Det blev svart! -

Det blev svart!

januari 10, 2015 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Efter några riktigt stressiga dagar kröp vi upp i soffan och satte oss till rätta för att kolla På Spåret, Skavlan och den nya brittiska serien. På Spåret gick bra, men sen sket sej allt! Det blev svart!

Det var inte jag som tuppade av eller så, nej det blev strömavbrott precis när Skavlan hade presenterat kvällens första gäst. Hela området blev kolsvart! Jag började tända ljus medan Senior försökte få fram information om avbrottet. Martin låg mest och mådde gott i soffan.

Det visade sej att avbrottet inte bara var hos oss, utan nästan alla hushåll mellan Salem och Haninge. 80 000 sa någon, 55 000 hushåll sa nån annan. Jag vet inte. Jag vet bara att det var ljuvligt tyst och att vi hade jättemysigt med alla ljus. Vi tog plats i varsin soffa och låg och pratade. Kvalitetstid meda andra ord.

Senior gick och la sej och strax följde vi hans exempel. Man vet ju aldrig hur långt ett avbrott blir, så vi försökte planera lite framåt. La fram mer tändstickor och ljus, släckte de lampor vi trodde att vi hade tänt osv. Å medan vi låg och pratade kom strömmen igång igen, då hade vi varit utan i tre timmar.

Jag har inga problem med strömavbrott, utan tycker det är ganska mysigt. Det kan ju vara lite problematiskt när det är väldigt kallt ute eller när tex frysen eller annan elektronik går sönder pga avbrottet. Men har man bott i ett land där man kanske har el en halvtimme på morgonen så har man lärt sej att klara sej ändå. Så var det i Gambia. Där hade jag i bästa fall el på morgonen så jag kunde fixa te, annars fick jag göra det över eld istället för på spisen. Det största problemet där var att man inte kunde lita på att maten i kylen var ok och att det är ganska mycket skönare att duscha i varmvatten än i kallvatten… men sånt kan man leva med.

Det jag uppskattar med strömavbrott är hur tyst allt blir. Inga maskiner som brusar, fläktar som surrar eller annat som låter. Det är bara tyst. Jag tror att våra svenska hjärnor behöver ha tyst lite oftare. Vi drunkar i alla ljud runt oss och är ovana vid tystnaden som uppstår vid tex ett strömavbrott. Jag älskar den totala tystnaden. Den där när man nästan hör hur hårstråna byter plats. Först då kan man verkligen känna att man är här och nu. Tycker jag alltså.

Måtte 2015 bli bättre!

december 31, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dax att summera året. 2014 kan man väl säga är året då mina fysiska förutsättningar förändrades till det bättre, men den psykiska påfrestningen blev så stor att jag var nära att ge upp. Vi börjar från början:

Första halvåret gick mest åt till att jobba och samtidigt förbereda för vårt avslut på Viktväktarna. Martin jobbade, pluggade och skrev sina sista tentor. Och som vanligt kämpade vi med vår vikt. I mars bokade vi vår resa till Gambia och började räkna dagarna till avresan i november. Senare i mars dog min svåger. Det var en käftsmäll som golvade oss alla och allt blev oerhört jobbigt. Senior flyttade hemifrån samma dag, han fick en chock och var tvungen att göra en omedelbar förändring. Vilket senare skulle visa sej att det kanske inte var så smart…

I slutet av maj jobbade vi vår sista dag och Martin tog sin examen. Nu skulle vårt nya liv börja. Jag skulle vara hemma och ta hand om mej och förbereda inför min bröstförminskning. Martin skulle såklart få jobb direkt och börja sitt liv som dataprogrammerare. Det blev inte som någon av oss hade tänkt det. Jag kollade upp min gråstarr och fick veta att jag omedelbums skulle göra en operation av ögonlocken. Jag såg inte alls så bra som jag trodde, så operationen var ett faktum.

Martin fick inget jobb innan sommaren, så vi drog till Öland redan i Juni. Ett par veckor senare åkte vi hem för att ögonläkaren skulle sätta kniven i mej. Operationen var otroligt lyckad och jag förstod hur begränsat mitt synfält varit när jag såg bilden här brevid. Direkt när stygnen var borta åkte vi tillbaka till Öland och stannade resten av sommaren. Martin sökte mängder med jobb och vi trodde att bara sommaren var över så skulle han börja jobba.

Under sommaren visade det sej att Senior mådde väldigt dåligt och han hamnde i en rejäl svacka. Drygt 2 års trassel hade tagit hårt på honom och nu försökte vi tillsammans att trassla upp allt. Allt hade uppdagats redan under våren och redan då hade jag försökt hjälpa honom med en del, men tyvärr fanns det mer… mycket mer… det handlade om pengar, hot, lögner och en massa annat. Sonen flyttade hem igen och blev sjukskriven, jag gick i backen, Martin mådde dåligt både av detta och att han inte fick jobb och allt vara ett enda stort kaos. Samtidigt skulle jag hålla vikten och må så bra som möjligt inför nästa operation, bröstförminskningen som jag väntat på i 15 år.

När jag åkte in för att sövas mådde jag väldigt, väldigt dåligt psykiskt. Det finns alltid risker med att sövas, särskilt när man dessutom har en dokumenterad sömnapné. Å jag var väldigt svår att väcka efter operationen, så svår att jag höll på att bli kvar på sjuhuset. Jag får absolut inte sövas igen på ett bra tag framöver. Men operationen gick ändå bra och resultatet blev även den här gången lyckat. Som jag skrivit förut så har det varit en livsförändrande- och livsförbättrande operation. Men att läka kroppen samtidigt som den utsätts för stress är inte bästa förutsättningen. Stressen ökade dessutom under hösten och i november var det så illa att jag förlorade allt hopp. Den känslan var fruktansvärd!

Kroppen mådde egentligen bättre än någonsin, men med psyket var det värre och det kändes så otroligt orättvist. Här hade jag äntligen fått den hjälp jag bett om i många, många år och nu när jag nåt ända fram skulle sonens leverne sabba allt. Jag fick inte möjlighet att glädjas över min nya, friska kropp alls – det enda jag gjorde var att stressas över allt som hände sonen och försöka hjälpa honom ur alla de olika knipor han satt i. Så hösten kantades av att läka efter operationen och sonens trassel. En stor tyngd föll av mina axlar när han fick jobb, det var iaf ett stort frågetecken som rätades ut. Med den löneförhöjning som följde med det nya jobbet kan vi nu vara säkra på att han klarar en hyra när han väl får en lägenhet. Men tyvärr uppdagades nya trassel, det sista så sent som igår.

Visst var det skönt att sonen fick jobb, men Martin stod fortfarande utan… han sökte mängder med jobb och började söka sej bort från Stockholm. Men hösten gick, vintern kom och julen började närma sej. De uppdrag som jag hade i Tingsrätten och som kontaktperson, plus sparade pengar och bloggen höll oss flytande. Bloggen ja… den började leva sitt eget liv redan under våren och besöktantalet har mer än dubblats under året. Så är det när man har dödsfall och annan skit runt sej, då läser folk… Jag blev bjuden på kul event, det fick mej faktiskt att överleva hösten. Att fly in i en låssasvärld gjorde att jag klarade av min verklighet hemma.

I november skulle vi åka på resan som bokades i mars. Gambia och Smile väntade på oss. Men så drog Ebola in över Afrika och världen lamslogs. Trots att Gambia inte drabbades så ställdes resorna in och ytterligare en gång var det som att få en käftsmäll. Å har man inte riktigt hunnit resa sej från den förra så golvas man direkt igen. Det var en stor sorg att inte få åka iväg, det gjorde nästan fysiskt ont att få beskedet. Allt vi sett fram emot; solen, värmen, vännerna…

Jag bloggade vidare och fick en idé om att starta ett livsstilsmagasin på nätet. Martin hade ju fortfarande inget jobb och nappade direkt på idé. Han byggde en websida på bara några dagar och jag skrev texter så fingrarna glödde och 14/12 smyglanserade vi Du i Fokus. Nu får 2015 utvisa om min idé funkar, jobb har jag iaf skaffat mej… Å då fick även Martin jobb! Äntligen såg vi ljuset, äntligen fick vi något positivt att glädjas åt!

Så efter ett toppenår för kroppen, men ett skitår för knoppen hoppas jag nu att 2015 ska vara bättre som helhet. Vi vill inte ha några dödsfall, Martin ska få jobba ostört på sitt nya jobb. Vi hoppas få åka till Gambia och gör ett nytt försök till hösten igen. Magasinet ska lanseras på riktigt med pressreleaser och allt som hör till, så får vi se hur det går. Jag hoppas att trasslet med sonen är över, jag orkar inte mer. Jag vill bara ha lugn och ro!!! Jag vill ha in glädje i vårt liv igen! Glädje, lugn, harmoni! Jag har gjort och gör allt jag kan för att komma dit, resten ligger i händerna på sonen. Om han verkligen vill mej väl och väljer att sluta trassla, då kommer allt att bli toppen. Ååå, som jag önskar att det är så. Det enda jag önskar faktiskt.

Så jag lägger 2014´s elände bakom mej och ser fram emot ett lugnt och harmoniskt 2015. Om ett år vet vi hur det blev…

364 dagar kvar!

december 25, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Julafton är över och det är ett år till nästa gång. Eller nästan… 364 dagar 🙂

Om en vecka har vi ett nytt år, det känns varje gång som att vända blad till ett nytt liv. Ett bättre liv, oftast. Alltså är det dax att börja summera 2014 och göra upp nån slags plan för 2015. Det ska jag göra mer detaljerat i ett separat inlägg, men lite funderar jag över redan nu.

2014 har varit enormt innehållsrikt! Jag har gjort två operationer, en visste jag om när året började och såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag skulle ju göra min bröstförmiskning! En livsförändrande och livsförbättrande operation! Å visst var det det! Jag mår så otroligt mycket bättre! På hälsofronten blev allt alltså hur bra som helst och jag kunde verkligen ha njutit av min nya kropp om inte sonen fortsatt att trassla och ställt allt på sin spets under sommaren. Dessutom hade vi ett dödsfall i familjen som förmörkade vår tillvaro redan på våren. Det var alltså en hel del som tog bort den där lyckliga känslan över en ny fungerande kropp och det känns faktiskt lite orättvist att jag inte kunnat glädjas så mycket åt den som jag önskat. DET hoppas jag kunna göra ostört 2015!

Att vår efterlängtade resa till Gambia ställdes in, var förståss också en stor sorg. Att vi inte fick träffa våra vänner som behövde vår hjälp eller känna sanden mellan tårna… efter allt jobbigt var det ytterligare en sten som lades på allt annat och jag gick i backen ganska illa. Vi hade verkligen behövt den resan, hela familjen. Nu blir det kanske nästa år, om det går några resor.

Mitt i allt avslutade vi vårt jobb med Viktväktarna och 14 år gick i graven. Martin skulle byta karriär och jag skulle bli lyxsambo och ta hand om mej. Men han fick inget nytt jobb…. tiden gick och plånboken blev allt tunnare… Jag fick en idé om ett livsstilsmagasin som Martin nappade på, så helt plöstligt var vi företagare igen och DÅ fick han jobb! Så nu är jag redaktör för Du i Fokus och han börjar på Kitchentime direkt efter nyår. Så det kan bli 🙂

Så här sitter jag och försöker få ordning på allt som hänt och planerar för det som ska hända. Ett år går snabbt, men mycket händer på vägen. Lite för mycket tycker jag. Jag önskar mej ett lugnt 2015, gärna lite händelslöst och absolut inga dödsfall!

Idag blir det mellandagsshopping! Senior är på väg till Öland, Junior bygger om hemma, vi bara är… För oss är julen över, ingen mer julmat så långt ögat når. Här blir det sallad till lunch, korv och makaroner till middag och motion bestående av mellandagsrea. En lugn dag – jag gillar lugna lite småtråkiga dagar. Fler såna tack!

Ha en fin juldag och ta hand om varandra. Kärlek och hälsa är det viktigaste av allt.

Medan du äter din skinkmacka…

december 23, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sitter här, dan för dan, och funderar. Under granen ligger kanske 10 julklappar från oss i familjen till varandra. Inget överdåd, men tillräckligt. Apropå gårdagens inlägg så tycker jag att hela familjen hållit sej ganska måttliga med inköpen.

Jag sitter här i mitt ombonade och julpyntade hem. Jag som älskar julen men i år inte ens ville julpynta. Höstan var rejält psykskt jobbig och jag hade tom förlorat hoppet om sonen. Men på nåt sätt vände vi långsamt skutan och nu ser det ut som att vi kan blåsa faran är över och pusta ut. Inget är säkert, men det känns bättre än på mycket länge.

Jag har inte en gnutta julmat hemma, men vet att jag får så det räcker hos mamma imorrn. Där kommer vi att fira julen tillsammans med barnen och Martins föräldrar i lugn och ro. Å på morgnen äter vi frukost med mina kusiner och deras familjer hemma hos min faster. Härligt sällskap, gemenskap, mat och julklappar. En helt vanlig jul i mångas ögon.

Då går tankarna till Magda Gad. Har ni hört talas om henne? Magda är något yngre än mej och frilansjournalist. Hon har precis åkt till Liberia för att dokumentera folket mitt i ebolaland. Hon skulle bara vara där ett kort tag och komma hem till jul, men kunde bara inte åka hem efter allt hon sett. Så hon har bestämt sej för att stanna på obestämd tid. Hon har blivit hotad med vapen, sett folk dö, kramat föräldralösa barn och en massa annat. Å kan inte lämna landet. Hon kan inte åka hem, för hon är redan hemma. Känner jag igen det tror ni?

Magdas texter är otroligt starka. Med bilder blir de nästintill outhärdliga. Här sitter vi mitt i julstöket och enda problemet vi har är om julmaten ska räcka och om alla julklappar är inköpta. I Liberia får inte sjuka komma till sjukhusen eftersom man är rädd för att alla har ebola. Gravida kvinnor med komplikationer dör utan för sjukhusen i privata bilar och begravs med levande foster i magen. Medan vi sitter och tuggar på en macka med julskinka… Kontrasterna kan inte bli mycket större.

Jag vill inte skuldbelägga en enda av er, jag vill bara ge en bild av att det är stor skillnad beroende på vem man är, var man kommer ifrån och vilken bakgrund man har. Jag missunnar er inte skinkmackan, men önskar så förtvivlat att vi alla på något sätt kunde hjälpa Magda att hjälpa. Helst skulle jag vilja åka dit på en gång och hjälpa till, men det funkar inte rent praktiskt just nu.

Det känns trots allt väldigt bra att vi precis skickat ner mer pengar till Smile och hans familj så att de kan köpa något extra till jul. De är visserligen muslimer, men firar faktiskt lite jul ändå. Om inte annat så kanske barnen kan få lite godis eller familjen lite kött. Smile har det svårt just nu. Han var tvungen att tacka nej till ett fast helårsarbete eftersom han måste hjälpa familjen med odlingarna så att det får någon mat alls. När turisterna uteblivit har valutan blivit rätt värdelös, allt är skitdyrt och det finns inte mycket att köpa. Så de egna odlingarna är otroligt viktiga.

Våra pengar hjälper de 12 personerna att överleva. 400 kr i månaden, som de nu kan använda till det allra nödvändigaste som bla mediciner. Hade de inte haft våra pengar hade de förmodligen inte köpt några mediciner alls utan istället gått till en medicinman som ordinerat mysko grejer som ofta förvärrat tillståndet. Nu slänger han bara iväg ett meddelande på messenger så skickar vi pengar till vår vän Linda som köper medicinen som familjen sedan hämtar hos henne. Vi vet att pengarna används på rätt sätt. Tack och lov behöver de iaf inte oroa sej för ebola, den har inte nått landet. Jag hoppas att den aldrig gör det!

Vill ni hjälpa oss att hjälpa så får ni gärna höra av er! Varenda öre gör skillnad! Har ni en dålig dag så läs Magdas magiska texter. Ni kommer inte att må bättre, men ni kommer återigen påminnas om den rikedom ni faktiskt besitter. De allra flesta i vårt land, iaf ni som läser det här, har det väldigt bra. Det är mycket vi kan göra för att hjälpa andra och känna oss ännu rikare, i hjärtat.

God uppesittakväll på er

Häng med du också!

december 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Sitter (halvligger i soffan) och jobbar. Skriver texter till magasinet så fingrarna glöder. Vilken dag som helst så kommer vi att smygsläppa vår bebis Du i Fokus … så håll koll! När jag sitter här har jag Musikhjälpen på i bakgrunden. Jag lyssnar på musiken, berättelserna och alla olika initiativ. Tänker tillbaka på ballongsläppet och World Aids Day – galan och tänker att det måste finnas mer att göra. Mer hjälp att ge.

Å det gör det ju! Himla enkelt dessutom! Så jag gick in på Musikhjälpens sida och startade en insamlingsbössa. Det finns mängder med bloggare och mängder med folk som läser bloggar. Tänk om vi alla gav 25 kr var. Snacka om att det skulle bli pengar!!!

HÄR kan ni gå in, ange ert mobilnummer och välja belopp. Då får ni ett sms som ni ska svara på och när ni gjort det har ni gett ert bidrag. Enkelt! Jag är lite sent ute, samlingen håller bara på tills på söndag. Men några tusenlappar ska vi väl kunna få ihop?

Inslamlingen heter Bloggare och bloggläsare förenade i kampen mot HIV och aids. Jag vet att det finns massor med fler saker som man borde ge pengar till, men det här är en av de saker som berör mej mest. Jag vill bidra så mycket jag kan för att stoppa spridningen framförallt i Afrika, men det har ni säkert redan fattat. Vill ni hjälpa mej? Hjälpa alla drabbade? Hjälpa Afrika!

Klicka HÄR!!! Å sprid gärna länken till insamlingen. Vi kan rädda liv med hjälp av våra bloggar 🙂

Idag är det tungt!

november 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Om någon timme skulle vi landat i ett varmt Gambia, istället är jag snart på väg in till stan på pressvisning. Smile skulle väntat på oss vid hotellet, han sa här om dagen att den 18/11 skulle varit en av hans lyckligaste dagar eftersom vi skulle komma tillbaka då… Vi skulle snart träffa Linda och alla andra som vi känner och vi skulle gått barfota i sanden, njutit av den varma kvällen och somnat gott till ljudet av vågorna. Istället ser jag trettio nyanser av grått utanför fönstret och sitter med filten över axlarna och fryser. Usch, va jag är besviken!

Inte blev det bättre av att jag får nomineringarna inför nästa år och ser att jag inte är med. Jag får alltså inte fortsätta mitt uppdrag i tingsrätten som jag tyckt så otroligt mycket om. Men det var väl nästan väntat, dagen ska väl bli riktigt tråkig innan den är över. Frågan är väl vad som kommer mer…

Jaja, bara att klistra på sej leendet, ge sej iväg och göra det som ska göras. Få ihop texter och bilder till webmagasinet och få den saken att funka. Eftersom uppdraget i tingsrätten försvinner så får vi inga pengar den vägen heller… så nu måste vi få detta att fungera så det iaf finns en tidning att göra reklam för. I bästa fall kan den generera lite inkomst så smånigom, ju förr desto bättre. Nu har vi lixom NOLL i inkomst!

Det är många frågetecken nu: VARFÖR får Martin inget jobb? NÄR ska ha få jobb? Måste jag söka jobb? VAD ska jag söka isf? Kan vi få webmagasinet att funka? Alla säger att vår idé är kanon, säger de bara så för att vara schyssta? Hur länge räcker våra sparpengar? Vad gör vi sen?

Det är lite jobbigt just nu…

Ni kan hjälpa till!

november 14, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Som ni vet så har jag mitt hjärta i Gambia och på tisdag skulle vi åkt dit. Men pga Ebolan så ställdes vår resa in, trots att smittan inte nått dit. Folk är rädda och vågar inte åka till Afrika överhuvudtaget.

Jag blev förstås förkrossad över att inte få åka, men vad jag känner är faktiskt oviktigt. Det som är viktig är att få bukt med ebolan och stoppa smittan, så att turisterna återkommer till hela Afrika. För nu är det kris!

Som jag berättat förut är turister det man lever på i Gambia och när turisterna uteblir, så uteblir också arbetstillfällena och då får man ingen inkomst… ja, ni fattar. Läget börjar bli akut i landet och våra vänner vittnar om stängda hotell och resturanger. Gambia brukar kallas The Smiling Coast, mes ständigt leende och glada människor. Men folk har slutat le… jag kan ärligt säga att jag aldrig sett en gambier som inte är glad… så det gör ont i mej när jag hör att folk tappat hoppet.

Men det finns faktiskt saker vi här i västvärlden kan göra. Flera saker faktiskt och det är väldigt enkelt!

Två killar från Småland har startat ett företag i nötbranschen, Smiling Cashew. Nötterna plockas i Gambia och säljs här i Sverige och när vi köper dem bidrar vi både till att fabrikerna kan hålla öppet genom att fabriksägarna (gambier) får betalt för nötterna. Just nu sysselsätts ungefär 150 personer året runt och det är mycket för ett sånt litet land. Nötterna är både ekologiska och fairtrade och skitgoda!!! Min nya favorit är den med kokos och ingefära 🙂

Så leta efter påsar från Smiling Cashew! De finns på Pressbyrån, Willys, Selectamaskinerna och en massa andra ställen. De finns i olika smaker och är från olika ställen i
Västafrika. Köper du en påse så bidrar du alltså till arbetstillfällen
runt om i afrika och det är enormt viktigt i nuläget. Självklart kan du
hjälpa till genom att sätta in pengar HÄR, men det är ju inte lika gott…

Vemodig och ledsen…

november 2, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag har sorg. En sorg som många kan tycka är larvig, men jag är verkligen så ledsen och besviken. Jag har ända sedan i mars sett fram emot att november ska komma, det var månaden då vi skulle åka till Gambia. Resan jag sett fram emot så länge, räknat ner till och planerat för. En bloggresa faktiskt. Från början var vi 11 personer som skulle åka. Syftet var att visa vad landet har att erbjuda och skriva om det, hjälpa vår familj där och dessutom starta ett samarbete mellan ett svenskt och ett gambiskt tjejfotbollslag.

Men det var kanske inte meningen att vi skulle åka. Direkt bokade två personer av pga en make som ville åka någon annan stans. Sen bokade en annan av pga att hon inte kunde ta malariaprofylaxet tillsammans med sin vanliga mediciner. Och till sist bokade ytterligare en av pga personliga skäl. Kvar var vi sju glada resenärer som såg väldigt mycket fram emot resan.

Så hörde vi talas om Ebola. Men den hade inte nått Gambia, inte ens Senegal, så vi var inte oroliga. Men så började det gå rykten om att resor ställdes in och för några veckor sedan var det ett faktum. Först var det en notis på ett forum och sen kom ett mail från Ving om att vår resa var inställd och pengarna skulle betalas tillbaka. Detta pga att bokningarna var för få. Inte att ebola nått landet alltså (det har den fortfarande inte gjort) utan att resenärerna är rädda och inte vågar åka dit. Man är rädd för att bli smittad av något som inte finns alltså och som dessutom smittar precis som HIV. Man måste blanda kroppsvätskor, inget annat!

Men det var nog inte meningen som sagt. Senior fick nytt jobb och hade haft svårt att vara ledig, Martin hoppas få ett nytt jobb och kanske kan börja inom kort, Junior och hans Mandis har gått skilda vägar och en av de andra ska skiljas och har dåligt med pengar. Det var lixom bara jag kvar som det inte strulade för, jag som förmodligen längtat mest av oss alla. Så medan de andra tyst accepterar faktum och knappt ser berörda ut håller jag på att gå sönder av sorg. Jag har längtat något enormt.

Visst kan man åka reguljärt, men det tar längre tid och kostar mer. Utan turister i landet är dessutom det mesta stängt, vilket ju förstås är en katastrof för invånarna. Det kommer att innebära att många blir sjuka, svälter och dör. Pga en sjukdom som inte ens nått till landets gränser. Ebola är en fruktansvärd sjukdom som måste stoppas så snabbt det någonsin går. Inte bara för att folk dör i sjukdomen utan även för att hela Afrika drabbas indirekt. Länder som inte skulle behöva drabbas alls.

Det enda vi kan göra nu är att skicka pengar till vår familj, men det finns inte längre något att köpa för pengarna. Men skulle de få malaria, har de ändå pengar till medicin och det som eventuellt finns i matväg på marknaden. Men det finns inte mycket och när det väl kommer något så bunkrar de som har det bättre ställt. Så med våra pengar kanske de iaf kan köpa det som finns och hålla sej friska.

Men så fort resorna släpps igen så bokar vi! Då försöker vi få ihop en ny bloggresa. Är det någonstans vi turister och våra pengar behövs när krisen är över så är det i Gambia och i andra afrikanska länder. Där kan vi göra stor nytta! Under tiden får ni gärna bidra med en slant till vår familj (maila mej mrinda@swipnet.se) eller skänk pengar till Läkarmissionen för att stoppa ebolan.

Om 16 dagar skulle vi vara på väg… nu dröjer det minst ett år. Min sorg är stor, större än jag väntade mej. Jag vet inte vem eller vilka av våra vänner som lever den dag vi kommer tillbaka. Jag vet inte hur de drabbas av den sjukdom som inte kommit till landet och som de inte borde varit drabbade av. Jag vet bara att det är en katastrof för hela Afrika och att smittan måste stoppas. Sorgen river och sliter i mej och jag vet inte vad jag ska göra för att den ska lätta. Jag är bara så ledsen…

Längtar bort…

oktober 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Hösten är ju inte min årstid, det vet ni redan. Det är därför vi brukar försöka komma bort då och hade bokat en resa till Gambia. Men den blev ju inställd pga ebola, trots att smittan inte ens kommit dit. Undrar om man stänger gränserna till USA nu när man upptäckt ett fall där…

Jag blev därför väldigt glad när jag fick en inbjudan att komma till Viking Line och träffa Ilse Jacobsen. Det var iofs inte ens resa, men väl en lunch inne på båten. Iaf ett steg i rätt riktning 🙂

Gunilla kom hit och vi mötte upp Agnieszka på tåget in till stan och sen även Annelie inne vid Slussen. Så tog vi bussen tillsammans resten av vägen till båten, som stod där och bara väntade på oss. Efter en stund kommer en elegant dam och ger oss våra passerkort så vi ska komma in på båten. Den eleganta damen visade sej vara rederiets informationschef Helene Kneck. Så himla trevlig!

Vi går ombord, visas rätt, hänger av oss ytterkläderna och får sedan varsitt glas champagne i handen. Mina föresatser om ett hälsosamt och viktvänligt oktober föll direkt, å andra sidan var det fortfarande september (30:e) då… den lättaste personen att lura är en själv… mitt i champagnen fick vi hälsa på ytterligare en elegant kvinna som alltså var Ilse Jacobsen från Hornbaeck i Danmark.

Det enda jag visste om Ilse Jacobsen var att hon gör skitsnygga gummistövlar. De flesta har nog sett hennes stövlar men kanske inte riktigt reflekterat över namnet på dem. Så var det för mej… så är det inte längre… nu vet jag att hon även gör supersygga kläder!!! Riktigt supersnygga alltså!!! Å det vi var där för var för att ta del av hennes nya hudvårdsserie och även få smaka på Viking Lines nya meny Pure Nordic Tastes.

Ilse och hennes medarbetare berättade om företaget, om spa-stället i Hornbeack som jag nu är väldigt sugen på att åka till och till sist om hudvårdsserien. Vi fick testa alla produker, dofta, klämma och känna. Jag tyckte det doftade svagt av tallbarr om det mesta men det visade sej vara havtorn. Hade ingen aning om att det luktar så. Det fanns allt från hårvård till fotvård och allt däremellan. Snygga förpackningar till helt ok priser. Sjävklart är det dessa produkter som används på Spa´t i Danmark. Vi fick med oss fotvårdsprodutkerna hem, så de ska bli spännande att testa. Funkar det på Martins misshandlade fötter så funkar det på alla, han är bästa testobjektet när det gäller såna grejer. Både skönhetspodukterna och en del av kläderna och skorna finns självklart att köpa i tax-freen på Viking Lines båtar.

Maten då? Mmmmm, säger jag bara och då menar jag inte chokladen… vi fick en toast med kantareller till förrätt som var såååå god! Och till varmrätt fick vi halstrad fjällröding med risotto som var bland det godaste jag ätit i fiskväg. Å jag gillar fisk! Tyvärr hann jag inte äta efterrätten eftersom jag var tvungen att springa iväg på läkarbesök, men jag hörde av de andra att de fått blåbärsriddare med lingonglass och att det var riktigt, riktigt gott.

Båten stod iofs still, men lite lyxigt kändes det ändå att få gå ombord, träffa trevlig människor och äta gott. Nästan gång kanske båten gungar på havet på riktigt… vem vet? Jag hoppas det! Jag älskar kryssningar 🙂

Nya C-kupans konsekvenser…

september 21, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Äntligen har jag tagit mitt bad! Jag vågade inte kolla med någon om det var ok, utan tog beslutet själv. Rätt eller fel? Ingen aning, men det var förbaskat skönt! Å såren är helt tillslutna, så det var nog ingen fara.

Idag drog jag av mej min rehab-behå och tog på mej den enda riktiga behå som jag äger just nu. Jag skulle nämligen rensa bland mina kläder och ville ha ”rätt” form på kroppen. Sen gick jag systematiskt igenom varenda tröja och klänning. Kvar blev två högar, en med kläder jag fortfarande kan ha och en som åker till Gambia. Det var rätt mycket som var ganska mycket för stort…

Det tog några timmar att gå igenom allt, men nu finns det plats i klädlådorna för lite nytt. Strax innan rensningen hade jag gått igenom Bonprix´s rea och beställt hem 6 st behåar, en klänning och två toppar. Jag har chansat på behå-storleken och tagit en med större omkrets utan bygel under läkningen och en med bygel och min vanliga omkrets när halvåret har gått och jag kan använda vad jag vill. 179 kr per trepack tyckte jag det var värt 🙂

Men det är 5 veckor kvar med rehab-behån som ska sitta på dygnet runt. Den är som en sportbehå ungefär och ger ett ganska ihoptryckt intryck. Det gör ju att kläderna inte riktigt sitter som de ska, men vad gör väl det. Som Martin säger så har jag ytterligare 40-45 år kvar att sedan använda vilka kläder jag vill. I bästa fall… man vet ju aldrig vad som händer.

Så visst får en ny kropp konsekvenser, men det är ju bara trevliga såna. E-kuporna åkte för länge sen, det var rena befrielsen att rensa ur dem. Så nu väntar jag bara på att få börja forma om resten av kroppen också. Magen ska trimmas rejält! Jag ska bli stark! Smidig! Som jag ser fram emot våren, då jäklar!!!

Lämna dina gamla brillor!

september 13, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Jag tycker det är kul med glasögon. För mej är det iofs något nödvändigt så jag ska se det jag behöver, men också ett smycke. Jag kan tyvärr inte ha linser som iofs är enklare när det är kallt ute eller när man ska bada osv, men eftersom jag gillar glasögon så är det helt ok för mej ändå.

Ibland känner jag att det är lite lyxigt att vi bor i ett land där det finns bra optiker och olika prisklasser att välja på. Ta bara ett land som tex Gambia, där finns det inte mycket att välja på ens för den som har pengar. När jag tänker efter har jag faktiskt inte ens sett en optiker eller nåt ställe att köpa glasögon på där… det måste jag kolla nästa gång vi är där.

I onsdags var jag och Martin bjudna till Specsavers sommarfest och utmärkelsen av Årets Glasögonbärare. Även om Specsavers erbjuder 2 extra par glasögon om man köper ett par, eller hur det nu är, så är de fortfarande lite för dyra för mej. Det kanske hade varit bättre att ha billigare glasögon redan vid första paret, istället för vid andra eller tredje. Har man dåligt med pengar är det ju redan första paret om är dyrt…

MEN det jag gillar med Specsavers är att de hjälper folk i tredje världen. Bloggvännen Lotta alias Vimmelmamman, blev förra årets glasögonbärare och fick följa med till Tanzania och dela ut glasögon till behövande. Självklart följde jag med via bloggen, frossade i vackra bilder, grät åt livsöden och delade deras glädje när de för första gången kunde se ordentligt. Så häftigt!

Just nu pågår insamlingen för nästa resa, då Lotta åker tillbaka med årets glasögonbärare som blev Menfa Baris. Vilket charmtroll! Hon passar perfekt att åka till afrika och hjälpa till, det ska bli otroligt roligt att följa den resan. Så har du gamla glasögon som ligger och skräpas, kan du lämna dem i närmaste specsavers butik hela oktober ut. Gör det!

Att se är kanske självklart för de flesta av oss. Min närmaste väninna var helt blind, så för mej är det inte lika självklart. Jag har själv himla dålig syn, men detta korrigeras väldigt bra med just glasögon. Att ha dålig syn i ett land som tex Gambia eller Tanzania innebär oftast att man inte kan jobba, man riskerar att bli utstött och kanske inte blir gift. Om dina gamla glasögon kan göra nytta för en människa i tredje världen och hjälpa någon att få jobb och kunna försörja sin familj, så känns det kanske inte riktigt lika jobbigt att leta fram de där gamla bågarna och lämna dem till någon som behöver dem bättre än byrålådan…? Så kom igen nu! Visa lite medmänsklighet!

Jag har redan lämnat alla mina, det blev en hel påse full. Så nu hoppas jag att de gör nytta på en ny näsa hos någon som verkligen uppskattar dem. Jag hoppas också att mottagaren sett en helt ny värld öppna sej och nya möjligheter erbjudas. Jag hoppas men har ingen aning. Jag lämnade nämligen inga kontaktuppgifter… men om du lämnar dina kontaktuppgifter samtidigt som du lämnar dina glasögon, kan du få både en bild och hälsning från den som får just dina bågar. Häftig va?!

Så nu hoppas jag att Ebolan försvinner, så att inte även Lotta och Menfa får sin resa inställd. Afrika behöver hjälpen, på många många olika sätt. Det här är ett 🙂

Så otroligt ledsen och besviken

augusti 26, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Dagen igår började rätt så bra, men på eftermiddagen brakade allt. Först blev det trassel med sonen och när vi höll på att reda ut det såg jag en status på Facebook som fick min tillvaro att gunga rejält. Det stod ”Ving ställer in alla resor till Gambia fram till jul”. Va? Jag fick panik!

Först blev jag ledsen och besviken över att vår resa ställs in, sen blev jag oroad över alla våra vänner där. Så jag startade chatten med Ving för att kolla vad som hänt. Jodå, man ställer in samtliga resor fram till 23/12 pga för få bokningar. Det är alltså inte direkt på grund av ebolan, utan indirekt. Folk är rädda för sjukdomen och vågar inte åka till Gambia.

Ebola är en sjukdom som förs vidare när man blandar kroppsvätskor, ungefär som HIV alltså. Det går att bota, men då krävs en speciell medicin eller att man upptäcker sjukdomen tidigit. Ebolan har inte nått varken Gambia eller Senegal och finns alltså inte i de länderna. Men precis som vid HIV så överreagerar folk och får panik. Ving har hela tiden sagt att man följer UD´s rekomendationer och UD har inte avrått från resor till varken Gambia eller Senegal. Men eftersom paniken sprider sej pga folks okunskap så uteblir bokningarna och man kan inte gå med tomma flyg, alltså ställs hela säsongen in.

Besvikelsen är stor, men sen kommer oron. Inga flyg – inga turister – inga jobb – inga pengar – folk kommer att dö! Inte pga ebolan utan pga utebliven turism! Våra vänner och deras familjer kommer att få det väldigt, väldigt svårt. Vi som skulle åka ner och hjälpa vår familj med en massa saker som skulle underlätta deras liv. De skulle få hjälp med kläder, hälsokontroller och en hel del annat. Vi skulle bla följa med Smile och söka jobb på den svenska jordnötsfabriken där vi skaffat kontakter. Nu kan vi bara fortsätta skicka pengar, som inte kommer att räcka… Hur ska jag kunna berätta detta för Smile som senast igår skrev hur mycket han såg fram emot att träffa oss igen.

Det gör ont i mej! Hjärtat känns dubbelt så stort och spricker snart av sorg, besvikelse och oro. Visst är det tråkigt att vår resa inte blir av, men vi kan åka nästa år. Värre är att vi inte vet hur våra vänner ska klara sej och vilka som fortfarande lever den dag flygen går igen.

Har ni ett hjärta i kroppen och några hundralappar i månaden över så önskar jag att ni tar ett fadderbarn med SOS-barnbyar i Gambia. Då går ni in på länken, klickar i att ni vill bli by- eller barnfadder och sen kontaktar ni SOS på telefon 08 – 545 832 00 och ber specifikt om Gambia. Det går nämligen inte att välja på sidan. Vill ni däremot hjälpa till med ett pengabidrag, men inte bli fadder så kan ni sätta in pengar på Plusgiro 90 02 29-6 och märka insättningen med Gambia så kommer pengarna rätt. Vill ni hjälpa vår familj skickar ni ett mail direkt till mej mrinda@swipnet.se, så pratar vi mer den vägen.

Barnen behöver er. Folket och hela landet behöver er. Ett isolerat land är ett land i kris, som riskerar att dö. Ni kan göra skillnad.

100 dagar kvar!

augusti 10, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Om 100 dagar är det meningen att vi ska åka till Gambia. Men i nuläget känns det inte självklart att det blir av. Ebolan har iofs inte spridit sej till varken Gambia eller Senegal, men vad vet man om 100 dagar? UD avråder just nu från resor till vissa Västafrikanska länder, Gambia hör inte till dem än så länge.

Det är himla bra att lilla Gambia omges av Senegal som sedan länge har ganska stränga regler för alla inresande. Man har alltid varit noga med vaccinationer och smittor och därför lyckats hålla en hel del skit utanför landet. Jag hoppas att detta gör att Ebolan inte ska sprida sej till mitt älskade Gambia.

Igår firade vi Gunilla som fyllde 40 och som också ska med på resan. Vi hade svårt att komma på nåt bra till henne, men satte till slut ihop en korg (förstås, det är ju jag) med frukter man kan hitta i Gambia, en reseguide, en ordlista från svenska till wolof, ett recept på Gambias nationalrätt Domoda, en after sun och ett armband. Så nu kan hon sitta där och snaska goda frukter, läsa på om landet, lära sej språket och laga den goda maten. Och sedan hålla tummar och tår att vi faktiskt kan åka dit. Men blir det inte i november så blir det senare. Landet ligger kvar och vi åker hellre dit när det är riskfritt än drar på oss en dödlig sjukdom förstås. Vi följer UD´s rekommendationer.

Medan vi sitter där på kalaset och äter, pratar och har mysigt så pratar vi förstås om resan. På andra sidan bordet längst bort från mej satt ”de negativa”. De där som ”aldrig skulle åka till en sånt land” eftersom ”människorna är otrevliga och det är konstiga lagar”. Jag orkade inte sätta igång nåt men hade lust att fråga om de varit där och om de överhuvudtaget träffat någon från landet. Med såna kompisar behöver man inga ovänner… De här människorna och flera andra ser bara snett på Gunillas resa och kan absolut inte se något spännande alls i förmånen att få se ett land inifrån på det sätt som hon kommer att göra. Jag vet inte om de är avundsjuka eller bara missunnsamma… spelar ingen roll. Även om man inte vill åka till ett land själv, så behöver man ju inte sabba det någon annan ser fram emot!

OM vi kommer iväg, jag säger OM… så kommer vi att ha världens härligaste resa. Vi kommer att träffa härliga människor, bistå en familj i nöd, besöka föräldralösa barn på SOS Barnby, träffa ett gäng fotbollstjejer och ge dem fotbollsutrustning som de bara drömt om och vi kommer att sola på en av världens vackraste stränder. OCH vi kommer alla att komma hem med nya upplevelser i bagaget och de som inte varit där förr har förmodligen en förändrad livssyn när de återvänder till Sverige. Då har jag en känsla av att en del personer inte kommer att ingå i en viss vänkrets mer…

Om 100 dagar åker vi förhoppningsvis!

Sista dagen…

augusti 3, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Vi städar, plockar och packar. Sista dagen i paradiset för den här sommaren. Känns sådär… Det känns bra för att vi haft så många veckor här och det har varit en fantastisk sommar och när vi kommer hem närmar sej operationen med stormsteg. Det känns tråkigt eftersom vi trivs så bra här, allt är enkelt, vi tar hand om oss bättre och Öland är så fantastiskt. På sommaren. Vintern är hemsk!

Vi byter plats med mina föräldrar som kommer när som helst, vi drar tidigt imorrnbitti. Planen är att vi ska vara i Söderköping när Smultronstället öppnar kl 10, men vi kanske hoppar över det. De senaste dagarna har inneburit en del stress som direkt visar sej på vågen och glassen där gör ju knappast saken bättre. Jag är som en barometer och ger direkt utslag på minsta lilla stress och sedan i fredags har det varit en del sånt. Å plus på vågen har jag inte råd med just nu. Så vi får se,

Vi har varit här sammanlagt fem veckor i år, först två veckor innan midsommar och nu ytterligare tre veckor. Det mesta jag varit här sedan barnen var små, då var vi här 9-10 veckor i sträck. Öland är mitt andra hem, det är här jag andas lättast och mår allra bäst. Det där med borta bra men hemma bäst, stämmer inte i mitt fall. I bland kan faktiskt borta vara bäst… så är det för mej. Men jag vill absolut inte bo här! Öland är bäst och har allt, på sommaren! På hösten och vintern blåser det och regnar och snöar på tvären. Det finns inget som stoppar blåsten och blåser gör det konstant. Då är jag hellre i Afrika 🙂

Så varför bor jag i Tumba då, när allt annat verkar bättre? Bra fråga! För att det är där jag är uppväxt, har mina föräldrar och barn. Det är nära till det mesta och allt jag behöver finns i min närhet. Men nog har tanken på en flytt funnits många många gånger. Då är det Egypten eller Gambia som flytten gått till. Det enda som hindrar mej nu är barnen, om de får barn det vill säga. Blir det inga barnbarn så kan jag nog tänka mej att bo halva året i Afrika. Blir det barnbarn får vi fortsätta åka på långresor och ta med alla ungar. Det återstår att se hur allt blir.

Imorrn är vi alltså hemma i Tumba igen och livet kommer ikapp oss på nåt sätt. Jag ska jaga folk inom sjukvården, träffa mina kontaktbarn och sitta ett kort pass i tingsrätten under veckan. Det blir inte som vanligt, men nästan. Verkligheten kommer ikapp, men numera utan ett fast arbete att gå till. Nu blir det hemmajobb vid datorn, tingsrätten och lite annat smått och gott. Och Operationen med stort O.

Drömresor

juli 18, 2014 Marlene Kommentarer 0 kommentarer

Många gör listor över saker att göra och platser att besöka innan de dör. Jag har också haft en sån lista, men betat av grej efter grej så nu finns det faktiskt bara ett par grejer kvar. Drömmar är till för att förverkligas medan man kan anser jag, alltså har jag gjort det jag kunnat.

Förr var drömmen att uppleva Afrika. Jag kunde väl aldrig drömma om att jag skulle bo där första gången jag åkte till Gambia. Men så blev det och det är jag enormt tacksam över, det har satt spår resten av mitt liv. En annan dröm var att åka på safari och den drömmen delade jag med många av mina vänner. Så en efterlysning/inbjudan gick ut till alla jag kände 2008 om en planerad resa 2010. Många var intresserade, men till slut var det bara Martin som faktiskt hängde med och då hade vi dessutom blivit ett par. Å visst var det en drömresa, den var helt fantastisk!

Island låg också på listan och där har jag varit två gånger hittills. Att se pyramiderna Egypten stod också högt upp och det har jag också gjort två gånger. Ett besök till Auschwitz var kanske ingen dröm, men en nödvändighet och hur konstigt det är låter så var det den första resan som Martin och jag gjorde tillsammans och även som familj med ungarna. Ingen kärleksresa direkt… men något som svetsade oss samman otroligt mycket.

Så det mesta har jag alltså strukit från min drömlista, men ett resmål finns kvar och det är Samoa. En plats jag fick veta massor om av en lärare när jag var 17 år och gick Turism- och Reseliv. Det kändes som en perfekt plats för mej, så dit måste jag! Kanske när jag fyller 50? Sen har jag också en dröm om att flyga luftballong. Jag vet inte om jag törs, men jag vill!

Jag ligger här i soffan ute på altan och tittar upp på himlen och ser spåren efter flygplan på himlen. Stora plan som flyger långt bort. Människor som kanske är på väg att uppfylla sin dröm? Att resa är ett sätt att leva. Att uppleva nya platser, andra kulturer och träffa nya människor är otroligt berikande. Men då måste man våga lämna hotellområdet också… att stanna innanför staketet berikar kanske inte så mycket. Våga prata med personer som bor i området som du besöker, låt dem visa dej deras hem, träffa deras familj, lär av dem och deras livssituation. Jag lovar att du kommer hem med ett större hjärtat i bagaget.

Vad drömmer du om? Vilka platser vill du se? Vad vill du göra innan du lägger näsan i vädret?