Har ni kört bil utomlands? Det har jag! 700 mil genom Europa 2006, med en 11-åring som kartläsare och en 12-åring som underhöll oss med julsånger från baksätet. Vi kom dit vi skulle otroligt nog 🙂
Den här gången har vi GPS och jag som assisterande kartläsare medan Martin styr bilen med säker hand. Sedan älgkrocken gillar jag inte riktigt att köra bil.
Vi hade lyxen att få hyrbilen levererad till hotellet i Split igår. Vi bodde nära hamnen så det var enkelt att ta sej ner till färjan som skulle ta oss till Brac. Jag har varit på Brac två gånger tidigare och bägge gångerna har jag blivit skjutsad åt alla håll. Med bil skulle det bli en helt annan frihet.
Det kostar från 500 kr för 3 dagar, skitbilligt rent ut sagt! Vi hyrde vår i Split eftersom det inte finns så många uthyrare på ön. Det blir lite dyrare med färjan, men det är det värt. Vi har numera en Renault Captur som vi kör runt i, som är väldigt behaglig både att åka och köra.
Att ta sej runt på Brac är ganska enkelt även om vägarna kan vara en utmaning ibland. Just nu är det eftersäsong och väldigt lite turister, man möter inte många bilar alls faktiskt. Vägarna är fina men de är kringelikrokiga! Brac är bergigt och det går upp och ner, 500 meter upp och lika mycket ner. Hårnålskurvor och smala passager, men aldrig obehaglig smala.
Vi tog oss enkelt från färjan till Bol igår, idag körde vi först till Pucisca och sedan vidare till Postira. Avstånden är inte särskilt långa men det tar sin lilla tid på de här vägarna. Men vem har bråttom?
Vi rekommenderar dock att se till att åka hit medan det fortfarande är ljust och bara köra på dagtid. När solen går ner blir det bläcksvart och en del vägkanter stupar rakt ner. Dessutom finns det en hel del galna cyklister som inte orkar cykla uppför hela backarna utan går och det finns ingen vägren. Så håll er till att köra på dagtid för säkerhets skull.
Vi tycker absolut att ni ska hyra bil. MEN ta god tid på er, stressa inte! Se upp för cyklister både på och av cykeln. Låt er inte stressas av bilar bakom, kör åt sidan där det går och låt dem bara passera. Och njut av den otroliga utsikten. Brac är såååå vackert!
Vi har sett så mycket och det har varit så mycket information att jag knappt vet vart jag ska börja. Så vi börjar från början.
Vi landade i Split efter lunch i måndags, efter en liten omväg till Belgrad där vi bytte flyg. Solen sken och det var ca 22 grader varmt, så skönt!
Vi blev upphämtade och körda till Trogir som ligger ca 15-20 minuter från flygplatsen. Just det! När jag kom hit första gången för tre år sedan var det en ganska liten flygplats, förra året var det utbyggnad på gång och nu står där en helt ny terminal. Kul att följa med i utvecklingen.
Vi kom till Trogir som är en liten fin stad från antiken, den är bla upptagen som världsarv på UNESCOs lista. Man får inte köra bil överallt, så vi släpptes av i en korsning och fick gå resten av vägen. Det var inte långt, men knepigt att hitta. Det är en miljon trånga gränder utan minsta hänvisning, men vi hittade vårt Hotel Monika hyfsat snabbt.
Hotellet låg perfekt! Mitt inne i smeten, ganska litet och mysigt. Att gå runt i Trogir påminner en hel del om Venedig tycker jag. Trånga gränder, mycket sten och mycket vatten. Vi kastade bara av oss packningen och sprang ut på stan för att hinna se så mycket som möjligt. Och självklart för att inte missa resans första solnedgång.
Vi gick genom gränderna och tog oss ner till vattnet. Strövade längst strandpromenaden, förbi ett gammalt torn och ut på en udde. Där satte vi oss på en bänk och bara njöt av värmen och såg solen gå ner. Sååå mysigt.
Tillbaka på hotellet bytte vi om och gick sedan till restaurang Calebotta, en fiskrestaurang som funnits länge. Från början var det en biograf, sen har det varit olika verksamheter vart efter krigen kommit och gått, senast var det apotek innan det blev restaurang för ett antal år sedan. Man är alltså specialiserad på fisk, så det blev soppa till förrätt, en traditionell fiskgryta med två olika sorters fisk till huvudrätt och cheesecake till efterrätt. Mätta och belåtna somnade vi ovaggade efter en lång dag.
På tisdagen hade vi gående sightseeing genom Trogir och fick veta en massa spännande om staden. Kommer berätta mer om det sen. Ett är iaf säkert och det är att Trogir fastnade! Jag åker gärna tillbaks och rekommenderar er att åka dit. Så otroligt mysig stad!
Vi har bott på Best Western Plus 4-5 gånger nu och trivts så bra att jag har tjatat till mej ett bra erbjudande till er. Mer om det längre ner 🙂
Det började med att jag vann en hotellnatt och på så sätt hamnade vi på Best Western Plus för några år sedan. Tror vi skulle åka till Egypten då… Det kändes smart att bo på hotell natten innan avresa, både för att vi skulle åka tidigt och för att det varnades för oväder. Det var det smartaste vi gjort faktiskt, det blev nämligen snöstorm på natten och kom en halv meter snö. Det var helt galet!
Sedan dess har det blivit så att vi gärna åker till just Best Western kvällen innan avresa, men numera betalar vi för oss. Vi ställer bilen på den bevakade och inhägnade parkeringen, sover gott, får en mysig frukost, packar in våra ytterkläder (om det är vinter) i en sopsäck som hotell sedan tar hand om tills vi kommer tillbaka och blir upphämtade av gratisbussen som kör oss till flyget. Frukosten serveras egentligen från kl 4, men när vi åkte till Gambia hade den söta nattreceptionisten plockat fram det hon kunde redan vid 3 så vi skulle hinna äta. Å så är det; servicen är superb – det finns lixom inga gränser på hjälpsamheten. Dessutom har de ett miljötänk som jag gillar!
I söndags kom vi fram vid 19-tiden. Vi vet att restaurangen bjuder på fantastisk mat, men vi tog en picknick i sängen på enklast möjliga sätt och däckade sedan. Planen var att ta ett varv på det fina gymmet, men det blev inte så. Upp med tuppen på måndagen, men inte så tidigt som vi hade behövt om vi åkt hela vägen hemifrån. Nu kunde vi äta frukost i lugn och ro, med tända ljus och svag musik. Och sedan blev vi upplockade av bussen klockan 8 för vidare färd mot Split.
Nu till det jag tjatat till mej 🙂
Ni kan bo och parkera både på Best Western Plus och Best Western i Arlanda Hotellbymed 17% rabatt. Ni får alltså övernattning och parkering, frukost och fri transport till Arlanda. Ni uppger bara mitt namn ”Marlene” när ni bokar. Erbjudandet gäller fram till nyår, men ni kan bo hela våren. Det går alltså bra att övernatta i maj, bara ni bokar det innan nyår.
Detta är något jag verkligen rekommenderar, särskilt för er som reser i vinter. Riskera inte livet genom att köra i snöfall, kanske stressade och trötta – ta en övernattning istället! Jag vill poängtera att jag inte får betalt för att skriva detta, jag betalar och får rabatt precis som ni.
Vi kan inte sluta resa – men kan förändra resandet
Jag var på en superintressant frukost med Mattias Klum imorse. Han ska tillsammans med Akademibokhandeln lansera en kollektion med produkter med hans bilder, bla anteckningsblock, pussel och memoryspel.
Det är inte många som imponerar på mej, men Mattias är faktiskt en av dem. Han tar fantastiska bilder, men bryr sej även om djuren och naturen som han avbildar. Han snackar inte bara, utan är otroligt engagerad – på riktigt!
Han är bla hedersdoktor inom det naturvetenskapliga området på Stockholms universitet, ambassadör för Världsnaturfonden och medlem i Världsnaturfondens (WWF) förtroenderåd i Sverige, har varit gästlärare vid Uppsala universitet samt undervisar vid Stockholm Resilience Centre och säkert en massa mer. Då kan man ju tycka att det är en självklarhet att en del av försäljningen av de här produkterna skall gå till tex WWF, men det gör det inte. Inte för att Klum och Akademibokhandeln inte vill, utan för att en massa regler och principer ställer till det. Kollektionen släpps i mitten av november och tills dess hoppas man att allt det juridiska ska vara fixat så att det faktiskt kan bli ett bidrag till något gott. Det finns ju en hel del att välja på.
En fråga som kom upp var om vi borde sluta resa eller om det trots allt är viktigt att vi reser för att inte redan utsatta länder ska drabbas. En knepig fråga tyckte både Klum och vi andra. Han själv reser mycket i jobbet, ofta med flyg, då väljer han att göra det han kan här hemma för att kompensera. Han äter inte kött, handlar närproducerat, kör sällan bil osv. Man kanske inte kan göra allt, men en hel del. Dessutom poängterade han värdet av att ha ytterligare ett syfte med resan. Man kanske inte ”bara” ska åka på semester, utan fundera på vart man åker och vad man kan hjälpa till med där.
Som när vi åker till Gambia. Då tigger vi grejer av våra bekanta, som sedan hamnar i vår by i Soma. Saker som de inte kan köpa själva men behöver. Vi försöker att besöka platser eller projekt som vi sedan berättar om för andra som kanske sedan själva åker dit och bidrar på sitt sätt. Vi besökte bla ett gibbon-projekt i Thailand (har jag för mej) som var väldigt intressant och viktigt. Vi var till ett barnhem på Kap Verde och besökte gummiodlingar på Sri Lanka. Sånt man kan berätta om så att andra också kan besöka dem och på så sätt bidra och samtidigt få ett intressant inslag på semestern.
Jag började rannsaka mej själv när det gäller shopping och insåg att jag förutom en vindjacka, inte handlat några kläder sedan i april. Det känns bra, jag har det jag behöver och lite till. När vi behöver något kollar vi alltid begagnatmarknaden först och säljer förstås det vi inte längre har användning av. Vi äter sällan kött och slänger ALDRIG mat, bara skal faktiskt… vi gör matlådor direkt och får på så sätt aldrig matrester.
Det ska väl vara mina nagellack då som inte är särskilt miljövänliga, det är sååå svårt att hitta! Men numera målar jag ju inte ens naglarna varje vecka… så även där har jag blivit med miljötänk. Plastpåsar har vi inte köpt på flera år, däremot använder vi sopsäckar när vi städar trädgården. Som sagt; man kan inte göra allt – men en hel del.
Slutar vi resa så kommer folk att dö. Ta bara Gambia som exempel, de är beroende av turisterna och den korta säsongen som är. När första skandinaverna landar i mitten av oktober är det årets höjdpunkt, då finns det jobb och arbetskraft kommer till turistområdet från byarna, familjerna har i bästa fall kanske en som får jobb och kan ställa mat på bordet. Under några korta månader finns arbetstillfällen som familjerna är beroende av för att helt enkelt inte svälta ihjäl. Att Thomas Cook gått i konkurs är en katastrof i bla Gambia.
Så visst ska vi fortsätta att resa, men vi ska göra det ansvarsfullt. Ta tåget om vi kan, hjälpa till på plats, kanske utbilda lite folk både här hemma och dit vi åker i miljötänk. Supporta och lyfta fram bra och intressant projekt. Inte bara åka på en slapp solsemester, utan ge den lite mer innehåll. Det är inte ens jobbigt, bara intressant och ger en bra känsla i magen.
För om inte naturturismen kommer till tex Borneo, då kommer pengar inte längre att satsas på tex regnskogen. Eller om folk slutar att besöka Bergsgorillorna i sin naturliga miljö, då kanske det inte finns några pengar till slut till att rädda dem. Turisterna är ju ändå inte intresserade… Så vi måste fortsätta att intressera oss och resa, men tänka en gång till. Kanske de där volontärresorna som jag bubblade om förra veckan kan vara något för fler än mej?
Jag har alltid jobbat mycket ideellt. Redan som 12-13-åring hjälpte jag till i flera olika föreningar, hade hand om barngymnastik osv. För kanske 15 år sedan gick jag med i Volontärbyrån och tog uppdrag genom dem. Att arbeta gratis är inte alls en uppoffring – tvärtom!
Utan volontärer skulle hela Sveriges föreningsliv gå under. Man kanske inte ser dem som volontärer, men tänk bara på alla föräldrar som kör sina och andras ungar till träningar och tävlingar. De är en slags volontärer och superviktiga! Hur många timmar har man själv inte suttit i en bil med ett helt gäng simmare, ofta supertidigt på morgonen för att vara på plats någonstans i Sverige kl 8 när uppvärmningen börjar.
Vi har ju vår by i Gambia som vi hjälper så mycket vi kan, det inte uppstyrt av någon organisation – vi gör så gott vi vet och kan. Det är ju också en slags volontärarbete, man gör det man kan lixom. Men jag vill göra mer!
Jag har länge drömt om att ta mitt volontärarbete ett steg längre. Vi har varit familjehem/kontaktfamilj åt en liten kille och jag är kontaktperson för en man i min egen ålder – men det är inte helt ideellt, man får faktiskt lite betalt för just dessa uppdrag. Men jag vill längre bort! Jag skulle gärna räkna elefanter i Sydafrika eller mysa med föräldralösa barn i Ghana. Det finns massor att göra om man vill arbeta som volontär!
Oftast går det till så att man letar upp en volontärbyrå eller organisation och väljer vad man vill göra. Man kan vara borta 2 veckor eller ett halvår och man betalar oftast bara för resan, resten står projektet för. Detta är ju perfekt om man (som vi) funderar på att bo utomlands halvårsvis och vill se mer av världen och samtidigt göra lite nytta.
Flera av våra vänner har jobbat volontärt utomlands, alla är supernöjda. En räknade djur i Sydafrika, en annan tog hand om djur på Madagaskar och flera har varit med och byggt skolor – mest i Afrika, men någon även i Asien. Jag vill förstås göra nytta i Afrika, var spelar inte så stor roll , men jag skulle vilja se bla Botswana och Namibia. Tänk att få se bergsgorillorna! Jag jobbar gärna med barn eller djur, det finns mängder med olika projekt.
Jag kan knappt vänta! Det är tur att Martin är med på mina planer, annars hade jag fått åka själv. Å det kanske jag får göra till att börja med, han är ju yngre än mej och får vänta lite längre på pensionen. Men en dag, då!!!
Har du funderat på något liknande eller kanske redan varit iväg? Berätta!
Om man som jag både älskar skaldjur och att åka på kryssning, så kan det ju inte bli bättre än när man får åka på skaldjurskryssning! I år lyckades vi även passa in det samtidigt som The Fantastic Four var med på Birka. Så himla bra!
I slutet av augusti dukar Birka Cruises upp sitt skaldjursbord. Detta har man gjort i nio år nu, nästa år är det alltså jubileum – undrar vad som händer då? Jag har haft förmånen att åka med tre år i rad, Martin har varit med två gånger. Det har blivit en höjdpunkt för mej, en kväll då jag verkligen frossar. Inte en tanke på points eller viktväktarna då inte!
Å andra sidan så är ju skaldjur bra mat för den som vill gå ner i vikt, det är tillbehören som är värre. Som skaldjurssoppan som kockarna på Birka har experimenterat fram till perfektion! Den är så god att man skulle kunna leva på den, och är förstås gjord på fullfet grädde – men det skiner jag totalt i! En gång om året åker den lena soppan ner i min mage utan några som helsta tveksamheter.
Som sagt, jag älskar skaldjur och det är dem jag äter på skaldjurskryssningen, bröd och sånt kan man äta hemma. Jag lassar upp vanliga kräftor, havskräftor, hummer och räkor och finns det plats i magen så kan det bli en krabba också. Jag äter tills jag storknar, jag lovar! Och har inget dåligt samvete alls. Till detta dricker vi ofta något så exotiskt som cola zero 🙂
Just den här gången skulle vi även kolla in The Fantastic Four och ta bilder i SPA. The Fantastic Four fick sitt nationella genombrott i tv-programmet ”Talang” och har sen dess turnerat i hela Norden. 2012 vann man världens största underhållningstävling i Hollywood L.A. (WCOPA). Gruppen består av Jonas Fritzon, Robert Haglund, Niklas Lamby och Daniel Yngwe. Jag hade hört talas om dem, men visste inte så mycket. Så vi satte oss i nattklubben efter middagen och blev total knockade! Så bra!
På hemvägen hade vi gärna ätit mer skaldjur, VARFÖR servera man inte skaldjursbuffen då också??? Istället tillbringade vi större delen av förmiddagen i SPA, där vi var nästan ensamma och kunde ta en massa fina bilder. Jag bara älskar att Birka har en jacuzzi ute på däck! När vi åkte hade sommaren kommit tillbaka lite, det var sol och varmt. Att vi var nästan ensamma berodde nog på att det var måndag och skolorna precis hade börjat, helt perfekt för oss!
Som sagt; jag gillar både skaldjur och kryssningar – då är en sån här resa perfekt. Så är ni som jag, så rekommenderar jag er att boka, och gör det nu! Ni har bara en månad till på er, 26/10 är sista skaldjurskryssningen för i år och jag vet att helgerna är fullbokade sedan länge. Men ta ledig och åk en vardag, det är verkligen ett superhärligt avbrott en trist och grå höstdag. och då får ni gott om plats i matsalen och ingen trängsel till godsakerna.
550 kr för en skaldjursbuffe med suverän kvalitet på varenda lite räka är ett väldigt bra pris. Bara en skaldjursplatå brukar gå på en femhundring och här får man alltså äta huuuuur mycket man vill! Plus soppan! Den soppan! Receptet finns faktiskt HÄR om man vill försöka göra en egen.
Vi ser redan fram emot nästa år, men går ombord igen i november för att kolla in julbordet. Att kryssa är kul och väldigt avkopplande, I love it!
Här om dagen la jag ut en bild på mina olika sociala medier, med frågan om vart man skulle vilja åka just precis nu om man inte behövde tänka på pengar, jobb eller ”flygskam”. Svaren var högst varierande.
Jag frågade inte om drömresan, bara vart msn skulle vilja åka just precis nu. Men svaret skulle ju kunna vara drömresan förstås. Min resa skulle isf gå till Samoa, men vart som helst där det är sol och varmt går egentligen bra.
Svaren jag fick var allt från Gotland till Söderhavet. Väldigt många ville åka till Grekland. För mej väcker det svaret massor med följdfrågor… om man har obegränsat med tid och pengar… varför vill man då åka till Grekland? När världen är så stor och det finns så mycket att se! Vad är det som lockar så mycket där, just nu? Ett mycket spännande svar i mitt tycke.
Jag trodde ju att folk skulle börja fantisera hejvilt, och det var det vissa som gjorde – men ändå fanns där Lanzarote, Gotland och andra resmål som ligger ganska nära och inte känns superexotiska. Men man kanske känner någon där eller har fina minnen? Vad vet jag?!
En annan plats som stack ut var Maldiverna, det är lättare för mej att förstå. Det är långt bort, dyrt och känns exklusivt för många. Jag vill åka dit! En anledning för mej är för att man inte vet hur länge ögruppen finns kvar, det finns tydligen en risk att den en dag översvämmas och stannar under havsytan. Då vill jag ha sett det!
Men för mej är alltså kurreduttön Samoa den drömresan som jag har kvar, dit skulle jag åka om jag hade obegränsat med pengar. Det är den enda dröm jag har kvar när de gäller resor, sen finns det förstås platser jag vill se – men inte som jag drömmer om. Martin skulle åka till Japan, det är hans drömresa – och det skulle vi kunna göra på vägen till Samoa – man mellanlandar faktiskt i Tokyo 🙂
Så nu frågar jag dej? Om du fick åka vart du ville, var skulle du åka då?
1 september och sommaren 2019 är officiellt slut, nu börjar hösten. 3 månader går snabbt, vad har jag egentligen pysslat med under juni, juli och augusti?
Det började på Norra Irland, sommaren galnaste resa! I mitten av juni landade jag i Belfast och hade en fantastiskt vecka tillsammans med ett gäng andra journalister, som kom att bli väldigt goda vänner. Vi följde i spåren av Game of Thrones och fick tom rida hästarna som var med i serien. Men det roligaste var att få testa hovercrafting, som är något av det roligaste jag gjort.
Midsommar firades på Öland. Martin och jag hade några härliga dagar med vackert väder på min favoritö. Vi tog milslånga promenader varje dag, åt midsommarlunch- och middag på Lammet & Grisen och njöt varenda sekund av lugnet och tid tillsammans. Varje kväll bjöd på fantastiska solnedgångar, vi tog mängder med bilder.
Värmeböljan drog in över Europa, då åkt jag iväg dit det var som varmast; Italien! Jag upplevde mitt livs första glaciär, besökte en av de vackrast byar jag sett och åkte båt på en sjöarna i regionen Brescia. Det var varmt och jag älskade det, förstås.
Sedan började läkarbesöken. Varenda liten millimeter av min kropp skulle undersökas de närmaste veckorna, i jakten på cancer. I blodet hittade man markörer, det finns alltså cancer i min kropp – men den är än så länge inte aktiv. Rekommendationen nu är att jag ska hålla vikten, vara fysiskt aktiv och ta hand om mej – cancer kommer jag att få med allra största säkerhet, men jag hålls under ständig uppsikt och är inte särskilt orolig. Sommaren har inte bara innehållit min cancerfråga utan även cancerbehandling av närstående, vilket inte varit roligt alls att se. Mycket cancer alltså… under hela året dessutom.
Martin hade några dagar ledig i juni och ytterligare två veckor i slutet av sommaren, då gav vi oss på att måla. När man målar vet man exakt hur vädret är och den här sommaren var ingen höjdare. Den där riktiga värmen ville lixom inte riktigt komma igång och när den väl kom så kunde man inte lita på den. Det var inga stilla sommarregn, utan vräkte ner periodvis, helt utan förvarning. En dagen var det sommar, andra dagen var det höst – två dagar efter varandra var sällan fina. Å när vi målade regnade det alltså, mycket! Men vi blev till slut färdiga efter att ha parerat regnskurar i flera veckor och ett flerårigt projekt var äntligen färdigt. Så skönt!
Några andra höjdpunkter var förstås vår bröllopsdag, den tredje i ordningen. Vi firade den faktiskt två gånger, eftersom Martin jobbade just den dagen. Så vid första firande åt vi gott hemma och hade bara allmänt mysigt, veckan efter tog vi ”vår” båt till Drottningholm och återupplevde hela bröllopsdagen. Då hade vi även lyckan att träffa kaptenen som styrde båten dagen vi gifte oss, han som hängde i båttutan så hela Stockholm hörde när vi kysste varandra för första gången som äkta makar.
Även om det hänt en del kul, tycker jag att sommaren varit rätt sopig, iaf hälso- och vädermässigt. Förra sommaren var tusen gånger bättre! Jag är medveten om skogsbränder och annat som ställde till det då, men då var alla fortfarande friska, jag älskade värmen och kunde inte få nog. I år har det varit för mycket sjuka, regnat alldeles för mycket och tempen har inte varit alls så hög, så många dagar, som jag vill. Dessutom var vi lediga alldeles för lite tillsammans och när vi var det var alltså vädret dåligt. Det var tur att vi fick våra fina dagar på Öland, annars hade det nog känns som en riktigt dålig sommar.
Men jag har vilat och tagit hand om mej. Vågen har pekat lite neråt och muskler börjar synas och även kännas. Jag följer läkarnas råd, men så har jag ju levt även tidigare så det är lixom inget konstigt. Jag trodde att jag skulle hinna ikapp med allt skrivande, städande och rensande… men icke… Lets face it lixom; jag kommer aldrig att hinna ikapp.
Summa summarum så blir den här sommaren inte någon som särskilt stannar i minnesbanken, förutom de roliga grejerna förstås. Men det är väl en himla tur att även en dålig sommar kan ge bestående minnen, i annan form än väder. Hade jag inte åkt till Irland och Öland vete sjutton hur den här sammanfattningen sett ut. Å med detta sagt vet jag att jag är lyckligt lottad som får chansen att åka iväg ibland, jag är ödmjukt tacksam för det.
Jag hoppas att hösten blir stadigare vädermässigt och att vintern blir mild och kort – så ser jag fram emot våren och nästa sommar. Jag kommer aldrig sluta önska mej sommar året om, en dag ska det bli verklighet.
Vi har funderat och även planerat lite lätt för livet som pensionärer. Det är några år dit, men sedan flera år tillbaka röjer vi, säljer, slänger och skänker grejer. Vårt lilla hus på 98 kvm rymmer mer än man tror…
Hittills har planen varit att flytta till en liten lägenhet där vi skulle bo april-september ungefär, resten av tiden är det tänkt att vi ska bo i värmen. Detta var alltså ursprungsplanen den dag vi blir pensionärer, eller så fort vi kan. Men så tänkte vi till lite när vi insåg att Martin har 20 år kvar till pension… det är ju länge, man vet inte ens om man lever då. Den nya planen är att han kanske kunde få en utlandstjänst några år, tills vi väntar på den där pensionen. Jag kan ju sitta och skriva precis vart som helst i världen. Så det är dealen just nu och ögonen hålls öppna.
Å ju mer vi tänkte på den där lägenheten, desto mer avlägset kändes det. Sommaren i Sverige är oftast härlig, men rätt osäker vädermässigt… vi kanske skulle ha ett rullande boende ett tag. Varför sitta fast på ett ställe, när man kan röra på sej? Skulle vi kunna bo i husbil kanske? Vi har kompisar som bor på husbåt och har en husbil som de kör runt i, de trivs som fisken i vattnet med bägge. Skulle vi kunna bo i en husbil på sommaren och bo utomlands på vintern? Tål att fundera på.
Det som lockar mej med husbil är att det inte finns någon plats att samla grejer. Det är lixom en ny grej in, då måste en gammal åka ut. Man kan inte ha mängder med kläder, utan får nöja sej med favoriter. Å hur många plagg har man inte som man aldrig använder, egentligen? Visst har man favoritprylar som man kanske vill ha kvar till den dag man tröttnat på det ambulerande livet – men då får man väl magasinera dem då. Svårare än så är det ju inte. Det svåra är väl att hitta parkering för husbilen under vintern när vi är utomlands, men då har sonen fått i uppgift att skaffa hus med stor tomt så kan han ha husbilen som gäststuga. Smart va? Han letar ju ändå hus 🙂
Tänk va skönt ändå. Man har få grejer, inte en massa onödiga saker som tar plats. Man kan åka dit solen är eller åt det håll näsan pekar. Man är fri att göra precis som man vill och har alltid boendet med sej. Klart det kan vara knepigt regniga dagar eller när man ska tvätta, men det löser man. Dessutom trivs Martin och jag så bra i varandras sällskap att ett par regniga dagar inte gör något, och man kan ju åka ifrån regnet. Åka precis vart vi vill!
Det roliga är när man nämner detta för andra, reaktionerna blir två olika. De flesta tycker att tanken är spännande och säger precis som jag, att det skulle vara skönt att inte ha så mycket grejer. Andra tycker tanken är lite skrämmande, att det är trångt och opraktiskt. Nu är ju inte vår tanke att bo i en husbil resten av livet, utan på sommaren några år bara. Tills vi fått nog och vill ha ett fast boende, å då kanske man kommit så pass långt fram i bostadskön att man kan få en hyresrätt där man vill.
Vi får se hur det blir, man vet ju som sagt inget om hälsa eller hur länge man lever. Men nog är det väl en kul tanke? Vad säger ni, skulle ni kunna bo i en husbil några månader under sommaren och utomlands resten av året? Är vår tanke helt galen? Ge oss era tankar 🙂
Just nu tittar många på vinterresor och jag får ofta frågor om Gambia. Varför ska man åka dit? När är bästa tiden? Var ska man bo? Vad finns det att göra? Jag tänkte försöka svara och ge lite allmänna tips och råd, jag har ju faktiskt bott där 🙂
Gambia är ett av världens minsta längder och turismen betyder allt för ett så litet land. Det är i vissa fall helt avgörande för att familjer ska överleva. Nu ökar turisterna och fler turister betyder att många åker för första gången. Då finns det några grejer som kan vara bra att veta. För det första så är det ett alldeles underbart land! För det andra så är det bara någon timmes tidsskillnad, så skönt! För det tredje så är det en het värme med en lätt bris från Atlanten, badkläder torkar direkt!
Åker man första gången är det enklast att åka med Ving. Det går att åka reguljärt men det tar längre tid och är oftast dyrare. Vi åker alltid charter dit och jag rekommenderar även att lägga till för transfer, det är helt enkelt enklast när man inte varit där förr och värt pengarna. Under transfern får man oftast ett kuvert med karta och andra bra-å-ha-grejer och kan ställa de där frågorna som man kanske funderat på.
Det tar ca 8 timmar att flyga mellan Stockholm och Gambias lilla flygplats Banjul (stopp i Göteborg på vägen dit). Det är en rätt stökig flygplats där du går igenom säkerhetskontroll även när du går ut, så det tar sin lilla tid. Håll i väskorna hårt när du kommer ut ur flygterminalen, det kommer nämligen ett helt gäng sugna bärare som vill hjälpa dej. Detta är första gången du får öva på att säga nej, vänligt men bestämt. Om du inte vill ha hjälpen alltså, i annat fall säger du bara vilket hotell du ska till och låter dem ta dina väskor och ger sedan en svensk 20-lapp som tack. Ha gärna en skvätt vatten kvar från flyget, det är varmt när man landar och ganska mycket väntetid.
Något annat jag rekommenderar är att gå på Välkomstmötet som brukar vara kl 10 dagen efter ankomst. Gambia är ett annorlunda land, så är det, och det är bra att få all information man kan faktiskt. På välkomstmötet får man veta allt om Vings utflykter, det kan man ju kolla upp redan hemma – men där brukar även vara någon från Gambiagruppen och dem är lite extra spännande att lyssna på. Man kan även få hjälp att fixa kontantkort till telefonen om man behöver det.
Det kan vara bra att veta att internet är rätt uselt i hela landet. Vi har alltid med oss en gammal mobil som vi köper ett kontaktkort till och laddar med massor med datamängd så vi kan ha den som hotspot hela resan. På så sätt kan man ha kontakt med dem där hemma, kolla internet osv. Vi brukar ta Africell som funkar bra, men det är ingen större skillnad på pris mellan de olika bolagen. När det gäller pengar är det enklast att ha med svenska pengar och växla i någon växlingsbutik vid hotellet. Behöver du ge dricks innan du växlat, så funkar en svensk 20-lapp helt ok.
När jag kom till Gambia första gången på 80-talet var det huvudsakliga turiststråket i Bakau. För kanske tio år sedan hade turismen flyttat till Fajara/Kotu och nu är det närmare Kololi. Det kan vara bra att veta när man ska välja hotell. Det händer inte mycket alls längre i Bakau, är hyfsat lugnt i Kotu och party i Kololi. Enkelt sagt alltså. Vi bor gärna i Kotu, där är lagom mycket att göra och en fin milslång strand att promenera på med juicebarer och fruktstånd lite här och där.
Kom alltid ihåg att Gambia är beroende av turister! Turistsäsongen är mellan oktober och april ungefär och under den tiden ska man tjäna ihop inkomst till resten av året. Kom alltid ihåg det! Du som turist är nämligen superintressant och livsviktig! Du ÄR inkomst!
Direkt när du kommer utanför hotellet så kommer det att komma fram människor till dej. Främst män i olika åldrar som vill vara din guide. De är alltid glada och pratsugna. De vill hälsa genom att ta dej i handen, höra vad du heter och vad du kommer ifrån. De vill skapa kontakt, för att (oftast) tjäna pengar – men de vill inget ont och är inte farliga. Bara lite lätt påträngande kan man tycka. Särskilt när det händer 25 gånger om dagen… MEN det är faktiskt bara att vänligt men bestämt säga Hej tillbaka, Nej Tack och att man gärna vill gå ifred. Enklast är att säga att man varit i Gambia förr och redan har en kontakt. Alla känner alla, säg att ni känner vår vän Buba och använd honom gärna som guide om ni behöver. Han är pålitlig, har en bra och säker bil, och kan köra er precis vart ni vill.
Som sagt: alla vill ha kontakt med dej, men det finns knep. Jag får iofs oftast gå ifred, men jag kan gå en liten bit ut i vattnet om jag vill gå helt ensam på stranden. Eller ha hörlurar, men de kan vara avstängda – det syns ju inte 🙂
Det kan vara påfrestande att alltid vara påpassad och att alltid ha någon som vill prata med en, och det är då du måste komma ihåg att du är deras levebröd. Säg nej, vänligt och bestämt. Igen och igen. Efter några dagar upphör detta, det går snabbare om de vet och ser att du har en gambisk kontakt och vänner i landet.
Våga lämna hotellet! Om du tillbringar hela semestern inne på hotellet har du inte varit i Gambia och då har du missat precis hela upplevelsen. Visst finns det roliga och exotiska djur inne på hotellet, men det är utanför du har det genuina livet. Gambia är platt och lätt att ta sej fram med fötterna. Det tar kanske 45 minuter att gå från Kotu till Bakau och ungefär lika länge mellan Kotu och Kololi. Du kan gå längst stranden till Kololi, det kan du inte till Bakau – gamla presidentens hus och en massa sten ligger i vägen.
Alla de här killarna som vill prata med dej kan hjälpa dej med taxi för en dag för att besöka tex Banjul, Bakau och krokodilerna mm. Det finns även registrerade guider som är speciellt utbildade för detta, jag har inte testat dem så jag vet egentligen inte hur de är. Det finns folk överallt som känner någon som känner någon, alla kan hjälpa dej med precis vad du vill. När det gäller taxi så är det bara de gröna som får åka ner till hotellen, det kan vara bra att veta. Buba kan du använda till det mesta, han åker överallt 🙂
Självklart ska du se dej runt och göra en och annan utflykt! Vi tar gärna båten till Juffureh där Kunta Kinte föddes och togs till fånga. Här finns även ett litet museum. På vägen dit eller därifrån kan man även besöka Kuna Kinte Island, som förr hette St James, dit slavarna fördes innan de skeppades till övriga världen. Det är en intressant utflykt och en viktig historia som måste bevaras. Det blir en heldag och brukar vara något att minnas för resten av livet. Vi tar gärna en dag på floden när vi bara tar det lugnt, fiskar och solar. Gambiafloden har gott om fisk, så alla brukar få napp. Har man tid är det en upplevelse att åka båt hela vägen upp till Georgetown och ligga kvar där någon natt. Har man tur kan man se flodhästar och delfiner på vägen.
Många frågar om SOS Barnbyar och om man kan besöka dem. Man är inte lika pigg på besök i barnbyarna längre och de får väldigt många gåvor – så försök att besöka en familj eller by utanför turistområdet istället. Du kommer garanterat att få kontakt med någon ur personalen på hotellet eller taxichaufför (återigen: Buba – han visar gärna upp sitt hem) som förmodligen har sin familj på landsbygden. Be att få se hur de bor och lever, det brukar vara ett välkommet inslag. Köp med en säck ris eller en dunk olja på vägen som tack. Eller varför inte myggnät, de kostar runt 80 kr och räddar liv. Allt är faktiskt välkommet; fotbollar, ballonger, reflexer, tandborstar, små leksaker utan batteri, kläder, smink, nagellack, skrivböcker, pennor… allt!
Våga ta kontakt. Våga gå utanför din sk komfortzon. Var inte så jäkla svensk!
Gambia är alldeles fantastiskt! Särskilt när man vågar ta del av det genuina Gambia och för att kunna det måste man ta sej utanför hotellet och släppa in nya människor inpå livet. Gambia är inte bara varmt i klimatet utan även när det gäller vänner. Här bryr man sej på riktigt. Visst vill man tjäna pengar, men man märker snart att vänligheten är genuin från de allra flesta och inte enbart beror på pengar. Lita på din magkänsla!
Ha ett öppet sinne och släpp in. Gör du det, så kan jag lova dej en alldeles fantastiskt semester och vänner för livet. Då kommer du att vilja åka tillbaka, Gambia kommer att bli ett behov. Vi är många som ”bara åkt till Afrika på semester” och kommit hem helt förändrade. Gambia är fattigt, våra vänner har bara fyra väggar och i bästa fall ett mål mat om dagen. Men de har något som vi inte har – genuin livsglädje! Å det måste vi lära oss av.
Detta är alltså mina bästa tips för dej som besöker Gambia första gången (andra gången vet du vad som gäller):
Åk med Ving, ta deras transfer och gå på välkomstmötet.
Ta med svenska pengar, växla på plats.
Ha tålamod, du kommer få säga hej och nej tack minst 25 gånger per dag.
Lämna hotellet, besök en familj på landsbygden.
NJUT!
Men det finns några baksidor också… Det kan hända att du kommer att få en mängd fördomar kastade mot dej när du berättar för andra att du ska åka till lilla Gambia. Särskilt om du är kvinna och singel. Du kommer förmodligen att få menande leenden och frågor om du ska åka dit för att skaffa dej en man. En av alla fördomar som funnits sedan 60-70-talet, är att ensamma vita kvinnor åker till Gambia för att hitta en svart man. Så är det inte! Den som påstår det har med största sannolikhet aldrig vart där.
Du kommer kanske också att få höra att det är farligt. Varför vet man däremot inte, bara att det ”väl är så i Afrika”. Ytterligare en fördom utan grund, Gambia är INTE farligt. Jag känner mej säkrare där än i Stockholm, oavsett om det är dag eller natt.
Jag hoppas att jag lyckats förmedla lite hur det är, kunnat ge några goda råd och att ni nu har bestämt er för att åka och kanske redan bokat en resa. Då hoppas jag att ni får en alldeles fantastisk vistelse i ett av världens vänligaste länder. Så hoppas jag också (och tror) att du ska bli lika förälskad som jag i det lilla landet. Njut av god mat, härliga människor, underbart klimat och långa stränder. Jag längtar ständigt tillbaka!
Vi var där senast i januari 2019, det finns massor med bilder på instagram @marlenerinda om ni vill se hur det ser ut. Ni får skrolla lite i flödet bara.
Du behövs – i Gambia kan du göra skillnad! På riktigt!
