Browsed by
Etikett: resa

Isola Bella och Isola Di San Giulio

Isola Bella och Isola Di San Giulio

Under min resa i Italien besökte vi några väldigt intressant och vackra öar. Fokus var ju området runt lago Maggiore i norra Italien. Där finns bla Isola Bella och Isola Di San Giulio, som jag fastnade lite extra för.

Isola Bella ligger precis utanför Stresa, där vi bodde, i lago Maggiore. Det tar bara några minuter med båt ut till ön som ägs av familjen Borromee som bott här sedan 1500-talet. Man kan nog säga att hela ön täcks av ett väldigt annorlunda slott och en fantastisk trädgård.

Vi började med en rundtur i slottet som är gigantiskt. Jag vet inte hur många rum som finns, men om jag säger att där finns flera balsalar och handbyggda grottor under huset… då kanske ni fattar hur stort och annorlunda det är. Konst är den stora grejer här, det hänger tavlor precis överallt. Eftersom familjen fortfarande bor i huset så får man inte se allt och man får absolut inte gå runt själv, utan en guide visar det man får se och ändå tar det ett par timmar att ta sej runt.

Det är stora rum med olika tema, ljust och faktiskt rätt trivsamt – tills man kommer ner i de där mysko grottorna. Där pryds väggarna av snäckor och sten, det har tom varit små vattenspridare i väggarna för att rummen ska vara fuktiga som grottor. Jättekonstigt. Här nere finns också samlingen med kasperdockor, riktigt läskiga faktiskt.

Sen glider huset över i trädgården nästan utan att man märker det. En sekunden är man inne och andra är man ute, men man noterar knappt att man passerat någon dörr. Otroligt märkligt och så läcker. Trädgården tar lixom över huset och när man går upp för en trapp öppnas den framför sej. Man möts av en påfåglar som strövar fritt, växter av alla möjliga slag och färger och en slags uppbyggd trädgård med tio terrasser som är något av det märkligaste jag någonsin sätt.

Här skulle jag kunna gå omkring hur länge som helst och gärna på sommaren eller våren när det är ännu mer blomsterprakt och färg. Men nu hade jag bara förmiddagen på mej, sen var det dax att åka till nästa ö, Isola Di San Giulio, som är ”den tysta ön”.

Isola Di San Giulio ligger inte i lago Maggiore utan i sjön brevid, lago Orta. En kort bilresa bort till orten Omegna, där båten ut till öarna går. Där upptäckte jag att det finns massor med ställplatser och campingar, så hit återvänder jag gärna med husbil någon gång.

Isola Di San Giulio kallas för den tysta ön, pga av kyrkan och klostret som finns här. Hela ön känns lite som en bortglömd och väldigt gammal plats, med sin slitna kyrka och små trånga gränder. Här är såklart ingen biltrafik, ön är inte ens 300 meter lång. Kyrkan finns nämnd redan år 390, rätt gammal alltså.

Vi började med att besöka kyrkan, som är jätteliten och med en spännande krypta under. Målningarna inne i kyrkan är många, stora och välbevarade. Det är tydligen ganska mycket aktivitet här, men den känns nästan öde. Fast man ser ändå att många besöker den eftersom det lyser många tända ljus nere i kryptan. Jag är ändå ganska glad över att komma ut i friska luften igen.

Kyrkan är såklart mittpunkten på ön och det känns som alla gränder är sammankopplade med den. Det känns nästan som att alla byggnader sitter ihop med varandra och även med kyrkan på något sätt, så trångt är det. Man kan komma till ön och bo hos nunnorna, klostret är ett tyst kloster och man uppmanas att gå ut i gränderna för kontemplation. Längs med vägen finns tavlor med kloka ord och budskap. Här är verkligen jättefint och så otroligt mysigt att gå.

Att komma på besök några timmar är intressant och kanske stanna ett par dagar, men längre än så vete sjutton. Jag tycker om tystnaden, men helt tyst flera dagar vet jag inte om jag vill vara. Skulle ni kunna det? Här finns iofs en restaurang också, som är öppen på torsdagar… alltid nåt 🙂

Två fina och intressanta öar alltså, i norra Italien. Absolut värda ett besök om ni är här och faktiskt värda att planera in och ta en liten omväg för. Tycker iaf jag!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

En aktiv resa med bågskytte och zip-line

En aktiv resa med bågskytte och zip-line

Resan till Italien var definitivt inte någon mysig solresa. Vi vandrade mellan små byar i bergen och jag fick prova både bågskytte och åka zip-line. Så himla kul, även om det kunde gått lite fortare 🙂

Jag har nog alltid varit lite av en pojkflicka, även om jag ändå varit ganska ”flickig”. Tidigt fick jag följa med min pappa ut på jakt och han lärde mej att skjuta både med riktigt gevär och prick på burkar med luftgevär. Även om saker skulle kunna vara lite läskiga visar jag det inte, utan kastar mej ut för att se om det verkligen var så läskigt som jag trodde. Oftast är det inte så. Jag litar på att de saker som finns att prova är säkra, annars skulle de ju inte få finnas där.

Varken vandring och bågskytte är ju inte särskilt läskigt och rätt ofarligt. Jag gillar att gå långt, så det äventyret var en ren njutning även om jag fick skynda ikapp de andra hela tiden. Skytte gillar jag, och är faktiskt hyfsat bra på det, så var det även med bågskytte tydligen. Jag träffade iaf tavlan utan problem. Men min vänsterhand stökar så det blev bara 3-4 pilar innan handen gjorde så ont att jag fick lägga ner bågen igen.

Det jag såg fram emot mest på hela resan var att åka zip-line. Vi kom till Lago d,Orta Zipline, där vi fick skriva under en massa papper, lämna ifrån oss alla grejer, promenera en bra bit och sedan klättra upp för en lång och brant trappa upp till plattformen 60-70 meter upp. Av vår grupp på 11 personer, var vi 8 som åkte, 3 av dem osäkra från början – men de åkte ändå. Även de som tycker att höjder är läskiga åkte. Så himla coolt!

Där står man på plattformen, högt upp ovanför vattnet. Banan är nästan 500 meter, 100 meter över vattnet, det är rätt högt när man tittar ut över kanten. Jag tvekade inte, detta ville jag gärna göra – tack o lov har jag ingen höjdskräck eller så. Det man kan känna tvekan inför är själva klivet ut i luften, men det är inget problem här. Man sitter nämligen i selen och åker bara iväg, inget kliv, ingen knuff, man bara glider iväg lite mjukt. Å det går inte så fort heller, tyvärr faktiskt… jag hade gärna sett att det gått lite fortare. Men visst, jag hann se sjön, bergen och omgivningen. Jag hade även en kamera med mej på en pinne och kunde tom filma hyfsat stadigt.

Jag gillar aktiva resor, detta var en av de roligaste jag gjort. Att dessutom utmana sej själv lite och se att man klarar mer än man tror är lite extra roligt. Lite som den modiga lilla grisen 🙂

Har ni gjort något som ni absolut inte trodde ni skulle göra? Som andra ser som lite modigt.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Hotel Primavera vid lago Maggiore

Hotel Primavera vid lago Maggiore

Jag har alltså varit i Italien en snabbis. Jag åkte i onsdagsmorse och kom hem igår. Fem intensiva dagar i norra Italien i området runt sjön Maggiore. Här är sååå fint och finns massor att se och göra!

För de allra flesta är Italien synonymt med Rom, Toscana, Venedig eller kanske Milano. Norra talien är ett blankt fält för många och Piemonte är mest ett vin, eller kanske en region… och det var just till Piemonte jag åkte.

Piemonte ligger i nordvästra Italien och omges på tre sidor av alper, med Schweiz i norr och Frankrike i väster. Här finns en mängd mindre provinser, en av dem är Verbano Cusio Ossola. Ungefär 1 timma (45 km) från Milanos flygplats, ligger den lilla staden Stresa. Detta var mitt mål de första dagarna.

Vi bodde på Hotel Primvera som ligger otroligt fint precis vid vattnet. Hotellet har en stor parkering en bit bort, så man kan faktiskt komma med bil och sedan ha en helt bilfri vistelse. Eller be om transfer, så fixar hotellet det. Men här finns även en tågstation i närheten och tåget går direkt från Milano. Det är alltså enkelt att ta sej hit på vilket sätt man än väljer.

Sjön Maggiore är 66 kn lång och därmed Italiens största sjö, den börjar faktiskt i Schweiz, här finns flera små öar och pittoreska städer. Det var området runt sjön som vi var här för att utforska och anledningen till resan. Tyvärr hann vi se väldigt lite av staden Stresa, då alla aktiviteter var runt omkring. Men det betyder att jag måste komma tillbaka och det gör jag gärna!

Vårt hotell ja. Som sagt var det ett perfekt läge i gamla stan, nära vattnet och båtarna ut till öarna, mitt i smeten med både butiker och restauranger. Hotell Primavera är ett medelklasshotell med 37 rum, pris från 85 Euro. I hotellet finns egentligen inte så mycket mer än en frukostmatsal men det räcker jättebra. Rummen är lagom stora, med bra wi-fi och allt annat som man behöver. Det är iofs lite ljud utanför eftersom det ligger mitt i smeten, men det låter ändå inte särskilt mycket. Jag störs av allt, men detta var helt ok. Förutom fredagmornar, då tömmer man glas från restaurangerna vid 7-tiden.

Jag trivdes otroligt bra här! Familjärt och nära till allt. Såklart finns det finare hotell med högre standard, men det behövs inte, man är ju där så lite. Jag gillar särskilt närheten till vattnet och de långa strandpromenaden. Jag hann inte utforska den särskilt mycket, och därför tänker jag komma tillbaka. Kanske med husbil… för det fanns faktiskt ganska många stallplatser och campingar. Det skulle vara helt fantastiskt att åka runt en höst här, så kan det faktiskt bli 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Jag är i Italien!

Jag är i Italien!

Ibland är det snabba puckar. Förra veckan fick jag förfrågan om att åka till Italien för att kolla upp regionen Piemonte. Såklart tackade jag ja och nu är jag här 🙂

Jag är på en sk pressresa, vilket innebär att jag är på en plats för att undersöka den och sedan skriva om den. I det här fallet utgår vi från Stresa i norra Italien. Dagarna är låååånga. De börjar med frukost Kl 7 och är sedan fullpackade med aktivitet hela dagen och avslutas med en lång middag tidigast Kl 22. Jag är definitivt inte vad vid ett sånt tempo och stupar i säng på kvällarna.

Jag kom hit i onsdags, då var det mest att lära känna gruppen jag åker med. Vi är 12 stycken, alla utom jag och en till är reseagenter från olika europeiska länder. Jag är den enda svensken. Ett kul gäng sånär som på en väldigt konstig tysk… han luktar illa och kommer alltid för sent. Någon som sticker ut finns alltid i en sån här grupp, det är definitivt inte första gången.

När jag åkte hemifrån var det 2 plusgrader, när jag landade i Milano var det 19. Ljuvligt! Bilresan till hotellet i Stresa tog ca 50 minuter och ligger precis vid sjön Maggiore. Så otroligt fint!

Jag bor på hotell Primavera, med utsikt över snö gränder och restauranger. Granne med en kyrka som iofs ringer en gång i halvtimman, men också bjuder på fantastisk körsång. När jag gick förbi igår hörde jag en gosskör och var tvungen att stanna och lyssna.

Som sagt, det är långa dagar. Vi äter massor och äter ännu mer. Här är första kvällens middag, som intogs på Restaurate Meeting, 5 minuter bort. En trerätters med lufttorkad skinka, kotletter med grönpepparsås och créme caramel och till detta lokala viner såklart. Jag går inte hungrig om man säger så…

Nu har jag inte tid att skriva mer, men kolla min Instagram @marlenerinda där uppdaterar jag så fort jag hinner.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Guitars-The Museum – Gitarrhimmel inte bara för frälsta

Guitars-The Museum – Gitarrhimmel inte bara för frälsta

Efter Vildmarksvägen tog vi oss till till Umeå, även kallad Björkarnas stad. Här finns en mysig strandpromenad och flera intressanta museer. Gitarrmuseet har vi velat se länge, eller Guitars The Museum som det egentligen heter, nu var det äntligen dax!

Jag var på en mässa för några år sedan och kom då i kontakt med skaparna till Gitarrmuseet. Jag blev intresserad direkt! Det är precis en sån där konstig, rolig grej som jag gillar – trots att jag egentligen inte har något större intresse för gitarrer.

Gutiars – The museum ligger mitt i centrum och finns där tack vare tvillingarna Michael och Samuel Åhdén och deras ofantliga intresse av gitarrer. De växte upp på 60-talet och vid ett tillfälle följde de med sin mamma för att handla om fick se en tidning som hade Beatles på omslaget. Inne i tidningen stod Brian Jones med en Gibson Firebird i händerna. Där startade gitarrintresset.

Idag har samlingen mer än 400 gitarrer, många unika med fantastiska historier. Men det är gitarrerna i sej som är viktiga, egentligen inte vem som spelat på dem. Men här finns bland annat en fiolbas som spelats på av The Beatles, en gitarr som spelats på av Abba, samt en väldigt speciell Fender Broadcaster från 1950.

Vi fick en guidad tur av Anders som verkligen älskar sitt jobb. Han är otroligt kunnig och kan även spela gitarr och gör det gärna under sina guidningar. Rundturen började kl 15 och redan 16 stänger museet, då hade vi inte hunnit fota det vi skulle – men han och en till stannade snällt kvar och gav oss den tid vi behövde.

Som sagt; jag är inte jätteintresserad av gitarrer, men här kan man inte bli annat är fascinerad. Vi hade kunnat gå runt hur länge som helst och kommer gärna tillbaka när det finns mer tid. Självklart kommer det en film på Youtube också, har bara inte hunnit med det än. Men är ni i Umeå, så måste ni besöka museet – jättekonstigt, annorlunda och jätteroligt!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi tryckte på boka-knappen :-)

Vi tryckte på boka-knappen :-)

Foto: Martin Jikita

Vi har länge funderat på var makens 50-årsdag ska firas. Min firades på Dominikanska Republiken, vi hann hem precis innan pandemin stängde världen. Tankarna har gått till USA, nån kryssning, Maldiverna och en massa annat. Nu har vi bokat 🙂

Vi är inte såna som ställer till med stor fest när vi fyller jämt. Det finns lixom inte så många att bjuda, iaf inte som bor så de skulle kunna komma till oss. Sista gången jag ställde till med nån slags fest var när jag fyllde 30, efter det har jag valt att åka iväg. 40-årsresan gick till Tanzania med safari och en vecka på Zanzibar. 50 fyllde jag i Västindien.

Nu är det alltså Martins tur att fylla jämt, 50 år minsann. Vår första tanke var en kryssning i Västindien och någon vecka i Florida. Men med covid färskt i minnet och hur knepigt det var med restriktionerna i USA och de regler som nyligen gällt för kryssningar, så tänkte vi om… det får bli en annan gång.

Istället började vi titta på paketresor. OM det blir nya restriktioner vill vi ha säkerheten i en paketresa, precis som sist. Vi skulle ju åka till Bali i jan-22 och hade bokat med Ving, allt blev inställt och på bara ett par dagar fick vi tillbaka alla pengar utan minsta problem. Paketreselagen är rätt go att luta sej på i tider när allt är lite osäkert. Så vi började kolla igenom allt som fanns i deras utbud och hittade både Maldiverna, Seychellerna och Mauritius… Mauritius ja… varför inte?

Efter lite om och men, funderingar på hotell, flyg, antal dagar och tidpunkt – så tryckte vi faktiskt på bokaknappen. Jag får alltid lite ångest direkt när vi bokat en resa, plånboken skriker högt på mej och hela jag protesterar. Det handlar ju ändå om rätt mycket pengar… I vanliga fall behöver man bara att betala handpenning och resterade 45 dagar innan avresa. De här gången skulle man betala allt direkt. AJ!

Men nu har vi iaf bokat och det känns bra. 1 januari åker vi till Mauritius! Vi flyger med Emirates och mellanlandar i Dubai, sedan ska vi bo på Silver Beach på den östra sidan av ön. Det är ett rätt litet hotell med bara 60 rum, med en lång, vit sandstrand direkt utanför. Där ska vi bara ha det gott och gå långa promenader varje dag i två veckor. Jo, lite jobb blir det, men mycket slappa också. Kameran är med, numera även filmkameran. Så en och annan film blir det och bilder på instagram såklart, så som det alltid ser ut när vi reser.

Det viktiga för oss när vi ska bestämma boende är att det är nära till stranden, eftersom vi vill ta minst två dagliga promenader där. Vi vill gärna bo i egen bungalow, för att slippa störas av granna ovanpå eller brevid. Vi vill också gärna ha wifi på hela hotellet och helst även inne på rummet, men bara lobbyn är ok. För att kunna jobba såklart. Och vi vill åtminstone ha halvpension, för att slippa leta ställen att äta på. Sånt stressar mej. Å gärna gångavstånd till någon form av centrum, så man kan shoppa lite.

Det behöver däremot inte vara lyxigt på något sätt. Den här gången blir det 3-stjärnigt. 1 timme från flygplatsen, direkt på stranden och ungefär 1 km från centrum. Busshållplatsen ligger precis utanför hotellet om vi vill åka iväg på upptäcktsfärd. Perfekt!

Om drygt 100 dagar åker vi, ungefär 3,5 månad. Jag har sällan längtat så mycket efter en resa som denna. Att återigen få gå barfota på en strand, värmen som steker på nosen, skuggan av palmer, drinkar i skuggan, exotisk mat, läsa böcker i solsängen… att bara vara. Så himla härligt! Det var ju innan pandemin som vi åkte riktigt långt bort senast och fick uppleva något helt annat än det vi har här hemma.

Men det viktigaste är ju att vi ska fira Martin såklart 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Tomten ska ha riktigt skägg!

Tomten ska ha riktigt skägg!

Efter Nordkap var det dax att lämna Norge och åka till Finland. Där skulle vi träffa en god vän, men först skulle vi träffa Tomten i Rovaniemi – det blev en besvikelse.

Vår vän, som tyvärr dog av covid i januari, var en riktig Tomte. Han var ordförande i Svenska Tomtegillet och deltog i Tomte-OS. För att ens vara med i Tomtegillet är det krav på ett äkta skägg, det ska hålla för barn att dra i för att se tomtens äkthet.

Det sägs ju att den riktiga Tomten bor i Rovaniemi. Så när vi ändå skulle passera, var det ju passande att titta in i Tomte-byn. Där fann dessutom en ställplats med dusch, som vi behövde. Så vi åkte dit, installerade oss på ställplatsen och gick över gatan där byn ligger. Det är gratis både att gå runt i byn och att träffa Tomten, men allt annat kostar – som att träffa renarna, köpa bilder från besöket inne hos Tomten och lite annat smått och gott.

När vi ändå var där ställde vi oss också i kön för att komma in i Tomtens rum. Efter några minuter kom vi in och det var inte alls vad vi förväntade oss. Visst var det en ”tomte”, men han hade lösskägg. Vitt, felfritt, långt och superoäkta. Om man påstår att den riktiga Tomten finns i Rovaniemi och vill att barn ska fortsätta tro på honom, då borde väl minsta kravet ändå vara en äkta skägg? Så otroligt dåligt!

Dessutom kan man träffa Tomten på två ställen samtidigt i Tomtebyn? Hur ska barnen tänka om det…

Jag kanske är partisk, just för att vår vän Tomten var så äkta man kan bli i Tomte-världen. Vår Tomte var så otroligt stolt över sitt uppdrag som auktoriserad Tomte och bar titeln med stor respekt.

Så svårt kan det väl inte vara att hitta män med äkta skägg? Det finns säkert ett finskt Tomtegille också… de finns ju över hela världen.

Utger man sej för att ha en äkta vara, får man baske mej anstränga sej lite för att få den att se äkta ut. Visst är det väl ändå kul för småttingar att träffa Tomten, men de ska inte säga att den riktiga Tomten bor i Rovaniemi – för han fanns i Tumba! Så det så!

Nej, vi köpte inga bilder från vårt besök. Billigaste bilderna kostade 35 Euro, för en bild tillsammans med en fejktomte. Nej tack. Vi har bilder av äkta vara hemma. Det blir en konstig jul utan vår vän, vem ska nu säga HoHoHo och lysa upp vår hall med sitt fina leende?

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Så långt norr ut man kan komma!

Så långt norr ut man kan komma!

När Treriksröset var avklarat kände vi att det enda riktiga just precis då skulle vara att även besöka Nordkap. 100 mil extra… men va sjutton, kunde vi åka 25 mil extra bara för att se Ishotellet – så kunde vi väl åka 100 mil för att se Europas nordligaste udde 🙂

Så vi åkte in i Norge igen och drog norrut, väldigt mycket norrut. Det var en jäkla resa, rent ut sagt. Vägarna i nordligaste Norge är ganska smala, går längs vattnet som är rätt långt nedanför, det är kringelikrokigt och uppåner. Dessutom är det några riktigt långa tunnlar, en som är nästan 7 km och går 200 meter ner i vattnet. Lite mysko känsla att åka där faktiskt.

Det tog oss två dagar att åka upp men det gjorde inget. Norge är så fantastiskt vackert och det är enkelt att köra där. Det är också enkelt att hitta platser att sova på, särskilt när man har husbil. Här finns stora parkeringar, oftast med toa och färdiga grillplatser. Där står man helt gratis. När vi vaknade en morgon hade vi sällskap av två renar. Hur coolt är inte det!

Sista biten innan Nordkap gick rakt upp, upp, upp. Vi kom fram till en stor parkeringsplats med en fantastiskt utsikt, där man också får övernatta gratis faktiskt. Vi hade tur och fick plats med utsikt över bergsklippan och havet, ishavet faktiskt. Slutet av Europa alltså. Vi hade dessutom tur med vädret, solen sken och från början var utsikten perfekt. Det var så häftigt att vara där och en rätt mäktig känsla faktiskt. Kamerorna gick varma kan jag lova, vi tog tusentals med bilder.

Här finns några olika monument, bla en minnessten från Oscar II besök, en staty och konst av världens barn samt den välkända jordgloben. Den som alla vill ha med på bild, även vi. Allt som är utomhus är gratis och öppet dygnet runt. Det är bra. Det som är dåligt är att man måste betala 300 kr per person för att ens kunna köpa en souvenir eller en glass. Där finns en stor byggnad med museum, café, souvenirbutiker och lite annat. Å där måste man alltså betala för att gå in. Jag kan acceptera att man ska betala för museet, men inte för att köpa en glass eller souvenir. Det är inte ok!

När vi var där gick solen ner vid midnatt och upp direkt igen. Midnattssol alltså. När vi gick och la oss vid 1 var det fortfarande dagsljus och folk satt och njöt med solen i ansiktet. Jättekonstigt! Nästan lite exotiskt faktiskt. Å trots att där var hundratals med människor, så var det nästan helt tyst. En helt fantastisk upplevelse!

Det var en massa extra mil på knepiga vägar, men så värt det. Tyvärr måste man åka tillbaka samma väg en rätt lång bit, så de där tunnlarna skulle köras igenom en gång till. Jag är ändå glad att vi gjorde det, nu är det lixom gjort – och behöver inte görs igen. Nu har vi fantastiska bilder och magiska minnen. Åk dit om ni får möjlighet, det är värt resan.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Tips på mat ”på rull”

Tips på mat ”på rull”

Även när man campar måste man ju äta och ibland kanske fantasin tryter så det mest blir same same every day. Vi försöker att äta varierat och så ”bra” mat som möjligt även när vi är iväg med husbilen. Här vill vi därför tipsa om lättalag mat som passar för små utrymmen.

Vi har ingen ugn i vår bil, men vi har en sk Omnia. Det ser ut ungefär som en sockerkaksform, men funkar som en ugn. Allt blir så jäkla gott i den, särskilt pizza. Ett av våra bästa köp till Peppe!

Recept för Omina

Enklaste pizzarullen

Omelett med skinka

Tacopastagratäng

Ostgratinerad majs

Lagat i kastrull

Pasta med ostig skinksås

Pasta med mascarpone och spenat

Onepotpasta med vita bönor och basilika

Fiskbullar i tomatsås

Pasta med krämig skinksås

Pasta med champinjoner och tomater

Pasta med vit tonfisksås

Superenkel Pasta med tomat- och basilikasås

One Pot Pasta

Smått och gott!

Ljummen potatissallad med fetaost

Falsk potatissallad

Härlig Sommartallrik

Färskpotatis på grillen med räkröra

Kall pastasallad med räkor

Kesoplättar

Quesadilla med skinka

Enkel sillsmörgåstårta

Champinjoner fyllda med mjukost och bacon

Champinjoner med ostfyllning

Couscous-sallad med nektarin och getost

Krämig kvargfrutti

Banan- och jordgubbsfrutti

Vi kommer ut med nya recept hela tiden, ni hittar dem HÄR. Några recept finns filmande, så ni kan se hur vi gör – dem hittar ni HÄR.

HÄR kan ni köpa er egen Omnia. Klickar ni på länken får vi några kronor i provision, men det kostar inget extra för er. Däremot hjälper det oss att fortsätta med vårt receptskapande.

Hoppas ni hittar några nya favoriter. Berätta gärna vad ni tycker om ni testar något och lägger ni upp bilder på sociala medier så tagga mej gärna @marlenerinda så jag kan gilla era bilder 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi gjorde det!

Vi gjorde det!

På Skånetrippen i April var vi till Smygehuk, Sveriges sydligaste punkt alltså. Där finns en avståndstabell som visar avståndet till bla Treriksröset. Där och då bestämde vi att vi skulle åka även till Sveriges nordligaste punkt under sommaren. Så det gjorde vi!

Efter att ha varit runt i Norge någon vecka, och avstickaren in i Sverige vid Riksgränsen för att besöka Ishotellet i Jukkasjärvi, åkte vi in i Finland en snabbis. För att nå Treriksröset måste man nämligen åka över gränsen till Finland och ta sej till Kilpisjärvi. Därifrån går man 11 km eller åker båt i 30 minuter, för att nå Treriksröset.

Vi ställde Peppe på campingen närmast gränsen, som också är närmast båten. Man har inte mycket att välja på om man vill bo på en camping, så de vet att ta betalt… hade vi inte behövt att duscha och lite annat, så hade vi fricampat men nu behövde vi det och fick snällt betala 37 Euro. Det är dyyyrt för en camping som inte rustat upp något alls de senaste 20 åren och är ganska sunkigt, men som sagt – inte mycket att välja på i närheten.

Det går två båtar dagligen till Treriksröset, 10 och 15. Vi valde den senare. Enligt information skulle man kunna köpa biljetter en timme innan, så vi stod där 75 minuter innan… ingen kom… förutom andra som ville åka med. 15 minuter innan kom de som skulle köra oss. 50 Euro per person kostar båten, tur och retur. Svindyrt! Men samma sak gäller här… inget annat att välja på, än fötterna.

Vi hade tur med värdet, solen sken och det var hyfsat varmt. Perfekt promenadväder. Snart var vi i land på andra sidan och började vår 3 kilometer långa promenad till röset. Vi gick snabbt, vi skulle hinna dit, ta bilder och ta oss tillbaka. Båten tillbaka väntade bara två timmar, vilket är precis på håret om man faktiskt vill se något på vägen. Vi skyndade oss så mycket vi kunde! Ändå räckte tiden knappt till.

3 kilometer är inte långt, men när marken är ojämn och går över både stock och sten så tar det ändå en stund. Väl framme finns det faktiskt tre ”rösen”, rättare sagt gula betongklumpar, den första står ute i vattnet och är bara förvirrande eftersom det inte står vad det är för klump. Sen finns en till höger som inte heller finns någon förklaring till och en större till vänster som är själva Treriksröset. Det är den sista som man är där för.

Vi kanske var 30 personer på båten, alla dem ville vi såklart inte ha med på bilderna. Så vi väntade tills de flesta hade varit där och var på väg tillbaka till båten. Då tog vi våra bilder och skyndande tillbaka. Då var det fortfarande folk efter oss, så vi var inte sist. Vi hann precis med båten tillbaka, det hade inte skadat med någon halvtimma till. Ett äldre par och en familj med små barn fick vi vänta lite på. För det priset borde man kunna få en liten stund till, som det är nu hinner man inte ta in naturen alls eller njuta av promenaden. Har man svårt att gå är det väldigt svårt att hinna fram och tillbaka.

Vi hann iaf det vi skulle och fick fantastiska bilder. Nu har jag varit där två gånger och Martin en, det räcker – vi behöver inte se det igen. Vi lyckades iaf se både Smygehuk och Treriksröset, södra och norra spetsen av Sverige, på bara tre månader. Lite coolt ändå 🙂

Nu skulle det såklart vara häftigt att se Nordkap…

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube