värk -

Vägning efter tre veckors medelhavskryssning

augusti 21, 2026 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Jorå, på måndagen var det dax för vägning minsann. Sånt väntar jag inte med. Upp på vågen, se resultatet, sucka lite och sen upp på banan igen. Det är ingen idé att vänta. Då blir det bara värre…

Tanken innan resan var att med all inklusive, trerättersmiddagar och fria drinkar så skulle det självklart bli plus på vågen. MEN jag räknade också med massor med steg och långa promenader. Så det skulle ju ändå uppväga en del, resultatet kunde alltså ha varit mycket värre.

Jag har ju valt att inte prata siffror under den här viktresan. Men jag kan säga som så att när jag går ner mer än 2 hekto i veckan, så är det mycket. Jag hade kämpat hela våren och verkligen varit ”duktig” och gått ner en del. Jag var hyfsat nöjd, någon annan hade däremot varit grymt missnöjd. Men jag hade iaf ett minus, ca 3% av min kroppsvikt.

Under resan har jag inte haft någon koll alls. Tre veckor alltså med mycket mat och dryck. Jag har inte ätit särskilt dåligt, men visst – frukostarna har varit lite större än jag är van vid. Och drinkarna har varit många fler än jag är van vid. Och för mej är alkoholen en stor bov när det gäller vikten, därför dricker jag väldigt sällan.

Å nog var det plus alltid. Ett STORT! Jag var inte tillbaka till vikten jag hade i februari när jag körde igång, men nästan. Å då tänker ni ”det man går upp snabbt – går man ner snabbt”. Jo, för många andra stämmer det, men inte för mej. Det kommer förmodligen ta 10-12 veckor att gå ner det jag gick upp på tre veckor. Men det är så det är och något jag är frustrerande medveten om.

Upp igen

Alltså är det ingen idé att vänta, utan bara att köra igång direkt. Fram med VV-appen, fylla i checklistan och återgå till det vanliga livet. Jag följer Viktväktarnas kostprogram 90% av tiden, så fort det inte händer något utanför ”ramen”. Jag har numera mest koll på kalorier, men kollar även pointsen och jämför.

Så hur går tankarna nu då? Jag är ju rätt luttrad efter att ha jobbat på VV och följt kostprogrammet de senaste 25 åren. Även om det är ännu svårare att gå ner i vikt när jag blivit äldre, så vet jag att programmet funkar. Det är lixom bara att utrusta sej med tålamod och ta tag i sej. Men jag vet också att när jag väl når min målvikt, så håller jag den.

Så jag kämpar på. Jag äter frukost, lunch och middag samt mellanmål när jag kommer ihåg. Jag äter min chokladbit efter lunch nästan varje dag, den får plats i mitt dagliga intag och jag skulle bli galen om jag inte fick den. Jag prioriterar min sömn och försöker att ta minst en halvtimmes promenad varje dag – helst två. Och jag undviker stress samt alkohol. Då brukar jag långsamt, långsamt ta hekto efter hekto. Ett i taget, oftast inte mer. Så är mitt liv.

Så du som tycker att din viktminskning är långsam, kan jämföra dej med mej. Ingen är långsammare än jag och ingen vet varför det är så. Men jag har kommit i mål jag med och det tänker jag gör igen. Och när jag väl gör det så kommer jag att hålla vikten länge, förmodligen till nästa gång jag blir sjuk. Det är därför jag gått upp i vikt två gånger tidigare.

Men jag ger inte upp, det blir det inte bättre av. Jag löper dessutom stor risk att bli sjuk och måste ta hand om mej så bra som möjligt. Jag har nämligen cancermarkörer i blodet och har högre risk än andra att drabbas av cancer. En hälsosam vikt, minimalt med stress och fysisk aktivitet ska hålla skiten borta så länge som möjligt säger mina läkare. Så jag gör vad jag kan.

Jag har ju samlat på mej en del kunskap, mycket finns här på bloggen. Ta del av det ni vill.

Bra länkar:

HÄR finns mina bästa tips för en hälsosam viktminskning

HÄR finns mängder med tips på matlådemat (ett av mina måsten)

HÄR finns färdiga veckomenyer

HÄR finns en kickstartmeny

Så nu kör vi. Är ni med mej?

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Vad har hänt 2,5 månad in i hälsoprojektet?

april 20, 2026 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Vecka 6 körde jag igång mitt hälsoprojekt ordentligt igen. Det är alltså 11 veckor sedan. Hur går det då? Har det hänt något under de här veckorna? Ja, det kan man verkligen fråga sej…

De senaste 25 åren har jag haft stenkoll på mat, motion, vila och allt annat som hör hälsan till. Men sjukdomar, stress och klimakteriet är svårt att rå över och kan ställa till det mesta i kroppen. Så två gånger på de här åren har jag blivit ordentligt sjuk, senaste gången 2022. Det är det jag håller på att reparera nu.

Så 4 februari (2026) körde jag upp på banan ordentligt igen. Då hade jag fått hjälp med medicin för klimakteriebesvären och fått ordning på både stress och sömn. Nu kunde jag köra igång på riktigt igen. Och sedan dess har det faktiskt gått riktigt bra. Iaf i mina ögon…

Jag går ner extremt långsamt i vikt. Det betyder ungefär 1 hekto i veckan när jag sköter mej exemplariskt. Förra svängen tog det tre år att ta bort 10 kilo. Å andra sidan är jag grym på att hålla målvikten när jag väl når den. Den här gången har jag dock valt att inte prata hekton eller kilon, eftersom det triggar en del – även mej i vissa fall. Det är inte jättekul att stolt redovisa ett resultat som någon annan sedan slår ner.

-Tjoho! Jag gick ner 0.6 i mars. Yey! Så får man svaret: -Bra jobbat. Jag gick ner 2,5 kg på samma tid. Asså… nä, det är inte särskilt peppande. Alltså låter jag bli. Däremot kan jag redovisa procent och centimeter, samt andra framgångar.

Resultatet då?

Så, vad har hänt på de här 11 veckorna? Jo, jag har gått ner 3.15 % minsann och minskat 11 cm sammanlagt. 4 cm över bröst och mage och 3 cm över rumpan. Snart en storlek alltså. Så nu ska jag definitivt inte behöva köpa ny vinterjacka. Det var ju det som fick mej att ta tag i allt igen. Jag vägrar att köpa en ny garderob!

Jag behöver gå ner i vikt pga av min överhängande cancerrisk och för att jag inte orkar det jag vill. Som jag brukar säga ”Jag vill att min kropp ska göra det jag ber den om, så länge som möjligt” och nu orkade den inte riktigt längre. Jag hade problem med andningen, ont i höfter och knän och inga kläder var bekväma. Det jag såg i spegeln var inte jag. Jag ska vara pigg, glad och sprudla. Det gjorde jag inte längre.

Jag har ett mål, långt där borta. Men det är inte en siffra, utan en känsla. Just det där att känna sej pigg igen och att trivas med det man ser. Och såklart skjuta undan den där cancern så mycket det går. För detta krävas alltså minst 30 minuters fysisk aktivitet per dag, så lite stress som det bara går samt en hälsosam vikt. Det finns såklart inget som säger att man inte får cancer ändå, men man kanske skjuter upp den lite eller klarar en behandling bättre.

Delmål 1 & 2

Första delmålet är i mitten på maj, då jag vill trivas och känna mej fin i en klänning igen. Nästa delmål är i mitten av juli när vi ska på kryssning och kommer att gå massor. Jag vill orka och inte sinka de andra med att behöva vila en massa. Jag vill kunna springa runt i tex Rom och Florens, och se allt jag hinner på de 8-10 timmar vi är där. Inte sitta på en parkbänk och vila.

Så jag kämpar på och ser alltså resultat. Det går inte så fort, men det går – och det är huvudsaken!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Hur går det med min vikt- och hälsoresa?

mars 3, 2026 Marlene Kommentarer 5 kommentarer

Hälsoresan fortsätter. Jag körde upp på banan igen i november och lyckades gå ner en del till semestern. Att bo på all inclusive med god mat är nice, men ger plus på vågen. Det kämpar jag med fortfarande, och lyckas ok. Men framstegen syns på flera olika sätt, inte bara som siffror på vågen.

Ni som hängt med mej ett tag vet att jag den här gången inte kommer att ge er några viktsiffror, bara om det är plus eller minus. Under hösten redovisade jag procent också, och nu kommer jag att berätta vad som hänt med mina mått – vilket kanske är mest intressant och relevant. För det är ju faktiskt så att framgångar under en viktresa, inte enbart har med kilon att göra. Och jag vet att folk triggas av hur mycket andra går ner, särskilt om någon går ner mycket på kort tid.

Men det finns några hinder på min viktresa. Jag äter en massa mediciner och har flera olika diagnoser. Och jag är i klimakteriet. Jag har skrivit en text om vad som händer med vikten i klimakteriet, den kan ni läsa HÄR. De här hindren gör att jag går ner väldigt långsamt i vikt och alltid har gjort det.

Mitt snitt är mindre än 1 hekto i veckan, när jag sköter mej perfekt. Ett glädjeskutt på vågen i min värld, är allt som är mer än 2 hekto. Det tog mej 3 år att gå ner 10 kg. Å andra sidan är jag en jäkel på att hålla målvikt när jag väl når den.

Detta ska ni alltså ha i bakhuvet när jag berättar om MIN viktresa. Och kanske även ha i bakhuvudet när ni själva inte går ner så snabbt som ni önskar. ALLA går inte ner snabbt i vikt, tvärtom faktiskt – de flesta snittar under ett halvt kilo i veckan. Men de är dom med stora siffror vi ser… vi andra skyltar lixom inte med vårt lilla resultat. Å det är därför jag inte längre pratar siffror. Ingen ska få ifrågasätta varför det blev så mycket eller så lite. Plus och minus räcker tycker jag.

Senaste månaden har jag fokuserat mer på kalorier, än på points. För att helt enkelt se om det blir någon skillnad. Jag har även ändrat till klimakterie-programmet som Viktväktarna har. Och med boost. Det innebär att jag fokuserar mer på protein och fibrer och inte tillgodoräknar mej någon form av bonus. Jag har alltså bara mina 23 points per dag att leva på, eller 1100-1200 kalorier som är uträknat för just mej. Jag är kort, bara 156 cm, det har också betydelse i sammanhanget.

Det går i skutt

Och nu har jag alltså haft superkoll de senaste 4 veckorna. Visst har jag gått ner, helt ok tycker jag – andra hade nog varit rätt besvikna. Jag har upptäckt att jag den här gången går ner i skov. Ett skutt, still, still, ett skutt. Nästa vägning kommer jag nog ha kommit tillbaka till vikten jag hade innan vi åkte på semester. Det tog bara två månader 😛

MEN! Även om det inte händer så mycket på vågen, så finns det ju andra sätt att mäta. Så jag tog till måttbandet, som jag faktiskt glömt bort. På de här senaste veckorna har jag tappat 3 cm över bysten, 2 cm över tjockaste stället på magen och 1 cm över höften. Och det var ju nya kläder, särskilt vinterjacka, som jag vägrade att köpa större. Bara med de här få centimetrarna borta, kan jag knäppa jackan utan problem igen. Å det var ju det som var det viktiga.

Ska vi räkna i procent, så har jag gått ner 1,43% av min startvikt. Å det är ju inte heller så illa pinkat, men det är fortfarande långt kvar till mitt mål. Och jag har ju ett datum i maj när jag vill känna mej riktigt fin och trivas med mej själv. Så jag kämpar på och gör så gott jag kan tills dess. Så får vi se hur långt jag hinner helt enkelt. Och efter det så kör jag vidare såklart.

Läget då?

Jo, jag mår bra. Sömnen funkar och solen skiner så promenaderna blir allt längre. Jag kan sitta ute på trappen och faktiskt känna värmen av solen. Å det är ju faktiskt livskvalitet, som gör att hela jag mår bra. Å då blir det ju lättare med allt annat också. Så det är bara att fortsätta framåt 🙂

Jag vet ju att många av er också kämpar. Hur går det för er?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram

Mår sådär just nu…

februari 10, 2026 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Nu har jag fått mer än nog av den här vintern. Det är alldeles för kallt och för mycket snö för min smak. Min kropp strejkar totalt och vill inte vara med längre. Kan vi inte få vår nu?

Jag avskyr vintern. Det har inte bara med att göra att jag tycker det är jobbigt med alla tjocka kläder, höga elräkningar, pendeltåg som trasslar eller att skotta snö. Mest handlar det om att jag har fibromyalgi och den påverkas väldigt mycket av framförallt kyla och väderomslag.

Fibromyalgi står för värk i muskler och bindväv, och är ett kroniskt smärtsyndrom som kännetecknas av långvariga smärtor i muskler på flera ställen i kroppen. Värken är mer diffus än vanlig muskel- och ledsmärta och flyttar runt i kroppen. Den kan vara konstant eller komma i skov. Andra vanliga symptom är trötthet, magproblem, svårt att reglera kroppstemperatur samt känslighet för ljus, ljud och dofter. För mej är det tröttheten och kroppstemperaturen som är knepigast, förutom värken.

Att ha ont vänjer man sej konstigt nog vid, men att vara vansinnigt trött är bara irriterande. Det är svårt att förklara min frusenhet för den som inte förstår eller ens vill förstå. Det heter ofta ”Det finns inget dåligt väder – bara dåliga kläder”. Men för mej spelar det ingen roll hur jag klär mej, jag fryser lixom inifrån. Jag kan ha dubbla lager kläder, ligga under mitt tjocka täcke och ha värmedynan på och ändå vara iskall på huden och frysa så jag hackar tänder. Jag har långkalsonger redan i augusti. Att då få höra ”kläder efter väder-snacket” hjälper lixom inte.

Gäsp!

Värken kommer när tempen sjunker under 10 plusgrader och jag mår som sämst vid väderomslag. Sen höst, vinter och tidig vår är alltså rätt jobbigt. Just nu är det faktiskt plågsamt. Vi har haft runt 10 minus lite för många dagar, med vind och köldeffekten har det varit betydligt kallare i flera veckor. Jag har ont, är trött och fryser konstant. Jag har bokat av det jag inte verkligen måste göra, för att bara vara hemma och ta hand om mej. All min vakna tid går åt till att bokstavligen hålla mej vaken. När det funkar tar vi en promenad, särskilt om solen skiner för att tanka lite D-vitamin.

Förmiddagarna ägnas mest åt träning och promenad på löpbandet. Tränar jag inte mår jag ännu sämre, men det är ju bara ett lättare styrketräningspass hemma. Men nu har jag gått så mycket att jag fått ont i benet, misstänker benhinneinflammation. Så nu har jag varit tvungen att vila lite från det hårda löpbandet. Och det är tydligen också vanligt hos oss med fibromyalgi, att vi drar på oss mjölksyra enkelt, får träningsvärk lättare och inflammationer i kroppen. Så det är bara att knapra antiinflammatoriskt några dagar och vila – sen är jag igång igen.

Vädret är alltså inte alls på min sida halva året och de är ju därför vi vill dra till solen över vintern. Inte bara för att det såklart är skönt med värme, utan för att jag ska få ett bättre liv. Så nu kanske ni förstår varför jag är lite desperat?

Sjukdom har inte alltid med ålder att göra

Jag är vanligtvis en glad, aktiv och påhittig person. Men under vintern förvandlas jag till en variant av Skalman, som mest följer klockan och försöker göra det jag ska. Det är inget särskilt roligt liv och jag vill ha roligt. Stackars Martin gör allt han kan för att hjälpa mej, men det är ju inte så mycket han kan göra tyvärr. Allt han kan göra, det gör han redan. Han är verkligen förstående och hjälpsam. Men alla förstår inte… ”Du som är så ung och pigg…, får jag höra rätt ofta. Det är ju inte så att jag bjuder hem folk när jag ligger utslagen i sängen.

Att ha fibromyalgi med en oförstående partner måste vara en mardröm. För det syns ju inte utanpå mej hur jag mår. Jo, det syns att jag är trött, men inte att jag har ont. Fast är man trött, kan man uppfattas som sur och vilket jag är väldigt sällan. Likaså när man har ont, då är man lite mer lättirriterad än annars. Och fryser man så kan jag få höra att jag är gnällig, så jag är mest tyst.

Fast det är ändå ett lite spännande liv jag har. Jag vet ju var jag brukar ha ont, men så kan jag vakna en morgon med ont i foten eller ont i handen. Så ont så att den kroppsdelen knappt går att använda. Det är ju ändå lite spännande att inte veta hur man ska må imorrn 😛

Som ni förstår så väntar jag bara på att alla bitar ska falla på plats, så att vi ska kunna styra husbilen söderut på hösten och komma hem igen när tussilagon blommar. Just nu är jag rätt desperat om jag ska vara ärlig. För den här vintern är extra tuff. Jag vill bara att den ska vara över.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram

Upp på banan igen

november 18, 2025 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Jag börjar aldrig om, jag kör bara upp på banan igen. Nu är det länge sedan jag behövde göra det, typ 10 år sedan – så länge höll jag vikten. Sen blev jag sjuk, igen… och då kommer pluset på vågen direkt. Så nu är det dax för minus igen!

i Augusti 2000 skrev jag in mej på Viktväktarna. I juni 2004 gick jag i mål, 12 kilo lättare. 2010 blev jag sjuk och gick upp alltihop – 2013 hade jag återigen gått i mål. 2021 gick jag in i en akut stress, som blev så långvarig och illa att kroppen tog stryk. Funktioner i kroppen la av, bla ämnesomsättningen som redan var dålig pga bla hypotyreos och fibromyalgi.

När jag sökte hjälp 2022 undrade min läkare hur jag ens orkade stå upp, jag var i ett extremt dåligt skick och än var vi inte ute ur den extrema situationen som var då. Den gick heller inte att göra något åt som det var just då. Men långsamt gick allt åt rätt håll och för något år sedan började jag må hyfsat bra igen, iaf i skallen. Kroppen tog längre tid på sej…

För ganska precis ett år sedan visade vågen det högsta någonsin. Vad jag än gjorde så gick jag inte ner i vikt. Det gick bara inte. Jag hade ont precis överallt, särskilt i lederna. Jag kände inte igen mej själv. Jag bad om hjälp hos sjukvården och frågade om det kanske kunde ha med klimakteriet att göra? Den unga AT-läkaren viftade iaf inte bort min fråga, utan ringde upp en gynekolog medan jag satt där. Hon bekräftade att jag nog var något på spåren och tog emot mej på sin klinik några veckor senare.

Jag blev tagen på allvar och fick medicin. Det som krånglar till det ännu mer är att jag har förhöjd cancerrisk och alltså inte får ta någon medicin med östrogen, men sedan något år tillbaka finns en medicin även för oss (Veoza). Så den har jag tagit sedan dess. Jag märkte skillnad direkt. Värken i lederna försvann nästan helt och jag fick sova på nätterna. Världen fick lixom färg igen. Ljuuuvligt!

Nu kunde jag fokusera mer på hälsoresan och vikten. Men det har varit svårt, ett hekto ner – två hekto upp… typ. Jag har läst på, pratat med såna som kan både hälsa och särskilt kvinnohälsa. Fått mängder med tips och råd och funderat en hel del själv. Jag har ju trots allt jobbat med viktminskning på Viktväktarna och även lyckats gå i mål själv två gånger – jag ska kunna detta.

För tre veckor sedan hade jag utverkat min nya plan och satte den i verket. Upp på banan igen. Inte börja om. Jag har aldrig slutat, det var bara kroppen som inte tyckte som jag. Den nya planen gick ut på att öka protein och fibrer, samtidigt som jag minskat på saltet. Att öka protein är ganska enkelt, det är bara att äta mer ägg eller helt enkelt ta en proteinshake (som jag varit helt emot innan). Att öka fibrer är knepigare… men jag knaprar morötter för glatta livet och kommer snart att utveckla kaninöron 🙂

Å detta funkar tydligen, för vågen pekar stadigt neråt. Jag är en långsam soldat när det gäller minus på vågen. Mitt snitt har alltid varit runt 1 hekto (inte kilo alltså), i veckan. Ni ser ju här uppe, det tog fyra år att gå ner 12 kilo första gången jag försökte och tre år att gå ner 10 gången efter. Jag är alltså glad så länge det faktiskt är ett minus. Vilket det inte varit, hur mycket jag än försökt de senaste tre åren. Men nu! Nu verkar det hända något.

Den här gången tänkte jag inte prata kilon eller hekton. Jag kommer inte att berätta mina exakta vägresultat mer än möjligen i procent. Just för att inte trigga någon eller få någon att känna sej dålig. Så som jag själv känt när mitt lilla hekto har jämförts med stora siffror. De flesta går inte ner snabbt, men det är det man tror när man ser resultaten i sociala medier. Jag vill inte bidra till någon vikthets eller dåliga känslor, alltså kommer jag bara berätta om det är minus eller plus.

Jag vet att det kommer att ta tid. I början på sommaren nästa år händer en himla speciell grej, då vill jag må så bra som möjligt och känna mej fin. Det är typ 25 veckor dit, ett halvår alltså. Om jag håller den vanliga takten kan jag alltså gå ner typ 2-3 kilo tills dess, skulle min kropp vara på humör kanske det kan bli 5 kilo. Jag hoppas verkligen det, men vet hur det brukar vara. 5 kilo är ändå en klädstorlek och skulle göra stor skillnad för mina 156 centimetrar.

Nu är jag alltså på banan igen och de två senaste vägningarna har visat minus, än så länge 1 % av ursprungvikten. Det är jättemycket i min lilla värld och jag vet att den siffran inte kommer att bestå. Å andra sidan börjar jag på en (för mej) hög vikt och tycker att jag mår bra nu. Så vi får väl se. Fokuset är kosten, sömnen och promenaderna. Helst också mitt träningspass, tre gånger i veckan – med det är en stor bonus.

Hoppas ni är med på min resa och att detta kanske kan peppa någon mer att ta tag i sin hälsa. Det är ju inte för att bli snygg som jag gör detta, jag vill ha en så frisk kropp som möjligt. Mitt mål är att ha en kropp som gör det jag ber den om så länge som möjligt. Då måste jag hjälpa den med förutsättningarna (inte så lätt när man har ett gäng andra sjukdomar och diagnoser som sabbar en hel del). Och för att skjuta upp den där jäkla cancern så länge som möjligt såklart… går det så går det…

Just det! Ni vet väl att det finns mängder med tips för hälsoresan under fliken ”TIPS” här på bloggen. Där finns allt från tankar och tips till samlade inlägg med tex fiskrecept eller vegetarisk och en massa annat. Missa inte det om du också är på din hälsoresa. Och HÄR finns det typ 600 veckomenyer, kompletta med points och länkar till recept.

Är ni med mej? Är ni på er egen hälsoresa kanske?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram

Bye bye Egypten

januari 21, 2025 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Så var det då dax att lämna den underbara solen och härliga värmen. Ja, jag är beroende av sol och värme, det märks så tydligt när man väl har det. Så det var med en hel del ångest vi åkte hem.

Det där ”Borta bra men hemma bäst” gäller inte för oss. Vi säger hellre ”Hemma bra men borta bäst”. Vi trivs helt enkelt inte hemma och även om Sverige är fint, så är vintern vidrig när man inte klarar kyla eller väderomslag och har en värkande kropp konstant från oktober till april. Under de här två veckorna har jag tagit en (1!) enda värktablett, hemma kan det bli två per natt. Det är rätt stor skillnad.

Så när det närmade sej hemresa fick jag faktiskt rejäl ångest. Det började 3-4 dagar innan när det gick upp för mej att det snart var slut. Vi åkte hem på onsdagen och från måndagen var jag faktiskt nästan i sorg. Så jobbigt var det. Sen börjar det där med att göra något sista gången. Sista frukosten, sista lunchen, sista strandpromenaden, sista solnedgången. Sista sista.

Jag vill inte ha det så! Min käre man vill inte heller ha det så, och det är ju därför vi planerar för något helt annat. Att vara i solen hela vintern och bara njuta. Visst blir det sista gången då också, men inte på samma sätt som efter två veckor. Tänk att veta att man har flera månader framför sej med plusgrader. Så himla härligt!

Men nu var det alltså så att vi skulle byta 25 plus mot nollgradigt. Vi tog avsked av nya bekantskaper, åt den där sista frukosten, tog en promenad, packade väskorna och klev på transferbussen. Tiden i härliga Egypten var slut. Men så här mycket semester var det länge sedan jag hade, så känslan i kroppen var rätt fin ändå. Vissa dagar har jag bara uppdaterat ett par av våra sociala medier, kanske 30 minuters jobb, inget mer.

Men det blev en rätt jobbig hemresa med sjukdomsfall på planet, där man efterlyste hjälp av läkare. Allt verkar ändå ha gått bra och vi landade i Stockholm som vi skulle. Väl där hämtade mina föräldrar oss, så vi var rätt snart hemma i Tumba. Vi dök direkt i säng, utan att packa upp. Smutsvätten skulle knappast smita från oss 😛

Så var vi alltså hemma. Vardag igen…

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Dagarna går…

januari 13, 2025 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

14 dagar går fort, det är snart dax att åk hem. Den stora åka-hem-ångesten har börjat. Jag vill INTE!!! Jag säger fortfarande ”Hemma bra men borta bäst!”. Vem sjutton vill åka från 25 plus till 0-gradigt?

Den bästa känslan är när man stiger av planet, möts av den ljuvliga värmen och vet att man har en massa härliga dagar framför sej. Men de där dagarna går ju alldeles för fort. När vi kom hit 1 januari åkte vi från snöstorm, så himla skönt att lämna skiten bakom oss. Vi landade i ett soligt Egypten och sedan dess har värmen varit stabil på runt 23-25 grader varje dag.

Våra vänner åkte hem förra onsdagen, sedan dess har vi ägnat dagarna åt jobb, vila och promenader. Vi har vaknat vid 7.30, ätit frukost och tagit en promenad eller gått direkt till stranden. Strandpromenaden är så fin och ca 2 km lång om man går hela. Hotellet är stort, så det blir ca 1000 steg bara av att gå till frukosten. Så steg har vi fått varje dag bara genom att gå till maten, och med promenaden har det blivit en himla massa till.

Jag har försökt att komma ikapp med mina böcker. Så timmarna i solen har mest bestått av att läsa, hittills har det blivit 6 böcker. Betydligt färre än jag har med mej, det brukar bli mer läst när vi är ute och reser. Men men…

Lunchen har intagits på bufférestaurangen The Cove, ända tills vi häromdagen upptäckte Shimmer som var mycket mysigare. Här kan man få en sallad, pasta eller något annat lättare. Så sista dagarna har vi ätit här, även om det är lite längre att gå. Men det var ju det där med steg, vi samlar så många vi kan 🙂

Vid 15.30 har solen inte längre värmt särskilt mycket, då har vi istället gått upp och satt oss på vår balkong. Vi bytte rum efter några dagar, för att vi saknade eftermiddagssolen. I det nya rummet har vi en stor härlig balkong där vi gärna sitter på eftermiddagen innan solen går ner.

Efter att ha testat de flesta av restaurangerna här har vi ändå landat i att middagsbuffén har bäst mat, så där har vi ätit senaste kvällarna. Martin har fastnat för den Indiska delen medan jag varierar lite mer. Salladsbordet är helt fantastiskt med allt man kan önska och lite till. Ja, jag äter sallad på semestern. Jag äter nästan som hemma faktiskt, även när vi är på resa. Jag vill slippa ta tag i ett stort plus på vågen när jag kommer hem. Den här gången har vi även avstått alkohol, nästan helt. Vi har tagit hand om oss helt enkelt och tänkt på hälsan i första hand. Å det känns jättebra!

Efter middagen har vi gått upp på rummet för att jobba. Vi har nämligen snabbaste uppkopplingen i vårt rum, då routern sitter på vår vägg. Här slipper vi frustrationen med seg uppkoppling, som annars är vanligt på hela hotellet. Vi har iofs lokala simkort i mobilerna, men det funkar inte klockrent överallt ändå. Här är nämligen tjocka stenväggar överallt som stör signalerna. Men på rummet funkar det bra.

Nu när vi är ensamma har vi somnat vid 22-23 kanske. Då har vi varit dödströtta, trots att vi inte gjort särskilt mycket. Ett par dagar har vi dock jobbat. Hela hotellet har filmats. Vi har gått runt med en av cheferna som visat oss de större sviterna och spa:et. Pratat med restaurangansvarig, filmat restaurangerna och omgivningarna. Området är jättestort, så det har tagit sin lilla tid. Bara spa:et är två våningar och har mer än 30 behandlingsrum. Nu fattar vi varför det heter Makadi Spa.

Men nu är det alltså snart dax att åka hem. Bara en hel dag kvar i solen. Och sen en förmiddag. Sen dröjer det innan vi får såna här temperaturer igen. Min kropp mår så bra. Nu får jag förbereda mej för värk ett par månader. Här har jag tagit två värktabletter på två veckor, hemma blir det två per natt… då kanske ni fattar varför jag inte vill åka hem.

Vi tittar såklart redan på resa till nästa vinter. Som det ser ut nu så blir det kanske Egypten igen. Det är ju så himla prisvärt! Vi får väl se… det blir som det blir… nåt blir det iaf 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Tror jag satte stopp i tid…

mars 28, 2024 Marlene Kommentarer 7 kommentarer

Jag har varit rejält utbränd två gånger, den senaste för bara något år sedan. Sådär så stressen tagit över både knopp och kropp och gjort hela mej rejält sjuk. Nu var det nära, men jag tror att jag satte stopp i tid.

Efter förra veckans rejs med läkarbesök, Martins körkort, lämning av gamla bilen och hämtning av den nya och i kombination med kylan som aldrig släpper, fick jag ett rejält bakslag. Jag trodde att jag hade hyfsad koll, men det hade jag tydligen inte. Eller jo… lite… för den här gången satte jag stopp.

Förr har jag mest reagerat med trötthet och totalt hjärnsläpp när stressen blivit för stor. Ont i kroppen har jag alltid, så det är inget jag reagerar särskilt på. Men den här gången fick jag ont i magen och mådde illa, så som när jag var gravid. Är det något jag inte fixar så är det illamående. 38 veckor (spydde typ 5-10 ggr per dag), två graviditeter, det räcker för en hel livstid. Jag fixar det inte!

Jag fattade snabbt att det var magkatarr och avbokade allt. Illamående skulle bort direkt, det fick kosta vad som helst! Så hela den här veckan har jag varit nästan helt ledig. Jag har sovit massor, läst ungefär lika mycket, tränat och vilat. Jag har försakat en del jobb som jag borde gjort, men den här gången gick hälsan först. Ändå har jag faktiskt hittat på receptet till både en förrätt och en efterrätt (publiceras på lördag i duifokus.se), men det var för att jag fick lust – inte för att jag var tvungen. Det är stor skillnad!

I tre dagar har jag alltså bara tagit det lugnt och idag mår jag helt ok igen. Magen känns nästan som vanligt, men minsta lilla stresspåslag eller fel mat kör direkt igång illamåendet. Ni med magkatarr vet hur det suger i magen och man inte vet om man är hungrig eller om det är katarren som spökar. Så jag har småätit morötter och frukt i flera dagar, eftersom det känns bättre när magsystemet har lite i sej. Nu hoppas jag att dagens utlovade sushi inte ska ställa till något…

Jag trodde verkligen att jag hade koll, men så är det tydligen inte. Jag verkar dessutom bli än mer stresskänslig med åren. Men jag mår alltid bättre när solen och värmen kommer, så jag hoppas att det bara ska bli bättre from nu. Och from nästa vecka ser livet lite annorlunda ut och kan ge oss lite mer lugn, det ska jag berätta om då.

Kroppen är rätt klok ändå och stänger av när man själv inte fattar att man borde stänga av. Även om det är lite irriterande och även frustrerande att inte orka så mycket som man tror. Men samtidigt inser jag ju att ett heltidsjobb som anställd aldrig skulle funka. Jag måste kunna välja bort jobb när det behövs och kunna sova middag på dagarna. För att helt enkelt orka.

Den här veckan har jag tagit hand om mej och min hälsa, nu är det bara att fortsätta. För hälsan är ju faktiskt det viktigaste vi har och om inte vi tar hand om oss, vem ska då göra det? Å om vi inte tar hand om oss, hur ska vi då orka ta hand om andra?

—

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Dagarna går…

januari 11, 2022 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Även om vi är i den spanska solen, så ser dagarna ut ungefär som hemma faktiskt. De här två veckorna har vi lagt på vår hälsa och det känns väldigt bra.

Drygt halva tiden på ”jobbmestern” har gått. Första veckan jobbade vi mån – tis, sen var vi lediga resten av veckan och nu kommer vi jobba nästan som vanligt tills vi åker hem. Men vi passar såklart på att utnyttja solen så mycket vi bara kan också.

Dagarna ser ut ungefär som hemma. En arbetsdag vaknar Martin vid 5 och jag vid 7.30. Det blir frukost som vanligt, jag har t.o.m. knäckebröd med mej för att starta dagen på bästa sätt. När jag vaknat och ätit tar vi morgonpromenaden, en halvtimma ungefär, precis som vanligt.

Sen äter vi sallad eller gårdagens rester till lunch, och middag som vanligt på kvällen. Förra veckan åt vi en del middagar ute, men eftersom smittan ökar även här – har vi bestämt oss för corontän de sista dagarna. För att inte riskera att bli kvar här pga sjukdom, det kostar lite för mycket om det skulle hända. Så vi håller oss på vår kant nu. Om vi mot all förmodan skulle bli sjuka, så vill vi bli det hemma.

Vi har verkligen hållit oss undan och gjort vad vi kan för att inte bli smittade men jag känner mej faktiskt säkrare här än i Sverige. Här använder alla munskydd och de flesta gör det tom korrekt… bara en sån sak… i butiker står kontrollanter och se till att inte för många är inne samtidigt, resten får stå i kö utanför. Polisen ser till att restriktionerna följs och även om man inte får böter, så får man en tillsägelse. Vi har inte munskydd när vi är ute och går, iaf inte om vi garanterat kan hålla avstånd. Känslan är att man visar mer hänsyn här än i Sverige.

Dagarna avslutas, också precis som hemma, med en promenad, ibland i solnedgången. Med våra två promenader får vi ihop drygt en timmes fysisk aktivitet och ofta drygt 10 000 steg. Däremot har jag inte tränat särskilt mycket, jag har mest prioriterat vila och återhämtning och får köra igång på riktigt med träningen när jag kommer hem igen. Eller också får jag ett ryck här och kör ett pass, man vet aldrig.

Men vi har ju våra trappor… 175 steg… ibland är de sååå jobbiga, men de ska göras och ingår i vår dagliga rutin. Första dagen var det nästan en utmaning att komma upp utan att lungorna skulle sprängas och benen ge upp, men jag inbillar mej att det går lättare och lättare för varje dag. Men vissa dagar vete sjutton… det är ett litet träningspass att ta sej upp och det är inte många fler än vi som går där.

Här om dagen såg vi ett gäng som körde trappträning och rusade upp och ner som värsta gasellerna. Lite sugen blev jag faktiskt att hänga på, men jag hade nog dött. Men bara tanken att jag blev sugen är ett framsteg. Det betyder ändå att gnistan finns där.

Tanken med resan var att ta hand om oss, och det har vi verkligen gjort. Jag har mest legat i solen och läst och plöjt böcker som aldrig förr. Jag mår mycket bättre i kroppen och känner mej hyfsat avkopplad. Så nu hoppas jag att känsla sitter i tills värmen kommer tillbaka i Sverige, i typ april… hoppas kan man ju alltid.

Resan var otroligt välbehövlig, det är länge sedan min kropp mådde så här bra. Dagarna har lixom bara passerat och visst har vi gjort en del utflykter, men mest har vi bara varit. Och det har varit sååå skönt! Nu står jag nog ut lite till, vintern är tack o lov slut snart. Nåja, om 1,5 månad är det iaf vår enligt almanackan 🙂

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Den stora tröttheten rullar in…

november 13, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Väderomslag, kyla, mörker och fibromyalgi är ingen bra kombination. I alla fall inte för mej. Hela min kropp säger ifrån och av alla olika symptom så är tröttheten värst.

Den här hösten har varit ganska bra när det gäller väder och temperatur. Att ha 8-9 plus grader i november är ju inte särskilt vanligt, men jag är väldigt glad för det. Därför har jag mått bättre än jag brukar göra så här långt, men nu känner jag hur kroppen börjar märka av årstiden och mörkret. Jag är såååå trött!

De vanligaste kännetecknen för fibro brukar vara värk som vandrar runt i kroppen, hjärndimma och trötthet. För mej är det just tröttheten som är jobbigast, men även hjärndimman som innebär att jag inte hittar ord och ibland helt enkelt inte orkar tänka. Å så börjar det bli nu. Tröttheten är total! Den här hösten har som sagt varit ok, det är först nu den senaste veckan som den blivit ett problem.

Ju tröttare jag blir desto sämre fungerar skallen. Nu när jag skriver har jag röda streck under nästan vartenda ord, felstavningar som fixas innan texten publiceras. Ögonen svider av trötthet och inte ens med glasögon ser jag skarpt. I nuläget vet jag inte om jag behöver ny styrka på glasögonen eller om det helt enkelt är fibron som stökar.

Sedan i tisdags sitter jag med min ljusterapilampa och jobbar. De står framför mej och bombarderar mej med starkt ljus några timmar per dag. Idag sa Martin åt mej att jag måste börja sova middag igen, det brukar vara det enda som hjälper och han kan se skillnad när jag tar min tupplur på eftermiddagen. Han brukar ha rätt, så idag är det tupplur som gäller igen.

Värk kan man vänja sej vid, trötthet är bara irriterande. Det är inte normalt att vara trött dygnet runt, att börja gäspa kl 19, trots att man sover mellan 22.30 och 7.30. Så nu börjar ”operations höst vs fibro”! Nu måste jag prioritera sömn med kvalité och hoppas att det fungerar lika bra som det brukar göra. Så from idag schemaläggs en tupplur varje eftermiddag, tills dagarna blir ljusare igen.

Vanliga år skulle jag haft en resa till solen att se fram emot, som brukar pigga upp rejält, men så blir det inte i år. Jäkla skitcorona!

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook, och mej på instagram

Usch så tråkigt det är nu!

oktober 22, 2020 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Jag är lite låg just nu. Irriterad över världsläget och corona, frustrerad över min (fibro)värk som kommer med väderomslagen och less på tröttheten som kommer med värken.

Jag brukar inte gnälla, men då och då trillar även jag ner på botten och måste få spy ur mej lite. Hösten är här och jag avskyr den! Väderomslagen gör ont i kroppen, just nu är det varannandagsväder och alltså ont hela tiden. Det är svårt att beskriva värken som min fibromyalgi ger och den ser olika ut för alla drabbade såklart. Jag mår sämst oktober – mars, andra mår bäst då.

Min värk sitter oftast i smalbenen och händerna och kommer lixom inifrån skelettet. Jag har områden på hela kroppen som är iskalla och inte går att värma upp hur mycket jag än klär mej. Det enda som lindrar såna dagar är att ligga under mitt tjocka täcke, fullt påklädd och med värmedynan på max. Jag vet andra som sätter sej i bastun med vinterjackan på. Det där med att klä sej efter väder, funkar alltså inte på mej, jag fryser inifrån.

Ändå är det varken värken eller att jag fryser som är värst, utan tröttheten. Jag är konstant trött. Så där så ögonen svider och bara vill gå igen. Jag sover oftast mellan 22.30 och 7.30 och är ändå så trött att ögonen går ihop vid 15-tiden. Oftast sover jag en stund på eftermiddagen, för att jag helt enkelt inte kan hålla mej vaken.

Nu har jag en konstaterad sömnstörning, och gjort utredning som visat att jag inte kommer ner i djupsömn. Så att jag är trött är inte så konstigt, men rätt irriterande för jag tycker ju att jag sover bra och oftast himla gott. Men min läkare har rekommenderat mej att sova middag, eftersom det är enda gången jag faktiskt får lite djupsömn.

Å så här är det alltså fram till februari/mars ungefär. När vädret blir stabilare och värmen kommer tillbaka. Att åka iväg på vintern är alltså ett sätt att helt enkelt stå ut och få må bra ett par veckor. Att få en liten paus från värk, kyla och trötthet. I år blir det väldigt jobbigt! Jag får nästan panik när jag tänker på att jag ska klara nästan ett halvår utan minsta paus. Särskilt som jag redan nu är sämre än på flera år och vintern sägs bli riktigt kall och lång.

Vår plan att bo utomlands under vinterhalvåret är alltså inte bara taget ur luften, utan finns en förklaring till. Min kropp orkar inte en hel vinter med kyla, snö och mörker. Jag undrar i vilket skick jag kommer att vara nästa år… vågar knappt tänka på det. Massage och ljusterapi/ljusrum funkar lite, men det är ju så dyrt och inget man kan göra så ofta som det skulle behövas. Dessutom vågar jag inte göra det heller just nu medan corona härjar.

Så! Nu har jag gnällt färdigt. Man får gnälla, men bara en stund, man får inte bli ett offer. Så jag kommer att fortsätta ta hand om mej och göra så gott jag kan med kost, promenader och träning. Jag har en ljusterapilampa som lyser medan jag jobbar. Det är lixom enda sättet att minimera skadan. Å så får det vara tills vi kan resa igen och sedan bo i värmen. Den dagen är en bit bort, men den finns där!!!

Hur klarar ni vårt mörka halvår? Ni kanske gillar det?

Jag är inte den som gnäller men…

augusti 19, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi som lever med fibromyalgi har en ganska spännande vardag. Tröttheten finns alltid där och ligger som en våt, tung filt över allt jag gör. Värken kommer och går, dessutom flyttar den på sej – man vet lixom aldrig hur nästa dag ser ut. Senaste månaderna har varit värre än vanligt. Jag är inte den som gnäller, men nu börjar det bli jobbigt.

Fibromyalgi är ett kroniskt smärtsyndrom som kännetecknas av långvarig, utbredd smärta, ömhet, sömnstörning och trötthet. Själva ordet fibromyalgi betyder värk i muskler och bindväv. Orsaken är fortfarande till stor del okänd. Det finns studier som visat att personer med fibromyalgi har förändringar i muskelvävnaden, en ökad smärtaktivering i det centrala nervsystemet och att det ofta förekommer psykisk överbelastning i samband med sjukdomen. Men man vet inte vad som utlöser sjukdomen och det finns heller inte någon särskild behandling eller medicin.

För mej är det tröttheten som är värst, men den har jag ändå lärt mej att leva med på något sätt. Jag ställer nästan aldrig någon väckarklocka eftersom jag mår bäst av att vakna av mej själv och jag sover middag ibland. När det gäller värken vet jag att väderomslag, kyla, höst och vinter är extra jobbiga – ett helvete när värdet hoppar fram och tillbaka. Värsta värken sitter i knogarna och smalbenen, men det har jag också lärt mej att hantera. Trodde jag…

De senaste månaderna har värken börjat byta ”utseende”. Den har börjat slå till på nätterna mer och mer och väcker mej. Min trötthet blir knappast bättre av att vakna av värk på nätterna. Jag har lagt upp ett lager av värktabletter och ett stort glas vatten vid sängen, så vakentiden ska bli så kort som möjligt – men det blir ändå så att det tar någon halvtimme-timme att somna om. Å detta irriterar mej något enormt!

Jag gillar inte värktabletter eller medicin och försöker hålla det på en så låg nivå som möjligt. Alltså vill jag inte ta en tablett innan sänggående IFALL jag får ont, för det händer ju inte varje natt. Jag har inte heller lyckats hitta något mönster eller anledning. Vid väderomslag får jag ont, så är det bara – men senaste tiden har ju värdet varit ganska stadigt, ändå händer det. Just nu sitter jag med rejält ont i händerna/knogarna och har svårt att skriva. Händerna är också iskalla, trots att det är nästan 30 grader varmt ute.

Värmen har varit min räddning under alla år, det jag hängt upp mitt välmående på. Om jag får ont då också har jag lixom ingen väg ut känns det som. Vad gör jag då? Jag orkar inte ens tänka tanken!

Så kommer funderingarna: kan det vara något annat än fibro som spökar? Det är väldigt lätt att se fibron som en förklaring till allt konstigt som händer i min kropp och då inte bry sej om att söka hjälp för nya symptom. Det finns ju ändå inget botemedel…

Nu är det som det är. Värmen är fortfarande min bästa kompis. Vad den nya värken beror på och kommer ifrån kanske jag aldrig får veta. Som med så mycket annat i min oförklarliga kropp. Hela jag är snart en gåta 😛

Inte kul längre…

juni 24, 2020 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vilken kvinna älskar inte skor? Förr var det något av det bästa jag visste och jag hade mängder! Men så är det inte längre, allt på grund av en väldigt proffsig ortoped.

Jag har alltid vetat att jag är lite sned i kroppen, men det har inte varit något som stört mej (eller hur!) och ingen inom vården har sagt något om det. Min kompis som är kiropraktor har knäckt till mej när jag sett för jäklig ut och så har det varit ok ett tag. Ont i höfter och rygg har jag haft, men inte tänkt så mycket på.

Men så fick jag väldigt ont i benet för några år sedan, vilket visade sej vara en infektion i smalbenet som sedan spridit sej i kroppen. Vilket gjorde att min Dr Kompis skickade mej till en ortoped för att hitta orsaken, så infektionen inte skulle återkomma. Dr Torsten (ortopeden) klämde, kände och sträckte på mej och konstaterade på ungefär 3 sekunder att mitt vänsterben är 3 centimeter längre än höger och att det påverkar värken i knän, höfter och längdrygg rätt mycket. 3 centimeter är rätt mycket i just det här fallet… Jag ”halkar” även inåt med fotlederna, vilket också påverkar nämnda områden. Dr Torsten skickade mej direkt vidare till Ortopedtekniker med order om klack på höger sko och inlägg i bägge skorna. Där försvann glädjen att köpa skor.

Numera måste alltså mina skor ha en sula som går att bygga om, dvs skäras i och sätta i en kil (klack), de måste också ha plats för inläggen. Nätta, söta skor är numera ett minne blott, pumps likaså. Jag har dem ändå ibland och straffas med värk förstås.

Jag får bygga om två par skor gratis per år, vilket gör att jag måste välja rätt noga. Ska det vara gympaskor som man använder ofta, eller vinterskor så man inte fryser om fötterna, hikingskor, träningsskor, snyggskor, snyggstövlar osv osv. Jag har fått två inlägg gratis från början, alla andra får jag betala ca 1500 kr för. De inlägg jag fått är rejäla saker som inte slits första taget, sen har jag även köpt en lite nättare variant som jag kan ha i tex snyggstövlar och boots. Jag har också fått några lösa klackar att lägga i skon, under hälen, som nödlösning.

Det gäller alltså att planera lite. Jag kan gå i skor utan både klack och inlägg, men då får jag ont och behöver oftast besöka kiropraktorn efter. Så det är ju självklart att skor jag använder ofta ska byggas om. Alltså har jag både träningsdojjor och promenadskor som är fixade. Såklart vill man ha någon schysst vardagssko också som inte är foträt gjord av goretex, så jag har även några sneakers fixade. Å nu var det dax igen, att ta ut årets skor. Jag var alltså tvungen att gå på skojakt, och jag avskyr det!

Nästan alla gympaskor har coola sulor med mönster och olika färger. De går inte att bygga om! Jag vet att Salomon och Adidas brukar funka, så det blir lixom att titta efter just dem. I söndags åkte vi till XXL, de hade rea och vi tänkte att där ska vi väl kunna hitta något. Ofta slutar det med att jag går hem tomhänt och Martin köper massor. Vi kliver in på XXL på Heron City och humöret sjunker direkt. Inte en enda sko med en helt vanlig sula finns där! Adidas finns definitivt inte. Jag blir sur och vill åka hem nästan direkt, men där finns en till sportaffär bara några meter bort. Vi går dit.

Sportringen hade iofs ingen rea med massor med skor (Adidas, jabba) och bra priser ändå. Jag hittade faktiskt en sko nästan direkt, halleluja! Jag är inte helt säker på att den fungerar, men Yacob som bygger mina skor säger att han klarar det mesta – så han får väl visa vad han går för. Skon var från Exani, som jag aldrig hört talas om, och superskön. Mina 36,5 har blivit 37-38 för att få plats med inläggen. Jag tycker fötterna ser jättestora ut!

Så ser jag en Adidassko som jag tycker är helt ok, hittar rätt storlek på vänsterskon – men högerdojjan är väck. Personalen börjar leta, hittade den inte. Humöret sjunker lite igen, så gör en i personalen ett nytt försök på lagret och hittar den! Den har en helt perfekt sula, Yacob kommer bli nöjd. Ena paret är nedsatt, inte det andra – men det gör inget. Jag har hittat två par skor, nästan utan problem och är nöjd. I mitt fall gäller det alltså numera att hitta skor som funkar och är hyfsat snygga, inte som är snygga och sitter bra. Å därför är det inte kul att köpa skor längre!

Men visst, det är ju ett lyxproblem. Jag bor dessutom i ett land där man hjälper såna som mej. Men nog sjutton saknar jag att bara kunna gå in och ta en sko i min storlek, utan tanke på något annat. Men nu är det som det är. Årets skor är hittade och inköpta, imorrn åker vi till Yacob i Södertälje och lämnar dem. Sen väntar nästa utmaning, skavsåren. Jag har så svårt att gå in nya skor och får stora skavsår efter bara några steg. Jag får till och med skavsår när jag tar fram väl ingångna skor från förr säsongen, varje gång när sommarskorna ska fram igen. Så tröttsamt, de var ju så sköna när jag ställde undan dem.

Jag brukar tänka att jag iaf har fötter, det är det ju inte alla som har. Å jag har skor, det är det inte heller alla som har. Så det är väl rätt bra egentligen antar jag, var bara tvungen att gnälla lite 🙂

7 frågor och svar om bröstförminskning

april 24, 2020 Marlene Kommentarer 5 kommentarer

Jag får mängder med frågor om bröstförminskningen jag gjorde för drygt 5 år sedan. Jag tänkte att jag drar de vanligaste och kanske viktigaste frågorna och svaren här.

Hur gör man för att få en bröstförminskning på landstingets bekostnad?

För att få en bröstförminskning av landstinget måste man uppfylla en hel del kriterier, som socialstyrelsen bestämt. Det första är att inte ha över bmi 25. Det är ingen ide att ens fundera om man ligger över.

Först ber om man om remiss från sin husläkare. H*n frågar om dina besvär och anledningen till varför du ber om hjälp och tar även bilder. Har du tillräckliga besvär blir du sedan kallad till en sköterska på bröstklinik för vidare utredning. Sköterskan väger dej och mäter dina bröst både längd och vikt. Här ska du utveckla dina besvär mer i detalj och du får veta allt om operationen och eventuella komplikationer. Det är den här personen som sedan beviljar eller avslår, oftast får du veta det direkt vid besöket.

Hur går operationen till?

Vid en bröstförminskning läggs snittet under bröstet och upp mot bröstvårtan, som ett uppånervänt T. Bröstvårtan flyttas, den skärs alltså bort från sin gamla plats och sys fast på en ny plats. Min operation tog ungefär tre timmar och gjordes på Sankt Görans Sjukhus. Man är självklart sövd under tiden.

Får man välja vilken storlek?

Nej, inte om det är via landstinget – då bestämmer kirurgen. Ofta tar man bort hälften, men tittar även på kroppsstorleken i övrigt. Det blir inget lyft, utan en förminskning. Vill man bestämma själv och även få ett lyft, får man gå till en privat klinik. För mej var det enda viktiga att brösten blev mindre, allt annat som tex utseende var betydelselöst. 7,4 hekto bröst tog man bort på mej, det är nog ganska normalt.

Gör det ont efter operationen?

Det är förstås individuellt, men jag hade inte ont en enda sekund. Det var svårt att följa rekommendationer att vara helt stilla när man känner sej oövervinnerlig och bara vill lära känna sin nya kropp, när det inte gör ett dugg ont. Men jag gjorde så gott jag kunde. Det enda som var obehagligt var att lyfta armarna, mest pga stygnen, men det skulle jag ju också undvika de första veckorna.

Vad är skillnaden?

Jag hade en E-kupa och fick en C-kupa. Allt är bättre! Jag kan röra mej som jag vill, springa, hoppa och göra yoga. Jag kan sova på mage, har sällan ont i nacken och ryggen och även huvudvärken är mer sällsynt. Jag kan ha vilka kläder jag vill och behöver faktiskt inte ens ha behå hela tiden.

Finns det något negativt?

Inte vad jag tycker. Men jag har ingen känsel runt bröstvårtan, detta stör mej dock inget särskilt. Jag fick även som små ”hundöron” nedanför armhålorna, där fettvävnaden är tjockast och brösten lixom övergår i rygg. Detta korrigerades ett år efter operationen, men försvann inte helt ändå. Numera ser jag även min mage, det gjorde jag inte förut, och den är lite för stor för min smak – så det jobbar jag på nu 🙂

Kan du rekommendera en bröstförminskning?

Absolut! Det är något av det bästa jag gjort för mej själv. Jag rör mej fritt, jag sover bättre, jag känner mej mer proportionerlig i min kropp och trivs numera i den, kan ha samma storlek på under- och överdel i kläder och mår överhuvudtaget mycket bättre och är gladare. Jag ser bara fördelar!

Hoppas detta ger några svar på de frågor du har haft. Finns det fler är det bara att skicka iväg en kommentar. På instagram @marlenerinda ser ni mitt nya aktiva liv, jag vill absolut inte tillbaka till det gamla 🙂

Viktväktare även på semestern

februari 6, 2020 Marlene Kommentarer 1 kommentar

Vi följer Viktväktarnas kostprogram sedan ca 20 år tillbaka och har hållit vikten de senaste 15 åren. Under den tiden har vi lärt oss rätt mycket, bla att det faktiskt funkar att vara Viktväktare även på semestern. Om man vill 🙂

Vi reser rätt mycket och har samma inställning vad det gäller vikten vid varje resa – det får gärna stå still på vågen men går det lite upp är det ok. Man kan lixom inte vara för hård mot sej själv i alla lägen, då blir det inte bra.

Så hur gör man då som Viktväktare på en resa? Mitt enklaste svar är ”man gör inte så stor grej av det”. Men allt beror förstås på vilken slags resa det är och hur ofta man reser. Är man på sitt livs första utlandssemester – ja, men skit i allt och njut av nya miljöer, annorlunda smaker och ledighet. Det kommer bli plus på vågen, men det kan ni ta hand om sen. Det kommer ta en extra månad kanske att nå målet, men då är det så.

Åker man däremot på en eller ett par resor varje år så kan man göra upp en annan plan, där man står still i vikt eller iaf nästan. Då gäller det att packa ner bekväma skor! Vi ser alla platser vi besöker, med fötterna. Vi tar en promenad efter frukost och en före middagen. Vi kan gå både kort och långt, blir det för lång tar vi buss eller taxi tillbaka. Sen kan man förstås även ta några extra simturer eller testa gymmet om det finns något på hotellet. Rörelse och motion går alltid att få till.

Maten då? Många väljer all inclusive och det har även vi börjat göra – det är nämligen enklare när det gäller att ha koll. Självklart kan det vara knepigt när det finns så mycket att välja på och mängderna är galna. Men man måste ju inte äta allt bara för att man får…

När vi ska äta all inclusive tar vi alltid ett varv runt matsalen först för att kolla in vad som finns. Är det första dagen på semestern så smakar vi lite på det som ser godast ut utan att tänka så mycket på SP-värden. Då vill vi mest kolla läget och kvaliteten på det som bjuds.

Första dagen får man göra lite som man vill, det tar vi igen sen. Resten av dagarna går man också ett varv först och väljer sedan EN av rätterna och fyller upp tallriken med grönsaker. Det bjuds alltid på ett välfyllt efterrättsbord och då tar vi en smakbit av det som ser gott ut, inte en hel bit. Till maten dricker vi cola zero eller vatten, vill vi ha vin eller annan alkohol så dricker vi det efteråt som lite extra mys på kvällen. Men vi är rätt dåliga på att dricka alkohol och det är en fördel om man tänker på vikten.

Blir det mat från meny så är det svårare att räkna ut vad rätten innehåller och hur den är tillagad. Då försöker vi att välja det som är mest ”rent”, alltså undvika friterat och panerat, be om såser vid sidan om osv. Grillad fisk eller en köttbit är smarta val på resor när man äter från menyer. Men det är svårt att veta, därför föredrar vi numera all inclusive.

Många som har semester ska ”unna” sej, ett ord som jag avskyr. För mej är ordet en ursäkt att göra sånt man inte borde… Då ska man äta och dricka saker man inte brukar och gärna i stora mängder. Vi tillåter oss istället att äta detta på lördagarna året om men i mindre mängder, så blir det inte lika lockande att ”go bananaz” på semestern.

Efter drygt 15 år som sk Guldmedlem (färdig och målviktig) är mina knep dessa:

* Bestäm innan att det är ok att gå upp lite och kör igång med programmet dagen efter du kommer hem igen. Väntar man är det lätt att dagarna bara går och då kommer kilona.

* Packa ner bekväma skor och använd fötterna överallt och ta en extra promenad varje dag.

* Ta ett varv runt buffén och gör medvetna val, man måste inte äta mycket bara för att man kan. Ta hellre en liten bit, om du är nyfiken på en rätt, än en hel portion.

* Drick vatten till maten och alkoholen efter, eller avstå helt från alkoholen. Man måste inte dricka bara för att det är semester. Men är det vinet till maten som betyder mest, så drick det då – men räkna med ett större plus på vågen.

* Å banna inte dej själv när det går åt skogen, vi är bara människor. Kör upp på banan igen bara och följ programmet så är du snart tillbaka i rutinerna igen.

* NJUT! På semestern ska man njuta, men det kanske går att fixa njutning med annat än mat och dryck? Kanske är det att se soluppgången och ta ett bad i gryningen eller att ta en lång promenad längst stranden på kvällen i solnedgången.

Blir det för mycket en dag så gör det inget – det kommer ju en ny dag då man har möjlighet att göra bättre val. Viktväktarna är för resten av livet, då gäller det att hitta ett sätt som fungerar – som man kan leva med resten av livet. Vad spelar det då för roll om viktresan tar någon vecka eller månad längre? Huvudsaken är väl att man faktiskt kommer i mål och sedan stannar där.

Det är genom att göra misstag man lär sej och under viktresan gör man mängder med misstag. Det om något är jag väldigt medveten om efter 20 år med VV, men så länge man inte ger upp har man inte misslyckats.

Åk på semester och hitta ditt sätt att komma hela vägen in i mål – men glöm inte att njuta på vägen. Du har bara ett liv – gör det bästa av det! Det viktigaste av allt: Ha en riktigt härlig resa!

Häng med på mina resor med jobb, mat, träning, upplevelser och solnedgångar i mängder: instagram @marlenerinda