Browsed by
Etikett: resa

Överraskande efterträff

Överraskande efterträff

Så var det dax att lämna Öland efter en fantastisk husbilsträff på Böda. En vecka tillsammans med människor som man aldrig träffat förr, mer än ett några stycken iaf. Som ett väldigt stort vuxenkollo 🙂

Vi tog det väldigt lugnt när vi packade ihop oss. Många hann åka innan oss, så vi kramades och vinkade – till bil efter bil, som åkte iväg. Sen var det vår tur. Vi hade redan bestämt att vi bara skulle åka en liten bit på väg, det var ju söndag efter långhelg och skulle förmodligen vara stopp hela vägen från Söderköping och hem till Tumba. Så vi siktade på Valdemarsvik och när vi sa detta till vännerna Berggrens, så hängde de på. Kul kul!

Vi åkte genom ett grönt Öland med gula rapsfält som kantade vägen nästan hela vägen ner till bron. Det var tid för lunch, så vi stannade till på Arontorp för en sista kroppkakslunch. Vi kommer nog inte över bron något mer i år, så det gäller att passa på. Äldste sonen och hans flickvän hade också varit på Öland under helgen, så vi mötte upp dem och åt tillsammans allihop. Sen tuffade vi vidare.

Vi fick höra att våra andra husbilskompisar Siv och Ove skulle möta upp ytterligare husbilsåkare som vi var nyfikna på och haft kontakt med via sociala medier. Så vi försökte få allihop att komma till Valdemarsvik, det skulle ju vara ett gyllene tillfälle att träffa Herr och Fru Frekko från Lappland som åker runt i södra Sverige just nu. Inte så lätt att fixa en date på annat sätt när det är så långt mellan oss.

En del ställplatser går att boka, vi trodde det skulle vara lugnt en söndagkväll, men bokade till slut ändå. Det var nästan fullt! Så det var med lite nervositet som vi väntade besked från de andra… skulle det finnas plats om de fick för sej att komma dit?

Vi och Berggrens installerade oss iaf och då ser vi att ytterligare tre bilar är här från Husbilsträffen. Så lustigt! Senare kom även Siv och Ove som seglade in på sista lediga platsen, tyvärr fastande Frekko på annan ort tills vidare. Men det blev alltså en liten spontan efterträff där på ställplatsen i Valdemarsvik. Så himla roligt!

När vi vaknade på måndagen hade Berggrens redan åkt iväg, de skulle ju jobba till skillnad från oss andra. Vi tog det rätt lugnt och hann prata med de andra, innan vi bröt upp och körde hela fem minuter. Vad vi gjorde och vilka vi åkte till, berättar jag i nästan inlägg, men man ska ju inte skynda sej hem om man kan vara ute några timmar till 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Låååångbord och brudpar

Låååångbord och brudpar

Vi kom till Böda Camping på söndagen. Redan på måndagen kom de första ekipagen till träffen, men den började egentligen inte förrän på torsdagen. Då var vi kompletta, drygt 220 husbilar och ett par husvagnar. Helt galet!

Detta är tredje Husbilsträffen som vi arrangerar tillsammans med Annelie och Ludde från Skåne. Från början var det för att vi ville träffas, så vi bestämde datum och plats, slängde ut det på sociala medier och fyllde en camping i Sölvesborg. Året efter, förra året alltså, var vi lite mer organiserade och förberedda – då hade vi träffen i Värmländska Sunne. Vi har hela tiden sagt att träffarna ska läggas på olika ställen i Sverige, både för att få se mer av Sverige och för att fler ska kunna komma.

Den här gången blev det alltså på Öland och fler än någonsin dök upp. Så otroligt roligt. Man blir väldigt ödmjuk för hur många som faktiskt vill komma på våra träffar och som vill träffa oss och varandra. Men det visar ju också hur många som är ofrivilligt ensamma och som söker en social samvaro, som vi kan hjälpa till med. Därför är träffarna väldigt viktiga för mej och Martin. För vi känner oss faktiskt ensamma, trots att många inte tror det.

Vi har aldrig något program på våra träffar, den enda punkten är långbordet på fredagen som brukar upprepas även på lördagen. Årets långbord var något av det häftigaste jag varit med om. Tänk er 100 bord och 200 pers som äter middag tillsammans. Aaaamazing! Asså det är svårt att förklara, men känsla att se alla umgås, skratta och knyta nya kontakter är magisk! Att vi skapat detta!

På lördagen var bordet ungefär halverat. Då satt de nyfunna vännerna istället tillsammans vid sina husbilar och umgicks. Några tittade på Eurovision, vi försökte bjuda in oss lite här och där – men det gick inget vidare. Sen såg vi att även våra husbilskompisar Helene och Krister (Berggrens Bilbo) satt ensamma, så vi gick dit. Vi lärde alltså inte känna så många nya på träffen, vilket är lite synd, men några nya namn har vi iaf lärt oss och hoppas ses ute på vägarna.

En himla rolig grej som hände var att ett av paren gifte sej helgen innan träffen, så detta var alltså deras bröllopsresa. Det var vi såklart tvungna att uppmärksamma. Det var ju svårt för oss att komma ifrån och köpa något att överraska med, men när jag berättade om detta för Böda fixade de en liten presentpåse åt oss. Så under fredagens långbord passade vi på att busa lite med dem och lämna över påsen. De blev så glada! Jag älskar när man kan göra något så här, så himla roligt.

Vi hade några andra jubilarer också, bla ett gäng med tre herrar som firade 60, 65 och 70 har jag för mej. De hade fest hela veckan typ 🙂

Veckan och träffen var helt otrolig. Tänk er ett stort kollo med folk som har samma intresse, i åldrarna 40-85 typ. Ingen prestige, inga krav. Bara vänskap och roligheter. Vi skapar bara en plats för folk att träffas, sen får de göra resten själva. Och som jag förstått det så var det många nya kontakter som knöts och som kommer att fortsätta hålla kontakten. Jag hoppas verkligen inte att någon kände sej bortglömd, för vi gjorde verkligen allt vi kunde för att alla skulle känna sej sedda och uppmärksammade.

Vi planerar redan för nästa träff, den kommer inte att bli på Öland (även om vi är mer än välkomna tillbaka) utan lite mer centralt i Sverige. Det gäller ju att hitta en camping stor nog för att få plats med oss och som dessutom ger oss ett jäkligt bra pris. Vi drar trots allt dit en himla massa reklam och köpstarka människor, så lite får de minsann bjuda till. Hojta om ni vet något bra ställe.

Nästan alla i husbil har mer eller mindre stora instagramkonton och många har även Youtube. Inte bara campingen får publicitet, utan hela orten och även kommunen. Som nu när till och med P4 kom på besök. Mycket bra reklam där, inte konstigt att vi är välkomna tillbaka till Böda :-p

Nästa träff blir dock lite annorlunda, men det berättar jag om en annan gång. Är ni intresserade av framtida träffar, så kan ni KLICKA HÄR och gå med i fb-gruppen för våra husbilsträffar så missar ni inget.


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Flyttat in på Böda Sand – (aka Böda Camping)

Flyttat in på Böda Sand – (aka Böda Camping)

Tiden går så fort! Det är redan lördag och vi har varit på Böda i snart en vecka. Vi fyttade in redan i söndags och sedan dess har det varit fullt ös här!

När vi stod i Byxelkrok förra helgen, såg vi att det låg ett stort regnområde över norra Öland på måndagen. Så vi ändrade våra planer och åkte till Böda en dag tidigare än vi tänkt. På så sätt kunde vi installera oss och ställa allt på plats redan på söndagen, innan regnet.

Det är sådärkul att komma fram och gör allt när man är dyngsur. Så när det väl började regna på natten, hade vi redan fixat allt och kunde kura inne i bilen hela dagen. Så mysigt!

Sen har allt gått i ett! Vår stora husbilsträff började offentligen inte förrän på torsdagen, men redan på måndagen började det rulla in bilar. Å sen fortsatte det bara. Bil efter bil… till slut var vi drygt 220 bilar, helt galet. Det innebär typ 400 personer och ni kan ju bara ana hur många hundar… jag är i himlen! Jag har hundar att gosa med överallt!

Under veckan har jag iaf tränat himla duktiga och tagit flera promenader varje dag. Vi har också testat ett par nya recept som vi filmat, ett ligger redan ute på youtube. Så det har varit både nöje och jobb i en perfekt blandning.

VI har det så himla bra här på Böda. Dagarna är intensiva och flyger förbi. Ska berätta mer vartefter, nu ska jag sitta i den ljuvliga solen och snacka bort resten av dagen med härliga människor 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi har kommit till Öland!

Vi har kommit till Öland!

Tiden går så fort! Vi har redan varit ute med husbilen i snart två veckor och allt är verkligen toppen. Fast det kunde få vara lite varmare…

Efter dagarna i Kalmar var det dax att åka över bron till paradiset. På torsdagen runt lunch drog vi över Ölandsbron, mellan två jobbmöten, med sikte på Arontorp och kroppkakor. Från Kalmar tar det inte ens 20 minuter att åka till Arontorps kroppkakor som har en jättefin ställplats och förmodligen Sveriges godaste Ölandskroppkakor. Hit kommer vi alltid när vi åker över bron och trivs jättebra.

Vi installerade oss och jobbade klart, sen gick vi upp till restaurangen åt och de efterlängtade delikatesserna. Asså… det är ju så gott! Någon frågade hur man egentligen äter ölandskroppkakor på rätt sätt, om det finns några särskilda traditioner. De flesta äter antingen med smör, grädde eller lingonsylt – en del äter med alltsammans på en gång. Jag har bara smör till mina, det räcker bra.

Vi gjorde kväll ganska tidigt och på morgon åt vi frukost med Sarah och Gillis som driver Arontorp. De har nämligen en jättefin frukostbuffé som man bara måste äta om man är där. Där finns allt! Martin hade sin lediga dag, så vi tog det ganska lungt. När åt vi frukost i nästan två timmar lixom? Med trevligt sällskap kan det bli så 🙂

Strax innan lunch drog vi vidare, men inte så långt – bara till Borgholm. Här hade vi hittat en ställplats som vi ville testa, nämligen Borgholms Stug- och ställplats, för den har 18-årsgräns. Det är den andra vi hittar där man bara tar emot vuxna, den andra är Bananpannkakan i Helsingborg. Tidningen vi skriver för fick just frågan om barnfria ställplatser och campingar, så det var ju väldigt passande att vi fick nys om den här.

Vi ställde bilen på plats och tog en promenad ner till Borgholm. När vi kom tillbaka till ställplatsen hade flera av gästerna samlats för ta en kvällsöl tillsammans. Fast jag drack cider. Alla kände varandra och vi hamnade lite vid sidan om, så vi stannade inte så länge utan gick tillbaka till bilen. Morgonen efter filmade och fotade vi, innan vi drog vidare igen.

Det blev ytterligare en kortare sträcka, bara till Byxelkrok. En favorit bland ställplatser, där man står fint i hamnen. Här tänkte vi stå två nätter, men det blev bara en. Nu hade vi bytt sovställe så många gånger att jag hade svårt att orientera mej när jag vaknade. Det tar en stund innan jag vet var jag är när vi byter plats varje dag. Lördagen bjöd på härligt väder, så vi satt ute nästan hela dagen och läste. Kvällarna i Byxelkrok brukar alltid bjuda på fina solnedgångar, den här gången var den sådär…

Vädret skulle tyvärr bli sämre, särskilt måndagen skulle bjuda på skitväder. Det är sådärkul att installera sej i regn, så vi bestämde oss för att åka till Böda en dag tidigare än vi bestämt från början. Så redan på söndagen ställde vi bilen på plats. Solen sken och vi kunde äntligen plocka upp oss ordentligt med mattor, markis och möbler. Skönt att stanna på en plats ett tag och veta var man är när man vaknar 😛

Vi var nästan ensamma på denna enorma camping som Böda Sand är. Men det kommer snart att ändras… under veckan ska drygt 200 ekipage rulla in, alla för vår att vara med på vår husbilsträff. Det kommer bli helt galet!


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

4 dagar i Kalmar & test av jubileumsbakelse!

4 dagar i Kalmar & test av jubileumsbakelse!

Vi hade två jobb på vägen mot Öland. Ett var att köra den där båt/bilen i Söderköping, som vi fick ställa in pga dåligt väder. Ett annat var att bevaka Krusenstiernska Gårdens 150-årsdag. Det lyckades vi iaf med!

För att vara helt säkra på att få en plats på ställplatsen i hamnen, åkte vi till Kalmar redan efter lunch i söndags. Det är ju lågsäsong, men ändå valborg – så man visste ju inte. Men där var helt lugnt, vi kunde tom välja plats och ta den största. Första natten var det platser kvar, men sedan dess har det varit helt fullt och även bilar på kö. Vi gjorde alltså rätt som kom så tidigt som vi gjorde.

Måndagen och halva tisdagen satt vi mest och jobbade, vårt nya hemmakontor i Ralle är så mycket mer funktionellt än det var i Peppe. Vi får plats ordentligt, jag kan tom välja på fyra olika platser att sitta, ”hänga” eller ligga. Så det har blivit en hel del gjort faktiskt, så himla skönt!

Vi har kommit ut på promenader igen, våra kroppar jublar och vi sover så mycket bättre. Det blir också en himla massa bilder medan vi är ute och går. Kalmar är ju så fint, så man tröttnar lixom aldrig heller.

Där brukar vara en ny utställning på Kalmar slott varje år och så är det även i år. Valborgseftermiddagen spenderade vi alltså på slottet. Den här gången handlar utställningen om Häxor och är så otroligt intressant. Allt är så snyggt kreerat och informativt. Tänk att ca 300 kvinnor dog och att Sverige nog var värst av alla i häxprocessen. Fruktansvärda saker ägde rum under ca tio år på 1600-talet, mycket pga barn, som var de som angav kvinnorna mest. Vi gick långsamt runt och läste kvinnornas olika öden, tänk så otroligt många som dog alldeles i onödan. Som mördades!

På onsdagen var det dax för Krusenstiernas jubileum. Vi är oftast bara där för att se teater, nu skulle vi få veta mer om gårdens historia, se en kockduell och matlagning från 1800-talet och provsmaka jubileumsbakelsen. En kul dag alltså!

Solen sken, men vinden låg på – så det var ändå lite småkyligt. Det tar kanske 10-15 minuter att gå från bilen till gården, vi var där i god tid för invigningen. Prick klockan 11.30 invigde kommunalrådet Johan Persson, dvs min kusin, jubileumsdagen med några väl valda ord och trumpetfanfar. Inte av Johan, utan av en som kan spela trumpet 😛

Klockan 12 skulle kockduellen köra igång. Vi hann precis göra en intervju om jubileumsbakelsen, fota och smaka den innan allt startade. Tänk er en perfekt sockerkaksbotten med rabarber och hallongrädde. Lent, fluffigt, sött och gott. Sockerkaka för att det är ett traditionellt bakverk. Rabarber och hallon, för att det finns på gården. Den ska säljas hela sommaren, så ni har gott tid på er om ni vill testa den.

Sen började kockarna laga maten. En trerätters från 1800-talet och vi fick smaka! Favoriten var en laxpaté som nog var den godaste paté jag någonsin smakat. Både recepten och uppläggningarna var som på 1800-talet, även om en av kockarna moderniserade sina rätter en del. Otroligt roligt att se, och spännande att få provsmaka. Allt var väldigt gott!

Det blev en lång dag i den lilla oasen som ligger bakom ett plank mitt i stan. Innan vi gick tillbaka till bilen tog vi ett varv i Krusenstiernskas boningshus, det som köptes 1 maj 1874 och fortfarande står där.

Vi kom alltså dit vid 11 och gick därifrån 14.30. Då var vi rätt frusna och lite hungriga. Man blir inte mätt av några skedar här och där, så vi gick iväg för att äta och sedan satte vi oss i solen resten av dagen. Jag tittade på klockan vid 17.30 och satt fortfarande i t-shirt då. Hur härligt!

De fyra dagarna i Kalmar var över, nu var det dax att åka vidare. Fast vi kommer tillbaka i Juni för att se teater 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi hittade solen!

Vi hittade solen!

Vi flydde alltså den utlovade snöstormen i torsdags. Packade i en handvändning och drog till Nyköping. Där stod vi sedan och väntade några timmar för att snön skulle försvinna och vi säkert kunde fortsätta till Stegeborg. Där fanns solen, men tyvärr inte tillräckligt för att vi skulle kunna göra det vi kom för.

Vi kom till Stegeborg vid 15-tiden och då sken faktiskt solen, men särskilt varmt var det inte. Skulle vi kunna åka den där båt/bilen eller ej. Skulle det kunna bli av dagen efter kanske? Det återstod att se.

I Stegeborg hann vi precis ta en promenad och filma ställplatsen innan vi fick sällskap av våra husbilskompisar Helen och Krister (Berggrens Bilbo) som hade lånehund med sej. Crazy Doglady (jag) blev såklart överlycklig och satt med hund i knät resten av kvällen 🙂

Morgonen efter stod det klart att jobbet vi skulle göra måste ställas in. Man kan inte testa en båt när det är typ 4 grader varmt, molnigt och småblåsigt. Särskilt som det ska filmas och fotas, det blir ju inte jättefina bilder direkt. Så vi gör ett nytt försök i juni.

Med det beslutet var det bara att köra vidare. Nu fortsatte jakten på solen och riktig värme. Färden gick vidare till Blankaholm och här var det faktiskt så fint att vi kunde sitta ute en stund. Vi har som vana att sladda in på sista platsen och den här gången var den brevid nya husbilsvänner som ska komma på vår träff på Öland. Kul kul!

Äntligen fick vi lite ledig tid, så vi stupade faktiskt. Det blev en tupplur och sen tittade vi på resten av tv-serien ”Jana – Märkta för livet”, som vi var på premiären av för någon vecka sedan. Sååå bra! Se den om ni inte gjort det. Och läs böckerna!

När vi tittade ut hade vi en otrolig solnedgång och sprang direkt ut för att ta lite bilder. Det är ju typ årets första somriga solnedgång. Den njuter man alltid lite extra av.

På morgonen vaknade vi av solen! Hur härligt! Vi kunde plocka ihop oss utan att ha tjocktröjorna på. När vi närmade oss Mönsterås gick träden över i svagt grönt och när vi parkerade i Kalmar var det 16 grader varmt. Så snabbt ut med utemöblerna, sen satt vi ute i solen och läste hela dagen. Vi hade hittat solen – som vi längtat!

Äntligen sol på näsan, ny energi i knoppen och den där behagliga känslan av att vara perfekt varm i hela kroppen. Det var så härligt att vi gick till närmaste butik och köpte glass. Sen satt vi ute och käkade glass och läste lite till. På kvällen tog vi en promenad, men då hade det blivit svalare så promenaden blev inte så lång. Med en härlig känsla i kroppen blev det rätt tidigt i säng, man blir trött av solen.

VI är alltså i Kalmar nu och här stannar vi tills på torsdag. Då kör vi över bron till Paradiset igen 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi drog (typ i panik)!

Vi drog (typ i panik)!

Vi har småpackat hela veckan inför vår resa till den stora husbilsträffen och vägen söderut. Planen var att åka idag på morgonen, stanna på jobb i Söderköping och vara i Kalmar på söndag. Istället öste vi in saker i bilen och drog igår, å det var ju en jäkla tur.

Snövarningen över Tumba har legat där hela veckan, men vi hoppades på det bästa. Men när SMHI utfärdade gul varning och 7 cm snö under fredagen började det kännas rätt otrevligt. Vi har numera nästan 4 ton bil och 7,5 meter att manövrera och den har sommardäck. Det är bara andra gången vi ska ut med Ralle (husbilen heter så), då vill man inte halka runt på underkylda vägar med snö.

Problemet var att Martin hade kurs på torsdagseftermiddagen och skulle komma hem senare än vanligt. Vi kunde alltså inte åka en dag tidigare, som vi brukar kunna göra om det behövs. Men jag började packa mitt, så iaf det var klart. Så fick han helt enkelt avgöra hur vi skulle göra, det bästa skulle ju vara att komma iväg på torsdagen och då åka ifrån ovädret. Det slutade med att han åkte hem efter den obligatoriska delen av kursen och sa ”Vi drar”.

Han kom hem strax innan 17, vi åkte strax innan 19. Vi har aldrig packat och gjort färdigt bilen så snabbt någon gång. Det är ju en sak att vara borta en helg, men nu ska vi ju vara borta flera veckor. Vi öste in grejer i bilen och kan bara hoppas att vi fått med oss det vi ska. Tack o lov är vi ju i Sverige, så saker går ju att köpa.

Men att packa för några veckor framåt innebär att man även packar för flera olika årstider. Hur många jackor behöver man ha med sej just precis nu? Vad blir det egentligen för väder längs vägen? Minst sagt knepigt, särskilt som utrymmet dessutom är begränsat.

Det hade börjat ösregna, så vi var rätt blöta när vi satte oss till rätta i bilen och körde iväg. Vi vill helst inte komma fram i mörker och krångla med parkering så här första gången med nya bilen på en mindre ställplats. Så vi körde bara till Nyköping och drog åt handbromsen i hamnen, som vi känner till sen förut. En plats som vi gillar.

Nu var vi iaf på väg och kom undan värsta snöfallet, men skulle vi kunna göra vårt jobb på fredagen? Nope, det skulle vi inte kunna, visade det sej direkt på morgonen. För det har kommit snö i Nyköping också och vi skulle provköra en slags båt/bil på vattnet. Då vill man gärna ha lite hyfsat väder, iaf mer än 5 grader…

Så allt vi kan göra nu är att vänta. Nu snöar det iaf inte längre, det regnar inte ens, men det är definitivt inte båtväder. Särskilt inte som vi ska filma alltsammans, det blir inte en jättekul film med regn och tråkväder. Bilder går att redigera rätt hyfsat, men med film är det svårare. Dessutom är det rätt oskönt att vara på vattnet när det är typ 2 grader varmt i luften.

Istället sitter vi och jobbar, vi har ju inte gjort det i nya bilen förut. Men det funkar kanon, bättre än i den gamla. Martin har egentligen sin lediga dag idag, men sparar den till en annan gång. Han får ju göra lite som han vill tack o lov.

Jag sitter och läser, skriver och pysslar. Det går absolut ingen nöd på oss, vi trivs så himla bra i vår nya bil och vi står fint med utsikt över vattnet. Men det var ju inte så här det var tänkt att bli, vi var ju inbokade på jobb. Skit oxå!

Om en stund åker vi vidare till Stegeborg, så får vi se om vi kan köra den där båt/bilen imorrn istället, annars får det vänta tills i juni. Då ska det väl vara snöfritt iaf…

Vädret har verkligen något emot oss, det är nästan alltid sämst väder där vi är. Så nu hoppas vi verkligen att Öland visar sej från sin allra bästa sida om en vecka, när vår husbilsträff går av stapeln. Det är ALLTID sol och varm på Öland i maj. Det skulle ju vara surt om det inte var så i år när vi dragit dit över 200 husbilar 😛

Det har verkligen varit en lång vinter och riktigt dålig vår. Eller vad säger ni?


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Varför blir de så arga?

Varför blir de så arga?

Jag vet ju att många ifrågasätter vårt sätt att leva. Att jobba på distans och bo långa perioder i husbilen är en dröm för många, men kan tydligen dessutom reta upp folk en del.

Förra helgen var jag med i P4 och pratade om annorlunda boenden med Lasse Persson och Eva Röse. När man berättar att man planerar att permanent bo i husbil får man ofta två olika reaktioner; ”Oj, va häftigt” eller ”Å fy så trångt”. Sen börjar den man pratar med fundera lite och frågar varför, hur man tvättar, om man bråkar mycket och hur man får egen tid. Så var det även den här gången. det lät som Eva var lite mer pepp än Lasse på att testa vårt liv 🙂

Sen började kommentarerna komma i sociala medier. De flesta drömmer om samma sak, men så finns det en och annan som blir arg. Ibland väldigt arg. Någon skrev med stora bokstäver att distansarbete måste förbjudas. Jag hittar inte kommentaren nu, så han har förmodligen raderat den. Han ja… det är oftast män som skriver argt i just detta ämne, nästan aldrig kvinnor.

Vad är det man irriterar sej på och blir så arg över? Är det att vi har friheten? Är det att vi reser mycket? Eller är det helt enkelt bara en ilska över att vi gör något som andra drömmer om? Avundsjuka alltså.

I intervjuer vi gör hinner vi oftast inte berätta om vad vi gjort för att kunna leva så här. Att Martin omskolat sej som 40+ och satt sej i skolbänken under två år. Sedan kämpat för att få ett jobb och tom bytt namn. Hans utländska efternamn var ett stort hinder, upptäckte vi och det blev särskilt tydligt när han väl bytte namnet och aldrig fått så många jobberbjudanden som efter det. Sorgligt med sant.

Alla som känner oss vet hur vi kämpat med sociala medier, blogg, magasin och youtube för att få en inkomst. Det har varit många timmar hårt arbete och väldigt långa dagar, inte som vissa tror att man får en miljon följare på bara några månader och sedan tjänar storkovan. Sånt tar tid och massor med jobb. Så många storkovor blir det inte heller, tror vår bästa film gett sammanlagt 1000 kr hittills… Vi har nästan inga samarbeten, sånt tar för lång tid att förhandla om. Ett mail av 200 kanske ger nåt – min inkomst kommer mest från googleannonser. De där som ni blir irriterade på när ni besöker våra sidor 😛

Martin har även förhandlat med sin arbetsgivare och sina uppdragsgivare om att kunna jobba på distans. det har såklart krånglat till det för hans chefer, men pandemin visade ju att det går och många i hans bransch jobbade mycket på distans redan innan. Men uppdrag som krävt hans närvaro på ett fysiskt kontor har han ju haft svårt att ta och då finns det såklart ett dåligt samvete mot både kund, kollegor och chefer.

Hårt jobb lönar sej och nu har vi äntligen fått ett fast uppdrag av en campingtidning, Ett drömjobb att åka runt och faktiskt testa campingar och ställplatser och få betalt för det. Men jobbet ska ju göras också. Vi måste åka runt lite överallt och sedan ha tid tillsammans att redigera bilder och skriva texter. Vi har fram tills nu jobbat dygnet runt, men sedan 1/4 har Martin gått ner till 80% och tanken är nu att just uppdragen ska göras på den lediga dagen.

Just våra uppdrag är kanske lite udda. Men att bo i husbil blir allt vanligare, vi har numera flera bekanta som gör det. Många tror nog att det bara är pensionärer eller väldigt rika människor som bor i sin husbil. Men så är det inte! Vi är rätt många som har kontorsjobb som kan utföras på distans. Många jobbar med IT, som Martin, andra jobbar med ekonomi eller logistik. Det finns rätt många jobb som funkar att göra på distans, men det verkar inte all förstå.

Efter pandemin har arbetsgivarna dessutom sett att många av dem som jobbar på distans är mer effektiva än de som sitter på kontoret varje dag. Så varför blir folk så arga? Glorifierar jag distansarbetet? Ja, kanske… fast jag är ju frilans och har jobbat hur jag vill senaste 30 åren. Jag har lixom ingen arbetsplats att gå tillbaka till. Hemma är min arbetsplats oavsett vad Herr Johansson tycker om det. Och om alla skulle jobba 7-16… vad skulle hända då? Sjukvården… räddningstjänsten… butikerna… undrar om han dessutom menar 7-16 enbart på vardagarna?

Herr Paulsson tycker att vi ska vara ödmjuka. Asså… varför det? Glad är jag definitivt och stolt. Och jag är ödmjuk för att jag till slut har ett uppdrag som ger mej en inkomst. Och för att jag har en man som går med på alla mina konstiga idéer och att vi har möjlighet att leva som vi gör. Men ödmjuk för att jag jobbar på distans vet jag inte varför jag ska vara… det är ju jag som tillsammans med Martin har skapat den möjligheten.

Jag tror det var Tage Danielsson som sa att det är synd om människan. Och det kan jag verkligen hålla med om ibland. Om folk blir arga över hur vi lever, när vi inte stör någon, inte gör någon illa osv, ja, då är det synd om dem. Vilket otroligt fattigt liv de lever. Att inte kunna glädjas över att någon förverkligat sin dröm och gör något annorlunda är så otroligt sorgligt. Men väldigt svenskt – den svenska avundsjukan…

Visst, jag kanske både pratar och skriver (för) mycket om vårt liv i husbilen och hur vi gjort drömmen till verklighet. Men det är ju för att peppa! För att visa att det går! Martin och jag är inte unika eller speciella, vi har ingen särskild förmåga att göra drömmar till verklighet. Vi är helt vanliga människor, bara lite mer risktagande kanske. Nu avskyr jag uttrycket ”kan vi – kan alla”, men vi kan iaf visa att det är möjligt. Kanske inte för alla, men för många.

Å jag fattar inte hur folk kan bli så upprörda för det.


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Halva mitt hjärta finns i Gambia

Halva mitt hjärta finns i Gambia

När jag som 20-åring flög in över Gambia första gången var det kärlek vid första ögonkastet. När Saharaöknen övergick i mangroveträsk och jag såg Gambiafloden ringla sej fram kände jag att jag kommit hem. Att jag skulle både skulle bo och arbeta där, hade jag aldrig ens kunnat drömma om.

1 november 1990. Det är ett datum jag aldrig glömmer. Då satte jag min fot på Gambisk mark för allra första gången och det förändrade faktiskt mitt liv för alltid. Bara två månader senare kom jag nämligen tillbaka för att bo där. Jag hade blivit erbjuden jobb under vår semesterresa och tackat ja.

På 90-talet fanns det som bekant varken internet eller sociala medier. Det höll kanske på att komma, men internet var definitivt inte särskilt vanligt i Afrika. Att ringa var dyrt, så det var snigelpost som gällde om man ville ha kontakt med nära och kära. På den tiden funkade faktiskt posten helt ok, till skillnad från nu.

Att bo så långt hemifrån och knappt ha någon kontakt med sin familj gör att man växer en hel del som människa. Man är tvungen att bli självständig och lösa de problem som uppstår på egen hand. För mej var det enormt utvecklande och den bästa tid jag någonsin haft. Det bästa jag gjort under min tid som ung vuxen faktiskt. Tiden i Gambia förändrade mej helt och de värderingar jag har idag kommer därifrån. Kanske är det därför jag inte tycker om saker och hellre bor i husbilen än hemma i huset?

Efter att jag flyttade hem skulle det ta över 20 år innan jag återsåg Gambia igen. Då tillsammans med mina barn och Martin. Jag tog med dem till alla platser jag besökte som ung och en del nya platser också. Min yngste son lärde känna Smile, som vi haft kontakt med sedan dess och även hälsat på flera gånger i hans by. Vi hjälper honom så gott vi kan med bla vår kunskap och ekonomiskt när vi kan. Nu är hela byn involverad 🙂

Smile bor ungefär 3 timmar bilresa in i landet, i den lilla byn Nema. Här bor ca 400 personer och jag tror att alla vet vilka vi är vid det här laget. Första gången vi kom till byn hade barnen fått ledigt från skolan och stod vid vägen och väntade på oss. Sedan sprang de längs bilen tills vi parkerat där vi skulle. Damerna slog i grytlock och alla sjöng. Det var helt magiskt! Ganska surrealistiskt och helt galet – men vilket känsla!

Jag tänker på Gambia varje dag och längtar dit konstant. Tyvärr har Ving inte längre några charterresor dit och det gör att det numera är mycket krångligare och dyrare att åka dit. Nu har det blivit väldigt dyrt, så vi har inte varit där sedan strax innan pandemin. Visst kan man åka reguljärt och det kommer vi att göra, men just nu har vi inte lust att resa ett drygt dygn, (enkel resa, mot 8 timmar med Ving), för att vara borta ett par veckor. Då ska jag vara borta längre. Visst kan man ta en reguljär charter som bara tar 12 timmar, men då är det väldigt dyrt.

Så jag sitter här och längtar. Tack vare internet och särskilt messenger kan vi hålla kontakt med Smile väldigt enkelt. På det sättet är internet guld värt, men jag är faktiskt lite glad att det inte fanns när jag bodde där. Jag var lixom tvungen att klara mej själv och det var väldigt nyttigt.

Smile har valt bort fru och barn för att ta hand om sin familj på 10 personer. Tyvärr är hans hälsa inte på topp, magen krånglar och han får ofta infektioner. Vi hjälper honom med pengar så han kan besöka en riktigt läkare och få medicin, istf att besöka den sk bushdoctorn som inte vet vad han snackar om. Men det är svårt att inte vara på plats. Pengarna vi skickar ner brukar även räcka till lök, olja och ris för ett tag framöver.

En del av mitt hjärta blev alltså kvar i Gambia och finns där vart jag än är i världen. Gambia finns alltid nära mej, mycket eftersom Smile hör av sej nästan dagligen. Men också för att jag har bilder överallt hemma och i telefonen som påminner mej. Jag vet att många har fördomar om det lilla landet, men det är ju som alltid från folk som inte varit där. De vet ju alltid bäst…

Gambia kallas ”The smiling coast”mycket för att alla ler, alla är glada och alla är vänliga. Här finns en otroligt rik kultur, god mat, fantastiska människor och underbara stränder. Bara 8 timmar bort (fågelvägen), nästan ingen tidsskillnad, alltid sol och milslånga stränder att promenera längs. Jag älskar det. Ni får titta på bilderna och bedöma själva om det skulle kunna vara något för er.

Nu undrar ni säkert var den andra halvan av hjärtat finns. Det ska jag berätta en annan gång 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vårt liv förändras!

Vårt liv förändras!

Jag är egen företagare med uppdrag inom journalistik och sociala medier. Martin jobbar heltid samtidigt som han gör våra filmer och är med mej som fotograf på mina uppdrag. Det innebär att vi jobbar nästan jämt, även om vi ofta kan välja när vi gör det. Vi hinner ingenting annat och det vill vi ändra på!

”Vad jobbar du med?” Den frågan får jag ofta. Mitt svar är att jag är frilansjournalist och sk digital kreatör (det andra kallar influencer). Min lön får jag alltså av att man läser den här texten, kikar in på Du i Fokus – duifokus.se och ser våra filmer på Youtube. Jag är rätt dålig på samarbeten som skulle kunna ge ännu mer ekonomi, men jag inte orkar svara på alla mail som aldrig ger något i slutänden. 99 av 100 mail ger absolut ingenting, de tar bara energi.

Men jag har också uppdrag för olika magasin och tidningar. Det innebär att jag inte har någon bestämd arbetstid eller exakta timmar som jag ska jobba, jag ska bara göra jobbet – annars blir det inga pengar. Oftast gör jag en massa ”måsten” på förmiddagen (tränar, gör ärenden, tvättar osv) och jobbar på eftermiddagen och helgerna. Och jag ligger konstant efter med precis allt.

Varje dag ska våra sociala medier uppdateras, kommentarer ska besvaras och troll ska bekämpas. Du i Fokus uppdateras varje dag med nya texter och nyheter ska därför bevakas varje dag, Det kommer mängder! Mail ska skrivas och besvaras. Bloggen ska få sitt. Alla texter ska pushas i olika FB-grupper och på våra egna sidor. Jag överdriver inte om jag säger att jag tillbringar 6-8 timmar om dagen med telefonen eller datorn. Men när vi är ute och reser har jag oftast skrivit allt jag ska i förväg och behöver bara uppdatera på ett par ställen per dag, det innebär kanske 1 timmes jobb per dag. Detta är inget konstigt för mej, jag har haft det så här så länge att det bara är så.

Martin jobbar som IT-konsult. Just nu med två olika uppdrag som gör att han behövs på kontoret i stan. Snart har han bara ett uppdrag, då kan vi röra oss mer fritt och jobba från husbilen. Oftast åker vi nånstans på fredagar, kollar in området på lördagen, filmar på söndagen och kör vidare efter jobbet på måndagen. Sen jobbar Martin som vanligt på en camping eller ställplats tis-fre innan vi åker vidare. Det blir rätt stressigt och till slut ligger vi med massor av bilder och filmer som ska redigeras och texter som ska skrivas – så vi nästan får panik. Martin är väldigt tålig och orkar nästan hur mycket som helst, jag blir trött för hans skull…

Planen med youtube har hela tiden varit att kunna tjäna tillräckligt för att gå ner i arbetstid. Och nu är målet nått! Vi tjänar inte helt så det täcker en arbetsdag i veckan än, men det struntar vi i. Just nu tjänar vi tillräckligt för att klara oss, även om han går ner till 80% – så nu gör han det! Livskvalitet är viktigare än pengar, så länge man har så man klarar sej. Nu kommer vi även få tid att ta hand om oss – det viktigaste av allt!

Här berättar vi om beslutet på vår instagram @jikitaspåäventyr

Så från och med 1 april, i måndags, alltså har Martin en dag ledigt i veckan. Det innebär att vi numera har tre dagars helg, ibland fyra – eftersom han kan välja att ta sin lediga dag när han vill. Det innebär i sin tur att vi kan jobba mer effektivt med våra sociala medier en dag i veckan, tillsammans, och sedan ta ledigt på helgen. Jag får alltså mer hjälp med texter, bilder och filmer och får mer tid att fixa med bloggen eller annat. Det betyder också att vi har mer tid att testa nya recept och även göra matvideos.

Just den här veckan har vi inte känt så mycket av det eftersom det var röd dag i måndags och han fortfarande sitter fast med sina två uppdrag. Och vi kommer nog inte märka någon större skillnad förrän i månadsskiftet, men framförallt kommer det att märkas när vi drar ut på nästan långtur och i sommar. Att ha en extra dag i veckan att ta tag i saker tillsammans kommer att göra stor skillnad. Särskilt för mej.

Så nu har vi alltså uppfyllt två drömmar; vi har köpt husbil och vi har gått ner i arbetstid. Nästa steg är att sälja huset och flytta in helt i husbilen, men det är några pusselbitar som måste passa innan vi kan göra det – men en dag blir det så! Vi är ju inte såna som bara sitter och drömmer. Vi gör planer av våra drömmar och ser till att realisera dem också.

Just det här med en ledig dag extra har vi sugit på ett litet tag. Det är ju trots allt lågkonjunktur, men vi har så vi klarar oss och inte längre något stort som vi behöver spara till. Det kändes som ett perfekt tillfälle så här inför sommaren att få den där extra lediga dagen. Funkar det inte så kan han gå upp i arbetstid igen, får vi mersmak kanske det blir ytterligare en dag 🙂

Målet är att vi inom några år ska bo heltid i husbilen och åka runt i Sverige mellan april och mitten av oktober och dra söderöver resten av året. Att aldrig mer ha vinter! Vi kommer att hyra en Attefallare eller liknande i Halland eller Skåne, där vi har våra grejer och en adress. Så har vi även någonstans att ta vägen om det händer något med bilen eller vi behöver vara hemma för vård eller liknande. Men vi kommer aldrig mer äga ett boende och det känns så otroligt härligt att tänka på efter över 30 år med hus.

Det finns en enorm frihet i den tanken och bara att ha tagit steget med att gå ner i arbetstid känns så häftigt. Vi gjorde det många drömmer om och vi är inte färdiga än. Målet finns där framme, planen är glasklar 🙂


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube