Browsed by
Etikett: värk

Det där folk inte ser…

Det där folk inte ser…

Är jag en hemsk människa som inte vill ha regn? Alla andra ser fram emot några regniga dagar, själv bävar jag. Självklart är jag högst medveten om att vår natur behöver regnet, men samtidigt vet jag vad det gör med min kropp…

Det är redan vattningsförbud i delar av vårt land och fler kommer det att bli. Vi behöver regn för att fylla grundvattendepåerna och växterna behöver det förstås. Dessutom packar fukten ihop aspluddet så det inte går att fjutta på, vilket förstås är extra bra efter att vi haft över 40 bränder på bara några timmar här i Botkyrka. Jag fattar allt detta, ändå avskyr jag det!

Regnet och väderomslaget ger nämligen värk i precis varenda millimeter av min kropp. Värken gör mej så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Självklart blir jag även på ett skitdåligt humör, det blir man av värk och trötthet. Men det är ingen som ser detta, såna här dagar stannar jag inomhus, bokar av allt och lever mitt liv i soffan tillsammans med hunden.

Jag får ofta höra ”Du som ser så pigg och fräsch ut” eller ”Vänta du bara tills du blir gammal, då får du ont på riktigt”… äh… va? Bara för att jag har ont behöver jag väl inte se ut som ett vrak när jag vistas bland folk? Å vem är du att förringa min värk och sia om min framtid? Vi som har fibromyalgi och andra dolda sjukdomar/funktionshinder tas oftast inte på allvar. Syns det inte – så finns det inte. Men jag finns! Min sjukdom finns! Min värk finns definitivt och är högst verklig! Särskilt dagar med väderomslag och regn!

Detta är fibromyalgi

Vi är många som ligger utslagna just precis nu. Medan många andra njuter av regn och en friskare luft, kryper vi ihop i en liten hög i soffan. Vi avbokar allt, tar på oss kläder som inte gör ont, sväljer värktabletter, somnar om och hoppas att värken ska vara lite mindre när vi vaknar. Ni ser inte detta, men det är min och mångas verklighet just precis idag. Värken sitter långt in i skelettet, men även utanpå huden och i varenda muskel. Det enda som lindrar är att sova.

Jag vet att naturen behöver detta och att ni är många som njuter. Ni får det! Jag säger absolut inget om det. Själv lider jag mej igenom detta och hoppas att det snart blir sol och varmt igen. För min kropps skull, för att jag vill fungera.

Döm aldrig andra människor, ni har ingen aning om vad de går igenom. Respektera alla, det finns orsaker till att man är som man är. Idag är en riktigt dålig dag, jag hoppas att det bara blir en… Imorgon har jag lixom inte tid.

Matsedel v 21 – med Morsdagsbonus

Matsedel v 21 – med Morsdagsbonus

Så här i andra delen av maj brukar föräldrar bli lite stressade. De med mindre barn skall gå på en mängd avslutningar, grillkvällar och annat som har med fritidsaktiviteter och (för)skola att göra. De med äldre barn har kanske konformationer och studenter att klara av. Mottagningar ska arrangeras, mat ska planeras och lagas. Stressen ökar och känns påtagligt i kroppen och syns förmodligen även på vågen.

Stress är inget bra alls för den som ska hålla sin vikt eller gå ner i vikt. Stress ökar nämligen kortisolet i kroppen som gör att vi samlar vätska och vätska väger ju som bekant. Man kan känna detta på tex ringar som sitter hårdare och strumpor som ger märken på benen. Lösningen på detta är förstås att sluta stressa, men det kan ju vara lättare sagt än gjort. För att få bort vätska ur kroppen behöver man oftast dricka mer, hur ologiskt det än kan låta. Kan vara bra att komma ihåg varma sommardagar är kroppen känns svullen.

Det bästa är förstås att inte stressa alls, men det vet ju alla redan. Men är man stressad och får ett plus på vågen, kan det ju ändå skönt att veta vad som kan vara orsaken när man ändå tycker att man skött sej. Nu vet ni!

Att stress kan vara livsfarligt och att jag fått en mängd obotliga följdsjukdomar av detta, vet ni som följt mej ett tag. Därför är jag lite extra kinkig med detta, både när det gäller mej och alla runt mej. Se upp för stressen, hamna inte där jag hamnade – det är inget att sträva efter alls. Jag är rätt bra på att ta det lugnt numera, planering är en av de saker jag är noga med.

Här kommer därför veckans matsedel, det mesta är både snabb- och lättlagat. Och en hel del passar till matlådan dagen efter eller i frysen. Allt för att slippa stress 🙂

Måndag: Shakshuka 2 SP Flex

Tisdag: Ugnsbakad fisk med linser 1 SP Flex

Onsdag: Kyckling i tomatsås 2 SP Flex plus pasta

Torsdag: Cannelloni m kasslerfyllning fr 7 SP Flex

Fredag: Tacogryta 4 SP Flex plus ris

Lördag: Grillade räkor m jordnötssås 0 SP Flex för räkorna, lägg till SP för tillbehör

Söndag: Kyckling och broccoli i grönpepparsås 3 SP Flex plus pasta

Morsdagsbonus: Syrensaft 0 SP

På söndag är det Morsdag, vi firar inte det särskilt mycket. Men jag vet att ni är många som gör det, särskilt ni som har yngre barn. En lättare variant av Äppelkaka eller Rabarberkaka kanske passar bra? Klicka på kakan ni är nyfikna på, så kommer ni till receptet.

Ha en fin vecka och stressa lugnt 🙂

PS. Häng med mej på instagram @marlenerinda om ni vill. Mitt liv som guldmedlem sedan många, många år tillbaka. Ett rörigt liv med träning, mat, gala, kändisar och glamour – men även lite skit i hörnen.

Det började droppa blod från knät…

Det började droppa blod från knät…

Det har gått en vecka sedan operationen och jag har (nästan) följt allt som min läkare sagt till mej. Hans rekommendation var att leva som vanlig och känna efter, så det har jag gjort. Han sa också att förbanden skulle tas bort efter en vecka, det gjorde jag också… det gick ju sådär…

Det finns mängder med rekommendationer efter en knäartroskopi, jag valde att lyssna på min läkare. Han sa inte ens att jag skulle hålla mej lugn samma dag eller dagen efter, utan leva på som vanligt. Så det gjorde jag och blev därför lite ställd när en sköterska ringde mej dagen efter operationen och frågade om jag satt högt med benet. Ähum… asså… jag är bara ute på lite bus, svarade jag. Då hade jag gått på stan och var på pressträff och käkade hamburgare för glatta livet. Men visst, jag böjde så lite som möjligt på benet och gick inte särskilt snabbt. Hon hummade lite och sa bara att jag skulle ringa direkt om jag fick feber eller kände att något var fel.

Under helgen har jag tagit det lugnt faktiskt, iaf enligt mej – jag har pysslat på här hemma medan Martin varit på jobbresa. Gått några långsamma och korta promenader med hunden, annars inte mycket alls. Duktiga jag! Igår var det dax att ta bort förbanden, enligt läkarordination. Allt såg fint ut, jag klädde mej och åkte in till stan.

Jag var först på en härlig pressfrukost med Engelbert och deras fina smycken och sen gick jag runt en snabbis på Stockholm Beauty Week. Då känner jag helt plötsligt hur det är blött utanpå byxorna och att det rinner längst benet. På nåt sätt har ena operationshålet börjat blöda igen. Jag letar efter plåster och frågar till slut en kvinna på plats, hon hittar inget och frågar om det går bra med silvertejp och skrattar. Ja, va f-n ska man göra? Jag måste ju få stopp på blödningen på nåt sätt. Så det fick bli en servett och silvertejp som nödlösning tills jag kom hem. Martin kallade mej för värsta Mac Gyver 🙂

Väl hemma inspekterar jag knät och kan inte förstå hur det kan komma så mycket blod ur ett sånt litet hål. Asså, det fanns lixom inte ens ett hål! Men på nåt sätt har det ändå blött igenom byxorna. Ni som nu tycker att jag är helt puckad och oroar er för infektion mm kan vara lugna. Jag har ätit antiinflammatoriska tabletter ända sedan operationen och detta var alltså dag 7 efter operationen, det var kirurgen som sa att jag skulle ta bort förbanden – inte mitt egna påhitt. Allt såg fint ut, ena hålet syntes inte ens och på det andra fanns en pytteliten fin skorpa. Ändå lyckades det på något sätt börja sippra blod ur hålet som knappt fanns…

Enligt min läkare skulle jag ju leva som vanligt och han tyckte att jag kunde börja träna direkt i fredags. Jag väntade dock till idag och var ändå lite tveksam. Igår tyckte jag att knät kändes värre än innan operationen, ostadigare och mer värk. Att träna idag kändes inte alls bra, utan väldigt läskigt faktiskt. Men jag tänkte att det kan ju inte bli värre, då hade han inte sagt att jag ska leva som vanligt. Å nån gång måste jag ju sätta igång igen, jag åker till gymmet men tar det extremt lugnt. Så det gjorde jag!

Att träna var nog det bästa jag kunde göra! Jag tog det verkligen jättelugnt och försiktigt och efteråt kändes knät helt annorlunda. Det gjorde inte alls lika ont, kändes mycket mjukare, stabilare och friskare. Det behövdes nog en genomgång av muskler och lite ny cirkulation i knät efter allt som varit där inne och petat och grejat. Det gör inte alls lika ont nu som i morse och jag hoppas att jag nu kan känna att operationen gjort nytta eftersom det igår kändes rätt surt med en ny och annorlunda värk.

Till er som undrat hur länge det hörs vågor/kluckande inne i knät efter en artroskopi har jag nu ett svar. För mej var ljuden borta i slutet av dag två, alltså ca 48 timmar efter operationen. Det ska tydligen gå snabbast om man använder knät, vilket jag gjorde. Det som låter är nämligen luft som finns i leden efter operationen och att det behöver smörjas med ledvätska som fylls på vart efter man använder kroppsdelen. Så ljuden är helt normala och försvinner, men det låter för jäkla läskigt!

Igår kändes det rätt surt att ha fått ont i knät på ett helt nytt sätt, nu känns det betydligt bättre. Efter dagens träning mår både jag och knät bättre och kanske kanske har operationen ändå gjort nytta. Jag har återbesök om 6 veckor, man får väl ge sej till tåls tills dess kanske?

Drömmen är ju att kunna springa igen och gå normalt uppför trappor. Här handlar inte drömmen om att bli rik inte, nope – jag vill bara ha en kropp som fungerar. Men jag blir gärna rik också 🙂

Matsedel v 20

Matsedel v 20

Så skönt att det är ny vecka! Förra veckan var riktigt jobbig med operation och en massa andra grejer som jag inte riktigt kan berätta om.

Jag konstaterade snabbt att en sövning med dropp ger ungefär 2 kg plus på vågen och medicinen för att hålla borta eventuella infektioner samt värktabletter gav ytterligare ett kilo, så med tre kilo plus på vågen är det bara att bita ihop och ta tag i eländet igen. Men när man vet anledningen till pluset är det betydligt lättar än när det är oförklarligt.

Nu har vi en hyfsat lugn vecka framför oss och vädret ska bli bättre och locka till fler promenader så gott jag kan med knät. Nu ser jag framåt igen!

Här är veckans matsedel:

Måndag: Tomatsoppa 3 SP Flex för hela satsen

Tisdag: Torsk med äggsås 3 SP Flex plus potatis

Onsdag: Kyckling med mozzarella fr 3 SP Flex

Torsdag: Gratinerad kassler 3 SP Flex plus ris

Fredag: Somrig sallad med lax och sparris 4 SP Flex

Lördag: Zucchinigratäng med grillat 1 SP Flex

Söndag: Pasta med lövbiff och rostade grönsaker 3 SP Flex plus ris

Eurovisionbonus: Rabarberkaka 9 SP Flex för hela

En vecka med lättare mat nu när värmen ska komma tillbaka. Självklart ska det vara lite gott till eurovision, det får bli en kaka med de spröda rabarberna som börjar bli fina nu. En riktigt god kaka som är både lätt- och snabblagad och det går att ta andra bär och frukter också om man vill.

Ha en fin vecka, det ska jag verkligen försöka ha!

Mycket skit fanns i knät…

Mycket skit fanns i knät…

Operationen är överstökad och jag överlevde! Fy så rädd jag var innan, men allt gick bra och det var absolut värt att göra operationen eftersom man hittade en massa skit i knät.

Efter många om och men blev det alltså operation igår, eller rättare sagt en knäatroskopi. Man öppnar inte hela knät utan gör bara två små hål och går in med ett instrument som gör hela jobbet. Kl 14.30 var det min tur, men inte förrän ett par timmar senare var det dax – man var bara liiiite efter schemat kan man väl säga.

Jag fick byta om till operationskläder, inte sterilgröna eller tråkigt vita – utan blå minsann. Åsså en käck mössa, för att hålla allt hår borta. Eftersom det var många timmar sedan jag åt och även drack och huvudvärken började kännas fick jag dropp också. Efter några mindre fina selfies var det dax att låsa in telefonen, pussa maken och knalla in till operationssalen. Där packade man in mej i operationsdukar från topp till tå och när allt var klart fick jag andas i en mask och sen vet jag inget mer förrän någon ropade mitt namn och det var dax att vakna igen.

Den där känslan efter att man varit sövd är bara så jobbig. Man vill vara vaken, men ögonen orkar inte vara öppna. Efter en stund kom läkaren in och sa att det mesta såg fint ut i knät men att där hade funnits massor med brosk, både löst och ojämnt. Så man tog bort det lösa och slipande ner insidan av knäskålen så det skulle bli jämnt och fint. Han förstod att jag haft ont och lovade att knät ska fungera bättre nu.

Någon frågade om de skulle hämta Martin och jag sa ja, snart stod han där och såg väldigt lättad ut. Jag fick en macka och te och kunde efter en stund ta bort droppet och klä om. Lite vingligt och dimmigt fortfarande, men jag ville bara hem. Försökte titta på mobilen, men det var jag för dimmig för. Kunde bara lägga ut en bild där jag var nyvaken, så alla oroliga skulle se att allt var ok.

Än kändes knappt något i knät, det var väl förpackat med ett stort bandage och bedövning. Förhållningsordern var inte så komplicerad, mest ”ta det lugnt med lev ungefär som vanligt”. Jag hade läst lite innan där vissa tyckte att man skulle boka av allt och bara ligga med benet högt i två dygn, andra att använda benet så mycket som möjligt särskilt böja det. Så jag tänkte att ett mellanting kunde väl vara smart… å gick ändå mer än jag tänkt.

Natten gick bra även om det ibland var svårt att ligga som jag är van vid. Jag sover oftast på mage med ena benet uppdraget, oftast det vänstra… det gick ju inte. Sen körde dagen igång, idag skulle bilen lämnas in, då verkstaden som fixade den för ett år sedan hade slarvat och nu skulle göra om jobbet. Hur i hela friden skulle jag ta mej därifrån? Det löste sej med pappas hjälp, som sedan även hjälpte mej när bilen skulle hämtas. Under tiden åkte jag in till stan på presslunch inför hamburgerfestivalen. Å väl där ringde en sköterska från kliniken och undrar om jag tar det lugnt… ähh hum… njae… Hon bara suckade och sa att jag skulle ringa om det var något 🙂

Jag åkte iaf hem efter lunchen och gick raka vägen till sängen och somnade som en död. Så nog är kroppen påverkad alltid. Knät då? Ja, det låter som medelhavet har flyttat in där. De kluckar och har sej, låter faktiskt inte riktigt klokt. Det är tydligen luft som låter, och kommer att vara borta om ett par dagar. Men det gör inte ont, känns bara lite obehagligt av kluckande. Jag ska känna efter själv, vad jag klarar och inte klarar och kan nog säga att det inte blir någon träning den här veckan iaf. Knappt ens hundpromenader, jag vågar inte riskera att Baileys ska dra till och överraska mej. Det brukar vara knäna som tar såna smällar, det har hänt förr om man säger så…

Det känns så skönt att ha detta gjort, även om nästa knä också ska göras. Men då vet jag att jag inte ska boka in något ett par dagar efter, iaf inte som kräver en massa steg och då vet jag också att det kommer låta konstigt i knät. Att hela havet stormar typ. Men det viktigaste är att jag vet att den här kliniken (Telge Ortopedi) inte använder morfin och att jag kommer att vakna efter operationen. De är helt nya, bara 4 månader gamla – men trevliga, kunniga och säkra! De är dock värdelösa på att svara i telefon, men det fick också sin förklaring och snart har de nog alla bitar på plats. Bara det där att de ringer dagen efter och kollar upp en. Det gillar jag, det har hänt två gånger nu och bara från ställen i Södertälje.

Nu är allt över och jag är nöjd. Det var inte min tur den här gången heller. Not Today eller Yesterday 🙂

Jag säger som Arya – Not Today!

Jag säger som Arya – Not Today!

Dagen är här, jag ska opereras om några timmar. Allt har strulat och så sent som igår var ingenting i ordning angående sövning eller operation. Det är kanske så det blir när man hamnar på en helt ny klinik. Å det gör ju knappast oron mindre…

Jag har sövts flera gånger och alla har gått bra utom den gången på Sankt Göran när jag förminskade brösten. Det var en lång operation och många timmars narkos, när allt var klart var jag nästan omöjlig att väcka. När personalen började bli riktigt orolig och precis skulle kontakta Martin började jag iaf att röra på mej och den akuta situationen var avblåst. Jag vaknade men fick ligga under observation på uppvaket länge, stackars Martin var ganska orolig innan jag kom upp på avdelningen igen.

Lite senare var det narkosläkaren som såg att jag den gången fått morfin i narkosen och det tål jag tydligen inte. Idag är det första gången jag ska sövas efter den händelsen och jag är nästintill panikslagen! Jag hade tid redan för två veckor sedan, men då ville jag hellre gå på Gröna Lunds pressvisning och ändrade tiden till idag. En ny kallelse med instruktioner skulle dyka upp i brevlådan. Det gjorde det inte…

I fredag började jag ringa till kliniken utan framgång, vare sej telefonist eller telefonsvarare behagade svara. Jag fortsatte ringa igår, efter 6 obesvarade samtal skickade jag ett mail. Testade ringa ett par gånger till samtidigt som jag höll koll på mailen och kom fram! Jag säger att jag inte fått någon kallelse och skulle behöva veta den exakta tiden för operation, då hittar hon mej inte! Jag finns inte längre med i planeringen, någon har tagit bort mej! Nu får jag ännu mer panik! Martin har tagit ledigt, jag är livrädd och orkar inte vara panikslagen längre än nödvändigt. Snälla ge mej en tid! Ni måste!!! Å jag får en tid, 14.30 idag.

Nästa fråga: ska jag sövas eller ej? Läkaren sa att jag inte skulle det, sköterskan säger att jag ska, vem har rätt? Jodå, jag ska sövas – det får jag även svar på via mail från läkaren senare på kvällen. Resultatet blir bäst då, men han försäkrar att det inte är tal om morfin och att narkosläkaren är proffs. Jag hoppas det. Senare kommer jag på att före alla andra operationer har jag fått träffa narkosläkaren innan, varför inte den här gången? Den här gången hade jag verkligen behövt det!

Det var svårt att sova inatt, jag som annars är rätt cool, är just nu inte ett dugg cool. Martin vet hur jag vill ha det om jag inte skulle vakna igen, allt sånt är klart och det känns skönt. Men jag vill ju vakna! Jag vill ju leva! Så jag tänker lite som Arya i Game of Trones – vad säger du till dödsguden? INTE IDAG!

Fastan inför operationen är påbörjad och jag är redan hungrig, jag som aldrig blir hungrig annars. Snacka om mental påverkan. Vi åker hemifrån vid 13-tiden, jag opereras 14.30. Då får ni gärna hålla en tumme extra. På instagram @marlenerinda och bloggens fb-sida har jag en uppgift åt er medan jag sover, den kommer upp strax efter lunch. Ni måste hjälpa mej så jag vet vad jag ska ägna mej åt ikväll, mer säger jag inte 🙂

Just nu sitter jag bara och suckar och vet inte riktigt vad jag ska göra. Skallen funkar inte, därför är den här texten lite osammanhängande. Det är så skönt att Martin är med mej hela dagen, vad hade jag gjort utan honom? Å Baileys som ligger i soffan och snarkar högt och låter mej klappa och klappa och klappa. Han är världens bästa terapi!

Snart är det över och jag hoppas knät blir bra. Under tiden tänker jag: Not Today!!!

Jag vill ju leva!

Jag vill ju leva!

Som jag berättade för ett tag sedan så har mina knän pajat. Läkaren ska börja med att gå in i vänster knä, se hur illa det är och försöka att slipa knäskålens insida/undersida så den inte ska skava så mycket som den gör nu. I torsdags fick jag kallelsen till operation och blev faktiskt livrädd!

Jag har opererats flera gånger och allt har gått bra, utom senaste gången – då vaknade jag inte som man ska. De fick helt enkelt inte liv i mej och blev rejält oroade innan jag till slut kom tillbaka till livet igen. Efteråt kom man fram till att jag inte tål morfin och detta står nu ordentligt i journalen. Men tänk om den lilla detaljen missas och allt går åt skogen…

När vi pratade om detta vid undersökningen sa min ortoped att jag inte skulle sövas, bara drogas rejält och få massor med bedövning. Jag skulle aldrig komma ner i narkos, men jag kommer ändå att förberedas som vid narkos. Tvätta med hibiskrub, fasta osv. Jag hoppas att läkaren håller fast vid att jag bara ska drogas, inte sövas – för nu har jag faktiskt lite dödsångest. Jag är inte rädd för döden, men att dö på operationsbordet känns väldigt onödigt.

De senaste dagarna har knät gjort skitont. Jag kan inte ens ta ett enda steg i en trapp, vare sej upp eller ner, utan att ibland skrika högt. Knät har blivit mer än ett litet problem, men det är ju inte värt att dö för. Jag vill ju att läkaren ska se vad som är fel och om han kanske kan göra något. Men jag kan garantera att innan operationen kommer jag att korsförhöra honom om allt och garantera mej om att morfin hålls utanför mitt operationsrum. Som han lovat.

Men hur ont jag än har och hur gärna jag än vill ha detta gjort – så är jag skitskraj. Det har jag aldrig varit före de andra operationerna. Jag vill verkligen leva. Jag har ett så himla bra och roligt liv just nu. Men jag vill inte ha ont. Detta måste göras, så jag får väl ha min ångest och släppa kontrollen. Det finns inte mycket annat att göra. Det känns väldigt jobbigt nu. Blä!

Så kom nästa smäll

Så kom nästa smäll

Jag skriver inte om riktigt allt som händer i mitt liv, eller jo – i mitt liv finns inga större hemligheter – men jag har ju människor runt mej vars problem jag inte luftar, å de ingår ju iofs i mitt liv. Vi har det lite jobbigt just nu är det enda jag säger om det.

Jag var så glad när jag kom från min läkare för någon vecka sedan. Allt såg bra ut, inga nya diagnoser eller frågeställningar. Jag skulle bara få träffa en ortoped för att fixa till en vårdplan för mina onda knän. Den ortopeden träffade jag idag och det blev en rejäl käftsmäll!

För några år sedan fick jag ont i vänster knä när jag gick uppför i trappor och backar/sluttningar. Efter ett tag började även höger knä att göra ont och sedan förra våren gör det ont även när jag går nerför. Det skär som en kniv rätt in i knäskålen från ovansidan och gör vansinnigt ont. Men jag är rätt smärttålig och söker inte problem förrän det är ett problem på riktigt, det blev det i somras. Vissa dagar kan jag helt enkelt inte gå i en trapp, det gör så ont att jag nästan skriker. Får man panik när rulltrappan står still, så behöver man hjälp.

Så jag tog mitt problem till Dr Kompis som skickade mej på röntgen. Enligt röntgensvaren fanns det flera cystor, lite brosk och lite förslitning. Ingen artros dock – glada för det var vi alla. Dr Kompis skickade mej vidare till sin ortopedkompis som jag alltså träffade idag. Jag hade så stora förhoppningar och såg fram emot besöket. Jag var inte alls liks glad när jag gick därifrån.

Mina knäskålar har rejäla förslitningsskador och sånt går inte att göra något åt. Knäleder kan man byta, men inte en knäskål. Min överrörlighet har sabbat hela min kropp snart och det enda som hjälper är träning, men inte ens det är nog för att ta bort smärtan. Nu ska man göra en titthålsundersökning för att se om det kanske går att slipa ner knäskålen där det skaver som värst. Så den blir jämnare. Som sista alternativ kan man ta bort hela knäskålen, så får jag leva utan. Det går, men är inget man vanligtvis gör.

Jag måste träna ännu mer, men kommer ändå att ha ont. Smärtan kommer jag aldrig att bli av med, den kommer snarare bara att bli värre. Och i värsta fall kommer jag att få så ont att jag inte kommer att kunna gå. Det är väl då knäskålen ryker antar jag… Tränar jag inte så kommer jag snabbt att bli sämre, så det finns lixom inget alternativ. Å jag får absolut inte gå upp i vikt, snarare gärna gå ner en del. Allt som ger ytterligare belastning ska undvikas, till varje pris!

Springa är alltså knappast aktuellt något mer. Bra dagar, när jag är i värmen, kanske det kan gå… då har jag nämligen betydligt mindre ont. Däremot kan jag fortfarande gå hur långt som helst utan att det gör ont, men detta kommer förmodligen att ändras. Det är belastning och stötar som är värst och det är ju svårt att undvika. Knäskålen sitter i princip helt löst och har alltid gjort, den behöver mer muskler runt sej för att hållas på plats. Men ont, rejält ont, kommer jag alltså alltid att ha.

Som alltid när nya tråkiga besked kommer till mej blir jag lite låg. Typ ett dygn. Jag ältar, funderar, bearbetar och tycker synd om mej. Sen är det bra. Sen ser jag framåt och funderar inte så mycket mer. Det blir som det blir helt enkelt. Nu har jag något nytt att förhåll mej till, jag kan gå men inte hoppa eller springa. Men så länge jag kan gå är det väl ok? Det är ju faktiskt inte alls om kan det.

Så nu är jag lite ledsen, det är ok att vara det. Imorrn är det mesta som vanligt igen. Jäkla skit!

Jag kan inte alls bara för att du kan!

Jag kan inte alls bara för att du kan!

Det finns några uttryck som jag avskyr, ett är ”unna sej” ett annat är ”banta” och ett tredje är ”Om jag kan så kan du”. Du har ingen aning om ifall jag kan eller inte!

Vi är alla unika, har olika erfarenhet, bakgrund och förutsättning. Bara för att du kan göra en sak, så är det inte alls säkert att jag kan. Man får oftast höra detta när det handlar om träning eller vikt. ”Kan jag gå ner 35 kg så kan du”. ”Kan jag gå från soffpotatis till vältränad så kan du”. Det stämmer inte! Det är inte så enkelt.

Det gick runt en video på Facebook för ett tag sedan med en liten tjej som klättrade på en klättervägg med proteser på bägge benen. Hon hade möjligen kunnat säga det, men inte ens hon har faktiskt rätt till det hur duktig hon än är. Någon annan kanske inte klarar höjden eller har dåliga händer. Har du inte händer som fungerar så blir det rätt omöjligt att klättra.

Jag brukar säga att alla kan gå ner i vikt och det tror jag verkligen. Men alla kan inte gå ner snabbt. Jag kan det inte. Vi som tampas med sjukdomar av olika slag har svårt att gå ner i vikt, det är inte omöjligt – men det går väldigt långsamt. Men då måste man ju hitta de där sjukdomarna först, gör man inte det så kan det i vissa fall vara helt omöjligt att gå ner i vikt. Då spelar det ingen roll hur mycket andra kan… jag kan faktiskt inte ändå!

Just när det gäller vikt så är det mycket som ska stämma för att vikten ska trilla av. Jag måste ha ett riktigt bra anledning till varför jag vill/behöver gå ner i vikt? Jag måste ha ett realistiskt mål och en plan. Har jag ingen plan blir jag som en orienterare utan karta mitt i skogen. Jag ska dessutom hålla mej till min plan en längre tid, jag brukar säga minst ett år. Sen ska jag ju följa den där planen också… men har jag en sjukdom, stress runt mej, ohjälpsamma vänner och familjemedlemmar, sover dåligt mm, ja, då blir det svårt ändå. Hur mycket andra än kan – så funkar det ändå inte. Man har helt enkelt inte samma förutsättningar.

Alla har vi våra hinder och med det i bakfickan så skulle jag aldrig säga ”Kan jag så kan du”. För vi vet inte vilket hinder någon annan har. Jag kan inte längre springa, mina höfter säger ifrån. Jag kan inte lyfta tungt, mina händer gör för ont. Men jag klarar cirkelträning och promenader. Vi har alla olika förutsättningar.

Jag snittade ett hekto i veckan under hela min viktminskning, men jag kom i mål jag med. Det tog tre år att ta bort tio kilo! Jag var ju sjuk, i flera olika sjukdomar dessutom. Sen skulle man hålla den där vikten också… det var faktiskt omöjligt innan jag fick diagnos och medicin – numera är det svårt men inte omöjligt. Min hypotyreos, fibromyalgi och sömnstörning försvårar för mej helt klart, men jag ger inte upp. Jag ska vinna över kroppen, jag är envis!

Jag säger därför ”Jag kunde, det tog lite tid bara – testa du med – du kan säkert också!”

Hur blir man nöjd med sin kropp?

Hur blir man nöjd med sin kropp?

Är ni nöjda med er kropp? Många är inte det. Oftast är det storleken och utseendet man är missnöjd med, men ibland är det funktionen. För mej är det alltihop. Med åldern spelar det mindre och mindre roll vad andra tycker, nu vill jag bli den jag vill vara. Se ut som jag vill!

Jag tycker inte om det jag ser i spegeln och blir irriterad när kroppen inte gör som jag vill. Det är valkar på fel ställen, jag har mängder med leverfläckar och fula fötter. Händerna har dålig styrka och jag tappar det mesta som jag håller i. Ryggen värker och fötterna gör just nu ont så fort jag går. Storleken kan jag göra något åt och jag för en ständig kamp mot kilona. Med två sjukdomar som gör att vikten lätt ökar måste jag hela tiden att superkoll om jag inte ska gå upp en massa väldigt snabbt. Jag har hittat ett sätt att leva som gör att jag nästan står still i vikt, alltid nåt. Funktionen däremot  är svårare att påverka, även om det går till en viss del. Å det irriterar mej! Jag vill kunna göra allt!

Med bra mat och regelbunden träning håller jag både vikten i schack och funktionen hyfsat i schack – men det är som sagt en stängd kamp mot kilon och värk. Mitt liv med bla fibromyalgi och hypotyreos är så, bara att tugga i sej. Hypotyreos är mätbart och något ingen ifrågasätter. Fibromyalgi har inte förrän på senare tid accepterats som sjukdom, men fortfarande är det många som tror att det bara sitter i skallen. Å jag som ser så pigg och frisk ut kan ju inte vara sjuk eller ont dygnet runt. Ibland önskar jag att jag hade en stämpel i pannan faktiskt. Om jag skulle se ut som jag känner mej vissa dagar skulle folk gå omvägar…

När jag ser bilderna här brevid ser jag förstås varenda liten skavank, en del är säkert även inbillat. Vi första anblicken ser ni en fin strand och någon som njuter i solen. Bara för att jag påtalar det så tittar ni lite extra och då ser även ni att det finns lite för mycket här och där. Inte mycket, men lite. Hade jag inte sagt något hade de flesta inte sett något mer än den där fina stranden med en solande kvinna eller hon som njuter i poolen. De flesta bryr sej nämligen inte om hur andra ser ut! Jag bryr mej inte om hur andra ser ut, så varför skulle andra bry sej om hur jag ser ut? Alla har ju nog med sitt!

Om 48 dagar ligger jag på stranden igen och jag kommer att avsky varenda valk som syns, så är det. Jag försöker få mej själv att fatta att jag duger som jag är, det går sådär… Jag duger, men jag vill mer! Jag förväntas vara nöjd med min kropp nu när jag är sk normalviktig, men jag vill ju trivas med det jag ser också. Men även om jag inte trivs med det jag ser så skulle jag aldrig ens komma på tanken att gömma mej, jag älskar ju sol och värme som dessutom gör underverk med min kropp. Jag kommer aldrig att ”älska mej själv” men numera respekterar jag mej själv.

För mej handlar det inte om andras syn på mej utan att jag faktiskt vill gilla det jag själv ser. Jag kämpar för att komma dit, både mentalt och med träning. Jag vill ha en kropp som är stark, som gör det den ska och som är snygg i mina ögon. Är jag hemsk och ytlig som känner så? Jag är snart 50 och vill ha en (i mina ögon) snygg kropp, sån är jag!

Är du nöjd med din kropp? Om inte; varför? Om du är det; har du alltid varit det?