Browsed by
Etikett: bröstförminskning

7 frågor och svar om bröstförminskning

7 frågor och svar om bröstförminskning

Jag får mängder med frågor om bröstförminskningen jag gjorde för drygt 5 år sedan. Jag tänkte att jag drar de vanligaste och kanske viktigaste frågorna och svaren här.

Hur gör man för att få en bröstförminskning på landstingets bekostnad?

För att få en bröstförminskning av landstinget måste man uppfylla en hel del kriterier, som socialstyrelsen bestämt. Det första är att inte ha över bmi 25. Det är ingen ide att ens fundera om man ligger över.

Först ber om man om remiss från sin husläkare. H*n frågar om dina besvär och anledningen till varför du ber om hjälp och tar även bilder. Har du tillräckliga besvär blir du sedan kallad till en sköterska på bröstklinik för vidare utredning. Sköterskan väger dej och mäter dina bröst både längd och vikt. Här ska du utveckla dina besvär mer i detalj och du får veta allt om operationen och eventuella komplikationer. Det är den här personen som sedan beviljar eller avslår, oftast får du veta det direkt vid besöket.

Hur går operationen till?

Vid en bröstförminskning läggs snittet under bröstet och upp mot bröstvårtan, som ett uppånervänt T. Bröstvårtan flyttas, den skärs alltså bort från sin gamla plats och sys fast på en ny plats. Min operation tog ungefär tre timmar och gjordes på Sankt Görans Sjukhus. Man är självklart sövd under tiden.

Får man välja vilken storlek?

Nej, inte om det är via landstinget – då bestämmer kirurgen. Ofta tar man bort hälften, men tittar även på kroppsstorleken i övrigt. Det blir inget lyft, utan en förminskning. Vill man bestämma själv och även få ett lyft, får man gå till en privat klinik. För mej var det enda viktiga att brösten blev mindre, allt annat som tex utseende var betydelselöst. 7,4 hekto bröst tog man bort på mej, det är nog ganska normalt.

Gör det ont efter operationen?

Det är förstås individuellt, men jag hade inte ont en enda sekund. Det var svårt att följa rekommendationer att vara helt stilla när man känner sej oövervinnerlig och bara vill lära känna sin nya kropp, när det inte gör ett dugg ont. Men jag gjorde så gott jag kunde. Det enda som var obehagligt var att lyfta armarna, mest pga stygnen, men det skulle jag ju också undvika de första veckorna.

Vad är skillnaden?

Jag hade en E-kupa och fick en C-kupa. Allt är bättre! Jag kan röra mej som jag vill, springa, hoppa och göra yoga. Jag kan sova på mage, har sällan ont i nacken och ryggen och även huvudvärken är mer sällsynt. Jag kan ha vilka kläder jag vill och behöver faktiskt inte ens ha behå hela tiden.

Finns det något negativt?

Inte vad jag tycker. Men jag har ingen känsel runt bröstvårtan, detta stör mej dock inget särskilt. Jag fick även som små ”hundöron” nedanför armhålorna, där fettvävnaden är tjockast och brösten lixom övergår i rygg. Detta korrigerades ett år efter operationen, men försvann inte helt ändå. Numera ser jag även min mage, det gjorde jag inte förut, och den är lite för stor för min smak – så det jobbar jag på nu 🙂

Kan du rekommendera en bröstförminskning?

Absolut! Det är något av det bästa jag gjort för mej själv. Jag rör mej fritt, jag sover bättre, jag känner mej mer proportionerlig i min kropp och trivs numera i den, kan ha samma storlek på under- och överdel i kläder och mår överhuvudtaget mycket bättre och är gladare. Jag ser bara fördelar!

Hoppas detta ger några svar på de frågor du har haft. Finns det fler är det bara att skicka iväg en kommentar. På instagram @marlenerinda ser ni mitt nya aktiva liv, jag vill absolut inte tillbaka till det gamla 🙂

Nu pratar vi bröst igen!

Nu pratar vi bröst igen!

*** I samarbete med evasunderklader.se***

Ni vet vid det här laget att bröst ligger mej nära hjärtat. Ja, det gör de ju rent fysiskt och anatomiskt för oss alla faktiskt, men för oss med väldigt stora, resp väldigt små bröst är de nog viktigare än för många andra. Jag talar ju av egen erfarenhet.

När jag hade min E-kupa var det extra viktigt att behån satt perfekt och gav tillräckligt med stöd! Det är inte skönt med behåband som skär ner i axlarna och en byst som skumpar när man rör sej. En behå måste vara i rätt storlek för att helt enkelt knappt kännas och det kan vara svårt att veta vilken som är just rätt. Nu när jag har en C-kupa är det lättare att hitta något som passar, nu ska den helst vara så bekväm att jag glömmer att den finns där.

Evas Underkläder har en enkel och överskådlig översikt av alla möjliga olika behåtyper och hur de ska sitta. Vilken modeller som finns och vad som passar olika storlekar på bröst. Hur många gånger har man inte sett kvinnor med en extra uppsättning bröst både ovanför, under och vid sidan av originalen? Varken snyggt eller bekvämt.

Det spelar ingen roll vilken modell man väljer, en behå måste sitta rätt. Butikerna vill gärna sälja vilken behå som helst till dej med minsta möjliga ansträngning, men du ska inte bara köpa vad som helst – du ska köpa något som fyller den funktion du önskar.

Ska den vara till vardags kanske den bara ska vara bekväm och stödja behagen. Ska den vara till fest kanske den ska vara lite snyggare, synas lite samt vara bekväm och hålla upp härligheterna. Ska den vara till mer intima tillfällen ska den sitta ursnyggt, framhäva brösten men absolut inte låta dem välla ut på fel ställen. Allt detta kan Evas underkläder hjälpa dej med.

Jag har gått från en rejäl behå med tjocka axelband, till en liten nätt utan axelband. Jag kan lova att jag testat det mesta, till slut tog jag hjälp för att hitta MIN storlek och modell. Det är ju en hel djungel!

Visste du förresten att BH är en förkortning av bysthållare och att BH på engelska är ”bra”, som i sin tur är en förkortning av ”brassiere”. Visste du också att en vit behå under en vit blus är sämsta valet om du inte vill att behån ska synas genom kläderna – välj en beige istället.

Det finns en hel del att tänka på nä det gäller behå, men det viktigaste är ”RÄTT STORLEK”! Har du det?

Vissa ämnen får man inte skriva om – alltså gör jag det!

Vissa ämnen får man inte skriva om – alltså gör jag det!

Jag vet inte exakt vad ni vill läsa om eller önskar att jag ska skriva om. På statistiken kan jag däremot se vilka inlägg ni läser mest och ofta är det inte alls det man tror ska locka. Hos mej är det väldigt lite ”outfit of the day” lixom, här är det däremot mycket vardagssnack och en del tabun – sånt man inte pratar om…

Jag hade en period när jag ”renoverade” hela mej. En del sa att det var lyxingrepp, jag hävdade bestämt att det var av hälsoskäl. Det började med att jag tröttnade på att ha Stockholms blodbad ett par veckor varje månad och sen fortsatte det. Så här var det:

Jag tror att allt började 2012. Min mens som dittills hållit sej regelbunden, och väldigt måttlig, fick frispel. Från att knappt ha märkt av den, fick jag galna kramper och en blodmängd som gjorde att jag knappt kunde gå ut. Jag googlade (förstås) och hittade en behandling som gick ut på att man brände slemhinnorna i livmodern och på så sätt skulle slippa blödningar om man hade en väldigt tur – det hade jag.

Ingreppet tog fem minuter och sedan dess har jag knappt någon mens alls, däremot har smärtorna blivit värre bara senaste året men det hör tydligen till klimakteriet. Nu är jag 50 och menshelvetet ska väl snart vara över hoppas jag. Allt om ingreppet, som heter Novasure, kan ni läsa HÄR.

När jag väl hade en läkare, specialiserad på kvinnosjukdomar, som jag litade på, vågade jag ta nästa fråga. Tyvärr slutade min läkare, men nu var bollen redan i rullning. Frågan jag nu hade var fylld med mycket skam trots att de flesta kvinnor drabbas och borde kunna prata om den som vilken förkylning som helst. Det handlar om inkontinens! Att kissa på sej som vuxen. Hur osexigt och ofräscht är inte det?

Inkontinens kan bero på olika saker, i mitt fall var det en förlossningsskada som jag gått omkring med i över 20 år utan att veta om den. Hur sjukt och sorgligt är inte det! Under min första förlossning släppte hela urinpaketet så att urinröret hängde snett och musklerna tappat fästet. Det spelade ingen roll hur många knipövningar jag än gjorde, de skulle aldrig hjälpa. Här fanns ett fysiskt fel som inte gick att knipa bort, det var tvunget att opereras. Varför skämmas över det? Men det gjorde jag… Hur många fler känner som jag? Kanske hundratusentals… en oerhört sorglig tanke.

Varför är det tabu att prata om kvinnors besvär och underlivsfrågor? Varför är det så svårt att tala om och be om hjälp för? Å hur ska vi kunna ändra detta? Jag har skrivit om detta i flera år och hjälp många på vägen, men fortfarande pratar man inte om det.

Jag vågade iaf fråga och fick hjälp, ett enkelt ingrepp som tog kanske en kvart. Skillnaden var enorm! Jag kunde nysa och hosta utan att stå i kors med benen direkt efter operationen, och jag kunde springa. Bara någon månad efter operationen sprang jag Vårruset och som jag njöt!!! Det enda jag ångrar är att jag inte bad om hjälp tidigare – men jag vågade ju inte. Visste inte var jag skulle vända mej heller. HÄR kan ni läsa allt om TVT och ingreppet jag gjorde.

Nästa steg av min helkroppsrenovering var brösten, tvärtemot många andra så ville jag ha dem mindre – inte större. Redan som ung var brösten stora och fylliga, har man en längd av 156 stolta centimeter så funkar det inte med en stor hylla. Jag var godkänd för en förminskning redan på 90-talet, men då var barnen små och jag blev ensam med dem – det funkade helt enkelt inte. Men 2014 var det dax! Äntligen, som jag hade väntat och sett fram emot mitt nya, lättare liv.

Men strax innan brösten fixades var jag hos besök hos min ögonläkare, som skickade mej direkt till operation av ögonen. Inte direkt av ögonen utan av ögonlocken, de täckte nämligen alldeles för mycket av ögat. Mitt synfält var rejält begränsat, så pass att min nacke skulle kunna skadas pga av skallens vinkel för att kunna se. Inte kanske sånt man tänker på… operationen var den värsta jag varit med om! Man lyfte huden i pannan och tog borta ca 15 mm ovanför varje ögonbryn för att kunna lyfta allt på plats igen. Jag trodde på riktigt att panna skulle explodera när bedövningen försvann. Men snyggt blev det 🙂 HÄR finns allt om den operationen.

Sen var det alltså dax för brösten, min mest efterlängtade operation. Jag hade nog världens största leende när jag sövdes, äntligen skulle jag få ”rätt” kroppsform. Äntligen skulle överkroppen passa ihop med resten och jag skulle kunna röra mej obehindrat. Å det blev ju så bra! Min E-kupa blev en liten C-kupa. Jag sover bättre, rör mej bättre, andas bättre, har ingen värk i axlarna efter tunga behåband – ALLT är bättre!

Ingreppet kostar runt 50 000, men går att få via landstinget – även om det är svårt. Kriterierna är många och alla måste vara uppfyllda innan man ens får komma på bedömning. Jag lyckades! HÄR kan ni läsa om allt från remiss till livet efter 🙂

När man pratar om alla de här ingreppen får man olika reaktioner. När det gäller de första två så blir folk generade. Underliv, mens och kiss är jobbigt att prata om. Trots att hälften av befolkningen är kvinnor… mysko! Men jag vet att dessa inlägg har lästs av väldigt många, och att många sökt sej vidare efter att ha läst, och sedan även fått hjälp. Min slutsats av detta är att vi måste prata mer öppet om underlivsfrågor, så fler kan få hjälp.

Ögonen är ett lustigt kapitel. Många tror att hängande ögonlock är något som bara äldre drabbas av och behöver hjälp med. Sanningen är att yngre drabbas en hel del, men inte upptäcks förrän de är äldre. Mitt tips: var uppmärksam!

Så har vi de där brösten, så många reaktioner, kommentarer och frågor. Den vanligaste men kanske mest korkade frågan jag ofta får är ”Vad säger din man”? Jamen alltså… lägg av! Det är mina bröst och min man vill att jag ska må bra. Vad är det för fråga egentligen? Men många kvinnor säger sej inte vilja ta bort sina stora bröst (som de själva har problem av) just pga vad deras män kanske ska tycka… det verkar inte spela någon roll vad de själva tycker och hur de mår. En del anser att min bröstförminskning är en lyxoperation och absolut inte ska finansieras av landstinget. De som hävdar detta är män, de har ingen aning om hur tungt det är att gå runt med två meloner på bröstkorgen. De vet heller inte hur det känns när det kommer fram främmande män och frågar om de får känna lite… jag antar att jag får vara glad för att en del frågade först – alla gjorde inte det.

Det är ganska exakt 8 år sedan jag började min kroppsliga renovering och jag kan ärligt säga att det är det bästa jag gjort för mej själv. Jag mår tusen gånger bättre och är i bättre skick och form än jag någonsin varit. Det har varit många operationer och det har gjort ont, men det har varit värt allt. Det har varit fyra ingrepp som förhöjt min livskvalitet på flera olika sätt och jag njuter av mitt nya fria liv utan urin i trosorna, bröst som hoppar åt ena hållet när jag hoppar åt andra, knappt någon mens och ögon att se med utan att nacken ger upp.

Mår man inte bra eller störs av något som hindrar ens vardagliga liv så ska man kolla upp det. Vi kvinnor är världsmästare på att skjuta upp och prioritera annat och andra. Men detta är viktigt! Vi måste bli bättre på att göra gott för oss själva! Inte så lätt när man inte vet vilken väg man ska gå eller vad man faktiskt kan åtgärda och det är därför jag skriver, skriver och skriver om detta. Jag vet vilken väg man ska gå och jag vill berätta detta och ge fler chansen till ett friare liv. Jag berättar gärna!

Målet var från början att må så bra som möjligt, så länge som möjligt – den resan påbörjades redan i aug 2000 när jag tog tag i min vikt. Ett av de stora målen med viktminskningen var just en bröstförminskning för att få ett rörligare liv. Det har jag idag och jag mår så mycket bättre och det vill jag att fler ska göra.

Följ länkarna, läs, och fråga om ni vill veta mer. Gör det gärna som en kommentar under inlägget så kan fler ta del av din fundering, som säkert delas av fler. Alla vågar ju inte fråga… men jag vågar både berätta och svara. Så fråga på 🙂

Mitt ”Varför”

Mitt ”Varför”

Idag firar jag fem år av en av de största och viktigaste förändringarna i mitt liv. Högst upp på topplistan av livshändelser är förstås barnen, sedan kommer min tid i Afrika och att jag träffade Martin – men sen kommer min bröstförminskning. Min stora anledning till att gå ner i vikt, för att må bättre resten av livet.

Många strävar efter stora bröst, vi som får det naturligt är kanske inte riktigt så nöjda som man kan tro… för mej var de mest i vägen och hindrade mej från att göra saker. Jag hade stora bröst redan som 10-åring och blev redan då kallad för Dolly Patton. Killarna tyckte att det var fritt fram att klämma och gjorde det dagligen. Vad gör man som liten tjej på 150 cm när killarna tar sej friheter? Ingenting faktiskt. Inte förrän lite senare, när jag blev intryckt i ett skåp i högstadiet – då fick jag nog, slog mej fri och knäade en av mina plågoandar så han kräktes. Det var min revansch.

Jag avskydde mina bröst! Jag ville springa och träna, men fick ha dubbla behåar för att det inte skulle skumpa för mycket och göra ont. Jag var förmodligen lyckligast i världen den dag jag fick godkänt för att göra operationen och på operationsdagen var jag inte ett dugg orolig – jag såg bara mitt nya liv framför mej. Det ska väl sägas att det inte är någon enkel match att få operation, det är en mängd kriterier som ska uppfyllas. Bla vikten. För att få operationen bekostad av landstinget får man inte ha ett BMI över 25, det var där Viktväktarna kom in i bilden. Det stora målet med viktminskningen var att få den där operationen! Å jag lyckades 🙂

Vi har alla ett ”Varför”, mitt var kanske lite ovanligt – men jag vet att många skulle vilja göra en bröstförminskning. När jag gjort min operation, ändrades mitt ”Varför” – numera vill jag hålla min vikt men bli starkare. Så visst kan man ha flera mål och det kan även ändras med tiden. Och när jag väl nådde mitt stora mål kunde jag ju nå fler, det ena ger det andra kan man väl säga.

När jag vaknade efter operationen kunde jag inte sluta le, jag var så lycklig. Ni kan läsa det mesta om ingreppet HÄR och även se bilder. Mitt stora problem var borta, jag skulle inte längre behöva bemöta dräglande män som frågade om de fick känna – jo, sånt hände faktiskt… inne på ICA… med deras döttrar närvarande… Jag hade inte ont en sekund efter operationen och har sedan dess kunnat röra mej obehindrat, sluppit värk i axlar och rygg, sovit gott på mage och haft vilka kläder jag velat. Ett helt nytt liv faktiskt!

Om du tycker att din stora bröst hindrar dej i livet så är jag den första att rekommendera operation. Det är svårt att komma igenom nålsögat för att få det bekostat av landstinget, men så värt kampen! Men första kriteriet som det inte ruckas på är det där BMI 25. Väger du mer så är det detta du ska sikta på först och sedan be om remiss. Det kan ju verka larvigt med en viktbegränsning, men det är ju faktiskt så att de flesta med övervikt får en alldeles lagom kupa om de blir normalviktiga. Dessutom är operationen säkrare vid normalvikt. Och står många i kö, så är det klart man måste ha vissa begränsningar och kriterier. Väljer du däremot att bekosta hela kalaset själv, så är det bara att göra – då finns inga begränsningar alls tror jag. HÄR kan ni se och läsa ALLT om kriterier, läkarbesök, operationen, eftervård och folks reaktioner mm.

Så här fem år senare kan jag bara konstatera att detta var något av det bästa jag gjort för min hälsa och jag delar gärna med mej av min resa. Idag passar mina bröst ihop med resten av min lilla kropp. Är man 156 cm ska man inte ha en E-kupa, kroppen mår inte bra då. Ni som följer mej på instagram @marlenerinda ser hur aktivt mitt liv är numera, helt annorlunda mot för bara fem år sedan.

Det var med Viktväktarna jag gick ner i vikt och det är även med dem jag håller vikten. Här finns det mesta om hur VV fungerar. Maten jag ätit och fortfarande äter finns på Du i Fokus, blandad kost – inga konstigheter. Mina veckomenyer hittar ni HÄR. Jag brukar säga att ni ska höra av er om ni har frågor och det gäller såklart nu med! Fråga på bara 🙂

Min skeva kroppsuppfattning

Min skeva kroppsuppfattning

Jag fick en aha-upplevelse härom kvällen när jag såg en bild på mej bakifrån. Jag såg inte alls ut som jag tycker att jag gör, tänk som vårt huvud kan ställa till det.

Det här blir svårt att förklara, framförallt utan att stöta sej med någon. Jag vill poängtera att detta handlar om mej, min hjärna och min kropp.

Jag har egentligen inte brytt mej särskilt mycket om vikt och utseende förrän jag efter mitt andra barn fick se en bild av mej, av min rygg rättare sagt – den var som en lagårdsdörr enligt mej. Det som däremot stört mej i större delen av mitt liv har inte varit min vikt, utan mina bröst. Redan som 12-åring kallades jag Dolly Patton…

Jag kan inte säga att jag avskydde min kropp, men jag avskydde mina bröst. När jag fick se den där bilden, så fick jag mer att avsky tyvärr… Till mina 156 cm har jag som mest vägt 69,1 och hade ett bmi på 28,4. Jag vet att många inte tycker om att prata bmi, men eftersom jag var tvungen att ligga under 25 för en bröstförminskning – var det det jag fick förhålla mej till. Jag hade en övervikt, men inte jättemycket ändå.

Jag gick ner i vikt för att få min bröstförminskning och som minst vägde jag 54,8 – bmi 22,5 – jag var hyfsat nöjd men såg faktiskt inte klok ut. Brösten hade nämligen inte minskat något, så i princip var det en E-kupa som gick runt och var det enda folk såg. Kläderna satt väldigt illa, både för att jag är kort och hade min hylla. På överkroppen hade jag stl 46-48 och på underkroppen 36. Vågen gillade jag, men spegeln avskydde jag.

Jag fick min bröstoperation och helt plötsligt passade min över- och underkropp ihop. Kläder satt mycket bättre och jag kunde röra mej som jag ville – men min självbild hängde inte med. Det är fem år sedan operationen, jag har just nu precis 25 i bmi, alltså normalviktig – men min skalle fattar inte det. I min skalle har jag fortfarande en rygg som en lagårdsdörr och tar fortfarande kläder i en alldeles för stor storlek.

Tills jag såg bilden där uppe. Jag ser ju att jag ser helt normal ut, vad det nu betyder… men jag ser ju faktiskt inte alls tjock ut. Jag har ingen rygg som en lagårdsdörr. Jag har sett bilder förr, men inte reagerat på det sättet. Jag noterade för ett tag sedan att benen börjar se lite taniga ut, men tänkte att det mest var en synvilla. Men nu ser jag ju… jag ser faktiskt helt ok ut – iaf bakifrån – eller kanske även bakifrån.

Framifrån har jag var hyfsat nöjd ett tag och nu är bakifrån också ok, bara från sidan kvar alltså… Den där magen som jag kämpar med och fortfarande avskyr. Men det känns ändå ok. Två av tre ”problemområden” är borta (förutom det största som var brösten), det är ju faktiskt himla bra. Så säger säkert en och annan av er att man ska acceptera sej själv som man är, men jag kan inte det. Särskilt inte när jag vet att det går att förändra. Jag har ju fixat allt annat, varför inte ta resten också? Varför ska jag nöja mej när jag inte är nöjd?

Tänk ändå vad skallen kan ställa till det för oss. Jag tittar på program som ”My 600-lb life” och tycker att lite så ser jag ju ut… men det gör jag ju inte och har aldrig gjort! Ändå tycker jag det… Någon kallade sej ”Ful, Fet och Femtio” – och det är dit jag INTE tänker komma. Jag vill vara Fantastisk, Fit och Femtio. Å det är jag snart! Jag ska bara fatta det också! Jag fattar det rent intelligentsmässigt, men jag SER det inte. Men jag kanske är på väg?

Återigen vill jag poängtera att det handlar om mej och min hjärna. Jag tittar sällan på andra och tänker något alls faktiskt. Jag kämpar med mina hjärnspöken, ni kämpar med era. Alla är vi fina, men kanske inte i våra egna ögon och det är det som är problemet. Nu ska jag kämpa för att bli fin i mina ögon – Ni som redan är där får gärna tala om hur man kommer dit 🙂

Min största morot och belöning på viktresan

Min största morot och belöning på viktresan

Idag fyller C-kupan 4 år! Tänk att jag gick i 44 år med en E-hylla och led, så dumt! För att få göra en bröstförminskning ska man ha max bmi 25, det var alltså det som var min stora morot för att orka hela vägen in i mål. Det var så värt kampen och allt hårt jobb, jag är så glad att jag gjorde det och tacksam över att jag fick operationen.

För mej är det obegripligt att någon ens vill ha stora bröst, ännu mer obegripligt att den som har en hyfsad hylla vill ha ännu större. Man kan ju inte röra sej som man vill! Dessutom gör det ont! Jag tittar på dem med fejkbomber i storlek större och skakar bara på huvudet. När jag hade min E-kupa kunde jag gjort precis vad som helst för att få mindre. Jag behövde inte göra vad som helst, jag behövde faktiskt bara gå ner i vikt.

Jag vägde som jag skulle och fick remiss redan 1998, men då var det helt fel tid i mitt liv, det går helt enkelt inte att göra en operation med ganska lång konvalescens när man är ensam med två små barn. Det fick vänta. Jag fick vänta. Sen blev jag sjuk och gick upp i vikt. 2010 kunde jag ta tag i allt igen, jag visste vilka kriterierna var – det första och viktigaste var bmi 25. Det var bara att sätta igång. 2013 bad jag min husläkare om remiss, då uppfyllde jag alla kriterier och han höll med. I december fick jag träffa sköterskan på bröstkliniken som skulle göra sin bedömning och antingen godkänna eller avslå. Jag var helt säker på avslag eftersom det var väldigt svårt att passera det pyttelilla nålsögat som gäller för bröstförminskning. Men jag fick JA och jag fattade ingenting! Hon fick faktiskt säga det flera gånger för att jag skulle kunna ta in det  🙂

Efter bedömning och klartecken började en låååång väntan på operationstid. Glöm vårdgaranti och sån skit, man får tid när man får helt enkelt… under tiden skulle jag hålla vikten, gärna gå ner lite till. I juni fick jag äntligen brevet som sa att i augusti skulle jag opereras. Nu började en tid av provtagningar, träffa med narkosläkare och lite annat smått och gott. Jag var livrädd för att gå upp i vikt och hade superkoll på varenda smula jag åt. Man hade sagt att operationen kunde bli inställd så sent som på operationsdagen om jag hade för högt bmi och det ville jag ju inte.

Så kom dagen för operationen och de vägde mej inte ens!!! Jag var coollugn. Inte det minsta nervös eller rädd, jag ville bara bli av med skiten och börja mitt nya liv. Jag fick lugnande, infart i armen, pussade Martin hejdå och blev ivägrullad. Drygt 3 timmar senare var allt klart, iaf när det gäller operationen. Allt hade gått bra, men jag var svår att väcka efter narkosen och man blev tydligen lite orolig innan jag kom tillbaka till livet igen. Efter mycket om och men var jag tillbaka på rummet hos en ganska orolig Martin som fått vänta betydligt längre än planerat.

Konvalescensen och läkningen gick hur bra som helst. Jag hade inte ont en enda sekund, inte ens direkt efter operationen eller när bedövningen släppte. Hade jag fått så hade jag börjat träna dagen efter, men nu fick jag snällt vänta i 6 veckor och knappt ens lyfta armarna på två veckor. Å jag var sååå nyfiken på resultatet! Jag rullade av så mycket bandage som möjligt och bara tittade. Så små! Så fina! Trots en rejäl svullnad så var det perfekt! Jag skulle aldrig mer störas av guppande bröst när jag sprang, behöva ha dubbla sportbehåar eller skåror på axlarna efter behåbanden. Jag var så lycklig!

Shoppingen blev skoj! Allt på överkroppen var tvunget att köpas nytt och bland det första jag köpte var en trekantsbikini som jag inte haft sen jag var 11-12 år och en framknäppt skjorta som satt perfekt och inte glipade det minsta över bysten. Det där med behå var lite knepigt, jag visste ju inte vilken storlek jag hade. Så det blev till att få hjälp att mäta och hitta min modell och storlek. Jag gick från E till C, ibland tom B och behöver inte längre ens ha behå med behåband. Det är så skönt att slippa de där banden!

Jag behöver numera bara en sportbehå, inte två, och i min nuvarande storlek finns det många snygga. Jag kan springa, yoga och träna utan minsta problem. Jag sover gott på mage och har inte ont i axlarna. Jag kan ha vilka kläder jag vill och trivs i min kropp. Jag fick ett helt nytt liv 29/8 2014, ett aktivt liv utan smärta pga tunga bröst. Mitt stora mål med viktminskningen och min stora belöning. Å sedan dess har jag hållit vikten, jag har ju ett helt annat aktivt liv nu och då är det mycket lättare att hålla vikten i längden. Resan var lång, men jösses så värt det var!

Vill man något riktigt, riktigt mycket så kan man göra mycket för att komma dit. I mitt fall tog det alltså 16 år från första försöket tills jag var framme vid drömmen. Många skulle nog gett upp… men inte jag! Jag nådde mitt mål, fick min dröm uppfylld och ett helt nytt liv. Vägen var lång, men det gick! Vilket visar att det egentligen inte spelar någon roll hur lång vägen är, med ett steg i taget så kommer man fram. Tiden är inte viktig, man lär sej massor på vägen. Visst hade jag gärna fått mitt nya liv tidigare, men nu blev det inte så… men jag kom fram – DET är det viktiga. Jag lyckades och det är en jäkla häftig känsla.

Du kan också lyckas nå ditt mål! Vägen kan vara lång, men inget är omöjligt. Ett steg i taget. Å ibland blir det ett snedsteg, men då kör man upp igen. Hitta din målbild och din belöning, något som du verkligen vill och orkar kämpa för. Det behöver ju inte vara en bröstförminskning, även om jag vet att många önskar det. Det kan vara att kunna välja vilken brudklänning man vill, åka på drömresan, få plats i en bergådalbana eller något helt annat. Hitta din dröm och kämpa för den. Det är sååå värt det!

Vill du veta mer om bröstförminskningen, läsa operationsberättelser och se bilder så finns allt HÄR. Vill du äta god mat samtidigt som du går ner i vikt, så hittar du det HÄR.

 

Målet med viktkampen

Målet med viktkampen

Nu är det tre år sedan jag äntligen fick inkassera vinsten av viktkampen. Belöningen som var värd att kämpa för och som faktiskt förändrade och förbättrade hela mitt liv. Jag har gjort en mängd ingrepp på vägen till ett friskare och mer hälsosamt liv, men bröstförminskningen förändrade allt!

Jag är 156 cm lång och då är det inte meningen att man ska bära runt på en E-kupa. Det är tungt, man får värk i rygg och nacke, ligger man på mage blir det uppförsbacke, det skumpar smärtsamt när man springer, man kvävs nästan vid vissa yogaövningar, kläder sitter fult och man får en mängd mysko kommentarer om sitt utseende. Jag kan faktiskt inte hitta en enda positiv grej med att ha stora bröst.

Ända sedan jag var i tonåren har jag velat minska dem, men kom inte till skott förrän barnen var några år gamla. För att göra en bröstförminskning via landstinget krävs en viss storlek, ett visst häng, betydande problem och max bmi 25. Jag låg lite över och detta blev min morot att bli normalviktig. För att gå ner i vikt behöver man ett mål, för det flesta är detta att gifta sej eller bli gravida – för mej var det en C-kupa. Detta blev senare ett delmål, eftersom det stora målet egentligen var att kunna röra mej och bli hälsosam, så frisk som möjligt och den piggaste pensionären jag kan bli när jag kommer dit om några år.

Jag skrev in mej på Viktväktarna i augusti 2000, det skulle ta många, långa år innan jag äntligen låg stabilt under bmi 25. Jag gick ner, blev sjuk och gick upp, gick ner igen och så höll det på. Jag kom ner till bmi 25,5-26 men det var svårt att komma till 25 och gärna under det. Men jag gav inte upp! Hösten 2013 var jag stabil, då hade min läkare hittade vad som felade – jag fick medicin och kunde äntligen komma ner under 25 och stanna där. I december fick jag träffa koordinatorn på bröstcentrum och blev godkänd! Jag som aldrig blir nervös var ett totalt nervvrak innan besöket och packade sedan ihop utanför hissarna när allt var klart. Jag var godkänd! Äntligen skulle det ske!

Det är en ganska stor operation, men jag var inte det minsta nervös. Det enda som betydde något var att bli av med tyngden och få börja mitt nya liv. 29 augusti 2014 var det dax! Jag var helt lugn och väldigt förväntansfull innan operationen. Å när jag vaknade efter en massa timmar var jag bara lycklig. Det gjorde inte ett dugg ont, jag mådde toppen! Självklart slet jag av mej täcket för att titta och även om det var bandage och svullet så kunde jag se skillnaden. 7,4 hekto hade tagits bort och för mej symboliserar de där 7,4 hektona mitt nya liv.

Första löpturen var en befrielse! Att kunna röra sej precis hur jag vill, ha vilka kläder jag vill, slippa äckliga kommentarer och sova gott är värt precis allt! Ju längre tiden går desto mer inser jag hur mycket brösten begränsade mej och vilken skillnad det är idag. Jag ser mina fötter och kan se när jag knyter skorna! Jag kan ha trekantsbikini och behöver inte ha behå med tjocka axelband som skär in i huden, jag behöver inte ha behå alls om jag inte vill! Visst blev jag smal och ser smalare ut även idag när jag trots allt gått upp lite i vikt, men det handlar inte om det – det handlar om hälsa!

En bröstföminskning är inget lyxoperation som vissa påstår. Operationen gav mej ett helt nytt, aktivt och friskare liv. Jag mår tusen gånger bättre än förr! Jag känner det i hela kroppen och i nästan alla situationer. De som känner mej ser det på mej. Å jag vet att det är många som lider i det tysta och som funderar… mitt råd till er är att först och främst gå ner i vikt. Det kan ju hända att brösten blir mindre av viktminskningen, mina blev det inte. När ni ligger under bmi25 ber ni husläkaren om remiss. Operationen är det minsta problemet, det är vägen dit som är svår och lång. Men ni kommer inte att ångra er! Vill ni läsa mer om operationen och vägen dit, så klicka eller sök på bröstförminskning – så hittar ni alla inlägg och bilder.

Jag är så glad att jag tog tag i detta och tacksam för att sjukvården hjälpte mej. Jag mår så mycket bättre! Grattis min fina C-kupa och mitt aktiva och friskare liv 🙂

Nya bekantskaper som man klickar med direkt!

Nya bekantskaper som man klickar med direkt!

Ni som hängt med ett tag vet att jag dyker upp i en tidningsartikel lite då och då. Oftast handlar det om vikt och så är det även denna gång… tror jag… bilderna är tagna men intervjun är faktiskt inte gjord än  🙂

Jag har ganska många vänner som jobbar inom media, så ibland hjälper vi till med att fixa bilder som behövs utan att texten handlar om oss. Och ibland har vänner tipsat om mej eller oss båda när deras kollegor letar intervjuobjekt. Ett kul jobb som vi hjälpte en kompis på Expressen med var en bild om julstress och jämställdhet. Då skulle jag sitta med fötterna på bordet och läsa och Martin stå vid spisen och serva mej.

I höstas var det om bröstförminskningen, ett helt uppslag i Amelia… eller om det var Tara… jag minns inte. En jättefin artikel som visade mitt liv före och efter och även en läkare som uttalade sej om vilka besvär man kan få av stor byst. Det var många som hörde av sej efter det.

Nu handlar det alltså om vikt, eller kanske mer om livsstil. Å idag skulle bilderna tas! Det enda jag visste var att journalisten heter Helene och fotografen heter Maria och vi skulle ta bilder uppe hos Sussie på Curves. Så fick Helene problem med bilen och Maria fick komma själv, det skulle alltså bli bilder idag och intervju senare. Det går det med, så länge man vet vad journalisten vill ha för bilder. Vi visste nästan…

Jag fiskade upp Maria vid tåget, en lång, slank skönhet i min egen ålder och vi klickade direkt! Vilken pärla! Hon visste exakt vad hon ville ha, fick välja min kläder och ställde mej på plats. Å jag försökte leverera så gott jag kunde, utan att egentligen kunna särskilt mycket om att posera framför en kamera. Men nu har jag ju gjort det några gånger, så lite har jag iaf snappat upp. Ner med nosen så det inte blir reflex i glasögonen, le men knip inte med ögonen…. Bilderna på Curves var snabbt fixade och jag hoppas att både Sussie och Helene blir nöjda. Tillbaka hem, Maria fick välja kläder igen och den här gången ta bilder i trädgården. Baileys ställde upp som modell och tittade för en gång skull åt rätt håll… bara en sån sak! Detta gick också supersnabbt och vi var nog bägge ganska förvånade över hur lättarbetat det var tror jag. Tyvärr glömde vi be någon ta bilder under tiden, så synd!

Det närmade sej lunch och jag föreslog att vi skulle åka till vårt sushihak och Maria behövde inte särskilt lång tid på sej att hänga på. Väl där pratade, partade och pratade vi. Förmodligen om sånt man inte säger till någon första gången man träffas, men det gjorde vi! Vi har flera gemensamma bekanta, ungefär samma livssyn och spännande bakgrunder. Jag älskar när man klickar så där direkt med en annan människa och bara känner att man skulle kunna sitta och prata en hel dag. Att höra om en annan person bakgrund och lära sej något nytt. Det är ju så jag ser det; alla möten lär mej något, alla möten är en lektion om livet. Tack Maria för dagens lektion  🙂

Så nu får vi se vad det blir av detta! Det är en artikel för Aftonbladet Söndag, tydligen flera sidor… om mej!? Jag vet inte när, men det visar sej. Ska bli väldigt kul att se bilderna, särskilt dem när jag står och spänner på gymmet. Haha, dom vill jag se och godkänna innan de publiceras!

Nu ska jag återgå till mitt packade, imorrn bär det av till Serbien. Häng med på instagram:  @marlenerinda

Det enda du behöver för att lyckas!

Det enda du behöver för att lyckas!

Oavsett om du ska gå ner i vikt, lära ett nytt språk, ta körkort, bli världmästare eller precis vad som helst – så behöver du bara en enda sak. TÅLAMOD! Har du bara det så kommer du att lyckas med precis allt du vill! Svårare än så är det faktiskt inte.

Men för oss som inte ens kan stava till ordet, så låter ju det här jättejobbigt, tråkigt och bara fullständigt omöjligt. Saker ska gå snabbt! Eller hur? Men vissa saker går inte snabbt, hur mycket vi än vill det… vissa saker måste vi traggla om och om igen för att lära oss. Men en dag knäcker vi koden och då kan vi! Sen blir vi säkrare och säkrare på vår sak och fortsätter av vana. Det är dit vi vill komma!

Tänk bara när vi var små och lärde oss gå. Hade vi inte haft tålamod och varit envisa, så hade de flesta av oss fortsatt krypa på alla fyra. Men det är rätt opraktiskt faktiskt… så vi övade och övade och en dag kunde vi hålla balansen tillräckligt länge för att ta våra första steg. Å sedan utvecklades färdigheten så vi även kunde springa, hoppa och en massa annat. I det här läget hade vi iofs en stor supporterskara som kom med uppmuntrande tillrop och applåder, det slutar när vi lärt oss cykla… typ…

Samma sak när vi ska ta körkort, man övar och övar och till slut har man det efterlängtade körkortet i handen. Här har vi ju blivit vuxna och börjat analyser och tänka för mycket, därför hoppar vissa av körutbildningen. Tålamodet räckte inte hela vägen fram… applåderna uteblir och självförtroendet sviktar, man ger upp… blir besviken på sej själv, känner sej misslyckad och vågar kanske inte testa andra nya grejer heller i framtiden. Man kan ju ändå ingenting… den negativa spiralen är satt i snurrning och måste stoppas!

Att lära ett nytt språk kräver övning och massor med tålamod. Jag såg mina barn ta sej fram på nån slags engelska redan som 3-4-åringar på semestern för att knyta kontakt med nya kompisar och det gick alldeles utmärkt. Så länge vi är små babblar vi på och struntar i att det blir fel och lär oss massor! Så blir vi vuxna och vågar ingenting, vi kan ju göra bort oss. Men vi börjar en språkkurs och tragglar på för att lära oss. Vi vet att det inte kommer att gå fort, men med övning kommer vi att lära oss det nya språket. Med tålamod kommer vi att kunna göra oss förstådda.

Varför kan vi inte tänka så när vi ska gå ner i vikt? Varför ska viktminskningen gå på en kvart? Hur  kan vi ha tålamod att lära oss ett nytt språk, men inte att gå ner i vikt? Det är ju samma sak!!! Vi måste öva vårt nya levnadssätt, knäcka koden och få in nya vanor. Det lär man sej inte på några veckor, för mej tog det flera år! Jag övade, trillade i diket, reste mej, trillade igen, hade flyt ett tag, släppte taget och trillade i ett jäkligt djupt dike men reste mej igen och igen. Efter 17 år är jag fortfarande inte fullärd, utan övar hela tiden och kör i diket då och då fortfarande. Inte så ofta och hyfsat kontrollerat, men ändå.

Se viktminskningen som en språkkurs, där maten och livsstilen är det nya språket du ska lära dej. Gå i klass om du kan, det hjälper massor! Man får stöd i en ”lärare” och av andra ”elever” och kan få mängder med tips av sina ”klasskompisar”. Första terminen lär vi oss om vår kropp och vad den mår bra av. Andra terminen lär vi oss att hålla våra nya vanor och den tredje kanske vi går i mål. Den fjärde terminen lär vi oss att hålla vår nya vikt och kollar av att de nya vanorna sitter. Så här går det naturligtvis inte till, takten är förstås olika, men som ett exempel alltså. Till skillnad från en språkkurs får man gå kvar på VV när man är färdig och fortsätta sin kurs helt gratis!

Nyckeln till att lyckas stavas alltså TÅLAMOD! Med det klarar man i stort sett allt man vill. Sen är det klart att eftersom de där uppmuntrade tillropen och applåderna oftast uteblir när man är vuxen, så kan det vara smart att sätta upp sina egna applåder i form av belöningar på vägen. Delmål och en stor belöning i målet är inte alls dumt. Något som verkligen är värt att kämpa för. Men belöningar räcker inte om du inte inser att det är tålamod och övning det handlar om…. Det är ju inte så att våra elitidrottare blev världsmästare på en kvart direkt…

Nu har du nyckeln. Det är bara att sluta tänka och ta fram det där tålamodet. Mitt mantra: Fu**ing gör det bara! räcker ganska långt faktiskt  🙂

Så: hur står det till med ditt tålamod?

Jag pratar bröst i tidningen…

Jag pratar bröst i tidningen…

Just nu sitter jag på flyget till Mallorca! Om bara några timmar ökar utomhustempen med minst 10 grader och jag blir alldeles varm bara jag tänker på det! Jag ska på Solskensresa med 4Good och tänker njuta varenda minut!

Medan ni sitter och huttrar hemma i Svedala kan ni göra det tillsammans med senaste numret av Allas och en kopp te och läsa om mej. Nummer 41 kommer ut i butikerna idag och där är jag med och pratar bröst, närmare bestämt bröstförminskning. Ni kanske kommer ihåg att det var en journalist här i somras och en fotograf tog bilder i augusti? Här är resultatet!

Varför vill jag då gå ut med detta i tidningen? Jo, för att det också är ett tabuämne och jag vägrar ju ha såna. Det är fult att operera sej, oavsett anledning verkar det som. Har man stora bröst så ska man dessutom vara mer än tacksam eftersom det är det folk vill ha… men det vill inte jag! Min E-kupa sabbade ganska mycket i mitt liv och det ser jag ännu tydligare nu när det bara är en C. Mitt mål med hela min viktresa var att göra operationen och det lyckades jag med!

När jag fick frågan av Mia att berätta om detta, så sa jag ja direkt! De som precis som jag lider av sina stora byst ska veta att de inte är ensamma och att det går att göra något åt det! Att det går att göra via landstinget, att operationen inte är särskilt läskig, att läkningen är smidig och att resultatet är fantastiskt! Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare, när jag faktiskt hade chansen… men då var det inte läge.

För att få en bröstförminskning via landstinget måste man ha normal vikt, minst 800 ml volym och betydande problem. Då kostar det bara en patientavgift och man minskar i de flesta fall till häften av ursprungsstorleken. Man kan förstås ta genvägen via den privata vården, då kan du väga precis vad du vill (men resultatet blir bäst utan övervikt) och få vilken storlek du vill. Det kostar upp till 50 000.

Jag vill få folk att förstå att detta inte är en lyxoperation! Särskilt män verkar tycka att det är det och att jag borde betalat hela operationen själv. Vad de inte förstår är hur hindrande detta varit för mej och hur mycket jag kostat och senare skulle ha kostat samhället i form av ryggbesvär och behandlingar osv. Idag har jag inte ont pga brösten, jag kan röra mej obehindrat och har nog aldrig varit så frisk och mått så bra i hela mitt liv – detta trots fibro, hypotyreos och en massa annat.

Läs gärna artikeln och säg var ni tycker och tänker i ämnet  🙂