När man pratar om övervikt och viktnedgång är det lätt att bara fokusera på kilon. Men det handlar ju om så otroligt mycket mer, främst kanske om vår mentala hälsa och vårt psyke.

Häromdagen skrev jag om mina bästa tips för en hälsosam viktnedgång. Något Fnulan reagerade väldigt starkt på. Det var inte just det jag skrev, utan hennes egna känslor när hon läste texten. Hon skriver på sin blogg ”Jag orkar verkligen inte må som jag gör. Jag är trött på att banta sönder hela mitt liv. Mitt problem sitter i huvudet och det kommer aldrig att försvinna med bantning”.

Jag har jobbat både med min egen viktresa (jag avskyr ordet banta) och tillsammans med Martin hjälpt tusentals andra med sin vikt under våra år på Viktväktarna. Vi fattade tidigt att det handlar mycket om att jobba med det mentala, minst lika mycket som med kosten. Att man måste förstå var övervikten kommer ifrån, hur man fungerar i olika situationer och hitta strategier för att lämna gamla beteenden bakom sej en gång för alla. Det handlar definitivt inte om att sluta äta och börja tokträna, som många dieter förespråkar.

Alla med övervikt vet hur man ska göra för att gå ner i vikt. Att det är så enkelt som energi in – energi ut. De flesta har oxå testat allt, varenda diet och metod, och jojobantat hela sitt liv. Man vet exakt vad som krävs men kan inte förmå sej till att göra det. Varför är det så?

Kanske är man rädd att misslyckas? Kanske är man rädd att komma nästan hela vägen fram och sedan misslyckas? Kanske tänker man omedvetet att det inte är någon idé eftersom man ändå kommer att gå upp allt igen. För det är tanken som styr, det är jag helt säker på – medvetet eller omedvetet. Det man vet är att vägen är lång och att den är jobbig, ska man en gång för alla bli av med sin övervikt – så är vägen dessutom oåterkallelig. Man kan inte återgå till sitt gamla liv och den tanken är ofta inte alls tilltalande. Särskilt inte om man har en familj som inte riktigt ser problemet. De har förmodligen ingen aning om hur dåligt man mår. För sånt pratar vi oftast inte om…

Vad kan man göra då? Finns det någon lösning? Såklart finns det det! Men ingen livsstilsförändring är enkel eller går snabbt och är utan bakslag. Jag tycker att man kan börja med att prata med sina nära och faktiskt berätta hur man mår, vad man behöver och vilken hjälp man vill ha. Om familjen förstår hur viktigt detta är och älskar en så måste de hjälpa till och förmodligen offra en del dom oxå.

Om detta inte hjälper och man kanske inte har något att ta stöd av, så kan man förstås ta hjälp av samtalsterapi och KBT. För att komma fram till orsaken, fällor och hur vägen framåt ska se ut. Detta pratade vi väldigt mycket om med våra medlemmar och kanske var det därför de lyckades så bra som de gjorde. Vi hade magiska söndagspromenader där vi pratade om allt och löste alla världens problem.

Jag pratar inte gärna kilon, jag pratar hellre helhetshälsa. Det handlar om att få hela kroppen att fungera, då funkar ofta viktminskningen också. Jag påtalar ofta vikten av tålamod och att låta livsstilsförändringen ta tid. Å det är här jag tror att vi har den största utmaningen. Allt ska gå så jäkla snabbt! Det som tog många år att gå upp, ska helst gå på en kvart att gå ner. Å så funkar inte kroppen! Man har inte misslyckats om man går ner ett hekto i veckan, för man lyckades ju faktiskt ta ett halvt kilo på en månad. Det blir 5-6 kilo på ett år.

Jag är övertygad om att ALLA kan gå ner i vikt! Och att de allra flesta vet att den enkla matematiken är energi in – energi ut. Och jag tror att hindren sitter i skallen pga av flera anledningar. Vi lärde oss inte gå på en dag. Vi testade och föll, testade igen och föll igen – men vi gav inte upp. Vi lär oss inte ett nytt språk på ett par månader och kan det inte fullt ut ens på flera år. Varför inte se viktresa på samma sätt som en språkkurs? Man får en liten del i taget, sen måste man öva och öva. Orden trillar på plats ett efter ett, men språket glöms bort om man inte talar det. Ofta måste man gå en fortsättningskurs och förnya sina kunskaper. Övning. Tålamod. Repetera.

Mitt tips till Fnulan och alla andra är att förstå hur fina och värdefulla ni är. Att ni inte är er vikt eller ert utseende. Att ni är bra människor som är värda att må som bäst. Att vägen till målet är skiiiitlång och kräver oceaner av tålamod – men är värt jobbet. När ni förstått detta och bestämt att ni aldrig, nånsin mer ska banta, då är det dax att ta snacket med familjen.

Familjen måste förstå att detta inte är en enkel väg som ska pågå några månader utan är något som ni ska göra för gott. Att alla måste dra åt samma håll för din skull. Men att det inte innebär att ni ska leva på sallad för resten av livet, det är viktigt att tala om. Gör upp en plan tillsammans med en förändring i taget som alla kan acceptera. Lägg hellre till nya och bra vanor, då faller ofta de sämre bort naturligt.

Som sagt; detta ska inte vara en snabbkurs eller sk quickfix – utan ett nytt sätt att leva. En förändring i taget ger inget viktras, det måste man också acceptera. Men med små förändringar blir skillnaden inte lika stor och övergången mjukare. Allt tar längre tid, men ger en chans till beständighet. Man lurar hjärnan helt enkelt och hos oss människor är hjärnan väldigt lättlurad.

Känns detta ändå som att ”jag vet detta och kommer ändå inte att göra det” då är det kanske dax att ringa den där terapeuten och be om hjälp. MEN familjen kommer ändå vara tvungen att vara med på tåget. Det går helt enkelt inte att göra en livsstilsförändring utan att familjen är inblandad. Men terapeuten kanske kan ge bättre verktyg än jag när de gäller att prata med dem.

Ni hittar mer tips för hälsoresan HÄR. Jag önskar verkligen att ni alla fick uppleva den känsla som både jag och Martin har upplevt med en kropp man trivs med och som fungerar på alla sätt. Det är en eufori som inte går att beskriva. Att vara tillfreds med både kropp och knopp är sån fröjd och värt så mycket. Martin gick ner 60 kg (-50 på bilden), hans resa var låååång – minst sagt!

Jag var inte alls så stor men jag vet hur det är att ha en kropp som inte lyder mej. Att inte orka, inte se fötterna eller knappt kunna knyta skorna. Att inte trivas i sina kläder och gråtandes ta på sej det som sitter minst illa när man är bortbjuden. DET kan jag relatera till. Å dit tänker jag aldrig mer komma!

Jag hoppas jag gett er några nycklar, eller iaf några nya infallsvinkar, men vet också att alla måste göra sin egen resa och skapa sin egen väg. Men jag vet att ni kan – ni ska bara förstå det själva 🙂

En sak till: från och med nu vill jag aldrig mer höra ordet banta komma ur er mun! Ni ska aldrig med göra era kroppar illa på det sättet igen. Ok?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram