Browsed by
Tagg: resor

Mina bästa tips i Gambia

Mina bästa tips i Gambia

Har ni tröttnat eller vill ni veta mer om Gambia? Ni som åker första gången har en massa tips HÄR.  Jag får frågor om vad man absolut inte får missa när man är där. Här är några av mina bästa tips!

När man ska tipsa om saker att göra i ett land som många känner väl och älskar får man tänka till lite. Ni måste tänka på att detta är MINA tips, andra har förstås andra tips och sina favoriter. Mina tips grundar sej på att jag tycker att man ska lära känna platsen eller landet man besöker, för att förstå varför saker är som de är.

När det gäller Gambia så måste man komma ihåg att det är ett väldigt litet land som ligger i ett annat ganska litet land och att det är väldigt fattigt. Med det sagt vill jag först och främst tipsa om att besöka byn Juffure. Byn där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Han var bara en ung pojke när detta hände i mitten av 1700-talet, men byn finns kvar och bevarar hans minne. Här finns bla ett litet museum och modellen av ett skepp där man illustrerar hur slavarna låg under färden till Amerika och övriga världen.

Man tar sej enklast till byn med båt och då kan man även besöka ön dit slavarna togs innan de skeppades vidare. När jag bodde i Gambia hette ön Fort St James, nu heter den tydligen Kunta Kinte Island. Här finns resterna av ett fort kvar och delar av kanoner. Detta SKA ses tycker jag – det är viktig del av Gambia historia som inte får glömmas bort.

Jag vet att Ving har med detta i sitt utflyktsprogram, men man kan förstås åka med andra arrangörer också. Men åker man med barn eller är extra intresserad av historia så rekommenderar jag Ving, då guiderna brukar vara bra pålästa och kan berätta mycket om både byn, Kunta Kinte, Slavhandeln och ön.

Mitt andra tips är att åka till den fantastiska huvudstaden Banjul. Det är kaotiskt, ett myller av folk och härlig atmosfär. Här finns det mesta som går att köpa och alla vill att man ska handla hos ju dem. Enklast är att åka hit med taxi och be chauffören följa med runt. På så sätt slipper man de mest ihärdiga försäljarna och kan få hjälp att pruta. Något de flesta missar är att gå igenom staden och ut på stranden som vetter mot Gambiafloden. Härifrån ser ni hamnen, bostäder och en del av floden och flodlivet. Chauffören kommer kanske titta lite konstigt på er när ni säger att ni vill gå dit, men strunta i det och insistera. Här är det verkliga stadslivet som inte syns och som i många fall kan vara väldigt intressant och ge ytterligare en sida av landet.

Mitt stående tips är förstås att lämna hotellet! Oavsett om ni väljer att gå ut på stranden eller gatan för er promenad, så gör det med öppet sinne och kamera! Folk kommer att hälsa på er och en del kommer att följa er en bit på vägen och prata lite. Så är det! Det är bara att acceptera. Vill man gå ifred så säger man bara vänligt men bestämt att man är på promenad och vill göra det på egen hand. De flesta accepterar detta direkt.

Min favoritpromenad är på stranden, förstås, höll jag på att säga. Stranden är huuuuur lång som helst och långgrund. Vid ebb kan man hitta vackra snäckor i alla former och i alla färger. Gillar man att promenera och leta snäckor har man kommit helt rätt. Vi brukar bara gå och gå, inte bestämma något. Man stannar till och tar något att dricka på någon strandbar och går man för långt går man bara upp till vägen och tar en taxi tillbaka. Var gärna på stranden när solen börjar gå ner. Det blir magiska solnedgångsbilder som inte behöver redigeras alls. Så glöm inte kameran! Gillar man motljusbilder har man kommit helt rätt!

Ett sista måste är att hälsa på hemma hos någon. Gärna på landsbygden, men det är ju lite knepigt att ta sej ut i landet på egen hand. De flesta är väldigt stolta över sina hem och tar gärna emot besök. Fråga någon på hotellet eller taxichauffören. Köp med en säck ris och en fotboll som tack för gästfriheten.

Självklart finns det mycket mer att se och göra. Frågar ni i turistområdet kommer de flesta att säga att ni måste besöka George, som är en krokodil som har olika ålder beroende på vem man frågar. Det finns en krokodilpool i Bakau som de flesta åker till, en kul grej. Det finns även en ap-park där aporna äter direkt ur handen och är ett kul ställe för både barn och vuxna. Ett besöka på Brikamas Hantverksmarknad och Serrekundas kaotiska marknad är också kul. Åker man lite söderut finns Snakefarm och Paradisebeach, ormarna är intressanta och värda ett besök – men jag tycker inte att den stranden är bättre än någon annan.

Det viktigaste är att prata med folk, följa med i den dagliga lunken, känna av atmosfären. Vad man gör spelar mindre roll… Det mesta faller lixom på plats när man kommer dit. Det behövs ingen planering, det löser sej… men Juffure och Banjul tycker jag att man ska besöka, det är mina hetaste tips. Just det! En sak till! Ta gärna en dag på Gambiafloden för fiske eller bara avkoppling, det är så härligt!

Vill ni se bilder finns det massor på min instagram @marlenerinda Ni som varit i Gambia har säkert en mängd andra tips. Eller håller ni med mej?

Intervju i Aftonbladet om Gambia

Intervju i Aftonbladet om Gambia

Mycket av det som hittills skrivits och visats om Gambia i media har inte varit varken rättvist eller ens sanningen. Jag har själv försökt att sälja in texter till olika tidningar men ingen har nappat. Därför blev jag extra glad när min journalistkollega och vän Jenny hörde av sej och ville intervjua mej om mina tips när det gäller det lilla Afrikanska landet. Självklart ställer jag upp på det!

Så i fredags hade vi ett långt samtal om hur Gambia är, mina ”måsten” och tips. Jag har inget emot att ställa upp som intervjuoffer, men när det handlar om något man verkligen älskar och vet att det finns många kritiker där ute – då blir det lite läskigt. Jag är med i flera facebook-grupper med andra Gambiaälskare och de är ju förstås extra intresserade av det som sägs. Skulle jag säga ”fel” skulle jag definitivt få höra det. Men jag bestämde mej för att tala direkt från hjärtat, det fick lixom bära eller brista. Å det blev sååå bra!

Jenny lyssnade verkligen och skrev texten med stor respekt och ödmjukhet. Jag fick läsa igenom och peta i den innan publicering, OM jag petade! Stackars Jenny. Jag fick även välja bilder från min egna väldigt stora bildbank och resultatet blev så bra! Ni kan läsa hela artikeln HÄR. När vi var färdiga var Jenny mer än sugen på att besöka landet hon precis skrivit om. Självklart erbjöd jag dem att följa med oss nästa gång vi ska åka.

Jag delade länken till artikeln i de olika Gambia-grupperna och väntade spänt in reaktionerna. ALLA var positiva! En kommentar som jag särskilt lägger på minnet är en av administratörerna som skrev att hon i princip aldrig delat något som tidigare skrivits om Gambia för att det alltid är vinklat, men detta delade hon med glädje. Många sa att det är första gången något skrivs som verkligen stämmer och även speglar deras bild av landet de älskar.

Jag är så glad att få sprida allt positivt som finns att säga om Gambia. Nu kommer det dröja några år innan vi återvänder, men självklart kommer vi tillbaka! Vi måste ju se hur allt går för Smile och Buba och deras familjer och Nathalie och Linda mfl. Det finns lixom inget alternativ – klart vi kommer tillbaka! Det är ju hemma 🙂

Hur hjälper vi i Gambia?

Hur hjälper vi i Gambia?

Vi är hemma i Sverige igen och försöker smälta vår resa. Vi har gjort många väldigt glada och underlättat vardagen rejält för några stycken. Men det vi gjort för dem, betyder minst lika mycket för oss. Det är helt fantastiskt att få förmånen att kunna hjälpa som vi gör och eftersom många frågar hur man gör, ska jag försöka ge några tips.

Vi samlar på oss grejer mellan våra resor. Det kan vara små leksaker (utan batterier), kläder, hygienartiklar, textilier och en massa annat. Vi tigger gamla telefoner av våra bekanta och kollar med företag om det är något särskilt vi behöver, som den här gången när vi behövde resväskor. Sen ber vi våra vänner att bidra med pengar så att vi kan köpa mat på plats. Vi räknade fram att bil och mat kostar oss ca 2000 kr, sen ger vi även vår pojke Smile lite kontanter också. Detta blir förstås övervikt och det försöker vi också få sponsring med, oftast lyckas det.

Först och främst är det vår pojke Smile, hans familj och han by Nema som vi hjälper. Men vår chaufför Buba har också en stor plats i vårt hjärta. Buba försörjer 11 barn, vara tre är hans egna. De andra åtta är barn som förlorat sina föräldrar och som är släkt med honom. Han behöver alltså en hel del support med allt möjligt, men har en annan svensk familj som bla betalar alla skolavgifter för barnen. Den här gången fick Buba och hans fru varsin telefon av oss, hans höll på att falla sönder och var ingen smartphone. Hans fru hade ingen telefon alls. Nu kan han skaffa facebook och jag ska hjälpa honom med en företagssida, så han kan få mer jobb. En fungerande telefon är ett livsviktigt hjälpmedel för de flesta här. Jag tror att Buba sa att han var lyckligast i världen minst tre gånger när han fick telefonerna.

Sen händer det att man träffar folk på vägen som man känner lite extra för. Så var det när vi besökte det nya hotellet Tamala. När vi kom till Tamala fick vi hjälp av Amadou som visade oss runt och berättade om hotellet. Han berättade också lite om sej själv, bla att han varit arbetslös i två år innan han fick jobbet som han nu hade haft i två veckor. Han hade lämnat sin familj i en by rätt långt bort och visste inte när han skulle få träffa dem igen. Han berättade om sina två små barn som han saknade. Han var så otroligt fin och vänlig och vi kunde inte sluta tänka på honom, så vi samlade ihop en påse med grejer och gick tillbaka någon dag senare. Han blev jätteglad bara av att se oss igen och kunde inte tro sina ögon när vi gav honom påsen. Där fanns leksaker, kläder, tandborstar och lite annat smått och gott. Precis som Buba så blev Amadou så glad att han nästan inte kunde prata.

Det vi åker med till byn kräver lite planering och att samla ihop telefoner kräver också lite jobb. Men att plocka ihop en påse med grejer och ge till människor som Amadou kräver inte mycket alls, men betyder otroligt mycket. Och människor som Amadou finns överallt! Någon som man fastnar lite extra för och vilja göra något för. Det är så enkelt. Man behöver ju inte ge allt man har till en enda person, man kan dela upp det lite och sprida ut det man har och göra flera glada. Det är ju inte så att Smile misstycker för att Buba får grejer eller blir avundsjuk för att Amadou får en del av kakan. Det funkar inte så här.

När vi kommer med grejer till byn får Smiles mamma bestämma över allt vi har med oss. Hon delar sedan med sej till grannar och familjer som har det ännu sämre. Allt vi bidrar med kommer till nytta hos någon, oftast den som har det allra sämst – vilket Smiles mamma har bäst koll på. På så sätt får alla det de behöver, ingen missämja eller avundsjuka förekommer. Detta gör också att hela byn tycker att det är rena rama julafton när vi kommer dit. Alla vet att vi besöker Smiles familj men att även andra får nytta av grejerna. Man delar med sej för att man bryr sej om varandra. Tänk om det var så i Sverige…

Det är alltså väldigt enkelt att hjälpa i Gambia. Man behöver inte åka ut på landsbygden som vi gör. Det räcker faktiskt med att prata med någon på stranden, på hotellet, på gatan eller med sin taxichaufför. Alla har det svårt på sitt sätt. Å har man inget med sej som man tänkt ut innan, så kan man alltid köpa en säck ris (kostar 1200 dalasi = ca 250 kr) eller ge bort sina kläder, skor eller hygienprodukter innan man åker hem. Självklart kan man även handla grejer i Gambia och ge bort, tex bollar, skolgrejer eller tandborstar. Vi undviker att ge bort godis och sötsaker, även om det tjatas om detta. Deras tandhygien är dålig som den är och de behöver näring, inte godis.

Vad man än gör så är det välkommet. Det första vi bidrog med var myggnät för 6 år sedan. Sedan de fick näten så har ingen dött i malaria, innan var det någon per år. Näten kostar ca 80 kr, för mindre än 250 kronor har vi alltså räddat liv. Det är en rätt cool känsla som känns väldigt bra i magen.

Vill ni åka till byn kan vi hjälpa till med det, men det är en rätt jobbig dag. Vill ni besöka Buba så tar han gärna emot er, säg bara till så får ni hans telefonnummer. I Buba har ni även en pålitlig chaufför med en bra bil som tar er precis vart ni vill.

Åker du till Gambia kan du alltså med rätt enkla medel göra stor skillnad. Man behöver inte åka långt ut på landsbygden som vi gör, det räcker med att titta sej lite runt – så hittar man snart någon man känner lite extra för. Var lite osvensk och ta kontakt. Det kommer att göra din semester extra fin 🙂

Vill inte åka hem!

Vill inte åka hem!

Sista dagen. Två veckor är alldeles för kort att vara här, det går alldeles för fort! De sista 2-3 dagarna har bara sagt swosch!

Sedan vi var i byn i måndags har vi inte gjort särskilt mycket, ändå har tiden gått supersnabbt! Våra dagar är rätt inrutade med sol på näsan på förmiddagen och långa promenader på eftermiddagen. Bägge är prioriterade då vi bägge mår bra av både sol och motion och vill ha mycket av bägge.

I onsdags började jag inse att det inte var långt kvar till hemresa. Jag insåg också att Martin skulle fylla år, hade lixom inte hunnit fundera så mycket på något av det. Så på morgonen när jag gick ut för att kolla soluppgången passade jag på att prata med hotellchefen om ett litet firande för maken. Han var helt med på noterna, men att det skulle bli så stort hade jag ingen aning om…

Igår när jag vaknade slog ångesten klorna i mej. Jag vill inte åka hem! Jag har ju inte hunnit allt! Jag skulle ju besöka svenska tandläkaren, kolla in en jordnötsfarm, fota aporna på förra hotellet och en massa annat. Var tog tiden vägen?

Sista dagen var som de andra med den skillnaden att Martin fyllde år. När vi kom tillbaka efter en stund i solen hade vår städerska gått bananaz i vårt rum. Hela sängen var översållad med blommor! Å när vi kom till middagen hade personalen där dukat fint och bakat tårta. De sjöng till och med!

Å sen kom Smile för att säga hejdå. Han var bara den första i raden av avsked. Idag var det Bubas tur och sedan Nathalie som kör oss till flyget. Vi har lovat att komma tillbaka om fem år, senast!

Så nu är det hemfärd. Kl 16.30 (17.30 svensk tid) lyfter planet och landar på kalla Arlanda kl 1 inatt. Vi är väl hemma i Tumba igen vid 4 på morgonen… vid lunch har vi nog återförenats med pälsbollen. Vore det inte för honom skulle vi kunna stanna längre, iaf jag…

Resan är slut för den här gången, men det finns mycket mer att berätta. Det kommer mera 🙂

Vi ställer till med kaos!

Vi ställer till med kaos!

En av anledningarna till att vi är här i Gambia är för att besöka byn Nema (nära Soma) för att lämna en massa grejer. Allt för att underlätta vår familjs liv. Problemet är bara att när vi kommer dit blir det kaos 🙂

För 6 år sedan blev min yngste son kompis med Smile. De var lite krassliga bägge två och började prata med varandra i skuggan på stranden. När vi skulle åka hem var de goda vänner och sedan dess har vi försökt att hjälpa honom så gott vi kunnat. Efter besöket för tre år sedan handlar det dock inte bara om Smile utan om hela hans familj och delar av byn.

Idag var vi där igen! Vår chaufför Buba shoppade loss (för våra pengar) innan han hämtade upp oss. Han handlade olja, lök och fotbollar. I byn handlade vi sedan även ris. Maten kommer att räcka i 3-4 månader till familjen och det har kostat oss drygt 1000 kr.

Buba hämtade oss kl 8 och på vägen fiskade vi upp Smile och hans mamma som varit på begravning. Smiles syster dog i förra veckan sorgligt nog, bara 39 år gammal. Så är livet här… sjukdomar kan ta ens liv alldeles för tidigt.

Vi kom fram till byn enligt plan vid 11 och från början var det hyfsat lugnt, men sen gick djungeltrumman och snart kryllade det av ungar från hela byn. Vi lastade av vårt bagage och tog en promenad genom byn för att köpa ris. På vägen träffade vi de äldste männen som hälsade glatt och gärna ställde upp på bild. Alla i byn är nyfikna på besökare, särskilt om de är vita, så vi får alltid mycket uppmärksamhet.

Jag överdriver inte om jag säger att vi under vår korta promenad hälsade på säkert hundra människor, stora och små. Barnen blir så exalterade att de börjar slåss…

Vi var i byn i kanske en timme. Jag snodde familjens yngste medlem och fick mysa en månad gammal bebis en liten stund. Bebisen ser ni på bilden högst upp. Förra gången hade det också precis fötts en liten tjej, hon var livrädd för oss nu. Knepigt när de inte är vana vid vita människor, men nästa gång är det nog ok. Jag fick iaf en bild på henne, visst är hon söt?

Vi lät Smiles mamma bestämma över alla grejer och fördela dem som hon anser bäst, medan vi åkte iväg för att besöka skolan. Den är faktiskt byggd i samarbete med svenskar som en del i ett projekt. Även här lämnade vi av lite grejer, bla ett spel och lite skolgrejer. Sen tog vi den långa vägen hem igen. Nu blir nästa besök om kanske fem år, men vill ni besöka byn så är det faktiskt möjligt. Hör av er till mej bara 🙂

Kommer man till Gambia första gången är kanske ett besök på landsbygden inte det första msn gör eller ens tänker på. Men ska man se det ”riktigt” Gambia så är det precis det man ska göra. Men gör man det så ska man även vara förberedd på att bli förändrad för alltid. Man får en helt annan syn på vad som faktiskt är viktig. Vad som faktiskt betyder något och vad livet är.

Något som iaf blev en rejäl ögonöppnare för mej och som gjorde att det där med saker inte längre var särskilt viktigt. Jag fick min ögonöppnare som 20-åring och gav samma upplevelse till mina barn när de var i ungefär samma ålder. Alla borde uppleva livet på afrikanska landsbygden där man inte har någonting mer än tak över huvudet, kläderna på kroppen och i bästa fall ett mål mat om dagen.

Nu kan se fler bilder på instagram @marlenerinda och får gärna hänga med om sisådär fem år när vi planerar nästa resa hit. Ni hänger väl med?

Vi vill tacka Cavalet som sponsrat med resväskor. Ving som hjälpt oss med övervikt och alla som skänkt telefoner, kläder och andra nödvändiga saker. Ni är guld värda!

Semesterläsning

Semesterläsning

Som de flesta av er vet så har jag en rejäl utbrändhet som sur erfarenhet, något som satt ganska många spår. En biverkan är att jag har svårt med koncentrationen och inte kan läsa mer än korta texter om jag inte har helt lugnt runt mej. Fattar ni hur mycket jag läser på semestern!

Redan på flyget började jag läsa Påven Johanna som Martin redan läst och jag varit nyfiken på länge. Jag gillar historiska romaner och de får gärna ha lite sanning eller iaf rimlighet i sej. Påven Johanna handlar om Johanna som föds i en tid där kvinnor inte får utbildning eftersom de ändå är obildbara. Men hon är förstås klipskare än mänga andra och tar varje tillfälle till utbildning. Självklart är det en mängd motgångar men hon når ändå längre än hon någonsin kan drömma om. Jag gillar boken, det är massor med text och massor med sidor men är en sån där bok som man gärna sträckläser. Me like!

Sen fortsatte jag med Åtta Steg Efter av Denise Rudberg. En helt vanligt deckarhistoria höll jag på att skriva, men inte alls på något negativt sätt. En härlig deckare är väl perfekt för solstolen. Är den lätt- och snabbläst är det ett extra plus. Å så är Åtta Steg Efter. Berättelsen går framåt rätt snabbt och mördaren är inte självklar. Om man kan snacka om feel-good-deckare så är detta en sån.

Nu läser jag en ny bok av Anders de la Motte, så får vi se hur den är 🙂

När flipflopsen skaver mellan tårna…

När flipflopsen skaver mellan tårna…

Äntligen har vi kommit till det stadiet när flipflopsen skaver mellan tårna, solen är i lite fel vinkel och det är sand överallt. Ni vet som i den där reklamen på tv. Äntligen har vi bara en massa i-landsproblem som stör vår vardag.

Nu har vi varit här i Gambia en vecka, det är alltså halvtid och en vecka kvar. Vi har kommit ner i den afrikanska lunken och har vårt vanliga system när det gäller att spendera våra dagar. Vi sover till 7.30 ungefär, käkar frukost och ligger vid poolen på förmiddagen. Efter lunch kan det bli en tupplur innan vi tar dagens långpromenad på stranden. Vi går en eller två timmar och leker med kameran på vägen. Ofta tar fiskarna upp näten vid den tiden och jag kan få lite roliga bilder när de tar in sin fångst.

Ni kanske vill veta mer om vårt hotell? Vi bor på Sunset Beach Hotell som ligger i Bakotu, en liten bit ifrån det hotell som vi bott på förut. Sunset Beach har bara all inklusive, vilket en del har åsikter om. Att man inte stödjer det lokala utbudet mm. För oss passar det eftersom vi är rätt bekväma av oss, och man är ju inte tvungen att spendera hela sin tid på hotellet bara för att man har all inklusive. Vi stödjer dessutom lokalbefolkningen på en massa andra sätt.

När man kommer in i receptionen har man hela hotellområdet framför sej. På vänster sida är det lägenheter i en eller två våningar och på höger sida är det längor med bungalows. Det är fem ”gator”, vi bor på Mango Lane och har utsikt över poolområdet. Det är inte idealt med tanke på ljudet från poolen på dagarna och underhållningen på kvällarna, men när vi frågade om byte sa de att vi fått bästa rummet och att hotellet ska vara tyst kl 22. Och det är det också. Hur mycket det än låter så är det knäpptyst kl 22, det tycker jag är helt ok.

Vi har alltså poolen utanför fönstret och på andra sidan poolen ligger restaurangen där vi äter frukost, lunch och middag. Här bjuds även på eftermiddagsfika med glass eller något annat gott. Även om det är all inklusive så är det inget överflöd. Till frukost finns det mest nödvändiga, gröt, pannkaka, ägg i olika former, frukt, bröd och pålägg. Te, kaffe och två olika juicer bjuds det också på. Jag äter ungefär som hemma, ett kokt ägg, frukt och te – med tillägget ett par små pannkakor och ost på mackan. Men detta brukar ändras andra veckan, då ryker nog osten och pannkakorna. Till lunch och middag brukar det finnas 4-5 olika rätter att välja på, samt ett hyfsat stort salladsbord. Den som är van vid dignande bufféer blir kanske lite besviken, vi tycker att det är helt perfekt!

Om man går till höger om poolen så kommer man till stranden, vi brukar ligga vid nergången till stranden men fortfarande på poolområdet. Där skuggar inga palmer eller annat och det finns dessutom ett eluttag för att ladda mobilen. Jag kan riktigt höra er sucka ”måste hon hålla på med mobilen, det är ju semester” men nu är jag sån och batteriet i mobilen är skitdåligt – då är det ju himla bra med ett eluttag. Å hade jag ingen laddad mobil skulle ni inte få se några bilder 🙂

Hotellet är inte så stort men här finns ett litet supermarket, en liten shop med souvenirer och ett växlingsställe. Tydligen är det ett hyfsat bra hotell, de senaste dagarna har nämligen parlamentet haft kongress här. Massor med uppklädda höjdare har svassat runt här och jag blev förstås nyfiken och var tvungen att fråga, sån är jag!

Våra promenader på stranden skulle kunna bli hur långa som helst. Går man åt höger tar det stopp efter kanske 45 minuter, där är det lite stenar i vägen som är svåra att passera vid högvatten. Går man däremot åt vänster kan man nog gå till Senegal. Det tar väl kanske en timme att komma till nästa större turistområde som är Kololi, men vi har gått ett par timmar till, hel vägen till Brufut där vår vän Linda bor. När man går så spelar det ingen roll hur varmt det är på termometern, Atlanten svalkar så det blir behagligt oavsett vad tempen visar. Stranden bjuder på mängder med snäckor, damer som erbjuder frukt och dryck, killar som vill erbjuda guidning eller bara prata och barn som ropar tobab (vit) efter en. Jag älskar våra strandpromenader!

Vi trivs jättebra på vårt hotell. Personalen är otroligt hjälpsam, rummen är alldeles lagom, maten är god och trädgården är jättefin! Vi kan absolut rekommendera Sunset Beach Hotell om ni funderar över någonstans att bo. Vill ni bo lite enklare och utan all inklusive rekommenderar vi Bakotu Hotel som vi bott på innan.

Fler bilder från omgivningen, människor och natur finns på instagram @marlenerinda

Tamala Beach – Vilket hotell!

Tamala Beach – Vilket hotell!

Vi bor gärna enkelt, så länge det är rent och trevlig personal. Men visst kan det väl vara härligt att få något alldeles extra? I alla fall en gång i livet… idag kollade vi in ett sprillans nytt hotell som skulle vara rätt coolt att bo på faktiskt.

Här i Gambia finns en mängd olika varianter på hotell. Allt från små guest house till större anläggningar med det mesta, men ett hotell för enbart vuxna med extra allt har vad jag vet inte funnits förut. Men ska man bygga ett sånt ställe här, så krävs fingertoppskänsla – det måste bli rätt. Gambia är så speciellt att man inte kan klämma in precis vad som helst, det måste passa in.

Häromdagen fick vi chansen att bli rundvisade på sprillans nya Tamala Beach av Vingresors representant som just nu jobbar febrilt med att få allt färdigt. Hotellet öppnade för bara två veckor sedan och har tagit emot sina allra första gäster. Mellan våra hotell är det max 500 meter, så det var bara att sparka av sej flipflopsen och knata iväg längst stranden. Vi möttes av ett området med full aktivitet, det jobbas precis överallt för att fixa alla detaljer. En vakt på området hjälpte oss att träffa Elsebeth (tror jag den supertrevliga kvinnan hette) som visade oss runt området, ett par olika rum och berättade om hela byggnadsprocessen.

Vilket ställe! Allt är väldigt avskalat, inte en massa smågrejer eller krimskrams. Designen är enkel, mycket betong och inhemsk inredning. Det som är speciellt med hotellet är rummen med direktaccess till egen pool. Så coolt! Hela området andas lugn och lyx, ändå är inte priset superhögt. Hotellet är för vuxna och solsängarna är för två. Hit är det meningen att par ska komma för att ha en riktigt härlig semester.

Alla rum är likadana, det finns inga sviter eller enkelrum. Man bygger för fullt på en SPA-del och ett gym. På stranden finns hängmattor och saccosäckar, supermysigt! Men som sagt, hotellet är helt nytt så det är mycket som inte är helt färdigt – som en del rum och delar av trädgården. Men inom någon månad ska allt stå färdigt och då har man allt!

Jag är ingen särskilt lyxig människa, men på Sunprime Tamala Beach kan jag absolut tänka mej att bo. Just för att det var så otroligt lugnt och personalen var verkligen supertrevlig. Så nästa gång vi åker hit kanske vi hamnar där, det skulle vara heeeelt ok!

Äntligen här!

Äntligen här!

Äntligen är vi framme i landet som stal mitt hjärta för 28 år sedan. Gambia – the smiling coast of Africa.

Jag vet inte hur många resor till blivit, men de flesta har alltid varit mer eller mindre försenade. Igår landade vi nästa på minuten enligt tidtabell, kors i taket!

Allt gick väldigt smidigt trots vårt ganska stora och tunga bagage. Det såg ut som vi skulle flytta när vi tog oss fram med alla stora väskor. Det var så skönt att lämna ifrån sej allt i incheckningen på Arlanda, men sen skulle vi ju ta dem från flygplatsen i Gambia…

Bagageutlämningen på Yundum Airport är något alldeles extra. Ankomsthallen är ganska liten och igår kom fyra plan samtidigt. Som tjejen i incheckningen sa ”alla som reser till Gambia har övervikt” och så är det! Man vill ju bidra med det man kan till ett fattigt land. Förra gången vi var här var alla bagagevagnar utom en trasiga, med en enda vagn skulle man alltså lasta av ett helt flygplan. Den här gången var nog vagnarna hela, men det tog ändå en drygt timme innan vi samlat ihop alla väskor. Å då ska man gå igenom ytterligare en säkerhetskontroll och röntga allt bagage igen!

Vår vän Nathalie väntade på oss och körde oss till Sunset Beach Hotel. Så himla skönt att köra direkt och komma före de andra gästerna från flyget som tog transfern som vi brukat göra. Vi kommer alltid ta skjuts (alt taxi) i fortsättningen!

När vi installerat oss körde Nathalie oss till hotellet hon jobbade på förr för att fixa kontantkort till telefonen. Vi har alltid en extra telefon med oss som vi har som hotspot, det funkar jättebra!

Sen åkte Nathalie hem till sitt och vi tog en lång och skön promenad på stranden. Vår strand! Det är bland det bästa jag vet att gå barfota på stranden, leta snäckor och lyssna på vågorna. Så avkopplande. Nästan meditativt.

Sen var det dax att fixa till sej och äta middag. De senaste tre åren har vi tagit all inklusive eftersom det är så himla smidigt och man slipper fundera på vart man ska äta varje kväll. Oftast är det bra mat, bra kvalitet och ett bra utbud – så var det här också. Sen dök vi i säng! Så trötta!

Men först tog jag självklart semesterns första bilder av solnedgången. Samma hav som började förra året, men ett annat land och en annan strand.

Häng med på instagram @marlenerinda

Äventyr med farsan!

Äventyr med farsan!

För några veckor sedan skulle jag iväg och testa Eckerö Linjens julbord. Det hade precis varit Farsdag, så jag passade på att bjuda med lilla pappa. Han har tidigare varit med och testat bla Birka Cruises julbord och gillar bufféer – så han är perfekt att ta med på sånt. Vi hade väl kanske inte räknat med att det skulle bli det äventyr som det blev…

Eckrö Linjens båt går från Grisslehamn, det är rätt långt bort för oss i Söderort. För enkelhetens skull bestämde vi att vi skulle ta deras buss från Cityterminalen. Man vet ju inte om det skulle komma snö och bli vinterkaos, så det kändes säkrast. För att hinna med båten kl 10 måste man ta bussen 7.30, alltså vaknade jag 5.30 för att möta upp pappa på pendeltåget strax efter 6. Då skulle vi vara på centralen vid 7, vi ville vara på den säkra sidan och ute i god tid. Å det var vi. Vi. Inte bussen…

7.40 ungefär kom en buss, men det var inte vår. Vår buss var det ingen som visste var den var, bara att den inte var där den skulle vara. Ungefär som när jag åkte till Kroatien första gången och flygplanet var försvunnet… man ska inte resa med mej  🙂

När det fortfarande inte kommit någon buss och klockan närmade sej 8.30 började vi ge upp. Men vid 8.45 kom det till slut en buss, tydligen visste inte föraren att han skulle jobba… eller nåt sånt. Det tar 1-1,5 timme att åka till Grisslehamn, beroende på trafiken… så det skulle bli på håret. Men nu väntar ju båten på bussen som tur är.

Synd bara att bussen kom direkt ur garaget och var iskall! Jag frös som en gris hela vägen och fick nästan panik innan vi var framme. Tack o lov hade personalen i hamnen koll på läget, så de bjöd på varm glögg när vi kom fram och ombord fick vi varm fika som kompensation.

Det tar ca 2 timmar mellan Grisslehamn och Åland, då shoppade vi lite och satt och läste. Jag var jättetrött, så det var rätt skönt att bara göra ingenting en stund. Men så fort båten vände på Åland, var det dax att väcka skallen. Innan de andra gästerna fick tillträde till matsalen skulle vi få träffa kökschefen och gå loss med kameran. Vi hade 15-20 minuter på oss ungefär. Jag ställde frågor och pappa ställde ännu fler, jag tog bilder och pappa tog också några stycken. Sen var det dax att äta!

På Eckerö Linjen fixar man den mesta maten ombord eller lokalt när hamnen i Grisslehamn. Allt är verkligen fräscht och gott, man känner att det är bra kvalité på maten. Skinkan är supergod, tyvärr skär man inte upp den på plats, men den är saftig och fräsch. Janssons är en av de godaste jag ätit och då är den ändå inte med äkta ansjovis, utan ansjoviskryddad sill. Det funkar alltså precis lika bra. Pappa fastande vid revbensspjällen, dem gillade han verkligen! Å jag hittade en lax i gräddsås som inte väckte särskilt mycket uppmärksamhet bland allt annat, men som var så god att jag faktiskt frågade hur den var gjord.

Julbordet är inte jättestort, men väldigt lagom. Allt traditionella finns där och sen lite annat också. En bra blandning och man är mer än nöjd när det är dax för efterrätterna. Lite för sent upptäckte jag de små pajerna med chokladskal, kolafyllning och valnötter. Eller också var det tur… de var så jäkla goda och när jag hittade dem var jag redan mätt!

Mätta och belåtna var vi framme i Grisslehamn igen och tog bussen in till stan igen. Nu stod bussen fint på plats och väntade på oss, varm var den också! Jag landade hemma i tv-soffan vid 19-tiden tror jag, det blev en rätt lång dag kan man väl säga. Lite väl lång för att testa ett julbord, men nu är det iaf gjort!

Även om det var långt och tog hela dagen så måste jag ändå rekommendera Eckerö Linjens julbord. Där finns allt som ska vara på ett ”riktigt” julbord, plus lite till. Allt är fräscht, gott och fint upplagt. Matsalen är julpyntad och mysig och personalen är kanon. Vill man ha ett julbord på vatten, men inte sova borta så är Eckerö Linjen perfekt, särskilt om man bor på den sidan om stan. För oss Söderortare är det lite långt, men blir en mysig utflykt om man tar sej tiden.

Om du åker: missa inte den där lilla pajen med chokladskal!!!