15 år! -

15 år!

februari 6, 2023 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Hur firar man 15 år tillsammans? Vi gjorde som vi brukar göra numera och drog iväg med husbilen. Det blev en helg med mycket mys och bubbel 🙂

Vi försöker fira allt som går att fira, men vi gör det kanske inte som andra. Det blir väldigt sällan fina middagar och fest, istället blir det en dag med upplevelser och mys. Som i lördags när vi firade 15 år tillsammans. Vi fick inte bara en fin dag, utan en jättemysig helg.

I fredags tog vi oss en hel halvtimma hemifrån. Det tar inte längre tid att åka från Tumba in till Tantolunden i stan. Där finns en liten ställplats, de kallar det för camping, men det är mer en ställplats för 14 bilar. En camping är väl till även för husvagnar och tält? Här får det bara stå husbilar.

Ställplatsen är belägen i utkanten av Tantolunden, ca 500 meter från Zinkensdamms idrottsplats. Perfekt för en helg på stan! Söder är ju så fint och det finns massor att se. Vi hann inte mycket alls på bara en helg, så vi måste komma tillbaka – då är det ju praktiskt att det är så nära 🙂

Vi kom dit strax efter lunch i fredags, då tog vi det mest lugnt. Martin redigerade en film och vi tog en lång och välgörande middagslur. Vi lämnade inte husbilen många minuter, utan myste mest inne. Det var ju så jäkla kallt ute! På kvällen tittade vi på en ny serie och la oss ganska tidigt.

På lördagen däremot, då var vi knappt inne något alls. Det var fortfarande kallt, typ 10 minus och iskalla vindar. Vi byltade på oss så gott vi kunde och gick iväg med siktet inställt på Mariaberget. Längs med berget finns ett promenadstråk, med utsikt över hela norrmälarstrand och stadshuset. Så himla fint!

Vi stannade massor med gånger och tog mängder med bilder. Det tar rätt lång tid att gå bara en kort bit, när man ska fota allt man ser. Så när vi kom fram till Monteliusvägen (där alla stannar och fotar), var det dax att gå tillbaka och äta lunch.

Det blev en enkel lunch och semlor till efterrätt, återigen en liten tupplur, innan vi gick ut igen. Den här gången tog vi oss in i Tantolunden och upp till utkiksplatsen, på jakt efter solnedgången. Å vilken solnedgång vi fick!

Här ligger koloniområdet som man ser från pendeltåget och det vill jag gärna titta lite närmare på. Så i sommar blir det en ny tur hit, då är det lite behagligare att gå runt med kameran. Det är inte kul att fota när det är så här kallt, fingrarna fixar inte det och det är svårt att få upp värmen igen.

Efter en miljon bilder var det bara att gå tillbaka till bilen och värma oss lite, innan vi tog oss till närmaste pizzeria. Så jo, vi åt ute – men kanske inte så fanzy som man kan förvänta sej på ett jubileum. Men vi öppnade faktiskt ett bubbel när vi kom tillbaka 😛

På söndagen åt vi frukost och åkte hem. Väldigt nöjda med helgen. Vi har inte åkt långt, men det behövs inte för att få ett äventyr. Vi har haft det jättemysigt, varit turister i vår egna fina stad och fått sova två nätter i Peppe. En mysig helg!

_{Missa inga inlägg:}

_{Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube}

Äntligen vintercamping!

december 23, 2022 Marlene Kommentarer 4 kommentarer

Förra året fick Peppe (husbilen) pyjamas och gå i vintervila mellan november och april. Vi led. I höstas köpte vi därför vinterdäck och nu har vi varit ute på vår första vintercamping!

Det var några väldigt långa vintermånader förra året, väääääldigt låååånga. Att se Peppe stå där utanför fönstret och bara längta ut, var faktiskt riktigt jobbigt. Så ville vi inte ha det i år. Under sensommaren började vi leta sommardäck och vi hittade faktiskt kompletta däck som vi åkte iväg och hämtade över en helg i september/oktober. Lyckliga som barn på julafton fick vi på dem någon vecka senare 🙂

Nu kunde vi luta oss tillbaka och slippa oroa oss för frost på vägbanor och ställa av bilen när datumet för vinterdäck närmade sej. Nu skulle vi istället frigöra en helg för att åka iväg och planera för detta. Inte helt enkelt faktiskt… hela november var ju helt fullbokat med andra resor och i december skulle jag opereras. Men vänta lite nu… man kan väl sitta opererad i en husbil? Japp, det kan man!

Så på torsdagen opererades jag och på fredagen åkte vi iväg. Vårt första vinteräventyr gick inte så långt, bara 4-5 mil bort. Dessutom behövde vi el, eftersom vår bil inte är helt rustad för vintercamping och jag var ju faktiskt inte i perfekt skick heller. Så vi valde att ställ oss på First Camp Nickstabadet, i Nynäshamn alltså. Alldeles lagom långt om vi skulle behöva avbryta vistelsen, vi betalade dessutom bara en natt i taget… ifall att…

Men det gick så bra så! Värmen funkade, i toan körde vi vatten manuellt och tog vatten ur dunk. Det var rätt kallt den helgen och vi ville inte sätta igång vattensystemet, med risk för att det skulle frysa och sen ska det tömmas supernoga efter. Så det fick bli dunk. Å det funkade det med.

Enda problemet var väl det där med att jag helst skulle ha huvudet lite högre än resten av kroppen. Det gick men var inte särskilt bekvämt, så jag satte mej i min stol och sov istället. Jag vände stolarna mot varandra och lutade min så mycket jag kunde, drog täcket över mej och sov hyfsat. Jag hade väl haft det lite bekvämare hemma i sängen, där jag kan vinkla huvuddelen – men det är ju inte lika mysigt 🙂

Vi kom på kvällen på fredagen och åkte hem efter frukosten på söndagen. Inte så länge, men nu har vi iaf testat och gillar det. Peppe kommer aldrig mer att stå med pyjamas en hel vinter, iaf inte så länge vi har honom. Även om vi inte kommer att komma ut särskilt ofta, så vet vi att vi kan och har möjligheten. Och sommarsäsongen kan ju börja så mycket tidigare än förra året, den tanken gillar jag!

Så nu har vi alltså blivit åretruntcampare – lite coolt ändå. Särskilt som vi aldrig hade campat alls innan vi köpte husbil. Tänk så det kan bli!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Högakustenbron måste besökas!

september 5, 2022 Marlene Kommentarer 9 kommentarer

Jag vet inte när jag hörde om Högakustenbron första gången, men när jag väl gjorde det – ja, då ville jag åka dit! Vi skulle åka med Birka Cruises till Härnösand 2020, men då stoppade pandemin alltsammans. Men nu har vi äntligen varit där!

Höga Kusten är såklart mer än en bro, men har man av världens längsta broar (1800 m) och är ett av Sveriges högsta byggnadsverk 180 m), ja då måste man ju ändå få skryta lite. Å den är häftig! Att bara kunna bygga ett helt besökscenter kring en bro är ju rätt speciellt. Klart man måste komma hit när man ändå är i närheten.

Vi kom fram till Höga Kusten strax efter lunch och trots att det var i slutet av säsongen så var det fullt på alla parkeringar. Tyvärr är folk inte läskunniga och hade ställt sina små personbilar på parkeringen för husbilar, så vi fick vänta en stund på att någon skulle åka så vi kunde få plats. Det är lätt att ställa en personbil på en parkering för en husbil, svårare för en husbil att parkera på en liten parkering för personbilar. Men folk tänker inte… Jag ska inte ens återge konversationen med en av förarna… det var typ ”jamen, alla andra gör ju så…”

Vi fick iaf en plats och begav oss ut för att upptäcka stället vi kommit till. Det första man ser när man kommer hit är den gigantiska parkeringen, med den lilla delen för husbilar och en separat för husvagnar till höger. Där är man inte heller läskunnig… Många husbilar hade ställt sej på platserna för husvagnar, vilket ledde till att husvagnar fick ställa sej på bussplatserna och då fick inte bussarna plats… Ni fattar ju kaoset… Ibland är det väldigt bra att göra som det står på skyltar, de finns lixom där av en anledning.

Passerar man förbi parkeringarna har man ett hotell med restaurang till höger och en massa butiker till vänster. Å rakt fram finns ett jättestort berg med en fontän och lekplats. Vi började med att kolla in butikerna och sen gick vi upp på berget. Bron då? Ja, den är så stor att man ser den direkt när man kommer fram och sedan från olika vinklar beroende på var man står. Uppifrån berget har man en storslagen utsikt över bron med naturen runt. Så fint!

Några hundra bilder senare gick vi tillbaka till bilen och då fanns det platser på parkeringen med utsikt över bron, så vi rullade dit, fixade middag och förberedde för natten. Och sen tog vi hundra bilder till, typ. Solnedgången över bron var magisk och när den sedan lystes upp med massor av lampor fick den ytterligare ett utseende. Hur många bilder kan man ta på en bro? Massor kan jag berätta!

Hade det inte varit för skarvarna i bron som lät som en borrmaskin varje gång bilarna passerade, så hade vi sovit kanon – nu sov vi gott så länge det var lite trafik och vaknade när trafiken blev tätare. Men en kul upplevelse ändå och vi fick fantastiska bilder.

Nu har jag sett bron och jag är nöjd, nästa steg blir att åka båt och få bilder från vattnet. Det måste ju bara bli magiska bilder – eller hur!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Är det värt att åka Vildmarksvägen?

september 3, 2022 Marlene Kommentarer 5 kommentarer

Vi är många som hört talas om Vildmarksvägen och många som även åkt den 50 mil långa sträckan. Nu har vi också gjort det!

Förra sommaren verkade det som att var och varannan drog iväg till Norrland och åkte Vildmarksvägen från Vilhemina i Västerbotten till Strömsund i Jämtland och sedan tillbaka till Vilhelmina via Hoting och Dorotea. Om inte annat så hörde man på nyheterna om den ökade turismen och problemen som detta förde med sej. Vi ville se vad det var som lockade, men väntade till augusti för att slippa det värsta kaoset.

Projektet Vildmarksvägen över Stekenjokk och namnet ”Sveriges vackraste väg” skapades på 80-talet för att marknadsföra djur, natur, vattenfall, kulturplatser, vandring och de lokala aktiviteterna. Men vägen byggdes redan 1969 och går alltså genom Vilhelmina, Strömsund och Dorotea. Delen över Stekenjokk är bara öppen 6 juni till 15 oktober, den orangea delen av vägen på kartan längre ner. Under vintern täcks just den delen av snö, men resten kan man uppleva hela året. Som en bekant sa -”Tänk att få sitta i den första plogbilen för året!” På bilder har jag sett snövallar som är 5-6 meter höga, i ett i övrigt helt vitt landskap, så himla häftigt!

När vi kom till Vilhelmina var det dock ingen snö, däremot regn och dis. Ett rätt tråkigt väder, särskilt om man ska fota. Dessutom är det rätt många vägbyggen, ett som är 2-3 mil långt precis vid Vilhelmina. Men har vi sagt att vi ska åka, så är det klart att vi ska göra det också!

Första biten var som sagt ett långt vägbygge, vi kom på eftermiddagen och var lite trötta efter helgen. Så vi nöjde oss med att bara åka en liten bit och stannade sedan på en större parkering vid Kultsjöån. Här forsade vattnet fram och dånade rejält, precis vid bilen hade vi ett litet vattenfall. På morgnen åkte vi vidare och bara några kilometer bort ligger Trappstegsfallet, hade vi vetat det hade vi såklart stått där istället – för det var sååå fint!

Vädret var fortfarande inte på topp, men från början regnade det iaf inte. Vi passerade Klimpfjäll och körde mot Fatmomakke. En sk kyrkstad där samerna förr samlades och fortfarande samlas vid högtider. De äldsta byggnaderna här är från slutet av 1700-talet, men det finns spår från ännu äldre byggnader. Här finns kåtor, stugor, bodar och en liten kyrka, å nog syns det att vissa av kåtorna är väldigt gamla.

Här finns ingen el och det är ljuvligt tyst. Mobilen funkar såklart inte heller, så i den lilla kiosken vid parkeringen ombes man att helt betala kontant. Jag som gillar kontanter jublar såklart och köpte ett par jättefina handledsvärmare. Under hela resan har jag dessutom letat efter hjortron och det hittade jag här!

Resan gick vidare till Stekenjokk som är Vildmarksvägens högsta punkt och det var väl också här som gruvan låg om jag förstått saken rätt. Vi parkerade, gick ut och tog våra bilder. Sen började det blåsa storm och ösregna. Här är rätt många renar som går lite överallt, de kurade ihop sej i regnet. Här finns ju ingenstans att ta skydd, det är en bit ovanför trädgränsen och alldeles kalt. Kalfjället lixom 🙂

Vi körde vidare i regnet och i Gäddede sprack det upp och där bestämde vi oss för att tillbringa natten. Vi hittade en lite större rastplats lite inne i skogen, men alldeles nära vattnet. Jättefint!

Nu hade vi nästan kört hela Vildmarksvägen, pga vädret blev det inte så många stopp. Men ett lite större och spännande stopp väntade i Strömsund. Alla som kan sin Dunderklump vet ju att han är från Jämtland, vi försöket faktiskt hitta vattenfallet som är med i filmen, men hittade inte rätt tyvärr. Vi gick och gick, i leran… det hade ju regnat rätt mycket… men hittade bara fram till det lilla fallet i Jormvattnet – inte det stora där Stjärnöga står och sjunger i filmen. Men nu skulle vi istället besöka Beppe Wolgers museum!

Vi parkerade och möttes direkt att Jätte Jorm som stod fint och välkomnande i entrén av parken. Väl framme vid museet var det stängt… vi frågade runt och då sa man att det var stängt pga sjukdom. Jaha… ingen skylt eller information, man hade väl kunnat sätta upp en lapp iaf? Men vi fick iaf komma in, ytterligare en gång blev vi betrodda med en nyckel 🙂

Vilket fint museum och vilken härlig nostalgitripp! Här fanns bilder, brev, böcker, filmer, ljudupptagningar och en massa annat från Beppe Wolgers otroligt intressanta och innehållsrika liv. Självklart fanns ett rum från filmen Dunderklumpen och dockorna från Beppes Godnattstund. Här gick vi länge och bara myste. Vi kan verkligen rekommendera ett besök på Beppes museum i Strömsund.

Å sen var ”äventyret Vildmarksvägen” slut. 50 mil på 2-3 dagar. Vi såg kanske inte så mycket, men det var ju pga vädret. Men vi såg att där finns mycket mer att se, så vi kommer tillbaka till utvalda delar en annan gång. Vi har ett gäng vattenfall att undersöka närmare, här finns måååånga! Och det blir nog härliga Norrsken här, men då ska man allt ha lite tur också.

Vi har fått ett hum om vägen, naturen och förstår fascinationen att komma hit. Och som sagt; tänk att få sitta i den där första plogbilen som öppnar vägen. Så häftigt! Så jo, det är värt att åka Vildmarksvägen, iaf om man gillar naturen, tystnaden, vattenfall och renar 🙂

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Trädkojor och fiske

september 1, 2022 Marlene Kommentarer 12 kommentarer

De här 14 månaderna som husbilsägare har gett oss en mängd nya vänner och bekanta. Något vi absolut inte hade räknat med, men är väldigt glada för. De nya bekantskaperna bor över hela Sverige och några har vi träffat på vår tripp i norra Sverige.

Håkan och Aurelia bor i Luleå och vi har lärt känna varandra via vår youtube-kanal. Håkan har pratat om sin favoritcamping många, många gånger och nu ville han ta med oss dit. Såklart hängde vi på, jättekul ju!

Vi möttes upp utanför Willys i Luleå och körde tillsammans mot Jävrebodarnas fiskecamping någon timma bort. Efter att ha svängt av vägen och kört in i skogen en lång stund kom vi fram till en jättemysig plats och en väldigt annorlunda camping. Det första vi uppmärksammade var en jättefin trädkoja, högt upp i träden. Sen dök flera små timmerstugor upp och längs den långa stranden stod husbilar, lixom utportionerat här och där, så att det inte skulle vara så många på samma plats. Lite längre bort var det ordnat för säsongsboende med husvagnar och mitt i alltihop ett museum och en restaurang. Alltsammans utsmyckat med fantastiskt trähantverk.

Vi valde platser lite inåt skogen, precis vid vattnet. Såklart, vi gillar ju sånt. Vi började med att äta gemensam middag och sedan dök det upp fler husbilsvänner. Vi körde en gemensam sk live på Youtube någon timma och sedan satt vi och myste till rätt sent. Dagen efter gick vi runt och filmade campingen på förmiddagen och fick även gå upp i trädkojan och titta. Så himla mysigt att bo i en sån, men lite läskigt när det blåser kanske…? Vi kikade in i museet också, som var en variant av Mus-Olles i Jämtland, men mycket mycket större. Här finns verkligen allt!

Efter lunch var det dax att fiska, Jävrebodarna är trots allt en fiskecamp. Martin och Håkan utrustade sej med spön och bete, medan jag tog kameran och följde med. Runt 3 kg fisk skulle vi behöva om det skulle räcka till middag åt oss. Inget hände… vi såg fiskarna cirkla runt oss, men ingen ville nappa på gubbarnas krokar. Det tog tid… och började bli lite svalt. Men sen! Martin fick napp, en fin regnbågslax, men skulle den räcka till oss? För att vara helt säkra fortsatte fisket en stund till och snart drog även Håkan upp en fin regnbåge, större än den första. Nu hade vi definitivt tillräckligt. Vågen visade att den första vägde runt 2 kg och den andra drygt 3, så nog skulle det räcka alltid – och bli över.

Håkan rensade fisken och gjorde den färdig för grillen. Medan maten tillagades dök det upp nya husbilsvänner, så himla roligt! Vi satte oss till bord och hur mycket vi än åt, så blev det massor över. Fisken var så otroligt god! Vi satt länge och åt och njöt av precis varenda tugga. Resterna fick vi med oss och åt sedan fisk ytterligare i två dagar. Det gjorde absolut ingenting!

Dagarna vid Jävrebodarna var helt fantastiska. Så härliga människor och för en gångs skull lite ledig tid, det har inte varit så mycket av den varan. Husbilslivet har gett oss så otroligt mycket mer än bara en massa mil och höga bränsleräkningar. Vi har sett så otroligt många fina platser, upplevt massor och träffat en massa nya härliga bekantskaper.

Men efter två dygn var det dax att åka vidare, vädret skulle bli lite sämre och vi hade mycket kvar att se. Så vi tog avsked av våra nyfunna vänner och drog vidare. Vi styrde Peppe mot Vildmarksvägen, äntligen skulle vi få se det som så många pratat om!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vi gjorde det!

augusti 4, 2022 Marlene Kommentarer 14 kommentarer

På Skånetrippen i April var vi till Smygehuk, Sveriges sydligaste punkt alltså. Där finns en avståndstabell som visar avståndet till bla Treriksröset. Där och då bestämde vi att vi skulle åka även till Sveriges nordligaste punkt under sommaren. Så det gjorde vi!

Efter att ha varit runt i Norge någon vecka, och avstickaren in i Sverige vid Riksgränsen för att besöka Ishotellet i Jukkasjärvi, åkte vi in i Finland en snabbis. För att nå Treriksröset måste man nämligen åka över gränsen till Finland och ta sej till Kilpisjärvi. Därifrån går man 11 km eller åker båt i 30 minuter, för att nå Treriksröset.

Vi ställde Peppe på campingen närmast gränsen, som också är närmast båten. Man har inte mycket att välja på om man vill bo på en camping, så de vet att ta betalt… hade vi inte behövt att duscha och lite annat, så hade vi fricampat men nu behövde vi det och fick snällt betala 37 Euro. Det är dyyyrt för en camping som inte rustat upp något alls de senaste 20 åren och är ganska sunkigt, men som sagt – inte mycket att välja på i närheten.

Det går två båtar dagligen till Treriksröset, 10 och 15. Vi valde den senare. Enligt information skulle man kunna köpa biljetter en timme innan, så vi stod där 75 minuter innan… ingen kom… förutom andra som ville åka med. 15 minuter innan kom de som skulle köra oss. 50 Euro per person kostar båten, tur och retur. Svindyrt! Men samma sak gäller här… inget annat att välja på, än fötterna.

Vi hade tur med värdet, solen sken och det var hyfsat varmt. Perfekt promenadväder. Snart var vi i land på andra sidan och började vår 3 kilometer långa promenad till röset. Vi gick snabbt, vi skulle hinna dit, ta bilder och ta oss tillbaka. Båten tillbaka väntade bara två timmar, vilket är precis på håret om man faktiskt vill se något på vägen. Vi skyndade oss så mycket vi kunde! Ändå räckte tiden knappt till.

3 kilometer är inte långt, men när marken är ojämn och går över både stock och sten så tar det ändå en stund. Väl framme finns det faktiskt tre ”rösen”, rättare sagt gula betongklumpar, den första står ute i vattnet och är bara förvirrande eftersom det inte står vad det är för klump. Sen finns en till höger som inte heller finns någon förklaring till och en större till vänster som är själva Treriksröset. Det är den sista som man är där för.

Vi kanske var 30 personer på båten, alla dem ville vi såklart inte ha med på bilderna. Så vi väntade tills de flesta hade varit där och var på väg tillbaka till båten. Då tog vi våra bilder och skyndande tillbaka. Då var det fortfarande folk efter oss, så vi var inte sist. Vi hann precis med båten tillbaka, det hade inte skadat med någon halvtimma till. Ett äldre par och en familj med små barn fick vi vänta lite på. För det priset borde man kunna få en liten stund till, som det är nu hinner man inte ta in naturen alls eller njuta av promenaden. Har man svårt att gå är det väldigt svårt att hinna fram och tillbaka.

Vi hann iaf det vi skulle och fick fantastiska bilder. Nu har jag varit där två gånger och Martin en, det räcker – vi behöver inte se det igen. Vi lyckades iaf se både Smygehuk och Treriksröset, södra och norra spetsen av Sverige, på bara tre månader. Lite coolt ändå 🙂

Nu skulle det såklart vara häftigt att se Nordkap…

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Nostalgiskt besök på Lill-Babs museum

juli 26, 2022 Marlene Kommentarer 5 kommentarer

Vi rör oss långsamt norrut, har lämnat Dalarna och varit i Hälsingland ett par dagar. I Järvsö besökte vi Lill-Babs museum och den gigantiska kyrkan där hon ligger begravd.

Förr låg Barbro ”Lill-Babs” Svenssons museum i hennes Caffär, men den finns inte längre. Nu har man flyttat alla föremål från museet till Stenegård och skapat en otroligt fin utställning med kläder, bilder och andra föremål. Just bilderna blev lite känslosamt för mej, då jag såg flera vänner och fd kollegor som inte finns med oss längre. Det blev riktigt jobbigt när jag såg en bild med Lill-Babs och Lasse Lindroth som jag pratade med bara några dagar innan han dog i en bilolycka 1999.

Bortsett från mina egna minnen så finns här mängder med fina, intressanta och roliga föremål. Massor med härliga scenkläder och bilder från när de bars på scen. Skivor, mikrofoner, smycken, skor, skor och ännu mera skor såklart. Möbler har man också flyttat hit och en jättefin tavla som hänger över ett fint gammalt bord som tom är dukat, antagligen med Barbros eget porslin.

Här finns också en gästbok som alla besökare får skriva i och en tavla med post-it-lappar, en sista hälsning från Barbros beundrarskara. Att hon var älskad finns ingen tvekan om och det förstår jag verkligen. Jag har haft förmånen att träffa henne vid flera tillfällen och även arrangerat en gala med Barbro och Malin som gäster. Det fanns inte en enda millimeter av ondska i den kroppen, bara godhet, generositet och kärlek. Jag har aldrig hört en enda ont ord om henne under alla år i den sk showbiz-branschen.

Jag träffade Barbro sista gången på Kristallen-galan 2017, tror jag… kan ha varit 2016. Som ett eget lite avsked, så här 4 år efter hennes död, besökte vi Järvsö kyrka där hon ligger begravd. En otroligt fin och jättejättestor kyrka, tydligen Sveriges största landsortskyrka. Strax nedanför kyrkan finns Brita och Barbros grav. Där var en strid ström av människor hela tiden, så hon är definitivt inte bortglömd.

Regnet hängde i luften hela dagen och det passade på något sätt in med min sinnesstämning. Bilden av Barbro och Lasse drog ner mej lite och den känslan har sedan legat kvar under dagen. Hans död var så otroligt onödig, så ung, nygift och skulle bli pappa. Det sista han sa till mej var att han för första gången var lycklig. Det blev jag påmind om idag.

Så jag skickar med en uppmaning till er idag: hitta er plats av lycka och vila i den. Hitta ert ”måbra” och var där oftare, det är lixom det som är viktigt.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Vackra Sundborn!

juli 22, 2022 Marlene Kommentarer 5 kommentarer

Vi håller oss kvar i Dalarna, tog oss faktiskt bara en mil – till Sundborn. Många pratar om Carl Larssongården, den ville vi såklart se.

Efter två dygn på camping var det dax för fricamping. 500 meter från Carl Larssons gård i Sundborn, finns en stor parkering där man får stå helt gratis över natten. Så det gjorde vi!

Det var såååå fint! Vi stod precis vid Sundbornån med vacker utsikt över vattnet. Medan Martin jobbade klart kollade jag området och fixade biljetter till rundvandring. Trädgården kan man se dygnet runt helt gratis, men vill man se insidan på huset krävs biljett.

Klockan 16 gick vi bort och några minuter senare började visningen. Så otroligt intressant! Jag är inte jätteintresserad av konst och kan inte särskilt mycket, men det var otroligt spännande ändå att höra Carl Larssons och familjen historia och se en del av ursprungsinredningen. Dessutom av en guide i tidsenlig klädsel. Tyvärr får man inte fota inne i huset, så ni får åka dit på eget besök.

Men i den vackra trädgården får man fota och det gjorde vi! En stor härlig trädgård, precis vid vattnet, men massor av blommor och några båtar. Man förstår var Carl Larsson fick sin inspiration ifrån och att han var väldigt mån om sin familj och väldigt barnkär.

Hans fru Karin var också konstnär och mycket av hennes alster finns inne i huset, men också som en liten utställning i närheten. Den hann vi dock inte med.

Jag måste verkligen rekommendera ett besök här och även på Hyttnäs som ligger brevid. Hela området är jättefint!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

55 meter under marken

juli 19, 2022 Marlene Kommentarer 11 kommentarer

Vår norrlandstripp går vidare. I söndags lämnade vi Gävle och styrde Peppe mot Falun. Ett av målen var att besöka Koppargruvan, nu är det gjort!

Det blev sent i lördags, eller tidigt i söndags kanske man kan säga… Så det var tur att nästa etapp inte var så lång. Vid 10.30 väckte vi vår värd och sa bye bye, för den här gången. En dryg timma senare checkad vi in på First Camp Lugnet – Falun. Vi åt lunch och jag hann ta en liten tupplur innan vi blev upphämtade av kompisar.

Å och K bor egentligen i Jönköping, men har sommarhus i Dalarna. Vi ses alldeles för sällan, så de bestämde sej för att hänga med oss till Falu Koppargruva. Av oss fyra var det bara jag som hade varit där förut. Och jag ser det gärna igen!

När man går på tur i gruvan får man första ta på sej hjälm och regncape. Sen går man ner i gruvan i etapper och stannar där det finns något extra intressant att se eller guiden vill berätta lite särskilt om. Såklart får man veta en massa om gruvans historia, hur den upptäcktes och hur det var att arbeta i den. Men också om gruvindustrin genom åren och lite annat.

Det är lite kyligt ner i gruvan, ca 5 grader året om, och lite blött. Men det är inte trångt, mörkt eller läskigt som en del verkar tro. Inte alls klaustrofobisk heller. Jag kan gå rak på alla ställen utom ett, Martin fick huka sej lite. Numera finns el i gruvan och lampor överallt. Med detta sagt finns alltså inga ursäkter att inte gå ner.

Det är jätteintressant, tycker iaf jag, annars hade jag ju inte velat se det igen och heller inte rekommenderat det för andra. Rundturen tar knappt en timma och man får se de mest intressanta delarna. Bla väggen där flera kungligheter skrivit in sina namn i guld.

Men även ovan jord är det intressant. Här finns bla ett museum, som är kanon om man har barn. I två olika hus kan man se hur familjen Eriksson, levde på sent 1800-tal och i mitten av 1900-talet. Här finns också små butiker, caféer, en restaurang och en massa annat. Det går även ett litet tåg med guide runt en del av området. Har man husbil kan man faktiskt stå på parkeringen utanför någon natt mot en avgift.

Ja, jag tycker sånt här är så kul och åker gärna dit igen!

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube

Några dagar i Torsås

april 18, 2022 Marlene Kommentarer 5 kommentarer

Efter Västervik var det meningen att vi skulle rulla vidare till en camping i Kristianopel. Men det blev inte så…

Efter helgen var det meningen att Martin och jag skulle jobba ett par dagar. Så vi hade siktat in oss på Kristianopel, men inte bokat något. När vi jobbar vill vi helst ha tillgång till el eftersom datorerna drar en del och det är skönt att ha fläkten på när man sitter stilla en hel dag.

Men så hörde en ny bekant av sej och erbjöd oss plats hemma hos honom i Torsås. Vi avböjde med förklaring att vi tyckte det var oschysst att vara tråkiga och stå och jobba hos folk man inte känner. Å fick till svar: ”ni är välkomna att vara tråkiga här, då kan jag också vara det”. Så skön människa, så vi tackade ja och åkte dit.

Peter, som vi bodde hos, skulle också på husbilsträffen så det var jätteroligt att lära känna iaf en person (hela hans familj faktisk) innan träffen. Så otroligt härliga och inbjudande människor! Vi blev faktiskt kvar i två dagar där.

Peter är supernoga med sin husbil och fick nog en mindre hjärtinfarkt när han såg hur skitig Peppe var. Så efter jobbet på tisdagen blev det husbilstvätt minsann. Snart sken Peppe som en sol och såg ut som ny. Peter tyckte inte att det passade sej att komma på träff med smutsig bil och det hade han ju rätt i såklart 🙂

Efter två härliga dagar i Torsås, med gemensamma middagar och massor med skratt, styrde vi ner mot Österlen och Skåne, men bara över dagen för att bla träffa Karl Fredrik och Petter. Men det ska jag berätta om i ett annat inlägg som kommer inom kort.

Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube