Browsed by
Tagg: värk

Vad gör du hela dagarna?

Vad gör du hela dagarna?

Klockan är drygt 15 och först nu sätter jag mej framför datorn. Igår fick jag frågan ”Vad gör du egentligen hela dagarna”? Ja, ibland undrar jag faktiskt också det…

Maken har åkt på jobbresa och jag är gräsänka tills på söndagkväll. Jag gillar att pyssla runt i min ensamhet så det är helt ok, men det innebär att jag får sköta all markservice och då försvinner ju lite tid. Att timmarna bara runnit iväg idag är alltså helt förståeligt. Jag gick med pälsbollen på långpromenad redan vid 8, det är för varmt för honom att gå senare. Efter promenaden åt jag frukost och sen drog jag till gymmet. Efter träningen gjorde jag veckans handling och sen var det lunch.

Jag skulle hämta en grej hos mina föräldrar, så efter lunch drog jag iväg till dem och passade på att stoppa pälsbollen i deras pool samtidigt. Åkte hem med ett helt färdigt litet hundskrälle, som nu kommer att sova resten av dagen. NU ska jag alltså sätta mej och jobba  🙂

Att dagen försvann idag har alltså en förklaring, men annars då? Jag brukar vakna strax innan 8, äta frukost och åka till gymmet, gå med hunden och äta lunch. Förmiddagarna brukar försvinna utan att jag lixom tänker på det. Har jag möten i stan tar det en timme bara att åka dit, någon timme för mötet och sen en timme hem igen. En halv dag alltså, det är därför jag försöker boka in mer när jag ändå är i stan. Jag brukar sitta och skriva och beta av mail mellan 15-18.30 typ… och en dag i veckan försöker jag att skriva flera inlägg som ska täcka hela kommande vecka. Ibland lyckas jag och då känns det väldigt bra.

Men de där inläggen tar ju sin lilla tid att få ihop, särskilt om det är recept. Då ska vi först leta reda på någon rätt som är spännande att testa och som går att gör om så det blir vårt recept. Det ska testlagas och kanske lagas igen om det inte blev bra första gången. Maten ska fotas och bilderna redigeras, sen ska receptet skrivas och då är det Martin som kommer ihåg hur vi gjort och jag skriver det han säger. Med tanke på att han jobbar i veckorna och vi har två recept i veckan, så går stor del av helgerna åt till detta. Så vi försöker laga 2-3 rätter per helg så att vi faktiskt har lite framförhållning. Just nu är det tyvärr inte så…

Jag vet fortfarande inte vart tiden tar vägen, men visst, förmiddagarna försvinner ofta till träning och måsten. Bloggen tar ju också sin lilla tid, även om det bara rinner ord ur skallen när jag sätter mej. Ett blogginlägg går ganska fort att skriva, det finns alltid ämnen och inspiration.

Sen är jag ju faktiskt sjuk också. Vissa dagar kommer jag knappt ur sängen, det är ju faktiskt därför vi valt att ha mej hemma. Vintern är värst, det är många dåliga dagar då som gör att jag inte ens lämnar hemmet pga värk mm. När jag tänker på det så är faktiskt vintern enbart en dålig period med ont i kroppen och väldigt många dåliga dagar. Det försvinner mycket tid på att vara sjuk, sånt som inte ens jag tänker på.

Nu är det sommar och jag mår bra, inte konstigt att jag känner mej så otroligt produktiv och effektiv just nu då. Det är varmt och skönt och jag får saker gjorda. Dygnen är längre, inte i timmar kanske, men i ljus och effektiv vakentid. Jag tar hand om mej halva dagen och skriver andra halvan, det är så min tid fördelas. Totalt blir det kanske 20 timmar effektiv arbetstid i veckan, å andra sidan har jag koll på sociala medier dygnet runt, även på semestern. Det ska ut bilder på både facebook och instagram, pushas för texter och svaras på kommentarer.

Effektiv arbetstid är alltså kanske 20 timmar, men total arbetstid… ingen aning, oftast hela min vakna tid. Jag noterar allt jag ser, ser bilder till instagram och texter i allt som flimrar förbi och får konstant nya ideér att skriva om. Jag svarar på kommentarer på alla våra olika plattformar och försöker att inte missa viktiga mail. Tiden bara försvinner och skulle jag bara använda sociala medier på bestämda tider, tex dagtid på vardagar – så skulle jag komma för långt efter i interaktionen med alla följare. Något som är nödvändigt att prioritera om man lever som vi gör med elefonen ständigt närvarande.

Jag vet att mitt sätt att leva kan vara svårt att förstå, det är ett ständigt uppkopplat liv som jag har vant mej vid efter så många år i cybervärlden. Men för den oinsatte måste det vara väldigt konstigt.

 

Matsedel v 20 – Taco på lördag!

Matsedel v 20 – Taco på lördag!

Visst är det härligt med solen som skinit över oss i flera veckor nu? Jag får massor med ny energi, så passa att jag förra veckan stod en stund på löpbandet nästan varje dag. Jag fick även ihop mina tre pass på gymmet och dagliga promenader. Det gillade vågen, den gav ett fint minus. Jag är inte riktigt tillbaka på min målvikt än, men på väg dit. Just nu är inte siffran på vågen så viktig, jag njuter för fullt av att ha energi och mindre värk.

Efter ett par lugn veckor har jag en fullpackad vecka framför mej. Det är bla Stockholm Beautyweek, pressfrukostar, ett mingel och loppis i garaget på lördag. Men jag tror att jag får till mina gympass som jag vill och de dagliga promenaderna. Hänger ni med på min instagram @marlenerinda), så får ni se om jag lyckas  🙂

Här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med spenat och fetaost 3 SP Flex plus pasta

Tisdag: Somrig sallad med lax och sparris 4 SP Flex

Onsdag: Pasta med kyckling och spenatsås 2 SP Flex plus pasta

Torsdag: Färsspett med raita 8 SP Flex plus ris

Fredag: Grillade räkor med jordnötssås 11 SP Flex för allt

Lördag: Taco med hemmagjord tacokrydda 0 SP Flex för kryddan

Söndag: Lasagne 6 SP Flex

Pingstbonus: Yoghurtglass med mango 17 SP Flex för hela

 

Ett tips är att göra en STOR sats av tacokryddan. Den är mycket godare än den köpta och passar till det mesta. Raitan som är till färsspetten på torsdagen är kanon att även ha till grillat, så spara receptet och plocka fram till grillkvällarna.

Ha en riktigt fin vecka!

 

Solen ger mej energi!

Solen ger mej energi!

Jag älskar sol och värme. Jag trivs som bäst när solen gassar och temperaturen närmar sej 30 grader, helt ok vid 35 också. Då får jag energi och istället för att ligga flämtande i solen, som många andra, gör jag sånt jag inte orkat på länge. Det är då jag storstädar och tar långa promenader  🙂

Helgen bjöd på ett fantastiskt väder, inte jättevarmt, men i solen var det iaf drygt 20 grader. Vi fick massor gjort! Martin fixade med bilen och tvättade fönster. Jag röjde hela trädgården och moppade alla golv inne. Jag som aldrig stryker strök alla Martins skjortor som hängt i tvättstugan i flera månader och städade grundligt där. Uteplatserna städades av och trädgårdsmöblerna ställdes på plats och årets första grillmiddag gick av stapeln. Som pricken över i hade jag även en hel del tid i solstolen och läste igenom mängder med grejer som legat på hög och väntat. Och vi tog långa promenader!

En produktiv helg, men det är massor kvar… nästa helg har vi fyra lediga dagar tillsammans och nu har jag faktiskt skrivit en lista på vad vi ska göra då. Vi fortsätter ute, vi ska fylla rabatterna med ny täckbark, kanske börja måla garaget och vårt kontor inne ska göras om helt. Det ska bli flera matexperiment i köket, så vi kan fixa några nya recept. Men vi ska även ta långa promenader och ligga i solen och bara må gott också. Jag älskar den här årstiden!

Nästa vecka är det Valborg och maj. Tiden går så himla snabbt! Vi har ingen tradition runt Valborg, och det blir nog bara att vi grillar och äter lite gott med närmaste familjen. Det har varit lite turbulent, så vi behöver umgås under lite roligare men lugna former. Nästa vecka ska jag även testa en ny behandling, det ska bli väldigt spännande. En slags fettsugning, men utan kniv…

Jag mår faktiskt himla bra just nu! Vågen gör som jag vill, kroppen gör mindre ont, jag orkar mer, nu ska jag bara bli lite piggare så är allt perfekt. Det mesta känns väldigt bra! Hur är det med er?

Sex år sedan första operationen

Sex år sedan första operationen

För sju år sedan påbörjades utredningen av hela min kropp, för sex år sedan gjorde jag första operationen för att få ett friskare och bättre liv. Efter det blev det minst en operation om året de följande tre år åren… Herregud så mycket som hänt sedan dess!

Allt började alltså med att jag kände mej totalt ur gängorna. Jag var sjukligt trött, frös konstant, gick upp i vikt och en massa annat. Prover visade att jag hade en inflammation i hela kroppen och att jag hade både fibromyalgi, hypotyreos och en sömnstörning. Det var många trådar att ta tag i för att må bättre kan man väl säga.

Ett av problemen som jag behövde hjälp med var enorma blödningar drygt en vecka i månaden. Det var så där så jag bara kände hur det rann och fick byta kläder, jag klarade knappt att sitta på jobbet såna dagar. Vita byxor och oplanerat strandhäng var oftast helt otänkbart. Så jag googlade och hittade en metod som heter Novasure och visade min läkare. Metoden går ut på att man bränner slemhinnorna i livmodern under 90 sekunder. Utan slemhinnor blir det knappt någon blödning, me like! Detta ville jag göra! Läkaren hade aldrig hört talas om detta tidigare, men skickade remiss till närmaste kvinnoklinik. Inom ett par veckor hade jag tid och där hade man hört tals om det, men tyckte att jag skulle ha hormonspiral istället. Jag vägrade och fick min remiss till operation.

På Södertälje sjukhus kvinnoklinik fick jag träffa världens trevligaste och proffsigaste läkare som sa att ingreppet var ovanligt just eftersom gynekologer och barnmorskor varken informerar om det eller rekommenderar det. Men det är i princip ofarligt och funkar det så funkar det väldigt bra! Hon ville att jag skulle rekommendera det till typ alla, så det har jag gjort. Och för mej funkade det! Sedan operationen har jag haft minimal blödningar, knappt några alls och det har varit en befrielse. Tyvärr har det inte varit samma goda resultat för vänner som gjort det. Man får testa helt enkelt.

Jag resonerar som så att varför ha mens om man inte behöver? Framför allt; varför har störtblödningar när det går att göra något åt det? Är man färdig med barnafödandet så finns det ju ingen anledning att ha mensen kvar och då kan man iofs ha spiral – men jag vill inte ha saker i min kropp och svarar dåligt på hormoner. Dessutom är maken steriliserad, så jag behövde inget preventivmedel heller. Vill man så kan man sterilisera sej i samband med ingreppet så har man fixat det med.

Att slippa blödningar är en fröjd! Man behöver inte hålla reda på tid i månaden, mensvärk och kläder och sängkläder blir inte längre förstörda. Jag är fri!!! Hela jag mår så otroligt mycket bättre och detta var ändå bara ett litet ingrepp på vägen… detta var bara början  🙂

Ni kan läsa mer om Novasure HÄR.

Jag var sjukare än alla trodde…

Jag var sjukare än alla trodde…

Ingen såg hur trött jag var…

Jag ser på mina minnen på Facebook att det är 7 år sedan jag äntligen blev tagen på allvar av sjukvården. Äntligen var det en läkare som lyssnade på mej och började utreda alla mina konstiga symptom. Han hittade massor!!!

Hösten 2010 gick jag till vårdcentralen för att jag var så trött att jag nästan svimmade varenda dag. Svaret jag fick var ”alla är lite trötta så här på hösten”. Men jag var inte lite trött och jag var heller inte trött bara under hösten. Jag var sjukligt trött året om och kände i hela kroppen att något var fel. Hans ord fick mej att ge upp, jag kanske bara inbillade mej ändå…

Jag hade ont i ett ben, var trött, tappade ord, glömde allt, hade som grus i ögonen, värk som flyttade runt och lite annat smått och gott. Men det var värken i benet och tröttheten som var värst, det var det jag sökte hjälp för. Tröttheten började ta över mitt liv och jag blev alltmer desperat. Inte ens mina närmaste vänner tog mej på allvar. ”Du har ju varit utbränd, det försvinner aldrig”, ”Du gör för mycket, lugna ner dej lite”. Ja, jag hade varit utbränd och sviterna försvinner aldrig – men detta var något annat! Tack o lov så tog Martin mej på allvar och uppmanade mej att inte ge upp.

Man ska inte ha sina vänner som patienter, men jag var desperat och frågade en vän som är läkare om jag ändå fick komma till honom. Han såg hur illa det var och sa tack och lov ja, han räddade nog livet på mej! Vid första besöket gick han igenom varenda millimeter på mej, vartenda prov togs och remisser skickades åt alla möjliga håll. De första provsvaren visade att jag hade en inflammation i hela kroppen, som jag förmodligen gått med i ca 3 år. Magnetröntgen visade att inflammationen kom från något som kallas för gåsfoten, som sitter i smalbenet, och spridit sej. Det var därför jag haft ont i benet så länge.

Jag fick kissa i en dunk och samla urin under en vecka för att mäta kortisol och en massa andra grejer. Detta var lite omständigt, men nu skulle allt kollas! Detta visade normala värden, bara att fortsätta utreda… det blev sömnutredning som innebar att jag fick sova en natt på sömnlabb på Huddinge Sjukhus. Man är uppkopplade med mängder av elektroder och sladdar och ska alltså försöka sova med detta på sej… jag somnade otroligt nog och utredningen visar att jag nästan bara sover på magen, bara 7% på rygg, jag snarkar inte och är inte överviktig – MEN jag slutar att andas och kommer nästan aldrig ner i REM- eller djupsömn. Jag tror alltså att jag sover, men har ingen kvalitet på sömnen. Klart jag är trött! Jag inbillade mej inte! Det hade inte med utbrändheten att göra! Jag hade inte för mycket runt mej! Det fanns ett fel! Hjärnan missar att ge signaler om att andas och tyvärr går det inte att göra något åt, men bara att veta att det verkligen var något fel gjorde att jag ändå mådde lite bättre. Jag fick order om att sova middag och när jag gjorde det sov jag även lite bättre på natten. Jag var kanske inte piggare, men nu visste jag varför.

Vartefter remisserna kom fram och nya läkare fick lägga händerna på mej hittade man nya grejer. Ortopeden frågade om jag inte tidigare fått hjälp för mina olika långa ben och jag svarade nej… jag visste att det var ungefär 2,5 cm i skillnad men det hade ingen sagt så mycket om förut. Nu fick jag klack på högerskon och inlägg i skorna och helt plötsligt blev värken både i knän, höfter och rygg mycket bättre. Det var även ortopeden som insåg att jag hade fibromyalgi… han klappade mej på armen och jag hoppade högt. Han började klämma lite på mej och serverade mej diagnosen på silverbricka kanske man kan säga. Andra får kämpa för sin diagnos, jag misstänkte inte ens något – jag hade ju alltid haft ont…

Men fibrodiagnosen föll förstås massor med bitar på plats. Den ger ännu mer trötthet, seg hjärna, dåligt minne, vandrande kronisk värk och en massa annat. Fibromyalgi har verkligen allt och överraskar mej varje dag… man vet aldrig vad den bjuder på just idag. Något år senare föll även bitarna på plats för diagnosen hypotyreos, trots att mina blodvärden låg inom normalvärdet men på håret. Det togs ett annat prov som också hade med sköldkörteln att göra och det var helt åt pipsvängen fel. Det provet visade att min kropp hade antikroppar mot sköldkörteln och en ganska knepig form av hypotyreos.

Från den där dagen när vårdcentralen sa att alla är lite trötta tills jag hade en handfull diagnoser tog det ungefär fem år. Under tiden hann jag även bränna slemhinnorna i livmoderna för att få ordning på blodbaden varje månad, jag opererade en förlossningsskada som jag gått med i 20 år, jag gjorde min efterlängtade bröstförminskning och jag lyfte ögonlocken för att jag inte såg något. När allt började kännas riktigt bra rasade allt igen och kroppen kändes jättekonstig. Jag kände inte igen mej själv och fick nästan panik. Min läkare kände igen symptomen och känner mej nu så väl att han insåg ganska direkt vad som var fel och han hade rätt; min folsyrenivå var bottenlåg! Efter ett par veckor med medicin var jag som vanligt igen, men kommer att få ta extra folsyra resten av livet.

Nu är det alltså 7 år sedan utredningen av precis hela mej började. Jag har numera diagnoserna central sömnapné, fibromyalgi, hypotyreos och folsyrebrist. Jag har även olika långa ben, vridet bäcken, några småallergier och lite astma.

Det är viktigt med diagnoser! Man måste få veta vad som är fel, vart man står och vad man kan göra åt det som drabbar en. Även om det inte finns mediciner att få så är det iaf en förklaring till varför man känner sej konstig. Jag visste att något var fel! Jag var inte lat, jag hade inte för mycket runt mej – något var fel! Nu vet jag vad jag har att förhålla mej till och vet också att jag har svårt att planera flera dagar framåt. Jag kan förklara för andra hur min situation ser ut och be dem ha överseende och förståelse. Jag blir aldrig frisk, jag kan aldrig jobba heltid eller ens på bestämda tider. Jag vet helt enkelt inte hur jag mår imorgon. Jag orkar inte ens ta kampen om en sjukskrivning utan kör mitt eget race så gott jag orkar. Det är tur man har en förstående man… Nu mår jag nog så bra som jag kan göra!

Alla är inte ”bara lite trötta” – det kan faktiskt finnas sjukdom bakom också. Detta måste kollas upp och får inte bagatelliseras av läkare. Får du samma bemötande som jag fick så SKA du gå till en annan läkare! Jag är helt säker på att min läkare har räddat både förståndet och livet på mej och jag är honom evigt tacksam!

 

Att ta hand om det viktigaste man har

Att ta hand om det viktigaste man har

Det viktigaste jag har är min kropp. Funkar inte den kan jag inte ta hand om det finaste jag har, nämligen min familj. Så är det.

Jag vet hur det är att inte ha en en helt fungerande kropp, jag har inte haft det på väldigt länge. Med kronisk värk är varje morgon ett stort frågetecken innan man vet hur man mår och vad som fungerar. Jag har haft ont i olika delar av kroppen sedan jag var 13-14 år, men inte förrän för ett par år sedan fick jag diagnosen Fibromyalgi. Förmodligen har jag alltså haft sjukdomen i mer än 30 år. Jag var van att ha ont och sökte inte ens för mina besvär faktiskt. Det var min ortoped som hjälper mej med min benlängdsskillnad som ”serverade” mej diagnosen när han såg hur jag hoppade högt varje gång han undersökte mej.

Diagnosen förklarar mycket och har fått mej att förstå en mängd saker om min kropp. Jag vet numera varför jag fryser ”inifrån”, varför jag ofta är så trött att jag nästan svimmar och varför olika funktioner inte fungerar olika dagar. Det är lika irriterande som innan jag visste orsaken, men nu vet jag varför och det underlättar mycket. Jag vet också att min värk inte är farlig. Även om den blir värre vid vissa övningar så är det inte farligt eller förvärrar sjukdomen.

Med detta i bakhuvudet började jag träna cirkelträning på Curves för drygt 3 år sedan. Det är styrketräning för hela kroppen på bara 30 minuter. Jag visste att jag skulle bli sämre, men jag visste att det inte var farligt – så jag körde på! Tränade, gnällde, tränade, led, tränade… och blev bättre! För första gången på många år svarade kroppen och gjorde det jag bad den om. OCH värken blev mindre! Nu får jag mer värk när jag inte tränar regelbundet och jag har fått en stark kropp som fungerar. Jag har tom muskler som syns!

Curves har faktiskt förändrat hela mitt liv! Jag tyckte inte om att träna förr och kan inte säga att jag tycker att det är toppenskoj nu heller – men eftersom man går igenom hela kroppen på bara en halv timme så är det helt ok! På mindre än en timme har jag både tagit mej dit, gjort ett pass och kommit hem igen. Det är lixom bara att göra. 2-3 ggr i veckan blir det och kroppen känns bättre än på många, många år.

Kroppen är det viktigaste jag har. Det är lixom den jag bor i och om jag inte tar hand om den, så den kan ta hand om mej – var ska jag då bo? Att har en kropp som fungerar betyder ju hur mycket som helst, ibland är det faktiskt livsavgörande. Alla de gånger som jag halkat och trillat de senaste vintrarna och kunde brutit något om jag inte varit så vältränad och mjuk i kroppen som jag är. För så är det: jag är vältränad! Det hade jag aldrig i hela mitt liv kunna se framför mej för bara fyra år sedan. Att jag skulle ha synliga muskler fanns inte. Det är ju inte ens snyggt… men det ser jäkligt friskt ut!

Man måste ta hand om sej! Jag har hittat mitt sätt – du måste hitta ditt. Det kanske gör ont i början, men är det inte farligt så kanske det är värt att testa lite till och se om värken blir mindre. För något måste man göra, för att vi ska orka bli äldre. Jag tränar inte för att gå ner i vikt eller för att det ska se bra ut på instagram, nej – jag tränar för att orka bli äldre och vara så frisk som möjligt på vägen. Att inte behöva gå med rollator onödigt tidigt eller ha ont i nacke och rygg pga för mycket stillasittande. Dessutom är det lättare att hålla vikten med mer muskelmassa.

Vår kropp är värd det! Vi är värda det! Så ta hand om dej och din kropp – belöningen är en kropp som gör det du vill. Och kanske en och annan muskel  🙂

Så ont!

Så ont!

Nu är det inte kul längre! Väderomslagen, blåsten, kylan och snön är inte bra för min kropp, jag får så otroligt ont och känner mej ganska uppgiven just nu faktiskt. Det är snöstorm och minus 15 grader ute. Fibron tar över hela min kropp såna här dagar och jag har inte det minsta att säga till om.

Vi tar det igen: Fibromyalgi är en sjukdom som sitter i hela kroppen. Det handlar om kronisk värk som flyttar sej, en dag kan jag ha ont i armen, nästa i benet, en tredje i foten. De flesta med fibro fryser nästan konstant, är så trötta att de somnar överallt och har dåligt minne. Jag har mest ont inne i skelettet i benen, fryser inifrån och glömmer typ allt. Dessutom har jag hypotyreos som förstärker flera av symptomen.

Jag kan gå in i köket med en enda tanke, att värma te. Jag kan hälla upp teet, sätta på mikron och gå därifrån. En timme senare kommer jag på att jag är sugen på te och när jag kommer ut i köket igen så kommer jag på att jag ju faktiskt gjort detta ganska nyligen, så får jag göra om det igen och denna gång stannar jag kvar tills mikron är klar för att inte glömma – detta händer nästan varje dag. Hade det bara handlat om glömt te hade det ju varit ok, men det handlar tyvärr om allt… telefonsamtal jag borde ringa, mail jag borde skicka osv. Jag skriver upp allt jag ska göra, men glömmer ofta ändå.

Minnet är en sak, värken en annan. Jag har ont i princip varje dag, dygnet runt. Konstigt nog så vänjer man sej och smärtgränsen flyttas konstant. Man står ut med mer och mer. Men när det blir så här kallt så blir värken värre och just nu är den riktigt jobbig. Jag har alltid ont i nacken och inne i benen, efter att ha skottat flera gånger per dag har jag ont i hela kroppen. Så kan man förstås känna utan att ha fibro, problemet är att jag får stå ut med min smärta väldigt länge. Jag vet att jag kommer ha rejält ont tills vi får plusgrader igen. Då blir det bättre, men aldrig helt bra.

Även om smärtan och värken är jobbig, så är det inte den som är värst – det är tröttheten som stör mest. Just nu är jag så trött att ögonen svider och jag ser suddigt å så är det nästan hela tiden för tillfället. Jag fryser så jag skakar, trots att jag har både långkalsonger, mjukisbyxor, hoodie, tofflor och vantar – inomhus… fatta hur jag ser ut när jag går ut. Att frysa tar förstås mycket energi och då blir jag ännu tröttare och kan helt enkelt inte hålla mej vaken en hel dag. I vardagsrummet har vi just nu en extra värmefläkt, så det är ganska varmt och skönt i mitt soffhörn – där kan det hända att jag somnar en timme när jag bara ska vila lite eller mysa med hunden. Jag har även värmedyna i sängen, annars vaknar jag på nätterna av att jag fryser så det gör ont.

Jag brukar inte gnälla, men just nu har jag så jäkla ont och jag orkar helt enkelt inte hålla igen! Det enda som hjälper är värktabletter, ett skållhett bad och sömn. Jag är så trött på att ha ont. Jag var på besiktning hos min läkare idag och han var väldigt nöjd med hela mej. Jag är (enligt honom) vältränad, har ett starkt hjärta, bra puls och perfekt blodtryck. Hypotyreosen har vi under kontroll men fibron kan han inte göra särskilt mycket åt. Jag tar mina ”superalvedon”, det är lixom det enda som finns att göra…

Min kropp längtar efter sommaren så det gör ont. Det spelar ingen roll hur jag klär mej eller hur positiv jag än försöker att vara osv. Det enda jag kan göra är att ta hand om mej så gott jag kan, träna regelbundet och ha en hälsosam vikt – då mår jag bäst möjligt. Och flytta. Det är ditåt det lutar…

Jag kan inte ha det så här halva året, det går bara inte! Jag behöver sol och värme! Då fungerar kroppen bäst.

 

Hur håller jag mej frisk?

Hur håller jag mej frisk?

Förr var jag förkyld 3-4 ggr per år och jag var det ordentligt! Jag hade aldrig tid att kurera mej utan körde på som vanligt och det gjorde ju förstås inte saken bättre. Januari och juli var klassisk, då var jag kanonsjuk. Men det är jag inte längre så jag fortsätter med mina knep  🙂

Självklart är det så att mår man hyfsat bra i grunden så är också motståndskraften bättre. Nu vet jag hur det står till med min hälsa, alla diagnoser är på plats och jag sköter min medicinering. Men jag är också känsligare än andra pga av astma och fibro, blir jag sjuk så blir jag det ordentligt! Därför försöker jag att stärka mej lite extra med träning, promenader och vitaminer.

Sedan jag började träna regelbundet för drygt tre år sedan har jag knappt varit sjuk en dag. Många blir sjuka eller skadade när de börjar träna, jag fick ont i knät – men jag blev inte sjuk. Jag fick ont av fibron förstås, men visste att smärtan inte var farlig och fortsatte ändå. Det var som värst 2-3 månader, sen vände det och nu får jag mer värk om jag inte tränar. Kroppen är starkare, orkar mer och står emot mer.

Jag har alltid haft jobbigt med den mörka årstiden, så för någon vinter sedan började jag fylla på med D-vitamin och jag vet inte om det är det som hjälpt mej – men jag är piggare och tycker inte det är riktigt lika jobbigt. Jag tar även extra D-vitamin oktober – mars, sen försöker jag få sol på näsan i extra stora doser under våren och sommaren istället. Ljusterapi har också hjälpt mej, men det var länge sedan nu.

Åsså det magiska! Ingefärsshots! Jag kan nog säga att jag avskyr ingefära, det är verkligen inte gott. Men i en liten shot går det bra och citron är ju jättegott. Vi har vårt eget recept, du hittar det HÄR. Jag tar en hutt om dagen, ett helt glas om jag känner att förkylningen är på g. Å jag har klarat mej! Jag har inte varit ordentligt förkyld på flera år faktiskt. Lite känningar i halsen och någon dag då jag varit hängig har jag haft, men inte någon riktigt förkylning. Shotten är supersur, så där så man ryser – men det blir gott ändå på nåt konstigt sätt.

Å eftersom tro försätter berg så fortsätter jag att träna, gå promenader och shotta varje morgon. Så tänker jag hålla mej frisk. Hur gör du?

18 dagar sedan nyårslöftet

18 dagar sedan nyårslöftet

Drygt halva januari har passerat och det är 18 dagar sedan en del av er gav nyårslöften av olika slag. De allra flesta har lovat att träna mer, gå ner i vikt eller att sluta röka. Hur har det gått då?

Jag är en av dem som alltid lovar samma sak, det gör jag å andra sidan varje dag året om – så jag kallar det inte ens för nyårslöfte. Mitt eviga löfte till mej själv är att bli snällare mot mej själv. Det kan man lixom aldrig bli för bra på. Det är inte så lätt att hålla! Men det går bättre och bättre.

Efter två veckor är det fortfarande ganska enkelt att hålla sin nya inriktning, iaf om det handlar om viktnedgång och träning – det nya livet ger fortfarande synliga framsteg och har inte krånglat till sej så mycket i vardagen än. Handlar det nya livet om att sluta röka, så blev det förmodligen knepigt bara efter några timmar…

Men redan om ett par veckor så kommer man möta på motstånd. Framstegen är inte lika synliga, man kanske blir sjuk, stressen kommer krypande och det börjar helt enkelt bli tråkig att göra en massa uppoffringar. Men måste man det då? Göra uppoffringar alltså. Jag tycker kanske inte det, inte så stora iallafall.

De allra flesta av oss kör igång vårt nya liv i 180 och gör förändringar på alla fronter. Man tar bort livsmedel och lägger till träning sju dagar i veckan. Klart det inte håller! De livsmedel man tar bort är ofta det man tycker mycket om (det var kanske därför man gick upp i vikt) och tränar man mycket från att ha varit helt stillasittande så kommer sjukdomar och skador som ett brev på posten (inte postnord). Livet trasslar till sej och man tappar gnistan.

Mitt knep är att ta små steg. Att göra små förändringar, inte ändra allt på en gång. Föra in det nya livet i det gamla och byta ut dåliga vanor mot bättre. Att börja med vardagsmotion tills den blir en vana, ta lite längre promenader, lite raskare och till slut kanske man tom vågar sej på att börja jogga lite. Vill man bli snabbare och hålla sej skadefri, kanske springa lopp, då behöver kroppen muskler så man kanske vågar sej iväg till gymmet. Jag ser det på lång sikt, nästa nyår kanske ni kan kalla er för löpare?

Jag brukar säga att vi äter oss ner i vikt och tränar för att orka bli äldre. Maten är avgörande när det gäller att gå ner i vikt, det visar varenda undersökning. Man måste ligga på ett underskott för att släppa vikt. Men tränar man mycket och då menar jag MYCKET, så behöver kroppen mer energi – annars förbränner man muskler och det är ganska dumt. Då gäller det att äta lite mer och smart. Detta kan man prata med en PT om, eller kolla in vad Olga (Mammafitness) säger.

Många säger att de tappar motivationen och har svårt att hitta motivation. Jag anser att motivation inte finns utan bara är ett hjärnspöke. OM motivationen var så viktig, så skulle många aldrig gå till jobbet… Det jag menar är att vi går till jobbet oavsett hur roligt eller tråkigt det än är, det ska lixom bara göras. Vi gör det bara! Precis så är det med vikten eller träningen också, eller för all de allt vi gör! Mitt mantra är: Fucking gör det bara! Det är lixom bara att köra på, utan att tänka. Så småningom går det automatiskt.

Med mina knep och sätt att tänka rasar man inga 2-3 kilo i veckan, men man står ut i längden. Å det är väl det vi vill? Vi vill ju inte gå ner snabbt och sen gå upp allt igen. Vi vill väl gå ner och sedan hålla den nya vikten, eller hur? Bragden är inte att gå ner snabbt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där.

Så hur går det för er? Kommer det vara sista gången ni började om?

Det värsta man kan säga?

Det värsta man kan säga?

Jag är hemmafru och lever på min man. Det är tydligen något av det värsta man kan säga. Att man inte tar hand om sin egen försörjning får man inte prata högt om, därför gör jag det  🙂

Man ska ha ett jobb, man ska ha en lön, man ska ha ambitioner och sikta på en karriär – annars är man konstig eller kanske tom lat. Det som väljer att göra som jag får vänja sej vid att folk prata om en och tittar snett på en. Jag vet att det är så, det är inget jag inbillar mej. Bekanta vittnar om samma sak. Ja tänka sej va? Vi är faktiskt fler som valt denna udda form av liv och slutat jobba, alldeles frivilligt!

I vårt fall finns det flera skäl till att jag gick hem. Främst var det för att jag har fibromyalgi (kronisk värk) och en sömnstörning och därför behöver ta hand om mej lite extra. Men vi såg också att vi faktiskt klarar oss på Martins lön och varför skulle jag då jaga ett nytt jobb när vi slutade på Viktväktarna? Eftersom vi klarar oss på en lön kan jag göra det jag behöver och vill, som är att ta hand om mej och fixa med bloggen och magasinet. Något vi bägge är väldigt nöjda med.

Jag får ständigt höra att jag är i en beroendeställning, att min pension kommer bli skitdålig och att vi lever ett ojämställd liv. Att min pension blir dålig är det enda som stämmer av detta, men det försöker vi fixa till med två olika pensionsförsäkringar som jag tog som 25-åring. Jag har ju varit hemma med barn i tio år, så min pension skulle bli dålig ändå, men jag och mitt ex var alltså förutseende redan som väldigt unga.

Men jag har faktiskt en inkomst, typ 1000 kronor i månaden. Jag är kontaktperson för en kille i min egen ålder, det har jag varit i säkert 15 år. Ibland lyckas jag även sälja en text eller en bild, men det ger ju ingen stadig inkomst direkt. Ändå känner jag mej inte som om jag är i någon beroendeställning. Sedan dag ett har Martin och jag haft gemensam ekonomi och aldrig tjafsat om vem som tjänar vad och heller inte vem som ska betala vad. Våra pengar är våra gemensamma, så enkelt är det faktiskt.

Vi har bekanta som delar alla utgifter exakt på hälften trots att mannen tjänar mycket mer. Andra har räknat ut procentuellt på öret hur mycket var och en ska betala beroende på inkomst. Damerna i de här relationerna är inte lyckliga, så vill jag inte ha det! De har i vissa fall lånat pengar av sina föräldrar för att kunna åka på semester… Jag ber aldrig Martin om pengar, de sätts in på mitt konto varje månad ändå. Jag sköter hushållet och betalar alla räkningar, med pengarna som han tjänar. Han skulle aldrig drömma om att ifrågasätta hur jag använder dem.

Men jag måste erkänna att jag är en ganska dåligt hemmafru… jag är ju aldrig hemma! Jag ser till att tvättkorgarna är tomma och hemmet hyfsat städat, i övrigt är jag mest ute på äventyr att skriva om. Martin lagar all mat, jag tar hand om trädgården… typ… För oss passar detta arrangemang, varför ska då andra ha så många åsikter om det. Istället för att snacka bakom ryggen på mej och mina medsystrar kan ni väl fråga det ni vill veta. Vi är inte miljonärer. Vi har inte vunnit på lotto. Jag är inte sjukskriven eller får andra typer av bidrag. Vi har nästan inga lån. Vi tjänar inga pengar svart. Där har ni nog de flesta svar på rykten jag hört florera….

Jag är en glad hemmafru som kommer få en ganska dålig pension och det är jag medveten om. Det bekymrar inte mej och då borde det inte bekymra dej heller!