Browsed by
Etikett: äventyr

Drömbilden togs på Dominikanska

Drömbilden togs på Dominikanska

För precis ett år sedan var vi på en riktigt häftig utflykt, något jag dröm om rätt länge. Ett par dagar tidigare hade vi landat i ett varmt och soligt Dominikanska Republiken. Min 50-årsdag var på g och min önskan om ett valsafari skulle uppfyllas.

Jag har en sk bucketlist, men inte för platser att besöka – utan på bilder jag vill ta. En av dem har länge varit den perfekta bilden av en valfena. Ni vet en sån där som splashar till i vattnet. En sån som alla naturfotografer tar och som är så fina. En sån ville också jag ta.

Dagen innan min stora dag var det dax. Vi åkte buss tillsammans med 7-8 andra turister från olika håll i världen, till hamnen i Semana, ungefär tre timmar från vårt hotell i Bayahibe. Därifrån åkte vi båt, bara rakt ut, och såg nästan direkt valar som lekte lite längre bort. Där var flera olika små valfamiljer som simmade runt oss och efter en liten stund var några av dem rätt nära.

I vårt fall var det frågan om knölvalar. De är rätt stora, typ 10-15 meter och kan väga upp till 35 ton. De borde alltså kunna åstadkomma rätt stora vågor, men knappt en krusning blev det är de dök upp och ner i vattnet. De är så otroligt graciösa i sina rörelser och självklart är deras kroppsform en fördel när de dyker också.

Ser ni båten?
Foto: Martin Jikita

Jag tog mängder med bilder och filmade även lite. Så kom hoppet! Det där perfekta med nästan hela kroppen över ytan, det fick Martin med på bild – jag var för långsam. Sen kom det jag väntat på, splashet med bakfenan och jag lyckades ta min efterlängtade bild. Det var så häftigt! Jag blev alldeles lycklig när jag såg resultatet.

Det är rätt häftigt att sitta i en båt, mitt ute på vattnet och se när valarna leker runt en. Jag kände mej inte så liten då, men när jag såg bilderna efteråt insåg jag hur små vi faktiskt var. Valarna var mycket större än båten som låg närmast, den ser ut som en liten barkbåt i jämförelse.

Det här med natur- och djurbilder är så spännande. Jag har tagit flera av mina drömbilder, men där finns några kvar än. Å ju fler man lyckas ta, desto fler poppar upp på önskelistan. Djuren har jag som sagt redan lyckats med till stor del, men naturen finns kvar. Jag skulle bla vilja ta den perfekta bilden av ett vallmofält, det finns otroligt fina på Öland. Tulpaner i Holland, lavendel i Frankrike och solrosor i Italien finns också med på listan.

Länge fanns bilden på ett riktigt gult rapsfält med på önskelistan också, den tog jag i våras. Tror jag missat att skriva om det… vi tog en majdag på ett av fälten i närheten där vi bor och lekte med kameran. Självklart var vi noga med att inte förstöra något, så bilderna är faktiskt tagna i ett traktorspår som gick mitt i allt det gula, men som inte syntes när man vinklade kameran lite. Den med bara hatten har jag tagit, de andra två är Martins bilder.

Just den här typen av bilder kräver en hel del planering och tålamod, något jag har ganska lite av. Man ska invänta rätt årstid, rätt väder/ljus, himlen ska vara rätt och en massa annat. Vi har väntat för länge flera gånger och kommit precis när både vallmo och raps blommat ut. Men när man lyckas, då blir man ju bara så lycklig!

Har du någon bild som du drömmer om att ta?

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Stendalspromenaden behöver lite kärlek

Stendalspromenaden behöver lite kärlek

Så var det dax för nya äventyr i vår kommun, i helgen gav vi oss ut på Stendalspromenaden. Vi hade hört att det skulle vara en väldigt trevlig promenad vid vattnet där man ofta möter hästar. Riktigt så blev inte vårt intryck.

På kommunens hemsida står det att det är en promenad på ca 4 km mellan Tullinge och Alby, kartan vid början och slutet visar även 10 olika sevärdheter/naturfenomen värda att titta lite extra på. Botkyrka har trots allt en rik historia, mängder med fornlämningar och lite speciell natur som vi såg fram emot att se på vägen. Så blev det inte. Så klart såg vi naturen, men inte de där speciell grejerna.

Naturstigen Stendalspromenaden börjar mellan parkeringarna vid Stendalsbadet och slutar vid Albykistan mellan Hågelbyleden och Ica Maxi. Eller tvärtom, som jag nog skulle gå – för det verkar lättare att hitta då och även lättare med parkering. Det är inget rundvarv, utan drygt 4 km enkel väg – sen lika långt tillbaka förstås.

Vi tog oss till Stendalsbadet vid 13-tiden, vilket var lite i senaste laget. Parkeringen var överfull och det var svårt att ställa ifrån sej bilen, men vi lyckades knipa sista platsen. Ingången till Stendalspromenaden är uppmärkt med en fin entré och börjar jättefint med lummig natur genom skogen. Solen tar sej precis igenom bladverket och det blir ett alldeles otroligt ljus där vi går.

Sen kommer en rejäl backe! Den är brant och ganska lång och vi säger till varandra att den blir ju perfekt när vi ska gå tillbaka och är trötta så där i slutet av turen. Jämt fördelat ska det sedan alltså finnas flera olika intressant punkter, de flesta innan vi ens kommer till Flottsbro. Vi håller ögonen öppna, men kan faktiskt inte se en enda. Vi vet iofs inte riktigt vad det är vi ska titta efter heller, men hade väl på nåt sätt räknat med att det skulle finnas små informationsskyltar eller liknande. Det gjorde det inte.

Sträckan är alltså drygt 4 km enkel väg och ungefär halvvägs kommer vi till Flottsbro. Det slår oss att det ju faktiskt är jättenära genom skogen och att man skulle kunna gå dit och fika eller äta lunch när man är vid Stendal och badar en heldag. Utrymmet är stort, mycket större än Stendal och folk har gott om utrymme att sprida ut sej på. Skidbacken används för mountainbikes och här finns en bana för frisbeegolf som används av flera stycken medan vi snabbt stannar till och tar lite bilder.

Vi fortsätter över bron, som är mycket högre än jag minns den. Sist jag var här var väl typ 1980 eller nåt, när vi paddlade genom kanalen med skolan. Flottsbrokanalen är idag cirka 400 meter lång och cirka 20 meter bred. Den södra delen är bredare och vidgas till en rund sjöform, den delen kallas ”Katthavet”, området består av flera branta rullstensåsar. Tydligen byggdes bron om för 7-8 år sedan, det är väl därför den inte ser ut som jag minns den.

Vi traskar vidare. Egentligen tar den mysiga delen av promenaden slut när man kommer fram till bostadsområdet i Alby, där skulle man kunna vända – men det gör vi inte. Vi vill gå hela vägen och nå vårt mål, så vi fortsätter. Vi går genom flera små radhusområden som är jättefina, men tappar bort oss eftersom markörer saknas. Slingan ska gå mellan Tullinge och Alby, så vi följer skyltarna till Alby C vilket visar sej vara helt fel. Vi frågar, men ingen har en aning om var leden fortsätter.

Vi googlar och chansar och hittar till slut fram till Sverigeleden som vi fortsätter på en bit. Till slut kommer vi fram till Hågelbyleden och viadukten som tar oss under vägen, där finns även en skylt som visar att vi är på rätt väg. Men sen är det oskyltat igen och vi går fel, igen… Efter ytterligare lite googlande tror vi att vi ska gå rätt upp i skogen mot industriområdet, för att nå vårt slutmål och det visar sej vara helt rätt. Äntligen ser vi skylten ”Albykistan”!

Vi följer skylten och kommer fram till en formation med stenar, vilket är en rekonstruktion av en hällkista som är en gravtyp från yngre stenåldern och som tydligen är rätt ovanlig. Det finns endast sju kända hällkistor i Stockholms län, just Albykistan har daterats till ungefär år 1800 f. Kr.

Vi är nöjda över att äntligen ha nått vårt mål, men missnöjda över att det var så svårt att hitta. En naturstig skall vara ordentligt uppmärkt, så man inte ens behöver fundera över vilken väg man ska gå. Tillbakavägen gick av förklarliga skäl mycket snabbare, nu visste vi hur vi skulle gå och att vi inte skulle hitta de där sevärdheterna hur mycket vi än letade. Lite snopet faktiskt.

Men vi fick iaf en ordentlig promenad, de nästan 9 kilometerna blev ett par till eftersom vi irrade runt en hel del. Solen sken, vi fick massor med fina bilder och hade en bra dag. Men som sagt; Stendalspromenaden skulle behöva lite kärlek av Botkyrka Kommun för att bli så bra som den skulle kunna vara. Vi rekommenderar ändå att gå den, iaf förbi Flottsbro och en bit till och vill man gå hela ska man nog börja vid Albykistan – då borde det vara lättare att hitta och förmodligen lättare att parkera också.

Nu har vi gått naturstigen runt Aspen, kollat in Lida & Harbro och Botkyrkas slott. Nu har vi Äventyrsstigen vid Lida och Pilgrimsleden kvar, vi tänkte även kolla in våra utegym och jämföra dem lite. Häng med om ni vill – Här eller på instagram @marlenerinda

Botkyrkas slott och herrgårdar

Botkyrkas slott och herrgårdar

Botkyrka har rätt många kulturskatter och spännande miljöer, bla flera gamla slott och herrgårdar. När man söker hittar man fyra stycken; Hågelby Gård, Alby Gård, Sturehovs Slott och Norsborgs Herrgård. Vi har besökt de tre förstnämnda, det sista brann nämligen ner för drygt ett år sedan.

Vi bor närmast Hågelby som är ett av mina favoritställen i Botkyrka, här börjar vi vår utflykt den här gången. Som liten hade jag faktiskt en dröm om att bo i en av flyglarna, det blev inte så… Byggnaderna är så otroligt vackra och parken är härlig att vistas i.

LM Ericsson köpte Hågelby gård 1906, men då såg det helt annorlunda ut. Direkt innanför grindarna möts man av en allé med lindar och har gravkullar på var sida om sej. På kullen till höger finns ett litet lusthus och på kullen till vänster finns ekotemplet. Står man mitt över hålet i golvet och säger något så ekar det väldigt konstigt, därav namnet förstås.

Står man på terrassen till huvudbyggnaden har man en helt fantastiskt utsikt över hela parken och sjön Aspen. På 80-talet var vi ett gäng som var här och dansade någon gång i veckan på somrarna, så här finns många fina minnen. När barnen föddes var det hit vi åkte för att leka i lekparken, äta en picknick och grilla, de färdiga grillplatserna är kanon!

Restaurangen i huvudbyggnaden arrenderades av våra vänner under många år, men nu är det andra som tagit över. Vi åt påskbuffén för något år sedan, helt suverän! För att inte tala om julbordet, antar att det är lika bra i år. Nu på sommaren kan man köpa med sej både fika, mat och glass och sedan välja om man vill sitta ut eller inne. Och det är alltså här som Naturstigen runt sjön Aspen börjar och slutar.

Från Hågelby tar det bara fem minuter till Alby Gård. Det behöver ni faktiskt inte lägga tid på. Ett jättefint hus som man tyvärr inte tagit hand om något särskilt och man får inte gå in ens i trädgården. När vi var där var grinden stängd med stort hänglås och en trasig flagga fladdrade för vinden och hade delvis trasslat in sej i flaggstången. Riktigt sorgligt att se, det kunde vara så fint. Jag hoppas att man inte låter det förfalla helt.

Dax att åka vidare. Vi siktar på Sturehovs Slott som man måste ha bil för att ta sej till eller använda apostlahästarna och promenera längs en ganska smal bilväg med förare som kör som galningar bitvis.

Sturehov anses vara en av landets vackraste byggnader i gustaviansk stil. I 1700-talsslottet med den vackra parken som utsikt, bjöd kronprinsparet på lunch dagen innan sitt bröllop. Det är nästan skamligt att säga att man som Botkyrkabo inte har varit där, men jag erkänner: detta är mitt första besök.

Sturehovs Slott, i byn som ursprungligen hette Averhulta, stod klart 1781 och är i två våningar och flankeras av två flyglar som är omkring hundra år äldre. Här finns landets största samling av Mariebergskakelugnar som är unika pga sin höga kvalitet, färgerna och glasyren.

Man kör igenom en vacker allé innan man kommer fram till slottets parkering. Här finns inte mycket som väcker uppmärksamhet, men följer man pilen mot krukmakeriet så öppnar sej en helt annan värld efter bara några meter. På kullen uppe till vänster står slottet med sina byggnader, mellan två gigantiska gamla träd inramad med en lummig häck och välskött trädgård. Tittar man åt höger leder en spikrak grusgång ner till en brygga och Bornsjön.

Vi valde att fortsätta rakt fram, förbi en hage med betande hästar, och kom till Sjövillan/krukmakeriet. Krukmakeriet är inhyst i ett vitt hus av sten som ligger otroligt vackert på en liten udde, härligt lummigt och med egen brygga. Tina som driver Sturehofs krukmakeri är en trevlig kvinna som jag är bekant med sedan tidigare. Tinas stora passion förutom keramik är fuchsia och hon kommer inom någon månad att ställa ut mängder med sorter för den som också är intresserad. Här kommer även att vara ett mindre vernissage under juli, men inte i den omfattning det brukar vara och skulle varit ett normalt år. Denna lilla oas får man inte missa när man besöker slottet.

Vi går tillbaka, och upp till slottet. Här sitter folk i solen och njuter av en god fika i den ljuvliga miljön. Jag kan inte ens beskriva hur fint det är! Man har ställt möbler lite överallt i trädgården som går runt hela huset. Så även om det skulle vara mycket folk, har man sitt egna lilla fikarum. Vi missade tyvärr visningen, men kommer absolut att komma tillbaka!

Tydligen ska det även serveras ett fantastiskt julbord här och vi brukar ju testat några stycken, så det får väl bli ett besök närmare jul om inte annat. Kan tänka mej att här är magiskt vackert på vintern.

Sen skulle det alltså blivit en tur till Norsborgs Herrgård, men eftersom en stor del brann ner 2019 tänkte vi att det kanske inte är så mycket att tipsa om. Branden tog huvudbyggnaden, men parken är såklart kvar om man vill se den.

Vi besökte alla slotten på en eftermiddag, men man kan såklart dela upp det och ta en och en. Oavsett hur man gör så ska man göra det! Vi har väldigt fina platser och byggnader här i Botkyrka, missa inte dem!

Vårt nästa äventyr blir förmodligen att gå pilgrimsleden mellan Botkyrka Kyrka och Salems Kyrka – häng med då! Först kommer bilder på instagram @marlenerinda – sedan en mer utförlig text med bilder här 🙂

En liten promenad till Bayahibe

En liten promenad till Bayahibe

Vi har försökt få till ett besök till Dominikanska Republikens huvudstad Santo Domingo men inte lyckats. Det blir helt enkelt för dyrt. Igår snörade vi på oss promenadskorna och gick till närmast stad istället, nåt måste man ju se när man är här!

Vi bor i Bayahibe, men en bit utanför staden. Efter en snabb titt på Google Maps konstaterade vi att det borde vara drygt 3 km och inte särskilt knepigt att gå dit. Så vi måste ju såklart testa!

Efter lunch packade vi ryggsäcken och laddade med vatten. Det var drygt 30 grader varmt, men sånt är helt ok för oss. Vi tog vänster direkt utanför hotellet och gick tills asfaltsvägen tog slut och gick över i sand. Vägen fortsatte in i bushen, där var skugga och ganska svalt. Efter ett tag öppnade sej vegetationen och vi kom ut till en klippig strand. Där stannade vi en stund och fascinerades över naturen innan vi fortsatte in i bushen igen.

Det blir väldigt många stopp för foto på vägen när vi ska någonstans, så det tog kanske en timme att gå. Sen kom vi fram till ytterligare en strand och där var det fullt party med musik och grillen var tänd. Jättemysig.

Vi fortsatte förbi och passerade strax därpå en baseballplan där träning pågick för fullt. Nu var vi framme i Bayahibe!

Vi strövade runt i stan. Där var jättefina vägar, små söta hus och mängder med barer. Allt omgivet av ett turkosblått hav och färgstarka människor. Kameran gick varm! Du ser fler bilder på instagram @marlenerinda

En fin liten håla med skön atmosfär. Nu blev vi ännu mer nyfikna på Santo Domingo, men men…

Vi svalkade oss på en bar innan vi gick in på Supermarket för att kolla in rom-utbudet. Baren ägdes av en amerikanska tror vi, hennes vänner satt iaf brevid oss och de berättade glatt att några av dem bodde där på heltid, andra halvårsvis.

När vi shoppat det som var intressant gick vi tillbaka hem genom bushen igen. På ditvägen mötte vi inte en människa, förmodligen pga värmen – på hemvägen däremot mötte vi riktigt många, bla två poliser på moppe som hälsade glatt.

Tillbaka på hotellet var vi rätt trötta. Vi hade gått ca 1 mil i 30 graders värme. Men vilken kul tur det blev!

Vi gillar att göra små utflykter på egen hand. Gör ni det?

Vi såg knölvalar!

Vi såg knölvalar!

Nästan alla har en bucketlist på platser att besöka och saker att göra innan de dör. Min är i stort sett avbockad, men jag har en annan bucketlist också – med bilder jag vill ta. En är av en valfena, den tog jag i torsdags!

Vem drömmer inte om delfiner och valar? Delfiner som gör det perfekta hoppet i solnedgången och valfenan som snärtar till innan det stora djuret dyker ner i havet igen. Delfiner har vi sett, men iofs inte tagit den där perfekta bilden. Valar kunde vi kanske se på Dominikanska, självklart tog vi chansen.

I torsdags morse vaknade vi 5, för att 40 minuter efter utsatt tid, bli upphämtade och körda till Semana ungefär 3 timmar bort. En jäkla resa, särskilt när det blev så försenat, gör den inte med mindre barn!

Framme i Semana gick vi på en båt som först skulle ta oss på valsafari, sedan till Bacardi Island för ett par timmar med sol och bad. Det fanns förstås inga garantier på att få se valar, men de flesta gör det. Vår guide Rocky var rätt dålig på sitt jobb, men i övrigt var det mesta bra. Vi fick ju se valar! Flera stycken!

Vi kördes rätt ut i havet ca 20 minuter och fick en skymt av en val. Det gick så snabbt att jag inte ens hann med att ta en bild. Rätt besviken tänkte jag att chansen gått förbi och att det var detta vi skulle få nöja oss med. Så var det som tur var inte.

En liten stund senare kom en hel valfamilj och visade upp sej för oss. En lång stund bubblade havet runt oss av valar som dök upp brevid båten titt som tätt. Det var förmodligen flera olika familjer, hur många har jag ingen aning om – bara att de fanns där och att vi hade tur. Vi fick se både hopp, sidorullningar och snärten med stjärtfenan. Å jag fick bilden jag drömt om!

Den där bilden som man kan titta på om och om igen. Det var så häftigt att omringas av de där gigantiska djuren! Jag trodde det skulle vara både obehagligt och lite läskigt, de skulle ju faktiskt kunna välta en båt rätt lätt. Men det vara bara fascinerande.

Detta var min födelsedagspresent till mej. Turen kostade 159 dollar per person och frågar ni mej så var det värt det. Om ni ska åka till en plats där det finns valar så måste ni försöka se dem. Det är en otrolig upplevelse!

Bilder från hela dagen finns förstås på instagram @marlenerinda

Missa inga inlägg: följ bloggen på Facebook och mej på instagram

Något av det roligaste jag gjort!

Något av det roligaste jag gjort!

Ni som hängde med på instagram när jag var på Irland, såg att det var en väldigt aktiv resa där mycket roligt hände. Vi red, åkte blocart, flög helikopter och körde hovercraft. Det var något av det roligaste jag gjort!

En hovercraft är en liten svävare. Det normala är en svävare för kanske 5-6 personer,som enkelt tar sej fram överallt, genom att sväva på luftkuddar någon decimeter över marken. Det vi fick prova funkar precis likadant men är för bara en person. Det är helt ofarligt även om den går riktigt snabbt. Men inget kan lixom hända eftersom den stannar om man kör utanför banan, då luften blir ojämn under ”kjolen”.

Vi kom till Foylehov activity center på Nordirland och fick först och främst sätta på oss skyddande overaller och hjälm. Man kan bli lite smutsig och blöt, men det är ungefär det värsta som kan hända. Sen visade en instruktör tekniken på ett öppet fält, typ övningskörning. Man startar en hovercraft med ett vred, men den kommer ingenstans av sej själv. Man får lixom vicka från sida till sida eller lite framåt och bakåt för att den ska röra sej. Det finns som ett cykelstyre, men för att den ska svänga ordentligt måste man luta sej och lägga tyngden med hela kroppen åt det håll man ska köra. Man sitter lite på knä, men lutar sej åt alla håll. Och det finns ingen broms.

När vi provkört lite gick vi över till den riktiga banan där vi skulle köra två ”tävlingsvarv”. Tänk er en äng med en meter högt gräs som man klippt en bana i, där fanns även två vattenhål som man skulle passera. Som sagt, inget kan hända – det är inte farligt. Kommer man utanför banan och hamnar i det höga gräset så tar det stopp och man får vicka sej ut eller helt enkelt kliva ur och putta ut sej på banan igen. Jag hamnade i gräset två gånger, men inte värre än att jag kunde vicka mej ur det.

Det här var verkligen min grej, jag fattade tekniken direkt. Det är en klar fördel att vara kort, men inte riktigt så kort som jag kanske. Jag nådde nämligen inte hela styret när jag lutade mej utan fick hålla med bara ena handen i svängarna. Men fort gick det och kul var det! Jag trodde jag skulle bli dyngblöt vid vattnet, men man bara flög över. Skitkul!

Jag skrattade med precis hela kroppen när jag var färdig, älskade det! Nu ska jag bara hitta något liknande här i Sverige, men det är tydligen inte så lätt… Jag hoppas att det finns så jag kan köra iväg med Martin och killarna och testa. Åsså vill jag ju köra själv förstås, det var så kul!

Om ni får chansen så måste ni testa!


Missa inga inlägg:

Följ bloggen på Facebook och mej på instagram våra äventyr finns på Youtube