en hel befolkning eller att ett helt land är farligt. Terrordåd kan hända precis vart som hest, när som helst! Vi som fortfarande vågar resa måste fortsätta, för om resandet minskar så har terrorismen vunnit. Vi måste blanda oss med varandra, berika varandras länder och bli vänner över gränserna. Först då kan terrorismen stoppas! 

Just idag är det viktigaste att vi bara bryr oss om varandra och våra nära. Vi som faktiskt kom hem till våra familjer med livet i behåll igår hade tur! Några gjorde ju som bekant inte det… Det viktigaste i livet är vår hälsa och kärlek, har vi bara det så brukar resten ordna sej. Så krama varandra lite extra idag. Tillsammans bekämpar vi terrorismen med kärlek och omtanke om varandra. Det finns inget annat sätt!

Ny dom och ny medicin…

Ny dom och ny medicin…

Så var det äntligen dax att ta sej den långa vägen till Järna för att träffa Doktor Kompis igen. Jag visste att hans suck skulle ljuda över nejden och höra ända till Tumba när han skulle få psykbryt på mej…

Min doktor heter egentligen Lennart, men eftersom han är en god vän till familjen så har jag döpt honom till Doktor Kompis. Hade det inte varit för honom vet jag inte ens om jag hade levt idag. När jag kom till honom för ungefär sju år sedan var jag i så dåligt skick att han inte ens visste var han skulle börja. Jag hade gett upp på den vårdcentral jag då gick på och frågade om jag fick komma till honom trots att vi kände varandra. Ofta vill ju inte läkare vårda sina vänner, men han såg nog min desperation och sa ok. Idag ångrade han sej nog  🙂

På de här sju åren har det hänt massor och pusselbitarna har trillat på plats undan för undan. Jag har mått bättre någonsin, men så hände något under vinter och jag började må så otroligt dåligt igen. En diffus känsla som jag inte kunde sätta fingret på och som jag inte känt förut. Idag fick vi svaret. Jag har ett alldeles för lågt värde av folsyra.Vilket är totalt oförklarligt eftersom det oftast är tarmopererade och folk som inte äter grönsaker som får det… bristen gör att blodsystem och centrala nervsystemet sätts ur balans och man kan må riktigt dåligt. Som jag gjort hela vinter utan att fatta varför.

Det fanns även utrymme att höja mitt Levaxin som jag gjorde på eget bevåg redan förra veckan för att jag var helt desperat… jag vet att man inte ska mixtra med mediciner och jag trodde att han skulle få psykbrytet när jag erkände… men vi pratar fortfarande med varandra och jag fick en kram innan jag gick. Åsså hittade han en inflammation i ett scenfäste i överarmen också, som lite bonus.

Så nu har jag alltså ytterligare en medicin i mitt sortiment och hoppas att må bättre inom kort. Känslan av att inte fungera är ingen angenäm känsla. Jag vill ju må bra! Å det hade jag tänkt att få göra nu och inte dra på mej någon ny åkomma. Jag tycker det räcker med hypotyreos, fibromyalgi, fd utbrändhet, sömnapné, olika långa ben, allergi, astma och allt annat som finns där… hoppas den där folsyrebristen bara är tillfällig. Eller är det en kronisk grej? Det glömde jag fråga…

När den enda vägen är fel…

När den enda vägen är fel…

Igår hade vi förmånen att se Den enda vägen på galapremiären, tillsammans med filmens skådespelare och hela filmteamet. En mångfasetterad film som gav mej många olika känslor…

Hur gör man när det enda alternativet man har, och den enda vägen man kan ta, är helt fel? När man inte ens väljer mellan pest och kolera, utan fängelse eller död. Å hur långt kan man gå för en annan människa? Är det värt att hjälpa någon, i detta fall en bror, även om det kan sänka en själv?

Den enda vägen handlar om två välartade bröder i Rosengård i Malmö. De blir beskjutna och den ena broderns blir väldigt illa skadad och hans enda chans att kunna gå igen är en dyr operation i Danmark. På tre veckor ska man försöka skaka ihop 70 000 kr… Polisen tar för givet att bröderna är kriminella eftersom de har utländsk bakgrund och bor i Rosengård, men i själva verket är de nog hederligare än många ”svenssons”.

Det här är en film som både upprör och berör. Det är oerhört mycket värme och kärlek och en hel del humor, mitt i all skit. Att bröderna spelas av ett brödrapar kan vara nyckeln till hela känslan, eftersom allt känns otroligt äkta och fint. Som publik går man igenom hela känsloregistret och man både skrattar och gråter med bröderna. Å när filmen är slut så finns det ännu fler frågor än när filmen började… Är detta Sverige idag? Går det till så här? Något måste göras! Vad kan vi göra? Vad hände sen…

Vi satt som klistrade under hela filmen och tiden försvann blixtsnabbt! Jag gillar svensk film och den här gillar jag extra mycket! Jag tänker inte berätta så mycket mer om den, men uppmanar er att se den. Gör det bara!