Browsed by
Etikett: bröstförminskning

Mitt ”Varför”

Mitt ”Varför”

Idag firar jag fem år av en av de största och viktigaste förändringarna i mitt liv. Högst upp på topplistan av livshändelser är förstås barnen, sedan kommer min tid i Afrika och att jag träffade Martin – men sen kommer min bröstförminskning. Min stora anledning till att gå ner i vikt, för att må bättre resten av livet.

Många strävar efter stora bröst, vi som får det naturligt är kanske inte riktigt så nöjda som man kan tro… för mej var de mest i vägen och hindrade mej från att göra saker. Jag hade stora bröst redan som 10-åring och blev redan då kallad för Dolly Patton. Killarna tyckte att det var fritt fram att klämma och gjorde det dagligen. Vad gör man som liten tjej på 150 cm när killarna tar sej friheter? Ingenting faktiskt. Inte förrän lite senare, när jag blev intryckt i ett skåp i högstadiet – då fick jag nog, slog mej fri och knäade en av mina plågoandar så han kräktes. Det var min revansch.

Jag avskydde mina bröst! Jag ville springa och träna, men fick ha dubbla behåar för att det inte skulle skumpa för mycket och göra ont. Jag var förmodligen lyckligast i världen den dag jag fick godkänt för att göra operationen och på operationsdagen var jag inte ett dugg orolig – jag såg bara mitt nya liv framför mej. Det ska väl sägas att det inte är någon enkel match att få operation, det är en mängd kriterier som ska uppfyllas. Bla vikten. För att få operationen bekostad av landstinget får man inte ha ett BMI över 25, det var där Viktväktarna kom in i bilden. Det stora målet med viktminskningen var att få den där operationen! Å jag lyckades 🙂

Vi har alla ett ”Varför”, mitt var kanske lite ovanligt – men jag vet att många skulle vilja göra en bröstförminskning. När jag gjort min operation, ändrades mitt ”Varför” – numera vill jag hålla min vikt men bli starkare. Så visst kan man ha flera mål och det kan även ändras med tiden. Och när jag väl nådde mitt stora mål kunde jag ju nå fler, det ena ger det andra kan man väl säga.

När jag vaknade efter operationen kunde jag inte sluta le, jag var så lycklig. Ni kan läsa det mesta om ingreppet HÄR och även se bilder. Mitt stora problem var borta, jag skulle inte längre behöva bemöta dräglande män som frågade om de fick känna – jo, sånt hände faktiskt… inne på ICA… med deras döttrar närvarande… Jag hade inte ont en sekund efter operationen och har sedan dess kunnat röra mej obehindrat, sluppit värk i axlar och rygg, sovit gott på mage och haft vilka kläder jag velat. Ett helt nytt liv faktiskt!

Om du tycker att din stora bröst hindrar dej i livet så är jag den första att rekommendera operation. Det är svårt att komma igenom nålsögat för att få det bekostat av landstinget, men så värt kampen! Men första kriteriet som det inte ruckas på är det där BMI 25. Väger du mer så är det detta du ska sikta på först och sedan be om remiss. Det kan ju verka larvigt med en viktbegränsning, men det är ju faktiskt så att de flesta med övervikt får en alldeles lagom kupa om de blir normalviktiga. Dessutom är operationen säkrare vid normalvikt. Och står många i kö, så är det klart man måste ha vissa begränsningar och kriterier. Väljer du däremot att bekosta hela kalaset själv, så är det bara att göra – då finns inga begränsningar alls tror jag. HÄR kan ni se och läsa ALLT om kriterier, läkarbesök, operationen, eftervård och folks reaktioner mm.

Så här fem år senare kan jag bara konstatera att detta var något av det bästa jag gjort för min hälsa och jag delar gärna med mej av min resa. Idag passar mina bröst ihop med resten av min lilla kropp. Är man 156 cm ska man inte ha en E-kupa, kroppen mår inte bra då. Ni som följer mej på instagram @marlenerinda ser hur aktivt mitt liv är numera, helt annorlunda mot för bara fem år sedan.

Det var med Viktväktarna jag gick ner i vikt och det är även med dem jag håller vikten. Här finns det mesta om hur VV fungerar. Maten jag ätit och fortfarande äter finns på Du i Fokus, blandad kost – inga konstigheter. Mina veckomenyer hittar ni HÄR. Jag brukar säga att ni ska höra av er om ni har frågor och det gäller såklart nu med! Fråga på bara 🙂

Min skeva kroppsuppfattning

Min skeva kroppsuppfattning

Jag fick en aha-upplevelse härom kvällen när jag såg en bild på mej bakifrån. Jag såg inte alls ut som jag tycker att jag gör, tänk som vårt huvud kan ställa till det.

Det här blir svårt att förklara, framförallt utan att stöta sej med någon. Jag vill poängtera att detta handlar om mej, min hjärna och min kropp.

Jag har egentligen inte brytt mej särskilt mycket om vikt och utseende förrän jag efter mitt andra barn fick se en bild av mej, av min rygg rättare sagt – den var som en lagårdsdörr enligt mej. Det som däremot stört mej i större delen av mitt liv har inte varit min vikt, utan mina bröst. Redan som 12-åring kallades jag Dolly Patton…

Jag kan inte säga att jag avskydde min kropp, men jag avskydde mina bröst. När jag fick se den där bilden, så fick jag mer att avsky tyvärr… Till mina 156 cm har jag som mest vägt 69,1 och hade ett bmi på 28,4. Jag vet att många inte tycker om att prata bmi, men eftersom jag var tvungen att ligga under 25 för en bröstförminskning – var det det jag fick förhålla mej till. Jag hade en övervikt, men inte jättemycket ändå.

Jag gick ner i vikt för att få min bröstförminskning och som minst vägde jag 54,8 – bmi 22,5 – jag var hyfsat nöjd men såg faktiskt inte klok ut. Brösten hade nämligen inte minskat något, så i princip var det en E-kupa som gick runt och var det enda folk såg. Kläderna satt väldigt illa, både för att jag är kort och hade min hylla. På överkroppen hade jag stl 46-48 och på underkroppen 36. Vågen gillade jag, men spegeln avskydde jag.

Jag fick min bröstoperation och helt plötsligt passade min över- och underkropp ihop. Kläder satt mycket bättre och jag kunde röra mej som jag ville – men min självbild hängde inte med. Det är fem år sedan operationen, jag har just nu precis 25 i bmi, alltså normalviktig – men min skalle fattar inte det. I min skalle har jag fortfarande en rygg som en lagårdsdörr och tar fortfarande kläder i en alldeles för stor storlek.

Tills jag såg bilden där uppe. Jag ser ju att jag ser helt normal ut, vad det nu betyder… men jag ser ju faktiskt inte alls tjock ut. Jag har ingen rygg som en lagårdsdörr. Jag har sett bilder förr, men inte reagerat på det sättet. Jag noterade för ett tag sedan att benen börjar se lite taniga ut, men tänkte att det mest var en synvilla. Men nu ser jag ju… jag ser faktiskt helt ok ut – iaf bakifrån – eller kanske även bakifrån.

Framifrån har jag var hyfsat nöjd ett tag och nu är bakifrån också ok, bara från sidan kvar alltså… Den där magen som jag kämpar med och fortfarande avskyr. Men det känns ändå ok. Två av tre ”problemområden” är borta (förutom det största som var brösten), det är ju faktiskt himla bra. Så säger säkert en och annan av er att man ska acceptera sej själv som man är, men jag kan inte det. Särskilt inte när jag vet att det går att förändra. Jag har ju fixat allt annat, varför inte ta resten också? Varför ska jag nöja mej när jag inte är nöjd?

Tänk ändå vad skallen kan ställa till det för oss. Jag tittar på program som ”My 600-lb life” och tycker att lite så ser jag ju ut… men det gör jag ju inte och har aldrig gjort! Ändå tycker jag det… Någon kallade sej ”Ful, Fet och Femtio” – och det är dit jag INTE tänker komma. Jag vill vara Fantastisk, Fit och Femtio. Å det är jag snart! Jag ska bara fatta det också! Jag fattar det rent intelligentsmässigt, men jag SER det inte. Men jag kanske är på väg?

Återigen vill jag poängtera att det handlar om mej och min hjärna. Jag tittar sällan på andra och tänker något alls faktiskt. Jag kämpar med mina hjärnspöken, ni kämpar med era. Alla är vi fina, men kanske inte i våra egna ögon och det är det som är problemet. Nu ska jag kämpa för att bli fin i mina ögon – Ni som redan är där får gärna tala om hur man kommer dit 🙂

Min största morot och belöning på viktresan

Min största morot och belöning på viktresan

Idag fyller C-kupan 4 år! Tänk att jag gick i 44 år med en E-hylla och led, så dumt! För att få göra en bröstförminskning ska man ha max bmi 25, det var alltså det som var min stora morot för att orka hela vägen in i mål. Det var så värt kampen och allt hårt jobb, jag är så glad att jag gjorde det och tacksam över att jag fick operationen.

För mej är det obegripligt att någon ens vill ha stora bröst, ännu mer obegripligt att den som har en hyfsad hylla vill ha ännu större. Man kan ju inte röra sej som man vill! Dessutom gör det ont! Jag tittar på dem med fejkbomber i storlek större och skakar bara på huvudet. När jag hade min E-kupa kunde jag gjort precis vad som helst för att få mindre. Jag behövde inte göra vad som helst, jag behövde faktiskt bara gå ner i vikt.

Jag vägde som jag skulle och fick remiss redan 1998, men då var det helt fel tid i mitt liv, det går helt enkelt inte att göra en operation med ganska lång konvalescens när man är ensam med två små barn. Det fick vänta. Jag fick vänta. Sen blev jag sjuk och gick upp i vikt. 2010 kunde jag ta tag i allt igen, jag visste vilka kriterierna var – det första och viktigaste var bmi 25. Det var bara att sätta igång. 2013 bad jag min husläkare om remiss, då uppfyllde jag alla kriterier och han höll med. I december fick jag träffa sköterskan på bröstkliniken som skulle göra sin bedömning och antingen godkänna eller avslå. Jag var helt säker på avslag eftersom det var väldigt svårt att passera det pyttelilla nålsögat som gäller för bröstförminskning. Men jag fick JA och jag fattade ingenting! Hon fick faktiskt säga det flera gånger för att jag skulle kunna ta in det  🙂

Efter bedömning och klartecken började en låååång väntan på operationstid. Glöm vårdgaranti och sån skit, man får tid när man får helt enkelt… under tiden skulle jag hålla vikten, gärna gå ner lite till. I juni fick jag äntligen brevet som sa att i augusti skulle jag opereras. Nu började en tid av provtagningar, träffa med narkosläkare och lite annat smått och gott. Jag var livrädd för att gå upp i vikt och hade superkoll på varenda smula jag åt. Man hade sagt att operationen kunde bli inställd så sent som på operationsdagen om jag hade för högt bmi och det ville jag ju inte.

Så kom dagen för operationen och de vägde mej inte ens!!! Jag var coollugn. Inte det minsta nervös eller rädd, jag ville bara bli av med skiten och börja mitt nya liv. Jag fick lugnande, infart i armen, pussade Martin hejdå och blev ivägrullad. Drygt 3 timmar senare var allt klart, iaf när det gäller operationen. Allt hade gått bra, men jag var svår att väcka efter narkosen och man blev tydligen lite orolig innan jag kom tillbaka till livet igen. Efter mycket om och men var jag tillbaka på rummet hos en ganska orolig Martin som fått vänta betydligt längre än planerat.

Konvalescensen och läkningen gick hur bra som helst. Jag hade inte ont en enda sekund, inte ens direkt efter operationen eller när bedövningen släppte. Hade jag fått så hade jag börjat träna dagen efter, men nu fick jag snällt vänta i 6 veckor och knappt ens lyfta armarna på två veckor. Å jag var sååå nyfiken på resultatet! Jag rullade av så mycket bandage som möjligt och bara tittade. Så små! Så fina! Trots en rejäl svullnad så var det perfekt! Jag skulle aldrig mer störas av guppande bröst när jag sprang, behöva ha dubbla sportbehåar eller skåror på axlarna efter behåbanden. Jag var så lycklig!

Shoppingen blev skoj! Allt på överkroppen var tvunget att köpas nytt och bland det första jag köpte var en trekantsbikini som jag inte haft sen jag var 11-12 år och en framknäppt skjorta som satt perfekt och inte glipade det minsta över bysten. Det där med behå var lite knepigt, jag visste ju inte vilken storlek jag hade. Så det blev till att få hjälp att mäta och hitta min modell och storlek. Jag gick från E till C, ibland tom B och behöver inte längre ens ha behå med behåband. Det är så skönt att slippa de där banden!

Jag behöver numera bara en sportbehå, inte två, och i min nuvarande storlek finns det många snygga. Jag kan springa, yoga och träna utan minsta problem. Jag sover gott på mage och har inte ont i axlarna. Jag kan ha vilka kläder jag vill och trivs i min kropp. Jag fick ett helt nytt liv 29/8 2014, ett aktivt liv utan smärta pga tunga bröst. Mitt stora mål med viktminskningen och min stora belöning. Å sedan dess har jag hållit vikten, jag har ju ett helt annat aktivt liv nu och då är det mycket lättare att hålla vikten i längden. Resan var lång, men jösses så värt det var!

Vill man något riktigt, riktigt mycket så kan man göra mycket för att komma dit. I mitt fall tog det alltså 16 år från första försöket tills jag var framme vid drömmen. Många skulle nog gett upp… men inte jag! Jag nådde mitt mål, fick min dröm uppfylld och ett helt nytt liv. Vägen var lång, men det gick! Vilket visar att det egentligen inte spelar någon roll hur lång vägen är, med ett steg i taget så kommer man fram. Tiden är inte viktig, man lär sej massor på vägen. Visst hade jag gärna fått mitt nya liv tidigare, men nu blev det inte så… men jag kom fram – DET är det viktiga. Jag lyckades och det är en jäkla häftig känsla.

Du kan också lyckas nå ditt mål! Vägen kan vara lång, men inget är omöjligt. Ett steg i taget. Å ibland blir det ett snedsteg, men då kör man upp igen. Hitta din målbild och din belöning, något som du verkligen vill och orkar kämpa för. Det behöver ju inte vara en bröstförminskning, även om jag vet att många önskar det. Det kan vara att kunna välja vilken brudklänning man vill, åka på drömresan, få plats i en bergådalbana eller något helt annat. Hitta din dröm och kämpa för den. Det är sååå värt det!

Vill du veta mer om bröstförminskningen, läsa operationsberättelser och se bilder så finns allt HÄR. Vill du äta god mat samtidigt som du går ner i vikt, så hittar du det HÄR.

 

Målet med viktkampen

Målet med viktkampen

Nu är det tre år sedan jag äntligen fick inkassera vinsten av viktkampen. Belöningen som var värd att kämpa för och som faktiskt förändrade och förbättrade hela mitt liv. Jag har gjort en mängd ingrepp på vägen till ett friskare och mer hälsosamt liv, men bröstförminskningen förändrade allt!

Jag är 156 cm lång och då är det inte meningen att man ska bära runt på en E-kupa. Det är tungt, man får värk i rygg och nacke, ligger man på mage blir det uppförsbacke, det skumpar smärtsamt när man springer, man kvävs nästan vid vissa yogaövningar, kläder sitter fult och man får en mängd mysko kommentarer om sitt utseende. Jag kan faktiskt inte hitta en enda positiv grej med att ha stora bröst.

Ända sedan jag var i tonåren har jag velat minska dem, men kom inte till skott förrän barnen var några år gamla. För att göra en bröstförminskning via landstinget krävs en viss storlek, ett visst häng, betydande problem och max bmi 25. Jag låg lite över och detta blev min morot att bli normalviktig. För att gå ner i vikt behöver man ett mål, för det flesta är detta att gifta sej eller bli gravida – för mej var det en C-kupa. Detta blev senare ett delmål, eftersom det stora målet egentligen var att kunna röra mej och bli hälsosam, så frisk som möjligt och den piggaste pensionären jag kan bli när jag kommer dit om några år.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000, det skulle ta många, långa år innan jag äntligen låg stabilt under bmi 25. Jag gick ner, blev sjuk och gick upp, gick ner igen och så höll det på. Jag kom ner till bmi 25,5-26 men det var svårt att komma till 25 och gärna under det. Men jag gav inte upp! Hösten 2013 var jag stabil, då hade min läkare hittade vad som felade – jag fick medicin och kunde äntligen komma ner under 25 och stanna där. I december fick jag träffa koordinatorn på bröstcentrum och blev godkänd! Jag som aldrig blir nervös var ett totalt nervvrak innan besöket och packade sedan ihop utanför hissarna när allt var klart. Jag var godkänd! Äntligen skulle det ske!

Det är en ganska stor operation, men jag var inte det minsta nervös. Det enda som betydde något var att bli av med tyngden och få börja mitt nya liv. 29 augusti 2014 var det dax! Jag var helt lugn och väldigt förväntansfull innan operationen. Å när jag vaknade efter en massa timmar var jag bara lycklig. Det gjorde inte ett dugg ont, jag mådde toppen! Självklart slet jag av mej täcket för att titta och även om det var bandage och svullet så kunde jag se skillnaden. 7,4 hekto hade tagits bort och för mej symboliserar de där 7,4 hektona mitt nya liv.

Första löpturen var en befrielse! Att kunna röra sej precis hur jag vill, ha vilka kläder jag vill, slippa äckliga kommentarer och sova gott är värt precis allt! Ju längre tiden går desto mer inser jag hur mycket brösten begränsade mej och vilken skillnad det är idag. Jag ser mina fötter och kan se när jag knyter skorna! Jag kan ha trekantsbikini och behöver inte ha behå med tjocka axelband som skär in i huden, jag behöver inte ha behå alls om jag inte vill! Visst blev jag smal och ser smalare ut även idag när jag trots allt gått upp lite i vikt, men det handlar inte om det – det handlar om hälsa!

En bröstföminskning är inget lyxoperation som vissa påstår. Operationen gav mej ett helt nytt, aktivt och friskare liv. Jag mår tusen gånger bättre än förr! Jag känner det i hela kroppen och i nästan alla situationer. De som känner mej ser det på mej. Å jag vet att det är många som lider i det tysta och som funderar… mitt råd till er är att först och främst gå ner i vikt. Det kan ju hända att brösten blir mindre av viktminskningen, mina blev det inte. När ni ligger under bmi25 ber ni husläkaren om remiss. Operationen är det minsta problemet, det är vägen dit som är svår och lång. Men ni kommer inte att ångra er! Vill ni läsa mer om operationen och vägen dit, så klicka eller sök på bröstförminskning – så hittar ni alla inlägg och bilder.

Jag är så glad att jag tog tag i detta och tacksam för att sjukvården hjälpte mej. Jag mår så mycket bättre! Grattis min fina C-kupa och mitt aktiva och friskare liv 🙂

Nya bekantskaper som man klickar med direkt!

Nya bekantskaper som man klickar med direkt!

Ni som hängt med ett tag vet att jag dyker upp i en tidningsartikel lite då och då. Oftast handlar det om vikt och så är det även denna gång… tror jag… bilderna är tagna men intervjun är faktiskt inte gjord än  🙂

Jag har ganska många vänner som jobbar inom media, så ibland hjälper vi till med att fixa bilder som behövs utan att texten handlar om oss. Och ibland har vänner tipsat om mej eller oss båda när deras kollegor letar intervjuobjekt. Ett kul jobb som vi hjälpte en kompis på Expressen med var en bild om julstress och jämställdhet. Då skulle jag sitta med fötterna på bordet och läsa och Martin stå vid spisen och serva mej.

I höstas var det om bröstförminskningen, ett helt uppslag i Amelia… eller om det var Tara… jag minns inte. En jättefin artikel som visade mitt liv före och efter och även en läkare som uttalade sej om vilka besvär man kan få av stor byst. Det var många som hörde av sej efter det.

Nu handlar det alltså om vikt, eller kanske mer om livsstil. Å idag skulle bilderna tas! Det enda jag visste var att journalisten heter Helene och fotografen heter Maria och vi skulle ta bilder uppe hos Sussie på Curves. Så fick Helene problem med bilen och Maria fick komma själv, det skulle alltså bli bilder idag och intervju senare. Det går det med, så länge man vet vad journalisten vill ha för bilder. Vi visste nästan…

Jag fiskade upp Maria vid tåget, en lång, slank skönhet i min egen ålder och vi klickade direkt! Vilken pärla! Hon visste exakt vad hon ville ha, fick välja min kläder och ställde mej på plats. Å jag försökte leverera så gott jag kunde, utan att egentligen kunna särskilt mycket om att posera framför en kamera. Men nu har jag ju gjort det några gånger, så lite har jag iaf snappat upp. Ner med nosen så det inte blir reflex i glasögonen, le men knip inte med ögonen…. Bilderna på Curves var snabbt fixade och jag hoppas att både Sussie och Helene blir nöjda. Tillbaka hem, Maria fick välja kläder igen och den här gången ta bilder i trädgården. Baileys ställde upp som modell och tittade för en gång skull åt rätt håll… bara en sån sak! Detta gick också supersnabbt och vi var nog bägge ganska förvånade över hur lättarbetat det var tror jag. Tyvärr glömde vi be någon ta bilder under tiden, så synd!

Det närmade sej lunch och jag föreslog att vi skulle åka till vårt sushihak och Maria behövde inte särskilt lång tid på sej att hänga på. Väl där pratade, partade och pratade vi. Förmodligen om sånt man inte säger till någon första gången man träffas, men det gjorde vi! Vi har flera gemensamma bekanta, ungefär samma livssyn och spännande bakgrunder. Jag älskar när man klickar så där direkt med en annan människa och bara känner att man skulle kunna sitta och prata en hel dag. Att höra om en annan person bakgrund och lära sej något nytt. Det är ju så jag ser det; alla möten lär mej något, alla möten är en lektion om livet. Tack Maria för dagens lektion  🙂

Så nu får vi se vad det blir av detta! Det är en artikel för Aftonbladet Söndag, tydligen flera sidor… om mej!? Jag vet inte när, men det visar sej. Ska bli väldigt kul att se bilderna, särskilt dem när jag står och spänner på gymmet. Haha, dom vill jag se och godkänna innan de publiceras!

Nu ska jag återgå till mitt packade, imorrn bär det av till Serbien. Häng med på instagram:  @marlenerinda

Det enda du behöver för att lyckas!

Det enda du behöver för att lyckas!

Oavsett om du ska gå ner i vikt, lära ett nytt språk, ta körkort, bli världmästare eller precis vad som helst – så behöver du bara en enda sak. TÅLAMOD! Har du bara det så kommer du att lyckas med precis allt du vill! Svårare än så är det faktiskt inte.

Men för oss som inte ens kan stava till ordet, så låter ju det här jättejobbigt, tråkigt och bara fullständigt omöjligt. Saker ska gå snabbt! Eller hur? Men vissa saker går inte snabbt, hur mycket vi än vill det… vissa saker måste vi traggla om och om igen för att lära oss. Men en dag knäcker vi koden och då kan vi! Sen blir vi säkrare och säkrare på vår sak och fortsätter av vana. Det är dit vi vill komma!

Tänk bara när vi var små och lärde oss gå. Hade vi inte haft tålamod och varit envisa, så hade de flesta av oss fortsatt krypa på alla fyra. Men det är rätt opraktiskt faktiskt… så vi övade och övade och en dag kunde vi hålla balansen tillräckligt länge för att ta våra första steg. Å sedan utvecklades färdigheten så vi även kunde springa, hoppa och en massa annat. I det här läget hade vi iofs en stor supporterskara som kom med uppmuntrande tillrop och applåder, det slutar när vi lärt oss cykla… typ…

Samma sak när vi ska ta körkort, man övar och övar och till slut har man det efterlängtade körkortet i handen. Här har vi ju blivit vuxna och börjat analyser och tänka för mycket, därför hoppar vissa av körutbildningen. Tålamodet räckte inte hela vägen fram… applåderna uteblir och självförtroendet sviktar, man ger upp… blir besviken på sej själv, känner sej misslyckad och vågar kanske inte testa andra nya grejer heller i framtiden. Man kan ju ändå ingenting… den negativa spiralen är satt i snurrning och måste stoppas!

Att lära ett nytt språk kräver övning och massor med tålamod. Jag såg mina barn ta sej fram på nån slags engelska redan som 3-4-åringar på semestern för att knyta kontakt med nya kompisar och det gick alldeles utmärkt. Så länge vi är små babblar vi på och struntar i att det blir fel och lär oss massor! Så blir vi vuxna och vågar ingenting, vi kan ju göra bort oss. Men vi börjar en språkkurs och tragglar på för att lära oss. Vi vet att det inte kommer att gå fort, men med övning kommer vi att lära oss det nya språket. Med tålamod kommer vi att kunna göra oss förstådda.

Varför kan vi inte tänka så när vi ska gå ner i vikt? Varför ska viktminskningen gå på en kvart? Hur  kan vi ha tålamod att lära oss ett nytt språk, men inte att gå ner i vikt? Det är ju samma sak!!! Vi måste öva vårt nya levnadssätt, knäcka koden och få in nya vanor. Det lär man sej inte på några veckor, för mej tog det flera år! Jag övade, trillade i diket, reste mej, trillade igen, hade flyt ett tag, släppte taget och trillade i ett jäkligt djupt dike men reste mej igen och igen. Efter 17 år är jag fortfarande inte fullärd, utan övar hela tiden och kör i diket då och då fortfarande. Inte så ofta och hyfsat kontrollerat, men ändå.

Se viktminskningen som en språkkurs, där maten och livsstilen är det nya språket du ska lära dej. Gå i klass om du kan, det hjälper massor! Man får stöd i en ”lärare” och av andra ”elever” och kan få mängder med tips av sina ”klasskompisar”. Första terminen lär vi oss om vår kropp och vad den mår bra av. Andra terminen lär vi oss att hålla våra nya vanor och den tredje kanske vi går i mål. Den fjärde terminen lär vi oss att hålla vår nya vikt och kollar av att de nya vanorna sitter. Så här går det naturligtvis inte till, takten är förstås olika, men som ett exempel alltså. Till skillnad från en språkkurs får man gå kvar på VV när man är färdig och fortsätta sin kurs helt gratis!

Nyckeln till att lyckas stavas alltså TÅLAMOD! Med det klarar man i stort sett allt man vill. Sen är det klart att eftersom de där uppmuntrade tillropen och applåderna oftast uteblir när man är vuxen, så kan det vara smart att sätta upp sina egna applåder i form av belöningar på vägen. Delmål och en stor belöning i målet är inte alls dumt. Något som verkligen är värt att kämpa för. Men belöningar räcker inte om du inte inser att det är tålamod och övning det handlar om…. Det är ju inte så att våra elitidrottare blev världsmästare på en kvart direkt…

Nu har du nyckeln. Det är bara att sluta tänka och ta fram det där tålamodet. Mitt mantra: Fu**ing gör det bara! räcker ganska långt faktiskt  🙂

Så: hur står det till med ditt tålamod?

Jag pratar bröst i tidningen…

Jag pratar bröst i tidningen…

Just nu sitter jag på flyget till Mallorca! Om bara några timmar ökar utomhustempen med minst 10 grader och jag blir alldeles varm bara jag tänker på det! Jag ska på Solskensresa med 4Good och tänker njuta varenda minut!

Medan ni sitter och huttrar hemma i Svedala kan ni göra det tillsammans med senaste numret av Allas och en kopp te och läsa om mej. Nummer 41 kommer ut i butikerna idag och där är jag med och pratar bröst, närmare bestämt bröstförminskning. Ni kanske kommer ihåg att det var en journalist här i somras och en fotograf tog bilder i augusti? Här är resultatet!

Varför vill jag då gå ut med detta i tidningen? Jo, för att det också är ett tabuämne och jag vägrar ju ha såna. Det är fult att operera sej, oavsett anledning verkar det som. Har man stora bröst så ska man dessutom vara mer än tacksam eftersom det är det folk vill ha… men det vill inte jag! Min E-kupa sabbade ganska mycket i mitt liv och det ser jag ännu tydligare nu när det bara är en C. Mitt mål med hela min viktresa var att göra operationen och det lyckades jag med!

När jag fick frågan av Mia att berätta om detta, så sa jag ja direkt! De som precis som jag lider av sina stora byst ska veta att de inte är ensamma och att det går att göra något åt det! Att det går att göra via landstinget, att operationen inte är särskilt läskig, att läkningen är smidig och att resultatet är fantastiskt! Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare, när jag faktiskt hade chansen… men då var det inte läge.

För att få en bröstförminskning via landstinget måste man ha normal vikt, minst 800 ml volym och betydande problem. Då kostar det bara en patientavgift och man minskar i de flesta fall till häften av ursprungsstorleken. Man kan förstås ta genvägen via den privata vården, då kan du väga precis vad du vill (men resultatet blir bäst utan övervikt) och få vilken storlek du vill. Det kostar upp till 50 000.

Jag vill få folk att förstå att detta inte är en lyxoperation! Särskilt män verkar tycka att det är det och att jag borde betalat hela operationen själv. Vad de inte förstår är hur hindrande detta varit för mej och hur mycket jag kostat och senare skulle ha kostat samhället i form av ryggbesvär och behandlingar osv. Idag har jag inte ont pga brösten, jag kan röra mej obehindrat och har nog aldrig varit så frisk och mått så bra i hela mitt liv – detta trots fibro, hypotyreos och en massa annat.

Läs gärna artikeln och säg var ni tycker och tänker i ämnet  🙂

Veckomatsedel vecka 35

Veckomatsedel vecka 35

Idag för två år sedan var en av de viktigaste dagarna i min kropps liv. Det var dagen då jag skulle gå från E-kupa till C-kupa. Något jag kämpat för länge och anledningen till att jag ville gå ner i vikt och orkade hela vägen in i mål. För att få en bröstförminskning på landstingets bekostnad måste man nämligen ligga under bmi 25.

Jag hade ett tydligt mål och en målbild och det är just precis det man behöver för att orka ta sej hela vägen när motivationen sviktar. Motivation är ingen som bara finns där eller som går att skapa, när den är borta får man tvinga sej framåt och har man då inget mål så är det rätt svårt. Mitt råd till er alla som kämpar med vikten är alltså att fundera på tre saker: VARFÖR? MÅLET? MÅLBILD! Har ni bara de tre så kommer ni att lyckas!

Här är veckans matsedel:

Måndag: Taco med hemmagjord tacokrydda
Tisdag: Vitlöksräkor med ris 6 SP/5 PP plus ris
Onsdag: Pasta carbonara  11 SP
Torsdag: Örtfylld kyckling 4 SP plus ris
Fredag: Zucchinipasta med tomatsås 1 SP!!!
Lördag: Lasagne med keso 12 SP/11 PP
Söndag: Snabb lövbiffsgryta 5 SP plus ris

Fredagsmaten är även vår nödlösningsmat. Den går snabbt, är minimalt med smartpoints och ruskigt god! Såna rätter måste man ha att plocka fram vi behov och även ha saker hemma för att kunna göra den. Har ni några nödlösningsrätter? Testa gärna vår  🙂

Ha en riktigt fin vecka!

Varför just Viktväktarna?

Varför just Viktväktarna?

Alla vill vi må så bra som möjligt och trivas med oss själva. Tyvärr är det allt för många som inte gör det och aldrig heller kommer dit. Jag var 30 innan jag ens insåg att jag mådde dåligt och var tvungen att göra något åt det. Hur sjutton vet man vilken metod man ska välja, det finns ju ganska mycket att välja på? Varför föll mitt val på just Viktväktarna?

Det var min bästa kompis död som startade allt kan man nog säga. När hon dog insåg jag hur jag inte ville fortsätta att leva, men jag visste inte vad jag ville eller hur jag skulle må bättre. Så första åtgärden blev att gå till en psykolog för att få lite ordning på knoppen. Efter ett par samtal hos henne insåg jag sambandet mellan knopp och kropp och började ta långa promenader. Man tänker så bra när man går, så ganska många bitar föll på plats redan där.

Min mamma hade tidigare gått på Viktväktarna, medan jag själv inte hade någon erfarenhet alls av någon diet. Jag hade aldrig haft problem med vikten tidigare under livet. Men nu åt jag knappt på dagtid (möjligtvis godis) och proppade sedan i mej limpmackor på kvällen när barnen somnat. Jag var sjukskriven pga utbrändhet, stressad, vägde för mycket och var i allmänt dåligt skick. Jag behövde lära mej att äta regelbundet och få ett normalt förhållande till mat igen för att orka göra resten av min förvandling. Så mamma drog med mej till Viktväktarna. Jag valde alltså inte, utan blev mest nertryckt på en stol. Tack och lov så var det rätt och jag trivdes där. Det visar det väl när man sedan jobbade där i 14 år och är kvar som medlem idag, 16 år senare.

Jag vill inte ha några förbud i mitt liv, utan kunna äta av allt. Det ska vara en så liten inverkan i mitt dagliga liv som möjligt. Inga pekpinnar, bara vanligt sunt förnuft. Allt detta uppfyllde Viktväktarna och uppfyller fortfarande, trots flera byten av kostprogram under åren. Jag lärde mej att äta regelbundet, mat som gav mej energi att orka och jag fick ett intresse att bry mej om vad jag stoppar i munnen. Även om godis är gott, så är det inte bra att tugga i sej istället för mat… det räcker att ha som gott på helgen.

Jag rasade aldrig i vikt, men återfick en energi som jag inte haft sedan tonåren. Hyn blev finare och jag kände mej väldigt annorlunda och friskare efter bara några veckor. Rätt mat gör under för både knoppen och kroppen kan man väl säga. Vart efter kilon trillade av kom självkänslan tillbaka och ibland kunde jag till och med känna mej hyfsat fin när jag såg mej i spegeln. Att känna sej fin inför sej själv är viktigare än man tror. Att ta hand om sej själv är mycket viktigare än man kan tro och något man oftast inte ens orkar tänka på som småbarnsmamma. Men jag har lärt mej att man måste ta hand om sej själv först, för att orka och kunna ta hand om andra på ett bra sätt.

I 16 år har jag alltså levt med Viktväktarna, som Viktväktare. För mej blev det normalt att äta tre mål mat om dagen och att räkna mina Points. Oavsett vilket kostprogram man än väljer så måste man ha koll på intaget och jag tycker att Viktväktarnas points funkar bra, det går ganska snabbt att lära sej vad favoriterna ”kostar”. Jag kom i mål och blev Guldmedlem 2004 och räknar numera bara när det dragit iväg lite för mycket uppåt på vågen eller för att kontrollera så inte ögonmåttet blivit för generöst. Numera är Viktväktarna en naturlig del av livet och jag tänker inte så mycket på det längre. Jag väger mej varje måndag och noterar i min almanacka för att ha koll. Å jag har hållit vikten länge nu utan några större problem.

Under min viktminskning tog jag bara promenader. Det är först nu som jag börjat träna. Jag tränar alltså inte för att gå ner i vikt, utan för att bli äldre. Jag vill ha en kropp som håller att bära mej även när jag blir äldre. Att man dessutom håller vikten lättare och blir slankare är en bonus. Numera har jag hyfsad koll med Viktväktarnas APP, som är sååå enkel och bra, och tränar på Curves 3 gånger i veckan. För mej är det en perfekt kombination som jag nu haft i snart två år och trivs med.

Jag har alltså fibromyalgi, sömnapné, hypotyreos och lite annat smått och gott. Många med kronisk värk är rädda för att göra förändringar i sitt liv eller för att det ska göra mer ont. Min läkare sa att ”träningsontet” inte var farligt eller skulle göra skada och därför vågade jag testa. Visst fick jag ont men värken blev mindre när jag fortsatte att träna och nu får jag mer ont när jag inte tränar. Så våga testa och trotsa smärtan om läkaren säger att det är ok. För de allra flesta är träning bra och kroppen brukar svara positivt. Det värsta för min värk är övervikt och kyla, det mesta lindras med träning och rätt mat.

Jag har hittat mitt sätt, kanske passar det dej – man vet inte förrän man provat!

Skavsår mellan låren…

Skavsår mellan låren…

Alla ni som varit tjocka veta vad jag menar med skavsår mellan låren. För er andra kan jag berätta att när man är tjock så är även låren tjocka och när de skaver mot
varandra kan det blir rena rama köttsåren som gör förbaskat ont! Även om
jag inte var jättetjock så har jag också upplevt detta och därför
alltid haft lite längre shorts för säkerhets skull.

Nu
som normalviktig har jag för första gången på många, många år haft korta
shorts. Så där som man hade som 20-åring typ… å vet ni? Jag har
varken haft skavsår eller känt mej tjock! Att faktiskt ha kläder som
inte värmer mer än nödvändigt och som sitter bekvämt är så himla skönt
när man haft en helt annan erfarenhet tidigare. Så häftigt!

En
annan häftig grej var att gå in i en butik i Venedig som hade rea på
allt och bara en enda onesize-storlek och passa i varenda plagg jag
provade! Det var tur vi inte hade mer pengar mer oss… jag gick
därifrån med två klänningar, en kavaj och en topp för 40 Euro! Allt satt
som en smäck!

Att kunna välja kläder efter smak
istället för efter vad som passar är så otroligt roligt (och dyrt). Nu
är jag varken tjock eller har en stor E-kupa som väljer åt mej. Det är
två år sedan E-kupan blev en C och det är inte förrän nu som jag fattar
vilken storlek jag faktiskt har numera. Jag behöver inte längre leta
efter XL eller 44/46, jag kan faktiskt ha 38. Ryggen döljer jag gärna
fortfarande eftersom det finns ett och annat handtag som inte ska vara
där, men i övrigt kan jag faktiskt ha vilka kläder jag vill!

 Att inte begränsas av storlek på brösten, vikten eller funktionen på
kläderna är så otroligt skönt och värt allt slit. Nu är det jag som
bestämmer över min kropp, inte tvärtom!