Nu drar det rejält i resetarmen. Jag som är van att dra iväg titt som tätt har inte varit iväg på 16 månader, men vem räknar… jo, jag gör faktiskt det och håller på att bli galen. Men det hjälper lite att fundera på vårt framtida liv 🙂
Jag trodde att vår hotellövernattning förra veckan skulle ta udden av den värsta längtan, men det blev nog snarare värre faktiskt. Det där att planera, packa en väska och se över huset sista gången innan man låser, gav lixom mersmak på livet vi hade för inte särskilt längde sedan. Nu vill jag ha mer!
Medan pandemin pågår och jag räknar dagarna till vaccinering fortsätter förstås planeringen för vårt framtida liv i husbil. Från början var planen egentligen en dröm om att vi skulle bo i en när vi blev pensionärer. Men det är ju rätt långt dit… så nu har drömmen blivit en plan att vi ganska snart ska köpa en bil, åka runt i den så mycket vi kan och när tiden kommer sälja huset och flytta in i den helt. På så sätt kommer vi veta exakt vad vi behöver den dag vi faktiskt ska bo på heltid i den.
Just nu tittar vi runt, läser, ställer dumma frågor till våra bekanta, som har erfarenhet och vi drömmer… jag ser tidiga mornar när vi vaknar till soluppgången och mysiga middagar vid något vattendrag i solnedgången. Jag vill visa Martin de nordligaste platserna i Sverige, platser som jag upplevt både med mina föräldrar och med barnen – som han inte ens varit i närheten av. Lapporten, Björkliden, Abiskos nationalpark, Norrsken och midnattssol. Jo, jag vill nog visa honom Treriksröset också, fast det bara är en betongklump.
Det finns så mycket fint att se och uppleva i vårt land och det görs ju absolut enklast med husbil. Mina föräldrar vill se Polen, Martin kommer ju därifrån och är bästa guiden – då är det också fördel att ha en husbil. Tänk vilken grej att få se platsen där han föddes och var familjen åkte på semester – tillsammans med mina föräldrar.
Rent fysiskt har vi alltså inte kommit så mycket längre i vår planering, men mentalt har vi kommit en bra bit. Nu vet vi att vi vill göra något konkret NU, inte sen. Vi måste komma igång och titta på bilar, känna på dem och testköra. Men det känns ju sådär med corona i hasorna… kanske hyra kan vara en ide? Det är iaf en tanke och en början. Vi har iaf en nyckelring, alltid nåt 🙂
Varför husbil och inte husvagn? För att jag bara vill ha ETT problem och det helt enkelt känns enklare när allt är i en enhet. Det finns för- och nackdelar med bägge, vi har dock hittat flest fördelar med just husbil.
Varför lockar ett liv i husbil, kanske ni undrar? Friheten att åka lite som man vill och ha boendet med sej. Att inte ha massor med saker, bara det man ser och som får plats, är en tanke som lockar mej enormt. Att inte äga ett boende som ska fixas och rustas, en bil behöver såklart omsorg – men inte lika omfattande. Att åka dit näsan pekar eller där solen skiner… vilken dröm!
Vår planering fortsätter, snart ska det nog bli en nyckel på den där nyckelringen!
Även om vi trivs väldigt bra hemma och i varandras sällskap, så var det väldigt roligt att fly vardagen och corontänen en stund. I onsdags drog vi iväg på äventyr, till Ten Hotel, heeeela 5 mil bort 🙂
I mitt ”vanliga” liv är jag på resa ungefär en gång i månaden och på event flera gånger i veckan. Jag älskar att resa, uppleva nya miljöer och sedan dela erfarenheterna i skrift och bild. Något som också har blivit en del av mitt arbete och som jag numera även delar med maken. Jag planerar och pekar, han tar bilderna och tillsammans försöker vi visa upp roliga och intressanta platser och saker att göra. Vi har så roligt när vi jobbar tillsammans och det tror jag syns både på bilderna och i texterna.
Nu fick vi chansen att smaka lite på livet innan corona, vi skulle upptäcka ett helt nytt hotell – ända borta i Upplands Väsby! Målet var Ten Hotel, som är sprillans nytt, vi var alltså de första som bodde i vårt rum. Hur coolt är inte det! Det enda vi visste var att vi skulle vara där kl 15, möjligen testa padel, äta middag kl 19 och checka ut senast 11 dagen därpå. Vi visste att några till skulle dit, men inte vilka – men vi skulle för första gången på drygt ett år äntligen få träffa kollegor igen. Vilken grej!
Ten Hotel ligger alltså i Upplands Väsby, bara ca 10 minuter från Arlanda. Detta kommer vi ha i minnet nästa gång vi ska ut och flyga. Perfekt att stanna där natten innan. Ten är det första av 10 planerade hotell som har fokus på träning. Här finns ett jättefint gym, en yogasal, fina miljöer om man vill springa och vägg i vägg ligger ett padelcenter med hela 22 banor.
Det första vi slogs av när vi kom in genom hotellets dörrar var den industriliknande och rena känslan. Det är mycket betong, smarta funktioner och detaljer. Kanske inget mystillhåll för bröllopsnatten eller barnfamiljer, men perfekt för den som reser mycket i arbetet, för att fly vardagen som vi gjorde eller kanske bara byta arbetsmiljö något dygn. Det finns gott om utrymmen att sitta och arbeta, träna emellanåt eller ta en promenad och sedan äta gott. Maten var nämligen kanongod!
Stefan Wahlen och Joakim Grip är hotelldirektörer och involverade i varenda millimeter av både planering och bygge. Under vårt dygn var de närvarande hela tiden, ville veta vad vi tyckte och tog gärna emot feedback. Ibland är man ju lite feg när det kommer till att ge kritik, men de här grabbarna ville verkligen veta – så vi sa precis vad vi tyckte. Det mesta var tipptopp, men några små grejer funderade vi över, som att det inte fanns något sötningsmedel till teet. Att hemsidan bara är på engelska. Att man inte riktigt såg var man skulle parkera eller var entrén låg från parkeringen sett. Små saker – för resten var kanon!
Vårt rum var en standardrum. Alldeles lagom stort, med en liten balkong, gott om avställningsytor och ett fint och rymligt badrum. Sängen var skön och täcket var ljuvligt fluffigt. I varje rum bjöds det på kolsyrat vatten och frukt, extra plus för namnet på frukten såklart 🙂
När vi checkat in gick vi på en kort upptäcktsfärd innan det var dax för presentation av Stefan och Joakim som berättade om hotellet. Då fick vi även se vilka som var på plats, två gamla bekanta, två som vi träffat förr och lärt känna bättre nu, samt ett par nya ansikten. Så roligt att träffa folk igen! Men så ovant. Vi var kanske 15 stycken på ett i övrigt nästan tomt hotell, så det fanns gott om utrymme och alla höll avstånd till varandra. Där kändes allt väldigt coronasäkert. Men så konstigt det var att inte krama om dem man inte sett på så länge.
Efter presentationen bytte vi om, för vi skulle testa padel – men det berättar jag om i ett eget inlägg. Efter padeln var det dax för en liten aperitif innan middagen. Den dukades upp på en slags köksö i restaurangen, som man kan sitta runt och prata – när inte corona finns alltså, nu satt några och resten stod upp. Vilken grej att få mingla igen. Att skåla med någon annan än Martin. Att umgås, även om det var med lite avstånd. Som jag saknat det! Jag var inte medveten om hur mycket jag faktiskt saknat det.
Nu är ju restaurangreglerna såna så att när vi ätit vår middag stängde köket och vi fick lämna alla gemensamma utrymmen. Vi var nog rätt trötta allihop, så de flesta gick nog till sina rum och jobbade. Vi tittade på finalen av Mästerkocken och uppdaterade oss på kommande kokbok från vinnaren. Den borde landa i brevlådan vilken dag som helst och ska förstås skrivas om. De där coronareglerna gjorde ju kvällen rätt rumphuggen, men jag var bara glad att ha fått träffa folk även om det bara var en liten stund. Det var ju mer än på länge 🙂
Vi sov sååå gott och passade på att ta en liten sovmorgon också. Frukosten dukades upp där vi minglade kvällen innan, den där köksön används alltså till det mesta och är en viktig möbel i restaurangen. Här föreslog vi att de skulle duka lite mer på höjden, för en trevligare och mer instagram-vänlig look, men även för mer funktionalitet. Nu stod grejerna lixom på varandra.
Efter frukosten packade vi ihop oss, sa bye bye och åkte hem. Ett intensivt dygn, som var jobb – men även en liten vardagsflykt. Det var väldigt roligt att komma iväg lite, träffa saknade vänner/kollegor och koppla bort hemmiljön en stund. Det var i juli senast som vi gjorde något liknande, då var vi på Husby Säteri och hade ett fantastiskt dygn där. Nu kanske det inte dröjer riktigt lika länge faktiskt… vi får väl se vad som händer… Vi är öppna för det mesta så länge man kan åka bil till platsen och det är coronasäkert.
Efter den här lilla utflykten sätter vi oss återigen i frivillig corontän. Man vet ju faktiskt inte om någon på plats kom lite för nära och faktiskt var smittad. Så med hänsyn till andra håller vi oss här hemma tills vi ser att vi är friska. Det skulle ju vara för jäkligt om vi blev sjuka nu när vi skött oss så länge och är så nära vaccin. Vi är medvetna om risken och funderade både en och två gånger innan vi åkte, men allt kändes iaf säkert på hotellet. Padeln ska jag berätta mer om sen… där fanns lite att anmärka på.
Att bo som första gäster på ett helt nytt hotell var ju lite speciellt. Har ni gjort det någon gång? Ni har chansen på Ten Hotell, det finns fortfarande rum som inte använts ännu 🙂
Kan man inte ta sej ut i världen, så får världen ta sej till oss. Vad sägs om en vecka med mat från jordens alla hörn? Idén fick jag i en facebook-grupp, där en av medlemmarna efterlyste recept från hela världen. Jag började kolla igenom vår receptbank och såg att vi ju faktiskt har en hel del.
Jag älskar det afrikanska köket, där smakerna är rika men inte starka. En del av den Indiska maten gillar jag också, men då ska det vara den utan hetta. Tyvärr går det mesta i Thailand bort av just den anledningen, men en Pad Thai äter jag gärna. Sen har vi den Italienska maten, den tycker väl de flesta ok – eller?
Faktum är att det finns en massa gott på Du i Fokus, som inte får plats just den här veckan. Så jag kanske återkommer med en ny resa runt världen. Vad säger ni om det? Några särskilda länder och rätter som ni tycker att vi ska ha med?
Här är iaf vår matvecka, med smaker från hela världen. Hoppas ni vågar testa något 🙂
Måndag: Shakshuka från Palestina Grön 14, Blå 6, Lila 6 för hela
Tisdag: Fransk Fiskgratäng (Grön 32, Blå 29, Lila 29 för hela plus potatis)
Söndag: Shepherds Pie från Storbritannien (Grön 11, Blå 11, Lila 5)
Aprilbonus: Spongada Grön 118, Blå 112, Lila 112 för hela satsen
Så himla roligt det var att planera den här veckomenyn! Några av rätterna äter vi hyfsat ofta, bla Shakshuka, Cannelloni och Domoda som finns med lite då och då i menyerna. De andra har jag glömt bort lite grann, men alla är väldigt goda och ska bli roliga att testa igen.
Å har ni tid över och lust att baka, så måste jag verkligen rekommendera Aprilbonusen; Spongada. Det är ett traditionellt bakverk från norra Italien, som jag fick vara med och baka när jag besökta Brescia för ett par år sedan. Det är som en blandning av semmelbulle och saffransbröd… typ… En himla kul grej som ni definitivt blir ensamma om att bjuda på 🙂
Om ni lagar något så får ni hemskt gärna lägga upp en bild i sociala medier och tagga mej @marlenerinda – det är så himla roligt att se vad ni lagar och vad ni tycker.
Ha en fin vecka, nu ska det väl ändå blir vår på riktigt!
Sista resan vi hann göra, innan corona, var till Dominikanska Republiken. Vi åkte dit för att fira min 50-årdag i januari 2020 och var där i två härliga veckor. Vi visste ingenting om Dominikanska, valet av resmål var rätt otippat för att vara oss 🙂
Den enda drömresa jag har kvar är till Samoa, men det var ett för dyrt alternativ när min 50-årsersa skulle bokas. Vi kollade därför på Maldiverna, Mauritius, Dubai, Aruba och lite annat. Kraven var rätt enkla, det skulle vara varmt – gärna svinvarmt, klarblått vatten, långa sandstränder och bara en massa easy going. Vi ville ha två veckor med bara sol och slappa.
Jag är ingen större fan av tidsomställning, så resor ”rakt ner” har varit att föredra, men när vi ändå tittade på Aruba kunde vi ju kolla på lite annat. En pris- och väderjämförelse gav oss Dominikanska som förslag. Ja, varför inte? En jäkla massa timmar på flyg och en jäkla massa timmar i tidsskillnad, men alla andra boxar kryssades i, så… ok…. vi testar!
28 januari lyfte flyget mot solen i Punta Cana och nog var det sol alltid. Vi kom fram till ljuvliga 28-29 grader och en svag bris, perfekt! Jag blir lycklig av sol och värme och det syns verkligen på bilderna vi tog efter landning. Punta Canas flygplats är inte jättestor, men det tar sin lilla tid ändå att ta sej både in- och ut ur landet. Vårt hotell låg ca 2 mil från flygplatsen, vägarna är fina så det gick rätt snabbt. I januari är det frodigt och grönt längst vägen, känslan av Karibien är total redan på vägen.
Vårt hotell, Viva Wyndham, var egentligen två. Ett mindre resort, som hörde ihop med ett större, med gemensam strand. Som gäst hade man tillgång till allt på bägge hotellen, förutom några området som var till för VIP-are. Stranden var ljuvlig, flera kilometer vit sand och klarblått vatten. Där gick vi flera timmar varje dag, fast bara åt ena hållet – åt det andra var det klippor som stopp.
Gick man åt andra hållet, fast ovanför stranden, låg närmaste ”byhåla” Bayahibe ungefär 3 km bort. Det var en stig genom ”bushen” som tydligt visade var man skulle gå. Man kom först fram till en mindre strand där familjer hade strandparty, sen en gräsplan där barn tränade baseboll och sedan kom man in i den lilla söta staden. Ett perfekt äventyr för oss, även om vi kan rekommendera att inte gör den mitt på dagen i 30-graders värme. Å andra sidan var vi rätt ensamma hela dagen 🙂
Vår semester var menat som total semester, men en större utflykt blev det. En dag var vi på Valsafari, en magisk dag med perfekt väder, lekande knölvalar och superba bilder. Från vårt hotell i Punta Cana tog det ungefär 3 timmar att åka till Semana. Där hoppade vi på en båt som körde oss rakt ut i vattnet och snabbt såg vi valar som simmade runt och lekte. Det var grupper om tre (mamma, pappa, barn – antar jag) överallt och helt fantastiskt att se. Äventyret tog en hel dag och kostade runt 1500 kr per person, men var så värt det.
Vi hade planerat att åka till Santo Domingo också, men där stötte vi på patrull pga språket. Alla vi pratat med innan och även på plats, sa att vi absolut inte skulle ta oss dit med lokala färdmedel. Det är tydligen väldigt riskabelt för turister. I vanliga fall hade jag inte lyssnat, men nu var det så många som sa samma sak och vi kan inte spanska. Så vi tänkte att det nog var bäst att ta taxi dit och ha en lokal guide med oss, som kunde tolka åt oss. Den enda som ville hjälpa oss ville ha så orimligt mycket betalt att vi efter mycket om och men sa nej. Surt, men men…
Istället blev det ännu fler promenader längst vår drömmiga strand och ännu fler instagramvänliga bilder. Karibien är verkligen instagramvänligt, det spelar ingen roll var man är, vad man fotograferar eller hur man vänder kameran/mobilen – allt blir bra och behöver ingen redigering. Här finns ”rätt” färg på vattnet, vackra människor, färglada växter, fina djur, fantastisk mat upplagda på otroliga sätt och en massa annat. Det är lixom bara att låta fotofingret jobba och glädjas över allt som kommer ut 🙂
Jag återkommer gärna till Karibien, men väljer nog en ö där man pratar engelska nästa gång. Dominikanska är jättefint, men Karibien är ju stort – och det finns fler härliga öar med lika klarblått vatten. Men vill du ha en riktigt härlig semester med drömmiga bilder, ja då är Dominikanska definitivt ett alternativ. Den dagen då vi får resa igen alltså… när nu det blir…?
Ni vet ju att halva mitt hjärta finns i Gambia. För en tid sedan fick jag frågan varför jag bodde där. Så det tänker jag berätta nu 🙂
Ända sedan jag var liten har jag drömt om Afrika och känt en alldeles särskild dragning dit. På sommaren 1990 satt vi hemma hos mina föräldrar och spånade lite om vinterns resa. Jag och min dåvarande fästman reste ofta tillsammans med mina föräldrar och upptäckte gärna världen med dem. Min pappa är fd pilot, fästmannen (nuvarande exet) jobbar som flygplanstekniker, så det fanns ju lite förmåner i form av billiga biljetter mm. Att resa tillsammans har alltid funkat jättebra faktiskt.
Nu skulle vi vara lite bekväma av oss och åka på vår livs första charter. Jag satt med Vingresors katalog och la fram förslag efter förslag och när jag kom till Gambia stannade alla plötsligt upp. Ja, det kanske man skulle testa. Det var väldigt prisvärt, långt bort men ändå en hyfsad flygtid, ingen tidsskillnad men massor med sol. Så vi bokade. Aldrig kunde jag väl ana att det skulle förändra mitt liv!
1/11 1990 klev vi på flyget. Årets första snö singlade ner och vi blev lite försenade pga otaliga avisningar av flygplanet. Ungefär 8 timmar senare flög vi in över Mangroveträsken som omger Senegal och Gambia och jag fick en total känsla av lugn och att komma hem. Känslan var så stark att den nästan knockade mej. Det gick inte att förklara, men jag kom hem. Det var här jag skulle vara.
När vi landade och jag tog mina första steg på afrikans mark kändes allt helt naturligt. Dofterna, människorna, maten, naturen, allt bara fanns där och jag insöp allt så mycket jag bara kunde. Jag blev förälskad. I ett land. Det kändes som jag haft ett liv där, allt var så naturligt.
Så föll det sej att jag blev erbjuden jobb på en beachclub med sk time-share. Min uppgift skulle vara att bjuda turister på lunch och visa dem runt. För detta skulle jag få 25 pund per par, vilket är en helt ok inkomst och något man då lätt klarade sej på minst en vecka. Fyra par om dagen skulle inte vara något problem, om jag ville, och alltså ge betydligt mer. Gratis boende skulle jag också få.
Kärt återseende
Så det blev att ta sej en funderare. Vi satt på hotellet och pratade. Hotellchefen på hotellet där vi bodde var Gambier, men uppväxt i Märsta, där vi också bodde just då. Vi blev snabbt bekanta och tog med honom i diskussionen. Han lovade att finnas där om det skulle bli trassel och det var även på hans hotell jag skulle hitta mina lunchgäster. Med hans tillåtelse förstås.
Min pappa var väl inte jättelycklig. Detta var ju innan internet och telefonlinjen var rätt dålig. Skulle hans lilla flicka bo i bushen i Afrika? Fästmannen var väl inte heller superlycklig, men han skulle gå nån utbildning under ett år och ändå vara borta mycket. Mamma känner mej och vet att vad andra tycker inte spelar så stor roll. Jag tänkte ”Om jag åker och ångrar mej kan jag alltid åka hem. Om jag inte åker, så kommer jag att undra i hela mitt liv vad jag missade”.
Så jag sa ja! Åkte hem, sa upp mej, packade om och åkte tillbaka. Å hittade mej själv. Jag bodde i ett litet hus i Fajara (på bilden är det ombyggt, 20 år senare) tillsammans med en finsk tjej och hennes holländske man, en skotte och en engelsman. Vi hade en städerska och en vakt som bodde i ett litet hus i trädgården. Jag hade bananer utanför fönstret, mango i trädgården, en ödla på väggen som höll myggorna borta, apor utanför dörren och papegojor i träden. Det var lite för mycket växter i trädgården för att jag skulle se havet, men jag hade bara 2-3 minuter dit. ”Min” strand kallade Paradise Beach och var nästan alltid tom, där satt jag ofta och bara tittade ut över vattnet och njöt.
Flygplatstjänst – april 1991
Jag skulle alltså vara på hotellet mellan 9 och 15, prata med turister och bjuda dem på lunch på klubben. En dag i veckan skulle jag även tjänstgöra på flygplatsen och ta emot flygen från Sverige, Norge och Danmark. Mitt mål var att få ihop fyra par i veckan, 100 pund klarade jag mej bra på och behövde inte göra många knop. Mest hjälpte jag till på hotellet och tog hand om gästerna bara för att det var kul. Jag hade daglig kontakt med Ving-guiderna, som jag lärt känna när vi var där på semester och nu umgicks med mycket på kvällarna. Några av dem har jag kontakt med än idag.
Där fanns också lokala guider inne på hotellet som busade med gästerna och var behjälpliga med guidning och annat. Två av dem blev jag väldigt god vän med och även dessa har jag lyckats lokalisera i efterhand. En bor i Göteborg och en i London, vi har inte setts än men det finns definitivt en plan på att göra det.
Jag hade en fantastisk tid i Gambia. Var tvungen att klara mej själv och lärde känna mej själv på riktigt. Att vara så ung och ensam så långt bort är en utmaning och jag älskade varenda minut. Nästan varje onsdag kl 13 ringde min pappa till hotellet och mina föräldrar kom även ner och hälsade på en gång. Det hade förstås varit lättare idag, när man bara startar mobilen så kan man prata. Men jag tror att det var just det som gjorde mej så självständig som jag är och faktiskt rätt orädd och lite modig också. Jag klarar allt jag vill och lite till och jag vet det!
Det var en slump att det blev just Gambia när vi valde semesterresmål, en väldigt lycklig slump. Jag är så glad att jag vågade och inte lät varken rädslor eller fästman stå i vägen. Att tacka ja till att jobba i Gambia är något av det bästa jag gjort för mej själv och min egen utveckling och jag uppmuntrar alltid ungdomar att våga dra iväg och testa något nytt. För att jag vet att man har så mycket att vinna! Blir det inte bra kan man ju alltid åka hem.
Jag älskar Gambia och längtar alltid tillbaka. Det tog över 20 år att åka tillbaka, då var det mest för att visa barnen och Martin var jag hade bott, men nu är vi där vart annat, vart tredje år ungefär. Då träffar vi både gamla och nya vänner och numera har vi ju även vår by Nema som vi hjälper så mycket vi kan. Vi hade en plan på att åka dit nästa år, men det kanske blir en snabbis redan i höst istället bara för att kolla läget. Numera finns ju trots allt internet och vi hör ifrån vår by flera gånger i veckan och kan föra över pengar vid akuta behov.
Livet är ju så annorlunda där. Man bryr sej om varandra på riktigt, man hjälper varandra och är rädda om varandra. Man har inte mycket, men är glad och tacksam för det man har. Å det var det jag lärde mej där, att lycka inte sitter i pengar utan i att vara frisk och sätta ett värde på det man faktiskt har. Att dela med sej och vara en bra människa. Det är egentligen inte så svårt. Det där att behandla andra som man själv vill bli behandlad är ett rätt bra uttryck.
När jag säger att jag avskyr vintern och tänker bo utomlands halvårsvis, säger vissa att jag kommer att tröttna på värmen och sakna årstiderna. Men jag har ju testat och jag kan säga att jag inte tröttnade på värmen en enda sekund, tvärtom! Jag älskade det!
För dej som vill veta mer om att turista i Gambia finns mer att läsa HÄR. Å HÄR finns ännu mer. Ni måste faktiskt åka dit!
Å du, ta chansen att göra något annorlunda om chansen kommer – det kan förändra ditt liv 🙂
Det där med att resa börjar kännas väldigt avlägset. Längtan efter en strandpromenad är enorm. Sista resan vi gjorde innan världen stängde var till Dominikanska Republiken, tack och lov att vi hann göra den.
Jag gillar Karibien, solen, värmen, stränderna, maten… härligt! Däremot gillar jag inte tidsomställning – min kropp funkar inte på flera veckor efteråt. Sist tog det ”bara” 3,5 vecka innan jag var i fas igen. Långa flygresor däremot är ok, men då vill jag gärna byta flyg någon gång längst vägen, så kroppen får röra lite på sej. Jag får så ini h-e ont på insidan av benet strax ovanför knät efter några timmar i flygstolen. Måste nog kolla upp det faktiskt.
Karibien ja. Min första kontakt med Karibien var -88 (eller 89 kanske), när jag och min dåvarande blivande man besökte hans gamla klasskompis R som då jobbade i Mexiko. R bodde högst upp i en lägenhet mitt i Mexico City, överallt stod beväpnade militärpoliser, även utanför hans hus. R visade oss sin stad och tog oss även med till flera mindre städer. Naturen utanför Mexico City är fantastisk! Och kulturen är så spännande med alla pyramider och deras betydelse. Maten ska vi ju inte tala om, jo det ska vi! Det var där jag blev beroende av guacamole 🙂
Efter någon vecka i bil sattes vi på flyget till Cancun. Det som senare skulle bli en stor turistort bestod då mest av kaktusar och en ny väg mitt igenom landskapet. Här var bara ett fåtal stora hotell, inga stora resorts fanns där än, resten var små familjeägda hotell och ett av dem bodde vi på. Som svenskar var vi rätt ensamma, här var bara amerikaner och alla priser var satta i dollar. Inte kul alls.
Jag hann vara i Mexiko i kanske 4-5 dagar innan jag åkte på mitt livs första salmonella. Det enda jag kunde äta var kokosglass (den var ljuvlig) och löksoppa. Febern pendlade upp och ner, toabesöken var täta, men då trodde jag att det bara var vanlig turistmage. Så de bra dagarna upptäckte vi omgivningarna, både med fötterna och buss. Vi tog oss till pyramiden Chichen Iza, vilket jag är mycket glad för, det var ett spännande ställe.
Jag var sjuk i ungefär 2 månader och har sedan dess varit mycket tveksam till att åka tillbaka till Mexiko. Men jag börjar ändra mej… Martin vill gärna åka dit, så jag är beredd att ge det en ny chans.
Nästa karibiska besök var när vi -91 (tror jag) besökte ön Margarita utanför Venezuelas kust. Även då hälsade vi på R, som då bodde i Caracas. Jag var inte jätteimponerad av vare sej Venezuela eller Margarita. Särskilt inte som vi hade inbrott i vår bil flera gånger i Caracas och även inbrott på vårt hotellrum på Margarita medan vi låg och sov. Det fanns ingen säkerhetskedja och någon tog sej in med nyckel. Jag vaknar lätt och vaknade av att det klickade till i dörren. Personen försvann när jag satte mej upp och ropade till. Läskigt är bara förnamnet.
-92 var exmaken och jag på kryssning i Västindien och besökte bla Bahamas, Mexiko och Jamaica, vi skulle även gått i land på Grand Cayman – men det blåste för mycket. Det var himla synd, för det hade jag verkligen velat se. Stoppet i Mexiko var på ön Cozumel, som är ett paradis med vita stränder och bra dykning. Där tog vi en dag på stranden bara, jag var ju lite tveksam sedan förra besöket…
Jamaica ville vi se desto mer av och tog en guidad tur med lunch. Vi såg den berömda James Bond-ön och satt i det kända och svinkalla vattenfallet Dunns River Falls. På bilden försöker jag se ut som det inte är kallt alls, det går sådär… Detta var alltså 1992, det jag kommer ihåg mest var hur skitigt och skräpigt det var överallt. Jag hade precis bott i Gambia och Jamaica var ungefär som Gambia men hundra gånger skräpigare. Jag har hört att det blivit bättre, så man kanske skulle åka dit igen?
Å nu, massor med år senare var vi alltså på Dominikanska Republiken. Redan tidigare har jag klurat ut varför jag är så ”anti” Sydamerika och en del öar i Karibien, förklaringen är rätt enkel: jag kan inte spanska! Jag blir galen när jag inte kan förstå eller göra mej förstådd. Både i Mexiko och i Venezuela hade vi R som tolkade åt oss, jag gick faktiskt även en kurs i Spanska när jag kom hem från Mexiko, men hann inte gå mer än en termin innan jag flyttade till Gambia.
Jag vill kunna prata med folk och då måste det bli på engelska. Det har jag förstått nu. Så from nu är det engelsktalande öar som gäller i vårt fortsatta utforskande av Karibien. Men vi gillade Dominikanskas natur, djurliv och mat. Stränderna är fantastiskt och havet så där turkosblått som man vill ha det. Men ”fel” språk alltså och pga att vi inte förstod varandra så lyckades vi inte komma överens med någon att ta oss till Santo Domingo vilket jag är väldigt besviken över.
Å ja, jag vet! Jamaica är engelsktalande, jag har alltså ingen ursäkt att inte åka dit igen och det kanske jag gör. Men det ligger inte överst på listan… det gör nog Aruba som vi just nu kollar på resor till. Men efter pandemin alltså. Aruba, Jungfruöarna, Grenada, Puerto Rico, Trinidad och Tobago är några av alla öar som jag vill besöka, där jag fattar vad de pratar om och lättare tar mej fram på egen hand. För det är så jag vill resa.
Jag tar mej gärna till ett hotell som ligger nära stranden men även hyfsat centralt, så att jag kan ta mej runt med fötterna så mycket som möjligt och sedan åka med lokala färdmedel. Då ser jag mycket och har chansen att träffa lokalbefolkningen. Jag vill också ha nära till stranden så jag kan ta min dagliga morgonpromenad längst vattnet, se fiskegubbarna ta hand om sin fångst, följa vardagslivet och se när samhället vaknar för dagen. Det är att uppleva ett land, tycker jag.
Å när sjutton får jag göra det igen då? Kan det bli i höst? Nästa vinter? Vi hoppas på januari 2022, då vill jag återigen kunna sätta fötterna på en varm strand och gå och gå och gå… Kanske blir det på Aruba? Herrjösses så skönt! Som jag längtar!
Om ni varit i Karibien och kan rekommendera någon särskild ö får ni gärna tipsa oss och även berätta varför vi borde åka dit 🙂
I förra veckan var det Förintelsens Minnesdag. Ända sedan jag läste Anne Franks dagbok, som väldigt ung, har jag varit intresserad av Förintelsen och läst nästan allt jag kommit över.
Eftersom jag tycker att det tillhör allmänbildningen att veta så mycket som möjligt om vår historia så bilade jag och barnen till Tyskland 2006 och besökte Bergen Beltzen när de var tillräckligt gamla. Det var där som Anne Frank och hennes syster dog bara en kort tid innan lägret befriades. I Bergen Beltzen finns inga gaskammare eller lägerbyggnader kvar, bara enorma högar som är gravar för tusentals människor. Det var en lagom plats att börja om man som jag, ville ge barnen början till en djupare kunskap om Förintelsen.
2008 blev Martin och jag ett par, han är född i Polen och vår första gemensamma resa gick till hans gamla hemland. Självklart var även barnen med och självklart ville jag att vi skulle besöka Auschwitz. Barnen var tillräckligt gamla och Martin var såklart vår guide eftersom han kan språket, vilket underlättar väldigt mycket där. Han hade heller inte varit i Auschwitz och ville också åka dit. Kanske inte ett självklart resmål som nykära… dessutom vår första midsommarafton tillsammans… men vi är ju inte som andra.
Flyget gick till Krakow tidigt på torsdagmorgon. Vi tog lokalbussen från flygplatsen och hoppade av i närheten av gamla stan. Vi bodde i de historiska judiska kvarteren på ett hostell 10-15 minuter från centrum och Mariakyrkan. Så fort vi installerat oss letade vi oss fram till busstationen och bussarna till Oświęcim som ligger cirka 60 kilometer väster om Kraków. Det som vi kallar Auschwitz. Vi köpte bussbiljetter så att allt skulle vara klart till dagen därpå.
På fredagen var vi på benen tidigt för att ta den ca 90 minuter långa bussresan till dödslägren Auschwitz och Birkenau. Bussen kommer först till det som vi i dagligt tal kallar Auschwitz som var lägrets sk administrativa centrum. Först såg vi en kort svartvit film, såna som vi sett tidigare i bla skolans undervisning. Efter filmen gick vi in i lägret genom att passera under den karaktäristiska skylten ”Arbeit macht frei”.
Det är svårt att förklara känslan. Man har hört så mycket otäckt och förberett sej på alla sätt. Men första intrycket av Auschwitz är inte otäckt alls. Det är som att gå i gamla stan ungefär, fina små gränder, vackra lampor och byggnader med stil. Det är inte förrän man möts av en vägg med annat tegel och järnkrokar vid sidan som man fattar vart man är. Där hängde man upp folk och sköt dem. En avrättningsplats alltså. Mycket svårt att ta in.
Inne i husen som ser trevliga ut på utsidan är det inte lika trevligt. En del är omgjorda till museisalar. Här finns bla hela rum med avrakat hår. Rum fulla med resväskor, glasögon och skor. Här finns också en stor hög med tomma behållare som innehållit dödsgasen. Man kan knappt ta in det man ser. Där finns en barnsko. Ett par barnglasögon. Här finns tyger vävda av människohår. Det vänder sej i magen. Man flyr ut i friska luften. Vi kan ju det… fly alltså, men det kunde inte dom…
Den söta lilla staden är inte så söt längre. I ett annat hus är sovsalarna kvar som de var. Här hänger rader med foton av dem som aldrig kom härifrån. Några av fotografierna har prytts med blommor, förmodligen av anhöriga som varit här. Här och där står det människor och gråter, det är en tyst gråt som knappt hörs.
När vi känner oss färdiga med vårt besök ska vi ta oss till Birkenau, men innan bussen tar oss dit ska vi försöka få i oss en bit mat. Det finns en enkel restaurang precis där bussen ska hämta upp oss. Vi äter, men jag kommer inte ihåg vad – bara att det var svårt att svälja.
Det är säkert 30 grader varmt och soldisigt. Vi ligger i gräset och väntar på bussen utanför ett av världens mest fruktansvärda platser. Vädret är så fel! På en sån här plats ska det vara ösregn och himlen ska täckas av svarta moln. En sån här plats ska inte vara frodigt grön och vacker. Intrycken blir blir skarpare på något sätt, när kontrasterna blir så stora. Hjärnan hänger inte med.
Bussen till Birkenau tar bara några minuter. Den släpper av oss framför porten som tågen körde igenom. Byggnaden som man sett i mängder med filmer och på bild. Innanför finns plattformen där selektionen skedde. Plattformen är mindre än jag trott, det är egentligen bara en liten grusplan. Här fick alltså alla kliva av tåget och fick sitt öde beseglat. Åt höger ligger gaskamrarna, de finns fortfarande kvar, om än raserade. Gick man åt det hållet var det det sista man gjorde.
Att gå runt på Birkenau är helt surrealistiskt. Till höger om ”entrén” står hundratals med skorstenar. De ser ut som en slags spöklika monument över hela området. Sorgliga rester från en fruktansvärd period i vår historia. Skorstenarna tillhörde förstås en byggnad under kriget, fd stall som inhyste så många människor det bara gick. Några hela byggnader står kvar och även det lilla som fungerade som inredning. Det går inte att ta in att man kunde låta folk tillbringa sina sista dagarna i livet där.
Runt hela området går dubbel taggtråd och vakttornen står tätt. Taggtråden var förstås strömförande. Det var många som kastade sej mot taggtråden för att slippa undan lidandet snabbare. Tågspåret och plattformen går som en slags skiljevägg i lägret, på ena sidan bodde kvinnorna och på den andra bodde männen. Längst ner där spåret slutar ligger matförrådet och gaskamrarna.
Som jag skrev förut är det svårt att förstå att ett vackert grönt och härligt frodigt landskap en gång har varit ett dödsläger. Det blir lättare att förstå när man får veta att askan från krematorierna spridits runt om på markerna och att aska är en väldigt effektiv växtnäring. Här finns både unika blommor och djurarter, bla en fantastiskt fin liten groda som lever i dammarna som skapats av naturen själv. Med den vetskapen i bakhuvudet känns varenda steg fel, askan spriddes överallt, det känns som man trampar på de döda vart man än går.
Gaskamrarna finns alltså där än idag, men de är raserade. Krematorier finns också, ett som är nästan intakt. Överallt står skyltar att man ska visa hänsyn och respekt, ändå står en Italienare och skratta högt medan han talar i sin mobil inne i krematoriet. Jag blir fullständigt vansinnig!
Som tur är så hinner någon ur personalen ingripa och föser ut honom, innan jag gör det… Så otroligt respektlöst! Jag har tom tvingat av sonen hans favoritshorts i kamouflagtyg och även tvingat honom att ta bort ”spiksen” han hade i håret på den tiden, för att inte ge fel signaler. Att stå och gapskratta på en sån här plats, det gör man bara inte! Man visar hänsyn och respekt, hur svårt kan det va!
Birkenau är en spöklik plats, man ser de där skorstenarna och känner tydligt närvaron av alla som slutade sina liv där. Här har man inte hängt blommor vid något fotografi, här ligger det blommor lite överallt. Särskilt i nergången till en av gaskamrarna. Där är också en stor krans i slutet av tågspåret.
Det är jättevarmt, det har varit en lång dag och vi är tagna av det vi upplevt. Ändå är känslan under besöket ingenting mot vad den är dagen efter, men det vet vi ju inte då… Solen är på väg ner, vi går långsamt förbi plattformen, ut igenom porten och tar bussen tillbaka till Krakow. Under natten processas intrycken och dagen efter undrar vi alla fyra va sjutton vi egentligen har sett?
Det vi varit med om under dagen och allt vi sett är svårt att beskriva. Jag har ju gjort ett försök här, men man måste faktiskt åka dit själv för att förstå. Och jag tycker att alla borde åka till Auschwitz för att med egna ögon se platsen och ta in vår historia. Ja, det är obehagligt. Men vi måste föra berättelsen vidare, vi får inte glömma. Å tänk om det inte hade känts som en obehagligt upplevelse… vilka hade vi varit då?
Har du varit i Auschwitz? Berätta gärna om hur du upplevde det. Har du en önskan om att åka dit? Fråga om du vill veta något som jag glömt att berätta. Vi kommer att åka tillbaka, en dag.
För precis ett år sedan var vi på en riktigt häftig utflykt, något jag dröm om rätt länge. Ett par dagar tidigare hade vi landat i ett varmt och soligt Dominikanska Republiken. Min 50-årsdag var på g och min önskan om ett valsafari skulle uppfyllas.
Jag har en sk bucketlist, men inte för platser att besöka – utan på bilder jag vill ta. En av dem har länge varit den perfekta bilden av en valfena. Ni vet en sån där som splashar till i vattnet. En sån som alla naturfotografer tar och som är så fina. En sån ville också jag ta.
Dagen innan min stora dag var det dax. Vi åkte buss tillsammans med 7-8 andra turister från olika håll i världen, till hamnen i Semana, ungefär tre timmar från vårt hotell i Bayahibe. Därifrån åkte vi båt, bara rakt ut, och såg nästan direkt valar som lekte lite längre bort. Där var flera olika små valfamiljer som simmade runt oss och efter en liten stund var några av dem rätt nära.
I vårt fall var det frågan om knölvalar. De är rätt stora, typ 10-15 meter och kan väga upp till 35 ton. De borde alltså kunna åstadkomma rätt stora vågor, men knappt en krusning blev det är de dök upp och ner i vattnet. De är så otroligt graciösa i sina rörelser och självklart är deras kroppsform en fördel när de dyker också.
Ser ni båten? Foto: Martin Jikita
Jag tog mängder med bilder och filmade även lite. Så kom hoppet! Det där perfekta med nästan hela kroppen över ytan, det fick Martin med på bild – jag var för långsam. Sen kom det jag väntat på, splashet med bakfenan och jag lyckades ta min efterlängtade bild. Det var så häftigt! Jag blev alldeles lycklig när jag såg resultatet.
Det är rätt häftigt att sitta i en båt, mitt ute på vattnet och se när valarna leker runt en. Jag kände mej inte så liten då, men när jag såg bilderna efteråt insåg jag hur små vi faktiskt var. Valarna var mycket större än båten som låg närmast, den ser ut som en liten barkbåt i jämförelse.
Det här med natur- och djurbilder är så spännande. Jag har tagit flera av mina drömbilder, men där finns några kvar än. Å ju fler man lyckas ta, desto fler poppar upp på önskelistan. Djuren har jag som sagt redan lyckats med till stor del, men naturen finns kvar. Jag skulle bla vilja ta den perfekta bilden av ett vallmofält, det finns otroligt fina på Öland. Tulpaner i Holland, lavendel i Frankrike och solrosor i Italien finns också med på listan.
Länge fanns bilden på ett riktigt gult rapsfält med på önskelistan också, den tog jag i våras. Tror jag missat att skriva om det… vi tog en majdag på ett av fälten i närheten där vi bor och lekte med kameran. Självklart var vi noga med att inte förstöra något, så bilderna är faktiskt tagna i ett traktorspår som gick mitt i allt det gula, men som inte syntes när man vinklade kameran lite. Den med bara hatten har jag tagit, de andra två är Martins bilder.
Just den här typen av bilder kräver en hel del planering och tålamod, något jag har ganska lite av. Man ska invänta rätt årstid, rätt väder/ljus, himlen ska vara rätt och en massa annat. Vi har väntat för länge flera gånger och kommit precis när både vallmo och raps blommat ut. Men när man lyckas, då blir man ju bara så lycklig!
Tänk att vi ändå hann göra min 50-årsresa till Dominikanska Republiken i januari 2020, innan all skit med corona körde igång. Vi kom hem ett par veckor innan världen stängde och jag är så otroligt tacksam för det!
Jag som reser rätt mycket hade ett väldigt lugn år kan man väl säga, precis som alla andra. Eller ja… en och annan gav sej ju iväg, men vi stannade hemma. Jag är kroniskt sjuk och i riskgrupp och vill inte riskera att bli fast i ett annat land.
Så under 2020 blev det alltså ett par veckor i den karibiska solen och sedan klämde vi även in en helg i Söderköping på Husby Säteri i juli över vår bröllopsdag. Thats it! Med tanke på världsläget så kändes det helt ok och jag accepterade situationen som den var utan större problem. Vi hann ikapp hemma och var mer än nöjda med det.
Men nu! Det är kallt, en massa snö, solen lyser med sin frånvaro och kroppen gör så ont. NU längtar jag verkligen bort, det spelar faktiskt ingen roll var – bara där är sol och minst 25 grader varmt. Men vi väntar… avvaktar, följer rekommendationerna och ser fram emot ett vaccin. Och tittar på resesajterna och lockas av att trycka på ”boka”. Men gör det inte.
Vi antar att man kanske kan börja resa igen i mitten av sommaren. Om det blir som myndigheterna säger och alla som vill fått sitt vaccin i juni, då borde det ju vara ok att resa i juli… eller vad tror ni? De andra länderna måste ju också hålla den takten för att världen ska öppna upp igen, och det gör nog de flesta förutom fattigare länder som i tex Afrika och Asien.
Så nu har vi en plan! Följer allt vår plan så hoppas vi kunna ta en kryssning i den Grekiska övärlden i slutet på juli, över vår bröllopsdag. Vi firar 5 år som gifta och vill fira ordentligt, vår bröllopsresa var en medelhavskryssning – så vad kan passa bättre? Nu kan vi bara hoppas att alla myndigheternas planer går i lås, så fort första sprutan sitter i armen – ja, då bokar vi! Sen är det bara att vänta på nästa spruta, att vaccinet ska sprida sej i kroppen och att tiden ska gå snabbt till avresa.
Jag saknar verkligen långa sandstränder och barfotapromenader och vill så gärna ha en vinterresa att se fram emot. Jag saknar att packa en resväska, att planera och räkna dagar. Jag saknar till och med att flyga, trots att jag tycker att det är såååå tråkigt!
Efter alla de senaste pressträffarna jag haft (digitalt) med Karibien är jag så sugen på att beta av öarna där. Vi kan ingen spanska och tröttnade lite på att inte fatta något när vi var på Dominikanska, så nu har vi bestämt oss för att börja med de engelsktalade öarna. De är måååånga 🙂
Alternativet är såklart en Västindienkryssning så man får smakbitar av många öar samtidigt. Men jag vill bara ligga på en strand och njuta, inte fundera på utflykter eller sevärdheter vid varje stopp – utan bara lata mej. Dessutom vill jag slippa allt, vill inte ens fundera på var jag ska äta, så ja… jag vet att många av er ryggar tillbaka nu – men jag vill ha all inclusive.
Till vårt försvar ska jag kanske tillägga att vi gör ganska många utflykter med lokaltrafik och rör oss mycket utanför hotellområdet även när vi åker med all inclusive. Så vi bidrar en hel del ändå till landets ekonomi. Om jag ens behöver försvara vårt val att åka så, men det är alltid någon som reagerar negativt på detta, så därför…
Jag vill flyga till en destination, bli körd till hotellet, göra utflykter när det passar och om jag har lust och i övrigt bara lata mej. Med andra ord: charter! Så nu tittar vi (jag) ungefär varje dag om Ving eller TUI har släppt sina resor till…. (trumvirvel) Aruba! Vi har tittat på Mexiko och Jamaica också – men jag har varit där och vill ha något nytt. ”Gamla” resmål åker man bara tillbaka till för att det är enkelt (eller väldigt billigt), för att träffa vänner eller för att visa maken som inte varit där.
Så nu hoppas vi alltså kunna ta en kryssning i Grekiska övärlden i slutet av juli och ta en tur till Aruba i januari 2022. Släpps allt på så skulle det kunna bli en snabbis till Gambia under hösten, men då blir det en sista minuten, bara en vecka, för att kolla familj och vänner där. Då är det fritt fram för den som vill att hänga med 🙂
Så ser våra resplaner ut. Tror ni de håller? Hur ser era planer ut?
Vi fortsätter att visa upp vackra Öland och tar oss söderut. Som jag skrev förut så brukar man säga att norra delen börjar vid Borgholm, alltså tar den södra delen också vid där.
Vi börjar dock lite norr ut ändå, i Alböke. De som sett ”Bonde söker fru” kanske kommer ihåg kamelbonden från Öland? Bengt har sina kameler i Alböke som ligger någon mil norr om Borgholm och är ett måste att besöka vilken ålder man än är i.
När de första kamelerna kom till Öland var det nog många som tyckte att det var helt galet, men det visade sej rätt snart att det var en ganska bra idé. Kamelerna har växt i antal och just när vi var där så var de väldigt sociala och nyfikna, oftast brukar man bara se dem på avstånd.
Målet för dagen var Ottenby och fyren Långe Jan. Så vi susade förbi Borgholm, det fick vänta till kvällen – vi hade nämligen hört talas om julbelysningen som man tydligen bara måste uppleva på kvällen. Man kan inte stanna och fota varenda väderkvarn, men de är ju så fina att det blev rätt många på vägen. Även den här dagen var kampen mot dagsljuset ett faktum, så alla stopp fick göras väldigt snabbt.
Från vårt hus i Löttorp är det 12 mil till södra udden, så det var redan lunch när vi närmades oss Färjestaden. Vintertid vet man inte riktigt vad som är öppet när det gäller matställen, så man får lixom ta det som finns. Vi såg en stor vit byggnad med texten ”Välkommen till det Öländska köket” som vi passerade, vi körde vidare men ångrade oss och vände tillbaka. Å tur var väl det!
Här fick vi se vår absolut första drive-in för kroppkakor! Så himla roligt! Kön var lång, men betades av in en imponerande takt. Vi misstänkte att det var vår enda chans till att få både lunch och framförallt nykokta kroppkakor och gick in, för man kunde äta inne i restaurangen också. 95 kr fick vi betala för 3 gigantiska kroppkakor, samt ett fint salladsbord och kaffe på maten. Heeelt ok! Och vilka kroppkakor! Nästan i min morfars klass.
Dessutom kunde man köpa gårdagens för halva priset att ta med hem, så det gjorde vi förstås också! Då får man dem förpackade i små lådor med vätska från koket och de blir riktigt bra när man sedan värmer dem. Så detta kan nog bli en rutin när vi åker till Öland nästa gång. Att svänga av vägen efter bron och köpa med kvällens middag. I ”driven” förstås 🙂
Mätta och mycket nöjda drog vi vidare. Ett av målen var att fota Ölandsbron i sin helhet. Vilket inte är jätteenkelt, men man måste ju försöka! Vi hittade en plats och precis just då sken solen vackert så bron nästan såg självlysande ut. Tycker det blev en hyfsad bild trots att jag bara har en liten pocketkamera 🙂
Första historiska stoppet för dagen, blev vid Kungsmuren även kallad den Stora muren. Den uppfördes 1653 på uppdrag av Karl X Gustav och ligger norr om Ottenby kungsgård och sträcker sig i öst-västlig riktning, 5 km, tvärs över ön. Syftet var att stänga in de kungliga dovhjortarna och på det viset garantera en tät viltstam vid den kungliga jakten. Hjortar finns det, men vi såg inga när vi åkte förbi. Här finns sälar också, men vi såg inga såna heller.
Jag vet inte vad det är med mej och södra udden, men det regnar ALLTID när jag är där. Och på vintern kommer regnet på tvären, i form av små ilskna isbitar. Vi hann precis ut ur bilen och fram till fyren när det började ösregna, såklart. På bara någon minut var vi dyngsura och iskalla så det blev bara ett par bilder innan vi var helt genomfrusna och tog vår tillflykt till bilens värme igen.
Vi väntade en stund, men regnet avtog inte – lite småsura vände vi tillbaka norrut igen. Nu föll mörkret snabbt och med allt vilt som finns på ön är det ingen nöje att köra i mörker. Det finns ju massor mer att se på södra delen, bla Eketorps Borg, Djurparken och mängder med fornlämningar, vackra hamnar och annat som ni säkert redan vet om. Men på vintern är dessa inte jätteroliga att besöka faktiskt. Särskilt inte när det regnar isbitar.
Men vi hade ju Borgholm kvar och när vi kom fram var det helt mörkt. Julbelysningen var precis så fin som vi hört. Det var nästan tomt och helt tyst när vi gick omkring och bara myste. En väldigt mysig liten promenad runt en av mina favoritstäder i världen. Borgholm var väldigt speciellt för mej under några somrar på 70-talet. Här fanns nämligen Gula Paviljongen som vi hade sommarshow varje tisdag kl 19 under ledning av Hasse Funck.
Hasse är borta sedan många år, paviljongen stod kvar länge men är riven nu. Precis som mycket annat på Öland, saker har förändrats väldigt mycket under åren. Men mycket är sej likt också, och det såg vi under våra rundturer. Det viktigaste för mej är nog att kustvägen får vara kvar som den alltid varit, att Borgholms slottsruin ser ut som den alltid gjort, att väderkvarnarna rustas och får stå där de gjort i så många år och att stränderna bevaras.
Det är ett problem att vara ett turistparadis som många älskar och vill besöka, naturen slits och folk förstör. Vi som planerar för ett liv i husbil har kanske ett extra ögat åt det hållet och blir ledsna när vi ser hur folk parkerar i den ömtåliga naturen och låter sitt skräp vara kvar efter en övernattning. Så får det inte gå till!
Med det sagt vill jag verkligen uppmana er att besöka Öland året om. Kanske inte när fåken har gått och det är höga snövallar överallt, men det blir häftiga bilder och något man väldigt sällan får uppleva 🙂
Öland är egentligen vackrast i april-maj, har finaste solnedgångarna i juni-juli och härligaste vädret i augusti. Men att vara här utanför turistsäsongen när det är alldeles tyst, man kan gå på mittsträcket på vägen och verkligen upptäcka varenda liten millimeter helt på egen hand, är något alldeles särskilt. Just tystnaden är ljuvlig och det bästa av allt tror jag.
Fler bilder finns, och fler kommer vart efter, på min instagram @marlenerinda
