Browsed by
Etikett: resor

Vi gjorde det! Vi köpte en husbil!

Vi gjorde det! Vi köpte en husbil!

Ja jösses så det kan bli. Det gick lite snabbare än vi trodde att hitta rätt i husbilsdjungeln. Vi prickade rätt direkt! Å tur var det väl att det gick så fort, det tar nämligen någon månad innan vi kan hämta den. De närmaste veckorna kommer att gå sååå långsamt, sen kommer resten av sommaren att flyga iväg!

Vi tar det från början.

Drömmen om ett liv på rull har funnits där länge. För några veckor sedan bestämde vi oss för att vi inte har lust att vänta längre, det var dax för köp. Särskilt med tanke på corona och även för att vi numera är helt fria att göra vad vi vill, när vi vill. Sedan vi bestämde oss har Martin lusläst allt som finns om husbilar och jag har frågat erfarna vänner. Vi visste alltså ungefär vad vi ville ha och Martin hade tom koll på exakta märken och modeller. Den perfekta bilen hade han dessutom sett till salu på en firma på Väddö.

I lördagsmorse packade vi ihop oss och drog iväg. Äldste sonen hängde med på äventyret som moraliskt stöd. Det kan nog bli så att han kommer att följa med då och då på våra små utflykter, så han kan lika gärna vara med från början. Att åka 25 mil för att titta på en bil kanske är lite tossigt, men men… det blev samtidigt en utflykt med ett fotomål. Inget konstigt för att vara oss 🙂

Väl framme vid Svea Husbilar åt vi våra picknickmackor, så vi skulle kunna gå runt i lugn och ro. Det var tur och smart, här fanns nämligen närmare 100 husbilar att kolla igenom. Efter drygt två timmar hade vi gått in i säkert hälften av dem och utforskat en handfull mer noggrant. En av dem var alltså den där som Martin kollat in på nätet, så den kollade vi såklart in extra noga. Grejen i vårt fall är Martins längd, han måste kuna stå rak, få plats p toa och kunna köra bekvämt. Allt detta funkar i en Weinsberg Caracompact 600 meg Edition Pepper skulle det visa sej, så när vi utforskat varenda millimeter och även provkört den så var det lixom klart.

Provkört den ja. Varken Martin eller jag hade ens varit inne i en husbil tidigare, så bara det var en cool grej. Sonen fick filma när vi klev in i en husbil för absolut första gången, ni som följer mej på instagram @marlenerinda kunde se vår premiär.

Å sen skulle vi alltså även köra den! Det är ju rätt självklart att en bil ska provköras innan köp, men ändå. En husbil är ju lite större än man är van vid och de lät oss köra iväg alldeles själva. Å det gick ju faktiskt hus bra som helst. Martin älskade det! Jag är lite mer tveksam till att köra över huvud taget sedan älgkrocken, men jag måste ju kunna om det skulle behövas.

När vi kom tillbaka efter provturen gick vi igenom bilen ytterligare en gång, sen gick vi iväg och pratade lite. Bilen är 6,5 meter lång, väger 3500 kg och är från 2018. Där finns en rejäl dubbelsäng, som går att dela i två och en soffa som går att bädda ut – men blir lite mindre än en fullstor säng. I ”köket” finns ett ganska stort kylskåp, på taket finns solcellspaneler och parabol och bak är ett stort bagageutrymme med plats för cyklar och solstolar. Där är många fiffiga lösningar och gott om utrymmen att stuva undan grejer. Allt detta skulle vi få för 579 000 kr. Å då var den nersatt från 599 000… nästan rea… 😛

Det är alltså ingen liten affär vi snackar om och pengar som man bara plockar fram ur bakfickan. Jag är uppfostrad med att man inte har lån på annat än sin bostad och det är också så jag levt. Jag tycker inte om lån och har dessutom amorterat av nästan hela mitt huslån. Att nu låna nästan lika mycket som jag gjorde när mitt hus köptes 1992 kändes sådär… men det var ju bara att göra. Vi fick en bra deal och kommer att amortera så mycket vi bara kan. Den dagen vi säljer huset betalar vi av rubbet!

Med viss ångest gick vi tillbaka in i butiken och sa ”Vi tar den!”. Helt plötsligt hade vi alltså köpt en husbil. Vi är numera husbilsägare och nästa kapitel på vårt liv har börjat. Fast vi får inte hämta bilen förrän om någon månad. Första ska den servas, städas och kollas igenom. När vi väl hämtar den får vi även en total genomgång som tar ett par timmar, på bilens funktioner, bra-å-veta-saker och en massa annat, innan vi får åka därifrån. Fram tills dess ska vi bestämma försäkring, fixa parkering och köpa det mesta nödvändiga som gasolflaskor och lakan. Så vi kan hämta bilen, åka hem, installera oss och dra iväg så fort det bara går.

Som sprillans nya husbilsägare hittade vi direkt ett problem: året har bara 52 helger… det är ju för lite!!! Vi har ju massor med saker vi vill se bara i Sverige, sen finns det en massa utanför som är minst lika intressant. Hur sjutton ska vi hinna? Just nu är den stora frågan vart premiärturen ska gå. Kanske blir det bara några mil bort, kanske blir det Lappland. Vi har ingen aning och det är precis så vi vill ha det 🙂

Tänk att vi är husbilsägare! Det är ju faktiskt helt galet! Nu börjar verkligen äventyret!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Nu börjar äventyret!

Nu börjar äventyret!

Nu har vi bestämt oss. Vi kommer att köpa en husbil så fort vi hittar en som passar oss. Drömmen, som blev en plan, blir nu verklighet. Imorrn börjar jakten på vårt rullande hem 🙂

Jag började drömma om ett liv på rull för många år sedan. Tanken att bara ha det man får plats med och åka där vädret ser bäst ut, tilltalar mej enormt. När jag berättade om min dröm för Martin var han inte särskilt svårövertalad, tvärtom faktiskt. Min dröm blev ganska snabbt vår gemensamma plan.

Från början låg detta ganska långt fram i tiden, närmare pension. Men man vet ju inte vad som händer på vägen och hur länge man lever. I och med corona tyckte vi att tiden var inne. Sen – blev nu! Vi kan ju iaf testa 🙂

Planen var att hyra oss fram, tills vi hittar en bil som uppfyller allt vi önskar, och sedan köpa en liknande. Men det blir för dyrt. En vecka kostar typ 10 000 och blir alldeles för mycket pengar i längden, när vi ändå vet på ett ungefär vad vi vill ha, så är det nog smartare att faktiskt köpa en och sälja den när vi testat det här livet och vet lite mer. Kloka vänner sa dessutom att det inte är förrän man köper den tredje bilen som man har hittat rätt. Så i veckan tog vi beslut att helt enkelt börja titta efter bilen som ska bli vår. Kruxet är bara att ingen av oss satt en fot i en husbil. Haha!

Jag har en ganska liten kravlista; 2-3 bäddar, en ”vanlig” säng (inget matbord eller sittplats under) som man inte hissar upp eller ner, som kan stå utbäddad på dagtid och där man slipper krypa över varandra för att komma ur den. Det ska även få plats med två cyklar. Martin har ungefär samma önskemål, problemet i hans värld är hans 194 ståtliga centimetrar. Att få plats i en normallång säng kan vara ett problem, att få plats på en liten toaletten är ett annat. Huvudsaken är att han kan stå rak och laga mat, sova med även 46-orna i sängen och kunna stänga dörren på toan.

Dessutom har vi önskemål vad gäller maxpris, ålder, vikt och längd på bilen. Under 7 meter är en fördel, då kan vi nämligen parkera hos mina föräldrar. Annars får vi bygga om vår framsida lite och ställa den där, det får vi nog göra ändå. Det går det med, men blir ju ingen trädgård kvar då. Men vi ska ju ändå inte vara där, vi ska ju ut och åka 🙂

Idag fick vi dessutom ordning på finansieringen, så redan imorrn ska vi ut på shoppingtur! På Väddö finns en bil som vi är sugna på, så den ska vi åka och kolla in. 14 mil enkel resa för att titta på en bil? Japp! Det blir en heldagsutflykt, även äldste sonen ska följa med. Vi packar matsäck och kamera och passar på att kolla in Norrtälje samtidigt. Vädret ska bli sådär, det är som det är med den saken. Alla bilder kanske inte blir kanon, men något får vi säkert ut av det. Häng med på instagram @marlenerinda om ni vill vara med i hela processen. Snart ska det sitta en nyckel på den där nyckelringen!

Nu börjar alltså äventyret! Ett nytt kapitel i vårt liv 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Långholmen är ju jättefint!

Långholmen är ju jättefint!

Vi fortsätter att hänga med Rena Mälaren, när det fungerar med tid och plats. Sonen är med och dyker nästan varje helg och fortsätter städande av vattnet runt Stockholm. För någon vecka sedan hängde vi med till Långholmen.

Det är rätt skrämmande med all skit som ligger i vattnet som vi stockholmare dricker av. Asså, det finns verkligen såååå mycket under ytan som inte borde finnas där. Främst blybatterier som var det som fick Rena Mälaren att börja sin verksamhet. Nu är ju det mesta som ligger i vattnet gammal skit, vi är lite mer upplysta nu än vad man var på tex 60-70-talet.

Jag jobbade på Munchenbryggeriet mellan 87 och 94, eller nåt sånt, och åkte förbi Långholmen varje dag. Under alla år var jag ändå aldrig där… de senaste åren har vi pratat om att testa Långholmens julbord, men inte gjort det… Lite dåligt faktiskt. När Rena Mälaren skulle dyka där tänkte vi att nu är det verkligen dax!

När vi väl kom dit var dykarna nästan färdiga och hade börjat plocka ihop sej, snopet! Men men, då kunde vi ta god tid på oss att kolla in allt i lugn och ro. Å Långholmen var ju jättefint!!! Hur har jag kunnat missat detta? Vilken otroligt miss! Vi parkerade på den stora parkeringen strax innan båtklubben. För att nå den åker man över bron som är närmast Munchenbryggeriet, inte den i korsningen vid Västerbron. Tar man den så kommer man typ ingen vart… ja, vi körde fel 🙂

Parkeringen kostar antingen 25 kr i timmen eller 60 kr för hela dagen. Vi gick från parkeringen, förbi båtklubben och mot Västerbron. Sen följde vi holmen längst vattnet kan man nog säga, det går en slinga i skogen. Flera slingor faktiskt. Där finns även flera badplatser, en stor och några mindre. Lite coolt att man faktiskt kan ligga på en strand i vår huvudstad.

Det är naturstig, över stock och sten och geggigt här och där. Många lösa hundar, är man rädd ska man inte gå där, många hundägare hade ingen koll alls faktiskt. Eftersom det är en naturstig är det även knepigt att gå med barnvagn eller om man har svårt att gå. Men en promenad med finare utsikt är svårt att hitta! Att gå utmed vattnet och se ut över hela Norr Mälarstrand och Stadshuset är ju inte fy skam. Många fotostopp blev det 🙂

Vi nöjde oss med att bara gå runt, men man kan såklart sitta ner för både fika eller lunch på olika ställen. Det gamla fängelset är både hotell och restaurang, dit ska vi någon gång, vi är särskilt nyfikna på julbordet som sagt. Till det gamla fängelset hör olika byggnader, bla tvätteriet som idag är ett underbart fint litet hus. Överallt finns en bit historia som visar att det var just ett fängelse som var grejen här.

När vi gick tillbaka till bilen passade vi på att stanna på broarna och ta lite bilder. I kanalen finns mängder med båtar, både nya, gamla, stora och små. Här glider även kanoter fridfullt fram och särskilt fint är det såklart när solen skiner – vilket den gjorde när vi var där.

Just den här helgen var det full aktivitet överallt, då båtarna skulle i för året. Riktigt spännande att följa faktiskt! Vi är inga båtmänniskor och kommer aldrig att bli, men visst ser det mysigt ut! Men verkar också vara väldigt mycket jobb…

Jag älskade att gå runt på Långholmen och vill verkligen rekommendera er att ta en tur dit. Gärna med picknickkorgen på armen och sedan hitta en fin plats att mysa på. Vi kommer definitivt att komma tillbaka, då ska vi kolla in byggnaderna lite närmare. Jag vill se mer!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

På tur i Budapest

På tur i Budapest

För fyra år sedan var Martin på jobbresa till Budapest i Ungern och jag fick följa med. Han jobbade mest, så jag fick på egen hand upptäcka staden de första dagarna.

Vi kom alltså dit i slutet av april. Solen sken och det var runt 20 grader varmt, ljuvligt för en frusen stockholmare. Redan på vägen från flygplatsen blev det en liten rundtur och vi blev serverade picknick i en park mitt i stan. Jag har dock ingen aning om vilken park.

Från bussen såg vi flera av de vackra broarna, parlamentet, slottet, hjältarnas torg mm. Såklart blev vi sugna på att se mer, men vi kom fram rätt sent, så när vi väl hittade Promenade City Hotel där vi skulle bo, var det bara att kasta in väskorna, byta om och hitta någonstans att äta middag.

Vi hamnade på en mysig pizzeria i en lika mysig gränd, som låg inomhus halvt under tak och halvt utan. Där åt vi ljuvliga pizzor och det var enda gången jag träffade hela gänget, förutom på flygplatsen. Alla respektive fick följa med, men det var bara jag som gjorde det. Lite tråkigt.

När jag vaknade första morgonen hade Marin redan gått iväg till konferensen. Så jag började med att bekanta mej med hotellet där vi bodde och åt en lång frukost. Sen tog jag itu med staden. Först kollade jag i omgivningarna runt hotellet så jag verkligen skulle hitta tillbaka. Jag har ett uselt lokalsinne!

Hotellet låg på en gågatan mellan den vita och den gröna bron, dvs Elizabethbron och Frihetsbron, om jag kommer ihåg rätt. Just att ha koll på broarna hjälper mycket när man ska ta sej runt här, de blev direkt mina riktmärken. Men där låg också ett Deichmann brevid hotellet och är det någon jag alltid hittar till så är det skoaffärer 🙂

Jag började med att gå bort från vattnet och tog mej mer in i stan istället. Jag var nämligen på jakt efter New York-Café, som är något alldeles extra. Caféet öppnade 1894, är jättestort och helt täckt i guld. Ett fd palats som man gjorde om till café. Det sägs vara världens vackraste café. Så det var jag ju tvungen att kolla in!

Det första som slog mej och även slog emot mej var syréndoften, som låg över hela staden. Så ljuvligt! Det växer massor av syrén i staden och finns blommor överallt, paradiset för en syrénälskare som jag. Jag traskade på, upp för massor med trappor till nåt slags minnesmonument. Därifrån kunde jag se hela staden och tog förstås massor med bilder. Jag tog mej igenom staden och lyckades faktiskt hitta New York-Café! Där var fullt för stunden och lång kö, men jag skulle ju bara hitta det för att sedan visa det för Martin dagen efter. Om jag lyckades hitta tillbaka…

Det var faktiskt på den här resan som jag lärde mej använda GPS och google maps, med hjälp av det kom jag hyfsat rätt nästan hela tiden. Problemet är bara att jag vid varje korsning alltid går åt fel håll, innan jag ser att pilen rör sej fel – så är de fortfarande varenda gång jag ska någonstans. Hur svårt ska det va???

Jag passerade Hjältarnas torg, Stadsoperan, Terrormuseet och en massa annat, nu var siktet inställt på Saluhallen. Å jag hittade dit också! Saluhallen Nagycsarnok ligger vid den gröna bron och är gigantisk! Det är två våningar och hundratals med säljare, allt finns där. Jag letade mej fram till avdelningen för mat och beställde givetvis en äkta ungersk langos. Superfettigt, supergott och supermättande – för 50 spänn inkl dryck.

Första dagen var full med intryck och jag hade sett massor och lyckats hitta tillbaka till hotellet flera gånger. Hurra för mej lixom! Jag tror att jag redan sov när Martin kom tillbaka och tror jag fortfarande sov när han gick iväg igen på morgonen. Dag 2 tog jag mej runt lite mer längst vattnet, det bidde lite shopping och mys i solen. Det fanns saker som jag ville se och göra, men det ville Martin också – så jag fick vänta till dag 3 när han skulle vara ledig.

Dag 3 började med att vi gick över till Buda-sidan och tog oss till slottet. Budda Castle är enormt! Vi gick hela vägen upp till borggården och hade en otroligt utsikt över Pest. Solen sken och det var jättemysigt! Vi gick upp för trånga stentrappor, kikade genom skottgluggar, fotade bergbanan och tittade på häftiga skulpturer. När vi var färdiga köpte vi en kringla och satt i solen och åt den innan vi gick ner igen. Det finns några måsten i Budapest, detta är ett av dem. Jag ska rabbla upp fler längre ner.

Martin ville se Hjältarnas torg och dit hittade ju jag, så jag kunde ju visa vägen dit. Å efteråt gick vi till New York-Café, dit hittade jag nästan tillbaka… tog bara fel i några korsningar… och där tog vi vårt livs dyraste fika. Vi åt varsin glass och varsin kaffedrink, detta kalas kostade oss 400 kronor! Japp, det gör man bara en gång i livet 🙂

Budapest är som gjort för att se med fötterna. Det är enkelt, allt ligger på lagom avstånd och det finns något att se i varje gathörn. Jag tycker att april var rätt bra att åka dit, det börjar bli varmt men är få turister. 2-3 dagar funkar, men då ska bägge vara lediga – nu blev det lite så att jag fick avstå från att se en del grejer för att Martin också ville se dem. Och vi hann inte att bada. Det var synd. Gellertbadet eller något av terminalbaden ska man lixom bara ha varit i, så är det. Å därför måste vi åka tillbaka!

Några måsten finns det alltså när man är i Budapest. Det mest självklara är förstås Saluhallen Nagycsarnok, Parlamentsbyggnaden och slottet. Åsså något av baden förstås. Men man måste även gå på café, gärna någon bar eller pub, ett tips är Szimpla Kert, som är en ruinbar. Och man måste besöka några av de museer som finns och kolla in Sankt Stefans Basilikan. Och bara ströva runt. Det är så fint.

Budapest är fint, enkelt och så där mysigt easy-going som en stad kan vara.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Pinsamt okunnig

Pinsamt okunnig

Jag har läst massor om Andra Världskriget och Förintelsen och tycker mej kunna hyfsat mycket om den perioden av historien. Nu har jag läst en del om kriget i forna Jugoslavien och inser hur lite jag vet om det och hur okunnig jag faktiskt är. Vilket är rätt pinsamt med tanke på hur nära i tiden det ligger, att jag rest runt en del där och har vänner från flera av länderna. Jag borde kunna mer!

Det var när jag läste boken Sarajevo – Minnen från en belägring av Jasenko Selimovic som jag insåg hur lite jag vet om forna Jugoslavien och om kriget där. Sarajevo? Vilket land ligger det i? Hur var de drabbade av kriget? Varför var det ens krig? Jag googlade och sökte information samtidigt som jag läste.

Jag kommer ju ihåg hur mina grannar från Makedionen (tror jag det var) åkte på semester och inte kom tillbaka. Eller jo, de kom tillbaka – men det tog väldigt lång tid. Tror de var borta en hel hösttermin och ingen visste vad som hänt dem. Men så en dag var de tillbaka här, lite förändrade, väldigt dämpade. Barnen lekte, men inte med samma glädje till en början. Föräldrarna hälsade, men inte lika glatt. Kriget pågick fortfarande, för dem var det högst närvarande även om de nu var i säkerhet.

Vi har grannar från alla möjliga länder i fd Jugoslavien, främst från Serbien. Jag såg ju att de var oroliga och följde allt som hände där. Men inte förrän nu har jag alltså fattat varför det faktiskt var krig och som jag har förstått det (jag har kanske inte alls fattat allt) var det regioner som ville bli självständiga och bli egna länder, men detta ville Serbien stoppa.

Googlar man kan man läsa att Milošević blev president i Seriben och ville bilda ett ”Storserbien”. Regionerna Kroatien, Bosnien Hercegovina, Slovenien och Kosovo motsatte sig detta och bröt sig ut som självständiga nationer under början av 1990-talet. Serbien var emot detta och förklarade krig mot de självutropade staterna. Då kan man ju lite bättre förstå att grannar och vänner från tex Serbien och Kroatien ”såg lite snett” på varandra…

Boken jag läste handlar om Jasenko som föddes i Sarajevo, som alltså ligger i Bosnien. Hans föräldrar var i Sverige, jag kommer inte ihåg om det står i boken hur de kom dit eller när. Men när mamma blir svårt sjuk vill han ta sej till Sverige för att träffa mamma en sista gång. Detta har alltså hänt, det är inte en fiktiv berättelse och därför är det också väldigt svårt att ta in allt som beskrivs och även att släppa ifrån sej boken.

Jag blir lixom ”drabbad” av Jaskeno. Hans mantra ”orka orka orka” sätter sej i hela mej. Med detta ville han på något sätt banka in i sitt eget medvetande att inte börja hata. Att hatet inte fick ta över honom, för då var allt förlorat. Men hur kan man inte hata den som våldtagit ens syster eller dödat ens son? Jag fattar inte men kan inte sluta läsa!

Jag ville fortsätta på ämnet och började läsa Med mig leker livet av David Grossman. Den handlar iofs inte om kriget på 90-talet, utan tidigare – men det är ändå en skildring över det gamla Jugoslavien när Tito hade makten. Detta är baserat på en sann historia, upplevd av en vän till författaren.

Det är en berättelse och en väldigt trasig familj, som har en historia som det aldrig talats om, men som är väsentlig för hur allt blev. Den avgörande platsen för hela familjen historia är fånglägerön Goli Otok, ett ”adriatiskt Alcatraz” upprättat av Tito 1949. Där straffade man Stalin-vänliga kommunister och andra som regimen inte tyckte uppförde sej som de borde. Där straffarbetar mormor Vera ett par år i början på femtiotalet, efter ett fatalt livsval som i grunden kommer att prägla dottern Nina och även dotterdottern Gili.

Boken handlar om när mormoder fyller 90 och de tre kvinnorna reser tillbaka till hennes olika viktiga platser, bla Goli Otok. Det är ingen enkel historia och boken är rätt svårläst, men ändå vill jag inte lägga den ifrån mej. Det som gör den svårläst är avsaknaden av styckesindelning och kapitel. Det är tätt, tätt skriven och bara fortsätter och fortsätter. Det finns inga naturliga ställen för paus eller tanke, de ca 280 sidorna hade i en annan bok varit kanske 500. Eftersom ämnet är tungt, behöver man hämta andan då och då – men det blir svårt när texten bara fortsätter. Ändå vill jag rekommendera den!

Nu är jag lite bättre utbildad vad det gäller det som hände i fd Jugoslavien, både på 40/50- och 90-talet. När vi rest runt har vi såklart sett spåren av det senaste kriget, nu kommer de förmodligen att bli ännu mer tydliga. Hur konstigt det än låter skulle jag gärna vilja besöka Goli Otok även kalla ”den nakna ön”. Den ligger utanför den dalmatiska kusten, lite söder om Zagreb, och där finns en hel del kvar från kriget. Jag skulle gärna gå runt där, känna på atmosfären och ta bilder.

När man läser på, blir man alltså inte bara lite klokare, utan hittar även nya platser som man vill besöka. Vi gillar ju Kroatien väldigt mycket och har rest runt där en hel del, men det finns betydligt mer att se där. Ska nog försöka hitta fler böcker, både i dåtid- och nutid. Jag vill veta mer!

Har ni också läst om platser, som ni inte visste fanns, och sedan velat åka dit?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Hur går det med vår drö… PLAN!

Hur går det med vår drö… PLAN!

Nu drar det rejält i resetarmen. Jag som är van att dra iväg titt som tätt har inte varit iväg på 16 månader, men vem räknar… jo, jag gör faktiskt det och håller på att bli galen. Men det hjälper lite att fundera på vårt framtida liv 🙂

Jag trodde att vår hotellövernattning förra veckan skulle ta udden av den värsta längtan, men det blev nog snarare värre faktiskt. Det där att planera, packa en väska och se över huset sista gången innan man låser, gav lixom mersmak på livet vi hade för inte särskilt längde sedan. Nu vill jag ha mer!

Medan pandemin pågår och jag räknar dagarna till vaccinering fortsätter förstås planeringen för vårt framtida liv i husbil. Från början var planen egentligen en dröm om att vi skulle bo i en när vi blev pensionärer. Men det är ju rätt långt dit… så nu har drömmen blivit en plan att vi ganska snart ska köpa en bil, åka runt i den så mycket vi kan och när tiden kommer sälja huset och flytta in i den helt. På så sätt kommer vi veta exakt vad vi behöver den dag vi faktiskt ska bo på heltid i den.

Just nu tittar vi runt, läser, ställer dumma frågor till våra bekanta, som har erfarenhet och vi drömmer… jag ser tidiga mornar när vi vaknar till soluppgången och mysiga middagar vid något vattendrag i solnedgången. Jag vill visa Martin de nordligaste platserna i Sverige, platser som jag upplevt både med mina föräldrar och med barnen – som han inte ens varit i närheten av. Lapporten, Björkliden, Abiskos nationalpark, Norrsken och midnattssol. Jo, jag vill nog visa honom Treriksröset också, fast det bara är en betongklump.

Det finns så mycket fint att se och uppleva i vårt land och det görs ju absolut enklast med husbil. Mina föräldrar vill se Polen, Martin kommer ju därifrån och är bästa guiden – då är det också fördel att ha en husbil. Tänk vilken grej att få se platsen där han föddes och var familjen åkte på semester – tillsammans med mina föräldrar.

Rent fysiskt har vi alltså inte kommit så mycket längre i vår planering, men mentalt har vi kommit en bra bit. Nu vet vi att vi vill göra något konkret NU, inte sen. Vi måste komma igång och titta på bilar, känna på dem och testköra. Men det känns ju sådär med corona i hasorna… kanske hyra kan vara en ide? Det är iaf en tanke och en början. Vi har iaf en nyckelring, alltid nåt 🙂

Varför husbil och inte husvagn? För att jag bara vill ha ETT problem och det helt enkelt känns enklare när allt är i en enhet. Det finns för- och nackdelar med bägge, vi har dock hittat flest fördelar med just husbil.

Varför lockar ett liv i husbil, kanske ni undrar? Friheten att åka lite som man vill och ha boendet med sej. Att inte ha massor med saker, bara det man ser och som får plats, är en tanke som lockar mej enormt. Att inte äga ett boende som ska fixas och rustas, en bil behöver såklart omsorg – men inte lika omfattande. Att åka dit näsan pekar eller där solen skiner… vilken dröm!

Vår planering fortsätter, snart ska det nog bli en nyckel på den där nyckelringen!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Vi flydde vardagen en stund

Vi flydde vardagen en stund

Även om vi trivs väldigt bra hemma och i varandras sällskap, så var det väldigt roligt att fly vardagen och corontänen en stund. I onsdags drog vi iväg på äventyr, till Ten Hotel, heeeela 5 mil bort 🙂

I mitt ”vanliga” liv är jag på resa ungefär en gång i månaden och på event flera gånger i veckan. Jag älskar att resa, uppleva nya miljöer och sedan dela erfarenheterna i skrift och bild. Något som också har blivit en del av mitt arbete och som jag numera även delar med maken. Jag planerar och pekar, han tar bilderna och tillsammans försöker vi visa upp roliga och intressanta platser och saker att göra. Vi har så roligt när vi jobbar tillsammans och det tror jag syns både på bilderna och i texterna.

Nu fick vi chansen att smaka lite på livet innan corona, vi skulle upptäcka ett helt nytt hotell – ända borta i Upplands Väsby! Målet var Ten Hotel, som är sprillans nytt, vi var alltså de första som bodde i vårt rum. Hur coolt är inte det! Det enda vi visste var att vi skulle vara där kl 15, möjligen testa padel, äta middag kl 19 och checka ut senast 11 dagen därpå. Vi visste att några till skulle dit, men inte vilka – men vi skulle för första gången på drygt ett år äntligen få träffa kollegor igen. Vilken grej!

Ten Hotel ligger alltså i Upplands Väsby, bara ca 10 minuter från Arlanda. Detta kommer vi ha i minnet nästa gång vi ska ut och flyga. Perfekt att stanna där natten innan. Ten är det första av 10 planerade hotell som har fokus på träning. Här finns ett jättefint gym, en yogasal, fina miljöer om man vill springa och vägg i vägg ligger ett padelcenter med hela 22 banor.

Det första vi slogs av när vi kom in genom hotellets dörrar var den industriliknande och rena känslan. Det är mycket betong, smarta funktioner och detaljer. Kanske inget mystillhåll för bröllopsnatten eller barnfamiljer, men perfekt för den som reser mycket i arbetet, för att fly vardagen som vi gjorde eller kanske bara byta arbetsmiljö något dygn. Det finns gott om utrymmen att sitta och arbeta, träna emellanåt eller ta en promenad och sedan äta gott. Maten var nämligen kanongod!

Stefan Wahlen och Joakim Grip är hotelldirektörer och involverade i varenda millimeter av både planering och bygge. Under vårt dygn var de närvarande hela tiden, ville veta vad vi tyckte och tog gärna emot feedback. Ibland är man ju lite feg när det kommer till att ge kritik, men de här grabbarna ville verkligen veta – så vi sa precis vad vi tyckte. Det mesta var tipptopp, men några små grejer funderade vi över, som att det inte fanns något sötningsmedel till teet. Att hemsidan bara är på engelska. Att man inte riktigt såg var man skulle parkera eller var entrén låg från parkeringen sett. Små saker – för resten var kanon!

Vårt rum var en standardrum. Alldeles lagom stort, med en liten balkong, gott om avställningsytor och ett fint och rymligt badrum. Sängen var skön och täcket var ljuvligt fluffigt. I varje rum bjöds det på kolsyrat vatten och frukt, extra plus för namnet på frukten såklart 🙂

När vi checkat in gick vi på en kort upptäcktsfärd innan det var dax för presentation av Stefan och Joakim som berättade om hotellet. Då fick vi även se vilka som var på plats, två gamla bekanta, två som vi träffat förr och lärt känna bättre nu, samt ett par nya ansikten. Så roligt att träffa folk igen! Men så ovant. Vi var kanske 15 stycken på ett i övrigt nästan tomt hotell, så det fanns gott om utrymme och alla höll avstånd till varandra. Där kändes allt väldigt coronasäkert. Men så konstigt det var att inte krama om dem man inte sett på så länge.

Efter presentationen bytte vi om, för vi skulle testa padel – men det berättar jag om i ett eget inlägg. Efter padeln var det dax för en liten aperitif innan middagen. Den dukades upp på en slags köksö i restaurangen, som man kan sitta runt och prata – när inte corona finns alltså, nu satt några och resten stod upp. Vilken grej att få mingla igen. Att skåla med någon annan än Martin. Att umgås, även om det var med lite avstånd. Som jag saknat det! Jag var inte medveten om hur mycket jag faktiskt saknat det.

Nu är ju restaurangreglerna såna så att när vi ätit vår middag stängde köket och vi fick lämna alla gemensamma utrymmen. Vi var nog rätt trötta allihop, så de flesta gick nog till sina rum och jobbade. Vi tittade på finalen av Mästerkocken och uppdaterade oss på kommande kokbok från vinnaren. Den borde landa i brevlådan vilken dag som helst och ska förstås skrivas om. De där coronareglerna gjorde ju kvällen rätt rumphuggen, men jag var bara glad att ha fått träffa folk även om det bara var en liten stund. Det var ju mer än på länge 🙂

Vi sov sååå gott och passade på att ta en liten sovmorgon också. Frukosten dukades upp där vi minglade kvällen innan, den där köksön används alltså till det mesta och är en viktig möbel i restaurangen. Här föreslog vi att de skulle duka lite mer på höjden, för en trevligare och mer instagram-vänlig look, men även för mer funktionalitet. Nu stod grejerna lixom på varandra.

Efter frukosten packade vi ihop oss, sa bye bye och åkte hem. Ett intensivt dygn, som var jobb – men även en liten vardagsflykt. Det var väldigt roligt att komma iväg lite, träffa saknade vänner/kollegor och koppla bort hemmiljön en stund. Det var i juli senast som vi gjorde något liknande, då var vi på Husby Säteri och hade ett fantastiskt dygn där. Nu kanske det inte dröjer riktigt lika länge faktiskt… vi får väl se vad som händer… Vi är öppna för det mesta så länge man kan åka bil till platsen och det är coronasäkert.

Efter den här lilla utflykten sätter vi oss återigen i frivillig corontän. Man vet ju faktiskt inte om någon på plats kom lite för nära och faktiskt var smittad. Så med hänsyn till andra håller vi oss här hemma tills vi ser att vi är friska. Det skulle ju vara för jäkligt om vi blev sjuka nu när vi skött oss så länge och är så nära vaccin. Vi är medvetna om risken och funderade både en och två gånger innan vi åkte, men allt kändes iaf säkert på hotellet. Padeln ska jag berätta mer om sen… där fanns lite att anmärka på.

Att bo som första gäster på ett helt nytt hotell var ju lite speciellt. Har ni gjort det någon gång? Ni har chansen på Ten Hotell, det finns fortfarande rum som inte använts ännu 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Matsedel v 14 – jorden runt!

Matsedel v 14 – jorden runt!

Kan man inte ta sej ut i världen, så får världen ta sej till oss. Vad sägs om en vecka med mat från jordens alla hörn? Idén fick jag i en facebook-grupp, där en av medlemmarna efterlyste recept från hela världen. Jag började kolla igenom vår receptbank och såg att vi ju faktiskt har en hel del.

Jag älskar det afrikanska köket, där smakerna är rika men inte starka. En del av den Indiska maten gillar jag också, men då ska det vara den utan hetta. Tyvärr går det mesta i Thailand bort av just den anledningen, men en Pad Thai äter jag gärna. Sen har vi den Italienska maten, den tycker väl de flesta ok – eller?

Faktum är att det finns en massa gott på Du i Fokus, som inte får plats just den här veckan. Så jag kanske återkommer med en ny resa runt världen. Vad säger ni om det? Några särskilda länder och rätter som ni tycker att vi ska ha med?

Här är iaf vår matvecka, med smaker från hela världen. Hoppas ni vågar testa något 🙂

Måndag: Shakshuka från Palestina Grön 14, Blå 6, Lila 6 för hela

Tisdag: Fransk Fiskgratäng (Grön 32, Blå 29, Lila 29 för hela plus potatis)

Onsdag: Kinagryta med bambuskott (Grön 10, Blå 5, Lila 5 för hela plus ris)

Torsdag: Cannelloni från Italien (Grön 7, Blå 7, Lila 7 för 4 st)

Fredag: Vietnamesiska vårrullar (Grön 6, Blå 5, Lila 5 för två rullar)

Lördag: Domoda – jordnötsgryta från Gambia (Grön 8, Blå 8, Lila 8 plus ris)

Söndag: Shepherds Pie från Storbritannien (Grön 11, Blå 11, Lila 5)

Aprilbonus: Spongada Grön 118, Blå 112, Lila 112 för hela satsen

Så himla roligt det var att planera den här veckomenyn! Några av rätterna äter vi hyfsat ofta, bla Shakshuka, Cannelloni och Domoda som finns med lite då och då i menyerna. De andra har jag glömt bort lite grann, men alla är väldigt goda och ska bli roliga att testa igen.

Å har ni tid över och lust att baka, så måste jag verkligen rekommendera Aprilbonusen; Spongada. Det är ett traditionellt bakverk från norra Italien, som jag fick vara med och baka när jag besökta Brescia för ett par år sedan. Det är som en blandning av semmelbulle och saffransbröd… typ… En himla kul grej som ni definitivt blir ensamma om att bjuda på 🙂

Om ni lagar något så får ni hemskt gärna lägga upp en bild i sociala medier och tagga mej @marlenerinda – det är så himla roligt att se vad ni lagar och vad ni tycker.

Ha en fin vecka, nu ska det väl ändå blir vår på riktigt!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Dominikanskas klarblå vatten

Dominikanskas klarblå vatten

Sista resan vi hann göra, innan corona, var till Dominikanska Republiken. Vi åkte dit för att fira min 50-årdag i januari 2020 och var där i två härliga veckor. Vi visste ingenting om Dominikanska, valet av resmål var rätt otippat för att vara oss 🙂

Den enda drömresa jag har kvar är till Samoa, men det var ett för dyrt alternativ när min 50-årsersa skulle bokas. Vi kollade därför på Maldiverna, Mauritius, Dubai, Aruba och lite annat. Kraven var rätt enkla, det skulle vara varmt – gärna svinvarmt, klarblått vatten, långa sandstränder och bara en massa easy going. Vi ville ha två veckor med bara sol och slappa.

Jag är ingen större fan av tidsomställning, så resor ”rakt ner” har varit att föredra, men när vi ändå tittade på Aruba kunde vi ju kolla på lite annat. En pris- och väderjämförelse gav oss Dominikanska som förslag. Ja, varför inte? En jäkla massa timmar på flyg och en jäkla massa timmar i tidsskillnad, men alla andra boxar kryssades i, så… ok…. vi testar!

28 januari lyfte flyget mot solen i Punta Cana och nog var det sol alltid. Vi kom fram till ljuvliga 28-29 grader och en svag bris, perfekt! Jag blir lycklig av sol och värme och det syns verkligen på bilderna vi tog efter landning. Punta Canas flygplats är inte jättestor, men det tar sin lilla tid ändå att ta sej både in- och ut ur landet. Vårt hotell låg ca 2 mil från flygplatsen, vägarna är fina så det gick rätt snabbt. I januari är det frodigt och grönt längst vägen, känslan av Karibien är total redan på vägen.

Vårt hotell, Viva Wyndham, var egentligen två. Ett mindre resort, som hörde ihop med ett större, med gemensam strand. Som gäst hade man tillgång till allt på bägge hotellen, förutom några området som var till för VIP-are. Stranden var ljuvlig, flera kilometer vit sand och klarblått vatten. Där gick vi flera timmar varje dag, fast bara åt ena hållet – åt det andra var det klippor som stopp.

Gick man åt andra hållet, fast ovanför stranden, låg närmaste ”byhåla” Bayahibe ungefär 3 km bort. Det var en stig genom ”bushen” som tydligt visade var man skulle gå. Man kom först fram till en mindre strand där familjer hade strandparty, sen en gräsplan där barn tränade baseboll och sedan kom man in i den lilla söta staden. Ett perfekt äventyr för oss, även om vi kan rekommendera att inte gör den mitt på dagen i 30-graders värme. Å andra sidan var vi rätt ensamma hela dagen 🙂

Vår semester var menat som total semester, men en större utflykt blev det. En dag var vi på Valsafari, en magisk dag med perfekt väder, lekande knölvalar och superba bilder. Från vårt hotell i Punta Cana tog det ungefär 3 timmar att åka till Semana. Där hoppade vi på en båt som körde oss rakt ut i vattnet och snabbt såg vi valar som simmade runt och lekte. Det var grupper om tre (mamma, pappa, barn – antar jag) överallt och helt fantastiskt att se. Äventyret tog en hel dag och kostade runt 1500 kr per person, men var så värt det.

Vi hade planerat att åka till Santo Domingo också, men där stötte vi på patrull pga språket. Alla vi pratat med innan och även på plats, sa att vi absolut inte skulle ta oss dit med lokala färdmedel. Det är tydligen väldigt riskabelt för turister. I vanliga fall hade jag inte lyssnat, men nu var det så många som sa samma sak och vi kan inte spanska. Så vi tänkte att det nog var bäst att ta taxi dit och ha en lokal guide med oss, som kunde tolka åt oss. Den enda som ville hjälpa oss ville ha så orimligt mycket betalt att vi efter mycket om och men sa nej. Surt, men men…

Istället blev det ännu fler promenader längst vår drömmiga strand och ännu fler instagramvänliga bilder. Karibien är verkligen instagramvänligt, det spelar ingen roll var man är, vad man fotograferar eller hur man vänder kameran/mobilen – allt blir bra och behöver ingen redigering. Här finns ”rätt” färg på vattnet, vackra människor, färglada växter, fina djur, fantastisk mat upplagda på otroliga sätt och en massa annat. Det är lixom bara att låta fotofingret jobba och glädjas över allt som kommer ut 🙂

Jag återkommer gärna till Karibien, men väljer nog en ö där man pratar engelska nästa gång. Dominikanska är jättefint, men Karibien är ju stort – och det finns fler härliga öar med lika klarblått vatten. Men vill du ha en riktigt härlig semester med drömmiga bilder, ja då är Dominikanska definitivt ett alternativ. Den dagen då vi får resa igen alltså… när nu det blir…?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Hur sjutton hamnade jag i Gambia?

Hur sjutton hamnade jag i Gambia?

Tendaba – november 1990

Ni vet ju att halva mitt hjärta finns i Gambia. För en tid sedan fick jag frågan varför jag bodde där. Så det tänker jag berätta nu 🙂

Ända sedan jag var liten har jag drömt om Afrika och känt en alldeles särskild dragning dit. På sommaren 1990 satt vi hemma hos mina föräldrar och spånade lite om vinterns resa. Jag och min dåvarande fästman reste ofta tillsammans med mina föräldrar och upptäckte gärna världen med dem. Min pappa är fd pilot, fästmannen (nuvarande exet) jobbar som flygplanstekniker, så det fanns ju lite förmåner i form av billiga biljetter mm. Att resa tillsammans har alltid funkat jättebra faktiskt.

Nu skulle vi vara lite bekväma av oss och åka på vår livs första charter. Jag satt med Vingresors katalog och la fram förslag efter förslag och när jag kom till Gambia stannade alla plötsligt upp. Ja, det kanske man skulle testa. Det var väldigt prisvärt, långt bort men ändå en hyfsad flygtid, ingen tidsskillnad men massor med sol. Så vi bokade. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle förändra mitt liv!

1/11 1990 klev vi på flyget. Årets första snö singlade ner och vi blev lite försenade pga otaliga avisningar av flygplanet. Ungefär 8 timmar senare flög vi in över Mangroveträsken som omger Senegal och Gambia och jag fick en total känsla av lugn och att komma hem. Känslan var så stark att den nästan knockade mej. Det gick inte att förklara, men jag kom hem. Det var här jag skulle vara.

När vi landade och jag tog mina första steg på afrikans mark kändes allt helt naturligt. Dofterna, människorna, maten, naturen, allt bara fanns där och jag insöp allt så mycket jag bara kunde. Jag blev förälskad. I ett land. Det kändes som jag haft ett liv där, allt var så naturligt.

Så föll det sej att jag blev erbjuden jobb på en beachclub med sk time-share. Min uppgift skulle vara att bjuda turister på lunch och visa dem runt. För detta skulle jag få 25 pund per par, vilket är en helt ok inkomst och något man då lätt klarade sej på minst en vecka. Fyra par om dagen skulle inte vara något problem, om jag ville, och alltså ge betydligt mer. Gratis boende skulle jag också få.

Kärt återseende

Så det blev att ta sej en funderare. Vi satt på hotellet och pratade. Hotellchefen på hotellet där vi bodde var Gambier, men uppväxt i Märsta, där vi också bodde just då. Vi blev snabbt bekanta och tog med honom i diskussionen. Han lovade att finnas där om det skulle bli trassel och det var även på hans hotell jag skulle hitta mina lunchgäster. Med hans tillåtelse förstås.

Min pappa var väl inte jättelycklig. Detta var ju innan internet och telefonlinjen var rätt dålig. Skulle hans lilla flicka bo i bushen i Afrika? Fästmannen var väl inte heller superlycklig, men han skulle gå nån utbildning under ett år och ändå vara borta mycket. Mamma känner mej och vet att vad andra tycker inte spelar så stor roll. Jag tänkte ”Om jag åker och ångrar mej kan jag alltid åka hem. Om jag inte åker, så kommer jag att undra i hela mitt liv vad jag missade”.

Så jag sa ja! Åkte hem, sa upp mej, packade om och åkte tillbaka. Å hittade mej själv. Jag bodde i ett litet hus i Fajara (på bilden är det ombyggt, 20 år senare) tillsammans med en finsk tjej och hennes holländske man, en skotte och en engelsman. Vi hade en städerska och en vakt som bodde i ett litet hus i trädgården. Jag hade bananer utanför fönstret, mango i trädgården, en ödla på väggen som höll myggorna borta, apor utanför dörren och papegojor i träden. Det var lite för mycket växter i trädgården för att jag skulle se havet, men jag hade bara 2-3 minuter dit. ”Min” strand kallade Paradise Beach och var nästan alltid tom, där satt jag ofta och bara tittade ut över vattnet och njöt.

Flygplatstjänst – april 1991

Jag skulle alltså vara på hotellet mellan 9 och 15, prata med turister och bjuda dem på lunch på klubben. En dag i veckan skulle jag även tjänstgöra på flygplatsen och ta emot flygen från Sverige, Norge och Danmark. Mitt mål var att få ihop fyra par i veckan, 100 pund klarade jag mej bra på och behövde inte göra många knop. Mest hjälpte jag till på hotellet och tog hand om gästerna bara för att det var kul. Jag hade daglig kontakt med Ving-guiderna, som jag lärt känna när vi var där på semester och nu umgicks med mycket på kvällarna. Några av dem har jag kontakt med än idag.

Där fanns också lokala guider inne på hotellet som busade med gästerna och var behjälpliga med guidning och annat. Två av dem blev jag väldigt god vän med och även dessa har jag lyckats lokalisera i efterhand. En bor i Göteborg och en i London, vi har inte setts än men det finns definitivt en plan på att göra det.

Jag hade en fantastisk tid i Gambia. Var tvungen att klara mej själv och lärde känna mej själv på riktigt. Att vara så ung och ensam så långt bort är en utmaning och jag älskade varenda minut. Nästan varje onsdag kl 13 ringde min pappa till hotellet och mina föräldrar kom även ner och hälsade på en gång. Det hade förstås varit lättare idag, när man bara startar mobilen så kan man prata. Men jag tror att det var just det som gjorde mej så självständig som jag är och faktiskt rätt orädd och lite modig också. Jag klarar allt jag vill och lite till och jag vet det!

Det var en slump att det blev just Gambia när vi valde semesterresmål, en väldigt lycklig slump. Jag är så glad att jag vågade och inte lät varken rädslor eller fästman stå i vägen. Att tacka ja till att jobba i Gambia är något av det bästa jag gjort för mej själv och min egen utveckling och jag uppmuntrar alltid ungdomar att våga dra iväg och testa något nytt. För att jag vet att man har så mycket att vinna! Blir det inte bra kan man ju alltid åka hem.

Jag älskar Gambia och längtar alltid tillbaka. Det tog över 20 år att åka tillbaka, då var det mest för att visa barnen och Martin var jag hade bott, men nu är vi där vart annat, vart tredje år ungefär. Då träffar vi både gamla och nya vänner och numera har vi ju även vår by Nema som vi hjälper så mycket vi kan. Vi hade en plan på att åka dit nästa år, men det kanske blir en snabbis redan i höst istället bara för att kolla läget. Numera finns ju trots allt internet och vi hör ifrån vår by flera gånger i veckan och kan föra över pengar vid akuta behov.

Livet är ju så annorlunda där. Man bryr sej om varandra på riktigt, man hjälper varandra och är rädda om varandra. Man har inte mycket, men är glad och tacksam för det man har. Å det var det jag lärde mej där, att lycka inte sitter i pengar utan i att vara frisk och sätta ett värde på det man faktiskt har. Att dela med sej och vara en bra människa. Det är egentligen inte så svårt. Det där att behandla andra som man själv vill bli behandlad är ett rätt bra uttryck.

När jag säger att jag avskyr vintern och tänker bo utomlands halvårsvis, säger vissa att jag kommer att tröttna på värmen och sakna årstiderna. Men jag har ju testat och jag kan säga att jag inte tröttnade på värmen en enda sekund, tvärtom! Jag älskade det!

För dej som vill veta mer om att turista i Gambia finns mer att läsa HÄR. Å HÄR finns ännu mer. Ni måste faktiskt åka dit!

Å du, ta chansen att göra något annorlunda om chansen kommer – det kan förändra ditt liv 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram