Pris: 14/4 + 15/4 100 kr per natt, 16/4 200 kr. Inkl el. (ord pris 265 kr/natt)
Bokning: maila till info@tredenborg.com ange husbilsträff i ämnesraden för att få extrapriset.
Betalning: vid ankomst.
Tagg på instagram: #husbilsträffpåsken2022 (viktiga grejer om vi ska hitta varandras bilder)
Vi har fått ett kanonpris och det går dessutom att avboka kostnadsfritt när som helst. Vid minsta sjukdomstecken ser vi som självklart att ni gör det.
Vi har Gula området till vårt förfogande, i första hand, man får sin plats vid ankomst. Området har ca 290 platser, så vi ska nog få plats 🙂
All info om Tredenborgs hittar ni HÄR. Jenny på campingen meddelar att de kommer ha frukostfrallor till försäljning hela påsken.
Alla frågor om campingen, ställs direkt till Jenny på Tredenborgs Camping. Vi har bara fixat ett datum och en bra deal 🙂
Vi tänker att vi dukar långbord på fredagen vid 17-tiden och dukar upp med det man vill. Med tanke på Corona håller vi lite avstånd och följer de rekommendationer som gäller just då.
Vi (Jikitas på äventyr) och Annelie och Ludde (Our Third Home) kommer redan på torsdagen och stannar till söndag. Ni kommer, och stannar, när och hur länge ni vill. Men det är alltså på fredagen som vi tänkt att själva träffen äger rum.
Vi är otroligt förväntansfulla och ser otroligt mycket fram emot detta. En idé som kom på en ”vanliga” resa till Gran Canaria, efter massor med husbilsabstinens 🙂
Vi kommer att ha en live på youtube på torsdagkvällen, ni som dyker upp får självklart vara med om ni vill. Och vi hinner nog med minst en till live innan dess. Så följ oss på youtube Jikitas på äventyr!
På våra instagram kommer uppdaterad information, om och när det behövs, så följ @jikitaspaaventyr och @ourthirdhome för att inte missa något.
Vi tog alltså en sistaminutenresa till Gran Canaria för ett par veckor sedan. Här är en liten sammanfattning av Puerto Rico, hotellet och utflykterna vi gjorde.
Först ska jag förklara varför vi åkte. Många tror nog att det var en onödig lyxresa och att vi struntar i allt vad covid heter. Så är det inte!
Jag har flera olika sjukdomar och har suttit helt i frivillig karantän från mars -20 till juni -21. Tills jag hade min andra dos vaccin i kroppen. Som många andra alltså. Efter det åkte vi runt med husbilen, men höll oss fortfarande för oss själva till 29/9 -21 när restriktionerna släpptes. Vi har alltså varit så försiktiga vi kunnat vara.
Jag har bla fibromyalgi, hypotyreos och en massa andra diagnoser. Det innebär kronisk värk, att jag är ständigt frusen och alltid är trött. Väderomslag, kyla, stress och mörker är det värsta min kropp kan utsättas för. På vintern är jag alltså på botten.
Under december mådde jag så dåligt att jag nästan fick panik. Jag var tvungen att göra något för att inte gå under. Efter många om och men bestämde vi oss för att flytta hemmakontoret till solen. Det var alltså inte en nöjesresa, utan en tillfällig flytt till värmen. För hälsans skull.
Vi var dubbelvaccinerade och tänkte mest hålla oss för oss själv. Det borde vara lika säkert som hemma. Och det var det! Säkrare kan jag tycka. I Spanien är man van vid munskydd, att hålla avstånd och respektera varandra på ett annat sätt än i Sverige. Vi var på restaurang några gånger, men mest åt vi i vår lägenhet. Sista veckan var vi helt och hållet ”hemma” (förutom promenaderna), så vi helt säkert skulle vara friska för hemfärd.
Innan avresa fick vi fylla i en hälsodeklaration, på flyget och transferbussen var det krav på munskydd. Förutom när man äter och dricker. Det är avskyvärt att ha munskydd så länge, men det är som det är. Jag beundrar alla inom sjukvården som jobbar med munskydd och även med visir. Vilka hjältar!!!
I Spanien måste man ha munskydd överallt, även ute – men inte om man kan hålla avstånd till andra. Då är det ok att bara ha det i beredskap och ta på vid behov. Polisen har koll och kan säga till, men det blir oftast bara just en tillsägelse – inte böter.
Efter 6 timmar på flyget och 30-40 minuter i buss kommer vi fram till Puerto Rico och vårt lägenhetshotell Barlovento. Lägenhet nr 8 med den fantastiska balkongen och utsikt över hela stan. Vi var mest på balkongen, ett väldigt fint hemmakontor, och vi trivdes så bra. Det gjorde inte jätteont att sitta där och jobba. 🙂
Nära Puerto Rico ligger Amadores, en fin strand och många restauranger. Man kan gå dit via den otroligt härliga strandpromenaden längs med berget. Drygt 1 km härlig promenad, lite upp och ner. Jättebra motion!
Många går hit på förmiddagen, tillbringar dagen på stranden och går tillbaka på eftermiddagen. Vi filmade hela promenaden för att visa hur fin den är. HÄR kan ni se filmen.
En dag åkte vi till Maspalomas. Då tog vi bussen som tar ungefär 20 minuter. Busschaufförerna kör som galningar, så restiden kan bli lite vad som helst… I Maspalomas finns de gigantiska sanddynerna och dem ville vi såklart utforska. Det var sååå häftigt. Detta filmade vi såklart också. Filmen ser ni HÄR 🙂
Puerto Rico är jättemysigt och ett bra ställe att bo på om man vill se mer. Det är lixom nära till allt. Här finns massor med restauranger, flera köpcenter och massor att se och göra. Vi gick runt ”byhålan” varje dag och hittade alltid nya saker att titta lite närmare på.
Sista utflykten vi gjorde var till Puerto de Mogán. Det var så många som tipsade oss att vi inte kunde låta bli. Dit kan man åka med buss och båt, ni fattar vad vi valde va? Såklart blev det båt, vi gillar ju det. Båten tog ca 30 minuter, som ni ser så verkar det mesta ligga ca 20-30 min bort 🙂
Mogán är helt fantastiskt! Hit måste ni åka när ni är på Gran Canaria. Det är en mysig liten fiskeby med fantastiska blomsterarrangemang och mängder med mysiga restauranger längs stranden. Självklart blev det en film härifrån också, HÄR är den!
Det tog ungefär ett dygn i värmen så funkade kroppen igen. Jag njöt verkligen av solen och värmen och tog vara på varenda minut. Vi tog mängder med promenader och körde trappträning två gånger om dagen. Vi kom alltså hem i ett betydligt bättre skick än vad vi var när vi åkte. Å det var det som var meningen med hela resan. Nu är det bara att fortsätta på den vägen.
Det var med viss ångest vi åkte hem faktiskt, inte bara pga vintern och vädret – utan för att man har en annan syn på covid i Spanien. Vi kände oss mycket säkrare där helt enkelt. Resan var otroligt välgörande men nu har vi stängt in oss igen. Vi är glada att vi vågade, det var inte självklart.
Det är ändå väldigt tydligt: jag kan inte bo i Sverige hela vintrarna, kroppen klarar inte det. Vår plan om vintrar i solen måste alltså realiseras. Så snabbt det går.
Det är dax att åka hem. Vi har haft två härliga veckor med sol, motion, jobb och utflykter. Vi mår så mycket bättre nu än när vi kom hit till Gran Canaria.
Under den här tiden har vi bott på Barlovento Hotel. Vi hittade en resa med Ving till ett väldigt bra pris. Det enda vi visste om hotellet var det som stod på Vings sida, som alltid är texten lite förskönad såklart.
Barlovento är ett 3-stjärniga hotell, uppe på höjden i Puerto Rico. Här finns två olika lägenheter, en med en liten balkong och en med en stor. Vi valde den stora och är väldigt glada för det. Den är stoooor!
På hotellet finns bara lägenheter, ingen restaurang eller annat. Men där finns en pool, två faktiskt. Typ en barnpool, men hotellet är inte alls barnanpassat. Här är mängder med trappor och nivåskillnader. Trappan från stranden är 175 trappsteg. Så har man problem att gå ska man välja något annat. För oss var det perfekt, då vi passat på att få lite bättre kondis i alla trapporna.
Det ligger en mindre Spar-butiken direkt nedanför de där trapporna och en större några minuter bort. I receptionen på hotellet kan man handla det nödvändigaste, till hyfsade priser. Den spanska receptionisten pratar norska, svenska och danska, i stort sett flytande.
Här är Wi-Fi på rummet, man får be om password för just sitt rum. Det funkar helt ok, vi lyckades både streama film och köra en live på youtube. Och vi har suttit och jobbat båda två utan problem, så där finns inget att klaga på. Ur arbetssynpunkt så har det spanska hemmakontoret funkat jättebra.
Men det är lyhört, första veckan var det lite jobbigt med festande grannar. Så pass att jag fick ett utbrott på en packad dansk kl 5 en morgon och hotade med polis. Han hade stökat hela natten och höll hela hotellet vaket. Han fick en varning av Ving och åkte dessbättre hem någon dag senare. Men det är lyhört, det ska man veta. Öronproppar rekommenderas. I vårt rum, nr 8, var det ändå helt ok. Kanske rum 6 är att föredra, då det ligger ännu mer åt sidan.
Lägenheten som sådan är alldeles lagom för två personer och i ok skick. Visst behöver det fixas och piffas, men ok. Däremot finns lite att säga om sängkläder och sängar. Det går inte att vända sej utan att det låter som sängen ska gå sönder. Madrasserna är fläckiga och lakanen rätt trasiga. Handdukarna däremot är fräscha. Och! Kan vara bra att veta… det finns inget varmvatten på morgonen.
I köksdelen finns allt man behöver, mikro, brödrost, vattenkokare och en rymlig kyl med frys. Men där finns bara glas och tallrikar för tre personer. Vardagsrummet är rymligt, med tv som man får hyra fjärrkontroll till, för att den ska funka. Liiite dåligt kanske.
Men balkongen! Den är ljuvlig! Där har vi i stort sett tillbringat all vår vakna tid. Martin har suttit och jobbat där. Jag har suttit inne i vardagsrummet på morgonen och kommit ut vid 11 då solen kommit till balkongen. Utsikten är otrolig, man ser hela Puerto Rico. Solnedgången har varit magisk varje kväll.
Vi har trivts jättebra här. Men är man van vid högre standard, vill ha nära till stranden, har svårt med trappor osv – då ska man välja något annat. Vi hade önskat lite mer ljudisolerat, men men…
Vi hade kunnat bo här igen, det är perfekt som hemmakontor i solen. Men vi vill ju gärna se nya platser och därför blir det nog något annat nästa gång. Nu kan vi den här hålan, dax för nästa 🙂
Även om vi suttit och jobbat en del, så har vi hunnit några små utflykter också. I lördags tog vi båten till den mysiga lilla fiskebyn Mogan.Det kan jag verkligen rekommendera!
Puerto Rico ligger rätt bra som utgångspunkt för att göra utflyter till andra ställen. Det går bussar lite överallt, häromdagen tex åkte vi till Maspalomas. Supersmidigt!
Många har tipsat oss om Mogan och dit kan man åka båt. Vi gillar att åka båt, så det var vi ju tvungna att kolla upp. Båten kostar 7 Euro och 12 Euro tur och retur. Det går att åka buss också, vilket är lite billigare – men de kör som galningar här. Det ser man på filmen vi gjorde från Maspalomas. Båt känns lugnare, skönare och säkrare.
Vi tog första båten som just nu går 9.30. Biljett kan man köpa online eller i hamnen i förväg, vi köpte den direkt på plats innan avgång. Det var inte särskilt många som åkte, kanske 15 stycken. Munskydd är obligatoriskt. Utresan bokas, hemresan är öppen.
Det tar ungefär 30 minuter med båten mellan Puerto Rico och Mogans hamn. Man puttrar på i rätt maklig fart och passera stränder och grottor på vägen, kaptenen berättar om en del av det vi ser. Man kommer fram till en supergullig liten fiskehamn med vackra hus och otroliga blomsterarrangemang. Det är blommor överallt!
Direkt vid båten finns ett litet hotell som tydligen är väldigt populärt och bra att bo på. De har badstege direkt ner i vattnet från hotellet 🙂
Vi började med att gå runt i hamnen och bara myste i solen. Sen fortsatte vi upp och förbi centrum. Mogan är rätt litet och det mesta är centrerat runt stranden och hamnen. Här finns mängder med restauranger och butiker. Det var svårt att välja lunchställe.
Vi hade blivit tipsade om restaurangen I love Mogan, som ligger i hamnen. Men vi ville ha stranden som utsikt och valde till slut La Linterna som ligger i slutet av alla restauranger vid stranden. På menyn har de allt! Det är lite dyrare än i Puerto Rico, men det handlar bara om ett par Euro. Jag valde en pasta och Martin valde revbensspjäll. Jättegod mat!
Nöjda och belåtna la vi oss på stranden en liten stund. Det var faktiskt första gången vi låg på stranden, vi har ju en så himla fin balkong 🙂
Vid 15.30 tog vi båten tillbaka till Puerto Rico, väldigt nöjda med dagen. Båten är en sk glassbottomboat, som alltså har glasgolv. På hemvägen stannar den till lite så man får möjlighet att se lite fiskar och mer av livet under ytan. Men man ser inte särskilt mycket tyvärr…
En tur till Mogan är absolut värt både tid och pengar. Det är en väldigt fin liten utflykt, jättemysigt faktiskt. Inom kort kommer en film från dagen, ha koll på vår Youtube-kanal Jikitas på äventyr.
Även om vi är i den spanska solen, så ser dagarna ut ungefär som hemma faktiskt. De här två veckorna har vi lagt på vår hälsa och det känns väldigt bra.
Drygt halva tiden på ”jobbmestern” har gått. Första veckan jobbade vi mån – tis, sen var vi lediga resten av veckan och nu kommer vi jobba nästan som vanligt tills vi åker hem. Men vi passar såklart på att utnyttja solen så mycket vi bara kan också.
Dagarna ser ut ungefär som hemma. En arbetsdag vaknar Martin vid 5 och jag vid 7.30. Det blir frukost som vanligt, jag har t.o.m. knäckebröd med mej för att starta dagen på bästa sätt. När jag vaknat och ätit tar vi morgonpromenaden, en halvtimma ungefär, precis som vanligt.
Sen äter vi sallad eller gårdagens rester till lunch, och middag som vanligt på kvällen. Förra veckan åt vi en del middagar ute, men eftersom smittan ökar även här – har vi bestämt oss för corontän de sista dagarna. För att inte riskera att bli kvar här pga sjukdom, det kostar lite för mycket om det skulle hända. Så vi håller oss på vår kant nu. Om vi mot all förmodan skulle bli sjuka, så vill vi bli det hemma.
Vi har verkligen hållit oss undan och gjort vad vi kan för att inte bli smittade men jag känner mej faktiskt säkrare här än i Sverige. Här använder alla munskydd och de flesta gör det tom korrekt… bara en sån sak… i butiker står kontrollanter och se till att inte för många är inne samtidigt, resten får stå i kö utanför. Polisen ser till att restriktionerna följs och även om man inte får böter, så får man en tillsägelse. Vi har inte munskydd när vi är ute och går, iaf inte om vi garanterat kan hålla avstånd. Känslan är att man visar mer hänsyn här än i Sverige.
Dagarna avslutas, också precis som hemma, med en promenad, ibland i solnedgången. Med våra två promenader får vi ihop drygt en timmes fysisk aktivitet och ofta drygt 10 000 steg. Däremot har jag inte tränat särskilt mycket, jag har mest prioriterat vila och återhämtning och får köra igång på riktigt med träningen när jag kommer hem igen. Eller också får jag ett ryck här och kör ett pass, man vet aldrig.
Men vi har ju våra trappor… 175 steg… ibland är de sååå jobbiga, men de ska göras och ingår i vår dagliga rutin. Första dagen var det nästan en utmaning att komma upp utan att lungorna skulle sprängas och benen ge upp, men jag inbillar mej att det går lättare och lättare för varje dag. Men vissa dagar vete sjutton… det är ett litet träningspass att ta sej upp och det är inte många fler än vi som går där.
Här om dagen såg vi ett gäng som körde trappträning och rusade upp och ner som värsta gasellerna. Lite sugen blev jag faktiskt att hänga på, men jag hade nog dött. Men bara tanken att jag blev sugen är ett framsteg. Det betyder ändå att gnistan finns där.
Tanken med resan var att ta hand om oss, och det har vi verkligen gjort. Jag har mest legat i solen och läst och plöjt böcker som aldrig förr. Jag mår mycket bättre i kroppen och känner mej hyfsat avkopplad. Så nu hoppas jag att känsla sitter i tills värmen kommer tillbaka i Sverige, i typ april… hoppas kan man ju alltid.
Resan var otroligt välbehövlig, det är länge sedan min kropp mådde så här bra. Dagarna har lixom bara passerat och visst har vi gjort en del utflykter, men mest har vi bara varit. Och det har varit sååå skönt! Nu står jag nog ut lite till, vintern är tack o lov slut snart. Nåja, om 1,5 månad är det iaf vår enligt almanackan 🙂
Över trettonhelgen har vi några dagar ledigt. Det var vi självklart tvungna att utnyttja, så vi har gjort några utflykter 🙂
Både Martin och jag har varit på Gran Canaria förut, men vi har egentligen inte sett särskilt mycket. Så i onsdags tog vi bussen till Maspalomas för att kolla in sanddynerna som vi hittills bara sett på bild.
Det är inte helt enkelt att förstå vilken buss man ska ta, vilken tid den går eller var man ska kliva av. Men vi försökte kolla upp det så gott vi kunde och knatade iväg till busstationen strax innan 9. Såklart hade vi sett fel, men till slut kom ändå en buss som skulle ta oss rätt.
Vi överlevde bussresan! Vilket är ett mirakel, de kör som galningar här! Men fram kom vi iaf, efter en resa som tog ungefär 30 minuter. Vi visste inte riktigt var vi skulle gå av, men chansade på Faro Maspalomas. Faro betyder tydligen fyr och det är just precis vid fyren som busstationen ligger. Ett bra riktmärke när man ska hitta tillbaka.
Om man går mot fyren från bussen, ligger sanddynerna åt vänster. De går inte att missa. Dunas de Maspalomas är ett 4 km2 stort ökenområde med sand som man länge trott kommer från Afrika pga olika sandstormar. Men det troligaste är att den stora jordbävningen i Lissabon 1755 och den efterföljande tsunamivågen ligger till grund för Maspalomas-öknen. Det är det enda dokumenterade naturfenomenet i den tidsperioden som kan ha flyttat så mycket sand på så kort tid.
Fast med tanke på blåsten vete sjutton vad som är sant, jäklar vad det blåste. Precis som på Kap Verde, och jag avskyr det! Mycket sand är det iaf, som ett Sahara i miniatyr. Jag fick en känsla både av Egypten och Gambia, sand är ju rätt vanligt på bägge ställena. Å jag gillar det!
Vi klättrade runt lite, tog en massa bilder och filmade. Det kommer en film så fort vi hinner. Här finns en jättestor strand, som många promenerar på, men väldigt få badar. Bortom dynerna ligger en halvmilslång nudiststrand, dit gick vi inte.
När vi tittat färdigt gick vi runt i Maspalomas. Vi kollade in stranden, gick längs strandpromenaden och tittade runt i omgivningarna. Vi hade stämt träff med husbilskompisar från Sverige och medan vi väntade på dem tog vi en fika.
Vi skulle bara äta lunch med Annelie och Ludde, men vi hade så trevligt att tiden bara rusade iväg. Fyra timmar satt vi och pratade och när vi skildes åt bestämde vi att de skulle komma över till oss kvällen efter och vara gäster i vår livesändning på youtube. Efter ”lunchen” åkte vi åt varsitt håll, men såg alltså igen kvällen därpå och det var precis lika trevligt som dagen innan.
Ett par himla bra dagar alltså. Maspalomas kan vi rekommendera, det var en intressant plats och man kan lätt fördriva några timmar där.
Träffen med husbilskompisarna var också kul! Vi har bestämt att ses igen och fira påsk tillsammans. Å då vill vi ha med fler husbilsvänner. Så nu planerar vi för husbilsträff i Skåne över påsk. Det ska bli sååå kul!!! Mer info om detta kommer såklart vart efter 🙂
Vi gjorde det faktiskt! Trots lite oro och stor tveksamhet så köpte vi en sistaminutenresa och drog till solen!
Jag har varit väldigt tveksam och rätt negativ till folk som reser i pandemitider. Att resa är en del av mitt arbete som skribent, men jag har ändå inte satt mej på ett flyg på snart två år. Mest för att hålla mej undan från människor, dessutom stängde ju världen och massor av jobb/resor blev inställda.
Såklart har jag saknat det! Just det där att planera, packa en väska, checka in och det bästa av allt: att ta de första stegen ut på en ny destination. Det har jag verkligen saknat, men med Peppe har vi ju ändå fått se nya platser – så det har varit ok.
Men nu orkade inte kroppen längre. Jag har fibromyalgi (kronisk värk mm) och för att må bra behöver jag värme, rejäl värme. Och stabilt väder. Inget av det har jag fått hemma sedan i juli. Värken och tröttheten har varit brutal och nu orkade jag inte må dåligt längre.
Vi började resonera. Vi är dubbelvaccinerade, kan jobba på distans, hålla samma avstånd till folk som hemma och kunde få en resa grymt billigt. Det var absolut inte självklart att åka, men efter att vi funderat både en och tre gånger så var vi beredda att ta risken. Jag måste få må bra!
Så natten till lördag packade vi ihop hemmakontoret i Sverige och packade upp det igen på Kanarieöarna. Vi sitter nu i Puerto Rico på Gran Canaria och jobbar och det är ljuvligt! HÄR kan ni se film från dörr till dörr 🙂
När vi landade var det strålande sol och ca 25 grader varmt. Redan igår orkade jag gå en betydligt längre promenad än på länge samt de ca 200 trappstegen upp till vår lägenhet. Vi bor på ett lägenhetshotell, Barlovento, på en höjd, med utsikt över havet. Vi har en gigantisk balkong, som ett extra vardagsrum och som vi verkligen njuter av.
Vi satt i karantän innan vi åkte, här träffar vi knappt någon. Vi är ute och går, men äter det flesta måltider hemma. Och när vi landar i Sverige kommer vi att stänga in oss igen. Här måste man ha munskydd bland folk, även ute. Jag litar på att vaccinet hjälper och att vi är minst lika skyddade här som hemma eftersom vi håller oss mycket för oss själva. Vi har gjort vad vi kan helt enkelt.
Vi har dessutom tagit en paketresa med Ving. Då gäller paketreselagen som hjälper en hel del om landet skulle stänga ner osv. Hängslen och livrem alltså.
Så nu ska vi tina upp våra kroppar, äta bra mat, vila och motionera och komma hem som nya människor. Ni fattar inte hur mycket jag saknat sol och rejäl värme. Jag mår så otroligt bra i kroppen nu, total skillnad mot hemma. Två veckors hälsoresa kan man kanske kalla det. Eller jobbmester… för vi kommer att jobba hälften att tiden och vara lediga hälften. Idag jobbar vi!
Ojojoj… årets sista dag… hur i hela friden ska man sammanfatta 2021 på ett begripligt sätt? Enkelt kan man säga att våren var en enda lång väntan på vaccin. Vi köpte lycka för pengarna i början på sommaren, när vi tog beslutet att bli husbilsägare. Å heeeela året har kryddats med en jäkla massa skit och sjukdomar.
2021 började med att beskedet om vaccin kom och direkt i januari fick de äldre den första dosen. Vi var i riskgrupp och såg fram emot att snart få vaccinet i armen. Så blev det inte… helt plötsligt var vi nämligen inte i riskgrupp längre, trots att vi båda har kroniska sjukdomar och min läkare särskilt varnade mej för att bli smittad. Inte förrän i maj skulle vi få den efterlängtade första injektionen.
I slutet av januari åkte äldste sonen på corona och sen även min mamma som blev väldigt sjuk och inlagd på sjukhus. Som om inte det var tillräckligt, blev även min pappa smittad, såklart, och snart var även han inlagd. Att ha en förälder inlagd utan att man får besöka är krångligt nog, att ha bägge inlagda var totalt kaos. Det var dagligt kontakt med läkare, som lät mer än bekymrade, vi befarade det värsta, då min mamma var väldigt dålig. Det skulle ta många veckor, men bägge kom otroligt nog hem igen – tyvärr inte i samma skick som innan. De blir nog aldrig helt friska mer.
Våren tuffade på och i maj satt äntligen första dosen i armen, då började vi fundera lite på sommaren. Vi har bekanta som gått bort i covid och såg hur sjuka mina föräldrar blev. Livet kan ta slut snabbare än man tänkt… kanske borde vi ändå göra slag i saken och förverkliga vår dröm? Var det kanske dax? Japp, det var det! 21 maj klev vi in i den husbil som skulle bli vår och 29 Juni hämtade vi hem honom. Peppe hade kommit in i vårt liv! Och då hade jag även fått min andra dos och vågade börja leva lite mer.
Premiärturen gick redan samma vecka, första natten tillbringades vid Skoklosters slott. Med utsikt över slottet och vattnet och med en vacker solnedgång döpte vi Peppe i bubbel och hade en fantastisk första helg som nyblivna husbilsägare. Livet med husbil var precis så härligt som vi trott och vi var ute ”på rull” så mycket vi bara kunde från första veckan.
Innan vi tog den stora sommarturen, testade vi att jobba i bilen och det gick alldeles utmärkt så turerna blev längre och längre. Semestern tillbringades på Öland och i Småland, under 21 dagar åkte vi runt och tittade på allt vi hann med och älskade det. Sorgen var rätt stor när vi styrde kosan hemåt igen för att Martin var tvungen att jobba hemma ett tag. Höjdpunkterna på sommaräventyret var dagarna i Kalmar, Byxelkrok på Öland, Guldvaskningen i Ädelfors och när vi cyklade på Visingsö. Det har jag drömt om så länge och nu blev det äntligen av.
I början av sommaren drabbades min svärmor av en stroke, men hämtade sej snabbt nästan helt och hållet. I september fick hon en till och den gick inte alls lika bra. Vi ställdes igen inför faktum att det kunde ta slut när som helst, det var bara ett halvår sedan sist – men då var det min mamma. Även den här gången vände det otroligt nog, men inte tillräckligt mycket för att hon ska få komma hem mer. Idag är min svärmor på ett äldreboende, hon kan inte prata, inte äta själv, inte ens vända sej själv. Hon lever min värsta mardröm och jag lider så med henne. Just idag firar mina svärföräldrar Guldbröllop, de har inte varit ifrån varandra på drygt 40 år innan detta hände. Som sagt: man vet inte vad som händer så det gäller att ta vara på livet när man har det.
I september åkte vi till Nyköping några dagar, vi jobbade från bilen och på helgen upptäckte vi Stendörren. Helt fantastiskt! Tyvärr började Peppe låta illa och när vi kom hem fick han läggas in på verkstad. Man fixade till honom, trodde vi, och några veckor senare åkte vi på Mässa i Jönköping. Där dog han. Vi fick tillkalla bärgare som körde Peppe till en ny verkstad och vi fick ta tåget hem. Verkstäderna i Småland är verkligen bäst! Vi hade tankat skitig diesel och hela systemet från tank till motor var igenkläggat. Två veckor senare och bara ett par dagar innan första snön trillade ner, kunde vi hämta honom och på vägen tog vi en sista campinghelg och upptäckte Vadstena. Vi hann hem innan det blev halt, men nu har Peppe pyjamas och sover tills det blir varmt igen.
Oktober till december var det fullt upp! Sverige släppte många av restriktionerna och vi fick massor att göra. Det var teaterpremiärer, event, mingel, fest och julbord. Massor med julbord! Allt fotades och filmades även till vår nya Youtube-kanal som Martin startade när vi köpte Peppe. Ni får gärna kolla efter länkarna här i texten och kolla filmerna från olika äventyr. Kanalen heter såklart ”Jikitas på äventyr” och vi blir väldigt glada om ni vill prenumerera och följa oss. Det hjälper oss väldigt mycket!
Under 2020 renoverade vi massor. 2021 började med att vi lät vår målare fixa taket i hallen, som var skadat. Jag målade om mitt träningsrum och fräschade upp alla lister i hela huset när jag ändå hade penseln i handen. Vi förintade trädgården på framsidan, för att bygga parkering till Peppe och byggde trädäck på baksidan. Röjningen inomhus har fortsatt, vi hann även ha en loppis hemma och stå på en arrangerad, så en hel del utrensat har vi lyckats sälja av. Grejerna minskar och ett liv helt och hållet i husbil kommer allt närmare 🙂
Under hela året har det hänt saker som jag bara antytt, men som styrt det mesta och varit riktigt tungt. Jag har berättat lite om vår ”nära” som håller på att sabba sitt liv och därmed även vårt. Stora summor pengar har försvunnit på olika sätt, så pass att h*n fått sälja sin lägenhet och numera är bostadslös. Vi har alla mått och mår väldigt dåligt av detta, men mer än så kan jag inte berätta.
Peppe har varit vår räddning! Hade vi inte köpt honom hade vi faktiskt inte haft något att glädjas åt alls under året. Då hade allt bara varit sjukdom, död, frustration och trassel. Nu har vi ändå kunnat fly vardagen lite då och då och sommaren var helt fantastisk, trots att skiten runt oss hela tiden fanns där.
2022 då? Vad förväntar jag mej? Vår resa till Bali blev inställd, men året börjar ändå med sol. Vi flyttar nämligen hemmakontoret till Gran Canaria ett par veckor. Vi ska alltså inte ha semester, utan ska jobba. Det är med lite oro som vi åker, men jag måste få värme. Jag har levt på värktabletter senaste månaden och måste få vila kroppen från värk. Vi kommer vara lika försiktiga som hemma, om inte mer. Vi har suttit i corontän hemma i snart två veckor och kommer att göra detsamma när vi kommer hem.
Sen är planen att ta Peppe runt i Skåne i april och upp till Norrland i sommar. Vi hoppas såklart att det ska bli barmark och varmt redan i februari helst, så vi kan åka ut så fort det bara går – men rimligt är väl att tro att det blir i slutet av mars som tidigast. Sen kommer vi nog bara hem om vi måste…
Vi ska bara renovera en enda grej och det är taket till entrén som håller på att rasa och kanske rasar av snön när vi är borta. I övrigt är allt fixat nu som måste fixas och som vi planerat sedan länge. Jag hoppas kunna sälja av ännu mer saker, det står ytterligare 6 fulla flyttkartonger med grejer färdiga för loppis. Än finns en hel del kvar, men lite i taget så…
Vikten och hälsa då? Inte bra alls… jag har inte kunnat styra min tid som jag velat och har inte haft tid att fokuserat på det jag velat. Vi har inte hunnit med lika många promenader och stressen har varit omänsklig. En del av det jag gick ner 2020 har jag gått upp, men nu är det på väg bort igen. Jag är otroligt känslig för stress och går upp i vikt direkt. Jag gör så gott jag kan, mer kan jag inte göra just nu. Men jag mår inte bra, så enkelt är det.
Jag trodde inte att 2021 kunde bli värre än 2020, men det kunde det. Nu hoppas jag verkligen inte att 2022 blir ännu sämre… det klarar jag inte. Hösten var precis på gränsen av vad jag orkade med, jag trodde på riktigt att jag skulle gå under av stressen. Det får inte upprepas! Det går bara inte!
Med detta önskar jag er ett gott slut på 2021 och ett riktigt härligt 2022. Nu måste allt bli bättre!
… alla kan göra något. Brukar man säga och det hörs väldigt ofta just nu när Musikhjälpen är igång. Jag älskar Musikhjälpen! Det är så mysigt att ha på i bakgrunden medan jag tränar eller jobbar. Tycker inte ni det?
När man lyssnar på alla projekt och bössor som startas med Musikhjälpen blir man alldeles varm i hjärtat. Jag har också haft några bössor igång genom åren, men de har inte gett särskilt mycket. Men alla bäckar små heter det ju också.
Just i år kommer jag inte att bidra med något, detta pga att vår by i Gambia får all hjälp just nu. I Gambia lever man på turismen och den uteblir även i år pga pandemin. Det är väldigt svårt för alla som bor där, det finns ju inga jobb. Å har man inget jobb blir det inga pengar och då kan man inte ställa mat på bordet.
Här om veckan hörde vår vän Smile av sej och berättade att deras hus höll på att rasa. Jag fick bilder på väggar med stora sprickor och såg tydligt att man kanske klarar sej just nu när vädret är ok, men när regnet och regnsäsongen kör igång så kommer väggarna att rasa. Det måste repareras NU! Så vi körde igång en snabb insamling bland våra vänner på Facebook och kunde föra över 1000 kr efter bara någon dag. Några dagar senare fick vi nya bilder där väggarna lagats med ny sten och nu puts för att hålla ihop allt.
1000 kr räcker rätt långt, men är inte tillräckligt. Det behövs minst lika mycket till om de ska kunna fylla på matförråden lite. Summan brukar räcka till 50 kg ris, 20 liter olja och 20 kg lök och det i sin tur räcker till mat för hela familjens ungefär 10 personer i 2-3 månader. I Gambia gör man dessutom så att man ser till att den egna familjen har det den behöver, sen ger man resten till den som behöver det bäst. Äldre och sjuka i byn framförallt. Tänk om man tänkte så här…
Vi vill såklart skicka över mer pengar, men har inte hur mycket som helst själva att bidra med. Så häromdagen tog jag återigen fram saker som jag försökt sälja tidigare och la ut till försäljning igen. Direkt hade jag sålt av lite och fått in 500 kr. Nu ger vi det helgen och ser hur mycket vi kan få ihop, sen för vi över de pengar som kommit in. Vi vet ju att varenda öre kommer till nytta, inget försvinner i sk administrativa avgifter.
Så just i år får Musikhjälpen klara sej utan oss, vi behövs på annat håll. Som sagt; ingen kan göra allt, men alla kan göra något och vi får med egna ögon se vart vårt bidrag gått åt till, både på bilder och när vi kommer till Gambia nästa gång. Det är en härlig känsla i magen att på riktigt se att det lilla vi gör, verkligen gör skillnad.
Vill du hjälpa oss att hjälpa? Skicka ett mail till mej marlenerinda@gmail.com så tar vi detaljerna den vägen.
Har du startat någon bössa eller på annat sätt stöttat Musikhjälpen i år eller föregående år?
Alla vet att jag avskyr snö och kyla. Därför var det extra konstigt att jag tackade ja till en pressresa till Sälen i december. Särskilt som det var 20 minusgrader när jag fick inbjudan. Men det gjorde jag och i veckan var jag där 🙂
Delar av mina barns släkt är från Jämtland, alltså har vi varit där en hel del. Vi har badat i Storsjön och åkt skidor i Åre och jag älskar faktiskt fjällvärlden. Så fjällen är inte obekant även om jag föredrar den på sommaren och det nu är över 20 år sedan jag var norr om Gävle, typ.
Syftet med den här resa var att SkiStar öppnat ett nytt hotell i Hundfjället som ligger i Sälen. Till hotellet hör två restauranger som drivs av Pontus Frithiof och det var det som främst fick mej att tacka ja. Jobb alltså, inte semester. Dessutom tänkte jag att det skulle vara ett bra tillfälle att ta lite vinterbilder för framtida behov, det är ont om den möjligheten i Stockholm lixom. Då tänker jag granar som nästan viker sej under lager av snö, vita vidder och riktigt vintervyer, sånt jag helst inte går ut i – men som är fint på bild.
Jag tackade alltså ja, önskade sol och hoppades att de alldeles för många minusgraderna skulle bli mer rimliga. I torsdagsmorse var jag uppe innan tuppen, det var inte sol men minusgraderna var iaf färre. 6-7 timmar i buss är ju inte jättekul, särskilt inte när man ska göra om det dagen efter, men jag lyckades iaf läsa en hel del på vägen utan att må allt för illa. Vi var kanske 10-12 personer som åkte en stor buss, så det fanns gott om plats att vräka sej.
Snötäckte blev tjockare ju längre norrut vi kom och när vi kom fram möttes vi av en total vintervärld. Att svänga av landsvägen och köra ner till det sprillans nya hotellet ”SkiStar Lodge”, var som att komma till ett resort i Colorado. Jag har varit i Vail, iofs på sommaren men ändå, det var exakt samma känsla! Stilrent, ”cleant”, toppmodernt och en febril aktivitet. Bara några timmar innan öppning preparerades skidbackarna, skyltar skulle på plats och en massa annat. Från mitt fönster på fjärde våningen kunde jag se hur hantverkare och hotellpersonal skyndade fram och tillbaka. Inte så stressade, men förväntansfulla.
Jag checkade in som första gäst på hotellet, det bara blev så att jag var först ur bussen. Att kliva in som första gäst på ett sprillans nytt hotellrum är lite speciellt faktiskt. Doften av nya möbler, snickerier, nya textilier… allt slår emot en. Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att kolla in utsikten, den var magisk! Jag hade utsikt över skidbackarna och kunde se hur pistmaskinerna jobbade för att ge de första gästerna den perfekta skidupplevelsen. De jobbade sedan hela natten.
Vi fick en rundtur av hotellet där vi fick se olika sorters rum, restaurangerna, skidbutiken med omklädningsrum, gymmet och ett härligt SPA med flera olika pooler både inne och ute, bastu och relaxavdelning. Hade jag haft mer tid hade jag gärna tillbringat en del tid här, vilket några också gjorde, men jag prioriterade annat och får väl komma tillbaka och testa nån annan gång istället. Hotellet är jättestort! Med generösa gemensamhetsutrymmen men vi var bara ett fåtal som var där på torsdagen, och hade alltså gott om plats att ta bilder och i lugn och ro upptäcka stället.
Klockan 18 var det dax för fördrink och middag. Jag var färdig tidigt och passade på att se mej runt i restaurangen och prata lite med personalen både i baren och restaurangen. Jag fick smaka signaturdrinken och lite annat smått och gott innan det var dax att sätta sej till bords och avnjuta en fyrarättersmiddag signerad Pontus Frithiof. Nu ska vi tänka fjällen, svenskt, rustikt och att man har varit igång i skidbackarna hela dagen. Precis så var maten, men med en elegant tvist. Nåja, kanske inte supersvenskt… men ändå. Sushi till första förrätten, hummer till den andra. Pärlhöna med en boll av Västerbottenost och baked Alaska till efterrätt. Behöver jag säga att man blev mätt?
Middagen blev rätt lång eftersom vi hade så ruskigt trevligt och satt och pratade hur länge som helst. När personalen började duka om för frukost, lyfte vi på häckarna och gick ut i baren. Där fick jag ett bra snack med VD´n för SkiStar innan det var dax att dra sej tillbaka. Sängarna var såååå sköna! Täcket var så där fluffigt som bara ett hotelltäcke kan vara 🙂
Jag hade beställt sol, men vaknade till ymnigt snöfall. Efter frukosten packade vi ihop och ställde väskorna i bagagerummet. Jag klädde mej med det varmaste jag hade och tillsammans med två andra journalister gick vi till liftarna. Där tog vi liften upp till toppen. Vi åkte genom sjutton nyanser av vitt, kallt som satan och snöflingorna var som små nålar i ansiktet. Jag är ju inget större fan av snö, vinter och kyla – men är man för en gångs skull i fjällen så ska man se det man kan. Så det gjorde jag.
Väl uppe på toppen tog vi ett gäng bilder, innan vi gick ner en bit och gick in i den lilla fikastugan. Där var så mysigt! Elden sprakade och vi drack varm choklad med grädde och satt och pratade alldeles för länge. Efter lite flera bilder tog vi liften ner igen. Man kan faktiskt åka lift och vara på fjället utan att åka skidor, så det så!
Deadlines skulle hållas så vi satte oss i ett av alla gemensamhetsutrymmen på hotellet och jobbade. Större delen av förmiddagen hade försvunnit där uppe på toppen, men lite tid fanns det för jobb innan det var dax för lunch och hemgång. De andra två satt och skrev, jag läste och uppdaterade sociala medier. Jag hade inte ens en dator med mej, fullt medvetet. Jag räknade dock iskallt med att jag skulle kunna läsa ikapp lite och det gjorde jag också.
Efter lunch var det bara att stuva in sej i bussen igen och påbörja den alldeles för långa resan hem igen. 38 timmar efter att jag lämnade Tumba, var jag tillbaka igen och Martin väntade vid tåget, precis som han alltid gör när jag kommer hem sent. Väldigt många timmar i buss, typ 14… men en kul resa med härliga människor. Hotellet SkiStar Lodge, som vi besökte, var helt otroligt och Hundfjället var ju jättefint. Vi kommer absolut tillbaka i sommar, då med husbilen Peppe eftersom man fixat ställplatser här och servicehus är på g. Vi ska åka runt i Norrland sommaren -22, så det blir kanon att kolla in SkiStars ställplatser.
Detta var nog sista jobbet för i år, om det inte dyker upp något mer. Men som det ser ut så är det hyfsat lugnt nu, ända fram till mitten av januari. Vi skulle ju åkt till Bali, så inget är inbokat. Så nu blir det en månad med fokus på hälsan igen. Det är verkligen dax efter alla julbord och mycket jobb. Åsså ska jag skriva ikapp såklart… Lugnt betyder alltså inte ledigt :-p
