Jag har alltid jobbat mycket ideellt. Redan som 12-13-åring hjälpte jag till i flera olika föreningar, hade hand om barngymnastik osv. För kanske 15 år sedan gick jag med i Volontärbyrån och tog uppdrag genom dem. Att arbeta gratis är inte alls en uppoffring – tvärtom!
Utan volontärer skulle hela Sveriges föreningsliv gå under. Man kanske inte ser dem som volontärer, men tänk bara på alla föräldrar som kör sina och andras ungar till träningar och tävlingar. De är en slags volontärer och superviktiga! Hur många timmar har man själv inte suttit i en bil med ett helt gäng simmare, ofta supertidigt på morgonen för att vara på plats någonstans i Sverige kl 8 när uppvärmningen börjar.
Vi har ju vår by i Gambia som vi hjälper så mycket vi kan, det inte uppstyrt av någon organisation – vi gör så gott vi vet och kan. Det är ju också en slags volontärarbete, man gör det man kan lixom. Men jag vill göra mer!
Jag har länge drömt om att ta mitt volontärarbete ett steg längre. Vi har varit familjehem/kontaktfamilj åt en liten kille och jag är kontaktperson för en man i min egen ålder – men det är inte helt ideellt, man får faktiskt lite betalt för just dessa uppdrag. Men jag vill längre bort! Jag skulle gärna räkna elefanter i Sydafrika eller mysa med föräldralösa barn i Ghana. Det finns massor att göra om man vill arbeta som volontär!
Oftast går det till så att man letar upp en volontärbyrå eller organisation och väljer vad man vill göra. Man kan vara borta 2 veckor eller ett halvår och man betalar oftast bara för resan, resten står projektet för. Detta är ju perfekt om man (som vi) funderar på att bo utomlands halvårsvis och vill se mer av världen och samtidigt göra lite nytta.
Flera av våra vänner har jobbat volontärt utomlands, alla är supernöjda. En räknade djur i Sydafrika, en annan tog hand om djur på Madagaskar och flera har varit med och byggt skolor – mest i Afrika, men någon även i Asien. Jag vill förstås göra nytta i Afrika, var spelar inte så stor roll , men jag skulle vilja se bla Botswana och Namibia. Tänk att få se bergsgorillorna! Jag jobbar gärna med barn eller djur, det finns mängder med olika projekt.
Jag kan knappt vänta! Det är tur att Martin är med på mina planer, annars hade jag fått åka själv. Å det kanske jag får göra till att börja med, han är ju yngre än mej och får vänta lite längre på pensionen. Men en dag, då!!!
Har du funderat på något liknande eller kanske redan varit iväg? Berätta!
Just nu tittar många på vinterresor och jag får ofta frågor om Gambia. Varför ska man åka dit? När är bästa tiden? Var ska man bo? Vad finns det att göra? Jag tänkte försöka svara och ge lite allmänna tips och råd, jag har ju faktiskt bott där 🙂
Gambia är ett av världens minsta längder och turismen betyder allt för ett så litet land. Det är i vissa fall helt avgörande för att familjer ska överleva. Nu ökar turisterna och fler turister betyder att många åker för första gången. Då finns det några grejer som kan vara bra att veta. För det första så är det ett alldeles underbart land! För det andra så är det bara någon timmes tidsskillnad, så skönt! För det tredje så är det en het värme med en lätt bris från Atlanten, badkläder torkar direkt!
Åker man första gången är det enklast att åka med Ving. Det går att åka reguljärt men det tar längre tid och är oftast dyrare. Vi åker alltid charter dit och jag rekommenderar även att lägga till för transfer, det är helt enkelt enklast när man inte varit där förr och värt pengarna. Under transfern får man oftast ett kuvert med karta och andra bra-å-ha-grejer och kan ställa de där frågorna som man kanske funderat på.
Det tar ca 8 timmar att flyga mellan Stockholm och Gambias lilla flygplats Banjul (stopp i Göteborg på vägen dit). Det är en rätt stökig flygplats där du går igenom säkerhetskontroll även när du går ut, så det tar sin lilla tid. Håll i väskorna hårt när du kommer ut ur flygterminalen, det kommer nämligen ett helt gäng sugna bärare som vill hjälpa dej. Detta är första gången du får öva på att säga nej, vänligt men bestämt. Om du inte vill ha hjälpen alltså, i annat fall säger du bara vilket hotell du ska till och låter dem ta dina väskor och ger sedan en svensk 20-lapp som tack. Ha gärna en skvätt vatten kvar från flyget, det är varmt när man landar och ganska mycket väntetid.
Något annat jag rekommenderar är att gå på Välkomstmötet som brukar vara kl 10 dagen efter ankomst. Gambia är ett annorlunda land, så är det, och det är bra att få all information man kan faktiskt. På välkomstmötet får man veta allt om Vings utflykter, det kan man ju kolla upp redan hemma – men där brukar även vara någon från Gambiagruppen och dem är lite extra spännande att lyssna på. Man kan även få hjälp att fixa kontantkort till telefonen om man behöver det.
Det kan vara bra att veta att internet är rätt uselt i hela landet. Vi har alltid med oss en gammal mobil som vi köper ett kontaktkort till och laddar med massor med datamängd så vi kan ha den som hotspot hela resan. På så sätt kan man ha kontakt med dem där hemma, kolla internet osv. Vi brukar ta Africell som funkar bra, men det är ingen större skillnad på pris mellan de olika bolagen. När det gäller pengar är det enklast att ha med svenska pengar och växla i någon växlingsbutik vid hotellet. Behöver du ge dricks innan du växlat, så funkar en svensk 20-lapp helt ok.
När jag kom till Gambia första gången på 80-talet var det huvudsakliga turiststråket i Bakau. För kanske tio år sedan hade turismen flyttat till Fajara/Kotu och nu är det närmare Kololi. Det kan vara bra att veta när man ska välja hotell. Det händer inte mycket alls längre i Bakau, är hyfsat lugnt i Kotu och party i Kololi. Enkelt sagt alltså. Vi bor gärna i Kotu, där är lagom mycket att göra och en fin milslång strand att promenera på med juicebarer och fruktstånd lite här och där.
Kom alltid ihåg att Gambia är beroende av turister! Turistsäsongen är mellan oktober och april ungefär och under den tiden ska man tjäna ihop inkomst till resten av året. Kom alltid ihåg det! Du som turist är nämligen superintressant och livsviktig! Du ÄR inkomst!
Direkt när du kommer utanför hotellet så kommer det att komma fram människor till dej. Främst män i olika åldrar som vill vara din guide. De är alltid glada och pratsugna. De vill hälsa genom att ta dej i handen, höra vad du heter och vad du kommer ifrån. De vill skapa kontakt, för att (oftast) tjäna pengar – men de vill inget ont och är inte farliga. Bara lite lätt påträngande kan man tycka. Särskilt när det händer 25 gånger om dagen… MEN det är faktiskt bara att vänligt men bestämt säga Hej tillbaka, Nej Tack och att man gärna vill gå ifred. Enklast är att säga att man varit i Gambia förr och redan har en kontakt. Alla känner alla, säg att ni känner vår vän Buba och använd honom gärna som guide om ni behöver. Han är pålitlig, har en bra och säker bil, och kan köra er precis vart ni vill.
Som sagt: alla vill ha kontakt med dej, men det finns knep. Jag får iofs oftast gå ifred, men jag kan gå en liten bit ut i vattnet om jag vill gå helt ensam på stranden. Eller ha hörlurar, men de kan vara avstängda – det syns ju inte 🙂
Det kan vara påfrestande att alltid vara påpassad och att alltid ha någon som vill prata med en, och det är då du måste komma ihåg att du är deras levebröd. Säg nej, vänligt och bestämt. Igen och igen. Efter några dagar upphör detta, det går snabbare om de vet och ser att du har en gambisk kontakt och vänner i landet.
Våga lämna hotellet! Om du tillbringar hela semestern inne på hotellet har du inte varit i Gambia och då har du missat precis hela upplevelsen. Visst finns det roliga och exotiska djur inne på hotellet, men det är utanför du har det genuina livet. Gambia är platt och lätt att ta sej fram med fötterna. Det tar kanske 45 minuter att gå från Kotu till Bakau och ungefär lika länge mellan Kotu och Kololi. Du kan gå längst stranden till Kololi, det kan du inte till Bakau – gamla presidentens hus och en massa sten ligger i vägen.
Alla de här killarna som vill prata med dej kan hjälpa dej med taxi för en dag för att besöka tex Banjul, Bakau och krokodilerna mm. Det finns även registrerade guider som är speciellt utbildade för detta, jag har inte testat dem så jag vet egentligen inte hur de är. Det finns folk överallt som känner någon som känner någon, alla kan hjälpa dej med precis vad du vill. När det gäller taxi så är det bara de gröna som får åka ner till hotellen, det kan vara bra att veta. Buba kan du använda till det mesta, han åker överallt 🙂
Självklart ska du se dej runt och göra en och annan utflykt! Vi tar gärna båten till Juffureh där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Här finns även ett litet museum. På vägen dit eller därifrån kan man även besöka Kuna Kinte Island, som förr hette St James, dit slavarna fördes innan de skeppades till övriga världen. Det är en intressant utflykt och en viktig historia som måste bevaras. Det blir en heldag och brukar vara något att minnas för resten av livet. Vi tar gärna en dag på floden när vi bara tar det lugnt, fiskar och solar. Gambiafloden har gott om fisk, så alla brukar få napp. Har man tid är det en upplevelse att åka båt hela vägen upp till Georgetown och ligga kvar där någon natt. Har man tur kan man se flodhästar och delfiner på vägen.
Många frågar om SOS Barnbyar och om man kan besöka dem. Man är inte lika pigg på besök i barnbyarna längre och de får väldigt många gåvor – så försök att besöka en familj eller by utanför turistområdet istället. Du kommer garanterat att få kontakt med någon ur personalen på hotellet eller taxichaufför (återigen: Buba – han visar gärna upp sitt hem) som förmodligen har sin familj på landsbygden. Be att få se hur de bor och lever, det brukar vara ett välkommet inslag. Köp med en säck ris eller en dunk olja på vägen som tack. Eller varför inte myggnät, de kostar runt 80 kr och räddar liv. Allt är faktiskt välkommet; fotbollar, ballonger, reflexer, tandborstar, små leksaker utan batteri, kläder, smink, nagellack, skrivböcker, pennor… allt!
Våga ta kontakt. Våga gå utanför din sk komfortzon. Var inte så jäkla svensk!
Gambia är alldeles fantastiskt! Särskilt när man vågar ta del av det genuina Gambia och för att kunna det måste man ta sej utanför hotellet och släppa in nya människor inpå livet. Gambia är inte bara varmt i klimatet utan även när det gäller vänner. Här bryr man sej på riktigt. Visst vill man tjäna pengar, men man märker snart att vänligheten är genuin från de allra flesta och inte enbart beror på pengar. Lita på din magkänsla!
Ha ett öppet sinne och släpp in. Gör du det, så kan jag lova dej en alldeles fantastiskt semester och vänner för livet. Då kommer du att vilja åka tillbaka, Gambia kommer att bli ett behov. Vi är många som ”bara åkt till Afrika på semester” och kommit hem helt förändrade. Gambia är fattigt, våra vänner har bara fyra väggar och i bästa fall ett mål mat om dagen. Men de har något som vi inte har – genuin livsglädje! Å det måste vi lära oss av.
Detta är alltså mina bästa tips för dej som besöker Gambia första gången (andra gången vet du vad som gäller):
Åk med Ving, ta deras transfer och gå på välkomstmötet.
Ta med svenska pengar, växla på plats.
Ha tålamod, du kommer få säga hej och nej tack minst 25 gånger per dag.
Lämna hotellet, besök en familj på landsbygden.
NJUT!
Men det finns några baksidor också… Det kan hända att du kommer att få en mängd fördomar kastade mot dej när du berättar för andra att du ska åka till lilla Gambia. Särskilt om du är kvinna och singel. Du kommer förmodligen att få menande leenden och frågor om du ska åka dit för att skaffa dej en man. En av alla fördomar som funnits sedan 60-70-talet, är att ensamma vita kvinnor åker till Gambia för att hitta en svart man. Så är det inte! Den som påstår det har med största sannolikhet aldrig vart där.
Du kommer kanske också att få höra att det är farligt. Varför vet man däremot inte, bara att det ”väl är så i Afrika”. Ytterligare en fördom utan grund, Gambia är INTE farligt. Jag känner mej säkrare där än i Stockholm, oavsett om det är dag eller natt.
Jag hoppas att jag lyckats förmedla lite hur det är, kunnat ge några goda råd och att ni nu har bestämt er för att åka och kanske redan bokat en resa. Då hoppas jag att ni får en alldeles fantastisk vistelse i ett av världens vänligaste länder. Så hoppas jag också (och tror) att du ska bli lika förälskad som jag i det lilla landet. Njut av god mat, härliga människor, underbart klimat och långa stränder. Jag längtar ständigt tillbaka!
Vi var där senast i januari 2019, det finns massor med bilder på instagram @marlenerinda om ni vill se hur det ser ut. Ni får skrolla lite i flödet bara.
Du behövs – i Gambia kan du göra skillnad! På riktigt!
Jag gillar värme och har inga större problem oavsett hur varmt det än blir. Allt beror på luftfuktigheten. När vi landade i Milano igår, var det som att kliva in i en bastu.
Vi kom alltså hem från Öland i tisdags och på onsdagen packade jag om för att igår dra iväg till Italien. Jag var förberedd på värmen och har bara packat tunna sommarkläder.
Klockan 7 klev vi på tåget i Tumba, vid 7.45 Arlanda Express och 9.35 gick flyget från Arlanda. Strax innan vi skulle boarda träffade jag Catarina som också skulle åka med. Vi har träffats lite här och där och jag gillar henne, så det blir kul.
Först tog vi oss till Wien och därifrån flög vi vidare till Milano. Det var nästan molnfritt och man såg snön som ligger kvar på alptopparna. Till nån sån topp skulle vi, typ…
I Milano möttes vi upp av en kvinna som körde oss resten av vägen. Vid 18 stannade vi slutligen vid ett hotell i något som såg ut som en vilande skidort. Vi var framme i Ponte di Lango i Brescia och det är här vi ska vara ett par dagar. Jättefint, men rätt folktomt.
Här ska vi upptäcka mat och dryck, besöka en vingår och se vad som finns att göra på sommaren. Igår hade vi alltså hela 40 grader, idag ska det inte bli mer än typ 35…
Förra helgen var det dax att kliva på Viking Cinderella, för ett dygn ombord. Det blev en resa med bubbel åt alla håll kan man nog säga och den perfekta resan om man vill fira något.
Vi skulle bo i en mindre svit och då har man både early boarding och tillgång till VIP-loungen. Man får alltså gå ombord tidigare än de andra passagerarna och får medan man väntar på ombordstigning sitta i ett särskilt rum där det bjud på kaffe, te mm. Där blir man hämtad när det sedan är dax att kliva ombord och man går bakvägen in i båten och slipper stå i kö. Så smidigt och känns väldigt lyxigt!
Vår hytt 9000 var något alldeles extra! Den är stor och luftig, sängen har utsikt över havet och i badrummet finns en jacuzzi! Det är inte svårt alls att trivas där ett dygn, jag lovar 🙂
Vi började med att träffa intendenten på båten som visade oss runt i fartyget. Vi fick bla se nyrenoverade SPA och kunde ta bilder utan en massa personer att ta hänsyn till eftersom det var stängt för allmänheten. Dagen därpå skulle vi dit och testa deras nya badrutin, spännande!
Vi var även förbi buffématsalen och hann precis ta de bilder vi skulle innan det var dax att ta plats i a la carte-matsalen Seaview och avnjuta vår trerättersmiddag medan fartyget lämnade hamnen i Stockholm. Vår servitris var nog den mest serviceminded på hela Östersjön. Hon hade stenkoll hela tiden, kollade läget med oss och var supersnabb på att plocka undan när vi var färdiga. Jag började med en krabbrillette med löjrom, champagnevinägrett och dillcrostini som var supergod! Sen fortsatte jag med helstekt oxfilé med sparris på tre sätt (skum, grillad, råhyvlad), citrontimjansky och pommes frites och avslutade med kladdig chokladkaka med passionsfruktsmousse och halloncoulis – allt supergott!!!
När vi såg oss omkring såg vi att de allra flesta valt skaldjursplatån och jag förstår dem. Jösses så fräsch och fint det var! Många nöjda leenden och belåtna suckanden både såg och hörde vi. Vi har testat den en gång för länge sedan och ska nog göra det igen – jag älskar ju skaldjur!
Middagen tog rätt lång tid och vi hade redan tagit de bilder vi skulle, så vi drog oss tillbaka till vår hytt för att testa jacuzzin. Där låg vi i bubblet i säkert ett par timmar och drack bubbel under tiden också. Så mysigt! Man blir så behagligt avslappnad i ett bubbelbad och det är så lyxigt att dra på sej en tjock härlig morgonrock och sedan lägga sej i nymanglade lakan. Jag somnade direkt och sov som en stock!
Jag vaknade tidigt och kunde se soluppgången direkt från sängen, men det var så tidigt att jag inte ens orkade ta fram kameran och jag somnade faktiskt om igen. När jag vaknade nästa gång var solen redan högt uppe och det var dax för frukost. Även frukosten åt vi i Seaview innan det var dax för SPA och den där badritualen.
I Cinderella SPA får man badrock, tofflor, handduk och en necessär med olika produkter som man ska använda i en särskild ordning. Man får även instruktioner som är enkla att följa, så det är bara att läsa och göra lixom. Jag kände att avslutningen med dopp i 10 grader inte skulle funka för mej, men Martin gick in helhjärtat för uppgiften! Han följde hela badritualen till punkt och pricka med ansiktsmask i bastun och bad i olika ordning. Å han gillade det!
Efter lite dividerande så bestämde vi oss för att äta lunchen i buffén. Då kan var och en plocka det som passar bäst, jag ville ha räkor och Martin var nog mest sugen på kött. Vi kom dit sent så det var nästan tomt, gott om plats och lugnt och skönt. Räkorna var jättefina, så jag var supernöjd.
Sen var det bara att gå till hytten, packa väskan och kliva av – såååå tråkigt! Vi trivdes verkligen i den där hytten, så vill jag bo jämt! Nu vet ni, hytt 9000 – den ska ni be om när ni ska göra kryssningen lite extra speciell – den har lixom allt!
Vi försöker hjälpa till så gott vi kan när någon behöver oss. Att komma till undsättning för någon i närheten är en sak, att hjälpa någon hundratals mil bort är en helt annan. Igår blev det akut läge i Gambia!
Vår familj i Gambia har det inte lätt i vanliga fall, just nu har dom de riktigt illa. Det är alltid svårt med jobb, särskilt nä turistsäsongen är över, som nu. Åretrunt-jobben är inte särskilt många, så nästan alla trollar med knäna och gör så gott de kan. I oktober lever landet och folket upp igen, då kommer turisterna.
Vi hjälper till så gott vi kan med det vi har. När vi hälsa på tar vi med mat, kläder, hygienartiklar och leksaker – men det är kanske var tredje år. Nu har vi lyckats få en och annan att åka dit med hjälp av vår chaufför Buba och Smile som visat sin by. Vi hjälper bara till med pengar när det är kris, eftersom vi tycker att familjen ska anstränga sej att söka jobb och sköta sina odlingar. Vår hjälp ska inte vara istället för jobb, om ni fattar.
Smile är inte den som ber om hjälp, det har han aldrig gjort – om det inte varit riktigt akut. Jag brukar höra det sådär mellan raderna när vi pratar vi messenger och igår blev det akut. Han har sagt att han haft ont i magen några dagar, men inte riktig kunnat specificera sej. Igår sa han rätt ut att han inte visste vad han skulle göra, då vet jag att han är dålig på allvar.
Vår vän Nathalie är fortfarande kvar i Gambia, så han tog kontakt med henne. Nathalie följde med Smile till sjukhus där man konstaterade att han till att börja med har både ryggskott och diskbråck. Eventuellt är det lite andra problem också, detta ska undersökas vidare. Jag insåg direkt att det kommer att kosta, även om det i våra ögon är billigt med både läkarvård och medicin – så är det inga pengar som Smile och hans familj har. Så medan Nathalie skötte sjukhusbiten, drog jag igång en insamling via facebook. Snart hade jag fått ihop 1700 kr!
Räkningen kom under kvällen, ca 4000 dalasi – vilket är ca 700 svenska kronor. En månadslön i Gambia för många. Tack vare att Nathalie har svensk bankkonto kunde jag direkt föra över 1300 kr, för vård och mat till familjen. Nu har jag alltså 400 kr kvar och lägger såklart till själv, så det täcker fortsatta kostnader och mer mat. Vill ni bidra är ni mer än välkomna till det, hör av er så får ni swishnummer.
Att bli sjuk i Gambia är för många en katastrof, särskilt om det drabbar den som är den huvudsakliga försörjaren av familjen. Här hemma tycker vi att det är katastrof om pendeln är försenad, vi ser olika på innebörden av ordet kan man väl konstatera. Det är Smile som försörjer familjen, med hjälp av sin mammas odlingar. Kan han inte jobba, så har familjen helt enkelt ingen mat. Folk dör! Där finns inget socialsystem eller några bidrag, man måste fixa det själv.
Det är svårt för Smile att be om hjälp, han gör det inte om han verkligen inte behöver. Nu behövde han. Vi har möjlighet att hjälpa och gör det gärna. Det är faktiskt en förmån att få hjälpa någon på det här sättet och med hjälp av Nathalie kan vi göra det rätt enkelt. Det är ju hon som får göra det svåra, köra, vänta, föra talan osv. Föra talan? Ja, det är tyvärr så att man inte riktigt lyssnar på den inhemska befolkningen. Har man med en vit vän så får man bättre hjälp. Illa och orättvist, men sant.
Nu har Smile iaf fått hjälp och kommer att få mer hjälp. Diskbråcket är svårt att göra något åt, vi får väl se vad som händer. Nu är han iaf på rätt ställe och vi har koll.
Med detta i bakhuvudet blir man med ens lite mer medveten om hur bra man har det. Är man bara född i ”rätt” land, så får man den hjälp som behövs i de flesta fall. Visst finns det brister även i vårt svenska system, men långt ifrån andra länder. Att födas i ett u-land är svårt – ändå är de flesta i Gambia mycket lyckligare än de flesta svenskar som jag känner. Förklara det den som kan…
Som sagt – vill ni hjälpa så är ni hjärtligt välkomna med ett bidrag. Minsta korvöre gör skillnad och all hjälp kommer fram direkt! Här kan ni göra skillnad på riktigt!
I höstas vann jag en brunchkryssning med Strömma, den gjorde vi i söndags tillsammans med en av de vuxna sönerna och hans sambo. Så himla mysigt!
Jag vet att många av er tror att jag får allt jag testar eller gör, men så är det inte. I många fall betalar vi själva och tycker att det är så bra att fler borde testa och därför skriver om det. Eller också är det som den här gången – en vinst, jag är med i rätt många tävlingar 🙂
Strömma har massor med olika teman och turer, jag vann alltså en brunch. Eller brunch är egentligen fel eftersom turen går mellan 12-15, en brunch är väl egentligen en kombo av frukost och lunch? Så jag vill nog kalla det lunch helt enkelt.
När vi fyllde år i januari tyckte yngste sonen att det var svårt att hitta på något åt oss och att vi kunde göra nåt kul istället. Så han och hans sambo följde också med och fick bjuda oss på drycken och trevligt sällskap. Vid 11.30 gick vi ombord på S/S Stockholm på Strandvägen för en tur i Skärgården. Vi fick faktiskt gå ombord lite tidigare för att hinna fota båten och maten. Vi frågar alltid och oftast går det bra att göra så.
Prick 12 lämnade båten kajen och eftersom ingen vågade börja ta av maten, så gjorde vi det och satte på så sätt igång alla andra. Det bjöds på en kall- och en varm buffé, bröd, mängder med efterrätter och en fin ostbricka. Turen tar tre timmar och går fram och tillbaka till Vaxholms Kastell och under tiden äter, dricker och umgås man. Bara att glida genom Stockholms skärgård är ju hur mysigt som helst, i kombination med god mat är det helt suveränt!
Maten är fräsch och god. Laxen var favorit hos oss alla, jag tyckte om den gravade och de andra tyckte om den varma. När det gäller efterrätterna var vi totalt oeniga! Jag tyckte bäst om Limepajen, sonen tyckte bäst om den vita chokladmoussen med crunch, å de andra gillade smulpajen och brownien bäst. Det finns alltså något för alla.
Personalen är kanontrevlig och tillmötesgående. Båten är jättefin och välskött. Den gick en gång som postbåt till Öland som jag förstod det, vilket ju är ett extra plus i mina ögon. Vi gillar ju det här med båtar och vatten, det finns ju en anledning till att vi gifte oss på en Strömmabåt och att bröllopsresan var en Medelhavskryssning. Det är helt enkelt avkopplande med vatten och vågor.
Att umgås med de vuxna barnen under avslappnade former är också ett extra plus. Att bara sitta där, prata lite och se den härliga naturen glida förbi. Har ni inte gjort det så måste ni testa! Dessutom kan ju inte sällskapet smita, då får de simma i land 🙂
Tänk vad ett möte mellan två öppna sinnen kan leda till. Min son, då 18 år, satt i skuggan på en solsäng i Gambia. En bit ifrån satt Smile och grabbarna började prata. Detta var 2013 och början på något otroligt häftigt!
Nu har vi känt Smile i 6 år och varit upp till hans by två gånger. Från början skickade vi pengar till honom, för att underlätta hans liv lite grann. Sen fortsatte det med familjen och i slutänden har det blivit hela byn. En stor hjälp för dem, som känns gott i hjärtat för oss. Men det har hela tiden gnagt lite i oss att vi inte kan göra allt vi vill, att det inte är tillräckligt. Allt gjort och gör är till stor hjälp, men det är lixom bara vi och vi har inte så mycket själva. Bara Smiles familj är 10 personer, i byn är det flera hundra… det vi gör hjälper, men räcker inte så långt.
Men nu har allt förändrats! Under vintern har fler hört av sej till mej och frågat hur det kan hjälpa till. Om de kanske också skulle kunna åka till byn… Så när vi var där senast pratade vi med Smile och Buba (vår chaufför) om det skulle kunna gå att göra någon slags tur upp till byn och gör den tillgänglig för fler, utan att göra det till ett jippo för vita turister. En knepig balansgång faktiskt. Smile och Buba ville iaf försöka och nu har första gänget varit där!
I onsdags åkte Celina och hennes mamma de 15 milen till Nema och det blev verkligen succé! Förutom att bilen gick sönder… Celina och jag fick kontakt via instagram (tror jag) och jag kände direkt att de passade för att åka till vår by och skulle klara den strapatsrika resan och samtidigt kunna hantera alla intryck och bemöta alla med den respekt som jag tycker krävs när man besöker någon i sitt hem. Medan jag har roddat lite med Smile så har Celina samlat pengar och det har hon verkligen gjort med bravur!
När de kom till Nema efter 5 timmar istället för de tre som det brukar ta hade de 80 liter olja, 10 stycken 50-kilos säckar med ris och 4 stora säckar med lök med sej. Medan Celina och hennes mamma var i byn var Buba och köpte riset, det fick tas i flera omgångar för att få plats i bilen. Jag är så enormt tacksam och jag tror inte att byn sett så mycket mat på en gång förut. Kvinnorna i byn samlades hos Smiles mamma för att dela på alla grejer, helt fantastiskt!
Å inte nog med det. Byn fick även en ny invånare, geten Svea som dessutom har en bebis i magen. Jag tittar på Celinas bilder (som jag fått ok att låna) och blir så otroligt glad och varm i hjärtat. Nu har byn hjälp av fler än bara vår lilla familj och kan äta sej mätta ett långt tag framöver. Vi fortsätter att hjälpa Smile ekonomisk med det vi kan och besöker byn kanske var tredje-femte år i framtiden. I bästa fall kommer Celina och hennes mamma tillbaka och kanske kan vi få kontakt med fler som vill åka den långa vägen för att göra lite gott.
Många förstår nog inte vad den här hjälpen betyder. Men om jag säger att man i byn kämpar för att kunna äta ett mål mat om dagen, så kanske ni förstår. Att man nu kan äta sej mätt en ganska lång tid framöver och på så sätt bygga upp sin hälsa lite innan regnsäsongen drar in över landet. Under regnsäsongen blir många sjuka och när kroppen är svag är det svårt att återhämta sej. Med vår och Celinas hjälp har de större chans att stå emot sjukdomar och återhämta sej snabbare. Vi räddar faktiskt liv med det lilla vi gör.
Å när man är friskare är det lättare att söka jobb och även större chans att få ett. Så det är ju inte så att bara för att vi kommer dit med mat lutar de sej lugnt tillbaka och väntar på nästa lass. Det här är hårt arbetande människor. Smiles familj har en odling med kasawa som man kämpar för att hålla liv i och han själv åker ner till turistområdet för att sälja både kasawan och annat. Med vår hjälp orkar de lite till bara.
Jag ser på bilderna och är både glad och tacksam. Å jag längtar tillbaka så det gör ont. Det kommer att dröja innan vi kommer tillbaka, men kontakten är tät. Tänk ändå vad ett möte mellan två unga killar kan leda till… ganska coolt faktiskt 🙂
Har ni tröttnat eller vill ni veta mer om Gambia? Ni som åker första gången har en massa tips HÄR. Jag får frågor om vad man absolut inte får missa när man är där. Här är några av mina bästa tips!
När man ska tipsa om saker att göra i ett land som många känner väl och älskar får man tänka till lite. Ni måste tänka på att detta är MINA tips, andra har förstås andra tips och sina favoriter. Mina tips grundar sej på att jag tycker att man ska lära känna platsen eller landet man besöker, för att förstå varför saker är som de är.
När det gäller Gambia så måste man komma ihåg att det är ett väldigt litet land som ligger i ett annat ganska litet land och att det är väldigt fattigt. Med det sagt vill jag först och främst tipsa om att besöka byn Juffure. Byn där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Han var bara en ung pojke när detta hände i mitten av 1700-talet, men byn finns kvar och bevarar hans minne. Här finns bla ett litet museum och modellen av ett skepp där man illustrerar hur slavarna låg under färden till Amerika och övriga världen.
Man tar sej enklast till byn med båt och då kan man även besöka ön dit slavarna togs innan de skeppades vidare. När jag bodde i Gambia hette ön Fort St James, nu heter den tydligen Kunta Kinte Island. Här finns resterna av ett fort kvar och delar av kanoner. Detta SKA ses tycker jag – det är viktig del av Gambia historia som inte får glömmas bort.
Jag vet att Ving har med detta i sitt utflyktsprogram, men man kan förstås åka med andra arrangörer också. Men åker man med barn eller är extra intresserad av historia så rekommenderar jag Ving, då guiderna brukar vara bra pålästa och kan berätta mycket om både byn, Kunta Kinte, Slavhandeln och ön.
Mitt andra tips är att åka till den fantastiska huvudstaden Banjul. Det är kaotiskt, ett myller av folk och härlig atmosfär. Här finns det mesta som går att köpa och alla vill att man ska handla hos ju dem. Enklast är att åka hit med taxi och be chauffören följa med runt. På så sätt slipper man de mest ihärdiga försäljarna och kan få hjälp att pruta. Något de flesta missar är att gå igenom staden och ut på stranden som vetter mot Gambiafloden. Härifrån ser ni hamnen, bostäder och en del av floden och flodlivet. Chauffören kommer kanske titta lite konstigt på er när ni säger att ni vill gå dit, men strunta i det och insistera. Här är det verkliga stadslivet som inte syns och som i många fall kan vara väldigt intressant och ge ytterligare en sida av landet.
Mitt stående tips är förstås att lämna hotellet! Oavsett om ni väljer att gå ut på stranden eller gatan för er promenad, så gör det med öppet sinne och kamera! Folk kommer att hälsa på er och en del kommer att följa er en bit på vägen och prata lite. Så är det! Det är bara att acceptera. Vill man gå ifred så säger man bara vänligt men bestämt att man är på promenad och vill göra det på egen hand. De flesta accepterar detta direkt.
Min favoritpromenad är på stranden, förstås, höll jag på att säga. Stranden är huuuuur lång som helst och långgrund. Vid ebb kan man hitta vackra snäckor i alla former och i alla färger. Gillar man att promenera och leta snäckor har man kommit helt rätt. Vi brukar bara gå och gå, inte bestämma något. Man stannar till och tar något att dricka på någon strandbar och går man för långt går man bara upp till vägen och tar en taxi tillbaka. Var gärna på stranden när solen börjar gå ner. Det blir magiska solnedgångsbilder som inte behöver redigeras alls. Så glöm inte kameran! Gillar man motljusbilder har man kommit helt rätt!
Ett sista måste är att hälsa på hemma hos någon. Gärna på landsbygden, men det är ju lite knepigt att ta sej ut i landet på egen hand. De flesta är väldigt stolta över sina hem och tar gärna emot besök. Fråga någon på hotellet eller taxichauffören. Köp med en säck ris och en fotboll som tack för gästfriheten.
Självklart finns det mycket mer att se och göra. Frågar ni i turistområdet kommer de flesta att säga att ni måste besöka George, som är en krokodil som har olika ålder beroende på vem man frågar. Det finns en krokodilpool i Bakau som de flesta åker till, en kul grej. Det finns även en ap-park där aporna äter direkt ur handen och är ett kul ställe för både barn och vuxna. Ett besöka på Brikamas Hantverksmarknad och Serrekundas kaotiska marknad är också kul. Åker man lite söderut finns Snakefarm och Paradisebeach, ormarna är intressanta och värda ett besök – men jag tycker inte att den stranden är bättre än någon annan.
Det viktigaste är att prata med folk, följa med i den dagliga lunken, känna av atmosfären. Vad man gör spelar mindre roll… Det mesta faller lixom på plats när man kommer dit. Det behövs ingen planering, det löser sej… men Juffure och Banjul tycker jag att man ska besöka, det är mina hetaste tips. Just det! En sak till! Ta gärna en dag på Gambiafloden för fiske eller bara avkoppling, det är så härligt!
Vill ni se bilder finns det massor på min instagram @marlenerinda Ni som varit i Gambia har säkert en mängd andra tips. Eller håller ni med mej?
Mycket av det som hittills skrivits och visats om Gambia i media har inte varit varken rättvist eller ens sanningen. Jag har själv försökt att sälja in texter till olika tidningar men ingen har nappat. Därför blev jag extra glad när min journalistkollega och vän Jenny hörde av sej och ville intervjua mej om mina tips när det gäller det lilla Afrikanska landet. Självklart ställer jag upp på det!
Så i fredags hade vi ett långt samtal om hur Gambia är, mina ”måsten” och tips. Jag har inget emot att ställa upp som intervjuoffer, men när det handlar om något man verkligen älskar och vet att det finns många kritiker där ute – då blir det lite läskigt. Jag är med i flera facebook-grupper med andra Gambiaälskare och de är ju förstås extra intresserade av det som sägs. Skulle jag säga ”fel” skulle jag definitivt få höra det. Men jag bestämde mej för att tala direkt från hjärtat, det fick lixom bära eller brista. Å det blev sååå bra!
Jenny lyssnade verkligen och skrev texten med stor respekt och ödmjukhet. Jag fick läsa igenom och peta i den innan publicering, OM jag petade! Stackars Jenny. Jag fick även välja bilder från min egna väldigt stora bildbank och resultatet blev så bra! Ni kan läsa hela artikeln HÄR. När vi var färdiga var Jenny mer än sugen på att besöka landet hon precis skrivit om. Självklart erbjöd jag dem att följa med oss nästa gång vi ska åka.
Jag delade länken till artikeln i de olika Gambia-grupperna och väntade spänt in reaktionerna. ALLA var positiva! En kommentar som jag särskilt lägger på minnet är en av administratörerna som skrev att hon i princip aldrig delat något som tidigare skrivits om Gambia för att det alltid är vinklat, men detta delade hon med glädje. Många sa att det är första gången något skrivs som verkligen stämmer och även speglar deras bild av landet de älskar.
Jag är så glad att få sprida allt positivt som finns att säga om Gambia. Nu kommer det dröja några år innan vi återvänder, men självklart kommer vi tillbaka! Vi måste ju se hur allt går för Smile och Buba och deras familjer och Nathalie och Linda mfl. Det finns lixom inget alternativ – klart vi kommer tillbaka! Det är ju hemma 🙂
Vi är hemma i Sverige igen och försöker smälta vår resa. Vi har gjort många väldigt glada och underlättat vardagen rejält för några stycken. Men det vi gjort för dem, betyder minst lika mycket för oss. Det är helt fantastiskt att få förmånen att kunna hjälpa som vi gör och eftersom många frågar hur man gör, ska jag försöka ge några tips.
Vi samlar på oss grejer mellan våra resor. Det kan vara små leksaker (utan batterier), kläder, hygienartiklar, textilier och en massa annat. Vi tigger gamla telefoner av våra bekanta och kollar med företag om det är något särskilt vi behöver, som den här gången när vi behövde resväskor. Sen ber vi våra vänner att bidra med pengar så att vi kan köpa mat på plats. Vi räknade fram att bil och mat kostar oss ca 2000 kr, sen ger vi även vår pojke Smile lite kontanter också. Detta blir förstås övervikt och det försöker vi också få sponsring med, oftast lyckas det.
Först och främst är det vår pojke Smile, hans familj och han by Nema som vi hjälper. Men vår chaufför Buba har också en stor plats i vårt hjärta. Buba försörjer 11 barn, vara tre är hans egna. De andra åtta är barn som förlorat sina föräldrar och som är släkt med honom. Han behöver alltså en hel del support med allt möjligt, men har en annan svensk familj som bla betalar alla skolavgifter för barnen. Den här gången fick Buba och hans fru varsin telefon av oss, hans höll på att falla sönder och var ingen smartphone. Hans fru hade ingen telefon alls. Nu kan han skaffa facebook och jag ska hjälpa honom med en företagssida, så han kan få mer jobb. En fungerande telefon är ett livsviktigt hjälpmedel för de flesta här. Jag tror att Buba sa att han var lyckligast i världen minst tre gånger när han fick telefonerna.
Sen händer det att man träffar folk på vägen som man känner lite extra för. Så var det när vi besökte det nya hotellet Tamala. När vi kom till Tamala fick vi hjälp av Amadou som visade oss runt och berättade om hotellet. Han berättade också lite om sej själv, bla att han varit arbetslös i två år innan han fick jobbet som han nu hade haft i två veckor. Han hade lämnat sin familj i en by rätt långt bort och visste inte när han skulle få träffa dem igen. Han berättade om sina två små barn som han saknade. Han var så otroligt fin och vänlig och vi kunde inte sluta tänka på honom, så vi samlade ihop en påse med grejer och gick tillbaka någon dag senare. Han blev jätteglad bara av att se oss igen och kunde inte tro sina ögon när vi gav honom påsen. Där fanns leksaker, kläder, tandborstar och lite annat smått och gott. Precis som Buba så blev Amadou så glad att han nästan inte kunde prata.
Det vi åker med till byn kräver lite planering och att samla ihop telefoner kräver också lite jobb. Men att plocka ihop en påse med grejer och ge till människor som Amadou kräver inte mycket alls, men betyder otroligt mycket. Och människor som Amadou finns överallt! Någon som man fastnar lite extra för och vilja göra något för. Det är så enkelt. Man behöver ju inte ge allt man har till en enda person, man kan dela upp det lite och sprida ut det man har och göra flera glada. Det är ju inte så att Smile misstycker för att Buba får grejer eller blir avundsjuk för att Amadou får en del av kakan. Det funkar inte så här.
När vi kommer med grejer till byn får Smiles mamma bestämma över allt vi har med oss. Hon delar sedan med sej till grannar och familjer som har det ännu sämre. Allt vi bidrar med kommer till nytta hos någon, oftast den som har det allra sämst – vilket Smiles mamma har bäst koll på. På så sätt får alla det de behöver, ingen missämja eller avundsjuka förekommer. Detta gör också att hela byn tycker att det är rena rama julafton när vi kommer dit. Alla vet att vi besöker Smiles familj men att även andra får nytta av grejerna. Man delar med sej för att man bryr sej om varandra. Tänk om det var så i Sverige…
Det är alltså väldigt enkelt att hjälpa i Gambia. Man behöver inte åka ut på landsbygden som vi gör. Det räcker faktiskt med att prata med någon på stranden, på hotellet, på gatan eller med sin taxichaufför. Alla har det svårt på sitt sätt. Å har man inget med sej som man tänkt ut innan, så kan man alltid köpa en säck ris (kostar 1200 dalasi = ca 250 kr) eller ge bort sina kläder, skor eller hygienprodukter innan man åker hem. Självklart kan man även handla grejer i Gambia och ge bort, tex bollar, skolgrejer eller tandborstar. Vi undviker att ge bort godis och sötsaker, även om det tjatas om detta. Deras tandhygien är dålig som den är och de behöver näring, inte godis.
Vad man än gör så är det välkommet. Det första vi bidrog med var myggnät för 6 år sedan. Sedan de fick näten så har ingen dött i malaria, innan var det någon per år. Näten kostar ca 80 kr, för mindre än 250 kronor har vi alltså räddat liv. Det är en rätt cool känsla som känns väldigt bra i magen.
Vill ni åka till byn kan vi hjälpa till med det, men det är en rätt jobbig dag. Vill ni besöka Buba så tar han gärna emot er, säg bara till så får ni hans telefonnummer. I Buba har ni även en pålitlig chaufför med en bra bil som tar er precis vart ni vill.
Åker du till Gambia kan du alltså med rätt enkla medel göra stor skillnad. Man behöver inte åka långt ut på landsbygden som vi gör, det räcker med att titta sej lite runt – så hittar man snart någon man känner lite extra för. Var lite osvensk och ta kontakt. Det kommer att göra din semester extra fin 🙂
I Milano möttes vi upp av en kvinna som körde oss resten av vägen. Vid 18 stannade vi slutligen vid ett hotell i något som såg ut som en vilande skidort. Vi var framme i Ponte di Lango i Brescia och det är här vi ska vara ett par dagar. Jättefint, men rätt folktomt.
