Browsed by
Tagg: värk

Jag kan inte alls bara för att du kan!

Jag kan inte alls bara för att du kan!

Det finns några uttryck som jag avskyr, ett är ”unna sej” ett annat är ”banta” och ett tredje är ”Om jag kan så kan du”. Du har ingen aning om ifall jag kan eller inte!

Vi är alla unika, har olika erfarenhet, bakgrund och förutsättning. Bara för att du kan göra en sak, så är det inte alls säkert att jag kan. Man får oftast höra detta när det handlar om träning eller vikt. ”Kan jag gå ner 35 kg så kan du”. ”Kan jag gå från soffpotatis till vältränad så kan du”. Det stämmer inte! Det är inte så enkelt.

Det gick runt en video på Facebook för ett tag sedan med en liten tjej som klättrade på en klättervägg med proteser på bägge benen. Hon hade möjligen kunnat säga det, men inte ens hon har faktiskt rätt till det hur duktig hon än är. Någon annan kanske inte klarar höjden eller har dåliga händer. Har du inte händer som fungerar så blir det rätt omöjligt att klättra.

Jag brukar säga att alla kan gå ner i vikt och det tror jag verkligen. Men alla kan inte gå ner snabbt. Jag kan det inte. Vi som tampas med sjukdomar av olika slag har svårt att gå ner i vikt, det är inte omöjligt – men det går väldigt långsamt. Men då måste man ju hitta de där sjukdomarna först, gör man inte det så kan det i vissa fall vara helt omöjligt att gå ner i vikt. Då spelar det ingen roll hur mycket andra kan… jag kan faktiskt inte ändå!

Just när det gäller vikt så är det mycket som ska stämma för att vikten ska trilla av. Jag måste ha ett riktigt bra anledning till varför jag vill/behöver gå ner i vikt? Jag måste ha ett realistiskt mål och en plan. Har jag ingen plan blir jag som en orienterare utan karta mitt i skogen. Jag ska dessutom hålla mej till min plan en längre tid, jag brukar säga minst ett år. Sen ska jag ju följa den där planen också… men har jag en sjukdom, stress runt mej, ohjälpsamma vänner och familjemedlemmar, sover dåligt mm, ja, då blir det svårt ändå. Hur mycket andra än kan – så funkar det ändå inte. Man har helt enkelt inte samma förutsättningar.

Alla har vi våra hinder och med det i bakfickan så skulle jag aldrig säga ”Kan jag så kan du”. För vi vet inte vilket hinder någon annan har. Jag kan inte längre springa, mina höfter säger ifrån. Jag kan inte lyfta tungt, mina händer gör för ont. Men jag klarar cirkelträning och promenader. Vi har alla olika förutsättningar.

Jag snittade ett hekto i veckan under hela min viktminskning, men jag kom i mål jag med. Det tog tre år att ta bort tio kilo! Jag var ju sjuk, i flera olika sjukdomar dessutom. Sen skulle man hålla den där vikten också… det var faktiskt omöjligt innan jag fick diagnos och medicin – numera är det svårt men inte omöjligt. Min hypotyreos, fibromyalgi och sömnstörning försvårar för mej helt klart, men jag ger inte upp. Jag ska vinna över kroppen, jag är envis!

Jag säger därför ”Jag kunde, det tog lite tid bara – testa du med – du kan säkert också!”

Hur blir man nöjd med sin kropp?

Hur blir man nöjd med sin kropp?

Är ni nöjda med er kropp? Många är inte det. Oftast är det storleken och utseendet man är missnöjd med, men ibland är det funktionen. För mej är det alltihop. Med åldern spelar det mindre och mindre roll vad andra tycker, nu vill jag bli den jag vill vara. Se ut som jag vill!

Jag tycker inte om det jag ser i spegeln och blir irriterad när kroppen inte gör som jag vill. Det är valkar på fel ställen, jag har mängder med leverfläckar och fula fötter. Händerna har dålig styrka och jag tappar det mesta som jag håller i. Ryggen värker och fötterna gör just nu ont så fort jag går. Storleken kan jag göra något åt och jag för en ständig kamp mot kilona. Med två sjukdomar som gör att vikten lätt ökar måste jag hela tiden att superkoll om jag inte ska gå upp en massa väldigt snabbt. Jag har hittat ett sätt att leva som gör att jag nästan står still i vikt, alltid nåt. Funktionen däremot  är svårare att påverka, även om det går till en viss del. Å det irriterar mej! Jag vill kunna göra allt!

Med bra mat och regelbunden träning håller jag både vikten i schack och funktionen hyfsat i schack – men det är som sagt en stängd kamp mot kilon och värk. Mitt liv med bla fibromyalgi och hypotyreos är så, bara att tugga i sej. Hypotyreos är mätbart och något ingen ifrågasätter. Fibromyalgi har inte förrän på senare tid accepterats som sjukdom, men fortfarande är det många som tror att det bara sitter i skallen. Å jag som ser så pigg och frisk ut kan ju inte vara sjuk eller ont dygnet runt. Ibland önskar jag att jag hade en stämpel i pannan faktiskt. Om jag skulle se ut som jag känner mej vissa dagar skulle folk gå omvägar…

När jag ser bilderna här brevid ser jag förstås varenda liten skavank, en del är säkert även inbillat. Vi första anblicken ser ni en fin strand och någon som njuter i solen. Bara för att jag påtalar det så tittar ni lite extra och då ser även ni att det finns lite för mycket här och där. Inte mycket, men lite. Hade jag inte sagt något hade de flesta inte sett något mer än den där fina stranden med en solande kvinna eller hon som njuter i poolen. De flesta bryr sej nämligen inte om hur andra ser ut! Jag bryr mej inte om hur andra ser ut, så varför skulle andra bry sej om hur jag ser ut? Alla har ju nog med sitt!

Om 48 dagar ligger jag på stranden igen och jag kommer att avsky varenda valk som syns, så är det. Jag försöker få mej själv att fatta att jag duger som jag är, det går sådär… Jag duger, men jag vill mer! Jag förväntas vara nöjd med min kropp nu när jag är sk normalviktig, men jag vill ju trivas med det jag ser också. Men även om jag inte trivs med det jag ser så skulle jag aldrig ens komma på tanken att gömma mej, jag älskar ju sol och värme som dessutom gör underverk med min kropp. Jag kommer aldrig att ”älska mej själv” men numera respekterar jag mej själv.

För mej handlar det inte om andras syn på mej utan att jag faktiskt vill gilla det jag själv ser. Jag kämpar för att komma dit, både mentalt och med träning. Jag vill ha en kropp som är stark, som gör det den ska och som är snygg i mina ögon. Är jag hemsk och ytlig som känner så? Jag är snart 50 och vill ha en (i mina ögon) snygg kropp, sån är jag!

Är du nöjd med din kropp? Om inte; varför? Om du är det; har du alltid varit det?

 

Jag som lovade…

Jag som lovade…

Nästan varje gång jag kommer hem från min läkare har jag någon ny diagnos i bakfickan, stor eller liten, tillfällig eller kronisk. Nu var det dax att besöka Dr Kompis igen i onsdags och jag lovade maken att inte komma hem med något nytt. Jag misslyckades…

2010 var jag ett vrak, jag mådde så otroligt dåligt men min nuvarande husläkare tog mej inte på allvar. Han sa bara att alla är lite trötta på hösten och skickade hem mej igen. Att jag var så trött att jag inte kunde tänka, tappade ord, gick upp i vikt och bara ville försvinna från jordens yta lyssnade han inte på. Något var fel, på riktigt!

Jag har en kompis som är läkare, i ren desperation frågade jag honom om han kunde ta sej an mej. Jag vet att man helst inte ska ha sina vänner som patienter, men jag var faktiskt desperat. Han sa till min lycka ja och sedan jag kom till honom har han hittat en massa spännande saker som bla hypotyreos, fibromyalgi, sömnstörningar, folsyrebrist och lite annat smått och gott. Det räcker ju så kan man tycka.

Redan för 2-3 år sedan började vi kolla upp mina knän och det konstaterades att jag hade en början till atros. Men problemen var inte så stora, så vi lät dem vara just då. Nu är problemen stora, jag kan inte gå uppför trappor, slänter eller ens trottoarkanter utan att det känns som knivar körs rätt in i bägge knäna. Något är fel. Höger stortå gör ont lite titt som tätt i leden, särskilt när jag haft klackar och det ”bränner/sticker” under nästa tå. Värk i knän, ont stortå och en brännande känsla i nästa tå var alltså dagens ärende när jag kom till honom.

Min läkare vet att jag inte gnäller i onödan, han lyssnar, känner, klämmer och tänker. Han är lite som Dr Baltzar faktiskt och rätt som det är lyser han upp och har kommit på nåt bra. När det gällde knäna var jag beredd på det värsta, Artros – sånt som gör himla ont och är svårt att fixa. Men han tyckte att allt tydde på att menisken bråkade med mej och det är lättare att fixa, så den diagnosen tar jag hellre. Men nu ska jag på röntgen och träffa ortoped, så får vi se vad det slutar med. Däremot trodde han på artros i tån, jahaja… då få det väl vara så, klackar använder jag inte så ofta ändå.

Så kom vi till den brinnande tån och nu blev det intressant. Dr Kompis är rätt säker på att jag har brist på B12. Mina tidigare prover visar att jag ligger inom normalvärde, men precis på gränsen till lågt. Så han skickade iväg mej på en ny provtagning direkt medan han skulle fixa med några papper. Första tecknet på B12-brist är just att det pirrar/bränner i tårna – det hade jag ingen aning om. Och det är en brist som kan leda till en massa läskig skit och måste tas på allvar. Men tydligen så kan inte skador man redan fått läka ut ens med medicin, så den där obehagliga känslan får jag i värsta fall leva med.

Nu väntar vi bara på svaret på det där provet och visar det som vi tror så ska jag tydligen få injektioner med B12. Ytterligare en medicin som ska tas resten av livet… Jag lovade ju att inte komma hem med fler diagnoser, å det gick ju bra… men jag konstaterar mest bara vad som händer och är tacksam över att min käre vän orkar med mej och vill vara min läkare. Han har förmodligen räddat både mitt liv och förstånd. Jag vet faktisk inte vart jag hade varit idag utan honom. Han är 5 år äldre än mej och kommer att jobba som läkare många år till, den dag han slutar vet jag inte vad jag ska göra. Men det är ett senare problem.

Jag vet att många kämpar med att hitta en bra, kunnig och pålitlig läkare. Jag hittade till slut min och nu släpper jag honom aldrig! Men jag tycker det kan vara nog med diagnoser nu faktiskt…

 

Att köpa skor ska vara kul!

Att köpa skor ska vara kul!

Jag älskar skor, vem gör inte det lixom…? Hur många par jag har vet jag inte, men det är rätt många. Nu är jag inte ensam om att gilla skor här hemma, maken är minst lika bra på att shoppa. Så vår hall ser ut som en skoaffär ungefär  🙂

Men det finns ett problem när det gäller mej och skor. Jag har olika långa ben och min högerdoja måste byggas om. Det skiljer 2,5 cm på mina ben, därför behöver jag få en klack som gör mej jämnlång. Jag måste också få plats med inlägg i båda skorna för att räta upp fötterna och därmed hela benen. Så när det kommer till att köpa sneakers och andra skor som ska användas mycket är det inte lika skoj. Det är lite att tänka på och det är inte alls lika kul som att bara spontant gå in och köpa ett par coola skor.

Jag får bygga om två par skor per år på landstingets bekostnad, då gäller det att välja noga. Det ska ju vara skor som ska användas mycket och som funkar till olika tillfällen, typ snygga sneakers och funktionella vinterskor. Men även rejäla promenadskor, typ hikingkängor. Det är dock promenader jag gör mest, men de skorna är inte särskilt snygga. Å nu hade både mina hikingdojor och sneakers spruckit, nästan av på mitten faktiskt. Det är bara två månader kvar av året och börjar alltså bli panik om jag ska få några skor i år. Tråkiga förutsättningar att leta skor kan man väl säga…

Jag har letat skor lite halvhjärtat nästan hela året, men inte hittat några, nu var jag tvungen att skynda på lite. Så jag tvingade med Martin till Skärholmen i lördags för att verkligen få saken ur världen. Vi hade lite tur och trillade in på Intersport som hade värsta rean. Jag hittade ganska direkt ett par jättefina rosa mockasneakers som satt ok, inte perfekt – men ok… jag hade behövt en halv storlek större men det fanns förstås inte. Jag chansar och hoppas att jag kan gå ut dem lite. Sen var det hikingskor eller hundpromenadskor som de ju är, gärna goretex och rejäla så de håller några år. Salomon har funkat förut, Adidas gick sönder direkt, Reebook gillar jag… det blev till slut nya Salomon – inte vackra men funktionella. Å självklart hittade även Martin ett par!

Nu har jag iaf skorna och är hyfsat nöjd, nu ska de bara iväg till ortopedteknikern Yakob som ska fixa till dem åt mej. Där ska jag åka förbi nu och sen kan jag hämta dem om någon vecka och återigen ha ett par skor som funkar och som inte läcker. Jag har vart väldigt blöt om fötterna när det regnat, tur vi haft en torr sommar. Så är iaf ett problem ur världen för den här gången.

Jag gillar skor, men inte när de ska köpas i panik. Gillar du skor?

Så skönt att bli äldre!

Så skönt att bli äldre!

 

Jag vet att många tycker det är jobbigt att bli äldre, rynkig och få grå strån. Jag är inte en av dem! Jag tycker det är såååå skönt att bli äldre!!!

Om typ 500 dagar fyller jag 50. Då hade jag tänkt rymma iväg och göra mina andra stora drömresa, nu blir det nog inte så eftersom pengarna inte räcker. Men hemma är jag nog inte, jag har ingen större lust att ha kalas. Inte för att jag inte gillar kalas, utan för att jag vet att det inte kommer särskilt många. Bättre att strunt i det och slippa bli besviken lixom…

Jag är alltså nästan 49, på väg mot 50 och alltså minst halvvägs i livet. Jag tänkte nämligen inte bli över 100… nu vet man iofs inte eftersom min farmor är 98 och typ kärnfrisk. Fast jag är ju inte frisk nu, så jag blir nog inte så gammal som hon. Så här halvvägs i livet måste jag nog säga att min bästa tid är nu. Jag tyckte livet var rätt bra runt 20 och nu vid 50 är det som bäst, däremellan var det rätt jobbigt…

Som nästan 50 känner jag mer och mer att jag slappnar av mer och mer. Jag har aldrig varit i så bra kroppsligt skick som nu, trots sjukdomar. Jag är starkare än någonsin och trivs nästan i min kropp, det finns lite kvar att jobba på – men jag är nästan nöjd. Åren sätter sina spår, så är det – men det är inget jag lider av. Jag gillar mina små kråksparkar vid ögonen och de grå stråna som jag fick vid 30 men som  konstigt nog inte blivit fler efter 40. Det är typ 45 grå strån i luggen som ser rätt tråkiga ut, så länge de inte blir fler färgar jag bort dem. Men jag har inget emot att bli helt gråhårig, som min farmor som har helt vitt hår.

Men det jag gillar mest med att bli äldre är att jag inte bryr mej så mycket längre. Jag gör lite som jag vill och bryr mej inte så mycket om vad folk tycker. Jag har iofs alltid gått min egen väg, men då har jag brytt mej om vad folk tycker och tänker. Det skiter jag totalt i nu. Så länge jag mår bra och ingen runt mej kommer till skada ska väl folk bara sköta sitt och inte bry sej. Eller hur?

Jag vet att folk pratar bakom min rygg, men gör det då! Tänk att lilla jag är så intressant… Jag vet att folk tycker en massa om mej, men tyck det då… är det snällt får ni gärna säga det till mej direkt – är det elakt kan ni stoppa upp det nånstans där solen inte lyser. Det är ganska få som känner mej, så det går runt en del lögner – det vet jag och jag vet också att de som känner mej gör sitt bästa för att stoppa lögnerna.

Jag är en lojal person som kan gå väldigt långt för någon jag tycker om. Men sårar man mej eller någon jag tycker om, så är jag ganska långsint… numera inte alls så långsint som förr dock. Det är också en positivt sak med att bli äldre, man inser att det inte hjälper att älta. Det skadar lixom bara en själv och är dåligt för en.

Så jag gillar att åldras. Jag tar mer och mer livet med en klackspark och försöker att göra det bästa av en rutten dag. Jag är långt ifrån perfekt och har börjat uppskatta mer och mer att inte vara det. Jag är bara människa och då får man begå misstag, så länge man är vuxen nog att be om ursäkt. Det är mycket jag fortfarande inte kan eller behärskar, men i ”min ålder” är det ok att be vem som helst om hjälp. Å på så sätt får man nya bekantskaper också.

Man säger att 50 är det nya 30. Kanske är det så, inte vet jag. Jag vet bara att jag gillar min ålder just nu och att det är så skönt att slippa alla krav man hade på sej själv och trodde att andra hade på en när man var yngre. Nu gör jag som jag vill! Jag vet att hälften är gjort men är inte rädd att dö. Jag har ingen åldersnoja alls och ingen dödsångest heller – jag lever nu och mår väldigt bra.

Hur tänker du kring att åldras?

 

Min största morot och belöning på viktresan

Min största morot och belöning på viktresan

Idag fyller C-kupan 4 år! Tänk att jag gick i 44 år med en E-hylla och led, så dumt! För att få göra en bröstförminskning ska man ha max bmi 25, det var alltså det som var min stora morot för att orka hela vägen in i mål. Det var så värt kampen och allt hårt jobb, jag är så glad att jag gjorde det och tacksam över att jag fick operationen.

För mej är det obegripligt att någon ens vill ha stora bröst, ännu mer obegripligt att den som har en hyfsad hylla vill ha ännu större. Man kan ju inte röra sej som man vill! Dessutom gör det ont! Jag tittar på dem med fejkbomber i storlek större och skakar bara på huvudet. När jag hade min E-kupa kunde jag gjort precis vad som helst för att få mindre. Jag behövde inte göra vad som helst, jag behövde faktiskt bara gå ner i vikt.

Jag vägde som jag skulle och fick remiss redan 1998, men då var det helt fel tid i mitt liv, det går helt enkelt inte att göra en operation med ganska lång konvalescens när man är ensam med två små barn. Det fick vänta. Jag fick vänta. Sen blev jag sjuk och gick upp i vikt. 2010 kunde jag ta tag i allt igen, jag visste vilka kriterierna var – det första och viktigaste var bmi 25. Det var bara att sätta igång. 2013 bad jag min husläkare om remiss, då uppfyllde jag alla kriterier och han höll med. I december fick jag träffa sköterskan på bröstkliniken som skulle göra sin bedömning och antingen godkänna eller avslå. Jag var helt säker på avslag eftersom det var väldigt svårt att passera det pyttelilla nålsögat som gäller för bröstförminskning. Men jag fick JA och jag fattade ingenting! Hon fick faktiskt säga det flera gånger för att jag skulle kunna ta in det  🙂

Efter bedömning och klartecken började en låååång väntan på operationstid. Glöm vårdgaranti och sån skit, man får tid när man får helt enkelt… under tiden skulle jag hålla vikten, gärna gå ner lite till. I juni fick jag äntligen brevet som sa att i augusti skulle jag opereras. Nu började en tid av provtagningar, träffa med narkosläkare och lite annat smått och gott. Jag var livrädd för att gå upp i vikt och hade superkoll på varenda smula jag åt. Man hade sagt att operationen kunde bli inställd så sent som på operationsdagen om jag hade för högt bmi och det ville jag ju inte.

Så kom dagen för operationen och de vägde mej inte ens!!! Jag var coollugn. Inte det minsta nervös eller rädd, jag ville bara bli av med skiten och börja mitt nya liv. Jag fick lugnande, infart i armen, pussade Martin hejdå och blev ivägrullad. Drygt 3 timmar senare var allt klart, iaf när det gäller operationen. Allt hade gått bra, men jag var svår att väcka efter narkosen och man blev tydligen lite orolig innan jag kom tillbaka till livet igen. Efter mycket om och men var jag tillbaka på rummet hos en ganska orolig Martin som fått vänta betydligt längre än planerat.

Konvalescensen och läkningen gick hur bra som helst. Jag hade inte ont en enda sekund, inte ens direkt efter operationen eller när bedövningen släppte. Hade jag fått så hade jag börjat träna dagen efter, men nu fick jag snällt vänta i 6 veckor och knappt ens lyfta armarna på två veckor. Å jag var sååå nyfiken på resultatet! Jag rullade av så mycket bandage som möjligt och bara tittade. Så små! Så fina! Trots en rejäl svullnad så var det perfekt! Jag skulle aldrig mer störas av guppande bröst när jag sprang, behöva ha dubbla sportbehåar eller skåror på axlarna efter behåbanden. Jag var så lycklig!

Shoppingen blev skoj! Allt på överkroppen var tvunget att köpas nytt och bland det första jag köpte var en trekantsbikini som jag inte haft sen jag var 11-12 år och en framknäppt skjorta som satt perfekt och inte glipade det minsta över bysten. Det där med behå var lite knepigt, jag visste ju inte vilken storlek jag hade. Så det blev till att få hjälp att mäta och hitta min modell och storlek. Jag gick från E till C, ibland tom B och behöver inte längre ens ha behå med behåband. Det är så skönt att slippa de där banden!

Jag behöver numera bara en sportbehå, inte två, och i min nuvarande storlek finns det många snygga. Jag kan springa, yoga och träna utan minsta problem. Jag sover gott på mage och har inte ont i axlarna. Jag kan ha vilka kläder jag vill och trivs i min kropp. Jag fick ett helt nytt liv 29/8 2014, ett aktivt liv utan smärta pga tunga bröst. Mitt stora mål med viktminskningen och min stora belöning. Å sedan dess har jag hållit vikten, jag har ju ett helt annat aktivt liv nu och då är det mycket lättare att hålla vikten i längden. Resan var lång, men jösses så värt det var!

Vill man något riktigt, riktigt mycket så kan man göra mycket för att komma dit. I mitt fall tog det alltså 16 år från första försöket tills jag var framme vid drömmen. Många skulle nog gett upp… men inte jag! Jag nådde mitt mål, fick min dröm uppfylld och ett helt nytt liv. Vägen var lång, men det gick! Vilket visar att det egentligen inte spelar någon roll hur lång vägen är, med ett steg i taget så kommer man fram. Tiden är inte viktig, man lär sej massor på vägen. Visst hade jag gärna fått mitt nya liv tidigare, men nu blev det inte så… men jag kom fram – DET är det viktiga. Jag lyckades och det är en jäkla häftig känsla.

Du kan också lyckas nå ditt mål! Vägen kan vara lång, men inget är omöjligt. Ett steg i taget. Å ibland blir det ett snedsteg, men då kör man upp igen. Hitta din målbild och din belöning, något som du verkligen vill och orkar kämpa för. Det behöver ju inte vara en bröstförminskning, även om jag vet att många önskar det. Det kan vara att kunna välja vilken brudklänning man vill, åka på drömresan, få plats i en bergådalbana eller något helt annat. Hitta din dröm och kämpa för den. Det är sååå värt det!

Vill du veta mer om bröstförminskningen, läsa operationsberättelser och se bilder så finns allt HÄR. Vill du äta god mat samtidigt som du går ner i vikt, så hittar du det HÄR.

 

300 gånger – heeelt otroligt!

300 gånger – heeelt otroligt!

Jag avskyr att träna. Jag avskyr svettiga människor. Jag avskyr folk som stönar och låter. Avskyr är ett starkt ord, men så var det faktiskt. Jag avskydde allt som hade med träning att göra, det var inget för mej. Idag tränade jag min 300:e gång på Curves… även den mest envisa kan tydligen ändra sej  🙂

Fast det där med att avsky att träna är inte riktigt sant. Jag avskydde gymvärlden och svettiga människor som låter en massa. Jag hade aldrig satt min fot på ett gym men trodde att jag visst hur det var ändå. Lite rätt hade jag, men bara lite. Jag avskyr inte att röra på mej, jag gillar ju att gå och springa. Det var lixom den där lilla detaljen med gym som inte tilltalade mej. Förrän jag testade Curves.

När Sussie kom in hos oss på Viktväktarna i Tumba och frågade om hon fick ställa fram reklam om sin nya verksamhet sa vi ja utan att veta så mycket mer. Klart vi ville hjälpa henne, en kvinna som offrat allt för att starta ett eget företag för att göra något som var viktigt för henne och som hon trodde på. Självklart skulle vi hjälpa henne så gott vi kunde. Vi hade ingen större koll på vad det var, men det lät ju bra. Det skulle ta ett par år innan jag själv gick dit, det skulle till ett par operationer först.

I augusti 2014 gjorde jag min efterlängtade bröstförminskning och några månader senare var jag tillräckligt läkt för att äntligen testa det där magiska konceptet. Curves är nämligen ett gym för enbart kvinnor där man på bara 30 minuter går igenom hela kroppen. Kan det verkligen funka… inga tyngder mer än den egna kroppen… jaja, testa kan man ju göra. Å jag gillade det! Jag älskar det inte… men det är ett helt ok sätt att träna igenom kroppen. När jag kommit in i det och börjat gå regelbundet pajade knät och jag fick träningsförbud, så typiskt mej.

Men efter ett par månader var jag igång igen och idag gjorde jag min 300:e gång hos Sussie på Curves i Tumba. Jag försöker gå mån, ons och fre – oftast funkar det. Numera är det rutin, jag funderar inte – jag gör det bara. Det blir som att gå till jobbet, man gör det bara. Å nu ser jag ju framstegen. Vingarna på ryggen är mindre, jag har fått synliga muskler och jag är stark! Som en liten oxe, en liten… typ talgoxe… Värken är betydligt mindre och något jag kan stå ut med även när det är som värst.

300 gånger låter kanske inte så mycket, men för mej är det värt bragdmedaljen typ. Fasiken va jag är bra! Att jag skulle bli en sån som tränar fanns ju inte på världskartan. Men nu är jag det och det tänker jag fortsätta med! Jag går alltså på Curves i Tumba, vill du hänga med, träffa Sussie och få en hälsoprofil – hojta! Det finns alltid något bra erbjudande som man kan hoppa på.

Tack Sussie för att du öppnade ett gym som även jag kan tycka är ok och tack för att du är du  🙂

 

Fel att älska värmen?

Fel att älska värmen?

Vi har rekordsommar med värmebölja här i Sverige i år och jag älskar det! Klart att det är otäckt med torkan och alla bränder, men för mej personligen är detta den bästa sommaren jag kan komma ihåg. Men det får jag tydligen inte tycka… eller iaf inte säga högt.

Det bästa med den här sommaren, förutom värmen, har varit att man kunnat vara säker på att det ska bli sol imorrn också. Förr om somrarna har det varit sol en dag och mulet två, typ… då har jag varit ute varenda minut i panik att det inte ska bli någon mer chans. I år har jag lagt mej varenda kväll i trygg förvissning om att solen kommer tillbaka imorrn också. Det är det jag gillar med att åka utomlands, man kan lixom vara säker på att det är sol flera dagar i sträck och nu har det varit så här med. I flera veckor till och med.

Att klaga på värmen är helt ok, det verkar alla tycka. Å andra sidan är det tydligen ok att klaga på alla väder året om… Så när jag höjer årets sommarväder till skyarna får jag bara skit tillbaka. Jag får veta att man pga bränderna och torkan inte kan njuta av värdet. Pga att gamla, sjuka och djur har det jobbigt så får jag inte tycka om värmen. Jag är en hemsk människa som bara tänker på mej själv och som borde flytta. Sånt har jag fått höra när jag säger att jag aldrig mått så bra som nu.

Jag får alltså inte njuta av att ha en kropp som fungerar. Att jag har mer energi än vanligt. Att jag får massor gjort och att hjärnan funkar bättre än vanligt. Jag sover gott och vaknar pigg. Jag står ut hela jäkla vintern, då kroppen gör ont, skallen strejkar och inget fungerar – kan jag inte få njuta av detta den korta tid det faktiskt varar? Jag vet att det är bränder och torka och att bönderna har det svårt. Jag tänker på det också. Men det förtar inte hur jäkla bra jag mår i min kropp. Låt mej njuta av det utan att få skit! Inte säger jag att andra inte får njuta av en god middag när det finns svält i världen.

Jag förringar inte att andra inte tycker om värmen, jag förstår det. Jag avskyr vintern och uttrycker det ganska högljutt. Jag vet hur det är att lida av ett väder. Så låt mej tycka om det som är nu. Låt mej njuta av sol och 30 grader varmt och en kropp som fungerar. Det händer inte så ofta lixom… vinter och svalare väder får ni inom kort och då väldigt länge. Ni får ert snart, låt mej ha mitt nu, den korta tid som är.

 

Tom almanacka och sol

Tom almanacka och sol

Jag älskar när almanackan är tom! Jag älskar när solen vräker ner och det är riktigt hett! Just nu har jag alltså det bästa av två världar  🙂

Många tror/tycker att en fulltecknad almanacka är något att sträva efter. Är man fullbokad så är man populär och någon att räkna med. Det tycker inte jag. En fulltecknad almanacka i mina ögon innebär att man kanske prioriterar lite fel och förmodligen missar att ta hand om sej själv. Självklart kan jag också ha fullt upp, men det är absolut inte alltid och jag är noga med att ha helt tom almanacka då och då. De tomma veckorna är otroligt viktiga för mej och min hälsa.

När jag får en ny, helt ren, almanacka skriver jag först in allas födelsedagar. Sen skriver jag in min träning, mån – ons – fre, ibland även promenader. Efter detta skriver jag in när det är olika mässor eller resor. Mina tomma veckor är alltså inte helt tomma, där står de träningspass som jag ska göra. Men dessa är inte huggna i sten, är jag rejält trött en dag så är det viktigare att vila än att träna – då stryker jag bara. Jag kompensationstränar inte, utan låter det bara vara så. Efter en hektisk period kan jag även skriva in VILA några dagar.

Just nu är alltså träning det enda som står i almanackan och ett och annat besök hos läkare/kiropraktor. Jag sover, tränar, går promenader, solar och njuter av tillvaron. Det är så otroligt skönt att bara vara! En och annan förmiddag går åt till att skriva ihop nästa veckas texter, så kan jag släppa det helt några dagar. Bloggen uppdateras när jag tycker att jag har något att komma med eller när fingrarna kliar lite  🙂

De här veckorna av ”bara vara” är viktiga. Visst kollar jag sociala medier, pushar inläggen på duifokus.se och lägger ut bilder på instagram (@marlenerinda), men för mej är det att vara ledig – det går mycket mer tid till sånt resten av året. Jag kanske lägger 3-5 timmar per dag till sociala medier (bloggen och Du i Fokus) i vanliga fall, just nu kanske det är 1 timme. Som bloggare/influencer/skribent är man aldrig helt ledig, för mej är det helt ok. Efter 12 år är jag van att alltid ha bloggen med mej och sedan 4-5 år även instagram och magasinet. Det är så mitt liv är. Inget som stör mej, men kanske andra… I mina ögon är jag ledig.

Idag går förmiddagen åt till att skriva och sen hänger vi i poolen igen efter lunch. Ett rätt behagligt liv om ni frågar mej. En månad till, sen kör allt igång igen.

 

Köra igång viktminskningen nu eller efter semestern?

Köra igång viktminskningen nu eller efter semestern?

Många funderar över semestern, vikten och Viktväktarna. Jag får en mängd frågor om jag tycker att de ska köra igång sin viktminskning före eller efter semester. För mej finns ingen tvekan! Klart man kör igång direkt!

De allra flesta går upp i vikt mer eller mindre mycket på semestern. Det är semester, jul, nyår, påsk, midsommar och födelsedagar/högtidsdagar som vi måste lära oss att handskas med om vi vill gå ner i vikt, vardagarna är oftast inget problem. Även om man inte tycker att de dagarna är särskilt många eller ofta, så är det ändå de som ställer till det. Vi slappnar av och tänker att vi ska ”unna” oss (avskyr det ordet) den dagen och helt plötsligt har vi släppt taget helt och ”unnat” oss en himla massa dagar. Så även om de dagarna inte är så många, så kan de ställa till det rejält för den som försöker att gå ner i vikt.

De flesta som börjar sin viktresa börjar direkt efter nyår eller i augusti. Efter nyår handlar det förstås i många fall om nyårslöften och att man ska ta tag i sitt nya liv. I augusti har man kanske sett sej själv på semesterbilder, ställt sej på vågen och fått en chock. När vi jobbade på VV såg vi ett tydligt mönster, man skrev in sej, körde all-in, gick ner massor i vikt första månaden och slutade efter 6-7 veckor för då blev det tråkigt och viktminskningen var inte lika stor som från början. Sedan vi fick elektroniska hjälpmedel som appar och fb-grupper orkar man några veckor till, men fortfarande har man kanske inte riktigt greppat att detta är för livet utan lägger av när något kommer i vägen. Så börjar man om igen några år senare när vågen är ännu elakare…

Enligt mej är det smart att skriva in sej nu, innan eller mitt i semestern. Det är ju på ledigheten man har tid och möjlighet att skapa nya vanor och förbereda för livet efter semestern. Livet som viktväktare är inte så begränsat som man kan tro. Det handlar ju om att skapa nya vanor som man kan leva med resten av livet, inte att ta bort allt som är gott och trevligt. Man kan fortfarande ha grillkvällar med grannarna, man kan fortfarande dricka ett glas vin en vacker sommarkväll osv osv. Det handlar om att lära sej att hantera mängder och göra smarta val. Enkelt? Nä, men värt jobbet.

Å blir en dag helt galen och intaget resulterar in mängder med glass, så gör inte det något! Visst, det kanske blir plus på vågen om du väger dej dagen eller dagarna efter, men in längden spelar det ingen roll. Detta är ju för livet, inte för någon enstaka vecka. Jag skrev in mej på VV för snart 18 år sedan, jag har kört av banan hur många gånger som helst! Men det som skiljer mej från en del andra är att jag kör upp på banan igen. Oavsett om förfallet är en enda dag eller en månad, så kör jag upp banan igen och följer programmet. Pluset hinner inte bli jättestort och går hyfsat lätt att ta bort om man återgår till programmet igen. Det är där hemligheten ligger – att återgå till programmet. Att inte ge upp. Det är så jag fixat att hålla vikten som färdig Guldmedlem i snart 14 år. Ni kan följa mina dagar på instagram @marlenerinda

Sommaren och semestern tycker jag är enklast när det gäller vikten. De långa dagarna och kvällarna ger utrymme till motion och härliga promenader. När grillen åker fram kan man gör så himla mycket god och bra mat. Energi är på topp och allt känns mycket enklare. Visst kan det locka med glass, då finns det bra alternativ som tex bananglass. Å visst är det gott med ett glas vin, men ett kanske räcker? Som sagt, det handlar om smarta och medvetna val och mängder.

Det går att vara Viktväktare även på sommaren och semestern – testa! Vad har du att förlora? Det vanliga semesterpluset på vågen kanske blir lite mindre eller håller sej borta helt  🙂