Vi har lagt om alla semesterplaner och tänker att 2020 spenderas mestadels på hemmaplan. Nu blir det staycation för hela slanten!
Staycation betyder att man semestrar på hemmaplan. Jag vidgar begreppet lite och låter det gälla hela Sverige typ. För några månader sedan var det mest ett sätt att vara hemma och samtidigt ha semester på ett kul sätt i sin egen stad – i år blir det nog ett sätt för de flesta att semestra har jag en känsla av. Oavsett i vilket land man bor, de flesta kommer nog att stanna i sitt land 2020.
Att semestra på hemmaplan har en mängd fördelar! Man behöver inte packa särskilt mycket, bara kasta ner några ombyten så är man klar. Restiden är kort, bara ta pendeln/bussen dit man ska och checka in. Enkelt sagt alltså. Man kan iaf glömma det där med stora flygplatser, långa incheckningsköer och böket i säkerhetskontrollen.
När vi semestrar i vår egen stad behöver vi heller inte göra så mycket research innan. Vi har rätt bra koll på vilka restauranger och sevärdheter man ska besöka. Dessutom kan semestern bli spontan, man kan bestämma sej på ett par timmar och åka dit näsan pekar. Kanske besöka alla de där platserna man velat se, men inte kommit till skott – nu kan det bli av!
Å självklart gillar miljön att vi semestrar hemma! Det kan vi aldrig komma undan. Nytagna satellitbilder över världen visar en helt annan scen än vi tidigare sett. Delfiner i Venedigs kanaler och klarblått vatten… det säger rätt mycket. Å all tid vi sparar på att inte åka långt bort, kan vi istället utnyttja för att bara njuta av vår vackra närmiljö, som i mitt fall är Stockholm.
I år kommer vi därför att utforska Stockholm lite mer, till att börja med. Sen blir det lite mer av Sverige hoppas jag. Jag har tillsammans med barnen åkt hela vägen mellan Smygehuk och Treriksrös, men det har inte Martin gjort. Nu vill jag visa honom smultronställena norröver, som tex Sala Silvergruva, Falu Koppargruva, utsikten över Siljan och från Åreskutans topp, Lapporten, Ishotellet och renarna på fjället i Abisko. Treriskröset är iofs inte så mycket att se upptäckte barnen och jag, men är vi ändå där uppe så nog sjutton ska vi ta oss dit också!
2020 utforskar vi Sverige, sen tar vi oss ut i världen igen!
Idag skulle jag åkt till Lancashire i England, av förklarliga skäl blir det inte så. Det kanske blir en annan gång, jag åker ju lite då och då. Jag kan alltså inte berätta om just det, däremot kan jag berätta om Stratford upon Avon som är en av mina stora favoriter i England.
Stratford upon Avon ligger ca 2 timmar nordväst om London. Man tar sej enkelt dit med tåg från både London eller tex Birmingham. Själva staden är pytteliten, med typ två huvudvägar som går igenom den pittoreska lilla staden. Kanalen rinner genom den lummiga, otroligt vackra och lite småsömniga ”byhålan”, som jag föll pladask för när jag var där i mars 2017.
Stratford upon Avon är nog mest känt för att det var där som William Shakespeare föddes och även ligger begravd. Man kan faktiskt lätt följa i hans fotspår från vagga till grav på bara en dag. Smartast är att köpa en biljett som täcker entrén för alla platserna.
Shakespeares föddes 1564 i ett litet korsvirkeshus som fortfarande finns kvar och går att besöka. Det är inrett i 1500-talsstil och kastar in besökaren i den tiden då Shakespeare levde. Jag var vid det tillfället inte ett dugg intresserad av Shakespeare, men blev mer än fascinerad över huset, utställningen och den vackra trädgården. Såklart ville jag veta och se mer!
En liten bit från ”Birth House” ligger skolan Shakespeare Schoolroom & Guildhall. Här gick lille William i skolan som även fungerade som tingsrätt, där hans pappa tjänstgjorde som domare. Det är med lite ”Harry-Potter-Feeling” man går upp för trapporna till skolsalarna. Rektorer sedan många generationer tillbaka sitter på väggarna och tittar ner på en. De gamla bänkarna står kvar och delar av skolan används än idag, men de gamla skolsalarna används mest för att visas upp. Här kan man se ett par olika korta filmer och få information av lärare (skådespelare) i tidsenliga kläder.
Shakespeare blev förälskad i Anne som bodde en liten bit bort. Huset där hon bodde i finns kvar än idag, och kallas just Anne Hathaway Cottage. Det är lite större än huset som Shakespeare föddes i och har en alldeles fantastisk trädgård med en vacker äppellund. Det var hit den förälskade poeten gick för att fria till Anne, som blev hans hustru 1582.
Shakespeare bodde och arbetade i London under en tid, men återvände till Stratford och flyttade då in i New Place. Huset finns inte kvar, då ägaren efter Shakespeare tröttnade på folk som ville titta på huset och inkräktade för mycket – så han rev det! Men man har markerat var huset stod och var de olika delarna av huset låg, i den trädgård som finns kvar, och i grannhuset har man en liten utställning om huset. Trädgården är däremot kvar, otroligt fin och med flera häftiga statyer från hans olika pjäser.
Paret fick tre barn. Den äldsta, Susanna, gifte sej med en läkare och flyttade in i Hall´s Croft. Ett hus i ungefär samma stil som de andra, men lite finare och lite större – de var lite rikare och hade det ganska bra. Idag finns här en liten utställning på övervåningen, med historia och arbetsverktyg som läkare använde i början av 1600-talet.
Går man till fots från Hall´s Croft tillbaka till Stratford passerar man kyrkan där nästan hela familjen ligger begravd. Inne i kyrkan alltså, inte på kyrkogården. Shakespeare köpte plats inne i kyrkan, för så gjorde de fina familjerna minsann. Kyrkan är ganska liten men väldigt fin! Det kostar 3 Pund att se graven.
Har man sett så här mycket och lärt sej allt om Shakespeares liv så måste man förstås besöka hans teater och se något av alla hans verk. Vi hade lyckan att se Julius Caesar på Shakespeare Theater som ligger vackert vid kanalen. Vi åt även middag i restaurangen inne på teatern före föreställningen och såg även där en utställning med scenkläder från olika föreställningar. Vilken upplevelse och vilken häftig teater! Här behöver man inte bekymra sej för dåliga platser, man ser bra överallt.
Nu kan det ju verka som att Stratford Upon Avon bara handlar om Shakespeare, men där finns annat att se och göra också. Att bara promenera längst kanalen är fantastiskt, för att inte tala om att ta en kanalbåt och långsamt flyta fram på vattnet. Här finns förstås även en mängd små mysiga pubar, vi är ju trots allt i England. Men visst, Shakespeare har en stor del i staden och det är inte alls något som stör, tvärtom!
Detta är en av de mysigaste små städer som finns på en engelska landsbygden, tycker jag och många med mej. Har ni varit där? Har ni kanske någon annan favoritstad i England? Berätta!
En paketresa behöver inte betyda charter, även om många tror det. Däremot betyder paketresa att man har en helt annan säkerhet och garanti och det har såklart varit en fördel nu när Corona ställt till allt.
När jag gick utbildningen Turism- och Reseliv som 18-åring blev vi ibankade ”köp alltid paketresa!!!” Redan på 80-talet var det nämligen säkrast om något inträffade i form av tex en strejk eller liknande. Så det har suttit i ryggen varje gång jag bokat en resa sedan dess.
En paketresa är alltså inte detsamma som charterresa, det innebär bara att du bokat flyg och hotell på samma ställe. Då har man skydd mot prisändringar och annulleringar. Det är organisatören som har ansvaret – det spelar ingen roll vem som levererar tjänsten. Uppstår trassel vänder man sej till den man bokat hos, så får denne reda ut allt.
När vi var på Zanzibar 2010 slutade allt på vårt hotell att fungera. Ägarna stack en dag och även om personalen gjorde så gott de kunde, så fattade vi ju att något var mysko när vi inte längre fick städat och samma mat tre dagar i sträck. Ett snabbt samtal till vår arrangör löste allt. Snart kom en taxi och hämtade oss och vi fick byta till ett annat hotell. Arrangören tog hela smällen, vi kunde lugnt luta oss tillbaka. Så funkar det, och ska funka, när man bokat allt på samma ställe.
De senaste veckorna har jag sett många i sociala medier som haft problem med ombokning av biljetter och återbetalning av outnyttjade resor och boenden. Flygen verkar inte varit så stora problem att få pengarna tillbaka, men boenden genom olika sajter eller direktbokningar verkar vara värre. Så tråkigt när man sparat pengar, kanske bokat sin drömresa och allt bara går upp i rök. Då hör jag min lärare i bakhuvudet ”Köp alltid paketresa” och nu fattar jag verkligen vad hon menade.
Jag vet att många ser snett på dem som åker charter, men är det några som varit väl omhändertagna de senaste veckorna så är det väl ändå charterresenärerna! Ving och Tui mfl har verkligen gjort vad de kunnat för att ta hem sina gäster och bokat om kommande resor till senare. Jag såg att Royal Caribbien hade en smart variant för att både behålla kunder och inkomster. Istället för att få tillbaka pengarna kunde man få en voucher med 125% av beloppet och åka senare.
Jag skulle åkt på jobb i England nästa vecka, det blev förstås inställt. Sen är vi bokade för en långkryssning till Höga Kusten i Juni, det finns väl fortfarande en liiiten chans att det blir av. I övrigt kommer vi att stanna i Sverige i år, 2020 spenderas på hemmaplan. Jag är glad att jag hann åka iväg på min 50-årsresa trots allt.
Så får vi se vad det blir 2021. Då kan det bli vad som helst! Men det blir en paketresa, förstås 🙂
Vi är några stycken som har kontoret på fickan. Många är skribenter, fotografer, konsulter av olika slag och en massa andra yrkesgrupper som man knappt vet att de finns. Vi slår upp vår dator där vi befinner oss för stunden. Finns det bara wifi så klarar vi oss bra.
Just nu har jag slagit upp kontoret i mitt hem, precis som många andra. När jag är hemma är mitt vardagsrum mitt kontor, där har jag koll på allt – även det som händer utanför. Sedan igår har jag sällskap, maken jobbar också hemma – men han sitter på kontoret på övervåningen. Precis ovanför skallen på mej.
Gambia
Mitt kontor hemma är helt ok, men jag har några favoriter som är på helt andra ställen på jorden. Mitt kontor i Gambia är lugnast, där trivs jag nog absolut bäst! Från kontoret i Gambia har jag utsikt över kossornas betesmarker och sällskap av både fåglar och apor. Aporna kan vara lite väl fräcka och ibland komma så nära att de nästan sitter i knät på mej. Jag skulle ju kunna ha något ätbart 🙂
Medelhavet
Coolaste kontoret var på fartyget Brilliance of the Seas. Att sitta där och jobba, känna vinden, höra vågorna och se landskapen flyta förbi är alldeles galet härligt. Överhuvudtaget så är kryssningar något av det härligaste som finns, båda att göra och skriva om. Vi har några planer på spännande kryssningar som inte ligger allt för långt bort. Vi vill se mer av Västindien, men vet inte riktigt vad och det är ju så jäkla dyrt. Då är en kryssning smart eftersom man får smakprover av flera ställen på en gång. Så kan man åka tillbaka till det som lockar mer.
Filippinerna
Senaste kontoret var på Dominikanska Republiken. Där hade jag utsikt över havet och kunde titta på alla som passerade förbi oss. Innan det var det på Filippinerna, mitt bland bananplantorna! Mitt rum låg i hörnet av en byggnad, så jag hade fri utsikt åt flera håll. Precis utanför min balkong var det mängder med palmer och annan växtlighet, så det kändes som att sitta mitt i en djungel och jobba. Snacka om inspirerande miljö!
Hemma
Jag älskar min olika kontor, särskilt de i solen – jag blir lugn på ett helt annat sätt när jag får sitta i värmen och skriva. Gambia är mitt andra hem, där mår jag så otroligt bra. På havet finns en frihetskänsla som ingen annanstans! Å så har vi hemmakontoret i Tumba, där jag trots allt är mest. Det duger absolut, men jag längtar nästan alltid bort – till en varmare plats. Jag sitter nästan alltid och skriver med vantar på, ni fattar ju behovet av värme.
Det är inte så att jag inte trivs i mitt hem, det gör jag – men jag har hellre sol och varmt. Hemma bra men borta bäst lixom…
Alldeles nyss kom UD’s besked om avrådan från resor i hela världen. Det är svårt att förstå innebörden av det, hur mycket det påverkar oss på olika sätt i olika länder. Jag får faktiskt ont i magen.
Många länder är beroende av turismen, bland annat mitt kära lilla Gambia. Utan turismen finns det inga jobb, kommer inte in några pengar vilket leder till att folk faktiskt dör. I just Gambia är detta tredje katastrofen på kort tid som drabbar landet. Först var det ebola, sen en galen ex-president och nu Corona. Precis när man repat sej hyfsat, så slås benen undan igen. Tack o lov är det slutet på säsongen, hoppas det ordnar sej till i höst. Gör det inte det… usch!
I och med UD’s besked kan man nästan säga att hela världen sitter i karantän. Varje land för sej. Det må vara ett drastiskt beslut men förmodligen väl genomtänkt.
Vad innebär det för oss som invånare? Inte så mycket för den som inte reser, kanske man kan tycka. Men detta handlar inte bara om dem som reser utan om världsekonomin och kan sluta i katastrof!
Redan nu står hela resenäringen stilla. Flygplan står på backen, fartyg vid kajen, hotell och restauranger står tomma. Enbart Scandic har varslat 2000 anställda, den totala summan är betydligt större. Om detta fortsätter kommer det att gå riktigt illa, men redan nu kämpar de små företagen för sin överlevnad. Jag har två vänner som vigt sitt liv åt sitt arbete. De driver resebyråer med inriktings främst till Asien… ni fattar ju själva.
Det börjar alltså mest troligt med att de små företagen går i backen, sen följer de stora efter. Tusentals med människor kommer bli utan arbete, med allt som detta för med sej vad det gäller personliga tragedier och kraschade ekonomier. Å detta är alltså bara början…
Sen står ju även teatrar och alla andra lokaler som används till sammankomster också tomma. De statliga teatrarna får förmodligen hjälp, men de små privatteatrarna… vad händer med dem och alla som jobbar där?
Och detta händer alltså i hela världen samtidigt! Förstår ni innebörden? Hur många nya arbetslösa har vi inom en kort tid? Hur ska vår samhällsekonomin klara detta? Å då är det bara turismen och kulturen jag ens snuddat vid. Många fler drabbas, många småföretagare.
Jag är uppriktigt orolig och orkar nästan inte ens tänka på allt som kan hända och förmodligen kommer att hända. Hur tänker ni?
Nu är det två veckor sedan vi kom hem från Dominikanska Republiken. Jag har haft lite svårt att sammanfatta resan och intrycken, därför har jag dröjt med att skriva om det. Men nu ska jag försöka få ur mej något begripligt…
Jag har rest runt i Sydamerika vid flera tillfällen och varje gång varit tveksam för att komma tillbaka. Dominikanska har inte heller lockat och nu fattar jag varför. SPRÅKET! Jag pratar ytterst lite skolspanska och det är svårt att åka runt på egen hand i de här länderna då. Å jag gillar att åka runt på egen hand och verkligen se landet jag besöker.
Både i Mexiko och Venezuela har jag varit frustrerad för att jag inte kunnat göra mej förstådd och så var det förstås även den här gången. Efter veckorna i Mexiko gick jag faktiskt en spanskakurs, men hann bara en termin innan jag flyttade till Gambia. Så jag har försökt lära mej, men inte tillräckligt. Det är alltså mitt fel, jag påstår inget annat. Men fortfarande frustrerande.
För det betyder att vi egentligen inte sett särskilt mycket av Dominikanska. Vi såg förstås en del av Punta Cana och Bayahibe där vi bodde och som vi kunde gå till. Vi var till Semana (15-20 mil från hotellet, då ser man förstås en del av landet) och såg valarna och besökte även Bacardi Island. Vi ville uppleva Santo Domingo, se staden, känna atmosfären och ta bilder – men vi kunde inte få någon att åka dit med oss – bla pga språket. Hade vi kunnat spanska skulle vi förmodligen bara hoppat på en buss eller annat färdmedel. Nu var vi tvungna att försöka få en taxi att ta oss dit och även guida oss, det var svårt att hitta någon och när vi väl gjorde det blev det för dyrt. Så otroligt synd!
Dominikanska Republiken är vackert, otroligt vackert! Bilderna vi tagit är magiska, hur vi än vänt kameran och vilket motiv vi än siktat på. Människorna är vackra, glada, livfulla, naturen fantastisk och byggnaderna finns i alla möjliga färger. Utan att egentligen veta, eftersom vi inte kunnat prata med någon, så känns det som att man är stolt över sin stad och sitt land.
Men några saker gjorde vi ju ändå och det man absolut ska göra är att åka på valsafari. Är man det minsta intresserad av djur, natur och foto – så är det värt det. Det är en rätt lång resa från Punta Cana för att komma till båten, men det är det värt. Under bussresan får man ju iaf se lite av landet. Vad vi har förstått så ser 99% en val på nära håll, så ha bara koll på att det är säsong för dem så är chansen rätt stor. Vi såg mängder och fick några fantastiska ögonblick och bilder.
Sen ska man förstås våga sej utanför hotellet också, trots att guiderna avråder. Jag anser att om man inte har lämnat hotellområdet så har man inte varit i landet! Rätt eller fel? Inte vet jag, men hur mycket har man sett om man bara varit på hotellet?
Vi gillar att gå och utforskade närområdet och byn Bayahibe ca 3 kilometer bort. Vi gick genom bushen, längst havet och det var så mysigt! På ditvägen träffade vi ingen, på hemvägen bla polisen som kom åkande på moppe. Vårt mission var att köpa äkta dominikansk rom och den var betydligt billigare där än vid hotellet och framför allt jämfört med inne på hotellet förstås. Å den rom som ville ha fanns inte på flygplatsen, så vill ni ha något särskilt – besök en by.
Så hur kan jag egentligen sammanfatta Dominikanska? Ja, man bör kunna Spanska om man vill få ut mest möjligt av sin resa. Att se valar är en fantastisk upplevelse, jag är glad att vi gjorde det. Å det är en fördel att inte vara rädd av sej och lyssna på allt som guider säger, så man vågar ta sej runt lite på egen hand och verkligen uppleva ett land på riktigt.
Dominikanska är fint! Jag är glad att ha varit där, även om det är tveksamt om jag åker dit igen. Kanske får ta upp den där spanskan först.
Jag har alltid rest mycket. Min pappa var pilot, barnens pappa och även deras farfar jobbade på SAS – jag själv är utbildad trafikassistent. Halva mitt liv har alltid handlat om att resa!
Hur tänker man då när man skaffar ett husdjur? Inte särskilt långt faktiskt… Barn kan man ta med, de är små och gör som man säger från början. När de blir äldre kan de välja själva, och är bra att ha som husvakter om de inte vill följa med. Men en hund… den tar man lixom inte bara med hur som helst.
Baileys 8 veckor
När vi planerade för vår nya familjemedlem var barnen 11 resp 13 år gamla. Vi kunde hjälpas åt att ta hand om honom och skulle göra så i många år tänkte ju jag. 2007 föddes en Borderterriervalp som skulle bli vår, den 1/4 hämtade vi hem honom.
Att en Borderterrier kunde bli nästan 20 år hade jag inte riktigt koll på måste jag nog erkänna… jag tänkte mer som min förra hund 10-12 år sådär. Hur som helst kom världens sötaste kille hem till oss, vi döpte honom till Baileys. Han betyder allt för oss!
Fram tills dess hade vi tagit minst en långresa per år och varit borta ett par veckor, ofta tillsammans med mina föräldrar. Nu var det slut på de gemensamma resorna, mina föräldrar blev nämligen de naturliga hundvakterna, då vi vägrade att lämna vår lilla pälsboll på pensionat. Valet stod mellan fortsatta gemensamma resor och hundpensionat, resor var för sig och mina föräldrar som hundvakter eller inga resor alls – valet var självklart. Pälsbollen skulle inte lida av att vi ville åka bort och mina föräldrar var med på noterna.
Å så har det varit sedan dess, ett par veckor om året har Baileys flyttat in hos mina föräldrar och haft det bra där. Tills nu. Han har det fortfarande bra där, men han saknar oss så mycket att han verkar bli deprimerad. Medan vi var borta fyllde han 13 år, han är alltså till åren kommen och det märks mer och mer. Särskilt på vintern. Han är precis som alla andra i vår familj och lever upp när solen och värmen kommer tillbaka. När vi var borta den här gången var han väldigt olycklig stundvis. Vi tror det var kombinationen av både vinter och att han saknade oss, hade det varit på sommaren när han kan gå ut och in som han vill, bada i poolen osv – då hade det nog inte varit lika illa. Nu blev det inte bra.
Detta innebär att vi fått ta oss en funderare. Vi kan helt enkelt inte åka iväg två veckor på vintern något mer, så länge vi har honom. Baileys är som sagt 13 år, en Borderterrier kan leva länge – men han är inte helt frisk. Veterinären gav honom något år till för två år sedan… så vi vet helt enkelt inte någonting, mer än att vi inte har samvete att åka ifrån honom. Några dagar går bra, fler dagar på sommaren än på vintern. Så det är så det får vara. Vår pälsbolls välmående går först!
Nu visar han tydligt att han vill vara hemma med oss och då ska han få vara det. Visst är våra resor både roliga och viktiga, särskilt för min hälsa – men de är inte viktigare än vår pälsboll. Vi har förmodligen ganska kort tid kvar tillsammans, så de långa vinterresorna får helt enkelt vänta.
Vi har väl alla varit med på utflykter där allt kanske inte funkat eller stämt till 100%. Oftast blir det ju bra ändå, och man låter de där smågrejerna passera. Men ibland är det för mycket trassel, strul och fel – då ska man klaga tycker jag. Så blev det tyvärr på senaste resan.
Jag klagar väldigt sällan, men när jag gör det vill jag att man lyssnar och tar mej på allvar. Jag är väl medveten om att man inte kan kräva samma saker som hemma, att bilarna kanske är lite äldre och att språket kanske inte funkar perfekt i andra länder. Så är det. Men saker ska ju fungera och som researrangör måste man vara tydlig när man beskriver en utflykt och vad som ingår i den.
När vi skulle på Valsafari fick vi veta att vi skulle åka buss till båten som skulle ta oss ut och se valarna. Vi fick också veta att vi skulle få guidning på engelska, att det var stopp på en ö för sol och bad och att vi skulle be hotellet om frukostpåse. Fine!
Det stod inte att transfern med bussen till båten skulle ta nästan tre timmar enkel väg, att bussen var skrotfärdig, måste puttas igång och kom rök från motorn. Det stod inte heller att guiden iofs kunde engelska, men inte orkade eller hade lust att guida oss, att vi skulle ta med egna handdukar (senaste utflykterna har arrangören stått för detta) och att hotellet inte har frukostpåsar. Just det där med bussen var faktiskt lite läskigt och gjorde några av oss rätt bekymrade. Särskilt som det började bolma rök ur ett säte och man började fundera på om skiten skulle börja brinna. Det syns inte så tydligt på bilden, på filmen jag visade för arrangören syntes det dock tydligt. Det var mest med tanke på detta som jag övht klagade, det kunde ha gått riktigt illa.
Som sagt; jag klagar inte ofta och vet hur förhållanden kan vara och klagar jag så gör jag det konstruktivt – inte gnälligt. Blir jag inte trodd då, så kan det hända att jag blir lite irriterad. Så var det den här gången. Det tog några dagar innan jag tog kontakt med arrangören, då skickade jag ett mail där jag spaltade upp allt klart och tydligt. Till svar fick jag typ att jag var en dum turist som trodde att allt är som i Sverige.
Det skulle ta 3-4 mail till, men inte förrän jag skickade en film på rökutvecklingen fattade de att jag faktiskt talade sanning. Då blev det ett helt annat bemötande minsann. Å sånt retar mej! Självklart är jag medveten om att folk utnyttjar tillfället för att få tillbaka pengar, men jag är inte en av dem! Såklart kan det var svårt att veta om jag är en sån eller ej, men en sån person hade förmodligen skrikit och gapat rätt omgående – jag kom med konkreta påpekanden.
Hur som helst så trodde man iaf på mej till slut och vi blev erbjudna kompensation. Tack för det måste man väl säga, men jag hoppas verkligen att man tar den där bussen ur trafik, att man säger till guiden att skärpa sej och ger lite bättre info till sina resenärer. Det kunde gått åt helskotta helt enkelt, bussen var inte trafiksäker!
Jag är inte rädd för att säga ifrån, men jag vet att många är rätt konflikträdda – är du?
Vi har försökt få till ett besök till Dominikanska Republikens huvudstad Santo Domingo men inte lyckats. Det blir helt enkelt för dyrt. Igår snörade vi på oss promenadskorna och gick till närmast stad istället, nåt måste man ju se när man är här!
Vi bor i Bayahibe, men en bit utanför staden. Efter en snabb titt på Google Maps konstaterade vi att det borde vara drygt 3 km och inte särskilt knepigt att gå dit. Så vi måste ju såklart testa!
Efter lunch packade vi ryggsäcken och laddade med vatten. Det var drygt 30 grader varmt, men sånt är helt ok för oss. Vi tog vänster direkt utanför hotellet och gick tills asfaltsvägen tog slut och gick över i sand. Vägen fortsatte in i bushen, där var skugga och ganska svalt. Efter ett tag öppnade sej vegetationen och vi kom ut till en klippig strand. Där stannade vi en stund och fascinerades över naturen innan vi fortsatte in i bushen igen.
Det blir väldigt många stopp för foto på vägen när vi ska någonstans, så det tog kanske en timme att gå. Sen kom vi fram till ytterligare en strand och där var det fullt party med musik och grillen var tänd. Jättemysig.
Vi fortsatte förbi och passerade strax därpå en baseballplan där träning pågick för fullt. Nu var vi framme i Bayahibe!
Vi strövade runt i stan. Där var jättefina vägar, små söta hus och mängder med barer. Allt omgivet av ett turkosblått hav och färgstarka människor. Kameran gick varm! Du ser fler bilder på instagram @marlenerinda
En fin liten håla med skön atmosfär. Nu blev vi ännu mer nyfikna på Santo Domingo, men men…
Vi svalkade oss på en bar innan vi gick in på Supermarket för att kolla in rom-utbudet. Baren ägdes av en amerikanska tror vi, hennes vänner satt iaf brevid oss och de berättade glatt att några av dem bodde där på heltid, andra halvårsvis.
När vi shoppat det som var intressant gick vi tillbaka hem genom bushen igen. På ditvägen mötte vi inte en människa, förmodligen pga värmen – på hemvägen däremot mötte vi riktigt många, bla två poliser på moppe som hälsade glatt.
Tillbaka på hotellet var vi rätt trötta. Vi hade gått ca 1 mil i 30 graders värme. Men vilken kul tur det blev!
Vi gillar att göra små utflykter på egen hand. Gör ni det?
Vi följer Viktväktarnas kostprogram sedan ca 20 år tillbaka och har hållit vikten de senaste 15 åren. Under den tiden har vi lärt oss rätt mycket, bla att det faktiskt funkar att vara Viktväktare även på semestern. Om man vill 🙂
Vi reser rätt mycket och har samma inställning vad det gäller vikten vid varje resa – det får gärna stå still på vågen men går det lite upp är det ok. Man kan lixom inte vara för hård mot sej själv i alla lägen, då blir det inte bra.
Så hur gör man då som Viktväktare på en resa? Mitt enklaste svar är ”man gör inte så stor grej av det”. Men allt beror förstås på vilken slags resa det är och hur ofta man reser. Är man på sitt livs första utlandssemester – ja, men skit i allt och njut av nya miljöer, annorlunda smaker och ledighet. Det kommer bli plus på vågen, men det kan ni ta hand om sen. Det kommer ta en extra månad kanske att nå målet, men då är det så.
Åker man däremot på en eller ett par resor varje år så kan man göra upp en annan plan, där man står still i vikt eller iaf nästan. Då gäller det att packa ner bekväma skor! Vi ser alla platser vi besöker, med fötterna. Vi tar en promenad efter frukost och en före middagen. Vi kan gå både kort och långt, blir det för lång tar vi buss eller taxi tillbaka. Sen kan man förstås även ta några extra simturer eller testa gymmet om det finns något på hotellet. Rörelse och motion går alltid att få till.
Maten då? Många väljer all inclusive och det har även vi börjat göra – det är nämligen enklare när det gäller att ha koll. Självklart kan det vara knepigt när det finns så mycket att välja på och mängderna är galna. Men man måste ju inte äta allt bara för att man får…
När vi ska äta all inclusive tar vi alltid ett varv runt matsalen först för att kolla in vad som finns. Är det första dagen på semestern så smakar vi lite på det som ser godast ut utan att tänka så mycket på SP-värden. Då vill vi mest kolla läget och kvaliteten på det som bjuds.
Första dagen får man göra lite som man vill, det tar vi igen sen. Resten av dagarna går man också ett varv först och väljer sedan EN av rätterna och fyller upp tallriken med grönsaker. Det bjuds alltid på ett välfyllt efterrättsbord och då tar vi en smakbit av det som ser gott ut, inte en hel bit. Till maten dricker vi cola zero eller vatten, vill vi ha vin eller annan alkohol så dricker vi det efteråt som lite extra mys på kvällen. Men vi är rätt dåliga på att dricka alkohol och det är en fördel om man tänker på vikten.
Blir det mat från meny så är det svårare att räkna ut vad rätten innehåller och hur den är tillagad. Då försöker vi att välja det som är mest ”rent”, alltså undvika friterat och panerat, be om såser vid sidan om osv. Grillad fisk eller en köttbit är smarta val på resor när man äter från menyer. Men det är svårt att veta, därför föredrar vi numera all inclusive.
Många som har semester ska ”unna” sej, ett ord som jag avskyr. För mej är ordet en ursäkt att göra sånt man inte borde… Då ska man äta och dricka saker man inte brukar och gärna i stora mängder. Vi tillåter oss istället att äta detta på lördagarna året om men i mindre mängder, så blir det inte lika lockande att ”go bananaz” på semestern.
Efter drygt 15 år som sk Guldmedlem (färdig och målviktig) är mina knep dessa:
* Bestäm innan att det är ok att gå upp lite och kör igång med programmet dagen efter du kommer hem igen. Väntar man är det lätt att dagarna bara går och då kommer kilona.
* Packa ner bekväma skor och använd fötterna överallt och ta en extra promenad varje dag.
* Ta ett varv runt buffén och gör medvetna val, man måste inte äta mycket bara för att man kan. Ta hellre en liten bit, om du är nyfiken på en rätt, än en hel portion.
* Drick vatten till maten och alkoholen efter, eller avstå helt från alkoholen. Man måste inte dricka bara för att det är semester. Men är det vinet till maten som betyder mest, så drick det då – men räkna med ett större plus på vågen.
* Å banna inte dej själv när det går åt skogen, vi är bara människor. Kör upp på banan igen bara och följ programmet så är du snart tillbaka i rutinerna igen.
* NJUT! På semestern ska man njuta, men det kanske går att fixa njutning med annat än mat och dryck? Kanske är det att se soluppgången och ta ett bad i gryningen eller att ta en lång promenad längst stranden på kvällen i solnedgången.
Blir det för mycket en dag så gör det inget – det kommer ju en ny dag då man har möjlighet att göra bättre val. Viktväktarna är för resten av livet, då gäller det att hitta ett sätt som fungerar – som man kan leva med resten av livet. Vad spelar det då för roll om viktresan tar någon vecka eller månad längre? Huvudsaken är väl att man faktiskt kommer i mål och sedan stannar där.
Det är genom att göra misstag man lär sej och under viktresan gör man mängder med misstag. Det om något är jag väldigt medveten om efter 20 år med VV, men så länge man inte ger upp har man inte misslyckats.
Åk på semester och hitta ditt sätt att komma hela vägen in i mål – men glöm inte att njuta på vägen. Du har bara ett liv – gör det bästa av det! Det viktigaste av allt: Ha en riktigt härlig resa!
Häng med på mina resor med jobb, mat, träning, upplevelser och solnedgångar i mängder: instagram @marlenerinda
