Bläddra efter
Etikett: fibromyalgi

Måste det gå fort?

Måste det gå fort?

När jag jobbade på VV var det två frågor som alltid återkom:
1. Hur mycket kostar ett glas vin?
2. Hur snabbt kan jag gå ner 10 kg?

Jag som nästan aldrig dricker vin och snittade typ ett hekto i veckan under min viktminskning kunde ibland bli lite provocerad av detta. Särskilt när någon kom ut från vägningen och var besviken när de ”bara” gått ner ett halvt kilo… Det viktiga är ju inte takten! Det viktiga är att det går neråt på ett hälsosamt sätt! Den som går ner snabbt och sedan lägger på sej kilona igen har ju inte lärt sej något alls på vägen. Den som däremot går ner sina kilon och sedan håller vikten har utfört en riktigt prestation! Att gå upp i vikt tar inte en kvart, inte att gå ner heller… sånt är livet!

Jag har hållit min målvikt mer eller mindre i drygt tio år. Under sjukdom har jag gått upp allt och lite till, men gått ner allt igen efter ett tag. Nu är jag på min målvikt och hade tänkt att stanna där. Men det är baske mej inte lätt! Min målvikt är 60 (jag är 156 cm lång), för att gå gratis som Guldmedlem får jag alltså väga max 62 på VV´s våg med kläder på. Det gjorde jag innan påsk… det gör jag inte idag. Så är också livet! Men det är inte hela världen, för jag kan knepet!

Dagarna i Riga satte sina spår kan man väl säga. Det var en massa god mat, champagne och godis i mängder! Jag visste att det skulle bli plus på vågen och tog smällen. Ibland kan man faktiskt planera att gå upp i vikt och det är ok. Skillnaden mot mej och många andra är att jag är på banan direkt igen. Vi kom hem i måndags, igår åt vi bra och idag har jag både ätit bra, varit på gymmet och tagit årets första löptur ute. Jag gick upp 1,5 kg över helgen, det tar jag snart bort igen. Jag har nämligen gått kursen… Viktväktarnas kurs i att först och främst gå ner i vikt och sedan även hålla den.

Viktväktarna kan nämligen ses som en kurs. Precis som vad som helst som man vill lära sej. Ett språk måste man öva in och det tar några terminer innan det sitter. Sen måste man tala språket för att hålla det vid liv. Precis så är det med vikten också! Man lär sej vad som fungerar och vad som inte fungerar, man går ner i vikt och sedan får man även lära sej att hålla vikten. Så länge man har koll funkar det, när man släpper kontrollen och struntar i allt funkar det inte längre. Det är därför Viktväktarna inte är någon kur, utan ett sätt att leva. Å då spelar det ju faktiskt ingen roll hur lång tid viktminskningen tar. Huvudsaken är att det går neråt och att man hittar ett sätt som man kan leva med resten av livet.

Å det har jag gjort! Jag skrev in mej på VV i aug 2000 och jobbade där 2001-2014. Jag har hittat mitt
sätt att leva. Vägen till framgång är att aldrig ge upp! Den som jobbar sej igenom motgångarna är en vinnare! Min vikt kommer alltid att pendla lite grann, sånt är livet. Men jag kommer alltid tillbaka till min målvikt igen, där jag mår som bäst. Å i bästa fall kan jag ta bort ett par kilo till, nu när jag vet vilka sjukdomar jag har och medicinerar.

Så var stolt över ditt lilla hekto! 1 hekto i veckan blir faktiskt drygt 5 kg på ett år, det är en klädstorlek. 2 hekto, blir drygt 10 kg…. många bäckar små alltså. Även med små steg kommer man i mål. Och man är ingen förlorare när vågen går åt fel håll heller, det är så det är ibland, det är bara att fortsätta framåt igen. Allt måste inte gå fort, huvudsaken är att man hittar ett sätt som fungerar resten av livet. Livet kommer alltid bjuda på en och annan smäll, alltså måste man lära sej att parera dem på bästa sätt så skadorna blir så små som möjligt. För ens egen skull! Vi har bara en kropp att bo i, den måste vi ta hand om. Var ska vi annars bo…

Bloggen fyller 10 år! Så mycket har hänt!

Bloggen fyller 10 år! Så mycket har hänt!

Idag fyller bloggen 10 år! Hur mycket som helst har hänt under de här åren!

I mars 2006 blev jag nominerad till Riksdagen och startade bloggen ”Riksdagen nästa” som ett slags skyltfönster inifrån valrörelsen. Då låg jag på Expressen som pushade för sina bloggare och jag kom ganska snabbt upp i 800-900 läsare om dagen. En helt ok start alltså  🙂

Jag visste att jag inte skulle komma in i Riksdagen, men såg det som en rolig grej att berätta hur en valrörelse går till. Så bloggen bytte namn ganska snart efter valet, till Ensamma Mamman, och behöll de gamla läsarna samtidigt som det kom nya. Vi hade små bloggträffar med Expressens bloggare och jag fick en mängd nya bekanta som jag fortfarande har kontakt med.

Så kom Martin in i mitt liv och bloggen fick ett tilläggsnamn; Fd. Jag var ju inte ensam längre… så stängde Expressen sin bloggsida och jag hamnade här på Blogspot istället. Här stannar jag nog och namnet är numera så inarbetat att det inte går att byta. Läsarna hängde med i flytten och många har jag haft kontakt med sedan starten.

10 år. Mycket har hänt. Barnen har tagit studenten, skaffat körkort, jobb och flyttat hemifrån. Det har kommit i en hund och en sambo i hushållet. Jag har lämnat politiken och allt annat föreningsliv, nu är de träning och hälsa som gäller. Massor med resor har gjorts och mängder med nya bekanta har kommit till längs vägen. Du i Fokus har startats!

Ni har varit med till Egypten, Gambia, Tanzania, Zanzibar och en massa andra ställen. Tröstat mej vid dödsfall, sorg och nya diagnoser. Firat framgångar med oss både när det gäller mej, barnen och på senare tid även med Martin. Hjälpt mej att ta kloka beslut och gett mej en massa bra tips och råd. TACK!

För 10 år sedan var jag en ganska sliten tvåbarnsmamma och jag kände mej väldigt ensam. Idag är jag en betydligt gladare tvåbarnsmamma som har funnit kärleken och numera har sällskap i tv-soffan. Jag har fått en mängd diagnoser på vägen och gjort flera ingrepp och operationer. Jag har varit öppen med allt. Allt går att läsa här.

Inriktningen på bloggen har ändrat sej längst vägen, även om den alltid har varit personlig och handlat om mitt liv. När jag själv sökte för mina problem och inte hittade något att läsa bestämde jag mej för att skriva om allt så andra kunde hitta informationen som jag själv sökte. Å tydligen var det ett bra beslut. Jag får mängder med mail och kommentar från folk som vågat söka hjälp efter att ha läst bloggen. Det är det som får mej att fortsätta! Plus mitt dåliga minne… att ha bloggen som dagbok och kunna gå tillbaka i är jättepraktiskt.

Tack för att ni läser, lämnar kommentarer och engagerar er. Vi kör väl några år till? Å börjar med en ny resa, bröllopet och bröllopsresa. Kanske får ni vara med och uppleva barnbarn med tiden… vem vet  🙂

Men va f-n…

Men va f-n…

Här tränar man och verkligen känner hur kroppen förändras, så visar värdena nåt helt annat. Så jäkla surt!

Innan jul visade mätningarna på gymmet att kroppen slimmat ihop sej massor! Skillnaden var jättestor och jag var förstås jättenöjd.  Inför dagens mätning var det väldigt spännande, jag känner att det hänt massor och såg fram emot nya fina siffror. Så blev det inte…

Centimetrarna över magen och rumpan var färre, men annars var det någon halv centimeter mer på alla andra ställen. Fettmätningen var egentligen mest spännande, men den visade också plus. Inte så mycket, men ändå…

Jag känner ju att jag är mindre och orkar betydligt mer på gymmet vid varje träningstillfälle. Att då se måtten öka istf att minska är riktigt surt! Kom inte och säg att det är muskler, det ser jag ju på fettmätningen att det inte är. Det är dessutom fett som tar plats i kroppen, inte muskler. Jag borde ha massor med minusresultat!

Vi kom fram till att det måste vara nya medicinen som ställer till det. Jag har tagit levaxin i snart sex veckor, kroppen är kanske inte van än. Därför ska jag fortsätta som vanligt, så tar vi en ny mätning om 3-4 veckor igen. Så får vi se vad som hänt då.

Detta är inget som sänker mej, snarare tvärtom! Detta får mej bara att kämpa ännu mer! Jag ska ha resultat! Så är det bara! Jag ser ju att det händer saker med kroppen! Jag har aldrig förut tränat i linne, eftersom jag tycker att jag sett ut som en prinskorv. Nu har jag faktiskt börjat med det, eftersom jag börjar se resultat. Jag ser faktiskt inte tjock ut längre. Mitt bmi ligger fortfarande på gränsen till övervikt, men just nu är vikten ganska oviktig så länge jag inte går upp massor. Det är kroppen som ska omformas, det är det som är viktigt.

Gårdagens vägning visade ett hekto upp. Ett hekto kan bero på precis vad som helst, så det räknas knappt. På torsdag åker vi till Riga och har ingen koll på maten alls eftersom det är någon annan som bokat allt åt oss. Men det finns ett gym på hotellet som vi tänker testa och självklart blir det massor med steg, vi går alltid överallt när vi reser. Bästa sättet att se en ny plats är med fötterna  🙂

Så det är bara att fortsätta framåt! Göra bra val, motionera, vila och skratta! Det har varit ett vinnande koncept hittills, varför ändra något som funkar?

En så kallad fibrodag…

En så kallad fibrodag…

Den senaste tiden har jag varit piggare än vanligt och mått riktigt bra. Idag är ett undantag… jag är trött, har ont och kommer mej inte för med nånting. Hjärnan hänger inte riktigt med och orden blir fel. En fibrodag alltså. De där som bara dyker upp utan förvarning och stör.

Jag hade hoppats att den fibromyalgi som konstaterades för ett par år sedan egentligen var symptom av en dåligt fungerande sköldkörtel. Symptomen är ungefär desamma och nu när jag medicinerar för hypotyreos och mår mycket bättre, tänkte jag att allt berodde på det. Så var det alltså inte. Även om jag mår mycket bättre, så kommer alltså de där dagarna då jag inte okar något alls och har ont. Inte alls lika ofta som förut, men de finns där. Jag får helt enkelt acceptera att mina två diagnoser finns där och ta dagarna lite som de kommer.

Just idag är det tröttheten som är värst och värk ett lår. Jag hade tänkt åka och träna, men det får vänta till imorrn. Då är säkert värken borta, eller har flyttat sej, och jag borde vara piggare igen. Imorrn ska jag även träffa min nya kiropraktor, den gamla slutade vid nyår. Spännande… Han ska få låsa upp min nacke som bråkat ett tag.

Problemet med fibromyalgi är att det är svårt att planera. Eller… planera kan man ju enkelt göra, men när dagen för aktiviteten kommer kanske allt måste ställas in pga en dålig dag. Det mesta fungerar om jag får sova bra på natten och vakna när kroppen sovit klart. Därför undviker jag tidiga möten och evenemang så mycket det går. Dagen är ofta förstörd om jag måste gå upp tidigt. Jag mår bäst när jag vaknar vid 7.30 och får äta en lugn frukost, sen kan jag göra nästan vad som helst i vilket tempo som helst. Oftast.

Men så kommer de här dagarna då jag inte orkar göra någonting alls. Inte för att jag inte vill, utan för att jag helt enkelt inte orkar. Har jag varit pigg en period är det extra svårt att acceptera såna dagar. Att knappt orka resa sej från tv-soffan är extremt frustrerande! Så är det idag. Så jag skriver en rad här, sorterar lite papper där och försöker att iaf få något gjort för att inte känna mej för lat. Martin blir galen när han hör att jag känner mej lat och försöker få mej att förstå att det är ok att ha dåliga dagar och inte göra något alls. Han ser det på ett helt annat sätt än vad jag gör och det är jag förstås tacksam för. Hade han titta snett på mej och haft en massa krav på mej så hade det inte varit hållbart.

Idag är alltså en fibrodag, en dag då det inte blir mycket gjort alls mer än det mest nödvändiga. Magasinet är uppdaterat, en text är skriven för imorgon och bloggen är också uppdaterad iom detta inlägg. I övrigt googlar jag lite på Riga för att se vad man måste göra där när vi åker dit på torsdag. Tv´n står på och jag tittar med ett öga, men snart blir det nog en tupplur. Det här inlägget tog nästan två timmar att skriva eftersom nästan alla ord bli felstavade och jag måste lägga mej en stund då och då. Vanliga dagar tar ett inlägg kanske 15-20 minuter att skriva. Då kanske ni fattar hur illa det är.

Imorgon är en annan dag…

Vissa saker måste man göra…

Vissa saker måste man göra…

Precis som många andra så tycker jag inte alls om att gå till tandläkaren. Jag avskyr det inte, men avstår helst. Förr gick jag hos en privat tandläkare vid Globen, vi var bägge ingifta i släkten kan man väl kanske säga. Så det blev en mer personlig relation än bara som tandläkare och patient.

Sen gick jag in i väggen, blev rejält sjuk och tänderna fick helt enkelt vänta på sin tur. Den kom när Martin flyttade in och vi bägge tog tag i tandhälsan samtidigt. Mina föräldrar har gått på Tandläkarhögskolan i många år och föreslog att vi skulle söka dit. Sagt och gjort, och vi hade turen att faktiskt få bli patienter där. Detta var början på en helrenovering av våra munnar för oss bägge. Martin hade en massa grejer att göra, det skulle både laga, dras ut och göras nya tänder. Jag hade mest ett infekterat tandkött, ett par hål och massor med tandsten.

Hos den ”vanliga” tandläkaren hade vi blivit ruinerade. Hos Tandläkarhögskolan tar varje besök minst tre timmar, men det kostar bara 150 kr. Många, många timmar senare hade vi friska munnar och kollas nu bara upp någon gång då och då och fixar det som behövs. Nu har min gamla tandläkare pensionerat sej och hoppar in som lärare på skolan då och då. Så nu träffas vi där istället  🙂

Min mun har aldrig varit riktigt frisk och tandstenen har alltid varit riklig och suttit stenhårt. Tills idag. Jag har slarvat med mina besök hos tandläkaren och inte varit där på en riktig behandling på kanske två år. Jag befarade det värsta och såg verkligen inte fram emot saltvattenblästern som skulle inta min mun. Den gör ont! Men så blev det inte. Idag när jag låg i stolen såg man iofs tandsten, men inte särskilt mycket. Kan alla mina upptäckta och numera behandlade sjukdomar ha med saken att göra? Nu får jag ju medicin och mår ganska bra, kan det påverka även tandhälsan? Klart man kan se i munnen att någon är sjuk, men kan man även se att personen i fråga blivit friskare? Ja, det ser ju ut så och väldigt glad för det är jag!

Tyvärr var min gamla tandläkare inte där idag, men jag hoppas att han är där nästa gång. Han måste ju bli sjukt imponerad! Han har ju lixom sett mej i alla skick, från sämsta tänkbara status fram till för kanske två år sedan. Jag känner ju att jag blir friskare dag för dag och det känns verkligen helt fantastiskt. Även om jag aldrig blir helt frisk, så är jag nöjd med allt som det är idag. Jag orkar inte riktigt som andra, men alldeles tillräckligt!

Tandläkarhögskolan är verkligen toppen! Otroligt trevliga och duktiga elever och riktigt proffsiga lärare. Eleven har man i 3-4 år, min är jättemysig och en kopia av Leila som bakar i tv. Hon tar hand om mej och varje moment besiktas av en lärare innan hon fortsätter. Allt är alltså helt säkert, trots att det är en elev under utbildning som har hand om en. Varje besök tar iofs sin lilla tid, men det är ganska trevligt och som sagt väldigt prisvärt.

Är ni nyfikna och vill ha en proffsig men lite billigare tandvård så kan ni googla på tandläkarhögskolan och leta upp var er närmaste finns. Där står det säkert hur man går till väga för att bli patient där. Vi är jättenöjda och hoppas kunna fortsätta där även i framtiden. De har hjälpt oss massor!

Det där med tänder är ju faktiskt ganska viktigt. Särskilt när man blir äldre. Man vill ju gärna ha tänder kvar att tugga med lixom… Hur är det för er? Har ni en tandläkare som ni gillar? Går ni dit regelbundet? Hur mår era munnar, egentligen???

Nu börjar min tid på året!

Nu börjar min tid på året!

Våren är officiellt här, enligt SMHI. Vi överlevde alltså den här vintern också – jabba! De senaste årens vintrar har varit helt ok tycker jag. Inte så mycket snö och inga 30 minus, himla bra!

Men nu är det vår och varje dag letar jag vårtecken på hundpromenaden. I min egen rabatt har jag både snödroppar och krokus. Rabarberbladen börjar komma upp och knopparna på syrenen är tjocka och härliga. Vi klippte ner massor med buskar i höstas så det blir nog inte så mycket blommor, men de som kommer blir nog fina.

Jag gick förbi Kungsträdgården igår och kollade in körsbärsträden. Det börjar bli bra med knoppar där också och just igår började man hacka bort isen på isbanan. Snart är där fullt med folk som solar i trappen och tar bilder med körsbärsträden. Så härligt!

Det är när solen och värmen kommer som jag vaknar. Det är då jag får energi, vaknar tidigare på morgonen och kan njuta av dagen på ett helt annat sätt än på vintern. Jag blir bara piggare och piggare ju varmare det blir. Ge mej 30 grader och jag går på högvarv  🙂

Det är lite för kallt än, 3-4 minus på morgonen, men snart kan man sitta på trappen och äta frukost. Jag testade en lite stund här om dagen, men fick gå in efter en stund. Baileys ligger dock på trappen hela dagarna och kyler ut oss här inne. Dörren ska nämligen vara öppen, stänger jag vill han komma in för att sedan stå vid dörren och gnälla… Han älskar att ligga där i solen, sova och hålla koll på skatorna.

Men om bara några veckor kan balkongdörren stå öppen hela dagarna och man kan sitta ute och äta både frukost, lunch och middag. Snart behöver man bara en tunn tröja när man går hemifrån på morgonen och snart åker sandalerna på. Alldeles snart kan man gå barfota på gräset på baksidan och ligga och njuta i en solstol. Nu är det vår och sen kommer den underbara sommaren!!!

Nu börjar min tid på året! Nu lever jag på riktigt igen!

Jag som alltid avskytt att träna…

Jag som alltid avskytt att träna…

Jag känner inte igen mej själv. Jag har iofs nästan alltid tränat på nåt sätt, men jag har nästan alltid avskytt det. Det enda som varit ok är att springa, allt det där andra; simma, gymma osv har varit avskyvärt! Dans har också varit kul, men det är mer nöje än träning  🙂

Å nu älskar jag att ta ut mej i maskinerna på Curves. Vad har hänt??? Att jag skulle tycka om att träna på ett gym fanns inte på kartan. En massa vältränade människor åsså hubbabubban jag… nej tack! Men så startade väninnan Curves och jag upptäckte att så är det inte där! Det finns vältränade människor, men de är alldeles normala och bryr sej inte om hubbabubban brevid dem. En viktig sak är att det inte finns några speglar. Det är sååå skönt! Spegla sej kan man göra hemma. Åsså finns det inga vikter, man tränar med sin egen styrka som motstånd. Åsså finns det inga män, vilket gör att det är väldigt prestigelöst. Det finns inga män att imponera på och då behövs heller inga coola träningskläder eller smink. De flesta kommer dit osminkade i sina bekvämaste, urtvättade träningskläder – vissa har inte ens gympadojjor utan kör i strumplästen. Totalt prestigelöst!

Tycker man om något så gör man det oftare. Å när man märker resultat blir det ännu roligare! Jag har hittat en grop! Vid sidan om min navel, på bägge sidorna, finns en grop! Jag börjar få form på magen, det har jag aldrig haft förut. Å på en bild igår såg jag att det börjar bli form på mina axlar, det har det heller inte varit förut. Eller jo… det har varit en form – fluffig och rund. Nu ser man faktiskt konturer!

Gårdagens vägning har också visat goda resultat, 7 hekto ner! Snart lämnar jag 60-talet bakom mej och hade inte tänkt att återvända dit. 2 kilo till första målet, sen får vi se. Drömvikten är en bit bort och kanske inte ens nåbar. Allt beror på medicinen och hur allt är runt omkring mej. Att kroppen tajtar till sej är det viktigaste, men jag vill samtidigt lämna 60-talet så långt bakom mej jag bara kan för att minska risken att återigen hamna på övervikt och bmi över 25.

Just nu är jag supertaggad! Jag ser förändringar på kroppen, som ger förändringar i knoppen. Att jag skulle älska styrketräning och köra skiten ur mej flera gånger i veckan är mer eller mindre otroligt. Mitt mål var att träna en gång i vecka för att stärka kroppen, bli lite smidigare och få mindre ont i ryggen. Att bygga muskler som syns var inget jag alls strävade efter, men jäklar så häftigt det är! Å med muskler är det lättare att hålla den nya vikten. Sånt jag förr vetat om men bara viftat bort… Nu tränar jag tre ggr i veckan och då tar jag i allt jag har! En halvtimme, 2-3 ggr i veckan. Den tiden har de flesta av oss.

Jag säger inte att alla funkar som jag, men jag skulle önska att alla gav det en chans. Just idag är det Öppet Hus på alla Curves i hela Sverige med gratis träning. Testa! Ge det ett par månader och utnyttja verkligen medlemskapet! Ta en bild idag och sedan en ny var fjärde vecka, så ska ni se att er kropp förändras och hur mycket bättre ni mår. Resultat föder resultat kan man nog säga. Det kommer kanske inte hända så mycket på vågen, men på måtten! Vikten fixar man med bra mat.

Här är alltså den fd hubbabubban som avskytt att träna som numera gärna åker upp och drar av en halvtimme i maskinerna. Enkel cirkelträning som alla klarar! Även jag, med fibro och allt  🙂

Fy så dåligt jag mådde då!

Fy så dåligt jag mådde då!

De flesta som varit tjocka har inga bilder på sej själva. Särskilt inte om de gillar att fota och alltid är bakom kameran 🙂

Jag började fundera på när jag var som störst och hur jag faktiskt såg ut då. Fanns det några bilder? Jag har ett excellblad med min vikt sedan massor med år tillbaka och en koll i det visade att jag i mars 2011 vägde 69,1 kg. Det är mer än när jag väntade barn och alldeles för mycket när man är 156 cm lång. 
Vad kunde det finnas för bilder sedan den tiden tro? Jag började leta, i mars och april fanns inget. Men i januari samma år fanns bilder från vår senaste Egypten-resa, det var ingen vacker syn…
Jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde där… Trött, ont, ledsen, tung… Ganska sjuk faktiskt. När vi sökte hjälp på vår närmaste vårdcentral fick jag bara höra att alla är lite trötta ibland. Man tog inte ens ett blodtryck! Så jag bytte vårdcentral och det var det smartaste jag någonsin gjort för mej själv!
Hos Doktor L, 4-5 mil bort, fick jag hjälp! Han började med att ta massor med prover och mängder med olika tester och undersökningar. Det gick remisser åt alla håll och det var nästan ett heltidsarbete bara att gå igenom allt och träffa alla olika läkare. Jag låg en natt på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus, fick gå runt med en dunk och samla mitt urin ett dygn, träffade ortopeder och en massa annat. Å efter bara någon vecka började svaren av alla prover att trilla in.

Först och främst hade jag en infektion i kroppen som jag förmodligen hade gått omkring med väldigt länge. Det som började med lite ont i knät blev något mycket större. Infektionen i den sk Gåsfoten (smalbenet) hade spridit sej till hela kroppen, så det blev en hästkur med starka mediciner och direkt gick jag ner några kilo och mådde lite bättre. Strax efter det visade sömnutredningen att jag hade sömnapne av det lite mer ovanliga slaget. Ingen medicin eller behandling skulle hjälpa eftersom detta satt i hjärnan orsakad av min utbrändhet några år tidigare. Däremot fick jag rådet att sova middag och bara det hjälpte mej mycket. Jag var inte lat – jag var faktiskt sjuk!

Så där rullade det på. Ortopeden hjälpte mej med mina olika långa ben och jag fick klack på skon som hjälpte massor mot ryggbesvären. Han konstaterade även en sk snapping-hip och efter några besök var det även han som kom fram till att jag har fibromyalgi och på så sätt förklarade en massa annat konstigt. När infektionen hade lämnat kroppen orkade jag ta itu med vikt och träning lite mer och lyckades gå ner tillräckligt för att få bröstförminskningen. Lyckan var totalt! Ännu mer smärta och värk försvann, jag sov bättre, kunde röra mej mer och vikten höll sej runt 60 vilket är normalvikt men på gränsen till övervikt. Hur jag än kämpade så gick det inte att gå ner mer.

Jag fick kontakt med en sjukgymnast som gav order om sk fotbäddar, inlägg i skorna, för att räta upp mina fotleder, knän och höfter. Samtidigt ifrågasatte hon att jag alltid är frusen och inte går ner i vikt trots att jag äter som man ska och tränar mycket. Jag borde kolla upp min köldkörtel tyckte hon, men det hade jag ju gjort. Men vi tog ett nytt varv med prover, dr L tog några extra som visst visade att det var lite vajkalle! Jag har antikroppar mot sköldkörteln som gör att den inte kan jobba sen de ska utan skapar samma symptom som vid hypotyreos/underfunktion. Å för tre veckor sedan fick jag äntligen medicin!

Nu händer det grejer! Jag fryser inte lika mycket, magen funkar helt ok, jag är hyfsat pigg och jag rasar i vikt! Nu är det måndagsvägningen som gäller, men fortsätter det som hittills den här veckan då blir det veckorekord! Nu känns det som att jag faktiskt kan lämna gränslandet till övervikt och komma ner till en mer normal normalvikt. 58 till bröllopet i sommar känns inte längre omöjligt.

Det är otroligt jobbigt att valsa runt i sjukvården. Man behöver stöd och känna att man blir tagen på allvar av sin vårdgivare. Det gjorde inte jag på vår närmaste vårdcentral, men sedan jag bytte så är jag mer än nöjd. Det känns som jag fått livet tillbaka faktiskt. Det har tagit 6 år från det att jag sökte hjälp till idag. En lång tid för en person som vanligtvis inte är känd för sitt tålamod. Men vad har jag haft för val? Precis som med vikten har det bara varit att harva på och fortsätta framåt. Alternativet hade varit att ge upp, låta kilona och sjukdomarna härja fritt och att må ännu sämre. Det är inget alternativ för mej!

Jag ser på bilden och kommer ihåg hur dåligt jag mådde och påminns om hur lång vägen varit. Idag mår jag nog så bra jag kan göra och det tackar jag Doktor L för. Han är nyckeln till alltihop och den som gett mej livet tillbaka. Till dej som mår dåligt och känner att något är fel; tro på dej själv och byt vårdgivare! Även om du får åka långt så är det värt det bara för att bli tagen på allvar.

Våga tro på dej själv, dina känslor och dina symptom. Respektera dej själv och ta dina bekymmer på allvar. Ge dej chansen till ett friskare liv – du är värd det!

Egen tid?

Egen tid?

Det där med egen tid kan vara en känslig fråga. Som ensamstående med två barn, som dessutom var sjuka och tog massor med mediciner, fanns ingen egen tid. Så var det bara och det accepterade jag. Det var inte mycket jag tänkte på, utan livet gick ut på att få vardagen att fungera så gott det gick. Att jag skulle bli sjuk av stressen var absolut inget jag förstod eller tänkte på.

Men barn blir större och min tid kom när barnen var runt 15. De tog bägge moppekort och fick varsin moppe och kunde på sätt ta sej till träningar och kompisar på egen hand. Helt plötsligt hade jag lite ”egen tid”. Martin hade dessutom kommit in vårt liv och underlättade en hel del för mej. Efter det har den där egna tiden bara blivit längre och längre och nu är allt tid min egen. Barnen har flyttat ut och det är jag själv som bestämmer helt och hållet vad jag gör med min tid.

Allt vi gör är ett val och jag har de senaste åren valt mej. Valt att lägga tid på min hälsa för att må så bra som möjligt. Det innebar att jag var tvungen att eliminera stress. Jag klarar helt enkelt inte stress längre. Efter min utbrändhet kan jag inte jobba heltid, boka in för mycket eller stressa. Då stänger kroppen av, jag tappar minnet, får ont i kroppen och blir så trött att jag inte kan hålla mej vaken. I samförstånd med Martin tog vi beslutet att jag skulle sluta jobba. Jag får alltså vara hemma och pyssla med bloggen, skriva texter för magasinet och ta hand om mej. Ganska lyxigt va?!

Magasinet kräver en hel del jobb, men jag väljer själv när jag ska göra det. Jag har valt bort nästan alla pressfrukostar, om jag inte känner att jag har en bra dag. Jag har ingen väckarklocka utan vaknar av mej själv vid 8 när kroppen tycker att jag sovit färdigt. Grejer runt lunch, på eftermiddagen och kvällen passar alltså mycket bättre för mej. Och för att kroppen ska må bra så måste jag träna!!! Det mår både jag och vikten bäst av.

Så när allt är perfekt vaknar jag vid 8, äter frukost och är på gymmet strax innan 10. En perfekt dag lyckas jag även ta hundpromenaden innan lunch och kan sedan ta itu med dagen och skriverierna hela eftermiddagen. Som idag! Idag har jag haft en perfekt dag. Träning och hundpromenad innan lunch, en nyttig och god lunch och nu sitter jag och skriver. Jag har tagit nästan 10 000 steg redan, fyllt i checklistan och är jättenöjd. Jag känner hur kroppen verkligen tackar mej för att jag kommit igång med träning och promenader igen.

Jag har alltså mängder med egen tid nu och gör i stort sett vad jag vill på dagarna. Å jag mår så bra! Stress hör inte hemma i någons liv, det är faktiskt livsfarligt. Fler och fler sjukskrivs pga stress och jag tror inte att så många vet och förstår hur farlig stressen är. Jag blir aldrig frisk! Jag kommer aldrig bli som förut och har fått en mängd följdsjukdomar pga min utbrändhet. Jag kan lova att ni inte vill ha det så! Alla människor vill klara en vardag, vara vakna en hel dag, kunna jobba heltid, ha roliga saker inbokade flera dagar i rad, må bra i kroppen och slippa värk mm. Då måste man ta hand om sej!

Den där egna tiden kan vara avgörande för att ni inte ska behöva hamna där jag är idag. Det kan räcka med fem minuter på morgonen då hemmet är tyst, med en god kopp te. Eller en kort promenad, utan hörlurar eller sällskap. Bara lyssna på naturen och ta in här och nu. Att våga säga nej, även till roliga grejer när det kör ihop sej. Eller att sitta länge på toaletten, med låst dörr, tills man faktiskt är färdig! Egen tid kan vara lite vad som helst, det behöver inte ens vara länge – bara några minuter i total ensamhet och tystnad. Utan stress.

Det där med yoga och mindfulness är nog inte så dumt. Tänk på det du som städar toaletten samtidigt som du kissar, springer till och från jobbet, står och äter frukost och enda gången du säger nej är till partner och barn… När skratten uteblir har du första varningssignalen, då måste du sätta stopp direkt! När du börjar gråta när någon frågar hur du mår är det riktigt akut. När du inte längre kan komma på saker du tycker om att göra – då är det farligt!

Så prioritera lite egen tid. Ta hand om dej. Om inte du tar hand om dej, vem ska då göra det? Om inte du ser dej själv som viktig, vem ska då göra det? Det är lite som syrgasmasken på flyget; man måste sätta på sin egen innan man kan hjälpa andra. Så ta hand om dej först, du är faktiskt viktigast i ditt liv – sen kan du ta hand om andra. Jag missade den biten och se vad som hände…

Ta hand om dej! Du är värd det!

Resultatet av senast operationen

Resultatet av senast operationen

Förändringar är ofta svåra att se själv. Då är det bra med bilder!

Jag kommer förstås ihåg hur ont det gjorde att springa och hur jag nästan kräktes när jag gjorde yoga. Allt pga mina stora bröst. Men hur stora de faktiskt var har jag förträngt och inte förrän jag ser bilder inser jag skillnaden mot idag. 
Ingreppet jag gjorde för en månad sedan har jag funderat lite över. Var det verkligen nödvändigt? Så idag tog jag nya bilder och visst var det nödvändigt! Den bröstvävnad som var kvar efter operationen låg i kläm och den är borta nu. Nu har jag två bröst, inget extra vid sidan om.
Visst är det lite krångel och ofta en lång väg att gå för att få hjälp med sina problem. Men ofta är det värt jobbet för att få problemen fixade. Det tog många år att våga be om remiss, några år att uppfylla kriterierna, ett år från bedömning till operation och nu ytterliga 18 månader till innan ärren kunde fixas. Men jag är så nöjd!

Jag har aldrig brytt mej om hur ärren skulle bli eller hur mycket de skulle synas. Det enda som var viktigt var att brösten blev mindre och att jag skulle kunna röra mej som jag ville, sova bättre och blir av med värk. Jag är jättenöjd över hur bra allt läkt och hur fina ärren är, men hade faktiskt varit helt ok om ärren synts också. Det var inte ärren som var viktiga, det var storleken!

Så var inte rädd för den långa vägen och krånglet. Det kan vara något av det bästa du gjort!
Ska jag eller ska jag inte?

Ska jag eller ska jag inte?

Idag var jag äntligen tillbaka på Curves igen! På två månader har jag tränat hela två gånger, det var mellan semestern och operationen. Men nu har allt läkt som det ska och jag kan fungera som vanligt igen. 

Jag drog glatt på mej träningskläderna i morse, åt frukost och drog iväg. Jag insåg ju att det skulle bli lite jobbigt, jag har gått upp något kilo och kroppen känns tung. Å visst kändes det, men inte så farligt som jag trodde. Den där halvtimmen var helt ok och efteråt kändes det riktigt skönt. Det är första gången jag tränar både med klack och inlägg i skorna, så nu är alltså båda benen lika långa och dessutom raka. Å skillnaden känns! Jag har redan träningsvärk i ena vaden  🙂

Planen är att jag ska köra ett pass på söndag också och sedan har jag och Sussie uppföljning på måndag innan jag tränar igen. Åsså hade jag tänkt köra 2-3 gånger i veckan, de veckor som är lugna. I övrigt blir det ju hundpromenader varje dag, så motion får jag oavsett. Tillsammans med bra mat, appen från Vitväktarna och nya medicinen så hoppas jag nu se resultat. Jag vet ju att kroppen stramar upp sej ganska snabbt, men det får ju gärna synas på vågen också. Tre kilo ska bort…

Men det viktigaste är att valkarna på ryggen försvinner, så klänningen sitter snyggt på bröllopet. Allt annat går att trolla bort, men valkar på ryggen syns hur man än gör när man har en bar rygg… 

Jag har fått förfrågan om att söka ”Årets Curvett”, ett pris som Curves delar ut varje år i tre olika kategorier. Isf skulle det bli i kategorin ”årets inspiratör” och det kan jag väl kanske köpa… Jag vet att jag inspirerat en mängd kvinnor att testa Curves koncept och att många gillar det. Så varför inte? Jag kan vinna en resa till Amsterdam… vad tycker ni? Ska jag skicka in en ansökan eller ej? Är jag tillräckligt inspirerande?

Oavsett så är jag iaf tillbaka! Kroppen har saknat träningen, det känns tydligt. Min fibromyalgi blir bättre, magen sköter sej bättre och nu kanske jag blir av med låsningen i nacken som jag gått med ett tag. För det här handlar inte om vikt för mej! Vikten sköter jag med mat. Träningen får min kropp att orka mer och hålla längre. Den gör mej slankare och starkare. Jag kan gå ner i vikt utan träning, det fixar maten – men jag kan inte bli stark utan träning!  Och för att kroppen ska orka med mej i längden, så måste den bli starkare – det gäller oss alla. Alla behöver någon form av träning för att orka bli gamla. Dessutom blir man glad och sover bättre  🙂

Så nu kör vi!

Det är därför!

Det är därför!

Ibland får jag frågan varför jag bloggar. Här ovanför har ni svaret. För att hjälpa andra till ett friskare
och rikare liv! En del av det jag skriver om är tabubelagda ämnen som man absolut inte pratar om. Men tabubeläggs ett ämne betyder det ofta att det är fult eller på annat sätt fel. De sjukdomar och åkommor som kvinnor kan råka ut för är allt annat än fult eller fel. Men ofta är det skambelagda ämnen som är såra att prata om. Just därför berättar jag allt!!!

Jag har själv haft svårt att hitta information om mina egna bekymmer. Nog hade jag väl hört att en del kunde ha rikliga blödningar vid mens och kanske läckte lite vid ansträngning. Men i min bekantskapskrets var jag nog ensam… eller? Å det var väl bara att acceptera och leva med… eller? Det fanns ju ingen information, så vad skulle jag tro?!

Men jag gav mej inte utan letade och hittade hjälp som skulle komma att förändra mitt liv, med ganska små ingrepp. Då kan jag ju inte låta bli att dela med mej och låta fler veta! Om jag så bara kan hjälpa en enda kvinna till ett bättre liv, så är det värt allt. Idag vet jag att jag hjälp ganska många, det kommer mail lite då och då som berättar det. Å det gör mej alldeles varm av lycka! Igår kom ytterligare ett, som är anledningen till det här inlägget  🙂

Jag har alltså bränt slemhinnorna för att slippa rikliga blödningar. Att mina blödningar skulle bli nästintill obefintliga var en stor bonus. Innan kunde jag knappt gå hemifrån, nu räcker det med ett trosskydd en dag. Jag ser alltså att kroppen fungerar varje månad, men slipper den vanliga mensen. Ett ingrepp som tar ungefär en kvart och som förenklat mitt liv totalt!

Efter detta vågade jag be om hjälp med urinläckaget som jag haft nästan 20 år. Sedan första förlossningen skulle det visa sej, eftersom hela urinpaketet satt löst. Det hade släppt från musklerna och det var därför det läckte, hade alltså inget alls med knipövningar att göra. Även här var det ett ganska enkelt ingrepp, som tog kanske 30 minuter. Numera kan jag springa, hoppa och nysa utan minsta problem. Livsförändrande igen!

Mitt i alltihop fick jag veta att mina ögonlock var en trafikfara och helt plötsligt låg jag under kniven
igen! Hade ingen aning om att jag hade så begränsat synfält att jag riskerade körkortet… också en grej man inte talar särskilt mycket om. Iaf inte när det gäller yngre personer. Så det var jag ju tvungen att ta upp!

Vikten har jag pratat öppet om hela tiden och att målet var en bröstförminskning. Den gjorde jag för 18 månader sedan och bara att få en läkarbedömning var ett äventyr. Men efter att ha uppfyllt alla kriterier så kom jag alltså till operation och för ett par veckor sedan var jag tillbaka och korrigerade ärren. Jag har gått från en E-kupa till en C. Nu är jag symmetrisk, jag kan röra mej som jag vill och har inte längre ont i nacke och rygg. Jag har visat bilder från läkningen under hela tiden och berätta i detalj hur allt varit. Just för att jag vet att många vill göra samma sak, men har svårt att hitta information om just smärta, förhållningsorder, ärren osv.

Fibromyalgin, sömnapnén och nu hypotyreosen har kommit upp längs vägen. Att leva med dolda sjukdomar och ständig värk är rätt knepigt. Alltså berättar jag om det med! Min olika långa ben, förhöjda skor, inlägg och allt annat hänger också med. Jag visar allt; bra dagar, dåliga dagar, behandlingar, mediciner. Den osminkade sanningen kan man väl säga. För att hjälpa andra!

Om jag visar att det går att leva ett bra liv med en massa skavanker och hur jag gör, då kanske fler vågar ta hjälp och på så sätt få ett lite bättre liv. Att avdramatisera, visa upp och lyfta känsliga frågor gör att fler vågar prata, fråga och ta hjälp. Det är därför jag bloggar!

Tack för alla fina mail jag får! Fortsätt ställa frågor, ingen fråga är för konstig. Fortsätt skriva på bloggen eller skicka ett mail till mej och berätta att ni gjort ett ingrepp och hur det blivit. Jag är fullt medveten om att jag haft en jäkla tur med allt jag gjort och att allt lyckats så bra. Men det visar å andra sidan hur bra det kan bli och att små ingrepp kan förändra hela livet. Jag vägrar att begränsas pga att jag är kvinna med kvinnliga problem! Det går ju att göra något åt! Mina problem är på inget sätt unika utan drabbar tusentals kvinnor!

Så jag fortsätter att blogga, trots att en och annan ibland rynkar panna och frågar om det är nödvändigt att vara så öppen med precis allt. Ja, det är nödvändigt! Det förändrar faktiskt liv!!!

Kommer kilona rasa av nu???

Kommer kilona rasa av nu???

Igår var det dax att få veta hur jag egentligen mår. Dagen då läkarebesöken avlöste varandra och som jag inte alls såg fram emot. Men jag mådde ju dåligt redan från dagen innan, så lite mer skit spelade lixom ingen roll…

Jag har länge misstänkt att min sköldkörtel krånglar. Jag har precis vartenda symptom; jag är frusen, har trög mage, svårt att gå ner i vikt, trött osv… men inga prover har visat något och symptomen är desamma som vid fibromyalgi som jag ju också har. Så man har lixom inte gått vidare, trots att jag varit helt säker på att jag har rätt. I höstas gjorde jag blodtester via Werlab på en pressträff, även dessa visade normalvärde men ett i underkant och ett annat i överkant av normalskalan. Jag tog med resultatet till Hälsomässan och pratade med en läkare i Sködkörtelföreningens monter. Han tyckte allt pekade på att jag iaf borde testa medicinering, med tanke på mina symptom.

Igår skulle alltså Dr Kompis komma med sin åsikt. Jag lämnade nya blodprover förra veckan och då hade han smugit in ett nytt prov och det var detta som skulle avgöra allt. Proverna på sköldkörteln visade precis som förut, normalvärde men i under- och överkant. Det nya provet däremot, visade att det fanns en jäkla massa antikroppar som jobbar emot allt som sköldkörteln försöker göra. Det är alltså inget större fel på själva körteln, om den bara fick jobba ifred. Antikropparna tar bort effekten och allt det som körteln ska hjälpa min kropp med och det är därför jag får alla de här symptomen. Jag hade alltså rätt hela tiden!!! Iaf nästan…

Kanske blir större minus nu?

Ännu en diagnos; Hypotyreos, skrivs nu in i min CV. Och en livslång mediciner påbörjas. Igår var det lite tungt att smälta. Visst är det skönt att få veta och särskilt som jag varit säker i så många år. Samtidigt känns meritlistan lite väl lång numera; fibromyalgi, olika långa ben, sömnstörning/sömnapné, astma mm mm… och nu alltså även hypotyreos. Men så tänker jag att fibron kanske blir mycket bättre nu! Jag kanske inte kommer att frysa lika mycket! Träning och bra mat kanske faktiskt ger mer än något hekto minus varje vecka from nu. Jag kanske kan nå min drömgräns på vågen! Visst har jag gått ner, men att träna 3-4 ggr i veckan, ta dagliga promenader och äta bra mat borde ta en längre än till BMI 24. Man ska inte riskera att hamna på gränsen till övervikt när man inte tränar någon vecka. Kanske kanske har vi hittat lösningen!!!

Så nu har jag smält min nya diagnos och ser fram emot att känna hur medicinen börjar göra nytta i kroppen. Det kan ta lite tid att ställa in medicinen och jag kollas upp var tredje månad from nu. Det får ta hur lång tid det vill! Äntligen vet vi! Efter kanske 20 år fick jag rätt och allt tack vare att Dr Kompis lägger till ett test som ingen annan velat ta. Nu ska jag börja 27:e kapitlet av mitt nya liv!

Tack Dr Kompis (Lennart) för att just du finns i mitt liv och är en så jäkla bra läkare, människa och vän! Vad hade jag gjort utan dej?

En omöjlig relation fyller 8 år

En omöjlig relation fyller 8 år

Idag är det 8 år sedan universums mest otippade relation kom till stånd. Den mellan mej och Martin…Vi hade känt varandra 6-7 år, i mina ögon var han en hemmasittande datanörd och i hans ögon var jag en ganska irriterad och stressad tvåbarnsmorsa. Det fanns inte minsta chans eller möjlighet att det skulle bli något mellan oss. Absolut inte!!!

Men så började vi jobba tillsammans lite tätare, vi pratade mer och mer och en natt bestämde vi över en chatt att vi kanske skulle testa ändå… kanske… eventuellt… testa lite… Martin flyttade in två veckor senare. Det är idag 8 år sedan vi gjorde den där överenskommelsen att försöka. En ganska bra överenskommelse tycker jag. Det blev ju ganska lyckat faktiskt  🙂

Den absolut omöjliga relationen har blivit den absolut bästa! Vi har fortfarande inte slutat prata. Martin är fortfarande en nörd. Jag är fortfarande tvåbarnsmamma, men inte längre irriterad eller stressad. Idag är vi en familj, där barnen numera är stora och har flyttat hemifrån. Nu är det lixom Martin och jag, ensamma på heltid. Då gäller det att man fortfarande har roligt tillsammans och har saker att prata om. Det har vi!

Vi är totalt olika! Men vi har samma värderingar och det är nog det viktigaste om man ska hålla ihop i längden. Martin är lugn och har tålamod, viket jag inte har något av alls. Han tar ner mej på jorden när jag flyger iväg lite för mycket. Min spontanitet gör att han får se lite mer av världen och träffa människor han förmodligen inte träffat annars. Totalt olika, men vi kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt.

Vi har haft tur. Att vi skulle få chansen att uppleva kärleken på ”senare dar” var iaf inget som jag hade räknat med. Jag hade redan gett upp och accepterat att jag skulle bli gammal ensam. Barnen skulle flytta och skapa sina egna liv, jag skulle förbli ensam och det var helt ok. Lite tråkigt, men ok. Så bara hände det! Innan bitarna föll på plats var jag väldigt förvirrad. Jag levde som vanligt, men det fanns en till där. Händer som sträckte sej efter saker jag inte nådde… barn kördes till träningar utan att jag satt vid ratten… mat fanns i kylen trots att jag inte handlat… det var jättekonstigt! Jag hade varit ensam och skött allt i 10 år! Helt plötsligt hade jag hjälp. Mycket förvirrande. Men man vänjer sej och idag är jag riktigt bortskämd!

Vilken man skulle låta sin kvinna vara hemma på heltid, bara för att hon vill? Vilken man skulle ställa sej vid spisen när han kom från jobbet, bara för att kvinnan tycker det är tråkigt att laga mat? Vilken man orkar höra sin kvinna gnälla om värk dag ut och dag in? Min Martin! Jo, jag gör faktiskt en del för honom också. Här hemma heter det att var och en gör det den är bäst på. Så det faller på min lott att tvätta, städa och sköta hushållet, förutom köket då. Vi hjälps åt. Å även om det inte blir jätteofta, så lagar jag faktiskt mat då och då också  🙂

Det finns förstås inga garantier för framtiden, men om knappt ett halvår ska vi alltså gifta oss. Många tycker att det är på tiden. Kanske det. Vi har haft lite att pyssla med innan saker fallit på plats, kanske man kan säga. Vi tror på en framtid tillsammans. Ett liv ihop tills vi blir gamla och dör. Vem vet hur länge det blir? Det enda vi vet är att vi har HÄR och NU! Vi är himla bra på att leva just här och nu, uppvakta varandra och njuta av tiden tillsammans. Jag hoppas detta är för alltid och gör vad jag kan för att det ska bli så. Vi lever idag – imorgon vet vi inget om.

Grattis till oss på vår 8-årsdag! Nu kör vi ett till. Och ett till. Och så fortsätter vi väl så.

Behövde inte sövas!

Behövde inte sövas!

Igår var det alltså dax för operationen jag gruvat mej för. Inte för själva ingreppet, utan för allt trassel nu efter.

Jag gick upp i ottan för att ta den sista operationsduschen. Martin skulle ha sin första dag på nya jobbet, men åkte in tidigare för att följa med mej till sjukhuset. Jag togs om hand direkt och han gick iväg till sitt nya äventyr. 
Jag förbereddes som vid sövning, om och ifallatt… Så det blev infart för dropp i armen, EKG och lite annat smått och gott. Men alla var överens om att jag skulle vara vaken.
Jag blev ritad på, fick snygga kläder, la mej på operationsbordet och fick ett uppvärmt täcke över mej. Sofie och Petra jobbade på varsin sida och allt var över på mindre än en timme. Det enda som gjorde riktigt ont var när bedövningen sprutades in. Det blev väldigt många sprutor, området var rätt stort. 
Jag har alltså tagit bort bröstvävnad som blivit kvar från förra bröstet. Fettvävnad som legat i kläm mellan behå och hud. Eftersom jag inte har någon känsel i det området känner jag inte när det klämmer åt och med tiden kan det bli allvarliga skador av detta. Jag har även tagit bort en liten knöl vid sidan om bröstvårtan som man tror är helt ofarlig.
En del verkar tycka att detta är en lyxoperation och att jag tar tid från andra som behöver den bättre. Min bröstförminskning var enbart för att få en bättre hälsa, slippa rygg- och nackbesvär, sova bättre, kunna röra mej obehindrat osv. Att det skulle bli komplikationer med ärren var knappast något jag räknat med. Det var läkaren som ville rätta till detta, inte jag! Jag känner inte till vilka komplikationer det kan bli av klämt skinn, det vet hon. Jag följer min läkares råd, inget annat.
Min bröstförminskning fick jag genom landstinget, men det är ingen operation man bara ber om och  får beviljad. Man ska uppfylla en mängd kriterier innan man ens får träffa en läkare. Processen är lång och reglerna många och superhårda! För oss som genomgår en bröstförminskning innebär det att vi får ett helt nytt liv! Jag helt sluppit den rygg- och nackvärk jag haft de senaste 15-20 åren, jag sover mycket bättre och jag kan träna och ta hand om mej på ett helt annat sätt än tidigare. Jag är friskare helt enkelt! Iofs är det lyx att må bra, den finaste lyxen av alla – tänker man så är det väl en lyxoperation. Men i mitt fall var det ingen skönhetsoperation, det vill jag ha klargjort en gång för alla!
Sedan jag vart 11 år har jag kallats för Dolly Parton pga min byst. Jag har haft begränsad rörlighet och värk. Nu har jag en byst som passar min lilla kropp, som jag orkar bära runt på. Så snälla! Kalla det inte för lyxoperation förrän ni tagit reda på fakta.

Efter operationen mådde jag hur bra som helst! Jag klev bara ner från operationsbordet, åt en smörgås, kissade och bytte kläder. Sen gick jag till bussen och åkte hem och sov. Idag har jag lite ont i såren, de skar upp mer än jag trodde – så det är lite svullet och stramt. Men som det ser ut genom plåstren så är den där valken borta och nu ser det faktiskt ut som en hel tutte, inte en och en halv…

Det är nu trasslet börjar. Jag kan inte gå ut med hunden på några dagar och får inte träna på fyra veckor! Jag får inte röra armarna över huvudet eller mycket åt sidorna, roddmaskin är typ jättedåligt. OCH jag kan inte sova på mage!!! Så jag har sovit skitdåligt inatt och kommer väl göra det ett tag eftersom jag bara kan sova gott på mage. Men jag gör som sist och pallar upp mej med kuddar i framstupa sidoläge. Det funkar så där…

Nu hoppas jag att det sista är gjort nu när det gäller bysten. Det är definitivt inga roliga ingrepp och de tar lååång tid att läka. Men jäklar så bra det blir när allt är klart! Mitt nya, friska och aktiva liv!!!