Bläddra efter
Etikett: adhd

Sånt här stressar mej!

Sånt här stressar mej!

Efter en kanonhärlig helg kom vi hem på måndagseftermiddagen. Vi är ju aldrig jättelyckliga för att komma hem, inte den här gången heller. Dessutom väntade ett rejält stresspåslag, men det visste vi inte då…

Vi packade ur lite halvhjärtat och började direkt att redigera filmen från helgen samtidigt som vi tittade ikapp Robinson. Tittar ni på det? Jag tycker det är väldigt intressant med det sociala spelet. Särskilt hur folk inte förväntar sej olika saker och blir besvikna när vissa saker händer… Jamen vaddå? Det är ju Robinson, en tävling!

Vi kom alltså hem på måndagen och igår (tisdag) var tanken att städa Peppe, tvätta och skriva blogginlägg och andra texter. Istället ringer en läkarkontakt och ber mej ta fram ett intyg. Inga problem, jag vet vart det är! Eller hur… jag vet var jag trodde att det var… Men det är puts väck!

Tiden som gått åt genom åren just på att leta efter ett papper, går inte att räkna ut. Det handlar om eoner av tid! För några år sedan var det ett ständigt letande efter läkarpapper, ägarbevis och deklarationsunderlag mm. Trots att jag satte in grejerna i pärmar, så var alltid just precis DET pappret borta.

För några år sedan rensade jag bland en massa gammal skit, men det viktigaste är såklart kvar. Nu finns det inte så många ställen att leta på, så allt ska lixom vara på sin plats. Men icke. Martin hittade framsidan på intyget, men de andra sidorna finns bara inte. Jag drog fram allt! Varenda pärm och varenda papper har jag gått igenom. Men det finns inte. Just det efterlysta intyget är från 2001, så kanske inte jättekonstigt att jag inte hittar det. Men jag var ju så säker!

För mej blir detta enormt stressande. Pulsen går upp till 95-98 och sjunker inte. Jag mår illa, det susar i öronen och jag vet att detta kommer jag att tänka på i flera veckor. Det där intyget är enormt viktigt! Utan det kommer allt vi är igenom att ta ännu längre tid. Det finns andra sätt att få tag i det, men hade vi haft det så hade ju allt såklart gått snabbare. Nu ska myndigheter gå igenom en massa register och man har redan letat efter det sedan slutet av mars – detta hade varit en genväg. Nu är det bara att vänta, igen.

Nu finns alltså två problem. Ett intyg som tar tid tid att hitta och en utredning som drar ut ännu längre på tiden. Och att jag kommer att må dåligt över detta under en rätt långt tid. Jag kommer att fortsätta fundera och leta igen och igen. Min stress har redan satt sej på hjärtat och blivit farlig. Jag vet det. Mina läkare är väl sådärglada på mej…

Jag är också högst medveten om att jag återigen är under utredning, eller iaf koll, för de cancermarkörer som finns i mitt blod. Stress ökar risken för cancer. Jag är superstressad. Övervikt ökar risken för cancer. Jag har gått upp i vikt igen. Det enda rätt jag gör just nu är den fysiska aktivitet, som jag faktiskt lyckas få till nästan varje dag. Den där jävla cancern kommer alltså allt närmare. Jag vet att den kommer, frågan är bara när?

Men hur i hela friden ska man komma till lugn och ro, när det är omgivningen som ställer till det? Jag vet att det är enkelt att säga att man måste prioritera sej själv. Och det ska man, men det går inte när det handlar om ens närmaste familj. Eller… klart det går… men… handlar det om den absolut närmaste familjen är det långt mer än bara lite svårt att säga nej. Särskilt som nejet oftast gör saker värre. Det håller tom mina läkarkontakter med om.

Så nu får ni hålla tummar och tår för mej att jag fortfarande är frisk. Huden är iaf ok, brösten också. Bara underredet kvar att kolla… wish me luck lixom. Och låt mej hitta det där jävla dokumentet också!


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Fy fan för låneföretag!

Fy fan för låneföretag!

Alla har sett reklamen om hur enkelt det är att ta snabblån och det är verkligen enkelt. Man behöver ingen säkerhet alls och knappt någon inkomst heller. Att ta sej ur skiten är däremot jäkligt svårt och att spärra sej mot framtida köp är faktiskt omöjligt hos några.

Som ni vet så har ett av trasslen för oss varit en ”nära” anhörig som haft problem med sin ekonomi pga bla spelberoende. Jag har haft hand om h*ns pengar periodvis, men egentligen bara när det gått käpprätt åt skogen och h*n lämnat ifrån sej allt i ren panik. Då har vi nästan hunnit reda ut allt, innan h*n börjat låna pengar igen.

Nu har det gått så långt att bostaden fått säljas för att inte hamna hos kronofogden. Alla privata lån är betalda och jag har betalat in till de snabblån som jag har hittat. Men det är inte så enkelt som att bara betala den skuld man ser, nejdå… låneföretagen gör allt för att ha en kvar och har massor med knep för detta. Bara att hitta lånen är svårt, det finns huuuuur många låneföretag som helst!

När man tar ett snabblån kommer pengarna in direkt till det konto man uppgett. Då har man samtidigt samtyckt till att pengarna dras från samma konto vid fakturadatum. Men det står inte var pengarna kommer ifrån eller vem som dragit dem. Det står oftast bara insättning och kontantuttag… det ser alltså ut som man tagit ut pengarna i bankomat och de är svåra att spåra. Man kan alltså inte leta i kontoutdragen, där hittar man inte mycket alls.

Det vi gjorde var att tömma alla konton och helt enkelt vänta på påminnelser via post. Det tog ett tag och innebar att det även blev påminnelseavgifter, men det var enda sättet.

När man till slut ändå hittat företagen och vill avsluta sina lån fortsätter svårigheterna. För att krångla till det står det olika belopp beroende på var man tittar. Det skiljer inte så mycket, bara några hundringar – men är tillräckligt för att det ska bli fel och då tjänar de lite ränta och lite fler avgifter innan man upptäcker detta. Det kan också vara så att hela beloppet inte står där, man är tvungen att kontakta företaget för att be om en slutfaktura och då finns det ibland inget telefonnummer utan man ska maila eller chatta…

På ett ställe hade vi betalat in hela summan, men det blev aldrig noll på kontot. Vi ringde och fick veta att det vi betalat in hade placerats på ett sparkonto som h*n aldrig ens hade öppnat. Där låg pengarna (över 30 000) och gav ränta till företaget, medan skulden istället kostade ränta. ”Å, ville ni betala av lånet med dem?” hette det när vi frågade var pengarna var. Sen tog det ytterligare några dagar innan pengarna var på rätt ställe och då hade vi såklart lite mer i räntor och avgifter att betala, eftersom vi inte ringt innan och sagt att lånet skulle avslutas.

Ett annat lån har vi betalat för mycket på, jag såg i kors av alla siffror och gjorde fel. Vi ringde upp bara minuter efter att jag upptäckte misstaget och allt skulle rättas till. Här fanns ytterligare ett lån som pengarna skulle skjutas över till, så att även detta kunde avslutas. Två veckor senare var det fortfarande inte gjort, nu har vi hotat att ringa varje dag tills det är fixat. Å på ett annat ställe hade vi betalat 800 för mycket. ”Jaha, vill ni att vi återbetalar dem?”…

Detta ska alltså vara en slutbetalning. Ändå står det att det kan tillkomma fler avgifter…

Jag fattar att man inte orkar ta tag i den här skiten, det är en galen labyrint där alla gör allt för att behålla en som kund. Jag är hyfsat frisk, iaf i skallen, men orkar knappt. Jag får ta ett eller ett par ärenden om dagen, annars blir det för mycket. Här har vi haft kanske 20-25 lån att gå igenom. Hur ska då en person med diagnos eller depression orka? Det gör man inte! Det har tagit dagar att få ordning på allt, enormt mycket energi och sömnlösa nätter.

Samtidigt som h*n ringt runt idag och kollat att allt verkligen är noll, har h*n bett om att spärra sej. Men se det är inte heller så enkelt som det låter. Några ställen har sagt ok direkt och frågat om h*n vill spärras på livstid och då har h*n sagt ja. Någon har en länk som man ska klicka på och följa anvisningar. Någon annan spärrar bara 3 månader i taget, sen måste man själv förlänga spärren. Och någon spärrar inte alls, utan hänvisa till spärr via UC (upplysningscentralen). Men den spärren gäller bara i två veckor och kan bara förlängas med polisanmälan om att man varit utsatt för bedrägeri. Hos de här företagen kan man alltså inte spärra sej! Hur sjukt är inte det!

Nu kanske någon säger ”Ja, men det är väl bara att sluta att ta lån då”. Men det är ju inte så enkelt, då hade ju ingen suttit fast i olika skuldfällor. Den som en gång tagit ett snabblån hamnar ofta i en ond spiral, nedåtgående såklart. Man försöker täcka gamla lån med nya och räntorna bara växer. Det är lätt att ta lånen, men svårt att komma ur.

Som sagt; jag har suttit många timmar med detta nu och jag tror att vi nästan är igenom. Det är bara de där pengarna som är på vift som ska komma till rätta och det behövs en lön till för att betala sista lånet. Sen är det missbruksbehandling, ny utredning, ny diagnos och behandling som är på tapeten. Det låter så enkelt, men allt tar sån tid!!! Varje steg tar mellan 6-12 månader. Vi har hållit på i 10 år med ekonomisk trassel på olika nivåer nu och jag hoppas verkligen att det värsta ligger bakom oss. Jag orkar inte mer, nu får någon annan ta över.

Jag ber regeringen och våra politiker om två enkla åtgärder:

  1. Fixa ett bank-id som inte är knutet till ett bankkonto eller ekonomi. Man måste kunna identifiera sej på tex 1177 och såna grejer utan att komma åt sina pengar. Då kan man nämligen inte ta snabblån, för där måste man identifiera sej med bank-id.
  2. Fixa så man kan spärra sej hos UC mot kreditupplysningar gällande snabblån.

Dessa två skulle kunna rädda livet på flera personer om året. Många som hamnar i skuldfällor tar nämligen livet av sej. Det är dax för regeringen att ta lite ansvar för personer som inte klarar det själva. Så länge bank-id ser ut som det gör idag kommer många fler att drabbas och det kryper längre och längre ner i åldern. Det måste bli svårare att ta lån och enklare att ta sej ur dem – inte som idag när det är tvärtom.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

25 år idag!

25 år idag!

Att få barn är en upplevelse utöver det extra kan man väl säga. Min största önskan var att bli mamma, men att fostra barn är det svåraste jag någonsin gjort. Idag fyllde mitt första mirakel 25 år!

Att bli förälder är omvälvande för alla, så var det förstås för oss också. Man har en dröm om hur det ska bli och sen blir det helt annorlunda. Som att drömma om en resa till Västindien och sedan komma till Holland, var det någon som skrev – särskilt om man får ett barn med diagnoser. Vi lyckades få två…

Jag mådde illa dygnet runt alla graviditetens 38 veckor och under förlossningen skadades jag av epiduralen. Vi kunde inte fått en sämre start. Ut kom iaf världens gladaste unge, han skrattade jämt och charmade alla. Problemet var bara att han kräktes typ jämt… dygnet runt… i kaskader. Men det var heeelt normalt sa man på BVC, bara han skulle börja med fast föda så skulle det försvinna. Det gjorde det inte, det försvann inte förrän han spydde ner en läkare i hissen på Huddinge Sjukhus – tack o lov var det överläkaren på gastro. Han tog hand om oss direkt och då fick vi hjälp, sonen var då 5 år… fram tills dess hade han kräkts kanske 10 ggr per dygn. Det försvann inte då heller, men det blev bättre. Än idag har han sura uppstötningar oftare än vi andra.

Vi det här laget hade han redan fått astma, allergier och en hörselnedsättning som diagnoser. Det skulle komma fler… Snart tillkom även fel på levern, adhd, tourettes syndrom och lite annat smått och gott. Vi det här laget hade han fått en lillebror för länge sedan och vi hade skiljt oss. Jag var ensam med barnen och gick självklart i väggen när sista diagnosen trillade på plats. Då hade även lillebror börjat få sina diagnoser…

Sonen har alltid varit vetgirig och älskat bokstäver och konstiga ord. Som 3-åring kunde ha hela alfabetet och favoritordet var Nationalencyklopedin och Ecklestiastikminister. Han frågade alla han träffade om de kunde säga orden och stava dem… inte konstig att ha älskade skolan, iaf att lära sej mer – kanske inte själva grejen med skolan och de som också befann sej där. I femman blev han så svårt misshandlad att jag tog honom ur skolan i nästan 3 månader tills det blev sommarlov och han kunde byta till en annan skola.

Den nya skolan var helt ok och vi tog oss igenom hyfsat smärtfritt, däremot blev gymnasiet en kamp. Vi valde ett gymnasium som hade hela tre specialpedagoger, för att han verkligen skulle få all hjälp som fanns – efter någon termin var det bara en halv tjänst kvar och hjälpen uteblev. Skolan hade inge förståelse för, eller kunskap om, adhd och tourette. I grundskolan är det ok att lägga sej i och vara med, i gymnasiet vill man helst inte det – men jag blev tvungen att gå in och bråka för att han skulle få rätt hjälp. Jag hade inget val.

Ändå var de här åren inget alls emot det som skulle komma sen. Detta har jag tillsammans med sonen berättat om i flera blogginlägg. När han var 18 blev han utnyttjad och grundlurad av ett gäng tjejer. De fick honom att köpa grejer och plocka ut mobiler med abonnemang som de använde och han betalade för. Ni kan ju förstå när jag fick veta detta… då tog det verkligen hus i helvete! Det tog oss nästan 3 år att få ordning på allt och komma ikapp ekonomiskt. Vi hade hela tiden ett mantra ”det är bara pengar”. Även om det handlade om MYCKET pengar, så var han oskadd – det var det vi fick hänga upp oss på för att orka igenom.

Även om problemen var många, svåra och tunga så har vi ändå alltid haft en grundtrygghet i varandra. Vi har rest, skrattat och gråtit tillsammans. När Martin kom i i familjen var nog alla lika tacksamma och lättade. Han var lixom den klippa som vi alla behövde att klamra oss fast vid, även sönerna. Vi har gått igenom mycket tillsammans – men står ändå på fötterna. Idag hoppas jag att vi är igenom det värsta, men även i våras var det tufft ett tag.

Nu är han 25, lika gammal som jag var när mitt andra barn precis hade kommit till världen. Jag var vuxen då – det är inte han! Han har egen bostad, körkort och fast jobb – men det finns lite kvar att önska rent mognadsmässigt. Men jag hoppas och tror att det är på g… nåt håller på att hända i honom det märks tydligt.

Jag är långt ifrån hönsmamma, så långt ifrån man kan komma kanske. Mina ungar har alltid fått göra sina misstag och sen har jag stått en bit bakom när de rett ut allt. De kan få tips och råd av mej, men det får lösa sina grejer själva. Båda sönerna har länge sagt att de inte vill ha egna barn och står fast vid detta – jag är helt ok med det. Men det skulle vara rätt intressant att se dem fostra egna barn… faktiskt. Men nej, jag har ingen längtan alls efter barnbarn.

Idag önskar jag min äldste son ett stort grattis på 25-årsdagen. Han är min förstfödde och min första stora kärlek. Det är rätt häftigt det där att kärleken växer när nästa barn kommer, kärleken räcker till fler och blir bara starkare. Den behöver inte delas, den blir bara större.

Det är himla häftigt att ha vuxna barn faktiskt och man säger ju att alla åldrar har sin charm – och jag måste säga att jag tycker att barn över 20 är mina favoriter. Sådär lagom enkla att ta hand om   🙂

 

Melankoliska lördags funderingar

Melankoliska lördags funderingar

2001

Jag har ett bra liv. Andra tycker säkert att det är konstigt liv, men jag trivs. Jag kunde aldrig i mitt livs vildaste fantasi drömma om att jag skulle gifta om mej och få ägna mina dagar åt att göra precis vad jag vill. Jag blir lite melankolisk så här på höstkanten…

När jag skilde mej var jag bara 28 år gammal. Jag hade varit tillsammans med mina dåvarande man halva mitt liv, sedan jag var 14, och hade två små pojkar (3 resp 4,5 år). Det där med dagis var inte riktigt min grej och min man tyckte detsamma – vi var helt överens om att ha barnen hemma. Jag hade 5-6 olika jobb för att jag skulle kunna ha dem hemma och själv jobba hemifrån och extra. Pojkarna hade 10 olika diagnoser, de medicinerade var fjärde timma och var alltid sjuka. Det var lite pyssel att få ihop allt när jag blev ensam.

Jag gick inte in i väggen, jag sprang! Med huvet före. Men jag vågade inte berätta för folk att jag var utbränd, för det var man inte då (1998), det var en svaghet och något som bara satt i skallen. Så jag sa istället att man hittat nåt fel på hjärtat, det var enklare och något folk accepterade. Jag var helt slut, kunde tappa minnet, tappade ord, förstod inte vad jag läste, hittade inte vägen, var trött jämt osv osv. Alla som varit utbrända vet hur det är… man blir lite dum i huvet faktiskt. Det tog ungefär tre år innan jag var något sånär ok, men då hade jag redan fått en massa följdsjukdomar som man inte hittade förrän långt senare.

När jag mådde ok igen tog jag en titt på mej själv utifrån och insåg att jag var i ganska dåligt skick. Killarna hade börjat i skolan och jag hade några timmar helt för mej själv på dagarna. Jag jobbade hemifrån och gjorde så gott jag kunde för att försörja oss. Jag hade börjat jobba lite vid vågen på Viktväktarna och killarna hängde ofta med dit. Jag längtade efter sällskap i soffan på kvällarna när barnen somnat, men hade accepterat att jag nog skulle bli ensam resten av livet. Vem skulle vilja ha mej? Å vem ville jag egentligen ha? Kraven ökar med åldern kan man väl säga.

Att den där blonderade killen i kassan skulle bli min man fanns inte på kartan! Att jag skulle bli hans fru fanns inte i på hans karta heller. Det är kanske inte så konstigt att det skulle ta nästan sju år innan vi såg varandra som något annat än arbetskollegor? Vad hade hänt om bara den ena av oss skrivit in oss på Viktväktarna? Eller om han jobbat på en annan ort än där jag bodde? Allt har varit en slump från början till slut när det gäller oss två. Vi blev inte ens tillsammans på ett naturligt sätt, vi diskuterade oss fram till att testa att vara ihop… vem gör så?

Men det funkade! Och från den där kvällen när vi satt vi varsin dator och chattade om att testa lite smått så har allt känts helt självklart. Bara två veckor efter vår ”överenskommelse” tyckte killarna att han lika gärna kunde stanna kvar hos oss, han var ju ändå alltid här… Martin blev en i familjen direkt! Å så har det varit i snart tio år, med den lilla skillnaden att barnen inte längre bor hemma. Jag som trodde att jag skulle bli helt ensam den dagen barnen flyttade. Så blev det inte. Barnen flyttade,  precis som de ska göra, och jag gifte mej! Jättekonstigt! Å helt underbart!

2016

Mitt liv blev inte alls som jag trodde. Barnen skulle flytta, jag skulle bli ensam – så var det bara. Men så blev det inte. Barnen flyttade, men jag blev inte ensam. Martin finns där som en klippa att hålla fast vid. Han är trygg, hjälpsam, ödmjuk och varm och hans finns alltid där för mej. Han accepterar mej precis som jag är och har ett enda krav på mej; att jag tar hand om mej! Hur kunde jag ha sån tur? Jag… som inte brukar ha tur… som inte har någon häftig karriär, inte är varken snygg eller särskilt charmig. Vad han ser vet jag inte riktigt, men jag är tacksam för att han ser det.

Vad hade hänt om jag inte skrivit in mej på Viktväktarna och han inte hade suttit i kassan den dagen? Det får vi aldrig veta och jag vill faktiskt inte veta det heller. Jag är nöjd med att det blev som det blev och att jag har det som jag har det  🙂

Det svåraste jag gjort!

Det svåraste jag gjort!

Jag tror att alla föräldrar gör sitt bästa. Jag tror också att de flesta föräldrar känner sej otillräckliga och många gånger känner att de tagit sej vatten över huvudet när det gäller föräldraskapet. Jag undrar hur många som hade skaffat barn med facit i handen… om de vetat hur svårt det faktiskt är.

Jag har gjort mitt bästa sedan dag ett, men jag vet mängder av situationer som jag borde agerat annorlunda. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag verkligen gjort precis allt jag kunnat för mina grabbar, med de verktyg jag haft för stunden. Jag har gjort massor med fel och sagt fel saker, men det kommer ju ingen handbok i föräldraskap när barnen föds. Vi får alla gå på magkänslan och hoppas på det bästa.

Men jag är nog egentligen ingen bra mamma, särskilt inte sedan barnen flyttade hemifrån. Jag hör sällan av mej och känner lite att så länge det är tyst från barnen är allt ok… Jag vill inte bli den där morsan som ringer varje dag och barnen suckar när de ser mitt nummer i displayen. Därför kanske vi hörs lite för sällan… samma sak där: det finns ju ingen skriven regel hur ofta man ska höras. Vad är normalt?

Det jag däremot vet och är helt säker på, är att killarna vet att de alltid kan höra av sej till mej vad det än gäller och att jag alltid finns där om de behöver stöd, hjälp, tips och råd. Vi har varit igenom så mycket skit att vi alla vet var vi har varandra. Vi kan lita på varandras stöd till 200%!

Att bli mamma var min stora dröm redan när jag var 11-12 år och när jag var 23 uppfylldes den. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle vara så svårt, det svåraste jag någonsin gjort! Att mammarollen skull innebära så mycket tårar, smärta och frustration, men samtidigt massor med glädje, kärlek och samhörighet. Aldrig förr har jag älskat så mycket och aldrig förr har jag varit så ledsen och frustrerad. Alla känslor blir lixom extra allt, när man får barn.

Jag kommer aldrig bli Årets Mamma eller slå mej för bröstet och påstå att jag är världens bästa förälder, för det är jag inte. Jag är inte ens en särskilt bra mamma ens idag efter att ha övat i snart 24 år, men jag har alltid gjort så gott jag kunnat! Precis som jag tror att alla föräldrar gör. Vissa av oss får bara lite extra många utmaningar i föräldraskapet…

Min son föddes inte som brottsling!

Min son föddes inte som brottsling!

Min äldste grabb har, som ni kanske vet, bland annat ADHD och Tourettes syndrom. Innan han föddes hade jag inte särskilt mycket koll på neuropsykiatriska funktionshinder (npf), nu har jag betydligt mer kunskap kan man väl säga. Efter snart 24 år med detta i familjen har man stött på många konstigheter och lärt sej mycket på vägen.

En av lärdomarna är att personer, stora som små, med framförallt ADHD har helt andra spelregler i samhället än andra. Å det börjar redan när de är små för att sedan bara bli värre och värre.

I skolan kunde vi vid minsta problem få höra ”ni kan ju alltid välja särskoleklass”…  asså… va? Min grabb har varken problem med intelligens, utveckling eller inlärning. Ändå behandlades han så! En elev i särskolan får ingen komplett grundskola och kan alltså inte söka vanligt gymnasium. Tror ni att vi fick den upplysningen i samma andetag som uppmaningen att söka särskola? Självklart inte! Det fick jag ta reda på själv! Tänk om vi faktiskt gått med på detta!!! Då hade vi kunnat sabba hela grabbens framtid! Tack men nej tack var mitt stående svar och det är jag glad för idag.
Till slut var vi tvungna att byta skola ändå eftersom han blev misshandlad och skolan inte brydde sej. Så vi flyttade till en mindre skola där nästan allt funkade klockrent. Man hotade inte med särskola en enda gång! Här fick barnen nämligen lov att vara precis så unika som vi alla är. Skolan gick bra, han gick ut med strålande betyg!
Det blev alltså både komplett skolgång och gymnasium. 15-årsdagen kom och efter lite peppande blev sonen sugen på moppekort. Vi fick tips om körskolor där man fick lite längre tid på sej vid teorin och förstående lärare. Papprena för körkortstillstånd skulle fyllas i och där fanns en liten ruta som ska fyllas i om man har ADHD, Asperger eller annat npf. Vi som brukar följa reglerna satte förstås ett kryss i den rutan och hade ingen aning om vad vi hade gjort.

Ett kryss i den rutan innebar nämligen att sonen skulle vara tvungen att visa läkarintyg på sin lämplighet som förare för en väldigt lång tid framåt. Han tog sitt moppekort 15 år gammal 2008, sedan dess har han varit tvungen att besöka läkare vartannat år som sedan godkänt honom som förare genom ett intyg. En person som faktiskt inte har en aning om hans körkunskaper! Han har haft två månader på sej att få läkartid, intyg och skicka in det eftersom det inte fått vara mer än max två månader gammalt och ska vara inne senast april. Så mellan februari och april har vi jobbat för att få fram intyget och skickat in detta. Sen har det tagit Transportstyrelsen olika lång tid att besluta om han verkligen ska få fortsätta köra eller ej… i vissa fall upp till ett halvår. En väldigt lång och ångestladdad väntan för hela familjen.

Transportstyrelsen har alltså kunnat dra in hans körkort precis när som helst, utan att egentligen ge oss någon förklaring alls mer än diagnosen. Varje gång vi skickat intyget har vi även skickat med ett begäran om omprövning  av beslutet för att ta bort tidsbegränsningen. Men ingen har lyssnat… förrän nu! 9 år efter att han tog sitt första körkort och efter att ha skickat in det där förhatliga intyget år efter år så kom äntligen och väldigt överraskande ett brev om att han numera slipper!!! From nu är han som vilken körkortsinnehavare som helst! Varannan vår kommer inte längre att innebära ångest i väntan på att få fortsätta köra. Vi är så otroligt lättade!!!

Detta är bara en av spelreglerna som är olika för personer med npf. De behandlas alltså på precis samma sätt som dömda brottslingar (grova rattfyllor mm) trots att de aldrig gjort något fel. Man förutsätter från första början att personer med ADHD kommer att missköta sej och inte är lämpliga som förare. En negativ särbehandling som kan få folk att ge upp direkt. Diskriminering faktiskt och en otroligt kränkande behandling. Därför struntar de flesta i det där krysset… och med facit i handen skulle vi nog också gjort det. Min son föddes med ADHD, han föddes inte som brottsling. Så varför har han under 9 år behandlats som det???

Längtan efter barnbarn

Längtan efter barnbarn

Jag är 47 år. Några av mina gamla klasskompisar har ganska nyligen fått barn, några andra har fått barnbarn. Snacka om att man är på olika plats i livet!

Man orkar ju det man måste, men jag måste säga att det skulle känna väldigt jobbigt att få barn nu. 47 kanske inte är någon ålder, men att starta om med vaknätter, blöjbyten och trotsåldrar känns inte särskilt lockande. Det känner iaf jag mej för gammal för. Barn på heltid… nej tack!

Barnbarn då? Att bara ta hand om när man vill… njae… känns inte heller som ett måste just nu faktiskt. Jag är ingen mamma som kommer att tjata på mina barn om barnbarn, det kommer om det kommer och får väldigt gärna vänta ett tag OM det övht blir något. Jag skulle inte sörja att inte få bli farmor. Där är jag nog lite ovanlig.

När vi hade lillpojken familjehemsplacerad hos oss räckte det bra med varannan helg. Det var faktiskt precis vad vi orkade med och vi var slut flera dagar efter han åkt hem. Nu var det iofs en lite speciell situation, men jag kände ändå att orken inte längre är som när man var 23…  och därför valde vi att tacka nej till en ny placering. Det är ju skitjobbigt att ha barn!

Jag har svårt att förstå dem som skaffar barn i vår ålder, särskilt om man redan har ett gäng. Barnbarn väljer man ju inte, men man väljer ju när och om man vill ta hand om dem. Sina egna barn måste man ju faktiskt ta hand om, det är inget val man gör! Man väljer om man ska skaffa dem, men det är faktiskt enda valet man gör. Sen är man förälder vare sej man vill eller ej resten av livet! Många säger 18 år, men det stämmer inte. Man är förälder även sedan barnen flyttat och skaffat ett eget liv, så är det bara.

Jag kan se till min egen situation. Senior är 23,5 och lika gammal som jag var när jag fick honom, Junior är 22. Medan Junior i stort sett är helt självständig och självgående, behöver Senior fortfarande en del stöttning och praktiskt hjälp. Jag gör det jag kan förstås. Jag själv rådfrågar ibland mina föräldrar om både det ena och det andra, även om jag numer kanske inte behöver så mycket praktisk hjälp (mer än med hundvakt).

Jag önskade två barn, tätt, gärna samma kön – och så blev det. Jag önskade inte att bli ensam med dem, men så blev det ändå. Det var några riktigt kämpiga år som ensamstående morsa till två små barn som tillsammans hade tio diagnoser. Kanske är det därför jag inte längtar efter att börja om? Jag har ingen aning, jag vet bara att jag inte är ett dugg avundsjuk vare sej på dem som får egna barn eller barnbarn. Jag har det väldigt bra som jag har det just nu.

23 år sedan den bästa dagen i mitt liv!

23 år sedan den bästa dagen i mitt liv!

Igår fyllde min förstfödde 23 år. Det betyder att det var 23 år sedan den bästa och lyckligaste dagen i mitt liv. Inte för att jag älskar att föda barn precis, utan för att jag drömt om att bli mamma sedan 11-12-årsålder. Den lille sonen var enormt efterlängtad, att jag nästan dog på kuppen gjorde inte särskilt mycket alls.

Jag var lika gammal då som sonen är idag, något halvår äldre om man ska vara noga. Jag hade en fast relation med sonens pappa sedan 9 år tillbaka, vi var gifta och hade hus. Allt var alltså frid och fröjd. Sonen var förstås den finaste bebis som kommit till världen, med sina gyllene lockar och trubbiga lilla näsa. Han var perfekt! Men han var inte som andra… å ganska snart började jag fundera på om det faktiskt kanske var något fel…

Som förstagångs mamma blir man idiotförklarad av de flesta, men framförallt av sjukvården. Så när jag redan på hembesöket av barnmorskan frågade om några saker fick jag känslan av att vara till besvär. När jag tog upp samma saker vid nästa besök blev jag bemött med himlade ögon och suckar… även barnläkaren gav samma reaktion. Det skulle ta fyra år innan någon tog mej på allvar och under de följande 3-4 åren fick vi en handfull diagnoser. En del av symptomen frågade jag om redan vid det där första hembesöket av barnmorskan.

Tänk om man vetat hur svårt det skulle bli att vara förälder. Hur många timmar som skulle gå åt i sjukhusets korridorer och väntrum och hur många som skulle döma oss pga oförståelse kring sonens diagnoser. Drömmen jag hade var inte riktigt det som blev min verklighet… jag sörjde drömmen och det var jag tvungen att göra för att kunna glädjas åt verkligheten. Jag sörjde de friska barnet som jag inte fick, inte för att han var sämre utan för att han skulle få kämpa mot en massa elaka människor och inte få samma förutsättningar som andra barn. Jag var tvungen att skaffa mej en osynlig rustning för att kunna försvara både honom och mej. Jag blev en tigermamma.

Under sonens första 10 år hade vi ibland ett rent helvete, där läkare misshandlade oss verbalt och skolan rent fysiskt. Sen hade vi några år när det var lite lugnare för att sedan blossa upp rejält igen och då tog det extra mycket energi och var ännu jobbigare än tidigare. Men vi tog oss igenom det också och idag är läget hyfsat lugnt. Jag kommer alltid att ha ett extra öga åt min förstföddes håll, han behöver det. Vi kommer alltid ha ett särskilt band och en kontakt som bara de som kämpat tillsammans har.

Idag tycker många att man är ung när man får barn som 23-åring, då var det ganska normalt. Med facit i handen tycker jag att det är en perfekt ålder att få barn, just för att man orkar. Orkar att kämpa och kanske är lite för omogen för att tänka efter… ibland är det faktiskt ganska bra att inte tänka efter… särskilt när man kämpar för någon annan. Jag vågade kräva, ifrågasätta och skrika mej hes. Idag vete sjutton hur jag hade gjort…?

Jag har alltså varit mamma halva mitt liv nu. Den halvan har varit den svåraste någonsin, men nu hoppas jag att allt blir lättare. Grattis älskade son, nu är du faktiskt vuxen på riktigt  🙂

När världen gungar till lite…

När världen gungar till lite…

Jag trodde att 2016 skulle bli mitt år och gjorde verkligen vad jag kunde för att det skulle bli så. Jag har tagit hand om mej och verkligen berett vägen för ett riktigt bra år. Det skulle innehålla veckorna i Gambia, midsommar på Öland, bröllop och bröllopsresa… mängder med mår-bra-saker. Barnen hade sitt; jobb, bostad och kärlek. Igår rasade det…

Namnfrågan krånglar fortfarande. Eftersom vi inte fått klart med namnet har vi inte kunnat boka vår bröllopsresa. Igår var det bara en enda hytt kvar på kryssningen vi drömmer om, vi bokade snabbt som ögat förstås. Men bokningen förfaller om inte namnet blir klart inom 7 dagar… det måste nämligen stå rätt namn från början. Det går inte att ändra ens mot en avgift. Surt, men det här blev ändå ett lyxproblem lite senare på dagen.

Äldste sonen blev nämligen uppsagd på jobbet med omedelbar verkan pga arbetsbrist. I slutet av arbetsdagen blir han och en till inkallad till chefen och får iskallt veta att de inte behöver komma tillbaka nästa dag. Sonen är förstås förtvivlad! Han trivdes bra och trodde han skulle jobba där resten av livet. Företaget köptes upp i höstas och nog visste man att det skulle bli förändringar, men det hade inte ens gått några rykten om uppsägningar så det kom som en total chock.

Min egna bekymmer blev med ens ganska små och ytliga, sonens jobb är viktigare än det mesta förstås. För honom handlar det om hela hans liv med bostad och allt annat. För mej handlar det om en lyxresa, två veckor i mitt liv. När man dessutom vet att en god vän precis kämpar med sviterna efter en svår hjärtinfarkt bara 47 år gammal och ytterligare en nära vän fick en hjärtinfarkt här om dagen, ja då blir min egna problem ännu mindre. Hälsan, arbete och bostad är viktigast – i just den ordningen. Jag har både hälsa och bostad!

Ändå svider det… mitt år blir alltså inte mitt år ändå. Kommer jag någonsin att få helt lugnt runt mej? Är det för mycket begärt att hela familjen ska få vara friska, ha jobb, bostad och kärlek samtidigt? Iaf några månader i sträck? Tillräckligt länge för att vi ska hinna landa och faktiskt njuta av lugnet. Det verkar inte så… varenda gång när jag tror att det ska bli så, så händer något. Alltid är det något som händer som raserar lugnet och drar tillbaka mej till verkligheten igen. När ska jag lära mej att ett lugnt liv inte är för mej? Att jag aldrig kommer att få uppleva att alla mår bra samtidigt.

Jag klarar mej alltid och reser mej alltid igen oavsett hur hård knocken varit. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Det är värre för sonen. Han kämpar och har kämpat med sin annorlundahet hela sitt liv och varje större motgång blir större för honom än för oss andra. Nu får vi alla dra i alla trådar vi kan för att hitta ett nytt jobb åt honom. Han kan bara inte gå arbetslös! Så känner ni någon som har ett jobb över, vad som helst och nästan var som helst i Stockholmstrakten. Så finns här en 22-åring som gärna jobbar, är skötsam och social, passar alltid tiden och gör det man ber honom om. Han kan börja direkt! Han har dessutom b-körkort och bil, kan ta truckkort om det behövs. Erfarenhet från restaurang (6 år på Mc Donalds) och 18 månader inom verkstad/industri/lager. Titta under varje sten och hör av er!

Jag klarar mej, skrev jag precis… och det gör jag. Men visst blir jag påverkad. Hjärnan stänger av, jag tappar tråden, vet inte vad jag pysslar med, får inget gjort. Det enda jag vill göra är att sova. Så reagerar en kropp som varit rejält utbränd och som fortfarande inte är frisk många år senare. Jag hinner bara ta emot informationen, göra nånslags krisberedskap och meddela dem som behöver veta. Sen stänger jag av, inte medvetet – allt sker automatiskt av kroppen. Som nåt slags skydd antar jag.

Världen gungade alltså till lite för min lilla familj igen. Vi kommer att klara av detta också, förstås. Vi klarar allt. Frågan är väl bara hur lösningen ser ut den här gången och hur fort det går. Allt brukar ju lösa sej… på nåt sätt…

Värsta resan!

Värsta resan!

Bulgarien 1998

Svenska Resebloggare har som jag tidigare berättat olika teman under tre veckor. Jag har hängt på när det varit något som lockat mej. Idag är temat ”värsta reseminnet” och det har jag ett klockrent! Det är första och enda gången (hittills) som jag längtat hem.

Året var 1998 tror jag och jag har för mej att det var första resan efter skillsmässan från barnens pappa. Jag, killarna och mina föräldrar bokade en vecka i Bulgarien i augusti/september eller nåt sånt. Vi brukar aldrig åka en vecka, men tyckte det skulle vara skönt att komma iväg lite snabbt. Tur var väl det!!!

Innan vi åkte hade jag haft häcken full med jobb, så packningen blev i sista minuten. När man ska ha mängder med mediciner med sej, får man helt enkelt inte slarva med packningen… men det gjorde jag. Så när vi väl kom fram saknades astmamediciner och alvedon.

Vi skulle bada och sola och jag hade glömt…. BADKLÄDER!!! Hur kan man göra det? Då fanns det inte särskilt många välutrustade butiker heller där vi var, så vi fick köpa kortbyxor i en mysko kvalitet som killarna fick bada i. Badkläderna var dock ett i-landsproblem i sammanhanget.

När vi kom fram till hotellet blev min mamma dålig. Förmodligen blev hon matförgiftad på flyget och blev liggande ett par dagar. När hon väl kurerat sej satte sej min pappa på sina svindyra glasögon och fick tejpa ihop dem för att se något. En dag sitter Senior på toaletten ropar han på mej ”Mamma, mitt bajs rör sej”. Då har ungen fått mask! Å direkt efter får Junior 40-graders feber och vi har alltså ingen alvedon med oss…

Vår hotellrum är väldigt litet och med extrasäng åt enda grabben, den sängen drämmer jag lilltån i. Snart är det ingen liten tå längre, utan en väldigt stor tå som både är gul och lila. Jag har brutit tån förr och känner igen smärtan. Nån sko går inte på och jag kan inte gå, det blir att sitta med foten i högläge på balkongen resten av tiden. Nu vill jag åka hem!!!

När transferbussen väl hämtar vår familj är det alltså en mamma som hoppar på ett ben, en unge med mask som går själv och en unge med feber som lutar sej mot någon av oss för att orka stå och en morfar med ihoptejpade glasögon. Men då mår iaf mormor bra igen!

Ni må tro att det var skönt att komma hem till Sverige igen! I med maskmedicin på en ungen, alvedon och astmamedicin på den andra. Mej var det inte mycket att göra åt mer än låta tiden ha sin gång och pappa fick nya glasögon. Men jag kan väl säga som så: Bulgarien ligger inte så högt på vår lista och vi har inte varit där sedan dess. Men vi borde väl?