I torsdags drog vi iväg igen. Husbilen packades och vi åkte till Eskilstuna, för ett snabbt nattstopp på Tumbo. På fredagen fortsatte vi till Westerqvarn där vi skulle tillbringa helgen. Allt började bra, men sen… natten till lördag var värsta natten jag haft på många, många år. Jag har varit så sjuk.
På fredagkvällen var vi på stå-upp. Där drack jag en Irish Coffe och en cider, inget annat. På dagen hade jag ätit yoghurt med musli till lunch och vegobollar med potatismos till middagvid 17-tiden. Inget konstigt alls alltså.
Vi kom tillbaka till husbilen vid 22-tiden och helt plötsligt fick jag en galen halsbränna. Bara så där. Ingen förvarning alls, det kom inte smygande utan smällde bara till. Det brann så mycket i både hals och mage att jag nästan fick panik och stod strax och halsade yoghurt.
Jag har bara haft halsbränna när jag varit gravid och det var drygt 30 år sedan sist. Det finns alltså ingen historik med magproblem av något slag. Och jag hade ju inte ätit något konstigt så det enda jag kunde tänka som anledningen var grädden i Irishen. Den kanske var gammal, stått framme och fått bakterier eller nåt sånt…
Vi la oss iaf och då kom frossan. Jag skakade så det kändes i hela bilen. Men Martin sov så gott ändå. Det gjorde inte jag. Enda sättet jag kunde ligga på var på rygg med huvudet lite högre än kroppen. Och jag är magsovare. Jag mådde inte illa, det gjorde inte ont – det var ”bara” halsbränna och en galen frossa.
2.30 försökte jag dricka några droppar vatten och då kom allt upp. Jag hann till toaletten, vilken var en bragd just då. Särskilt i en husbil. Nu kändes det bättre, men nu började jag svettas istället. Halsbrännan var borta, tack o lov, nu var det bara en slags kramp i magsäcken kvar. Den var dock ingenting mot halsbrännan. Men kroppen kunde inte slappna av och pulsen var rätt hög.
Nu höll jag på att brinna upp av värme istället för frossa, så det fick bli att ta med täcket och ta plats i förarstolen. Där var det svalare och jag kunde sitta upp och slumra lite. Vid 6.30 testade jag att lägga mej i sängen och kunde faktiskt sova ett par timmar. Herregud så skönt det är att sova ibland.
När jag vaknade var jag ok, men det gick inte att äta frukost – däremot var det väldigt gott med lite te. Jag gick med till restaurangen när det var dax för pizzalunch, och jag fick faktiskt i mej två små bitar pizza och en cola. Så skönt med lite energi. För jag var rätt skör. Efter lunch sov jag någon timma och sen mådde jag helt ok och var tom lite hungrig när det var dx för middag.
Vad satte igång allt då? Vet ej, men gissar på den vispade grädden. Det var nämligen det enda jag ”åt” eller fick i mej efter middagen. En del gissar att det var gallan eller magmunnen som spökade, men jag hade ju inte ont och allt var över på bara några timmar. Restaurangen kollade datum och hantering av grädden och allt var ok, så det vete sjutton vad som hände.
Det skulle ju vara rätt bra att veta vad som orsakade allt, för den där natten var inte kul. Jag vill aldrig vara med om något sånt igen!
Oktober är här och det är bara 11 veckor kvar av 2026. Hur har det gått med vikten i år? Är ni där ni planerat att vara? Om inte, så finns det fortfarande tid att komma en bit på vägen. På 11 veckor kan man göra rätt mycket faktiskt, allt mellan 2 och 5 kg är rimligt utan att kämpa livet ur sej.
Jag tycker inte om hösten. Rättare sagt: min kropp tycker inte om hösten. Jag har fibromyalgi som innebär att jag har kronisk värk och den bli värre av kyla och väderomslag. Perioden from nu, fram till mars ungefär, är en stor utmaning. Det är därför vi planerar att bo i husbilen och fly till solen över vintern.
Jag försöker verkligen ta hand om mej, men det är inte alltid så enkelt. På grund av sjukdom, långvarig och allvarlig stress har jag fortfarande ca 5 kilo som MÅSTE bort, för min hälsas skull. Jag har tagit tag i sömnen till att börja med, den är väldigt viktig. Vila och återhämtning är så otroligt mycket viktigare än många tror och för mej är den livsviktig. Åsså maten förstås. Vi äter bra, kroppen fattar bara inte riktig det… klimakteriet ställer nämligtentill det en del också. Träningen har jag skött hyfsat senaste veckorna och promenaderna har vi också fått till. Heja oss!
Nu ska vi fylla på frysen med matlådor, som går snabbt att tina när man har brist på middagsidéer eller kort om tid. Grytor och gratänger är enkelt och ger goda matlådor, så det är mycket sånt just nu 🙂
Köttgrytan tillhör mina favoriträtter, räkorna är kanongoda och kålpuddingen funkar förstås att göra med vanlig köttfärs också. Och vem gillar inte ugnspannkaka!!! Den här veckan funkar allt utom fisken i matlådan, så passa på att fylla frysen.
Nu kör vi! 11 veckor till nyår! Är ni med?
Häng med på instagram @marlenerinda och se hur jag lever i min vardag som långvarig Guldmedlem hos Viktväktarna 🙂
Jag kanske inte borde skriva det här inlägget och kanske raderar det senare. Men eftersom jag bearbetar min tankar och funderingar genom att skriva, så har jag lixom inget val. Och detta är ju min dagbok, så det blir konstigt att inte skriva om något som berör mej och som jag gått och tänkt på ett tag.
Ni som hängt med här senaste veckorna vet att jag varit lite låg. Det var särskilt en händelse i augusti som tog mej extra hårt och det jag kände då har stannat kvar i mej. Såklart känns ”sveket” mindre med tiden, men när annat händer så läggs sak på sak och känslorna poppar upp igen. Det hinner lixom inte lägga sej innan annat stökar till det igen.
Just nu packar vi för att åka iväg igen, men vi åker inte åt det håll vi tänkt. Vi är nämligen inte välkomna dit. Vi hade planerat en helt annan helg, än den som nu blir av. Vi hade planerat för att umgås med vänner och bekanta och folk förväntade sej tydligen att se oss där också. Men när vi frågade fick vi till svar att vi inte var välkomna dit. Det var inte fullt, andra var inbjuda dagen efter vi fick svar. Så det är tydligt: vi är inte välkomna. Det kanske man borde upplyst de andra om som nu skriver ”Vi ses där” eller ”Varför kommer ni inte till vår träff”.
Ledsen
Jag blev så ledsen. Jag ska vara helt ärlig med att säga det. Att jag blev väldigt ledsen och besviken. Även om Martin inte tar lika illa vid sej, så vet jag att han också kände så. Lite som den där känslan när alla i klassen var inbjudna på kalas, men inte jag. Eller när jag som tioåring frågade om jag fick vara med och de ”tuffa” tjejerna sa att det bara var för dem. Jag dög bara när någons bästis var sjuk, som en slags stand-in-kompis.
Den där känslan av utanförskap är jag väl bekant med, men trodde att jag skulle slippa uppleva igen. Men återigen passar jag inte in och är inte välkommen. Jag trodde att vuxenvärlden skulle vara bättre, men det är den inte. Visst kan man väl ibland uppskatta ärlighet, men ibland är det kanske bättre att linda in sanningen lite. Att inte känna sej välkommen bland folk som man trodde att man hade en naturlig tillhörighet hos är som ett slag i magen. OCH man känner sej dum som trodde att man hörde till.
Resultatet är att jag aldrig kommer att fråga igen. Jag vågar inte. Jag vill inte känna mej dum eller utanför. Blir jag inbjuden kommer jag förmodligen att tacka ja, men jag kommer inte att fråga. Inte dom – inte andra. Visst är det väl konstigt att jag känner mej dum för att jag inte får komma? Som om jag gjort något fel… Det har jag ju inte. Det har VI inte gjort (för det är ju vi som blivit bortvalda, inte bara jag). Varför känner jag mej dum då?
Vi ville fortfarande åka iväg, men fick alltså göra om våra planer. Ungefär alla vi känner och umgås med är på den där träffen, så vi insåg ju att vi skulle bli rätt ensamma. Ville vi träffa folk fick vi lösa det på ett annat sätt. Då såg vi att en av våra favoritställplatser skulle ha både stå-upp, pizza-buffé och vinprovning. Dessutom var det gott om plats där. Så vi slängde ut ett inlägg i sociala medier med plats och datum och informerade om att det skulle bli både underhållning och fanns gott om plats. ”Gör oss sällskap om ni vill – alla är välkomna!” Typ.
Idén med våra träffar som vi nu gjorde i drygt fem år har alltid varit att ingen ska sitta ensam och att alla ska känna sej välkomna. Och det är många som knutit nya kontakter och nu träffas lite här och där som vänner. Nu blev det ännu viktigare. Ingen ska behöva känna som vi gör just nu. För vi vet att många sitter ensamma i sina husbilar och faktiskt mår dåligt av detta. Även de som lever i en tvåsamhet. Vi gjorde det också, men har tack vare husbilen träffat en massa härliga människor.
Blir nog bra ändå
Resultatet av vårt lilla utrop är att ställplatsen nu är helt full. På bara ett par dagar hade typ 60 ekipage bokat in sej och även bokat både stå-upp, pizza-buffé och vinprovning. Ägaren är såklart lyrisk. Och det är nästan bara människor som vi aldrig träffat förut, vilket såklart är extra roligt. Och många har frågat ”Vaddå, är ALLA välkomna?”. Så det är tydligen fler än vi som är vana att inte höra till… Det vi vet just nu är att vi blir typ 25 pers som ska skratta tillsammans på Stå Upp:en imorrnkväll och ungefär lika många som ska äta pizza ihop på lördag. Rätt häftigt ändå.
Så nu packar vi ihop det sista och drar iväg. Vi kommer inte att träffa så många gamla bekanta, men kanske få en och annan ny. Det återstår att se… men vi kommer att sakna våra parhästar som är på den andra träffen och som vi sett fram emot att träffa. Det ska absolut erkännas. Måste också lägga till att det såklart inte är en rättighet att åka på varenda träff, men det här gänget träffades tillsammans förra hösten – och då var vi med. Uppfattade det inte som att vi var oönskade då.
Om ni har läst hela vägen hit så vill jag skicka med några grejer. Även vuxna kan alltså känna sej utanför, det är nog vanligare än många tror. Kan vara svårt att förstå för den som aldrig varit mobbad eller stått utanför. Om ni som arrangerar träffar, som är fler än typ fem bilar, vill att dessa ska vara privata – så måste ni tala om för alla inbjudna att den eller den inte är välkommen. Så de ”accepterade” inte går runt och snackar om er träff. Det blir lixom fel då. Och blir obekvämt för alla. Och en sak till: Det syns oftast inte på en person eller ett par att de känner sej ensamma, så VÅGA FRÅGA. VÅGA BJUDA IN.
Ett litet ”hej” kan faktiskt bli starten på en livslång vänskap.
(som jag skrev överst: jag var tvungen att skriva av mej och få ur detta ur systemet. Jag kanske raderar detta senare)
Vår 6:e husbilsträff. Det trodde vi nog aldrig när vi satt där på Gran Canaria och klurade. Vår första träff i Sölvesborg blev en chock. Vi trodde det skulle komma kanske 10 bilar, det kom över 70 och 20 till stod på kölista. Förra året firade vi 5 år, då överraskade vi allihop med att förnya våra äktenskapslöften. Det mesta kan alltså hända på våra träffar 🙂
Vi (Jikitas på äventyr) arrangerar träffarna tillsammans med Helene och Krister (Berggrens Bilbo). Temat är alltid detsamma: Gemenskap och nya bekantskaper. Ingen ska behöva sitta ofrivilligt ensam.
Våra träffar har inte något långt program, där är egentligen bara en enda punkt; Långbordet på fredagen kl 17.00. Det brukar vara magiskt. Förra året var vi 300 personer som åt middag ihop. Så häftigt!
Vill deltagare själv fixa något, tex hundpromenad eller cykeltur – så är detta mer än välkommet. Vi hjälper gärna till att sprida detta så gott vi kan.
Här är allt ni behöver veta om ni vill komma. Alla är välkomna, oavsett om man åker husbil, husvagn eller bor i tält/stuga. Bokningen öppnar måndagen den 28 september.
Detta gäller för Husbilsträffen i Kristihimmel 2027!
Plats: First Camp Vadstena
Tid: 6-9 maj 2027
Pris: cirka 200 kr/natt, gäller hela veckan. Vi har fått 46% rabatt, så priset beror på platsen ni väljer.
Bokningskod: HUSBILSTRAFFEN27
Långbord: 7 maj kl 17.00
Hashtagg i sociala medier: #husbilsträffvadstena27
Använd gärna när ni postar på sociala medier, så vi hittar varandras bilder
Ni bokar via First Camps hemsida, den hittar ni HÄR, väljer plats och trycker in koden när ni ska betala.
Långbordet kommer att vara på gräsytan mellan servicehus 1 och 2. Vi arrangörer kommer att ha platserna 114 och 115.
Campingen svarar på alla frågor om bokning och platser. Vi har bara fixat plats och datum, de har koll på allt runt bokningen.
Böda 2024Hjo 2025Unda 2026
Långbordet
Långbordet är numera en självklarhet och något som absolut ska prioriteras. Det går till så att man tar med stol och bord, samt det man vill äta. Sen äter vi tillsammans med sisådär 200 personer (sist 300!), det är en riktigt häftig upplevelse! Missa inte det!
Det brukar faktiskt bli långbord flera dagar, man vet aldrig och mycket beror på vädret.
Loppis!
På lördagen kör vi loppis på området där vi hade långbordet. Vi har inte bestämt någon tid än, men kanske 10-14 eller nåt sånt. Ta med gamla grejer ni vill bli av med, eller nya om ni har en egen verksamhet.
Följ oss på instagram @jikitaspåäventyr och @berggrens_bilbo samt Facebook och våra Youtube-kanaler med samma namn. Så missar ni inget innan eller under träffen. KLICKA HÄR för att gå med i fb-gruppen för våra husbilsträffar så missar ni definitivt inget.
Här är filmen från förra årets träff i Unda, med ”bröllop” och allt:
Vi har ingen anmälningslista eller så, men det finns ett event på facebook. Där kan man se på ett ungefär hur många vi blir och vilka som kommer. Vi strävar inte efter att ha den största träffen, vårt mål är att träffas på en fin plats och ha några riktigt trevliga dagar tillsammans. Att skapa nya härliga kontakter som man sen kan möta upp längs vägen 🙂
Oktober är här, det betyder att Kanelbullens Dag närmar sej! Jo, man får äta kanelbullar även som Viktväktare. Man får faktiskt äta precis vad man vill, man måste bara ha lite koll. Det är bla därför som jag gör de här matsedlarna 🙂
Hälsan har länge varit vår första prioritering. Å allt funkar ju bra så länge läget är lugnt…. men blir det nåt trassel så slår stressen till direkt och då blir det genast jättesvårt med allt. Då gäller det att ha rutiner att falla tillbaka på, veckomenyer underlättar iaf lite.
Men så fort sömnen blir lidande så är det rätt kört för min del, då funkar ingenting. För mej är sömnen oerhört viktig och något jag verkligen kämpar med. Pga mina diagnoser fibromyalgi, sömnstörning och hypotyreos är jag tröttare än andra, så är det – och det stör mej otroligt mycket. Men jag försöker verkligen att lägga mej runt 22 och vaknar av mej själv vid 7.30, ibland senare nu under vinterhalvåret.
Det är som om kroppen aldrig blir utvilad och ofta behöver jag även en tupplur mitt på dagen. Jag försöker acceptera faktum, men det är svårt. Och i mångas ögon vet jag att jag anses som lat, men de vet inte allt eller vill inte förstå mina diagnoser.
Å så är det ju för många. Det vi kämpar med syns inte på utsidan. Så döm ingen är ni snälla. Det är mycket vi inte vet om folk…
Såklart firar vi Kanelbullens Dag! Vi gillar dock att dela och bakar gärna en kaka som flera kan äta av och då kan man dessutom ta så stor eller liten bit man vill. HÄR finns flera recept på kanelbullar att välja på 🙂
Den här veckan måste ni prova morotssåsen, tom de skeptiske sonen gillade den och det vill inte säga lite. Kycklingen med tomatsås är också jättegod och lättlagad och vem tycker inte om räkor, vitlöksbröd och en god dipp? Och moussakan en av mina favoriträtter!
Hoppas ni får en fantastisk vecka. Med eller utan kanelbullar 🙂
Senaste veckan har mest bestått av teater. Som det brukar vara i början på hösten och även på våren. På åtta dagar har vi sett tre väldigt olika musikaler. Alla bra på sitt sätt, men en stod ut och fick årets första fullpoängare. Vi ger inte ofta fem stjärnor, men nu var det ingen tvekan.
När vi var på Elmia i början av september hade musikalen Chicago premiär. Den missade vi alltså, men fick se den veckan efter istället. Det var förra onsdagen. Vi satte oss till rätta i stolarna på Oscarsteatern och lät oss svepas med i Chicagos gangstervärld.
Bara att komma in på Oscars är ju lite speciellt för mej, eftersom jag jobbade där i slutet av 80-talet och hade så galet roligt. Det är med stor nostalgi jag går upp för stentrapporna och in i foajén.
Chicago
Musikalen handlar om Roxie som hamnar i fängelse efter att ha mördat sin älskare. Där möter hon vaudevillestjärnan Velma Kelly och de båda blir snart rivaler om mediernas och publikens uppmärksamhet. Med hjälp av den slipade advokaten Billy Flynn förvandlas mord, rättegångar och skandaler till ren underhållning. Det är en svart humoristisk berättelse om berömmelse, manipulation och en värld där en bra rubrik ibland tycks vara viktigare än sanningen.
Det är roligt, dråpligt och väldigt underhållande. I rollerna ser vi bla Peter Jöback, Ola Forssmed och Hanna Lindblad von Spreti. Fullblodsproffs alltså med regi av Edward af Sillén. Då blir det lixom helt säkert jäkligt bra. Och det blev det.
Eftersom Chicago redan hade haft premiär var det inte jättebråttom med recensionen. Så efteråt åkte vi hem och sov, sen skrev jag texten på morgonen dagen efter. Det gick bra det med. Vi hamnade i reklamen direkt. T som sätter ihop affischer och annan reklam har oftast koll på vilka recensenter som brukar skriva och kan ibland vänta in oss om hon vet att vi är på gång. Så kanske det var den här gången 🙂
Sen hade vi några dagars uppehåll, medan vi gjorde andra grejer. Men sen var det dax igen. Onsdagen efter var det en urpremiär i ett cirkustält på Djurgården. Spännande värre. Särskilt som det är Anna och Robert, fd arbetskompisar som satt ihop alltsammans.
”Viking – a live action musical”
”Viking – a live action musical” utspelar sej på 900-talet när vikingarna härjade i norden. Det handlar om Harald som blir vittne till sina föräldrars avrättning och tagen som träl. Han hamnar hos en ganska ok familj, men har hela tiden i bakhuvudet att han ska hämnas på sina föräldrars mördare. Och den tanken släpper han aldrig. Särskilt inte när han träffar Ingrid som också varit utsatt för samma hemska människa. Tillsammans gör de upp en plan och ger sej till slut iväg för att hitta Vladimir, som gett dem mardrömmar under många, många år.
Historien känns rätt typisk om man gör något om just vikingar. Det är slagsmål, familjetraditioner, blodshämnd och ganska råa och hårda känslor. Musiken är helt ny och tillsammans med handlingen känns det som en rockmusikal, särskilt när Håkan Hemlin börjar sjunga. Hans röst passar otroligt bra till detta.
Det var VIP-premiär och bara andra gången ensemblen spelade inför publik, så det var kanske lite skakigt. Men det är riktigt bra och kommer att blir ännu bättre ju mer de får köra ihop sej. Det är ju lite särskilt att se vänner på scen, så är det. Och man kan ju tycka att det är svårt att recensera folk man känner, men jag försöker att vara objektiv och tycker att jag lyckas rätt bra.
HÄR kan ni läsa vår recension. Här nedan kan ni se film från kvällen, se lite från föreställningen och höra intervjun där Anna och Robert berättar lite om musikalen och hur den kom till.
Den här recensionen skrev vi direkt när vi kom hem. Medan Martin fixade bilderna, skrev jag texten. Strax innan midnatt publicerades alltsammans. Det är tidigt för en sån här kväll. Filmen fick vänta lite och blev klar ikväll.
Torka aldrig tårar utan handskar
Dagen efter var det dax för en premiär vi verkligen sett fram emot. Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Vi har varken läst boken eller sett tv-serien och hade ingen aning om någonting, mer än det vi hört från andra. Men vi visste ju att det skulle bli känslosamt, särskilt som det låg näsdukar i stora skålar i entrén.
Det var en sån där premiär som ”ALLA” var där. De som inte var på Bokmässan alltså. Varenda tv-personlighet, ledig skådis, artist… ja, alla! Riktigt roligt att träffa en massa bekanta, som man sedan skulle sitta och gråta ihop med. Typ. För så var det verkligen.
Det handlar om Rasmus och Benjamin, två unga män som möts och blir förälskade. Runt dem finns Paul och den självvalda familj av vänner som tillsammans fyller livet med kärlek, fest, humor och gemenskap. Men när hiv och aids börjar spridas förändras allt och vännerna tvingas möta både sjukdom, förlust och omvärldens fördomar. Det är en stark och berörande berättelse om kärlek och vänskap, men också om att våga leva fullt ut, även när mörkret kommer nära.
Det är helt suveränt! Såklart berörande, känslosamt och sorgligt, men väldigt, väldigt bra. Musiken är magisk. Man skrattar, gråter och blir förbannad. Alla känslor på en och samma gång alltså. Och sånt gillar jag. Ola Salo är helt outstanding som gammal divig fjolla och Martin Stokke och Valdemar Wahlbäck är magiska som Benjamin och Rasmus. Det är så bra så tårna krullar sej, och då blir det en självklar femma!
Föreställningen är rätt lång och recensionen skulle in direkt, så det blev ganska sent innan vi kom i säng. Men vi kom direkt på affischen 🙂
Tre musikaler på åtta dagar alltså. Sena kvällar, en massa detaljer att ha koll på och texter som ska levereras snabbt. Sånt känns i kroppen. Så på fredagen tog vi lördag direkt. Det blev en lång sovmorgon och vi åt frukost fram till lunch typ. Det blev även en tupplur på eftermiddagen. Sen var vi typ människor igen 😛
Nu är det någon månad till nästa premiär. Tror jag – det kan dyka upp nåt. Men var vi vet just nu, så är nästa premiär i mitten av oktober, då är det Anna och Robert igen som ska sätta upp Trollkarlen från OZ. Sen är det Brokeback Mountain efter det, också med hbtq-tema. Då ska vi alltså bli arg på alla orättvisor igen…
Just nu är det alltså lugnt, nu ska andra texter skriva. Om campingar, inte riktigt samma sak… men det är ett jobb det med och ska göras. Minst sex texter till ska in innan 10 november. Bara att köra igång.
Det märks att hösten kommit igång ordentligt. Nu står eventen som spön i backen, det ena roligare än det andra. Men vi har blivit rätt selektiva faktiskt. En till två grejer i veckan räcker och det ska vara grejer som vi verkligen tycker är intressanta att skriva om och pusha för. När inbjudan kom till 400-årskalas på Edsbacka Krog, tackade vi såklart ja direkt 🙂
Det ser kanske ut som att vi springer på event väldigt ofta, men det gör vi faktiskt inte. Inte längre. Numera sållar vi rätt frisk och går bara på det som vi känner lite extra för eller som vi kan göra ett bra jobb på. Såna grejer är såklart teatrar och annat på scen, men även nya restauranger eller som i det här fallet en gammal. Jubileum är alltid intressanta, särskilt när det handlar om en äldre byggnad. Att detta dessutom var mitt på dagen var ett extra plus, så skönt att inte behöva passa in sista tåget eller hitta fram i mörkret.
Första minglet för säsongen brukar vara som en liten reunion efter ett långt lov. Alla är förväntansfulla och glada att ses igen. Och så var det även den här gången. det var många härliga återseenden.
Vi kom till Sollentuna väldigt tidigt. Så är det när man inte kan lita på pendeltågen. Antingen kommer vi först och alldeles för tidigt eller också kommer vi för sent. Så är det att bo i förorten och använda kollektivtrafik. Man åker alltid några tåg innan man behöver för att inte missa allt skoj. Den här gången gjorde det dock att vi kunde gå runt i de fina lokalerna och lära oss mer om Edsbacka och prata lite med Johan Carlén som var arrangören för dagen.
Edsbacka Krog öppnade som restaurang redan i början av 1600-talet och har sedan dess haft öppet på olika sätt. Under en period fungerade det som småskola och senare användes det som bostäder för arbetare vid Edsbergsgodset. Som restaurang var det stängt hela 111 år, men då satte man ribban direkt när man öppnade genom att skaffa sej en Michellin-stjärna. Och sedan en till. Under 90- och 00-talet var detta en restaurang som man vallfärdade till för att testa den förstklassiga maten. Numera är stjärnorna borta, men det har kommit en ny ägare – så man vet aldrig vad som händer framåt.
När gästerna väl började droppa in var det nästan bara gamla bekanta. Martin fotade och jag gick runt med filmkamera. Tyvärr blev det nåt strul, så någon film blev det inte – däremot en massa bilder. Eftersom vädret tillät blev det bilder utomhus, ljuset blir som bäst då.
Vi bjöds på ostron av olika slag, svart kaviar, snittar och gott i glasen. Jag som inte är så förtjust i just ostron var tvungen att omvärdera… de gratinerade var så fantastiskt goda. Och snittarna! Asså… de var med ostkräm, kaviar, råbiff. Så jäkla goda. Och fina! Till den småländska svarta kaviaren var tillbehöret en snaps, jag var ju tvungen att testa som det var menat – men den hutten blev rätt liten. Kaviaren var däremot himla god. Trots att det fanns både bubbel och en massa olika vin, så höll jag mej till min cola zero. Sån är jag 😛
Vilka var där då?
Jo, typ ”alla”. Roligast för mej personligen var att få träffa Peter Gröning som jag jobbade med på Oscarsteatern på 80-talet. Vi har faktiskt setts ovanligt mycket den här sommaren. Dogge är alltid roligt att träffa, men det blir ju ändå rätt ofta. Han kör dessutom hem oss ibland efter festerna, för att vi ska slippa åka tåg. Suzanne Axell var det länge sedan jag träffade, så det blev en fin liten pratstund för att hinna ikapp lite. Andra som fick en extra lång kram var Zeina, Lotta Grey (Vimmelmamman), Pekka Heino och Åsa Jinder. Så himla roligt att ses igen!
Foto: Dogge
Det blev några roliga timmar där på söndagseftermiddagen, innan vi drog oss hemåt igen. Men vi åkte nog hem lite för tidigt, för när vi gått körde Dogge igång en spontan show och fler bekanta dök upp. Så det blev tydligen en jäkla fest. Jaja, vad är väl en bal på slottet lixom…
Det blev en himla kul dag och vi återkommer gärna till Edsbacka Krog.Vi är lite nyfikna på deras julbord. Så vem vet, vi kanske återkommer om ett par månader för att testa det 🙂
Jösses vilken helg vi har haft. I fredags började jag röja trädgården, det tog sedan även hela lördagen och halva söndagen. Men nu är den fixad. Vi behöver inte göra nånting mer i år. Inte förrän i april typ. Mer än skotta snö…
Jag hade ju den där långa listan med saker att göra. Redan första dagarna hemma hann jag mycket, men det största projektet var kvar. Trädgården. Eller djungeln kanske är mer passande, för det var verkligen buskar och växter överallt. Kaprifolen hade typ tagit över hela tomten. Vi hade att göra alltså.
Martin jobbade på kontoret i stan i fredags, då drog jag på mej trädgårdshandskarna och körde igång. Den stora syrenen skulle bort. Vi har en sk alligator, som är typ som en liten motorsåg men inte alls lika farlig. Med den i handen började jag metodiskt att ta bort gren efter gren. ALLT skulle bort.
Eftersom jag inte tränat särskilt mycket senaste året, orkade jag inte så lång tid i taget. Armarna tar rätt mycket stryk av att hållas uppåt med en tung maskin i händerna. Så det blev lite i taget, tills allt låg på marken. Då var det bara att börja släpa de stora grenarna. Allt landade i en hög på garageuppfarten. Typ enda gången det är bra att inte ha någon bil 😛
När Martin kom hem möttes han av ett berg med syren. Den högen fick han ta tag i på lördagen, medan jag avverkade ännu mer. 15 meter häck trimmades, två fläderbuskar togs ner helt och två andra buskar halverades. Allt släpades till högen och Martin fortsatte att klippa ner allt i mindre bitar för att få plats i sopsäckar. 11 säckar blev det total, samt en hög med tjockare grenar. Vi var helt slut när lördagkvällen kom. Vi hade hållit på hela dagen och hade ont typ överallt.
På söndagen samlade vi ihop det sista och efterlyste hjälp på Tip Tapp. Vi har som sagt ingen vanlig bil längre och inget att köra iväg skräpet med. Sist testade vi Tip Tapp och det funkade så himla bra, alltså testade vi igen. Och fick napp direkt.
Vi ställde ut allt skräp och passade på att skicka med lite kartong också. Det samlas rätt snabbt, då vi får ganska mycket bud av olika slag. Och det är knepigt att göra sej av med just kartong/weelpapp, finns ingen återvinning på nära håll för sånt. Så vi passade på när vi ändå hade så mycket som skulle hämtas.
Vi la ut annonsen vid 9.30. Den hann knappt laddas upp innan vi fick svar. Men vi väntade lite, eftersom jag gärna hade fått hjälp av den som hjälpte oss sist. Han var så himla gullig och kändes pålitlig. Men han svarade inte och vi hade lite bråttom, så vi sa ok till enda tjejen som sagt ja till uppdraget. Det känns ju alltid bra att kunna ge en tjej lite extra pengar på ett schysst sätt.
Bara någon halvtimma senare kom en skåpbil, men med en man i… han sträckte fram sin telefon så jag fick prata med hans fru. Hon var hemma med sjukt barn eller nåt, så det fick väl vara ok ändå tyckte vi. Skräpet lastades snabbt, vi betalade och var snart av med skräpet. Hyfsat smärtfritt. Några minuter senare fick vi meddelande från vår stora återvinning att han varit där och slängt allt. Så himla bra. Det kostade oss 489 kr. Billigare än en hyrbil skulle kostat, som vi tänkt använda från början.
Så nu har vi alltså kommit på ett sätt att röja trädgården effektivt och snabbt få hjälp att köra iväg skräpet. Det är andra gången vi testar Tip Tapp och vi kommer att fortsätta använda den tjänsten. Så himla smart ju!
Nu bockar vi av även detta från vår långa lista. Så jäkla skönt!
Nu är det bara drygt tre månader kvar av 2026. Tiden går så otroligt snabbt! September går väl an, men sen… oktober och november är ju bara så långa, mörka och tråkiga. December har iaf advent och vintersolståndet som piggar upp lite och efter nyår känns det lite som nerförsbacke till våren.
För några år sedan tog stressen över helt och jag blev faktiskt sjuk av stress. Min sköldkörtel strejkade och mycket annat i kroppen sa också ifrån, saker som jag fortfarande inte fått ordning på helt än. Jag är konstant trött, samlar på mej vätska och funkar lixom inte som jag ska. Klimakteriet hjälper inte till… men det har jag fått medicin mot.
Jag gick upp några kilo när det var som värst och dem bråkar jag med nu. Ett hekto i taget, här snackar vi minsann inga stora siffror inte. Stress är faktiskt livsfarligt och skadar mycket mer än man kan tro. Så gör vad ni kan för att ta bort stressen ur ert liv.
Vi gör så gott vi kan med vila, återhämtning och mat. Promenader och träning går sådär, men vi försöker verkligen få det till en vana igen. Vi planerar vår mat, fyller frysen med matlådor, planerar kommande resor och försöker att få frisk luft och sol på näsan. Och det känns faktiskt direkt i kroppen när man tar hand om den. Hur energi lixom återvänder.
Planering betyder nästan allt för oss och för att vi ska må bra. Och den är extra viktig när man inte mår helt ok. Behpöver ni hjälp med er planering så finns det över 600 färdiga veckomenyer här på bloggen? Ni hittar dem HÄR. Och det finns mer än 700 recept med uträknade Points på Du i Fokus? Ni hittar dem HÄR.
Den här veckan vill jag slå ett extra slag för cannellonin. Gör en hel plåt på en gång och portionera sedan i matlådor. Samma sak med laxen, pastagratängen och makaronilådan som är kanon att göra en stor sats av. Kanonbra matlådemat! Fler rätter som funkar i matlådan hittar ni HÄR .
De senaste dagarna har jag varit rätt låg. Det började i Strömstad när det hände en grej som gjorde att jag kände mej totalt bortglömd och puttad åt sidan. Sen har det bara fortsatt… just nu mår jag helt enkelt inte så bra.
Jag försöker att vara en schysst människa. Att sätta ihop människor som jag tror funkar tillsammans är något av det bästa jag vet. När jag sedan ser att det verkligen är så och att de får en fin vänskap eller ett framgångsrikt samarbete, blir jag såklart väldigt stolt och glad.
Jag tycker också om att ge komplimanger och beröm, självklart äkta – jag hittar ju inte på. Att säga att någon skrivit en fantastisk bok eller artikel är rätt enkelt. Men att även berömma en person för att hen är en fin människa kanske inte är så vanligt. Men jag tycker om att göra så.
Eftersom jag känt mej mycket ensam, har det varit en lycka att hitta hem i husbilsvärlden. En miljö där jag känt mej både accepterad och uppskattad. Eftersom jag vet hur ensam man kan känna sej och hur svårt det är att skaffa nya vänner, särskilt i vår ålder – har vi fortsatt att arrangera våra husbilsträffar med just det temat. Alla är välkomna och syftet är att mötas och få nya bekantskaper som kanske kan leda till vänskap. Å många har också gjort det, vilket jag tycker är så fint.
Jag ska inte klappa mej själv på axeln på något sätt och förhäva mej. Så gör man ju inte Sveriges jante-land. Men jag tycker ändå att jag försökt att var en god människa, en sån som jag vill vara och hoppas att även andra försöker vara. Men självklart gör jag också en massa fel och trampar säkert någon på tårna då och då, dock omedvetet.
Troll och elakheter
Jag skulle aldrig skriva något elakt på tex sociala medier. Det skulle lixom aldrig falla mej in. Däremot har jag själv fått smaka en del på detta. Jag har haft troll efter mej i många år. Förut har jag varit rätt tyst om det, numera hänger jag ut dem. Jag skulle ju bara kunna blocka och radera, men numera väljer jag att istället hänga ut, ge dem chansen att ta bort sitt inlägg och sen blockera dem. För att jag tycker att de ska få veta att elaka kommentarer inte är ok. Några har faktiskt tagit bort, men många bara fortsätter att spy galla. Till någon man inte ens känner eller har träffat. Jag fattar inte sånt.
I måndags gick ett av mina inlägg på facebook bananaz. Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt hade jag mängder med elaka kommentarer på en bild där jag ligger och läser i husbilen. Lite av benen syns i bilden och någon skriver att jag har fula ben. Jag gör ett nytt inlägg med bilden och kommentaren och sedan är cirkusen igång. Jag la upp några till av kommentarerna, sen gick det inte längre. Jag fick börja blockera folk, utan att hänga ut. Den ena var elakare än den andra. Vissa hatiska.
Jag fattar ju att det är många fejkkonton och troll, men ändå. Vad är det som får folk att skriva elaka kommentarer till andra. Som sagt; jag har ALDRIG skrivit en enda elak kommentar. Vad ger dem rätten att skriva så till mej? Skulle de göra så om de mötte mej på gatan också? Tror inte det…
Just detta tog jag inte åt mej av alls, jag vet att jag inte har några fula ben. Haha. Men det kom andra kommentarer som gjorde lite mer skada. För man tar faktiskt åt sej. Vad folk än säger. Det känns att få elaka kommentarer. Så är det. Och om man som i mitt fall har en period där allt inte är toppen, så blir gropen lixom ännu djupare.
Kan det bero på hösten?
Nu var det dock inte detta som gjorde mej låg, det var jag redan innan. Jag tror att det till viss del är hösten som spökar. Och den långa tråkiga perioden som ligger framför oss i sisådär 5-6 månader. Jag mår väldigt dåligt mellan oktober och april, mest pga trötthet och värk eftersom jag har fibromyalgi och reagerar på väderomslaget. Kanske kommer känslan tidigare i år eftersom vädret varit rätt ostadigt en stor del av sommaren. Jag mådde toppen på kryssningen, sol och 30 grader varmt. Det är så jag vill ha det.
Men just nu kommer det dessutom bakslag på bakslag. Det kan vara något som skrivs eller sägs, men också det som inte uttalas högt. Att nonchalera någon är också en form av förminskande. För nästan alla vill höra till och ha en gemenskap. Vi vill ha vänner, någon att göra saker ihop med och umgås med på tu man hand eller i grupp. De allra flesta av oss är flockdjur och jag är en av dem. Alltså blir jag ledsen när jag stängs ute från gemenskaper som jag trodde att jag hörde hemma i.
Jag har haft ett par låga veckor, men det syns såklart inte. Jag är ju ungefär lika glad som vanligt. Men jag känner. Och jag känner massor. Jag känner mej både förminskad, förringad och undanskuffad. Och nu är jag så osvensk så jag erkänner det. För att jag vet att andra också känner så. Problemet är att jag dessutom ältar. Vad har jag gjort fel? Hur kan jag rätta till allt om jag gjort fel? Hur gör alla andra?
Jag försöker att inte älta, men det är inte så lätt. Igår städade jag halva köket och nu ska jag ut och klippa sönder en stor buske. Sånt hjälper för stunden, men sen då? Och jag har ju egentligen ingenting att gnälla på – jag har det ju bra! Jag har ett bra liv, men ändå finns känslan, osäkerheten och den icke befintliga självkänsla där. Känslan att som 10-åring stå ensam på skolgården och se alla andra leka. Att fråga om man får vara med och bara få en blick till svar…
Det blir bättre – nästan alltid
Som sagt: hösten är här och jag avskyr den period som ligger framför oss. Det kan vara det som är problemet, lite i kombination med allt annat. Jag vet ju att det blir bättre. Allt blir bättre. Nästan. Bara det får gå lite tid. MEN jag tror att vi måste prata mer om detta. Att folk faktiskt mår dåligt, även de man tror har det så himla toppen i sina liv. Ensamhet är ett stort problem i vårt samhälle. Så bjud in – skjut inte bort. Det kan skada mer än man tror…
Vi brukar ju säga ”Hemma bra – men borta bäst” och så är det även den här gången. I måndags rullade vi in hemma vid huset och direkt kom alla krav. I husbilen kan vi egentligen bara jobba. Hemma har vi så många fler måsten. Kraven kväver oss nästan.
Efter lunch rullade vi de sista 15 milen hem, stannade för att handla och parkerade sedan utanför huset. Direkt ser jag allt ogräs. Jag öppnar grinden och påminns om att vi måste justera den eftersom den skrapar i marken. Jag öppnar ytterdörren och blir nästa anfallen av klematisen som växer utanför. Väl inne går jag på toaletten och kommer ihåg att jag bara målade halva badrumsskåpet innan sommaren. Å så fortsätter det. Jag ser saker som måste eller borde göras, överallt.
Vi struntar dock i allt resten av måndagen, maratontittar på Robinson istället och lägger oss tidigt. På tisdagen inser jag att vi måste göra en lista på allt som är hyfsat brådskande, en del har vi ju deadline för. Den listan blir lång och då har jag inte ens kommit ihåg allt. Men jag börjar dagen med att köra igång en tvätt. Det är något som syns direkt och kan pågå i bakgrunden medan man gör annat. Sen skickar jag faktura till Elmia och skriver två texter färdigt. På kvällen redigerar Martin bilderna och vi kan skicka två färdiga texter till redaktören. Skönt. Vi lyckas ta en promenad också.
Nu börjar en intensiv vecka med teatrar, en som haft primär och två som ska ha det nästa vecka. Chicago som startade förra veckan, ska vi se ikväll så jag förberedda bilder och text till den så att vi sedan bara kan korrigera lite och publicera på vägen hem. Bara två kvar…
Borde gått igenom mailen också, men så blev det inte. Istället tog jag med mej mobilen ut för att ta lite bilder till sociala medier. Sånt ska ju också göras. Men det är svårt när inspirationen uteblir. Något blev det väl ändå, ett sånt där ”måste”… Samtidigt såg jag hur långt gräset på allmänningen är, det som vi grannar ska hjälpas åt att klippa. Så var det tydligen inte… vi klippte innan vi åkte, det är fem veckor sedan… sedan dess verkar det vara gräsmattan gud glömde. Så det får väl bli i helgen. Då ska vi även ta ner en gigantisk syren, trimma häcken och några buskar. Men vi har ingen bil att köra iväg skräpet, så vi får väl testa TipTap igen antar jag.
Gårdagen var alltså rätt effektiv, men jag har ändå trädgården och den där mailen kvar. Tvättkorgen är inte heller tom. Och nu ska det bli minst en promenad varje dag, bra mat tre gånger varje dag och träning varannan. Jag måste få ordning på livet igen… eller också åker vi bara iväg igen. Det är så mycket lugnare. Som jag längtar till den dag då vi kan sälja. Så många krav som försvinner!
Jag har fortsatt att plöja böcker som är lite äldre, men nu är det iaf inte jättegamla. Å vet ni? Nu har jag nästan bara nya böcker kvar att läsa, samt hela serier av några riktigt härliga författare. Vad sägs om nästan 30 böcker med Maria Wern av Anna Jansson… Det kommer ta låååång tid att köra igenom den högen 😛
Det är något alldeles speciellt med att försvinna in i en riktigt bra bok. Ena stunden kan man befinna sig bland olivlundar i Italien för att i nästa kika in bokhandlarnas vardag.
Eller varför inte grotta ner sej i historia och nästan sanna livsöden på 1800-talet. Starka kvinnor, kärlek, hemligheter och kampen för att få bestämma över sitt eget liv. Men det behövs förstås lite humor också, kanske en författarkarriär som går lite fel…
Min senaste bokhög är med fyra böcker i ganska olika miljöer och ton. De är alla underhållande, lätta att dras med i och svåra att inte sträckläsa. Och med dessa utlästa är mitt ”lässamvete” numera betydligt lättare 🙂
Sommaren är över, nu kan jag lämna böcker som värmt hyllorna länge för att ta tag i nyare utgivningar. Jag har faktiskt längtat en hel del – inte efter hösten, men efter de böcker som ska komma framöver.
Men vi börjar med den här högen och tar dem uppifrån som vanligt:
Olivlundar & hemligheter och Bokhandelns hemligheter av Veronica Palm
Olivlundar & hemligheter är första delen i serien om Ulrika. Hon närmar sig femtio, när barnen flyttar ut, hon blir av med jobbet och maken en dag säger att han vill skiljas. Plötsligt står Ulrika både ensam och utan jobb och tvingas fundera över vem hon egentligen är när allt det invanda försvinner. Räddningen kommer från den färgstarka kollegan Maggan, som tar med henne till Toscana. Bland olivlundar, citronträd och italienska måltider börjar Ulrika sakta hitta tillbaka till sig själv. Samtidigt som hon inser att folk runt henne bär på hemligheter.
I den andra boken, Bokhandels hemligheter, är Ulrika tillbaka i Solköping och försöker skapa sig ett nytt liv efter separationen. När hon och väninnorna oväntat blir med en gammal bokhandel får tillvaron plötsligt både riktning och mening. Men bokhandeln bär på egna hemligheter och samtidigt hotas delar av Solköping av ett stort stadsprojekt. De tre kvinnorna bestämmer sig för att ta strid för det de tror på. Mellan dammiga bokhyllor, vänskap och oväntad kärlek fortsätter Ulrikas resa mot ett nytt liv.
Detta är två riktigt härliga feelgoodromaner med mycket värme och igenkänning. Det är en mix av vänskap, svek, kärlek och missförstånd. Precis som det ska vara i en äkta feelgood.
Så som jag minns det (Svartåsviten) av Christina Erikson
Detta är fjärde delen och den första i andra trilogin i Svartåsviten. Vi är tillbaka på Svartå herrgård, men tiden har flyttats fram till 1854. Den åldrande grevinnan Magdalena von Rosenstråle lever ensam på herrgården tillsammans med sitt trogna tjänstefolk. När den unga Christina kommer till Svartå för att arbeta som hennes sällskapsfröken märker hon snart att allt inte står rätt till. Magdalena blir alltmer glömsk och bakom hennes vresiga sätt finns minnen och hemligheter som länge hållits gömda.
Genom gamla dagböcker börjar Magdalena berätta om sin ungdom och den stora kärlek hon förlorade. Samtidigt händer fruktansvärda saker utanför herrgårdens väggar. Tre barn mördas, ilskan bland människorna växer och hela bruket hotas av uppror. Trots sin sviktande hälsa tvingas Magdalena kliva fram i rollen som bruksägare. För Christina blir tiden på Svartå början på en berättelse där hon sakta får ta del av både Magdalenas förflutna och de hemligheter som format familjen och herrgården.
Jag tyckte mycket om den första trilogin i Svartåsviten och fortsättningen gör mej definitivt inte besviken. Christina Erikson är skicklig på att blanda historiska miljöer och samhällsförändringar med kärlek, dramatik och starka kvinnoöden. Här finns dessutom ett betydligt mörkare stråk med barnamorden och oron på bruket, vilket ger berättelsen extra nerv. En mycket lovande start på Svartåsvitens andra trilogi. Jag ser redan fram mot nästa del!
En författare i motvind (Deckardrottningen) av Olseni & Hansen
Boel Rask arbetar som bibliotekarie och bär på en dröm om att skriva. När hon fyller femtio får hon en skrivkurs i present av sin man Erland, och snart börjar författardrömmen faktiskt kännas möjlig. Problemet är bara att Erland blir betydligt mer entusiastisk över hustruns nya karriär än Boel själv. Han är en frustrerad mellanchef som länge känt sig förbisedd på jobbet och ser plötsligt Boels författarskap som deras stora chans till ett helt annat liv.
Erland bestämmer sig för att Boel ska bli Sveriges nästa stora deckardrottning – och då får nästan inga hinder stå i vägen. Han börjar kartlägga konkurrenter, försöker förstå sig på förlagsvärlden och nästlar sig allt längre in i bokbranschen. Frågan är bara hur långt han egentligen är beredd att gå för att göra sin hustru framgångsrik. Och kanske ännu viktigare: är det verkligen Boels dröm han försöker förverkliga – eller sin egen?
Jag älskar Olséni & Hansen, den här boken är en de mest skruvade i deras repertoar. Det är ingen deckare, trots att namnen antyder det utanen humoristisk roman om författardrömmar, äktenskap och en man som går fullständigt all-in på sin hustrus karriär. Men jag väntade länge på det där mordet som aldrig kom…
En lättsam, charmig och väldigt underhållande bok med hög mysfaktor – perfekt när man vill läsa något som får en att fnissa lite.
En mässa är ofta hektisk med en massa intryck och möten. Men de flesta mässor är bara ett par dagar, Elmiamässan är hela fem dagar. Det blir alltså extra mycket av allt, särskilt för oss som ska jobba på något sätt. Men det är sååå kul!
Vi kom alltså in på mässområdet i tisdags, sprang runt som galningar på onsdagen och började våra föreläsningar på torsdagen. Sedan dess har vi träffat både följare och läsare i ett, haft härliga samtal och roliga möten.
Att jobba på en mässa är lite skillnad mot att gå dit som besökare. Man representerar ju både sej själv och sitt eget varumärke, men även mässan och vår tidning. Så det gäller att få ordentligt med vila, för att verkligen orka. Festandet blir alltså inte speciellt hårt, i år knappt ens existerande.
Just den här mässan har ju fokus på camping, husvagnar, husbilar och tillbehör. Vi har hållit ett föredrag om ”Annorlunda campingar och ställplatser”, som varit väldigt uppskattat. Många har kommit fram och sagt att de fått massor med spännande tips och kommer att besöka några av de platser som vi berättat om. Så himla roligt att kunna inspirera!
Vi kommer att lägga upp hela föredraget på YouTube, så fort vi hinner. Men det kan ta lite tid, vi ligger väldigt mycket efter med filmer och jobb.
Efter föredragen har vi träffat läsare i vår tidnings monter och sålt vår kokbok. Det är verkligen roligt att träffa folk som faktiskt läser det man skriver. Och lite konstigt. Haha. Vi har ju ett rätt konstigt jobb och är ganska ensamma om det. Det finns någon enstaka campingtidning till, men ingen som testar camping och ställplatser som vi gör. Så detta är roligt att prata om och höra läsarnas reaktioner. Att dessutom få visa upp vår fina kokbok ”Jikitas mat för små kök” är ju också himla roligt. Vi har några ex kvar, så hojta om ni vill köpa.
Har vi hittat den?
Mellan föreläsningar och träffar i montern har vi sprungit runt och tittat på husbilar, filmat och träffat bekanta. Vi kommer inte många meter i taget, utan träffar folk var och varannan meter – så vi har gått in tidigt på morgonen medan mässan varit stängd för att helt enkelt få något gjort. Så dagarna har blivit väldigt långa. Men vi har lyckats få ihop material till tre olika filmer, plus en intervju. Och vi har nog hittat vår framtida bil, den vi ska bo i 🙂
Men det absolut bästa på en sån här mässa är ju alla härliga möten. Vi har träffat så mycket trevligt folk, både nya och gamla bekanta. Snabba samtal på golvet inne på mässan eller i montern, längre samtal ute på området och häng med vänner på kvällarna. Alla lika roliga. Med 30 000 besökare så finns det rätt många chanser till samtal. Särskilt som vi alla har samma intresse.
När vi kom i tisdags var det med en härlig känsla av att ha hela mässan framför oss. Fem härliga dagar med en massa likasinnade människor. Fem dagar senare är man nästan lite snopen över att det är över. Hur kunde det gå så snabbt? Snipp snapp slut lixom…
Bye bye
Igår packade vi ihop oss, sa hejdå till arrangörer och vänner och lämnade Elmiamässan i Jönköping. Fem veckor ute på rull var över och vi drog oss hemåt. Men vi åkte inte hela vägen, vi tog en sista natt ute och hade valvaka på en ställplats i Norrköping. Idag åker vi sista biten hem och det är med en del ångest, som vanligt. För när vi kommer hem kommer också kraven. Nu ska trädgården röjas och huset tas om hand. Blä. Allt är så mycket bättre ute på rull. Hemma bra – men borta bäst!
Nu väntar premiärer och en massa annat, men vi vill ut på rull igen så fort vi bara kan!
Så var det alltså dax för årets Elmiamässa. Som vi sett fram emot detta. 30 000 campingnördar på ett och samma ställe. Fem dagar av jobb och frossande i husbilar. Kanske hittar vi husbilen vi ska bo i 🙂
Prick kl 15 i tisdags, körde vi in genom grinden på Elmiamässan och kom snabbt på plats. Här ska vi bo under den fem dagar långa mässan tillsammans med 3000 andra. Intensiva och väldigt roliga dagar. Föreläsningen var skriven och genomkörd ett par gånger, powerpointen var fixad. Vi var så redo vi kunde vara.
Vi står i något som kallas ”Dungen”, som är som en liten park strax brevid själva mässbyggnaden. Här står vi tillsammans med några andra som också ska hålla föreläsningar eller har olika uppdrag på mässan. Ett litet gäng på kanske 10 husbilar och husvagnar. Ganska mysigt faktiskt och känns inte alls som det är några tusen till strax brevid.
I onsdags körde allt igång, då handlade allt om att ta bilder och filma. Vi har som vana att filma och redigera snabbt, så vi kan köra ut filmen direkt första kvällen. På så sätt kan de som är på väg hit se hur mässan är upplagd och planera sina dagar här. Det verkar vara uppskattat då många tackar oss för detta.
Medan Martin var tvungen att vara med på ett möte gick jag över till våra kompisar som vi bodde hos i Värmland. Såklart blev det lite hundmys. Det finns sååå många hundar här. Me like! Onsdagen försvann väldigt snabbt och slutade med att vi bjöds på korv i en av montrarna inne på mässan. Det blev inte så sent, men det var ändå rätt mörkt när vi kom tillbaka till bilen. Och kallt. Nu är hösten definitivt här.
Här kan ni se filmen:
På torsdagen körde det igång för oss. Vi har ett par filmer till att göra, så vid 9.30 var vi tillbaka inne på mässan för att filma lite till. Men nu är det inte lika bråttom. Nu blir det någon halvtimma som vi filmar innan mässan öppnar varje dag, sen blir det bara lite till under dagen – inte alls som första dagen. Vi tittar ju efter en ny husbil, den vi ska bo på heltid i. Och den jakten filmar vi såklart, det tycker folk tydligen är lite kul.
Men det mesta handlade om dagens premiär av vårt föredrag. Kl 13.50 stod vi redo, fick på oss mikrofoner och väntade bara på att klockan skulle slå 14.00. När den väl gjorde det körde vi igång vårt föredrag om ”Annorlunda Campingar & Ställplatser”. 20 minuter senare hade vi berättat om 10 platser som vi tycker är värda ett besök. Och det verkar som publiken uppskattade det. Publiken ja… det var nästan fullt! Jag vet inte hur många som går in där, men det är rätt många. Så det var kul och två gånger till ska vi göra det 🙂
Efter föreläsningen gick vi till vår tidnings monter en bit bort. Vi har uppdrag för campingtidningen Husvagn & Camping och vi skulle möta läsare i deras monter och sälja vår kokbok. Så himla roligt. Det kom förbi lite folk, köpte boken och snackade lite. Vi både fick och kunde ge tips om platser att besöka eller övernatta på. Vår redaktör gjorde oss sällskap. Han är en kul prick som vi gillar väldigt mycket.
Så nu är alltså mässan igång. Det betyder massor med härliga möten, vänner som vi inte träffat på länge, tappade röster, jobb, skratt och mängder med steg. Några himla roliga dagar alltså. Oj, som vi gillar detta!
Efter ungefär fyra veckor var det dax att ta ta oss till Jönköping och Elmiamässan. Sista sträckan ville vi ha så kort som möjligt, för enkelhetens skull. Vi letade lite och hittade Lovsjbadens Camping, som bara ligger ungefär en kvar från Elmia. Vilket härligt ställe!
Målet för hela den här resan har hela tiden varit Elmiamässan i Jönköping. Vägen dit har bara varit lite kringelikrokig. Från Tumba (söder om Stockholm) tog vi oss till Bro (norr i stan), vidare till Värmland, Dalsland, Strömstad och Göteborg. En lätt omväg på en massa mil, men oj så roligt vi haft på vägen och vilka härliga människor vi mött. OCH vilka bra jobb vi haft möjlighet att göra.
Nu har vi samlat på oss en massa bra material som vi kan jobba med hela vintern. För det är ju så det funkar för oss, vi samlar material maj-september och tar hand om det vi samlat ihop under vintern. Nu hade vi alltså hamnat i Småland och på Lovsjöbaden. En jättefin liten anläggning, precis vid vattnet. Perfekt som utgångspunkt för att köra vidare till mässan och förmodligen sista jobbet för i år.
Vi fick en plats längst ner vid vattnet. När vi kom sken solen och det var alldeles ljuvligt. Vi satt ute och bara njöt halva söndagen. Resten av tiden filmade och fotade vi och på kvällen jobbade vi med vår föreläsning. En himla behaglig dag.
På måndagen jobbade Martin, så jag passade på att träffa en kompis som haft den dåliga smaken att flytta 30 mil bort från mej. Vi fick några timmar att prata ikapp och jag hjälpte henne med en grej som hon behövde fixa.
På måndagkvällen såg våra kompisar Helena och Peter (freedomtravel.se) att vi hittat ett smart ställe, så dom kom också dit – eftersom de också var på väg till Elmia. Så vi fick en himla trevlig kväll tillsammans, där vi också hann prata ikapp lite. De har åkt runt i Norge en månad, så vi har ju varit ganska nära varandra – bara några mil mellan oss vissa gånger. Nu fick de platsen brevid oss och vi fick flera timmar med härligt snack. Kul kul.
Vi trivdes så himla bra på Lovsjöbaden. Det är lagom stort, lugnt och skönt och ett himla härlig ägare. Här finns dessutom två katter, kallade Campingkatterna. En röd kelig liten sak och en svart osynlig sak… den lyckades vi inte ens se. De har faktiskt ett eget instagramkonto, kolla in campingkatterna på insta så får ni se.
Tre nätter blev det här och vi kommer absolut att komma tillbaka. Detta är en perfekt utgångspunkt inför mässan och den är ju nästa höst igen. Så med allra största sannolikhet kommer vi att hamna här igen nästa år. Då kanske vi lyckas hitta den där svarta katten också…
