Browsed by
Etikett: resor

Varför blir de så arga?

Varför blir de så arga?

Jag vet ju att många ifrågasätter vårt sätt att leva. Att jobba på distans och bo långa perioder i husbilen är en dröm för många, men kan tydligen dessutom reta upp folk en del.

Förra helgen var jag med i P4 och pratade om annorlunda boenden med Lasse Persson och Eva Röse. När man berättar att man planerar att permanent bo i husbil får man ofta två olika reaktioner; ”Oj, va häftigt” eller ”Å fy så trångt”. Sen börjar den man pratar med fundera lite och frågar varför, hur man tvättar, om man bråkar mycket och hur man får egen tid. Så var det även den här gången. det lät som Eva var lite mer pepp än Lasse på att testa vårt liv 🙂

Sen började kommentarerna komma i sociala medier. De flesta drömmer om samma sak, men så finns det en och annan som blir arg. Ibland väldigt arg. Någon skrev med stora bokstäver att distansarbete måste förbjudas. Jag hittar inte kommentaren nu, så han har förmodligen raderat den. Han ja… det är oftast män som skriver argt i just detta ämne, nästan aldrig kvinnor.

Vad är det man irriterar sej på och blir så arg över? Är det att vi har friheten? Är det att vi reser mycket? Eller är det helt enkelt bara en ilska över att vi gör något som andra drömmer om? Avundsjuka alltså.

I intervjuer vi gör hinner vi oftast inte berätta om vad vi gjort för att kunna leva så här. Att Martin omskolat sej som 40+ och satt sej i skolbänken under två år. Sedan kämpat för att få ett jobb och tom bytt namn. Hans utländska efternamn var ett stort hinder, upptäckte vi och det blev särskilt tydligt när han väl bytte namnet och aldrig fått så många jobberbjudanden som efter det. Sorgligt med sant.

Alla som känner oss vet hur vi kämpat med sociala medier, blogg, magasin och youtube för att få en inkomst. Det har varit många timmar hårt arbete och väldigt långa dagar, inte som vissa tror att man får en miljon följare på bara några månader och sedan tjänar storkovan. Sånt tar tid och massor med jobb. Så många storkovor blir det inte heller, tror vår bästa film gett sammanlagt 1000 kr hittills… Vi har nästan inga samarbeten, sånt tar för lång tid att förhandla om. Ett mail av 200 kanske ger nåt – min inkomst kommer mest från googleannonser. De där som ni blir irriterade på när ni besöker våra sidor 😛

Martin har även förhandlat med sin arbetsgivare och sina uppdragsgivare om att kunna jobba på distans. det har såklart krånglat till det för hans chefer, men pandemin visade ju att det går och många i hans bransch jobbade mycket på distans redan innan. Men uppdrag som krävt hans närvaro på ett fysiskt kontor har han ju haft svårt att ta och då finns det såklart ett dåligt samvete mot både kund, kollegor och chefer.

Hårt jobb lönar sej och nu har vi äntligen fått ett fast uppdrag av en campingtidning, Ett drömjobb att åka runt och faktiskt testa campingar och ställplatser och få betalt för det. Men jobbet ska ju göras också. Vi måste åka runt lite överallt och sedan ha tid tillsammans att redigera bilder och skriva texter. Vi har fram tills nu jobbat dygnet runt, men sedan 1/4 har Martin gått ner till 80% och tanken är nu att just uppdragen ska göras på den lediga dagen.

Just våra uppdrag är kanske lite udda. Men att bo i husbil blir allt vanligare, vi har numera flera bekanta som gör det. Många tror nog att det bara är pensionärer eller väldigt rika människor som bor i sin husbil. Men så är det inte! Vi är rätt många som har kontorsjobb som kan utföras på distans. Många jobbar med IT, som Martin, andra jobbar med ekonomi eller logistik. Det finns rätt många jobb som funkar att göra på distans, men det verkar inte all förstå.

Efter pandemin har arbetsgivarna dessutom sett att många av dem som jobbar på distans är mer effektiva än de som sitter på kontoret varje dag. Så varför blir folk så arga? Glorifierar jag distansarbetet? Ja, kanske… fast jag är ju frilans och har jobbat hur jag vill senaste 30 åren. Jag har lixom ingen arbetsplats att gå tillbaka till. Hemma är min arbetsplats oavsett vad Herr Johansson tycker om det. Och om alla skulle jobba 7-16… vad skulle hända då? Sjukvården… räddningstjänsten… butikerna… undrar om han dessutom menar 7-16 enbart på vardagarna?

Herr Paulsson tycker att vi ska vara ödmjuka. Asså… varför det? Glad är jag definitivt och stolt. Och jag är ödmjuk för att jag till slut har ett uppdrag som ger mej en inkomst. Och för att jag har en man som går med på alla mina konstiga idéer och att vi har möjlighet att leva som vi gör. Men ödmjuk för att jag jobbar på distans vet jag inte varför jag ska vara… det är ju jag som tillsammans med Martin har skapat den möjligheten.

Jag tror det var Tage Danielsson som sa att det är synd om människan. Och det kan jag verkligen hålla med om ibland. Om folk blir arga över hur vi lever, när vi inte stör någon, inte gör någon illa osv, ja, då är det synd om dem. Vilket otroligt fattigt liv de lever. Att inte kunna glädjas över att någon förverkligat sin dröm och gör något annorlunda är så otroligt sorgligt. Men väldigt svenskt – den svenska avundsjukan…

Visst, jag kanske både pratar och skriver (för) mycket om vårt liv i husbilen och hur vi gjort drömmen till verklighet. Men det är ju för att peppa! För att visa att det går! Martin och jag är inte unika eller speciella, vi har ingen särskild förmåga att göra drömmar till verklighet. Vi är helt vanliga människor, bara lite mer risktagande kanske. Nu avskyr jag uttrycket ”kan vi – kan alla”, men vi kan iaf visa att det är möjligt. Kanske inte för alla, men för många.

Å jag fattar inte hur folk kan bli så upprörda för det.


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Halva mitt hjärta finns i Gambia

Halva mitt hjärta finns i Gambia

När jag som 20-åring flög in över Gambia första gången var det kärlek vid första ögonkastet. När Saharaöknen övergick i mangroveträsk och jag såg Gambiafloden ringla sej fram kände jag att jag kommit hem. Att jag skulle både skulle bo och arbeta där, hade jag aldrig ens kunnat drömma om.

1 november 1990. Det är ett datum jag aldrig glömmer. Då satte jag min fot på Gambisk mark för allra första gången och det förändrade faktiskt mitt liv för alltid. Bara två månader senare kom jag nämligen tillbaka för att bo där. Jag hade blivit erbjuden jobb under vår semesterresa och tackat ja.

På 90-talet fanns det som bekant varken internet eller sociala medier. Det höll kanske på att komma, men internet var definitivt inte särskilt vanligt i Afrika. Att ringa var dyrt, så det var snigelpost som gällde om man ville ha kontakt med nära och kära. På den tiden funkade faktiskt posten helt ok, till skillnad från nu.

Att bo så långt hemifrån och knappt ha någon kontakt med sin familj gör att man växer en hel del som människa. Man är tvungen att bli självständig och lösa de problem som uppstår på egen hand. För mej var det enormt utvecklande och den bästa tid jag någonsin haft. Det bästa jag gjort under min tid som ung vuxen faktiskt. Tiden i Gambia förändrade mej helt och de värderingar jag har idag kommer därifrån. Kanske är det därför jag inte tycker om saker och hellre bor i husbilen än hemma i huset?

Efter att jag flyttade hem skulle det ta över 20 år innan jag återsåg Gambia igen. Då tillsammans med mina barn och Martin. Jag tog med dem till alla platser jag besökte som ung och en del nya platser också. Min yngste son lärde känna Smile, som vi haft kontakt med sedan dess och även hälsat på flera gånger i hans by. Vi hjälper honom så gott vi kan med bla vår kunskap och ekonomiskt när vi kan. Nu är hela byn involverad 🙂

Smile bor ungefär 3 timmar bilresa in i landet, i den lilla byn Nema. Här bor ca 400 personer och jag tror att alla vet vilka vi är vid det här laget. Första gången vi kom till byn hade barnen fått ledigt från skolan och stod vid vägen och väntade på oss. Sedan sprang de längs bilen tills vi parkerat där vi skulle. Damerna slog i grytlock och alla sjöng. Det var helt magiskt! Ganska surrealistiskt och helt galet – men vilket känsla!

Jag tänker på Gambia varje dag och längtar dit konstant. Tyvärr har Ving inte längre några charterresor dit och det gör att det numera är mycket krångligare och dyrare att åka dit. Nu har det blivit väldigt dyrt, så vi har inte varit där sedan strax innan pandemin. Visst kan man åka reguljärt och det kommer vi att göra, men just nu har vi inte lust att resa ett drygt dygn, (enkel resa, mot 8 timmar med Ving), för att vara borta ett par veckor. Då ska jag vara borta längre. Visst kan man ta en reguljär charter som bara tar 12 timmar, men då är det väldigt dyrt.

Så jag sitter här och längtar. Tack vare internet och särskilt messenger kan vi hålla kontakt med Smile väldigt enkelt. På det sättet är internet guld värt, men jag är faktiskt lite glad att det inte fanns när jag bodde där. Jag var lixom tvungen att klara mej själv och det var väldigt nyttigt.

Smile har valt bort fru och barn för att ta hand om sin familj på 10 personer. Tyvärr är hans hälsa inte på topp, magen krånglar och han får ofta infektioner. Vi hjälper honom med pengar så han kan besöka en riktigt läkare och få medicin, istf att besöka den sk bushdoctorn som inte vet vad han snackar om. Men det är svårt att inte vara på plats. Pengarna vi skickar ner brukar även räcka till lök, olja och ris för ett tag framöver.

En del av mitt hjärta blev alltså kvar i Gambia och finns där vart jag än är i världen. Gambia finns alltid nära mej, mycket eftersom Smile hör av sej nästan dagligen. Men också för att jag har bilder överallt hemma och i telefonen som påminner mej. Jag vet att många har fördomar om det lilla landet, men det är ju som alltid från folk som inte varit där. De vet ju alltid bäst…

Gambia kallas ”The smiling coast”mycket för att alla ler, alla är glada och alla är vänliga. Här finns en otroligt rik kultur, god mat, fantastiska människor och underbara stränder. Bara 8 timmar bort (fågelvägen), nästan ingen tidsskillnad, alltid sol och milslånga stränder att promenera längs. Jag älskar det. Ni får titta på bilderna och bedöma själva om det skulle kunna vara något för er.

Nu undrar ni säkert var den andra halvan av hjärtat finns. Det ska jag berätta en annan gång 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vårt liv förändras!

Vårt liv förändras!

Jag är egen företagare med uppdrag inom journalistik och sociala medier. Martin jobbar heltid samtidigt som han gör våra filmer och är med mej som fotograf på mina uppdrag. Det innebär att vi jobbar nästan jämt, även om vi ofta kan välja när vi gör det. Vi hinner ingenting annat och det vill vi ändra på!

”Vad jobbar du med?” Den frågan får jag ofta. Mitt svar är att jag är frilansjournalist och sk digital kreatör (det andra kallar influencer). Min lön får jag alltså av att man läser den här texten, kikar in på Du i Fokus – duifokus.se och ser våra filmer på Youtube. Jag är rätt dålig på samarbeten som skulle kunna ge ännu mer ekonomi, men jag inte orkar svara på alla mail som aldrig ger något i slutänden. 99 av 100 mail ger absolut ingenting, de tar bara energi.

Men jag har också uppdrag för olika magasin och tidningar. Det innebär att jag inte har någon bestämd arbetstid eller exakta timmar som jag ska jobba, jag ska bara göra jobbet – annars blir det inga pengar. Oftast gör jag en massa ”måsten” på förmiddagen (tränar, gör ärenden, tvättar osv) och jobbar på eftermiddagen och helgerna. Och jag ligger konstant efter med precis allt.

Varje dag ska våra sociala medier uppdateras, kommentarer ska besvaras och troll ska bekämpas. Du i Fokus uppdateras varje dag med nya texter och nyheter ska därför bevakas varje dag, Det kommer mängder! Mail ska skrivas och besvaras. Bloggen ska få sitt. Alla texter ska pushas i olika FB-grupper och på våra egna sidor. Jag överdriver inte om jag säger att jag tillbringar 6-8 timmar om dagen med telefonen eller datorn. Men när vi är ute och reser har jag oftast skrivit allt jag ska i förväg och behöver bara uppdatera på ett par ställen per dag, det innebär kanske 1 timmes jobb per dag. Detta är inget konstigt för mej, jag har haft det så här så länge att det bara är så.

Martin jobbar som IT-konsult. Just nu med två olika uppdrag som gör att han behövs på kontoret i stan. Snart har han bara ett uppdrag, då kan vi röra oss mer fritt och jobba från husbilen. Oftast åker vi nånstans på fredagar, kollar in området på lördagen, filmar på söndagen och kör vidare efter jobbet på måndagen. Sen jobbar Martin som vanligt på en camping eller ställplats tis-fre innan vi åker vidare. Det blir rätt stressigt och till slut ligger vi med massor av bilder och filmer som ska redigeras och texter som ska skrivas – så vi nästan får panik. Martin är väldigt tålig och orkar nästan hur mycket som helst, jag blir trött för hans skull…

Planen med youtube har hela tiden varit att kunna tjäna tillräckligt för att gå ner i arbetstid. Och nu är målet nått! Vi tjänar inte helt så det täcker en arbetsdag i veckan än, men det struntar vi i. Just nu tjänar vi tillräckligt för att klara oss, även om han går ner till 80% – så nu gör han det! Livskvalitet är viktigare än pengar, så länge man har så man klarar sej. Nu kommer vi även få tid att ta hand om oss – det viktigaste av allt!

Här berättar vi om beslutet på vår instagram @jikitaspåäventyr

Så från och med 1 april, i måndags, alltså har Martin en dag ledigt i veckan. Det innebär att vi numera har tre dagars helg, ibland fyra – eftersom han kan välja att ta sin lediga dag när han vill. Det innebär i sin tur att vi kan jobba mer effektivt med våra sociala medier en dag i veckan, tillsammans, och sedan ta ledigt på helgen. Jag får alltså mer hjälp med texter, bilder och filmer och får mer tid att fixa med bloggen eller annat. Det betyder också att vi har mer tid att testa nya recept och även göra matvideos.

Just den här veckan har vi inte känt så mycket av det eftersom det var röd dag i måndags och han fortfarande sitter fast med sina två uppdrag. Och vi kommer nog inte märka någon större skillnad förrän i månadsskiftet, men framförallt kommer det att märkas när vi drar ut på nästan långtur och i sommar. Att ha en extra dag i veckan att ta tag i saker tillsammans kommer att göra stor skillnad. Särskilt för mej.

Så nu har vi alltså uppfyllt två drömmar; vi har köpt husbil och vi har gått ner i arbetstid. Nästa steg är att sälja huset och flytta in helt i husbilen, men det är några pusselbitar som måste passa innan vi kan göra det – men en dag blir det så! Vi är ju inte såna som bara sitter och drömmer. Vi gör planer av våra drömmar och ser till att realisera dem också.

Just det här med en ledig dag extra har vi sugit på ett litet tag. Det är ju trots allt lågkonjunktur, men vi har så vi klarar oss och inte längre något stort som vi behöver spara till. Det kändes som ett perfekt tillfälle så här inför sommaren att få den där extra lediga dagen. Funkar det inte så kan han gå upp i arbetstid igen, får vi mersmak kanske det blir ytterligare en dag 🙂

Målet är att vi inom några år ska bo heltid i husbilen och åka runt i Sverige mellan april och mitten av oktober och dra söderöver resten av året. Att aldrig mer ha vinter! Vi kommer att hyra en Attefallare eller liknande i Halland eller Skåne, där vi har våra grejer och en adress. Så har vi även någonstans att ta vägen om det händer något med bilen eller vi behöver vara hemma för vård eller liknande. Men vi kommer aldrig mer äga ett boende och det känns så otroligt härligt att tänka på efter över 30 år med hus.

Det finns en enorm frihet i den tanken och bara att ha tagit steget med att gå ner i arbetstid känns så häftigt. Vi gjorde det många drömmer om och vi är inte färdiga än. Målet finns där framme, planen är glasklar 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En himla härlig påsk

En himla härlig påsk

Vi firar egentligen inte påsk, iaf inte när det gäller maten och påsktraditioner – men de där extra lediga dagarna är ju härliga. I år blev det premiärtur med nya husbilen och en helg med husbilskompisar på en camping i Motala.

Det där med traditioner är inte riktigt vår grej. I år blev det sushi på skärtorsdagen och grillat på påskafton, det brukar bli grillat på midsommar också och på julafton äter vi vanligtvis skaldjur. Men vi tackar ju inte nej till några lediga dagar, för oss är det ju kanske inte helt ledigt – men eftersom andra har ledigt får vi det betydligt lugnare. Inkorgen i mailen har inte riktigt samma takt som när folk jobbar.

Den här gången var det såklart extra härligt med långhelg eftersom vi planerade premiärturen med Ralle (husbilen). Första helgen med en ny bil är det rätt bekvämt att stå på en camping med el, toa och dusch – OM grejerna i bilen inte skulle funka. Man vet ju lixom inte förrän man står där…

Så i torsdags efter lunch packade vi in oss och drog iväg. Det blev inte så långt, bara sisådär 2,5 timme bort, ända till världsmetropolen Motala. Där finns Furulids Café och Camping, man står bland tallarna och tittar man noga så ser man faktiskt Vättern. Resan dit gick bra, vi hann precis komma på plats så kom våra vänner Helene och Krister från YT-kanalen och bloggen Berggrens Bilbo. Vi var lite trötta allihop, så efter lite snack blev det en rätt tidig kväll. Vi skulle ju premiärsova i nya sängen och komma till rätta med allt.

Just det… Allt skulle vara i ordning åt oss ”det är bara att fylla vatten och dra” hette det. Det stämde inte… Martin fyllde vatten, typ 75 liter, innan han upptäckte att det forsade vatten under bilen. Han hittade en kran som inte var stängd och tänkte att det var en miss från husbilsfirman. Vi testar alla kranar inne bilen, men det kommer inget vatten nånstans… då hittar vi en annan kran som inte heller är stängd, nu har ännu mer vatten gått till spillo. Till slut får vi iaf igång vattnet och det rinner där det ska rinna.

Då knackar Helen på dörren och säger att det rinner gråvatten under bilen. Gråvatten är bla diskvatten som helst inte ska rinna ner i backen, det ska tömmas på särskild plats. Ytterligare en kran som inte var stängd. Det var alltså inte alls färdigt att bara ”fylla på och åka”, tvärtom – inget var förberett. Vi fick iaf allt att fungera till slut.

På fredagen/långfredagen vaknade vi hyfsat pigga och utvilade i den nya sängen. Lite ovant att kunna gå ur sängen åt sidan som vi gör hemma, förr har vi ju haft säng från vägg till vägg och kravlat oss ur nertill. Nu har vi ett riktigt sovrum och det känns så lyxigt. vi kan tom stänga dörren dit och behöver inte ens mörklägga resten av bilen. Dessutom kan jag ”hänga” i soffan nu, så himla skönt att ha en plats att sitta bekvämt och läsa.

Efter frukosten tog vi ut cyklarna och trampade iväg till Rusta för att köpa lite förvaringslådor. Vi har lite problem att få till förvaringen, men snart tror jag att allt hittat sin plats. Det tog lite tid att handla, så innan vi trampade hemåt igen åt vi lunch på Burger King och stödhandlade på Maxi. När vi kom tillbaka väntade ett par kompisar på oss, så det blev fika resten av eftermiddagen. Å sen plockades grillen fram för årets första grillning, så himla gott och ett rejält vårtecken.

Lördagen/påskafton började med en promenad längst stranden och runt området. Efter lunch gick vi in till stan, fikade på Motormuseet och flanerade längst vattnet tillbaka till campingen. En rejäl promenad! Tillsammans med förmiddagens lilla tur blev det drygt en mil och över 18 000 steg. Cyklarna fick vila, några av oss hade lite ont i rumpan sedan årets första cykeltur dagen innan 😛

Återigen väntade kompisar på oss när vikom tillbaka till campingen, världens härligaste värmlänningar Micke och Patric och deras tre pälsbollar. Om jag blev glad? Oj ja! Mitt glädjetjut hördes nog över hela Motala. Resten av dagen och kvällen gick åt till hundmys, sällskapsspel och en massa prat. Vi åt faktiskt en liten påskmiddag också, typ… där fanns iaf ägghalvor och ett litet påskris.

Sen var det söndag och sista dagen. Vi var rätt avslagna allihop och det var tråkväder, men vi tog iaf ett varv runt campingen för att filma den. Det är ju sånt vi gör på varje plats vi besöker och är en del av vårt jobb numera. Vi hade väntat på fint väder hela helgen, men det kom aldrig – så det blev dop av Ralle utan solsken. Det gick bra det med, lite bubbel lyser alltid upp tillvaron. Sen körde vi igång en liten sifferkubbs-turnering, jag är inte särskilt bra – men det är kul!

Måndagen kom och det var dax att åka hem. Så himla tråkigt! Men nu har vi bott in oss hyfsat i bilen och är så nöjda! Vi har inte hittat något negativt med den nya bilen, tvärtom! Ralle är stor och rymlig, vi trivs så himla bra!

Vi kommer tyvärr inte att komma ut på rull på ett bra tag nu, nästa gång blir till Kristhimmel och då är det den stora Husbilsträffen på Öland. Tills dess har vi massor att förbereda, för då blir vi ute ett par veckor. Dessutom trillade det ju ner 7 meter snö idag och vi har sommardäck, så även om vi ville skulle vi inte kunna åka iväg just nu. Då kan man lika gärna jobba ikapp lite.

Detta var en påsk helt i vår smak. Husbilsliv, härliga människor, roliga möten och hundmys. Perfekt faktiskt! Eller inte helt perfekt… det blev ju inte särskilt mycket sol och inte särskilt varmt heller – men bra ändå!


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Bye bye Peppe – Välkommen Ralle

Bye bye Peppe – Välkommen Ralle

Så var det dax! Dagen för husbilsbyte. Lilla Peppe tömdes och städades under förra veckan och i fredags körde vi iväg till bilfirman för att lämna honom och ta hem den lite större Ralle. Lite känslosamt, men inte alls sorgligt – tvärtom!

För ganska precis 2 år och 9 månader sedan hämtade vi hem Peppe, som är en Weinsberg Pepper Edition (därför namnet Peppe) och vår allra första husbil. Han var perfekt för oss som nybörjare, vi hade ju aldrig campat förut. Inte ens i tält. Peppe har lärt oss allt vi kan och visat oss vilka behov vi har.

Nu hade vi vuxit ur honom och hittat en ny bil som vi tror ska bli jättebra för oss. Eller… vi hade egentligen inte alls vuxit ur honom, vi hade bara lite andra behov och hittade en bil med interiör som vi tror passar oss bättre. Storleken var vi faktiskt väldigt nöjda med, vi behövde egentligen inte större – bara en annan inredning. Ni ser här nedan på några bilder, lite vad skillnaden är.

Peppe är 6.75, det innebär att han är rätt kompakt i sin interiör. Han har inget sovrum, mer bara en stor sovyta. Man kan såklart dela på sängen och ha två sängar vid sidan om varandra (det ser ni i filmen längst ner), men då når jag inte att sparka på snarkofagen – så vi har hela tiden haft den ihopbäddad. Jag har saknat att ha en fristående säng som går att gå runt och är lättare att bädda. Det får jag nu. Jag har även saknat en dörr att stänga, det får jag också nu. Det innebär att Martin kan gå upp och jobba och stänga om mej, i Peppe var det bara en gardin.

Hittills när vi suttit och jobbat har vi suttit brevid varandra, jag längst in. Har Martin haft möten har jag inte kommit ut eftersom jag måste passera honom. Det har funkat och varit mysigt, men lite opraktiskt. I den nya bilen sitter vi mittemot varandra och kan även ta emot besök, vilket var i stort sett omöjligt i Peppe. Då fanns det plats för en normalstor person eller två små, nu får vi plats med 3-4 stycken OCH en extra stol vid behov.

Peppe har verkligen gett oss ett helt nytt liv, vi är så otroligt nöjda med honom – men nu är det dax att gå vidare. Så i fredags parkerade vi honom på bilfirman, pussade honom lite, klev in i den nya och körde tillbaka hem. Vår nya bil är en Adria Coral 670 DC och hela 7.50 lång, som vi döpt till Ralle. Vi tycker att han är jättestor, men det är en en rätt normal storlek som nästan alla våra bekanta har.

Ralle uppfyller alla våra krav vi har just nu och det som vi gillade med Peppe. Bland annat ett stort garage, där vi får plats med våra vanliga cyklar. Visst kan man ha cykelställ, men vi vill ha cyklarna i garaget för att slippa smuts och ökad stöldrisk mm. Den nya bilen hade faktiskt cykelställ, men det tog vi bort direkt.

Nya bilen har alltså allt vi önskar, men trots att han är större så är förvaringsutrymmena färre. Så under helgen har vi pusslat för att få plats med allt vi behöver och rensat ur en del. Men nu tror vi att vi fått till allt som vi vill ha det. Det märker vi i helgen, när vi tar första turen.

De allra flesta tycker det är roligt att inreda och fixa nytt, inte jag… jag tycker det är mest bökigt. Jag tycker om när allt är som vanligt och bara det funkar så är jag nöjd. Nu ska jag vänja mej vid detta och tänker att vi ska ha den här bilen längre än den första. Det blir nog jättebra!

I filmen ser ni hur Peppe ser ut inuti både med våra grejer och sedan som helt tom. VI rekommenderar gärna Weinsberg Pepper till er som vill testa på husbilslivet, vill ha något litet och aldrig campat förut. Det är verkligen en kanonbil!

Nu väntar nya äventyr med Ralle. Varför han heter så? Jo, för att modellen är en Coral – (co)Ral + le 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vaknar på en parkering

Vaknar på en parkering

Som jag tidigare skrivit, så händer det väldigt mycket den här veckan. Det superviktiga läkarbesöket i måndags var bara början. Idag var det dax för ytterligare en viktig grej. Så viktig att vi tog husbilen dit redan igår, för att verkligen komma i tid.

Som stockholmare litar vi inte alls på lokaltrafiken. Ska man vara helt säker på att komma i tid, eller en fram överhuvudtaget – ja, då ska man inte använda SL. Vi tog husbilen och sov på en parkering inatt. Inte jättemysigt, men funktionellt och vi var definitivt i tid 😛

Igår var det dax för Martin att övningsköra en sista gång för C1-kort och imorse var det uppkörning. Att ta sej från Tumba till Gillinge i Vallentuna tar ca 90 minuter, när allt går smidigt. Sen ska man ju gärna vara där en stund innan, så det går åt rätt mycket i restid. Om man då ska varar där ena eftermiddagen och påföljande förmiddag OCH har inställda pendeltåg samt rusningstrafik att ta hänsyn till – ja, då ska man antingen ha egen bil eller ett jäkla tålamod och gott om tid. Vi har ingetdera.

Vår lösning var att istället ta husbilen. Så igår efter lunch åkte vi till Gillinge, där körningen skulle äga rum, och ställde oss för att jobba på deras parkering. Medan Martin övningskörde satt jag och läste i en nästan tom bil. På fredag hämtar vi den nya bilen, så i Peppe finns nästan bara lakanen kvar nu. Vi har dessutom städat det mesta och vill inte skita ner igen, så på kvällen åkte vi till närmaste centrum och åt hamburgare. Sen åkte vi tillbaka till parkeringen igen och sov där.

I morse vaknade vi alltså på en rätt tråkig parkering, precis utanför Gillinge, där han hade övningskört – men det var inte exakt där han skulle köra upp. Så efter frukost körde vi den korta biten till uppkörningsområdet några minuter bort. Nu var det dax!

Martin gick iväg och jag började fixa resten i husbilen för att fördriva tiden. Jag tog ur täckena ur påslakanen, kuddarna ur örngotten, kollade alla hyllor och tömde det lilla som var kvar. Sen satte jag mej för att läsa en stund och då kom han tillbaka. Han klarade det!!!

Nu är alltså C1-kortet bärgat och vi kan snart hämta hem vår nya husbil. Lilla Peppe är 6.75 och väger 3500 kg, han körs med vanligt B-kort. Nya bilen är 7.50 och väger 3850, för tyngden krävs alltså en högre behörighet om man tog körkort efter 1996. Å det gjorde Martin, han tog sitt körkort 2000.

Jag däremot tog körkortet redan 1988 och får alltså köra tyngre bilar – men tycker inte om att köra alls efter älgkrocken för några år sedan. Jag kan alltså – men vill helst inte.

Det roliga är att bilen som Martin körde upp i är mindre än Peppe, men väger hela 5 ton. Hade han inte klarat det, så var min pappa bokad för att hjälpa oss hem med nya bilen – så hade den fått stå och vänta tills kortet var avklarat. Nu är den lilla detaljen fixad.

Väl hemma igen ska vi plocka ur det sista och städa klart. Lakan, handdukar och filtar ligger redan i tvättmaskinen, snart redo för nya bilen. Så himla skönt att allt gick vägen. På fredag vid 10.30 hämtar vi nya bilen och nu kan vi göra det själva.

Häng gärna med på vårt äventyrskonto på instagram @jikitaspåäventyr där är mer husbilsliv än på mitt vanliga konto 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En sista helg med Peppe

En sista helg med Peppe

Förra förra helgen var vädret dåligt och vi kände att vi hade för mycket att göra hemma för att åka iväg. Men en sista helg ville vi hinna ut, innan vi lämnar ifrån oss Peppe. Så förra torsdags drog vi 🙂

För oss är det avkoppling att åka iväg med husbilen, trots att vi nästan jobbar mer då än när vi är hemma. Martin jobbar ju som vanligt må-fr, jag gör ju lite som jag vill. Hemma sitter han på övervåningen och jag på undervåningen, i bilen sitter vi brevid varandra. Det är i bilen som vi hjälps åt med texterna och bilderna till våra beställda jobb, vi sitter lixom bättre i bilen för att jobba tillsammans. Så vi jobbar oftast ikapp en massa och känner oss så himla duktiga och nöjda när vi åker hem 🙂

Den här gången åkte vi en hel halvtimma bort, till Södertälje Husvagnsklubb mellan Södertälje och Järna. Solen sken när vi kom dit på torsdagen och även hela fredagen. Så jag tog faktiskt ut min soffa för första gången i år och satt och läste utanför bilen. Nu är det alltså vår!

Vi brukar säga att vårt vardagsrum är naturen och så är det verkligen. Ett par timmar i solen blev det och några fräknar på näsan fick jag oxå.

På lördagen var vädret inte lika fint, men vi tog iaf en lång promenad runt området och omgivningarna. Campingen ligger bara några minuters promenad från två sjöar, man går enkelt mellan dem i skogen. Det blev några steg, massor med frisk luft och mängder med bilder. En sk fotopromenad alltså. Såna som vi älskar!

Fast det kunde gått riktigt illa. Strax efter att bilden togs på mej, så drar jag på ändan rejält. Jag halkade på en liten isfläck på stenhällen, men jag landade mjukt och allt gick bra.

På lördagkvällen var det dax för final i melodifestivalen, självklart tittade vi. Vi hade ingen direkt favorit men att Marcus och Martinus skulle vinna var ju inte så svårt att gissa, de var ju favorittippade. Blir spännande att se hur de fixar finalen av Eurovision. Den går av stapeln när vi har vår stora husbilsträff på Öland. Hoppas att fler än vi vill titta. Vad gör vi annars?

Det var alltså sista helgen vi var ute på tur med lilla Peppe. Nu blir det en övernattning till, när Martin ska köra upp för C1-kort. Då kommer han att övningsköra en dagen och köra upp den andra, så vi sover på parkeringen där han ska vara. Både för att spara tid, slippa köer och vara säkra på att vi är där i tid. I stockholmstrafiken på morgonen är sånt långt ifrån säkert.

Sen ska han glädja någon annan. Vi har redan tagit ut det mesta – förutom det vi behöver för sista natten. Allt ligger i en hög i vardagsrummet, det ska ju ändå bara in i nästa bil redan nästa vecka. Så det är lite kaos, men blir snart ok igen 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi har ett datum!

Vi har ett datum!

Vi ”råkade” ju köpa ny husbil för ett par veckor sedan. Sedan dess har vi förberett och planerat och nu har vi äntligen ett datum för byte av bil!

När vi köpte vår första husbil, Peppe, visste vi ingenting om vare sej camping eller husbilar. Vi googlade och frågade vänner och till slut hittade vi en modell som vi trodde skulle passa oss. För mindre än tre år sedan hade ingen av oss ens satt sin fot i en husbil. Kunskapen var alltså NOLL.

Men så hittade vi en bil som vi trodde skulle passa oss och åkte iväg för att titta. Där stod han; Peppe! Han som skulle lära oss allt om husbilslivet och som fick oss att fastna totalt för campinglivet. För att få plats med honom byggde vi om hela framsidan och förintade trädgården där. Det enda som blev kvar var en syren.

Men nu är även syrenen borta. För nu ska den nya bilen få plats där och den är 70 centimeter längre än Peppe. I höstas beskar vi busken, så den må se liten ut – men skenet bedrar. Rotsystemet var grymt! Vi höll på hela förra söndagen med att bara gräva och ta bort den, sen ägnade jag hela tisdagen åt att fylla hålet och få det att se ut ungefär som övrig beläggning. Jag tycker nog att jag lyckades ganska bra.

I helgen var vi iväg på sista långturen med Peppe och han seglade lät ut på vägen och lika enkelt in genom grindhålet igen. Så det ska nog funka även med nästa bil. För nu är det nära! Den 22:a byter vi till sommardäck på Peppe och kör direkt till bilfirman för att lämna honom och hämta hem XXX, just det – den nya har ju inget namn än…

Så om mindre än två veckor står där en ny bil utanför huset. Så nu ska vi bara tömma Peppe, laga några smågrejer och städa honom. Sen är det dax att flytta in i den nya och lära känna honom. Till påsk går första turen med nya bilen. Som vi längtar!!!


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

All info om Husbilsträffen maj 2024

All info om Husbilsträffen maj 2024

Uppdaterad info!

Japp, redan nu planerar vi för nästa års husbilsträff. Helt galet när man tänker efter, men detta blir något alldeles extra. Så varför dra ut på det 🙂

Första året var vi på Tredenborgs Camping i Sölvesborg. I år var vi på First Camp Sunne i Värmland. Å nästa år blir träffen på Böda Sand (Böda Camping) på Öland!

Under midsommar var vi där, titta runt och fick alla detaljer kring bokning mm. Det kommer att bli kanon!

Här är all info:

Husbilsträffen är 9-12 maj 2024.

Pris: 188 kr per natt.

Priset gäller 6-12 maj, för husbil, husvagn och tält. Ej stuga! Övriga dagar ordinarie pris. Priset gäller enbart vid bokning online.

Bokning görs på Böda Sands hemsida HÄR. Där finns avbokningsregler, som måste klickas i för att komma vidare i bokningen.

Rabattkod: HB25 Anges vid bokningen. Allra sist i kassan.

Ni väljer platser själva. Träffen är i kvarter 4 och 5. Vi och Our Third Home har platserna 4115 och 4116. Finns det inte platser i kvarter 4, så finns det i kvarter 5.

I priset ingår minigolf och utegym. Strandbaren kommer att vara nyrenoverad och öppen. Ica likaså. Förmodligen är även bageriet öppet.

På en annan del av campingen hålls ett Car Meet med utställning av fina bilar. Här finns en två mil lång sandstrand och mängder med promenadstråk. Vill man spela golf, padel eller hyra cykel mm betalar man en avgift. Det kommer alltså att finnas massor att göra, om man vill.

Vi har bara fixat datum, plats och ett bra pris. Alla frågor om bokning och camping ställs direkt till Böda.

Som vanligt styr vi inte upp något mer än gemensamma middag. På fredagen kl 17 dukar vi upp till långbord, förmodligen blir det så även på lördagen samma tid. Vill ni hitta på någon aktivitet, tex en cykeltur, öl/vinprovning, promenad mm – do it!

Hashtagg: #husbilsträffmaj24

Använd i sociala medier, så vi hittar varandras bilder.

Martin och jag kommer dit redan på måndagen, Ludde och Annelie kommer på tisdag eller onsdag. Ni kommer när ni vill och stannar hur länge ni vill. Priset gäller hela veckan, vid bokning online.

Häng med när vi kollar in Böda, inför träffen

Håll koll på våra instagram i framförallt stories för saker som sker direkt på plats under helgen – på @jikitaspåäventyr och @ourthirdhome och på vår facebooksida ”Husbilsträffar med Jikitas på äventyr och Our Third Home”. Prenumerera på vår youtube-kanal så missar ni ingenting som händer i vårt liv med äventyr, träffar och mycket mer.

Se gärna vår film från träffen i Sunne

Vi har ingen anmälningslista eller så, men det finns ett event på facebook. Där kan man se på ett ungefär hur många vi blir och vilka som kommer. Vi strävar inte efter att ha den största träffen, vårt mål är att träffas på en fin plats och ha några riktigt trevliga dagar tillsammans. Sist skrattade vi så vi hade kramp i både mage och mungipor. Jajamen 🙂

Ni kommer väl dit?


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Det här med pengar och resande

Det här med pengar och resande

Att pengar är viktig vet vi, men hur viktigt? Att man inte blir lycklig av pengar vet vi också, men det är såklart lättare att bli lycklig om man inte har ett stort hål i plånboken. Vad betyder pengar egentligen? För mej betyder de att jag kan resa 🙂

Jag är varken född till pengar eller har rika föräldrar. När jag växte upp var min pappa egen företagare och min mamma jobbade på dagis (som det faktiskt hette då). Min mamma hade inte särskilt många års skolgång och började faktiskt i skolan samtidigt som jag. Det var definitivt ingen fråga om utlandsresor, men vi hade vårt lilla fritidshus på Öland – där mamma är född.

Båda mina föräldrar vidareutbildade sej som vuxna, min pappa blev pilot och flög för ett större flygbolag. Min mamma blev så småningom ekonom och jobbade på bank, där jag också jobbade extra från ca 14-årsålder. Jag fick tidigt månadspeng och när den kändes för liten skaffade jag mitt första sommarjobb. När kommunen lät 13-åringar sommarjobba, var jag först på bollen och hade 4 veckor på dagis första året, och 4 veckor på långvården andra året. Sedan dess har jag jobbat.

Jag har alltid velat resa och se världen. Drömmen var att bli flygvärdinna, men fick snabbt klart för mej att det var helt kört för mej. Jag är för kort. Man ska vara minst 160 cm i strumplästen för att nå nödutrustningen, jag är 156. Då fick jag tänka om och siktade på trafikassisten istället, nästan samma sak fast på marken. Så som 16-åring (efter 2 år på gymnasiet) sökte jag till en helt ny utbildning som hette Turism- och Reseliv, och kom in på första försöket. Praktiken på Frösö Flygplats var något av det roligaste jag gjort!

Men det blev inget med den drömmen heller. Flygplatsen som var planerad i Tullinge, där vi just då bodde, blev inte av. Det var där jag hade tänkt att jobba. Jag bodde dock i Märsta en tid, men det blev inga tjänster lediga på Arlanda och jag trivdes inte norr om stan – så det sket sej kan man väl säga. Jag fick dock känna på jobbet lite när jag senare bodde i Gambia som 21-åring och tjänstgjorde på bla flygplatsen.

Det blev till att ta en himla massa andra jobb och hitta andra sätt att resa. Min pappa hade ju personalbiljetter som jag kunde använda och min dåvarande fästman jobbade på Linjeflyg, senare SAS. Så vi jobbade häcken av oss och reste. Jag hade som mest 5-6 jobb samtidigt och sen drog vi iväg på långresa. En kompis jobbade på Ericsson och stationerades över hela världen, bla i Mexico och Venezuela, vi hälsa på där han bodde och kunde på så sätt bo och resa ännu billigare.

Å så har det fortsatt. För mej är pengar något jag kan resa för. Allt vi kan spara läggs undan till nya resor. Husbilen var ett mycket medvetet inköp för att kunna resa ännu mer, särskilt i Sverige, Norden och Europa. Även om en husbil kostar mycket pengar, så slipper vi ju hotellrum för 1000 kr natten och vi kan alltid äta ”hemma”. Å numera är ju ett av mina jobb att skriva om resor, jag blev alltså varken flygvärdinna eller trafikassisten – men jag blev reseskribent. Inte så dumt det heller. Det tog många år att komma dit, men nu kan jag å andra sidan jobba hur länge och mycket jag vill. Det finns ingen pensionsålder på såna som oss 🙂

Jag har varit helt pank i perioder, särskilt som nyskild med två små barn. Jag hade 68 öra på kontot när jag träffade Martin. Det var inget snack om resor då. Jag vet hur det är att leva på ingenting och det är en erfarenhet jag alltid har med mej. Fördelen med att inte tycka om saker, knappt dricka, röka eller snusa och inte har några större krav på mat, är att man inte gör av med så mycket pengar. Vi kan leva väldigt billigt. Å då kan man spara. I bästa fall räcker det till en resa, kanske fler, per år.

För första gången på nästan 10 år har jag äntligen en stadig inkomst, inte så hög som andra kanske kräver – men tillsammans med Martins lön så räcker våra pengar gott och väl. Vi är vana att leva väldigt snålt. Den dagen vi säljer huset kommer vi kunna sätta in en rejäl slant på sparande och försöka leva på avkastningen. Vi har nämligen inga lån kvar, det känns rätt skönt och lite kaxigt.

Min plan har ända sedan jag var 25 varit att inte jobba en dag efter 60. Därför har jag två olika pensionsförsäkringar som jag sparat i sedan dess. En hundring i månaden när jag kunnat. Nu ser mitt liv lite annorlunda ut och jag kommer förmodligen kunna jobba med min hobby även efter 60. Men som 54-åring känns det helt ok att veta att jag inte måste, men kan om jag vill. Redan om en månad händer en stor förändring i vårt liv, som ger oss mer tid till resande men lite sämre ekonomi. Men det berättar jag mer om då…

Just nu säljer vi av innehållet i vårt hem. Det går inte så fort, men försvinner något nästan varje vecka. Saker har börjat tynga mej, känner mej faktiskt lite kvävd. Jag trivdes så otroligt bra i Gambia med bara en säng, byrå och en resväska. Kanske därför jag trivs så bra i husbilen och på resande fot?

Jag hävdar att det inte beror på inkomsten om man kan spara eller ej – utan på utgifterna. Vad säger ni om det? Kan ni spara? Vad sparar ni till?


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube