Husby Säteri ligger en mil utanför Söderköping vid S:t Anna Skärgård (ca 2 timmar med bil från Stockholm) och ingår i hotellgruppen Petit Hotels som är en grupp små och oftast familjeägda hotell. Just Husby Säteri drivs av supertrevliga Fredrik och Irene Wastesson. Alla kallar det för slottet, men det har egentligen aldrig fungerat som slott utan mer som bostad. Säteri blev det för att man skulle slippa skatt, så gjorde man förr i tiden för att komma undan lite 🙂

Slottet byggdes i slutet av 1700-talet och stod tomt i nästan 100 år innan Fredrik flyttade dit med sin familj 1979. Många undrade om de var riktigt kloka, byggnaden var helt fallfärdig och träd växte igenom taket. Det tog 20 år för hans föräldrar att återställa allt som det såg ut från början. Fredrik berättar om container efter container som kom med material och möbler som pappan köpt på auktioner runt hela landet. Att växa upp mitt i allt detta och vara med om förändringen måste varit så häftigt! Tänka att växa upp på ett slott! I Fredriks pojkrum tronar idag en stor platsbyggd bar i sten.

Medan Fredrik visar oss runt i de 30-tal rummen berättar han om tapetrullar i tyg som man hittat uppe på vinden som visade sej vara nästan helt oskadda och som sitter på plats idag. Han berättar hur man kunde ta fram handmålade tapeter som idag ser nästan nya ut. Allt är så vackert att man blir alldeles stum faktiskt. Stentrapporna mellan våningarna är av Ölandssten och jag känner mej som hemma. Trapporna och trapphusen är magiskt vackra!

När man kommer in i slottet möts man av en stor entré med väldigt högt i tak. När vi är där hade man dessutom öppnat balkongdörren vilket gör att man kan se rakt igenom hela byggnaden och ut i den mysiga trädgården och längst där borta finns även en skymt av havet.

En halvtrappa upp finns kontorsutrymmen och konferensrum. En heltrappa upp hittar man restaurangen som utgör större delen av våningsplanet, men även några mindre utrymmen som passar för en drink eller fika. Det var här Fredrik hade sitt rum, bakom matsalen. Ytterligare en trappa upp finns fler samlingsrum och konferensutrymmen. Å en trappa till upp ligger hotellrummen och sviterna. Det är alltså här uppe man bo om man bor på slottet, vi bodde i en byggnad brevid.

Går man istället nerför alla trapporna kommer man till till vinkällaren. Där inne är flera små utrymmen där vinhyllorna står på rad och längst in har man en slags salong för vinprovning. På menyn finns en särskild avdelning med lite finare viner som gå bra att njuta av till maten.

Jag fick chansen att smyga runt lite på egen hand efter frukosten. Trots att det var nästan fullt på hotellet träffade jag inte på en enda levande själ, inte död heller för den delen. Här spökar det nämligen sägs det, men det var inget vi märkte av. Jag är ju något av en spökmagnet, men ingen ville visa sej den här gången – men det sägs att Carl Filip von Schwerins som ligger begravd hundra meter från slottet, visar sej då och då. Det går en allé till graven och där sägs det vara mycket aktivitet på kvällarna. Lampor som inte finns lyser… Han har även synts inne i slottet, sittande i en fåtölj. Men som sagt; jag märkte inte av några spökerier alls. Men vi kanske är immuna, vi har ju en hel del sånt hemma 🙂

Vi passade på att kolla in trädgården också innan middagen, under den gyllene timmen som det så fint heter. När solen ger ett varmare ljus, nästan lite guldaktigt. I hagarna runt slottet går mängder med hästar, så klart eftersom Fredriks fru Irene föder upp dem och det var det som var grejen med byggnaden från början. Men här finns också hägn med hjort, får och kor och några av dem såg vi faktiskt när vi gick runt. Fredrik är en hängiven jägare, som precis som jag har halva hjärtat i Afrika. Detta är också en förklaring till att det är mycket vilt på meny och det Husbys julbord är känt för. Detta är förstås även förklaringen till att det finns uppstoppade djur överallt i slottet.

Det är svårt att förklara hur fint det är på Husby Säteri och hur fridfullt och trivsamt det är där. Det finns så mycket fint att titta på. Kameran har verkligen gått varm och alla bilder har blivit bra. Vi ger också ett extra plus för den fina frukosten och de extremt stora tekopparna. Sånt gillar vi 🙂

Jag åker gärna tillbaka, det kanske kan bli ett julbord i vinter – om inte corona ställer till det. Vi har ju som specialitet att testa julbord och detta känns väldigt speciellt och annorlunda.

Jag vill verkligen uppmana dej som vill göra något extra extra, kanske fira något – som vi gjorde – att ta en natt eller två på Husby Säteri. Det är verkligen ett härligt ställe, med urtrevliga ägare och suverän personal, god mat och otroligt vackra omgivningar. En perfekt weekendtrip!

Det finns fler bilder både på min instagram @marlenerinda och Martins @martinjikita kolla där 🙂

Senast jag packade en resväska var i slutet av januari. Att äntligen få ta ner väskan från hyllan efter nästan ett halvår och packa den var väldigt trevligt. Det kittlade nästan lite i magen av förväntan faktiskt. Men kanske var det lite av oro också? Det är ändå coronatider…

Vi kom hem från vår senaste resa i mitten av februari, två veckor senare var corona ett faktum och vi satte oss direkt i frivillig corontän. Vi antog och förberedde oss på att 2020 skulle tillbringas hemma och det var helt ok. Det här året skulle helt enkelt gå till att renovera det som behövs hemma inklusive oss själva och så har det blivit. Vi har hunnit långt med bägge 🙂

Martins semester började och bröllopsdagen närmade sej. Vi brukar alltid hitta på något särskilt då, men tänkte att det får väl firas hemma den här gången. Men så fick vi möjlighet att bo en natt på slott… vilken grej! Klart vi ville göra det, men hur gör man i coronatider? Det var absolut inte självklart för oss att bara dra iväg. Vi funderade, pratade igenom det, läste på om hotellets städning mm och bestämd oss till slut för att åka. Något kul den här sommaren behövde vi och något som inte har med renovering att göra.

Så vi åkte, men inte helt utan att vara lite oroade. Vi har ändå suttit hemma i snart 5 månader, inte träffat någon mer än mina föräldrar, mina barn och sagt hej till grannarna över staketen. Blir jag sjuk så kan jag dö, ja… det kan ju alla… så nu gällde det att inte leva som vanligt och glömma bort att coronan fotfarande är högst verklig. Så vi höll avstånd till alla vi mötte, tvättade händerna så fort vi kunde och försökte att inte ha någon fysisk kontakt alls med någon. Det gick rätt bra.

På hotellet sa vi hej till varandra, vinkade lite tafatt och konstaterade att det är väl så här vi får hälsa. Lite konstigt känns det att inte ta i hand, nästan lite oförskämt – men nu är det som det är. Lika för alla. På de tre restauranger vi besökte var det hyfsat avstånd mellan borden och personalen hade koll. På frukosten fick vi egna bestick att plocka med från buffén och nya varje gång vi ville ta mer. Det enda jag tyckte var obehagligt var alla offentliga toaletter. Som att öppna en toadörr, hur gör man det mest hygieniskt? Jag har alltid tyckt att det är lite äckligt, särskilt när man vet hur dåliga folk är på att tvätta händer. Nu är det väl i bästa fall lite bättre, men ändå…

Så jag ska inte sticka under stol med att det var speciellt att vara ute och åka i coronatider. Man kan inte, iaf inte jag, njuta fullt ut av en härlig och intressant tripp. Corona finns hela tiden i bakhuvudet som en tråkig liten tagg, som skräp i ögat lixom… det skaver utan att synas. Att inte kunna hälsa ordentligt på folk eller undra om någon hostat baciller över just min plats. För det ska gudarna veta, folk hostar! Överallt! Å även om vi försöker att hålla avstånd så är det många som inte bryr sej alls. Som bara ska tränga sej förbi, trots att man tydligt visar att man försöker hålla sej ur vägen.

Köer gör dessutom något konstigt med folk… de flesta klumpar ihop sej vad man än säger. Längre bak går det bättre att hålla avståndet än längre fram kan man väl konstatera av bilden här uppe.

Vi sa som sagt att hela 2020 skulle tillbringas hemma, nu blev det ändå en liten tripp och det var härligt att vara ute igen. Det är lixom det som är vi. Att få leka med kameran, upptäcka och uppleva. Kanske blir det några kortare roadtrips till, det visar sej. Oavsett så håller vi oss på vår kant, det känns säkrast så. Jag har mycket svårt att se mej själv på ett flygplan, utan chans att hålla avstånd – så det får vänta. Skulle vi bli sjuka så kan vi ju inte resa alls, kanske aldrig igen. Å det går ju bra inte! Så vi håller i, håller ut och fortsätter att hålla avstånd.

Hur känner du kring att resa runt i coronatider?

Vi fortsätter att utforska vårt närområde och är kvar i Botkyrka. För någon vecka sedan besökte vi Lida och i helgen tog vi en tur till Harbro. Eftersom dessa två hör ihop lite så tänkte jag berätta om dem samtidigt.

Man kan nog säga att det är Skogsmulles förtjänst att Lida existerar, eller Gösta Frohm, som han egentligen hette. Det var nämligen han som var chef här när området, som numera är naturreservat, köptes på 40-talet och som såg till att det blev som det blev. Lida Värdshus stod färdigt 1946, men några av byggnaderna är faktiskt redan från 1600-talet. Lida kyrka är däremot yngre, klockstapeln byggdes redan 1948 – men kyrkan stod inte på plats förrän 1957.

När jag var liten var det här man åkte sidor. Spåren mellan Lida och Harbro fanns redan och fungerade bra både med skor och skidor på fötterna. Nu finns det även särskilda spår för mountainbike och vanlig cykel. Med tanke på att Lida bara är 2-3 mil från Stockholm City är det synd att inte fler från ”stan” har upptäckt vår lilla pärla. Här är man lixom mitt i naturen men har nära till allt!

Lida ligger lite avsides, det kan man ju lugnt säga och vägen dit är iofs fin men inte jättetrevlig att köra. Vägen är ganska smal och folk kör som galningar. När man kommer fram möts man först av en glittrande sjö och sedan av en stor parkering. Här får alla plats!

Sedan är det bara att välja aktivitet. Sola och bada är ett alternativ, gå någon av slingorna är ett annat, testa höghöjdsbanan är ett tredje, fika eller äta en bit mat på värdshuset är ett fjärde… det finns hur mycket som helst att göra här faktiskt. Man kan lätt tillbringa en hel dag här, oavsett årstid.

När vi var där sken solen från en klarblå himmel och det var alldeles lagom varmt för en picknick. Först gick vi en tur på området, då det är ganska länge sedan jag faktiskt gick runt där ordentligt. Med utsikt över kyrkan och sjön, ligger Lida Värdhus som precis fått en ny ägare. Här finns glass, fika och mat och rejält med sittplatser både inne och ute. Vill man går det bra att ta med sej det ätbara ner till stranden, där finns förresten färdiga grillplatser om man är sugen på det. Här finns även en raststuga med bla mikro om man vill värma sin medhavda matsäck.

Utanför värdshuset finns en bana för friluftsgolf, små stugor att övernatta i och ett utegym. Det är strax ovanför värdshuset som de olika natur- och motionsspåren börjar och slutar. Går man däremot ner mot sjön kommer man först till den lilla kyrkan. Gå in där om den är öppen, väggen mot vattnet är en altartavla helt i glas, utsikten är helt fantastisk!

Fortsätter man har man alltså sjön Getaren framför sej. Här finns badbryggor och en särskild plats för hundbad, men här kan man också hyra kajak och Stand Up Board sk SUP. Getaren är idealiskt för tyst vattensport, här kan man paddla i lugn och ro med bara naturen som sällskap och se bävrar om man har tur. Här finns även en vattenskidklubb om man vill testa på det. Det är här vi äter vår medhavda picknick och njuter av en alldeles magisk utsikt över sjön.

Vi lämnar vattnet och går upp mot skogen, där finns en höghöjdsbana sedan ett par år tillbaka. Jag har inte sett just den här förut, men testat andra och det är verkligen så kul! Högt upp bland trädkronorna är det meningen att man genom en kombination av att klättra och svinga sej, ska ta sej igenom en bana mellan träden. Accropark är ett äventyr för alla åldrar och riktigt, riktigt roligt! Att åka på vajer mellan träden är min favorit 🙂

Vi är rätt nöjda med vårt besök och tar oss tillbaka till parkeringen. När vi står vid informationstavlan för att försäkra oss om att vi inte missat något, kommer ett helt gäng med cyklister. Som för att påminna oss om att man kan hyra cyklar här också, mountainbikes alltså. Det finns två preparerade mtb-leder, det gröna är 7,1 km och det röda 4,7. För den som väljer fötterna istället kan vi rekommendera Äventyrsstigen som är cirka 9,5 km lång och går över stock och sten ett varv runt sjön Getaren. Det ska vara en jättemysigt promenad och vi är ju den promenerande typen, så detta ska vi absolut testa under sommaren.

Nu skulle vi kunna gå tillbaka till vårt hem i Tumba, istället för att åka bil, går man raka vägen är det bara 6,6 km på en fin slinga genom skogen – vill man ha rejält med motion så finns även ett rundvarv på 17,9 km. Men vi åker hem och tar bilen till Harbro några dagar senare. Habrostugan ligger jättefint mellan Tullinge och Tumba. På parkeringen möts man av ett sprillans nytt, stort och välutrustat utegym, hit måste ni ta er om ni gillar att träna ute!

Sedan vi var här sist har det tillkommit en välkomnande entré med information om de olika motionsspåren. Nu är det alltså dax att välja… ska vi ta det kortare varvet som är en del (3 km) av elljusspåret, gå lite längre (6,4 eller 10,4) eller gå riktigt långt och titta förbi Brantbrink och Lida också (17,9 km)?

Här gick vi mycket förr om åren, då var det alltid 6,4 – men nu ville vi kolla tillgänglighet och lite annat, så vi valde 3 km och gick medsols, en sträcka som nästan alla klarar och kan vara bra att börja med. Det var en ljuvlig promenad, solen sken och det var nästan tyst i skogen. Man har fixat till underlaget sedan vi var här sist och även ställt ut papperskorgar, vilket inte funnits tidigare. Jättebra för den medhavda matsäcken eller bajspåsarna 🙂

3 kilometersslingan har en brant backe och den kommer direkt, sedan är det bara mindre lutningar. Vi vet att det är rejält med svamp längs vägen, på sensommaren och hösten, om man bara går rätt ut i skogen lite här och där. I slutet passerar man en liten tjärn och en bit bort små kolonilotter. Det är en trevlig promenad, helt enkelt. Går man 6,4 km är det lite fler backar och lite mer otillgängligt, men fortfarande väldigt njutbart. Vårt nästa projekt är att testa milen, den där riktigt långa får vänta… länge…

Fast det är inte riktigt sant, vårt nästa projekt är nämligen att gå pilgrimsleden mellan Botkyrka Kyrka och Salems Kyrka. Återkommer när det är gjort!

Vi fortsätter att utforska vårt närområde, häng gärna med på instagram @marlenerinda