Nu börjar det kännas som att det bara är vi som fortfarande låter bli att träffa folk, håller oss för oss själva och håller avstånd. Är det bara vi som fortfarande är rädda för att bli smittade?
Sedan värmen kom i mitten av maj verkar folk inte bry sej om det där med smitta längre. Fortfarande är det en begränsning på 50 personer och fortfarande är rekommendationen att hålla avstånd. Sedan några veckor är inte avrådan från resor lika hård, men den finns ändå där. Ändå känns det som att folk börjar leva som vanligt igen. Man har glömt allt vad corona heter, eller iaf låssas som det.
Vi ser folk som träffas, kramas och klänger på varandra för att få plats på gemensamma bilder. Jag vet att en del varit sjuka och nu har antikroppar, men jag vet att de flesta inte varit det. Å det där med antikroppar är ju lite osäkert, en del säger att man bara är skyddad ett par månader… men vad vet jag? Jo, jag vet att vi fortfarande lever i en pandemi, att folk fortfarande dör både i Sverige och världen. Jag vet att detta inte är över än, inte förrän vi har ett vaccin. Kanske inte ens då…
När jag ser bilder på våra vänner och bekanta som inte verkar bry sej, så undrar jag om det är oss det är fel på? Om vi missuppfattat något? Om vi kanske är överdrivet rädda om oss? Kanske – kanske inte. Det enda jag vet med säkerhet är att pandemin inte är över och att jag inte vill bli sjuk och faktiskt riskera att dö.
Kanske är det så att man måste ha någon som drabbats i sin närhet för att förstå allvaret? Tyvärr har vi lite för många såna i vår bekantskapskrets. Några som varit så sjuka att de vart inlagda på intensiven i flera veckor och fortfarande är sjuka efter flera månaders sjukdom. Vänner som varnat oss och berättat hur det faktiskt är. Corona är det värsta de varit med om!
2020 blev ett väldigt konstigt år. Sedan i början av mars har jag åkt kollektiv och varit i stan TVÅ gånger och vi bor alltså bara drygt två mil från Stockholm city. Enda gången som jag lämnat vårt hem har varit för att handla en gång i veckan, förutom våra promenader förstås. Jag har inte ens besökt mina läkare, utan avbokat allt och haft kontakt via telefon istället. Jag skulle verkligen behöva klippa mej, men väntar.
Är jag den enda som lever så här? Är vi för försiktiga? Man kan nästa tro det när man ser hur andra lever. Hur tänker du?
Halva sommaren har passerat och många av er har säkert semester just nu. Visst är det väl surt att det härliga vädret försvann? Det här regnandet och blåsandet kan man ju vara utan lixom, men nu ska det tydligen bli lite bättre.
För oss innebär sämre väder att vi jobbar mer inomhus. Vi renoverar, röjer, jobbar och tränar. Det går det med, men man vill ju gärna kunna sitta ute och mysa också.
Just nu kommer det massor med nya recept ur experimentköket. Ha koll på Du i Fokus så missar du inget, det är mängder med härlig grillmat, sallader och annat smaskigt.
Om ni, precis som vi, försöker fixa lite matlådor, så funkar det mesta den här veckan till det. Jag vill särskilt rekommendera fiskgratängen, pajen, grönsaksgratängen och färsspetten. När barnen bodde hemma slickade de tallrikarna när vi hade färsspett, raitan är kanongod och passar till det mesta.
Hoppas ni får en riktigt fin vecka och att ni hänger med på instagram @marlenerinda – så snart vädret blir bättre ska vi ut och upptäcka Sverige igen. Ni följer väl med!
Jag har skrivit massor med texter om att vara Viktväktare på resa, men ingen om att vara Viktväktare hemma på semestern tror jag. I år är ju situationen en annan än vanliga år och många av oss tillbringar hela vår ledighet hemma eller någonstans i Sverige. Här kommer lite tips på hur man kan tänka för att inte spåra ur totalt 🙂
Jag har levt med viktväktarnas slogan ”Man kan äta allt, men inte alltid” de senaste 20 åren och just de små orden betyder faktiskt en hel del och har hjälpt mej massor. Sen har jag även lagt till ”Bara för att det finns där, måste man ju inte äta det”. För det är ju lite så vi som har, eller har haft en övervikt fungerar, finns något ätbart framför oss så äter vi det. Å det var den tanken jag var tvungen att ändra på först. Man kan låta saker vara, faktiskt 🙂
Precis som med helger, jul och påsk så måste man fundera på innebörden av ordet ”semester” och hur lång man gör den perioden. Är semestern fyra veckor men man räknar hela sommaren och kanske alla sommarmånaderna så kan det bli allt mellan 4 och 12 veckor… att släppa taget helt i 12 veckor är kanske att ta i… men helt ok om man bestämt sej för det. För här kommer nämligen nästa grej att ta ställning: Vill man fortsätta att gå ner i vikt, stå still eller är det ok att gå upp? Alla är ok, så länge man har en plan.
Alltså: bestäm hur lång just din semester är och om det ska bli minus, +/- eller plus på vågen. Det är första steget.
Semester är inte synonymt med ”släppa taget om precis allt”, även om man kan tycka det. Om man tycker det och tänker så, då kan man räkna med ett stort plus! Och det är som sagt ok, om man har det som plan. För mej är ordet semester förknippat med mer tid, möjligheter, vila och en massa annat.
Jag tror att det är viktigt att fundera över vad hälsa betyder för oss och att inte se det som en uppoffring att ta hand om sej. Att se möjligheterna istället för hindren. Att inte tänka ”jag måste”, utan ”jag vill”. Jag vill må bra. Jag vill få en bättre hälsa. Det känns bättre än: jag måste göra si eller jag måste göra så. En del känner sej egoistiska när de avsätter tid för sej själva och sin hälsa, glöm den tanken direkt!
Har man bestämt sej för att fortsätta neråt på vågen även på semestern så fortsätter man alltså bara framåt. Hur lätt är det då när grannarna bjuder in till grillkväll? Eller det är 30 grader varmt och man bara vill leva på glass? Jag antar att det inte bjuds på grillkväll varje dag? Å glassväder är det ju inte heller varje dag… Utnyttja dagarna mellan!
Jag brukar säga 10/90. Om man sköter sej 90% av tiden så kan man göra lite som man vill de där andra 10%. Det är DU som bestämmer vad DU ska stoppa i munnen, gör det då! En grillkväll kan faktiskt se helt ok ut även ur viktväktarsynpunkt, erbjud dej att ta med ett tillbehör som du kan äta obegränsat av tex en härlig sallad, grillspett eller grönsaker. HÄR finns massor med tips.
Jag tänker hellre hälsa än vikt. Gör man hälsosamma val, brukar lixom vikten komma på köpet.
Just maten vid grillen är det oftast inget problem med, det finns massor med gott som nästan inte innehåller några SP alls – men det kanske är det flytande dom är problemet… ett glas vin en fin sommarkväll kan ju vara gott. Drick det då! Men varva med vatten och som sagt; kanske inte varje kväll – spara det till helgen. Gör en bål på Sprite Light, vin och frukt – så är det ok att ta fler glas utan att det egentligen blir fler SP/kalorier. Men det viktigaste är att verkligen smaka på det man äter och dricker, njut av smakerna – vi har en tendens att bara äta och dricka och knappt ens notera vad vi stoppar i matluckan. Det där ”vara närvarande i nuet” är inte så dumt 🙂
Semester för mej handlar om att man har mer tid, särskilt för vila. Försök att få ordentligt med sömn och återhämtning, detta är faktiskt väldigt viktigt för vikten. Viktigare än många tror. Ta en tupplur, lägg er tidigare, försök att få 7-8 timmar sömn per dygn. Kroppen kommer att tacka er. Mer tid gör också att man har utrymme för motion, eller träning om man så vill. Långa härliga promenader. Besöker man en ny plats är det väl alldeles perfekt att utforska den med fötterna! Börja och avsluta dagen med en promenad, den behöver inte vara lång – den behöver bara bli av.
Visste ni att promenader är magiska? Forskare säger att om man går en rask promenad på 30 minuter om dagen så lever man i genomsnitt fem år längre. Det låter ju bra! Men en promenad skyddar även mot infektion, gör oss gladare, friskare, stärker hjärtat, hjärnan och skelettet, stabiliserar blodsockret (minskar alltså sug), gör oss piggare, slankare och en massa annat. Så dra med partnern, familjen och vännerna på en magisk promenad. Andra brukar välkomna initiativet, även om de inte vågar göra det själva, och följer glatt med. Låt säga att ni faktiskt tar den där promenaden, morgon och kväll, då har ni faktiskt gått ihop tillräckligt för att jobba bort ett par glas vin på helgen och kan dricka dem med gott samvete. Eller den där glassen som bara råkade slinka ner…
Alltså: utnyttja den lediga tiden till promenader. Ensam eller tillsammans med andra, promenader är magiska!
Är man hemma är det mesta enklare, man bestämmer själv vad som ska köpas hem och man kan ju bra äta av det som finns hemma. Är man däremot borta, bor på hotell eller hos vänner kan det vara knepigare. Bor man sällan på hotell skulle jag säga att man får välja på två alternativ: Strunta i allt och räkna med plus eller försöka vara ”duktig” och i bästa fall gå ner i vikt eller stå still. Valet beror mycket på om man bor ofta eller sällan på hotell.
Hos vänner kan det vara knepigare, men precis som med grillkvällarna kan man erbjuda sej att hjälpa till med maten och på så sätt fixa smarta alternativ. När vi gör så brukar våra grejer bli uppätna först. Folk vill nämligen försöka äta nyttigt men vet inte riktigt var de ska börja. Genom att erbjuda ett nyttigare alternativ till tex potatissalladen, kanske du tom visar vägen för andra till en ”smalare” väg och blir deras förebild 🙂
Många frågar om sug, det där när glassuget slår till – vad gör man? Jag äter det jag är sugen på, oavsett om det är choklad eller glass. Oftast blir man nämligen inte nöjd förrän man får det man är sugen på, MEN jag äter inte lika mycket eller lika stor bit som förr. Det kan räcka med en ruta choklad eller lite chokladsås på frukt. Jag delar upp veckobonusen på alla veckans dagar under sommaren, så har jag att äta av när det behövs.
Glass finns det en mängd olika varianter om man har möjlighet att välja. Men ibland har man bara tillgång till kiosken, HÄR är alla glassar i glassboxen. Är man däremot hemma så kan man tex göra glass på yoghurt eller banan, jättegott och himla bra alternativ. Gillar man isglass är det enkelt att göra saft på funlight och frysa in, jag testade med mojito och la i lite färsk citronmeliss och frös in – det blev jättegott!
Det här blev långt, men för att sammanfatta kan man enkelt säga:
*Bestäm hur lång semestern ska vara
*Bestäm om planen är att gå ner, upp eller stå still
*Ta en extra promenad eller två
*Vila
*Erbjud dej att ta med något till grillkvällen
*Hitta alternativ när du blir sugen och ha dem redo!
Och går allt åt skogen, så var inte för hård mot dej själv. Stryk ett streck och kör vidare bara. Och om du är en av dem som inte tänker bry dej ett skvatt i sommar, bestäm ett datum när du ska köra igång igen – annars kan sommaren bli vääääldigt lång och då är det svårt att komma upp på banan igen.
Lite då och då ringer olika radiokanaler upp mej för att prata om ett aktuellt ämne. Under åren har det bla varit hur man firar olika högtider, bröllopsresan och sommarplaner, senast var det vad man längtar efter så här i corona-tider. I morse var det dax igen, då pratade vi om minnesvärda resor.
Många undrar hur man ska göra för att vara med i tv, radio eller tidningar. I mitt fall blir det lixom bara så… numera ringer den som vill göra något bara upp mej. Det kan vara en journalist som tänker skriva om ett ämne, googlar och hittar mej. I radion handlar det oftast om att jag lämnat en kommentar som de vill spinna vidare på. Fast det händer lika ofta att det bara kommer ett meddelande på messenger eller sms med en fråga om de får ringa upp. Oftast säger jag ok, men var det nyligen som jag var med så säger jag nej – det får inte bli för ofta.
Imorse hade P4 Kalmar lagt ut en fråga på facebook om minnesvärda resor. Resor som har haft det där speciella som man minns resten av livet. Jag har fler, det beror på hur man ser det, men kunde ju inte låta bli, utan la upp en bild från vår safari i Tanzania. Den absolut häftigaste resan jag varit på! Det tog inte ens två minuter innan blev jag kontaktad av programledaren Emma. Jag hade precis vaknat och vet inte riktigt vad jag sa eller vad vi pratade om, men hon var nöjd 🙂
Just Radio Kalmar har blivit en återkommande kontakt. Det kanske låter konstigt eftersom jag bor i Tumba utanför Stockholm, men halva hjärtat (andra halvan är i Gambia) finns ju på Öland där halva släkten bor och jag delvis är uppväxt – så det är inte så konstigt som det låter. Jag fick förstås frågan om det blir någon tripp till Öland men det blir det inte. Vi håller oss i vår Tumba-corontän ett tag till, vi tänker inte bli smittade! Men nog längtar man…
Varför är vår safari den mest minnesvärda resan då? Det är faktiskt svårt att förklara, men det är magiskt att vara på safari! Att se djuren i sin naturliga miljö är som att vara huvudperson i en naturfilm. Man lixom bara väntar på en speakerröst som ska berätta vad som händer. Jag har skrivit massor om vår safari här på bloggen, bla HÄR. Men det kanske är dax igen?
Jag måste nog berätta en gång till om hyenan som satt och tittade på mej när jag kissade bakom vår jeep. Om geparden som jagade och vi var med när hon åt sitt nyfångade byte. Eller kanske om picknicken vi hade mitt bland vilda zebror… Det finns många häftiga minnen! Ja, det måste jag nog skriva om en gång till 🙂
För lite drygt ett år sedan var jag på en fantastisk mat- och vinresa till Brescia i norra Italien. Nästan så högt man man komma, på gränsen till Schweiz och Österrike. En av de platser där corona härjat som värst… så man undrar ju hur dom har det nu?
När jag packade för att åka dit varnade man för värmebölja och jag jublade såklart. Varmt innebär att jag trivs som fisken i vattnet och att packningen blir lätt. Jag har fördelen att inte svettas, så jag behöver inte mängder med ombyten för den sakens skull. Så med ett löfte om ca 42 grader varmt och med bara handbagage drog jag iväg till Arlanda. Alldeles för många timmar och ett gäng hinder och trassel senare var jag äntligen framme.
Brescia ligger några mil nordöst om Milano, åt gränsen till Schweiz och Österrike, och är ett ganska stort område med både berg och dalar. Vår utgångspunkt var Ponte Di Lagno som är mest känd som skidort med vintersport, men som försöker att bli en sommarort med sina alldeles galet vackra alpområden, perfekta för vandring och cykling. Jag blev alldeles betagen och åker gärna dit igen!
Vi fick bland annat besöka den lilla alpbyn Case di Viso som ligger på 1800 meters höjd, väldigt nära gränsen till Schweiz. Byn är helt utan elektricitet och man kommer inte ens åt den på vintern, pga all snö som gör vägarna oframkomliga. Här bor ett 20-tal familjer hela sommaren och en av dem har som en liten verkstad där de gör ost av olika slag. Kossorna går fritt utanför husen och mjölkas för hand ute i det fria varje dag. Det är en sån där idyll som man bara ser på tavlor, men den finns alltså på riktigt. Genom byn går en bäck och med bergen som bakgrund är det så vackert så man nästan smäller av!
Här fick vi alltså tillbringa nästan en hel del dag. Vi fick träffa korna, smaka vattnet i bäcken, vara med och göra ost, smaka olika sorters ost och äta en ljuvlig lunch i familjens kök med deras hemmagjorda pasta. Det enklaste och absolut godaste på hela resan!
Men vi fick göra fler roliga saker! Jag fick besöka mitt livs första glaciär! Från 42 grader och Ponte Di Lagno på 1300 meters höjd, tog vi oss till 3000 meter och glaciären Chima Presena där det var runt 14 grader. Vi åkte två olika linbanor för att komma hela vägen upp, över snötäckta bergstoppar och med en utsikt över halva Italien och en liten del av Schweiziska alperna. Väl framme var det snö upp till fotknölarna ungefär, men där vi befann oss var den väl packad och nertrampad. Jag tog några steg upp på närmaste berget, satt och solade och bara fascinerades över naturen som finns i vår vackra värld. Just snö och is är ju inte min grej, men kul att ha upplevt ändå.
Vår resa bjöd på tvära kast. Efter pittoreska alpbyar utan elektricitet och snöiga glaciärer var det dax att baka! Vi begav oss till Malonno och familjen Salvetti Bakery. Här skulle vi lära oss att baka Spongada, som är en slags sockrad semmelbulle. Familjen Salvetti bakade detta efter sitt eget recept som fjärde generationen och åt dem både nybakade och torkade, som de är till fika eller med tex parmaskinka mellan som frukost. Lite för sött för mina smak, men en upplevelse att få vara med och baka. Receptet hittar ni HÄR.
Man inte kan åka på en mat- och vinresa i Italien utan att besöka en vingård. Vi var till vingården Bignotti i Valle Camonica som är den enda vingården jag hört talas om som har ett alldeles eget vattenfall! När vi kom fram bjöds vi på bubbel vid vattenfallet innan vi fick en liten rundtur och sedan en fantastisk lunch med bla risotto mitt bland vinrankorna. Vinet från gården var sagolikt gott, tyvärr är det lite svårt att få tag på i Sverige. Särskilt nu, men jag vet att man gör vad man kan för att få hit det.
Dagarna i Italien var jätteroliga och väldigt annorlunda! Regionen Brescia är otroligt vacker och har massor att bjuda på. De andra tyckte det var lite för varmt, men jag nöjt verkligen av värmen. Nu undrar man såklart hur allt är där nu, just norra Italien ju är hårt drabbat av corona. Många av dem som vi träffade på resan var äldre men fortfarande hårt arbetande. Nästan alla arbetade sida vid sida med sina barn och barnbarn. Vilka finns kvar? Vilka kan vi träffa om vi kommer dit igen?
För jag vill verkligen åka dit igen. Jag skulle vilja visa Martin glaciären, den söta lilla alpbyn och den vackra vingården vars vattenfall numera pryder Du i Fokus huvudsida. Hela regionen Brescia är värd ett besök och har massor att visa, både på vinter och sommaren. Men jag vet att de haft det riktigt svårt den här våren och att det kommer ta lång tid att reparera allt, om det överhuvudtaget går…
Ska vi prata lite om osynliga diagnoser? Såna där som tex adhd, utbrändhet, ms, allergi och fibromyalgi. Några av de uppräknade har jag och det vet de allra flesta i min närhet om, ändå möts jag allt för ofta av total oförståelse.
”Du som ser så pigg och fräsch ut kan väl inte ha så ont”, ”Du som är så aktiv kan väl inte vara så trött som du påstår” osv osv… Detta har jag fått höra huuuuur många gånger som helst under de senaste 20 åren. Jag har bla hypotyreos, fibromyalgi, astma, allergi och en sömnstörning – det mesta startade när jag sprang rätt in i den berömda väggen 1998. Tror jag iaf… och det tror läkarna också.
Att bli utbränd är en jäkla skit, och det är mycket i kroppen som förstörs när man varit rejält sönderstressad. Att min fibro och sömnstörning kommer ur utbrändheten är läkarna rätt eniga om, det är tydligen så att en del av hjärnans funktioner förstörs bla det som reglerar andningen när man sover.
Jag har alltså en form av sömnapné, men inte den vanliga som beror på övervikt och snarkning – utan en annan som det knappt forskas på. En sk CPAP hjälper inte mej, eftersom jag mest sover på mage och masken inte fungerar då. Det som hjälper är att sova lite middag, då blir inte hjärnan och kroppen lika trött och stressad och jag sover därför bättre på natten. Tvärtemot alla andra råd mot dålig nattsömn alltså 🙂
Många har hört talas om fibromyalgi, och de flesta tror nog att det bara handlar om värk, men fibro är så otroligt mycket mer än det. Fibromyalgi är ett kroniskt smärtsyndrom som kännetecknas av långvarig, utbredd smärta, ömhet, sömnstörning och trötthet. Själva ordet fibromyalgi betyder värk i muskler och bindväv. Men det handlar också om bla matsmältningsbesvär, yrsel, känslighet för ljud, ljus, beröring och dofter, feberkänsla i kroppen, illamående, vadkramper, dimsyn och svårigheter att fixera blicken, kalla fingrar och tår, Infektionskänslighet (nedsatt immunfunktion) mm mm.
Hypotyreos är den vanligaste formen av sköldkörtelsjukdom i Sverige och innebär att sköldkörteln producerar för lite sköldkörtelhormon. Symptom är bla trötthet, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, frusenhet, försämrat minne, hjärndimma, ont i leder och muskler, muskelsvaghet, långsam i rörelse, tanke och tal, ödem, svullnad – ofta kring ögonen, viktökning, förstoppning, domningar och stickningar och nedsatt hörsel.
Jag har alltså två diagnoser som ger trötthet, plus en sömnstörning – inte konstigt jag är trött! De här två diagnoserna är rätt lika varandra i symptom och ger mej alltså lite extra allt, men inget syns utanpå. För hypotyreosen medicinerar jag med Levaxin och det funkar bra. För fibron finns inte så mycket att göra mer än att ta värktabletter när värken blir för illa. Men det som hjälper allra bäst är en hälsosam vikt, sol, värme, ordentligt med sömn och fysik aktvitet. Det sämsta av allt är väderomslag och kyla, då mår jag så dåligt att jag nästan får panik. Och det är ju därför vi planerar för en flytt och ett liv med sol och värme året om.
Egentligen är det bara Martin som ser mina dåliga dagar. Så det är ju inte så konstigt att jag får höra det där med att jag ser så pigg ut. De dåliga dagarna ligger jag mest på soffan och gnäller. Jag fryser, har ont, kan inte tänka, händerna funkar inte, hjärnan funkar inte – inget funkar när det är som värst. Det enda jag egentligen kan göra en sån dag är att sova och glo på intelligensbefriad tv, jag kan inte ens läsa.
Det är såna dagar som jag lägger ut en bild på instagram på tex en blomma med regndroppar eller nåt sånt. Jag berättar gärna om de dåliga dagarna för att visa att de finns och hur det är att leva med tex fibro. Å för varje gång kanske en enda till förstår vad det handlar om.
Vi som har såna här diagnoser är inte lata och vi hittar inte på. Det syns inte utanpå, men är högst verkligt för oss. Många av oss kämpar verkligen varje dag för att ha ett drägligt liv och då hjälper det inte att få höra att ”Du som ser så pigg ut kan ju inte ha så ont”. Vad vill ni se? Stripigt, otvättat hår, känna svettdoft och se skitiga kläder? Är det så man måste se ut för att bli tagen på allvar?
Det gör mej ju knappast friskare att se ovårdad ut… eller hur? Ni ser mej oftast inte mina riktigt dåliga dagar, när ni ser mej gör jag så gott jag kan – inte för er skull, utan för min! Man mår faktiskt lite, lite bättre när man har duschat, dragit hårborsten genom ett rent hår och klär sej i glada färger. Det är lite ”fejk it til you make it” lixom.
Att leva med fibro är att inte veta hur jag kommer att må när jag vaknar. Alla dagar i är olika, mycket beroende på vädret. Ibland vaknar jag med ont i en arm, ibland har jag ont i en fot – nästan aldrig är två dagar i sträck lika. Men jag är ALLTID trött! Och jag fryser nästan alltid och då kan ni stoppa upp era ”Kläder efter väder”, jag fryser nämligen inifrån. Jag vet att många med fibro bygger bastu och där sitter de fullt påklädda en stund varje dag för att bli varma. Så illa är det.
Så nu vet ni lite om hur jag upplever mina diagnoser, andra upplever det på sitt sätt – ibland önskar jag man hade en stämpel i pannan faktiskt. Allt är inte vad det ser ut på ytan, vi är många som bär på våra små och stora osynliga problem. Döm inte en annan människa förrän du verkligen vet vad denne bär på och går igenom.
Juli är här, vädret hoppar fram och tillbaka, man vet inte om man ska klä sej för regn eller vad man ska äta. Jag tycker inte om sånt här väder! Mitt perfekta (sommar)väder är sol, 25+ och en svag liten bris, regn någon natt då och då. Varför kan det inte vara så?
Just nu hoppar vi också lite fram och tillbaka, beroende på just vädret. Vid sol sitter jag ute och läser böcker som ska recenseras, vid mulet och regn jobbar jag inne. Renoveringen fortsätter i förrådet, vi är inte helt färdiga än – men snaaaart! Så vi har inga sysselsättningsproblem, tvärtom!
Dessutom leker vi fram nya recept konstant! Minst 2 varje helg, ni ser dem på instagram @marlenerinda först. Sen brukar det ta ett par veckor innan jag hunnit skriva receptet och fått ut det i Du i Fokus. Vi har några riktiga kanonrätter på väg ut, så håll koll!
Vill ni passa på att fixa matlådor, så är det linsgrytan, kasslersåsen, och kycklingen som ni ska göra mycket av. Det ska vi göra, för nu är matlådorna slut! De har gått åt till lunch när det varit varmt, så nu måste vi fylla på. HÄR finns mängder med mat som passar i matlådan, sånt man kan fixa när det är sämre väder 🙂
Ha en riktigt fin vecka nu, vi ska ge oss ut och vandra snart igen. Ni hänger väl med!
Idag meddelade Birka Cruises att de lägger ner sina kryssningar. Ett mycket tråkigt besked, både för att vi gillar att kryssa med dem och för att många av våra vänner nu står utan arbete. Med sorg i hjärtat tänker jag tillbaka på våra härliga kryssningar.
Relationen mellan mej och Birka började inte så bra. Första gången jag åkte var för 7-8 år sedan och allt var rätt bedrövligt. Allt från bemötande från kundtjänst till den då sk lyxfrukosten var under all kritik. Jag klagade förstås och var sedan en av dem som blev utvald att testa en ny kryssning när fartygen renoverats och mycket gjorts om. Nästan allt jag klagat på var ändrat och nu började vår lilla kärlekssaga med Birka och dess personal.
Jag har faktiskt ingen aning om hur många resor vi gjort senaste åren, men det har iaf varit tre skaldjurskryssningar och de fyra senaste julborden. Vi har haft äran att vara de första som sett den fantastiska julpyntningen tre år i rad och då även haft take-over på Birkas instagram två av dem. Ett stort förtroende som jag hoppas att jag förvaltat väl.
Under åren har vi blivit goda vänner med många ombord, bla härliga Magnus uppe i baren på däck 10 och vackra Eva som är intendent ombord. Bägge har jag gjort korta intervjuer med som många uppskattat. Evas kan du läsa HÄR och Magnus HÄR. Matthias och Glenn i restaurangen, Marcus och all personal i land har också blivit vänner som jag hoppas kunna hålla kontakten med även nu. Detta är bara några av de 500 som inte längre har något arbete och som jag vet älskat sitt liv ombord. Jag känner verkligen med dem alla och önskar dem all lycka med att hitta nya arbete.
Ett av mina bästa minnen från Birka var när vi åkte med till Gotland på vår första, och det som blev vår enda, långkryssning. Vi firade vår första bröllopsdag, vädret var fantastiskt och allt var helt perfekt. Favoritbesättningen var ombord och vi hade så otroligt roligt de här dagarna och badade i både jaccuzin, solsken och champagne 🙂
Ett annat fint minne är första året som Birka gick bananaz på julbordet. När vi först av alla fick öppna dörrarna till Sjösalen och smygtitta på den fantastiska utsmyckningen. Vi visste innan att det skulle bli storslaget, men så!!! Helt galet!!! Ni som hängde med på instagram @marlenerinda vad jag pratar om, filmerna ligger kvar i mina instastorys under kryssningar och julbord tror jag…
Andra fina tillfällen var när vi kom upp till vår hytt som oftast var på plan 8, satte oss i det härliga burspråket och öppnade bubblet. Jag älskar de sk lyxhytterna på Birka, precis lagom stora och just burkspråket och fönstret satt jag ofta och läste eller bara drömde mej bort över havet. De är med stor sorg i hjärtat jag försöker ta in att jag kanske aldrig kommer att sitta där mer, om inte någon form av mirakel sker.
”Men det är ju faktiskt bara en båt och inte hela världen”, kanske ni tänker. Ja, men vi har haft väldigt roligt på den båten och många av våra vänner har haft nästan hela sitt liv där. Så det är inte så bara. Att inte få kryssa är förstås ett i-landsproblem i vårt liv, men det är så många som drabbas och har förlorat sina jobb och det är inte ett i-landsproblem.
Corona har ställt till det på så många plan nu att jag snart inte orkar mer. Kan inte allt bara bli som vanligt. Jag vill ha tillbaka tiden då vi kunde planera hur vi ville, när vi kunde åka hur vi ville och största problemet för stunden var vilken tid vi skulle äta sjöfrukosten och vad vi skulle köpa med oss hem från taxfreen. Jag tänker på er alla gamla ”Birkamänniskor” och hoppas allt går er väl och att vi i allra bästa fall får segla tillsammans igen.
Många tror att folk som det skrivs om i tidningen ber om att få vara med där, men ofta är det faktiskt tvärtom. Oftast är det en journalist som hör av sej och vill skriva om något som de hört att man varit med om eller gjort. Så brukar det iaf vara i mitt fall, å nu är det dax igen 🙂
När vi var på semester i februari hörde en journalist av sej för att hon hört att jag gjort en ögonlocksoperation och det ville hon skriva om. Det är faktiskt exakt 6 år sedan idag, ni kan läsa allt HÄR! Just den operationen som jag gjort är inte jättevanlig och eftersom min ögonläkare sa till mej att sprida information om just hängande ögonlock så sa jag ok. Det är ett viktigt ingrepp som vi måste prata mer om, tycker även jag, och då är jag såklart med!
Själva intervjun har vi gjort på telefon, även min fantastiska ögonläkare har varit inblandad. Men sen ska det ju vara bilder också… idag var det dax att fixa dem. Jag fick order om att inte klä mej i svart och inte för somrigt, reportaget ska ut i september – så det ska passa årstiden hyfsat. Redan där börjar problemen, vad sjutton har man på sej då? Men jag bad vännerna på facebook om hjälp och allt löste sej snabbt.
Jag har vare sej fixat med naglarna eller sminkat mej sedan första dagarna i mars. Just nagelfixet har jag faktiskt saknat lite, så det var riktigt mysigt när jag tog fram alla grejer och valde färg. Jag hade bestämt mej för rosa jeans och vit skjorta, alltså blev naglarna rosa. Det låter säkert jättelarvigt, men att sätta färg på tassarna igen piggade faktiskt upp rejält. Jag har gått och tittat på mina händer halva dagen idag 🙂
I morse klädde jag mej, drog borsten genom håret och la en makeup så gott jag kunde. Jag har mina favoritgrejer, mycket kommer från Maria Åkerberg – särskilt läppstiften gillar jag. Finns sååå många fina färger, att matcha naglarna med förstås. Precis när jag var hyfsat färdig kom fotografen som visade sej vara en fd kollega från Expressen för sisådär 30 år sedan. Så himla kul!
Där stod jag, klädd efter hans (tidningens) önskemål, fixade naglar och sminkad – och med rosa, fluffiga, tofflor på fötterna! Det var ögonen som skulle fotas, inte fötterna tänkte jag. Min brevbärare älskar mina tofflor, hon håller på att garva läppen av sej varenda gång jag kommer ut och möter henne. Herr Fotograf konstaterade bara faktum.
Sen gick allt snabbt. Fotografen visste vad han ville ha och jag gjorde som han sa: Titta hit, titta dit, vänd dej så, vänd dej si, lägg dej på mage, handen där… Martin fotade och filmade allt som hände. Så himla kul att se hur man ser ut under en sån stund, jag brukar ju vara ensam med fotografen och har hittills inte haft någon koll. Men nu kan jag visa er också, ni som följer mej på instagram har kanske redan sett både filmen och bilderna? Ni andra kan klicka in på @marlenerinda och se filmsnutten.
Vad jag vet så kommer reportaget i september i tidningen Må Bra. Då får vi alla se det färdiga resultatet, alltid lika spännande 🙂
Det är svårt med böcker som egentligen har en bra story, men som förstörs av någon detalj eller ett slarvigt språk. En sån bok finns i den här högen, men vi börjar överst:
Minas hus av Heidi Bjørnes
Jag konstaterar att norsk feelgood är precis lika bra som svensk! Detta är Heidi Bjørnes debutbok och den första som översatts till svenska. Heidi debuterade som 60-åring efter en herrans massa år inom olika serviceyrken. Nu har hon skrivit fler böcker i samma serie och jag ser verkligen fram emot att få ta del av karaktärernas fortsatta liv.
”Minas hus” handlar om det nästan hundra år gamla, vackra, vita huset som varit en trygg hamn för sina invånare. Konstnären Mina har levt hela sitt liv där, men efter makens död känner hon sig alltmer ensam så hon låter andra flytta in hos sej, en del för en kortare tid – andra för en längre. Det är Lilian som gått vilse på flykt undan en mörkt förflutet, Johan som är mammas pojke, Anna som letar efter kärleken, Ergobert som hittas sin fru naken med pianostämmaren och den hunsade hemmafrun Ellen. Hemma hos Mina finner de en fristad och modet att våga tro på att förändring är möjlig.
”Minas hus” är en varm roman om kärlek, vänskap och livet som det kan vara. Den är också humoristisk och man fnissar hjärtligt många gånger åt komiska situationer, allt kärleksfullt beskrivet. Det känns lite som en kvinnlig och norsk motsvarighet till Fredrik Backman. Rekommenderades varmt!
Alltid en Dotter av Amy Angel
En bok som känns i magen, där sorg blandas med frustration, ilska och lite psykologi. Hur ett brott kan se ut på olika sätt och behandlas på olika sätt beroende på var i samhällsstegen man befinner sej. Detta är historien om en mammas desperata kamp att förstås vad som hände hennes dotter. Ibland är svaren värre än frågorna. Ibland är det bäst att inte veta alls.
”Alltid en dotter” handlar om en bortglömd stad i det fattiga Ozarkbergen i Missouri, där lever Eve och hennes dotter Junie. Eve kommer från en trasig uppväxt och den enda som är viktigt i hennes liv är att ge Junie en någorlunda god barndom. När en polisbil stannar utanför restaurangen där Eve jobbar sjunker hjärtat ner i magen. Något måste ha hänt. Polisen berättar att de har hittat Junie och hennes lekkamrat döda, mördade. Eve börjar nysta i trådarna som leder tillbaka till hennes barndom och trailerparken hon växte upp i.
Läskigt, obehagligt och fruktansvärt spännande! Detta är så välskrivet att man lever sej in i handlingen totalt och bara vill skrika NEJ rakt ut flera gånger när Eve gör saker hon inte borde. Detta är verkligen en desperat mamma som inte väjer för sanningen hur obehaglig den än är.
Hör mig viska av Mons Kallentoft
Allt av Mons Kallentoft är bra! Han skriver alltid bladvändare som man sträckläser så man inte får något gjort förrän sista sidan är avklarad.
”Hör mig viska” är uppföljaren på ”Se mig falla”, som ska vara en fristående uppföljare – men jag tycker att man ska läsa dem i ordning för att fatta allt och få alla detaljer på rätt plats.
Tim Blanck är tillbaka i Palma, där hans sextonåriga dotter försvann en het augustinatt under en festresa. Han trodde att han äntligen fått visshet, att han fått reda på vad som hänt henne. Men spåren hade lett honom fel och allt börjar nu om igen. Nya ledtrådar för honom från Mallorca till fastlandet, in i en hänsynslös värld av handel med människoliv. Han dras allt djupare ner i sitt eget mörker, och han anar att han blivit en bricka i ett mycket större spel.
Som alltid välskrivet, läskigt, oväntade tvister och bara så bra! Läs!
Innan molnen kommer av Mari Jungstedt
Malagasviten är en ny spännande, kriminalserie av Mari Ljungstedt. Man kan väl gissa att Lisa Hagel och Hector Correa kommer att vara huvudpersonerna en tid framöver.
”Innan molnen kommer” handlar om en kontroversiell spansk åklagare, gift med en svenska, som hittas mördad i en ravin i bergsbyn Ronda, ovanför Marbella på den spanska solkusten.
Lärarinnan Lisa Hagel, som just har flyttat till Spanien från Stockholm, dras in i utredningen. Lisa dumpades plötsligt av sin man efter trettio års äktenskap och har köpt ett hus i en liten bergsby för att försöka börja om. På en flamencokurs träffar hon polisen och änkemannen Hector Correa som även han har ett sårigt förflutet. Tillsammans börjar de nysta i det mystiska mordet på åklagaren. Snart inträffar ännu ett mord, och spåren leder dem ända tillbaka till general Franco och Spaniens blodiga historia.
Mari Ljungstedt är ju ingen nybörjare precis, hon vet hur man skruvar till en redan spännande historia så den blir ännu bättre. Det är välskrivet, charmigt och med fantastiska miljöbeskrivning. Gillar man Mari, så älskar man detta!
Hur man blir slängd överbord av Emmy Abrahamsson
Här är alltså boken som skulle kunna vara riktigt bra eftersom det finns en kul historia i botten, men pga trista fördomar och kanske dålig research blir jag bara irriterad ju längre jag läser den.
”Hur man blir slängd överbord” handlar om Jacqueline Coco Marilyn med efternamn Åberg, född Jönsson, ett sånt namn förpliktar till att utföra stordåd som att övertala sin motvilliga mamma om att det är en strålande idé att åka på kryssning och sedan sätta en illa dold masterplan i verket – hitta en gubbvän till mamma och själv få vila från livet som allt-i-allo i en stökig småbarnsfamilj. Lyx, medelhavet, glamour – vad skulle rimligen kunna gå fel?
Jag hade hört mycket gott om ”Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske” och ”Hur man gör succé på dårhus” och förväntade mej gapskratt. Men det föll platt. Miljöskildringarna i Grekland är fantastiska, man är verkligen med på plats. Likaså beskrivningen av föräldralivet och hur man kan känna sej totalt låst och frustrerad i sin livssituation. Så långt är allt bra.
MEN… platsen för handlingen är ett kryssningsfartyg i Medelhavet. Jag vet inte vilka Medelhavskryssningar som Emmy Abrahamsson varit på, men den liknar inget jag varit med om. Hon pratar om stinkande restauranger, hytter med vatten på golvet, dåliga guider och en massa annat negativt som till slut bara låter som bittert och avundsjukt.
Om tanken är att så här i coronatider avskräcka alla från att resa, och framförallt kryssa, så lyckas hon. Jag uppmanar författaren att åka på en Medelhavskryssning när allt detta är över och se hur det är på riktigt, som i boken är det inte! Jag känner att jag blir irriterad bara när jag skriver detta 🙂
Här har ni alltså fyra, tom fem, härliga böcker om man räknar med att ni måste läsa Kallentofts första bok i samma serie också. Fyra spännande deckarmys, en norsk feelgood och en ”tramsig” en som ni inte behöver ägna någon tid om ni inte undrar vad som gör mej så irriterad förstås.
