I fredags var vi på Årets Kräftigaste Fest, en stor årlig kräftskiva med en massa roliga människor. Flera som jag jobbat med innan och tycker väldigt mycket om. Förra året var min första gång på festen, då gick jag med en kompis – i år var Martin med och det blev en av de konstigaste kvällar jag varit med om. Något riktigt sjukt hände!
Foto: Patrik Laijronsdotter
Man ska ju följa dresscode om det finns en, av respekt för arrangören. Så under fredagen funderade jag på huvudbonad och pysslade sedan ihop en slags tiara till mej, Martin fick nöja sej med glasögon. Jag ville känna mej bekväm och tog en färgglad klänning och bekväma skor. Martin skyndade hem från jobbet, bytte om och sen drog vi iväg. Vi tog bilen, eftersom det är lite knepigt att ta sej till Värdshuset Kräftan och skulle ta lång tid att komma hem på nattkröken.
Vi hann inte ens lämna bilen förrän jag såg ett välbekant och kärt ansikte i minglet. Finaste Bert-Åke Varg! Vargen och jag jobbade ihop för 30 år sedan och har hållit kontakten genom åren. Han är en av de snällaste människor jag känner och det är alltid lika mysigt att ses. Bert-Åkes son Pontus stod suveränt för underhållningen tillsammans med Patrik och Marina.
Vi minglade förbi Röda Mattan, småpratade lite med bekanta och letade sedan rätt på vårt bord. Då hände det som jag aldrig kommer att glömma och alltid kommer att skratta åt. Jag hälsade på mannen tvärs över bordet som utropade ”Det är ju du med äggmackorna!”. Jag började gapskratta! Den här mannen visade sej vara en av mina trogna och långvariga följare på instagram. Han hade känt igen mej direkt och han visste allt om mej! Det kunde varit lite creepy om det varit någon annan, men han var jättetrevlig så även om det var lite mysko så var det jättekul. Hans bordsdam/väninna fattade ingenting, så han fick berätta vem jag var och lite om mitt liv också för att uppdatera henne. Jag bara gapade av allt han lagt på minnet om mej, om oss. Vi hade en supertrevlig kväll men det var något av det sjukaste jag varit med om. En helt främmande människa som vet allt om mej och mitt liv. Nu är han inte främmande längre, nu är vi kompisar på facebook och jag hoppas att vi hamnar brevid varandra igen nästa år 🙂
Medan vi lärde känna varandra pågick ju Årets Kräftigaste Fest för fullt. Västerbottenpajen avnjöts snabbt och vi fick stora härliga kräftor som smakade ljuvligt. Det var underhållning. tal, allsång och hattparaden avgjordes – vi vann inte. Men nästa år kanske… Kvällen bjöd på en magiskt solnedgång och allt var faktiskt helt perfekt! Värdshuset Kräftan ligger såååå fint!
Årets kräftskiva var den 24:e i ordningen. Det var faktiskt Hasse Wallman som startade dem och sedan tog Mikael Aringsjö över. Mikael är den perfekta värden, han bryr sej om sina gäster och ser till att alla trivs. Vi hade supertrevligt, men var rejält trötta strax innan midnatt. Då tog vi Bert-Åke under armen och körde hem honom. Jag kan inte låta en 87-åring åka taxi hem mitt i natten med gott samvete, det går bara inte. Så vi körde honom och hann på så sätt prata lite i lugn och ro också.
Det var Årets Kräftigaste Fest det, en av mitt livs sjukaste kvällar. Tack Mikael, jag hoppas verkligen att vi får komma nästa år igen. Tror inte att nästa bordsgranne kan överraska mej på samma sätt, men man vet ju aldrig 🙂
Just det! Ni kanske också vill veta allt om mej? Då finns jag alltså på instagram @marlenerinda jag berättar och visar typ allt! Nästan alltså…
Nu är väl de flesta av oss igång igen med jobb och aktiviteter.Här är det fullt ös! Just den här veckan är det pressdagar inför höst och jul, Formex och en resmässa. Jag ska fira lite jul, se nyheter för nästa vår och upptäcka nya spännande resmål.
En spännande och händelserik vecka helt enkelt. Å då blir det måååånga steg! Jag hinner inte träna så mycket, men gå kommer jag att göra. Massor! Veckan avslutas med kryssning, då blir det skaldjur och show ombord på Birka Cruises – gott! Jag älskar skaldjur.
Det är fortfarande lite sommar kvar, så jag har försökt att anpassa maten lite efter vädret. Här är veckans matsedel:
Sommarenärslutbonus: Rabarberkaka 9 SP Flex för hela kakan
Jag vet att ni är många som tycker om vitkålsgratängen, den passar verkligen perfekt till grillat! Missa inte kasslern, den är såååå god! Det mesta funkar i matlådan, så gör mycket 🙂
Passa på att plocka av sista rabarbern och gör en smaskig kaka.
Ha en fin vecka, följ gärna med på instagram @marlenerinda och häng med under veckan.
Just nu tittar många på vinterresor och jag får ofta frågor om Gambia. Varför ska man åka dit? När är bästa tiden? Var ska man bo? Vad finns det att göra? Jag tänkte försöka svara och ge lite allmänna tips och råd, jag har ju faktiskt bott där 🙂
Gambia är ett av världens minsta längder och turismen betyder allt för ett så litet land. Det är i vissa fall helt avgörande för att familjer ska överleva. Nu ökar turisterna och fler turister betyder att många åker för första gången. Då finns det några grejer som kan vara bra att veta. För det första så är det ett alldeles underbart land! För det andra så är det bara någon timmes tidsskillnad, så skönt! För det tredje så är det en het värme med en lätt bris från Atlanten, badkläder torkar direkt!
Åker man första gången är det enklast att åka med Ving. Det går att åka reguljärt men det tar längre tid och är oftast dyrare. Vi åker alltid charter dit och jag rekommenderar även att lägga till för transfer, det är helt enkelt enklast när man inte varit där förr och värt pengarna. Under transfern får man oftast ett kuvert med karta och andra bra-å-ha-grejer och kan ställa de där frågorna som man kanske funderat på.
Det tar ca 8 timmar att flyga mellan Stockholm och Gambias lilla flygplats Banjul (stopp i Göteborg på vägen dit). Det är en rätt stökig flygplats där du går igenom säkerhetskontroll även när du går ut, så det tar sin lilla tid. Håll i väskorna hårt när du kommer ut ur flygterminalen, det kommer nämligen ett helt gäng sugna bärare som vill hjälpa dej. Detta är första gången du får öva på att säga nej, vänligt men bestämt. Om du inte vill ha hjälpen alltså, i annat fall säger du bara vilket hotell du ska till och låter dem ta dina väskor och ger sedan en svensk 20-lapp som tack. Ha gärna en skvätt vatten kvar från flyget, det är varmt när man landar och ganska mycket väntetid.
Något annat jag rekommenderar är att gå på Välkomstmötet som brukar vara kl 10 dagen efter ankomst. Gambia är ett annorlunda land, så är det, och det är bra att få all information man kan faktiskt. På välkomstmötet får man veta allt om Vings utflykter, det kan man ju kolla upp redan hemma – men där brukar även vara någon från Gambiagruppen och dem är lite extra spännande att lyssna på. Man kan även få hjälp att fixa kontantkort till telefonen om man behöver det.
Det kan vara bra att veta att internet är rätt uselt i hela landet. Vi har alltid med oss en gammal mobil som vi köper ett kontaktkort till och laddar med massor med datamängd så vi kan ha den som hotspot hela resan. På så sätt kan man ha kontakt med dem där hemma, kolla internet osv. Vi brukar ta Africell som funkar bra, men det är ingen större skillnad på pris mellan de olika bolagen. När det gäller pengar är det enklast att ha med svenska pengar och växla i någon växlingsbutik vid hotellet. Behöver du ge dricks innan du växlat, så funkar en svensk 20-lapp helt ok.
När jag kom till Gambia första gången på 80-talet var det huvudsakliga turiststråket i Bakau. För kanske tio år sedan hade turismen flyttat till Fajara/Kotu och nu är det närmare Kololi. Det kan vara bra att veta när man ska välja hotell. Det händer inte mycket alls längre i Bakau, är hyfsat lugnt i Kotu och party i Kololi. Enkelt sagt alltså. Vi bor gärna i Kotu, där är lagom mycket att göra och en fin milslång strand att promenera på med juicebarer och fruktstånd lite här och där.
Kom alltid ihåg att Gambia är beroende av turister! Turistsäsongen är mellan oktober och april ungefär och under den tiden ska man tjäna ihop inkomst till resten av året. Kom alltid ihåg det! Du som turist är nämligen superintressant och livsviktig! Du ÄR inkomst!
Direkt när du kommer utanför hotellet så kommer det att komma fram människor till dej. Främst män i olika åldrar som vill vara din guide. De är alltid glada och pratsugna. De vill hälsa genom att ta dej i handen, höra vad du heter och vad du kommer ifrån. De vill skapa kontakt, för att (oftast) tjäna pengar – men de vill inget ont och är inte farliga. Bara lite lätt påträngande kan man tycka. Särskilt när det händer 25 gånger om dagen… MEN det är faktiskt bara att vänligt men bestämt säga Hej tillbaka, Nej Tack och att man gärna vill gå ifred. Enklast är att säga att man varit i Gambia förr och redan har en kontakt. Alla känner alla, säg att ni känner vår vän Buba och använd honom gärna som guide om ni behöver. Han är pålitlig, har en bra och säker bil, och kan köra er precis vart ni vill.
Som sagt: alla vill ha kontakt med dej, men det finns knep. Jag får iofs oftast gå ifred, men jag kan gå en liten bit ut i vattnet om jag vill gå helt ensam på stranden. Eller ha hörlurar, men de kan vara avstängda – det syns ju inte 🙂
Det kan vara påfrestande att alltid vara påpassad och att alltid ha någon som vill prata med en, och det är då du måste komma ihåg att du är deras levebröd. Säg nej, vänligt och bestämt. Igen och igen. Efter några dagar upphör detta, det går snabbare om de vet och ser att du har en gambisk kontakt och vänner i landet.
Våga lämna hotellet! Om du tillbringar hela semestern inne på hotellet har du inte varit i Gambia och då har du missat precis hela upplevelsen. Visst finns det roliga och exotiska djur inne på hotellet, men det är utanför du har det genuina livet. Gambia är platt och lätt att ta sej fram med fötterna. Det tar kanske 45 minuter att gå från Kotu till Bakau och ungefär lika länge mellan Kotu och Kololi. Du kan gå längst stranden till Kololi, det kan du inte till Bakau – gamla presidentens hus och en massa sten ligger i vägen.
Alla de här killarna som vill prata med dej kan hjälpa dej med taxi för en dag för att besöka tex Banjul, Bakau och krokodilerna mm. Det finns även registrerade guider som är speciellt utbildade för detta, jag har inte testat dem så jag vet egentligen inte hur de är. Det finns folk överallt som känner någon som känner någon, alla kan hjälpa dej med precis vad du vill. När det gäller taxi så är det bara de gröna som får åka ner till hotellen, det kan vara bra att veta. Buba kan du använda till det mesta, han åker överallt 🙂
Självklart ska du se dej runt och göra en och annan utflykt! Vi tar gärna båten till Juffureh där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Här finns även ett litet museum. På vägen dit eller därifrån kan man även besöka Kuna Kinte Island, som förr hette St James, dit slavarna fördes innan de skeppades till övriga världen. Det är en intressant utflykt och en viktig historia som måste bevaras. Det blir en heldag och brukar vara något att minnas för resten av livet. Vi tar gärna en dag på floden när vi bara tar det lugnt, fiskar och solar. Gambiafloden har gott om fisk, så alla brukar få napp. Har man tid är det en upplevelse att åka båt hela vägen upp till Georgetown och ligga kvar där någon natt. Har man tur kan man se flodhästar och delfiner på vägen.
Många frågar om SOS Barnbyar och om man kan besöka dem. Man är inte lika pigg på besök i barnbyarna längre och de får väldigt många gåvor – så försök att besöka en familj eller by utanför turistområdet istället. Du kommer garanterat att få kontakt med någon ur personalen på hotellet eller taxichaufför (återigen: Buba – han visar gärna upp sitt hem) som förmodligen har sin familj på landsbygden. Be att få se hur de bor och lever, det brukar vara ett välkommet inslag. Köp med en säck ris eller en dunk olja på vägen som tack. Eller varför inte myggnät, de kostar runt 80 kr och räddar liv. Allt är faktiskt välkommet; fotbollar, ballonger, reflexer, tandborstar, små leksaker utan batteri, kläder, smink, nagellack, skrivböcker, pennor… allt!
Våga ta kontakt. Våga gå utanför din sk komfortzon. Var inte så jäkla svensk!
Gambia är alldeles fantastiskt! Särskilt när man vågar ta del av det genuina Gambia och för att kunna det måste man ta sej utanför hotellet och släppa in nya människor inpå livet. Gambia är inte bara varmt i klimatet utan även när det gäller vänner. Här bryr man sej på riktigt. Visst vill man tjäna pengar, men man märker snart att vänligheten är genuin från de allra flesta och inte enbart beror på pengar. Lita på din magkänsla!
Ha ett öppet sinne och släpp in. Gör du det, så kan jag lova dej en alldeles fantastiskt semester och vänner för livet. Då kommer du att vilja åka tillbaka, Gambia kommer att bli ett behov. Vi är många som ”bara åkt till Afrika på semester” och kommit hem helt förändrade. Gambia är fattigt, våra vänner har bara fyra väggar och i bästa fall ett mål mat om dagen. Men de har något som vi inte har – genuin livsglädje! Å det måste vi lära oss av.
Detta är alltså mina bästa tips för dej som besöker Gambia första gången (andra gången vet du vad som gäller):
Åk med Ving, ta deras transfer och gå på välkomstmötet.
Ta med svenska pengar, växla på plats.
Ha tålamod, du kommer få säga hej och nej tack minst 25 gånger per dag.
Lämna hotellet, besök en familj på landsbygden.
NJUT!
Men det finns några baksidor också… Det kan hända att du kommer att få en mängd fördomar kastade mot dej när du berättar för andra att du ska åka till lilla Gambia. Särskilt om du är kvinna och singel. Du kommer förmodligen att få menande leenden och frågor om du ska åka dit för att skaffa dej en man. En av alla fördomar som funnits sedan 60-70-talet, är att ensamma vita kvinnor åker till Gambia för att hitta en svart man. Så är det inte! Den som påstår det har med största sannolikhet aldrig vart där.
Du kommer kanske också att få höra att det är farligt. Varför vet man däremot inte, bara att det ”väl är så i Afrika”. Ytterligare en fördom utan grund, Gambia är INTE farligt. Jag känner mej säkrare där än i Stockholm, oavsett om det är dag eller natt.
Jag hoppas att jag lyckats förmedla lite hur det är, kunnat ge några goda råd och att ni nu har bestämt er för att åka och kanske redan bokat en resa. Då hoppas jag att ni får en alldeles fantastisk vistelse i ett av världens vänligaste länder. Så hoppas jag också (och tror) att du ska bli lika förälskad som jag i det lilla landet. Njut av god mat, härliga människor, underbart klimat och långa stränder. Jag längtar ständigt tillbaka!
Vi var där senast i januari 2019, det finns massor med bilder på instagram @marlenerinda om ni vill se hur det ser ut. Ni får skrolla lite i flödet bara.
Du behövs – i Gambia kan du göra skillnad! På riktigt!
Den här sommaren har jag varit en följetong på Smarteyes, det är tur att de har sån tålmodig personal. Särskilt Björn som hjälpt mej massor och än inte gett upp.
Det började i början av juni tror jag. Då lyckades jag till slut bestämma mej för ett par bågar som jag kunde trivas i. Jag tycker det är skiiiitsvårt med glasögon, det är därför det tagit lite tid. Jag har glasögon hela tiden och på en mängd olika tillställningar och tillfällen, de måste funka!
Bågen jag hittade var egentligen bara glas med mörka skalmar och mörka fästen, men jag ville ha fästena i guld vilket gick jättebra. Någon vecka senare var glasögonen klara, men då skulle jag åka till Irland – så de fick ligga och vänta lite. Direkt när jag kom från Irland åkte vi till Öland, så de fick vänta lite till – men sen kunde jag hämta dem. De var jättefina, men kändes inte helt ok. Vi tänkte allihop att det kanske var pga ovana och att styrkorna var annorlunda, så jag gick hem och försökte verkligen ha dem.
Men det gick bara inte, så när jag åkte till Italien åkte de gamla glasögonen på igen. Tyvärr! När jag kom hem gick jag tillbaka och man skickade mej tillbaka till Björn för en ny synundersökning, om det kanske hade blivit något fel där. Det hade det tyvärr inte, men kanske var det glasen som jag inte riktigt klickade med. Någon vecka senare fick jag nya och de här kändes iofs bättre – men fortfarande inte helt ok. Nu började jag dock att identifiera felen och konstaterade bla att jag fått perfekta arbetsglasögon – jag såg perfekt bara jag satt still, tittade neråt eller framåt. Men tittade jag det minsta fel så var allt suddigt, att köra bil var rent livsfarligt och jag snubblade när jag gick. Jag började ana att den progressiva delen på glaset satt för högt och kanske tom var för stor. Dessutom hade fästena blivit fel, de var återigen svarta…
Så i måndags var jag tillbaka igen och stackars Björn var precis på väg på rast när jag kom in. Jag berättade vad jag trodde var fel och han höll med och bockade till glasögonen lite. Dessutom beställdes nya fästen, i guld. Igår glömde jag ta på dem direkt när jag vaknade, utan tog mina gamla – men idag ska jag använda dem och se hur det känns några dagar. Jag hoppas verkligen att de ska funka nu, vet inte om Björn har några fler lösningar…
Jag har aldrig varit med om mer tålmodig personal som hos Smarteyes och det spelar ingen roll vilken butik man går till. Jag har varit både på Kungsgatan och Götgatan nu eftersom Herr Björn hoppar lite mellan butikerna. På Kungsgatan har man en mysig lounge där man kan sitta och vila medan man dricker något så där hamnar jag ibland.
Jag har funderat på Smarteyes abonnemang som innebär att man betalar från 90 kr i månaden, 170 kr om man har progressiva glas och får då ett par (fler om man betalar mer) glasögon. En synundersökning per år och försäkring. Mina brillor kostade ungefär 6000 kr, så jag skulle tjäna på det även om bindningstiden är 24 månader.
Men nu ska vi få rätt på det här först, så får vi se hur jag gör nästa gång. Jag vill verkligen att de här glasögonen ska funka vad jag än gör, för de är verkligen bra när de funkar. Så länge jag sitter vid datorn och jobba eller kollar på tv alltså… det skulle vara bra att kunna gå och köra bil också 🙂
Med Björns hjälp blir det nog jättebra, vilken dag som helst…
Såklart var inte cancerutredningen klar, det visste jag ju… man har kollat allt på insidan – men det finns ju en utsida också. Igår var det dax att kolla huden.
Vi har olika former av hudcancer i släkten och vi är alla väldigt prickiga. Jag var nog bara 9-10 år när de första prickarna togs bort på inrådan av skolsköterskan. Under åren har det tagits bort en prick här och en där, men jag har egentligen bara varit helt genomgången en gång och det var när Karolinska i Solna hette Karolinska. 1800-talet typ…
Nu när allt annat skulle utredas, bad jag förstås även om detta. Det var dax helt enkelt. Igår hade jag tid på Hudmottagningen i Älvsjö som är specialiserade på just prickar. Där går elever under läkares överseende, så man blir ordentligt kollad. Gårdagens besök var egentligen bara för att se om jag var i riskgrupp och skulle godkänd för en grundligare utredning. Det var jag.
Jag kom in till läkaren som sa att jag skulle ta av mej ungefär allt, trosorna fick jag behålla. Hon behövde bara titta på mej och höra bakgrunden för att konstatera att jag var en högriskpatient. Och det har inget med mitt solande att göra, allt ligger i generna. Däremot poängterade hon nytta av att smörja in sej, men vanlig hudlotion! Va? Sa jag. Ja, man behöver hålla huden fuktig och mjuk för att minska risken för åldersförändringar. Min är läderartat och liknar mest en elefanthud. Jag är skitdålig på smörj!
Sen tog hon fram lampan och gick igenom hela min kropp, från topp till tå och konstaterade att jag har väldigt många prickar och att de under och på fötterna är noga att hålla koll på. Hon passade också på att skrapa bort en fläck som ändå skulle trilla bort snart. Men hon tyckte inte att någon såg ut att vara aktiv eller farlig ut i nuläget.
Men jag är alltså godkänd för en grundligare utredningen vilket innebär att jag ska få en ny tid för att göra en fotoscanner. Hela jag ska fotograferas och sen går en dator igenom alla prickarna, den brukar tydligen hitta det son ska hittas. Sen ska jag göra en ny fotografering minst en gång om året, så se datorn om och hur prickarna förändras. Smart!
Så nu vet vi alltså att jag just precis idag är cancerfri inuti, nästan iaf – jag ska ta cellprover senare idag. Och vi vet nästan säkert att jag är cancerfri även utanpå, å det är ju jättebra! Vi vet också att det numera är stenkoll på mej, att jag förmodligen kommer att få cancer på något sätt men att den då kommer att hittas tidigt. Tidigt är bra, då kan man fixa det.
Så den här cancerhistorien fortsätter alltså och den kommer inte att ta slut. Men det känns faktiskt helt ok.
Den här veckan kör allt igång igen för mej, kanske för er också? Det är lite ångest faktiskt, hade gärna haft en vecka till med helt ren almanacka. Men det är bara att gilla läget antar jag.
Det är måndag och det betyder gymmet. Ni som är nyfikna på mitt gym kan faktiskt hänga med på onsdag (14/8). Då har Sussie på Curves i Tumba ett grymt erbjudande för er. Ni får bla testa på Curves i 21 dagar för 399kr. Erbjudandet gäller bara på onsdag och klubben i Tumba. Hojta om ni vill veta mer 🙂
Men det var onsdag det, idag tränar jag alltså som vanligt och i eftermiddag fortsätter cancerresan… då ska hela hudkostymen kollas upp. Hela jag ska tydligen fotograferas och någon specialist ska kolla in alla mina prickar och se om något behöver åtgärdas. Vi får väl se vad h*n säger…
Resten av veckan är betydligt roligare. Förutom ännu mer träning så funderar Jag på att hälsa på hos Cicki och Viktväktarna i Huddinge på onsdag kl 16.30. Hoppas få träffa några av er i såna fall. På torsdag har jag en pressträff på SVT på morgonen och sen ska vi på biopremiär på kvällen och fota lite röda mattan. Och på fredag är det stor kräftskiva på värdshuset Kräftan 🙂
Roligheter kräver bra planering. Här är veckans matsedel:
Allt utom Shakshukan och pizzan funkar i matlådan, så gör mycket av allt det andra. Att ha färdiga matlådor i frysen är a och o för mej, då finns det alltid något till lunch och jag slipper tänka. Jag måste slå ett extra slag för rätterna i slutet av veckan, kycklingen, fläskfilén och lasagnen är vansinnigt goda och pizzan är ett väldigt bra alternativ om man vill komma billigare undan men ändå få pizzasmaken.
Är ni nyfiken på veckans roligheter så är det bara att hänga med på instagram @marlenerinda
Har söndagsångesten börja komma krypande? Är semestern och det ”goda livet” slut nu? Kan det möjligen vara så att det är just imorrn (eller under veckan) som ni ska väga in er efter sommaren och ta tag i de där jäkla kilona igen?
Jag har jobbat på Viktväktarna och vet EXAKT hur det brukar se ut just precis veckan som kommer. Vecka 33 och vecka 34, samt v 1 och veckan 2 är de måndagar som flest skriver in sej på VV. Det är då man ska ta tag i sitt liv igen, för femtioelfte och sista gången. Den här gången SKA det funka!
Vet ni? Om det funkar eller inte, är faktiskt helt och hållet upp till er! Eller kanske inte helt… det kan ju hända saker på vägen som ni inte rår över, som tex sjukdom, trassel i familjen, problem på jobbet och lite sånt – men i övrigt så är det ni som bestämmer om det ska fungera eller ej. Det finns några knep på vägen, för att ni just den här gången ska lyckas hela vägen in i mål.
INNAN ni börjar viktresan kan ni förbereda er. I detta fall är ensam inte stark, engagera familjen. Vill man ditt bästa så ställer man upp och underlättar för dej. Kanske är det fler i familjen som behöver ändra matvanor/gå ner i vikt? Rensa ur det som inte bör finnas hemma, det som inte finns går ju lixom inte att äta… Berätta vitt och brett om ert beslut och att det är ditt eget val och din resa för att må så bra som möjligt.
Lägg upp en strategi och planera. Maten är viktigast, fundera på hur du enklast sköter en ny diet. Har du svårt att variera dej och hitta på middag varje dag? Då kanske matlådor är något för dej. HÄR finns mängder med förslag. Laga mycket mat när du väl lagar något och lägg i frysen. Preppa med tålamod och satsa minst ett år av ditt liv för själva viktresan, resten av livet för din hälsa.
NU är det dax att köra igång. Oavsett om du går på möten eller väger dej hemma, se till att det är på samma våg, i samma kläder och ungefär vid samma tid varje vecka. Ta även dina mått på 3-4 ställen på kroppen och ta bilder, så du har att jämför med när vågen står still. För det kan du också förbereda dej på att den kommer att göra då och då, det kommer även att bli plus…
När du väl har gjort den första invägningen är det dax att köra igång med programmet. Tänk 90-10 och glöm träningen den första tiden. Med detta menar jag att om du sköter dej med maten 90% av tiden, så är det helt ok att strunta i allt 10% av tiden. Men kanske inte gå bananaz, utan ändå ha ett hyfsat sunt tänk. Viktväktarna har ju en veckobonus som är till för att användas. Lita på programmet! Gör som programmet säger, fyll i dina sp, väg och mät – då blir det mest korrekt. Skriv upp alt, även om det blivit alldeles för mycket. Tänk kostcirkel och tallriksmodellen, ät KOMPLETTA måltider även om du äter noll-sp-mat.
Var inte för hård! Blir det galet någon dag så fundera på varför det blev som det blev, lär av detta, stryk ett streck och gå vidare. Vill du köra igång med någon form av träning (jag gjorde det inte förrän jag varit på min målvikt i 10 år) så tänk 80-20. Det är maten som står för 80% av viktminskningen, 20% är träning. Vi äter oss ner i vikt och tränar för vår hälsas skull. Alla behöver dock muskler och muskler hjälper förbränningen, men ta en sak i taget.
Så är det dax för veckovägning. Jag vet att många väger sej varje dag, men ha en bestämd dag som du jämför med vecka för vecka – då blir det mest korrekt eftersom dagarna kan skifta en hel del beroende på vätska i kroppen, tid i månaden, stress osv. Räkna inte med flera kilo minus varje vecka utan gläds åt minsta hekto och tänk på att det kan vara helt ok att stå still också. En hälsosam viktminskning är ungefär ett halvt kilo i veckan, då hinner både knopp och kropp med. Går det väldigt snabbt kan man drabbas av gallproblem, blodtrycksfall och hudkostymen får svårt att hänga med.
ALLA kör i diket då och då. ALLA tycker det är tråkigt att fylla i SP efter ett tag. ALLA får plus någon gång på sin viktresa. MEN… ALLA kan även köra upp på banan igen. ALLA kan gå ner i vikt. ALLA kan komma hela vägen in i mål. Jag lovar. Jag gjorde det och det är inget magiskt med mej. Jag har trillat i diket ett helt gäng gånger, men jag har alltid kört upp på banan igen. För att det är jag som bestämmer över mej! Jag vill inte vara tjock, trött, orkeslös – jag vill gilla det jag ser i spegeln och orka med mej själv och mitt liv. Det är MITT VAL! Jag väljer hälsa!
När du kör igång den här gången, den sista gången – så gör ditt val en gång för alla. Detta ska vara för resten av livet. Det kommer att ta tid. Det kommer att vara jobbigt – men du kan! Det är egentligen det enda du behöver banka in i skallen: DU KAN! För det kan du, jag vet det – du ska bara förstå det själv.
Å du… Bragden är inte att gå ner snabbt i vikt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där. Upprepa detta tills du verkligen förstår vad som står. Nu kör vi – för sista gången – för resten av livet!
Ps. jag finns på insta, hela mitt Guldmedlemsliv sedan 14 år tillbaka. Häng med där, jag peppar så gott jag kan @marlenerinda
Alla har vi nog våra ”problemområden”. Jag har alltid avskytt min mage, hur smal jag än är så putar den ut på ett sätt som jag inte tycker om. Jag ser lixom tjock ut fast jag inte är det.
För drygt ett år sedan kom jag i kontakt med Anna som driver kliniken Formedico i Hammarby Sjöstad. Jag ville testa Verju Fettreduceringslaser och skriva en artikel om den. Verkligen kritisk granska den och hitta för- och nackdelar. Det kan ju inte bara vara så enkelt att man lägger sej i en maskin en stund så försvinner fläsket. Eller?
Ska jag skriva om något så vill jag testa, så jag kan berätta hur allt känns och om det verkligen gör någon skillnad och är värt att betala för osv. Det har alltså inte varit ett samarbete för bloggen, utan ett granskande jobb för Du i Fokus. Men just en sån här grej tar tid att få resultat på, därför gör jag en liten uppdatering här. Framför allt för min egen skull och kanske för Annas också – så hon inte tror att jag glömt henne. Nu är det nämligen flera månader sedan senaste behandlingen, jag ville se var som händer om det går kort resp lång tid mellan gångerna. Rekommenderat är nämligen att inte gå tätare än var tredje vecka, jag har haft allt mellan tre veckor och tre månader emellan. För att se skillnaden.
Jag är ganska kritisk när det gäller alla former av skönhetsingrepp och vill veta allt och lite till. Jag testar gärna och är inte särskilt rädd för att testa oavsett vad det är – jag är mest nyfiken på att se om och hur saker fungerar. Och Verju verkade lite för enkelt och för bra för att vara sant, då måste man ju testa!
Verju fettreduceringslaser är en maskin med 6 ”armar” som lyser på de områden man vill bearbeta. I mitt fall var det alltså hela magen, både övre och nedre delen. Med denna metod förstörs innehållet inuti fettcellen och försvinner ut ur kroppen genom lymfsystemet. Många andra fettreducerings metoder förstör hela cellen och då vill kroppen börja bilda nya celler någon annanstans på kroppen, Verju låter cellen vara kvar – men tom. För att allt ska fungera optimalt är det viktigt att man inte dricker alkohol 4 dagar efter behandling då lymfsystemet ”stänger” av när kroppen får i sig alkohol. Jag var även rekommenderad att inte träna hårt några dagar efter behandlingen, promenader var helt ok.
Formedico i Hammarby Sjöstad var först med maskinen i Sverige och jag blev otroligt nyfiken när jag läste om både Formedico och Verju. Mitt första besök där var i maj 2018, då träffade jag Anna som driver kliniken tillsammans med sin man. Bägge har lång erfarenhet både inom sjukvården och skönhetsvärlden, jag kände mej helt trygg! Anna började med att berätta om kliniken och maskinen, hur allt skulle gå till och förväntat resultat. De flesta köper ett paket på 4 eller 8 gånger, en enda gång ligger på ca 2000 gånger (men finns förstås paketpris) – men en gång är lixom ingen gång i det här fallet. Gammal fett kan sitta hårt och resultatet märks kanske inte förrän efter 2-3 gånger.
Anna mätte mej på några olika ställen och sedan tog jag plats på britsen. Maskinens armar justerades för att jobba precis där jag ville och för att göra mest nytta. Sen var det bara slappna av och låta maskinen göra sitt. 2 x 20 minuter är vanligast och att man då kanske tar 20 minuter på framsidan och 20 på baksidan, mage och rygg hör ju ihop. Maskinen surrar lite, i övrigt varken känns eller märks något alls.
Efter behandlingen är det bara att gå hem och invänta resultatet. Som alltså inte kommer direkt, kanske inte ens efter andra gången… efter tredje gången började jag se resultat. Magen var så mjuk helt plötsligt! Bristningarna efter graviditeterna var nästan borta och huden var fast och mjuk, en betydlig skillnad faktiskt. Överhuvudtaget hade all hud runt mage och rygg stramat upp sej rejält och hela jag kändes fastare.
Det ska poängteras att Verju inte är någon mirakelmaskin på det sättet att den fixar allt själv – jag har under behandlingen skött mat och träning, precis som jag brukar. Maskinen hjälper lixom bara till att påskynda förloppet. Jag har under hela tiden levt som vanligt, tränat 2-3 ggr i veckan, tagit 1-2 dagliga promenader och ätit bra – precis som jag gör i min vardag. Måtten har minskat överallt, mest runt midjan. Å det har alltså inte spelat någon roll om jag haft tre veckor mellan behandlingarna eller tre månader. Måtten har varit konstanta och hållit sej efter behandling, fettet är verkligen borta på något mysko sätt.
Min jämförelsebild här uppe är rätt dålig, det är svårt att få helt samma vinkel och skärpa i bilderna. Vikten är densamma på bägge bilderna, en det syns att jag är slankare, att trosorna och behån sitter på ett helt annat sätt än före. Sammanfattningsvis så här långt kan man nog ändå säga att Verju funkar. Det är rätt dyrt, men så är det väl med alla ingrepp man vill göra på sin kropp? Det är ingen genväg, utan ett verktyg på vägen.
Jag tycker detta är väldigt spännande! Jag har ingen exakt koll på siffrorna, sommaren har som sagt vart ett slags experiment för att se om behandlingen varit hållbar i längden. Men så fort jag varit tillbaka hos Anna, ska ni få veta. Resultatet tar alltså lite tid, så vill ni ta bort några centimeter innan nästa sommar är det dax att sätta igång nu 🙂
Jag brukar säga att saker man inte styr över är det ingen idé att irritera sej på. Men just nu är jag väldigt irriterad på vädret! Detta regnande gör mej snart galen! Vi försöker nämligen måla garaget…
För två år sedan målade vi huset. Vi tog i Olanders Måleri som målade överdelen på huset, så vi skulle slippa klättra på stegar och få det ordentligt fixat. Resten gjorde vi själva och bara det var ett jäkla jobb. Men vi hade iaf tur med vädret!
En av garageväggarna har varit dålig sedan vi flyttade in för 27 år sedan, nu fick vi äntligen tummen ur att fixa den. Man ska inte ha för bråttom, eller hur? Sanningen är väl egentligen den att min pappa äntligen orkade och hade tid, och då är det bara att hänga på. Vi skulle alltså riva en vägg, fixa nytt virke, måla detta en gång, sätta upp det och måla det en gång till på plats. Å sen skulle resten av garaget tvättas och målas också och då vill man ju ha bra väder – iaf uppehåll… Inte många såna dagar den senaste veckan…
Så vi har parerat regnskurar. Haft superkoll på fyra (!) olika väderappar, alla har visat olika och knappt någon har haft rätt. När det varit uppehåll har jag målat som en galning och sedan lagt på tork inne i garaget för säkerhets skull. När väggen nyss var riven kom ett skyfall, förstås. Sen fick vi iaf upp en ny vägg innan nästa skyfall. Det har kommit allt mellan 10 och 30 mm regn på dagarna, det är inget toppenväder att renovera i. Men igår var det iaf hyfsat nästan hela dagen och vi lyckades göra allt klart utom en vägg, den längsta förstås.
Så nu väntar vi bara på uppehåll, en app säger att det blir imorrn. Då ska vi tvätta och måla sista väggen och sen är det klart!!! Sen ska jag aldrig mer måla ett hus eller garage, då tar jag hellre in tjejerna från Olanders igen. Vi kommer att bo här i max tio år till och under den tiden ska vi inte behöva måla något mer.
Den här sommaren har inte varit särskilt rolig vädermässig, iaf inte där vi bor. Vi har bara haft riktigt varmt någon vecka i sträck och jag vet inte hur mycket regn vi fått, men det har inte varit vare sej vattenbrist eller brandförbud (mer än ett par dagar). Just nu är det så mycket vatten på gräsmattan att det är en bassäng, den kan inte ta emot mer. Jag vet att förr sommaren var extrem, men sjutton så bra jag mådde då!
Den 7 augusti 2000 fick jag nog av mej själv och skrev in mej på Viktväktarna. Inte för att jag var jättetjock, utan för att jag behövde lära om när det gäller mat. Skaffa en ny, sundare livsstil, för mej och barnen. 19 år har gått, idag är jag väldigt nöjd med mitt beslut.
Jag var 30 år, åt oftast inget på dagarna men sen smällde jag i mej skogaholmslimpa med ett tjockt lager hushållsost på kvällarna. Det är ju så gott! Men det är ju inte mycket näring… och det kan knappast kallas sund kosthållning. Men så var det! Jag mådde skit! Jag var ganska nyskild, mitt i en rejäl utbrändhet, konstant trött, superstressad och en rätt ledsen ensamstående morsa. Att min bästa kompis dog en vecka senare gjorde inte saken bättre… men samtidigt gjorde hennes död att jag fick en insikt om att jag måste ta hand om mej bättre.
Så jag skrev in mej på Viktväktarna i Tullinge Centrum, tillsammans med min mamma. Min första vecka räknade vi prickar, jag hade fattat det hyfsat när jag kom dit veckan två och då fick vi veta att det from nu skulle handla om Points. Tack för den! Det var bara att glömma allt från första veckan och lära om, samtidigt som jag skulle smälta att min bästa vän inte fanns längre… Men det gick! Points var ju dessutom såååå mycket enklare än Prickar!
Jag hade svårt att gå ner i vikt, det blev ett par hekto ner och sedan stod det still. Jag följde programmet till punkt och pricka, även konsulenten tyckte det borde gå snabbare – men jag gav mej inte! Jag fick hjälpa till vid vågen som extra pepp och för att verkligen inte tappa greppet. Det var kul, jag lärde känna både personal på VV och andra medlemmar. Med mina små steg skulle det ta ganska exakt fyra år att komma i mål – men jag gjorde det!
Jag fortsatte räkna mina Points, programmen ändrade sej lite och bla blev Points Plus. Jag vågade inte sluta räkna och höll vikten i flera år, tills jag blev sjuk runt 2010. Jag mådde ungefär lika dåligt då som innan jag började på VV. Gick upp allt jag gått ner och blev mer och mer förtvivlad. Något var riktigt fel, det kände jag i hela kroppen. Till slut fick jag hjälp och diagnos efter diagnos trillade på plats. 2013 hade jag gått ner allt igen och sedan dess har jag hållit vikten och kan återigen och sedan dess stolt titulera mej Guldmedlem och normalviktig på Viktväktarna.
Jag var återigen smal, men jag orkade ingenting. Jag kunde knappt stå och dra på mej strumporna, utan var tvungen att sitta ner. Jag kunde inte luta mej fram och sätta på vattnet till badkaret utan att hålla mej i väggen. Jag hade INGEN bålstyrka alls och hade konstant ont i rygg och nacke. Vid det här laget hade jag bla fått diagnosen fibromyalgi och då kan man ju tänka sej att jag skulle skylla värken på den. Istället tog jag tag i träningen, jag ville orka mer, få kontroll på min kropp och få muskler! Jag skulle bli stark!
Så för snart 4 år sedan började jag träna cirkelträning på Curves. Ett gym för tjejer, utan speglar och utan prestige. På bara 30 minuter jobbar jag igenom hela kroppen, med min egen kropp som motstånd. Jag var smal, men smal var egentligen aldrig det jag strävade efter – jag ville ju ha livskvalité och vara hälsosam. Jag åt mej ner i vikt, nu skulle jag träna för att orka leva längre och för att min kropp ska göra det jag ber den om. Länge!
Martin gick ner 60 kg med vv, men det var lite för mycket, detta är mer lagom.
Idag är det 19 år sedan jag skrev in mej på Viktväktarna, ett av det bästa beslut jag fattat i hela mitt liv. Jag mår bra! Jag är så frisk jag förmodligen kan bli. OCH jag träffade min man, vilken bonus! Min älskade Martin som gått ner 60,4 kg med Viktväktarnas hjälp och som jag sedan hade massor med VV-klasser med över hela södra Stockholm. Tillsammans hjälpte vi tusentals medlemmar ner i vikt under de 6 år som vi hade egna klasser.
Både Martin och jag är ganska unika när det gäller Viktväktarna. Vi har nämligen bara skrivit in oss en gång, tagit oss i mål och stannat där. Vi lyckades göra en beständig livsstilsförändring som gett oss ett helt nytt liv. Vi är dessutom unika med att ha träffats på VV och gift oss, något som jag vet att det pratades om en hel del när det hände 🙂
Jag påstår att alla kan gå ner i vikt, men jag säger inte att det är enkelt. Jag skulle heller aldrig säga ”kan vi – så kan ni”, så enkelt är det nämligen inte. Vi har alla olika förutsättningar. Men jag har några tips för att verkligen orka hela vägen och de är *lita på programmet *låt det ta tid, minst 1 år *gläds åt minsta minus på vågen *ha inga förbud *banna aldrig snedstegen *inse att det blir plus ibland *gå jämnviktsprogrammet *glöm motivation – fucking gör det bara!
Och gå på möten om du kan, du kan faktiskt möta ditt livs kärlek 🙂
Hur firar man 19 år på VV då? Jo, man börjar dagen med en helt vanlig frukost, en hundpromenad och ett pass på gymmet. Sen blir det kanske en glass till mellanmål – bara för att jag vill och vet att det inte spelar någon roll i längden.
Ni kan följa med på instagram @marlenerinda om ni vill och se hur min dag ser ut. Jag försöker ge pepp där, så gott jag kan. Jag påstår att jag kan det här nu, men kommer aldrig att sluta ha koll. Appen är fortfarande med mej så gott som dagligen, den släpper jag aldrig! Risken är alldeles för stor att trilla dit i dåliga vanor igen.
Grattis till mej idag och tack Viktväktarna för kärleken! Nästa år firar jag 20 år på VV, då ska jag fortfarande vara på min målvikt, men ännu starkare – då ska jag vara femtio, fit och fräck!
