Browsed by
Tagg: bröstförminskning

Målet med viktkampen

Målet med viktkampen

Nu är det tre år sedan jag äntligen fick inkassera vinsten av viktkampen. Belöningen som var värd att kämpa för och som faktiskt förändrade och förbättrade hela mitt liv. Jag har gjort en mängd ingrepp på vägen till ett friskare och mer hälsosamt liv, men bröstförminskningen förändrade allt!

Jag är 156 cm lång och då är det inte meningen att man ska bära runt på en E-kupa. Det är tungt, man får värk i rygg och nacke, ligger man på mage blir det uppförsbacke, det skumpar smärtsamt när man springer, man kvävs nästan vid vissa yogaövningar, kläder sitter fult och man får en mängd mysko kommentarer om sitt utseende. Jag kan faktiskt inte hitta en enda positiv grej med att ha stora bröst.

Ända sedan jag var i tonåren har jag velat minska dem, men kom inte till skott förrän barnen var några år gamla. För att göra en bröstförminskning via landstinget krävs en viss storlek, ett visst häng, betydande problem och max bmi 25. Jag låg lite över och detta blev min morot att bli normalviktig. För att gå ner i vikt behöver man ett mål, för det flesta är detta att gifta sej eller bli gravida – för mej var det en C-kupa. Detta blev senare ett delmål, eftersom det stora målet egentligen var att kunna röra mej och bli hälsosam, så frisk som möjligt och den piggaste pensionären jag kan bli när jag kommer dit om några år.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000, det skulle ta många, långa år innan jag äntligen låg stabilt under bmi 25. Jag gick ner, blev sjuk och gick upp, gick ner igen och så höll det på. Jag kom ner till bmi 25,5-26 men det var svårt att komma till 25 och gärna under det. Men jag gav inte upp! Hösten 2013 var jag stabil, då hade min läkare hittade vad som felade – jag fick medicin och kunde äntligen komma ner under 25 och stanna där. I december fick jag träffa koordinatorn på bröstcentrum och blev godkänd! Jag som aldrig blir nervös var ett totalt nervvrak innan besöket och packade sedan ihop utanför hissarna när allt var klart. Jag var godkänd! Äntligen skulle det ske!

Det är en ganska stor operation, men jag var inte det minsta nervös. Det enda som betydde något var att bli av med tyngden och få börja mitt nya liv. 29 augusti 2014 var det dax! Jag var helt lugn och väldigt förväntansfull innan operationen. Å när jag vaknade efter en massa timmar var jag bara lycklig. Det gjorde inte ett dugg ont, jag mådde toppen! Självklart slet jag av mej täcket för att titta och även om det var bandage och svullet så kunde jag se skillnaden. 7,4 hekto hade tagits bort och för mej symboliserar de där 7,4 hektona mitt nya liv.

Första löpturen var en befrielse! Att kunna röra sej precis hur jag vill, ha vilka kläder jag vill, slippa äckliga kommentarer och sova gott är värt precis allt! Ju längre tiden går desto mer inser jag hur mycket brösten begränsade mej och vilken skillnad det är idag. Jag ser mina fötter och kan se när jag knyter skorna! Jag kan ha trekantsbikini och behöver inte ha behå med tjocka axelband som skär in i huden, jag behöver inte ha behå alls om jag inte vill! Visst blev jag smal och ser smalare ut även idag när jag trots allt gått upp lite i vikt, men det handlar inte om det – det handlar om hälsa!

En bröstföminskning är inget lyxoperation som vissa påstår. Operationen gav mej ett helt nytt, aktivt och friskare liv. Jag mår tusen gånger bättre än förr! Jag känner det i hela kroppen och i nästan alla situationer. De som känner mej ser det på mej. Å jag vet att det är många som lider i det tysta och som funderar… mitt råd till er är att först och främst gå ner i vikt. Det kan ju hända att brösten blir mindre av viktminskningen, mina blev det inte. När ni ligger under bmi25 ber ni husläkaren om remiss. Operationen är det minsta problemet, det är vägen dit som är svår och lång. Men ni kommer inte att ångra er! Vill ni läsa mer om operationen och vägen dit, så klicka eller sök på bröstförminskning – så hittar ni alla inlägg och bilder.

Jag är så glad att jag tog tag i detta och tacksam för att sjukvården hjälpte mej. Jag mår så mycket bättre! Grattis min fina C-kupa och mitt aktiva och friskare liv 🙂

Nya bekantskaper som man klickar med direkt!

Nya bekantskaper som man klickar med direkt!

Ni som hängt med ett tag vet att jag dyker upp i en tidningsartikel lite då och då. Oftast handlar det om vikt och så är det även denna gång… tror jag… bilderna är tagna men intervjun är faktiskt inte gjord än  🙂

Jag har ganska många vänner som jobbar inom media, så ibland hjälper vi till med att fixa bilder som behövs utan att texten handlar om oss. Och ibland har vänner tipsat om mej eller oss båda när deras kollegor letar intervjuobjekt. Ett kul jobb som vi hjälpte en kompis på Expressen med var en bild om julstress och jämställdhet. Då skulle jag sitta med fötterna på bordet och läsa och Martin stå vid spisen och serva mej.

I höstas var det om bröstförminskningen, ett helt uppslag i Amelia… eller om det var Tara… jag minns inte. En jättefin artikel som visade mitt liv före och efter och även en läkare som uttalade sej om vilka besvär man kan få av stor byst. Det var många som hörde av sej efter det.

Nu handlar det alltså om vikt, eller kanske mer om livsstil. Å idag skulle bilderna tas! Det enda jag visste var att journalisten heter Helene och fotografen heter Maria och vi skulle ta bilder uppe hos Sussie på Curves. Så fick Helene problem med bilen och Maria fick komma själv, det skulle alltså bli bilder idag och intervju senare. Det går det med, så länge man vet vad journalisten vill ha för bilder. Vi visste nästan…

Jag fiskade upp Maria vid tåget, en lång, slank skönhet i min egen ålder och vi klickade direkt! Vilken pärla! Hon visste exakt vad hon ville ha, fick välja min kläder och ställde mej på plats. Å jag försökte leverera så gott jag kunde, utan att egentligen kunna särskilt mycket om att posera framför en kamera. Men nu har jag ju gjort det några gånger, så lite har jag iaf snappat upp. Ner med nosen så det inte blir reflex i glasögonen, le men knip inte med ögonen…. Bilderna på Curves var snabbt fixade och jag hoppas att både Sussie och Helene blir nöjda. Tillbaka hem, Maria fick välja kläder igen och den här gången ta bilder i trädgården. Baileys ställde upp som modell och tittade för en gång skull åt rätt håll… bara en sån sak! Detta gick också supersnabbt och vi var nog bägge ganska förvånade över hur lättarbetat det var tror jag. Tyvärr glömde vi be någon ta bilder under tiden, så synd!

Det närmade sej lunch och jag föreslog att vi skulle åka till vårt sushihak och Maria behövde inte särskilt lång tid på sej att hänga på. Väl där pratade, partade och pratade vi. Förmodligen om sånt man inte säger till någon första gången man träffas, men det gjorde vi! Vi har flera gemensamma bekanta, ungefär samma livssyn och spännande bakgrunder. Jag älskar när man klickar så där direkt med en annan människa och bara känner att man skulle kunna sitta och prata en hel dag. Att höra om en annan person bakgrund och lära sej något nytt. Det är ju så jag ser det; alla möten lär mej något, alla möten är en lektion om livet. Tack Maria för dagens lektion  🙂

Så nu får vi se vad det blir av detta! Det är en artikel för Aftonbladet Söndag, tydligen flera sidor… om mej!? Jag vet inte när, men det visar sej. Ska bli väldigt kul att se bilderna, särskilt dem när jag står och spänner på gymmet. Haha, dom vill jag se och godkänna innan de publiceras!

Nu ska jag återgå till mitt packade, imorrn bär det av till Serbien. Häng med på instagram:  @marlenerinda

Det enda du behöver för att lyckas!

Det enda du behöver för att lyckas!

Oavsett om du ska gå ner i vikt, lära ett nytt språk, ta körkort, bli världmästare eller precis vad som helst – så behöver du bara en enda sak. TÅLAMOD! Har du bara det så kommer du att lyckas med precis allt du vill! Svårare än så är det faktiskt inte.

Men för oss som inte ens kan stava till ordet, så låter ju det här jättejobbigt, tråkigt och bara fullständigt omöjligt. Saker ska gå snabbt! Eller hur? Men vissa saker går inte snabbt, hur mycket vi än vill det… vissa saker måste vi traggla om och om igen för att lära oss. Men en dag knäcker vi koden och då kan vi! Sen blir vi säkrare och säkrare på vår sak och fortsätter av vana. Det är dit vi vill komma!

Tänk bara när vi var små och lärde oss gå. Hade vi inte haft tålamod och varit envisa, så hade de flesta av oss fortsatt krypa på alla fyra. Men det är rätt opraktiskt faktiskt… så vi övade och övade och en dag kunde vi hålla balansen tillräckligt länge för att ta våra första steg. Å sedan utvecklades färdigheten så vi även kunde springa, hoppa och en massa annat. I det här läget hade vi iofs en stor supporterskara som kom med uppmuntrande tillrop och applåder, det slutar när vi lärt oss cykla… typ…

Samma sak när vi ska ta körkort, man övar och övar och till slut har man det efterlängtade körkortet i handen. Här har vi ju blivit vuxna och börjat analyser och tänka för mycket, därför hoppar vissa av körutbildningen. Tålamodet räckte inte hela vägen fram… applåderna uteblir och självförtroendet sviktar, man ger upp… blir besviken på sej själv, känner sej misslyckad och vågar kanske inte testa andra nya grejer heller i framtiden. Man kan ju ändå ingenting… den negativa spiralen är satt i snurrning och måste stoppas!

Att lära ett nytt språk kräver övning och massor med tålamod. Jag såg mina barn ta sej fram på nån slags engelska redan som 3-4-åringar på semestern för att knyta kontakt med nya kompisar och det gick alldeles utmärkt. Så länge vi är små babblar vi på och struntar i att det blir fel och lär oss massor! Så blir vi vuxna och vågar ingenting, vi kan ju göra bort oss. Men vi börjar en språkkurs och tragglar på för att lära oss. Vi vet att det inte kommer att gå fort, men med övning kommer vi att lära oss det nya språket. Med tålamod kommer vi att kunna göra oss förstådda.

Varför kan vi inte tänka så när vi ska gå ner i vikt? Varför ska viktminskningen gå på en kvart? Hur  kan vi ha tålamod att lära oss ett nytt språk, men inte att gå ner i vikt? Det är ju samma sak!!! Vi måste öva vårt nya levnadssätt, knäcka koden och få in nya vanor. Det lär man sej inte på några veckor, för mej tog det flera år! Jag övade, trillade i diket, reste mej, trillade igen, hade flyt ett tag, släppte taget och trillade i ett jäkligt djupt dike men reste mej igen och igen. Efter 17 år är jag fortfarande inte fullärd, utan övar hela tiden och kör i diket då och då fortfarande. Inte så ofta och hyfsat kontrollerat, men ändå.

Se viktminskningen som en språkkurs, där maten och livsstilen är det nya språket du ska lära dej. Gå i klass om du kan, det hjälper massor! Man får stöd i en ”lärare” och av andra ”elever” och kan få mängder med tips av sina ”klasskompisar”. Första terminen lär vi oss om vår kropp och vad den mår bra av. Andra terminen lär vi oss att hålla våra nya vanor och den tredje kanske vi går i mål. Den fjärde terminen lär vi oss att hålla vår nya vikt och kollar av att de nya vanorna sitter. Så här går det naturligtvis inte till, takten är förstås olika, men som ett exempel alltså. Till skillnad från en språkkurs får man gå kvar på VV när man är färdig och fortsätta sin kurs helt gratis!

Nyckeln till att lyckas stavas alltså TÅLAMOD! Med det klarar man i stort sett allt man vill. Sen är det klart att eftersom de där uppmuntrade tillropen och applåderna oftast uteblir när man är vuxen, så kan det vara smart att sätta upp sina egna applåder i form av belöningar på vägen. Delmål och en stor belöning i målet är inte alls dumt. Något som verkligen är värt att kämpa för. Men belöningar räcker inte om du inte inser att det är tålamod och övning det handlar om…. Det är ju inte så att våra elitidrottare blev världsmästare på en kvart direkt…

Nu har du nyckeln. Det är bara att sluta tänka och ta fram det där tålamodet. Mitt mantra: Fu**ing gör det bara! räcker ganska långt faktiskt  🙂

Så: hur står det till med ditt tålamod?

Jag pratar bröst i tidningen…

Jag pratar bröst i tidningen…

Just nu sitter jag på flyget till Mallorca! Om bara några timmar ökar utomhustempen med minst 10 grader och jag blir alldeles varm bara jag tänker på det! Jag ska på Solskensresa med 4Good och tänker njuta varenda minut!

Medan ni sitter och huttrar hemma i Svedala kan ni göra det tillsammans med senaste numret av Allas och en kopp te och läsa om mej. Nummer 41 kommer ut i butikerna idag och där är jag med och pratar bröst, närmare bestämt bröstförminskning. Ni kanske kommer ihåg att det var en journalist här i somras och en fotograf tog bilder i augusti? Här är resultatet!

Varför vill jag då gå ut med detta i tidningen? Jo, för att det också är ett tabuämne och jag vägrar ju ha såna. Det är fult att operera sej, oavsett anledning verkar det som. Har man stora bröst så ska man dessutom vara mer än tacksam eftersom det är det folk vill ha… men det vill inte jag! Min E-kupa sabbade ganska mycket i mitt liv och det ser jag ännu tydligare nu när det bara är en C. Mitt mål med hela min viktresa var att göra operationen och det lyckades jag med!

När jag fick frågan av Mia att berätta om detta, så sa jag ja direkt! De som precis som jag lider av sina stora byst ska veta att de inte är ensamma och att det går att göra något åt det! Att det går att göra via landstinget, att operationen inte är särskilt läskig, att läkningen är smidig och att resultatet är fantastiskt! Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare, när jag faktiskt hade chansen… men då var det inte läge.

För att få en bröstförminskning via landstinget måste man ha normal vikt, minst 800 ml volym och betydande problem. Då kostar det bara en patientavgift och man minskar i de flesta fall till häften av ursprungsstorleken. Man kan förstås ta genvägen via den privata vården, då kan du väga precis vad du vill (men resultatet blir bäst utan övervikt) och få vilken storlek du vill. Det kostar upp till 50 000.

Jag vill få folk att förstå att detta inte är en lyxoperation! Särskilt män verkar tycka att det är det och att jag borde betalat hela operationen själv. Vad de inte förstår är hur hindrande detta varit för mej och hur mycket jag kostat och senare skulle ha kostat samhället i form av ryggbesvär och behandlingar osv. Idag har jag inte ont pga brösten, jag kan röra mej obehindrat och har nog aldrig varit så frisk och mått så bra i hela mitt liv – detta trots fibro, hypotyreos och en massa annat.

Läs gärna artikeln och säg var ni tycker och tänker i ämnet  🙂

Veckomatsedel vecka 35

Veckomatsedel vecka 35

Idag för två år sedan var en av de viktigaste dagarna i min kropps liv. Det var dagen då jag skulle gå från E-kupa till C-kupa. Något jag kämpat för länge och anledningen till att jag ville gå ner i vikt och orkade hela vägen in i mål. För att få en bröstförminskning på landstingets bekostnad måste man nämligen ligga under bmi 25.

Jag hade ett tydligt mål och en målbild och det är just precis det man behöver för att orka ta sej hela vägen när motivationen sviktar. Motivation är ingen som bara finns där eller som går att skapa, när den är borta får man tvinga sej framåt och har man då inget mål så är det rätt svårt. Mitt råd till er alla som kämpar med vikten är alltså att fundera på tre saker: VARFÖR? MÅLET? MÅLBILD! Har ni bara de tre så kommer ni att lyckas!

Här är veckans matsedel:

Måndag: Taco med hemmagjord tacokrydda
Tisdag: Vitlöksräkor med ris 6 SP/5 PP plus ris
Onsdag: Pasta carbonara  11 SP
Torsdag: Örtfylld kyckling 4 SP plus ris
Fredag: Zucchinipasta med tomatsås 1 SP!!!
Lördag: Lasagne med keso 12 SP/11 PP
Söndag: Snabb lövbiffsgryta 5 SP plus ris

Fredagsmaten är även vår nödlösningsmat. Den går snabbt, är minimalt med smartpoints och ruskigt god! Såna rätter måste man ha att plocka fram vi behov och även ha saker hemma för att kunna göra den. Har ni några nödlösningsrätter? Testa gärna vår  🙂

Ha en riktigt fin vecka!

Varför just Viktväktarna?

Varför just Viktväktarna?

Alla vill vi må så bra som möjligt och trivas med oss själva. Tyvärr är det allt för många som inte gör det och aldrig heller kommer dit. Jag var 30 innan jag ens insåg att jag mådde dåligt och var tvungen att göra något åt det. Hur sjutton vet man vilken metod man ska välja, det finns ju ganska mycket att välja på? Varför föll mitt val på just Viktväktarna?

Det var min bästa kompis död som startade allt kan man nog säga. När hon dog insåg jag hur jag inte ville fortsätta att leva, men jag visste inte vad jag ville eller hur jag skulle må bättre. Så första åtgärden blev att gå till en psykolog för att få lite ordning på knoppen. Efter ett par samtal hos henne insåg jag sambandet mellan knopp och kropp och började ta långa promenader. Man tänker så bra när man går, så ganska många bitar föll på plats redan där.

Min mamma hade tidigare gått på Viktväktarna, medan jag själv inte hade någon erfarenhet alls av någon diet. Jag hade aldrig haft problem med vikten tidigare under livet. Men nu åt jag knappt på dagtid (möjligtvis godis) och proppade sedan i mej limpmackor på kvällen när barnen somnat. Jag var sjukskriven pga utbrändhet, stressad, vägde för mycket och var i allmänt dåligt skick. Jag behövde lära mej att äta regelbundet och få ett normalt förhållande till mat igen för att orka göra resten av min förvandling. Så mamma drog med mej till Viktväktarna. Jag valde alltså inte, utan blev mest nertryckt på en stol. Tack och lov så var det rätt och jag trivdes där. Det visar det väl när man sedan jobbade där i 14 år och är kvar som medlem idag, 16 år senare.

Jag vill inte ha några förbud i mitt liv, utan kunna äta av allt. Det ska vara en så liten inverkan i mitt dagliga liv som möjligt. Inga pekpinnar, bara vanligt sunt förnuft. Allt detta uppfyllde Viktväktarna och uppfyller fortfarande, trots flera byten av kostprogram under åren. Jag lärde mej att äta regelbundet, mat som gav mej energi att orka och jag fick ett intresse att bry mej om vad jag stoppar i munnen. Även om godis är gott, så är det inte bra att tugga i sej istället för mat… det räcker att ha som gott på helgen.

Jag rasade aldrig i vikt, men återfick en energi som jag inte haft sedan tonåren. Hyn blev finare och jag kände mej väldigt annorlunda och friskare efter bara några veckor. Rätt mat gör under för både knoppen och kroppen kan man väl säga. Vart efter kilon trillade av kom självkänslan tillbaka och ibland kunde jag till och med känna mej hyfsat fin när jag såg mej i spegeln. Att känna sej fin inför sej själv är viktigare än man tror. Att ta hand om sej själv är mycket viktigare än man kan tro och något man oftast inte ens orkar tänka på som småbarnsmamma. Men jag har lärt mej att man måste ta hand om sej själv först, för att orka och kunna ta hand om andra på ett bra sätt.

I 16 år har jag alltså levt med Viktväktarna, som Viktväktare. För mej blev det normalt att äta tre mål mat om dagen och att räkna mina Points. Oavsett vilket kostprogram man än väljer så måste man ha koll på intaget och jag tycker att Viktväktarnas points funkar bra, det går ganska snabbt att lära sej vad favoriterna ”kostar”. Jag kom i mål och blev Guldmedlem 2004 och räknar numera bara när det dragit iväg lite för mycket uppåt på vågen eller för att kontrollera så inte ögonmåttet blivit för generöst. Numera är Viktväktarna en naturlig del av livet och jag tänker inte så mycket på det längre. Jag väger mej varje måndag och noterar i min almanacka för att ha koll. Å jag har hållit vikten länge nu utan några större problem.

Under min viktminskning tog jag bara promenader. Det är först nu som jag börjat träna. Jag tränar alltså inte för att gå ner i vikt, utan för att bli äldre. Jag vill ha en kropp som håller att bära mej även när jag blir äldre. Att man dessutom håller vikten lättare och blir slankare är en bonus. Numera har jag hyfsad koll med Viktväktarnas APP, som är sååå enkel och bra, och tränar på Curves 3 gånger i veckan. För mej är det en perfekt kombination som jag nu haft i snart två år och trivs med.

Jag har alltså fibromyalgi, sömnapné, hypotyreos och lite annat smått och gott. Många med kronisk värk är rädda för att göra förändringar i sitt liv eller för att det ska göra mer ont. Min läkare sa att ”träningsontet” inte var farligt eller skulle göra skada och därför vågade jag testa. Visst fick jag ont men värken blev mindre när jag fortsatte att träna och nu får jag mer ont när jag inte tränar. Så våga testa och trotsa smärtan om läkaren säger att det är ok. För de allra flesta är träning bra och kroppen brukar svara positivt. Det värsta för min värk är övervikt och kyla, det mesta lindras med träning och rätt mat.

Jag har hittat mitt sätt, kanske passar det dej – man vet inte förrän man provat!

Skavsår mellan låren…

Skavsår mellan låren…

Alla ni som varit tjocka veta vad jag menar med skavsår mellan låren. För er andra kan jag berätta att när man är tjock så är även låren tjocka och när de skaver mot
varandra kan det blir rena rama köttsåren som gör förbaskat ont! Även om
jag inte var jättetjock så har jag också upplevt detta och därför
alltid haft lite längre shorts för säkerhets skull.

Nu
som normalviktig har jag för första gången på många, många år haft korta
shorts. Så där som man hade som 20-åring typ… å vet ni? Jag har
varken haft skavsår eller känt mej tjock! Att faktiskt ha kläder som
inte värmer mer än nödvändigt och som sitter bekvämt är så himla skönt
när man haft en helt annan erfarenhet tidigare. Så häftigt!

En
annan häftig grej var att gå in i en butik i Venedig som hade rea på
allt och bara en enda onesize-storlek och passa i varenda plagg jag
provade! Det var tur vi inte hade mer pengar mer oss… jag gick
därifrån med två klänningar, en kavaj och en topp för 40 Euro! Allt satt
som en smäck!

Att kunna välja kläder efter smak
istället för efter vad som passar är så otroligt roligt (och dyrt). Nu
är jag varken tjock eller har en stor E-kupa som väljer åt mej. Det är
två år sedan E-kupan blev en C och det är inte förrän nu som jag fattar
vilken storlek jag faktiskt har numera. Jag behöver inte längre leta
efter XL eller 44/46, jag kan faktiskt ha 38. Ryggen döljer jag gärna
fortfarande eftersom det finns ett och annat handtag som inte ska vara
där, men i övrigt kan jag faktiskt ha vilka kläder jag vill!

 Att inte begränsas av storlek på brösten, vikten eller funktionen på
kläderna är så otroligt skönt och värt allt slit. Nu är det jag som
bestämmer över min kropp, inte tvärtom!

Snart två år sedan bröstförminskningen

Snart två år sedan bröstförminskningen

För knappt två år sedan fick jag ett helt nytt liv! Det var då jag blev av med nästan ett kilo bröst. Från att ha haft en stor, tung E-kupa vaknade jag upp till en nätt C-kupa. Vilken lycka!!!

Eftersom jag får mängder med mail med frågor så tänkte jag att det kanske är på tiden att jag tar upp ämnet igen. Det är också lite extra aktuellt eftersom det kommer hit en journalist idag och ska intervjua mej om det. Jag vet inte varför, men det är fortfarande tabu att prata om vissa delar av kvinnokroppen – de flesta delarna faktiskt. Underlivsproblem och bröst pratar man inte om, därför gör jag det  🙂

Jag fick rejäla bomber tidigt! Redan när jag var i 12-årsåldern blev jag kallad Dolly ”Patton”… Det spelade ingen roll om jag var tjock eller smal, E-kupan var kvar oavsett. Jag hoppades att den skulle krympa eller åtminstone bli lite hängig efter barnen, men så blev det inte. Det var fasta, stora, grejer som var i vägen vad jag än skulle göra. Jag hade ont i ryggen och nacken, kunde inte sova på magen ordentligt, fick ont när jag sprang och tränade och kunde inte ha de kläder jag ville. Jag avskydde dem! De störde mitt liv helt enkelt och jag ville inget hellre än ta bort dem.

29/8 var det äntligen dax att lägga sej på operationsbordet. Efter ungefär 3 timmar i narkos vaknade jag och lyfte direkt på täcket. Jag var nästan platt!! Underbart!!! Jag hade inte ont en sekund utan njöt bara av tiden efter operationen. Jag var så lycklig! När jag efter 2-3 veckor provade en behå för första gången visste jag inte ens vilken storlek jag hade fått. Jag frossade bland underkläderna på Åhlens i City och hade faktiskt skitroligt i provhytten. Min nya storlek var en liten C-kupa och jag kunde ha snygga, små, nätta behå. Sanningen att säga, så behövde jag faktiskt inte ha någon behå alls! Brösten var numera små och upplyfta och behövde inget extra stöd, men är man van så är man…

Lyckan var total när jag kunde ha en framknäppt blus utan att den glipade och triangelbikini!!! Man blir lite galen efter en sån operation och frossar i kläder. Allt sitter ju bra! Från att förr ha haft toppar i storlek 44-46 hade jag nu 38. ALLT behövde bytas ut! Det var ett underbart lyxproblem  🙂

Frågorna jag får är förstås hur man gör för att få en operation via landstinget. Det finns inga genvägar, samma regler gäller för alla. Man måste ha under bmi 25 först och främst, ovanför det får man knappt ens en bedömning. Sen ska man ha en volym av minst 800 ml per bröst, har jag för mej… och självklart påtagliga problem. Man ber om remiss från sin husläkare och då får man först träffa en slags koordinator som lyssnar på en, mäter och berättar om operationen och alla risker. Det är den personen som ger sitt godkännande eller avslag. Det var läskigast och jag var tvungen att fråga två gånger när hon sa att jag var godkänd. Jag var bergsäker på avslag. Sen börjar väntan… jag fick mitt godkännande i början av december. I april eller maj fick jag veta operationsdatumet, som alltså var i slutet av augusti. Tre månader och vårdgaranti… pyttsan! Innan operation ska man ta en massa prover, träffa kirurgen och narkosen och en massa annat. Bmi 25 gäller fram till operationsdagen…

Jag var coollugn på operationsdagen. Jag kunde knappt vänta på att bli sövd så jag snabbt skulle vakna upp till mitt nya liv. Allt gick bra och brösten blev jättefina, jag fick dock korrigera ärren lite i våras. De nya ärren syns förstås, men de som gjorde för två år sedan är nästan helt blekta. Jag kan numera träna regelbundet utan problem, jag sover bättre, har inte ont i nacke eller rygg och kan alltså ha vilka kläder jag vill. Jag fick ett helt nytt liv och är så otroligt tacksam! Jag kan inte nog rekommendera  er att göra detta om ni går runt med två tunga bomber som är i vägen för ett normalt liv.

Numer har jag oftast bara en liten axelbandlös behå, för att ge en snygg siluett och bar rygg. Jag behöver egentligen ingen behå alls, men då syns bröstvårtorna och det gillar jag inte. Jag vet inte hur jag hade mått idag om jag inte gjort operationen, men jag vet hur jag mådde… och det var inget vidare. Det här är en av de bästa saker jag gjort för mej själv. Jag fick ett helt nytt, rörligare, liv!

Ni har hela berättelsen från början till slut under kategorin ”bröstförminskning”. Där finns även bilder från alla läkningsstadier efter operationen. Å självklart är det bara att fråga om något är oklart, vad som helst!

2 år sedan livet tog en ny riktning!

2 år sedan livet tog en ny riktning!

Tänk att det redan gått två år sedan vi hade vår sista klass på Viktväktarna. Tiden går så himla fort!!!

För fyra år sedan hade vi precis fått veta att Martin kommit in på
den utbildning han så länge önskat. Vi hade då två år framför oss då jag
fick dra ett större lass med jobbet och han samtidigt skulle plugga och
jobba fyra kvällar i veckan. Rätt snart la vi ner klassen i Tumba pga
trassel med lokalen och efter ett tag även Rönninge som inte längre var
lönsamt. Så ganska snart hade vi bara två kvällar i veckan och det blev
lite tufft ekonomisk, men mer tid för studierna för Martin.


kom dagen när vi efter 14 år skulle säga upp oss… vi velade fram och
tillbaka om vilket datum vi skulle sluta och bestämde oss till slut för
31/5. Det innebar att vi skulle ha vår sista klass 28 maj 2014. Tack och
lov hittade vi en tjej som ville ta över både klasserna i Haninge och
Huddinge, så hon var med oss under hela våren och lärde känna alla
medlemmar. Det gjorde allt betydligt enklare!

Vårt
besked att vi skulle sluta togs emot med viss uppgivenhet av våra chefer
och ledsamhet av våra medlemmar. De fyra månader som vi skulle avsluta
allt och lämna över gick fort och snart var det dax för Martins examen
och vår sista klass. Sista veckan var JOBBIG!!! Många av våra medlemmar
hade vi haft under hela vår verksamma tid på Viktväktarna. Vi fick
mängder med blommor, hemmet såg ut som en blomsteraffär och tårarna var
många. Jag tänker nästan dagligen på några av medlemmarna och undrar hur
det går för dem. En del träffar jag på Curves, när jag handlar på Ica
Maxi eller när jag åker pendeln till stan. Alltid lika roligt!

För
två år sedan var det väldigt skönt att få helt ledigt. Jag gick ju hem.
Jag skulle vara hemmafru och Martin skulle leva sin dröm och äntligen
jobba med datorer. Men han hade svårt att få jobb… det tog 9 månader
innan han fick napp och började sitt första arbete som
dataprogrammerare. Då var det i Uppsala, en pendling på ca 3 timmar om
dagen. Tiden när vi bägge vara hemma var mysig. Vi tog långa promenader
varje dag, tillbringade hela sommaren på Öland och sommaren 2014 var ju
en av de varmaste i historien. Jag hade fortfarande inte fått ordning på
mej, mitt mående och mina diagnoser. jag hade två operationer framför
mej och då var det jätteskönt att Martin var hemma och tog hand om allt.

Sen fick jag min idé om magasinet som vi startade lite spontant och strax efter det fick han alltså jobb och började sin dagliga långpendling. Å sedan dess har det rullat på! Jag är inte särskilt mycket hemmafru längre… snart blir jag dock fru! Martin blev headhuntad för ett nytt jobb som innebar att han slapp pendlingen. Jag fick nya diagnoser och medicin och helt plötsligt var jag pigg! Magasinet gav oss en massa roligt att göra och livet blev ett helt annat än vi tänkte oss den där dagen när vi slutade på Viktväktarna. På två år kan det hända mycket. Vårt liv tog en helt annan vändning än vi tänkt, men absolut inte till det sämre.
Vi trivs med livet och ångrar inte alls vårt val att sadla om totalt. Ibland måste man våga. Vi vågade! Vi kastade oss ut i tomma intet och hade ingen aning om vad som skulle hända. Det enda vi visste var att jag skulle få mer tid för mej och min hälsa och Martin hade äntligen den utbildning han så länge önskat. Han sa häromdagen att han har precis allt han alltid drömt om ”en tjej, en familj, drömjobbet och hälsan”. Vi har det inte fett och lever inte i något överflöd, vi lever trots allt på bara en lön. Men vi trivs med livet och har allt vi behöver. Vi är nöjda! Hur många kan säga det om sitt liv?

Det finns ett uttryck som säger ”Skapa ett liv du inte behöver semester ifrån”. Det livet har vi. Har du? Eller ska du kanske våga kasta dej ut, riskera allt och börja leva din dröm? Det kan bli riktigt, riktigt bra  🙂

Yngre av träning!

Yngre av träning!

Jag brukar säga att jag tränar för att bli äldre och nu när jag tittar på bilder så ser det totalt tvärtom ut! Å andra sidan så är det kanske samma sak… fast två sidor av myntet?

Det ni ser på bilden är mej med tre års mellanrum. Den vänstra är sommaren 2013 och den högra är tagen idag. Jag väger i stort sett lika mycket på bägge bilderna, men har gjort en bröstförminskning på den högra. Enda skillnaden är alltså storleken på bysten och hårlängden. Jag borde alltså se äldre ut på den högra bilden, men känner att det är helt tvärtom!

2013 hade jag inte kommit igång med någon träning alls. Jag hade heller inte fått mina diagnoser; Fibromyalgi och Hypotyreos. Då jobbade vi på Viktväktarna, kämpade med vikten och jag var ständigt trött. Jag hade nått mitt viktmål och höll på att samla mod för att be om remiss till bröstoperationen. Den blev beviljad och operationen gjordes sommaren efter, i augusti 2014. Efter det började jag träna och mina diagnoser föll på plats.

Jag kan med egna ögon konstatera att träningen gjort mej yngre, starkare och förmodligen fått mej att leva längre. Målet var att orka mer, bli starkare och slimma kroppen lite. Jag tror att alla håller med mej om att jag ser yngre och friskare ut på den högra bilden. Eller?

Men är det så himla viktigt att se ung ut då? Nej, inte ett dugg faktiskt! Jag blir gärna äldre och får lite rynkor, men jag vill inte bli svag och sjuk. Ska jag bli gammal så vill jag orka med livet på alla sätt, annars får det vara! Å det är därför jag tränar! Det är det viktiga! Att de sedan syns är ju bara en positiv bonus.

Jag hävdar fortfarande att ska man gå ner i vikt så ska man göra det med mat. Träningen lägger man till för att må bra, bli starkare, friskare och för att leva längre. Ni ser här intill hur mycket träning gör på bara fyra veckor när det gäller måtten. Nu kan jag lägga till att man ska träna för att se yngre ut också  🙂