Nu börjar det bli höst på riktigt, årstiden som många älskar men som jag avskyr. Nu gäller det verkligen att jag följer mina rutiner så att jag inte stänger in mej och bara ligger på soffan. För det är det jag helst skulle vilja göra när tempen går under 20+.
Så nu får pannbenet jobba. Promenaderna ska tas, träningen ska göras – finns inga undantag förutom sjukdom. Å riktigt dåligt väder, för då går jag bara inte ut! Kom nu inte dragandes med det där ”det finns inget dåligt väder”, för det finns det visst!
När kylan kommer och vädret slår om får jag ofta väldigt ont i kroppen och fryser inifrån. Det är svårt att beskriva, men det enda som då hjälper är att ligga fullt påklädd under ett tjockt täcke med värmedynan påslagen på max.
Några av er med fibromyalgi vet hur det kan vara… Men man får kämpa på och försöka göra det som är bäst för en och för mej brukar det vara att träna.
Lättlagat och gott kan man väl säga är veckans tema. De falska köttbullarna och broccolipurén måste ni testa. Kasslern och fläskfilégrytan passar även till fest. Curryräkorna är kanon och vem gillar inte Pad Thai? Hoppas något ska locka er att våga prova, berätta gärna vad ni tycker 😉
Skulle ni lägga upp någon av våra rätter på instagram så får ni väldigt gärna tagga @marlenerinda så jag ser vad ni gör. Det är så roligt att se era uppläggningar.
”Det har jag aldrig gjort förut, så det klarar jag säkert”, var det väl Pippi som sa. Lite så tänkte vi när Elmiamässan frågade om vi ville föreläsa under den stora husvagns- och husbilsmässan i Jönköping. Och nu ha vi gjort det!
Vi är inte helt nya på att föreläsa. Martin har hållit kurser i många, många år och jag har stått på scen väldigt mycket. Men tillsammans har vi bara föreläst en gång förut, tror jag, och det var läääänge sedan. Men va sjutton, vad är det värsta som kan hända lixom? Vi fick ju tom bestämma ämnet själva.
Igår var det dax för första körningen av vårt föredrag ”Från dröm till verklighet”, som handlar om hur det gick till när vi realiserade vår dröm om ett liv i husbil. Vi hade 20 minuter på oss att berätta om vår resa, det kan låta lite – men alla som någon gång haft ett föredrag vet att det är rätt lång tid. Och man får varken ha för kort eller för långt, det ska vara så nära 20 min som möjligt. Första gången vi drog igenom det var det 19.36. Ha, så jäkla bra!
Våra vänner satt på första raden och filmade, vi har inte sett det än. Jag kommer nog aldrig att se det… Men vi fick MVG, så det var bara att köra idag igen. Då var vi varmare i kläderna. Det är en personlig berättelse om hur vi gått från att aldrig ens tältat till att bo i husbil, något som vi vet att andra också drömmer om. Och vet ni? Det kom folk som ville lyssna!!! Båda gångerna 😛
Imorrn kör vi sista gången, men har redan nu en idé om ämne om mässan frågar oss nästa år igen. Då kan det bli vår högst personliga topplista av några olika grejer. Mer än så säger jag inte.
I övrigt har vi träffat en massa bekanta, bla Sandra Mastio som var här och lagade mat igår. Vår bil står precis bakom matlagningstältet och är med på typ varenda bild därifrån. Vår logga är stooor, den missar ingen.
Idag hade vi flera möten, bla med vår redaktör på tidningen som vi skriver för. Vi pratade lite om kommande år och han ville skriva om oss och vår senaste kokbok.
Tiden går så otroligt fort och vi hinner ingenting mer än att prata med folk och göra vårt jobb. Vi är jättetrötta men har så otroligt roligt. Den här veckan är verkligen som julafton varenda dag för oss campingnördar. 35 000 besökare kan ju inte ha fel, eller hur?
Är ni här så måste ni leta upp oss, antingen i vår bil strax nedanför matlagningen eller på scenen imorrn kl 14.00. Eller fånga oss på golvet.
Jag har ju halva mitt hjärta på Öland. Det är där jag har halva min släkt och till stor del är uppväxt. Att inte vara där iaf något under sommaren är jättekonstigt, därför skulle vi kompensera med att åka i början på hösten – men det blev ju inte som vi tänkt.
Planen var att åka till Öland i slutet av augusti och åka runt ett par veckor innan husbilsmässan på Elmia i början av september. Men nu behövde Martin vara hemma och jobba från kontoret i stan några dagar, så möjligheten försvann lite. Martins chefer är så himla bra och låter honom jobba mest var han vill, så när de någon enstaka gång behöver ha honom på kontoret vill inte vi krångla till det. Men detta trasslade till det lite för våra egna planer.
Någon dryg vecka senare än tänkt åkte vi iaf iväg. Vi kör sällan mer än 2 timmar, nu brakade vi iväg alla 50 mil på en gång. Vi ville bara komma fram. Så vi körde över bron i solnedgången och drog åt handbromsen på First Camp Ekerum som var vårt första stopp för den här resan. Det var mörkt när vi väl stod på plats, så inte förrän dagen därpå kunde vi se vart vi hamnat.
På morgonen var det så otroligt skönt att titta ut och se sandstranden och havet strax utanför bilen. Vi tog ut utemöblerna och åt frukost ute. Jag gick ner till vattnet bara för att känna på och det var faktiskt varmt. Tyckte tom jag som inte ens badar, inte för att jag skulle vara någon badkruka – utan för att jag helt enkelt inte tycker om att bada.
Martin satt i några möten, men var färdig rätt tidigt. Då tog vi en promenad och satt sedan och njöt i solen. Vädret var fantastiskt och campingen i stort sett tom. Det var tyst och alldeles ljuvligt. Sensommaren och början på hösten är så otroligt skön på Öland, kanske bästa tiden på året faktiskt. Fast våren är också väldigt fin såklart.
Vi stannade två nätter i Ekerum. Jobbade med våra sociala medier och förberedde föredraget vi ska hålla på Elmiamässan. Och gjorde en film om campingen såklart, den kommer inom kort. Eller… kanske inte inom jättekort… vi ligger rätt många filmer efter…
På lördagen var det Bondemarknad i Borgholm, så det var vi ju tvungna att kolla in. Jag har inte riktigt koll på var man kan parkera en husbil på 7,5 meter, men det löste sej väldigt bra när vi kunde köra in hos kompisar som bor mitt i Borgholm. De bor dessutom nära ett postombud, så vi passade på att skicka lite iväg några kokböcker innan vi gick ner på ”stan”. Borgholm är så otroligt mysigt. Det är en sommarstad, men faktiskt lika mysigt under lågsäsong.
Vi tittade på loppisen som dukats upp, gick runt på marknaden och åt lunch på en av de många restaurangerna som fortfarande har öppet. Det blev några himla mysiga timmar innan vi gick tillbaka och hämtade bilen.
Nu var målet vår favoritplats i Byxelkroks Gästhamn. Här står vi gärna och iaf en gång om året, men oftast blir det fler. Med utsikt över vattnet och nästan varje kväll med fantastiska solnedgångar så blir det nästan som ett behov att åka hit. Och vi blev inte besvikna. Vår enda kväll här i år, gav utdelning. Vi fick vår solnedgång och somnade mer än nöjda.
För tredje morgonen i rad kunde vi äta frukost ute i solen. Vi tog god tid på oss och fördrev hela förmiddagen med att läsa, innan vi packade ihop oss och åkte vidare. Eftersom vädret var så fint bestämde vi oss för att besöka stranden där jag var mest som barn och helst åker till även som vuxen. Vi hann dock inte mer än parkera förrän solen gick i moln, surt. Men vi gick ner på stranden ändå och tog lite bilder. Och när vi åkte därifrån började solen skina igen. Så himla konstigt. Synd på bilderna som skulle varit så fina med mer sol.
Färden gick vidare till vännerna Sarah och Gillis på Arontorp. De har en så himla fin ställplats nedanför sin restaurang och bästa kroppkakorna på ön. Så här stannar vi gärna. Antingen blir det när vi åker till ön som bekvämt stopp efter en lång resa, eller innan vi lämnar ön. Vi ställde oss på plats och myste lite i solen innan vi gick upp för att äta middag. Och sen blev det faktiskt kroppkakor igen till lunch dagen därpå. Va sjutton! Det gäller att passa på när man kan 🙂
Även här bjöds vi på en fin solnedgång. Det blev alltså tre fina solnedgångar av fyra möjliga, första kvällen var sådär… Vi är beroende av de där solnedgångarna och det är därför vi väljer att mest åka på den västra sidan av Öland. Nu blev det nästan full pott och vi var mer än nöjda med vårt korta besök på ön.
På fyra dagar hinner man inte särskilt mycket, men det är bättre än inget. Vi har fått andas ölandsluft, haft fantastiskt väder, myst under vackra kvällshimlar och tagit härliga promenader. Vi har utnyttjat tiden väl tycker jag nog. Men jag hoppas att vi kan komma tillbaka för ett par veckor i vår eller nästa höst och åka runt i lite lugnare tempo. Det finns så mycket som jag vill skriva om på ön, vi ska bara hinna samla materialet…
Nu har vi lämnat Öland för i år antar jag, men man vet aldrig.
Det har ju blivit några böcker i sommaren, iaf om man räkna med de två långa bokserierna som jag också läst. Sisådär drygt 30 böcker har det nog blivit, både nytt och gammal, men mest nytt.
12 böcker i sen bokserie är för mycket, men jag plöjde ändå både Rudberg och Sarenbrant och är nöjd med det. Nu kan jag hänga med i diskussionerna 🙂
Jag gillar att plöja en serie rätt av, men det är samtidigt rätt skönt när den är slut och man får läsa lite annat igen. Bokyllan i vår husbil är nog campingvärldens största. Där får plats ett 20-tal böcker, sen lägger jag nästan lika mycket till i en kasse som jag stuvar in under ett trappsteg. Där ligger en del gamla böcker som jag längtar efter att läsa och alltid har med mej. Ärlighetsprojektet är en av de böckerna.
Detta är första delen i serien om poliskommissarien Emma Sköld. Hon är lite speciell och ibland rätt omdömeslös, men en bra polis som får brotten utredda. I den här första boken hittas en känd skådespelerska medvetslös i kvinnornas tvagningsrum på Yasuragi Hasseludden och kort därefter upptäcks ett äldre par döda i rum 327.
Ingen av incidenterna verkar vara annat än olyckor, men hotellchefen Peter Berg och vd:n Nils Wedén får ändå onda aningar. När ytterligare en person avlider på spa-anläggningen, den här gången i de varma källorna utomhus, går det inte att förneka att det måste finnas ett samband mellan dödsfallen. Emma Sköld på Nackapolisens kriminalavdelning kopplas in som ansvarig och hon upptäcker ganska snart att detta inte är något rutinfall.
Sarenbrant är skicklig på att berätta en historia. Det är oväntade tvister, snabba vändningar och det är brotten som är i centrum, karaktärerna är mer bifigurer på något sätt. Jag vill gärna ha det tvärtom. Den första delen är lovande för resten av serien. NI kan läsa mer om den HÄR.
Detta är andra delen om den lilla skolan på klippan. I den första börjar Maggie som engelskalärare på flickskolan i Cornwall och lämnar både hem och pojkvän kvar i Skottland. Andra året tar start och Maggie är numera förlovad och har lovat att flytta hem efter skolåret. Men varför är då tankarna hos David på pojkskolan strax brevid?
Förra årets ettor har blivit tvåor och lite mer hemmastadda. En ny elev rör till det en del och en gammal blir sjuk. Regler bryts, relationer sätts på spel – och inget blir som någon tänkt sig. Samtidigt hotas rektorn Veronica Deverals perfekta fasad av att gamla hemligheter ska avslöjas.
Jag tycker så mycket om Jenny Colgan, men den här boken var lite mer intetsägande än föregående böcker. Den är fin men handlingen är lite för långsam för min smak. Men absolut läsvärd eftersom jag vill veta vad som händer med Maggie och hur hon ska göra med förlovning, giftermål och…. David…
Anna Lönnqvist har skrivit mängder med fina böcker, den här är inget undantag. Detta ska dock vara hennes första romance, istället för de tidigare som är feelgood. Fast jag vet inte om det är så mycket romance… fast kanske ändå, för de räknas ju som romance om det är en kärleksrelation som driver handlingen och det är det ju. Så ok då 🙂
Detta är iaf första delen i den nya serien ”När ridån faller” som utspelar sej i balettmiljö. Jolene flyttar till Stockholm med målet att gå i sin pappas fotspår och bli premiärdansare på Operan. Hon har lovat sig själv att inget ska få komma mellan henne och dansen, men när hon träffar André kan hon inte stå emot. De blir blixtförälskade i varandra. Båda bär på tungt bagage, så relationen blir stormig, passionerad och får ett hastigt slut.
Tio år senare korsas deras vägar igen. Jolene arbetar som balettdansös på Operan och det plötsliga mötet med André väcker sårade minnen och starka känslor till liv. Vad var det egentligen som hände då? Nu kommer det förflutna ikapp dem, på gott och ont.
Det är drama, passion och hjärtskärande kärlek. En självklar blandvändare och jag vill ha fortsättningen direkt!
Den här godingen har legat och väntat alldeles för länge, hela 3 år faktiskt. Jag skäms… och kan inte förstå varför det tog så lång tid. Boken är så otroligt fin!
Julian Jessop är trött på att dölja den djupa ensamhet han känner. Så han påbörjar Ärlighetsprojektet – en liten grön anteckningsbok som innehåller sanningen om hans liv. Julian lämnar anteckningsboken på ett bord på sitt favoritkafé, men han skulle inte ha kunnat tro att ägaren Monica skulle söka upp honom efter att ha hittat den. Eller att hon skulle bli inspirerad att skriva ner sin egen historia efter hans. Ingen av dem anar att dessa små handlingar av ärlighet kommer att påverka alla som hittar anteckningsboken och förändra deras liv totalt.
Sex främlingar med en sak gemensam: deras liv är inte alltid vad det ser ut att vara. Vad skulle hända om de sa sanningen istället? Den lilla anteckningsboken leder dem till personer och situationer som de aldrig ens hade kunnat tänka sej. Vilket i sin tur leder till oväntad vänskap och ny gemenskap.
De är en alldeles ljuvlig bok som inte går att lägga ifrån sej. En debutroman som slog ner som en bomb iaf i mitt hjärta. Sedan den här boken har Clare Poley skrivit ytterligare två böcker och dem ska jag absolut leta rätt på – för den här författaren vill jag läsa mer av!
Fyra läsvärda böcker, en som följdes av en lång serie, en av en omtyckt författare, en som jag absolut kommer att läsa fortsättningen på och en som är ny för mej som jag vill läsa mer av. Svåra att rangordna, men jag tror att den sista ”Ärlighetsprojketet” ligger överst på min lista och sedan ”Första position”. Otroligt fina böcker. Läs dem bara!
Även om solen fortfarande värmer på dagarna, så känns det ändå att hösten är på väg. Så nu blir maten lite mer ”höstig” – grytor och gratänger står på menyn.
Det som är bra med just grytor och gratänger är att de blir bra även uppvärmda efter en tid i frysen och därför passar bra som matlådor. Ni som hängt med ett tag vet att matlådor i frysen är min räddning och det som räddat min viktnedgång och nu även hjälper mej att hålla vikten. Vi har oftast frysen full så det bara är att plocka fram till lunch eller middag om man inte har lust eller tid att laga mat.
Nu är det svampsäsong och jag vet att många hittat mängder med kantareller. Om ni har gjort det så måste ni testa fredagens paj, den är sååå goood! Gillar ni att plocka svamp? Det gör jag, men kommer nästan aldrig ut ändå… En dag i skogen ger ju både motion och gratis mat, så det borde ju prioriteras. Får bli bättre på det!
Zucchinipasta passar inte i matlådan, men kör man med pasta istället så blir det perfekt och då funkar alla veckans rätter i matlådan. Så gör mycket 🙂
Många av mina favoriträtter finns med den här veckan, bla zucchinipastan, laxgrytan, kycklingen, pajen och tacogratängen. Missa inte dem! I experimentköket händer det alltid saker, så ha koll!
Äntligen är jag hyfsat ikapp! Jag kan inte ens tro att jag säger det. När hände det senast lixom. En himla skön känsla som jag gärna känner lite oftare 🙂
Vi kom hem från sommarens långtur i mitten av augusti, sen åkte vi en kortare tur förra helgen. När vi varit hemma har jag varit nästan helt och hållet hemma och avbokat en massa grejer, bara för att vara just hemma. När vi kom hem i söndags var prioriteringen att ta hand om mej. Det var ju en jäkla tur eftersom jag mådde skit både tisdag och onsdag. Väderomslaget satte sej rejält i kroppen och slog ut mej totalt. Livet med fibromyalgi lixom…
Men jag hann ändå med en massa grejer som varit eftersatta, som tex en välbehövlig klippning. Det är, håll i er nu, mer än ett år sedan jag klippte mej senast. Jag har ju klippt luggen själv, men de där topparna var rejält slitna och behövde lite kärlek. Så det blev en kapning på kanske 10 cm, men det syns knappt. Jag har också varit duktig med min träning, eftersom värken annars blir ännu värre. Och när ändå håret blev fixat, så tog jag tag i mina ögonbryn och naglar. Själv alltså, inte på någon salong eller så.
Bild från förra bilen, med gamla headern på magasinet. Måste nog ta en ny i nya bilen och med den nya headern 🙂
Men det viktigaste och största är att årets alla texter är skrivna och att glädjen till att skriva har kommit tillbaka. I april fick vi en beställning på 16 texter, dubbelt så många som vår redaktör sa från början. Vi har verkligen kämpat och förra veckan skickade vi den sista texten, samt faktura. Så jäkla skönt. Ett ton lyftes från axlarna och kraven försvann, plötsligt kände jag hur lusten att skriva kom tillbaka. Jag fick idéer och började testa… så pass att jag nu skickat ett förslag till redaktören som jag hoppas att han ska gilla. Håll tummarna!
Häromdagen hade jag dessutom äntligen ro att fokuserat sitta och banka texter till vårt onlinemagasin Du i Fokus. Så helt plötsligt var jag faktiskt ikapp även där och fick lust att skriva mer. Så det blev ett gäng utkast till sånt jag funderat på, men inte haft ro att skriva hittills. Och bloggen… Jag har verkligen varit en sååå dålig bloggare… bara skrivit om sånt vi gjort för att komma ihåg, inga funderingar eller sånt som jag annars tycker om att skriva om. Men nu! Nu kanske jag kommer att hinna lite sånt också.
Men det är en sak kvar och det är ett föredrag som vi ska hålla på Elmia nästa vecka. Jag har i stort sett skrivit klart det, men det ska putsas på och vi ska göra en tillhörande Powerpoint. Å den ska vi göra i helgen är det tänkt, inte i sista minuten på onsdagkväll… Sen kör vi, to-fr-lö ska vi prata om hur vi gjorde vår dröm till verklighet. Från att aldrig ens ha campat till att köpa vår första husbil och nu planerar att bo i den på heltid. Undrar om någon kommer för att lyssna…?
Det var så länge sedan jag fann glädje i att skriva att jag känner mej alldeles lycklig. Det finns mängder av idéer, några texter är redan färdiga och publicerade på Du i Fokus, lite om platser vi upplevt under sommaren. Men jag har så många fler att skriva om och nu finns både tid och lust igen. Vi får väl se hur länge, för snart är schemat fullt igen. Men jag försöker verkligen att sålla bland sakerna vi gör nu. Prio är att komma iväg med husbilen, bort från all stress.
Men det finns några riktigt roliga grejer planerade framöver, bla så ska vi få åka med på den allra första Diggiloo-kryssning om ett par veckor och senare i höst ska vi åka till Nordirland och vara med på ett tvättäkta halloweenfirande med spökparad och grejer. Allt filmas och fotas såklart, för detta är jobb – inga nöjestrippar. Det ska bli filmer och artiklar.
Så hoppas jag bli en bättre bloggare också och att det ska märkas. Ni är väl bäst på att avgöra det antar jag. Världens bästa läsare som aldrig ger upp på mej 🙂
Vet ni vem Husbils Annika är? Inte? Då åker ni inte husbil. Annika är en mycket karismatisk kvinna som bott i sin husbil i flera år nu och som bjuder på tips och tricks från sitt lite annorlunda liv på bla Youtube. Ungefär alla i husbilsvärlden vet vem hon är och när hon har husbilsträff vallfärdar många dit. Förra veckan var vi med på vår första, men absolut inte sista.
Annika Annika, vad ska man säga om Annika som gör henne rättvisa. Hon är något alldeles särskilt. En person som inte tvekar att rycka ut när någon behöver hjälp och som inte heller drar sej för att säga till när hon ser att någon beter sej illa.
Som ett exempel: Annika var på väg söderut i februari -23 för att tillbringa tid i värmen innan våren kom i Sverige. När hon är på väg bryter kriget ut i Ukraina. Då vänder hon bilen för att åka dit och hjälpa till. Hon har hjälpt till att evakuera många, många personer från krigsdrabbade områden. Ett av hennes bestående minnen av detta är lilla Malenkii. Den lilla mini-yorkien som inte kunde följa med sin familj och som nu varit med henne sedan dess.
Annika har bott på heltid i sin bil i flera år och startade tidigt med husbilsträffar lite väster ut i landet. Vi har såklart hört talas om dem, men inte haft möjlighet att åka. Nu föll det sej så att alla våra planer kastades om och vi beslutade oss för att åka till Skara och Stora Ekeberg där träffen skulle vara.
Vi hade planerat allt så bra och skulle vara framme en stund innan solen gick ner, men pga ett gäng stora vägarbeten kom vi inte fram förrän vid 20.30 och såg knappt handen framför oss när vi hade ställt oss på plats. Alla träffar är ganska olika. Våra fokuserar på att det ska vara billigt så att så många som möjligt ska ha råd att komma. Det viktiga är att hitta nya vänner och få en gemenskap. Andra har spännande föreläsningar och chans till förkovring. Hos Annika har fokus blivit att elda och mysa kring brasorna. När vi kom hade såklart flera olika eldstäder redan tänts, sedan fortsatte eldtemat hela helgen.
Första kvällen gav vi upp försöket att se vilka som var där, det var alldeles för mörkt och där var alldeles för många. Morgonen därpå däremot, då hittade vi bekanta ansikten minsann. Att försökt ta sej fram snabbt på en träff är helt omöjligt, det där med en snabb promenad är bara att glömma. Man hinner inte ens utanför bilen innan någon hälsar och ska prata. Underbart!
Vårt fokus den där första morgonen blev helt enkelt att bara ta oss runt området för att se vilka som var där. Det tog sin tid kan man väl säga. Det var ju bekanta överallt och såna som blev bekanta också. Många vet vilka vi är och vill prata lite eller köpa en kokbok. Så himla trevliga allihopa. Att träffa Annika igen var ju såklart extra roligt, det var ett tag sedan.
På fredagseftermiddagen kom även våra kompisar Helene och Krister (Berggrens Bilbo). Grannen hade åkt, så vi paxade platsen åt dem så de inte skulle behöva leta plats utan bara kunde glida in brevid oss. Sen blev det taco-middag innan vi gick till elden. Det var förvånansvärt varmt ute, så vi satt där rätt länge. Vi gick in för att vi var trötta, inte för att jag frös vilket brukar vara det vanliga.
Stora Ekeberg är en fantastisk plats. Det var ett sanatorium i början av 1900-talet, men även vårdhem för offer från tyska koncentrationsläger på 40-talet. 1989 upphörde all verksamhet och sedan dess har det till och från varit vandrarhem. Tills Bert Karlsson tog över och gjorde om det till ett flyktingboende under den stora flyktingkrisen. Sen stod det tomt ett tag och förföll en del, tills nya ägare tog över. Dessa renoverar nu försiktigt hela byggnaden och den börjar bli väldigt fin.
På lördagsmorgonen serverades det frukostbuffé i den fantastiska matsalen. Bara taket är något alldeles extra, med sina otroliga målningar. Ska man se alla får man hålla på ett bra tag, så häftigt. Under frukosten pratade vi om att vi nog borde skriva en artikel om platsen, men det hanns inte riktigt med tyvärr. Men då finns det ju flera anledningar att komma hit igen 🙂
Efter frukosten var det loppis, med nya och gamla saker. Vi bar dit ett bord och min soffa och packade upp våra kokböcker. Några böcker fick nya ägare, men man önskar såklart alltid att det hade varit fler… vi lyckades iaf hålla tassarna borta från de andra borden och köpte ingenting. För vi ska ju göra oss av med grejer, inte skaffa nya. Köper vi på oss grejer kan vi ju aldrig sälja huset.
Resten av lördagen satt vi mest utanför bilen och pratade med folk. Innan det var mat och sedan dax att ta plats vid elden igen. Sista kvällen. En helg går väldigt fort. Även lördagkvällen var hyfsat varm, men så kom det några droppar regn vid 22-tiden – då packade vi ihop och tackade för oss. Bokstavligen faktiskt, för vi drog in markisen och packade in alla utemöbler när det ändå skulle regna.
Så på söndagmorgon var det inte mycket mer att göra än att äta frukost så var vi klara. Nästan… vi skulle ju gå ett varv och säga hejdå. Det tog ju sin lilla tid och även om planen var att komma iväg senast 10, så hann klockan bli närmare 11 innan vi pratat med alla. Det roliga är att många av oss ses igen om bara någon vecka, när Elmias stora Husbilsmässa börjar 😛
En himla härlig helg var det iaf och Annikas träff åker vi gärna på igen. Det är lättsamt, man känner sej både önskad och välkommen och det är hjärtligt och varmt i dubbel bemärkelse. Vi har ju en bit att åka om vi utgår från Tumba, men det får det vara värt. Annika är en av dem vi träffar redan nästa vecka. Då står vi på utställarcampingen tillsammans och ska hålla föredrag efter varandra under mässan.
Jag måste passa på att rikta ett tack direkt till alla som var med på träffen, särskilt Annika såklart. Det var så otroligt roligt att träffa er alla, hoppas det blir snart igen. Om det inte blir på Elmia alltså. Kanske ses vi på vår träff? Alla är hjärtligt välkomna till Unda i Kristihimmel. Mer info finns HÄR.
Detta var vår första husbilsträff med Annika – men absolut inte den sista!
Jaha, då är september här och det är alltså höst nu. Sommarmånaderna bara swishade förbi, tre månader. Vi har utnyttja sommaren ordentligt och bara varit hemma några timmar på hela sommaren. Ett dygn blev det, resten har vi varit ute med husbilen. En riktigt bra sommar, dessutom med fint väder!
Våren och sommaren är i mina ögon rätt enkla när det gäller hälsotänket. Promenaderna blir fler och längre, det är nästan lätt att träna och allt går nästan av sej själv. Nästan alltså. Det är ljust, varmt och långa dagar. Sen kommer hösten, mörkret och väderväxlingarna, då lägger kroppen av. Värken blir värre och tröttheten nästan övermäktig vissa dagar. Livet med fibromyalgi lixom.
Jag skulle kunna ta värken och tröttheten som ursäkt för att inte träna och promenera, men varför? Då skulle jag ju bara må ännu sämre. Så jag kopplar på pannbenet och fortsätter framåt #fuckinggördetbara lixom 🙂
Men nästan allt handlar ju om maten, oavsett om det handlar om vikt eller hälsa i stort. Maten är så viktig för mej och planering är a och o för att allt ska fungera bra. Veckomatsedlarna hjälper massor!
Taco kan se ut på många sätt, vi kör tacokryddad pulled chicken, egen tacokrydda såklart och ärtamole istället för guacamole – det är mycket lättare att hitta mogna ärtor än mogen avokado och det smakar faktiskt nästan likadant. Testa gärna och ge mej ert betyg.
Till bolognesen väljer man såklart vilken färs man vill, vi brukar ta quorn. Bolognesen, vitlökskycklinggrytan, kasslern och söndagens gratäng är kanon till matlådor så gör lite extra. Pulled chicken har vi alltid i frysen till sallader, wraps och taco. Än finns tid att grilla, testa gärna grillspettet med stora räkor.
Nu förbereder vi hösten och gör massor med matlådor. Så skönt att bara ta fram när fantasin och energin tryter.
Våra husbilsträffar firar 5 år nästa år! Det är alltså drygt 5 år sedan vi träffade Annelie och Ludde på Gran Canaria och gillade varandra så mycket att vi ville ses igen. Vår första träff i Sölvesborg blev en chock. Vi trodde det skulle komma kanske 10 bilar, det kom över 70 och 20 till stod på kölista. Jösses så roligt det var!
5 år senare planerar vi för jubileumsträff, den här gången på Unda Camping i Uddevalla. Numera gör vi träffarna tillsammans med Helene och Krister.
Här är allt ni behöver veta om ni vill komma. Alla är välkomna, oavsett om man åker husbil, husvagn eller bor i tält/stuga. Bokningen öppnar måndagen den 1 september.
Detta gäller för Husbilsträffen i Kristihimmel 2026!
Plats: Unda Camping
Tid: 14-17 maj 2026
Pris: 200 kr/natt inkl el, gäller hela veckan.
Långbord: 15 maj kl 17.00 (med live-sändning på Jikitas Youtube)
Hashtagg i sociala medier: #husbilsträffunda26 eller #husbilsträffunda2026
Använd gärna när ni postar på sociala medier, så vi hittar varandras bilder.
Här vår live med info om träffen:
Du kan avboka din plats fram till 20 april och får då en återbetalning på hela campingavgiften.
Så här bokar du:
Mejla alla uppgifter (se nedan) till daniella@undacamping.com så skapas en bokning åt dig. Skriv Flygare 26 i ämnesraden. Du kommer få en bekräftelse med länk till betalning skickad till din angivna mejladress. Det går att önska en plats, men om den är upptagen placerar campingen oss som de tycker blir bäst med tanke på ekipagets storlek. Är ni flera som vill stå tillsammans är det enklast att göra en bokning för alla.
Ange dina fullständiga kontaktuppgifter:
*Namn
*Gatuadress
*Postnummer
*Ort
*Mobiltelefonnummer
*Mejladress
De behöver även veta
*Ankomstdag
*Avresedag
*Längden på husbilen (eller husvagnen + drag)
Var noga med att få med alla uppgifter i ditt mejl!
Just den här träffen kommer att bli speciell eftersom det är jubileum.
Långbordet är numera en självklarhet och något som absolut ska prioriteras. Det går till så att man tar med stol och bord, samt det man vill äta. Sen äter vi tillsammans med sisådär 200 personer, det är en riktigt häftig upplevelse! Detta kommer att äga rum på det lilla grönområdet på ”höjden”. Missa inte det!
Pizzabattle!
Eftersom Unda har en riktigt fin restaurang som drivs av stjärnkocken Knut Lake (som också äger campingen) så ville vi hitta på något skoj. Så det blir ett pizzabattle mellan oss arrangörer. Vi har designat åra egna pizzor, Jikitas samt Berggrens pizza kommer att kunna köpas i restaurangen under veckan. Sen får ni rösta på den pizzan ni gillar bäst. På lördagens quizkväll uppe i restaurangen utses vinnaren. De är heeelt olika, så det blir spännande 🙂
Det kommer även att finnas en liten goodiebag att hämta vid ankomst hos Berggrens på plats 47. Det blir tipspromenad och gemensamma hundpromenader för dem som önskar det. Jag brukar hålla i ett kort träningspass, så det kanske det blir också.
Loppis!
På lördagen kör vi loppis på området där vi hade långbordet. Vi har inte bestämt någon tid än, men kanskw 10-14 elle nåt sånt. Ta med gamla grejer ni vill bli av med, eller nya om ni har en egen verksamhet.
Å eftersom det är jubileum kan det hända att det blir en och annan överraskning också. Eller kan hända… det kommer att bli överraskningar. Det kan vi faktiskt lova.
Den här träffen vill ni inte missa!
Följ oss på instagram @jikitaspåäventyr och @berggrens_bilbo samt Facebook och våra Youtube-kanaler med samma namn. Så missar ni inget innan eller under träffen. KLICKA HÄR för att gå med i fb-gruppen för våra husbilsträffar så missar ni definitivt inget.
Här vid sidan är filmen från förra årets träff i Hjo:
Vi har ingen anmälningslista eller så, men det finns ett event på facebook. Där kan man se på ett ungefär hur många vi blir och vilka som kommer. Vi strävar inte efter att ha den största träffen, vårt mål är att träffas på en fin plats och ha några riktigt trevliga dagar tillsammans. Att skapa nya härliga kontakter som man sen kan möta upp längs vägen 🙂
Tydligaste tecknet för att sommaren är på väg att gå över i höst är när det är dax för Formex. Jag trodde inte att vi skulle vara hemma, men det var vi. Så igår gick jag upp med tuppen och drog iväg till mässan.
Formex är en jättestor designmässa som går av stapeln i januari och augusti. Den sparkar alltså igång terminerna kanske man kan säga. Efter sommar- och juluppehåll är det en rolig mässa då man träffar kollegor som man inte sett på ett tag. Så var det även igår.
I vårt onlinemagasin tipsar vi om i stort sett allt som kan intressera en 50-plusare. Vi skriver om resor, mat, dryck, upplevelser och inredning – alltså en del design. Mässan är ett sätt att uppdatera oss på vilka trender som kommer och vad som kommer att hända inom den närmaste framtiden. Formex utser dessutom nya talanger och ger en hint om vilka namn som man ska ha lite extra koll på.
Det är en sk bransch-mässa, men enbart folk från inredningsbranschen. Vi journalister och annan media börjar alltid med en stor pressträff mässans första morgon. I år fyller Formex 65 år, så vi blev bjudna på en traditionell frukost från 60-talet; Skogaholmslimpa med prickig korv och varm choklad. Så himla gott ju!!!
Sen följde en liten rundvandring med de viktigaste punkterna och efter det ett gäng pressvisningar med några olika märken, bla Ceannis och Himla. Jag passade även på att besöka dem som hjälper oss med porslin till våra matbuilder, bla Cultdesign som designar den fina serien Orient. Så fort jag läger upp en bild med den tallriken eller muggen är det många som frågar vilket märke det är. Jag älskar den serien!
Jag passade också på att träffa Anna från Pufz.se som bla gör en hel del grejer till husbil och camping. Våra lakan och filtar är från henne, samt våra fina kökshanddukar. De är faktiskt med i vår senaste kokbok, och det ville jag såklart visa henne.
Anna är världens mysigaste människa, alltid glad och välkomnande. Hon har dessutom himla fina grejer. Campar ni, med husbil eller husvagn, så måste ni kolla in hennes sortiment på Pufz.se. Där finns en massa roliga produkter, bla supersöta formar för iskuber. Ni hittar hennes grej HÄR.
Jag stannade inte så länge eftersom vi hade tänkt att dra iväg på eftermiddagen. Nu blev det inte så, vi passade istället på att färdigställa en del jobb. Men nu är vi på väg igen. Destinationen är än så länge okänd…
På sommaren brukar vi packa husbilen full med bokserier. I år blev det Denise Rudbergs serie om Marianne Jidhoff och Sofie Sarenbrants serie om Emma Sköld. Två kvinnliga författare med sina kvinnliga superhjältar. 12 delar i varje som tog lite tid att läsa 🙂
Två långa bokserier, 12 delar i varje och då är inte Sarenbrant färdig än… å andra sidan är det faktiskt en extra del i Rudbergs serie som bara finns på ljudbok. Den har vi såklart också lyssnat på. Ja, VI, både jag och make har plöjt böckerna – det är faktiskt himla kul att läsa en och samma serie eller bok – då kan man prata om karaktärerna eller handlingen och på så sätt få ytterligare en dimension av läsningen.
Det var svårt att välja vilken vi skulle börja med. Så jag ställde upp båda bokserierna brevid varandra och bestämde att vi skulle börja med Rudbergs, för den högen var lite lägre och med något tunnare böcker. Fast då visste vi ju inte om den där bonusboken som bara finns som ljudbok. Iaf, jag körde igång, läste fyra i taget – tog två av något annat – sen fyra till. Martin har kört alla i ett sträck.
Denise Rudbergs bokserie om åklagarsekreteraren Marianne Jidhoff
Rudberg kallar sina böcker elegant crime – en blandning av kriminalroman och överklassdrama kan man väl säga. Allt utspelar sig i Stockholm, Östermalm närmare bestämt, där brott och hemligheter ruvar bakom pampiga fasader.
Huvudpersonen Marianne Jidhoff är en mogen kvinna i karriären, nybliven änka, med stor integritet och ett skarpt intellekt. Efter sin makes bortgång återvänder hon till jobbet på Riksåklagarens kontor och blir snabbt en nyckelperson i en specialgrupp som löser känsliga brott med kopplingar till samhällets övre skikt.
Till sin hjälp har hon kollegorna Torsten och Augustin – två mycket olika personligheter som bidrar med både charm, skärpa och komiska inslag. Tillsammans bildar de en ovanligt mänsklig och trovärdig trio i en genre där det ofta annars handlar om hårdkokta poliser och brutala brott.
Varje bok i serien presenterar ett nytt fall, men följer samtidigt karaktärernas personliga utveckling. Läsaren får lära känna Mariannes sorg, återfunna styrka och ständiga kamp mellan yrkesliv och privatliv. Fallens teman är ofta aktuella och berör ämnen som övergrepp, maktmissbruk, pengar och svek – men alltid med Rudbergs karaktäristiska stil: intelligent, lågmäld och ibland med en touch av lyx.
Jag tycker verkligen om den här serien och Rudbergs härliga karaktärer. MEN 12 böcker räcker, även om det skulle kunna bli en till som knyter ihop hela säcken. Ljudboken som är en slags del 13 är egentligen bara om familjens julfirande och skulle kunna vara ett avsked. Serien är perfekt för den som vill ha en spännande, men inte blodig, deckare.
Sofie Sarenbrants serie om kriminalinspektör Emma Sköld
Första boken om Emma Sköld kom redan 2012, den senaste och tolfte delen släpptes i början på sommaren 2025. Kriminalinspektören Emma Sköld är inte den typiska hjältedetektiven. Hon är mänsklig, komplex och full av kontraster – stark men sårbar, driven men ibland lite väl impulsiv.
Hon har ett rätt komplext liv och tampas med relationer, moderskap och personliga trauman. Emma är faktiskt inte ett dugg sympatisk och är svår att tycka om, men man vill ändå veta hur det går för henne.
Serien inleds med “Vila i frid”, där en känd skådespelerska hittas medvetslös i kvinnornas tvagningsrum på Yasuragi Hasseludden och kort därefter upptäcks ett äldre par döda i rum 327. Därifrån fortsätter det med bok efter bok fylld av oväntade vändningar, trovärdiga miljöer och psykologisk skärpa.
Sarenbrant väjer inte för tunga ämnen, men skriver alltid med respekt och nerv. Genom hela serien löper syskonproblematiken mellan Emma och hennes syster Josefin som en röd tråd. Serien passar utmärkt för dig som gillar psykologiska spänningsromaner med starka kvinnliga huvudpersoner.
Det är riktigt bra och välskrivet, men efter 10-11 delar tappar serien farten och behöver knytas ihop. Så jag hoppas att nästa del börjar avrunda alltsammans så man kan få ett avslut nångång.
Detta är två helt olika bokserier, även om båda är spänningsromaner med en kvinna i huvudrollen. I Rudbergs serie är det karaktärernas berättelser som för handlingen framåt, i Sarenbrants tycker jag att det är fallen som driver handlingen mer än karaktärerna. Jag föredrar Rudbergs serie där varje fall avslutas, till skillnad från Sarenbrant som alltid har en cliffhanger i slutet på varje bok och en massa karaktärer som återkommer vartefter.
Baksidestexten menar att delarna i båda serierna är fristående och kan läsas oberoende av varandra. Det tycker inte jag! De ska läsas i ordning för att man ska förstå vad som hänt tidigare och varför vissa personer kommer tillbaka.
Bägge är absolut läsvärda även om det är många delar!
Vad tycker ni om årets sommar? För oss har den varit nästintill perfekt. Jag älskar värme, bäst är när tempen orkar upp i 25 och lite till, så jag är rätt nöjd kan man väl säga. Att det fortfarande är dryga 20 grader, så här i slutet av augusti är ju amazing!
Snart är september här och allt har kört igång ordentligt igen. Jag och maken jobbar på, mest ute på rull faktiskt. Hemma sitter vi på varsin våning och i husbilen sitter Martin vid kökbordet och jag i sängen. Än har vi inte tröttnat på varandra 🙂
När vi jobbar hemma tar vi fortfarande våra dagliga promenader morgon och kväll och äter lunch och middag tillsammans. Same same sedan pandemin lixom… det är en skön paus från jobbet och gör nytta för både knopp och kropp. Dessutom pratar man så bra när man går. Jag tränar mina tre pass i veckan och ibland hänger han på.
Apropå lunch och middag… för något år sedan blev jag tillfrågad om mina favoriträtter, då spaltade jag upp dem HÄR. De stämmer nog hyfsat fortfarande. Nu har vi även lagt några av dem i vår kokbok ”Lättlagat med Jikitas”. Hojta om ni är intresserade av den, det finns typ 3 ex kvar.
Här är veckans matsedel, dock bara med middagar – som vanligt:
(Siffrorna är för dem som följer Viktväktarnas kostprogram)
Den här veckan är det såååå god mat!!! Måndagens pasta är plättlätt, fisken är kanongod, gratängen superb till matlådor och den där melonsalladen är en riktig fullträff! Nu ska det kanske regna på lördag, men grilla kan man väl göra ändå 🙂
Nu förbereder vi oss för ny husbilstur. Vi kom nyss hem, men det ska bli så skönt att komma ut igen.
Efter att många frågat och faktiskt tjatat en hel del på oss, släppte vi vår första kokbok i våras. ”Lättlagat med Jikitas” är precis som det låter en kokbok med lättlagade rätter. Nu har ”Jikitas mat för små kök” precis kommit, lite fler sidor och några fler recept än den första. Perfekt för oss som campar!
Att släppa en kokbok är ju inte jättelätt och det satt verkligen långt inne för oss. Men vi har ju ändå skapat mer än 500 recept och har ju en del att plocka av. Så till slut valde vi ut några av våra mest omtyckta rätter och satte ihop vår första kokbok. Den var ett slags test och släpptes bara i 100 ex och det kommer inte att bli fler av den. Finns kanske fem stycken kvar av ”Lättalagat med Jikitas” om någon är intresserad.
Lättlagat är ju det vi gillar, men nu rör vi oss ju i campingvärlden där köken är små och oftast bara har två kokplattor. Alltså började en kokbok med husbilsmat att ta form i skallen, men det är ju inte bara vi i husbil som har små kök utan även husvagn, båt, kanske sommarstugan och studentlyan. Så vi bestämde oss för att det skulle vara en kokbok för just små kök med bara två kokplattor.
Under sommaren har vi valt ut en massa recept, några har vi lagat om och tagit nya bilder, några har varit ok som de är. Sen har vi pusslat, lagt till och dragit ifrån. För oss är det viktigt att recepten är hyfsat enkla med vanliga ingredienser som man oftast har hemma. Inga konstigheter alltså. Till slut hade vi en färdig kokbok med allt från frukost till fest och dessert som skickades på tryck.
Och nu har vi fått hem vår andra kokbok ”Jikitas mat för små kök”. Vi som inte ens kunde tänka oss att göra en, har alltså gjort två nu. Helt galet. En bok som är perfekt att ha med i husbilen, husvagnen, båten osv tack vare storleken. Den får plats i nästan vilken liten hylla som helst. Dessutom med spiral-bindning så den kan ligga uppslagen utan att slå igen. Sånt gillar iaf jag.
Är ni intresserade av att köpa en? Eller kanske den förra?
Släng iväg ett mail till mmjikita@gmail.com så tar vi detaljerna den vägen.
I lördags kom vi alltså hem. Det innebär att vi möttes av en djungel och en massa krav. Tre månader på vift sätter sina spår… Den som inte klarar gnäll ska sluta läsa nu.
Vi hade inte tänkt att komma hem förrän i måndags, men eftersom äldste sonen och mina föräldrar skulle åka iväg på söndagen kom vi hem en dag tidigare för att hinna ses. Så vid lunch sladdade vi in hemma vid huset. Hemma är som jag tidigare sagt i husbilen, huset i Tumba är bara ett hus. Ett hus med en massa krav, som nästan all hus är.
Vi möttes av en djungel. Häcken på baksidan hade växt en meter åt alla håll, gräset var tjockt, ogräs och utblommat stod på kö för att dras upp. Det var lixom bara att sätta igång direkt. Sonen kom över och hjälpte oss med det värsta. Så på bara några timmar var det mesta gjort. Det är inte så mycket att ta hand om egentligen, vi har gjort det rätt enkelt för oss. Men det är ändå kanske 20 meter häck att klippa, sånt känns i armarna. Plus en stor allmänning som ska klippas, den kunde vi knappt ta oss ut till.
FöreEfter
Vi hade tur och fick låna bil, så den här gången slapp vi iaf ta husbilen till sopen med allt trädgårdsavfall. Det fick vi ju göra sist och det är inte en optimal lösning. Så på söndagen tog vi tag i det sista och körde iväg allt. Så var iaf det värsta gjort. Innan vi lämnar tillbaka bilen ska vi dessutom passa på att storhandla och ta en tur till sopen till med en massa annat skräp.
Sedan vi kom hem har det gått i ett. Tvättmaskinen har snurrat konstant, allt i husbilen ska ju tvättas. Vi har testat några nya recept och sprungit mellan event. Nu börjar perioden med pressvisningar med alla nyheter inför vintern. Så jag har tittat på ny inredning och design och varit på ett gäng olika bokevent.
Som av en tillfällighet i dessa boktider har vi dessutom fått hem vår nya kokbok. Om den ska jag berätta mer i ett annat inlägg – men den finns till försäljning om ni är intresserade. Maila mmjikita@gmail.com för alla detaljer.
Medan jag suttit och jobbat har jag låtit den stora kyrkflytten stå på. Det är tv i min smak, mycket bättre än älgvandringen som stressar livet ur mej. Lite som när Gunde åkte Vasaloppet med sina adepter, ljuvlig tv. Mer sånt. Jag har dessutom tagit långa bad och vi har varit duktiga med både promenader och träning. Alltid nåt alltså.
Vad menar jag med att det är en massa krav med att komma hem? Jo, det är så mycket som ska fixas. Huset har alltid något som behöver lagas eller fixas, är det inte trädgården så är det något annat. Det ska städas 100 kvm istället för husbilens 10. Eftersom vi ständigt rensar ur ligger det saker överallt som ska säljas. Saker som ska läggas ut på blocket när vi är hemma eller ska iväg till nån loppis. Det är rörigt helt enkelt, men blir såklart bättre vart efter grejerna försvinner. Just nu står det kokböcker och grejer till husbilen i hela vardagsrummet.
Jag har ständigt i tanken att saker ska ut för försäljning, att jag måste skriva ikapp, fixa något eller träna. Dygnets 24 timmar räcker inte till när jag är hemma och jag blir enormt stressad. Jag ligger konstant efter överallt och det är omöjligt att komma ikapp. Just nu skriver jag på två texter till vår uppdragsgivare, samtidigt som jag skriver på vårt föredrag till Elmia-mässan och inlägg på bloggen och vårt magasin Du i Fokus. Just det! Instagram och FB ska också uppdateras, iaf vårt företagskonto. Ute på rull kan jag glömma allt som har med hemmet att göra och bara fokusera på skrivandet.
Så varför säljer vi inte huset då? För att vi inte har någonstans att ställa husbilen då. Det är svårt med parkering i Stockholm, och dyrt. Tyvärr. Huset är nästan avbetalt och blir därför en billig och bekväm parkering när vi är hemma. Dessutom är det nära till våra föräldrar som vi måste kunna ta oss till enkelt, eftersom vi inte har någon liten bil. Alla bitar är helt enkelt inte på plats för en försäljning. Men vi krattar manegen så mycket vi kan tills det blir läge.
Men faktum är ändå att vi inte trivs här. Jag gillar Stockholm, men vill inte bo här längre. Det händer för mycket och är otryggt. Dessutom får jag ont axlarna av att klippa gräs och ont i ryggen av att skotta snö. Här i Tumba kommer väldigt mycket snö, de sk snökanonerna har en tendens att vara värst just precis här. 30-50 cm blöt snö är inte kul. Fem månader med vinter har blivit outhärdligt helt enkelt.
Just nu känns det mesta rätt tråkigt. Planen var att dra iväg igen redan på tisdag, men så blir förmodligen inte heller pga olika anledningar. Nu vet vi inte när vi kan komma iväg, så det deppar jag också lite över. Men men, det är väl bara att fortsätta harva på – den dagen kommer då vi lämnar över nycklarna till en ny ägare och drar iväg till solen över vintern. Det kan gå snabbare än vi kanske tror…
Så var det dax för sommartrippens sista stopp. Vi var nyfikna på upprustningen av ställplatsen vid Hjälmare Docka som ligger på vägen hem. Där fick vi en plats fint vid vattnet, men även sällskap av husbilskompisar. Ett himla bra avslut på en lång resa.
Den här sommaren har vi blivit värsta proffsen på slussningar, iaf på att stå på bryggan och titta. Vi började redan i påskas med att stå på ställplatsen i Ljungsbro vid Göta Kanal, bytte sedan till Håverud och Upperud vid Dalslands Kanal och avslutade alltså som sig bör med att återigen stå vid Hällby Slussar och Göta Kanal. Vi har sett mängder med slussningar och lärt oss massor.
Vi är mest imponerade över slussvakterna vid Göta Kanal som gör allt manuellt, till och med öppnar broar. Deras arbetsdag är värsta träningspasset med många tunga moment. Vid Dalslands Kanal trycker man bara på en knapp, där är det dock en annan precision eftersom det är väldigt tajt i den kanalen. Slusspersonalen är verkligen superproffs!
Vi seglade in på ställplatsen vid 17-tiden, då var kompisarna Carina och Peter redan där. Det var varmt och skönt, så vi satt ute länge och pratade. När vi var här senast var det fallna träd som låg över platserna, ojämnt och rätt otydliga platsmarkeringar. Nu var det nytt underlag och nya elstolpar med tydliga nummer. Rejält uppfräschat alltså, men med en prishöjning på nästan 100%. Från 200 kr till 350 – det är inte rimligt. Så bra är det inte, så vi kommer nog inte tillbaka.
På fredagen gick vi en promenad längs kanalen och tittade på slussningen av den fina gamla båten Lagerbjelke. Två gånger blev det. Ett fantastiskt fint fartyg från 1890 som varit i drift sedan dess, men faktiskt även legat på botten. I aug 1945 går hon på grund och sjunker i en storm utanför Strängnäs. En månad senare bärgas fartyget och repareras för att sedan återigen gå i trafik.
Efter slussningen åt vi på lunch på hamncaféet. Jag hade sett fram emot förra årets galet goda pinsa, men den fanns inte nu. Däremot fanns det surdegspizzor med samma topping och även våfflor med liknande topping. Vi tog varsin och delade. Så otroligt gott. Så även om vi inte kommer tillbaka för att sova på ställplatsen, kan det hända att vi kommer tillbaka och äter här. Så gott!
Efter två nätter med en massa skratt och härliga samtal var det dax att åka de sista milen hem. Efter nästan tre månader på rull var det dax att återse Tumba. Om vi längtat? Näää, inte det minsta. Vi trivs så bra i vår bil, det är vårt hem. Huset i Tumba är bara ett hus, som vi kommer att sälja när allt det är möjligt. Vi trivs inte alls där.
Men vi ska inte vara hemma så länge. Om bara någon vecka drar vi iväg igen 🙂
