Browsed by
Författare: Marlene

Nåt positivt!

Nåt positivt!

Som ni förstått är det lite rörigt i mitt liv just nu, men nu har det iaf kommit några positiva besked. Äldste sonen som var sjuk i corona i månadsskiftet jan/feb har numera antikroppar. Så nu kan vi ses igen och ska äta vår första middag tillsammans inomhus på över ett år. Han har beställt taco 🙂

Äldste sonen är alltså ok, och numera med antikroppar. Yngste sonen försöker att hålla sej frisk så gott det går när man måste vara på sin arbetsplats och inte kan jobba hemma. Å vi kämpar på här hemma i vår corontän. Jag börjar faktiskt bli galen på riktigt. Men nu är det så nära ett vaccin att det bara är att stå ut. Lite lite till!

Å föräldrarna då? Ja herregud så det blev. När min mamma åkte in på sjukhus lördagen den12/2, hade jag inte mycket hopp. Tvärtom faktiskt. Jag trodde det var helt kört. Hon var så dålig, alltså på riktigt dålig. Jag har sett döende människor och hon var i deras skick. Jag är sån att jag tar ut katastrofen i förväg, så kan det lixom inte bli värre. Nu blev det inte alls som jag befarade, tack o lov. Men hon var väldigt, väldigt sjuk med hög feber i nästan tre veckor. Först häromdagen, drygt 3 veckor efter första symptom kunde jag prata ordentligt med henne i telefonen. Men fortfarande är det syrgas dygnet runt som gäller, så minst en vecka till är hon kvar där.

Pappa åkte in förra torsdagen, den 18/2. Då för att han började hosta blod. Idag har han varit feberfri i tre dygn, men fått veta att han har lunginflammation. Han har också syrgas dygnet runt och blir kvar ett tag, men han har hela tiden varit hyfsat pigg och gått att prata med till skillnad från mamma.

Bägge hämtades med ambulans och lämnade alltså huset som det var. Vi ville såklart kolla till att, men hur ska man tänka? Vågar man gå in i ett coronasmittat hus? Efter flera samtal och mängder med googlingar så verkade det vara riskfritt efter 48 timmar. Vi väntade dock i 96 innan vi åkte dit. Då bara för att röja det värsta, plocka ur kylen och plocka ur alla lakan ur sängarna och tvätta alla textilier som de använt under sin sjukdomstid hemma. Filtar, handdukar osv.

I tisdags åkte jag och äldste sonen tillbaka. Då hade han tvättat allt, så vi kunde bädda rent alla sängar. Medan han dammsög hela huset tog jag mej an sovrummen, tv-rum och badrummet. Torkade överallt, ångmoppade för att få ut alla bakterier och torkade ytterligare en gång för att det skulle dofta lite fräscht. Nu känner inte min pappa någon doft alls och smaken är borta, men mamma har fortfarande både smak- och doftsinnet kvar. Så nu har de iaf rena lakan att krypa ner mellan när de väl kommer hem.

Just det där med rena lakan är väldigt viktigt för mej, särskilt när jag varit bortrest. Och det kan man väl säga att mina föräldrar är på sätt och vis. Tänk bara när man kommer hem, trött efter en lång resa och bara få sjunka ner i sängen och lakanen är så där krispiga, svala och doftar svagt av sköljmedel. Den känslan vill jag såklart att mina föräldrar ska få. De kommer ju heller inte att vara friska och pigga när de kommer hem, att då se dammråttorna dansa ska de slippa. Vi kommer också att fixa ett par storkok och portionera i matlådor och lägga i frysen, så de har att bara tina och värma.

Nu kan jag ju låta som den präktigaste dotter som går i ett par skor, men så är det inte alls. Jag gör bara det jag skulle vilja att någon gör för mej eller någon annan i samma sits. När jag bodde i Gambia som 19-åring, fick jag snabbt lära mej att man alltid ska göra gott för andra, om man kan, det kommer nämligen alltid tillbaka, kanske inte till mej men till någon jag bryr mej om. De låter så självklart, men det är det inte. Inte här i Sverige i alla fall.

I Gambia är det däremot helt självklart, där hjälpas man åt och delar man på allt man har – även om det är sista brödbiten. När vi kommer dit med mat och kläder mm tar vår familj först det de behöver, sen delar de ut till sina anhöriga i byn och sist till alla andra. Äldre och barn prioriteras. Så nej, jag är ingen präktig dotter – jag gör bara som jag tycker att man ska göra och hade gjort det även för en vän.

Nu har oron ändå lagt sej lite, jag vet att både mamma och pappa blir väl omhändertagna och att bägge kommer hem igen. Det är inget man kan räkna med när det gäller det här jäkla skitviruset. Som jag skrivit massor med gånger hittills, håll i – håll ut – håll avstånd. Ni vill inte hamna i min sits med båda föräldrarna på sjukhus och inte ens kunna hälsa på dem.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Måste ta tillbaka mina måndagar!

Måste ta tillbaka mina måndagar!

För drygt 20 år sedan började jag med ”min måndag”. Jag var utbränd, mådde skitdåligt och hade påbörjat min resa mot ett friskt och hälsosamt liv. På måndagarna tog jag minst en promenad, träffade min samtalsterapeut och hade mötet på Viktväktarna, så det fick bli min ”måbra-dag”.

Måndagen blev alltså min lyxdag, då jag tog hand om mej alldeles extra. Dagen började med en lång frukost, en längre promenad och lunch, sedan träffade jag terapeuten och efter det tog jag oftast en ny promenad för att bearbeta samtalet. Barnen kom hem från skolan och allt som det för med sej i läxor mm. Innan middagen åkte jag iväg till Viktväktarna, vägde mej, lyssnade på veckans lektion och åkte sedan hem och åt middag med barnen.

Å så har det sett ut under åren, förutom att jag slutade i terapi efter något år och barnen blev större, klarade sej själva och flyttade ut. Martin flyttade in längst vägen och under ett tag jobbade vi på måndagkvällarna. Så istället för att åka till Viktväktarna som medlem, var vi helt plötsligt Viktväktarna som andra åkte till. Men det funkade ändå att göra det till min dag, fram tills vi skulle åka och jobba.

För snart sju år sedan slutade vi på VV och jag återtog mina måndagar helt igen. Fram till i höstas. Jag vet inte vad som hände, en dag upptäckte jag bara att dagarna rullade på och att jag saknade dem. MINA måndagar. Det har under tiden varit en dag med träning och promenader, men inte lika slappt där emellan. Det ska ju vara en dag för mej, då jag gör vad jag vill. Och just den lilla detaljen har uteblivit.

Så förra veckan gjorde jag slag i saken igen, då satt jag och läste nästan hela dagen. Igår gjorde jag detsamma, plus en tupplur som var så välgörande. Jag mår bra numera, har sviter av utbrändheten fortfarande – men mår bra. Men jag behöver mina måndagar och måste verkligen prioritera dem igen. Det innebär att jag får göra lite mer under veckan, ibland även jobba lite på söndagen – men då får det vara så. Det ska bli en dag att se fram emot igen. Våga Vägra Söndagsångest lixom.

Jag måste återerövra måndagen och göra den till veckans bästa dag igen!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Matsedel v 8

Matsedel v 8

Sista veckan i februari, den värsta kylan har gett vika och sportlovet har börjat för delar av Sverige. Känns det inte som om folk ”sportat” mer än vanligt den här vintern? Det vinterbadas (vet inte om det är en sport, men ändå…) och det åks längdskidor som aldrig förr. Jag är inte en av dem, gör varken det ena eller det andra.

Jag kör på precis som vanligt med de dagliga promenaderna och min hemmaträning. Nu har vi snart jubileum: ett år i corontän – tjoho lixom, inte… Det onormala blev normalt rätt snabbt och sen har jag bara kört på. Det har faktiskt funkat jättebra och min kropp mår betydligt bättre nu än den gjorde för ett år sedan. Så jag fortsätter.

Som jag brukar säga så har begreppet hälsa rätt många delar, en är fysisk aktivitet, en annan sömn och ytterligare en är enligt mej glädje. Vi behöver skratta! Gör ni det? Om inte, sätt på Netflix och programmet Nailed It – jag lovar att ni får det välbehövliga skrattet direkt.

Mat är förstås oxå viktigt, detta bjuder vår vecka på:

Måndag: Pasta med lins- och tomatsås (Grön 33, Blå 1, Lila 1 all sås, plus ev pasta)

Tisdag: Superenkel fisksoppa med räkor och dill (Grön 7, Blå 1, Lila 1)

Onsdag: Allt-i-ett-ugnsomelett (Grön 27, Blå 17, Lila 17 för hela)

Torsdag: Kyckling med tomatsås (Grön 4, Blå 2, Lila 2 plus pasta)

Fredag: Tacogryta (Grön 4, Blå 4, Lil 4 plus ris)

Lördag: Pasta med kräftor, tomater och sugersnaps (Grön 4, Blå 4, Lila 4 plus pasta)

Söndag: Kycklingrullader med färskostfyllning (Grön 6, Blå 5, Lila 5 plus ris)

Det mesta den här veckan är lättlagat och allt utom kräftorna passar i matlådan. Ni måste testa kycklingen med tomatsås, fisksoppan, tacogrytan och rulladerna – sååå gott! Här ska vi fylla frysen, så vi har till lunch på dagarna. Matlådor underlättar massor nu när vi bägge två jobbar hemma.

Ha en fantastiskt vecka!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Corona-sviten på Huddinge Sjukhus

Corona-sviten på Huddinge Sjukhus

Nu har mitt liv trasslat till sej totalt. När kaoset är ett faktum så måste iaf jag ta till galghumor för att orka vidare. Så är det nu. Därför meddelar jag härmed att mina föräldrar checkat in i varsin corona-svit på Huddinge Sjukhus, med helpension och dygnetruntservice. Jäkligt dåligt val av hotell om ni frågar mej…

Ni som fortfarande inte tycker att corona är mer än en lätt förkylning kommer jag inte kunna övertyga med detta inlägg heller förmodligen. Men jag kan säga så mycket som att ni INTE, under inga omständigheter vill hamna i min sits. Att ha en förälder inlagd på sjukhus, som du inte får besöka är illa nog – att ha två… är ett jäkla skit!

Min mamma har varit inlagd en vecka ungefär, min pappa några dagar. Jag tänker inte gå in särskilt mycket på deras hälsotillstånd, men kan säga så mycket som att min mamma hade en CRP (det vi även kallar sänka eller SR) på 211 och min pappas syresättning låg runt 80. CRP ska ligga under 10 och syresättning ska minst vara 95, då fattar ni ungefär hur illa det är.

Så länge min mamma var inlagd och pappa var hemma så var det han som höll ställningarna och kunde vidarebefordra information till mej. Han var ju sjuk då med, men hemma så man visste att han ändå var ganska ok. Så länge man är sjuk men i hemmet är läget ändå under kontroll på nåt sätt. Dagen som även han åkte in blev det väldigt ”kaosigt”, då skulle jag ha kontakt med personalen på mammas avdelning för att få veta status som sedan skulle föras vidare till de som behövde den. Samtidigt som oron för pappa såklart ökade markant. Man vill inte se sina föräldrar bli hämtade av rymdgubbar och ambulans.

Nu har vi mer grepp om läget igen. Pappa är på en avdelning och så pass pigg att han kan ha koll på mamma igen. Mamma orkar prata lite då och då. Jag kan ringa personal på avdelningarna när jag vill, men det gör man ju förstås inte särskilt ofta. De är överbelastade och total utarbetade, man stör inte i onödan. Men när man ringer är de väldigt tillmötesgående, ger tydlig information och svarar på alla frågor man har.

Å frågor har man. Oron är förstås väldigt stor och ilskan är större än någonsin på folk som inte håller avstånd eller förringar corona och menar på att det bara är en förkylning. JA, en del känner inget alls – MEN mer än 12 000 har dött. Personer som har anhöriga som älskar dem. Glöm aldrig det!

Ni som är äldre och inte bryr er; sätt inte era barn i min situation. Ni som är yngre och har föräldrar som inte bryr sej; visa den här texten för dem. Är ni yngre och inte bryr er; ni kan smitta någon som blir väldigt sjuk. Ni vill INTE hamna i min sits med två föräldrar, allvarligt sjuka, på en avdelning där ni inte kan besöka dem.

Det är inte värt en utekväll, en fika eller ett ”ska-bara”. Nu är det så nära ett vaccin – håll ut!!!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Kärlek i Hågelbyparken

Kärlek i Hågelbyparken

Ingen missade väl att det var Alla Hjärtans Dag i söndags? Det är en dag som vi inte firar, vi är så där larvigt klyschiga och menar på att vi försöker att fira kärleken varje dag. Å så är det faktiskt.

Att fira kärleken varje dag innebär för oss att vi försöker att uppmärksamma och bekräfta varandra dagligen, men också att vi hittar på saker tillsammans så ofta vi kan. Gärna med kameran i släptåg. Och så gjorde vi även förra helgen, och det var faktiskt gulligt så det bara smällde om det – men inte just på Alla Hjärtans Dag, utan dagen innan.

Ett av mina favoritställen i vår kommun (Botkyrka) är Hågelbyparken som ligger bara någon kilometer från vårt hem i Tumba. Huvudbyggnaden är så otroligt fin och parken är väldigt mysig att ströva runt i. Jag kan inte skryta med att åka dit särskilt ofta på vintern, men nu blev det av. Inför Alla HJärtans Dag hade man nämligen lindat in hela parken i kärlek.

Tillsammans med förskolor i kommunen och Daglig verksamhet pyntade man hela parken med hjärtan och blommor. Här hittade vi svävande rosor, en hjärtformad Hångelbybänk och en Pusshållssplats. Allt var vi såklart tvungna att kolla in grundligt och testa. Det var så mysigt att gå runt i en minst sagt annorlunda utsmyckad park mot hur vi är vana att se den.

Vi var där sent på eftermiddagen, alldeles lagom för att se solnedgången gå ner över den lilla sjön. Kan det blir mer romantiskt 🙂

Du hinner också dit om du bor i närheten, kärlekspyntet är kvar tills på söndag 21/2.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Corona – ute på andra sidan… nästan…

Corona – ute på andra sidan… nästan…

Jag har många vänner som varit väldigt sjuka i corona och tänkte att någon kanske vill berätta om sin upplevelse. Erika Svanström är en karismatisk och livsglad person, en frisk fläkt som aldrig sitter still och som skriver alldeles fantastiskt. När hon blev sjuk i corona var vi många som följde hennes både intressanta, roliga och dramatiska uppdateringar på facebook. Här berättar hon sin historia för er:

Så var det dags. Mer eller mindre oundvikligt – corona kom som en objuden snyltgäst lagom innan jul. Jag är småbarnsförälder (3 barn), vilket innebär att vårt direkta nätverk med barnens dagliga kontakter är närmare 80 personer lågt räknat. Och likt en rejäl fläskläpp så smackade det till en dag i slutet på november. Den vältränade medelålders mannen som jag är gift med var först ut. Det mesta liknade en ganska klassisk influensa med feber, trötthet och förkylningssymptom. Provet var positivt, men på ett negativt sätt om du förstår vad jag menar. Svart på vitt var han en del av statistiken. Corona kändes plötsligt mindre skrämmande trots allt.

Så insjuknade jag efter några dygns samvaro med den vandrande virusmannen i hushållet. Totalt klubbad. Eftersom vi försökte isolera oss på varsitt håll så är jag själv kvar i huset med två av barnen (maken isolerade sig på landet) när jag vaknar kl 01 på natten av att det är tungt att andas. Och inte blir det lättare av att veta att en sjukhusvistelse skulle innebära ännu mer exponering av diverse bakterier och virus.

Efter nån timme ringde jag 1177 för att rådgöra kring min andning som alltmer liknade en korpulent 85-årings ytliga andetag. Det tog över 40 minuter innan det var min tur. Väldigt långa minuter. Vi kommer snart tillbaka till det.

Jag är av födsel och ohejdad vana norrbottning. Det innebär ett visst mått av underdrifter när det gäller sjukdom, smärta, och att bjuda på komplimanger, har jag förstått med tiden. Men eftersom andning ändå är en grundläggande fråga om överlevnad så ansåg jag att det var rimligt att kontakta vården.

Sköterskan hörde min flämtande stämma och blev inte imponerad av min förmåga att andas. Den astma jag vinkade goodbye till för drygt 15 år sen påminde i allt väsentligt om vad som pågick den där natten i november. Hon rådgjorde snabbt med en läkare som tog över samtalet och tydligen skickade de en ambulans också även om jag inte hade tänkt mig så dramatiska former. Då förstod jag att det kan nog vara lite allvarligare än vad jag räknat med. Med långsamma steg tog jag mig till ytterdörren och låste upp så de skulle ta sig in. Som att bestiga ett berg.

En kort stund senare kliver en karaktär ur en rymdfilm in i tv-rummet. Jag får gå med raska steg genom bostaden, ta blodtryck och mäta syresättning. Trots min ansträngda andning så var värdena väldigt bra. Hur är det då för någon som är dålig på riktigt…? Vi kom överens om att jag skulle stanna kvar hemma eftersom jag bor 2 minuters ilfärd från ett väldigt bra sjukhus. Med stränga order om att ringa 112 nästa gång, att helst sova sittande samt att ha en annan vuxen i närheten. Hoppsan. Nu behövde jag inte ringa SOS utan kom ut ur feberdimmorna några dygn senare. Provet visade negativt. Men jag vet.

Det har gått över tre månader sen den akuta fasen inträffade. Jag har precis fått tillbaka huvuddelen av mitt lukt- och smaksinne. Men sur köttfärs, färsk chili eller kroppsodörer känner jag inte mycket av. Med andra ord så finns det en risk att jag serverar mat som är oätlig. Och väldigt stark. Jag kryddar på känn.

Flera gånger i veckan får jag fortfarande attacker av trötthet, som om jag är på väg att bli sjuk, eller åtminstone lite gravid. Sova middag har blivit rutin. Jag, som är egen företagare och anställd, har tre barn, förtroendeuppdrag, två hus och är väldigt aktiv.

Det finns en kvardröjande komponent som inte kan vara något annat än post corona, när blod/hjärnbarriären bryts och viruset hittar till kroppens mest fundamentala delar och påverkar hjärnan. Det kan även hända vid vanliga förkylningar men nu är vi två vuxna som dras med lite gott och blandat som ihållande hosta, trötthet och sjukdomskänsla mellan varven. Måtte vaccinet fungera väl, ty denna 2000-talets Spanska sjukan är inget att se fram emot.

Tack Erika för din målande beskrivning av en sjukdom som ingen av oss vill ha, men som allt för många förringar. Vi måste fortsätta att följa rekommendationerna och hoppas detta är över snart.

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

3 böcker som berör och ett avsked

3 böcker som berör och ett avsked

Äntligen är det dax för nya boktips. Böckerna jag läst senast har tagit sin lilla tid. Den första är ett avsked och den andra berörde mej ordentligt. Den tredje är en intressant läsning om en hockeylegend och till viss del om min egen bostadsort och den fjärde krävde total närvaro av alla mina sinnen. Fyra böcker jag gärna rekommenderar och nu ska jag berätta om den lite närmare .

Ett livsavgörande ögonblick – Julia Quinn

Sista boken i serien om syskonen Bridgerton och jag har sorg. I den åttonde och sista boken är det Gregorys tur att knyta de äktenskapliga banden. Gregory är en riktig romantiker och när han träffar Hermione Watson är han helt övertygad om att hon är Den rätta, men hennes hjärta tillhör någon annan. Hermiones väninna, Lucy Abernathy, allierar sig dock med Gregory för att hjälpa honom att ändå vinna Hermiones kärlek. Vad Lucy inte förväntar sig är att hon själv ska börja få komplexa känslor för honom. Detta är ett stort problem – hon är nämligen redan förlovad med en annan man. Men tänk om Gregory är den rätte? Å vad känner Gregory…

Underbart förutsägbart, det är romantik så det bara smäller om det och ett helt perfekt avslut av serien. Men är den verkligen slut? Jag har hört viskas om en fortsättning och kan knappt bärga mej 🙂

Förintelsens Barn – Margit Silberstein

Margit Silberstein har skrivit en berörande och kärleksfull berättelse om sina föräldrars liv och sin egen uppväxt. Auschwitz, själva symbolen för nazisternas dödsmaskineri, befriades den 27 januari 1945. Men Förintelsen slutade inte där. Den gick i arv och sipprade in i blodomloppet hos Förintelsens barn. Margit skriver om det tunga arvet, om känslan att finnas till istället för alla de som slutade sina liv i gaskamrarna. I barnen skulle en förlorad värld återuppstå. Vem kan leva upp till det?

Otroligt intressant, skrämmande och fängslande. En bok jag sträckläste och rekommenderar alla att läsa!

Min Sanning – Mona Tumba

Mona Nessim är östermalmsflickan som gifte sej med hockelegenden Sven Tumba. De var ett omskrivet kändispar som umgicks med kungafamiljen, Lill-Babs och internationella celebriteter. Men livet med Sven var inte alltid så perfekt som Mona gav sken av. Han hyrde ut deras hus och planerade en flytt utan att fråga, gjorde osmarta affärer och var notoriskt otrogen. Monas liv kantades dessutom av andra sorger. Hennes pappa dog tidigt i cancer, hennes mamma blev alkoholist, systern Maud mördades och systerdottern dog av en överdos heroin.

Den här boken är kanske extra intressant för mej som bor i Tumba, alldeles brevid Sven Tumbas park faktiskt. Alla vi som bor här känner förstås till det fd hockeyproffsen, men inte så mycket mer än just ”känner till”. I boken berättar Mona allt, känns det som – utan minsta skönmålande eller nostalgi. En väldigt intressant bok och en människa som ”alla känner”.

Frivillig i Auschwitz – Jack Fairweather

Den polske motståndsmannen Witold Pilecki lät sej frivilligt tillfångatas och föras till Auschwitz för att kunna berätta för världen om vad som skedde innanför lägrets murar. Men han kunde förstås inte ana vilka fasor som skulle möta honom.

Vad får en man att frivilligt låta sig deporteras till nazisternas mest ökända förintelseläger? Frivillig i Auschwitz är den osannolika och otroligt intressanta berättelsen om en av andra världskrigets okända hjältar. En man som mot alla odds lyckades skapa en underjordisk armé inne i lägret, och smuggla ut information om nazisternas illgärningar till de allierade. Tyvärr lyssnade inte omvärlden förrän det var försent.

Jag som är nästan sjukligt intresserad av Förintelsens historia läste med stort intresse och en fascination utöver det vanliga. Tänk att göra detta frivilligt för att väcka världen och vilken frustration när man upptäcker att världen inte lyssnar. Detaljerna är många och jag har lärt mej väldigt mycket medan jag läst. Helt otroligt att han faktiskt överlevde, för det kan jag avslöja att han gjorde. Men tyvärr inte tillräckligt länge för att vara med när Auschwitz befriades. LÄS!!!

Den här omgången var det några rätt tunga böcker och såna tar sin lilla tid att läsa. Nu ska jag ta några mer lättsamma böcker, lite mord och sånt 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Matsedel v 7

Matsedel v 7

Är jag den enda som är trött på snö och kyla? Min kropp är inte gjord för sånt här väder, den vill ha sol och minst 20 grader varmt. Nu är det istället tre lager kläder och tungt som sjutton när de dagliga promenaderna ska tas.

För otroligt nog kommer vi ut på promenaderna, fortfarande två gånger om dagen. Men det är helt tack vare maken som pushar mej, annars hade jag stannat inne i värmen. Träningen däremot är det inga problem med alls, den gör jag ju i mitt träningsrum och där är varmt och skönt.

När man tänker hälsa så är det ju rätt många delar som ska stämma, fysisk aktivitet är bara en av dem, återhämtning, kost och skratt är några andra. Får kroppen inte vila blir det katastrof i längden, bra kost vet vi alla hur viktigt det är – men även att skratta ordentligt behövs också. Det var det där med balans, som ibland kan vara rätt svårt – men så viktigt.

Vi får göra så gott vi kan helt enkelt 🙂

Här är veckans matsedel:

Måndag: Mango- och chutneygryta med ris (Grön 6, Blå 5, Lila 5 plus ris)

Tisdag: Lax med broccolipuré (Grön 9, Blå 2, Lila 2)

Onsdag: Kyckling med broccoli och grönpeppar (Grön 4, Blå 3, Lila 3 plus pasta)

Torsdag: Gratinerad kassler med vitlöksröra (Grön 3, Blå 3, Lila 3 plus potatis)

Fredag: Räkgryta med minimajs (Grön fr 5, Blå fr 4, Lila fr 4 plus ris)

Lördag: Fläskfilégratäng med granatäpple (Grön 6, Blå 6, Lila 6 plus ris)

Söndag: Pad Thai (Grön 8, Blå 7, Lila 7)

Semmeldagen: SemmelkakaMinisemlaSemla

Hela veckan är hyfsat snabb- och lättlagad och det mesta funkar även i matlådan. Så passa på att fylla frysen till dagar då man hellre gör något annat än står vid spisen. HÄR finns tips på mat som passar i matlådan.

Vi står rätt mycket vis spisen just nu och hittar på mängder med recept och det mesta blir så där herrejössesgott! Så ha koll på Du i Fokus, där kommer nya recept varje onsdag och lördag.

Gör en fantastisk vecka nu, det ska vi göra 🙂

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Det handlar inte bara om kilon

Det handlar inte bara om kilon

När man pratar om övervikt och viktnedgång är det lätt att bara fokusera på kilon. Men det handlar ju om så otroligt mycket mer, främst kanske om vår mentala hälsa och vårt psyke.

Häromdagen skrev jag om mina bästa tips för en hälsosam viktnedgång. Något Fnulan reagerade väldigt starkt på. Det var inte just det jag skrev, utan hennes egna känslor när hon läste texten. Hon skriver på sin blogg ”Jag orkar verkligen inte må som jag gör. Jag är trött på att banta sönder hela mitt liv. Mitt problem sitter i huvudet och det kommer aldrig att försvinna med bantning”.

Jag har jobbat både med min egen viktresa (jag avskyr ordet banta) och tillsammans med Martin hjälpt tusentals andra med sin vikt under våra år på Viktväktarna. Vi fattade tidigt att det handlar mycket om att jobba med det mentala, minst lika mycket som med kosten. Att man måste förstå var övervikten kommer ifrån, hur man fungerar i olika situationer och hitta strategier för att lämna gamla beteenden bakom sej en gång för alla. Det handlar definitivt inte om att sluta äta och börja tokträna, som många dieter förespråkar.

Alla med övervikt vet hur man ska göra för att gå ner i vikt. Att det är så enkelt som energi in – energi ut. De flesta har oxå testat allt, varenda diet och metod, och jojobantat hela sitt liv. Man vet exakt vad som krävs men kan inte förmå sej till att göra det. Varför är det så?

Kanske är man rädd att misslyckas? Kanske är man rädd att komma nästan hela vägen fram och sedan misslyckas? Kanske tänker man omedvetet att det inte är någon idé eftersom man ändå kommer att gå upp allt igen. För det är tanken som styr, det är jag helt säker på – medvetet eller omedvetet. Det man vet är att vägen är lång och att den är jobbig, ska man en gång för alla bli av med sin övervikt – så är vägen dessutom oåterkallelig. Man kan inte återgå till sitt gamla liv och den tanken är ofta inte alls tilltalande. Särskilt inte om man har en familj som inte riktigt ser problemet. De har förmodligen ingen aning om hur dåligt man mår. För sånt pratar vi oftast inte om…

Vad kan man göra då? Finns det någon lösning? Såklart finns det det! Men ingen livsstilsförändring är enkel eller går snabbt och är utan bakslag. Jag tycker att man kan börja med att prata med sina nära och faktiskt berätta hur man mår, vad man behöver och vilken hjälp man vill ha. Om familjen förstår hur viktigt detta är och älskar en så måste de hjälpa till och förmodligen offra en del dom oxå.

Om detta inte hjälper och man kanske inte har något att ta stöd av, så kan man förstås ta hjälp av samtalsterapi och KBT. För att komma fram till orsaken, fällor och hur vägen framåt ska se ut. Detta pratade vi väldigt mycket om med våra medlemmar och kanske var det därför de lyckades så bra som de gjorde. Vi hade magiska söndagspromenader där vi pratade om allt och löste alla världens problem.

Jag pratar inte gärna kilon, jag pratar hellre helhetshälsa. Det handlar om att få hela kroppen att fungera, då funkar ofta viktminskningen också. Jag påtalar ofta vikten av tålamod och att låta livsstilsförändringen ta tid. Å det är här jag tror att vi har den största utmaningen. Allt ska gå så jäkla snabbt! Det som tog många år att gå upp, ska helst gå på en kvart att gå ner. Å så funkar inte kroppen! Man har inte misslyckats om man går ner ett hekto i veckan, för man lyckades ju faktiskt ta ett halvt kilo på en månad. Det blir 5-6 kilo på ett år.

Jag är övertygad om att ALLA kan gå ner i vikt! Och att de allra flesta vet att den enkla matematiken är energi in – energi ut. Och jag tror att hindren sitter i skallen pga av flera anledningar. Vi lärde oss inte gå på en dag. Vi testade och föll, testade igen och föll igen – men vi gav inte upp. Vi lär oss inte ett nytt språk på ett par månader och kan det inte fullt ut ens på flera år. Varför inte se viktresa på samma sätt som en språkkurs? Man får en liten del i taget, sen måste man öva och öva. Orden trillar på plats ett efter ett, men språket glöms bort om man inte talar det. Ofta måste man gå en fortsättningskurs och förnya sina kunskaper. Övning. Tålamod. Repetera.

Mitt tips till Fnulan och alla andra är att förstå hur fina och värdefulla ni är. Att ni inte är er vikt eller ert utseende. Att ni är bra människor som är värda att må som bäst. Att vägen till målet är skiiiitlång och kräver oceaner av tålamod – men är värt jobbet. När ni förstått detta och bestämt att ni aldrig, nånsin mer ska banta, då är det dax att ta snacket med familjen.

Familjen måste förstå att detta inte är en enkel väg som ska pågå några månader utan är något som ni ska göra för gott. Att alla måste dra åt samma håll för din skull. Men att det inte innebär att ni ska leva på sallad för resten av livet, det är viktigt att tala om. Gör upp en plan tillsammans med en förändring i taget som alla kan acceptera. Lägg hellre till nya och bra vanor, då faller ofta de sämre bort naturligt.

Som sagt; detta ska inte vara en snabbkurs eller sk quickfix – utan ett nytt sätt att leva. En förändring i taget ger inget viktras, det måste man också acceptera. Men med små förändringar blir skillnaden inte lika stor och övergången mjukare. Allt tar längre tid, men ger en chans till beständighet. Man lurar hjärnan helt enkelt och hos oss människor är hjärnan väldigt lättlurad.

Känns detta ändå som att ”jag vet detta och kommer ändå inte att göra det” då är det kanske dax att ringa den där terapeuten och be om hjälp. MEN familjen kommer ändå vara tvungen att vara med på tåget. Det går helt enkelt inte att göra en livsstilsförändring utan att familjen är inblandad. Men terapeuten kanske kan ge bättre verktyg än jag när de gäller att prata med dem.

Ni hittar mer tips för hälsoresan HÄR. Jag önskar verkligen att ni alla fick uppleva den känsla som både jag och Martin har upplevt med en kropp man trivs med och som fungerar på alla sätt. Det är en eufori som inte går att beskriva. Att vara tillfreds med både kropp och knopp är sån fröjd och värt så mycket. Martin gick ner 60 kg (-50 på bilden), hans resa var låååång – minst sagt!

Jag var inte alls så stor men jag vet hur det är att ha en kropp som inte lyder mej. Att inte orka, inte se fötterna eller knappt kunna knyta skorna. Att inte trivas i sina kläder och gråtandes ta på sej det som sitter minst illa när man är bortbjuden. DET kan jag relatera till. Å dit tänker jag aldrig mer komma!

Jag hoppas jag gett er några nycklar, eller iaf några nya infallsvinkar, men vet också att alla måste göra sin egen resa och skapa sin egen väg. Men jag vet att ni kan – ni ska bara förstå det själva 🙂

En sak till: från och med nu vill jag aldrig mer höra ordet banta komma ur er mun! Ni ska aldrig med göra era kroppar illa på det sättet igen. Ok?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Ja eller nej?

Ja eller nej?

11 månader. Så lång tid har vi suttit i corontän här hemma nu och nu börjar jag få nog! På riktigt! Ge mej det där vaccinet nu, få stopp på smittan och låt oss leva som vanligt igen!

Just nu känner jag mej som en ilsken 3-åring. Jag vill nästan kasta mej ner på marken och sparka och slå med allt jag har. Jag är trött på vintern. Trött på snö. Trött på kyla. Trött på corona. Trött på mina egna tankar. Trött på mej själv!

I våras var allt rätt skönt. Jag kom ikapp med både mej själv, hemmet och jobbet. Det var lugnt och rätt nödvändigt att få lite tid på egen hand, när hade man det senast lixom – utan några direkta tider att passa? Det gick bra hela sommaren och halva hösten också faktiskt. Jag var till och med helt ok med att inte resa. Men nu! Blä!

Så fort folk började vaccineras ökade energi, snart skulle vi slippa ut i friheten igen. Kanske i mars-april redan! Men som det ser ut nu så drar allt ut på tiden och det där jäkla vaccinet verkar ju knappast nå fram till oss alla förrän under sommaren om ens då. Att vi alla ska ha fått vaccin innan midsommar tror iaf jag är en utopi. Vad tror ni?

Dessutom är det ju en massa människor som inte tänker ta vaccinet och hur blir det då? Å vi som tänker ta vaccinet kan tydligen smitta ändå… att tro och hoppas på att allt ska bli som vanligt är alltså en orealistisk tanke. Världen kommer aldrig att bli som den var innan corona.

Kommer folk att bete sej annorlunda? Kommer vi att hälsa med armbågen, jobba hemma mest, hålla avstånd osv… allt utom hålla avstånd tror jag på – för det har ju många inte gjort ens under pandemin. Problemet är kanske att folk har blivit så olika mycket sjuka. Känner man ingen som varit allvarligt sjuk är det kanske svårt att ta rekommendationerna på allvar?

Vi har haft bekanta som strukit med, men även dem som bara haft som en mild förkylning. Men de flesta runt oss som varit sjuka har varit det rejält! Det har handlat om feber i 3-4 veckor, andningssvårigheter som behövt akutvård och en total orkeslöshet som suttit i i månader. Och 3 döda.

Jag tänker inte bli sjuk, jag tänker inte riskera att dö. Jag har blivit kallad larvig, nojig, överförsiktig och jag vet inte vad. Men jag tänker inte riskera mitt liv, inte nu när jag kommit på hur roligt det är att leva. Å särskilt inte nu när det är sååå nära det där vaccinet, som vi hoppas iaf.

Jag tvekar inte! Jag kommer ta vaccinet så fort jag erbjuds. När det blir min tur har så många hunnit få det att man vet det mesta om biverkningar och hur man ska hantera dem. Jag är inte ett dugg rädd. Herregud… jag har testat injektioner med restylane och gjort en mängd konstiga behandlingar som jag inte tvekat särskilt mycket inför – vaccinet är nog mer testat än de grejerna jag fått i mej förr 😛

När det väl blir min tur… mina diagnoser ingår inte ens i riskgrupperna längre vad jag kan se. Ändå har mina läkare sagt att jag riskerar livet om jag blir smittad. Så vi får väl se, någon gång blir det ju iaf. Det är lixom bara att fortsätta att hålla i, hålla ut och hålla avstånd. Hur okul det än är.

Hur tänker du kring vaccin? Ska du ta det? Vad anser du om vaccinationstakten? Har du redan varit sjuk? Hur illa var det?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram