Browsed by
Etikett: döden

2020 – den stora sorgen

2020 – den stora sorgen

För att summera den sista delen av 2020 behöver jag ta ett djupt andetag. Nu handlar det om förlusten av vår älskade pälsboll och den stora sorgen som nästan var förlamande. Idag är det nyårsafton och exakt fyra månader sedan han lämnade oss.

Den knäppaste Borderterrier-pojke som funnits, föddes den 7 februari 2007. Vi träffade honom första gången när han var 8-10 dagar och visste direkt att han skulle bli vår. 1 april flyttade han hem till oss, efter en lång väntan, och fick namnet Baileys.

Baileys blev mitt sällskap när barnen hade somnat för kvällen, när de var i skolan på dagarna eller hos sin pappa. Jag kände mej oändligt ensam innan han kom till oss, med hans sällskap var jag inte ensam mer. Barnen älskade honom förstås och han blev vårt allt.

Men han var inte helt frisk. Tidigt upptäckte vi att han hade problem med magen, men vi lärde oss att hantera det och efter kastrering blev han nästan helt bra. Rätt vad det var hade jag träffat Martin och var inte ensam längre, men Baileys var fortfarande huvudpersonen i våra liv. Alla som träffade honom älskade den bruna lurviga lilla hunden. Världen goaste och världens knäppaste. Han passade oss perfekt!

För 4-5 år sedan blev han konstig och det visade sej att han hade fel på sköldkörteln. Med lite medicin blev han ungefär som vanligt igen, men visst märktes det att han blev äldre. För två år sedan fick han konstiga utslag som var helt oförklarliga, men han repade sej från det också. Han var en liten tuffing, precis som matte.

Förra sommaren började han snubbla, han gruffade mer än tidigare, tyckte inte om när det blev mörkt och man såg att han började bli gammal. Han var 12 år och vi konstaterade att han var blind på ena ögat och döv på ena örat. Nu började mitt eget mentala arbete för att inse och acceptera att hans dagar var begränsade och att vi inte hade så mycket tid kvar tillsammans.

Baileys aka pälsbollen tyckte inte om vintern, fick han bestämma skulle det vara sol, torrt och runt 20 grader varmt. Då låg han på sin favoritplats på uteplatsen, där han hade koll på allt och alla. Han älskade att vara hos mina föräldrar, men med åldern ville han inte vara där för länge. När vi kom hem från semestern i februari i år, mådde han inte bra. Han hade saknat oss väldigt mycket och min mamma var väldigt orolig för honom. Han hade deppat ihop totalt och var nästan oigenkännlig. Men efter ett tag var han sej själv igen, men jag visste…

Där och då bestämde vi att aldrig mer lämna honom. Så länge han levde skulle han få vara hemma. Å så blev det. En enda natt lämnade vi honom efter det, det var på vår bröllopsdag i juli. Det klarade han fint, men det var sista gången, en månad senare tog vi avsked för gott.

Sista veckan i augusti blev han dålig. Han kräktes en hel natt, men var ok dagen efter. Men så började han kräkas igen och jag kände hur livet rann ur honom. Han orkade inte mer. Veterinären höll med oss och gav oss helgen tillsammans för att ta avsked. Alla kom. Alla satt hos honom och tog avsked på sitt sätt. Han hade världens bästa helg.

På måndagen den 31/8 kl 15.15 tog han sitt sista andetag, liggandes i min famn. Han var färdig med livet, allt gick väldigt lugnt. Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Han var ju min bebis. Sorgen var total och brutal. Jag grät så jag knappt fick luft. Första veckan kommer jag inte ens ihåg, jag bara grät. Andra veckan också. Sen fick vi hem hans urna och allt blev pyttelite lättare, han var hemma igen – även om det var i fel form.

Fyra månader har gått och jag saknar honom fortfarande så oerhört mycket. Bara när jag skriver detta är det omöjligt att hålla tårarna borta. Jag kan inte ens förstå att det är fyra månader sedan jag kramade honom sista gången eller att jag aldrig mer får vakna brevid honom. Min älskade pälsboll och min allra bästa vän. Han som älskade bollar, mys, pipleksaker och kunde göra precis vad som helst för att få smaka mattes lakrits 🙂

Känslan för sista delen av 2020 är sorg och en stor tomhet. Jag har aldrig sörjt någon så mycket som jag sörjer min älskade pälsboll. Han var bara en liten brun hund, men den finaste och mest älskade av alla små bruna hundar. 13,5 år fick vi tillsammans och det är jag enormt tacksam för. Men jag är fortfarande så ledsen och vill bara ha honom tillbaka. Jag tänker på honom flera gånger om dagen, ser bilderna på honom, drömmer om honom på nätterna och saknar honom varenda minut. Hjärtat har numera ett litet hål som aldrig kommer att läkas.

Dom säger att det går över och att det blir bättre – jag är inte så säker. Men livet går vidare trots allt.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

3 månader har passerat

3 månader har passerat

3 månader. 13 veckor. 91 dagar. Så lång tid har gått sedan vi pussade vår Pälsboll på nosen för sista gången. Det är fortfarande helt obegripligt att han inte finns längre.

Nu när den akuta sorgen har lagt sej upptäcker man mer och mer vad man saknar mest. Myset i tv-soffan, morgongoset med varm sömnig hund, alla uppfodrande pussar av en blöt nos när man öppnar något gott och hans kloka bruna ögon när han la sitt huvud i mitt knä och krävde total uppmärksamhet. Som jag saknar honom!

Jag kommer så väl ihåg när jag hämtade honom, på kvällen den 1 april 2007. Hur han såg på mej med de där kloka ögonen och lixom la hela sitt liv i mina händer. Han var 8 veckor och jag skulle få förmånen att ha honom hela 13,5 år i mitt liv. Med honom kunde familjen läka och få ett lugn som vi längtat efter och verkligen behövde.

Baileys, han hette ju faktisk så, inte Pälsbollen, blev ett slags lim som förenade familjen och stärkte oss. Han var vårt allt! Här snackar vi servicehund i kubik. Så många tårar som runnit ner i hans päls och så många kramar han tålmodigt fått ta emot. Vi fick någon som älskade oss förbehållslöst och över allt annat, samtidig som vi fick någon att älska och slösa kramar på.

Baileys avskydde regn och kyla. Att han tog sitt sista andetag sommarens sista dag är nästan lite symbolisk. Han utnyttjade sommaren totalt, men tackade sedan för sej när hösten och kylan var på ingång. Vår kloka kille. Han älskade sol, värme, blåbär, lakrits och soffmys. Direkt när tempen kom upp i 10 grader och det var sol bodde han ute på trappen. Var det molnigt låg han på tröskeln och vi höll på att frysa ihjäl här inne. Men vi klädde bara på oss, gnällde lite men lät honom hållas. Behöver jag säga att vår elräkning minskat…

I 13 år har vi njutit av hans sällskap, skratta åt hans påhitt, bannat hans förmåga att skita totalt i vad vi säger och lidit med honom när alla hans olika sjukdomar varit jobbiga för honom. I 3 månader har vi saknat att skratta åt honom och hade gärna tagit hans olydnad ett tag till. Men han mådde inte bra. Han skulle inte behöva lida för vår skull. Det var dax.

Baileys var ljuset i vårt liv. Ofta var han även huvudpersonen och fick mest uppmärksamhet av oss alla. Den som inte haft ett djur i sitt liv kan inte förstå hur mycket betydelse det har och tillför en familj. Vi var rätt trasiga när han kom till oss och han var pusselbiten som fattades. Han fattas oss väldigt mycket och vi har gått sönder lite igen. Men vi får bygga ett nytt pussel, det är enda sättet.

Usch va jag saknar honom. Honom. Inte vilken hund som helst, utan honom. Även om det är underbart att ha djur runt sej, så blir det ingen ny hund. Det passar inte in i vårt framtida liv helt enkelt. Vår lånehund är perfekt just nu. Vi får goset och promenadsällskapet när vi vill, men det finns inget tvång. Vi väljer själva och det passar oss perfekt.

Sorg blir efter en tid lite som att gå på skare, oftast funkar det ok men när man tycker att allt är stabilt så trillar man ner. Som min mamma sa häromdagen när hon kom på besök ”Det är så tråkigt att åka hit nu”. Å så är det. Det är tråkigt här nu. Det kanske inte blir som förr, men det kan bli bra på ett annat sätt. Det tar lite tid bara. Å vi har iaf våra minnen och alla bilder.

.

.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

2 månader har gått

2 månader har gått

31 oktober. Det har gått två månader sedan vi kramade vår pälsboll sista gången. Det går lixom inte att ta in. Ibland känns det som en evighet, ibland känns det som han knappt ens funnits… det där med sorg är en mysko grej.

Fredagen den 28 augusti är den hittills värsta dagen i mitt liv. Då började jag leka Gud och tog beslutet att avsluta ett liv. Det är det värsta jag gjort. Jag skulle bestämma över ett liv. Beslutet var helt rätt, men ofattbart svårt. Pälsbollen var ju det finaste vi hade och nu skulle han inte finnas mer.

Han mådde så dåligt veckan innan, så det var helt rätt att inte låta honom plågas. Att låta oss ha honom kvar över helgen var också helt rätt, då hann alla ta avsked av honom och överösa honom med kärlek. Hans sista helg var nog en av hans bästa, alla var hos honom för bara hans skull. Han var kung en sista gång. Dessutom mådde han hyfsat bra också just då.

Men så kom måndagen den 31/8, den andra värsta dagen i mitt liv. Den kan nog jämställas med när jag fick missfall som 22-åring. Jag var otröstlig bägge gångerna. Tårarna rann från det vi vaknade på morgonen och sen fortsatte de rinna i två veckor, nästan konstant. Jag har inte gråtit på några veckor nu, men nu börjar tårarna rinna igen.

15.15 låg han i mitt knä, med min tröja över sej och tog lugnt sina sista andetag. Sen var han borta. I 13,5 år hade han funnits i vårt liv och helt plötsligt fanns han inte mer. Tomheten var brutal. Hjärtat gjorde fysiskt ont. De två första veckorna var oerhört tunga. Hade jag inte haft Martin vete sjutton om jag ens kommit ur sängen. Jag kunde gråta så jag inte fick luft, jag trodde på riktigt att jag skulle gå sönder. Nu stöttade vi varandra och försökte klamra oss fast vid våra rutiner och varandra. Vi gick och gick och gick. Naturen har en läkande effekt.

På dagen två veckor efter fick vi hem hans urna. Där vände det. Livet var inte riktigt lika svart. Baileys var hemma igen, även om det var i helt fel form. Jag hade samlat ihop bilder från alla år, gått igenom dem och fått en ny digital fotoram som snabbt fylldes med hundbilder. Jag försökte göra fotoböcker, men det gick inte förrän några veckor senare. Märkligt kan jag tycka, det är ju nästan samma sak; fotoram eller fotoböcker… varför kunde jag göra det ena men inte det andra?

Vi började göra om i vardagsrummet och ibland kände jag mej nästan som en förrädare. Som om jag städade bort honom och hela hans existens. Men han finns där hela tiden, särskilt i mitt hjärta. Nu kan jag sitta i min nya fåtölj och se bilderna av vårt liv tillsammans rulla i fotoramen framför mej. Oftast ler jag när jag minns hur och när bilden togs, men ibland blir jag ledsen såklart. Idag känns det lite extra jobbigt.

Jag har varit med om mycket sorg och många som lämnat mej. Sorgen förändras allt eftersom jag blir äldre tycker jag, eller också är det för att jag börjar förstå hur jag reagerar i olika situationer. Sorgen blir inte lättare, men man vet att livet ändå fortsätter på något sätt.

Min första hund dog när jag var 17, henne växte jag upp med och hade tillbringat nästan hela min lediga tid med. En stor sorg förstås. Sommaren -98 dog det en vän eller bekant varje måndag under fyra veckor. Till slut orkade jag inte svara i telefonen längre. En av mina närmaste vänner dog ett par år efter. Vi fick barn samtidigt, skilde oss samtidigt och hjälptes åt med både barn och livet. Hennes död tog mej oerhört hårt.

Å så har det hållit på, de senaste 10 åren har vi fått 10-15 dödsbud, mer eller mindre nära oss, en av dem var min farmor. Så jag vill nog påstå att jag fått mer än min beskärda del under åren och vet rätt väl hur jag reagerar. Därför har jag också flera gånger, totalt egoistiskt, sagt till Martin att jag tänker dö före honom. Jag orkar helt enkelt inte sörja honom. Han har inte fattat vad jag menar förrän nu.

Död och sorg är en naturligt del av livet. Vi skall alla den vägen vandra lixom, det finns inga undantag. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att det ska göra ont i själv dödsögonblicket. Att se Baileys somna och bara glida in i ”regnbågslandet” var en befrielse. Han kände ingenting mer än vår kärlek och vår värme när vi höll honom. Så vill jag dö. Så man får väl åka till Schweiz när det närmar sej, det verkar vara det mest humana sättet.

Två månader har gått, nu är det bara resten av livet kvar. Hur mycket vi än saknar och längtar, så blir det ingen ny hund. Det finns flera skäl till det beslutet, ett är att jag helt enkelt inte orkar gå igenom detta en gång till. Ett annat för att vi vill leva ett helt annat liv nu, där hund inte passar in.

Men vi har ju en hund i vår liv ändå igen, vår lånehund Nalle som gör alla nöjda och glada. Så även om vi saknar vår egen pälsboll, får vi ändå gräva ner fingrarna i en päls, leka och mysa med en hund igen. Det är nästbästa alternativet just nu.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, följ mej på instagram

Rörd, tacksam och väldigt överraskad

Rörd, tacksam och väldigt överraskad

Även jag får min beskärda del av hat och tråkiga kommentarer, men jag får också en stor mängd omtanke och kärlek. Igår fick jag ett bevis på att det finns människor med ett extra stort hjärta.

Jag brukar säga att man ska strö kärlek som konfetti och försöker att leva så själv även om det inte alltid är så lätt. Men något bra har jag tydligen gjort eller också har jag bara världens finaste följare. Igår fick jag nämligen ett paket med posten med ett otroligt fint innehåll. Jag kände igen namnet på avsändaren, men var inte helt säker på varifrån.

I paketet låg den absolut finaste muggen och en av de finaste gåvorna jag någonsin fått! En av min följare (Kristina) har låtit två av mina bilder från instagram (@marlenerinda) pryda en mugg till minne av vår pälsboll. Hon har dessutom tagit sej tid att leta fram min adress och gett posten förtroende att leverera detta till mej. Otroligt nog kom det fram! Hörs det att jag inte litar på Postnord…

Jag blev så otroligt glad! Exakt fyra veckor efter vårt avsked får jag den här oväntade, överraskande och otroligt fina presenten. Så perfekt! Tänk att någon gör så, för mej! Jag är både rörd, överraskad och otroligt tacksam. Tack tack tack!!! Jag har verkligen världens finaste och mest omtänksamma följare som är med mej i vått och torrt.

Det är en aluminiummugg, gjord på smartphoto.se, är superlätt och lagom stor att ta med på utflykt eller ha ute när man jobbar i trädgården. Den blir perfekt att ta med i husbilen senare, så jag måste nog göra en till Martin också. Tills vidare får den stå i hyllan med Baileys, där står den bra så länge.

Om alla var som ”min” Kristina, skulle världen vara väldigt vacker. Återigen: Tack av hela mitt hjärta!

Fyra veckor har gått

Fyra veckor har gått

Tänk att det gått hela fyra veckor sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll. Att tiden överhuvudtaget har passerat är ett under, eftersom vår värld stått still. Sorgen har varit oerhört tung och smärtsam.

Det här med sorg är rätt intressant i sej, hur var och en fungerar och hur den ser ut. Jag börjar sorgearbetet innan något akut händer eller direkt när det händer. Jag bearbetar oftast det mesta i förväg. Redan i våras förstod jag att detta var sista sommaren för vår gamla älsklingsgubbe och jag försökte så gott det gick att tänka på tiden efter. Försökte bearbeta sorgen redan innan som en slags förberedelse. Sån är jag. Jag vill vara förberedd och tänker alltid ut både en och två lösningar i förväg.

När han blev sjuk några dagar innan han dog och vi tog beslutet att låta honom somna in sörjde jag honom nog som mest – trots att han fortfarande fanns. Jag drog in doften av honom, klappade honom extra mycket för att ha kvar känslan av hans päls i fingrarna och försökte att njuta extra mycket av promenaderna och kvälls- resp morgongoset. Jag samlade minnen på alla sätt med alla sinnen.

Samma dag som han somnade in för gott var jag helt förstörd, jag kunde inte göra någonting. Första veckan var fruktansvärt jobbig, jag bröt ihop flera gånger om dagen. Försäkringen skulle sägas upp och alla såna där praktiskt grejer rev upp såret gång på gång. Andra veckan var också väldigt jobbig, även om jag kunde få saker gjorde då.

Efter exakt två veckor fick vi hem hans urna med aska, då lättade allt konstigt nog. Han var hemma igen. I helt fel form, men hemma. Nu kunde jag gå vidare. Allt det praktiska var avklarat, nu skulle ”bara” sorgen bli mindre påtaglig. Sorg tar tid. Sorgen blir förstås mindre med tiden men saknade finns alltid där.

Jag försökte direkt göra en fotobok till oss och barnen, det gick inte. Jag kom ett par sidor, sedan orkade jag inte mer. Det var ett stort motstånd bara att se bilderna. Det praktiska med att leta rätt på alla bilder, hitta rätt design och ladda över bilderna till fotosidan gick bra – men att sedan välja ut bilder till varje sida i boken gick bara inte. Att berätta hans historia var omöjligt. Först igår kunde jag fortsätta, så nu hoppas jag bli färdig inom ett par dagar.

Senaste veckorna har vi renoverat, att sysselsätta sej fungerar bäst för mej. Vi har länge sagt att när vi inte längre har hund ska vi byta ut soffan och alla mattor. Så det har vi gjort nu, jag passade på att måla om i vardagsrummet också. Det är något terapeutiskt att måla och förändra. Nu är det mesta färdigt och Baileys har fått sin plats i hyllan i vardagsrummet. Där ser vi honom varje dag och tänder ett ljus för honom.

Som jag saknar min pälsboll! Han fattas mej varenda minut. Den lilla bruna varma kroppen som älskade att mysa i soffan, alltid var i vägen och gärna satt ute på altan så vi var tvungna att ha dörren öppen och vi fick klä på oss för att inte frysa ihjäl. Ingen som tigger mitt godis, ingen som pockar på lek, ingen som väcker mej på morgonen för att mysa eller vill skeda och somna under mitt täcke på kvällen. Aldrig mer. Det är så ofattbart och svårt att förstå.

13,5 år fick vi och dem är jag oerhört tacksam över, men jag saknar honom så. Jag måste fortfarande tänka mej för, för att inte ställa ner tallriken när jag har ätit och jag tittar fortfarande för att se om vattenskålen behöver fyllas på. Varje gång jag tar på mej skorna väntar jag på att någon ska komma springande och hoppas på promenad. När jag går upp på natten väjer jag fortfarande för hans säng och kollar en extra gång om han ligger på golvet nedanför min säng så jag inte ska snubbla på honom. Jag lyssnar efter hans snarkningar, men de finns inte där längre… han finns inte där längre.

Det enda jag önskar är att få min lilla bruna pälsboll tillbaka. Mitt hjärta har gått sönder. Det gör så ont!

Alla såg – ingen sa något…

Alla såg – ingen sa något…

Det har varit svårt och tagit tid att skriva det här inlägget. Ämnet är känsligt, särskilt om man som jag jobbar mycket med hälsa och vikt.

För en vecka sedan dog en vän och kollega i anorexi. Alla såg vad som höll på att hända, men väldigt få vågade säga något – mer än bakom hennes rygg.

För ungefär 5-6 år sedan blev jag bekant med J, som jag träffade på olika pressträffar. En livsglad, vacker, vänlig och intelligent person som jag uppskattade mycket, men även högpresenterande med enorma krav på sej själv. När vi träffades första gången hade hon precis blivit vegetarian, ett tag senare blev hon vegan och jag märkte ganska snart att hon åt mindre och mindre.

J var redan smal, hon tränade mycket och sprang bla maraton. Vi sågs inte jätteofta under en period och när jag sen såg henne reagerade jag direkt. Hon hade gått ner massor i vikt, trots att hon inte hade något att direkt ta av. Stora tröjor dolde hennes tunna kropp, men fortfarande fanns liv i hennes ögon och hon verkade ändå må hyfsat ok. Jag lät det bero, men hade henne under uppsikt.

Ett tag senare sågs vi igen och nu var hon mager, ljuset i ögonen var inte lika starkt och jag tyckte inte hon såg frisk ut. Jag gjorde mitt första närmande och frågade hur hon mådde, på riktigt mådde. Svaret kom blixtsnabbt och var egentligen inget svar utan en motfråga ”Det är helt ok, men huuuur mår DU? Du ser stressad ut. Du tar väl hand om dej?” Vad jag än sa och hur jag än frågade efter det, så kom det enbart motfrågor som svar.

Vi sågs oftast på pressträffar kring mat, det bjöds på frukost, lunch, middag och dryck. J mosade maten, geggade runt med den – åt mindre och mindre och till slut inget alls. Alla såg – alla pratade bakom ryggen på henne. Vi är några som känner varandra bättre än andra, vi pratade om hur vi skulle nå J. Några av oss försökte, ingen lyckades.

Jag har lite lite erfarenhet av anorexi sedan tidigare och har bl suttit med som stöd när en bekant skulle äta en pyttebit smörgås med smör och en liten tetra med äppeljuice. Det tog TRE timmar. Hon var på väg ur sin sjukdom, ville bli frisk, ville äta – ändå var det så svårt. J hade inte ens kommit till insikt. Hon mådde ju bra, bättre än någonsin faktiskt.

Jag pratade med en annan kollega, som haft anorexi, som sa att ju mer vi ifrågasätter hennes beteende, desto mer bekräftelse får hon. För henne blir det samma sak som att vi är avundsjuka på henne och vill att hon ska äta för att misslyckas. Så nästa gång jag närmade mej henne sa jag därför ”Du, livsgnistan lyser inte lika starkt om dej – jag är oroligt” Samma svar igen ”Jag mår toppen, men du borde nog ta hand om dej lite bättre”.

För ett år sedan gissar jag på att hon vägde knappt 40 kilo, till sina kanske 170 cm. Hon var fjunig i ansiktet, frös konstant, sprang sina maraton och var alldeles vaxliknande i skinnet. Det var fruktansvärt obehagligt att se henne och jag avböjde varje form av kroppskontakt. Jag kunde absolut inte krama henne längre, det gick bara inte. Jag var helt säker på att hon inte skulle klara nyår och gjorde ett sista försök ”Jag är orolig och är gärna ditt stöd” – Den här gången fick jag bara en blick, inte ens ett svar.

Jag erkänner: Jag gav upp! Det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Men jag försökte iallafall, jag vände inte bort huvudet som många andra gjorde. I förra veckan kom dödsbudet. J är borta.

Ett himla bra besked!

Ett himla bra besked!

Ni vet ju hur jag tjatar om att hälsan går före allt. Några av er vet också att jag har cancermarkörer i blodet och gör allt för att inte drabbas av cancer. Det innebär bla att göra som mina läkare säger och gå på alla tester och screeningar som vi får alldeles gratis i Sverige.

När corona stängde ner hela Sverige i början av mars, stängde även mottagningen för mammografi här i Stockholm. Jag hade en tid i början av april, som alltså med inställd. Även om jag vet hur viktiga de här undersökningar är så har jag låtit det bero lite. Jag har inte riktigt känt för att sitta i ett väntrum med okända människor eller låta någon komma så nära inpå mej som man gör vid en mammografi.

Men så fick jag en kallelse i somras och i mitten av augusti var det dax. Jag vågade inte åka kommunalt, trots att det är supersmidigt. Mottagningen ligger vägg i vägg med Södra Station och det tar nog bara max en halvtimme dörr till dörr – ändå fick Martin skjutsa mej för säkerhets skull. Jag kan helt enkelt inte riskera att bli smittad av covid.

Inne på Bröstmottagningen var det helt tomt. Jag registrerade mej och hann inte ens sätta mej ner förrän jag blev uppropad. Sköterskan hade både visir, munskydd och handskar. Hon berättade att nästan all personal på mottagningen skickats över till SÖS Covidavdelning och att jag gjorde klokt i att skydda mej så mycket som möjligt. ”På den avdelningen vill man inte hamna”, sa hon bestämt. Undersökningen gick smidigt och det tog bara några minuter innan jag var ute i bilen igen och på väg hem.

Alla andra gånger har jag varit helt säker på att resultatet varit negativt, alltså inga tecken på förändringar. Den här gången var jag inte lika säker, så det var skönt att den första veckan passerade utan att jag hörde något. Skulle de hitta något så brukar någon ringa ganska snabbt och be en komma på en ny undersökning, det var det ingen som gjorde och jag började känna att allt var nog ok ändå.

Efter drygt två veckor kom det efterlängtade beskedet ”inga tecken på cancer”. Tack och lov!!! Jag klarade det den här gången också! Även om jag vet att alla förändringar inte syns och att en cancer kan växa snabbt från inget alls till massor. Just nu är det ok, jag vilar i den vetskapen så länge.

Att jag har cancermarkörer i blodet betyder inte automatiskt att jag kommer att få cancer, däremot har jag större risk än andra att få det. I mitt fall betyder markörerna att det är bröst-, tarm- eller underlivscancer som är aktuellt. Detta fick jag veta förra sommaren, efter ett enkelt blodprov. Jag bad att få göra en cancerutredning då både min mamma, flera mostrar, kusiner, morfar och andra i min närmaste släkt drabbats av olika cancrar och även dött av det. Jag vill veta, jag är sån.

Jag bad alltså min husläkare om en utredning. Han började med att ta ett blodprov och skickade remiss till utredningsteamet. Mitt blodprov visade alltså på cancermarkörer, vilket i sin tur ledde till mängder med andra undersökningar som bla ultraljud av olika slag.

Att få en komplett cancerutredning och se om man har cancergenen är inte jätteenkelt. Det är nämligen en panel med läkare som först ska utreda om det föreligger någon risk och om de ska avsätta tid att utreda mej. I mitt fall var det tydligen så, jag kom igenom nålsögat minsann.

Nio månader efter att remissen skickats ringde en läkare från utredningsteamet och frågade om alla mina släktingar, för att kunna göra ett tydligt schema över vilka som drabbats och av vilken cancer. Jag svarade så gott jag kunde och gav även tillstånd för dem att kolla in alla mina journaler.

De kan ju bara se det jag gett tillåtelse för, mina släktingar måste ge sitt eget tillstånd. Alltså fick jag hem en lunta med fullmakter som delades ut till några av mina drabbade släktingar som de skulle fylla i och skicka in. Men vi hann inte längre än så… min kusin drabbades av bröstcancer och hennes utredning visade att ingen av oss har cancergenen – bara en osannolik otur. Vår släkt har inte genen, däremot är vi tydligen mästare på att få cancer och mina markörer visar att vi har en känslighet som man ska ta på allvar.

I min närmaste släkt har vi bla bröstcancer, lungcancer, prostatacancer, bukspott- och skelettcancer och gud vet vad. Jag har haft tre läkare stående över mej som sagt att jag MÅSTE hålla mej normalviktig och ha MINST 30 minuters fysisk aktivitet om dagen. Då har jag bäst chans att hålla mej frisk. Eftersom detta gäller även för covid så lyssnar jag såklart och har gett Martin samma order.

Jag har 23,5 i BMI numera, jag vet att alla inte tycker att BMI är en bra måttstock – men just nu är det lixom det vi har att gå på. Jag tränar styrketräning 3 ggr i veckan och promenerar ca 30-75 minuter varje dag. jag försöker att inte stressa, äta bra och sova ordentligt. Jag gör verkligen vad jag kan för att hålla cancern borta och att då få negativt besked från mammografin är såklart väldigt positivt 🙂

Så det är bara att köra vidare. Jag vet att jag riskerar att bli sjuk i cancer, så jag lyssnar på läkarna, gör som de säger och hoppas på det bästa. Jag har iaf inte cancergenen och det är ju positivt – att jag sedan är född i en släkt som lätt drar på sej cancer… ja, det är ju som det är. Jag hoppas jag gör tillräckligt för att slippa. Å det hoppas jag att du också gör!

Nu är han hemma igen

Nu är han hemma igen

Idag har det gått två veckor sedan vi tog avsked av vår älskade Pälsboll. De två värsta veckorna i mitt liv. Eller nästan tre om vi ska vara ärliga och det ska vi. Tiden från dagen han blev dålig fram till idag har varit nästintill outhärdliga. Men på nåt konstigt vis överlever man ändå…

För ganska exakt tre veckor sedan blev vår hund Baileys dålig. Han började kräkas på nätterna, sedan även på dagarna, blev uttorkad, slö och tappade livsgnistan. Veterinären sa att han var färdig med sitt liv, men gav oss helgen för avsked. Det värsta jag någonsin gjort var att ta beslutet och be veterinären om en tid för det slutgiltiga avskedet. Det var det absolut jobbigaste av allt.

Under helgen fick alla som ville ta avsked på sitt sätt och ta den tid man behövde med honom. På måndagen 31/8 kl 15.15, på sommarens sista dag, var det dax för oss att ta honom i vårt knä och låta honom känna vår värme och kärlek med han lugnt somnade in. Han älskade sommaren lika mycket som vi gör, så att han lämnade oss på årets sista sommardag blev nästan lite symboliskt. Att det gått två veckor sedan dess är ofattbart. Att vi överhuvudtaget överlevt och lyckats få något gjort är helt obegripligt. Jag har gråtit tills ansiktet gjort ont och tills jag knappt kunnat andas.

Det är otroligt jobbigt att ha sorg. Hela kroppen har värkt av trötthet och energin har varit helt borta, ändå är det svårt att sova. Det enda som hållit oss borta från att bli galna har varit att hålla oss sysselsatta. Så vi har gått och gått och gått… Det enda som nu återstått av det praktiska runt honom har varit att få hem hans urna med aska och jag har varit nästan säker på att det skulle bli idag. Mycket riktigt. I förmiddags fick vi beskedet att vi kunde hämta hem honom, vilket vi gjorde nästan på klockslaget två veckor efter vårt avsked.

Så idag fick han äntligen komma hem. Nu har han en plats där ljuset nästan alltid lyser för honom och där vi är mestadels. Jag har honom precis brevid mej när jag sitter och jobbar. Han låg alltid vid mina fötter, nu sitter han på hyllan brevid istället. Det är så tungt och saknaden är så stor. Han fattas mej så det gör ont!

Men nu är han hemma igen, det har gått två veckor och nu hoppas jag att det värsta ska vara över. Att sorgen ska bli mindre vass och att vi ska kunna börja fungera så smått igen. Att återigen göra det onormala normalt, för andra gången i år. 2020 är ett jäkla skitår!

Jag har aldrig varit så ledsen förut

Jag har aldrig varit så ledsen förut

Det har gått en vecka sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll. En vecka av oändlig sorg och saknad. Jag har aldrig varit så ledsen förut i hela mitt liv och trodde inte jag kunde bli så ledsen faktiskt.

Veckan har utmärkts av särskilt ett ord: TRÅKIGT! Allt är så tråkigt! Att vakna är tråkigt, att äta är tråkigt, att sitta i soffan är tråkigt, att gå promenader är tråkigt, att lägga sej är tråkigt. Det saknas hela tiden en liten brun hund.

För bara någon vecka sedan kröp den lilla bruna pälsbollen upp hos mej direkt när han hörde att jag började vakna, han la sej brevid mej i soffan så fort jag satte mej där, han var förstås med på promenaderna och somnade nästan alltid mellan oss på kvällen. Han var med överallt, tom på toaletten. När jag satt och jobbade låg han på en skinnfäll vid mina fötter, en fot vilade alltid på honom. Nu är det tomt där.

Sorg gör ont. Det känns som hjärtat går sönder. I vissa stunder får jag svårt att andas, tryck över bröstet och nästan panik över att detta faktiskt är på riktigt och händer just nu. Det är ingen mardröm som jag kommer att vakna upp ur, utan ett tillstånd som jag måste lära med att leva mej. Ett helt nytt liv.

Trots att jag säger att det inte blir någon ny hund, så verkar alla veta bättre än jag själv om vad mitt framtida liv ska innehålla. Jag säger det igen; Det blir ingen ny hund! Å detta är förklaringen: Vårt liv kommer att ändra inriktning, där får en hund inte plats. Vi kommer att resa mer och längre bort, vi har ingen naturlig hundvakt och tycker inte att det är schysst att lämna på pensionat. Vi vill inte bo i Sverige och kommer nog inte stanna i Europa ens, karantän i flera månader är inget vi skulle utsätta vår älskling för. Skaffar man en hund är det för att vara tillsammans med den, vi kommer inte att ha ett sånt liv. Så nu kan ni sluta veta bättre än oss, tack!

Jag har älskat livet som hundägare, jag älskar hundar. Baileys kom in i vårt liv som välkommet sällskap till mej, som lite läromästare till barnen och som vår gemensamma bebis att bara älska och bli älskade av. Han betydde allt för oss! När jag träffade Martin började folk tjata om kärleksbarn, även i den frågan tyckte man sej veta bättre än oss… men vi hade ju Baileys – han blev vårt kärleksbarn. Hårig som pappa och envis som mamma 🙂

Även om livet som hundägare är slut så hoppas jag att livet med hundar finns kvar. Vi hoppas få äran att ställa upp som hundvakt när någon av våra bekanta behöver hjälp och vi har tid. Vi har redan förvarnat grannarna om att vi kommer att kidnappa deras 2-årige pälsboll då och då och fått klartecken för det.

Så livet går trots allt vidare, även om den här veckan varit vidrig. Vi är enormt trötta, dränerade på energi. Det är jobbigt att vara ledsen. Jag har gråtit på gränsen till uttorkning. Gråten har gjort ont i halsen och jag har varit så spänd att både rygg, nacke och huvud tagit stryk. Jag har ont överallt, tom i ansiktet. Vi har tagit två promenader nästan varje dag, men helt utan glädje – vi har bara gjort det för att vi ska. Jag har ifrågasatt solen som skiner och fåglarna som kvittrar, hur kan de vara så fräcka – när jag har sorg!

Vi har hållit oss så sysselsatta vi kan, det har varit vårt sätt att bearbeta sorgen. Man tänker inte så mycket när man röjer en trädgård totalt eller möblerar om. Tiden har på något sätt passerat och igår hade det alltså gått en vecka. Vi kände direkt att vi inte kunde vara hemma, så vi tog en promenad på ett nytt ställe. Å bröt ihop. Jag tittade på klockan 15.13 – Nu fick han första sprutan… 15.32 – nu fanns han inte längre… Jag minns känslan av hur hans kropp blev lättare. Han låg i mitt knä, men på något sätt var det bara pälsen som var kvar – Han var någon annan stans.

Nu ska jag leva resten av mitt liv utan min älskade pälsboll. Det kommer att gå, men allt är så mycket tråkigare nu. Jag försöker glädjas över de tusentals bilder vi har tagit av honom. Det finns mängder med bilder på instagram @marlenerinda också. Så alla kan se hur fin han var.

Vi tittar och gråter, tittar och saknar. Faaaan va ont det gör!!!

Just idag är jag frisk!

Just idag är jag frisk!

Igår var det dax att gå genom den låååånga korridoren igen, på Södertälje Sjukhus. Korridoren är ljus, nästan så det känns som man går mot ljuset – så där ni vet som man hör folk berätta. För min del var dax för provsvar och nytt ultraljud.

Sedan i början av sommaren har jag kollats på både längden och tvären. Man skulle leta efter ev cancergen och hittade cancermarkörer i blodet, det var väl bra… eller nåt… Jag menar; jag bad om en koll och då hittade man nåt. Det hade ju varit värre om jag inte bett om det och gått runt länge innan man hittat något och det då varit för sent. Man kan se olika på saker, jag väljer att se det så.

Man hittade alltså cancermarkörer i blodet, inte cancer – bara markörer. Markörerna var typiska för livmoder- och äggstockscancer, därför gjorde jag DT av buken och ultraljud. Allt var ok, såg tydligen ut som en 20-åring 🙂

Förra veckan tog jag nya prover och igår gjorde man ett nytt ultraljud. Markörerna hade minskat!!! Jag har ingen aning om hur det har gått till och jag bryr mej inte så mycket heller, de är färre!

De finns där, men nu är det inte längre en överhängande risk att jag ska drabbas akut – så nu behöver jag inte kolla mej lika ofta. Nu kanske det räcker med att gå på de kontroller som vi alla kalas till och något blodprov om året. Jag har fortfarande högre risk än andra och kommer förmodligen att drabbas, men inte akut.

Nu är det bara huden kvar, allt annat är kollat och jag har fått OK-stämpel i pannan typ. Huden är ett kapitel för sej och en helt annan klinik. Jag har varit på en första bedömning och är vidareskickad till specialister, väntetiden är lång dit. Jag antar att kallelsen kommer vilken dag som helst, under hösten sa de iaf.

Att jag valde att kolla upp mej beror på att halva släkten är drabbad, särskilt nära familjemedlemmar. Jag känner att jag vill veta så mycket som möjligt, så jag kan förbereda och vidta åtgärder. Andra känner annorlunda, många vill inte veta alls. Jag förstår inte dem, man blir ju inte friskare av att stoppa huvudet i sanden lixom, men vi är alla olika.

Just idag är jag frisk! Imorrn vet vi inget om. Det gäller att leva nu och det är vi rätt bra på. Läkarna säger att om jag håller en hälsosam vikt, är fysiska aktiv, sover ordentligt och skrattar mycket – så har jag störst chans att hålla skiten borta. Jag gör så gott jag kan 🙂