Browsed by
Etikett: resa

Pratade om safari i P4

Pratade om safari i P4

Lite då och då ringer olika radiokanaler upp mej för att prata om ett aktuellt ämne. Under åren har det bla varit hur man firar olika högtider, bröllopsresan och sommarplaner, senast var det vad man längtar efter så här i corona-tider. I morse var det dax igen, då pratade vi om minnesvärda resor.

Många undrar hur man ska göra för att vara med i tv, radio eller tidningar. I mitt fall blir det lixom bara så… numera ringer den som vill göra något bara upp mej. Det kan vara en journalist som tänker skriva om ett ämne, googlar och hittar mej. I radion handlar det oftast om att jag lämnat en kommentar som de vill spinna vidare på. Fast det händer lika ofta att det bara kommer ett meddelande på messenger eller sms med en fråga om de får ringa upp. Oftast säger jag ok, men var det nyligen som jag var med så säger jag nej – det får inte bli för ofta.

Imorse hade P4 Kalmar lagt ut en fråga på facebook om minnesvärda resor. Resor som har haft det där speciella som man minns resten av livet. Jag har fler, det beror på hur man ser det, men kunde ju inte låta bli, utan la upp en bild från vår safari i Tanzania. Den absolut häftigaste resan jag varit på! Det tog inte ens två minuter innan blev jag kontaktad av programledaren Emma. Jag hade precis vaknat och vet inte riktigt vad jag sa eller vad vi pratade om, men hon var nöjd 🙂

Just Radio Kalmar har blivit en återkommande kontakt. Det kanske låter konstigt eftersom jag bor i Tumba utanför Stockholm, men halva hjärtat (andra halvan är i Gambia) finns ju på Öland där halva släkten bor och jag delvis är uppväxt – så det är inte så konstigt som det låter. Jag fick förstås frågan om det blir någon tripp till Öland men det blir det inte. Vi håller oss i vår Tumba-corontän ett tag till, vi tänker inte bli smittade! Men nog längtar man…

Varför är vår safari den mest minnesvärda resan då? Det är faktiskt svårt att förklara, men det är magiskt att vara på safari! Att se djuren i sin naturliga miljö är som att vara huvudperson i en naturfilm. Man lixom bara väntar på en speakerröst som ska berätta vad som händer. Jag har skrivit massor om vår safari här på bloggen, bla HÄR. Men det kanske är dax igen?

Jag måste nog berätta en gång till om hyenan som satt och tittade på mej när jag kissade bakom vår jeep. Om geparden som jagade och vi var med när hon åt sitt nyfångade byte. Eller kanske om picknicken vi hade mitt bland vilda zebror… Det finns många häftiga minnen! Ja, det måste jag nog skriva om en gång till 🙂

Hur har dom det nu?

Hur har dom det nu?

För lite drygt ett år sedan var jag på en fantastisk mat- och vinresa till Brescia i norra Italien. Nästan så högt man man komma, på gränsen till Schweiz och Österrike. En av de platser där corona härjat som värst… så man undrar ju hur dom har det nu?

När jag packade för att åka dit varnade man för värmebölja och jag jublade såklart. Varmt innebär att jag trivs som fisken i vattnet och att packningen blir lätt. Jag har fördelen att inte svettas, så jag behöver inte mängder med ombyten för den sakens skull. Så med ett löfte om ca 42 grader varmt och med bara handbagage drog jag iväg till Arlanda. Alldeles för många timmar och ett gäng hinder och trassel senare var jag äntligen framme.

Brescia ligger några mil nordöst om Milano, åt gränsen till Schweiz och Österrike, och är ett ganska stort område med både berg och dalar. Vår utgångspunkt var Ponte Di Lagno som är mest känd som skidort med vintersport, men som försöker att bli en sommarort med sina alldeles galet vackra alpområden, perfekta för vandring och cykling. Jag blev alldeles betagen och åker gärna dit igen!

Vi fick bland annat besöka den lilla alpbyn Case di Viso som ligger på 1800 meters höjd, väldigt nära gränsen till Schweiz. Byn är helt utan elektricitet och man kommer inte ens åt den på vintern, pga all snö som gör vägarna oframkomliga. Här bor ett 20-tal familjer hela sommaren och en av dem har som en liten verkstad där de gör ost av olika slag. Kossorna går fritt utanför husen och mjölkas för hand ute i det fria varje dag. Det är en sån där idyll som man bara ser på tavlor, men den finns alltså på riktigt. Genom byn går en bäck och med bergen som bakgrund är det så vackert så man nästan smäller av!

Här fick vi alltså tillbringa nästan en hel del dag. Vi fick träffa korna, smaka vattnet i bäcken, vara med och göra ost, smaka olika sorters ost och äta en ljuvlig lunch i familjens kök med deras hemmagjorda pasta. Det enklaste och absolut godaste på hela resan!

Men vi fick göra fler roliga saker! Jag fick besöka mitt livs första glaciär! Från 42 grader och Ponte Di Lagno på 1300 meters höjd, tog vi oss till 3000 meter och glaciären Chima Presena där det var runt 14 grader. Vi åkte två olika linbanor för att komma hela vägen upp, över snötäckta bergstoppar och med en utsikt över halva Italien och en liten del av Schweiziska alperna. Väl framme var det snö upp till fotknölarna ungefär, men där vi befann oss var den väl packad och nertrampad. Jag tog några steg upp på närmaste berget, satt och solade och bara fascinerades över naturen som finns i vår vackra värld. Just snö och is är ju inte min grej, men kul att ha upplevt ändå.

Vår resa bjöd på tvära kast. Efter pittoreska alpbyar utan elektricitet och snöiga glaciärer var det dax att baka! Vi begav oss till Malonno och familjen Salvetti Bakery. Här skulle vi lära oss att baka Spongada, som är en slags sockrad semmelbulle. Familjen Salvetti bakade detta efter sitt eget recept som fjärde generationen och åt dem både nybakade och torkade, som de är till fika eller med tex parmaskinka mellan som frukost. Lite för sött för mina smak, men en upplevelse att få vara med och baka. Receptet hittar ni HÄR.

Man inte kan åka på en mat- och vinresa i Italien utan att besöka en vingård. Vi var till vingården Bignotti i Valle Camonica som är den enda vingården jag hört talas om som har ett alldeles eget vattenfall! När vi kom fram bjöds vi på bubbel vid vattenfallet innan vi fick en liten rundtur och sedan en fantastisk lunch med bla risotto mitt bland vinrankorna. Vinet från gården var sagolikt gott, tyvärr är det lite svårt att få tag på i Sverige. Särskilt nu, men jag vet att man gör vad man kan för att få hit det.

Dagarna i Italien var jätteroliga och väldigt annorlunda! Regionen Brescia är otroligt vacker och har massor att bjuda på. De andra tyckte det var lite för varmt, men jag nöjt verkligen av värmen. Nu undrar man såklart hur allt är där nu, just norra Italien ju är hårt drabbat av corona. Många av dem som vi träffade på resan var äldre men fortfarande hårt arbetande. Nästan alla arbetade sida vid sida med sina barn och barnbarn. Vilka finns kvar? Vilka kan vi träffa om vi kommer dit igen?

För jag vill verkligen åka dit igen. Jag skulle vilja visa Martin glaciären, den söta lilla alpbyn och den vackra vingården vars vattenfall numera pryder Du i Fokus huvudsida. Hela regionen Brescia är värd ett besök och har massor att visa, både på vinter och sommaren. Men jag vet att de haft det riktigt svårt den här våren och att det kommer ta lång tid att reparera allt, om det överhuvudtaget går…

Minnen av Birka Cruises

Minnen av Birka Cruises

Idag meddelade Birka Cruises att de lägger ner sina kryssningar. Ett mycket tråkigt besked, både för att vi gillar att kryssa med dem och för att många av våra vänner nu står utan arbete. Med sorg i hjärtat tänker jag tillbaka på våra härliga kryssningar.

Relationen mellan mej och Birka började inte så bra. Första gången jag åkte var för 7-8 år sedan och allt var rätt bedrövligt. Allt från bemötande från kundtjänst till den då sk lyxfrukosten var under all kritik. Jag klagade förstås och var sedan en av dem som blev utvald att testa en ny kryssning när fartygen renoverats och mycket gjorts om. Nästan allt jag klagat på var ändrat och nu började vår lilla kärlekssaga med Birka och dess personal.

Jag har faktiskt ingen aning om hur många resor vi gjort senaste åren, men det har iaf varit tre skaldjurskryssningar och de fyra senaste julborden. Vi har haft äran att vara de första som sett den fantastiska julpyntningen tre år i rad och då även haft take-over på Birkas instagram två av dem. Ett stort förtroende som jag hoppas att jag förvaltat väl.

Under åren har vi blivit goda vänner med många ombord, bla härliga Magnus uppe i baren på däck 10 och vackra Eva som är intendent ombord. Bägge har jag gjort korta intervjuer med som många uppskattat. Evas kan du läsa HÄR och Magnus HÄR. Matthias och Glenn i restaurangen, Marcus och all personal i land har också blivit vänner som jag hoppas kunna hålla kontakten med även nu. Detta är bara några av de 500 som inte längre har något arbete och som jag vet älskat sitt liv ombord. Jag känner verkligen med dem alla och önskar dem all lycka med att hitta nya arbete.

Ett av mina bästa minnen från Birka var när vi åkte med till Gotland på vår första, och det som blev vår enda, långkryssning. Vi firade vår första bröllopsdag, vädret var fantastiskt och allt var helt perfekt. Favoritbesättningen var ombord och vi hade så otroligt roligt de här dagarna och badade i både jaccuzin, solsken och champagne 🙂

Ett annat fint minne är första året som Birka gick bananaz på julbordet. När vi först av alla fick öppna dörrarna till Sjösalen och smygtitta på den fantastiska utsmyckningen. Vi visste innan att det skulle bli storslaget, men så!!! Helt galet!!! Ni som hängde med på instagram @marlenerinda vad jag pratar om, filmerna ligger kvar i mina instastorys under kryssningar och julbord tror jag…

Andra fina tillfällen var när vi kom upp till vår hytt som oftast var på plan 8, satte oss i det härliga burspråket och öppnade bubblet. Jag älskar de sk lyxhytterna på Birka, precis lagom stora och just burkspråket och fönstret satt jag ofta och läste eller bara drömde mej bort över havet. De är med stor sorg i hjärtat jag försöker ta in att jag kanske aldrig kommer att sitta där mer, om inte någon form av mirakel sker.

”Men det är ju faktiskt bara en båt och inte hela världen”, kanske ni tänker. Ja, men vi har haft väldigt roligt på den båten och många av våra vänner har haft nästan hela sitt liv där. Så det är inte så bara. Att inte få kryssa är förstås ett i-landsproblem i vårt liv, men det är så många som drabbas och har förlorat sina jobb och det är inte ett i-landsproblem.

Corona har ställt till det på så många plan nu att jag snart inte orkar mer. Kan inte allt bara bli som vanligt. Jag vill ha tillbaka tiden då vi kunde planera hur vi ville, när vi kunde åka hur vi ville och största problemet för stunden var vilken tid vi skulle äta sjöfrukosten och vad vi skulle köpa med oss hem från taxfreen. Jag tänker på er alla gamla ”Birkamänniskor” och hoppas allt går er väl och att vi i allra bästa fall får segla tillsammans igen.

Stendalspromenaden behöver lite kärlek

Stendalspromenaden behöver lite kärlek

Så var det dax för nya äventyr i vår kommun, i helgen gav vi oss ut på Stendalspromenaden. Vi hade hört att det skulle vara en väldigt trevlig promenad vid vattnet där man ofta möter hästar. Riktigt så blev inte vårt intryck.

På kommunens hemsida står det att det är en promenad på ca 4 km mellan Tullinge och Alby, kartan vid början och slutet visar även 10 olika sevärdheter/naturfenomen värda att titta lite extra på. Botkyrka har trots allt en rik historia, mängder med fornlämningar och lite speciell natur som vi såg fram emot att se på vägen. Så blev det inte. Så klart såg vi naturen, men inte de där speciell grejerna.

Naturstigen Stendalspromenaden börjar mellan parkeringarna vid Stendalsbadet och slutar vid Albykistan mellan Hågelbyleden och Ica Maxi. Eller tvärtom, som jag nog skulle gå – för det verkar lättare att hitta då och även lättare med parkering. Det är inget rundvarv, utan drygt 4 km enkel väg – sen lika långt tillbaka förstås.

Vi tog oss till Stendalsbadet vid 13-tiden, vilket var lite i senaste laget. Parkeringen var överfull och det var svårt att ställa ifrån sej bilen, men vi lyckades knipa sista platsen. Ingången till Stendalspromenaden är uppmärkt med en fin entré och börjar jättefint med lummig natur genom skogen. Solen tar sej precis igenom bladverket och det blir ett alldeles otroligt ljus där vi går.

Sen kommer en rejäl backe! Den är brant och ganska lång och vi säger till varandra att den blir ju perfekt när vi ska gå tillbaka och är trötta så där i slutet av turen. Jämt fördelat ska det sedan alltså finnas flera olika intressant punkter, de flesta innan vi ens kommer till Flottsbro. Vi håller ögonen öppna, men kan faktiskt inte se en enda. Vi vet iofs inte riktigt vad det är vi ska titta efter heller, men hade väl på nåt sätt räknat med att det skulle finnas små informationsskyltar eller liknande. Det gjorde det inte.

Sträckan är alltså drygt 4 km enkel väg och ungefär halvvägs kommer vi till Flottsbro. Det slår oss att det ju faktiskt är jättenära genom skogen och att man skulle kunna gå dit och fika eller äta lunch när man är vid Stendal och badar en heldag. Utrymmet är stort, mycket större än Stendal och folk har gott om utrymme att sprida ut sej på. Skidbacken används för mountainbikes och här finns en bana för frisbeegolf som används av flera stycken medan vi snabbt stannar till och tar lite bilder.

Vi fortsätter över bron, som är mycket högre än jag minns den. Sist jag var här var väl typ 1980 eller nåt, när vi paddlade genom kanalen med skolan. Flottsbrokanalen är idag cirka 400 meter lång och cirka 20 meter bred. Den södra delen är bredare och vidgas till en rund sjöform, den delen kallas ”Katthavet”, området består av flera branta rullstensåsar. Tydligen byggdes bron om för 7-8 år sedan, det är väl därför den inte ser ut som jag minns den.

Vi traskar vidare. Egentligen tar den mysiga delen av promenaden slut när man kommer fram till bostadsområdet i Alby, där skulle man kunna vända – men det gör vi inte. Vi vill gå hela vägen och nå vårt mål, så vi fortsätter. Vi går genom flera små radhusområden som är jättefina, men tappar bort oss eftersom markörer saknas. Slingan ska gå mellan Tullinge och Alby, så vi följer skyltarna till Alby C vilket visar sej vara helt fel. Vi frågar, men ingen har en aning om var leden fortsätter.

Vi googlar och chansar och hittar till slut fram till Sverigeleden som vi fortsätter på en bit. Till slut kommer vi fram till Hågelbyleden och viadukten som tar oss under vägen, där finns även en skylt som visar att vi är på rätt väg. Men sen är det oskyltat igen och vi går fel, igen… Efter ytterligare lite googlande tror vi att vi ska gå rätt upp i skogen mot industriområdet, för att nå vårt slutmål och det visar sej vara helt rätt. Äntligen ser vi skylten ”Albykistan”!

Vi följer skylten och kommer fram till en formation med stenar, vilket är en rekonstruktion av en hällkista som är en gravtyp från yngre stenåldern och som tydligen är rätt ovanlig. Det finns endast sju kända hällkistor i Stockholms län, just Albykistan har daterats till ungefär år 1800 f. Kr.

Vi är nöjda över att äntligen ha nått vårt mål, men missnöjda över att det var så svårt att hitta. En naturstig skall vara ordentligt uppmärkt, så man inte ens behöver fundera över vilken väg man ska gå. Tillbakavägen gick av förklarliga skäl mycket snabbare, nu visste vi hur vi skulle gå och att vi inte skulle hitta de där sevärdheterna hur mycket vi än letade. Lite snopet faktiskt.

Men vi fick iaf en ordentlig promenad, de nästan 9 kilometerna blev ett par till eftersom vi irrade runt en hel del. Solen sken, vi fick massor med fina bilder och hade en bra dag. Men som sagt; Stendalspromenaden skulle behöva lite kärlek av Botkyrka Kommun för att bli så bra som den skulle kunna vara. Vi rekommenderar ändå att gå den, iaf förbi Flottsbro och en bit till och vill man gå hela ska man nog börja vid Albykistan – då borde det vara lättare att hitta och förmodligen lättare att parkera också.

Nu har vi gått naturstigen runt Aspen, kollat in Lida & Harbro och Botkyrkas slott. Nu har vi Äventyrsstigen vid Lida och Pilgrimsleden kvar, vi tänkte även kolla in våra utegym och jämföra dem lite. Häng med om ni vill – Här eller på instagram @marlenerinda

Man får – men vågar man?

Man får – men vågar man?

Härliga Trogir i Kroatien

Begränsningen på två timmar har nu utökats till att man får resa i hela Sverige. Länder öppnar upp lite smått, men UD avråder fortfarande svenskar från att resa. Hur sjutton ska man tänka egentligen? Även om man får resa, hur klokt är det egentligen?

Vi hade ställt in oss på att bara göra kortare utflykter i vårt närområde och räknat ut ganska exakt hur lång vi skulle hinna på två timmar. Det blev faktiskt en utmaning och kul grej att utforska vår kommun först och främst och sedan utöka. Det var det vi hade ställt in oss på och planerat för. Och det kändes mer än ok faktiskt!

Så började länder att öppna lite smått, men i många är svenskar inte välkomna. Jag förstår att man öppnar, ekonomin skriker såklart. Jag har fått mängder med mail från olika turistråd och ambassader med förhållningsregler som gäller from nu och vart efter länderna öppnar igen. För många är det friskintyg, provtagning och även karantän som gäller. Vore konstigt annars!

Så kom beskedet att även vi svenskar får lite friare tyglar och nu kan resa runt i Sverige lite som vi vill. Självklart jättebra för landets ekonomi och turistnäringen. Ändå känner jag mej lite snopen. Jag hade ju ställt in mej på att följa de första rekommendationerna och gjort upp en plan. Nu skulle vi ju kunna utöka den… fast då måste man ju bo över någonstans och det vet jag faktiskt inte om jag vågar.

Naturstigen runt Aspen

Jag har varit i frivillig corontän sedan början på mars, det är 3 månader nu – en ganska lång tid faktiskt. Jag har träffat mina föräldrar och mina barn, ute, och vi har handlat sent på kvällen en gång i veckan. Jag vill absolut inte bli smittad, har sett sjukdomsförloppet hos alldeles för många vänner. Det är en läskig sjukdom!!! Så jag sitter helst i min egen bil, använder fötterna för att upptäcka världen och återvänder sedan till min egna trygga säng för att sova. Visst kan jag umgås med bekanta, men då ska det vara ute och med lite avstånd.

Ändå har vi faktiskt sagt ok till att bo på två olika hotell inom de här två timmarna. De har coronasäkrat sina boenden på olika sätt, så tanken är att vi ska åka dit någon gång under sommaren. Men det känns faktiskt lite läskigt. Så det där med att man får resa är en sak, att faktiskt göra det är en helt annan.

Att resa utomlands just nu är för min del helt otänkbart! Att trängas på ett flyg med någon okänd person som man inte har en aning om, kan jag absolut inte tänka mej att göra. Även om personen är frisk när h*n lämnar provet, så kan h*n ju blivit smittad nyss… Jag som inte ens åker kommunalt just nu, varför skulle jag då riskera allt genom att sätta mej på ett flyg bara för att restarmen börjar dra i mej? Så viktigt är det inte!

Sveriges vackra natur

Visst vill jag resa, men jag väntar ett tag till. Åtminstone tills kurvan stadigt går neråt både i Sverige och världen och tills UD säger ok. Det kan innebära att det inte blir någon resa i år, men då får det vara så. Jag är faktiskt helt ok med att utforska min lilla 2-timmarsbubbla, hittills har det varit jätteroligt!

För mej är det viktigare att hålla mej frisk än att resa. Visst förstår jag dem som har familjen på andra orter och i andra länder, men är det värt att riskera hälsan och kanske livet för att träffa dem och kanske i sin tur även smitta ner dem och riskera deras liv. Man har ju ingen aning om vem man träffar under resan och vilka de i sin tur träffat. Det man däremot vet är att det råder en pandemi i världen och att folk över lag (enligt många undersökningar) är väldigt dåliga på att tvätta händerna (även om de förmodligen blivit bättre just nu), hålla för när de hostar och stanna hemma när de är sjuka – däremot är många väldigt bra på att nonchalera sina symptom…

Så även om man i nuläget får resa lite längre och även utomlands, så kommer jag att stanna hemma. Jag vågar helt enkelt inte riskera någonting pga andras dumhet, egoism och nonchalans. Hur tänker du?

Idag skulle vi kryssat till Höga Kusten

Idag skulle vi kryssat till Höga Kusten

Nu skulle vi varit på väg till Slussen, gått promenaden till Birkas terminal och strax klivit ombord för att åka på långkryssning. En kryssning vi sett fram emot i flera år, inte bara för att det är kryssning som vi älskar att åka på, utan för att vi skulle få se Höga Kusten och sedan även träffa en av mina bästa vänner som bor i Österbotten i Finland. Det är så tråkigt att detta inte blir av.

Martin har inte sett särskilt mycket av norra Sverige. Det har jag och älskar det, självklart vill jag visa honom något av det vackraste Sverige har. Redan när Birka började med sina långkryssningar för några år sedan kollade vi in de olika resorna och vi åkte faktiskt med till Gotland 2017, på vår första bröllopsdag och det var så mysigt. Att åka på långkryssning i Sverige är något alldeles särskilt faktiskt, det är en helt annan natur och omgivning än i övriga världen. Så när man började kryssa till Höga Kusten blev vi riktigt intresserade och när även Vasa inkluderas föll alla bitar på plats. Vi skulle äntligen göra slag i saken och åka med!

Idag skulle vi gå ombord, installera oss, träffa kapten med besättning och äta en trevlig trerättersmiddag och lära känna våra bordsgrannar. På långkryssningar sitter man nämligen alltid vid samma bord och äter sin middag med samma sällskap under hela resa. Det är alltid lika spännande att se vilka de är 🙂

Imorrn hade vi vaknat upp i Höga Kusten, fast jag hade nog vaknat tidigare och passat inseglingen och soluppgången. Allt för att få Höga Kusten-bron i bästa ljus förstås. Dagen hade sedan tillbringats på någon av de utflykter som man kan välja, förmodligen hade vi besökt världens nordligaste whiskydestilleri, High Coast Distillery, som ligger vid Ångermanälvens mynning. Där hade vi provat de gyllene dropparna och ätit lunch.

Lagom till middagen hade vi klivit ombord igen och tagit sikte på Vasa och Kvarkens Skärgård i Finland. I Vasa hade vi nog tagit en av de lite kortare utflykterna, så att vi hade hunnit med att träffa vår kompis A och hans familj. En galen söderkis som träffade kärleken på internet och flyttade till Österbotten i Finland, av alla ställen i världen lixom… Han kan tom prata flytande finska nu!!! Av förklarliga skäl träffas vi rätt sällan, så detta hade förstås varit en höjdpunkt på resan och något vi bägge sett fram emot.

Sen hade vi haft en halvdag på havet, innan vi parkerat i Stockholm igen. Hemvägen hade förmodligen tillbringats i jacuzzin på däck 10 och med någon härlig behandling i Birkas härliga Spa. Det är lixom det man gör på hemvägen 🙂

Jag älskar att åka på kryssning, gärna lite längre bort och flera dagar. Just den här hade vi sett fram emot så länge och mycket, flera år faktiskt och nu först passade det. Jag är såååå besviken! Såklart kommer det nya chanser, kanske redan i augusti – men frågan är väl om världen öppnat upp för kryssningar då. Jag tror inte det.

Men det kommer en sommar nästa år också, vi får hoppas att vi kan åka med till Höga Kusten då istället. Det är ju trots allt inte ett dugg synd om oss, vi är friska, har jobb och klarar oss bra – besättningen och personalen på Birka däremot, som blivit våra vänner, dem är det synd om! Jag tänker så mycket på dem och hoppas verkligen att alla mår så bra de kan och får jobba snart igen.

Kan inte allt bara bli som vanligt igen!

Härliga Lida och Harbro

Härliga Lida och Harbro

Vi fortsätter att utforska vårt närområde och är kvar i Botkyrka. För någon vecka sedan besökte vi Lida och i helgen tog vi en tur till Harbro. Eftersom dessa två hör ihop lite så tänkte jag berätta om dem samtidigt.

Man kan nog säga att det är Skogsmulles förtjänst att Lida existerar, eller Gösta Frohm, som han egentligen hette. Det var nämligen han som var chef här när området, som numera är naturreservat, köptes på 40-talet och som såg till att det blev som det blev. Lida Värdshus stod färdigt 1946, men några av byggnaderna är faktiskt redan från 1600-talet. Lida kyrka är däremot yngre, klockstapeln byggdes redan 1948 – men kyrkan stod inte på plats förrän 1957.

När jag var liten var det här man åkte sidor. Spåren mellan Lida och Harbro fanns redan och fungerade bra både med skor och skidor på fötterna. Nu finns det även särskilda spår för mountainbike och vanlig cykel. Med tanke på att Lida bara är 2-3 mil från Stockholm City är det synd att inte fler från ”stan” har upptäckt vår lilla pärla. Här är man lixom mitt i naturen men har nära till allt!

Lida ligger lite avsides, det kan man ju lugnt säga och vägen dit är iofs fin men inte jättetrevlig att köra. Vägen är ganska smal och folk kör som galningar. När man kommer fram möts man först av en glittrande sjö och sedan av en stor parkering. Här får alla plats!

Sedan är det bara att välja aktivitet. Sola och bada är ett alternativ, gå någon av slingorna är ett annat, testa höghöjdsbanan är ett tredje, fika eller äta en bit mat på värdshuset är ett fjärde… det finns hur mycket som helst att göra här faktiskt. Man kan lätt tillbringa en hel dag här, oavsett årstid.

När vi var där sken solen från en klarblå himmel och det var alldeles lagom varmt för en picknick. Först gick vi en tur på området, då det är ganska länge sedan jag faktiskt gick runt där ordentligt. Med utsikt över kyrkan och sjön, ligger Lida Värdhus som precis fått en ny ägare. Här finns glass, fika och mat och rejält med sittplatser både inne och ute. Vill man går det bra att ta med sej det ätbara ner till stranden, där finns förresten färdiga grillplatser om man är sugen på det. Här finns även en raststuga med bla mikro om man vill värma sin medhavda matsäck.

Utanför värdshuset finns en bana för friluftsgolf, små stugor att övernatta i och ett utegym. Det är strax ovanför värdshuset som de olika natur- och motionsspåren börjar och slutar. Går man däremot ner mot sjön kommer man först till den lilla kyrkan. Gå in där om den är öppen, väggen mot vattnet är en altartavla helt i glas, utsikten är helt fantastisk!

Fortsätter man har man alltså sjön Getaren framför sej. Här finns badbryggor och en särskild plats för hundbad, men här kan man också hyra kajak och Stand Up Board sk SUP. Getaren är idealiskt för tyst vattensport, här kan man paddla i lugn och ro med bara naturen som sällskap och se bävrar om man har tur. Här finns även en vattenskidklubb om man vill testa på det. Det är här vi äter vår medhavda picknick och njuter av en alldeles magisk utsikt över sjön.

Vi lämnar vattnet och går upp mot skogen, där finns en höghöjdsbana sedan ett par år tillbaka. Jag har inte sett just den här förut, men testat andra och det är verkligen så kul! Högt upp bland trädkronorna är det meningen att man genom en kombination av att klättra och svinga sej, ska ta sej igenom en bana mellan träden. Accropark är ett äventyr för alla åldrar och riktigt, riktigt roligt! Att åka på vajer mellan träden är min favorit 🙂

Vi är rätt nöjda med vårt besök och tar oss tillbaka till parkeringen. När vi står vid informationstavlan för att försäkra oss om att vi inte missat något, kommer ett helt gäng med cyklister. Som för att påminna oss om att man kan hyra cyklar här också, mountainbikes alltså. Det finns två preparerade mtb-leder, det gröna är 7,1 km och det röda 4,7. För den som väljer fötterna istället kan vi rekommendera Äventyrsstigen som är cirka 9,5 km lång och går över stock och sten ett varv runt sjön Getaren. Det ska vara en jättemysigt promenad och vi är ju den promenerande typen, så detta ska vi absolut testa under sommaren.

Nu skulle vi kunna gå tillbaka till vårt hem i Tumba, istället för att åka bil, går man raka vägen är det bara 6,6 km på en fin slinga genom skogen – vill man ha rejält med motion så finns även ett rundvarv på 17,9 km. Men vi åker hem och tar bilen till Harbro några dagar senare. Habrostugan ligger jättefint mellan Tullinge och Tumba. På parkeringen möts man av ett sprillans nytt, stort och välutrustat utegym, hit måste ni ta er om ni gillar att träna ute!

Sedan vi var här sist har det tillkommit en välkomnande entré med information om de olika motionsspåren. Nu är det alltså dax att välja… ska vi ta det kortare varvet som är en del (3 km) av elljusspåret, gå lite längre (6,4 eller 10,4) eller gå riktigt långt och titta förbi Brantbrink och Lida också (17,9 km)?

Här gick vi mycket förr om åren, då var det alltid 6,4 – men nu ville vi kolla tillgänglighet och lite annat, så vi valde 3 km och gick medsols, en sträcka som nästan alla klarar och kan vara bra att börja med. Det var en ljuvlig promenad, solen sken och det var nästan tyst i skogen. Man har fixat till underlaget sedan vi var här sist och även ställt ut papperskorgar, vilket inte funnits tidigare. Jättebra för den medhavda matsäcken eller bajspåsarna 🙂

3 kilometersslingan har en brant backe och den kommer direkt, sedan är det bara mindre lutningar. Vi vet att det är rejält med svamp längs vägen, på sensommaren och hösten, om man bara går rätt ut i skogen lite här och där. I slutet passerar man en liten tjärn och en bit bort små kolonilotter. Det är en trevlig promenad, helt enkelt. Går man 6,4 km är det lite fler backar och lite mer otillgängligt, men fortfarande väldigt njutbart. Vårt nästa projekt är att testa milen, den där riktigt långa får vänta… länge…

Fast det är inte riktigt sant, vårt nästa projekt är nämligen att gå pilgrimsleden mellan Botkyrka Kyrka och Salems Kyrka. Återkommer när det är gjort!

Vi fortsätter att utforska vårt närområde, häng gärna med på instagram @marlenerinda

Botkyrkas slott och herrgårdar

Botkyrkas slott och herrgårdar

Botkyrka har rätt många kulturskatter och spännande miljöer, bla flera gamla slott och herrgårdar. När man söker hittar man fyra stycken; Hågelby Gård, Alby Gård, Sturehovs Slott och Norsborgs Herrgård. Vi har besökt de tre förstnämnda, det sista brann nämligen ner för drygt ett år sedan.

Vi bor närmast Hågelby som är ett av mina favoritställen i Botkyrka, här börjar vi vår utflykt den här gången. Som liten hade jag faktiskt en dröm om att bo i en av flyglarna, det blev inte så… Byggnaderna är så otroligt vackra och parken är härlig att vistas i.

LM Ericsson köpte Hågelby gård 1906, men då såg det helt annorlunda ut. Direkt innanför grindarna möts man av en allé med lindar och har gravkullar på var sida om sej. På kullen till höger finns ett litet lusthus och på kullen till vänster finns ekotemplet. Står man mitt över hålet i golvet och säger något så ekar det väldigt konstigt, därav namnet förstås.

Står man på terrassen till huvudbyggnaden har man en helt fantastiskt utsikt över hela parken och sjön Aspen. På 80-talet var vi ett gäng som var här och dansade någon gång i veckan på somrarna, så här finns många fina minnen. När barnen föddes var det hit vi åkte för att leka i lekparken, äta en picknick och grilla, de färdiga grillplatserna är kanon!

Restaurangen i huvudbyggnaden arrenderades av våra vänner under många år, men nu är det andra som tagit över. Vi åt påskbuffén för något år sedan, helt suverän! För att inte tala om julbordet, antar att det är lika bra i år. Nu på sommaren kan man köpa med sej både fika, mat och glass och sedan välja om man vill sitta ut eller inne. Och det är alltså här som Naturstigen runt sjön Aspen börjar och slutar.

Från Hågelby tar det bara fem minuter till Alby Gård. Det behöver ni faktiskt inte lägga tid på. Ett jättefint hus som man tyvärr inte tagit hand om något särskilt och man får inte gå in ens i trädgården. När vi var där var grinden stängd med stort hänglås och en trasig flagga fladdrade för vinden och hade delvis trasslat in sej i flaggstången. Riktigt sorgligt att se, det kunde vara så fint. Jag hoppas att man inte låter det förfalla helt.

Dax att åka vidare. Vi siktar på Sturehovs Slott som man måste ha bil för att ta sej till eller använda apostlahästarna och promenera längs en ganska smal bilväg med förare som kör som galningar bitvis.

Sturehov anses vara en av landets vackraste byggnader i gustaviansk stil. I 1700-talsslottet med den vackra parken som utsikt, bjöd kronprinsparet på lunch dagen innan sitt bröllop. Det är nästan skamligt att säga att man som Botkyrkabo inte har varit där, men jag erkänner: detta är mitt första besök.

Sturehovs Slott, i byn som ursprungligen hette Averhulta, stod klart 1781 och är i två våningar och flankeras av två flyglar som är omkring hundra år äldre. Här finns landets största samling av Mariebergskakelugnar som är unika pga sin höga kvalitet, färgerna och glasyren.

Man kör igenom en vacker allé innan man kommer fram till slottets parkering. Här finns inte mycket som väcker uppmärksamhet, men följer man pilen mot krukmakeriet så öppnar sej en helt annan värld efter bara några meter. På kullen uppe till vänster står slottet med sina byggnader, mellan två gigantiska gamla träd inramad med en lummig häck och välskött trädgård. Tittar man åt höger leder en spikrak grusgång ner till en brygga och Bornsjön.

Vi valde att fortsätta rakt fram, förbi en hage med betande hästar, och kom till Sjövillan/krukmakeriet. Krukmakeriet är inhyst i ett vitt hus av sten som ligger otroligt vackert på en liten udde, härligt lummigt och med egen brygga. Tina som driver Sturehofs krukmakeri är en trevlig kvinna som jag är bekant med sedan tidigare. Tinas stora passion förutom keramik är fuchsia och hon kommer inom någon månad att ställa ut mängder med sorter för den som också är intresserad. Här kommer även att vara ett mindre vernissage under juli, men inte i den omfattning det brukar vara och skulle varit ett normalt år. Denna lilla oas får man inte missa när man besöker slottet.

Vi går tillbaka, och upp till slottet. Här sitter folk i solen och njuter av en god fika i den ljuvliga miljön. Jag kan inte ens beskriva hur fint det är! Man har ställt möbler lite överallt i trädgården som går runt hela huset. Så även om det skulle vara mycket folk, har man sitt egna lilla fikarum. Vi missade tyvärr visningen, men kommer absolut att komma tillbaka!

Tydligen ska det även serveras ett fantastiskt julbord här och vi brukar ju testat några stycken, så det får väl bli ett besök närmare jul om inte annat. Kan tänka mej att här är magiskt vackert på vintern.

Sen skulle det alltså blivit en tur till Norsborgs Herrgård, men eftersom en stor del brann ner 2019 tänkte vi att det kanske inte är så mycket att tipsa om. Branden tog huvudbyggnaden, men parken är såklart kvar om man vill se den.

Vi besökte alla slotten på en eftermiddag, men man kan såklart dela upp det och ta en och en. Oavsett hur man gör så ska man göra det! Vi har väldigt fina platser och byggnader här i Botkyrka, missa inte dem!

Vårt nästa äventyr blir förmodligen att gå pilgrimsleden mellan Botkyrka Kyrka och Salems Kyrka – häng med då! Först kommer bilder på instagram @marlenerinda – sedan en mer utförlig text med bilder här 🙂

Naturstigen runt sjön Aspen

Naturstigen runt sjön Aspen

Vi sa redan i vintras att hela 2020 nog skulle tillbringas hemma för att utforska vårt närområde. Det var lixom på tiden efter 50 år i kommunen. Att vi skulle bli mer eller mindre tvingade att stanna på vår hemort hade vi inte räknat med då.

Här om dagen började vi vår ”expedition” i Botkyrka med att ta itu med Naturstigen runt sjön Aspen. En liten lätt promenad på ungefär 7 km, som vi hört alldeles för lite om. Den måste vi ju utforska!

Vi ställde bilen vid Hågelby och gick mot den ”ingång” som vi sett och kört förbi så många gånger. Ni vet en sån där variant av trapp/stege som går in i en hage. Men när vi kom fram fanns det inte längre någon sån, det var bara ett hål rätt ut i sankmarken. Hela spången var också borta, så det blev till att klafsa ut i våtmarken. Snopet! Vi chansade på att det skulle bli bättre, men möttes av murken spång som till viss del låg i vattnet och började fundera på om vi verkligen skulle göra detta…

Men vi gick vidare och tur var väl det, för några hundra meter in blev det bättre. En liten bit in möttes vi även av en hyfsat nylagd grusväg som kom från ett annat håll. Vi gissar att man kan gå in nånstans vid Bygg Max, och slippa den tråkiga början som slog ner oss lite och som Botkyrka Kommun borde åtgärda så fort det någonsin går eftersom det är skyltat att stigen börjar just där.

I informationen om Naturstigen står att det finns lätta och medelsvåra sträckor. Vi vill nog tillägga att det även finns svåra sträckor och att de lätta är ganska få. Har man barnvagn eller svårt att gå är det bara en kortare sträcka runt Lindhov som fungerar. Där är det en bredare ”väg” med grus och små sittplatser, i övrigt är det mestadels en smal, upptrampad stig över stock och sten och en spång 2-3 brädor bred. Jättemysigt, men man måste veta detta!

Stigen är märkt med orangea markeringar runt träd eller på stolpar och rätt vad det är så har just ett sånt träd fallit och då fattas ju den markeringen, vilket gör att det kan vara lite knepigt att hitta ibland. Stigen går dessutom in i ett villaområde och där är det lite längre mellan färgmarkeringarna och svårare att hitta. Ett tips till kommunen är att markera lite tätare.

Jag kanske låter lite negativ, men det är en väldigt mysig promenad – annars hade jag inte tipsat om den. Något bra kan ju faktiskt bli ännu bättre om man fixar några smågrejer, eller hur? Så om vi bara glömmer den där tråkiga början, vilket vi snabbt gjorde, så är det en superhärlig tur. De 7 km tog oss ca 2,5 timme att gå, men då stannade vi och fotade ungefär 327 gånger också. Det är så vackert på många ställen!

Sträckan mellan Hågelby och strax innan Lindhov går i skogen, längs med sjön. Det är tyst, man ser tecken av bäver och svanarna gör oss sällskap, men i vattnet förstås. Här finns härliga platser för picknick, någon med grillplats och bänkar. Just när vi gick var det väldigt lite folk ute, men vi mötte några, såg folk som grillade och ett fåtal som fiskade. Så otroligt fridfullt!

Sen är en bit längs med motorvägen, inte riktigt lika fridfullt – men men… här passerar man så snabbt man kan och kommer snart in i skogen och lugnet igen. Hade vi gått om någon vecka hade det varit på en matta av liljekonvaljer, de blommar precis när som helst och finns överallt. Vi konstaterade också att det blir gott om blåbär i år, risen är överfulla. Några kanoter passerade tyst och ett par satt i en roddbåt och myste. Solen sken från en klarblå himmel och allt var så där perfekt som en dag ute i naturen ska vara. Solen som värmer på näsan och det enda som hörs är ens fotsteg, vågskvalp och fåglar som sjunger.

Vi hade en riktigt härlig promenad och njöt verkligen hela vägen. Att det tagit så lång tid att ta oss för detta ganska måttliga äventyr är ju nästan en skandal. Men nu är det iaf gjort och vi kan absolut rekommendera det! Vi vill dock skicka med ett par saker om man tänkt att gå hela vägen.

*Ta bra skor, med halkfri sula. Sten är halt!

*Man ska inte ha problem med rygg eller knän.

*Man ska kunna gå själv, inget för väldigt små barn alltså.

*Spångarna är väldigt smala på några ställen.

*Ta med picknick och ät på vägen, så mysigt!

*Glöm inte kameran!

Nu ska vi testa fler stigar i vår kommun, jag tror att nästa blir Naturstigen Stendalspromenaden. Drygt fyra kilometer mellan Stendalsbadet i Tullinge och Hågelbyleden i Alby. Längs promenaden finns utsiktsplatser mot Tullingesjön. Vi är också sugna på Pilgrimsleden mellan Salems- och Botkyrka Kyrka som är 7,5 km. Det ska vara två riktigt fina sträckor har jag hört, så det måste vi testa! Häng gärna med oss på våra äventyr på instagram @marlenerinda

Tipsa gärna om fler Naturstigar i vår närhet, då menar jag Botkyrka, Huddinge, Södertälje och andra angränsande kommuner. Vi har ju hela sommaren på oss 🙂

Hur långt kommer man på 2 timmar?

Hur långt kommer man på 2 timmar?

Nya direktiv kommer från UD och Folkhälsomyndigheten. Man avråder från utlandsresor tom 15 Juli och ska helst bara röra sej 1-2 timmar bort från sitt närområde. Juhupp…

Genast börjar jag fundera på hur långt 1-2 timmar bort är. På bilden ser ni på ett ungefär vilket område vi har att röra oss i. Vi bor i Tumba, 1-2 timmar är ca 15-18 mil beroende på om man ska genom stan norr ut eller om man åker direkt söderut. Man kan väl säga att vi skulle komma till Uppsala, Avesta, Örebro, Linköping och Söderköping, typ… enkelt sagt alltså. Så vad kan man hitta på där då? Rätt mycket faktiskt!

Vi vill upptäcka vår värld med kameran och har alltså mest letat efter fina fotovyer i de här områdena. Så jag har satt ihop en liten roadtrip tills oss, inför sommaren. Tanken är dagsutflykter med picknick, men jag har gjort ett rundvarv. Vi börjar där vi bor, i Botkyrka.

Botkyrka är en rätt ung kommun på Södertörn, men mycket gammal historia. Vi har flera gamla och väldigt vackra herrgårdar, bla Hågelby- Sturehof- och Albygård. Trots att jag bott i kommunen nästan hela mitt liv, så har jag bara varit på Hågelby och där är jättefint! Där finns även Hogslaby som Martin inte besökt än, så det kan vi också kolla in när vi ändå är där.

Fortsätter vi i närområdet så kommer vi till Salems Kommun, där Sankt Botvids pilgrimsled sträcker sig mellan Salems kyrka och Botkyrka kyrka. Vandringsleden är ca 7,5 km lång. Vandringen är delvis kuperad och vissa bitar går man på en spång. Problemet är att det är mellan två platser, går man fram och tillbaka blir det alltså några timmar och 1,5 mil att gå. Kanske får vända på hälften eller gå hela vägen och be någon köra oss tillbaka till bilen. Jaja, det löser sej! Testa ska vi iaf göra, för där finns en gammal källa som vi gärna vill se.

När man ändå kollar in Salem blir det nog en tur på Bornsjöns naturstig. Hela stigen är ca 8 km, men man kan vika av på flera ställen om man vill gå kortare sträckor.

Nästa kommun är Södertälje, det har vi rätt bra koll på och har nog sett det mesta som ska ses. Men Tullgarns slott, Kalkbergets Naturreservat och Taxinge Slott (som iofs är lite utanför) samt Mariefred och Gripsholms Slott kan vara bra utflyktsmål i sommar.

Fortsätter man mer söderut kommer man snart till Nyköping. Där finns bla Stendörren där man kan vandra på hängbroar. Häftigt! Det vill jag göra! Stendörren är ett av alla många naturreservat som finns i Nyköping, det finns mängder! 20-30 stycken säkert. Några är jag lite extra nyfiken på, de som har roliga broar, häftiga utsikter, vattenfall och fornlämningar som tex Fornborgen i Stenbro, Ramunds Bäck och Ringsö.

Nyköpings slott kan också vara kul att titta närmare på, precis som museet F11 och Nils Oscars bryggeri, Kanske skulle man ta en bild av Näcken som spelar i bäcken.

Vi hinner en liten bit till, iaf till Söderköping och där stannar vi förstås till vid Smultronstället och äter glass! Att ta en titt på båtarna i Göta Kanal och gå längst kanalen är kul när man har kameran med. Mems slussar och st Annas Skärgård lockar, men det kanske är precis på håret inom de där två timmarna.

Sen är det stopp neråt, så då åker vi lite väster ut och hamnar i Katrineholm. Här finns bla Julita Herrgård som jag är nyfiken på och Ericsbergs slott. Här finns faktiskt mängder med fina slott och herrgårdar och sånt gillar jag. Så det skulle kunna bli en tur till Stora Sundby Slott och Finspångs Slott. De ska tydligen vara några av de vackraste slotten i Sverige.

Vi fortsätter till Örebro och börjar på slottet förstås. Här måste man ju kolla in Wadköping och Karlslunds Herrgård. Jag känner nu att det kommer bli många bilder på slott och vackra byggnader, St Nicolai Kyrkan ska tydligen vara något alldeles extra.

Vi åker lite åt öster igen och tar oss till Arboga. Här kollar vi in staden som ska var liten och mysig, med kullerstenar och små gränder. Jädersbruk verkar spännande, där startade Gustav Vasa vapenfabrik 1551 och det kan ju vara kul att se mer av. Hjälmare Kanal fyller 400 år och är med det den äldsta kanalen i Sverige. Här finns nio handdrivna slussar som jag gärna vill ta bilder av. Man kan ta en båttur här, allt beror på hur mycket tid man har. Även här finns ett helt gäng naturreservat, kanalen ligger i ett av dem.

Sen får man välja väg, vi åker mot Västerås. Längs vägen ligger Strömsholms Slott och kanal, som ligger otroligt vackert och är värt ett besök. Inne i Västerås finns en otroligt vacker domkyrka och Västerås historiska skeppsmuseum som jag tycker låter kul. Här finns även Västerås, Ängsö och Tidö Slott och ett flygmuseum, som jag faktiskt redan har besökt!

I Västerås finns massor att se! Här finns gravfält, kyrkbacken, ett gammalt skolfängelse och kyrkoruiner. Här finns också Skultuna och Sala Silvergruva en bit bort. Sen skulle man kunna fortsätta till Avesta, för det hinner man faktiskt precis inom 2 timmar. Men jag hittade inget som lockade jättemycket där… Ni kanske har något spännande förslag som inte står i turistinformationen?

Istället åker vi till Enköping. Detta känns som en blommande stad, då det finns cirka 20 parker – alla med olika karaktär. Man kan tydligen vandra från den ena parken till den andra. En del är små sk fickparker, andra är större parker för lek och picknick och kronan på verket är Drömparken som ska vara något alldeles extra. Här finns även Ekolsunds Slott, där man spelar in Biggest Loser – det är jag lite nyfiken på och det finns ett gäng slott till som man kan titta närmare på när man ändå passerar. Jag vill gärna kolla in de hällristningar som finns och besöka Lasse Åbergs museum när vi drar vidare.

Vi åker mot Sigtuna och på vägen passerar vi Bålsta där Lasse Åbergs MUSeum ligger i en 1800-tals lada. Dit har jag länge velat åka, och den här sommaren ska det bli av! När man ändå är här kan ett besök på Skokloster vara trevligt, där är så fint! Men sen är det dags för Sigtuna där jag först och främst bara vill gå runt och titta. Här finns massor som jag vill se, så det är frågan om en dag räcker eller om man måste ligga kvar nånstans?

Först och främst finns det flera fina ruiner och slott, bla St Pers kyrkruin och Wenngarns slott. Strandpromenaden ska vara magiskt vacker, men en liten labyrint och härliga parker. Sist men inte minst vill jag kolla in utgrävningarna vid Sigtuna Museum och Augusta Janssons Karamellfabrik förstås.

Sen borde man förstås ta en tur till Uppsala också, där finns ju också en massa skoj att göra som tex ett besök i glashyttan Ulven, se Uppsala Domkyrka och slottet förstås. Man kanske borde kolla in Pelle Svanslös kvarter, man kan faktiskt följa i hans tasspår och även i Carl von Linnés fotspår. Uppsala högar, tror jag de heter, har jag sett – men kan se igen.

Sen tror jag att vi avslutar med ett besök på Värmdö och Gustavsberg. Artipelag är alltid mysigt att bara gå runt och titta på naturutställningen. Kanske kolla in porslinsfabriken och hamnen. Sen borde man ju kolla in Ingarö, Nynäshamn, Trosa och en massa fler ställen – men jag tror att vi har nog med idéer just nu faktiskt. En del passerar man ju på vägen och får bli spontana besök.

Vi får nog även den här sommaren att gå, även om vi bara får röra oss 1-2 timmar från vår hemort. Det känns som ett ganska litet problem just nu faktiskt. Vi börjar där vi står i Botkyrka, sen åker vi dit näsan pekar – men max två timmar bort. Allt med bil den här gången, kommunalt ska man ju undvika just nu.

Har du fler tips på de här platserna? Vad ska du själva upptäcka i ditt närområde?