Browsed by
Författare: Marlene

Rörd, tacksam och väldigt överraskad

Rörd, tacksam och väldigt överraskad

Även jag får min beskärda del av hat och tråkiga kommentarer, men jag får också en stor mängd omtanke och kärlek. Igår fick jag ett bevis på att det finns människor med ett extra stort hjärta.

Jag brukar säga att man ska strö kärlek som konfetti och försöker att leva så själv även om det inte alltid är så lätt. Men något bra har jag tydligen gjort eller också har jag bara världens finaste följare. Igår fick jag nämligen ett paket med posten med ett otroligt fint innehåll. Jag kände igen namnet på avsändaren, men var inte helt säker på varifrån.

I paketet låg den absolut finaste muggen och en av de finaste gåvorna jag någonsin fått! En av min följare (Kristina) har låtit två av mina bilder från instagram (@marlenerinda) pryda en mugg till minne av vår pälsboll. Hon har dessutom tagit sej tid att leta fram min adress och gett posten förtroende att leverera detta till mej. Otroligt nog kom det fram! Hörs det att jag inte litar på Postnord…

Jag blev så otroligt glad! Exakt fyra veckor efter vårt avsked får jag den här oväntade, överraskande och otroligt fina presenten. Så perfekt! Tänk att någon gör så, för mej! Jag är både rörd, överraskad och otroligt tacksam. Tack tack tack!!! Jag har verkligen världens finaste och mest omtänksamma följare som är med mej i vått och torrt.

Det är en aluminiummugg, gjord på smartphoto.se, är superlätt och lagom stor att ta med på utflykt eller ha ute när man jobbar i trädgården. Den blir perfekt att ta med i husbilen senare, så jag måste nog göra en till Martin också. Tills vidare får den stå i hyllan med Baileys, där står den bra så länge.

Om alla var som ”min” Kristina, skulle världen vara väldigt vacker. Återigen: Tack av hela mitt hjärta!

Fyra veckor har gått

Fyra veckor har gått

Tänk att det gått hela fyra veckor sedan vi tog avsked av vår älskade pälsboll. Att tiden överhuvudtaget har passerat är ett under, eftersom vår värld stått still. Sorgen har varit oerhört tung och smärtsam.

Det här med sorg är rätt intressant i sej, hur var och en fungerar och hur den ser ut. Jag börjar sorgearbetet innan något akut händer eller direkt när det händer. Jag bearbetar oftast det mesta i förväg. Redan i våras förstod jag att detta var sista sommaren för vår gamla älsklingsgubbe och jag försökte så gott det gick att tänka på tiden efter. Försökte bearbeta sorgen redan innan som en slags förberedelse. Sån är jag. Jag vill vara förberedd och tänker alltid ut både en och två lösningar i förväg.

När han blev sjuk några dagar innan han dog och vi tog beslutet att låta honom somna in sörjde jag honom nog som mest – trots att han fortfarande fanns. Jag drog in doften av honom, klappade honom extra mycket för att ha kvar känslan av hans päls i fingrarna och försökte att njuta extra mycket av promenaderna och kvälls- resp morgongoset. Jag samlade minnen på alla sätt med alla sinnen.

Samma dag som han somnade in för gott var jag helt förstörd, jag kunde inte göra någonting. Första veckan var fruktansvärt jobbig, jag bröt ihop flera gånger om dagen. Försäkringen skulle sägas upp och alla såna där praktiskt grejer rev upp såret gång på gång. Andra veckan var också väldigt jobbig, även om jag kunde få saker gjorde då.

Efter exakt två veckor fick vi hem hans urna med aska, då lättade allt konstigt nog. Han var hemma igen. I helt fel form, men hemma. Nu kunde jag gå vidare. Allt det praktiska var avklarat, nu skulle ”bara” sorgen bli mindre påtaglig. Sorg tar tid. Sorgen blir förstås mindre med tiden men saknade finns alltid där.

Jag försökte direkt göra en fotobok till oss och barnen, det gick inte. Jag kom ett par sidor, sedan orkade jag inte mer. Det var ett stort motstånd bara att se bilderna. Det praktiska med att leta rätt på alla bilder, hitta rätt design och ladda över bilderna till fotosidan gick bra – men att sedan välja ut bilder till varje sida i boken gick bara inte. Att berätta hans historia var omöjligt. Först igår kunde jag fortsätta, så nu hoppas jag bli färdig inom ett par dagar.

Senaste veckorna har vi renoverat, att sysselsätta sej fungerar bäst för mej. Vi har länge sagt att när vi inte längre har hund ska vi byta ut soffan och alla mattor. Så det har vi gjort nu, jag passade på att måla om i vardagsrummet också. Det är något terapeutiskt att måla och förändra. Nu är det mesta färdigt och Baileys har fått sin plats i hyllan i vardagsrummet. Där ser vi honom varje dag och tänder ett ljus för honom.

Som jag saknar min pälsboll! Han fattas mej varenda minut. Den lilla bruna varma kroppen som älskade att mysa i soffan, alltid var i vägen och gärna satt ute på altan så vi var tvungna att ha dörren öppen och vi fick klä på oss för att inte frysa ihjäl. Ingen som tigger mitt godis, ingen som pockar på lek, ingen som väcker mej på morgonen för att mysa eller vill skeda och somna under mitt täcke på kvällen. Aldrig mer. Det är så ofattbart och svårt att förstå.

13,5 år fick vi och dem är jag oerhört tacksam över, men jag saknar honom så. Jag måste fortfarande tänka mej för, för att inte ställa ner tallriken när jag har ätit och jag tittar fortfarande för att se om vattenskålen behöver fyllas på. Varje gång jag tar på mej skorna väntar jag på att någon ska komma springande och hoppas på promenad. När jag går upp på natten väjer jag fortfarande för hans säng och kollar en extra gång om han ligger på golvet nedanför min säng så jag inte ska snubbla på honom. Jag lyssnar efter hans snarkningar, men de finns inte där längre… han finns inte där längre.

Det enda jag önskar är att få min lilla bruna pälsboll tillbaka. Mitt hjärta har gått sönder. Det gör så ont!

Matsedel v 40

Matsedel v 40

Jag läste en undersökning som Viktväktarna låtit Sifo göra som visade att nära var femte svensk har oroat sej mer för sin vikt under pandemin än tidigare. Ändå uppger var tredje att de ökat i vikt under senaste halvåret. Bla pga mer stillasittande, mer fri tid och tristess.

Det här blir jättekonstigt i min hjärna… har man mer fri tid så borde man väl utnyttja den? Särskilt om man är oroad för sin hälsa och har tråkigt. Jag fattar inte…

Vi tog chansen direkt och har sedan mars verkligen gett vår hälsa en rejäl satsning. Istället för att pendla till och från jobb i ca 2 timmar, har vi tagit två dagliga långpromenader. Vi har kallat det för att ”gå till jobbet” på morgonen och ”gå hem från jobbet” på kvällen.

Vi mår så mycket bättre nu än i början av året och det beror inte bara på att vi gått ner i vikt och rör oss lättare, utan även på att stressen blivit påtagligt mindre och vi fått mer tid med varandra. Jag hoppas att den som kunnat, och fortfarande kan, har tagit och tar chansen till en bättre hälsa!

Bättre mat har vi också ätit, måltiderna ute har varit lätträknade 🙂

Här är veckans matsedel:

Måndag: Frittata med fetaost (Grön 6, Blå 2, Lila 2 per portion)

Tisdag: Pasta med laxsås (Grön 6, Blå 4, Lila 4 per portion, plus pasta)

Onsdag: Italiensk kasslergratäng (Grön 8, Blå 8, Lila 8 per portion, plus ris)

Torsdag: Kyckling med tomatsås (Grön 4, Blå 2, Lila 2 per portion, plus pasta)

Fredag: Stora räkor frästa i vitlök (Grön 2, Blå 1, Lila 1 per portion)

Lördag: Snabb lövbiffsgryta (Grön 5, Blå 4, Lila 4 per portion, plus ris)

Söndag: Moussaka (Grön 6, Blå 5, Lila 5 per portion)

Höstbonus: Äppelkaka (Grön 13, Blå 9, Lila 8 för hela)

Inte världens bästa bilder på några av rätterna kanske, men jag lovar att de är goda! Den här veckan funkar allt utom frittatan och räkorna i matlådan. Jag får några av mina absoluta favoriträtter på tisdag och söndag, laxsåsen är magiskt god och moussakan är så god att tårna krullar sej!

Äppelkakan måste ni testa, superenkel att baka, jättegod och funkar att frysa (om man hinner…)

Nu kör vi sista veckan i september och nu är det höst på riktigt. Brrr… me inte like lixom… Häng med på instagram @marlenerinda så blir jag lite varmare och gladare 🙂

Sankt Botvids Pilgrimsled

Sankt Botvids Pilgrimsled

Äntligen tog vi oss ut för att promenera de 7,5 kilometerna som sägs vara samma väg som man gick med Sankt Botvids kvarlevor på 1100-talet. Leden går från Botkyrka Kyrka till ”Sankt Botvids Källa” vid Salems Kyrka. Fast vi gick den tvärtom.

Vi har planerat detta ända sedan i våras och nu äntligen blev det av. Anledningen till att det dragit ut så på tiden, var bla parkeringsreglerna vid de olika kyrkorna. Det kan ju låta konstigt, men vid Salems Kyrka får man bara stå i 3 timmar och vid Botkyrka 4 timmar – det tar ca 3,5 timme att gå fram och tillbaka, med kamera ännu längre tid. Risken att få p-böter var alltså rätt stor och det ville vi undvika. Visst kan man gå bara ena vägen, det tar ju bara halva tiden – men då ska man ju tillbaka till bilen på något sätt och buss lockar inte i nuläget.

Vi löste det hela med att ställa bilen vid Botkyrka Kyrka och sedan låta sonen skjutsa oss till Salems Kyrka och släppa oss där. Lite småkrångligt… så detta måste kyrkan lösa, man måste kunna gå fram och tillbaka utan att riskera p-böter!

Så var det bara att traska iväg då. Eller? Vi hade läst kartan slarvigt… leden börjar inte alls vid Salems Kyrka, utan vid ”Källan”. Detta innebär att man måste gå ca 1,5 km utmed den hårt trafikerade landsvägen tillbaka mot Botkyrka. Kanske det bästa ändå är att ta buss 708 och hoppa av där, men då måste man ju veta det också. Detta är därför vårt hetaste tips för vandringen; ta bussen!

Sankt Botvids Källa är ett litet vattendrag där det inte doftar hallon direkt. Här finns iofs ett visst lugn och det är lite fint, men egentligen bara ett enkelt vattenhål med unken doft som rinner ut i Bornsjön. Här rekommenderas man ta sej en stund för eftertanke och meditation, vi tog lite bilder istället. Det hänger en skopa i ett träd, men med tanke på pågående pandemi ska man nog inte använda den. Vi går vidare.

För att komma till själva leden måste man fortsätta att gå längst vägen, nu en kort bit tillbaka till Salem igen. Man går under motorvägen och upp mot Caféet som ligger på kullen, en byggnad som jag känner igen sedan jag var liten. Det röda caféet med kaffekannan på gaveln har lixom alltid funnits där. Där finns flera fornlämningar, bla en runsten – vi går dock åt andra hållet. Nu har vi hittat Pilgrimsleden och är taggade till tusen!

Sankt Botvids Pilgrimsled är alltså ungefär 7,5 km lång, delvis kuperad terräng, vissa bitar går man på en spång, men i stort sett en enkel vandring. Man går genom kohagar, dock utan synliga kossor och några kilometer delar man med Naturstigen runt sjön Aspen, den biten är längst vattnet och jättefin.

Det finns sex meditationsplatser, med små informationstavlor som berättar om platserna och en kort reflektionstext. Om man vill kan man hämta ett häfte i kyrkan med mer info om platserna. Vi läser lite snabbt på skyltarna och går vidare. Leden är bra skyltad mestadels, det är bara en liten bit i början som är knepig att hitta. Att cykla är svårt men går med tålamod, vagn och rullstol nästintill omöjligt på sina ställen. Vi gillar rejäl terräng, det ska vara jord och grus under fötterna!

De 7,5 kilometerna tar oss ca 3 timmar att gå. Då stannar vi ändå inte så många gånger för att fota, det finns nämligen inte så mycket att ta bilder på. Det finns några fornminnen, hästar passerar och utsikten över Aspen – men i övrigt är det inte mycket som sticker ut. Vi kanske har blivit blasé, men det tror jag inte…

När vi kommer fram till Botkyrka Kyrka är vi nöjda med promenaden och att vi till slut kom iväg, men mer än så är det faktiskt inte. Pilgrimsleden hamnar inte överst på vår topplista, men den är ändå värd att gå tycker vi. Det är ju en bit av Botkyrkas historia och något som är kul att ha gjort som långvarig Botkyrkabo. Men det där med parkering krånglar till det, så det måste kyrkan fixa!

Vi fick iaf en rolig dag, i perfekt väder, vi är nöjda! Häng gärna med på våra promenader och fortsatta äventyr: instagram @marlenerinda

Alla såg – ingen sa något…

Alla såg – ingen sa något…

Det har varit svårt och tagit tid att skriva det här inlägget. Ämnet är känsligt, särskilt om man som jag jobbar mycket med hälsa och vikt.

För en vecka sedan dog en vän och kollega i anorexi. Alla såg vad som höll på att hända, men väldigt få vågade säga något – mer än bakom hennes rygg.

För ungefär 5-6 år sedan blev jag bekant med J, som jag träffade på olika pressträffar. En livsglad, vacker, vänlig och intelligent person som jag uppskattade mycket, men även högpresenterande med enorma krav på sej själv. När vi träffades första gången hade hon precis blivit vegetarian, ett tag senare blev hon vegan och jag märkte ganska snart att hon åt mindre och mindre.

J var redan smal, hon tränade mycket och sprang bla maraton. Vi sågs inte jätteofta under en period och när jag sen såg henne reagerade jag direkt. Hon hade gått ner massor i vikt, trots att hon inte hade något att direkt ta av. Stora tröjor dolde hennes tunna kropp, men fortfarande fanns liv i hennes ögon och hon verkade ändå må hyfsat ok. Jag lät det bero, men hade henne under uppsikt.

Ett tag senare sågs vi igen och nu var hon mager, ljuset i ögonen var inte lika starkt och jag tyckte inte hon såg frisk ut. Jag gjorde mitt första närmande och frågade hur hon mådde, på riktigt mådde. Svaret kom blixtsnabbt och var egentligen inget svar utan en motfråga ”Det är helt ok, men huuuur mår DU? Du ser stressad ut. Du tar väl hand om dej?” Vad jag än sa och hur jag än frågade efter det, så kom det enbart motfrågor som svar.

Vi sågs oftast på pressträffar kring mat, det bjöds på frukost, lunch, middag och dryck. J mosade maten, geggade runt med den – åt mindre och mindre och till slut inget alls. Alla såg – alla pratade bakom ryggen på henne. Vi är några som känner varandra bättre än andra, vi pratade om hur vi skulle nå J. Några av oss försökte, ingen lyckades.

Jag har lite lite erfarenhet av anorexi sedan tidigare och har bl suttit med som stöd när en bekant skulle äta en pyttebit smörgås med smör och en liten tetra med äppeljuice. Det tog TRE timmar. Hon var på väg ur sin sjukdom, ville bli frisk, ville äta – ändå var det så svårt. J hade inte ens kommit till insikt. Hon mådde ju bra, bättre än någonsin faktiskt.

Jag pratade med en annan kollega, som haft anorexi, som sa att ju mer vi ifrågasätter hennes beteende, desto mer bekräftelse får hon. För henne blir det samma sak som att vi är avundsjuka på henne och vill att hon ska äta för att misslyckas. Så nästa gång jag närmade mej henne sa jag därför ”Du, livsgnistan lyser inte lika starkt om dej – jag är oroligt” Samma svar igen ”Jag mår toppen, men du borde nog ta hand om dej lite bättre”.

För ett år sedan gissar jag på att hon vägde knappt 40 kilo, till sina kanske 170 cm. Hon var fjunig i ansiktet, frös konstant, sprang sina maraton och var alldeles vaxliknande i skinnet. Det var fruktansvärt obehagligt att se henne och jag avböjde varje form av kroppskontakt. Jag kunde absolut inte krama henne längre, det gick bara inte. Jag var helt säker på att hon inte skulle klara nyår och gjorde ett sista försök ”Jag är orolig och är gärna ditt stöd” – Den här gången fick jag bara en blick, inte ens ett svar.

Jag erkänner: Jag gav upp! Det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Men jag försökte iallafall, jag vände inte bort huvudet som många andra gjorde. I förra veckan kom dödsbudet. J är borta.

Ett himla bra besked!

Ett himla bra besked!

Ni vet ju hur jag tjatar om att hälsan går före allt. Några av er vet också att jag har cancermarkörer i blodet och gör allt för att inte drabbas av cancer. Det innebär bla att göra som mina läkare säger och gå på alla tester och screeningar som vi får alldeles gratis i Sverige.

När corona stängde ner hela Sverige i början av mars, stängde även mottagningen för mammografi här i Stockholm. Jag hade en tid i början av april, som alltså med inställd. Även om jag vet hur viktiga de här undersökningar är så har jag låtit det bero lite. Jag har inte riktigt känt för att sitta i ett väntrum med okända människor eller låta någon komma så nära inpå mej som man gör vid en mammografi.

Men så fick jag en kallelse i somras och i mitten av augusti var det dax. Jag vågade inte åka kommunalt, trots att det är supersmidigt. Mottagningen ligger vägg i vägg med Södra Station och det tar nog bara max en halvtimme dörr till dörr – ändå fick Martin skjutsa mej för säkerhets skull. Jag kan helt enkelt inte riskera att bli smittad av covid.

Inne på Bröstmottagningen var det helt tomt. Jag registrerade mej och hann inte ens sätta mej ner förrän jag blev uppropad. Sköterskan hade både visir, munskydd och handskar. Hon berättade att nästan all personal på mottagningen skickats över till SÖS Covidavdelning och att jag gjorde klokt i att skydda mej så mycket som möjligt. ”På den avdelningen vill man inte hamna”, sa hon bestämt. Undersökningen gick smidigt och det tog bara några minuter innan jag var ute i bilen igen och på väg hem.

Alla andra gånger har jag varit helt säker på att resultatet varit negativt, alltså inga tecken på förändringar. Den här gången var jag inte lika säker, så det var skönt att den första veckan passerade utan att jag hörde något. Skulle de hitta något så brukar någon ringa ganska snabbt och be en komma på en ny undersökning, det var det ingen som gjorde och jag började känna att allt var nog ok ändå.

Efter drygt två veckor kom det efterlängtade beskedet ”inga tecken på cancer”. Tack och lov!!! Jag klarade det den här gången också! Även om jag vet att alla förändringar inte syns och att en cancer kan växa snabbt från inget alls till massor. Just nu är det ok, jag vilar i den vetskapen så länge.

Att jag har cancermarkörer i blodet betyder inte automatiskt att jag kommer att få cancer, däremot har jag större risk än andra att få det. I mitt fall betyder markörerna att det är bröst-, tarm- eller underlivscancer som är aktuellt. Detta fick jag veta förra sommaren, efter ett enkelt blodprov. Jag bad att få göra en cancerutredning då både min mamma, flera mostrar, kusiner, morfar och andra i min närmaste släkt drabbats av olika cancrar och även dött av det. Jag vill veta, jag är sån.

Jag bad alltså min husläkare om en utredning. Han började med att ta ett blodprov och skickade remiss till utredningsteamet. Mitt blodprov visade alltså på cancermarkörer, vilket i sin tur ledde till mängder med andra undersökningar som bla ultraljud av olika slag.

Att få en komplett cancerutredning och se om man har cancergenen är inte jätteenkelt. Det är nämligen en panel med läkare som först ska utreda om det föreligger någon risk och om de ska avsätta tid att utreda mej. I mitt fall var det tydligen så, jag kom igenom nålsögat minsann.

Nio månader efter att remissen skickats ringde en läkare från utredningsteamet och frågade om alla mina släktingar, för att kunna göra ett tydligt schema över vilka som drabbats och av vilken cancer. Jag svarade så gott jag kunde och gav även tillstånd för dem att kolla in alla mina journaler.

De kan ju bara se det jag gett tillåtelse för, mina släktingar måste ge sitt eget tillstånd. Alltså fick jag hem en lunta med fullmakter som delades ut till några av mina drabbade släktingar som de skulle fylla i och skicka in. Men vi hann inte längre än så… min kusin drabbades av bröstcancer och hennes utredning visade att ingen av oss har cancergenen – bara en osannolik otur. Vår släkt har inte genen, däremot är vi tydligen mästare på att få cancer och mina markörer visar att vi har en känslighet som man ska ta på allvar.

I min närmaste släkt har vi bla bröstcancer, lungcancer, prostatacancer, bukspott- och skelettcancer och gud vet vad. Jag har haft tre läkare stående över mej som sagt att jag MÅSTE hålla mej normalviktig och ha MINST 30 minuters fysisk aktivitet om dagen. Då har jag bäst chans att hålla mej frisk. Eftersom detta gäller även för covid så lyssnar jag såklart och har gett Martin samma order.

Jag har 23,5 i BMI numera, jag vet att alla inte tycker att BMI är en bra måttstock – men just nu är det lixom det vi har att gå på. Jag tränar styrketräning 3 ggr i veckan och promenerar ca 30-75 minuter varje dag. jag försöker att inte stressa, äta bra och sova ordentligt. Jag gör verkligen vad jag kan för att hålla cancern borta och att då få negativt besked från mammografin är såklart väldigt positivt 🙂

Så det är bara att köra vidare. Jag vet att jag riskerar att bli sjuk i cancer, så jag lyssnar på läkarna, gör som de säger och hoppas på det bästa. Jag har iaf inte cancergenen och det är ju positivt – att jag sedan är född i en släkt som lätt drar på sej cancer… ja, det är ju som det är. Jag hoppas jag gör tillräckligt för att slippa. Å det hoppas jag att du också gör!

En bok som kräver ett eget inlägg

En bok som kräver ett eget inlägg

Oftast läser jag ett gäng böcker och sedan berättar jag om dem i ett samlat inlägg. Men så finns det en och annan bok som kräver lite extra uppmärksamhet, I Rättvisans Tjänst av Johan Eriksson är en sån bok.

Under 6-7 år fördelat på två olika perioder tjänstgjorde jag som nämndeman i Huddinge, senare Södertörns, Tingsrätt. Ett uppdrag som jag älskade, ofta tänker tillbaka på, lärde mej mycket av och gärna skulle göra igen. Som nämndeman är du en slags amatördomare som sitter med vid rättegången för att helt enkelt bedöma om åklagaren lyckats bevisa det som h*n påstår har hänt. Enkelt beskrivet alltså.

Från början satt vi i Huddinges tingshus, detta var 1999 tror jag… på den tiden fick vi nämndemän vänta utanför salen tillsammans med alla andra. Då hade vi ofta tillfälle att prata med både åklagare och advokater, några var trevligare och mer pratsamma än andra. En av dem var just Johan Eriksson, några andra var Mats Floden och Reine Nelson. Tre oerhört proffsiga advokater som jag skattar högt och även har rådfrågat när jag behövt vägledning. Dessutom är de ruggigt trevliga och gillar att resa, särskilt Mats. Skulle jag hamna i knipa är det dessa jag skulle be om hjälp och har även hänvisat till när folk frågat mej.

När jag såg att Johan skrivit en bok blev jag inte förvånad, däremot väldigt glad. Johans speciella situation är ju att han försvarade Akilov, något som gjorde honom unik inom svensk rättshistoria. Det jag kommer ihåg från våra gemensamma dagar i tingsrätten är hans förmåga att inte krångla till det. Johan pratar så folk förstår, han krånglar inte till det eller brer ut sej med krångliga termer eller konstiga, svåra eller många ord. Dessutom är han cool-lugn!

När jag läser I Rättvisans Tjänst kommer allt detta tillbaka. Han berättar om fall som berört lite särskilt, på ett enkelt och rakt sätt. Det jag tror att han vill få fram och som han också lyckas med, är att även advokater är människor med hjärta och känslor, att det är den åtalade man försvarar, personen – inte handlingen. Att allt ska gå rätt till så att utgången blir så rättvis som möjligt. Att allt inte är svart eller vitt.

Visst är advokat ett arbete, men det är ett ganska speciellt arbete där man kommer människor nära i en väldigt speciell situation. I vissa fall har man hela deras liv och framtid i sina händer och det kräver en alldeles särskild person att klara det med respekt för en redan utsatt människa som ofta sitter jäkligt illa till. Och även om det är ett arbete, så involverar arbetet hela ens liv och ibland även familjen. Som Johans berättar om i boken pekade hans son på Rådhuset (tror jag) och sa att där bor pappa… Brottslingar har inte kontorstid, en försvarsadvokat får rycka in precis när som helst. Advokatens familjen får ofta vänta och anpassa sej.

Jag blev mycket imponerad av Johans sätt att skriva och berätta om de olika fallen. Berättelserna är raka och enkla, trots komplicerade fall och i vissa fall även komplicerade åtalade. Han berättar om fall som berört honom särskilt mycket och han berättar så det berör även mej. Jag förstår att han inte kan släppa de här fallen och människorna bakom dem, de har något över sej som man kommer ihåg. Men han måste haft väldigt svårt att välja vilka han ska berätta om. Jag har själv flera såna i min minnesbank, särskilt om barn och unga förstås.

För mej sitter särskilt en vårdnadstvist fast i skallen, samt den äldre damen som snattade ett par tofflor till sin man som var sjuk och frös. För att inte tala om damen i 60-årsåldern med skinnkläder och stora svarta moonboots som åkt fast för mer är 60 olovliga körningar på bara några månader. Hon var bara tvungen att köpa huvudvärkstabletter till sin kompis… Det är alltså inte de största och värsta fallen som sitter där, utan andra som har något som berör något i mej.

Jag brukar säga att i Tingsrätten ser man verkligheten. Vill man veta hur det faktiskt är ute i samhället så ska man ta en dag i rätten och lyssna på olika förhandlingar (de flesta är öppna, så det är helt ok att sitta med). Detta borde vara obligatoriskt för alla föräldrar, lärare och politiker – en dag om året eller nåt sånt.

Under en enda dag kan man se sin granne åtalas för misshandel, någon annan för stöld, bekantas barn för narkotikabrott, vänner i fula vårdnadstvister osv osv. Ibland behöver man bara läsa på tavlan vilka mål som ska tas upp under dagen och namnen som står där för att få en hyfsad översikt över vad som händer i vår närhet. Helt vanliga människor, vänner och bekanta som själva utsatts för brott eller som hittat på någon skit själva. Många fördomar kan vi skaka av oss, samtidigt som vi förmodligen får ett par nya.

Och allt detta blir så tydligt i Johans bok. Några föds in i kriminalitet och trassel, men för de flesta handlar det om tillfälligheter. Och självklart berättar han även om Akilov. Att även en terrorist är en människa. Just den här gillar tom att baka…

Jag älskar den här boken! Johans stora hjärta, engagemang, hängivenhet och professionalitet lyser igenom i varje berättelsen. Den är lättläst, informativ och tar mej tillbaka in i förhandlingssalen. Och jag längtar tillbaka ännu mer! Jag hoppas man släpper på kravet att de politiska partierna ska vara nominerande och att man istället ska kunna anmäla sitt intresse direkt till domstolen. Jag vill vara med!

Är ni bara det minsta intresserade av rättsväsendet, hur rättegångar går till, hur en advokat tänker och förbereder sej så ska ni läsa boken. Den är helt fantastisk!

Sommaren 2020 och vikten – hur gick det?

Sommaren 2020 och vikten – hur gick det?

Många tycker att det är svårare att gå ner i vikt på sommarhalvåret. Man kanske äter mer tillsammans med andra, dricker mer alkohol, vill ”unna” sej (jag avskyr det ordet) och tycker att det är skönt att bara slappa. Jag hör inte till dem.

För mej är det mycket lättare att gå ner i vikt när värmen kommer. Då har jag mindre värk, kan röra mej som jag vill, får energi och tycker att allt är lättare. Den här sommaren var allt väldigt enkelt, eftersom vi var nästan helt avskärmade från omvärlden.

Redan i mars bestämde vi att vi skulle satsade vi på oss och vår hälsa och hade alltså redan satt ribban med nya vanor och rutiner när sommaren kom i juni. Jag har svårt att gå ner i vikt, vad som hände den här sommaren vet jag inte – för helt plötsligt rasade hektona av mej. Jag som vanligtvis går ner max ett hekto i veckan, gick ner både 2 och 3 hekto och det är alltså att rasa i min värld. Allt är relativt.

Allt stämde! Martin och jag var hemma på heltid tillsammans. Vi tog våra två dagliga promenader och utforskade naturstigar på helgerna. Vi åt enligt plan, men svävade ut lite på helgerna. Vi höll oss friska och mådde bra. Stressen var som bortblåst. Jag tränade min kvart mina tre gånger i veckan, har faktiskt bara missat en enda gång sedan i mars!

Pälsbollen mådde bättre än på länge och hängde gärna med på våra dagliga äventyr. Alla mådde superbt och vi sa ofta till varandra att vi har det så himla bra. Å mår man bra brukar det synas på vågen – vilket det också gjorde.

Mellan 1/6 och 31/8 gick jag ner 2,7 kilo och då var jag alltså sk normalviktig från början. Jag hade plus på vågen 3 gånger, det var bla efter midsommar och efter vår bröllopsdag. Jag är en sån där som kan stå helt still i 3-6 veckor och sedan droppa ett kilo. Jag vet det och vet också att det inte finns någon förklaring, det är bara att stå ut.

Eftersom jag redan var på min målvikt, var allt egentligen bara ett experiment på hur olika saker påverkar min kropp och hälsa. Skulle jag kunna komma ner till min ”drömvikt” kanske? Kan jag äntligen få synliga muskler? Kan jag få bort min avskydda ”övfre” mage?

Jag vet inte än, men magen är nästan borta och en och annan muskel har blivit synligare. Jag har en del fett kvar på mage och rygg (det är där det samlas hos mej) som jag inte skulle ha något emot om det försvann – men är hyfsat nöjd som det är. Å jag har ett par kilo kvar till vikten som jag aldrig trodde jag skulle nå. Det kanske är möjligt ändå?

I stort är jag nöjd med min nuvarande vikt – dock ganska förvånad hur snabbt det gått. Ja, det är snabbt i min värld. Ni måste förstå att det tog mej 3 år att gå ner 10 kilo, att ta nästan 3 kilo på en sommar är galet i min värld. Mitt hälsoprojekt 2020 har egentligen inte handlat om vikt, utan att vara hälsosam och få lite mer muskler. Vikten har kommit på köpet. Skillnaden kanske inte syns så mycket, men den känns!

Experimentet fortsätter. Hösten blir precis som våren och sommaren, så får vi se vad som händer. Hela 2020 fokuserar på vår hälsa, så får vi se hur resultatet blir till nyår. Nu kommer det nog inte att bli två dagliga promenader när kylan kommer, men iaf en och en del på bandet när jag har tränat. Styrketräningen fortsätter, 15 minuter – 3 ggr i veckan. Och med maten gör vi så gott vi kan, med lite extra gott då och då. Godis vill jag inte vara utan, men äter i rimlig mängd.

Just det! Sömnen! Den är viktig! Vi försöker att lägga oss vid 22.30-tiden och jag vill gärna ha 8 timmars sömn för att må så bra som möjligt. Och skrattet! Minst lika viktigt. Det har blivit lite dåligt med skratt senaste tiden, men det är på väg tillbaka. Det blir bättre och bättre.

Så vad säger ni? Är ni med mej? Ska ni hänga på kanske? Att bli ert hälsosammaste jag 2020. Det är drygt 3 månader kvar av året, än kan man åstadkomma en hel del. Fortfarande är alltså grejen att leva så hälsosamt som möjligt och se vad som händer. Göra så gott man kan helt enkelt.

Häng gärna med på instagram @marlenerinda så ser ni hur jag lever i min vardag med viktväktarnas verktyg. Nu kör vi!

Matsedel v 39

Matsedel v 39

Nu är det bara drygt tre månader kvar av 2020. Ingen kunde väl ens ana vilket konstigt år det skulle bli. För oss började det bra med en alldeles lagom snöig vinter och min 50-årsresa till Dominikanska Republiken. Men sen…

Vi hann bara hem, sedan dess har vi suttit i frivillig corontän hemma i huset i Tumba. För vikten och hälsan har det varit fantastiskt, vi har verkligen gett våra kroppar allt av det bästa i både matväg, vila och motion. Men resten… 2021 kan bara bli bättre!

Maten har vi skött och det fortsätter vi med. Ni vet väl att det finns över 400 färdiga veckomenyer här på bloggen? Ni hittar dem HÄR. Och att det finns mer än 650 recept med uträknade SP på Du i Fokus? Ni hittar dem HÄR.

Här är veckans matsedel:

Måndag: Morotsplättar (Grön 35, Blå 27, Lila 27 för allt)

Tisdag: Ugnsbakad fisk med kräftosttäcke (Grön 7, Blå 6, Lila 6 plus potatis)

Onsdag: Kassler med currysås (Grön 4, Blå 4, Lila 4 plus ris)

Torsdag: Cannelloni med kasslerfyllning (Grön 7, Blå 7, Lila 7)

Fredag: Bakad potatis med räkröra Grön 7, Blå 1, Lila 1 för all röra, lägg till för potatis.

Lördag: Lövbiffsrullader med svampsås (Grön 9, Blå 9, Lila 9 för tre rullader, plus potatis)

Söndag: Makaronilåda (Grön 13, Blå 12, Lila 12)

Den här veckan vill jag slå ett extra slag för cannellonin. Gör en hel plåt på en gång och portionera sedan i matlådor. Samma sak med makaronilådan som är kanon att göra en stor sats av. Kanonbra matlådemat!

Fler rätter som funkar i matlådan hittar ni HÄR och mej kan ni hänga med på instagram @marlenerinda

Ha en härlig vecka!

5 väldigt olika boktips!

5 väldigt olika boktips!

Den här gången har jag tips på fem helt olika böcker. Det är krigshistoria blandat med feelgood och romance mm… En hade jag sett fram emot väldigt mycket, en hade jag hört massa bra om och de andra hade jag inte en susning om. Jag rekommendera allihop!

Vi börjar som vanligt uppifrån i bokhögen:

Familjen Bridgerton – En oemotståndlig frestelse av Julia Quinn.

Detta är sjätte boken och syskon nummer sex som får sin historia berättad. Jag älskar böckerna och ser fram emot varje release, men denna levde faktiskt inte upp till mina förväntningar. Den är i stort sett som de andra, men ändå inte riktigt… den har mer ”tantsnusk” och mindre historia. Det finns en förklaring till varför den är så, det får ni se själva när ni läser.

Deta handlar iaf om Londons mest ökände ungkarl, Michael Stirling, som aldrig haft svårt att fånga en kvinnas uppmärksamhet. När han träffar Francesca Bridgerton känner han dock en attraktion så stark att han för första gången i livet blir handlöst förälskad. Francescas hjärta tillhör dock hans kusin och bäste vän så han kan inget annat göra än att leva med att vara olyckligt kär. Eller…?

Även om inte denna är min favorit, så ser jag fram emot de sista två och hoppas att de återgår till samma stil som de andra. Nästa kommer i november, jag längtar redan 🙂

Där kräftorna sjunger av Delia Owens

Den här boken har jag varit nyfiken på länge. När den nominerades till Årets Bok var jag ju bara tvungen att läsa den! Detta var den bäst säljande boken i USA förra året.

Det handlar om Kya Clark lever ensam och i samspel med naturen utanför en liten stad vid North Carolinas kust. Byborna kallar henne ”Träskflickan” och har i många år spridit elaka rykten om henne. När en man hittas död i våtmarken blir hon förstås misstänkt och en mordutredning inleds. Men Kya är långt ifrån den enstöring som alla tror, snart uppdagas sanningen om hennes liv.

Boken är oerhört välskriven och vackert berättad. Jag sträckläser den inte, som jag brukar, men fascineras av historien. Det är en ganska långsam berättelse med otroligt detaljerade miljöbeskrivningar. Den visar också tydligt hur ett litet samhälle fungerar med gruppdynamik, skitsnack och hur annorlunda personligheter utestängs ur gemenskaper. Intressant helt enkelt!

Sjöbodsblues av Sara H olsson

Sjöbodsblues är Sara H Olosson fjärde bok, jag har inte läst någon innan men hört talas om dem. Denna handlar om Ellen Westman som drömmer om att bo vid havet och får låna sin exmans sommarhus i Tradviken. Hon tänker sig ett semesterparadis fullt av liv och rörelse, men verkligheten är något helt annat.

Det är en myspysig berättelse om fyra helt olika kvinnoöden som vävs samman när den stora världen knackar på i det lilla men charmigt tråkiga Tradviken.  Boken är så där lättsam och mysig att det blir en bladvändare som också ger ett och annat skratt. En perfekt bok att läsa när man känner sej lite nere.

Tyska Huset av Annette Hess

Jag är väldigt intresserad av Förintelsens historia och personerna som var med under den tiden. Det finns mängder med litteratur skriven av både drabbade och anhöriga, men inte lika mycket av någon från den tyska sidan. Även om Tyska Huset är en påhittad berättelse så blir den väldigt intressant då den berättar om det rättsliga efterspelet, sett ur en ung kvinnas ögon.

Det handlar om den unga översättaren Eva Bruhns som blir inkallad som tolk under Auschwitzrättegångarna. Medan Eva lyssnar till de fasansfulla vittnesmålen hopar sig frågetecknen i hennes egen historia. Varför vägrar hennes föräldrar att prata om sitt liv under kriget? Och varför undviker pojkvännen alla frågor om det förflutna? Vad är det förr ärr hon har i huvudet?

Allt utspelar sej i Frankfurt och året är 1963. Eva får nya pusselbitar till sin egen historia vart efter rättegången pågår. Pusselbitar som hon inte en haft minsta aning om.

Jag älskar den här boken! Den ger en helt annan vinkel på en tid i världshistorien som aldrig mer får upprepas eller glömmas bort. Hur folk ”glömde” för att det var enklast och för att helt enkelt orka leva vidare. Läs den!

Ta ingen skit Ann-Britt av Christina Larsson

Detta är feelgood som inte alls är feelgood från början, utan bara ont i magen. Problemen hopar sej och det ser rätt mörkt ut för Ann-Britt som innan hon vet ordet av står övergiven i en ny lägenhet, förvirrad, ensam och fullkomligt otillräcklig.

Ann-Britt Roos har eskalerande klimakteriebesvär, barnens tjatar och tar henne för given, omorganisation på jobbet och äldreboendet som hotar att slänga ut hennes far om han rymmer igen. Det är kaos på alla fronter kan man minst säga och blir inte bättre när hennes man Krister plötsligt säljer villan där de bott i trettio år.

När nya grannen Carmen hittar henne gråtande i trapphuset öppnas en ny värld. Sakta men säkert växer en ny kraft fram hos Ann-Britt och snart bestämmer hon sig för att det är nog. Hon tänker inte ta mer skit!

Som sagt: skitjobbig från början – allt är svart och blir lixom bara värre trots att hon redan nått botten. Men sen börjar en långsam klättring uppåt och en berättelse om kvinnlig vänskap tar form. Orkar man bara ta sej igenom det mörka så är det en väldigt rolig bok. Jag gillar den! Lite Fredrik Backman-stuk på något sätt.

Fem helt olika böcker, var och en absolut läsvärd på sitt sätt. Jag har svårt att rangordna dem, men Bridgerton är ändå Bridgerton… Fast Tyska Huset är nog ändå i topp. Asch, läs allihop 🙂