Vår första men inte den sista
Vet ni vem Husbils Annika är? Inte? Då åker ni inte husbil. Annika är en mycket karismatisk kvinna som bott i sin husbil i flera år nu och som bjuder på tips och tricks från sitt lite annorlunda liv på bla Youtube. Ungefär alla i husbilsvärlden vet vem hon är och när hon har husbilsträff vallfärdar många dit. Förra veckan var vi med på vår första, men absolut inte sista.
Annika Annika, vad ska man säga om Annika som gör henne rättvisa. Hon är något alldeles särskilt. En person som inte tvekar att rycka ut när någon behöver hjälp och som inte heller drar sej för att säga till när hon ser att någon beter sej illa.
Som ett exempel: Annika var på väg söderut i februari -23 för att tillbringa tid i värmen innan våren kom i Sverige. När hon är på väg bryter kriget ut i Ukraina. Då vänder hon bilen för att åka dit och hjälpa till. Hon har hjälpt till att evakuera många, många personer från krigsdrabbade områden. Ett av hennes bestående minnen av detta är lilla Malenkii. Den lilla mini-yorkien som inte kunde följa med sin familj och som nu varit med henne sedan dess.
Annika har bott på heltid i sin bil i flera år och startade tidigt med husbilsträffar lite väster ut i landet. Vi har såklart hört talas om dem, men inte haft möjlighet att åka. Nu föll det sej så att alla våra planer kastades om och vi beslutade oss för att åka till Skara och Stora Ekeberg där träffen skulle vara.
Vi hade planerat allt så bra och skulle vara framme en stund innan solen gick ner, men pga ett gäng stora vägarbeten kom vi inte fram förrän vid 20.30 och såg knappt handen framför oss när vi hade ställt oss på plats. Alla träffar är ganska olika. Våra fokuserar på att det ska vara billigt så att så många som möjligt ska ha råd att komma. Det viktiga är att hitta nya vänner och få en gemenskap. Andra har spännande föreläsningar och chans till förkovring. Hos Annika har fokus blivit att elda och mysa kring brasorna. När vi kom hade såklart flera olika eldstäder redan tänts, sedan fortsatte eldtemat hela helgen.
Första kvällen gav vi upp försöket att se vilka som var där, det var alldeles för mörkt och där var alldeles för många. Morgonen därpå däremot, då hittade vi bekanta ansikten minsann. Att försökt ta sej fram snabbt på en träff är helt omöjligt, det där med en snabb promenad är bara att glömma. Man hinner inte ens utanför bilen innan någon hälsar och ska prata. Underbart!
Vårt fokus den där första morgonen blev helt enkelt att bara ta oss runt området för att se vilka som var där. Det tog sin tid kan man väl säga. Det var ju bekanta överallt och såna som blev bekanta också. Många vet vilka vi är och vill prata lite eller köpa en kokbok. Så himla trevliga allihopa. Att träffa Annika igen var ju såklart extra roligt, det var ett tag sedan.
På fredagseftermiddagen kom även våra kompisar Helene och Krister (Berggrens Bilbo). Grannen hade åkt, så vi paxade platsen åt dem så de inte skulle behöva leta plats utan bara kunde glida in brevid oss. Sen blev det taco-middag innan vi gick till elden. Det var förvånansvärt varmt ute, så vi satt där rätt länge. Vi gick in för att vi var trötta, inte för att jag frös vilket brukar vara det vanliga.
Stora Ekeberg är en fantastisk plats. Det var ett sanatorium i början av 1900-talet, men även vårdhem för offer från tyska koncentrationsläger på 40-talet. 1989 upphörde all verksamhet och sedan dess har det till och från varit vandrarhem. Tills Bert Karlsson tog över och gjorde om det till ett flyktingboende under den stora flyktingkrisen. Sen stod det tomt ett tag och förföll en del, tills nya ägare tog över. Dessa renoverar nu försiktigt hela byggnaden och den börjar bli väldigt fin.
På lördagsmorgonen serverades det frukostbuffé i den fantastiska matsalen. Bara taket är något alldeles extra, med sina otroliga målningar. Ska man se alla får man hålla på ett bra tag, så häftigt. Under frukosten pratade vi om att vi nog borde skriva en artikel om platsen, men det hanns inte riktigt med tyvärr. Men då finns det ju flera anledningar att komma hit igen 🙂
Efter frukosten var det loppis, med nya och gamla saker. Vi bar dit ett bord och min soffa och packade upp våra kokböcker. Några böcker fick nya ägare, men man önskar såklart alltid att det hade varit fler… vi lyckades iaf hålla tassarna borta från de andra borden och köpte ingenting. För vi ska ju göra oss av med grejer, inte skaffa nya. Köper vi på oss grejer kan vi ju aldrig sälja huset.
Resten av lördagen satt vi mest utanför bilen och pratade med folk. Innan det var mat och sedan dax att ta plats vid elden igen. Sista kvällen. En helg går väldigt fort. Även lördagkvällen var hyfsat varm, men så kom det några droppar regn vid 22-tiden – då packade vi ihop och tackade för oss. Bokstavligen faktiskt, för vi drog in markisen och packade in alla utemöbler när det ändå skulle regna.
Så på söndagmorgon var det inte mycket mer att göra än att äta frukost så var vi klara. Nästan… vi skulle ju gå ett varv och säga hejdå. Det tog ju sin lilla tid och även om planen var att komma iväg senast 10, så hann klockan bli närmare 11 innan vi pratat med alla. Det roliga är att många av oss ses igen om bara någon vecka, när Elmias stora Husbilsmässa börjar 😛
En himla härlig helg var det iaf och Annikas träff åker vi gärna på igen. Det är lättsamt, man känner sej både önskad och välkommen och det är hjärtligt och varmt i dubbel bemärkelse. Vi har ju en bit att åka om vi utgår från Tumba, men det får det vara värt. Annika är en av dem vi träffar redan nästa vecka. Då står vi på utställarcampingen tillsammans och ska hålla föredrag efter varandra under mässan.
Jag måste passa på att rikta ett tack direkt till alla som var med på träffen, särskilt Annika såklart. Det var så otroligt roligt att träffa er alla, hoppas det blir snart igen. Om det inte blir på Elmia alltså. Kanske ses vi på vår träff? Alla är hjärtligt välkomna till Unda i Kristihimmel. Mer info finns HÄR.
Detta var vår första husbilsträff med Annika – men absolut inte den sista!
Missa inga inlägg:
Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube samt instagram
