Browsed by
Etikett: döden

Rörd, tacksam och väldigt överraskad

Rörd, tacksam och väldigt överraskad

Även jag får min beskärda del av hat och tråkiga kommentarer, men jag får också en stor mängd omtanke och kärlek. Igår fick jag ett bevis på att det finns människor med ett extra stort hjärta.

Jag brukar säga att man ska strö kärlek som konfetti och försöker att leva så själv även om det inte alltid är så lätt. Men något bra har jag tydligen gjort eller också har jag bara världens finaste följare. Igår fick jag nämligen ett paket med posten med ett otroligt fint innehåll. Jag kände igen namnet på avsändaren, men var inte helt säker på varifrån.

I paketet låg den absolut finaste muggen och en av de finaste gåvorna jag någonsin fått! En av min följare (Kristina) har låtit två av mina bilder från instagram (@marlenerinda) pryda en mugg till minne av vår pälsboll. Hon har dessutom tagit sej tid att leta fram min adress och gett posten förtroende att leverera detta till mej. Otroligt nog kom det fram! Hörs det att jag inte litar på Postnord…

Jag blev så otroligt glad! Exakt fyra veckor efter vårt avsked får jag den här oväntade, överraskande och otroligt fina presenten. Så perfekt! Tänk att någon gör så, för mej! Jag är både rörd, överraskad och otroligt tacksam. Tack tack tack!!! Jag har verkligen världens finaste och mest omtänksamma följare som är med mej i vått och torrt.

Det är en aluminiummugg, gjord på smartphoto.se, är superlätt och lagom stor att ta med på utflykt eller ha ute när man jobbar i trädgården. Den blir perfekt att ta med i husbilen senare, så jag måste nog göra en till Martin också. Tills vidare får den stå i hyllan med Baileys, där står den bra så länge.

Om alla var som ”min” Kristina, skulle världen vara väldigt vacker. Återigen: Tack av hela mitt hjärta!

Fyra veckor har gått

Fyra veckor har gått

Tänk att det gått hela fyra veckor sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll. Att tiden överhuvudtaget har passerat är ett under, eftersom vår värld stått still. Sorgen har varit oerhört tung och smärtsam.

Det här med sorg är rätt intressant i sej, hur var och en fungerar och hur den ser ut. Jag börjar sorgearbetet innan något akut händer eller direkt när det händer. Jag bearbetar oftast det mesta i förväg. Redan i våras förstod jag att detta var sista sommaren för vår gamla älsklingsgubbe och jag försökte så gott det gick att tänka på tiden efter. Försökte bearbeta sorgen redan innan som en slags förberedelse. Sån är jag. Jag vill vara förberedd och tänker alltid ut både en och två lösningar i förväg.

När han blev sjuk några dagar innan han dog och vi tog beslutet att låta honom somna in sörjde jag honom nog som mest – trots att han fortfarande fanns. Jag drog in doften av honom, klappade honom extra mycket för att ha kvar känslan av hans päls i fingrarna och försökte att njuta extra mycket av promenaderna och kvälls- resp morgongoset. Jag samlade minnen på alla sätt med alla sinnen.

Samma dag som han somnade in för gott var jag helt förstörd, jag kunde inte göra någonting. Första veckan var fruktansvärt jobbig, jag bröt ihop flera gånger om dagen. Försäkringen skulle sägas upp och alla såna där praktiskt grejer rev upp såret gång på gång. Andra veckan var också väldigt jobbig, även om jag kunde få saker gjorde då.

Efter exakt två veckor fick vi hem hans urna med aska, då lättade allt konstigt nog. Han var hemma igen. I helt fel form, men hemma. Nu kunde jag gå vidare. Allt det praktiska var avklarat, nu skulle ”bara” sorgen bli mindre påtaglig. Sorg tar tid. Sorgen blir förstås mindre med tiden men saknade finns alltid där.

Jag försökte direkt göra en fotobok till oss och barnen, det gick inte. Jag kom ett par sidor, sedan orkade jag inte mer. Det var ett stort motstånd bara att se bilderna. Det praktiska med att leta rätt på alla bilder, hitta rätt design och ladda över bilderna till fotosidan gick bra – men att sedan välja ut bilder till varje sida i boken gick bara inte. Att berätta hans historia var omöjligt. Först igår kunde jag fortsätta, så nu hoppas jag bli färdig inom ett par dagar.

Senaste veckorna har vi renoverat, att sysselsätta sej fungerar bäst för mej. Vi har länge sagt att när vi inte längre har hund ska vi byta ut soffan och alla mattor. Så det har vi gjort nu, jag passade på att måla om i vardagsrummet också. Det är något terapeutiskt att måla och förändra. Nu är det mesta färdigt och Baileys har fått sin plats i hyllan i vardagsrummet. Där ser vi honom varje dag och tänder ett ljus för honom.

Som jag saknar min pälsboll! Han fattas mej varenda minut. Den lilla bruna varma kroppen som älskade att mysa i soffan, alltid var i vägen och gärna satt ute på altan så vi var tvungna att ha dörren öppen och vi fick klä på oss för att inte frysa ihjäl. Ingen som tigger mitt godis, ingen som pockar på lek, ingen som väcker mej på morgonen för att mysa eller vill skeda och somna under mitt täcke på kvällen. Aldrig mer. Det är så ofattbart och svårt att förstå.

13,5 år fick vi och dem är jag oerhört tacksam över, men jag saknar honom så. Jag måste fortfarande tänka mej för, för att inte ställa ner tallriken när jag har ätit och jag tittar fortfarande för att se om vattenskålen behöver fyllas på. Varje gång jag tar på mej skorna väntar jag på att någon ska komma springande och hoppas på promenad. När jag går upp på natten väjer jag fortfarande för hans säng och kollar en extra gång om han ligger på golvet nedanför min säng så jag inte ska snubbla på honom. Jag lyssnar efter hans snarkningar, men de finns inte där längre… han finns inte där längre.

Det enda jag önskar är att få min lilla bruna pälsboll tillbaka. Mitt hjärta har gått sönder. Det gör så ont!

Alla såg – ingen sa något…

Alla såg – ingen sa något…

Det har varit svårt och tagit tid att skriva det här inlägget. Ämnet är känsligt, särskilt om man som jag jobbar mycket med hälsa och vikt.

För en vecka sedan dog en vän och kollega i anorexi. Alla såg vad som höll på att hända, men väldigt få vågade säga något – mer än bakom hennes rygg.

För ungefär 5-6 år sedan blev jag bekant med J, som jag träffade på olika pressträffar. En livsglad, vacker, vänlig och intelligent person som jag uppskattade mycket, men även högpresenterande med enorma krav på sej själv. När vi träffades första gången hade hon precis blivit vegetarian, ett tag senare blev hon vegan och jag märkte ganska snart att hon åt mindre och mindre.

J var redan smal, hon tränade mycket och sprang bla maraton. Vi sågs inte jätteofta under en period och när jag sen såg henne reagerade jag direkt. Hon hade gått ner massor i vikt, trots att hon inte hade något att direkt ta av. Stora tröjor dolde hennes tunna kropp, men fortfarande fanns liv i hennes ögon och hon verkade ändå må hyfsat ok. Jag lät det bero, men hade henne under uppsikt.

Ett tag senare sågs vi igen och nu var hon mager, ljuset i ögonen var inte lika starkt och jag tyckte inte hon såg frisk ut. Jag gjorde mitt första närmande och frågade hur hon mådde, på riktigt mådde. Svaret kom blixtsnabbt och var egentligen inget svar utan en motfråga ”Det är helt ok, men huuuur mår DU? Du ser stressad ut. Du tar väl hand om dej?” Vad jag än sa och hur jag än frågade efter det, så kom det enbart motfrågor som svar.

Vi sågs oftast på pressträffar kring mat, det bjöds på frukost, lunch, middag och dryck. J mosade maten, geggade runt med den – åt mindre och mindre och till slut inget alls. Alla såg – alla pratade bakom ryggen på henne. Vi är några som känner varandra bättre än andra, vi pratade om hur vi skulle nå J. Några av oss försökte, ingen lyckades.

Jag har lite lite erfarenhet av anorexi sedan tidigare och har bl suttit med som stöd när en bekant skulle äta en pyttebit smörgås med smör och en liten tetra med äppeljuice. Det tog TRE timmar. Hon var på väg ur sin sjukdom, ville bli frisk, ville äta – ändå var det så svårt. J hade inte ens kommit till insikt. Hon mådde ju bra, bättre än någonsin faktiskt.

Jag pratade med en annan kollega, som haft anorexi, som sa att ju mer vi ifrågasätter hennes beteende, desto mer bekräftelse får hon. För henne blir det samma sak som att vi är avundsjuka på henne och vill att hon ska äta för att misslyckas. Så nästa gång jag närmade mej henne sa jag därför ”Du, livsgnistan lyser inte lika starkt om dej – jag är oroligt” Samma svar igen ”Jag mår toppen, men du borde nog ta hand om dej lite bättre”.

För ett år sedan gissar jag på att hon vägde knappt 40 kilo, till sina kanske 170 cm. Hon var fjunig i ansiktet, frös konstant, sprang sina maraton och var alldeles vaxliknande i skinnet. Det var fruktansvärt obehagligt att se henne och jag avböjde varje form av kroppskontakt. Jag kunde absolut inte krama henne längre, det gick bara inte. Jag var helt säker på att hon inte skulle klara nyår och gjorde ett sista försök ”Jag är orolig och är gärna ditt stöd” – Den här gången fick jag bara en blick, inte ens ett svar.

Jag erkänner: Jag gav upp! Det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Men jag försökte iallafall, jag vände inte bort huvudet som många andra gjorde. I förra veckan kom dödsbudet. J är borta.

Ett himla bra besked!

Ett himla bra besked!

Ni vet ju hur jag tjatar om att hälsan går före allt. Några av er vet också att jag har cancermarkörer i blodet och gör allt för att inte drabbas av cancer. Det innebär bla att göra som mina läkare säger och gå på alla tester och screeningar som vi får alldeles gratis i Sverige.

När corona stängde ner hela Sverige i början av mars, stängde även mottagningen för mammografi här i Stockholm. Jag hade en tid i början av april, som alltså med inställd. Även om jag vet hur viktiga de här undersökningar är så har jag låtit det bero lite. Jag har inte riktigt känt för att sitta i ett väntrum med okända människor eller låta någon komma så nära inpå mej som man gör vid en mammografi.

Men så fick jag en kallelse i somras och i mitten av augusti var det dax. Jag vågade inte åka kommunalt, trots att det är supersmidigt. Mottagningen ligger vägg i vägg med Södra Station och det tar nog bara max en halvtimme dörr till dörr – ändå fick Martin skjutsa mej för säkerhets skull. Jag kan helt enkelt inte riskera att bli smittad av covid.

Inne på Bröstmottagningen var det helt tomt. Jag registrerade mej och hann inte ens sätta mej ner förrän jag blev uppropad. Sköterskan hade både visir, munskydd och handskar. Hon berättade att nästan all personal på mottagningen skickats över till SÖS Covidavdelning och att jag gjorde klokt i att skydda mej så mycket som möjligt. ”På den avdelningen vill man inte hamna”, sa hon bestämt. Undersökningen gick smidigt och det tog bara några minuter innan jag var ute i bilen igen och på väg hem.

Alla andra gånger har jag varit helt säker på att resultatet varit negativt, alltså inga tecken på förändringar. Den här gången var jag inte lika säker, så det var skönt att den första veckan passerade utan att jag hörde något. Skulle de hitta något så brukar någon ringa ganska snabbt och be en komma på en ny undersökning, det var det ingen som gjorde och jag började känna att allt var nog ok ändå.

Efter drygt två veckor kom det efterlängtade beskedet ”inga tecken på cancer”. Tack och lov!!! Jag klarade det den här gången också! Även om jag vet att alla förändringar inte syns och att en cancer kan växa snabbt från inget alls till massor. Just nu är det ok, jag vilar i den vetskapen så länge.

Att jag har cancermarkörer i blodet betyder inte automatiskt att jag kommer att få cancer, däremot har jag större risk än andra att få det. I mitt fall betyder markörerna att det är bröst-, tarm- eller underlivscancer som är aktuellt. Detta fick jag veta förra sommaren, efter ett enkelt blodprov. Jag bad att få göra en cancerutredning då både min mamma, flera mostrar, kusiner, morfar och andra i min närmaste släkt drabbats av olika cancrar och även dött av det. Jag vill veta, jag är sån.

Jag bad alltså min husläkare om en utredning. Han började med att ta ett blodprov och skickade remiss till utredningsteamet. Mitt blodprov visade alltså på cancermarkörer, vilket i sin tur ledde till mängder med andra undersökningar som bla ultraljud av olika slag.

Att få en komplett cancerutredning och se om man har cancergenen är inte jätteenkelt. Det är nämligen en panel med läkare som först ska utreda om det föreligger någon risk och om de ska avsätta tid att utreda mej. I mitt fall var det tydligen så, jag kom igenom nålsögat minsann.

Nio månader efter att remissen skickats ringde en läkare från utredningsteamet och frågade om alla mina släktingar, för att kunna göra ett tydligt schema över vilka som drabbats och av vilken cancer. Jag svarade så gott jag kunde och gav även tillstånd för dem att kolla in alla mina journaler.

De kan ju bara se det jag gett tillåtelse för, mina släktingar måste ge sitt eget tillstånd. Alltså fick jag hem en lunta med fullmakter som delades ut till några av mina drabbade släktingar som de skulle fylla i och skicka in. Men vi hann inte längre än så… min kusin drabbades av bröstcancer och hennes utredning visade att ingen av oss har cancergenen – bara en osannolik otur. Vår släkt har inte genen, däremot är vi tydligen mästare på att få cancer och mina markörer visar att vi har en känslighet som man ska ta på allvar.

I min närmaste släkt har vi bla bröstcancer, lungcancer, prostatacancer, bukspott- och skelettcancer och gud vet vad. Jag har haft tre läkare stående över mej som sagt att jag MÅSTE hålla mej normalviktig och ha MINST 30 minuters fysisk aktivitet om dagen. Då har jag bäst chans att hålla mej frisk. Eftersom detta gäller även för covid så lyssnar jag såklart och har gett Martin samma order.

Jag har 23,5 i BMI numera, jag vet att alla inte tycker att BMI är en bra måttstock – men just nu är det lixom det vi har att gå på. Jag tränar styrketräning 3 ggr i veckan och promenerar ca 30-75 minuter varje dag. jag försöker att inte stressa, äta bra och sova ordentligt. Jag gör verkligen vad jag kan för att hålla cancern borta och att då få negativt besked från mammografin är såklart väldigt positivt 🙂

Så det är bara att köra vidare. Jag vet att jag riskerar att bli sjuk i cancer, så jag lyssnar på läkarna, gör som de säger och hoppas på det bästa. Jag har iaf inte cancergenen och det är ju positivt – att jag sedan är född i en släkt som lätt drar på sej cancer… ja, det är ju som det är. Jag hoppas jag gör tillräckligt för att slippa. Å det hoppas jag att du också gör!

Nu är han hemma igen

Nu är han hemma igen

Idag har det gått två veckor sedan vi tog avsked av vår älskade Pälsboll. De två värsta veckorna i mitt liv. Eller nästan tre om vi ska vara ärliga och det ska vi. Tiden från dagen han blev dålig fram till idag har varit nästintill outhärdliga. Men på nåt konstigt vis överlever man ändå…

För ganska exakt tre veckor sedan blev vår hund Baileys dålig. Han började kräkas på nätterna, sedan även på dagarna, blev uttorkad, slö och tappade livsgnistan. Veterinären sa att han var färdig med sitt liv, men gav oss helgen för avsked. Det värsta jag någonsin gjort var att ta beslutet och be veterinären om en tid för det slutgiltiga avskedet. Det var det absolut jobbigaste av allt.

Under helgen fick alla som ville ta avsked på sitt sätt och ta den tid man behövde med honom. På måndagen 31/8 kl 15.15, på sommarens sista dag, var det dax för oss att ta honom i vårt knä och låta honom känna vår värme och kärlek med han lugnt somnade in. Han älskade sommaren lika mycket som vi gör, så att han lämnade oss på årets sista sommardag blev nästan lite symboliskt. Att det gått två veckor sedan dess är ofattbart. Att vi överhuvudtaget överlevt och lyckats få något gjort är helt obegripligt. Jag har gråtit tills ansiktet gjort ont och tills jag knappt kunnat andas.

Det är otroligt jobbigt att ha sorg. Hela kroppen har värkt av trötthet och energin har varit helt borta, ändå är det svårt att sova. Det enda som hållit oss borta från att bli galna har varit att hålla oss sysselsatta. Så vi har gått och gått och gått… Det enda som nu återstått av det praktiska runt honom har varit att få hem hans urna med aska och jag har varit nästan säker på att det skulle bli idag. Mycket riktigt. I förmiddags fick vi beskedet att vi kunde hämta hem honom, vilket vi gjorde nästan på klockslaget två veckor efter vårt avsked.

Så idag fick han äntligen komma hem. Nu har han en plats där ljuset nästan alltid lyser för honom och där vi är mestadels. Jag har honom precis brevid mej när jag sitter och jobbar. Han låg alltid vid mina fötter, nu sitter han på hyllan brevid istället. Det är så tungt och saknaden är så stor. Han fattas mej så det gör ont!

Men nu är han hemma igen, det har gått två veckor och nu hoppas jag att det värsta ska vara över. Att sorgen ska bli mindre vass och att vi ska kunna börja fungera så smått igen. Att återigen göra det onormala normalt, för andra gången i år. 2020 är ett jäkla skitår!

Jag har aldrig varit så ledsen förut

Jag har aldrig varit så ledsen förut

Det har gått en vecka sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll. En vecka av oändlig sorg och saknad. Jag har aldrig varit så ledsen förut i hela mitt liv och trodde inte jag kunde bli så ledsen faktiskt.

Veckan har utmärkts av särskilt ett ord: TRÅKIGT! Allt är så tråkigt! Att vakna är tråkigt, att äta är tråkigt, att sitta i soffan är tråkigt, att gå promenader är tråkigt, att lägga sej är tråkigt. Det saknas hela tiden en liten brun hund.

För bara någon vecka sedan kröp den lilla bruna pälsbollen upp hos mej direkt när han hörde att jag började vakna, han la sej brevid mej i soffan så fort jag satte mej där, han var förstås med på promenaderna och somnade nästan alltid mellan oss på kvällen. Han var med överallt, tom på toaletten. När jag satt och jobbade låg han på en skinnfäll vid mina fötter, en fot vilade alltid på honom. Nu är det tomt där.

Sorg gör ont. Det känns som hjärtat går sönder. I vissa stunder får jag svårt att andas, tryck över bröstet och nästan panik över att detta faktiskt är på riktigt och händer just nu. Det är ingen mardröm som jag kommer att vakna upp ur, utan ett tillstånd som jag måste lära med att leva mej. Ett helt nytt liv.

Trots att jag säger att det inte blir någon ny hund, så verkar alla veta bättre än jag själv om vad mitt framtida liv ska innehålla. Jag säger det igen; Det blir ingen ny hund! Å detta är förklaringen: Vårt liv kommer att ändra inriktning, där får en hund inte plats. Vi kommer att resa mer och längre bort, vi har ingen naturlig hundvakt och tycker inte att det är schysst att lämna på pensionat. Vi vill inte bo i Sverige och kommer nog inte stanna i Europa ens, karantän i flera månader är inget vi skulle utsätta vår älskling för. Skaffar man en hund är det för att vara tillsammans med den, vi kommer inte att ha ett sånt liv. Så nu kan ni sluta veta bättre än oss, tack!

Jag har älskat livet som hundägare, jag älskar hundar. Baileys kom in i vårt liv som välkommet sällskap till mej, som lite läromästare till barnen och som vår gemensamma bebis att bara älska och bli älskade av. Han betydde allt för oss! När jag träffade Martin började folk tjata om kärleksbarn, även i den frågan tyckte man sej veta bättre än oss… men vi hade ju Baileys – han blev vårt kärleksbarn. Hårig som pappa och envis som mamma 🙂

Även om livet som hundägare är slut så hoppas jag att livet med hundar finns kvar. Vi hoppas få äran att ställa upp som hundvakt när någon av våra bekanta behöver hjälp och vi har tid. Vi har redan förvarnat grannarna om att vi kommer att kidnappa deras 2-årige pälsboll då och då och fått klartecken för det.

Så livet går trots allt vidare, även om den här veckan varit vidrig. Vi är enormt trötta, dränerade på energi. Det är jobbigt att vara ledsen. Jag har gråtit på gränsen till uttorkning. Gråten har gjort ont i halsen och jag har varit så spänd att både rygg, nacke och huvud tagit stryk. Jag har ont överallt, tom i ansiktet. Vi har tagit två promenader nästan varje dag, men helt utan glädje – vi har bara gjort det för att vi ska. Jag har ifrågasatt solen som skiner och fåglarna som kvittrar, hur kan de vara så fräcka – när jag har sorg!

Vi har hållit oss så sysselsatta vi kan, det har varit vårt sätt att bearbeta sorgen. Man tänker inte så mycket när man röjer en trädgård totalt eller möblerar om. Tiden har på något sätt passerat och igår hade det alltså gått en vecka. Vi kände direkt att vi inte kunde vara hemma, så vi tog en promenad på ett nytt ställe. Å bröt ihop. Jag tittade på klockan 15.13 – Nu fick han första sprutan… 15.32 – nu fanns han inte längre… Jag minns känslan av hur hans kropp blev lättare. Han låg i mitt knä, men på något sätt var det bara pälsen som var kvar – Han var någon annan stans.

Nu ska jag leva resten av mitt liv utan min älskade pälsboll. Det kommer att gå, men allt är så mycket tråkigare nu. Jag försöker glädjas över de tusentals bilder vi har tagit av honom. Det finns mängder med bilder på instagram @marlenerinda också. Så alla kan se hur fin han var.

Vi tittar och gråter, tittar och saknar. Faaaan va ont det gör!!!

Just idag är jag frisk!

Just idag är jag frisk!

Igår var det dax att gå genom den låååånga korridoren igen, på Södertälje Sjukhus. Korridoren är ljus, nästan så det känns som man går mot ljuset – så där ni vet som man hör folk berätta. För min del var dax för provsvar och nytt ultraljud.

Sedan i början av sommaren har jag kollats på både längden och tvären. Man skulle leta efter ev cancergen och hittade cancermarkörer i blodet, det var väl bra… eller nåt… Jag menar; jag bad om en koll och då hittade man nåt. Det hade ju varit värre om jag inte bett om det och gått runt länge innan man hittat något och det då varit för sent. Man kan se olika på saker, jag väljer att se det så.

Man hittade alltså cancermarkörer i blodet, inte cancer – bara markörer. Markörerna var typiska för livmoder- och äggstockscancer, därför gjorde jag DT av buken och ultraljud. Allt var ok, såg tydligen ut som en 20-åring 🙂

Förra veckan tog jag nya prover och igår gjorde man ett nytt ultraljud. Markörerna hade minskat!!! Jag har ingen aning om hur det har gått till och jag bryr mej inte så mycket heller, de är färre!

De finns där, men nu är det inte längre en överhängande risk att jag ska drabbas akut – så nu behöver jag inte kolla mej lika ofta. Nu kanske det räcker med att gå på de kontroller som vi alla kalas till och något blodprov om året. Jag har fortfarande högre risk än andra och kommer förmodligen att drabbas, men inte akut.

Nu är det bara huden kvar, allt annat är kollat och jag har fått OK-stämpel i pannan typ. Huden är ett kapitel för sej och en helt annan klinik. Jag har varit på en första bedömning och är vidareskickad till specialister, väntetiden är lång dit. Jag antar att kallelsen kommer vilken dag som helst, under hösten sa de iaf.

Att jag valde att kolla upp mej beror på att halva släkten är drabbad, särskilt nära familjemedlemmar. Jag känner att jag vill veta så mycket som möjligt, så jag kan förbereda och vidta åtgärder. Andra känner annorlunda, många vill inte veta alls. Jag förstår inte dem, man blir ju inte friskare av att stoppa huvudet i sanden lixom, men vi är alla olika.

Just idag är jag frisk! Imorrn vet vi inget om. Det gäller att leva nu och det är vi rätt bra på. Läkarna säger att om jag håller en hälsosam vikt, är fysiska aktiv, sover ordentligt och skrattar mycket – så har jag störst chans att hålla skiten borta. Jag gör så gott jag kan 🙂

Nu säljer vi!

Nu säljer vi!

Vår plan är alltså att sälja huset och bo i husbil under sommaren om några år. För att komma dit måste man röja, rejält!

Vårt hus är ganska litet, ca 100 kvm. Sen finns det även garage och förråd. Ställen där grejer har en förmåga att samlas. Jag har bott i huset sedan 92, Martin sedan 2008. Här finns det grejer! Eller fanns… kanske man ska säga. Vi röjer och har gjort det i snart tio år.

Första rejäla utrensningen gjorde vi 2009/2010 då vi skulle finansiera en safariresa. Min 40-års present och drömresa. Vi sålde av massor och fick ihop till en av biljetterna.

De senaste 5 åren har vi lagt in en ny växel och har börjat döstäda som många kallar det. Å nu har vi lagt all nostalgi åt sidan, tom mina älskade tomtar åker nu. Och nu står vi på loppis så mycket vi bara kan. Som ni i helgen.

I fredags packades bilen och igår kl 8 packade vi upp våra grejer i Folkets Hus i Tumba. Det var inte jättemycket folk, men jag blev av med en hel del. Just igår satsade jag på smågrejer och sålde nästan allt för 10 kr. Idag har jag plockat fram annat, idag är det lite dyrare saker och tomtar!

När jag packat ihop kl 16 hoppas jag ha 2-3 kartonger färre än igår morse och lite extra pengar i plånboken. Vi har långt kvar för att få plats i en husbil, men vi är en bit på väg 🙂

Borde du också rensa eller har du redan börjat?

Ett väldigt bra besked!

Ett väldigt bra besked!

I Sverige får vi kvinnor lämna cellprov helt gratis, en väldigt bra och viktig service tycker jag. Det konstiga är att man efter 49, bara får kallelse var sjunde år – en ålder då många drabbas. Å det är samma med mammografi, fast då blir man inte kallad alls efter 74, var finns logiken?

Jag genomgår ju, som ni kanske redan vet, en cancerutredning och har gjort det hela sommaren. Jag har cancermarkörer i blodet, men har inte cancer… än. Under sommaren har man kollat igenom varenda millimeter av kroppen, både in och utsida, och jag är cancerfri. Just nu.

Det senaste jag gjorde var att lämna cellprov och igår kom svaret, det är negativt – vilket är positivt i den här världen. I mitt fall väldigt positivt eftersom mina markörer är för cancer just i underliv och bröst. Så ytterligare en sak mindre att oroa sej för, just nu. Hade jag varit vem som helst, så hade jag alltså inte blivit kallad igen förrän om sju år, eftersom jag fyllt 49. Nu står jag redan under kontroll och är en sk riskpatient, så jag kommer att bli kollad tidigare än så och regelbundet. Men nog är det väl konstigt att man inte kallas oftare när man når en ålder där fler får cancerdiagnos? Hur mycket kostar en undersökning mot någon som drabbas? Detta måste ändras!

I Sverige får cirka 500 kvinnor diagnosen livmoderhalscancer varje år, i Europa är siffran 33 500! Vid cirka 70 procent av diagnoserna är HPV 16 eller 18 bakomliggande orsak.  I Sverige dör ca 150 kvinnor i sjukdomen, i Europa så många som 15 000! Trots screening för tidig upptäckt är livmoderhalscancer fortfarande den näst vanligaste cancerrelaterade dödsorsaken (efter bröstcancer) bland unga kvinnor (15–44 år) i Europa.

Livmoderhalscancer är mycket ovanligt före 25 års ålder. Vanligast är sjukdomen hos kvinnor mellan 30 och 40 år och hos kvinnor över 70 år. Det beror troligen på att dessa äldre kvinnor inte regelbundet har genomgått cellprov. Å det är ju inte så konstigt med tanke på att man inte ens kallas efter 49! Å de yngre har kanske inte fattat hur viktigt det är?

Missa inte de här undersökningarna, gå när du blir kallad både till cellprov och mammografi – det är livsviktigt och kan vara livsgörande! Å beställ en tid om du har passerat åldern för tätare undersökningar, det kan rädda ditt liv.

Jag är iaf cancerfri just nu och man ska fira allt man kan, så ikväll firar vi ytterligare ett positivt besked. Vi vet bara vad vi har NU, inte vad som händer imorrn eller nästa vecka. Så vi passar på att fira och leva just nu!

Pratade med en präst

Pratade med en präst

Jag är inte särskilt kyrklig av mej och går inte i kyrkan mer än när jag är bjuden på dop och bröllop eller när någon nära ska begravas. Men jag tycker om kyrkan som plats, där är lugnt på ett alldeles särskilt sätt.

Jag respekterar präster och alla andra som arbetar inom kyrkan, de gör ett viktigt arbete – precis som tex läkare och psykologer. En präst är väl kanske lite som en psykolog… h*n är iaf bra att prata med. En av kvinnorna som jag tränar med är präst och jag tycker otroligt mycket om henne. Därför stoppade jag henne här om dagen för att fråga ett par saker.

Jag undrade bland annat om det är vanligt att mannen i en parrelation inte vill prata om sjukdomen som hustrun tampas med och om detta beror på att han vill skydda henne? Jodå, det är väldigt vanligt, fick jag till svar. Särskilt i de äldre generationerna. Mannen tror ofta att allt blir värre om man pratar om sjukdomen, fast det egentligen är tvärtom. Ofta handlar det om maktlöshet att inte kunna skydda den han älskar, först och främst för att hon blivit sjuk och sedan för att han inte kan göra henne frisk. Det gamla sitter i, det där att mannen ska skydda sin kvinna och sin familj.

Om kvinnan då faktiskt vill prata om sin situation, kan det uppstå lite problem. Det vanliga är nämligen att kvinnor vill och har ett behov av att prata, kanske inte så mycket med andra som drabbats – utan med sin familj och omgivning. Både för att bearbeta allt som händer, men också för att upplysa om varför hon inte är som vanligt. På ett sätt vill även hon skydda sina nära och kära, genom att berätta så att alla ska förstå att det inte är deras fel att hon är annorlunda.

Bägge vill alltså beskydda, men på olika sätt. Skillnaden är att kvinnan sköter sin egen terapi genom att berätta, medan mannen stänger in och oftast skapar mer ångest åt sej själv. Å det spelar ingen roll om det är mannen som är sjuk, han vill inte berätta eller prata om sjukdomen då heller. Lite som att ”pratar man om det, så blir det på riktigt. Då finns det”.

Å det här blir ju knepigt förstås, särskilt för dem runt omkring. När någon drabbas av cancer så syns det ju när den drabbade börjat med cellgifter. Här har håret precis trillat av… det är svårt att dölja även om det finns keps och snygga peruker – men man kanske inte vill dölja det heller alltid. Att inte prata om det när det faktiskt syns blir ju jättekonstigt. Det blir lite som kejsarens nya kläder, man tassar runt något som alla redan vet om.

Många resonerar så här även om döden och där är barn klokare än vuxna. När ett barn drabbas av allvarlig eller dödlig sjukdom vill de vuxna oftast skona barnet från detaljer och framtidsprognoser. Men barnen vet redan, de känner på sej vad som är fel och får i många fall trösta sina föräldrar. En liten grabb frågade sin pappa varför han var så ledsen över att farfar hade dött, pappan svarade förstås att han saknade sin pappa och var ledsen över att aldrig få träffa honom mer. Då svara sonen ”Men pappa, du kan låna min studsmatta och hoppa så högt du kan och säga hej till farfar”. Det var lixom inte svårare än så.

Man säger att barn och djur är bra terapeuter och lindrar sorg. Prästen rekommenderade därför att vi som har hund eller små barn ska låna ut dem så ofta vi kan till den som är sjuk eller bär på sorg/oro. Då behövs inga ord och ibland är det som en propplösare som får orden att bara bubbla upp. Det här med sjukdom och sorg är knepigt, men vi behöver ju inte göra det knepigare än det faktiskt är.

Vi måste våga prata. Jag vågar – gör du?