Bläddra efter
Etikett: scen

Kul kväll med Bo Kaspers

Kul kväll med Bo Kaspers

Kommentarer 4 kommentarer

För några år sedan hade jag ingen direkt koll alls på Bo Kaspers orkester. Jag kände igen deras sätt att spela, men inte mer än så. Hösten 2023 var vi på vår första konsert med dem, för ett jobb, och fattade direkt grejen med deras musik. Nu har vi varit på vår andra konsert.

Att recensera scenshower ger oss ibland möjlighet att se sånt som vi annars inte hade sett. När vi fick inbjudan till att recensera Bo Kaspers första gången, gick vi dit med helt öppet sinne. Vi, eller kanske mer jag… visste nästan ingenting alls om dem. Men oj så bra det var!

De har ju ett rätt speciellt gung. Musik man kan ha sådär i bakgrunden, medan man gör annat, men även lyssna mer intensivt på. Jag lyssnar iofs inte särskilt mycket på musik, mest i bilen eller konserter på tv. Men jag gillar Bo Kaspers, så när de nu firar 35 år tackade vi såklart ja till att recensera deras jubileumskonsert.

De blev en riktigt fin kväll på Göta Lejon och som det brukar heta ”alla var där”. Det var många roliga möten med gamla bekanta, som jag inte sett på ett tag. Och konserten var riktigt, riktigt bra. En lång och generös show, där små filmsekvenser visades samtidigt med musiken för att visa bandets karriär genom åren. Otroligt smart och tillsammans med mellansnacket blev det verkligen en kväll genom minnenas allé.

Vaddå recensera?

Att recensera en show, teater eller konsert, är något helt annat än att vara där privat som en i publiken. Jag ska ju ta in allt, inte bara det som händer på scenen. Utan även hur scenen ser ut, hur mellansnacket är, hur publiken reagerar, scenkläder och interaktionen med publiken. Martin har sitt jobb innan allt börjar, när han fotar röda mattan och tar sisådär 3-500 bilder en vanlig premiärkväll.

Efter föreställningen ska vi skynda hem för att skriva recensionen så fort som möjligt. Absolut senast innan lunch dagen efter. Vi brukar vara hemma vid 23-tiden, då laddar Martin ur kameran och redigerar bilderna medan jag skriver recensionen. Oftast har jag förberett den lite innan, genom att kort skriva lite historia och handling om det är en teater. Sen tar det kanske 1-2 timmar att skriva klart allt, få in bilderna och trycka på publicera. HÄR kan ni läsa vår recension.

Den här gången var det en rolig röd matta med gäster som inte så ofta går på premiärer, bland annat Peter Haber och hans fru Lena. Han är tydligen en stor fan av Bo Kaspers. Men där var såklart även de som ofta minglar och som vi brukar träffa. En kul kväll!

Men nog känns det att man blir äldre… de här kvällarna blir ju rätt sena och vi är rätt sänkta dagen efter. Å det blir värre och värre… får se hur länge vi orkar. Några år till blir det iaf. Och Bo Kaspers har vi inget emot att se flera gånger. Kolla in dem om i inte gjort det, skönt gung ju!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram

Annorlunda show med Per Andersson

Annorlunda show med Per Andersson

Kommentarer 6 kommentarer

Jag vet att vissa har lite svårt för Per Andersson. Kanske förståeligt eftersom det oftast är hans hysteriska sidor som visas. Men jag har sett andra sidor och vet vad han går för. Och vill därför uppmana er: Döm aldrig boken efter dess utsida…

Jag försöker alltid att bilda mej min egen uppfattning om både saker, händelser och personer. När det gäller Per Andersson har jag inte haft någon åsikt eller uppfattning alls egentligen. För länge sedan träffade jag honom på en premiär där vi siktade in oss på exakt samma godsak i en godisskål och det blev en slags fäktningskamp med varsin skumtomte i handen. Oförargligt och rätt roligt.

Lite senare, eller om det var före… var jag på en presentation om förställningen ”The book of mormons”, där han och Linus Wahlgren berättade om musikalen och hängde med oss en stund. Då hörde jag honom sjunga för första gången och jäkla så bra han sjöng. När vi några år senare fick inbjudan att se julshowen ”Tomten och Bocken” var det ingen tvekan om att tacka ja. Här kom han ännu mer till sin rätt och visade sin sångtalang på mer än ett sätt. Han kan sjunga!

Sedan dess har jag intervjuat honom flera gånger och sätt honom i bla Diggiloo-ensambeln. De har ju alltid en komiker med sej på sin turné och förra sommaren var det just Herr Andersson. Han var otroligt rolig och tog ut svängarna totalt. Tramsigt? Både ja och nej.

Strax innan jul förra året, var det premiär av hans Kardborreshow. En väldigt annorlunda föreställning som formas av publiken. Där hänger ett stort tygskynke på scenen, med rutor och namn på olika sketcher. Publiken kastar sedan bollar som fastnar i någon av rutorna, denna sketch ska han sedan genomföra på studs. Alla föreställningar blir alltså olika och han själv vet aldrig i vilken ordning numren kommer. Det kräver en mångsidig artist att klara en sån grej.

Per Andersson är ett proffs, men få har nog förstått det. Han är dessutom en modig komiker som vågar gå utanför sin comfortzon och kasta sej ut på okänt vatten. OCH han har en jäkla massa talanger. Har ni inte hört honom sjunga, så hoppas jag verkligen att ni får chansen. Kardborreshowen är en väldigt annorlunda show och jag imponerades så många gånger av hans mångsidighet. Jag tror att vi skrattade från första minuten till den sista. Vi gav fyra stjärnor i vår recension. Ni kan läsa den HÄR!

Visst kan det väl vara tramsigt lite då och då, men jag tycker att hans seriösa sidor kommer fram mer och mer. Han har blivit mer personlig med sin publik, visar mer av sin personlighet och är mer sårbar. Och då blir han dessutom lättare att ta på allvar, även om det är humor han sysslar med.

Så ni som tycker att han bara är tramsig. Ge honom en chans. Se hans kardborreshow, hör honom sjunga, se honom i Diggiloo från sommaren 2025 (finns på TV4-play tror jag). Se på honom med nya ögon och lyssna på det han faktiskt säger. Det finns mycket som snurrar i Anderssons skalle och det mesta är faktiskt briljant. Jag tycker faktiskt att han är lite missförstådd…

Kardborreshowen går just nu som turné lite överallt i Sverige. Skaffa biljetter om ni vill skratta.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram

Att recensera sina vänner…

Att recensera sina vänner…

Kommentarer 5 kommentarer

Under många år jobbade jag med både film och teater. Detta har lett till en diger bekantskapslista med både skådespelare och scenarbetare. Det kan såklart vara knepigt när vi ska recensera olika scenuppsättningar…

Komikern Janne Bylund har jag känt i drygt 25 år. Vi träffades på ett lite udda sätt kanske man kan säga. Jag vann nämligen en dejt med honom och vi fann varandra direkt. Men bara som kompisar. Vi var faktiskt två vinnare, men den andra kände sej nog lite utanför eftersom Janne och jag bara pratade och pratade och pratade. Hon åt ganska snabbt och gick sedan iväg, medan vi satt kvar och tog sedan även en liten promenad på stan.

Detta är alltså många år sedan, men vi har hållit kontakten lite sporadiskt. Något sms då och då och till nyår typ. Jag har några såna kompisar. Man vet att de finns där och ibland hörs man lite mer, ibland lite mindre. Men man finns där.

När det gäller Janne så bor han i Göteborg, alltså ses man ju inte särskilt ofta. Men han flackar runt i landet på olika jobb och då uppstår ibland ett tillfälle. Senast vi sågs var på hans förra show ”Mamma ljuger” när den var i Stockholm. På min födelsedag för två år sedan. Nu var det dax för uppföljaren ”Ser jag tjock ut i den här”. Inte på min födelsedag den här gången, men nästan. Förra gången hann vi dessutom med en frukost och intervju, det gjorde vi inte den här gången. Men vi hann prata en hel del innan föreställningen i foajén. Det är nämligen där showen börjar kan man säga.

Janne och hans kollega/lekkompis Mattias tillbringar inte särskilt mycket tid i sina loger. De vill hellre träffa publiken och umgås. Alltså uppehåller de sej i foajén både före föreställningen, i pausen och efter. Briljant ju. Då kan alla som vill ta bilder och byta några ord. Och vi hann byta väldigt många ord 🙂

Den förra showen handlade mest om relationen mellan barn och deras mammor. Den här är med mer relationsanknytning. Hur vi funkar i en relation när det gäller manligt och kvinnligt. Vem gör vad, hur och varför. Och det är så roligt. Så hög igenkänning. Jag skrattade från första minuten till den sista. Och många gånger puttade jag till Martin och sa ”just det!”. Fast i vårt fall är det en hel del igenkänning åt ”andra hållet”. Mycket av det som händer i köksregionerna är Martins förtjänst, inte min. Som att kylen mirakulöst fylls på eller maten hamnar på bordet. Fast diskmaskinen tömmer faktiskt jag. Iaf ibland.

Jag kan varmt rekommendera showen. Janne och Mattias bjuder verkligen på sej själva och slår huvudet på spiken väldigt många gånger. Är ni i en relation så måste ni köpa biljetter och gå tillsammans. Jag lovar att ni får en himla rolig kväll. Showen går lite överallt i Sverige hela året och fortsätter sedan säkert lite till. Det kan också läggas till datum på olika orter, man vet lixom inte riktigt med de här två.

Att recensera en show som en vän både skapat och själv är med i kan tyckas knepigt. Jag tycker ändå att jag fått till en bra balans. Dessutom är mina kompisar så himla bra på det dom gör och lyckas med sina uppsättningar, såå jag behöver inte oroa mej. Den här gången blev det fyra stjärnor, ni kan läsa recensionen HÄR.

Jag står för mina ord och det ska mycket till för att såga något totalt. Är det dåligt så försöker jag ändå att skriva konstruktivt och även få fram det som varit bra. Och då har det faktiskt hänt att föreställning gjorts om lite… om det varit just mina ord som påverkat vet jag inte, men kanske.

Den här gången var det dock inte alls svårt att skriva positivt. Så löp och köp, som vi brukar säga. Ni kommer inte att ångra er.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Årets andra premiär gick åt helvete

Årets andra premiär gick åt helvete

Kommentarer 3 kommentarer

Det har gått i ett sedan vi kom hem, trots att vi bokat av en massa grejer. Något vi inte tackat nej till är årets första scenshower och teaterpremiärer. I torsdags var vi på Arvingarnas ”Festen” och på fredagen på ”Pjäsen som går åt helvete” med bla Pernilla Wahlgren. Torsdagen var sådär… men fredagen var toppen!

Vi recenserar det mesta som visas på scen på vårt magasin Du i Fokus – duifokus.se. Under åren har det blivit flera hundra föreställningar och shower och sedan några år betygsätter vi även med stjärnor. Ni kan se korta utdrag från våra recensioner och stjärnorna på många affischer och reklambilder, både ute på stan och i sociala medier. Titta nästa gång får ni se 🙂

I torsdags var vi alltså på Arvingarna, den recensionen kan ni läsa HÄR. Det var ingen röd matta att tala om och blev inte särskilt många bilder. Showen var sådär och gick rätt snabbt att skriva, men klockan var ändå över midnatt innan vi ramlade i säng.

I fredags var röda mattan desto längre. Det kändes lite som en kick-off efter en lång ledighet. Många härliga bekanta att återse och kramarna stod som spön i backen. Med en teater innehållande bla Pernilla Wahlgren, Christine Meltzer, Kim Solucki och Måns Nathanaelson blir det många kända ansikten i publiken. Jag var extra glad över att träffa Kenny och Tess Solomon igen, de har haft en väldigt tuff tid som nu är över. Dessa satt vi även brevid under föreställningen och kunde prata lite mer.

Ni ser ju själva på bilderna här nedan en del av dem som var där:

Föreställningen var riktigt bra. Vi gav den faktiskt fem stjärnor, vilket är rätt ovanligt för att vara oss. Men så bra var det. Ni kan läsa vår recension HÄR. Vill ni boka biljetter kan ni göra det HÄR.

Det är tvättäkta fars, en sån där slå-i-dörrarna-variant. Jag kan ha lite svårt för sånt, men då detta var en sk enaktare, på bara 90 minuter, funkade det. Skådespelarna var så perfekta i sina roller, proffsiga och minutiöst tajmade. Här faller grejer, tom väggar och även golv som försvinner – då måste skådisarna vara på tårna och stå på en exakt rätt plats för att inte skadas.

Jag tror att jag skrattade från första minuten till den sista. Så himla härligt. Dessutom tillsammans med folk som jag gillar och producerat av folk som jag både tycker om och respekterar. Det blev en väldigt bra kväll helt enkelt. Recensionen gick också rätt snabbt att skriva, men det blev ännu en sen kväll innan vi kom i säng.

Nu är årets två första premiärer avklarade. Ikväll kör vi den tredje.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En kul kväll med kompisar och Joyride

En kul kväll med kompisar och Joyride

Kommentarer 5 kommentarer

Höstens enda musikal i Stockholm är Joyride, den premiären missade vi också när vi var iväg sist. Men nu var det dax och kompisar hängde med.

Vi har dragit ner betydligt på event och sena kvällar den här hösten, men teater och särskilt musikal är ju vår grej – så just de kvällarna stannar kvar. Det är ju scen, teater och musikal vi kan bäst och där folk vill ha vår åsikt och våra tips. Dessutom älskar vi det!

När kompisarna också ville se Joyride, såg vi till att gå tillsammans – även om vi satt på olika platser i salongen. Men vaddå… man umgås ju inte under föreställningen, så det spelar ju ingen roll.

Vi åkte in till stan efter en lättare lunch, gick runt lite – passerade Sergelstorg, Norrmalmstorg, Berns, Nybrokajen, Musikaliska, Grand Hotel och Slottet. Sen satte vi oss i solen i Kungsträdgården och tittade på folk. Så himla mysigt.

När det började kurra i magen hade vi sett ut ett ställe att äta på, valet föll på nya stället i Kungans, det som förr var TGIF. Där tog de andra hamburgare och jag tog en pizza bianco med räkor och rom. Den var sååå god, rekommenderas verkligen. De andra var också nöjda.

När vi ätit klart var det dax att gå den korta biten till Chinateatern och sätta sej på plats. Ridån gick upp och snart sittdansade vi allihop. Det var så bra. Men vem gillar inte Roxettes musik lixom? Och Anton Lundqvist, underbara människa. Alla var så himla bra och den yngre tjejen Edda, som spelade Stella, kan nog bli rätt stor om hon får bra råd och kontakter.

Efteråt gick vi nöjda trallande ut i natten, stannade till för att ta bilder lite här och där innan vi åkte hem. Väl hemma gick vi faktiskt och la oss direkt, premiären hade ändå varit och vår recension kunde vänta några timmar. Det kan den inte när det är primärkväll, då ska den vara ute senast förmiddagen efter. Men nu sov vi gott, skrev i lugn och ro och publicerade strax efter lunch dagen därpå. Den kan ni läsa HÄR!

Nu är alltså höstens teater- och showpremiärer avklarade, om än lite i efterhand. Det var inte så många, men kanske kommer fler senare. Det får vi se. Det går mycket bra ute i landet som vi gärna skulle se, kanske blir det så… Har ni något teater på g eller har ni redan sett något bra?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Trassel och Strömstedt

Trassel och Strömstedt

Kommentarer 8 kommentarer

Sedan vi kom hem har det gått i ett. Medan vi var borta var det höstens stora premiärvecka, så allt vi missade då har vi börjat ta igen nu. Förra veckan såg vi Trassel och var med på premiären av Niklas Strömstedts fina show.

I mitten av september brukar höstens teaterpremiärer gå av stapeln. Så var det även i år. Först var det Trassel på Oscarsteatern, sedan var det Joyride på Chinateatern. Vi kom hem förra måndagen, redan på torsdagen satt vi på plats på Oscars.

Jag såg Trassel för några år sedan, på genrepet innan förställningen flyttade till Kalmar och Krusenstiernska teatern. Det var innan covid och innan vi hade husbil och var där på sommarpremiärerna. Jag är ingen stor fan av fars, men Trassel är helt suverän, det tyckte jag redan då. Å det är i stort sett samma föreställning som då, med ungefär samma ensemble och regissör.

Den stora behållningen är Ola Forssmed som spelar död större delen av föreställningen. Hans kropp göms av Robert Gustafssons, Peter Dalles och Sussie Erikssons karaktärer. Som grädde på moset är även Anders Jansson med som suverän butler, brytandes på engelska. Det är så roligt och tiden går blixtsnabbt. Helt suveränt faktiskt. Ett present- eller julklappstips då den kommer att gå även i vår 🙂

Eftersom jag hade sett den innan så hade jag kunnat skriva en stor del av recensionen i förväg. Så på tåget hem skrev jag klart den och kunde lägga mej hyfsat tidigt. HÄR kan ni läsa den.

Det var torsdagen det. På fredagen var det dax att gå på premiär på riktigt, det var lite därför vi kom hem faktiskt. Då hade Niklas Strömstedt premiär av sin show OM. Det blev lite som en reunion efter sommaren, då vi träffade massor med vänner och bekanta under kvällen. VI har ju i stort sett varit borta sedan i början av april, så vi har rätt många att återse. Så kul!

Showen var helt suverän! Jag gillar Niklas Strömstedt och hans musik. Hans pappa Bo var min chef när jag jobbade på Expressen och en av de bästa chefer jag haft faktiskt. Första och enda gången jag får en blomma när jag börjar på en ny arbetsplats. Sen kom han och kollade av flera gånger att allt var ok. Så ska en chef vara!

Iaf… showens 100 minuter gick hur snabbt som helst och vi njöt precis hela tiden. Niklas berättar om sitt liv och anekdoter, låtarna han spelar förstärker hans ord. Det är både roligt och berörande och väldigt, väldigt bra. Också ett tips om ni själva vill se eller ge bort till någon som gillar Strömstedt.

Vad det gäller den här föreställningen hade vi ju ingen koll alls och dessutom fotade Martin förställningen, så kvällen blev rätt sen. Då är man glad att det inte är någon paus, så man kommer hem hyfsat tidigt. Men innan jag skrivit texten och Martin hade laddat ur och redigerat bilderna var klockan ändå efter midnatt. HÄR kan ni läsa den recensionen.

Två sena kvällar gjorde oss rätt möra på lördagen, så vi sov ganska länge. Dagen var lugn, men på kvällen var det nya äventyr. Men om det ska jag berätta i ett annat inlägg, kanske redan i nästa 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram

I år sken solen över Diggiloo

I år sken solen över Diggiloo

Kommentarer 4 kommentarer

Med förra årets hagelstorm i minnet gjorde vi oss färdiga för att recensera årets Diggiloo. Den här gången sken solen över Kosta där årets premiär skulle äga rum. Å jäklar så bra det var!

Vi kom till Kosta Lodge på onsdagen, dagen innan premiären. Martin började ju sin semester då, så nu kunde vi koncentrera oss på våra uppdrag helt och hållet. Diggiloo var sista scenshowen som vi skulle recensera för den här sommaren, iaf vad vi vet. Sen skulle vår lilla ”turné” köra igång, jakten på material till campingar och ställplatser alltså.

Första dagen i Kosta var alltså på onsdagen, då installerade vi oss och la upp en plan för kommande veckor. Eller vi försökte iaf… det är inte så lätt eftersom vi är rätt väderberoende för att få fina bilder. Sen satt vi mest och läste i solen och jobbade lite. På torsdagen tog vi en morgonpromenad in till Kosta för att köpa matsäck till kvällens show. Så skönt att komma igång med promenaderna igen, kroppen mår så mycket bättre.

Eftermiddagen gick åt till att filma ställplatsen och förbereda kvällen. Vid 16.30 gjorde vi oss klara och gick iväg till festplatsen. I år skulle vi inte filma eller göra några intervjuer, så det var ett förhållandevis ”lätt” jobb. Martin skulle fota och jag skulle recensera showen, samt fota för våra sociala medier. Väl inne hittade vi våra platser och blev kanske inte helt nöjda. När vi recenserar brukar vi få kantplatser med fri utsikt för att kunna uppfatta alla detaljer. Nu hade vi fått platser snett mot scenen, mitt i en rad – jag såg inte jättemycket. Men jag hörde ju och Martin fick bilder, eftersom han kunde springa omkring fritt, så det fick väl gå.

I pausen träffade vi producenten och när han fick höra om våra platser flyttade han på mej. Martin sprang ju ändå runt, så han hittade en plats och kunde flyttade på mej. Helt plötsligt satt jag istället precis vid scenen och hade en himla bra plats. Nu såg jag allt, kunde ta bilder som jag kan använda och kunde tom se några av vännerna på scenen i ögonen. De kan ju inte hälsa, det ser inte bra ut – men ögonkontakten är en slags hälsning och räcker bra.

Årets upplaga av Diggiloo är helt suverän, några menade på att det är den bästa någonsin. Vi har bara varit med tre gånger och den är iaf bäst hittills. Årets komiker är Per Andersson och jag vet att folk kan ha svårt för honom, men han var helt suverän. Han får väldigt mycket scentid och sånt kan jag vara lite tveksam till, men det var väl avvägt och passade in så otroligt bra.

Årets stora gästartister är Uno Svenningsson och Sanna Nielsen, snacka om att de lyfter showen till helt nya höjder. Medina var också helt suveräna. Ni kan läsa hela vår recension HÄR, det är inte ofta vi sätter fem stjärnor – men det gjorde vi den här gången.

Diggiloo är tre timmar musik och så otroligt härligt. Man blir lixom sådär otroligt sommarglad, i år var ju dessutom vädret med oss. Som vi skev i recensionen ”Sol, sommar och Diggiloo”, de hör lixom ihop. Så när showen var slut gick vi med lätta steg tillbaka till husbilen, nästan dansade fram. Och sen var det bara att sätta sej och jobba. Martin redigerade bilder medan jag skrev recensionen. Å det gick faktiskt ganska lätt, vi var färdiga och kunde publicera texten strax innan midnatt. Tack och gonatt lixom.

Sommarens sista recension alltså. Oj vad vi sov gott sen 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Storm och teater i Falkenberg

Storm och teater i Falkenberg

Kommentarer 5 kommentarer

Det väntades oväder, så vi beslutade oss för att söka en trygg plats att stå på istf att testa något nytt på vägen. Så vi körde alla milen mellan Kalmar och Falkenberg i ett sträck, för säkerhets skull. Å det var himla smart.

På fredagen var det dax att lämna Kalmar. Solen sken och det var väldigt varmt och skönt, men det varnades för ösregn och 21 sekundmeter. Det är inte roligt att köra en stor husbil på nästan 4 ton när det blåser halv storm. Så vi siktade på en trygg plats i närheten av Vallarna, med så mycket lä som möjligt och hamnade i Falkenbergs gästhamn.

När vi kom fanns inga platser med el i hamnen, men det finns en parkering strax brevid där man också får stå. Vi hittade en plats jämte ett skjul, där vi tänkte att det skulle vara hyfsat med lä när stormen körde igång. Fredagen var kanske inte lugn, men solig. På lördagen blåste det upp mer och det regnade, men där vi stod var det fortfarande ok. Så pass att vi tänkte att vi står kvar, trots att det blev elplatser lediga i hamnen. Sen körde det igång. Jösses vad det blåste!

Dagar med sämre väder är, som jag tidigare sagt, ganska bra för oss. Då hinner vi jobba ikapp lite. Så det blev faktiskt 3-4 texter skrivna och två filmer redigerade. Himla bra. Jag förberedda även nästa recension. För på söndagen var det dax att ta fram cyklarna och ta sej till Vallarna, för sommarens andra premiär ”Kalabalik i fabriken”. På Vallarna tittar vi bara på föreställningen och skriver recension, inget filmande – lite enklare alltså.

Vi kom fram och träffade en himla massa härliga vänner och bekanta. Det roligaste var nog att få träffa Ewa Roos igen, som jag jobbade med i slutet av 80-talet. Vi har setts i vimlet, men inte hunnit prata något. Nu hann vi det 🙂

”Kalabalik i fabriken” är något så ovanligt som en fortsättning på förra årets föreställning ”Korvfabrikören”. Lite fristående sådär, som det brukar heta när det gäller bokserier. Den är väldigt rolig, men inte som förra året. Då var det galet bra, kanske sommarens bästa – nu var det bra. Absolut sevärt.

I år är Annika Andersson tillbaka och hon behöver ju nästan bara visa sej så skrattar man. Tillsammans med Jojje blir allt väldigt roligt, så är det bara. Men det känns som man sett detta förut, en del av skämten är lixom gamla. Så det var lite svårare att skriva den här recensionen, det tog sin lilla stund. Men vi kom på affischen även den här gången.

HÄR kan ni läsa vår recension.

Nu är det bara en premiär kvar i sommar, Diggiloo, men dit är det någon vecka. Så nu har vi lite annat spännande planerat. Det är dax att åka till Skåne!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Krusen – näst sista gången

Krusen – näst sista gången

Kommentarer 5 kommentarer

Så var det dax att klä upp sej och jobba lite bland folk igen. För näst sista gången skulle vi bege oss till Krusenstiernska Gården och den lilla utomhusteatern inne i parken för att se ”Oss swingers emellan”. Där är alltid lika mysigt.

2026 går avtalet för teatern inne i det som allmänt kallas Krusen, aka Krusenstiernska gården, ut. Det har varit olika information om detta, några har sagt att det var sista gången i år, andra att det är nästa år. Nu har vi kollat upp det ordentligt och sista gången är nästa år. MEN i år var det sista gången för Thomas Petersson att iklä sej huvudrollen, nästa år är det Robert Gustafsson – de kör vartannat åt. Så lite sista var det, med tanke på att Thomas gjort detta i 17 år eller något sånt.

Vi började som vanligt premiärdagen med en intervju. Den här gången var skaran som mötte oss rätt liten, men inte mindre viktig. Förkylningar har drabbat ensemblen, så det var tvungna att vila sina röster – så vi fick bara träffa Thomas Petersson och regissören Klas Wiljergård. Det gick bra det med, även om jag fick tänka om lite när det gäller mina frågor.

Det blev en fin liten intervju, med många skratt. När Thomas är med kan samtalet ta vilken riktning som helst. Man vet lixom aldrig med honom och det älskar jag!

Vi hann sitta ner en liten stund innan portarna öppnades och publiken strömmade in. Vi fotade premiärgästerna och pratade med några av dem. Det spårade ur fullständigt när Ola Forssmed, Edward af Sillén och Tobias Persson började prata om sina sommarprat. Kolla på filmen längst ner får ni se, helt galet 🙂

Jag hann träffa min kusin Johan och hans fru Malin också, kul kul. Det blir tyvärr inte särskilt ofta.

Prick klockan 19 satt vi på plats och föreställningen började. Så otroligt bra! Årets uppsättning är rolig, rapp och galen. Jag överdriver inte om jag säger att Thomas byter kläder 5 gånger på lika många minuter och dessutom hinner både sminka sej OCH sminka av mellan bytena. Han växlar nämligen mellan att vara man och kvinna. Hur han orka fattar jag inte!

Clara Henry är också något alldeles extra. Hon är så bra som packad! Mer än halva föreställningen är hon dyngrak och gör det så bra. Hon är så otroligt rolig. Jag skrattar så jag nästan får astma. Sådär så jag nästan inte hinner andas mellan skrattatackerna. En fantastisk kväll!

Efteråt cyklade vi tillbaka till husbilen och satte oss för att jobba. Det var inte vårt att skriva den recensionen kan jag säga och vi hamnade på affischen igen. Yes!

HÄR kan ni läsa recensionen. Filmen kan ni se här nedan:

Detta var första premiären av årets tre. Nu var det dax att köra mot Falkenberg och Vallarna.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

We will rock you – så bra det kan bli utan Freddie

We will rock you – så bra det kan bli utan Freddie

Kommentarer 6 kommentarer

Jag har väl aldrig egentligen haft några idoler, däremot grupper och personer jag gillat lite mer än andra. Queen hade jag ingen som helst relation till innan jag mötte barnens pappa, han var ett stort fan och introducerade mej till deras musik. Som jag idag älskar!

Som flickvän till ett stort Queen-fan fick jag snabbt höra alla skivor, som spelades väldigt mycket, och hittade så småningom låtarna som jag tycker mest om. På den tiden sjöng jag mycket och var med i en kvartett som spelade en del på fester. Jag fastnade rätt omgående för Freddie Mercurys speciella röst och sätt att sjunga och stämsången som gruppen var ganska unika med på 80-talet.

Vi var även på konserten när Queen spelade på Stadion (tror jag) 1986. Vi var nyförlovade och jag minns att jag klappade repor i min nya ring. Vilken upplevelse den kvällen var. Äldste sonen har ärvt sin pappas kärlek till gruppen och när det är någon show eller annat på g, så försöker vi att boka in oss tillsammans. Att se We will rock you – musikalen var därför helt självklart. Vi visste att vi skulle dit och recensera, såklart skulle sonen också hänga med på nåt sätt. Det löste sej väldigt bra när det var 40% rabatt på biljetterna på Blackfriday, då köpte vi en biljett till honom och han köpte en i julklapp till sin pappa.

För ett par veckor sedan var det alltså dax. Det var faktiskt med noll förväntan jag gick dit, jag hade läst recensioner från bla London där folk inte alls var imponerade. Men jag blev totalt överbevisad, det var väldigt bra. Victor Norén imponerade, likaså Sarah Dawn Finer. Musikalen bygger på Queens musik, men handlar inte om gruppen. Handlingen är en framtid där rockmusik är förbjuden och en liten grupp människor vägrar ge upp kampen om att få spela och sjunga.

Handlingen är väl sisådär, men skådespelarna är riktigt bra och musiken är ju toppen. Norén lyckas dessutom få till känslan av Freddie Mercury och även dra ihop allsången som är så karaktäristisk för honom. Det är inte Queen, det måste poängteras – men det är så bra det bara kan utan dem. HÄR kan ni läsa vår recension.

Showen går på turné just nu. Gillar ni Queen så är mitt tips att se den.

Hjo

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Magiskt rolig kväll!

Magiskt rolig kväll!

Kommentarer 4 kommentarer

För ett par veckor sedan tog vi oss ut till Elite Hotel Marina Tower i Nacka. Vi skulle bevaka röda mattan och se Stefan Odelbergs senaste show. Det blev en otroligt härlig kväll med trevliga gäster och en himla rolig show. Jag gillar ju inte magi, men det här!

Jag vet inte vad det är, men magi och trolleri är inte min grej och har aldrig varit det. Kanske är det för att jag vill att allt ska gå att förklara och inte tycker om att känna mej lurad.

Vi kom iaf dit, riggade kamerorna och satte igång. Showen har tidigare gått i Göteborg men är nu flyttad till Stockholm. Här ska den bara gå under några få helger i april, detta var en liten smygpremiär. ”My close up show” är en liten intim show, med bara 50-talet gäster i publiken. Så vi hade ju ingen direkt stress där på röda mattan. Gästerna gled in i sakta mak och det fanns tid att både hälsa, kramas och prata lite. Det bjöds på härlig charkbricka med en otroligt gott bröd och gott i glasen. Å vi hamnade på bild på röda mattan minsann. Det händer inte ofta!

Vi fick plats längst bak och showen körde igång. Stefan Odelberg är verkligen ett proffs. Han är rolig, har ett unikt samspel med sin publik och är otroligt skicklig magiker. Hans trick är frustrerande proffsiga och går inte att klura ut. Sådär så man blir lite förbannad 🙂

Men framförallt så är det en trivsam och rolig show. De 90 minuterna säger bara swosch, så är showen slut. Under den tiden har han lyckats prata med säkert halva publiken, haft upp en handfull av oss på scenen och lurat brallorna av oss allihop. Så otroligt bra helt enkelt. Vi gav full pott, recensionen kan ni läsa HÄR.

Efteråt samlades vi utanför ”salongen” för fortsatt mingel, bilder och snack. Vi var ju där för att jobba, men Stefan bjöd faktiskt in oss att komma tillbaka bara som gäster. Så om några veckor ska jag se allt igen tillsammans med våra vuxna söner. Martin ska åka iväg på konferens, så ”barnen” får ta hand om morsan en kväll. Det ska bli himla mysigt.

Trots att jag inte gillar magi, så är detta något av det bästa jag sett faktiskt. Proffsig underhållning av en väldigt härlig människa. Om ni får möjlighet så måste ni se Stefan Odelbergs ”My close up show”. Ni kommer inte att ånga er!

Här kan ni se filmen vi gjorde:

Gillar ni magi?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En händelserik vecka

En händelserik vecka

Kommentarer 2 kommentarer

Det blev en intensiv vecka med flera långa dagar och sena kvällar. En massa kul, men det är knepigt att hinna något mer än det mest nödvändiga som att äta och sova. Å så blir det nästa vecka också, men jag klagar inte. Däremot ser det ut som sjutton hemma 😛

Vi kom hem runt lunch i måndags, efter en mysig husbilshelg. Den ska jag berätta om inom kort. På tisdagen firade vi 17 år tillsammans. Det är viktig att fira sånt tycker vi, kanske för att vi fick vänta så länge på att hitta varandra?

Vi ger inte några presenter till varandra, vare sej till jul, födelsedagar eller andra högtidsdagar. Däremot försöker vi att göra något tillsammans. Den här gången blev det en middag på tu man hand på stan efter jobbet. Mi Ridell hade bjudit in oss till sin show ”Häpp!”, så när vi var mätta och belåtna åkte vi till Villa Foresta för att se henne. Å där träffade vi en massa andra bekanta också. Kul kul.

Det var en väldigt bra och tänkvärd föreställning. Den kan ni läsa om HÄR.

På onsdagen var det dax för nästa event, en middag på Fotografiska med representanter från Schweiziska Grindenwald. Vi fick en intressant presentation och sedan en helt fantastisk middag. Dan där lilla alpbyn har en himla massa spännande att bjuda på, bla en järnväg med station högst upp på toppen. På 3500 meter höjd. Där finns också en äventyrspark med zipline, hiking och en massa annat. Sånt som vi gillar.

Så nu är vi väldigt taggade på att åka dit, kanske i höst. Det skulle kunna bli en rolig film och där finns även flera campingar nere i dalen, som vi gärna skulle kolla in.

Så var det helt plötsligt torsdag och vi var dubbelbokade. Det händer väldigt mycket just nu, vi tackar nej till massor – men säger också att om vi hinner så tittar vi förbi. Så blev det när Kayo hade releasefest för sin bok ”Innan natten är över”. Vi hann dit, prata ett par ord med henne och ta några bilder. Tyvärr hann vi inte med presentationen, då var vi nämligen på väg till Rival för att se standup.

Boken fick vi iaf med oss hem, så den ska läsas snabbt och sedan skrivas recension om.

På Rival skulle vi se Henrik Schyfferts föreställning, som redan gått ett år – men vi har inte hunnit se den. Utan att säga för mycket om själva föreställning, så kan jag ändå avslöja att den börjar väldigt speciellt. När man kommer in i salongen ligger han på en schäslong och lyssnar på musik. Där ligger han från det att publiken släpps in, tills föreställningen börjar. Utan att säga ett ord eller ens låssas om att han är på en scen.

När den väl börjar är det 90 minuter med skratt, grått, igenkänning, glädje och sorg. Det är sååå bra. Tiden bara försvinner och efteråt vet man inte riktigt hur man mår. Har ni möjlighet så se den. Schyffert är bättre än någonsin. HÄR kan ni läsa vår recension.

Så blev det fredag och Martin hade sin lediga dag. Den brukar gå åt till jobb, igår gick den istället åt till att göra en massa ärenden eftersom vi har fått låna bil. Då är det bäst att passa på att åka till sopen, panta flaskor, storhandla och en massa annat. Så typ hela dagen gick åt till detta och när vi väl kom hem var vi rätt slut. Då var det dax för middag och vi skulle laga om ett gammal recept för att ta nya bilder.

Vi hann ändå en himla massa, så att vi idag (lördag) kan gör en massa jobb och komma ikapp lite. Vi ska testbaka en slags semmelmuffins, laga om ett wokrecept och lite annat. Jag har kommit igång igen med att fota och lägga ut saker på Blocket. Så skönt att ha lite energi igen.

Dagarna går alltså. Å de går snabbt. Snart är det måndag igen 😛

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Intervju med Kalle Moraeus och konsert

Intervju med Kalle Moraeus och konsert

Kommentarer 7 kommentarer

Förra veckan fick vi chansen att träffa Kalle Moraeus inför nypremiären av ”Den svenska sångboken”. Eftersom vi planerar för att fira en ”riktig” midsommar i Orsa nästa år, var det med flera anledningar vi ville träffa honom. Det blev ett bra snack där några pusselbitar trillade på plats.

”Den svenska sångboken” är en konsert med svenska hits kanske man kan säga. Kalle Moraeus, Gunilla Backman, Johan Boding och Micke ”Nord” Andersson har tillsammans kokat ner runt 1000 favoriter till en cirka tre timmar lång show. Allt från Bellman till Miss Li enkelt sagt. Vi drog till Västerås för att vara med vid nypremiären av showen som var helt suverän!

I början av veckan träffade vi Kalle Moraeus som var i Stockholm för en sk pressdag. Vi passade på att prata lite om vår planerade midsommar i Orsa, när vi ändå fick chansen att träffa honom. Nästa år ska vi nämligen vara med och uppfylla en dröm som en kompis har om att uppleva en äkta Dala-midsommar. Vi kommer att vara i Orsa under hela midsommarveckan, följa kyrkbåtarna, klä midsommarstången och hela kviddevitten. Självklart ville vi veta Kalles bästa tips, eftersom han bor i just Orsa.

Vi fick några tips och även om det inte är helt bestämt än i detalj, så ser det ut som att vi ska fira midsommarafton på Kalles gård. Vi kommer såklart att göra en film om allt, samt skriva en artikel, så vi hoppas att även få en intervju med Kalle på plats i Orsa med alla hans midsommartips och kanske några roliga anekdoter. Mer om det när det närmar sej 🙂

I tisdags fick vi äntligen hämta husbilen, så vi packade ihop oss och drog till Västerås i onsdags. På torsdagen gick vi från campingen in till stan, en liten promenad på nästan sex kilometer. Väl på plats i konserthuset fick vi en galen upplevelse!

Tänk er gamla tidens blandband med alla ens favoriter. Precis så var konserten. En massa härliga favoriter med en massa härliga svenska artister, både gamla och nya. Framförda av otroligt proffsiga svenska musiker. Kalle Moraeus kan ju spela precis vad som helst! Gunilla sjunger som en gudinna, Johan Boding är så himla cool och så otroligt begåvad. Micke ”Nord” hade jag inte hört talas om förutom, men han har spelat med både Roxette och Scorpions mfl. Han var dessutom med på turnén när Eva Dahlgren slog igenom. Så otroligt häftig musiker, cool röst och skön personlighet. Hur har vi kunna missa honom ?

Det blev tre otroligt härliga timmar, där vi verkligen njöt av musiken. Konserten går som turné i Sverige just nu, gå dit om den kommer till er stad och om ni gillar svenska musik. Det är så bra!

Efteråt stannade vi kvar på våra platser medan salongen tömdes. Sen gick vi ner till scenen där Gunilla väntade på oss. Det blev ett glatt återseende och en massa babbel. Gunilla och jag lärde känna varandra redan i slutet av 80-talet när hon jobbade på Cirkus och jag på Oscarsteatern. Sen har vi träffats på lite olika ställen genom åren, mest när hon gått på röda mattan och vi fotat. Ni kanske känner igen henne som en av de svenska Mamma Miorna 🙂

När vi var nästan sist kvar blev typ utsparkade ur konserthuset och började vår väg tillbaka till campingen. Vi orkade inte gå hem mitt i natten, utan tog bussen – hur smidigt som helst. Sen var det bara att börja redigera bilder och skriva recensionen. Den kan ni läsa HÄR.

Gillar ni svensk musik? Vilka favoriter har ni?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

BokAgneta blev så himla bra som teater!

BokAgneta blev så himla bra som teater!

Kommentarer 4 kommentarer

Vi är många som älskar Emma Hambergs böcker om Agneta. När jag fick höra att boken “Je m’appelle Agneta” skulle bli teater blev jag väldigt glad. Och nyfiken. Hur skulle det bli? I förra veckan var det premiär och vi var där!

Jag tror att de flesta som följer min blogg har läst boken och vet allt om Agneta. Men om ni inte har gjort det så kan jag berätta att Agneta är en snart 50-årig kvinna, kontorsråtta som inte trivs med sitt jobb och som har en sportfåne till man. Enkelt sagt alltså.

En dag får hon nog och svarar på en annons där man söker au pair till en pojke i Frankrike. Tror hon. Det ser iaf ut så och hon har ingen anledning att tro något annat. Efter några dagar har hon fått jobbet, lämnar allt och drar. Snart visar det sej att pojken är en äldre man som börjat få svårt att ta hand om sej själv. Agnetas jobb är att se till att han har det bra och på vägen hittar hon sej själv kan man väl säga.

Boken är fantastisk! Den innehåller så mycket kärlek, härliga miljöer, roliga karaktärer och massor med mat. Så pass att det faktiskt finns en kokbok som tillhör boken. Allt detta har man lyckats föra över till scen, i en slags monolog fast med två skådespelare. Anna Granath spelar Agneta samt alla andra karaktärer, förutom Einar som spelas av Dag Malmberg. Och hon gör det så bra. Så helt jäkla sjukt bra dessutom. Hon får med maken Magnus kroppsspråk, precis som man ser honom i boken. Alla personer från boken poppar lixom fram och är precis som jag sett dem framför mej. Det är så jäkla bra helt enkelt!

Jag träffade Emma strax innan föreställningen och hon var så nöjd. Å det förstår jag. Nu kan ho med varm hand låta Agneta leva vidare, hon ska nämligen ut på premiär i hela landet. Har ni läst boken så måste ni se föreställningen. Har ni inte läst den kan ni börja med det och sen se teatern. Jag kan nästan lova att ni kommer att älska den.

Här kan ni läsa vår recension 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Schlager, mingel och musikal

Schlager, mingel och musikal

Kommentarer 4 kommentarer

När jag hörde att det skulle göras musikal på en massa schlagerlåtar blev jag såklart nyfiken. När ”De e det här vi kallar kärlek” hade urpremiär i Malmö kunde vi inte gå, men nu när den kom till Stockholm var vi på plats. Vicken härlig kväll!

Göta Lejon på Götgatan har renoverats, med varsam hand som man brukar säga. Å det har verkligen blivit fint. Ovanför kassan har man byggt en bar med sittplatser så man kan se ut över entrén och minglet. Men där hade vi inte tid att sitta, vi jobbade ju.

Martin fotade röda mattan, men jag filmade faktiskt inte – det var för trångt att gå runt med en filmkamera och prata med folk. Istället iakttog jag, pratade med folk och bistod Martin så mycket jag kunde. Ett trångt mingel är svårt att jobba i, särskilt när folk tränger sej förbi oss som jobbar för att få egna bilder på ”kändisarna”.

19.30 var det dax att sitta på plats och se ridån gå upp. Vi hade förberett på oss om tre timmar, lite för mycket för vår smak – men det gick blixtsnabbt. Jag tittade inte på klockan en enda gång, plötsligt var det bara slut. Å det var så bra. Ett riktigt glädjepiller! Ni kan läsa vår recension HÄR.

”De e det här vi kallar kärlek” är alltså en musikal baserad på 26 olika schlagerlåtar. Av bla Lasse Holm och Ingela Pling mfl. Ett kanske lite banal historia, men det gör inget. Jag älskar det förutsägbara som känns precis som att läsa en härlig feelgoodbok. Man vet att det ska trassla till sej lite och sen reda ut sej på slutet. Så ska det lixom vara. Mysigt och glatt. Detta kryddas även med 80-talskläder, roliga anekdoter och en och annan humoristisk fundering på framtiden.

De där tre timmarna var absolut inget problem den där gången. När föreställningen var slut dansade man därifrån på lätta steg och nynnade såklart på musiken. Gillar ni schlager och har vägarna förbi Stockholm så måste ni faktiskt se den.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube