Browsed by
Tagg: värk

Så skönt att bli äldre!

Så skönt att bli äldre!

 

Jag vet att många tycker det är jobbigt att bli äldre, rynkig och få grå strån. Jag är inte en av dem! Jag tycker det är såååå skönt att bli äldre!!!

Om typ 500 dagar fyller jag 50. Då hade jag tänkt rymma iväg och göra mina andra stora drömresa, nu blir det nog inte så eftersom pengarna inte räcker. Men hemma är jag nog inte, jag har ingen större lust att ha kalas. Inte för att jag inte gillar kalas, utan för att jag vet att det inte kommer särskilt många. Bättre att strunt i det och slippa bli besviken lixom…

Jag är alltså nästan 49, på väg mot 50 och alltså minst halvvägs i livet. Jag tänkte nämligen inte bli över 100… nu vet man iofs inte eftersom min farmor är 98 och typ kärnfrisk. Fast jag är ju inte frisk nu, så jag blir nog inte så gammal som hon. Så här halvvägs i livet måste jag nog säga att min bästa tid är nu. Jag tyckte livet var rätt bra runt 20 och nu vid 50 är det som bäst, däremellan var det rätt jobbigt…

Som nästan 50 känner jag mer och mer att jag slappnar av mer och mer. Jag har aldrig varit i så bra kroppsligt skick som nu, trots sjukdomar. Jag är starkare än någonsin och trivs nästan i min kropp, det finns lite kvar att jobba på – men jag är nästan nöjd. Åren sätter sina spår, så är det – men det är inget jag lider av. Jag gillar mina små kråksparkar vid ögonen och de grå stråna som jag fick vid 30 men som  konstigt nog inte blivit fler efter 40. Det är typ 45 grå strån i luggen som ser rätt tråkiga ut, så länge de inte blir fler färgar jag bort dem. Men jag har inget emot att bli helt gråhårig, som min farmor som har helt vitt hår.

Men det jag gillar mest med att bli äldre är att jag inte bryr mej så mycket längre. Jag gör lite som jag vill och bryr mej inte så mycket om vad folk tycker. Jag har iofs alltid gått min egen väg, men då har jag brytt mej om vad folk tycker och tänker. Det skiter jag totalt i nu. Så länge jag mår bra och ingen runt mej kommer till skada ska väl folk bara sköta sitt och inte bry sej. Eller hur?

Jag vet att folk pratar bakom min rygg, men gör det då! Tänk att lilla jag är så intressant… Jag vet att folk tycker en massa om mej, men tyck det då… är det snällt får ni gärna säga det till mej direkt – är det elakt kan ni stoppa upp det nånstans där solen inte lyser. Det är ganska få som känner mej, så det går runt en del lögner – det vet jag och jag vet också att de som känner mej gör sitt bästa för att stoppa lögnerna.

Jag är en lojal person som kan gå väldigt långt för någon jag tycker om. Men sårar man mej eller någon jag tycker om, så är jag ganska långsint… numera inte alls så långsint som förr dock. Det är också en positivt sak med att bli äldre, man inser att det inte hjälper att älta. Det skadar lixom bara en själv och är dåligt för en.

Så jag gillar att åldras. Jag tar mer och mer livet med en klackspark och försöker att göra det bästa av en rutten dag. Jag är långt ifrån perfekt och har börjat uppskatta mer och mer att inte vara det. Jag är bara människa och då får man begå misstag, så länge man är vuxen nog att be om ursäkt. Det är mycket jag fortfarande inte kan eller behärskar, men i ”min ålder” är det ok att be vem som helst om hjälp. Å på så sätt får man nya bekantskaper också.

Man säger att 50 är det nya 30. Kanske är det så, inte vet jag. Jag vet bara att jag gillar min ålder just nu och att det är så skönt att slippa alla krav man hade på sej själv och trodde att andra hade på en när man var yngre. Nu gör jag som jag vill! Jag vet att hälften är gjort men är inte rädd att dö. Jag har ingen åldersnoja alls och ingen dödsångest heller – jag lever nu och mår väldigt bra.

Hur tänker du kring att åldras?

 

Min största morot och belöning på viktresan

Min största morot och belöning på viktresan

Idag fyller C-kupan 4 år! Tänk att jag gick i 44 år med en E-hylla och led, så dumt! För att få göra en bröstförminskning ska man ha max bmi 25, det var alltså det som var min stora morot för att orka hela vägen in i mål. Det var så värt kampen och allt hårt jobb, jag är så glad att jag gjorde det och tacksam över att jag fick operationen.

För mej är det obegripligt att någon ens vill ha stora bröst, ännu mer obegripligt att den som har en hyfsad hylla vill ha ännu större. Man kan ju inte röra sej som man vill! Dessutom gör det ont! Jag tittar på dem med fejkbomber i storlek större och skakar bara på huvudet. När jag hade min E-kupa kunde jag gjort precis vad som helst för att få mindre. Jag behövde inte göra vad som helst, jag behövde faktiskt bara gå ner i vikt.

Jag vägde som jag skulle och fick remiss redan 1998, men då var det helt fel tid i mitt liv, det går helt enkelt inte att göra en operation med ganska lång konvalescens när man är ensam med två små barn. Det fick vänta. Jag fick vänta. Sen blev jag sjuk och gick upp i vikt. 2010 kunde jag ta tag i allt igen, jag visste vilka kriterierna var – det första och viktigaste var bmi 25. Det var bara att sätta igång. 2013 bad jag min husläkare om remiss, då uppfyllde jag alla kriterier och han höll med. I december fick jag träffa sköterskan på bröstkliniken som skulle göra sin bedömning och antingen godkänna eller avslå. Jag var helt säker på avslag eftersom det var väldigt svårt att passera det pyttelilla nålsögat som gäller för bröstförminskning. Men jag fick JA och jag fattade ingenting! Hon fick faktiskt säga det flera gånger för att jag skulle kunna ta in det  🙂

Efter bedömning och klartecken började en låååång väntan på operationstid. Glöm vårdgaranti och sån skit, man får tid när man får helt enkelt… under tiden skulle jag hålla vikten, gärna gå ner lite till. I juni fick jag äntligen brevet som sa att i augusti skulle jag opereras. Nu började en tid av provtagningar, träffa med narkosläkare och lite annat smått och gott. Jag var livrädd för att gå upp i vikt och hade superkoll på varenda smula jag åt. Man hade sagt att operationen kunde bli inställd så sent som på operationsdagen om jag hade för högt bmi och det ville jag ju inte.

Så kom dagen för operationen och de vägde mej inte ens!!! Jag var coollugn. Inte det minsta nervös eller rädd, jag ville bara bli av med skiten och börja mitt nya liv. Jag fick lugnande, infart i armen, pussade Martin hejdå och blev ivägrullad. Drygt 3 timmar senare var allt klart, iaf när det gäller operationen. Allt hade gått bra, men jag var svår att väcka efter narkosen och man blev tydligen lite orolig innan jag kom tillbaka till livet igen. Efter mycket om och men var jag tillbaka på rummet hos en ganska orolig Martin som fått vänta betydligt längre än planerat.

Konvalescensen och läkningen gick hur bra som helst. Jag hade inte ont en enda sekund, inte ens direkt efter operationen eller när bedövningen släppte. Hade jag fått så hade jag börjat träna dagen efter, men nu fick jag snällt vänta i 6 veckor och knappt ens lyfta armarna på två veckor. Å jag var sååå nyfiken på resultatet! Jag rullade av så mycket bandage som möjligt och bara tittade. Så små! Så fina! Trots en rejäl svullnad så var det perfekt! Jag skulle aldrig mer störas av guppande bröst när jag sprang, behöva ha dubbla sportbehåar eller skåror på axlarna efter behåbanden. Jag var så lycklig!

Shoppingen blev skoj! Allt på överkroppen var tvunget att köpas nytt och bland det första jag köpte var en trekantsbikini som jag inte haft sen jag var 11-12 år och en framknäppt skjorta som satt perfekt och inte glipade det minsta över bysten. Det där med behå var lite knepigt, jag visste ju inte vilken storlek jag hade. Så det blev till att få hjälp att mäta och hitta min modell och storlek. Jag gick från E till C, ibland tom B och behöver inte längre ens ha behå med behåband. Det är så skönt att slippa de där banden!

Jag behöver numera bara en sportbehå, inte två, och i min nuvarande storlek finns det många snygga. Jag kan springa, yoga och träna utan minsta problem. Jag sover gott på mage och har inte ont i axlarna. Jag kan ha vilka kläder jag vill och trivs i min kropp. Jag fick ett helt nytt liv 29/8 2014, ett aktivt liv utan smärta pga tunga bröst. Mitt stora mål med viktminskningen och min stora belöning. Å sedan dess har jag hållit vikten, jag har ju ett helt annat aktivt liv nu och då är det mycket lättare att hålla vikten i längden. Resan var lång, men jösses så värt det var!

Vill man något riktigt, riktigt mycket så kan man göra mycket för att komma dit. I mitt fall tog det alltså 16 år från första försöket tills jag var framme vid drömmen. Många skulle nog gett upp… men inte jag! Jag nådde mitt mål, fick min dröm uppfylld och ett helt nytt liv. Vägen var lång, men det gick! Vilket visar att det egentligen inte spelar någon roll hur lång vägen är, med ett steg i taget så kommer man fram. Tiden är inte viktig, man lär sej massor på vägen. Visst hade jag gärna fått mitt nya liv tidigare, men nu blev det inte så… men jag kom fram – DET är det viktiga. Jag lyckades och det är en jäkla häftig känsla.

Du kan också lyckas nå ditt mål! Vägen kan vara lång, men inget är omöjligt. Ett steg i taget. Å ibland blir det ett snedsteg, men då kör man upp igen. Hitta din målbild och din belöning, något som du verkligen vill och orkar kämpa för. Det behöver ju inte vara en bröstförminskning, även om jag vet att många önskar det. Det kan vara att kunna välja vilken brudklänning man vill, åka på drömresan, få plats i en bergådalbana eller något helt annat. Hitta din dröm och kämpa för den. Det är sååå värt det!

Vill du veta mer om bröstförminskningen, läsa operationsberättelser och se bilder så finns allt HÄR. Vill du äta god mat samtidigt som du går ner i vikt, så hittar du det HÄR.

 

300 gånger – heeelt otroligt!

300 gånger – heeelt otroligt!

Jag avskyr att träna. Jag avskyr svettiga människor. Jag avskyr folk som stönar och låter. Avskyr är ett starkt ord, men så var det faktiskt. Jag avskydde allt som hade med träning att göra, det var inget för mej. Idag tränade jag min 300:e gång på Curves… även den mest envisa kan tydligen ändra sej  🙂

Fast det där med att avsky att träna är inte riktigt sant. Jag avskydde gymvärlden och svettiga människor som låter en massa. Jag hade aldrig satt min fot på ett gym men trodde att jag visst hur det var ändå. Lite rätt hade jag, men bara lite. Jag avskyr inte att röra på mej, jag gillar ju att gå och springa. Det var lixom den där lilla detaljen med gym som inte tilltalade mej. Förrän jag testade Curves.

När Sussie kom in hos oss på Viktväktarna i Tumba och frågade om hon fick ställa fram reklam om sin nya verksamhet sa vi ja utan att veta så mycket mer. Klart vi ville hjälpa henne, en kvinna som offrat allt för att starta ett eget företag för att göra något som var viktigt för henne och som hon trodde på. Självklart skulle vi hjälpa henne så gott vi kunde. Vi hade ingen större koll på vad det var, men det lät ju bra. Det skulle ta ett par år innan jag själv gick dit, det skulle till ett par operationer först.

I augusti 2014 gjorde jag min efterlängtade bröstförminskning och några månader senare var jag tillräckligt läkt för att äntligen testa det där magiska konceptet. Curves är nämligen ett gym för enbart kvinnor där man på bara 30 minuter går igenom hela kroppen. Kan det verkligen funka… inga tyngder mer än den egna kroppen… jaja, testa kan man ju göra. Å jag gillade det! Jag älskar det inte… men det är ett helt ok sätt att träna igenom kroppen. När jag kommit in i det och börjat gå regelbundet pajade knät och jag fick träningsförbud, så typiskt mej.

Men efter ett par månader var jag igång igen och idag gjorde jag min 300:e gång hos Sussie på Curves i Tumba. Jag försöker gå mån, ons och fre – oftast funkar det. Numera är det rutin, jag funderar inte – jag gör det bara. Det blir som att gå till jobbet, man gör det bara. Å nu ser jag ju framstegen. Vingarna på ryggen är mindre, jag har fått synliga muskler och jag är stark! Som en liten oxe, en liten… typ talgoxe… Värken är betydligt mindre och något jag kan stå ut med även när det är som värst.

300 gånger låter kanske inte så mycket, men för mej är det värt bragdmedaljen typ. Fasiken va jag är bra! Att jag skulle bli en sån som tränar fanns ju inte på världskartan. Men nu är jag det och det tänker jag fortsätta med! Jag går alltså på Curves i Tumba, vill du hänga med, träffa Sussie och få en hälsoprofil – hojta! Det finns alltid något bra erbjudande som man kan hoppa på.

Tack Sussie för att du öppnade ett gym som även jag kan tycka är ok och tack för att du är du  🙂

 

Fel att älska värmen?

Fel att älska värmen?

Vi har rekordsommar med värmebölja här i Sverige i år och jag älskar det! Klart att det är otäckt med torkan och alla bränder, men för mej personligen är detta den bästa sommaren jag kan komma ihåg. Men det får jag tydligen inte tycka… eller iaf inte säga högt.

Det bästa med den här sommaren, förutom värmen, har varit att man kunnat vara säker på att det ska bli sol imorrn också. Förr om somrarna har det varit sol en dag och mulet två, typ… då har jag varit ute varenda minut i panik att det inte ska bli någon mer chans. I år har jag lagt mej varenda kväll i trygg förvissning om att solen kommer tillbaka imorrn också. Det är det jag gillar med att åka utomlands, man kan lixom vara säker på att det är sol flera dagar i sträck och nu har det varit så här med. I flera veckor till och med.

Att klaga på värmen är helt ok, det verkar alla tycka. Å andra sidan är det tydligen ok att klaga på alla väder året om… Så när jag höjer årets sommarväder till skyarna får jag bara skit tillbaka. Jag får veta att man pga bränderna och torkan inte kan njuta av värdet. Pga att gamla, sjuka och djur har det jobbigt så får jag inte tycka om värmen. Jag är en hemsk människa som bara tänker på mej själv och som borde flytta. Sånt har jag fått höra när jag säger att jag aldrig mått så bra som nu.

Jag får alltså inte njuta av att ha en kropp som fungerar. Att jag har mer energi än vanligt. Att jag får massor gjort och att hjärnan funkar bättre än vanligt. Jag sover gott och vaknar pigg. Jag står ut hela jäkla vintern, då kroppen gör ont, skallen strejkar och inget fungerar – kan jag inte få njuta av detta den korta tid det faktiskt varar? Jag vet att det är bränder och torka och att bönderna har det svårt. Jag tänker på det också. Men det förtar inte hur jäkla bra jag mår i min kropp. Låt mej njuta av det utan att få skit! Inte säger jag att andra inte får njuta av en god middag när det finns svält i världen.

Jag förringar inte att andra inte tycker om värmen, jag förstår det. Jag avskyr vintern och uttrycker det ganska högljutt. Jag vet hur det är att lida av ett väder. Så låt mej tycka om det som är nu. Låt mej njuta av sol och 30 grader varmt och en kropp som fungerar. Det händer inte så ofta lixom… vinter och svalare väder får ni inom kort och då väldigt länge. Ni får ert snart, låt mej ha mitt nu, den korta tid som är.

 

Tom almanacka och sol

Tom almanacka och sol

Jag älskar när almanackan är tom! Jag älskar när solen vräker ner och det är riktigt hett! Just nu har jag alltså det bästa av två världar  🙂

Många tror/tycker att en fulltecknad almanacka är något att sträva efter. Är man fullbokad så är man populär och någon att räkna med. Det tycker inte jag. En fulltecknad almanacka i mina ögon innebär att man kanske prioriterar lite fel och förmodligen missar att ta hand om sej själv. Självklart kan jag också ha fullt upp, men det är absolut inte alltid och jag är noga med att ha helt tom almanacka då och då. De tomma veckorna är otroligt viktiga för mej och min hälsa.

När jag får en ny, helt ren, almanacka skriver jag först in allas födelsedagar. Sen skriver jag in min träning, mån – ons – fre, ibland även promenader. Efter detta skriver jag in när det är olika mässor eller resor. Mina tomma veckor är alltså inte helt tomma, där står de träningspass som jag ska göra. Men dessa är inte huggna i sten, är jag rejält trött en dag så är det viktigare att vila än att träna – då stryker jag bara. Jag kompensationstränar inte, utan låter det bara vara så. Efter en hektisk period kan jag även skriva in VILA några dagar.

Just nu är alltså träning det enda som står i almanackan och ett och annat besök hos läkare/kiropraktor. Jag sover, tränar, går promenader, solar och njuter av tillvaron. Det är så otroligt skönt att bara vara! En och annan förmiddag går åt till att skriva ihop nästa veckas texter, så kan jag släppa det helt några dagar. Bloggen uppdateras när jag tycker att jag har något att komma med eller när fingrarna kliar lite  🙂

De här veckorna av ”bara vara” är viktiga. Visst kollar jag sociala medier, pushar inläggen på duifokus.se och lägger ut bilder på instagram (@marlenerinda), men för mej är det att vara ledig – det går mycket mer tid till sånt resten av året. Jag kanske lägger 3-5 timmar per dag till sociala medier (bloggen och Du i Fokus) i vanliga fall, just nu kanske det är 1 timme. Som bloggare/influencer/skribent är man aldrig helt ledig, för mej är det helt ok. Efter 12 år är jag van att alltid ha bloggen med mej och sedan 4-5 år även instagram och magasinet. Det är så mitt liv är. Inget som stör mej, men kanske andra… I mina ögon är jag ledig.

Idag går förmiddagen åt till att skriva och sen hänger vi i poolen igen efter lunch. Ett rätt behagligt liv om ni frågar mej. En månad till, sen kör allt igång igen.

 

Köra igång viktminskningen nu eller efter semestern?

Köra igång viktminskningen nu eller efter semestern?

Många funderar över semestern, vikten och Viktväktarna. Jag får en mängd frågor om jag tycker att de ska köra igång sin viktminskning före eller efter semester. För mej finns ingen tvekan! Klart man kör igång direkt!

De allra flesta går upp i vikt mer eller mindre mycket på semestern. Det är semester, jul, nyår, påsk, midsommar och födelsedagar/högtidsdagar som vi måste lära oss att handskas med om vi vill gå ner i vikt, vardagarna är oftast inget problem. Även om man inte tycker att de dagarna är särskilt många eller ofta, så är det ändå de som ställer till det. Vi slappnar av och tänker att vi ska ”unna” oss (avskyr det ordet) den dagen och helt plötsligt har vi släppt taget helt och ”unnat” oss en himla massa dagar. Så även om de dagarna inte är så många, så kan de ställa till det rejält för den som försöker att gå ner i vikt.

De flesta som börjar sin viktresa börjar direkt efter nyår eller i augusti. Efter nyår handlar det förstås i många fall om nyårslöften och att man ska ta tag i sitt nya liv. I augusti har man kanske sett sej själv på semesterbilder, ställt sej på vågen och fått en chock. När vi jobbade på VV såg vi ett tydligt mönster, man skrev in sej, körde all-in, gick ner massor i vikt första månaden och slutade efter 6-7 veckor för då blev det tråkigt och viktminskningen var inte lika stor som från början. Sedan vi fick elektroniska hjälpmedel som appar och fb-grupper orkar man några veckor till, men fortfarande har man kanske inte riktigt greppat att detta är för livet utan lägger av när något kommer i vägen. Så börjar man om igen några år senare när vågen är ännu elakare…

Enligt mej är det smart att skriva in sej nu, innan eller mitt i semestern. Det är ju på ledigheten man har tid och möjlighet att skapa nya vanor och förbereda för livet efter semestern. Livet som viktväktare är inte så begränsat som man kan tro. Det handlar ju om att skapa nya vanor som man kan leva med resten av livet, inte att ta bort allt som är gott och trevligt. Man kan fortfarande ha grillkvällar med grannarna, man kan fortfarande dricka ett glas vin en vacker sommarkväll osv osv. Det handlar om att lära sej att hantera mängder och göra smarta val. Enkelt? Nä, men värt jobbet.

Å blir en dag helt galen och intaget resulterar in mängder med glass, så gör inte det något! Visst, det kanske blir plus på vågen om du väger dej dagen eller dagarna efter, men in längden spelar det ingen roll. Detta är ju för livet, inte för någon enstaka vecka. Jag skrev in mej på VV för snart 18 år sedan, jag har kört av banan hur många gånger som helst! Men det som skiljer mej från en del andra är att jag kör upp på banan igen. Oavsett om förfallet är en enda dag eller en månad, så kör jag upp banan igen och följer programmet. Pluset hinner inte bli jättestort och går hyfsat lätt att ta bort om man återgår till programmet igen. Det är där hemligheten ligger – att återgå till programmet. Att inte ge upp. Det är så jag fixat att hålla vikten som färdig Guldmedlem i snart 14 år. Ni kan följa mina dagar på instagram @marlenerinda

Sommaren och semestern tycker jag är enklast när det gäller vikten. De långa dagarna och kvällarna ger utrymme till motion och härliga promenader. När grillen åker fram kan man gör så himla mycket god och bra mat. Energi är på topp och allt känns mycket enklare. Visst kan det locka med glass, då finns det bra alternativ som tex bananglass. Å visst är det gott med ett glas vin, men ett kanske räcker? Som sagt, det handlar om smarta och medvetna val och mängder.

Det går att vara Viktväktare även på sommaren och semestern – testa! Vad har du att förlora? Det vanliga semesterpluset på vågen kanske blir lite mindre eller håller sej borta helt  🙂

 

Matsedel v 26

Matsedel v 26

Midsommar är över och i slutet av veckan är även juni slut. Min almanacka är i stort sätt tom, så nu prioriteras mat, sömn, träning, promenader, skratt och att bara må så bra som möjligt. Checklistan fylls i, jag kör cirkelträning mån, ons och fre, det blir en promenad varje förmiddag med hunden och en till på kvällen med även maken som sällskap. Målet är att ta 2 hekto i veckan, mer än så blir det inte i min värld hur ”duktig” jag än är.

Följ gärna mitt liv som kämpande Guldmedlem på instagram @marlenerinda

Här är veckans matsedel:

Måndag: Shakshuka 1 SP Flex

Tisdag: Pasta med laxsås fr 4 SP Flex plus pasta

Onsdag: Pulled Chicken Tacostyle 0 SP Flex

Torsdag: Kyckling med mozzarella fr 3 SP Flex

Fredag: Tacogratäng fr 11 SP Flex

Lördag: Lasagne 6 SP Flex

Söndag: Vitlöksräkor 5 SP Flex plus ris

Laxsåsen är hur god som helst och passar bra i matlådan, precis som vitlöksräkorna och lasagnen. Pulled Chicken funkar som salladsmat, istf hamburgare, till taco och en massa annat. Tacogratängen är to die for! So god! En himla god matvecka alltså  🙂

 

Enkelt att knocka en sån som mej

Enkelt att knocka en sån som mej

Som de flesta av er vet så har jag bla både hypotyreos och fibromyalgi. Detta innebär att jag har kronisk värk och egentligen inte vet hur jag mår om bara några timmar. Ena dagen kan vara kanon, nästa är jag ett vrak. Jag är väldigt väderberoende, vilket märks väldigt mycket just nu.

Maj var helt fantastisk med varmt och skönt varenda dag. När tempen rörde sej upp emot 25 grader fick jag mängder med energi, storstädade, tränade och mådde så jäkla bra! Till min lycka fick jag ha det så i flera veckor, vilket ju inte är så vanligt i vårt avlånga land. Juni började lika bra och jag njööööt!

Men så föll helt plötsligt temperaturen och i tisdag var det bara runt 12-15 grader och det var som att bli knockad. Kroppen gör ont igen, energin är borta, humöret nere i skorna – jag har ingen energi alls och får inget gjort. Å jag blir sååå irriterad! Ögonen är som klister och vill inte vara öppna, benen känns som stockar och orkar inte gå. Jag vill helst bara ligga på min värmedyna under mitt tjocka täcke.

Det är en lång väg till att ha en enda bra dag, medan vägen till en dålig är väldigt kort. Det krävs bara ett väderomslag så är jag helt väck. Ändå rev jag lite ogräs igår och klippte gräset. Jag fixade även naglarna eftersom jag ska på en kul brunch idag. Men allt tar väldigt lång tid och det finns ingen glädje eller energi i det jag gör. Det är tur att jag inte har fullbokad kalender just nu, jag funkar helt enkelt inte.

Idag är det lite varmare, ändå sitter jag med sockor på fötterna och fryser. Näsan och fingrarna är iskalla, men nu ska jag ändå gå med hunden en sväng så han får sitt. Det är såna här dagar som jag inser hur väderberoende jag faktiskt är och att jag inte mår bra av att bo i ett land där halva året gör mej sjuk. Jag behöver sol och minst 20 grader varmt för att fungera, det har man bara 2-3 månader här i Sverige – i bästa fall!

Så det är bara att fortsätta att spara pengar och rensa ur, en dag blir det värme året om. Det finns inget annat alternativ!

Skiter i allt!

Skiter i allt!

Solen bara vräker ner. Det är 25-30 grader varmt varenda dag och jag bara njuter! Men idag är det tydligen sista dagen på detta underbara tillstånd… så idag skiter jag i allt!

Jag mår som bäst när solen skiner och temperaturen rör sej över 25-graderssträcket. Då mår kroppen bra, värken är minimal, jag har massor med energi och får massor gjort. Jag vet att alla definitivt inte fungerar som jag, men jag älskar verkligen rejäl värme. Det ska vara hett! Jag har sagt det förr och säger det igen: jag bor på fel breddgrad och borde verkligen flytta. Jag SKA flytta, en dag…

Hela maj var varm och underbar och juni har börjat väldigt bra. Men nu hotar man med svalare väder, inte kallt – men svalare. Idag är sista dagen med de där 30 graderna och jag tänker ta vara på varenda minut! Jag borde städa inne, sitta vid datorn och skriva, åka och handla och en massa annat – men det tänker jag inte göra! Istället tänker jag äta en tidig lunch och sedan packa in man och hund i bilen och hänga vi föräldrarnas pool resten av dagen. Jag ska bara ligga och jäsa i solen med något att läsa och samla solenergi hela dagen!

Redan imorrn blir det typ 10 grader svalare, då kan jag göra allt det där andra. Nu är det bara 4-5 inbokade grejer kvar, sen är det helt rent i almanackan ända till mitten av augusti – så jag hinner nog både jobba ikapp och städa. Och träna. Blev bara en enda gång förra veckan, men nu ska jag sköta det bättre igen. Svalare dagar innebär även fler och längre promenader med pälsbollen, han tycker värmen är lite jobbig. Väderomslaget kan innebära att jag får värk igen och mår sämre, det får vi se…

Sista dagen med medelhavsvärme, vi skiter i allt och hänger vid poolen – vad gör ni???

 

Fyra år senare…

Fyra år senare…

När jag skrev in mej på VV måndagen den 7 aug 2000 hade jag ingen aning om hur det skulle förändra mitt liv. Att jag både skulle jobba där och träffa min blivande man fanns ju inte riktigt med i planen… men så blev det! Här om dagen var det fyra år sedan vi slutade på Viktväktarna. Efter 13 år vid vågen och i kassan och tusentals medlemmar, hade vi vår sista klass i maj 2014. Den sista veckan var väldigt jobbig.

Jag hade svårt att gå ner i vikt, så i januari 2001 frågade min dåvarande konsulent (det hette så då) Anna, om jag hade lust att hjälpa henne vid vågen. Jag tyckte det lät som en kul grej och tillbringade sedan varje måndagkväll med att väga medlemmar och ge ut material. Vi hade sjukt många medlemmar, många kände jag och det var roliga återseenden med klasskompisar och grannar. Jag var ju ensamstående mamma så ofta fick killarna följa med, då satt de under vägbordet eller var på biblioteket brevid.

Det tog fyra år för mej att nå min målvikt, inte förrän 2004 blev jag Guldmedlem. Då med en högre målvikt än jag egentligen ville, eftersom min önskade vikt inte gick att hålla. Jag fick helt enkelt acceptera att kroppen inte ville ha samma målvikt som jag, om jag inte skulle kämpa mej blå varenda dag resten av livet.

Jag hade mitt liv vid vågen fram till 2007, då hamnade jag i kassan – helt oplanerat! Martin hade jobbat i kassan länge och vi hade sett varandra på olika ställen under åren. Vi var bekanta och slängde käft, inget annat. Han skulle bli konsulent och då fick jag chansen att ta hans plats i kassan. Årsskiftet 2007/2008 var jobbigt ekonomiskt och i januari fick jag en rejäl smäll och skulle ut med en herrans massa pengar. Jag hade 68 öre på kontot och frågade honom i panik om han behövde hjälp i sina klasser. Några veckor senare flyttade han in hos mej. Ops!

Vi hade som mest 11 klasser i veckan. Vi ”ägde” hela Södertörn med klasser i Huddinge, Tullinge, Tumba, Rönninge och Haninge. Hundratals medlemmar passerade min kassa varje vecka och vi hade verkligen roligt på jobbet! Att jobba på VV är ett av de roligaste jobb jag haft, att se folk växa som människor vart efter de blir mindre är det bästa av allt! Men det sliter en hel del också. Man får veta väldigt personliga saker, torka många tårar och vara en slags amatörpsykolog. Det finns ju en anledning till att man har en övervikt, i många fall har det hänt väldigt jobbiga saker. Vi fick veta allt! Medan Martin höll i lektionerna, tröstade och peppade jag. Vi hade stora klasser och hjälpte väldigt många hela vägen in i mål. Vi kompletterande varandra perfekt och var bra på det vi gjorde helt enkelt.

Men det är svårt att hela tiden vara peppande och stödjande, särskilt om man kanske inte är på topp själv. Jag var ju faktiskt sjuk, även om jag inte visste om det. Det krävs en hel del av en konsulent/coach  – det handlar inte bara om att stå längst fram och hålla en lektion. Lektionen ska planeras, det ska beställas varor, sköta ekonomi, skrivas veckobrev och ta hand om sociala medier. Vi ville verkligen vara tillgängliga när än medlemmarna behövde oss och det krävde väldigt mycket energi. Dessutom har man provisionslön och på sommaren var det inte så många aktiva medlemmar och då blev det helt enkelt ingen lön på ett par månader. När 5:2 kom rasade hela verksamheten och vi levde på en halv lön ett halvår. Det började tära på oss, vi var helt enkelt tvungna att tänka på oss…. så Martin sökte och kom in på sin drömutbildning.

I två år pluggade han parallellt med jobbet. Nu hängde det på mej att dra runt VV så vi drog ner på klasserna. Det föll sej naturligt i ett par fall, då vi blev uppsagda från några lokaler som vi hyrde. I slutet hade vi bara två orter kvar, Huddinge och Haninge, orter med många trogna medlemmar. Dagen vi skulle meddela kontoret vår uppsägning var väldigt jobbig. Men dagen då vi skulle skicka ut veckobrevet och informera våra medlemmar om att vi skulle sluta var sju resor värre. Veckan efter var en av de jobbigaste jag haft arbetsmässigt. Medlemmarna var så ledsna, inte arga tack o lov – men besvikna och ledsna.

Vi hade dock en tjej som skulle ta över efter oss, så det var ”bara” vi som slutade – VV skulle inte upphöra på Södertörn. Vår efterträdare gick parallellt med oss under nästan tre månader, vi lärde henne allt vi kunde och lite till och kände oss helt säkra på att hon skulle fixa det när vi väl slutade.

27 maj 2014 hade vi vår sista klass. Dagen innan hade vi tagit avsked i Haninge och nu var det dax för Huddinge. Vi fick mängder med vackra blommor och det var många tårar. I 13 år hade jag haft med medlemmarna att göra, antingen vid vågen eller i kassan, det är ganska många år. Några hade man lärt känna väldigt väl, vissa hade ju varit med alla de här åren. Dessutom hade ju många av dem följt min och Martins resa, varit med när vi träffades och suttit med vid förvirrade lektioner när vi båda var i det där nyförälskade stadiet när man knappt vet vad man heter. Det är kanske en klyscha att säga att vi var som en familj med våra medlemmar, men så var det faktiskt.

Det har inte gått många dagar de här senaste fyra dagarna utan att jag tänkte på våra medlemmar och även haft kontakt med dem. Några finns i de olika grupperna på facebook där jag är med, vi ses på gymmet eller i mataffären och några har blivit mina vänner i vardagen. Jag kan sakna jobbet lite då och då, men idag har vi en stadig inkomst och slipper stressen med provisionslön – det är värt väldigt mycket. Jag har fått ett helt gäng diagnoser och genomgått några livförbättrande operationer, jag mår mycket bättre idag. Jag hjälper fortfarande folk med vikten genom bloggen, recepten på Du i Fokus och de olika VV-grupperna på FB. Det är ju lixom det jag kan!

Jag vet att jag är en förebild både för våra gamla medlemmar och nya som aldrig ens träffat mej. Jag är beviset på att man kan gå ner i vikt och sedan hålla vikten år efter år. Jag vet att VV fungerar!

Viktväktarna gav mej ett helt nytt liv! Jag fick lära mej en sund kosthållning, jag fick en hälsosam vikt och jag träffade min man. Snacka om vinst! Vad som helst kan hända när man skriver in sej på VV. Det är ju ganska otippat att man träffar sin kommande man där, men varför inte. Även män behöver ju gå ner i vikt.

Så har du inte testat, skriv in dej på Viktväktarna, gå i klass och se vad som händer. Du kan få ett helt nytt liv  🙂