Bläddra efter
Författare: Marlene

Fixat livet i husbilen på egen hand

Fixat livet i husbilen på egen hand

Kommentarer 0 kommentarer

Så var det dax för några dagar uppe på höjden i Strömstad. Där skulle maken på konferens och jag skulle alltså klara mej själv i husbilen för första gången. Hur gör man egentligen med tex matlagning och värme i en husbil? Jag fick gå kurs 🙂

Det var dax att fortsätta resan och ta oss till ett av målen med att åka till just västkusten. Martin skulle nämligen på konferens med sitt jobb och den skulle gå av stapeln på ett spa i Strömstad. Jag skulle alltså klara mej själv i husbilen över de här dagarna och då var det ju smart att ställa mej och husbilen på en plats som jag känner till och trivs på. Här kan jag dessutom fråga personalen om jag skulle behöva hjälp.

Så vi ställde husbilen på plats, högst upp på platserna vid klippkanten. Detta är nog campingen med Sveriges häftigaste utsikt. Vi behövde dessutom lite nya bilder härifrån, så det fanns flera anledningar till att åka hit. Men främst var det för Martins konferens.

Iallafall… väl på plats sken solen från en klarblå himmel, så vi passade på att gå ner till centrum. Vi behövde nämligen hitta ett ställe att rösta. Och jag behövde handla lite gott inför helgen.

Det var lite knepigt att hitta röstmottagningsstället, men efter att ha frågat oss fram så hittade vi rätt. Google hade inte riktigt koll… vi gjorde vår plikt och gick nöjda därifrån. På vägen till matbutiken passade vi på att kolla hur Martin skulle ta sej till sitt hotell dagen därpå.

Vi passade också på att promenera runt i den vackra stad som Strömstad är och såklart ta massor med bilder. Vi visste att det där vackra vädret skulle ändras drastiskt under natten.

När vi sett allt vi ville och gjort allt vi skulle, så gick vi tillbaka till campingen. Rätt möra i benen. Campingen har många branta backar och det är en bit att gå in till stan, så vi var rejält trötta när vi kom tillbaka. Då skulle jag gå kurs!

Martin visade mej hur spisen funkar, det är ju alltid han som lagar mat – så jag hade faktiskt inte satt på den förut. Fem år i husbil… så det var väl på tiden att jag lärde mej det. Det är lite läskigt det där med gasolspis, man får ha en hel del respekt och vara försiktig. Han gick också igenom hur värmepanelen fungerar, det skulle ju bli oväder och jag avskyr att frysa. Allt detta filmades såklart och kommer på YouTube så fort vi hinner. Vi tänkte att det ju finns fler nybörjare än jag, så det är nog alltid nån som kan ha nytta av min lilla kurs.

På fredagen packade han ihop sej och gick iväg och mina ensamma dagar började. Jag har inga problem att vara ensam, trivs rätt bra i mitt eget sällskap. Iaf ett par dagar i taget. Just nu har jag dessutom massor med jobb och texter som måste bli färdiga, så jag hade att göra. Regnet hade börjat trilla ner, så det var bara att sätta sej för att göra lite nytta. Jag filmade även hela helgen, lite för att visa att kursen gjort nytta 😛

Ni kan se filmen här nedan, så fort den är färdig.

Är man på västkusten så äter man skaldjur. När vi var här sist hade vi ett fantastiskt väder och kunde sitta ute och äta. Det blev helt perfekta bilder till tidningen. Den här gången vräkte regnet ner, så jag dukade upp inne i husbilen. Bilderna blev inte riktigt så härliga kanske… men det gick definitivt ingen nöd på mej. Jag älskar räkor oavsett hur de gör sej på bild.

På lördagen sken solen igen och då höll jag utkik över vattnet. Där nere skulle nämligen Martin åka förbi i en båt, på väg till Koster. Efter en stund fick jag se den tuffa ut till öarna utanför Strömstad. Jag tar för givet att alla på båten vinkade till mej, jag vinkade iaf till dem.

Det var inte så varmt, men jag kunde ända sitta ut och läsa lite under dagen. Jag hade lyckats fixa morgonte till mej, och när det var dax för middag brassade jag nuggets till wraps. Så jodå, jag hade gjort min läxa och kan numera fixa varm mat till mej. Tjoho lixom. Och det var ju tur att jag lärt mej att reglera värmen, för nu var det varmt i bilen – bara att dra ner temperaturen lite.

På lördagkvällen fick jag faktiskt sällskap där uppe på berget. Husbilskompisar kom med båten från Norge och gjorde mej sällskap över natten. Efter middagen gick jag över till dem och fick en väldigt trevlig kväll. Sen skulle jag ta mej hem i mörkret, utan någon belysning alls. Spännande värre… Jag lyckades iaf ta mej hem oskadd, utan att ha ramlat över kanten.

På söndagen hann jag knapp vakna innan Martin var tillbaka. Han åt bara frukost, sen gick han hem till mej. Å så skönt att ha honom tillbaka. Inte för att jag inte klarar mej själv, det gör jag ju nu, utanför att jag saknat hans sällskap. Vi har det så himla bra tillsammans!

Vi trivs så väldigt bra på First Camp Strömstad. Platserna med egna altaner och utsikt över vattnet är magiska. Vi skulle kunna vara där jämt! Vi hade dock ett par dagar till där innan vi skulle åka. Så medan Martin jobbade passade jag på att tvätta rent. Det är nästan tre veckor sedan vi åkte hemifrån och tvättade senast, så det var dax.

Det var högst motvilligt som vi sedan åkte vidare. Och det var faktiskt för att Martin skulle lämna mej igen…

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En bokhög med dåligt samvete…

En bokhög med dåligt samvete…

Kommentarer 1 kommentar

Jag läser mest nyutgivna böcker i recensionssyfte. Men för några år sedan gick vi igenom en rejäl kris hemma så jag hann helt enkelt inte läsa i den takt jag borde gjort. Jag hade även svårt att ta till mej innehållet i böckerna, det blir lätt så när man har tankarna på annat håll. De där böckerna blev mitt dåliga samvete, men NU har jag tagit tag i dem!

När man tar emot ett recensionsex från ett förlag, får man ett sk recensionsdatum. Det är alltså först då man får skriva om boken, som man fått någon vecka tidigare. Däremot är det få förlag som har ett sista datum att publicera sin recension, men det finns det med och blir faktiskt allt vanligare. Säkert pga såna som mej, även om jag hade ett giltig skäl just då.

Alla böcker utom den översta i den här högen kom 2021. De har alltså legat och tittat på mej rätt länge. Mitt dåliga samvete har varit stort, jag är nämligen mycket plikttrogen och gör det folk förväntar sej av mej. Men just då gick det bara inte. När man drabbas av en kris på riktigt, då får allt annat vänta.

Den översta boken i högen är inte gammal, utan nästan sprillans ny och kom så sent som i juni. Den har åkt med i husbilen sedan dess. MEN då den är en del i en serie, så tyckte jag att den krävde att jag lyssnade på del ett först. Och nu är jag förvirrad, för det står på den gröna att det är andra delen – men på Bokus står den som del tre. Men jag kan inte hitta någon annan del två, så nu fattar jag ingenting…

Men men… det reder kanske ut sej…

Vi börjar väl uppifrån som vanligt:

”Jane Austen utreder” del 1 & 2 (eller 1 & 3, det är lite oklart) – Jessica Bull

I första delen ”Mordet på hattmakerskan” befinner sig den unga Jane Austen i Hampshire när en välkänd hattmakerska hittas mördad. Händelsen skakar det lilla samhället och Jane, som har en ovanlig förmåga att läsa människor och upptäcka detaljer andra missar, kan inte låta bli att engagera sig i mysteriet. Ju längre Jane kommer i sin egen utredning, desto fler hemligheter avslöjas.

Bland kunder, grannar och bekanta finns både gamla konflikter och dolda motiv, och snart står det klart att många hade anledning att vilja tysta hattmakerskan.

I del 2 ”Mysteriet på Godmersham Park” besöker Jane sin bror Edward och hans familj på det ståtliga Godmersham Park. Bland familjemedlemmar, tjänstefolk och långväga gäster märker Jane snart att den eleganta fasaden döljer konflikter, svartsjuka och hemligheter. När en ung kvinna hittas död tvingas Jane återigen använda sin skarpa iakttagelseförmåga och sitt sinne för mänskliga relationer för att ta reda på vad som egentligen har hänt.

På vägen möter hon motstånd från personer som helst vill att sanningen ska förbli dold. Båda böckerna blandar klassisk brittisk deckargåta med historiska miljöer och låter läsaren möta Jane Austen långt innan hon blivit en av världens mest älskade författare.

Så roligt att få en liten inblick Jane Austens liv som ung, även om en del är uppdiktat. Jane Austen är såklart inte påhittad, hon har funnits i allra högsta grad. Allt kring hennes person är skrivet utifrån den dokumentation som finns kring henne. Mordgåtorna däremot är påhittade, men för den som kan sin Austen finns hela tiden små spår att hitta från hennes liv och romanerna hon sedan blev känd för. Otroligt charmigt och roliga dialoger, men kanske lite banala mordgåtor. Läsvärda böcker oavsett!

Tre gånger så mycket kärlek – Marita Conlon-McKenna

Boken handlar om systrarna Kate, Moya och Romy Dillon som får beskedet att deras mamma Maeve ligger för döden. Det gör att de tvingas de återvända till barndomshemmet vid den irländska kusten, någon mer ovillig än de andra. De har levt helt olika liv och inte sett på väldigt länge. Kate är en framgångsrik men ensamstående advokat, Moya lever i ett äktenskap som inte är så lyckligt som det verkar, och den rastlösa Romy har tillbringat många år utomlands. Återföreningen väcker gamla konflikter, avundsjuka och öppnar upp sår som aldrig riktigt har läkt.

När systrarna tillsammans går igenom familjens historia börjar de ifrågasätta de roller som funnits inom familjen. De tvingas konfrontera sina val, sina relationer och sina drömmar för att kunna gå vidare. Det är en varm och känslosam berättelse om familjeband, försoning och modet att förändra sitt liv och hur kärlek, förlåtelse och gemenskap kan hjälpa oss att hitta tillbaka till oss själva.

Även om slutet är rätt förutsägbart, så är det ändå en både intressant, berörande och vacker historia. Det är nog ganska många som har en komplicerad relation till både syskon och föräldrar, men sånt ska helst inte synas och man talar inte om det. Att inte vara bästa kompis med sina syskon är lite skamligt känns det som.

Så den här boken kanske kan ge lite hopp för dem som inte är bästa kompis med sin syster eller bror. Även om livet inte är som i sagorna…

Som en fjäder i vinden – Sofia Lundberg

Den här boken är sååå fin och rätt speciell då den avhandlar samma datum under flera år.

Det handlar om 80-åriga Viola som en dag får ett oväntat telefonsamtal från sin barndomsvän Lilly, som ligger för döden i Paris. De har inte träffats sedan de var väldigt unga, så det där samtalet väcker minnen som följt henne genom hela livet. De två flickorna växte upp som grannar på Gotland under 1940-talet och var oskiljaktiga trots sina olika uppväxtvillkor. Lilly kom från en fattig storfamilj där hon tidigt tvingades ta ett stort ansvar, medan Viola växte upp som ensambarn i en betydligt tryggare tillvaro. Men en dramatisk händelse skiljer dem åt och gör att de förlorar kontakten.

Samtalet förändrar allt för Viola, så tillsammans med sina döttrar reser hon till Paris för ett sista avsked. Där får hon äntligen svar på frågan som plågat henne i decennier – varför Lilly försvann utan ett ord. Berättelsen växlar mellan dåtid och nutid men utspelar sej alltid den 12 augusti. Ett datum som får avgörande betydelse genom hela deras liv.

Det är en varm och berörande historia om livslång vänskap, kärlek, familjeband och hur ett enda ögonblick kan förändra ett helt liv. Det är så fint och berörande. Jag har aldrig hört talas om författare förut, men kommer att leta upp annat som hon skrivit – för detta är för fint för att inte beröras av och jag vill ha mer!

Huuur har jag kunnat missa den här boken?

Som gjorda för varann – Sophie Kinsella

Jag har bara läst en bok förut av Kinsella ” Bara en gång om året” och om den tyckte jag INTE. Men det kom jag inte ihåg när jag öppnade den här, så jag hade öppet sinne och tur var väl det. För den här var mycket bättre!

Ava är en hopplös romantiker som tror mer på ödet än på dejtingappar och kontaktannonser. Efter ett smärtsamt uppbrott och med en ofärdig roman i bagaget åker hon till en skrivretreat på den italienska rivieran för att hitta tillbaka till både skrivlusten och sig själv.

Där får deltagarna inte avslöja sina riktiga namn eller något om sina liv utanför kursen. I den idylliska miljön möter Ava den charmige ”Dutch”, och mellan dem uppstår snabbt en intensiv förälskelse.

När retreaten är över återvänder de till London och verkligheten. Då visar det sig att ”Dutch” egentligen heter Matt och att deras vardagsliv är betydligt mer komplicerat än den romantiska semesterbubblan. Olika vanor, familjer, vänner och livsstilar sätter deras relation på prov, och Ava börjar fundera på om kärlek verkligen räcker när två människor är så olika.

En charmig och humoristisk feelgood om förälskelse, kompromisser och frågan om två människor verkligen är skapta för varandra.

4 härliga böcker, eller 5 faktiskt om man räknar med den jag lyssnade på. Det är en som står ut mer än de andra och det är ”Som en fjäder i vinden”, den boken har allt. De andra är trivsamma, lite roliga och är absolut läsvärda. Det tog lite tid att gräva fram dem ur bokhyllan, men nu är de iaf lästa och jag är mer än nöjd. Jag gillade dem allihop och rekommenderar dem gärna!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Fyra dagar med pirater på Daftö Resort

Fyra dagar med pirater på Daftö Resort

Kommentarer 3 kommentarer

Förra måndagen körde vi resten av biten till Västkusten, med siktet inställt på Daftö resort. En anläggning som fått pris som bästa camping flera år i rad. Det var vi såklart tvungna att kolla in!

När jag de senaste 2-3 åren fått resultatet från omröstningen av Campers Choice och Daftö stått som vinnare – har jag tänkt ”Dit måste vi åka”. I år blev det äntligen av. För någon vecka sedan var vi där några dagar, efter ett rätt spontant beslut.

Martin tog långlunch, så vi kunde checka in mitt på dagen. Vädret var fint, så vi fick verkligen se campingen från sin bästa sida. Camping låter lite futtigt på nåt sätt. Daftö är ett resort med spa, konferens, stugbyar och nöjespark. Här är det Pirater som är grejen och de är överallt.

Vi fick en plats en bit från vattnet, men med utsikt över stranden. En fin plats på asfalt, med en liten stenlagd altan och tillhörande gräsplätt. Vi fick en plats på kanten som var stor och fin. Perfekt för några dagars utforskande av området.

Det var vardag igen, så Martin jobbade som vanligt medan jag gjorde mitt. Jag har en föreläsning och några texter att skriva, böcker att läsa och en massa annat. Han satt inne medan jag alternerade med att sitta inne i sängen och i soffan ute. Vädret var fantastiskt, så jag lyckades bränna näsan lite trots att jag är noga med att sitta med ryggen mot solen.

Daftö är så stort! Så medan Martin jobbade gick jag runt då och då för att fotade lite, om det skulle bli dåligt väder. Nu är det ju lågsäsong, men ändå överraskande mycket folk. Inte så många barnfamiljer, men några stycken ändå. När vi tar bilder till tidningen måste det vara folk i rörelse så det blir liv i bilderna. Så jag gick runt och försökte ”fånga ögonblick”. När Martin hade jobbat klart gick vi runt tillsammans.

När vi testar en plats så försöker vi att göra det ordentligt, alltså testade vi även frukosten och Bistron. Vi fattade mer och mer varför de vunnit alla de där priserna, för här är allt nästintill perfekt. Det finns i stort sett inget att klaga på. Frukosten var stor och generös, med allt man kan önska och lite till. Dessutom men möjlighet att sitta ute vid poolen och äta, så himla mysigt. Bistron bjöd på en himla härlig miljö och god mat. Martin valde en caesarsallad och jag en pinsa, båda väldigt goda.

Sista kvällen gick vi runt hela området på en och samma gång och var nog ute ett par timmar. Så stor är det. Nästan 10 000 steg bara av att gå runt en camping. Så ja, stort! Men så finns här inte bara ett campingområde för husvagn och husbilar, utan fler. Ett stort utrymme för långliggare, dessa kantar även området där vi stod. Sen finns det några mindre små platåer där man kan stå, samt stugbyar i olika storlekar. Till detta hör även en nöjespark, en äventyrsgolf, ett vattenland, SPA, plats för konferenser, padelbanor, utegym samt flera restauranger. Allt med pirattema.

Det är pirater precis överallt. Läskiga gubbar som både står lite gömda och fullt synliga. Som klättrar i taken, har koll inne på toaletterna, i restaurangerna och på lekplatserna. Överallt. Jag fattar att ungarna älskar det. Mitt ute på sjön finns även ett piratskepp som man kan leka på och dyka ifrån.

Jag fastnade mest för att allt är så otroligt välskött. Det är rent och fräscht, städat och fint både inne och utomhus. Det enda vi hade att klaga på var att när det blev mörkt så fanns det nästan ingen belysning från servicehuset/toaletten ner mot platsen där vi stod. Och där är nivåskillnader som är lite läskiga när det är helt mörkt. Stödbelysning där och lite mysbelysning i övrigt, så hade allt varit perfekt. För det är ju just sånt som vi tittar på när vi ska recensera en camping. Är allt helt, rent och omhändertaget? Är det säkert eller finns där farliga saker? Vi tittar inte bara på om det är ett fint ställe, utan på alla funktioner. Det är det som är en recension, att man tar upp både bra och mindre bra saker.

Oj, vad vi trivdes här. Särskilt så här i lågsäsong, när nöjesparken är stängd och det är lugnt och skönt. Vi var kanske 20 ekipage där vi stod samt några långliggare vid sidan om oss, så det var gott om plats både på stranden, i servicehuset och på restaurangerna. Riktigt lyxigt. Och vilka solnedgångar. Vi stod med näsan mot väster och fick njuta av vackra solnedgångar varenda kväll. En kväll gick vi längs strandpromenaden och bara fascinerades av skådespelet. Så fint!

Men allt har ett slut, så efter tre nätter var det dax att åka vidare igen.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Strandnära i Noreby

Strandnära i Noreby

Kommentarer 4 kommentarer

Det var dax att lämna Värmland och dra oss mot Västkusten. Men vi vill ju helst inte köra så långt och när Martin jobbar måste vi åka under lunchen, så det blev bara att vi tog oss över gränsen till Dalsland. Här hittade vi en liten fin camping precis vid sjön Grann. Ibland blir saker bara så himla bra!

Våt uppdrag för campingtidningen är att testa campingar och ställplatser. En av varje ska publiceras i varje nummer, ungefär en gång i månaden. Testet görs enligt en mall, som funnits i typ 25 år. Inget vi kommit på alltså, vi har bara ärvt uppdraget och fortsätter på samma väg.

Det innebär att vi måste ha material till 12 campingar och 12 ställplatser varje år. Minst. Ibland håller nämligen inte det vi samlat ihop eller så kanske anläggningen stänger oväntat och då kan vi ju inte göra något av det. Så vi försöker att testa uppemot 50 ställen per säsong för att ha att välja på. Vi ska dessutom ha en mix av stora och små anläggningar, samt landskap. Många har vi aldrig hört talas om, utan hittar bara på vägen – som den här.

Norebyn Camping ligger längs vägen mellan Ed och Dals Långed. Det är en liten anläggning med ett tiotal stugor och 15 campingplatser. Dessutom med en ganska stor restaurang som serverar dagens lunch nästan alla dagar i veckan.

När vi kom dit tog ägaren med oss runt området både för att visa det och för att vi skulle få välja plats. Han föreslog en plats precis vid vattnet som vi också tyckte såg bra ur. Vädret var fantastiskt, så vi ställde oss på plats och gick runt direkt för att ta bilder. Sen satte vi oss och njöt av solen resten av dagen.

Det blev två dagar här, två dagar med fint väder och bästa läget. Det knepiga med fint väder är att vi vill sitta ut så mycket och länge som möjligt och då blir det inte så mycket jobb gjort. Eller… jobb får jag väl gjort, uppdatera sociala medier och läsa kan jag ju göra även i soffan och det är ju också jobb i min värld. Men det blir inte så många filmer gjorda eller texter skrivna, för det är sånt vi gör när vi sitter inne i husbilen. Så molniga dagar blir extremt effektiva. Då gör vi allt!

Det blev alltså ett väldigt kort besök i Dalsland, det var dax att dra vidare västerut.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Matsedel v 36 – september

Matsedel v 36 – september

Kommentarer 0 kommentarer

Jaha, då är september här och det är alltså höst nu enligt kalendern. Sommarmånaderna bara swishade förbi, tre månader. Vi har utnyttja sommaren ordentligt och bara varit hemma några få dagar. Tre veckor på kryssning och några dagar hemma, resten har vi varit ute med husbilen. En riktigt bra sommar och där vi varit har det dessutom varit fint väder!

Våren och sommaren är i mina ögon rätt enkla när det gäller hälsotänket. Promenaderna blir fler och längre, det är nästan lätt att träna och allt går nästan av sej själv. Nästan alltså. Det är ljust, varmt och långa dagar. Sen kommer hösten, mörkret och väderväxlingarna, då lägger kroppen av. Värken blir värre och tröttheten nästan övermäktig vissa dagar. Livet med fibromyalgi lixom.

Jag skulle kunna ta värken och tröttheten som ursäkt för att inte träna och promenera, men varför? Då skulle jag ju bara må ännu sämre. Så jag kopplar på pannbenet och fortsätter framåt #fuckinggördetbara lixom. Det tänket måste jag ha extra mycket av just nu när sommarkilona ska bort.

Men nästan allt handlar ju om maten, oavsett om det handlar om vikt eller hälsa i stort. Maten är så viktig för mej och planering är a och o för att allt ska fungera bra. Veckomatsedlarna hjälper massor!

Här är veckans matsedel:

(Siffrorna är för viktväktare)

Måndag: Bolognese med en tvist (2 P/port, plus pasta)

Tisdag: Torsk med tomattäcke (0 (!) P/port)

Onsdag: Vitlökskycklinggryta (4 P/port, plus pasta)

Torsdag: Gratinerad kassler (4 P/port, plus ris)

Fredag: Taco med Pulled Chicken (0 P för allt), Hemmagjord tacokrydda (0 P) och Ärtamole (0 P för allt)

Lördag: Grillspett med stora räkor & sparris (0 P för spetten)

Söndag: Pasta- och fläskfilégratäng (39 P för hela gratängen)

Taco kan se ut på många sätt, vi kör tacokryddad pulled chicken, egen tacokrydda såklart och ärtamole istället för guacamole – det är mycket lättare att hitta mogna ärtor än mogen avokado och det smakar faktiskt nästan likadant. Testa gärna och ge mej ert betyg.

Till bolognesen väljer man såklart vilken färs man vill, vi brukar ta quorn. Bolognesen, vitlökskycklinggrytan, kasslern och söndagens gratäng är kanon till matlådor så gör lite extra. Pulled chicken har vi alltid i frysen till sallader, wraps och taco. Än finns tid att grilla, så testa gärna grillspettet med stora räkor.

Nu förbereder vi hösten och gör massor med matlådor. Så skönt att bara ta fram när fantasin och energin tryter.

Ha en fin vecka nu och ta hand om er!


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Det höll på att smälla på väg till Värmlandsnäs

Det höll på att smälla på väg till Värmlandsnäs

Kommentarer 4 kommentarer

Det var dax att lämna kompisarna och åka vidare. Målet var Värmlandsnäs och Ekenäs Camping. Vägen dit är smal och kruvig och det höll på att gå riktigt, riktigt illa… men vi lever!

Vi drog iväg vid 16-tiden och hade ungefär 90 minuters körning framför oss. Platsen var bokad, så det var lugnt – vi kunde komma när vi ville. Så vi tog det lugnt, höll hastigheten och njöt av naturen. Det är en väldigt fin väg ut till näset. en bit från målet var där ett vägbygge, men det tog vi oss smidigt förbi. Men sen…

Helt plötsligt såg vi en bil komma emot oss i hög hastighet och den drog längre och längre åt vår körbana. Damen vid ratten verkade int ens se oss, utan fortsatte bara väldigt snabb rakt emot oss. Martin tvärbromsade och körde så långt åt sidan han kunde och undvek på så sätt en rejäl smäll. Det var dike på vår sida så vi kunde ju inte väja så mycket och vår bil är stor, men vi klarade oss iaf från att krocka. Vi bara tittade på varandra, lite lätt chockade. Det var så nära, handlade kanske om centimetrar.

Vägen var som sagt rätt smal, det var svårt att mötas och rejält kringelikrokig. Så vi kunde inte vända och se hur det gick för damen. Hennes bil försvann snabbt bakom nästa kurva. Men hon verkade inte ens ha sett oss, väldigt märkligt. Och otroligt läskigt. Jag har både krockat förr och varit nära många gånger, den här gången var det riktigt, riktigt nära. Jag vågar knappt tänka på hur det kunde gått om hon kört in i oss med den farten hon höll. Fyyy!

VI kom iaf fram oskadda och kunde ställa oss på plats. Vi hade bokat längst fram vid vattnet, en fin plats – precis som vi vill ha det. Ekenäs är en rätt liten camping med ca 40 platser, ett fåtal säsongsboende, några stugor och gästhamn. Väldigt trivsamt med fint läge. Ägaren är ny sedan något år, honom känner vi till sedan vi testade Frykenbadens Camping som han också äger – som vi testade för ett par år sedan.

Meningen var att vi skulle stå här ti-fr, men det blev en natt till så vi skulle kunna testa restaurangen. Under lågsäsong har den nämligen bara öppet fr-sö. Det brukar bli bra med matbilder i våra recensioner och läsarna verkar gilla att vi visar mat om det finns restauranger, så vi kände att det kunde vara smart att stanna en n att till. Så det slutade med att vi var kvar hela fyra nätter, så länge brukar vi inte stanna. Men vi trivdes så himla bra och vi drog oss lite för att ta den där vägen tillbaka…

Här passade vi på att ta promenader också. Man kan gå ut på udden som är Värmlands sydligaste udde och står man där så är man nästan mitt i Vänern. Udden sträcker sej liksom ut i sjön och går rätt långt ut. Så dit gick vi, det var både en fin väg ut och fint när man väl kom ut på udden. Men det räckte att bara gå runt på området, det var jättefint. Så jag strövade runt med kameran i gästhamnen, på bryggorna och bara njöt.

Hade vi haft tid skulle vi tagit båten ut till Lurö, den går härifrån. Men Martin jobbar ju som vanligt igen, så det hann vi inte med. Men då finns det ju en anledning att komma tillbaka. För här är väldigt mysigt, även om vägen hit är sådär…

Och det var värt att stanna den där extra natten, för hamburgare här var en av de bästa vi smakat i år. Topp tre absolut! Dessutom gjorde den sej bra på bild, så vi är nöjda med beslutet. Men det var dax att åka vidare. Allt material var klart, alla bilder var tagna. Nu styrde vi mot Västkusten!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Tre fina flickor, jag och fyra män

Tre fina flickor, jag och fyra män

Kommentarer 3 kommentarer

Nu var det dax att börja ta sej väster ut. Så efter en natt på campingen i Bro, rullade vi vidare. Vi som bara brukar köra någon timma i taget, plöjde hela 3 timmar på en gång. Allt för att få lite hundmys 🙂

En gång per sommar försöker vi att hälsa på våra kompisar Micke & Patric i Värmland. Här finns även de tre små vita pälsbollarna, som såklart kan vara en stor del av anledningen till att åka dit. Den här gången fick vi dessutom en riktigt rolig överraskning när Fredrik aka Frekko också kom och hälsade på. Han har åkt hela vägen från Lappland , tillsammans med sin hund Virrku.

Vi känner honom via sociala medier och har träffats ett par gånger, senast på vår husbilsträff i Uddevalla. Men har aldrig hunnit prata ordentligt. Det är alltid så mycket folk runt oss och alla vill hinna byta några ord. Men nu hann vi prata ordentligt och faktiskt lära känna varandra på riktigt. Så himla trevligt!

Vi kom fram först och fick plats uppe på en liten kulle brevid huset. Det var söndag och vädret var helt ok. Medan vi väntade på Frekko myste vi med hundarna medan Micke och Patric började med maten. När alla var på plats började den minst sagt seriösa matlagningen.

Patric tog plats vid stekhällen och påbörjade en rejäl paella. Micke servade med allt som skulle i och paellan blev större och större. Precis innan servering toppades härligheten med stora räkor, havskräftor och musslor. Så läckert!

De här grabbarna vet hur man skämmer bort sina gäster. Deras gästfrihet har lixom inga gränser. Och de bor så fint. Med deras läge behöver man lixom inte åka bort. Alltså ska vi inte skaffa ett sånt ställe 😛

Efter maten tog vi en promenad för att hundarna skulle lära känna varandra och för att vi skulle gå ner den fantastiska maten. Vi gick längst vattnet bort till en liten udde där hundarna fick springa lösa och känna på vattnet. Där stannade vi rätt länge, så det var inte läge att fortsätta bortåt – vi gick tillbaka hem istället.

Snart var det dax att krypa till kojs för oss allihop, tre skulle upp och jobba tidigt dagen efter. Så vi gick hem till oss uppe på kullen, Frekko till sej (han kör också husbil) och ”gubbarna” in till sej. Så himla smidigt att hälsa på hos vänner när man har huset med sej.

På måndagmorgonen åkte Patric till jobbet tidigt, Micke satt på hemmakontoret en trappa ner och Martin satt i vår husbil och jobbade. Jag och Frekko hade sovmorgon. Det var rätt tråkigt väder, så Frekko packade ihop sej och drog vidare. Då tog Micke med oss till golfklubben för lunch. En lyxigare måndagslunch kan man väl säga. Efter lunch blev jag kvar med hundarna uppe i huset. Vi tog plats på altanen och tupplurade nog alla fyra. Solen kom fram och det var så himla mysigt.

När Patric kom hem och de andra slutat jobba var det vår tur att fixa middagen. Eller Martins… för det är ju han som lagar maten hemma hos oss. Han fixade en variant av ratatouille med pasta, så himla gott. Efter maten tog vi en lite längre promenad med hundarna, jättemysigt ända tills jag ramlade och gjorde illa foten.

Inget allvarligt men nog så störande att halta hem och hoppas på det bästa. Å det var inte så illa tack o lov, bara något blåmärke och lite ömt. Dagen efter kunde jag gå nästan normalt.

Snart var det tisdag och vi skulle åka vidare. Men först skulle Martin jobba klart, så jag passade på att återigen ta några timmar med pälsbollarna i solen. Vi hann med en lunchpromenad också, innan Micke skulle in i ett jobbmöte. Så jag fick gott om tid för mys med pälsbollarna och kunde riktigt lagra hundmys till nästa gång. Och det dröjer faktiskt kortare än jag trott tills dess. Om bara två veckor ses vi igen. Jabba 🙂

Sen var det alltså dax att åka vidare. Micke och Patric hjälpte Martin ner med husbilen på vägen, medan jag tittade åt ett annat håll. Jag var nästan säker på att vi skulle fastna eller ta sönder något under bilen, men nejdå – det gick hur bra som helst. Nu väntade ungefär 1,5 timmes färd innan vi skulle nå kvällens destination och boplats för kommande 3-4 dagar.

På vägen höll det på att gå riktigt illa, men det ska jag berätta om nästa gång.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Jag är gudmor åt en bok!!!

Jag är gudmor åt en bok!!!

Kommentarer 3 kommentarer

Den här bokhögen skulle jag gärna ge till min bästa vän. Här är bara favoritförfattare och böcker jag längtat efter. En som kom i ett så himla fint paket från en ny, men väldigt kär vän. Christina och jag har inte känt varandra så länge, men nu är jag faktiskt gudmor åt hennes bok. Jag ska såklart förklara varför 🙂

Inför Storytel Awards för ett par år sedan, var jag på nomineringsminglet och fick se ”Diagnos: omöjligt längtan” segla upp som finalist i kategorin Feelgood. En romanceroman av en debuterande författare som utmanade de etablerade giganterna. Såklart blev jag nyfiken och satte tänderna i boken direkt. Boken var helt fantastisk! Detta skrev jag såklart på mina sociala medier och på så sätt fick Christina Edwinsdotter och jag kontakt. Jag kanske minns fel, men nåt åt det hållet…

När galan närmades sej hade vi chattat en del och det var en smått panikslagen finalist som skulle komma till Stockholm. Jag erbjöd mitt stöd och sa ”jag väntar på dej innanför dörren på Cirkus”. Vi såg varandra direkt och hade tom valt samma färg på kläderna. Sen drog jag runt stackars Christina för att presentera henne för ungefär alla jag känner, samt några ”viktiga personer”.

Bland annat paret Grimwalker som hon skulle dela bord med under galan samt Sara från Bokfabriken. Den senare för att jag tyckte att Christinas stil passar Bokfabriken perfekt. De tyckte tydligen samma sak, för den här nya boken ”Lev för mig” är utgiven av just Bokfabriken!

Så nu har jag alltså blivit lite gudmor åt den nya romanen. Därför är det extra surt att jag inte är hemma när det är releaseparty. Men vi kanske kan lösa att jag får vara med online. Hoppas hoppas!

Men bokhögen innehåller ju fler böcker. Vi börjar uppifrån som vanligt:

Lev för mig – Christina Edwinsdotter

”Lev för mig” är Christinas andra roman och en fristående uppföljare till ”Diagnos: omöjlig längtan”. En gripande roman om kärlek, sorg och modet att börja om. Det går absolut att läsa dem var för sej, men man fattar mest om man tar dem i ordning.

Det handlar om Sarah som arbetar som psykiatriker och ägnar sitt liv åt att hjälpa andra människor, men privat håller hon sig lite på avstånd. Hon brottas med en jobbig uppväxt, låg självkänsla och en övertygelse om att hon inte förtjänar att bli älskad.

När hon på ett sommarbröllop träffar Alexander väcks känslor hon länge försökt hålla undan. Samtidigt drabbas hennes bästa vän Jasmine av ett obotligt cancerbesked. Vännens sjukdom blir en smärtsam påminnelse om hur skört livet är och får Sarah att omvärdera sina egna val. Med Jasmines uppmaning att verkligen leva medan tiden finns kvar börjar Sarah sakta öppna sig för kärleken, konfrontera sitt förflutna och våga tro på en framtid fylld av hopp.

Det är så fint! Det är varmt och känslosamt. Det handlar om vänskap, förluster och livets skörhet – men framför allt om att hitta styrkan att leva fullt ut, även när livet tar en oväntad vändning. För mej dessutom stor igenkänning. Av olika skäl vill jag inte berätta i vilken form, men det blev lite jobbigt att läsa.

Detta är boken för den som verkligen vill beröras! Den är faktiskt nominerad till Årets Feelgood på Feelgoodfestivalen som går av stapeln nästa helg. Det säger väl en hel del? Jag blir inte överraskad om den går till final i nästa Storytel Awards. Ni vet var ni läste det först. Så läs den bara! Och den första också 🙂

Tredje året på den lilla skolan på klippan – Jenny Colgan

Jenny Colgan är ytterligare en favorit, men då bland de utländska författarna. Jag hade förmånen att lyssna på henne på Bokmässan för några år sedan. Fantastisk människa!

Detta är den tredje delen i serien om internatskolan vid den skotska kusten. de ska läsas i ordning, annars fattar man inte mycket alls.

Maggie Adair har äntligen börjat känna sig hemma på skolan, hon trivs med både eleverna och livet i den lilla byn. Det var lite stormigt under den andra året, men nu har det lugnat ner sej lite. Lugnet blir dock kortvarigt när nya utmaningar dyker upp – både i arbetet och privat. Särskilt privat kanske…

Skolan kämpar för sin framtid samtidigt som Maggie försöker stötta sina elever genom deras egna bekymmer och livsval. Samtidigt ställs hon inför viktiga beslut om kärlek, familj och vad hon egentligen vill med sitt eget liv. Relationer sätts på prov, gamla sår rivs upp och framtiden känns mer oviss än någonsin.

Jenny Colgan bjuder alltid på härliga miljöer och intressanta karaktärer, även den här boken är en varm och charmig berättelse fylld av humor, vänskap och kärlek.

Alltid lika mysigt att sätta tänderna i hennes härliga böcker. De blir aldrig liggande särskilt länge när jag får dem, jag vill läsa dem direkt och jag ser redan fram emot nästa bok.

En sång för Emmy – Jessika Devert

Jessika Devert är en annan författare som jag verkligen tycker om, särskilt hennes fristående romaner. ”En sång för Emmy” är dock första delen i en ny serie. Här snackar vi Göteborg på 80-talet, min tonårsperiod alltså – även om jag bodde i Stockholm. Igenkänningen är minst sagt stor. Särskilt som huvudpersonen i boken sjunger och det gjorde jag också.

Emmy har alltid levt med musiken nära hjärtat, men när livet tar en oväntad vändning tvingas hon omvärdera både sina framtidsplaner och relationerna till människorna omkring sig. Samtidigt börjar gamla hemligheter komma upp till ytan – hemligheter som förändrar hennes syn på både sig själv och sin familj.

Under resans gång ställs Emmy inför svåra val mellan trygghet och drömmar, samtidigt som hon försöker hitta sin egen röst, både bokstavligt och bildligt. Nya möten och oväntade relationer hjälper henne att inse att det ibland krävs mod för att släppa taget om det förflutna. För att kunna skapa den framtid man längtar efter.

Det är en varm och berörande berättelse om musikens kraft, vänskap, kärlek och att våga tro på sig själv, även när allt inte blir som man har tänkt sig. En känslosam och fin roman om kärlek, familjehemligheter och modet att följa sina drömmar. Om än väldigt förutsägbar, men så ska det väl vara i en äkta feelgood.

Jag tas tillbaka till replokalen som vi hade och första konserten. Känslan, ljuset, ljudet… jag tom dofterna kommer jag ihåg. Och euforin när publiken sjöng med och applåderade. Det var en väldigt speciell känsla och just den tas jag tillbaka till. Tack Jessika!

När vatten stiger – Karin Härjegård

Karin Härjegård har skrivit den fantastiska serien om våffelstugan på fjället. Nu har hon flyttat handlingen till Jämtland och staden Valmåsen som bokstavligen raderas från kartan för att ge plats till ett dammbygge. Detta är andra delen i serien om den lilla byn och Valmåsens döttrar. Det ska bli en trilogi och böckerna ska läsas i ordning. Det ska också sägas att böckerna bygger på verkligheten, så det blir lixom extra intressant och en liten portion svensk historia.

I första boken har Cecilia har lämnat sina tre barn och sin man för att på något sätt ta tag i sitt liv. När mostern Rut öppnar upp och berättar om det trauma som familjen upplevt, börjar hon nysta i familjens historia och vad som hände när byn dränktes under vatten. Rut har en stark historia att berätta, men den sitter långt inne.

I den här delen börjar Cecilia äntligen finna fotfästet i livet igen. Hon inser hur mycket hennes familj betyder för henne och bestämmer sig för att varsamt försöka bygga upp det hon varit nära att förlora. Men det är inte lätt. Sextio år tidigare slits den unga Rut mellan lojaliteten till hembyn Valmåsen, sina förkrossade föräldrar, och den spirande kärleken till mannen i grannbyn, Olle. Paralellt ser det ut som att hennes tvillingsyster enkelt glider genom livet, men sanningen är inte så enkel.

Härjegård är mästare på att beskriva kvinnoöden och vackra miljöer. Det är långmält, intressant, känslosamt och berörande. Tonen är vemodig och tempot lugnt. Ibland lite väl lugnt, men så fint.

Fyra helt olika böcker, även om alla är feelgood. Alla både fina och mysiga på sitt sätt. Jenny Colgan är lite mer lättsamt, lika så Jessika Deverts – även om där finns allvar och en mörk sida i den sistnämnda. Christinas bok är allt annat än lättsam, precis som Härjegårds bok. Men jag tycker om allihop, även om mitt hjärta känner lite extra för Christinas såklart.

Kan man göra annat än skriva positivt om sina vänners alster? Kanske ni undrar. Ja, det kan man. Hade jag inte tyckt om den hade jag inte skrivit något alls.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Matsedel v 35

Matsedel v 35

Kommentarer 1 kommentar

Vad tycker ni om årets sommar? För oss har den varit nästintill perfekt. Jag älskar värme, bäst är när tempen orkar upp i 25 och lite till. På resan hade vi 35 + så jag är rätt nöjd kan man väl säga. Att det fortfarande är runt 20 grader, så här i slutet av augusti är ju så himla skönt!

Snart är september här och allt har kört igång ordentligt igen. Jag och maken jobbar på, mest ute på rull faktiskt. Hemma sitter vi på varsin våning och i husbilen sitter Martin vid köksbordet och jag i sängen. Så har vi haft det i fem år nu och än har vi inte tröttnat på varandra 🙂

När vi jobbar hemma tar vi fortfarande våra dagliga promenader morgon och kväll och äter lunch och middag tillsammans. Same same sedan pandemin lixom… det är en skön paus från jobbet och gör nytta för både knopp och kropp. Dessutom pratar man så bra när man går. Jag tränar så gott jag kan och ibland hänger han på.

Apropå lunch och middag… för något år sedan blev jag tillfrågad om mina favoriträtter, då spaltade jag upp dem HÄR. De stämmer nog hyfsat fortfarande.

Nu har vi även lagt några av favoriterna i våra kokböcker ”Lättlagat med Jikitas” och ”Jikitas mat för små kök”. Den sistnämnda har vi några ex kvar av, hojta om ni är intresserade.

Här är veckans matsedel, dock bara med middagar – som vanligt:

(Siffrorna är för dem som följer Viktväktarnas kostprogram)

Måndag: Pasta Pomodoro med burrata (1 P/portion, plus pasta och burrata)

Tisdag: Fiskgratäng med zucchini och ajvar (3 P/portion) 

Onsdag: Kyckling Marengo (4 P/portion för allt, plus ris)

Torsdag: Pastagratäng med skinka och tomater (54 P för hela gratängen)

Fredag: Räkor med ärtröra och röd rom (1 P/portion, plus pasta)

Lördag: Grillat och melonsallad med havreris & fetaost (6 P/portion)

Söndag: Kyckling med honung- och broccolisås (5 P/portion, plus pasta)

Den här veckan är det såååå god mat!!! Måndagens pasta är plättlätt, fisken är kanongod, gratängen superb till matlådor och den där melonsalladen är en riktig fullträff! Nu ska det kanske regna på lördag, men grilla kan man väl göra ändå  🙂

Ha en fantastisk vecka!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

9 dagar hemma fick räcka

9 dagar hemma fick räcka

Kommentarer 2 kommentarer

Efter en dryg vecka hemma packade vi husbilen igen och drog iväg. Det var dax att samla ihop sista materialet för i år, medan campingarna och ställplatserna fortfarande har öppet. Men vi började med att hälsa på yngste sonen och bli lite uppassade 🙂

Vi kom alltså hem på onsdagen, packade allt på torsdagen veckan efter och drog iväg på fredagen. Vi skulle inte så långt, bara till andra sidan stan. Där skulle vi stå med husbilen hos sonen T och hans sambo B, hon fyllde nämligen 30 för någon vecka sedan. Detta ville vi såklart fira.

Det blev en jättemysig kväll med god mat och fina samtal. Martin och sonen lagade en grej som var trasig i bilen. Han har en massa bra verktyg hemma att fixa sånt med så det var lika bra att passa på. efter en god natts sömn och gemensam frukost packade vi ihop oss och åkte vidare. Inte heller nu skulle vi särskilt långt.

Strax utanför Stockholm ligger Björknäs Camping i Bro. Här skulle vi göra ett snabbt jobb, innan vi åkte vidare dagen efter. Det var så skönt att vara iväg igen, vi njuter verkligen när vi är på resa – oavsett vad vi reser med. Men med husbilen är det ju så enkelt eftersom vi har alla våra egna grejer med oss. Det är ju vårt hem en stor del av tiden.

Björknäs Camping

Direkt när vi kom fram och hade ställt oss på plats kom ett trevligt par fram för att prata lite. De följer oss på sociala medier och ville hälsa. Senare på kvällen satt vi tillsammans när vi åt och dagen efter köpte de vår kokbok. Medan det fortfarande var fint väder och många satt ute passade vi på att ta bilder. Vi pratade också med en av de fyra ägarna och fick veta lite mer om campingen, som de precis tagit över.

Klockan 18 började tacokvällen, som sedan skulle fortsätta med karaoke. Vi tog för oss av maten och satte oss vid ett bord lite längre bort, där fick vi alltså sällskap. Först kom två av de andra ägarna och berättade ännu mer, sen kom paret från tidigare på dagen och satte sej med oss. Så himla trevlig kväll!

Tyvärr blev det inget jobb ändå. De nya ägarna har en massa planer, en del arbeten har precis påbörjats och fler är på g. Skulle vi göra ett jobb nu, så kanske detta publiceras nästa sommar och då ser allt annorlunda ut här. Alltså skulle vår info och våra bilder vara inaktuella då. Så vi har tillsammans med ägarna bestämt att vi ska komma tillbaka nästa år och göra om allt. Det blir lixom schysstast att göra så och bäst för oss alla.

Så just den här gången blev det alltså bara att kolla in stället, prata med ägarna och lägga ut en massa bilder på sociala medier. Inget jobb, men det blev rätt bra ändå. Nu känner vi campingen och behöver egentligen bara komma förbi för att ta bilder och göra en film. Ibland blir det så här. En camping fick vi åka tillbaka till tre gånger innan vi fick allt material som krävdes för en artikel. Så kan det bli om det tex är dåligt väder eller tomt på folk.

Björknäs Camping var iaf ett himla mysigt ställe, så det gör oss inget att vi måste komma tillbaka. Dessutom hyfsat nära hemifrån. Så vi skulle kunna komma när som helst, även på vintern och det gillar vi!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vägning efter tre veckors medelhavskryssning

Vägning efter tre veckors medelhavskryssning

Kommentarer 1 kommentar

Jorå, på måndagen var det dax för vägning minsann. Sånt väntar jag inte med. Upp på vågen, se resultatet, sucka lite och sen upp på banan igen. Det är ingen idé att vänta. Då blir det bara värre…

Tanken innan resan var att med all inklusive, trerättersmiddagar och fria drinkar så skulle det självklart bli plus på vågen. MEN jag räknade också med massor med steg och långa promenader. Så det skulle ju ändå uppväga en del, resultatet kunde alltså ha varit mycket värre.

Jag har ju valt att inte prata siffror under den här viktresan. Men jag kan säga som så att när jag går ner mer än 2 hekto i veckan, så är det mycket. Jag hade kämpat hela våren och verkligen varit ”duktig” och gått ner en del. Jag var hyfsat nöjd, någon annan hade däremot varit grymt missnöjd. Men jag hade iaf ett minus, ca 3% av min kroppsvikt.

Under resan har jag inte haft någon koll alls. Tre veckor alltså med mycket mat och dryck. Jag har inte ätit särskilt dåligt, men visst – frukostarna har varit lite större än jag är van vid. Och drinkarna har varit många fler än jag är van vid. Och för mej är alkoholen en stor bov när det gäller vikten, därför dricker jag väldigt sällan.

Å nog var det plus alltid. Ett STORT! Jag var inte tillbaka till vikten jag hade i februari när jag körde igång, men nästan. Å då tänker ni ”det man går upp snabbt – går man ner snabbt”. Jo, för många andra stämmer det, men inte för mej. Det kommer förmodligen ta 10-12 veckor att gå ner det jag gick upp på tre veckor. Men det är så det är och något jag är frustrerande medveten om.

Upp igen

Alltså är det ingen idé att vänta, utan bara att köra igång direkt. Fram med VV-appen, fylla i checklistan och återgå till det vanliga livet. Jag följer Viktväktarnas kostprogram 90% av tiden, så fort det inte händer något utanför ”ramen”. Jag har numera mest koll på kalorier, men kollar även pointsen och jämför.

Så hur går tankarna nu då? Jag är ju rätt luttrad efter att ha jobbat på VV och följt kostprogrammet de senaste 25 åren. Även om det är ännu svårare att gå ner i vikt när jag blivit äldre, så vet jag att programmet funkar. Det är lixom bara att utrusta sej med tålamod och ta tag i sej. Men jag vet också att när jag väl når min målvikt, så håller jag den.

Så jag kämpar på. Jag äter frukost, lunch och middag samt mellanmål när jag kommer ihåg. Jag äter min chokladbit efter lunch nästan varje dag, den får plats i mitt dagliga intag och jag skulle bli galen om jag inte fick den. Jag prioriterar min sömn och försöker att ta minst en halvtimmes promenad varje dag – helst två. Och jag undviker stress samt alkohol. Då brukar jag långsamt, långsamt ta hekto efter hekto. Ett i taget, oftast inte mer. Så är mitt liv.

Så du som tycker att din viktminskning är långsam, kan jämföra dej med mej. Ingen är långsammare än jag och ingen vet varför det är så. Men jag har kommit i mål jag med och det tänker jag gör igen. Och när jag väl gör det så kommer jag att hålla vikten länge, förmodligen till nästa gång jag blir sjuk. Det är därför jag gått upp i vikt två gånger tidigare.

Men jag ger inte upp, det blir det inte bättre av. Jag löper dessutom stor risk att bli sjuk och måste ta hand om mej så bra som möjligt. Jag har nämligen cancermarkörer i blodet och har högre risk än andra att drabbas av cancer. En hälsosam vikt, minimalt med stress och fysisk aktivitet ska hålla skiten borta så länge som möjligt säger mina läkare. Så jag gör vad jag kan.

Jag har ju samlat på mej en del kunskap, mycket finns här på bloggen. Ta del av det ni vill.

Bra länkar:

HÄR finns mina bästa tips för en hälsosam viktminskning

HÄR finns mängder med tips på matlådemat (ett av mina måsten)

HÄR finns färdiga veckomenyer

HÄR finns en kickstartmeny

Så nu kör vi. Är ni med mej?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Hemma… bra, men borta bäst!

Hemma… bra, men borta bäst!

Kommentarer 7 kommentarer

Så var det dax att ta sej till flygplatsen för att åka hem. Tre fantastiska veckor var över. Först så väntar man och längtar. Sen förbereder man sej och åker iväg. Sen säger det swosch, så är allt det roliga över. Men det skulle inte vara helt enkelt att avsluta den här resan.

Vårt flyg gick inte förrän 20.30, vi hade alltså hela dagen på oss. Så vi packade allt och gick ut på stan. Där var det lite kaos, det var nämligen begravning av en högt uppsatt politiker. Vilket medförde att hela området runt vårt hotell var avstängt. Kyrkan ligger nämligen bara en kort bit från hotellet. Det innebar också att vi inte skulle kunna bli upphämtade av taxi förrän begravningen var slut och avstängningarna hävts.

Efter en tur på stan gick vi tillbaka till hotellet för att flytta bagaget till receptionens förvaring. Sen satte vi oss på ett lunchhak i närheten för att ha koll på läget. Vi åt lunch som planerat, sen tog vi in mer dricka, lite efterrätt, mer att dricka… allt för att få sitta kvar där. Och till slut hävdes avspärrningen och vi kunde ringa på en taxi. Det var ju tur att vi inte hade bråttom.

Efter en himla massa trassel med för liten bil och köer, så kom vi iaf fram till flygplatsen. Och då var vi ändå för tidiga. På Atens flygplats får man inte checka in och lämna ifrån sej väskorna förrän tidigast 2 timmar innan avgång. Så det blev återigen en procedur där vi tog ett bord på ett café och beställde in en dricka i taget typ. Vi tog upp varsin dator och kunde faktiskt jobba lite medan vi väntade.

När det börjar närma sej, får vi veta att flyget är försenat. Tjoho lixom… När man väl kommit så här långt vill man bara komma fram. Inte sitta av tiden på en flygplats.

Till slut kom vi iaf iväg, två timmar försenade. Vi landade i Stockholm 01.30 och hade som tur är bokat en natt på hotell på Arlanda. Så det var bara att invänta väskorna, checka in på hotellet och stupa i säng. Dagen efter tog vi oss resten av vägen hem. Tog farväl av kompisarna och försökte komma tillbaka till verkligheten igen.

Nu skulle vi vara hemma ungefär en vecka. På den tiden skulle vi röja trädgården, jobba, fixa mammografi och en massa annat. Framför allt skulle vi förbereda nästa resa. Det var lixom dax att jobba igen.

Screenshot

Det tar några dagar innan skallen fattar att man är hemma. Det tar också ett tag för alla intryck att lägga sej på rätt plats i skallen. Resan vi gjorde var helt otrolig och med mängder av intryck. Det var en hel del som skulle bearbetas och tas om hand. Bloggen är min dagbok och mitt sätt att sortera upp allt. Martin får uppleva resan en gång till när han redigerar filmerna. På så sätt har vi resan kvar länge och det gillar jag.

Nu är jag ikapp här på bloggen, HÄR finns alla inlägg om kryssningen, än har vi några filmer som inte är färdiga. Men de kommer. Nu är det dax för lite husbilsliv igen 🙂

Missa inga inlägg:

Sallader

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Aten på tre dagar

Aten på tre dagar

Kommentarer 8 kommentarer

Vi hade bokat tre dagar i Aten efter resan. Är man ändå där verkar det ju ganska korkat att inte utnyttja det och se staden. Så det gjorde vi. Vad hinner man på tre dagar i den Grekiska huvudstaden. Rätt mycket faktiskt.

Efter en liten stund i taxikön i hamnen fick vi tag på en bil och kördes till Pan Hotel. Det tog bara en knapp timma så befann vi oss mitt i smeten, med närhet till alla ”måsten”. Jag måste säga att jag är så nöjd med Kryssningar.se som bokat allt åt oss och verkligen hittat prisvärda hotell nära allt. Ska skriva ett helt inlägg snart, om hur vi tänkt och hur vi har bokat.

Trots att vi kom rätt tidigt på förmiddagen så var rummen färdiga åt oss. Så himla skönt att slippa vänta och lämna väskorna i något bagagerum. Vi fick dessutom rummen i vinkel mot varandra, ensamma i just det hörnet. Så vi ställde upp dörrarna och gjorde ungefär som vi gjort på båten, men då var det via balkongen vi tog oss in till varandra. Det var snart lunchdax, så vi lastade in väskorna och la oss på sängen en kort stund, innan vi tog oss ut på stan.

Det tar ett tag att lära sej en ny stad, så den där första lunchen var mest ett irrande innan vi hittade ett ställe. Men där var det så bra att vi faktiskt kom tillbaka en gång till. Vi gillar inte restauranger där man nästan drar i sina gäster, då går vi vidare. Här var det lugn och ro, inget tjat och god mat till vettigt pris.

Efter lunchen strövade vi runt lite. Martin hade sett att det fanns en park i närheten, så vi gick dit. Å där gick vi runt rätt länge. Det var rätt lugnt den där första dagen, inga planer eller så. Dem hade vi nämligen dagen efter. Dessutom var det fortfarande väldigt varmt, nästan 40 grader men nu fanns det ingen havsbris som svalkade oss. Så det blev en tidig kväll och lite mys på rummen, innan vi sa gonatt.

På söndagen stod klockan på tidigt. Vi var nästan först ner till frukosten. Sen snabbade vi oss att göra oss i ordning och drog ut på stan. Målet för dagen var Akropolis. Mer gammal sten alltså, men nu var det sista gången 🙂

Akropolis

Akropolis är Atens mest berömda landmärke och har tronat över staden i mer än 2 500 år. Den höga klippan var antikens religiösa centrum och de flesta byggnaderna uppfördes under 400-talet f.Kr., när Aten befann sig på höjden av sin makt. Den mest kända byggnaden är Parthenon, det magnifika templet tillägnat gudinnan Athena. Det mest anmärkningsvärda är att trots att templet är jättestort, så syns det inte nedifrån stan. Det enda man kan se nedifrån är väggar från mindre byggnader. Så när man väl kommer upp är det näsan så en helt ny värld öppnar sej.

Att promenera runt på Akropolis är som att kliva rakt in i historien. Samtidigt som de mäktiga templen vittnar om den antika grekiska civilisationens storhet har man en fantastisk utsikt över Aten. Man ser bokstavligen hela stan! Och det man ser är ännu fler tempel, pelare och ruiner från antiken. Det är så himla häftigt hur historiens vingslag finns precis överallt i Aten.

Precis som i ex Pompeji så finns en begränsning hur många som får besöka parken. Man kan köpa biljetter direkt på plats, men då finns risk att man får vänta. När vi kom strax innan 10, fanns inga biljetter med entré förrän kl 12. Så såg det ut hela dagen, det var minst 2 timmars väntetid.

Vi gick nog runt ett par timmar här uppe innan vi tyckte att vi sett det vi ville. Då satte vi oss på ett kebabställe i skuggan. Det var dax att få lite svalka och mat i magen. Temperaturen fortsatte att stiga, så skugga och vätska var direkt nödvändigt. Mätta och belåtna tog vi oss an Akropolis Museum, som ligger precis nedanför klippan. Här inne finns mängder av föremål som hittats under utgrävningarna och medan man grävde ut för att bygga museet hittades ett helt badhus under marken. Så det har man lagt glas över och bygg museet ovanpå. Man kunde även gå runt där, under museet alltså. Så det gjorde vi såklart.

Men nu var vi färdiga med ”gamla stenar”. Efter att ha besökt Rom, Pompeji, Ephesos och Akropolis var vi mer än nöjda med antikens historia. Nu skulle vi se mer av stan, inte sten!

Här kommer inom kort filmen från Aten:

Plaka och vaktavlösning

Vi bodde nära stadsdelen Plaka, som är populärt för turister. Här finns mängder med butiker och restauranger. Alldeles i närheten ligger även ”Den okände soldatens grav” och där har man vaktavlösning en gång i timmen. Det ville vi såklart se. Jag har aldrig i hela mitt liv sett något så synkroniserat. Ni kan se i vår film hur helt otroligt synkade de är. Filmen kommer så snart vi hinner. Men det var helt otroligt att se dem.

Hela proceduren tog kanske 10 minuter. Under hela den tiden tittade soldaterna rakt fram och rörde inte en min. Inte minsta sneglande ens. Tänk att gå nerför en trapp utan att se var man sätter fötterna och exakt som kollegan. Dessutom på hal marmor. Galet! Som sagt kolla in filmen när den är färdig.

Sen började resan gå mot sitt slut. Hur avslutar man en helt fantastisk resa på bästa sätt? Vi valde det pampigaste vi kunde komma på och avslutade med en solnedgång över Akropolis. Vi letade först upp en mysig restaurang där vi åt gott, innan vi gick till ett gatuhörn med utsikt över klippan.

Där satte vi oss på den varma trottoaren, framför en man som spelade harpa. Alltså, det blir lixom inte mysigare än så. Harpan spelade, solen gick ner och belysningen tändes upp på klippan. Så himla läckert. En perfekt kväll och avslutning på dagarna i Aten.

Tips om ni ska besöka Akropolis:

*boka biljetter online

*kom tidigt eller sent, när det är som svalast och minst folk

*bekväma skor med bra sula – marmorstenarna är hala

*ta med vatten – det finns ingenting att köpa på insidan

Jag är glad över att ha sett och upplevt Akropolis, men behöver inte se det igen. Det är mäktigt, men det var kvällen i gatuhörnet som var mest minnesvärt. Den kvällen bär jag med mej och lägger i minnesbanken.

Nu skulle vi bara ta oss hem, det gick sådär…

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Så jäkla surt! Å snipp snapp slut…

Så jäkla surt! Å snipp snapp slut…

Kommentarer 3 kommentarer

Nu väntade stopet som jag hade högst på min lista. Jag skulle äntligen få se och uppleva Mykonos. Så blev det inte. På grund av stormvindar fick vi vända i hamnen och åka vidare. Så. Jäkla. Surt. Men men, vädret rår man inte på. Surt ändå.

När vi skulle boka resan var det grekiska övärlden som var i fokus. Mykonos var ett av stoppen jag såg mest fram emot. Så när jag vaknade på morgonen och såg att vi fortfarande var på havet, trots att vi borde stå i en hamn, fattade jag ingenting. Snart hörde vi Kapten Craigs ljuva stämma i högtalaren som berättade för oss att de försökt lägga till, men pga hårda vindar var det helt enkelt inte säkert nog. Så det gick inte.

Han fick helt enkelt ta beslutet att vända och ta fartyget ut på havet igen, och sikta direkt på Aten istället. För oss innebar det en hel dag ombord. Juhupp… jag var besviken såklart, men försökte att göra det bästa av dagen. Vi började med att äta frukost på balkongen, det gick trots ganska höga vågor. Och det är ju det som är så konstigt. Vågorna kan gå höga, det märks knappt ombord.

Vi fick alltså inte en dag på en strand i Grekland men det blev en rätt bra dag ändå. När frukosten var avklarad gick vi runt lite på båten och kollade in utrymmena vi inte sett så mycket av. Vi passade också på att ta en stund i jacuzzin, låg i solen och testade drinkar som vi inte smakat innan.

Det blev lite jobb på balkongen, klart man ska passa på när man har ett så fint kontor. Jag älskar ju balkonger. Det första jag har gjort varje morgon är att kliva ur sängen och direkt öppnat dörren till balkongen. Klivit ut i bara nattlinne och sett soluppgången. Som jag gör på alla resor, men på ett kryssningsfartyg är det något alldeles extra. Jag skulle aldrig åka på kryssning utan balkong.

Vi försökte sitta ute när vi skulle äta lunch, men det blåste för mycket. När glasen välte och servetterna flög iväg, insåg vi att det inte funkade. Det var bara att gå in i restaurangen och sitta där istället. När vi närmade oss Aten och kom in i den grekiska skärgården lugnade det ner sej lite. Då satt vi ute i lä och verkligen sög in det sista.

Vi hade haft en fantastisk kryssning, men nu närmade det sej slutet med stormsteg och att just sista stoppet blev inställt sved lite extra. Nu var det lixom slut. Två helt fantastiska veckor var över. Fast det var ju inte helt slut, vi hade ju fortfarande flera dagar i Aten kvar.

Ett par dagar innan kryssningen är över får man ett formulär på sängen. Där ska man fylla i om man vill ha hjälp med väskorna, eller tar dem själv. Om man väljer att ta hjälp så ska väskorna placeras utanför hytten kvällen innan man kliver av. Då måste man ha koll på allt som ska finnas i handbagaget fram tills man återser sin väska i hamnen igen. Vi gjorde så sist, men det är lite krångligt. Så vi valde att ta väskorna själva den här gången. Så jobbigt är det ju inte.

Kvällen gick alltså mest åt till att packa, men det gick rätt snabbt. Så efter middagen satte vi oss i en av barerna som vi inte sett så mycket av under resan. I något som kallas The Dome, en kupol som tänds upp med levande ljus. Så mysigt. Där visas bla film på kvällarna och på dagarna finns typ dagbäddar att ligga och vila på. På dagarna är där en pool där halva är inomhus och halva utomhus. På kvällen täcks den över och ersätts med en scen. Smart.

Sista dygnet är allt ”sista gången”. Sista lunchen, sista middagen osv. Även om jag haft en otroligt härlig resa blir jag väldigt melankolisk sista kvällen, kanske ännu mer om det varit väldigt bra. Resa-hem-ångesten brukar börja några dagar innan. Jag ville verkligen inte åka hem den här gången. Nu skulle vi ju iofs inte hem direkt, så det var iaf lite bättre än vanligt. MEN Martin hade redan börjat titta på en ny resa 🙂

På lördagmorgonen när vi vaknade hade vi redan ankrat upp i Aten. Fartyget stod still och folk hade tom börjat gå iland. Vi hade ingen brådska, utan åt frukost i lugn och ro. Det är rätt kaotiskt när drygt 4000 pers ska gå av samtidigt, så vi väntade så länge vi kunde. Vi tänkte att taxikön skulle vara kort om vi gick av sist. Så var det inte. Det var fler som tänkte som vi. Så taxikön var låååååång.

Å fy vad det var tråkigt att lämna båten bakom sej. Det tog emot väldigt mycket. Jag hade trivts så himla bra i vår hytt och hade utan problem kunnat åka med i flera veckor till. Om inte månader. Det finns jorden-runt-kryssningar som är 3-4 månader, en sån ska jag ta någon gång. Det är ett som är säkert!

Nu hade vi inte mycket val, annat än att lämna båten, vinka bye bye till personalen och slå oss fram till en taxi. Vi var framme i Aten, kryssningen var över.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En avstickare till Kusadasi och Ephesos i Turkiet

En avstickare till Kusadasi och Ephesos i Turkiet

Kommentarer 2 kommentarer

Vi lämnade Grekland en kortis för att göra en avstickare till Turkiet över dagen. Där väntade ännu mer gammal sten. Det många inte vet är att ett av världens största antika bibliotek finns i Ephesos. Inte alls långt från hamnen i Kusadasi. Dit ville jag ta med de andra – jag har redan varit där och vet hur fantastiskt det är!

Efphesos, eller Efesos som det skrivs på svenska, är en av världens bäst bevarade antika städer och var under romartiden en av Medelhavets viktigaste handels- och kulturstäder. I dag är det en historisk park där besökare kan vandra längs marmorgatorna och fascineras av ruinerna från gamla tempel, butiker och andra vackra byggnader.

Vi vaknade alltså i Turkiet och bjöds på ännu en vacker soluppgång. Åttonde stoppet tror jag… Från vår balkong såg vi bergväggen med KUSADASI skrivet med stora bokstäver. En liten avstickare på ett dygn, innan vi skulle stanna på Mykonos och vara tillbaka i Grekland igen.

Även här planerade vi för en tidig morgon, för att slippa den värsta värmen och värsta trängseln i parken. Så efter en snabb frukost klev vi av båten och bröjade leta taxi. Här lägger fartygen till mitt i stan, det är kanske 75 meter till strandpromenaden från båten. Strandpromenaden återkommer vi till senare.

Tanken var att ta en taxi den korta biten till Ephesos, gå runt i parken i lugn och ro, och sedan ta en annan taxi tillbaka igen. Det gick inte. Hur vi än försökte så var ingen villig att köra enkel väg och någon buss hittade vi inte. Så vi fick helt enkelt gilla läget och boka en taxi både dit och hem. 100 Euro, istället för kanske hälften. Jaja, delat på fyra så är det ju ändå ok. Men jag blir lite irriterad när jag inte kan göra som jag vill. Jag gillar inte att bli ”turist-lurad” 😛

Vi kom iaf fram hyfsat tidigt, ändå var det redan massor av folk där. Många turistbussar som precis släppt av folk och som gjorde att man fick vänta in vid varje sevärdhet för att kunna fota. Så vi gick långsamt, för att de skulle hinna förbi. Men då kom såklart nya bussar… ja, ni fattar. Är man här mitt i högsäsong får man skylla sej själv. Så det var bara att gilla läget och vara snabb med kameran mellan grupperna.

Börja på toppen

Vi hade fått tipset att börja vid entrén på toppen och sedan gå neråt. Smart såklart så man slipper att gå i uppförsbacke, men så gjorde ju alla. Är man lite pigg i benen ska man nog ändå göra tvärtom. Sen är det en slinga på ungefär 800 meter att gå, innan man når den nedre entrén. Inte särskilt långt alltså och det lutar inte jättemycket. Men marmorgator är hala, så jag fattar grejen. Men jag tror att vi gjorde tvärtom när jag var här sist. Det var iofs 1992, så rätt många år sedan 😛

Går man uppifrån så kommer man först till en mindre teater. Sedan en lång paradgata med byggnader på båda sidorna. Men snart ser man det… biblioteket! anledningen till varför man är här.

Celsusbiblioteket

Det berömda Celsusbiblioteket ligger ungefär i mitten av området. Biblioteket uppfördes omkring år 117 e.Kr. och rymde en gång omkring 12 000 skriftrullar, vilket gjorde det till ett av Romarrikets största bibliotek. Den numera omkring 16 meter höga fasaden med sina mäktiga kolonner och vackra statyer är omsorgsfullt återuppbyggd med originalstenar. Det är så häftigt!

Runt hela parken ligger stenar, som ser ut som de blivit ditslängda – men förmodligen hör till ett gigantiskt pussel. Ungefär som i Karnak (Luxor i Egypten), där man ständigt gräver ut och hittar fler bitar som till slut hittar sin plats. Mycket har hänt här sedan jag var på besök senast. Fler byggnaden är mer kompletta och området är lite mindre rörigt.

Celsiusbilblioteket är imponerande, det är lixom det man kommer för att se. Men precis innan den nedre entrén ligger den enorma teatern som hade plats för omkring 25 000 åskådare. Inte så illa det heller. Här står stora byggkranar och lägger nya pusselbitar på plats. Man kan väl säga att romarna gillade stora grejer 🙂

Här är filmen från dagen:

Ett besök i Efesos är som att resa nästan 2 000 år tillbaka i tiden. Under vår resa har vi ju besökt rätt många platser med ”gammal sten” och antika byggnader, men jag tröttnar faktiskt aldrig. Jag gillar att traska runt i värmen och känna historiens vingslag. Och just Efesos har många missat, så det vill jag berätta lite extra om. Hade ni hört talas om den här platsen förut?

Vacker strandpromenad i Kusadasi

När vi sett allt gick vi tillbaka till taxin som väntade på oss och körde oss tillbaka till hamnen. Där passade vi på att ta en promenad längs strandpromenaden. Fartyget låg så fint, så vi passade på att ta en massa bilder såklart.

Längs strandpromenaden ligger flera badstränder, caféer och restauranger samt lite annat smått och gott. Här kan man absolut fördriva en hel del tid. Det är jättefint att gå här. Vi började dock bli både varma och hungriga, så efter en stund gick vi tillbaka till båten för att ta av skorna och äta lunch. Väldigt nöjda med dagen.

Jag var mest nöjd för att jag fått visa gänget Ephesos som jag tycker är helt fantastiskt!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube