Browsed by
Tagg: värk

Hur håller jag mej frisk?

Hur håller jag mej frisk?

Förr var jag förkyld 3-4 ggr per år och jag var det ordentligt! Jag hade aldrig tid att kurera mej utan körde på som vanligt och det gjorde ju förstås inte saken bättre. Januari och juli var klassisk, då var jag kanonsjuk. Men det är jag inte längre så jag fortsätter med mina knep  🙂

Självklart är det så att mår man hyfsat bra i grunden så är också motståndskraften bättre. Nu vet jag hur det står till med min hälsa, alla diagnoser är på plats och jag sköter min medicinering. Men jag är också känsligare än andra pga av astma och fibro, blir jag sjuk så blir jag det ordentligt! Därför försöker jag att stärka mej lite extra med träning, promenader och vitaminer.

Sedan jag började träna regelbundet för drygt tre år sedan har jag knappt varit sjuk en dag. Många blir sjuka eller skadade när de börjar träna, jag fick ont i knät – men jag blev inte sjuk. Jag fick ont av fibron förstås, men visste att smärtan inte var farlig och fortsatte ändå. Det var som värst 2-3 månader, sen vände det och nu får jag mer värk om jag inte tränar. Kroppen är starkare, orkar mer och står emot mer.

Jag har alltid haft jobbigt med den mörka årstiden, så för någon vinter sedan började jag fylla på med D-vitamin och jag vet inte om det är det som hjälpt mej – men jag är piggare och tycker inte det är riktigt lika jobbigt. Jag tar även extra D-vitamin oktober – mars, sen försöker jag få sol på näsan i extra stora doser under våren och sommaren istället. Ljusterapi har också hjälpt mej, men det var länge sedan nu.

Åsså det magiska! Ingefärsshots! Jag kan nog säga att jag avskyr ingefära, det är verkligen inte gott. Men i en liten shot går det bra och citron är ju jättegott. Vi har vårt eget recept, du hittar det HÄR. Jag tar en hutt om dagen, ett helt glas om jag känner att förkylningen är på g. Å jag har klarat mej! Jag har inte varit ordentligt förkyld på flera år faktiskt. Lite känningar i halsen och någon dag då jag varit hängig har jag haft, men inte någon riktigt förkylning. Shotten är supersur, så där så man ryser – men det blir gott ändå på nåt konstigt sätt.

Å eftersom tro försätter berg så fortsätter jag att träna, gå promenader och shotta varje morgon. Så tänker jag hålla mej frisk. Hur gör du?

18 dagar sedan nyårslöftet

18 dagar sedan nyårslöftet

Drygt halva januari har passerat och det är 18 dagar sedan en del av er gav nyårslöften av olika slag. De allra flesta har lovat att träna mer, gå ner i vikt eller att sluta röka. Hur har det gått då?

Jag är en av dem som alltid lovar samma sak, det gör jag å andra sidan varje dag året om – så jag kallar det inte ens för nyårslöfte. Mitt eviga löfte till mej själv är att bli snällare mot mej själv. Det kan man lixom aldrig bli för bra på. Det är inte så lätt att hålla! Men det går bättre och bättre.

Efter två veckor är det fortfarande ganska enkelt att hålla sin nya inriktning, iaf om det handlar om viktnedgång och träning – det nya livet ger fortfarande synliga framsteg och har inte krånglat till sej så mycket i vardagen än. Handlar det nya livet om att sluta röka, så blev det förmodligen knepigt bara efter några timmar…

Men redan om ett par veckor så kommer man möta på motstånd. Framstegen är inte lika synliga, man kanske blir sjuk, stressen kommer krypande och det börjar helt enkelt bli tråkig att göra en massa uppoffringar. Men måste man det då? Göra uppoffringar alltså. Jag tycker kanske inte det, inte så stora iallafall.

De allra flesta av oss kör igång vårt nya liv i 180 och gör förändringar på alla fronter. Man tar bort livsmedel och lägger till träning sju dagar i veckan. Klart det inte håller! De livsmedel man tar bort är ofta det man tycker mycket om (det var kanske därför man gick upp i vikt) och tränar man mycket från att ha varit helt stillasittande så kommer sjukdomar och skador som ett brev på posten (inte postnord). Livet trasslar till sej och man tappar gnistan.

Mitt knep är att ta små steg. Att göra små förändringar, inte ändra allt på en gång. Föra in det nya livet i det gamla och byta ut dåliga vanor mot bättre. Att börja med vardagsmotion tills den blir en vana, ta lite längre promenader, lite raskare och till slut kanske man tom vågar sej på att börja jogga lite. Vill man bli snabbare och hålla sej skadefri, kanske springa lopp, då behöver kroppen muskler så man kanske vågar sej iväg till gymmet. Jag ser det på lång sikt, nästa nyår kanske ni kan kalla er för löpare?

Jag brukar säga att vi äter oss ner i vikt och tränar för att orka bli äldre. Maten är avgörande när det gäller att gå ner i vikt, det visar varenda undersökning. Man måste ligga på ett underskott för att släppa vikt. Men tränar man mycket och då menar jag MYCKET, så behöver kroppen mer energi – annars förbränner man muskler och det är ganska dumt. Då gäller det att äta lite mer och smart. Detta kan man prata med en PT om, eller kolla in vad Olga (Mammafitness) säger.

Många säger att de tappar motivationen och har svårt att hitta motivation. Jag anser att motivation inte finns utan bara är ett hjärnspöke. OM motivationen var så viktig, så skulle många aldrig gå till jobbet… Det jag menar är att vi går till jobbet oavsett hur roligt eller tråkigt det än är, det ska lixom bara göras. Vi gör det bara! Precis så är det med vikten eller träningen också, eller för all de allt vi gör! Mitt mantra är: Fucking gör det bara! Det är lixom bara att köra på, utan att tänka. Så småningom går det automatiskt.

Med mina knep och sätt att tänka rasar man inga 2-3 kilo i veckan, men man står ut i längden. Å det är väl det vi vill? Vi vill ju inte gå ner snabbt och sen gå upp allt igen. Vi vill väl gå ner och sedan hålla den nya vikten, eller hur? Bragden är inte att gå ner snabbt, utan att orka hela vägen in i mål och sedan stanna där.

Så hur går det för er? Kommer det vara sista gången ni började om?

Det värsta man kan säga?

Det värsta man kan säga?

Jag är hemmafru och lever på min man. Det är tydligen något av det värsta man kan säga. Att man inte tar hand om sin egen försörjning får man inte prata högt om, därför gör jag det  🙂

Man ska ha ett jobb, man ska ha en lön, man ska ha ambitioner och sikta på en karriär – annars är man konstig eller kanske tom lat. Det som väljer att göra som jag får vänja sej vid att folk prata om en och tittar snett på en. Jag vet att det är så, det är inget jag inbillar mej. Bekanta vittnar om samma sak. Ja tänka sej va? Vi är faktiskt fler som valt denna udda form av liv och slutat jobba, alldeles frivilligt!

I vårt fall finns det flera skäl till att jag gick hem. Främst var det för att jag har fibromyalgi (kronisk värk) och en sömnstörning och därför behöver ta hand om mej lite extra. Men vi såg också att vi faktiskt klarar oss på Martins lön och varför skulle jag då jaga ett nytt jobb när vi slutade på Viktväktarna? Eftersom vi klarar oss på en lön kan jag göra det jag behöver och vill, som är att ta hand om mej och fixa med bloggen och magasinet. Något vi bägge är väldigt nöjda med.

Jag får ständigt höra att jag är i en beroendeställning, att min pension kommer bli skitdålig och att vi lever ett ojämställd liv. Att min pension blir dålig är det enda som stämmer av detta, men det försöker vi fixa till med två olika pensionsförsäkringar som jag tog som 25-åring. Jag har ju varit hemma med barn i tio år, så min pension skulle bli dålig ändå, men jag och mitt ex var alltså förutseende redan som väldigt unga.

Men jag har faktiskt en inkomst, typ 1000 kronor i månaden. Jag är kontaktperson för en kille i min egen ålder, det har jag varit i säkert 15 år. Ibland lyckas jag även sälja en text eller en bild, men det ger ju ingen stadig inkomst direkt. Ändå känner jag mej inte som om jag är i någon beroendeställning. Sedan dag ett har Martin och jag haft gemensam ekonomi och aldrig tjafsat om vem som tjänar vad och heller inte vem som ska betala vad. Våra pengar är våra gemensamma, så enkelt är det faktiskt.

Vi har bekanta som delar alla utgifter exakt på hälften trots att mannen tjänar mycket mer. Andra har räknat ut procentuellt på öret hur mycket var och en ska betala beroende på inkomst. Damerna i de här relationerna är inte lyckliga, så vill jag inte ha det! De har i vissa fall lånat pengar av sina föräldrar för att kunna åka på semester… Jag ber aldrig Martin om pengar, de sätts in på mitt konto varje månad ändå. Jag sköter hushållet och betalar alla räkningar, med pengarna som han tjänar. Han skulle aldrig drömma om att ifrågasätta hur jag använder dem.

Men jag måste erkänna att jag är en ganska dåligt hemmafru… jag är ju aldrig hemma! Jag ser till att tvättkorgarna är tomma och hemmet hyfsat städat, i övrigt är jag mest ute på äventyr att skriva om. Martin lagar all mat, jag tar hand om trädgården… typ… För oss passar detta arrangemang, varför ska då andra ha så många åsikter om det. Istället för att snacka bakom ryggen på mej och mina medsystrar kan ni väl fråga det ni vill veta. Vi är inte miljonärer. Vi har inte vunnit på lotto. Jag är inte sjukskriven eller får andra typer av bidrag. Vi har nästan inga lån. Vi tjänar inga pengar svart. Där har ni nog de flesta svar på rykten jag hört florera….

Jag är en glad hemmafru som kommer få en ganska dålig pension och det är jag medveten om. Det bekymrar inte mej och då borde det inte bekymra dej heller!

Ha förstålse för oss med fibro

Ha förstålse för oss med fibro

Jag är trött på att ha ont. Trött på att inte kunna planera. Trött på att vara trött. Trött trött trött… Att leva med fibromyalgi är ibland ett litet helvete. Som om någon annan bestämde över ens kropp.

Jag vet inte hur mycket ni vet om fibro, men ni har säkert hört talas om det och att det handlar om värk. Värken vandrar över hela kroppen och är tyvärr bara en liten del av sjukdomen. Många med fibro är kroniskt trötta, frusna, glömska mm och har ofta flera andra diagnoser. Jag kör en kombo med sömnstörning och hypotyreos, vilket är ganska vanligt och många har även Chrons (magsjukdom).

Värken kan jag oftast leva med utan att knappt ens notera den, jag är så van att ha ont. Tröttheten är värre, den sabbar nämligen alldeles för mycket i mitt liv. Det handlar inte om att man är lite sömnig och behöver en liten tupplur, det handlar om att jag kan somna både sittande och stående och är så trött att tankarna inte fungerar alls. Att försöka skriva en sån dag är näst intill omöjligt eftersom tankarna inte hänger ihop, fingrarna inte hittar rätt tangenter (det är tur det finns rättstavningsprogram) och jag fattar oftast inte ens själv vad jag skrivit… Så är det idag, just nu är det väldigt många röda streck i texten  🙂

Att frysa inifrån och ut är inte heller så behagligt. Folk brukar ju säga att man får klä sej efter väder och att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Det gäller inte oss med fibro. Jag kan klä mej i ullunderställ, lager på lager och ändå frysa så det gör ont. Det enda som hjälper lite är att lägga sej i ett skållhett bad och sedan snabbt som attan klä på sej en tjock onepiece, tofflor och vantar. Jag sitter ofta med vantar på mej och jobbar, annars blir knogarna stelfrusna och gör mer ont än vanligt.

Glömskan är också rätt jobbig, eller kanske rättare sagt; frustrerande. Hade jag inte haft Martin och min almanacka hade jag varit körd. Jag kommer inte ihåg nånting! Det som är viktigt skriver jag upp och ber även Martin komma ihåg åt mej, det brukar funka. Men det händer ändå att jag missar en massa… surt när det händer.

I mitt fall är det tröttheten och minnet som är värst. Jag avskyr att aldrig känna mej pigg och att hela tiden vara trött och att hela tiden ha känslan av att jag glömt något. Enda gången jag är pigg är när jag är i värmen en längre tid, då kan jag tom vakna tidigt på morgonen helt av mej själv. Så om ett par veckor kommer ni få se soluppgångar på instagram, från solen och värmen. Då mår jag bra! Jag kan sitta helt ensam på stranden, tidigt på morgonen och njuta av stillheten och soluppgången.

Jag avskyr både min fibro och hypotyreosen. De sabbar mitt liv och är utom min kontroll. Jag har ett enormt kontrollbehov, att inte ens kunna planera ett dygn framåt är sååå frustrerande. Klart jag planerar, men även om jag har en bra dag idag så kan morgondagen vara en helt annan. Så det händer ju att jag får ändra ganska mycket, särskilt på vintern. Oktober – mars är nämligen värsta tiden. Då är jag konstant trött, har ofta så ont att jag har svårt att fungera och fryser så jag hackar tänder. Att då få höra ”ryck upp dej” skulle kunna få mej att slå någon på käften (om jag orkade). Ofta får jag höra att jag ser så pigg och fräsch ut och det är väl bra, men jag visar mej ju knappast när jag är ett vrak…

Jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå oss med fibro, just för att det inte syns. Men det finns faktiskt ändå och är en ganska knepig åkomma för oss som bär på skiten. Döm aldrig någon som har en dålig dag, du vet ju inte varför. Det kanske bara är EN dålig dag, men kan ju även vara ett sjukdomstillstånd… och ge inga tips även om de är välmenande. Jag lovar att vi testat varenda diet och behandling du hört talas om. Vi är nämligen rätt desperata. Det blir man när man är så trött att man så gott som dagligen är svimfärdig.

Att leva med fibro är ett jäkla skit, men vad har vi för val? Man gör det man ska och lever så gott man kan. Ofta gör vi för mycket och får sota för det sen, men det är ibland ett val man gör för att man så gärna vill vara med på något särskilt. Så ha lite förståelse. DET underlättar massor!

December satsar jag på kroppen!

December satsar jag på kroppen!

Varje år i december är jag motvalls kärring. Till skillnad från många andra lägger jag min tid på gymmet, har extra koll på maten och försöker sova så bra som möjligt. Det är tredje året jag har min egna lilla decemberutmaning och det är alltid lika spännande att se resultatet.

Första året (2015) hade jag precis börjat träna och jag kunde verkligen känna hur kroppen förändrades och blev starkare för varje minut på gymmet. Man ser stor skillnad på före- och efterbilden trots att jag inte gick ner mer än ett kilo. Jag var betydligt slankare och hade fått nya former på kroppen.

Förra året var skillnaden inte lika tydlig. Jag hade tränat bra hela
året och hade börjat bygga lite muskler. Jag kan se en liten skillnad på bilderna men inte jättemycket. Däremot ser jag ju stor skillnad från första årets förebild och andra årets efterbild. Jag är inte bara smal på bilden, det finns faktiskt muskler på kroppen. Muskler som kommer att ge mej ett längre och friskare liv.

I år väger jag ett par kilo mer än föregående år och det syns. Är man liten syns varenda litet kilo man går upp. Det är sååå frustrerande! Jag har tränat 2-3 ggr i veckan hela året och byggt lite mer på de nya musklerna.

Nu kan vi direkt slå hål på en myt; Muskler väger INTE mer än fett! Däremot tar fett mer plats. Man kan heller inte bygga särskilt mycket muskler på kort tid, speciellt inte om man är kvinna. Någon undersökning visar att en kvinna max kan lägga på sej 3 kilo i muskelmassa per år och då ska man träna ordentligt!

Men jag ser att jag hela tiden blir slankare och får lite nya former och det märks särskilt på axlarna. Jag kan numera ha axelväskor utan att de trillar av, det har jag aldrig kunnat förr. Förr såg jag ut som ett uppochnervänt V, nu är jag ett T. Jag tycker inte att det är särskilt snyggt med mina nya axlar och har därför heller inte haft någon större lust att föreviga dem på bild. Men det kommer att göras… förmodligen på semestern. Min decemberutmaning är alltså inte för att gå ner i vikt, utan för att må bättre och sätta igång en positiv spiral.

I fredags började alltså årets decemberutmaning. Det innebär 3 pass på gymmet (cirkelträning på Curves) i veckan, dagliga promenader (minst 10 000 steg), superkoll på maten (fylla i checklistan) och god sömn (minst 8 timmar). Till skillnad från många andra är det nämligen nu jag har tid. Och när vi åker till Kap Verde i slutet av månaden har vi ännu mer tid, och fortsätter självklart under semestern. Vi har faktiskt gym på hotellet och kommer att ta lång härliga promenader.

En sån här månadsboost innebär iaf för mej att jag kommer igång och kan leva lite mer hälsosamt när allt kör ihop sej i januari. Jag satsar på mej själv nu när det är mörkt och jobbigt och sedan går det av sej själv när det blir ljusare och våren kommer. Nästa vecka börjar Viktväktarna sitt nya program, det ger lite extra push att lära sej lite nytt och komma in i det nya – iaf för mej. Jag vill aldrig mer se ut som på bilden till vänster, jag mådde så dåligt där.

Självklart kommer jag att fira jul och äta gott på julafton som alla andra. Men det blir inte lika stora utsvävningar när man gör en sån här grej, man vill lixom inte sabba det man kört igång. Så det blir lättare att hålla sej på banan åt alla håll på nåt sätt, utan att känna att man är något slags offer.

Jag vet att många av er stressar livet ur er just nu, så var det för mej med när jag hade mindre barn. Men jag tog slut av stressen och blev allvarligt sjuk, sviterna lever jag fortfarande med. Gör inte som jag! Ingen tackar er när ni ligger som urvridna trasor i soffan på julafton… Ta hand om er, så gott ni kan… för det är ni värda.

Äntligen!

Äntligen!

Ni vet när allt är kaos, hemmet ser ut som ett bombnedslag, tvätthögarna växer och ni känner er som världens sämsta matte, maka, dotter och mamma. Sömnen har blivit lidande och det är knappt så man hunnit duscha… en blä-känsla helt enkelt. Så har jag haft det – fram till igår.

I går hade jag en hel dag i onepiece, jag gick inte ens utanför dörren! Hunden och jag myste i tv-soffan, han fick gå ut i trädgården och göra sitt. I reklampauserna tvättade jag, ställde upp adventsljusstakarna, duschade, skrev och pysslade ikapp i största allmänhet. Jag hann förstås inte allt, men hade en väldigt skön dag!

Idag fortsatte jag, äntligen hade jag tid och ro i kroppen för att åka till gymmet utan att känna mej hyperstressad och pälsbollen fick en lång promenad efteråt. Det var inte ett dugg skönt pga duggregn, men vi gjorde det! Efter lunch tog jag tag i den långa listan av ärenden… hämta skor hos ortopedteknikern, hämta paket x2, lämna tillbaka en grej på HM osv.. Väl hemma igen tvättade jag rent alla kuddar och filtar i soffan och julpysslade lite till.

Känslan av totalt kaos börjar gå över. Lugnet i kroppen börjar komma tillbaka. Hemmet är långt ifrån städat, men lite i taget så blir det bättre och bättre. Jag har halva dagen på mej imorrn, innan vi åker iväg på sista kryssningen för den här gången. Trodde jag skulle hinna mer idag, men det tog tid att åka mellan grejerna – det är många som är ute på vägarna!

Första december brukar annars vara mitt magiska datum då almanackan ska vara tom. Jag vägrar att vara ute bland alla julstressade människor och avskyr när den fuktiga kylan lägger sej över Stockholm. Så jag sitter helst inne med pälsbollen och dricker lakritsglögg  🙂

Hur som helst så är jag iaf igång med träningen igen, så nu gör jag som jag brukar i december. Tre träningar i veckan, hundpromenad varje dag och koll på maten. Viktväktarna ska snart uppdatera sitt program, det ska bli spännande att testa det nya. Det innebär också att vi har en herrans massa recept att räkna om, det är tur att vi är två.

När min stress släpper och almanackan blir blankare, börjar julstressen för de flesta andra – hur gör du för att orka?

Matsedel v 47

Matsedel v 47

5 veckor kvar till jul och vi äter ett par julbord i veckan. I princip handlar allt just nu om träning, julbord och planering. Utan träningen mår jag sämre i kroppen och planeringen behövs för att klara av julborden både vad gäller mat, vikt och hundvakt. Men det är bara två veckor till, sedan är allt lugnt igen och då handlar nästan allt om träning ända fram till jul.

December är nämligen MIN månad! Till skillnad från andra så tränar jag mer än vanligt, sköter maten bättre och tar hand om mej på bästa sätt. Det är nämligen då jag har tid. När alla julbord är testade och alla andra stressar runt med sitt, får jag det äntligen helt lugnt. Det lugnet utnyttjar jag till max! Våra semestrar brukar också mest handla om träning, vila och bra mat. Så var det i Egypten förra vintern och så blir det på Kap Verde nu i vinter. Allt för att må så bra som möjligt.

Planering är a och o för att jag ska klara stressiga dagar, så här är veckans matsedel:

Måndag: Pasta med tomat och mozzarella 5 SP plus pasta
Tisdag: Krämig fiskgratäng med räkor fr 4 Sp plus potatis
Onsdag: Kyckling med grönsaker i ugn 4 Sp plus potatis
Torsdag: Fläskfilé med champinjoner 6 Sp plus pasta/ris
Fredag: Indiska räkor 6 Sp plus ris
Lördag: Gulaschsoppa fr 11 Sp för hela satsen
Söndag: Tacogryta 4 SP plus ris

Fiskgratängen, fläskfilén, räkorna och tacogrytan funkar jättebra till matlådor. Gör mycket, portionera och frys in!

Jag tänkte nog börja julpynta lite smått under veckan. Är det för tidigt? När börjar du?

Ha en fin vecka!

Melankoliska lördags funderingar

Melankoliska lördags funderingar

2001

Jag har ett bra liv. Andra tycker säkert att det är konstigt liv, men jag trivs. Jag kunde aldrig i mitt livs vildaste fantasi drömma om att jag skulle gifta om mej och få ägna mina dagar åt att göra precis vad jag vill. Jag blir lite melankolisk så här på höstkanten…

När jag skilde mej var jag bara 28 år gammal. Jag hade varit tillsammans med mina dåvarande man halva mitt liv, sedan jag var 14, och hade två små pojkar (3 resp 4,5 år). Det där med dagis var inte riktigt min grej och min man tyckte detsamma – vi var helt överens om att ha barnen hemma. Jag hade 5-6 olika jobb för att jag skulle kunna ha dem hemma och själv jobba hemifrån och extra. Pojkarna hade 10 olika diagnoser, de medicinerade var fjärde timma och var alltid sjuka. Det var lite pyssel att få ihop allt när jag blev ensam.

Jag gick inte in i väggen, jag sprang! Med huvet före. Men jag vågade inte berätta för folk att jag var utbränd, för det var man inte då (1998), det var en svaghet och något som bara satt i skallen. Så jag sa istället att man hittat nåt fel på hjärtat, det var enklare och något folk accepterade. Jag var helt slut, kunde tappa minnet, tappade ord, förstod inte vad jag läste, hittade inte vägen, var trött jämt osv osv. Alla som varit utbrända vet hur det är… man blir lite dum i huvet faktiskt. Det tog ungefär tre år innan jag var något sånär ok, men då hade jag redan fått en massa följdsjukdomar som man inte hittade förrän långt senare.

När jag mådde ok igen tog jag en titt på mej själv utifrån och insåg att jag var i ganska dåligt skick. Killarna hade börjat i skolan och jag hade några timmar helt för mej själv på dagarna. Jag jobbade hemifrån och gjorde så gott jag kunde för att försörja oss. Jag hade börjat jobba lite vid vågen på Viktväktarna och killarna hängde ofta med dit. Jag längtade efter sällskap i soffan på kvällarna när barnen somnat, men hade accepterat att jag nog skulle bli ensam resten av livet. Vem skulle vilja ha mej? Å vem ville jag egentligen ha? Kraven ökar med åldern kan man väl säga.

Att den där blonderade killen i kassan skulle bli min man fanns inte på kartan! Att jag skulle bli hans fru fanns inte i på hans karta heller. Det är kanske inte så konstigt att det skulle ta nästan sju år innan vi såg varandra som något annat än arbetskollegor? Vad hade hänt om bara den ena av oss skrivit in oss på Viktväktarna? Eller om han jobbat på en annan ort än där jag bodde? Allt har varit en slump från början till slut när det gäller oss två. Vi blev inte ens tillsammans på ett naturligt sätt, vi diskuterade oss fram till att testa att vara ihop… vem gör så?

Men det funkade! Och från den där kvällen när vi satt vi varsin dator och chattade om att testa lite smått så har allt känts helt självklart. Bara två veckor efter vår ”överenskommelse” tyckte killarna att han lika gärna kunde stanna kvar hos oss, han var ju ändå alltid här… Martin blev en i familjen direkt! Å så har det varit i snart tio år, med den lilla skillnaden att barnen inte längre bor hemma. Jag som trodde att jag skulle bli helt ensam den dagen barnen flyttade. Så blev det inte. Barnen flyttade,  precis som de ska göra, och jag gifte mej! Jättekonstigt! Å helt underbart!

2016

Mitt liv blev inte alls som jag trodde. Barnen skulle flytta, jag skulle bli ensam – så var det bara. Men så blev det inte. Barnen flyttade, men jag blev inte ensam. Martin finns där som en klippa att hålla fast vid. Han är trygg, hjälpsam, ödmjuk och varm och hans finns alltid där för mej. Han accepterar mej precis som jag är och har ett enda krav på mej; att jag tar hand om mej! Hur kunde jag ha sån tur? Jag… som inte brukar ha tur… som inte har någon häftig karriär, inte är varken snygg eller särskilt charmig. Vad han ser vet jag inte riktigt, men jag är tacksam för att han ser det.

Vad hade hänt om jag inte skrivit in mej på Viktväktarna och han inte hade suttit i kassan den dagen? Det får vi aldrig veta och jag vill faktiskt inte veta det heller. Jag är nöjd med att det blev som det blev och att jag har det som jag har det  🙂

Ultraljudet gav inget svar…

Ultraljudet gav inget svar…

Idag var det dax att åka iväg på ultraljud för att kolla upp värken i magen. Min läkare trodde att det kunde vara en cysta eller tom tumör på höger äggstock och detta skulle förstås kollas upp omedelbums!

För mej är ultraljud något man gör utanpå kroppen, så jag duschade som vanligt – men inte mer än så… när jag kommer in till gynekologen, som är en äldre herre (hade jag vetat det hade jag bett att få byta!) och han säger att jag ska klä av mej blir jag därför lite snopen. Men det är ju bara att göra som han säger och klättra upp i den där urheta stolen och se cool ut. Det finns nästan inget som är värre än att fläka ut sej i en gynstol! Jag undrar hur den sett ut om män hade varit tvungna att ligga där?

Hur som haver så är iaf allt i de nedre regionerna utan anmärkning! De cystor och myom som brukar finnas där hos damer i min ålder, finns inte ens. Allt är perfekt, som en 20-åring i skicket! Jamendåså! Kan man skryta med det tro? Det är iaf inget man tar upp i sin CV direkt… men bra att veta förstås!

Inga tecken på tumör alltså, vilket är bra men fortfarande inte förklarar varför jag har magsmärtor. Jakten går alltså vidare och gynekologen gissar på att det är tarmarna som spökar. Så nu skriver han sitt svar till min doktor och rekommenderar en grundlig undersökning av tarmarna i buken. Det kan jag inte ens gissa hur man gör. Nån som vet och kan berätta så jag vet vad jag har att vänta mej?

Jag har alltså inte cancer, inte just nu iaf eller åtminstone inte i äggstocken. Funderingarna fortsätter alltså och även om en del av oron släppt så är det klart den finns där någonstans i bakhuvet. Man har inte så här ont i magen utan anledning. Det hade varit skönt att hitta något. Något som var ofarligt och enkelt att fixa. Nu står vi lixom på ruta ett igen…

När livet ger käftsmällar större än vanligt…

När livet ger käftsmällar större än vanligt…

Jag har haft en obehaglig magkänsla ett tag. Jag har haft ont i
magen, över höger äggstock, för att vara mer exakt. Idag skulle jag ändå
träffa min läkare för att göra den sedvanliga kontrollen av
sköldkörteln. Då passade jag på att be honom kolla upp värken. Han klämde, jag skrek.

Nu misstänker han en tumör eller cysta och har
skickat mej vidare till ultraljud på kvinnokliniken. Nu är det alltså
bara att vänta på kallelse… men min magkänsla säger att detta inte är bra och tyvärr brukar jag ha rätt. Jag hoppas förstås att jag ska ha fel, jag har mer än gärna fel den här gången.

Min doktor såg också att det är något knas med mina njurar. Tydligen har de legat på gränsvärden förut, som nu blivit ännu högre. Njurar är ju ganska bra att ha… jag samlar på mej vätska och den övervikt som jag bär på (jo, just idag har jag en sån) är tydligen inte fett utan vätska. Som han sa så är jag inte fettig utan skvalpig. Så nu har jag lämnat ännu fler prover, så får vi se vad de säger. MEN sköldkörteln är iaf stabil nu, efter två år verkar vi ha hittat rätt dos på medicinen. Alltid nåt!

Jag brukar inte reagera särskilt mycket när det levereras nya diagnoser eller sjukdomar, men idag gjorde jag det. Värk har jag vant mej vid, det är som det är… fibron går inte att göra så mycket åt och hypotyreosen medicineras ju. Men det här att ett viktigt inre organ kan vara dåligt gör mej faktiskt lite besvärad. Och om jag nu faktiskt har en tumör på äggstocken, vad händer då? Hur ser livet ut om, låt säga, bara 3-4 år…? Jag blev faktiskt lite deppig och så måste jag ju också få känna.

Än en gång slår det mej att vi inte är något alls utan vår hälsa!
Oavsett vad som händer nu så måste jag ta hand om mej ännu bättre så jag
orkar eventuella behandlingar och kanske även operationer.
Jag
måste bli så frisk som möjligt så jag orkar vara sjuk helt enkelt! Det
slår mej återigen att jag inte odödlig och jag måste ta hand om min kropp
på bästa sätt. Hur ska den annars orka ta hand om mej på bästa sätt?

Men det som också slår mej är att jag vill städa upp runt mej och rensa ur, om det värsta skulle hända. Jag vill inte att någon annan ska behöva städa ut mej och mina grejer ur mitt hem. Så nu är det återigen dax för att ta ett rejält tag här hemma och ta bort allt onödigt. På det sättet är jag inte särskilt nostalgisk, mest praktisk. Visst finns det saker som bär på minnen, men då är det mest bilder jag tänker på. Saker har i sej inget värde och jag behöver dem inte mer än för att de är praktiska att ha eller vackra att se på.

Sen har vi den känsliga frågan; ska man hålla hemligt hur man mår tills man verkligen vet eller ska man berätta hur det står till på en gång? Jag väljer att berätta. På så sätt vet alla varför jag inte hälsar, utan går runt i min egen bubbla. Jag ser helt enkelt ingenting, jag är avstängd och befinner mej i min egen värld. Men hojta gärna och öppna min lilla bubbla en stund. Jag kommer förmodligen inte att le och säga att allt är bra, för det är det inte. Orkar man inte ta svaret, så fråga inte! Jag misstänker att en och annan kanske kommer att ta en omväg eller inte låssas se mej, då får det vara så.

Resultatet på alla prover kanske är positiva! Så är det säkert! Men att vänta på dem är inte lika positivt. Jag tog blodprover idag, dem får jag säkert svar på under veckan och då vet vi mer hur njurarna ser ut och hur planen ser ut runt dem. Inom kort får jag en kallelse till ultraljudsundersökning av äggstockarna och det brukar gå rätt snabbt på Södertälje Sjukhus. Sen får vi väl se hur lång tid det tar innan man får svar därifrån, men det kan ju vara lite segt antar jag.

Tills allt detta är klart misstänker jag att jag kommer att hoppa upp och ner i känslor och det har jag faktiskt rätt till och tänker inte be om ursäkt för. Under tiden kommer jag att träna mina tre pass i veckan och gå långa promenader, för det vet jag att jag mår bra av. Jag ska förbereda min kropp för allt som skulle kunna hända och göra den så stark som möjligt. Vad har jag för alternativ? Ska jag bara gräva ner mej och låt kroppen förfalla? Det gör ju inte saken bättre precis. Jag kommer att jobba på som vanligt, se mina teaterföreställningar, åka på mina resor och skriva mina texter. De mesta kommer att vara som vanligt, förutom mitt humör antar jag.

Men jag uppmanar er alla att ta hand om er, era kroppar och er hälsa. Det är lixom det enda som är viktigt! Gör vad ni kan för att må så bra som möjligt, så ni vet att ni verkligen gjort allt som ni själva kan kontrollera. Man kanske inte klarar sej från sjukdomar ändå, men det kan väl vara värt ett försök? Och en stark kropp klarar ju en eventuell behandling bättre än vad en svag kropp gör. Så tänker iaf jag och jag hoppas att jag har rätt.

Det är bara att vänta och se…